Norden

anf.26 Karin Åström (S):

Herr talman! I dag ska kammaren behandla utrikesutskottets betänkande som handlar om Norden. Det är dels Nordiska rådets svenska delegations berättelse, dels regeringen skrivelse om nordiskt samarbete. Det är faktiskt årets höjdpunkt här i kammaren för oss nordister att få debattera och reflektera över det nordiska samarbetet: blicka bakåt, både här och nu, och naturligtvis påverka vilken riktning det nordiska samarbetet ska ta framåt. För oss socialdemokrater är det nordiska samarbetet av högsta vikt och bygger på våra gemensamma värderingar i frågor om demokrati, rättvisa och rättsstat. Vi har, som alla vet, ett unikt samarbete som har pågått organiserat i över 60 år och en öppenhet som har gjort Norden till en välfärdsregion utan dess like. Men de framgångarna är inte tillräckliga för att möta dagens och framför allt morgondagens utmaningar, inte minst de globala utmaningar som vi står inför. Vi behöver utveckla och förstärka vårt samarbete än mer. Varför det, då? Jo, som vi alla vet flyttar människor mer. Man rör sig betydligt mer i dag än tidigare över gränser. Man gör det under kortare perioder och under längre perioder. Historiskt sett har vi alltid haft stor migration inom Norden. Det har bidragit till det välstånd vi har i dag. Vi vet att människor flyttar dit där efterfrågan på arbete är störst. Förr var det Sverige som var målet för denna inflyttning. I dag är det Norge som lockar. För många lockar Norge mer än andra europeiska länder. Det är också positivt och intressant att se hur långt den nordiska integrationen faktiskt har gått. Det krävs av det skälet mer av samarbete och mer för att göra nordisk nytta, som vi brukar säga. Så har vi då den demografiska utvecklingen. Hur ser det ut här och nu och framåt i Norden? Herr talman! Nyligen tog jag del av en forskningsrapport om befolkningsutvecklingen i Norden fram till år 2030. Det är Fafos institut för arbetslivs- och välfärdsforskning i Oslo som nyligen har undersökt detta. I rapporten drar forskarna upp några gemensamma utvecklingslinjer som är lika för alla nordiska länder. I sig är det en utveckling vi kan tycka att vi alla känner till redan, men nu har vi fått det mer konkretiserat, mer i detalj och mer i siffror, hur utvecklingen kan se ut. För det första: Befolkningen i Norden fortsätter att växa med ytterligare 3 miljoner invånare fram till år 2030, det vill säga från dagens 26 miljoner kommer vi att öka till 29 miljoner under loppet av ca 17 år. För det andra - inte helt oväntat, tycker jag - ökar livslängden för oss människor. Vi blir alltså friskare i friskare fram till 2030 och lever längre, i genomsnitt tre år längre. Det innebär att andelen äldre i den nordiska befolkningen kommer att öka under den här perioden från dagens 1,2 miljoner till 2,1 miljoner. För det tredje - också kända fakta för oss - förväntas det att den arbetsföra befolkningen, 15-64 år, kommer att sjunka från 65 procent till 58 procent fram till 2030. Förändringarna i befolkningsutvecklingen i de nordiska länderna, som är så lika, kommer givetvis att ha oerhört stor betydelse för många av de politikområden som vi hanterar i Norden: välfärdens alla områden - vård, omsorg och även skola. Hur tryggar vi den välfärd vi har i Norden med de förutsättningar som kommer att finnas i framtiden? Och hur ska det samhälleliga ansvaret se ut? Det är två intressanta frågor som vi säkert får anledning att återkomma till en mängd gånger framöver. Forskarna rapporterar också att storstäderna växer och att glesbygden kommer att utarmas än mer. Vilka kan då konsekvenserna bli? Forskarna pekar på några saker, bland annat att det blir dyrare att bo och svårare att få bostad, och hur ska kommunikationerna planeras? Politikområdena miljö och klimat kommer att växa. Vi kommer att få en än mer rörlig arbetsmarknad. Vi har framför oss oerhört stora utmaningar i de nordiska frågorna som behöver hanteras. Därför är det av oerhört stor vikt att vi utvecklar, förstärker och fördjupar vårt samarbete än mer. Vi har mycket att lära av varandra i Norden, och vi har också mycket att ge till varandra. Vi behöver naturligtvis även utveckla vår samverkan med EU. När det gäller Barents-, Arktis- och Östersjösamarbetena uppmanar vi regeringen att liksom nu lämna en skrivelse om Norden och att även lämna en årlig skrivelse till riksdagen om verksamheten på regeringsnivå inom Barents-, Arktis- och Östersjöområdet beroende på de förändringar som vi har framför oss fram till 2030. Det är alltmer angeläget att riksdagen får ta del av vad regeringen gör rent konkret för att kunna åtgärda de utmaningar som vi står inför. Stora delar av Norden och Sverige tillhör Barents-, Arktis- och Östersjöområdet. Men dessa områden är mycket olika, och det kommer att ställas olika krav på åtgärder och insatser som behöver göras. Herr talman! Kammaren känner väl till den kritik som Riksrevisionen nyligen riktade mot regeringen och som gäller hanteringen av Arktiska rådet, särskilt under 2011-2013 då Sverige har haft ordförandeskapet. Riksrevisionen anser inte att regeringen har skapat förutsättningar för att ta hand om rådets rekommendationer i Sverige. Våra myndigheter vet inte ens vems ansvar det är att bedöma om rekommendationerna ska genomföras eller ej. I riksdagen har vi ett flertal gånger framfört att vi vill bli informerade av regeringen om arbetet i Arktiska rådet. Trots det har det hänt bara en gång under de senaste åren. Det var faktiskt inte på regeringens initiativ utan på Nordiska rådets initiativ som regeringsföreträdare bjöds in inför framtagandet av det svenska ordförandeprogrammet våren 2011. Det duger inte att regeringen på ett så nonchalant sätt hanterar en för Sverige och Norden så oerhört viktig fråga. Arktis är i blickpunkten i hela världen i dag. Som vi alla vet är klimatförändringarna där de mest märkbara på hela jordklotet. Vi vet också att det plöjs ned gigantiska forskningsresurser inom hela området. Det är klimatförändringar som får effekter för befolkningen i Arktis, det vill säga även för oss boende i Norden eftersom vi geografiskt ligger i Arktis. Åtminstone vi som bor i de nordliga delarna av Sverige lever i den arktiska regionen. Vi noterar givetvis med oro de allt fler olje-, gas- och mineralexploateringarna. Vi tycker att större ansträngningar måste göras för att långsiktigt skydda den känsliga arktiska miljön och stödja den lokala befolkningens ekonomi, hälsa och kultur. Jag delar alltså i allra högsta grad Riksrevisionens kritik och anser att ett sätt för regeringen att åstadkomma bot och bättring på lång sikt är att lämna en årlig skrivelse om Arktis till riksdagen, så att vi riksdagsledamöter och den svenska befolkningen har större möjligheter att föra en dialog om vad som behöver göras på nationell, regional och lokal nivå. Det kanske inte kan tyckas vara så viktigt för stora delar av Europa och så vidare. Men åtminstone för de nordliga delarna av Norden är denna fråga oerhört viktig. Herr talman! Inom Nordiska rådet och ministerrådet hanterar vi alla politikområden. Jag vet att vi i dagens debatt kommer att beröra många av dem: ungdomsarbetslöshet, kanske infrastruktur, men säkert gränshinderfrågor. I år har Sverige ordförandeskapet i ministerrådet, och Norge har presidentskapet i Nordiska rådet. Båda dessa ordförandeskap lyfter i sina programförklaringar fram ungdomsarbetslösheten och utbildningsfrågorna när det gäller ungdomar i Norden. Det är oerhört bra att man gör det. Just att fixa jobb, särskilt för de unga, är den viktigaste utmaningen som vi har framöver. Herr talman! Jag ser fram emot en intressant och givande debatt, och jag kommer att återkomma i replikskiften, var så säker på det. Vi socialdemokrater har några reservationer i detta betänkande som vi naturligtvis står bakom. Men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1.

anf.27 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! I utrikesutskottets betänkande 3 om Norden behandlas regeringens skrivelse om nordiskt samarbete under 2012 men även Nordiska rådets svenska delegations berättelse om sin verksamhet under samma år samt ett antal motioner. Miljöpartiet står bakom sex av betänkandets totalt tolv reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 7. Redovisningen från regeringen beskriver samarbetet i de nordiska ministerråden, ett per politikområde, som utgör den samverkan som de nordiska regeringarna bedriver. Redovisningen från den svenska delegationen berör arbetet i Nordiska rådet, det vill säga det samarbete som sker mellan de nordiska ländernas parlament. Att samverkan sker på dessa två nivåer är, trots att det i praktiken sker en del samverkan mellan nivåerna i det dagliga arbetet, troligen hemligheten bakom dynamiken i det nordiska samarbetet. Ministerråden har ansvaret för verkställigheten, och Nordiska rådets funktion är att ansvara för initiativ, förankring, pådrivande och naturligtvis uppföljning. Nordiska rådet bildades 1952 och har alltså 61 år på nacken. Regeringarna kom i gång lite senare med sitt samarbete som startade först 1971. De ligger alltså 19 år efter parlamenten när det gäller erfarenhet av samverkan, och det går inte lika smidigt för dem som det gör för oss, eller hur? Det ständigt pågående arbetet med att fördjupa samarbetet på olika områden försvåras också av det faktum att Danmark, Finland och Sverige deltar i EU-samarbetet och att Finland och Danmark deltar i eurosamarbetet. Det är inte alltid så enkelt att identifiera de nya konflikter som kan uppstå mellan regelverken i de nordiska ländernas överenskommelser när några av länderna fördjupar sitt samarbete inom EU respektive inom euron. Detta jobbar vi med hela tiden. Det är inte heller så självklart att det går att hitta lösningar för att inom det nordiska samarbetets ram hantera alla nya problem som kan uppstå. Personligen tillhör jag dem som värderar den nordiska samverkan högre än den på Europanivå. Tvingas vi välja vet jag var mitt hjärta hör hemma. Nu är verkligheten inte så enkel att man kan få den struktur på det mellanstatliga samarbetet som var och en upplever som optimalt. Utvärderingen för 2012 måste självklart utgå från den verksamhet som vi gemensamt har byggt upp. Herr talman! I betänkandet behandlas ett stort antal frågor. Det handlar om gemensam infrastruktur, om gemensam regionalpolitik, om djurskyddsfrågor och kulturfrågor liksom om gränshinderfrågor. Men Nordiska rådet har även engagerat sig mycket i arktiska frågor, exempelvis frågan om säkerhet när klimatförändringarna antas öppna upp för sjöfart i det som kallas för Nordost- och Nordvästpassagerna. Frågan om gas- och oljeutvinning i Arktis har varit en brännande fråga och är det även i dag. Det nordiska samarbetet har med andra ord kommit att vidgas till att även omfatta frågor i vår närhet där de nordiska länderna uppfattar att de har intressen. Inom Östersjösamarbetet sker samverkan med alla länder som avvattnar mot Östersjön, och i Barentsrådet samverkar vi med fem ryska regioner som gränsar till Barents hav. Kontakter med andra nätverk av samverkande folkvalda parlament förekommer, även om det är i blygsam omfattning. Jag tror att kontakterna med de baltiska staternas samarbetsorgan är betydligt frekventare än till exempel kontakterna med Beneluxländernas parlamentariska råd och de brittiska och irländska parlamentariska motsvarigheterna. Det pågår alltså en ständig debatt om var det nordiska intresset slutar. Med tanke på att vi i Norden har en osedvanligt lång erfarenhet av samverkan mellan folkvalda parlament tror jag att vi har en hel del erfarenhet som alla andra länder mycket väl kan ha glädje av. För oss i Miljöpartiet är det självklart viktigt att kunna bidra till att sprida goda demokratiska erfarenheter. Att på olika sätt medverka till att Sveriges geografiska omgivning präglas av demokratier med befolkningar som har god hälsa och utbildning handlar inte bara om någon sorts välvilja, utan självklart finns det även en del egoism i detta. Vi lever helt både enkelt tryggare och mer harmoniskt i en omvärld av andra stabila demokratier. Om detta råder, som jag förstår saken, inga väsentligt skilda åsikter. Trots att några reservationer i betänkandet berör behovet av fortsatt fördjupning av samarbetet ser jag inga större motsättningar på detta område. Men på några områden finns det tydligare skiljelinjer som kanske, herr talman, kan bidra till att vi får en debatt med lite mer stuns. Då tänker jag ändå inte ta upp frågan om ett utvidgat nordiskt försvarssamarbete eftersom vi har en debatt efter denna där den frågan behandlas. Herr talman! De nordiska länderna är rätt små var för sig, men tillsammans kan vi ha ett ganska stort inflytande på den globala arenan. Det borde vi kanske utnyttja mer. Inte minst menar vi i Miljöpartiet att vi borde samverka mer i Norden när det gäller agerandet i förhållande till Europeiska unionen. Herr talman! Det är långt från Köpenhamn till Alta, men det skulle inte behöva vara så långt mellan Stockholm och Oslo. En nordisk plan för ett gemensamt nordiskt spårbundet transportnät både för gods och persontransporter liksom ett gemensamt nordiskt stamnät för el borde vara frågor högst upp på den nordiska agendan. Med en rakare sträckning mellan Oslo och Stockholm via Karlstad, Örebro och Västerås skulle det inte ens behövas ett så kallat höghastighetståg för att komma ned till en restid mellan huvudstäderna på cirka två timmar. 250 kilometer i timmen skulle räcka väl. Med ett höghastighetståg skulle städerna och deras arbetsmarknader bli nästan helt integrerade. Vad skulle inte det betyda i kampen om att locka de bästa hit till oss i Norden? Med ett dubbelspår för godstrafik från Alta i norr till Köpenhamn i söder - kanske en orimlig dröm - mitt genom den skandinaviska halvön skulle samtliga industrier via tvärbanor få en förnämlig kontakt till en djuphamn i Alta. Det handlar om den nya handelsvägen till Asien som snart är verklighet via Nordostpassagen när klimatförändringen öppnar den vägen året runt, vilket jag har påpekat. Man skulle också få en väl fungerande transportled via Göteborg och Danmark ut i världen och ned till kontinenten. En sådan infrastruktur skulle bidra till utveckling av hela Norden. I de nordliga delarna av Norge, Finland och Sverige finns stora naturrikedomar som skulle kunna bidra till många nya jobb om satsning på infrastruktur gjorde dem tillgängliga. Självklart, herr talman, måste exploatering av naturrikedomar ske under noggrann miljöprövning och övervakning här liksom i resten av våra nordiska länder och i världen som helhet. Vårt gemensamma ansvar för marina system i haven, sjöarna och vattendragen måste få en högre prioritering. Det var med stor besvikelse vi i Miljöpartiet därför konstaterade att regeringen, med utrikesministern i spetsen, inte använde möjligheten att som ordförandeland i Arktiska rådet driva frågan om ett stopp för utvinning av gas och olja i Arktis. Utrikesministerns påstående att Arktiska rådet inte är en lämplig arena för att driva frågan har upprört många. Vilken arena skulle kunna vara bättre? Frågan om riskerna med gas- och oljeutvinning i Arktis har diskuterats även i Nordiska rådets utskott för miljö- och naturresursfrågor. Men även där har det varit ett rätt starkt motstånd mot att lyfta möjligheterna för inskränkningar i rätten att exploatera norr om en utpekad och viss bestämd breddgrad, som man naturligtvis kan diskutera. Uppfattningen att alla arenor är fel arenor är en alldeles för enkel smitväg för dem som inte vill acceptera att de redan kända gas- och oljereserverna utanför Arktis är för stora för att vi ska kunna bränna upp dem om vi samtidigt vill begränsa klimatförändringen till en nivå som vi tror att vi kan leva med. Herr talman! Utrikesministern deltar inte i den här debatten och kan inte svara för sitt agerande som ordförande i Arktiska rådet, men jag utgår från att någon från regeringssidan, exempelvis utrikeshandelsministern, i kammaren kommer att redogöra för var och hur regeringen driver frågan om begränsningar av utvinning av gas och olja i Arktis. Det vore ett hyckleri av stora mått om den svenska riksdagen inte kunde slå fast att gas- och oljeutvinning i Arktis svårligen kan förenas med en ansvarsfull klimatpolitik. Kommande generationer skulle uppskatta om riksdagen uppdrog åt regeringen att arbeta för ett stopp för olje- och gasutvinning i Arktis. I framtidens historieböcker skulle ett tydligt uppdrag till regeringen att arbeta för ett moratorium för gas- och oljeutvinning i Arktis i väntan på en global konvention som förbjuder utvinning beskrivas som banbrytande, framsynt och mycket modigt. Skulle det inte kännas bra för dig, ledamot här i kammaren, att tillhöra de första politikerna på planeten som tydligt talar om att det finns ett större värde i att lämna en naturresurs där den ligger, väl innesluten i planeten, än att girigt gräva upp den för kortsiktig vinning? Att exempelvis betala ett land för att inte exploatera en resurs skulle kunna förvandla den resursen till en global egendom, som vi tillsammans kan lämna över till kommande generationer. Jag är förvånad över att det är så många politiker som tycks sträva efter att framstå som okunniga, blinda, kortsiktiga och inkonsekventa. Ingen kan i dag skylla på att man inte är informerad. Vi vet att ett tvågradersmål och en politik som utgår från att bränna alla de redan kända fossila reserverna inte är förenliga. Vi vet att ju snabbare vi ställer om från fossilt till förnybart, desto större möjligheter har vi att klara tvågradersmålet. Samtidigt vet vi att den globala livsmedelsförsörjningen kanske inte klarar en så stor temperaturförändring. Allt fler forskare pekar på att redan vid en global temperaturhöjning på 1 1/2 grad kan många grödor få problem. Fisken är känsligare för temperaturhöjningar i haven än vi tidigare har trott, och dricksvattenfrågan blir på många håll på planeten mycket ansträngd med en högre temperatur. Vi vet allt detta, och då vore det rimligt att utgå från den kunskapen när beslut fattas. Att Sveriges riksdag inte kan samla sig till ett kunskapsunderbyggt beslut om olje- och gasutvinning i Arktis tycker jag är sorgligt. Jag yrkar alltså bifall till reservation 7. Herr talman! Det nordiska samarbetet skulle kunna utgöra ramen för den kraftsamling för framtiden som måste starta på många håll i världen. Vi måste ta vårt ansvar. Norden har bättre förutsättningar än de flesta områden på vår planet att gå före och visa vad som är möjligt. Låt oss använda det nordiska samarbetet i den andan.

anf.28 Björn Söder (SD):

Herr talman! Den svenska kulturen uppvisar stora likheter med våra nordiska grannländers. Denna nordiska kulturgemenskap är något som vi i Sverigedemokraterna anser att vårt land bör bejaka och bygga vidare på. Det nordiska kultursamarbetet utgör hörnstenen i den gemenskap som binder samman de nordiska länderna och återspeglar den grund av gemensamma värderingar som vi i de nordiska länderna står på. I linje med detta vill vi särskilt arbeta för att stärka den nordiska identiteten och bredda och fördjupa det nordiska samarbetet. De nordiska länderna innehar ett gemensamt kulturarv och gemensamma värderingar, och en samverkan mellan länderna är en god nordisk tradition. Nordiska kulturfonden är ett nordiskt samarbetsorgan vars uppgift är att i vid bemärkelse främja kultursamarbete mellan de nordiska länderna. Nordiska kulturfonden har fem fokusområden som särskilt prioriteras, men någon tydlig prioritering att stärka och bevara det nordiska kulturarvet finns inte med där. Vårt gemensamma nordiska kulturarv binder oss samman, och det är av stor vikt att detta gemensamma arv bevaras och stärks. Därför bör Nordiska kulturfonden i sina riktlinjer slå fast att aktiviteter som främjar och bevarar vårt gemensamma nordiska kulturarv och våra gemensamma traditioner ska höra till deras prioriterade fokusområden. Detta anser vi att regeringen bör verka för i det nordiska samarbetet. År 2005 beslutade den danska regeringen att ta fram förslag på verk som kunde anses vara särskilt värdefulla delar av det danska kulturarvet och som tillsammans kunde skapa en dansk kulturkanon. De områden som berördes var bland annat arkitektur, bildkonst, design, film, litteratur, scenkonst och barnkultur. Projektet bidrog starkt till att blåsa liv i den danska kulturdebatten och lyfte kulturpolitiken till en helt ny position på den politiska och mediala dagordningen. I samband med detta föreslog man också att en gemensam nordisk litteraturkanon skulle tas fram med motiveringen att öka språkförståelsen mellan länderna och värna det gemensamma kulturarvet. Man hoppades att denna nordiska litteraturkanon skulle väcka både inspiration och debatt i en tid när den nordiska kulturgemenskapen behövde synliggöras och förstärkas. Alla de fem nordiska regeringarna ställde sig bakom satsningen, och finansieringen skedde via Nordiska ministerrådet. Resultatet, Nordisk litteratur til tjeneste , presenterades 2008 och bidrog till både ökad debatt och ökat intresse kring den nordiska kulturen. Vi från Sverigedemokraterna menar att Sverige borde ta initiativ till att följa upp denna satsning och med inspiration från den danska modellen bidra till att ta fram en ny, bred nordisk kulturkanon som även innefattar områden som arkitektur, bildkonst, musik och film. Utskottets enda respons på detta förslag är att lyfta fram den litteraturkanon jag just nämnt samt framföra att man avslog detta förra året. Jag tycker dock att frågan är viktigare än så, herr talman. Vi tror på det här förslaget och menar att utskottet och kammaren här har en möjlighet att på ett positivt sätt bidra till svensk och nordisk kulturutveckling. Herr talman! För Sverigedemokraterna har det under en lång tid varit centralt att i vår politik värna djurens välbefinnande, och vi strävar efter ett samhälle där inga djur utsätts för onödigt lidande. Djurskyddet inom de nordiska länderna har långa anor och en djup folklig förankring. Förbättringspotentialen är dock fortfarande stor, och på vissa områden har Norden halkat efter. Enligt bland annat rapporten Världens bästa djurskydd från förbundet Djurens rätt är det tveksamt om de nordiska länderna kan sägas vara bäst i världen eller ens i Europa när det gäller djurskydd. De nordiska länderna borde enas om en gemensam målsättning, nämligen att vara världens ledande region i frågor som gäller djurskydd och djurens välbefinnande. Ett stort problem är också att det fortfarande finns stora skillnader när det gäller djurskyddslagstiftningen och uppföljningen av denna mellan de nordiska länderna. Detta bidrar till att skapa ekonomiska incitament för ett bristande djurskydd, då ett nordiskt land genom en svagare djurskyddslagstiftning kan skaffa sig konkurrensfördelar gentemot de övriga nordiska länderna. Ett tydligt exempel på detta har varit det förhållandevis svaga djurskyddet inom den danska grisnäringen, vilket har gett danska grisbönder ekonomiska fördelar i förhållande till svenska grisbönder. Andra områden där problematiska skillnader fortfarande kvarstår är till exempel reglerna kring slakt och kastrering, pälsdjursuppfödning med mera. Även reglerna och formerna för uppföljningen av djurskyddslagstiftningen skiljer sig åt mellan länderna. Ett annat exempel på behovet av samarbete mellan länderna är att en person som belagts med djurförbud på grund av vanvård i ett land kan flytta till ett annat nordiskt land och fortsätta att bedriva verksamhet. Detta vill vi på sikt förhindra. Utskottet lyfter i betänkandet fram att en nordisk arbetsgrupp inrättats med mål att säkerställa ett effektivt samarbete inom djurskydd och livsmedel samt att man har genomfört vissa konferenser för erfarenhetsutbyte. Det är något vi välkomnar, men detta måste ändå anses vara tämligen halvhjärtade insatser på området. Vårt förslag och vår önskan är att Sverige inom ramen för såväl denna arbetsgrupp som det nordiska samarbetet i stort tydligt ska arbeta för att de nordiska länderna i större utsträckning än i dag harmoniserar djurskyddslagstiftningen och regelverket för att värna djurens välbefinnande och för att bristande djurskydd inte ska kunna utgöra en konkurrensfördel inom Norden. Herr talman! När nya lagar stiftas i de nordiska länderna finns stor risk att gränshinder uppstår, eftersom gränshindereffekterna inte beaktas förrän i efterhand - när de så att säga redan har uppstått. Finlands Europa- och utrikeshandelsminister Alexander Stubb har framfört att det för Finlands del vore praktiskt med en granskning av finska lagförslags effekter på detta nordiska samarbete. Ett genomförande av detta förslag skulle ha potentiellt positiva effekter också för den svenska delen av det nordiska samarbetet, eftersom man då kan granska om eventuella nya gränshinder kan uppstå. Vi anser därför att det vore önskvärt om man i Sverige som ett naturligt inslag i lagstiftningsprocessen kunde ta med ett moment där effekterna för det nordiska samarbetet om avskaffande av gränshinder beaktas. Vi anser att detta skulle underlätta det nordiska samarbetet betydligt. Herr talman! Vi i Sverigedemokraterna ser det nordiska samarbetet som viktigt för vår gemensamma framtid. Det är därför vår mening att Sverige aktivt ska sträva efter ett fördjupat nordiskt samarbete på många fler områden. Vi avser att fortsätta att driva på för att detta ska bli verklighet. Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservationerna 4 och 6.

anf.29 Marianne Berg (V):

Herr talman! Samarbetet inom Norden uppskattas av många av oss. Det är ett viktigt arbete sedan många år tillbaka, och förhoppningsvis ska samarbetet också fortsätta in i framtiden. Grundpelarna är demokrati, rättvisa, jämställdhet och jämlikhet. Det är något vi gemensamt bär och som vi till varje pris måste värna och arbeta vidare med för att nå upp till de olika mål vi har satt upp. Det är nämligen bara att konstatera att dessa värdegrunder har satts ur spel och kommit i skymundan i många länder i Europa. Därför är det så viktigt att vi gemensamt i Norden verkligen står upp för dessa grunder - står upp för mänskliga rättigheter. Vi har på många plan i det nordiska arbetet jobbat väldigt framgångsrikt. Naturligtvis har vi dock utmaningar som knackar på dörren, både inom Norden och i förhållande till övriga världen, och visst anser jag att Nordiska rådet kanske behöver bli lite vassare och lite mer effektivt. Herr talman! Under det nuvarande svenska ordförandeskapet har fokus bland annat lagts på arbetslösheten. Det ser jag verkligen som positivt, och jag hoppas på ett jättebra resultat. Det handlar om att vi inte ska tappa en hel generation, speciellt med tanke på att Sverige toppar listan gällande ungdomsarbetslösheten - var fjärde ungdom upp till 25 år är i dag utan arbete eller utbildningsplats. Det är illa och skrämmande, och jag hoppas i detta arbete på en explosion av jobb, utbildningsplatser och lärlingsplatser så att vi ser att antalet arbetslösa ungdomar minskar och att vi får en positiv framtidstro. Som jag sade tidigare har vi nämligen inte råd att tappa en hel generation. Herr talman! Jag vill lägga fokus på Arktis, för det är ett viktigt område. Under vårt ordförandeskap fram till maj i år gjordes det inte särskilt mycket för att skydda miljön i Arktis eller skapa skydd mot oljeborrning där. Kanske berodde det på att vår utrikesminister Carl Bildt var ordförande i Arktiska rådet. Med tanke på hans förflutna inom olje- och gasutvinningsområdet kanske det inte precis är förvånande, men däremot väldigt sorgligt och bedrövligt, att Sveriges agerande var så lamt. Det är bedrövligt och sorgligt att regeringen inte gjorde sitt yttersta för att driva på för en värld som utvecklar energiförsörjning på ett säkert och miljövänligt sätt. Under vårt ordförandeskap handlade det många gånger om att förhandla om hur mycket ansvar oljebolagen ska ta om en oljekatastrof skulle inträffa. Men tänk efter: Om en oljekatastrof skulle inträffa, mina vänner, är det troligtvis för sent att agera och kunna rädda området och dess omnejd. Lena Ek, centerpartist och Sveriges miljöminister, har varit tydlig i frågan och sagt: Oljeutvinning i ett så känsligt område som Arktis är inte acceptabelt med tanke på den stora olycksrisken och den näst intill omöjliga uppgiften att sanera oljeutsläpp. Vad vi och övriga världen måste göra är att minska och definitivt inte öka vårt beroende av fossila bränslen. Vi i Norden och vi i Sverige måste sätta stopp. Vi kan inte lämna över miljö- och klimatfrågorna till våra barn generation efter generation. Vi måste agera, och vi måste agera nu. Herr talman! Vänsterpartiet anser att Antarktis ska omfattas av ett miljöskyddsprotokoll som förbjuder utvinning av naturtillgångar under minst 50 år. Vi vill se en liknande reglering för Arktis. Sverige bör verka för en konvention för Arktis som förbjuder exploatering av regionens olje- och gastillgångar under de kommande 100 åren. I väntan på att den konventionen är plats anser Vänsterpartiet att Sverige ska agera för ett moratorium för olje- och gasutvinning i Arktis. Under Arktis beräknas så mycket som 25 procent av världens oupptäckta olje- och gasreserver finnas. Detta genererar pengar, pengar, pengar. Miljarder och åter miljarder kommer att sättas i rullning. I dag gör fem länder anspråk på delar av Arktis: Ryssland, USA, Kanada, Norge och Danmark. Allt fler länders blickar riktas dock mot Arktis, men det betyder inte en ökad risk för konflikter. Det finns goda exempel i regionen på hur säkerhetspolitiska spänningar kan omsättas i positivt samarbete. Men det ser ändå problematiskt och lite skrämmande ut. Rysslands och Norges anspråk backas också upp militärt. Båda länderna är på väg att skapa arktiska bataljoner som ska vara redo att skydda nationella intressen. Det är skrämmande. Vid utvinning där penningar flödar kan detta vara något som kan få bägaren att rinna över och konflikten att bli ett faktum. Det är inte osannolikt att det kan leda till militära konflikter. Är det detta vi vill ha? Nej, naturligtvis inte. Vi måste ha i minnet att flera av de stater som i dag visar allt större och större intresse för Arktis har kärnvapen. Det är skrämmande. Sverige måste kunna ta initiativ till att Arktis blir en zon fri från massförstörelsevapen. Herr talman! Norden har ett positivt samarbete med både Ryssland och de baltiska staterna. Jag tycker att det är bra, men jag anser att vi glömmer att trycka på och verkligen betona de mänskliga rättigheterna i mötena med ländernas representanter. Vi måste ställa tydligare krav på jämställdhet och jämlikhet. Vi måste också vara tydliga när det gäller hbt-personers rättigheter. I vissa länder trakasseras de så gott som dagligen. Våld och hot är vanligt förekommande. De utestängs från arbete, blir avskedade och så vidare. Jag skulle önska att dessa frågor oftare stod på dagordningen vid möten med dessa länders representanter. Alla människors lika värde, oavsett klass, kön, etnicitet eller sexuell läggning, måste tydligare upp på den nordiska dagordningen. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 7 i detta betänkande.

anf.30 Elisabeth Björnsdotter Rahm (M):

Herr talman! I dag debatterar vi betänkande 2012/13:UU3 som handlar om motioner om nordiska frågor. I samma betänkande behandlas också regeringens skrivelse om det nordiska samarbetet från 2012 med huvudsaklig inriktning på verksamheten i Nordiska ministerrådet. "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden". Så lyder de sista två raderna i Sveriges nationalsång. Jag tror att det var Richard Dybecks avsikt att få våra hjärtan att banka särskilt hårt när vi hör dessa ord. Nationalsången väcker den stolthet vi känner över att få leva och bo i Norden, och vi har så många områden som knyter oss samman. Herr talman! Det nordiska samarbetet har en stark, folklig förankring. Samarbetet utgår ifrån ett gemensamt kulturarv och vilar på gemensamma värderingar i fråga om demokrati, rättvisa och rättsstat. Det nordiska samarbetet är politiskt, ekonomiskt och kulturellt förankrat och är viktigt i europeiskt och internationellt samarbete. Den nordiska gemenskapen arbetar för ett starkt Norden i ett starkt Europa. Vi är ca 26 miljoner människor som bor i Norden. Det motsvarar ungefär en tredjedel av Tysklands befolkning. Herr talman! Sverige är sedan årsskiftet ordförandeland i Nordiska ministerrådet. Utgångspunkten för det svenska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet 2013 är den nordiska samhällsmodellen. I Sveriges ordförandeprogram för Nordiska ministerrådet 2013, Den nordiska modellen i en ny tid, slås fast att det nordiska samarbetet ska stärka nordiska och regionala intressen och värderingar i en global omvärld. Sverige ska särskilt prioritera frågor om hur vi bekämpar utanförskap, inte minst arbetslöshet bland unga, och hur vi ökar konkurrenskraften samtidigt som vi skapar ett hållbart samhälle med höga välfärdsambitioner. Frågor om avskaffande av gränshinder och om de demografiska utmaningarna framöver tas upp i Sveriges ordförandeskapsprogram och är även de av stor betydelse. Nordiska rådets roll är att ta initiativ där man ser problem som kan lösas på nordisk nivå eller där nya möjligheter kan tas till vara genom nordiskt samarbete. Det är kort och gott frågor som gör nordisk nytta. Herr talman! Norden har sedan lång tid tillbaka en gemensam arbetsmarknad. Genom utbytet av arbetskraft har de nordiska länderna sedan 1950-talet kunnat utjämna obalansen mellan länder som har hög arbetslöshet respektive stort behov av arbetskraft. Genom den gemensamma nordiska arbetsmarknaden har de nordiska länderna kunnat hantera konjunktursvängningarna bättre och har därmed utvecklats bättre än vad som annars skulle ha varit fallet. Också i dag går betydande arbetskraftsströmmar mellan de nordiska länderna. Även det nordiska näringslivet har blivit alltmer integrerat, inte minst under det senaste decenniet. Det formella nordiska samarbetet inleddes utifrån tanken att medborgare ska kunna röra sig fritt mellan de nordiska länderna, välja var de vill bo och arbeta samt driva företag eller annan verksamhet utan att hindras av nationsgränserna. Den nordiska passunionen, den gemensamma arbetsmarknaden och den nordiska socialkonventionen visar tydligt på betydelsen av detta. Det innebär med andra ord nordisk nytta. Herr talman! För att motverka och avskaffa gränshinder har flera olika funktioner skapats. Mer än tio gränshinder mellan de nordiska länderna avskaffades under förra året, och det har fattats beslut om att inrätta en ombudsmannainstans för gränshinder. Avskaffandet av gränshinder har gjort att rörligheten för den som vill studera, arbeta eller leva i ett annat nordiskt land underlättas. Ombudsmannasystemet, som ska göra det lättare för en enskild nordisk medborgare att framföra klagomål relaterade till gränshinder, byggs upp under detta år, allt för att göra nordisk nytta. Herr talman! Norden är en viktig exportmarknad för Sverige. Uppskattningsvis drygt 10 procent av allt som produceras i Sverige exporteras till övriga nordiska länder. I fråga om landsbygdspolitik och regionalpolitisk utveckling finns det i Norden en lång tradition av regionalpolitiskt samarbete som bland annat har sin grund i vår gemensamma historia och kultur och även de likheter vi har i de sociala välfärdssystemen och de demokratiska styrformerna. Inte minst har gränsregionalt samarbete ägt rum sedan lång tid tillbaka, och det har spelat en viktig roll för att skapa fungerande och integrerade samhällen i regioner längs nationella gränser. En positiv händelse under förra året var att vår samarbetsminister Ewa Björling kunde inviga Nordkalottens gränstjänst i Haparanda-Tornio. Det innebär att det nu finns regionala informationstjänster längs gränserna till Sveriges tre grannstater. Det här leder till nordisk nytta. Herr talman! Arktis genomgår omfattande förändringar som kommer att ha stor påverkan på hela den norra regionen och även på stora delar av den övriga världen. Förändringarna påskyndas genom en samverkan mellan klimatförändringar och ökad mänsklig aktivitet. Potentialen blir större för sjötransporter, för utvinning av naturresurser och för fiske och turism. Förändringarna i klimatet påverkar även urfolkens kulturer och deras traditionella näringar. Samtidigt kan det ökade näringslivsintresset för de arktiska områdena skapa möjligheter till ekonomiskt mer fördelaktiga levnadsförhållanden. Frågor som rör Arktis blir alltmer sammansatta och dynamiska. Frågor som rör affärsverksamhet, miljö, urfolkens villkor, säkerhet och politik måste vägas mot varandra och integreras. En svensk strategi för den arktiska regionen beslutades av regeringen i maj 2011. Strategin lyfter fram Sveriges prioriteringar och hur Sveriges politik för det arktiska området bör utvecklas. Under Sveriges ordförandeskap i Arktiska rådet var huvudprioriteringarna miljö och klimat, befolkningen, haven och ett starkare arktiskt råd. I programmet underströks att de arbetsgrupper som rådet har bör koppla sina vetenskapligt grundade rapporter till konkret beslutsfattande och policy. Herr talman! Jag avslutar med att yrka avslag på alla motioner och yrka bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande UU3 samt till att vi lägger regeringens skrivelse till handlingarna. (Applåder)

anf.31 Karin Åström (S):

Herr talman! Jag har, under de tre fyra år som jag har varit ordförande för Nordiska rådets svenska delegation och då jag lyssnat till många debatter i hela Norden och även här i kammaren, kommit att fundera över begreppet "nordisk nytta" som ofta används. Det tycker jag är ett starkt begrepp att använda i de här sammanhangen. Jag har hört ledamoten, inte minst under föregående års debatt, prata mycket om nordisk nytta. Du pratar om nordisk nytta, och vi har ett ordförandeprogram som beskriver att vi ska bekämpa utanförskapet och bekämpa och minska ungdomsarbetslösheten. Man talar om den nordiska nyttan och samtidigt om att vi ska bekämpa utanförskapet på en mängd områden och särskilt få ned ungdomsarbetslösheten. Det har jag hört i några års tid nu. Vad är nordisk nytta för dig och för mig? Jag tror att vi ser lite olika på vad nordisk nytta är, i vart fall på hur vi ska lösa problemen. Jag skulle vilja ha en förklaring från riksdagsledamoten av hur lösningarna ska se ut. Hur ska man få ned det här utanförskapet som trots allt har vuxit under en mängd år? Hur ska man få ned ungdomsarbetslösheten i Norden? Den har vuxit, och Sverige toppar statistiken. Hur ser det här ut för dig?

anf.32 Elisabeth Björnsdotter Rahm (M):

Herr talman! Jag tycker att nordisk nytta är precis vad Nordiska rådet står för. Karin Åström får gärna ha uppfattningen att det är ett starkt begrepp, för det är precis vad det handlar om. Allt vi gör inom Nordiska rådet gör vi för att vi ska kunna uppnå nordisk nytta. Det tycker jag att vi har bevisat tydligt, framför allt genom att det avskaffas minst tio gränshinder per år för att det ska bli enklare att ha en gemensam struktur och gemensamma möjligheter att leva, bo och arbeta i Norden. Jag tycker dessutom att det exempel som jag tog upp om att vår samarbetsminister Ewa Björling förra året invigde ett nytt gränshinderkontor, i dina hemtrakter, Karin Åström, i Haparanda-Tornio för att underlätta för ett nordiskt samarbete i de trakterna visar på att vi gör nordisk nytta. Vi kan gå vidare med ett antal exempel när det gäller att Nordiska rådet lyfter fram behovet och betydelsen av att göra nordisk nytta. Vi har en gemensam nordisk arbetsmarknad för att skapa nordisk nytta och göra det lättare, framför allt för våra ungdomar, att arbeta i hela Norden.

anf.33 Karin Åström (S):

Herr talman! Utanförskapet har vuxit rekordartat. I fjol togs en rapport om ungdomar fram av Nordiska rådet. Där visade man att i framtiden kommer över 300 000 ungdomar under 25 år att leva i utanförskap. Rapporten togs fram i Nordiska rådet med utgångspunkt i att vi såg att detta sedan några år tillbaka växte. Nordisk nytta tycker jag, efter att ha hört begreppet under ett antal år, inte att man åstadkommer genom att starta gränshinderkontor. Det är naturligtvis bra att vi har dem, för gränsproblematiken kommer ständigt att pågå, beroende på att en del länder är kopplade till EU-direktiv och en del länder inte har direktiv som påverkar lagstiftning över gränser. Det är alltså oerhört bra att vi har gränshinderkontoren. Men fortfarande har den nordiska nyttan inte, tycker jag mig se, gett de konkreta resultat som Elisabeth Björnsdotter Rahm pratar om. Antalet ungdomar i utanförskap och antalet unga arbetslösa har faktiskt ökat. Där är det Sverige som toppar. De andra nordiska länderna ligger betydligt bättre till när det gäller den frågan. De andra nordiska länderna, bland annat Finland, Danmark och Norge som ligger oss närmast, har för länge sedan gått in och gjort kraftfulla satsningar då det gäller att få unga i arbete och i utbildning. Vi socialdemokrater och ni moderater har helt olika syn på vad nordisk nytta är, framför allt när det gäller vilka insatser vi väljer att göra.

anf.34 Elisabeth Björnsdotter Rahm (M):

Herr talman! Ja, det är säkert så att vi moderater och ni socialdemokrater har olika syn på vad nordisk nytta är. Det kan jag kanske förstå också, eftersom den socialdemokratiska delen inte ser alla de åtgärder som vidtas för att lyfta fram den nordiska nyttan inom Nordiska rådet. Vi har vidtagit en rad olika förbättringsåtgärder inom Norden för att förstärka möjligheterna till en bredare arbetsmarknad, för att lyfta upp alla de sociala konventioner vi har i Norden, för att göra det enklare för ungdomar och andra att arbeta och studera i Norden. Tillsammans ska vi bilda ett starkt Norden, för det behövs. Jag tror på ett starkt Norden så att vi ska kunna göra nordisk nytta.

anf.35 Anita Brodén (FP):

Herr talman! "Det nordiska samarbetet är av stor vikt för Sverige. Att samverka, knyta kontakter och utbyta information är en god nordisk tradition. Tillsammans bildar de nordiska länderna en stark kraft för att möta utmaningar och skapa nya möjligheter." Dessa meningar är hämtade från en regeringsskrivelse avseende Norden och sammanfattar på ett mycket bra sätt värdet av nordiskt samarbete, en modell som i en internationell jämförelse är unik. Som vi redan hört i debatten är Sverige under detta år ordförandeland för Nordiska ministerrådet och har särskilt pekat ut ett gemensamt arbete för att bekämpa utanförskap och ungdomsarbetslöshet samt främja ett samhälle som är hållbart och kan skapa ökad konkurrenskraft. Det nordiska samarbetet handlar om möten och beslut på många plan men också om möjligheter att underlätta för resor, boende, studier och arbete. Färre gränshinder är en förutsättning för att ytterligare kunna möjliggöra detta, och då är det nödvändigt att vi inte skapar gränshinder eller problem i ett annat land, detta om vi lyckas satsa på en ny lag i vårt land. Nu har vi medverkat till att tio gränshinder årligen försvinner. Samtidigt måste vi ha ansvar och tillse att inga nya gränshinder uppstår. Vi har Gränshinderforum, ombudsmannasystem och Hallå Norden som har till uppgift att informera om och finna lösningar på konkreta gränshinder. Vi har också en fantastisk möjlighet genom Nefco, Nordic Environment Finance Corporation, som är ett miljöfinansieringsinstitut. De nordiska länderna har bidragit till en positiv utveckling av miljösituationen i våra östliga grannländer, särskilt Ryssland och Ukraina. Här finns en hel rad investeringssatsningar och projekt när det till exempel gäller energihushållning, biobränslen, avloppsrening och miljövänlig produktion. Det är positivt och en nordisk nytta, skulle jag vilja säga med tanke på den tidigare debatten. Herr talman! Nordiska ministerrådet har ganska nyligen antagit ett miljöhandlingsprogram för 2013-2018. Jag tycker att det är ett alldeles utmärkt program. Det är framåtsyftande. Det är en ambitiös fortsättning på ett framgångsrikt och långvarigt nordiskt samarbete kring miljöpolitiken. Här tar man bland annat upp den gröna samhällsutvecklingen, klimatförändringarna, den biologiska mångfalden och knyter även hälsoperspektivet till samarbetet. Jag skulle vilja säga att det starka samarbetet är ytterligare en nordisk nytta. Det starka samarbetet i Norden innebär en stark röst också i Europasamarbetet, vilket är nödvändigt inför framtiden. Vi vet att nordiskt arbete inom exempelvis kemikalieområdet, Östersjöområdet och återvinningsområdet har gett genomslag i EU-arbetet. Ett hållbart brukande av våra jordar, skogar och havs- och fiskeresurser har samordnats inom Nordiska rådets arbete bland annat genom att vi tagit del av och haft synpunkter på EU:s grönböcker. Herr talman! Kombinationen av klimatförändringar och nya teknologier har gjort att det arktiska området väcker ett allt större intresse, inte enbart i de arktiska staterna utan globalt. Det finns stora naturresurser i form av olja, gas och mineraler både på land och under havsbottnen i det arktiska området. Samtidigt vet vi att uppvärmningen av Arktis har ökat dubbelt så snabbt som det globala genomsnittet sedan 1980-talet, vilket innebär enorma utmaningar för att kunna hejda dess påverkan på det sköra ekosystemet och hindra accelererande klimatförändringar - en påverkan som direkt berör många av de fyra miljonerna människor, varav 10 procent tillhör urfolken och vilkas livsexistens är hotad. Urfolkens rätt att bevara sina traditionella näringar samt utveckla sin identitet, kultur och kunskapsöverföring behöver vidmakthållas. Herr talman! Sverige har, som vi hört, varit ordförandeland i Arktiska rådet under två år. Arktiska rådet är ett mellanstatligt organ och består av de åtta arktiska länderna samt sex organisationer, som bland annat representerar urfolken. Dessutom ingår 26 observatörer bland vilka kan nämnas Kina och EU. Även Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet finns med i det sammanhanget. Arktiska rådet behandlar bland annat frågor om hållbar utveckling och miljöskydd i Arktis. År 2011 antog Sverige sin första arktiska strategi någonsin. Det tycker jag är betydelsefullt och stort. Vi har lyckats få igenom två bindande avtal och dessutom arbetat med utsläppsminskningar av sot. En ytterligare positiv sak är upprättandet av det ständiga sekretariatet i Tromsö, vilket stärker Arktiska rådets möjligheter att arbeta. Herr talman! Trots dessa framgångar, som jag verkligen tycker är viktiga att lyfta fram, har vi stora utmaningar framför oss, och därför krävs ännu kraftfullare insatser också från vårt håll. Det är förvisso sant att länder har rätt att använda sina naturresurser, och det är givetvis positivt med ekonomisk utveckling och företagande. Det är något som alliansregeringen verkligen hyllar. Men det måste ske på ett hållbart sätt. Miljön känner inte några nationsgränser. Därför måste vi ha rätt att agera för att stoppa miljöförstöring, även om det sker inom en annan nations gränser. Det är inte acceptabelt att andra länders företag utnyttjar naturresurser utan motkrav i form av återställargaranti, intäkter och avfallsåtervinning, för att nämna några exempel. I en nyligen presenterad rapport från Riksrevisionen framkommer kritik mot regeringens förda Arktispolitik, framför allt mot Arktiska rådets arbete. Kritiken gäller bland annat brist på transparens, brist på information till riksdagen, brist på svensk implementering av Arktiska rådets rekommendationer samt ett otydligt myndighetsansvar. Det är kritik som vi måste ta på största allvar. Jag vet att det arbetet samt redovisningen och debatten kommer att ske efter sommaruppehållet. Det är därför, herr talman, välkommet att utrikesutskottet i betänkandet som behandlar Norden har en skrivning som tydligt, och tydligare än tidigare, markerar följande: "Det finns områden som är extra känsliga och bör skyddas mot oljeutvinning och annan aktivitet som kan störa. Det är därför Sveriges uppgift att verka för att eventuell utvinning av naturresurser sker med högsta möjliga säkerhetskrav och att känsliga områden skyddas. Sverige är och kommer att fortsätta att vara aktivt i det internationella samarbetet för att skydda den unika miljön i Arktis . Sverige anser att starka hänsynskrav och hårda begränsningar vad gäller oljehantering är nödvändiga i de arktiska havsområdena och Sverige verkar för att särskilt känsliga områden ska skyddas från exploatering." Jag välkomnar denna vilja och ansats och förväntar mig att Sverige även efter att ha överlämnat ordförandeklubban till Kanada kommer att vara ytterst pådrivande. Herr talman! Jag vill avsluta med en helt annan sak. De skandinaviska språken har varit en viktig brygga för åtskilliga möten, varför vi i Sverige värdesatt den tvåspråkiga kulturen i Finland, där svenskan haft en viktig plats. De populistiska strömningar som vi inte minst i det senaste valet noterade kring krav att minska studiemöjligheter i svenska kan säkerligen bottna i en historia där den svenskspråkiga minoriteten utgjorde en maktelit. Om det är så bör vi ta det på stort allvar och arbeta i alla nordiska samarbetsforum på ett ännu djupare sätt. Herr talman! Svenska Folkpartiets vice ordförande i Finland Päivi Storgård utsattes för en tid sedan för allvarliga hot. Hon tolkade de mordhot hon utsatts för som en språkfråga där finlandssvenskarna blivit en måltavla. Detta ger oss här i dag en anledning att på ett ännu bättre sätt arbeta för att involvera det finskspråkiga Finland på folklig nivå i det nordiska samarbetet, att på ett positivt sätt främja tvåspråkigheten och att gemensamt bekämpa hot riktade mot beslutsfattare. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga yrkanden.

anf.36 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Jag vet att Folkpartiet har en lång historia av ett starkt miljöengagemang. Jag vet också att Anita Brodén personligen är mycket engagerad i att värna och skydda vår natur och miljö. Jag tog fasta på den delen i Anita Brodéns anförande som handlade om olje- och gasutvinning och utvinning av mineraler i Arktis. Vi har också rest i området tillsammans. Vi har inom ramen för miljö- och naturresursutskottet i Nordiska rådet fått väldigt mycket information. Jag är helt övertygad om att vi på detta område har väldigt likartade ambitioner när det gäller att skydda. Jag skulle därför vilja få lite utbroderat kring de formuleringar som Anita Brodén hade i anförandet. Det handlade om att stoppa miljöförstöring. Det var en formulering. Det skulle även ske i även andra länder där det var skyddat. Det nämndes att särskilt sårbara områden ska skyddas från exploatering. Det vore intressant att få höra om man från Folkpartiets sida har funderat på vad särskilt sårbara områden är. Vi har ett skydd för Antarktis som är geografiskt. Är det någonting åt det hållet man tänker sig här, eller är det specifikt utpekade områden där man kan visa på speciella arters fortplantningsområden i havet eller någonting sådant som skulle kunna ligga till grund för att peka ut särskilt sårbara områden?

anf.37 Anita Brodén (FP):

Herr talman! Tack för frågorna. Jag ska försöka att ta dem undan för undan. Särskilt sårbara områden i det här fallet vad gäller olje- och gasutvinning anser jag och vi är de marina områdena. Därför är det viktigt att man fokuserar mycket på marina områden. Vi vet svårigheterna i detta isfyllda hav. Skulle det hända en oljeolycka i arktiska marina vatten skulle det få dramatiska konsekvenser. Det finns inte möjlighet att absorbera oljan. Det finns inte möjlighet att på något sätt ta hand om oljespill, som det finns möjligheter till i andra vatten. Den bedömning som görs är att det definitivt är det allvarligaste. Det går inte att jämföra Antarktis och Arktis så lätt som jag ibland kanske upplever att företrädare för Miljöpartiet eller miljörörelsen gör. Den stora skillnaden är att det bor människor i Arktis. Vi har hört att det här bor över 4 miljoner människor. Av befolkningen i den delen tillhör 10 procent urbefolkningen som lever av naturresurserna. Det är viktigt att man i dialog med människorna kan komma fram till: Hur kan vi nyttja naturresurserna på ett hållbart sätt? Vilka delar är det nödvändigt att vi skyddar från exploatering över huvud taget? Att säga att man ska upprätta ett reservat över hela Arktis så som man har gjort i Antarktis är givetvis inte möjligt. Vi vet dessutom att om vi räknar polcirkeln eller andra delar - det finns olika beräkningsmodeller - inkluderar det också många landområden.

anf.38 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Det beror helt och hållet på hur man definierar det. Det är därför jag frågar om särskilt sårbara områden. Om man till exempel skulle sätta en exploateringsgräns norr om 80:e breddgraden har vi möjligen två fasta bosättningar. Man skulle naturligtvis kunna tänka sig en annan breddgrad. Det skulle vara intressant att diskutera. Särskilt sårbara områden handlar nästan till 100 procent om vatten och is på vatten. Där är vi överens om att problematiken är att ta hand om oljespill vid ett eventuellt läckage. Vi är också överens om att det handlar om att ta hand om de människor som ska arbeta i sådana områden där det inte finns någon större möjlighet att hjälpa människor om de skulle råka ut för en större olycka. Det finns inga räddningssystem. Det är långt från civilisationen. Det skulle vara intressant om vi kunde ha en diskussion i Sveriges riksdag om var vi ska sätta ambitionen. Vi talar från vårt partis sida om att vi vill ha ett generellt exploateringsförbud. Vi är beredda att arbeta för att man ska ha en global kostnadsersättning för att de ursprungsfolk som finns i området, som Anita Brodén nämner, skulle få en kompensation för att inte utnyttja resurserna. Vi ser att det utgör en risk för hela världen. Därför borde hela världen vara med och betala det. Jag ser fram emot att vi kan ha en diskussion om just begreppet särskilt sårbara områden. Om vi kan komma överens om det vore det väldigt bra.

anf.39 Anita Brodén (FP):

Herr talman! Tack för frågorna. Jag vill börja med att återigen lyfta fram de positiva saker som Sverige drev igenom under sitt ordförandeskap. Många gånger glöms det bort. Det är första gången man har kommit fram till bindande avtal. Det är två bindande avtal. Det har aldrig skett tidigare under tidigare ordförandeskap. Vi skrev också en arktisk strategi. Det finns bland annat med öppningar för ett antal marina reservat. Det är också viktigt. Det gäller flera områden. När det gäller kortlivade gaser har bland annat miljöministern initierat ett globalt initiativ tillsammans med Hillary Clinton och fått en mängd länder att ansluta sig till det. Det har en direkt påverkan på det arktiska området. Det är viktigt att nu fortsätta i respektfull dialog med urbefolkningen. Vi ska hela tiden möjliggöra en hållbar mineralbrytning till lands. Men vi ska också jobba intensivt med att skydda områden mot exploatering. Det gäller speciellt de sköraste marina områdena, där det behövs omedelbart skydd så att de inte hinner exploateras. Jan Lindholm lyfte också upp en annan fråga, och det är vårt ansvar inför andra områden, att vi kan agera. Det är att agera genom initiativ om miljövärden går förlorade, att få länder att träffa olika bilaterala överenskommelser för att gemensamt skydda områden. Här har vi möjlighet att indirekt och direkt påverka varandra i en positiv riktning.

anf.40 Johan Linander (C):

Herr talman! Det är trevligt att få delta i utrikesutskottets debatt om Norden även om jag inte sitter i utrikesutskottet och numera bara är ersättare i Nordiska rådets svenska delegation. Norden, denna del av vår värld som vi håller så kär - så kär att vi, precis som vi tidigare hörde, i vår nationalsång till och med sjunger om Norden, att vi vill leva och dö i Norden, inte i Sverige. Men är det verkligen så svenska folket känner i dag? Är det nordiska samarbetet så viktigt? Mitt svar är ja och nej, eller kanske ja, men vi förstår det inte riktigt själva och tänker inte speciellt mycket på det. Jag ska försöka förklara. Nordiska rådet är drygt 60 år gammalt, men det nordiska samarbetet är långt mycket äldre än så. De nordiska länderna har funnits i cirka tusen år, men människor som levde här tidigare än så hade förmodligen utbyte med varandra. Visserligen har vi också krigat och försökt ha ihjäl varandra under århundradena, men det är ändå vänskap och samarbete som har präglat oss. Människor har rört sig och rör sig mellan de nordiska länderna och tar det för självklart. Nästa år är det 60 år sedan den gemensamma nordiska arbetsmarknaden trädde i kraft. Under 50-talet fick vi även passfriheten, och i dag kan nästan ingen tänka sig att vi skulle behöva pass bara för att vi åker till ett annat nordiskt land. Men det finns ett parti, Sverigedemokraterna, som nu har försvunnit ur salen, som driver på ett återinförande av passkontroller, något som skulle vara katastrofalt för det nordiska samarbetet, inte minst för Öresundsregionen, som jag kommer ifrån. För de allra flesta är det självklart att man ska kunna studera i Köpenhamn, jobba i Oslo eller åka till Torneå och handla. Vi tar det nordiska samarbetet för självklart. Förtroendet för det nordiska samarbetet är också mycket högt, liksom viljan att använda den nordiska gemenskapen och öppenheten. I en undersökning som Föreningen Norden gjorde förra året svarade nästan 80 procent att de kunde tänka sig att jobba i ett annat nordiskt land. Nästan 60 procent svarade att de kunde tänka sig att bo i ett annat nordiskt land. Det visar hur nära vi är varandra i Norden. Herr talman! Frågan måste då vara hur vi bevarar och utvecklar denna starka nordiska samhörighet. Som vi har hört finns det fortfarande hot, inte minst det som Anita Brodén var inne på om Finland och hoten mot de svensktalande där. Vi har tidigare i debatten också hört att det finns gränshinder kvar, även om arbetet går åt rätt håll. Den nordiska målsättningen, som jag ser det, måste vara att det ska vara lika enkelt att bo i ett land och jobba eller studera i ett annat nordiskt land som det är att bo och jobba eller studera inom ett land. Först då kan vi säga att det inte finns några gränshinder kvar. Detta är inte enkelt. Det krävs stor kompromissvilja mellan de nordiska länderna, för trots allt finns det skillnader mellan våra nationella lagstiftningar. Det ska man vara medveten om. I de fall där det inte går att komma överens, där det inte går att kompromissa ihop våra lagstiftningar, kanske det krävs särlösningar eller särregleringar för de gränsgångare som varje dag åker över gränsen. Det är en lösning som vi inte ska vara främmande för även om det såklart inte är okomplicerat att genomföra. Det finns ett politiskt område där vi sannolikt har den största utvecklingspotentialen och där utvecklingen just nu går ganska snabbt. Jag vet att det ska vara en sådan debatt senare, men jag tänkte ändå säga något lite om försvarssamarbetet. I dag är försvarssamarbetet inte en del av det officiella nordiska samarbetet, även om Nordiska rådet flitigt har diskuterat just dessa frågor under senare år. Det som finns är Nordefco, som bildades 2009, och för närvarande är Finland ordförandeland, även om Nordefco inte har några permanenta politiska strukturer. Från Centerpartiets sida vill vi ha en debatt om vilka målsättningar det nordiska försvarssamarbetet ska ha och hur öppenhet och demokrati garanteras i det beslutsfattandet. Vi menar att det krävs en tydlig parlamentarisk förankring även när det gäller det nordiska försvarssamarbetet. När vi i Sverige börjar prata om försvarssamarbete blir det ofta en ganska het diskussion, men de senaste årens diskussion om ett nordiskt försvarssamarbete har inte alls blivit så het. Jag är övertygad om att det är det starka förtroendet mellan de nordiska medborgarna som gör att det inte är speciellt kontroversiellt att diskutera ett nordiskt försvarssamarbete, även om det är kontroversiellt att diskutera andra sorters försvarssamarbete. I det sammanhanget måste vi också komma ihåg att de mest sannolika säkerhetshoten mot de nordiska länderna är icke-militära. Därför menar vi i Centerpartiet att de nordiska regeringarna måste lyfta upp civilsäkerhet och katastrofberedskap också, utifrån ett brett säkerhetsperspektiv. Det kan handla om angrepp mot it-system, terror som slår ut elförsörjning eller katastrofer som innebär allvarliga hot mot den nordiska miljön. Herr talman! När jag funderade över vad jag skulle säga i den här debatten läste jag en del nordisk historia, bland annat hur Nordiska rådet bildades en gång i tiden. Initiativet kom från den danske statsministern Hans Hedtoft, som på Nordiska interparlamentariska förbundets 28:e delegatmöte den 13 augusti 1951 föreslog att man skulle skapa ett organ där nordiska parlamentariker regelbundet skulle kunna mötas för samråd, med varandra och med de nordiska regeringarna. Och det är faktiskt precis så vi har det. Sedan började jag fundera på hur det nordiska samarbetet kommer att se ut i framtiden. Hur ser det ut om 50 år? Det är klart att Gunnar Wetterbergs idéer om Förbundsstaten Norden har präglat den nordiska framtidsdebatten, men även när jag försöker tänka bort vad han har sagt kommer jag nog fram till att det om 50 år sannolikt kommer att finnas en nordisk union. Vi kommer att ha en gemensam nordisk valuta, såklart den nordiska kronan. Vi är fortfarande olika länder med åtta olika parlament och åtta olika regeringar. Men vi har också ett direktvalt nordiskt parlament som beslutar i de frågor som är av övergripande nordisk karaktär. Vi drygt 30 miljoner invånare och därmed en stormakt i Europa. Vi är en av världens tio största ekonomier och är medlemmar i den mäktiga G12-gruppen, och utländska investerare ser den nordiska marknaden som en av de viktigaste i Europa. För dem som bor i Norden år 2063 finns det självklart inga gränser. Man märker inte om man lämnar ett land och kommer in i ett annat, förutom en skylt där det står Välkommen till Sverige. I skolan lär sig alla elever mycket om de nordiska språken, även om det såklart är mycket större fokus i gränstrakterna. Alla utbildningar ger behörighet i hela Norden, så läkaren som utbildar sig i Finland kan självklart också jobba som läkare i Sverige. Grävmaskinisten kan få grävjobb i hela Norden, och taxichauffören kan köra mellan länderna på exakt samma sätt som inom ett land. Genom den gemensamma arbetsmarknaden och stor öppenhet mot omvärlden som har attraherat många goda krafter att komma till Norden har vi en mycket positiv ekonomisk utveckling. Men miljöfrågorna är fortfarande en av våra, och världens, största utmaningar även om världens ledare har skrivit på bindande avtal för att rädda klimatet. Norden har en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, inklusive ett gemensamt försvar. Hela Norden är en kärnvapenfri zon, och Arktis har utvecklats i den takt som den känsliga miljön klarar av. Herr talman! Jag hoppas att jag blir minst 89 år gammal så jag får uppleva när den första nordiska presidenten inviger unionsparlamentets session i januari 2063. Med det vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

anf.41 Marianne Berg (V):

Herr talman! Johan, du sade att miljöfrågorna är det viktigaste. På allianssidan är det ju ni som är det gröna partiet. Det finns en reservation i det här betänkandet som gäller ett moratorium för olje- och gasutvinning i Arktis. Din partikamrat miljöminister Lena Ek har varit väldigt tydlig i förhållande till Moderaterna och Carl Bildt i denna fråga. Hon har sagt att hon till varje pris vill skydda Arktis från oljeborrning och att oljeutvinning i ett så pass känsligt område inte är acceptabel med tanke på den stora olycksrisken och den näst intill omöjliga uppgiften att sanera ett oljeutsläpp. Det uttalandet gjorde hon för drygt två år sedan. Därefter har jag inte hört särskilt mycket. Därför undrar jag: Står Centerpartiet fortfarande bakom Lena Eks kloka tankar när det gäller att inte ha någon oljeborrning i Arktis?

anf.42 Johan Linander (C):

Herr talman! Marianne Berg har korrekt uppfattat var Centerpartiet står i frågan, men det man kommer fram till att man ska driva i Arktiska rådet är kanske inte alltid samma sak som man själv egentligen tycker. Marianne Berg ser lite förvånad ut, men jag ska förklara. Det är en skillnad mellan vad man vill och vad som är praktiskt genomförbart. Man kan välja att i ett internationellt samarbete driva precis det man önskar få igenom även om man vet att det inte är genomförbart. Då slår man huvudet hårt i väggen tre gånger, och sedan lutar man sig tillbaka och säger: Vi gjorde vad vi kunde, men ingenting har förändrats. Men man kan välja att driva politik på ett smartare sätt. Man funderar över vad som är möjligt att få igenom. Sedan lägger man till lite extra ovanpå det och driver detta så hårt som möjligt och ser hur långt man kan komma. På det sättet förflyttar man positionen framåt. Det är så som Sverige har jobbat som ordförandeland i Arktiska rådet. Vi väljer hellre att nå små framgångar och att arbetet för att rädda Arktis känsliga miljö går framåt än att driva plakatpolitik och sedan behöva konstatera att de andra inte vill samma sak som vi.

anf.43 Marianne Berg (V):

Herr talman! Johan Linander talar om att vilja något men inte arbeta för att få igenom det. Då var det väldigt stora ord från Centerpartiet när det gällde Arktis, om man inte driver den frågan hårdare. Smartare sätt att driva en fråga är att få igenom det minsta tänkbara, verkar Johan Linander mena. För mig är det verkligen ett väldigt konstigt tänk. Centerpartiet slår sig för bröstet och säger att man står för de gröna frågorna, och man har en minister som är centerpartist och klart och tydligt säger oljeutvinning i ett så känsligt område som Arktis inte är acceptabel, men ändå nöjer man sig med en liten överenskommelse som är det minsta man kan få ut av det. Det har jag svårt att förstå. Man kunde kanske i stället ställa sig bakom Vänsterpartiets modell av ett moratorium för olje- och gasutvinning i Arktis och börja titta på den antarktiska modellen, som förbjuder utvinning av gas och naturresurser i 50 år. Varför har man inte kunnat ställa sig bakom det om det nu är så angeläget att få stopp på oljeborrning i Arktis och förhindra miljökatastrofer?

anf.44 Johan Linander (C):

Herr talman! Det smarta är att få igenom mesta tänkbara, inte minsta tänkbara. Jag antar att Marianne Berg bara sade fel där. En överenskommelse, även om den inte går så långt som man skulle önska, är ändå bättre än ingen överenskommelse alls. Det är klart att man kan välja att vara stenhård med vad man vill. Det vet jag att Vänsterpartiet ofta gör och säkert blir uppskattade för. Då slår man huvudet hårt i väggen och förändrar ingenting till det bättre. Då blir det bara motstånd från övriga parter, och förhandlingarna kommer inte någonstans alls. Annars väljer man som sagt att vara lite smartare, driva det i steg, komma framåt och faktiskt göra skillnad. Det är skillnad mellan att vara pragmatiker och att vara plakatpolitiker eller populist - man får se det som man vill. Vi väljer att vara pragmatiker, för vi tycker att Arktis och miljöfrågorna är så viktiga att det är nödvändigt att få med USA, Kanada, Ryssland och de andra nordiska länderna på steg framåt hela tiden. Det tycker vi är mycket bättre än att sätta oss ned och säga att vi gjorde vårt bästa men ingenting hände.

anf.45 Anders Andersson (KD):

Herr talman! När vi i dag behandlar vad vi kan kalla Nordenbetänkandet, om samarbetet och den verksamhet som bedrivits under 2012, är det läge att uppmärksamma att Nordiska rådet förra året firade sin 60-årsdag. 60 år av samarbete har lett fram till att de flesta i Norden ser det som självklart att fortsätta och utveckla det viktiga samarbetet, som bygger på värdegemenskap mellan fem länder och tre självstyrande områden. Vi har många gemensamma tankar i Norden om utveckling och förnyelse av det moderna samhället, vi delar många gemensamma problem, vi tänker ofta lika, och i internationella sammanhang röstar vi oftast lika. Utbyte av erfarenheter och kunskaper rustar oss att möta gemensamma utmaningar i framtiden. Om man ser längre än 60 år tillbaka i tiden - Johan Linander valde att titta framåt, vilket är mycket spännande, vill jag säga - kan vi se att våra länder i olika perioder och i olika konstellationer under århundradena har varit länkade samman som ett resultat av krig. Men efter 1814 växte samarbetet fram. För att underlätta handeln infördes kronan som gemensam valuta i Danmark, Norge och Sverige år 1873. Mynten var giltiga till samma värde i dessa länder utan att behöva växlas. Valutaunionen bestod fram till första världskrigets utbrott 1914. Det är en erfarenhet som vi kan reflektera över. Passfriheten infördes under 1950-talet, långt före motsvarande reformer inom EU och utan att överstatlighet behövde användas. Hoten mot miljön är en utmaning som rådet i det nordiska samarbetet behandlade redan på 1970-talet och som är minst lika aktuellt i dag när det arktiska områdets olje- och gasfyndigheter står inför en enorm exploatering. Avskaffandet av gränshinder är den viktigaste uppgiften för att internt stärka Norden som en fungerande region för sina invånare. Det ska vara enkelt för nordbor att bosätta sig i och röra sig mellan de olika nordiska länderna oberoende av om man är pensionär, studerande, arbetssökande eller föräldraledig. Det nordiska näringslivet ska stärkas genom färre gränshinder och harmoniserade regler. Detta bidrar till ökad tillväxt och ger också ökad välfärd i Norden. Mer än tio gränshinder avskaffades 2012, och ett ombudsmannasystem ska byggas upp i år. Gränshinderforum är ett viktigt organ för detta arbete, och Hallå Norden är ett viktigt informationsorgan. Dock måste vi tillstå att gränshindren inte avvecklas i förväntad takt. Delvis kan det bero på att vi aldrig kommer att ha avskaffat alla gränshinder. Nya hinder uppstår som ett resultat av utvecklingen i världen, i EU och i våra länder som en effekt av att gamla hinder avvecklas. Det är således ett arbete som ständigt måste fortgå med hög prioritet. Att två länder står utanför EU förstärker behovet av samarbete, såväl inom som utom EU. Det är angeläget att hävda en nordisk identitet inom EU, att skapa förståelse för våra särskilda förutsättningar, vårt klimat och våra glest befolkade länder i Europas nordvästra hörn. Det utrikespolitiska samarbetet är också mycket viktigt. År 2009 presenterades den så kallade Stoltenbergrapporten med 13 rekommendationer för utveckling av det nordiska utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet. Steg för steg har Stoltenbergrekommendationerna antagits och blivit förverkligade. Nyligen har Sverige och Finland fattat beslut om att genom övningsverksamhet delta i övervakning av Islands luftrum tillsammans med Norge. Herr talman! Ungdomsarbetslösheten är ett gemensamt problem i alla våra nordiska länder. I början av 60-talet var arbetslösheten i Norden tämligen låg jämfört med till exempel 2010. Den låg då på mellan 1,4 och 4,3 procent. År 2010 låg den på mellan 3,7 och 8,5 procent. I dag vet vi att läget är ett annat. Omkring 300 000 unga, under 25 år, i Norden riskerar permanent utanförskap. Detta slog en rapport från Nordiska ministerrådet fast sommaren 2012. Det motsvarar ungefär 10 procent av ungdomarna mellan 15 och 24 år. De har varken utbildning eller jobb och riskerar att stå utanför samhället större delen av sitt vuxna liv. De nordiska länderna har valt olika sätt att ta itu med ungdomsarbetslösheten. Därför är det viktigt att vi tar till vara varandras erfarenheter och samarbetar över landsgränserna. Det är ett avgörande steg för att nå resultat och förbättringar. Jag vill därmed peka på att i Nordiska rådets välfärdsutskott är huvudtemat för 2013 sociala investeringar i Norden som kan hjälpa ungdomar bort från arbetslöshet. Det är fokus på nytänkande och goda exempel från den offentliga, den frivilliga och den privata sektorn. Den nordiska välfärdsmodellen måste vara ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar. Insatserna för att förbättra miljötillståndet i hav och vattendrag, inklusive Östersjön, Nordsjön och Arktis, måste intensifieras. Intresset för de arktiska områdena har ökat markant under de senaste åren. De rika mineralfyndigheter som exempelvis finns på Grönland lockar företag från många längre ifrån liggande nationer. Fru talman! Arktiska rådet samlar alla arktiska stater samt urbefolkningen för ställningstaganden i gemensamma frågor som rör regionen. Det är varje kuststat som suveränt beslutar om att utforska och utvinna naturtillgångar i sina territorier. Men det är angeläget att Nordiska rådet tar på sig en samordningsroll för att värna de växande hoten mot Arktis när det gäller miljö, utvinning av naturresurser, transporter och säkerhet. Särskilt gäller det att värna ursprungsbefolkningens intressen i Arktis, att utvinning och nyttjande av naturresurser, särskilt olja och mineraler, inte får ske på bekostnad av miljön och att säkra att den ökade fartygstrafiken i nordost och västpassagen sker kontrollerat och miljösäkert. Sverige bör också verka för att särskilt känsliga områden skyddas från exploatering, vilket framgår av betänkandet. Fru talman! Jag vill i denna debatt om Norden peka på det förslag som behandlades i Nordiska rådets session i november 2012 och som kom från välfärdsutskottet. Jag är glad över den breda politiska enighet som sessionen uppvisade bakom välfärdsutskottets förslag när vi behandlade utskottsförslaget om alkohol- och tobakspolitik i ett folkhälsoperspektiv. Som framgår av Nordiska rådets handlingar är det ett omfattande förslag som rådet hade att ta ställning till. Det var på 30 sidor, där man redovisade argument och synpunkter som är angelägna för oss beslutsfattare i våra nordiska länder. Vad det handlar om är stora samhälleliga, sociala, medicinska och hälsomässiga problem. Alkohol och tobak är utan tvekan samhällsproblem som vi måste hitta lösningar på för att begränsa skadorna och behålla en god hälsa hos befolkningen i våra nordiska länder. Det handlar om att minska våld, sjukdom och otrygghet och samtidigt öka hälsa och välbefinnande. När vi som ingått i välfärdsutskottet, vilket jag har förmånen att göra, har arbetat i både arbetsgruppen och utskottet har vi valt att lyssna på alkoholforskningen. Det är alkoholforskare i våra nordiska länder som har varit med. Det är forskare vi har träffat i Europasamarbetet. Vi har också varit i Genève och träffat företrädare för WHO som har jobbat med forskningsfrågorna. Fru talman! I det dokument som resulterade i sessionsförslaget, som behandlades i november, har välfärdsutskottet presenterat ett förslag när det gäller de alkoholpolitiska åtgärder som alkoholforskningen har pekat på som effektivast för att reducera alkoholskador och alkoholrelaterade problem. I förslaget, som vi kom fram till och som sessionen antog, kan man sammanfatta detta i sju punkter. Det handlar om alkoholskatterna, detaljhandelsmonopolet, åldersgränser, begränsning av öppettider, förbud mot marknadsföring, tydlig promillegräns för körning av olika fordon samt rådgivning inom primärsjukvården i våra nordiska länder. Det är sju områden som egentligen är ganska välbekanta. Men det är intressant att rapporten lyfter fram att förslaget bygger på en bedömning där forskarna är ganska entydiga. Om vi använder dessa medel har vi förutsättningar att få en bättre hälsa och en ökad välfärd i Norden. Det är en del av den nordiska nyttan. Fru talman! Till sist vill jag säga att redogörelsen från den svenska delegationen och betänkandet från utrikesutskottet visar att vi har haft ett aktivt samarbetsår 2012. Det nordiska samarbetet och våra samverkansformer har varit användbara och kommer ytterligare att kunna fördjupas och utvecklas till gagn för invånare och företag i Norden. Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i utskottsbetänkandet UU3.

anf.46 Statsrådet Ewa Björling (M):

Fru talman! Det nordiska samarbetet är av stor vikt för Sverige. Under 2012 har det nordiska arbetet för Sveriges del framför allt präglats av förberedelserna inför årets ordförandeskap i Nordiska ministerrådet. Under planeringsprocessen har det förtydligats att det nordiska regeringssamarbetet fortfarande, drygt 40 år efter grundandet, väcker både intresse och engagemang. Det svenska ordförandeskapsprogrammet utgår från att Sverige ska bidra till att det nordiska samarbetet fortsätter att utvecklas. Det har att göra med att vi tror att utveckling är nödvändigt för att samarbetet ska kunna möta samtidens utmaningar. Under föregående år resulterade vårt samarbete inom Norden i två viktiga förändringar inför detta år, 2013. Dels fattades det beslut om att införa en prioriteringsbudget med syftet att skapa större dynamik och ge utrymme för strategiska och innovativa satsningar. Dels bestämdes det att det skulle hållas ett antal tematiska visionsdiskussioner i samband med våra samarbetsministermöten för att på så sätt utveckla de politiska visionerna för det nordiska samarbetet. För Sveriges del, som ordförandeland 2013, har prioriteringsbudgeten inneburit att vi har kunnat initiera fyra angelägna projekt som rör ungdomsarbetslöshet, gruvnäringens konkurrenskraft, arbetsförlagt lärande och klimatföroreningar. De här projekten ingår i Sveriges ordförandeskapsprogram, Den nordiska modellen i en ny tid , som presenterades av statsminister Fredrik Reinfeldt i samband med Nordiska rådets höstsession i Helsingfors. I programmet framgår det att Sverige som ordförande i Nordiska ministerrådet tar avstamp i den nordiska samhällsmodellen. Det är en modell som framgångsrikt bidragit till att utveckla våra länders tillväxt, välfärd och sammanhållning. Vi tror att vi med den i ryggen nu står redo att vidareutveckla det nordiska samarbetet och tillsammans möta de utmaningar som finns. Dessa gemensamma utmaningar handlar om att bryta utanförskapet, framför allt bland grupper med svag anknytning på arbetsmarknaden, och om att stärka konkurrenskraften i en alltmer globaliserad värld. Det handlar också om att skapa en långsiktigt hållbar utveckling och om att hantera våra demografiska utmaningar när allt färre ska försörja allt fler. Fru talman! Under 2012 har gränshinderarbetet fortsatt varit högprioriterat inom det nordiska samarbetet. I mars deltog jag tillsammans med min finske ministerkollega, Alexander Stubb, vid invigningen av Nordkalottens gränstjänst i Haparanda-Tornio. Det här innebär att vi nu slutligen har regionala informationskontor vid samtliga landsgränser. Den 11 april arrangerades en gränshinderdebatt här i riksdagen. Liknande debatter hölls i samtliga nordiska parlament under samma månad. Gränshinderarbetet 2012 resulterade i att ett antal konkreta gränshinder fått en lösning. Samtidigt fortgår även arbetet med att finna former för att förebygga att nya gränshinder uppstår. Bland de lösta hindren finns en ändring i den svenska trafikförordningen som möjliggjort att tunga lastbilar nu kan passera Sverige på väg till de andra nordiska länderna. Den nordiska konventionen om social trygghet undertecknades i juni i Bergen, vilket bland annat innebär den viktiga förändringen att människor inte längre kommer att behöva resa från sitt bosättningsland till sysselsättningslandet för att få sin arbetsrelaterade rehabilitering. Under föregående år har vi också på svenskt initiativ tagit ytterligare steg för att harmonisera byggregelverken i Norden och för att vi vid genomförande av nya EU-direktiv ska bli bättre på att samarbeta i de nordiska länderna. Därutöver träder de nya EU-reglerna i kraft som möjliggör för arbetspendlare att ha upp till 25 procents bisyssla i bosättningslandet. Fru talman! Nordiska ministerrådet ska bedriva en effektiv och ändamålsinriktad verksamhet, och under 2012 har en översyn inletts av formerna för både gränshinderarbetet och samarbetet med närområdet. Att riva gränshinder och sänka trösklarna för människor som vill bo, arbeta, studera och leva gränslöst i Norden är enligt min mening en av de viktigaste uppgifterna för Nordiska ministerrådet. Den genomlysning som nu ser över om organisationen är optimal för att identifiera och lösa gränshinder kommer att lägga grunden till en ny struktur för det framtida nordiska gränshinderarbetet. Det är min övertygelse att detta kommer att innebära en mer handlingskraftig och resultatinriktad verksamhet. Fru talman! De nordiska ländernas välfärd kommer i hög grad att påverkas av den hänsyn vi tar till miljö och klimat, naturresursanvändning, samhällssäkerhet och hälsa. En hållbar utveckling ställer krav på samverkan mellan samhällssektorer och kunskapsområden även över nationsgränser. De utmaningar vi står inför kan samtidigt vara drivkrafter för framåtsträvande lösningar som kan stärka Nordens internationella konkurrenskraft. Under 2012 antogs den reviderade nordiska strategin för hållbar utveckling som ger långsiktiga riktlinjer för verksamheten och som syftar till att främja tvärsektoriellt samarbete mellan fackministerråden. Framöver ligger nu arbetet med att omsätta dessa strategiska målsättningar till konkreta åtgärder med mätbara mål. Även inom samarbetet med vårt närområde fokuserar vi på att bidra till en positiv utveckling på miljöområdet. Genom det nordiska miljöfinansieringsbolaget Nefco har flera satsningar gjorts vad gäller exempelvis biobränsle, avloppsrening och miljövänlig produktion i våra östliga grannländer. Fru talman! Det nordiska samarbetet bygger i hög grad på en kulturell värdegemenskap där kultur och utbildningssamarbete utgör hörnstenar. Det nordiska kultursamarbetet skapar en plattform för att öka kännedomen om och intresset för de nordiska länderna. Under 2012 enades de nordiska kulturministrarna om en särskild satsning på nordisk barn- och ungdomslitteratur som bland annat innefattar Nordiska rådets nyinstiftade litteraturpris, författarskola för unga och översättningsstöd. På utbildningssidan beslutade de fem nordiska ministrarna för forskning och utbildning om att förlänga avtalet om tillträde till högre utbildning. Avtalet innebär att nordiska studenter kan utbilda sig i ett annat nordiskt land på likvärdiga villkor. Det nordiska samarbetet grundar sig på goda och välutvecklade bilaterala relationer. Under det gångna året har utbytet mellan de nordiska länderna precis som vanligt varit omfattande. Det gäller även dialogen och samverkan med Nordiska rådet och då inte minst med den svenska delegationen. Jag vill passa på att understryka att jag vet att det är mycket uppskattat inte bara av mig utan av alla oss som jobbar med det nordiska samarbetet inom Regeringskansliet. Fru talman! Det här var en samlad redogörelse för det nordiska samarbetet under 2012. Just nu är vi mitt uppe i det svenska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet. Hittills tycker jag att det har varit en intensiv och rolig uppgift att leda det nordiska samarbetet. Sverige har tagit på sig ledartröjan med höga ambitioner, och det är min målsättning att jag när vi ses här nästa år igen ska kunna återrapportera viktiga förändringar som har lagt grunden till ett än mer vitalt nordiskt samarbete.

anf.47 Karin Åström (S):

Fru talman! Ministern har lagt fram sitt ordförandeprogram för ett tag sedan där bland annat en av frågorna är att prioritera att bekämpa utanförskapet, inte minst när det gäller de arbetslösa ungdomarna. Jag kommer att hålla mig till den frågan, eftersom jag tycker att det är den avgjort viktigaste frågan som vi har att hantera i Norden. Jag är samtidigt bekymrad över hur läget ser ut i Norden. Framför allt för Sveriges del har vi sedan ett antal år tillbaka sett hur ungdomsarbetslösheten har ökat dramatiskt. Den har nu ett antal år legat på 24-25 procent, vilket är helt oacceptabelt. En rapport som nämndes här tidigare, Unge på kanten , presenterades från Nordiska rådet i fjol somras, där man rapporterar att 300 000 ungdomar under 25 år riskerar att hamna i permanent utanförskap. Där ligger Sverige sämst till. Vi är sämst i klassen. De andra länderna är betydligt aktivare med snabbare insatser just när det gäller att få unga ut i arbete. Jag tycker att det känns lite bekymmersamt. Arbetsförmedlingen här i Sverige kom för ett tag sedan med siffran 77 000 unga i verkligt utanförskap i Sverige, varav 20 000 inte ens går till Arbetsförmedlingen. De finns inte heller hos kommunerna. De finns ingenstans. Det här är en tickande bomb, så jag är naturligtvis glad att ministern har lyft upp frågan om ungdomsarbetslöshet i sitt program. Men samtidigt är jag djupt bekymrad, eftersom det här enligt mitt sätt att se det inte är nordisk nytta.

anf.48 Statsrådet Ewa Björling (M):

Fru talman! Karin Åström tar upp en oerhört viktig fråga, och jag delar uppfattningen att det här är ett stort problem som vi brottas med. Det gör hela Norden, och det var också därför som det blev så tydligt att detta skulle vara en av våra huvudfrågor att titta på: Hur bekämpar vi arbetslöshet, inte minst bland ungdomar och också hos de grupper som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden? Däremot måste jag säga att jag ifrågasätter när Karin Åström tidigare i debatten säger hur vi ska fixa jobben, det vill säga hur Socialdemokraterna fixar jobben. Enligt vårt synsätt handlar det om att se till att det finns förutsättningar för fler arbeten, och det ser jag i hög grad handlar om fler företag som också kan anställa fler människor. Jag ser inte en utbyggnad av den offentliga sektorn som första prioritet, vilket jag tolkar det som när man säger "fixa jobben". Jag måste också få fråga hur man fixar jobben genom att föreslå att ta bort en halverad arbetsgivaravgift för ungdomar, att ta bort den billigare momsen på restaurang och att inte vilja vara med på att sänka skatten för företagare, vilket gör att det faktiskt blir möjligt att anställa fler. Det finns fler sådana förslag som har kommit från vänstersidan, och det är för mig en gåta hur man på den sidan fixar jobben. Det som är viktigt är däremot att vi också ser över hur vi kan hjälpa fler ungdomar med till exempel lärlingsjobb. Vi vet att vår finansminister ganska nyligen uttalade sig just om att titta på andra länders lärlingssystem och se hur vi ytterligare kan prioritera arbetsplatsförlagt lärande.

anf.49 Karin Åström (S):

Fru talman! Det är faktiskt så att Sverige toppar statistiken när det gäller ungdomsarbetslösheten. Där har våra nordiska grannar verkligen gjort insatser sedan ett tag tillbaka där man försöker få ned ungdomsarbetslösheten, där man satsar på ungdomsgaranti, där man säger ungefär som vi har lagt fast i vår budget, det vill säga att en ung inom 90 dagar ska kunna ha en lärlingsplats, en utbildning eller ett jobb att gå till. Man ska kunna koppla ihop det. Man ska också hålla fokus på att så mycket som möjligt se till att ungdomar inte lämnar skolan för tidigt. Det är oerhört viktigt. Det här har de andra nordiska länderna gjort på liknande sätt, men här i Sverige har vi ännu inte den lösningen i land. Jag tycker faktiskt att det hade varit betydligt vettigare om man hade lagt resurserna på ungdomssatsningar, på utbildning, i stället för att lägga 16 miljarder i bolagsskattesänkningar. De insatserna har ju knappast gett ett jobb ytterligare. Det är den här kritiken som undan för undan har kommit i de nordiska sammanhangen, att den svenska regeringen väljer att satsa på helt andra håll, bolagsskattesänkningar exempelvis, som visar sig inte ge några fler jobb till unga. Det tycker jag är allvarligt. Vi har däremot föreslagit ett ganska brett, starkt program då det gäller att satsa på unga i arbete, som vi gjorde redan i höstas. Det ligger fast, och det kommer vi att fortsätta utveckla. Vi måste få till stånd en bättre tingens ordning i Norden, och Sverige måste upp på de här områdena.

anf.50 Statsrådet Ewa Björling (M):

Fru talman! Jag är absolut den första att vara ödmjuk och säga att ungdomsarbetslöshet är ett enormt problem, och den är hög i Sverige. Den är hög i alla de nordiska länderna. Så långt är vi överens. Men jag kan inte hålla med om att det inte skulle vara effektivt med en bolagsskattesatsning. Jag är helt övertygad om att vi behöver både och. Vi behöver satsa resurser både på utbildning och på forskning. Vi behöver göra det på företagssidan. Vi behöver titta på bättre arbetsplatsförlagt lärande, på lärlingssystem. Ett av våra viktiga prioriteringsprojekt inom Nordiska ministerrådet är Nordmin, där vi faktiskt sätter till stora resurser vid Luleå universitet för att alla de nordiska länderna också ska vara med och titta på utbildning och forskning för geologer inom just gruvindustrin. Man skriker efter arbetskraft uppe i Norrbotten så som gruvindustrin ser ut i dag. Jag håller inte med Karin Åström om att vi inte satsar på detta område. Tvärtom, vi vänder på alla stenar vi kan hitta för att se möjligheter till nya lösningar för att också se till att arbetslösheten minskar. Det är viktigt.

anf.51 Cristina Husmark Pehrsson (M):

Fru talman! Jag skulle kunna använda min talartid till att ta upp gränshinder, informera om behovet av en nordisk äldrepeng och av att öka trafiksäkerheten i Öresund, tala om behovet av att nordiska gemensamma kraftansträngningar ska göras för att hindra dvärgbandmaskens utbredning eller behovet av ett smalare, vassare nordiskt råd. Men, fru talman, jag tänker använda min talartid till att fokusera på ett område, nämligen Helsingforsavtalet. Det var ett avtal mellan de nordiska ländernas regeringar som skulle stärka och fördjupa vårt samarbete, ett avtal som skulle leda oss i våra politiska och ekonomiska beslut då, men också nu och i framtiden, ett avtal som de nordiska länderna genom att skriva under förpliktade sig att följa. Fru talman! Avtalet undertecknades i samband med Nordiska rådets tionde session 1962. Det avtalet lockar inte många läsare i dag. Tar man sig ändå tid att läsa avtalet och fundera kring vad vi verkligen har åstadkommit blir man lite bekymrad. Resultat uppnås visserligen, men arbetet tar tid och energi. Det kan många vittna om. Avtalet från 1962 har förändrats sju gånger fram till i dag. Det handlar om att vi fick EU-medlemskap som skulle skrivas in. De självstyrande områdenas ställning stärktes och miljöpolitiken skulle också tillföras. Den längsta perioden utan någon direkt förändring i avtalet sträcker sig från 1995 till i dag. 18 år har gått utan någon förändring i Helsingforsavtalet. Men tiden har inte stått stilla. Det borde vara dags att utvärdera avtalet, kanske till och med tillföra och omformulera vissa delar för att säkerställa Norden som en vinnarregion i en globaliserad värld och med ett tydligt medborgarfokus. Det finns ändå delar i avtalet som är intressanta. Jag har tagit mig friheten att teckna ned några av de punkterna som jag ska be att få läsa upp. Sedan får var och en reflektera över hur situationen ser ut nu jämfört med när avtalet skrevs 1962. Vi ska eftersträva samordning av lagstiftning. Vi ska samordna utbildning för behörighet till viss yrkesutövning. Vi ska samordna forskningsanslag och resurser på ett bra sätt. Vi ska samordna arbetsförmedling och yrkesvägledning. Vi ska undanröja hinder för handel - det påminner mig om Norges ostar och blommor. Vi ska bygga vägar och järnvägar i samråd. Vi ska samordna statistik. Det var några av alla de punkter som man skrev in i avtalet för 51 år sedan. Under tiden trycker Nordiska rådet på med rekommendationer till de nordiska ländernas regeringar som oftast tas emot med intresse och till och med välvilja ibland, men de är till intet förpliktande. De senaste rekommendationerna från Nordiska rådet till Nordiska ministerrådet handlar om infrastruktur, erkännande av yrkesutbildningar, gränshinder, innovationspolitik och forskningssamarbete. Känns punkterna igen från avtalet 1962? Jag vet vilket stort arbete som pågår för att hjälpa, stödja och underlätta för alla som vill leva, bo och studera i annat nordiskt land. Informationskontoren finns, Hallå Norden och myndigheter bland annat. Jag vet också att man på politisk nivå försöker lösa upp de hinder som finns och motverka att nya hinder uppstår. Vi kommer aldrig att komma till vägs ände, men att se över Helsingforsavtalet och lägga fast en nordisk gemensam och än tydligare politisk viljeinriktning kan vara en väg att gå. Fru talman! Norden har inte råd att inte samarbeta mer.

anf.52 Karin Åström (S):

Fru talman! Det är intressant att blicka tillbaka historiskt på avtal. Det är också intressant att notera att världen runt omkring har förändrats, men fortfarande går det nordiska samarbetet framåt. Jag tycker att det finns en styrka just i att vi har haft den här breda grunden och Helsingforsavtalet i botten som faktiskt har gjort att vi har så hög välfärdsnivå i Norden jämfört med många andra av världens regioner. Det tror jag är bra. Men det är klart att allting behöver utvärderas, och vi behöver se närmare på vad vi behöver göra. Jag hade tänkt ställa en annan fråga eftersom Husmark Pehrsson också är vår talesperson i gränshinderfrågor i Nordiska rådets presidium. Jag känner sedan tidigare till att Husmark Pehrsson värnar väldigt mycket om gränshinderfrågorna. En fråga som jag ofta har fått gäller finansieringen av gränshinderkontoren. Frågan ställer till bekymmer bland dem som jobbar på kontoren. De beskriver att de inte kan ha någon framförhållning. De jobbar i projektform, och finansieringen är kopplad till projekttid. Nu vet jag att en översyn pågår. Husmark Pehrsson sitter med i budgetgruppen som för Nordiska rådets del ska hantera frågan. Vilken inställning har Husmark Pehrsson till att långsiktigt hitta en finansiering för gränshinderkontoren så att de som arbetar där kan känna sig starka i arbetet?

anf.53 Cristina Husmark Pehrsson (M):

Fru talman! Jag vet inte vilken insyn som Karin Åström har i budgetarbetet nu och inte minst tidigare. Informationskontoren har fått förstärkning. Jag diskuterade frågan senast i förra veckan när jag i Oslo träffade representanter för Grensetjänsten. Kontoren är viktiga. Det har framkommit med all tydlighet när samarbetsminister Ewa Björling nu har invigt kontoret i Haparanda-Tornio. Finansieringen ligger på Nordiska ministerrådet. Vi i Nordiska rådet, som jag representerar i budgeten, tycker också att informationskontoren är av yttersta vikt. Det är många som söker hjälp och information på kontoren. Statistik visar att de är viktiga. Vi ska inte heller glömma webbportalerna, till exempel en skatteportal, där det går att söka information. När man tar jobb i ett annat land har man också en viss skyldighet att ta reda på vad som gäller i fråga om stöd och ersättningssystem. Informationskontoren ska finnas för att reda ut problem som man inte själv kan hitta lösningar för. Jag kan bara instämma i att informationskontor är viktiga. Finansieringsfrågan är, som Karin Åström säger, en budgetfråga.

anf.54 Karin Åström (S):

Fru talman! Vad jag har förstått pågår ett arbete med att ta fram en handlingsplan för det fortsatta gränshinderarbetet med start 2014. I den handlingsplanen förmodar jag att det läggs in bra saker som gör att vi verkligen kan bli mer aktiva i att lösa gränshinderproblem för människor i vardagen. Jag får ofta frågan om hur det går att få till stånd en långsiktig finansiering. Här och nu och bakåt har gränshinderkontoren fått finansiering endast för ett visst antal år, treårsprojekt, och sedan har de inte vetat om de kan fortsätta eller inte. Det gör att kontoren inte kan jobba fullt ut långsiktigt med planer för hur det fruktsamma samarbetet över gränserna ska drivas på. Kan Cristina Husmark Pehrsson ställa upp bakom ett förslag om att driva frågan att gränshinderkontoren ska ha en långsiktig finansiering så att de kan jobba på ett helt annat sätt med de projekt de driver inom kontorsverksamheten?

anf.55 Cristina Husmark Pehrsson (M):

Fru talman! Både Karin Åström och jag är överens om att informationskontoren är av yttersta vikt. Sedan är det lite märkligt att mitt under en pågående budgetdiskussion kräva ett svar på vad som ska säkerställas för en eller annan post. Vi är överens om att informationskontoren är viktiga. Jag har tagit med dessa frågor i budgetarbetet där Nordiska rådet kan lämna synpunkter till Nordiska ministerrådet. Men avkräv mig inte något löfte om någon av punkterna i en budget. Det är lite märkligt. Däremot framhåller jag hur viktiga informationskontoren är för företagare, studenter och för dem som vill leva och bo. Det har jag med mig in i mitt arbete, men avkräv mig inte ett löfte om framtida finansiering i detta läge.

anf.56 Maria Stenberg (S):

Fru talman! Det är jätteroligt att debattera nordiska frågor, nordiskt samarbete och nordisk politik. Alla vi som debatterar har olika ingångar till varför vi är så engagerade i nordisk politik och nordiskt samarbete. Kanske beror engagemanget på att man har fått mejl från norska pensjonister som är upprörda över ett skatteavtal. Det kan bero på att man har mött en byggnadsarbetare som har blivit anvisad ett arbete i Norge men som bor i Sverige. Eller så är man kanske bekymrad över att mårdhundarna håller på att invadera Sverige ifrån Finland. Det finns många orsaker till att vi är engagerade i det nordiska samarbetet, och jag tycker att det är ganska intressant. Det nordiska samarbetet innehåller också andra samarbeten. Just nu tänker jag prata om samarbeten som sker runt Östersjön i det som heter BSPC, Östersjökonferensen. Det är ett samarbete mellan de nordiska länderna, de baltiska staterna och en del av regionerna i Tyskland. Vi samlas till konferens ungefär en gång per år och debatterar frågor som berör Östersjön och kommer också fram till ett antal resolutioner. När man hör ordet Östersjösamarbetet tänker man att det handlar om Östersjön som är vårt gemensamma innanhav. Men samarbetet handlar om mycket mer. Det handlar om energifrågor, social välfärd, människohandel, energieffektivitet och så vidare. I år innehar Estland värdskapet för konferensen, och under det här året har jag haft förmånen att arbeta i den permanenta kommitté som har till uppdrag att ta fram underlag till konferensen. I år har vi i den permanenta kommittén tänkt att om det är någonting som är lite inne i politiska samtal så är det innovationer. Bara själva ordet innovation gör att det blir lite spännande. Därför kommer konferensen i mångt och mycket att handla om olika infallsvinklar på temat innovationer. Jag tror att det finns många spännande uppslag från konferensen som man sedan kan arbeta vidare med. Vi har också tillsatt ett antal arbetsgrupper som ska titta på olika frågor. Till just den här konferensen finns det en arbetsgrupp som arbetar med grön tillväxt, inklusive energieffektivitet. Det är faktiskt två svenska parlamentariker som är med i denna arbetsgrupp, och det ska bli spännande att se vilka slutsatser de kommer att presentera. När det gäller energieffektivitet runt Östersjön måste jag dock i rimlighetens namn säga att vi har en hel del att lära av Tyskland. De har satt ett modigt mål om att fasa ut kärnkraften. Det kanske är läge för oss i samarbetet runt Östersjön att titta djupare på hur vi arbetar med energifrågor och vad vi kan göra för att arbeta med energieffektivitet runt Östersjön. Jag tycker, som sagt, att det ska bli intressant att se vad konferensen kommer fram till. Jag tror att alla vi som sitter här i riksdagen och i de nordiska parlamenten har en viktig fråga. Det är nämligen en sak att arbeta fram resolutioner och förslag som vi sedan bär vidare till olika konferenser och som mynnar ut i gemensamma resolutioner. Det svåra är att sköta uppföljningen. Vad hände till exempel med resolutionerna på Arktiska rådets konferens, på Östersjökonferensen, på IPU-konferensen och så vidare? Hur arbetar vi med de gemensamma resolutioner som vi lägger fast? Där finns en stor utmaning. Självklart finns det både utmaningar och svårigheter och ibland även ifrågasättanden när olika parlament ska samarbeta över nationsgränserna. Nordiska rådet är inget undantag. Det är klart att det har funnits diskussioner om samarbetet i stort och i smått. Vi ska komma ihåg att det nordiska samarbetet har tjänat de nordiska medborgarna väl under lång tid, och jag är fullständigt övertygad om att detta samarbete kommer att fortsätta. I det nordiska samarbetet har vi öppnat arbetsmarknaden. Det innebär att människor kan arbeta och bo i alla nordiska länder. Man bor kanske i Malmö och jobbar i Köpenhamn eller tvärtom. Jag kommer från Norrbotten, och där är det nästan ingen skillnad mellan Haparanda och Torneå i dag. Det nordiska samarbetet har alltså inneburit mycket för de nordiska medborgarna och den nordiska välfärdsmodellen. Denna modell sticker ut i nästan alla jämförelser, vilket innebär att det är en modell som håller över tid. Johan Linander hade ett spännande inlägg om hur det nordiska samarbetet skulle kunna leva i 50 år till. Det vore roligt att få veta hur det ser ut om 50-60 år. Fru talman! Jag tror att utmaningen inom alla samarbetsformer är att klara av att hålla sig konkret utan att tappa form och fart i arbetet. Detta tror jag att man funderar över i alla samarbeten. I det nordiska samarbetet är gränshinder det mest konkreta. Ibland tänker jag att gränshinder är som spelet på Gröna Lund där det hoppar upp gubbar som man ska försöka slå ned. Plötsligt kommer det fler. I betänkandet står det att vi har lyckats ta bort tio gränshinder under 2012. Jag undrar dock hur många fler som har kommit till. Riksdagen och alla andra nordiska parlament och de nordiska regeringarna har en stor utmaning i för det första: Hur arbetar vi med de resolutioner som kommer från de konferenser och samarbeten vi har i Norden och runt Östersjön? För det andra: Hur arbetar riksdag och regering med gränshinder? Min känsla är att det som sagt är lite som spelet på Gröna Lund. Vi lyckas slå ned en gubbe och upp hoppar tre till. Det gagnar inte det nordiska samarbetet eller den öppna nordiska modellen som vi så gärna vill ha.