Kommissionens arbetsprogram för 2013

anf.24 Bodil Ceballos (MP):

Herr talman! Vi har lämnat in en reservation eftersom vi inte till fullo delar utskottets entusiasm i ett antal frågor, bland annat Stockholmsprogrammets genomförande. Vi ser snarare med en stor oro på genomförandet av programmets olika inriktningar som innebär att vi går mot alltmer övervakning av individer och en allt tuffare politik mot flyktingar. Under hösten besökte jag en flyktingförläggning för vuxna och en för ensamkommande barn i Aten. Den för vuxna var en av Greklands modernaste och bästa, och det var ändå det värsta jag någonsin har sett när jag har besökt flyktingförläggningar, och jag har besökt en hel del, kan jag säga. Det var som ett fängelse inom taggtråd. Människor fick vara ute bara vissa tider på dygnet. Man bodde i baracker. Även om det var omgärdat av murar och taggtråd hade man inte tillåtelse att gå utanför de baracker som låg innanför murarna. Den andra var i princip ett omgjort fängelse, och det var där de ensamkommande barnen befann sig. De sov bakom galler i någon form av gemensamma sovsalar. De fick röra sig utanför gallren, i de gemensamma utrymmena, dagtid men inte under natten; då var det låst. De hade en rastgård. Den var en liten bur som man kunde gå ut i till allmän beskådan från andra människor runt omkring. Jag har aldrig sett någonting värre. Att Sverige i det läget i EU försöker driva på för en humanare asylpolitik är som en droppe i ett stort hav. Stockholmsprogrammet gör denna ovärdiga behandling av människor legitim, och det motsätter vi oss. Vi motsatte oss Stockholmsprogrammet då det tillkom, och vår uppfattning om programmet har inte ändrats. Miljöpartiets vision är en värld där ingen behöver fly men där alla får flytta. Migranter har alltid bidragit till att skapa kulturer och samhällen, och de kommer att göra det även i fortsättningen. Den påtvingade migrationen, som vid krig, förföljelse, hunger, naturkatastrofer, leder dock till stort lidande, och vi måste därför bekämpa grundorsakerna till att människor tvingas lämna sina samhällen i stället för att bygga murar mot omvärlden. Inte minst behöver åtgärderna för att förebygga klimatpåverkande utsläpp och konsekvenser av klimatpåverkan utvecklas mer, och de resurser som behövs måste ges för att åtgärderna ska kunna ge resultat. Vi menar att EU ska lägga mer energi på att förebygga konflikter och återskapa fredliga villkor i hela världen. Särskilt angeläget är det nu då EU fått Nobels fredspris - det förpliktigar. Men Stockholmsprogrammet handlar inte bara om att stänga gränser. Det handlar också om gemensamma databaser med allehanda uppgifter. Det handlar om trafikdatalagring. Det handlar om att uppgifter som samlas in i Sverige kan delas med andra länder, inte bara EU-länderna, vars rättssystem fungerar väldigt olika. Vi ser stora risker att den personliga integriteten sätts och kommer att fortsätta att sättas på undantag i det nya Europa. I ett rättssamhälle bör noggranna avvägningar göras med hänsyn till ändamålet och ingripandet i integriteten samt proportionen mellan nyttan av ingripandet och den personliga integriteten. Det finns inget register som aldrig har läckt uppgifter till otillbörliga personer, som sedan missbrukat dessa. Detta bör man ha i åtanke då Sverige för sin talan i dessa frågor i EU. Den personliga integriteten får inte sättas på spel utan måste respekteras enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, särskilt artikel 8 som stadgar skyddet för privatlivet. Herr talman! Miljöpartiet delar inte heller till fullo utskottets uppfattning om de säkerhetspolitiska aspekterna när det gäller den framtida importen av olja och gas till unionen. Vi vill gå tillbaka till det som är färdplanen för ett resurseffektivt Europa, och det även om färdplanen är ett viktigt och i flera avseenden lovvärt initiativ. Men om vi ska hålla oss inom säkra levnadsvillkor för mänskligheten inom de gränser naturen själv sätter för oss måste vi minska miljöbelastningen. Vi måste också fördela resurserna globalt sett mer rättvist. Det innebär att EU måste minska sin användning av naturresurser i absoluta termer. Det räcker inte med en effektivisering om effektiviseringsvinsterna samtidigt äts upp av ökad tillväxt. Resurseffektivitet är en viktig parameter, men huvudindikatorn bör ta sikte på resursanvändningen i absoluta termer. Färdplanen tar upp ett antal milstolpar men kvantifierar dem inte mer än i svepande ordalag. Vi menar att om de tas på allvar kommer det att innebära en genomgripande och mycket välbehövlig förändring av EU:s nuvarande ohållbara resursanvändning. När milstolparna inte är kvantifierade blir det svårt att avgöra hur ambitiösa målsättningarna egentligen är. Det är också svårt att följa eventuella framsteg mot målen. Indikatorerna kan förstås visa om utvecklingen går åt rätt håll, men inte om den går tillräckligt snabbt. Det blir därför svårt att avgöra om medlemsstaterna gör tillräckligt för att leva upp till färdplanens intentioner. Vi menar att frivilliga åtgärder behöver kompletteras med bindande åtgärder på EU-nivå när åtgärder på lägre nivå inte är tillräckliga. Till exempel skulle en beskattning av naturresurser underlättas av ett gemensamt naturresursskattedirektiv med gemensamma minimiskatter. På så sätt minskar risken att länder spelas ut mot varandra och av konkurrensskäl avstår från skattereformer som skulle gynna omställningen till en resurssnål ekonomi. Planeten sätter gränser för oss, och vi vet relativt väl vilka effekter vårt resursslöseri får för oss. Miljöpartiet menar att åtgärder måste påskyndas och att mätmetoderna för att mäta resursanvändningen ska förfinas. Herr talman! I dag kan man inte undgå att något nämna den ekonomiska kris som Europa genomlever. Den får för människor i Europa en stor mängd konsekvenser. För klimatet, kan man säga, har den varit bra eftersom människor i större utsträckning tänker över alla sina utgifter och konsumerar mindre, inte bara bensin och diesel. Å andra sidan leder den minskade traditionella konsumtionen till en sämre ekonomi i andra led, ökad arbetslöshet och inte minst ökad social oro. Det är tufft att leva och bo i södra Europa i dag. Finanskrisen slog till redan före förra EU-valrörelsen. Vi gröna i Europa gick gemensamt till val under slogan Green New Deal. Med det menar vi en ekonomi som tar sin grund i människor och social rättvisa men utan att sätta mer press på planeten än vad den tål. Vi ser i finanskrisen det moment då det är dags att ställa om från en produktion och konsumtion som tär på vår gemensamma framtid till en som minskar vår klimat- och miljöpåverkan och samtidigt skapar många nya jobb. Vi behöver i Europa en väl utbyggd spårbunden trafik. Vi behöver i Europa ren energi i stället för fossilberoende. Vi kan och bör satsa i Europa på nya jobb med grön omställning av samhället som både mål och medel att minska våra utsläpp och ge människor en bättre vardag.

anf.25 Johnny Skalin (SD):

Herr talman! Så fort jag eller någon annan företrädare för mitt parti för EU på tal brukar invektiven och de omedvetna eller medvetna missförstånden fullkomligt hagla i kammaren. Jag tänker därför inleda mitt anförande med att berätta att varken jag eller SD som parti vill lämna allt vad samarbete heter. Vi är inte heller mot allt som har skett i EU eller dess föregångare. Tvärtemot anser vi att EU:s föregångare, kol- och stålunionen, bidragit till fred och stabilitet i Europa. Vi anser också att det ibland, när alla är överens, kan vara en fördel att tala med en röst. Och tvärtemot vad som ofta sägs är vad vi anser hyllar vi självklart även den inre marknaden av varor och tjänster. Man kan alltså kort sagt säga att vår uppfattning är att ett EU byggt på ett rent samarbete och samförstånd är eftersträvansvärt och värdefullt. Dess värre är dagens EU mycket långt ifrån denna beskrivning. EU handlar i dag i huvudsak inte längre om ett fredsprojekt för samarbete och inremarknadsfrågor. I stället handlar det från EU:s sida numera nästan enbart om att lösa alla problem som den så kallade integrationsprocessen mot ett federalt Europa har medfört. Och lösningen heter inte mer makt åt de nationella parlamenten utan tvärtemot än mer integration och maktöverföring från medlemsstaterna till Bryssel. En stor del av dessa ytterligare steg mot ett federalt Europa har riksdagen och EU-nämnden, i regel efter smärre justeringar, också godkänt. Under det år som har varit har inte minst en gemensam ekonomisk styrning och samordning, en gemensam arbetsmarknadspolitik, en gemensam banktillsynsmekanism såväl som fröet till en gemensam skattepolitik diskuterats eller behandlats. Inledningsvis finns förvisso alltid skeptiska inslag från riksdagen. Det gäller i stort sett alla EU-förslag. Men i slutändan hamnar vi mer eller mindre ändå vid det som kommissionen vill nå. Det vet vi alla som sitter i den här kammaren. Faktum är att under min tid i riksdagen och i EU-nämnden har endast ett stort EU-förslag behandlats med fullvärdig respekt för den svenska demokratin, nämligen frågan om en europeisk transaktionsskatt. Endast i denna fråga har alltså regeringen med stöd av riksdagen haft kraft att avfärda ett svenskt deltagande i själva implementeringen av de nya politiska strukturer som EU eller delar av EU har efterfrågat. Det intressanta i detta avseende är att avfärdandet av ett svenskt deltagande gjordes med anledning av att Sverige inte har något intresse i transaktionsskatten. I alla andra pakter har det hetat att Sverige måste vara med och påverka, till och med i de strukturer som enkom berör EMU-länderna, trots folkomröstningens nej till EMU. Kristdemokraternas eller för övrigt eventuellt andra politiska partier och dess företrädares eventuella kritik mot den alltmer accelererande takten mot ett federalt Europa kan mot den bakgrunden rimligen endast avfärdas som en tom och totalt värdelös retorik, för det som avgör politiken är knappast vad som sägs utan vad som faktiskt görs. Det är den verklighet som politikerna skapar som verkligen betyder något för de enskilda väljarna. I den kontexten kan vi konstatera att vi har en regering och en riksdag som säger sig respektera väljarna men som likväl ser till att ansluta Sverige till Europakter. Vi har en regering och en riksdag som också säger sig värna demokratin men som vid varje ministerrådsmöte konsekvent ändå underlåter att kräva ett svenskt undantag för EMU. Vi har också en regering och en riksdag som utan att först fråga folket om lov konsekvent avsäger sig inflytandet över stora, övergripande, nationella och inte minst viktiga politiska områden. Det är, menar jag, ageranden som står i direkt strid med den demokratisyn som jag företräder och som bygger på att all makt i Sverige ska utgå från folket. Hade EU, herr talman, delat min demokratisyn hade jag inte haft några invändningar mot det svenska EU-medlemskapet. Men eftersom det nu inte gör det och eftersom EU inte längre handlar om att samarbeta i stora och gränsöverskridande frågor byggt på samsyn kommer jag att ägna hela min politiska framtid åt att kämpa för att ändra på detta faktum. Jag kräver därför, och kommer för all framtid alltid att kräva, att om Sverige ska kvarstå som medlem i Europeiska unionen ska medlemskapet bygga på respekt för riksdagens rätt att hävda sin nationella suveränitet. Om riksdagen invänder mot en EU-pretention ska EU inte kunna överpröva riksdagens vilja. Om riksdagen skulle vilja backa ur redan genomförda EU-pakter ska EU inte heller kunna förhindra detta. Men jag kräver också att inte bara jag utan hela det svenska folket ska få säga sitt gällande vem eller vilka som ska företräda dem i den politiska beslutsgången. Inför en eventuell framtida folkomröstning vill jag redan nu påpeka att förra årets alla långtgående maktöverföringar bara är början på det EU som för närvarande håller på att byggas upp. I EU-kommissionens arbetsprogram för 2013 framgår det inte bara att man från EU:s sida tänker bygga på den ekonomiska och monetära unionen genom att föreslå ytterligare överstatlig lagstiftning, utan att man under året också avser att fortsätta arbetet med att låta svenska skattepengar finansiera bredbandsuppbyggnad i Europa, fortsätta vägen mot en gemensam arbetsmarknadspolitik, fortsätta försvaga de nationella parlamentens utrikespolitik och inte minst driva igenom en EU-budget som påtagligt ökar Sveriges avgift för att delta i federaliseringen och avdemokratiseringen av Europa. Med en sådan inslagen väg för ett minskat nationellt självbestämmande och en allt större konfiskering av svenska skattemedel kan jag förstå att regeringen inte vågar utlysa en folkomröstning om fortsatt medlemskap i Europeiska unionen i dess nuvarande tappning. Men, herr talman, det kan likväl givetvis inte anses vara ett hållbart argument för varför så ändå inte ska ske. Det svenska EU-medlemskapet är långt ifrån detsamma som det EU-medlemskap man gick till val på och som man lovade väljarna inför valet i folkomröstningen 1994. I min värld, herr talman, utgår makten från folket. Då måste rimligen också folket i direkt mening avgöra när eller om makt ska tas ifrån dem. Jag vill vara tydlig med att jag verkligen tror på ett samarbete och på en inre marknad i Europa. Men jag tror varken på en illegitim och fortsatt maktöverföring till Bryssel eller på en fortsatt nonchalans från riksdagens sida gentemot dess uppdragsgivare. Jag yrkar därför bifall till Sverigedemokraternas reservation i betänkandet. I detta anförande instämde Julia Kronlid (SD).

anf.26 Hans Linde (V):

Herr talman! Den ekonomiska och sociala krisen i EU:s medlemsstater fördjupas alltmer. I land efter land ser vi hur arbetslösheten nu exploderar, hur klyftorna snabbt ökar, hur välfärden och löntagarnas trygghetssystem snabbt monteras ned. Vi talar ofta om denna kris i denna kammare, och vi talar om den i termer av siffror och statistik, men där bakom finns människor, miljoner människor i Europa som just nu får sina liv sönderslagna. Där finns den 77-åriga grekiska apotekaren som sköt sig själv till döds framför parlamentet i Aten och som lämnade ett meddelande om att han vägrade att fortsätta leta efter mat i soporna. Där finns de spanska barnfamiljerna som just nu inte har råd att betala sin elräkning och värma upp sina bostäder, trots att temperaturen beräknas krypa ned mot noll i Madrid i natt. I dag räknar man med att vart tionde hushåll i Spanien inte längre har råd att värma upp sin egen bostad. Där finns också barnen i de västsahariska flyktinglägren som jag träffade för ett par veckor sedan när jag besökte Algeriet. De får inte längre frukost i skolan därför att EU-länder nu snabbt minskar sitt bistånd till flyktingarna. För många barn i de västsahariska flyktinglägren, långt bortom EU:s toppmöten, innebär det att undernäring och bristsjukdomar kommer att öka. EU:s svar på krisen har hittills varit att skära ned i välfärden, privatisera offentlig verksamhet och slå sönder fackliga rättigheter. Vanliga löntagare ska betala priset för en kris som har skapats genom oansvarig spekulation, som har skapats genom att näringslivet och Europas överklass i många EU-länder satt skattefusk och kapitalflykt i system och som har skapats genom ett EMU-samarbete som har fråntagit medlemsstaterna många av de centrala verktyg som en nationalstat behöver för att kunna hantera ekonomiska kriser. Det finns de i den svenska debatten, även här i kammaren, som kallar massuppsägningar, sänkta minimilöner och höjda pensionsåldrar för solidaritet. Men på gatorna i Aten och Lissabon är entusiasmen över denna så kallade EU-solidaritet begränsad, om jag ska uttrycka mig diplomatiskt. Verklig solidaritet, i ordets rätta bemärkelse, vore att låta Europas banker bära kostnaderna för den spekulation man är ansvarig för. Det skulle vara att reglera finansmarknaderna och låta de länder som så önskar lämna eurosamarbetet. I sammanhanget vore det på sin plats att ja-sidans partier i denna kammare gemensamt tackar svenska folket för att det var så klokt och röstade nej till EMU. Herr talman! När man läser kommissionens arbetsprogram för 2013 är det inte utan att man tänker på de tre aporna som inte vill höra, inte vill se och inte villa tala. Man vill inte se EMU-samarbetets konsekvenser och uppenbara brister, man vill inte lyssna till den folkliga frustration som växer runt om i EU och man vill inte tala om de åtgärder som uppenbarligen måste vidtas för att hantera den ekonomiska krisen i EU. I Bryssels ögon är svaret på krisen mer överstatlighet, mer makt till EU och minskad makt och inflytande över sin egen vardag för EU:s medborgare. Herr talman! Hade EU:s ledning och ledningarna runt om i EU:s länder lyssnat på EU:s invånare är det min övertygelse att vi hade diskuterat ett helt annat arbetsprogram än det som i dag ligger på riksdagens bord. Det är ju knappast så att förslagen om bankunion eller sexpack är sprungna ur några folkliga krav i unionen. Demonstrationer med krav på att blåkopian om EMU:s framtid ska följas upp eller till stöd för den europeiska terminen är lätta att räkna. När fick någon i denna kammare senast ett mejl från en upprörd väljare som frågade: När ska ni egentligen sjösätta Horisont 2020? Det är hög tid att EU:s ledare börjar lyssna på sina länders befolkning också i EU-frågan. Det är i det sammanhanget positivt att Storbritanniens premiärminister David Cameron öppnat för att britterna ska folkomrösta om Storbritanniens relationer till EU. Vänsterpartiet hörde till nej-sidan i folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994. Det är fortfarande vår övertygelse att det hade gynnat vårt land om Sverige röstat nej i den folkomröstningen och inte gått med i EU. Men så länge vi är medlemmar i EU arbetar vi konstruktivt i riksdagen och EU-parlamentet för att utveckla EU i en mer demokratisk och solidarisk riktning. Vi tycker därför att Sverige bör följa Storbritanniens exempel och inleda en process för att omförhandla vårt EU-medlemskap. Vänsterpartiet ser fyra helt avgörande frågor där vi önskar att den svenska regeringen omförhandlar vårt medlemskap i EU. För det första måste EU-fördraget få ett socialt protokoll som stoppar låglönekonkurrens och allt sämre villkor för dem som arbetar i Sverige och kommer från andra EU-länder. Vi ser redan nu i de svenska skogarna, på de svenska vägarna och på byggarbetsplatser i hela vårt land konsekvenserna av att företag från andra EU-länder har fått grönt ljus att på den svenska arbetsmarknaden konkurrera om anbud med lägre löner och sämre villkor. Vänsterpartiet värnar ett öppet Sverige, men ska vi långsiktigt kunna värna vårt lands öppenhet måste svenska kollektivavtal gälla för alla på den svenska arbetsmarknaden oavsett var i världen man kommer från och vilket medborgarskap man har. EU kan inte tillåtas att fortsätta försämra den svenska arbetsrätten. För det andra måste Sverige få ett juridiskt bindande undantag från hela EMU och europrojektet. Vi ska inte göras till en del av EU:s gemensamma ekonomisk politik. Den svenska folkomröstningens tydliga signal om att svenska folket inte vill gå med i EMU måste respekteras. Jag hade önskat att man från ja-sidans partier hade respekterat folkomröstningen om EMU på samma sätt som vi som hörde till nej-sidan 1994 i dag respekterar utslaget i den folkomröstningen. För det tredje, herr talman, måste Sverige få rätten att ställa hårdare miljökrav och folkhälsokrav än vad som sker inom EU. Vi måste ha rätt att kunna gå före. Vi kan inte längre tillåta och acceptera att EU förhindrar Sverige att gå före på miljö- och klimatområdet. Hänsyn till miljö och folkhälsa är för Vänsterpartiet mycket viktigare än företagens fria marknad. För det fjärde vill vi att Sverige lämnar EU:s jordbrukspolitik och att en nationell politik på området i stället inrättas. Det skulle öppna för en betydande sänkning av vår avgift till EU och ge oss en möjlighet att använda våra skattemedel till att bekämpa den kris och arbetslöshet som vi så ofta talar om och värna den svenska välfärden i stället för att pumpa in pengar i EU:s alltmer havererade gemensamma jordbrukspolitik. Herr talman! Vänsterpartiet har på en rad andra punkter invändningar mot kommissionens arbetsprogram, som jag inte kommer att utveckla i detta anförande. De finns mer utförligt beskrivna i vår motivreservation. Jag yrkar bifall till reservation 3.

anf.27 Tommy Waidelich (S):

Herr talman! Det betänkande som vi debatterar handlar om kommissionens arbetsprogram för 2013. I programmet ges tillväxt- och konkurrenskraftsfrågorna stort utrymme, vilket vi socialdemokrater tycker är bra. Fokus har så här långt ensidigt varit på bekämpningen av krisen i euroområdet, men nu har man insett att det inte räcker med återhållsamhet och sanering av offentliga finanser. Det är viktigt, men det behövs också åtgärder som främjar tillväxt och stärker Europas konkurrenskraft i den globala ekonomin. Vi hörde Hans Linde berätta om de sociala konsekvenser som den ekonomiska krisen har gett i Europa. En hel ungdomsgeneration håller på att slås ut. Det är en generation som riskerar att få det sämre än sina föräldrar. Det är något som vi brukar tala om men som aldrig har inträffat. Detta riskerar att bli verklighet i Europa. Insikten om att EU och Europa behöver mer än en ensidig åtstramning borde ha kommit tidigare. EU har hanterat eurokrisen valhänt och borde ha sett tidigare att den var i antågande. Det är snart tre år sedan skuldkrisen började i Grekland. Situationen i Grekland och i andra krisande länder har behandlats på otaliga toppmöten, men vi är fortfarande inte ute ur krisen. Fokus har varit att rädda banker, inte att reda ut skuldkrisen. Annars hade man gjort helt annorlunda. Då hade också långivarna fått vara med och ta ansvar. Det är inte bara de som har tagit lånen som har slarvat. Också de som har gett lånen utan riktig kreditbedömning har slarvat med sitt ansvar. Vi har haft generösa stödprogram från Europeiska centralbanken. Drygt 1 000 miljarder euro har frikostigt lånats ut till krisande banker. Men ännu kan vi inte ropa faran över. Visserligen har de offentliga finanserna stabiliserats i krisländerna. Deras kostnadsläge börjar bli konkurrenskraftigt igen, men vi har fortfarande oro i banksektorn. För några dagar sedan såg vi hur den tredje största banken i Italien skakade när det upptäcktes att banken spekulerat bort stora summor utan att någon reagerat. Vad döljer sig i balansräkningen hos de stora bankerna i Europa, till exempel i de franska och tyska bankerna som har stått för de största lånen till de krisande länderna? Det vet vi inte, eftersom det finns en tystnadskultur. Man sopar hellre problemen under mattan och hoppas på bättre tider. Det är en del av problemet. Det är en av orsakerna till att EU i flera länder inte har kunnat lösa krisen som orsakats av den frikostiga utlåningen från banker utan kreditprövning. Det behövs mer transparens i banksektorn. Det behövs mer tillsyn och övervakning, och det behövs skärpta regler för den finansiella sektorn, alltifrån skärpta kapitaltäckningskrav till konditionalitet - villkor för när man går in och stöder krisande banker med statsstöd. Det är krav som vi socialdemokrater förde fram redan i början av krisen. Det är krav som de borgerliga regeringarna i EU borde ha tagit till sig mycket tidigare. Men det behövs inte bara transparens inom den finansiella marknaden. Det program som vi pratar om i dag handlar om många fler samarbetsområden. Öppenhet måste vara en vägledande princip inom EU:s alla samarbetsområden. Det är också något som utskottet i enighet framhåller i utlåtandet. Utskottet understryker särskilt betydelsen av att EU främjar yttrande- och mediefrihet såväl inom EU som globalt. Vi socialdemokrater välkomnar att kommissionen i det här programmet presenterar ett nytt ramverk för en mer koldioxidsnål ekonomi för perioden efter 2020. Vi välkomnar också att kommissionen påtalar vikten av bindande utsläppsmål. Den gröna omställningen är bra för miljön, men den är också en del av lösningen på Europas ekonomiska problem. En grön omställning kan skapa många nya jobb genom att Europa går före när det gäller teknikutveckling. Herr talman! EU har den senaste tiden dominerats av krisen i euroområdet. Det återspeglas också i programmet. Den krisen har förvärrats av ett valhänt agerande av EU:s alla regeringar. Sveriges regering har också ett ansvar för det som skett. Vi är en del av EU. Vår regering har suttit med vid sammanträdesbordet när situationen i Grekland och andra krisande länder har behandlats. Det går aldrig att komma ifrån. Krisen har inte heller underlättats av att euroområdets regelverk visade sig inte hålla i praktisk prövning. Den så kallade stabilitetspakten räckte inte till. Krisen beror inte på euron i sig. Enskilda regeringar, som till exempel Spaniens, bär visserligen ett ansvar för att man inte parerade den effekt som kraftigt sänkta räntor gav i samband med eurointrädet - en form av ekonomisk dopning, men den grundläggande orsaken till den kris vi genomlider är finanskrisen som startade 2008 och som drevs fram av oreglerade finansiella marknader, ohemula avkastningskrav och extremt risktagande. Det borde Hans Linde ha lyft fram i sin kritik. Det handlar inte bara om ett regelverk; det handlar om att det internationella kapitalet har getts alltför fria tyglar. Det är en lärdom vi ska dra snarare än att peka finger åt de länder som har drabbats av finanskrisens andra våg. Vi hade kunnat vara i samma sits som de om någon av våra egna storbanker hade dragits in. Det var nära, som när Lettland krisade för några år sedan. Glöm inte att krisländer som Irland och Spanien hade starkare statsfinanser än Sverige när finanskrisen stack hål på deras bostadsbubblor och tvingade dem att gå ut till försvar för sina krisande banker. Faran är inte över för vår del. Våra hushåll är hårt skuldsatta, inte minst av belåning till bostäder. Det är en belåning som de svenska bankerna tillhandahåller genom upplåning utomlands. Vi har därför ett intresse av att lösa eurokrisen och se till att våra största handelspartner kommer på fötter igen och att deras banker saneras så att vi inte får fler negativa spridningseffekter till vår egen ekonomi. Då krävs mer transparens, tillsyn, övervakning och skärpta krav på bankerna. Det borde bli kommissionens såväl som regeringens prioriteringar inför det kommande arbetsåret i EU vid sidan av tillväxtfrämjande åtgärder för fler jobb och bättre välfärd. Med de orden yrkar jag bifall till utskottets förslag i utlåtandet.

anf.28 Gustav Blix (M):

Herr talman! Vi ska i dag debattera utrikesutskottets utlåtande över EU-kommissionens arbetsprogram för 2013. Det är en årligt återkommande debatt. Vi stod här för ganska exakt ett år sedan i en likartad debatt. Det är ett av flera exempel på hur denna riksdag har blivit allt bättre på att göra en seriös och ordentlig granskning och ha en seriös och ordentlig debatt om EU och EU-frågor. Det är viktigt att understryka hur bra vi är på det i Sverige. Det är också viktigt att understryka att det i utlåtandet finns en bred enighet om huvuddragen i de aktuella EU-frågorna. Vi har ett par motivreservationer, men i många viktiga EU-frågor är vi överens i denna riksdag. De gemensamma svenska intressena och värderingarna ska värnas, och vi ska tillsammans försöka vinna anhängare även i andra länder så att vi får ett EU som går åt rätt håll. Herr talman! År 2013 ser fortsatt ut att bli ett tufft år för europeisk ekonomi. Men rätt hanterade kan kriser innebära stora möjligheter till förbättringar. Kriser kan också utgöra grogrund för farliga förenklingar och politisk populism av värsta sort - i värsta fall även för politisk extremism och våld. Något av det farligaste som lätt sker i orostider är att länder sluter sig, att man försöker hålla omvärlden och verkligheten ute och i sin iver att skydda sig skapar nya och värre problem både för sig själv och för andra. Därför är det välkommet att vi i utrikesutskottet redan inledningsvis i bred enighet betonar vikten av att värna öppenheten. Lösningen på Europas kris kan inte vara att stänga omvärlden ute, utan att vi vågar öppna upp ännu mer. EU ska vara engagerat i sin omvärld i ännu större utsträckning. Handel, student- och forskarutbyten, migration, utvecklingssamarbete och investeringar är viktiga exempel på detta. EU måste också fortsatt vara öppet för nya medlemmar och fördjupat samarbete med grannarna i såväl syd som öst och väst. Vi får därför inte glömma att vi nu under pågående kris tar positiva steg som att vi snart kan välkomna Kroatien som ny medlem. Till följd av de senaste årens omvälvningar har EU nu möjlighet till fördjupade kontakter med grannländerna i Nordafrika och Mellanöstern. Även om utvecklingen där på sina håll går i fel riktning på ett allvarligt sätt måste vi uthålligt göra vad vi kan för att hjälpa dessa länder till demokrati och rättsstat och det välstånd som marknadsekonomiska reformer och tillgång till den europeiska marknaden skulle kunna medföra. Herr talman! Det finns som sagt en bred svensk enighet om värdet av öppenhet och frihandel samt om transparens, demokrati, lokalt självbestämmande och värnandet av marknadsekonomin. Jag vill rikta ett tack till övriga partier för att vi har en konstruktiv och stundtals intensiv debatt. Det stärker demokratin, och det stärker Sverige. Det gör våra argument vassare och bättre när vi ska försöka övertyga andra. Därför är det viktigt att vi slutar måla ut relevant EU-debatt som ett utslag av EU-skepsis. Kritik och ifrågasättande är inte bara naturligt utan också välkommet och viktigt. Vänner är ofta de bästa och viktigaste kritikerna. Flera nationella parlament borde engagera sig. Goda exempel från Sverige och andra länder borde spridas till andra. Det är en av de fem principer som David Cameron tog upp i sitt anförande förra veckan om hur han ser på britternas framtida förhållande till EU. Det är viktigt och välkommet att den debatten kommer, men vi får också vara försiktiga, så att vi inte i ivern att debattera EU:s institutioner backar från att lägga energi på att debattera de avgörande reformer som måste ske. Cameron har rätt i sin första princip: EU behöver mer av inre marknad. Men den marknaden måste också vara fri och konkurrenskraftig. Här finns enorma nationella skillnader i Europa, framför allt vad gäller graden av ekonomisk frihet. EU:s friaste ekonomi finns i Danmark. Danmark kommer i en rankning som amerikanska Heritage Foundation gjort på nionde plats, en plats före USA. EU:s minst fria ekonomi har Grekland, som kommer på 117:e plats, mellan Senegal och Malawi och i år passerat av Benin. Om man väger samman länderna kommer EU-27 på 42:a plats, efter till exempel Colombia och Uruguay, men strax före Peru. Eurogruppens 15 länder kommer först på 47:e plats, strax före Costa Rica. Frankrike, med en av Europas största och viktigaste ekonomier, kommer på 62:a plats när man bedömer ekonomisk frihet, med samma poäng och plats som Rwanda. Det här är problem som vi aldrig kan lösa i Bryssel. Men vi kan inspirera och lära av varandra. Det kan handla om frågor som äganderätt, frihet från korruption, näringsfrihet, frihandel, öppenhet för investeringar och så vidare. Om vi alla bara lärde av det bästa landet i varje kategori i en sådan här jämförelse och tog efter deras regelverk på varje område skulle Europa komma på andra plats. Vi skulle vara bland världens friaste ekonomier, och det tror jag vore ett väsentligt bidrag till att lösa och möta den kris vi nu har och också få ned den höga arbetslöshet som präglar och plågar vår kontinent. Här ligger utmaningen, men också möjligheten. Herr talman! Det är dock viktigt att komma ihåg att inte alla samhällsproblem kan eller bör lösas av politiska beslut och regleringar. Det gäller i Sverige, och det gäller i Europa. Bara för att ett och samma problem finns på många håll i Europa innebär det inte att vi ska lösa dem i Bryssel. Det måste finnas ett tydligt mervärde i att vi löser problemen tillsammans. I dessa frågor är vi hyggligt överens i riksdagen, men ofta oense med både kommissionen och Europaparlamentet. Ett särskilt problem är att svenska partier ibland har olika uppfattning när det kommer till dessa frågor beroende på om de sitter i Sveriges riksdag eller i Europaparlamentet. Det gäller inte minst den fleråriga budgeten, som nu ska förhandlas och förhoppningsvis även beslutas. Här har vi i riksdagen likartade prioriteringar. Vi vill ha en restriktiv budget, hålla efter Sveriges avgift, reformera och dra ned kraftigt på jordbruksstöd och regionalpolitik och till och med avveckla jordbruksstödet om vi kan. I stället vill vi försöka satsa på tillväxtfrämjande forskning och infrastruktur. Tyvärr är vi alltför ofta ensamma om detta. Därför är det viktigt att vi engagerar oss i diskussioner och debatter på europeisk nivå och inte lämnar åt kommissionen och Europaparlamentet att ensamma sätta agendan. Här kan rådet vara en tydlig och viktig motvikt. Det är därför noterbart att det i kommissionens långsiktiga vision, som nu målas upp i arbetsprogrammet, finns flera punkter som redan har fått tummen ned av EU:s stats- och regeringschefer. Kommissionen visar i sitt arbetsprogram att de anser att lösningen på Europas problem är "mer Europa". Men de flesta av de problem Europa har brottats med har skapats i ländernas huvudstäder och kan bara lösas i medlemsländernas regeringar och parlament. Det kräver verklig förändring i form av tuffa, ibland rent av smärtsamma, prioriteringar av utgifter och kostnader, men också en tillväxtstrategi som vågar utmana privilegier, monopol, byråkrati och överregleringar och som åter kan skapa förtroende och framtidstro i ekonomin. Här har Sverige mycket att bidra med, och här har vi i Sveriges riksdag mycket att debattera och diskutera. Klarar vi detta kan vi komma stärkta ur krisen. Men huvudansvaret för att lösa detta måste ligga på de nationella parlamenten. Vi kan då gemensamt ta steg som gör Europas ekonomi öppnare och friare. I detta ska Sverige vara en stark och engagerad röst. Det hoppas jag att vi kan fortsätta att debattera här i dag.

anf.29 Bodil Ceballos (MP):

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 1, eftersom jag glömde bort det i mitt tidigare inlägg. Jag skulle vilja återkomma till något som Tommy Waidelich tog upp här tidigare: den spanska ekonomin och hur det gick med den. För några år sedan diskuterade vi i EU-nämnden ekonomin under den då nya finanskris som kommit. Jag ställde en fråga till Anders Borg om den spanska ekonomin. Han menade på att det inte var en ekonomi som vi behövde oroa oss för då. Det tog jag naturligtvis till mig. Det var bra för min del, eftersom jag har halva familjen där nere. Sedan har det gått som det har gått. Men dessförinnan ville alla efterlikna den spanska ekonomin. De hade den högsta tillväxten i Europa etcetera. Alla framhöll den spanska ekonomin. Tommy tog även upp att vi har en relativt likartad ekonomi i Sverige, med stor utlåning till hushållen. Det var ett av de stora problemen i Spanien också. När man då tittar på vad EU gör för att komma till rätta med den ekonomiska krisen handlar det oerhört mycket om åtstramningar. Om jag förstått saken rätt är det också en modell som den svenska regeringen står bakom; det ska vara mycket åtstramning. Men era partikolleger nere i Spanien, som är mycket mer höger än ni och som också är i regeringsställning, talar nu mycket mer om stimulanspolitik. Vad ser du som den framtida möjligheten för Europa, Gustav - mer av åtstramning eller mer av stimulans? Jag ställer frågan med tanke på de sociala effekter som åtstramningspolitiken har lett till i många av länderna.

anf.30 Gustav Blix (M):

Herr talman! Jag tackar Bodil Ceballos för att hon påminde mig om att även jag ska yrka bifall. Jag yrkar alltså bifall till förslaget i utrikesutskottets utlåtande. Jag tycker att jag var tydlig i mitt anförande om att jag verkligen vill se tillväxtreformer och satsningar. De satsningarna handlar i väldigt stor utsträckning om att möjliggöra för människor att förverkliga företagsidéer, handla och investera. Då handlar det om att ge tillgång till en marknad som är öppen och som ger den frihet som krävs för att få till stånd en riktig tillväxt. I den spanska ekonomins fall skulle jag säga att en stor del av problemet handlade om att man hade inte bara stor belåning utan också en oerhört stark och viktig byggsektor som fullkomligt dominerade ekonomin. Tyvärr kan man väl inte säga att vi har alldeles för mycket bostadsbyggande i Sverige och att det skulle vara en fara för landet. Tvärtom skulle jag säga att vi har för svårt att bygga bostäder och för strama regelverk vad gäller att få till stånd den tillväxt som bostadsbyggande och annat byggande, men också till exempel vägar, kan innebära. Där har Miljöpartiet och regeringen rätt olika uppfattningar. Jag ser fram emot en fortsatt debatt om det. Men om vi på allvar vill att Spanien och andra länder i Europa ska se en framtid tror jag att vi behöver se mer av en gemensam inre marknad som tar itu med problem som finns i den spanska men även i den svenska ekonomin och handlar om hur fritt människor får investera, handla, bygga sina företag och anställa. Det tror jag är en utmaning som vi har att möta i Europa, även i Spanien.

anf.31 Bodil Ceballos (MP):

Herr talman! Det som Gustav Blix säger om byggsektorn stämmer. Den har varit oerhört stor i Spanien, och väldigt många andra branscher har varit beroende av byggsektorn. Men att komma till rätta med den spanska ekonomin låter sig inte göra genom att man återupprättar denna byggsektor. Nu måste man hitta andra modeller. Men i Spanien har man inte riktigt sett att det finns andra modeller. Vi försöker driva linjen med den gröna omställningen. När vi nu har en så djup ekonomisk kris i Europa borde vi kunna använda den till att göra någonting vettigt och se till att den tillväxt som du talar om och som jag kanske kallar något annat, till exempel utveckling, tillkommer i en sektor där vi har en ömsesidig nytta av den, så att vi också kan minska våra utsläpp. Det blir lite svårt i ett land där regeringschefen anser att klimatpåverkan inte finns. Där har vi också en grannlaga uppgift: att försöka övertyga honom och hans inre gäng om att detta är ett problem. Tillväxt kan nås på olika sätt. Vilken är din väg, Gustav - åtstramning eller stimulanser? Vad är det du tror på? Är det bra med stimulanser som går i riktning mot en grön omställning? Vilken form av stimulanser skulle du vilja se? Eller är det bara fortsatta åtstramningar som gäller? Det är den vägen som många av länderna har mötts av. Det sker lite uppluckring nu, men det är ändå kvar i tankarna.

anf.32 Gustav Blix (M):

Herr talman! Jag vill inledningsvis tillbakavisa den ensidiga bilden av att vi har oerhört kraftiga åtstramningar överallt i Europa. Det stämmer inte. Vi har fortfarande länder som har stora underskott och som därmed stimulerar. Vi har en penningpolitik som är väldigt expansiv som också stimulerar till tillväxt. Det grundläggande är inte en fråga om åtstramning eller stimulanser utan att skapa goda förutsättningar för tillväxt, företagande, arbete och investeringar. Där pekade jag på några saker vi vill se. Vi vill se en långtidsbudget i Europa som går från jordbruksstöd och ineffektiv regionalpolitik till förmån för till exempel investeringar i forskning och infrastruktur men också energi och gärna grön energi. Vi vill också se den stimulans som det skulle innebära att släppa loss människors kreativa frihet att själva få utforma ett företag eller en idé, möta en kund på en marknad och skapa sysselsättning. Det är bara på det sättet som vi kommer vidare. Vi måste ge möjlighet för människor att skapa värde för andra. Ofta är det så att politik och andra typer av regleringar och hinder står i vägen. Vi talade här innan i debatten om att vi har en avreglerad eller oreglerad finansmarknad. Det är heller inte riktigt sant. Vi har tusentals sidor av regleringar som har reglerat banker. Vi har tusentals sidor av regleringar som reglerar företag. Ofta är de regleringarna dåliga. De kan vara fel. De är för luddiga eller för skarpa. Där behöver vi ha en viktig och intensiv debatt om hur vi skapar större möjligheter för Europas medborgare att växa och att utvecklas. Det gör vi genom att värna den ekonomiska friheten och också med reformer som stöder tillväxt. Vi kan inte bara hamna i en debatt om åtstramningar och stimulanser, utan det handlar om möjligheter.

anf.33 Ismail Kamil (FP):

Herr talman! Genom EU-initiativ och rätta prioriteringar kan tillväxt och sysselsättning skapas. På så sätt kan Europa stegvis närma sig den långsiktiga visionen. Genom att vidta rätta åtgärder kan vi uppnå målet om en hållbar tillväxt. Därför är det viktigt och nödvändigt att ta itu med den ekonomiska krisen. Det är i grunden fråga om långsiktiga utmaningar som kräver samordnade insatser från alla samhällssektorer. EU:s ekonomi måste präglas av hög innovationsnivå parallellt med en hög kompetensnivå. Herr talman! För att uppnå målet måste företagsklimatet på den inre marknaden förändras. Det krävs en inre marknad och en industripolitik som främjar konkurrenskraften. Det krävs åtgärder som stimulerar tillväxten och skapar arbetstillfällen inom EU. Det är bra att kommissionen kommer att arbeta tillsammans med medlemsstaterna för att genomföra de nya reglerna för energimärkning samt energieffektiviseringsdirektivet. Det är bra att kommissionen planerar förslag om enhetliga momsdeklarationer, elektronisk fakturering vid offentlig upphandling och uppdatering av regler för varuhandel. En ökad produktivitet, effektivitet och innovation och en snabbare övergång till en digital ekonomi gynnar alla sektorer. En ökad fattigdom, social utslagning och en hög arbetslöshet, särskilt bland ungdomar, hotar EU. Det är rätt att EU är engagerad vad gäller rättsprinciper, demokratiska värderingar, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Det ligger också i EU:s intresse att bygga partnerskap med tredjeländer och finna lösningar på våra gemensamma problem. Det bidrar till tillväxt, stabilitet och demokrati. Det är hjälpen att bekämpa fattigdomen, och det är vägen för en varaktig fred. Folkpartiet anser att kommissionens arbetsprogram är ett viktigt dokument som dels bidrar till öppenhet, dels ligger i linje med svenska prioriteringar. Det underlättar också medlemsstaternas möjligheter att planera EU-arbetet. Det är viktigt att värna om ett öppet Europa i alla samarbetsområden, som fri handel och integration. Det ligger i Sveriges intresse att Europa står stabilt. Det ska vara en stark röst för fred och frihet. Ett fortsatt öppet Europa med ökad handel och rörlighet över gränserna är bra för tillväxt, sysselsättning och fred. Jag yrkar därmed bifall till utskottets förslag i betänkandet.

anf.34 Robert Halef (KD):

Herr talman! Vi ser ännu ingen ljusning på EU:s djupa ekonomiska kris. Då vi i februari förra året debatterade kommissionens arbetsprogram för år 2012 sade jag att EU står inför sin största prövning någonsin. Det är en verklighetsbeskrivning som tyvärr är giltig än i dag. Vägen mot återhämtning och tillit kommer inte att bli enkel. Den kommer att pröva de europeiska folkens smärtgränser och tålmodighet. Inte minst kommer den att pröva vår solidaritet med varandra. För oss kristdemokrater är det just sådana prövningar som den Europeiska unionen är byggd för att hantera. Det handlar om ett gemensamt ansvarstagande för det gemensamma bästa. EU är ett fredsprojekt byggt på tanken att hållbar säkerhet och fred bäst skapas genom samarbete. Det är ett samarbete som förutsätter ett gemensamt ansvarstagande i både ljusa och mörka tider. Dagens kris påverkar hela Europeiska unionen och kräver därför hela EU:s hjälp. Sverige har som medlemsstat ett självklart ansvar i dessa ansträngningar. Det är inte förutsättningslöst, och inte till stöd för ökad EU-centralisering, men väl inom ramen för de förpliktelser som vårt medlemskap medför. Herr talman! Vi kristdemokrater ser Europasamarbetet som givet. Samarbete mellan unionens länder är absolut nödvändigt för att öka den europeiska konkurrenskraften, möta det globala klimathotet och bekämpa världsfattigdomen. Lika självklart måste det vara var gränserna för unionens beslutsmandat går. EU ska inte ägna sig åt lagstiftning och detaljstyrning på områden där unionen saknar mandat. Subsidiaritetsprincipen, att beslut ska fattas nära de människor som besluten berör, måste fortsätta att vägleda inriktningen på och riktningen för vårt EU-samarbete. Herr talman! EU är världens största inre marknad. Ett litet, innovationsintensivt och exportberoende land som Sverige växer och frodas bäst av att vara en del av en gemensam inre marknad. Det är viktigt att vi nu tillsammans med övriga medlemsstater arbetar för att minimera krisens skadeverkningar och skapar en tillväxttakt, en arbetsmarknad och ett välmående som gör att unionens och därmed Sveriges globala konkurrenskraft inte går förlorad. Jag vill säga detta till Sverigedemokraterna, men de verkar ha lämnat lokalen: Protektionism och nationalism löser inga kriser. Även om Sverige inte är med i eurosamarbetet ska vi visa oss solidariska med Greklands, Spaniens och andra svårt sargade folk. Detta innebär inte att Sveriges eller EU:s stöd till de hårdast drabbade euroländerna ska vara villkorslöst. Sveriges och EU:s stödinsatser måste därför fortsätta att vara kopplade till tydliga villkor så att stödinsatserna blir effektiva. Förutom riktade stödinsatser till utsatta medlemsstater krävs också en förbättrad finansiell tillsyn för att komma till rätta med dagens kris och förhindra framtida kriser. Kristdemokraterna delar dock till fullo regeringens uppfattning om att ett svenskt deltagande i den första byggstenen av den tilltänkta bankunionen, tillsynsmekanismen, förutsätter likvärdigt inflytande i ECB-rådet för såväl euroländer som icke-euroländer. Så som förslaget ligger är vi kristdemokrater också skeptiska till kommissionens förslag om vidgade befogenheter för ECB gällande tillsynen av kreditinstitut. Herr talman! Ett verkligt hållbart EU förutsätter att medborgarnas säkerhet och trygghet kan garanteras samtidigt som deras rörlighet inte inskränks. För oss kristdemokrater innebär detta gemensamma krafttag mot organiserad brottslighet, mot människohandel och mot terrorism - dock inte på bekostnad av fri rörlighet och grundläggande fri- och rättigheter. Ett säkrare EU där den fria rörligheten garanteras kräver ett visst utökat kriminalpolitiskt samarbete. Kristdemokraterna ställer sig dock mycket tveksamma till förslaget om upprättandet av en gemensam åklagarmyndighet, då detta är svårt att rättfärdiga utifrån subsidiaritetsprincipen. Det är dessutom en fråga för medlemsstaterna. Vi är av samma skäl mycket skeptiska till den vittgående harmonisering av straffrätten som kommissionen föreslår. Herr talman! Protektionism är inte, och har heller aldrig varit, lösningen på ekonomiska kriser. Lika lite som Sverige har att vinna på att säga att Grekland, Spanien och övriga krisstater får "klara sig bäst de vill" har Europeiska unionen att vinna på att isolera sig globalt. Ju fler länder som gynnas av utvecklingssamarbete och handelsutbyte med Europeiska unionen, desto mer konkurrenskraftiga blir dessa länder. Ju bättre det går för världen, desto bättre går det för Europeiska unionen och Sverige. Herr talman! EU är byggt på demokratins, de mänskliga fri- och rättigheternas och solidaritetens grundvalar och ska fortsätta vara den starkaste globala rösten för grundläggande fri- och rättigheter och demokratisk utveckling. Kristdemokraterna vill se en mer konkurrenskraftig, öppnare, mer utvidgad och globalt tongivande europeisk union. Vi vill inte att EU lägger sig i frågor som unionen inte ska besluta om. Vad vi vill ha är en europeisk union där Sveriges roll är lika självklar som stark och ett EU där solidariteten mellan medlemsstaterna och omvärlden stärks - en union byggd på solidaritet och subsidiaritet. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

anf.35 Statsrådet Birgitta Ohlsson (FP):

Herr talman! Europa är inte en grönsaksaffär utan ett politiskt uppdrag. Så sade den tyske judiske fackföreningsmannen Ludwig Rosenberg, som flydde från Tyskland till Storbritannien under andra världskriget men som sedan återvände efter kriget som engagerad socialdemokrat och var med om att bygga upp det europeiska samarbetet från grunden. Europa är ingen à la carte-meny. EU är inget löst nätverk. EU är en union som binds samman av värderingar och fördrag genom demokrati, mänskliga rättigheter, marknadsekonomi och handel. Alla i denna kammare vet i dag att EU står inför stora utmaningar. Vi har haft en seglivad skuldkris, och vi har banker som har slut på pengar. Arbetslösheten, inte minst bland ungdomar, är rekordhög i alltför många länder. EU har under det senaste året i första hand ägnat sig åt första hjälpen genom snabba lösningar för att möta marknadens krav. Men vi måste också våga lyfta blicken för mer långsiktiga visioner där EU:s rötter i frihandel, bejakad globalisering, fördjupad inre marknad och tydligare respekt för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter lyfts fram. Man kan sorgligt nog konstatera att Europas populistiska, främlingsfientliga och rasistiska partier har slagit rot både i nationella parlament och i Europaparlamentet. Dessa populistpartier påverkar både debattklimatet och politiken. De har enkla svar på svåra frågor. Men det finns inga enkla svar eller snabba lösningar på de utmaningar som EU står inför. Under 2012 uppmärksammade vi alla, denna kammare, regeringen och nästan ett 50-tal länder världen över Raoul Wallenbergs 100-årsdag. Jag har själv invigt utställningen För mig finns inget annat val i städer som exempelvis Mariehamn och Tel Aviv. Det citat som har gett namn åt utställningen manar till eftertanke - att visa civilkurage eller att se bort. Vi kan sorgligt nog konstatera att bara 70 år efter Raoul Wallenbergs heroiska insatser för att rädda Budapests judar ställer sig i samma stad en ledamot från Jobbik upp i det ungerska parlamentet och begär att en lista sammanställs - en lista med namnen på alla ungerska politiker och statstjänstemän av judisk börd. Motiveringen? Att dessa kan utgöra ett hot mot nationens säkerhet. Detta sker mitt i Europa år 2012. Det är en skam. Vi kan även i dag välja att se vad som händer i vissa medlemsstater och konfrontera dem gemensamt, eller så kan vi välja vi att se bort och tiga. Därför måste vi vara ärliga och tydliga och inte kompromissa med dessa europeiska grundläggande värderingar. Redan vid denna debatt i fjol och vid åtskilliga rådsmöten i Bryssel och på andra ställen har jag påpekat den oroande politiska utvecklingen i alltför många medlemsstater. Dessvärre fortsätter utvecklingen i alldeles fel riktning. Fortfarande ser vi hur romer förtrycks. Vi ser hur Prideparader stoppas, och vi ser hur minoriteter upplever rädsla, inte minst i Öst- och Centraleuropa. Det kan handla om grupper som flyktingar, muslimer, judar och hbt-personer. Nu mer än någonsin behöver vi en värdegrund i unionen - en värderingsstyrd union som värnar, vurmar och vårdar de grundläggande byggstenar som en gång byggde det europeiska projektet. Här har alla medlemsstater en skyldighet att följa fördragen. Ändå tillåts medlemsstater i dag att bryta mot stadgan om de grundläggande rättigheterna - en del av Lissabonfördraget - och kompromissa med rättsstatens principer. Regeringen har därför nu tagit ytterligare initiativ och arbetar aktivt för att EU-kommissionen, som är fördragets väktare, ska granska respekten för mänskliga rättigheter inom medlemsländerna. Detta lovade för övrigt kommissionen att göra i ett meddelande redan 2003 - för tio år sedan. Vi har i dag kontrollinstrument för att EU-medlemmar inte ska missköta sina statsfinanser. Det är bra. Men för regeringen och alla oss som tror på Europatanken är det en självklarhet att även mänskliga rättigheterna tydligare måste kunna försvaras inom EU-samarbetet. I dag är tanken att vi ska debattera kommissionens arbetsprogram för perioden fram till nästa europeiska val 2014. Mycket av innehållet är bra. Annat är mindre bra, vill jag tillstå. Jag kommer inte att gå igenom alla förslag. Många av dem är dock viktiga verktyg och förutsättningar i arbetet med att få EU på fötter igen. Som kommissionen nämner måste fokus läggas på att genomföra lagstiftning som EU redan har beslutat om. Trovärdighet skapas gentemot folket genom att vi genomför beslut som vi har fattat i stället för att vi låter dem växa på hög. Vi måste inse att världen utanför EU utvecklas även om Europa stannar upp ibland. I dag står EU för ungefär en fjärdedel av världsekonomin. 2030 beräknas andelen ha minskat till ungefär en åttondel. Europas länder hänger inte med. Europa står inför ett vägskäl. Jag kan bara konstatera att i länder som Kina, Japan och Sydkorea produceras i dag fler bilar årligen än i Europa och Nordamerika tillsammans. Här måste vi skapa tillväxt och nya jobb. Vi måste införa bättre möjligheter till utbildning för att göra EU globalt konkurrenskraftigt igen. EU har ett ansvar för att ge förutsättningar och ramar för detta. Varje medlemsstat måste fortsätta att ta sitt ansvar och enträget fortsätta att göra strukturreformer på hemmaplan. Det kan handla om att lyfta frågor som höjd pensionsålder. Det handlar om att reformera skattesystem och att dra in skatt över huvud taget. Det handlar om att satsa på utbildning och forskning och att skapa förutsättningar för tillväxt och nya jobb. I arbetsprogrammet uppmanar kommissionen medlemsstaterna att ta krafttag mot ungdomsarbetslösheten. Det är bra. Bland annat föreslår man att det ska inrättas nationella ungdomsgarantier liknande den som regeringen har genomfört här i Sverige. Det är också viktigt att betona att sysselsättningspolitiken är en nationell fråga. Även om vi bör se de möjligheter som EU kan ge även här, till exempel inspireras av varandra när det gäller hur vi skapar arbete för ungdomar, är det fortfarande till stor del ett nationellt ansvar. I dagens läge har EU inte råd att säga nej till unga eller gamla, kvinnor eller män, infödda eller invandrade. Vi måste öka vår konkurrenskraft genom att höja utbildningsnivån, men alla och allas jobb behövs. Jag kommer att fortsätta med mitt mantra på möte efter möte, precis som jag har gjort ända sedan jag blev utsedd till minister i februari 2010. Europa har inte råd att ha världens mest välutbildade hemmafruar. Kvinnors möjlighet till arbete måste öka. Det måste vi ta seriöst. Det är rent ut sagt ett provocerande slöseri, mänskligt, socialt och ekonomiskt, att miljontals inte minst välutbildade kvinnor i EU tvingas att välja bort karriär och yrkesarbete för att ha en chans att bilda familj. Det är ohållbart. Det här är i grunden en frihetsfråga. Kvinnors ekonomiska frihet begränsas både nu och i framtiden i form av lägre pensioner. Den fria rörligheten får inte heller begränsas, utan den måste öka. Det handlar om att erkänna yrkeskompetens som man har förvärvat i andra länder världen över. Arbetskraftsinvandring är nödvändig för att EU:s kompetensnivå ska kunna hållas och för den demografiska utvecklingen i dagens Europa. Den inre marknaden har här en helt avgörande roll i den ekonomiska återhämtningen. Att kommissionens ambition är att prioritera inremarknadsfrågorna under 2013 är därför mycket positivt. Den första inremarknadsakten, inklusive det man kallar för tjänstedirektivet, måste genomföras som vi har beslutat. Förhandlingarna om förslagen i den andra inremarknadsakten måste slutföras snarast, för här finns det en enorm tillväxtpotential. Jag vill speciellt nämna att förverkligandet av EU:s digitala inre marknad ska komma fram i ljuset. E-handeln främjas inte minst genom ett tydligare och förstärkt konsumentskydd. Om allt det som jag har nämnt genomförs kan bnp öka med 5 procent och 3,8 miljoner nya arbetstillfällen skapas i EU fram till 2020, enligt kommissionen. Enligt IMF kommer 90 procent av världens ekonomiska tillväxt under 2015 att ske utanför den europeiska unionen. Nya marknader ger förstås också exportmöjligheter för europeiska företag. Här kan utländska investeringar vara ett bra sätt att hjälpa krisande medlemsstater att komma på fötter igen. Man måste också se den möjligheten. Som ni alla vet har EU inlett förhandlingar om ett frihandelsavtal med Japan. På lång sikt tror EU-kommissionen att det skulle kunna leda till att det skapas 400 000 nya jobb i hela Europa och i Japan, vilket är fantastiskt. Även ett mindre ambitiöst handelsavtal mellan EU och USA skulle öka den svenska exporten till USA med 17 procent och öka importen med 15 procent. Det är fantastiska siffror. Det handlar återigen om tusentals nya jobbtillfällen. För övriga EU skulle effekten förstås kunna bli ännu större. Jag hoppas att de här framstegen smittar av sig på avtalsförhandlingarna med Kanada och Singapore. Därför kommer regeringen nu att passionerat driva, och vara en av de starkaste rösterna för, frihandel och öppenhet på det kommande toppmötet som statsministern åker till i nästa vecka. Där kommer frihandeln att stå i centrum. Krisen får aldrig användas som en förevändning för mer protektionism och stängda gränser. Det är det sista Europa behöver i dag. Ett annat sätt att få i gång tillväxten är att ta vårt ansvar och skapa rätt förutsättningar inom långtidsbudgeten. Det finns ingen anledning att öka EU-budgeten när pengarna läggs på oförsvarbara utgifter, inte minst inom direktstödet till jordbruket. Det är väldigt skönt att konstatera att den svenska regeringen, till skillnad från många andra länders regeringar, har ett starkt stöd i denna riksdag för att modernisera budgeten. Det kommer vi fortsätta att driva under förhandlingarna i nästa vecka. Arbetet med att stärka regelverket för att skapa stabilitet i offentliga finanser måste fortsätta. Det ger förutsättningar för återhämtning och tillväxt. Här är en fungerande eurozon, som flera debattörer har nämnt, viktig även för Sverige. Därför måste vi också aktivt delta när man utformar ramarna för denna. Nya samarbetsformer måste vara öppna för alla medlemsstater som önskar delta även om det inte handlar om en nära framtid just för oss. Ingen tjänar heller på ett EU som glider isär. Det försvagar unionen som både ekonomisk och global aktör. Alla tjänar däremot på ett EU där man håller ihop. EU lider inte bara av en ekonomisk kris utan också av en förtroendekris. Även om många av de beslut som har fattats har varit nödvändiga är en del förslag som ligger på borden alldeles för långtgående. Ytterligare fördjupning av EU eller av eurozonen får inte ske till priset av EU:s legitimitet. Här är det viktigt med demokratisering och modernisering. Förtroende byggs genom att man tar ansvar, genom att förslag läggs fram och beslut fattas samt genom att dessa analyseras och luftas i en öppen debatt. Här är öppenhet och tillgänglighet grundläggande för en fungerande demokrati. Regeringen kommer att fortsätta att slåss för öppenhetsprincipen. Ett demokratiskt underskott blir inte bättre av att framhastade och långt gående beslut om ytterligare centralisering fattas. Långsiktiga och hållbara lösningar måste förankras i de nationella parlamenten. Jag lyfter ofta fram den svenska riksdagen som ett föredöme i Bryssel. Här finns bra exempel på hur man som ett aktivt parlament kan ta sig an EU-frågor, inte minst genom EU-nämnden. Därför driver vi hårt nu under våren att de nationella parlamentens roll måste bli starkare i samarbetet för att skapa tydligare legitimitet. Vi har inte minst lyft fram frågan om att bjuda in kommissionärer till det nationella parlamentet för att föra diskussioner och vara med och höra era röster. Senast i Dublin förra söndagen och måndagen diskuterade vi hur vi fördjupar demokratin och ökar legitimiteten för det europeiska projektet. Vi ska komma ihåg att i det senaste valet till Europaparlamentet stannade i snitt hälften av medborgarna i EU hemma i stället för att gå och rösta. Det är en stor negativ trend som vi måste bryta. I december förra året fick EU Nobels fredspris. Jag tycker att det priset ska tjäna som en väckarklocka som visar vad EU står för, det vill säga att demokrati och frihet får en starkare roll. Jag tänker avsluta med några korta frågor som kommissionen tar upp i arbetsprogrammet. En handlar om klimat- och miljöområdet, som flera av er har lyft upp. Sverige ska vara ledande i EU och driva på att för EU i sin tur ska vara ledande i världen. Här påpekar kommissionen att satsningar på energieffektivisering och grön teknologi är bra för nya arbetstillfällen. Det har vi i Sverige inte råd att säga nej till. Klimattoppmötet i Doha tog också några steg på rätt väg mot en global klimatöverenskommelse som kan gälla 2020, och samtidigt förlängde man Kyotoprotokollet. Vi ska komma ihåg att 85 procent av världens utsläpp i dag görs i länder som inte täcks av bindande internationella regler. Det är nödvändigt att EU fortsätter att driva på där. Utrikesutskottet lyfter också upp ett öppet Europa i sitt betänkande. Det ska vara en vägledande princip på alla fält. Här är utvidgningen mycket central. Jag har själv besökt Serbien och Montenegro under hösten, och jag ska fortsätta med en resa på västra Balkan under våren till många av de länder som nu kämpar för ett EU-medlemskap. Det är också viktigt att säga att med förtroende följer också krav. Vi måste leva upp till Köpenhamnskriterierna. Jag är orolig över utvecklingen i vissa länder. Jag var på plats i Belgrad när vi skulle hålla Pride i Serbien. Den fick ske inomhus i ett slutet rum och inte på Belgrads gator, och det är oacceptabelt. Turkiet har också mycket kvar att göra för kurdernas rättigheter och för att stärka pressfriheten. Jag är oroad över fängslandet av journalister i landet. Herr talman! EU och Europa står inför stora utmaningar. Skuldkrisen har skakat oss i grunden. Vi måste sätta värderingarna i centrum i detta läge. En långsiktig EU-vision måste vara förankrad i värderingarna om fred, frihet och frihandel, men den måste ta ett avstamp för de utmaningar som Europa som står inför just nu.

anf.36 Tommy Waidelich (S):

Herr talman! Först vill jag ge ett erkännande till EU-ministern för det kompromisslösa försvaret av EU:s grundläggande värderingar och för kampen för mänskliga rättigheter. När vi kritiserar Turkiet för fängslandet av journalister och för politiska fångar måste vi också sopa rent framför egen dörr. Där tycker jag att EU-ministern har gjort ett mycket förtjänstfullt arbete genom att vara en viktig, klar röst vid sammanträdesbordet tillsammans med andra medlemmar och i praktisk handling genom att åka runt och ge sitt stöd till utsatta grupper. Vi har bland annat sett det i Prideparader runt om i Europa. Jag delar EU-ministerns syn på EU-samarbetet. Det är ingen à la carte-meny. Det handlar om att hålla ihop EU. Vi vet av erfarenhet att Folkpartiet är ett av de mest EU-positiva partierna. Det är kanske till och med lite euforiskt ibland. En del andra kanske tycker att det är lite för mycket. Nu har vi fått en debatt som kommer att fortsätta under året. Den har inte minst iscensatts av Cameron. Den brittiske premiärministern vill i princip plocka russinen ur kakan och ha en form av EU à la carte. Vi såg också för att Göran Hägglund, enligt tidningarna, gjorde en Cameron i helgen på Kristdemokraternas kommundagar. Gustav Blix, som stod här i talarstolen tidigare, hade inspirerats av Camerons tal. Centern, som tyvärr inte är här i dag, har något diffust förslag om regional federalism. Vad det innebär vet jag inte. Man har väl fullt upp med att reda ut det här med idéprogrammet, så vi får vänta och se vad Centern säger. Jag tycker när jag lyssnar här att det är uppenbart att det spretar lite, och jag vill fråga EU-ministern: Vad är regeringens linje? Är regeringen beredd att liksom Gustav Blix inspireras av Cameron, och vill man öppna för en diskussion om någon form av à la carte? Företräder EU-ministern hela regeringen i sin åsikt?

anf.37 Statsrådet Birgitta Ohlsson (FP):

Herr talman! Jag kan först direkt bolla över frågan - på tal om enighet i Europafrågan - hur Tommy Waidelichs framtida regeringsalternativ ser ut. Ett parti, Vänsterpartiet, vill inte vara med i unionen. Det andra partiet, Miljöpartiet, blev - positivt, tycker jag - för EU för bara ett par år sedan. Det tredje partiet, ni själva, har haft ett starkt och långt engagemang för Europa under mer än 20 år. Enigheten i vår fyramannagrupp är faktiskt något tydligare. Sedan är det klart att vi är fyra partier i regeringen som har olika långtgående visioner. Jag skäms inte för att säga att Folkpartiet är det mest proeuropeiska partiet, och det är vi oerhört stolta över. Det är också viktigt att om EU-samarbetet ska fördjupas - och det kommer det nog att behöva göra på en hel del fronter - måste vi ha mycket bättre demokratisk legitimitet och förankring. Det kan jag säga. Även jag, som personligen och som liberal kallar mig för federalist, tror att det är jätteviktigt att man ser till att ha hängslen och livrem när det gäller att ett fördjupat samarbete också ska ha starkare legitimitet bland folket. Jag tror att det vore tråkigt och sorgligt om diskussionen som har varit vägledande i Storbritannien också blir vägledande i vårt land. Det har den inte varit, för vi är en stor majoritet av partier i denna riksdag och också bland svenska folket som tycker att Sverige ska vara med i unionen och tycker att vi ska jobba fast och tydligt med de värderingar som vi står för. Men jag tror också att det är viktigt att se att vi i dagsläget kanske tydligare måste gå tillbaka till Europas rötter. EU skulle bli väldigt fattigt om Storbritannien lämnade unionen, och Storbritannien skulle bli fattigt om de lämnade EU. Sverige skulle också bli fattigt, för Storbritannien är en av de absolut viktigaste lierade vi har i frågor som inre marknad, modern budget, frihandel, fri rörlighet med mera. Där har vi en liknande grund som jag tycker är viktig. Det europeiska samarbetet kommer att behöva fördjupas på en hel del fronter. En av orsakerna till att vi har den skuldkris vi har i dag är att länder inte har följt de regler som har satts upp. Men legitimiteten måste komma först.

anf.38 Tommy Waidelich (S):

Herr talman! Tack för svaret, Birgitta Ohlsson! Jag hoppas att du kan övertyga de övriga i regeringen. Jag tycker faktiskt att det spretar, och jag tycker också att beskedet inte var tydligt och klart - till skillnad från EU-ministerns besked - när vår statsminister Fredrik Reinfeldt kommenterade Camerons utspel. Det verkade som att Fredrik Reinfeldt hade svårt att veta om han skulle hålla Merkel eller Cameron i handen. Men det kanske klarnar. Jag hoppas att regeringen kommer fram till en gemensam linje. Det som Göran Hägglund gav uttryck för i helgen är lite olycksbådande - vad det nu ska leda till att ha en mer EU-kritisk linje. I det här fallet handlar det om, tycker jag, att se till att Storbritannien blir kvar, att se till att vi som partner med Storbritannien kan driva frihandelsfrågor och att vi kan se till att EU och euroområdet kan komma till rätta med sina problem. Även om vi själva inte är medlemmar och Sveriges folk har sagt nej och vi ska respektera det har vi intresse av att det fungerar i euroområdet. Det är en av våra största handelspartner, och det som händer inom euroområdet spiller över på den svenska situationen. Vi har flera storbanker som har lånat upp mycket till våra bostäder i euroområdet. Vi har alltså all anledning att se till att eurosamarbetet lyckas. Till sist har jag en fråga till EU-ministern. Långtidsbudgeten, som vi har haft uppe i debatten här tidigare, kommer att bli en av de stora frågorna under det kommande året. Vi får oroväckande signaler från Bryssel och från dem som förhandlar. Risken är att Sverige förlorar den rabatt som Göran Persson under den socialdemokratiska regeringens tid förhandlade fram förra gången. Jag vill fråga Birgitta Ohlsson hur hon ser på den risken. Har vi en uppenbar risk att det inte går vår väg i förhandlingarna?

anf.39 Statsrådet Birgitta Ohlsson (FP):

Herr talman! Jag instämmer i mycket av det som Tommy Waidelich tar upp när det gäller Storbritannien. Det är av yttersta vikt för oss som vill ha ett modernt och starkt Europa att Storbritannien blir kvar, inte minst när det gäller de värderingar som jag tror är vägledande för vad svenska folket tycker är viktigt att EU ska syssla med. Vi ska vara öppna, och vi ska slå vakt om de traditionella, europeiska värderingarna. Det jag reagerade på i Camerons tal var dock att han beskrev unionen som ett löst nätverk, och det är inte unionen, utan den är mycket mer än så. Jag tror att det är viktigt att man är principfast och tydlig när det gäller det. David Cameron sade också att EU när det startade byggde på fredstanken men att det i dag bygger på välstånd. Det stämmer inte riktigt heller, för det bygger fortfarande i hög grad på fredstanken. Många av oss som reser till Balkan ser när vi träffar de unga, medelålders och äldre som upplevde folkmorden på 90-talet och i dag strävar så innerligt och djupt efter att komma med i unionen att fredstanken är synnerligen vital och viktig för dem. Det är viktigt att ha kvar de värderingarna som en tydlig bas. Däremot tycker jag att man ska ge David Cameron en poäng när det gäller att modernisera unionen, för där har vi mycket att göra. Vi måste se till att beslut blir mer transparenta och öppna, och vi måste se till att de nationella parlamenten blir mer involverade i EU-arbetet. Det tror jag är en nyckel för att få större legitimitet också för hela Europa. Tommy Waidelich lyfte också förstås frågorna kring långtidsbudgeten, och det är en tuff förhandlingsvecka vi står inför. Statsministern åker till toppmötet i Bryssel i nästa vecka och kommer också förstås att komma till EU-nämnden för att förankra Sveriges positioner. Sverige fortsätter att jobba med likasinnade länder, och vi har tydliga krav på modernisering men också på att behålla värdet av våra rabatter. Statsministern återkommer när det gäller detta. Nu ligger bollen hos honom.

anf.40 Johnny Skalin (SD):

Herr talman! EU-ministern pratar om att EU binds samman genom demokrati. Jag skulle snarare vilja säga att EU binds samman genom en avdemokratisering. Det är vad det handlar om. EU vill lösa de problem som maktöverföringen har inneburit genom att överföra ytterligare makt från de nationella parlamenten till Europa. Det tycker jag inte är förenligt med demokrati, men jag förstår att EU-ministern har en annan uppfattning. Olika uppfattning måste man också få ha. Men när man har en annan uppfattning kallas man från EU-ministerns håll för populistisk, främlingsfientlig eller någonting annat. Säger man att EU vill rädda sitt projekt genom att skapa förutsättningar för ytterligare problem blir man ännu mer kritiserad. Vad gäller kreditvärderingsinstituten tog man till exempel ett EU-beslut där Sverigedemokraterna var det enda parti som ställde sig mot att man ska begränsa kreditvärderingsinstitutens rättigheter. Detta var efter att Frankrike hade tappat sin trippel-A-status. Det innebär alltså att man ska bekämpa den kris som redan har uppstått genom att skapa ytterligare förutsättningar för kris. Är det rätt sätt att styra den europeiska unionens utveckling åt rätt håll? Det tycker inte jag. Jag tycker inte heller att det är rätt att man löser de problem vi har med demokratiunderskott genom att skapa ännu mer demokratiunderskott. Den fråga jag vill ställa till EU-ministern är: När ska Sverige egentligen säga ifrån? När ska vi stå upp för vår svenska suveränitet?

anf.41 Statsrådet Birgitta Ohlsson (FP):

Herr talman! Jag tyckte mig höra i Johnny Skalins anförande att han faktiskt tycker att den inre marknaden är bra. Är det korrekt? (Johnny Skalin (SD): Ja.) Då ska man vara tydlig med att om vi skulle följa en sverigedemokratisk vision om att lämna den europeiska unionen skulle Sverige inte ha tillgång till den inre marknaden. Man kan inte som icke-medlem plocka russinen ur kakan och ta vissa delar - frihandel, inre marknad och öppenhet, alltså det som innebär jobb - utan man måste ta ett större ansvar. Tycker man att den inre marknaden är viktig och ska fungera måste man inse att den förutsätter en tydlig domstol som kan se till att de beslut som fattats följs. Den förutsätter också en aktiv kommission som ser till att det finns ett bra regelverk. Det är alltså svårt att säga att man inte ska ha någon form av regelverk och stabilitet i unionen samtidigt som man vill ha en inre marknad. Dessa hör intensivt ihop. Vad gäller diskussionen i Storbritannien är det förstås upp till brittiska politiker och det brittiska folket att bestämma vad de vill göra med Europeiska unionen. Det är inget som vi ska bestämma åt dem. Det vore helt fel. Vill de ha en diskussion och utlysa en folkomröstning har de självklart rätt att göra det. Det som skiljer Storbritannien från Sverige är att Storbritannien varit med i EU sedan 1970-talet. Sverige har ännu inte varit med 20 år. Så sent som i november 2009 tog vi efter en maratondebatt i denna kammare ställning för Lissabonfördraget. Mycket av det som David Cameron lyfter fram beträffande modernisering och reformer av EU, som är nödvändigt och bra, kan man göra via Lissabonfördraget. Man kan fortsätta där. Man kan gräva där man står. Där landar vi alltså lite olika. Att som jag vara en varm Europavän innebär inte att man är okritisk till det som sker i EU i dag. Vi måste vara mycket tydliga när det gäller brott mot mänskliga fri- och rättigheter. Jag tror inte att jag är den enda i denna kammare som blir upprörd över hur grekiska nynazister attackerar invandrare, immigranter och olika utsatta grupper. Jag är inte den enda i denna kammare som tycker att vi måste ha ett starkare arbete på den fronten.

anf.42 Johnny Skalin (SD):

Herr talman! Jag nämnde i mitt anförande att vi värnar den inre marknaden. Det gör vi. Jag menar att det EU som var tänkt från början handlade om samarbete. Det var samarbete man talade om, och det bör man fortfarande tala om. Men samarbete handlar ju om samsyn. På vilket sätt är EU i dag ett samarbete som grundar sig på samsyn? Så är det över huvud taget inte. Det finns en möjlighet för EU och Sveriges riksdag att driva på för att skapa ett Europa som bygger på samsyn och demokrati. EU-ministern försöker här framställa det som att det bara finns ett val, och det är att fortsätta utför och lämna över den svenska suveräniteten till Europa för att kvarstå i den inre marknaden. Det är inte sant. Om vi bara är tillräckligt många som driver på - England har börjat driva på, och vi har andra länder som också kritiserat EU - kan vi förändra EU i en mer positiv riktning. Jag kan förstå att EU-ministern inte vill göra det. Hon kallar sig ju federalist. Jag kallar mig demokrat. Vi har helt olika syn på vad demokrati innebär. Det betyder inte att jag har fel när jag i talarstolen i Sveriges riksdag säger att vi kan ha kvar alla de goda elementen i Europa och skala av de onda. Jag vill även ta upp EU-budgeten. Den har vi talat ganska mycket om tidigare. Det är ett återkommande tema och kommer också upp i veckans EU-nämnd. Tidigare har jag kritiserat regeringen ganska hårt för den process som bedrivs. Från regeringens sida driver man inte på Sveriges värderingar. Man säger att man vill begränsa avgiften, men man späder hela tiden på med nya beslut som ökar kostnaden för att kvarstå i Europeiska unionen i dess nuvarande tappning. Jag har blivit beskylld för att gå händelserna i förväg, men sedan kommer man, efter beslutet, till Sveriges riksdag och säger att man från regeringens sida inte kommit någonstans i förhandlingarna. Det jag skulle vilja fråga är: När ska Sverige sluta kompromissa? När ska vi stå fast vid våra värderingar?

anf.43 Statsrådet Birgitta Ohlsson (FP):

Herr talman! EU har vuxit genom demokratiska beslut. Folken i de länder som är med - 27 länder, snart 28 - har valt att vidga unionens mandat till att från början mycket riktigt ha varit inriktat på handel till att också täcka andra fält. Där har jag och Johnny Skalin ganska olika åsikter. Han talar om onda element, sådant som vidgar den inre marknaden. Jag ser det inte som ett ont element att EU-länderna tillsammans tar ett brett grepp om de klimatutmaningar vi har. Jag ser det inte som ett ont element att vi jobbar tillsammans när det gäller den gränsöverskridande brottsligheten, att hjälpa flickor och också en hel del pojkar som hamnar som offer i människohandlarnas nät. Jag ser det inte som ett ont element att man får en skarp granskning av mänskliga fri- och rättigheter i unionens länder. Det är naturliga frågor där man inte kan tro att länder är nationalistiska, isolerade öar utan där vi måste samarbeta för att lösa de gränsöverskridande utmaningarna. Det är ett oerhört viktigt politiskt sätt att agera. När det gäller frågor som rör långtidsbudgeten kommer statsministern till EU-nämnden till veckan och diskuterar vidare. Det blir en intensiv och tuff förhandlingsvecka. Sverige är och förblir ett av de länder som allra hårdast driver frågan om moderniseringen, men vi slår förstås också vakt om de frågor som gäller den specifika svenska situationen. Det kommer vi att fortsätta att göra. Det kan jag garantera.

anf.44 Hans Linde (V):

Herr talman! Jag vill börja med att välkomna EU-ministerns brandtal från talarstolen om att stå upp mot högerextremism och homofobi, stödja kvinnors och andra gruppers rättigheter och stå upp för jämställdhet i samhället. Frågan är dock vilken bäring detta brandtal hade på kommissionens arbetsprogram för 2013. När man läser arbetsprogrammet för 2013 ser man att kampen för tolerans, mänskliga rättigheter och jämställdhet knappast är en topprioritering för kommissionen. Ska vi vara helt ärliga väger snarast frågor om elektronisk fakturering och enhetlig momsdeklaration just nu tyngre hos EU-kommissionen än frågor om kvinnors, hbt-personers och romers mänskliga rättigheter. Jag begärde ordet för att jag ville ställa en fråga till EU-ministern om den ökade sociala dumpningen som vi ser i norra Europa, inklusive vårt eget land. Vi ser hur allt fler medborgare från Central- och Östeuropa används för att pressa ned löner och villkor även i vårt land - inom svenskt jordbruk och på svenska byggarbetsplatser. Ställ er i hamnen i Göteborg och tala med lastbilschaufförerna och ni kommer att hitta EU-medborgare som jobbar under villkor och med löner som är helt oacceptabla. För mig som vänsterpartist är det självklart att stå upp för ett öppet Sverige, men om vi ska lyckas försvara ett öppet Sverige tror jag att det krävs krafttag mot den sociala dumpningen, att vi värnar den svenska kollektivavtalsmodellen. Jag tror inte att vi någonsin kommer att värna öppenheten om öppenhet innebär lönedumpning på den svenska arbetsmarknaden. Då kommer vi att spela just de mörka krafter i händerna som EU-ministern tidigare talade om. När jag läser kommissionens arbetsprogram och regeringens faktapromemoria om regeringens prioriteringar hittar jag ingenting om löntagarnas rättigheter. Jag hittar inga idéer om hur man ska ta krafttag för att motverka den sociala dumpningen trots att en lång rad konkreta förslag lagts fram om sociala klausuler och annat. Varför är den svenska regeringen så tyst och så passiv när det gäller den växande sociala dumpningen på den svenska och europeiska arbetsmarknaden?

anf.45 Statsrådet Birgitta Ohlsson (FP):

Herr talman! Vi ska komma ihåg att det vi nu diskuterar är kommissionens arbetsprogram, de förslag som kommissionen har lagt fram. Regeringen kommer förstås att återkomma med egna prioriteringar, hur vi ämnar intensifiera EU-frågor under året. Jag kan lova Hans Linde att frågor som rör demokratisk legitimitet, mänskliga fri- och rättigheter med mera kommer att vara med. Det är oerhört viktigt. Jag sade i mitt anförande att allt inte är bra i kommissionens förslag. Där finns såklart delar som kunde ha varit mycket starkare och mycket bättre. En fråga som diskuterats mycket i denna kammare under det senaste året, och som anknyter till det som Hans Linde var inne på, är det som arbetsmarknadsutskottet tog upp och gjorde ett tillkännagivande om, nämligen det sociala protokollet. Det har diskuterats intensivt. Där har regeringen tagit emot riksdagens tillkännagivande. Det är mycket komplicerade rättsliga frågor, och ärendet bereds för närvarande i Regeringskansliet. Vi kommer alltså att få tillfälle att komma tillbaka och diskutera det. Utgångspunkten, som för oss är central, är att det måste finnas en väl fungerande arbetsmarknadsmodell. Det har vi i Sverige, och den är viktig att värna. Likvärdiga villkor måste gälla för de svenska kollektivavtalen. Där måste man vara klar och tydlig. Regeringen respekterar förstås alltid det som riksdagen lyfter fram på det sättet. Samtidigt måste vi komma ihåg att vi i dag har 27 medlemsstater, snart 28, och då finns det också nästan 28 olika arbetsmarknadsmodeller. Man har olika syn på den rätta balansen mellan fri rörlighet och arbetstagarskydd. I Sverige har vi en mycket säkrare, solidare och bättre modell än på de allra flesta håll i Europa. Det finns också en risk i den diskussion vi nu för. Även jag ser och lider med de utsatta människorna, men vi ser samtidigt en stor risk när vi öppnar upp för den här diskussionen på EU-nivå, för det är väldigt osäkert om diskussionen skulle gå i svensk riktning. Det är inte säkert. Det är lite grann som att öppna Pandoras ask. Vi måste ha det i åtanke. Sverige har en solid modell där arbetsmarknadens parter tar ett mycket stort ansvar. Den ska vi bevara.

anf.46 Hans Linde (V):

Herr talman! Ja, det stämmer när vi diskuterar kommissionens arbetsprogram, men vi diskuterar också hur Sverige ska förhålla sig till det arbetsprogrammet. Jag kan nämna, vilket möjligen är av intresse för EU-ministern, att vi inför den genomgång vi hade i utrikesutskottet fick en faktapromemoria från regeringen, Faktapromemoria 24, där det uttryckligen står: "Beträffande de prioriterade områdena ligger de i huvudsak i linje med regeringens EU-politik." Man ansluter sig till de prioriteringar som EU-kommissionen gör. Tittar vi på EU-kommissionens prioriteringar kan vi ju notera att inte finns mänskliga rättigheter och jämställdhet som några topprioriteringar där. Det gör det inte heller när det gäller löntagarnas rättigheter. Så här lätt kan trots allt inte EU-ministern komma undan när det gäller löntagarnas rättigheter. Det här är knappast ett nytt problem som vi har upptäckt i dag genom rapporteringen i de svenska tidningarna. Det här har varit ett växande problem under flera år. EU-ministern pratade tidigare om den långa debatt vi hade om Lissabonfördraget 2009. Jag var nog en av dem som bidrog till att det blev en ganska lång debatt just därför att vi drev frågor om ett bindande juridiskt protokoll, att vi behövde ha undantag för den svenska kollektivavtalsmodellen. Redan då påtalade vi de problem som fanns, och vi påtalade de stora risker som Lissabonfördraget, Lavaldomen och andra domar öppnade upp för. Regeringen har trots det inte gjort någonting för att förhindra den här utvecklingen. Nu säger EU-ministern att det här är en jättekomplicerad juridisk fråga som måste beredas. Det är självklart helt sant. Men jag kan konstatera att det har funnits en lång rad andra jättekomplicerade juridiska frågor där regeringen knappast har vilat på hanen när det gällt att genomföra grundläggande reformer, vilket sätt ni har skjutit sjukförsäkringen och a-kassan i sank på. Då var det inte något behov av att bereda frågorna och dra dem i långbänk. Frågan är, Birgitta Ohlsson: Varför tar det sådan tid att stå upp för löntagarnas rättigheter i Sverige och stå upp mot den sociala dumpningen?

anf.47 Statsrådet Birgitta Ohlsson (FP):

Herr talman! Det som komplicerar är förstås att det är frågor som handlar om europeisk nivå, där det är två väldigt centrala värden som ibland kan kollidera. Det ena handlar förstås om den fria rörligheten som jag tror att de flesta av oss i denna kammare, i alla fall alla nu närvarande, tycker att det är viktigt att stå fast vid. Den har också inneburit fantastiska möjligheter för människor, inte minst från fattigare delar av Öst- och Centraleuropa, att kunna jobba runt om i Europa och få en bättre framtid för sina egna familjer. Det är väldigt viktigt att se. Men myntet har också baksidor. Människor utnyttjas på ett cyniskt sätt. Det är det man måste lägga fokus på. Som jag sade tidigare bereder Regeringskansliet frågan just nu och vi kommer att komma tillbaka. Det kommer att bli bra möjligheter att diskutera det. Jag tycker ändå att det är viktigt när vi för en diskussion om just arbetsmarknadens roll när det handlar om lönebildning att betona att i Sverige är det framför allt en fråga för arbetsmarknadens parter, och så vill vi att det ska förbli. Vi kan också konstatera att i andra medlemsstater har lagstiftningen mycket större betydelse, och parterna har en annan roll. Men vi tycker att det är viktigt att ha fokus på arbetsmarknadens parter och att den modell vi har är jätteviktig, inte minst när det gäller lönebildningen. Inom EU samordnar medlemsstaterna sin sysselsättningspolitik på många sätt. Det har man gjort sedan sysselsättningsstrategin kom. Den kom 1997 om jag inte missminner mig. Den innehåller skrivningar om lönebildning. Det är inte heller något nytt. Det har gjorts i dag och det har gjorts tidigare. Men det är viktigt när vi lyfter upp frågorna på europeisk nivå att veta att det inte är säkert att det är den svenska linjen med respekt för arbetsmarknadens parter som vinner i en sådan diskussion. Det är lite som att öppna Pandoras ask.

anf.48 Bodil Ceballos (MP):

Herr talman! Jag tänkte tala lite grann om något som jag upplever som en motsättning i kommissionens arbetsprogram. Det är styckena om ett säkert och tryggt Europa och det ökade EU-inflytandet på den globala arenan. Jag gör det utifrån det som Hans Linde tidigare tog upp om Västsahara till exempel och det minskade bistånd som nu går till Västsahara med grund i den sämre ekonomiska situationen i Europa. Lägren har ju fått väldigt mycket bistånd från Spanien och från de spanska biståndsorganisationerna, men nu ser det helt annorlunda ut. Jag besökte lägren också förra året och träffade då bland annat väldigt många spanska familjer som var där och träffade sina sommarbarn. Men det här är ju någonting som också har minskat under årens lopp, särskilt efter den ekonomiska krisen. Kommissionen skriver att om man kan använda både EU:s och medlemsstaternas resurser på ett effektivt och konsekvent sätt utanför EU:s gränser kan vi få större vikt och inflytande i vår omgivning. Det som jag menar är ett motsatsförhållande är ju att när biståndet går ned, som till exempel till Västsahara och många andra ställen också, ökar migrationen. När vi inte längre kan påverka i demokratisk riktning eller utöva fattigdomsbekämpning etcetera kommer fler till Europa. Då sätter vi stopp därför att vi inte vill ha in dem här. Det där med fri rörlighet som ministern tog upp är jättebra, men det gäller ju bara vissa. Ministern tog också upp den gemensamma värdegrund som vi har. Jag upplever att den står i rätt bjärt kontrast till mycket av det som återfinns i Stockholmsprogrammet, som jag också upplever är mycket av en eftergift till de populistiska partier som ministern tidigare talade om. Jag skulle vilja höra ministerns syn på det.

anf.49 Statsrådet Birgitta Ohlsson (FP):

Herr talman! Situationen i Västsahara är djupt sorglig. Jag tror att många kan skriva under på att vi verkligen längtar till den dag då det västsahariska folket får hålla en folkomröstning om sin framtid, för att kunna ta ställning till landets framtida status. Tittar vi på Europeiska unionen i dag kan vi konstatera att EU är världens största biståndsgivare när det handlar om den finansiella situationen, men det finns mycket att eftersträva vad gäller innehållet i biståndet. Jag önskar ju att vi skulle ha en större värderingsdebatt i Europeiska unionen om biståndspolitik i dag, med mer fokus på demokrati, mänskliga rättigheter och frihetsfrågor. Där borde man göra en reformering på samma sätt som vår regering har gjort sedan vi kom till makten 2006. Det vore bra. Det är sorgligt om Västsahara har fått en sämre situation med tanke på den ekonomiska krisen, men det kan jag säga att också flera ställen runt om i världen har fått. Jag är för oinsatt i detaljerna kring frågan, men det är såklart en naturlig följd av att alltför många länder under krisen, även de som inte är i mest akut ekonomisk kris, har valt att dra ned på biståndet. Sverige tillhör i dag den handfull av EU-medlemsstater som lever upp till FN:s rekommendation om ens 0,7 procent i bistånd. Vi ligger ju på 1 procent. Jag tror att vi tillsammans med Luxemburg är de enda i dag som når den nivån. Det är också en konsekvens av att när ekonomin blir tung i ett land sparar man ofta på dem som inte kan rösta. Det handlar om världens flyktingar och utsatta som lever i diktaturer, fattiga människor. Tack och lov har vi inte följt den principen från den svenska regeringens sida utan valt att ha kvar ett generöst och solidariskt bistånd. Men det är klart att det behövs reformer, och jag hoppas att den här debatten kan fortsätta, kanske inte minst med biståndsminister Gunilla Carlsson som är mer insatt i detaljerna.

anf.50 Bodil Ceballos (MP):

Herr talman! Jag tror att även Norge lever upp till enprocentsmålet. De räknar inte heller av lika mycket som vi gör. Det är sant att EU är världens största biståndsgivare, men det biståndet minskar ju också. Dessutom är det ingen samordning mellan de olika länderna. När ett land drar sig ur borde ett annat kunna fylla upp det tomrum som uppstår. Jag är egentligen ute efter motsättningen mellan den minskande biståndspolitiken och att vi samtidigt stänger gränserna mot Europa alltmer. Där är ju Sverige ändå det land som i alla fall ska stå för en human flyktingpolitik etcetera, men sedan har vi ett antal länder som har en helt annan uppfattning. Det var det som jag i mitt inlägg menade med att våra insatser blir som en droppe i havet i den djupa ocean av mörka krafter som omger oss. Utifrån den värdegrund som ministern talade om, hur får man ihop det med Stockholmsprogrammet och med ökad övervakning? Det handlar ju inte bara om att stänga gränser. Det handlar om ökad övervakning. Det handlar om ett närmande av straffrätten. Det handlar om väldigt många olika frågor. Var någonstans ligger vi i dag, och är det inte en eftergift till de krafter som vi faktiskt försöker motverka? Det är bara det att de är starka i Europa och de får då också en påverkan på politiken. Det är så med demokratin. Men någonstans är det ju bra om vi verkligen kan stå upp för den gemensamma värdegrunden. Sedan tänkte jag på en annan sak också. Vi talade om Turkiet, om mänskliga rättigheter och annat. Det är ju så att så länge länderna inte är medlemmar i unionen kan man ställa krav på att de ska leva upp till de mänskliga rättigheterna, men det finns inte samma rättsliga grund att göra det när de väl är medlemmar. Det är också en sak som det verkligen borde arbetas med på EU-nivå så att det blir möjligt att också ställa krav på medlemmarna.

anf.51 Statsrådet Birgitta Ohlsson (FP):

Herr talman! Jag börjar med det Bodil Ceballos avslutade med. Just frågan om årliga granskningar av uppföljningen av respekten för mänskliga fri- och rättigheter inom unionen är en central fråga. Jag kan säga att det har hänt mycket. När jag lyfte upp frågan första gången för över två år sedan på ett möte var jag ensam runt bordet om att tycka att det var en bra idé. Det har hänt mycket sedan dess. Kommissionens ordförande Barroso tog upp frågan i sitt State of the Union-tal i höstas. Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle driver frågan passionerat. Det har blivit ett helt annat tryck, vilket gör att kommissionen måste leverera. Det är ohållbart. Det är tuffa krav för att komma med - men vad händer när man väl är medlem? Situationen i Ungern är väl det mest oroväckande som sker just nu vad gäller pressfrihet, minoriteters rättigheter med mera. Här är det viktigt att vi får ett bra och robust regelverk. De andra frågorna har också med detta att göra. Om vi inte lever upp till kraven på fri- och rättigheter på hemmaplan, hur kan vi vara den klara rösten globalt? Det gäller oavsett om det handlar om flyktingpolitik, mänskliga fri- och rättigheter eller att stå upp för de värderingar som unionen har som grund. Det är viktigt att walk the talk, det vill säga att leva som man lär. Stockholmsprogrammet är en del. Där har vi diskuterat halvtidsutvärdering med mera. Frågorna skär in i varandra på flera fält. Men jag skulle också vilja se att vi har två instrument som kan bli starkare. Det ena instrumentet handlar om uppbyggnaden av European External Action Service, EU:s nya utrikestjänst. Där driver vi hårt från den svenska regeringens sida att just demokrati och mänskliga rättigheter måste bli tydligare, inte bara i de fält man bevakar utan också i de fält man anställer. Personer ska ha en bakgrund så att de förstår frågorna och har en stark passion att driva på frågorna. Det andra instrumentet är förstås Cecilia Malmströms, det vill säga vår svenska kommissionärs huvudfråga asylpolitiken. Om vi kan få ett så pass långtgående resultat som möjligt med mer öppen politik där fler länder tar ett större ansvar så att fler människor i nöd kan komma till Europa kan det bli en bra plattform. Det är tufft. Det är få länder i dag i Europa som står upp för en generös flyktingpolitik. Det beklagar jag oerhört mycket.

anf.52 Börje Vestlund (S):

Herr talman! Jag begärde ordet mest för att kommentera det som inte har tagits upp här eller har gått lite fel. Jag kan konstatera att alla deltagarna har nämnt den inre marknaden. Den firar i år 56 år. Ändå finns det stora problem. Det stora problemet är inte att man inte har diskuterat frågor om den inre marknaden. Inremarknadsakten I är avslutad. Den är inte till fullo avslutad i EU-parlamentet, men genomförandet går långsamt. Vi kan konstatera att Sveriges riksdag inte har hunnit gå igenom regeringens frågor på grund av den beredningskultur som finns i Sverige. Därför blir det så underligt när man omedelbart tar itu med Inremarknadsakten II. Jag har inget emot förslagen i Inremarknadsakten II, men apropå legitimitet riskerar detta att få EU att mer likna en samtalsklubb än att man verkligen vill ha en inre marknad. Många saker är bra, men någon gång måste man stanna upp och tänka på vad som händer när akten genomförs. Det är ett allvarligt problem att man bara pratar om frågorna om den inre marknaden i EU, och sedan tar de lång tid att genomföra. Det finns ett motstånd i vissa länder. Jag saknar i det här dokumentet en text om genomförandet av Inremarknadsakten I och även frågorna om tjänstedirektivet. Det är inte heller till fullo implementerat i medlemsstaternas lagstiftning. Den andra frågan jag vill ta upp gäller att det om elva månader ska finnas en gemensam energimarknad i EU. Mina vänner! Det är bara kommissionen som fortfarande tror att vi kommer att ha en gemensam energimarknad. Energiinfrastrukturen är viktigast för att det ska bli en gemensam inre marknad. Där kan vi konstatera att det finns stora problem nationellt i EU:s medlemsländer med energiinfrastrukturen. Det gäller alltifrån att den helt enkelt är undermålig, och har varit så länge, till att man tillför nya energikällor, till exempel vindkraft och solenergi. Då räcker inte energiinfrastrukturen till. Här finns inga förslag. Man pratar om att bygga för framtiden. Det låter bra. Men den gemensamma energimarknaden ska finnas från 2014. Sedan finns energieffektiviseringsdirektivet. Det är snyggt och prydligt. Men hur ska det genomföras? Det finns oerhört många frågetecken när det gäller redan fattade beslut och hur de ska genomföras. Det hade varit önskvärt om det hade varit mer fokus på genomförande i kommissionens arbetsprogram än att lägga fram nya fräscha förslag som får EU att mer likna en diskussionsklubb än att vara en kraft för att forma ett gemensamt Europa.