Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd - Debatt och beslut onsdag 05 december 2012

Pengar till internationellt bistånd (UU2)

Riksdagen sa ja till regeringens förslag i budgetpropositionen om att biståndsramen för 2013 ska vara 38,2 miljarder kronor. Det motsvarar 1 procent av den beräknade bruttonationalinkomsten, BNI. Utgiftsområdet Internationellt bistånd får drygt 31 miljarder kronor under 2013. Mest pengar går till biståndsverksamhet (28,8 miljarder) och reformsamarbete i Östeuropa (1,3 miljarder).

Utrikesutskottet har förberett riksdagens beslut. Det finns en samsyn i utskottet om att utvärderingen av svenskt bistånd behöver reformeras. Regeringen förbereder en omstrukturering av myndigheten Sadev, och utskottet vill att regeringen samråder med riksdagen. Regeringen bör sträva efter en bred politisk enighet kring den framtida verksamhetsutformningen. Budgetpropositionen innehåller ett anslag för avveckling av Sadev. Riksdagen beslutade att ersätta detta anslag med ett nytt anslag för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete. Riksdagen gjorde sitt ställningstagande med anledning av motioner från Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Bakom beslutet om att utvärderingen ska reformeras står Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Folkpartiet, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna.

Riksdagen anser i likhet med regeringen att de tre tematiska prioriteringarna för utvecklingssamarbetet ger grundläggande förutsättningar för att stimulera utvecklingens drivkrafter. Prioriteringarna är demokrati och mänskliga rättigheter, miljö och klimat respektive främjande av jämställdhet och kvinnors roll i utveckling.

anf.146 Carina Hägg (S):

Herr talman! Till att börja med vill jag yrka bifall till S, MP:s och V:s reservation 12. Vi står givetvis bakom samtliga våra reservationer, men begränsar oss till att yrka bifall till denna. Samtidigt vill jag särskilt peka på vårt socialdemokratiska särskilda yttrande som finns i detta betänkande, UU2. Av det särskilda yttrandet framgår de större skillnaderna mellan socialdemokraternas och regeringens biståndspolitik. Det finns i dag en bred samsyn om att den ekonomiska grunden för det svenska biståndet är enprocentsmålet. Sju av riksdagens åtta partier står bakom detta mål, även om det framgår då och då att Moderaterna står lite längre bakom än övriga partier. Det är viktigt med samsyn och samarbete kring strukturer och ramar för hur biståndspolitiken ska föras. Att sedan ha olika uppfattningar om vad dessa strukturer och ramar ska fyllas med är helt naturligt och till och med uppfriskande. Herr talman! En i kronor räknat liten fråga men för strukturen mycket viktig fråga i biståndspolitiken är myndigheten Sadev, som har till uppgift att utvärdera biståndet. Denna myndighet har regeringen valt att lägga ned under nästa år. Det är ett beslut som regeringen fattade utan att ha någon klar lösning för hur utvärdering av biståndet ska ske därefter. Men genom en uppgörelse i utrikesutskottet mellan sju partier, S, MP, och V å ena sidan och M, FP, C och KD å den andra sidan, skapas förutsättningar för en reformering av utvärderingsenheten. I uppgörelsen poängteras att det inte får bli något avbrott i utvärderingsverksamheten, att utvärderingsverksamheten ska vara oberoende samt att det är viktigt att utvärdera biståndets genomförande och långsiktiga effekter. I uppgörelsen slås också fast att det inte är uteslutet att den framtida utvärderingsverksamheten kan förläggas till Karlstad där Sadev finns i dag. Jag vill passa på att från socialdemokraternas biståndspolitiska talesperson Kenneth G Forslund framföra ett särskilt tack till utrikesutskottets ordförande Hans Wallmark för hans heroiska förhandlingsinsats i ett sent skede då inte mycket talade för att det skulle gå att hinna nå en överenskommelse. Att inte Kenneth själv står här och säger de här orden beror på att snöhinder har lagt hinder för honom att ta sig hit. Jag har därför fått möjlighet att ersätta honom här. Jag hoppas att ni kan återkomma till Kenneth med mer specifika frågor vid ett senare tillfälle. Det gick då att nå en bred överenskommelse, och utrikesutskottet kommer den kommande tiden att samråda med biståndsministern om reformeringen av utvärderingsverksamheten. Vi hoppas att det arbetet kan ske i samma konstruktiva anda. Herr talman! Lika slagfärdig som biståndsminister Gunilla Carlsson har varit i år kring Sadev, lika saktfärdigt har regeringen hanterat en annan viktig verksamhet, nämligen Swedfund. Swedfund har trots upprepade problem och till och med skandaler fått stora kapitaltillskott, 400 miljoner kronor varje år. Socialdemokraterna har länge efterlyst en uppstramning av verksamheten, och fram till dess att det tydligt går att se att verksamheten fungerar på ett korrekt sätt har vi sagt nej till alla kapitaltillskott. Grundtanken med Swedfund, att genom investeringar skapa nya jobb i utvecklingsländer, står vi helt bakom. Men det måste vara ordning och reda på verksamheten. Det kommer alltför sent, tycker vi socialdemokrater, men ändå har biståndsministern skärpt agerandet under 2012. Bland annat har ett nytt ägardirektiv antagits, och i princip hela styrelsen har bytts ut. Vi välkomnar detta och ser fram emot rapporter som förhoppningsvis beskriver en bättre fungerande verksamhet. Den totala biståndsramen för 2013 är 38,2 miljarder kronor. Av dessa pengar räknas ett antal miljarder bort för bland annat asylmottagande. Det är avräkningar som möjliggörs genom det internationella regelverk som styr vad som kan räknas som bistånd och inte. Vi socialdemokrater står bakom de här avräkningarna så länge som de fullt ut följer OECD:s, alltså Dacs, regelverk. I år finns inga skuldavskrivningar med bland de avräkningar som görs. Skulder är ofta ett avgörande utvecklingshinder, och Socialdemokraterna välkomnar initiativ till skuldavskrivningar. Däremot ställer vi inte upp på den form av avräkningsmetod som regeringen tidigare har tillämpat i stor skala. Vår uppfattning är att skulder ska avräknas krona för faktisk krona utifrån vad skulden är värd den dag avräkningen görs. Då hade exempelvis den avräkning som gällde Kongo, som tidigare beslutats om och som 2012 minskar biståndet med närmare en miljard kronor, uppgått till ett betydligt lägre belopp än vad som blev fallet med regeringens avräkningsmetod. Socialdemokraterna anser att de pengar som räknas av från biståndsramen måste uppfylla de mål som gäller för bistånd. Regeringen borde i framtiden göra en redovisning av detta i samband med att budgeten överlämnas till riksdagen. Herr talman! Socialdemokraterna anser att Sverige ska inrätta en demokratifond för att främja demokrati och stödja uppbyggnaden av demokratiska institutioner i länder och regioner där detta är eftersatt, däribland länderna i Nordafrika där en demokratisk utveckling nu har tagit sin början. Det tycks som om regeringen har tagit intryck av detta krav som vi drev redan i vår budgetmotion i fjol. Vi välkomnar att regeringen nu avsätter medel för att stödja demokratiseringsprocesser i Mellanöstern och Nordafrika. Samtidigt understryker vi vikten av att Sveriges stöd till de nordafrikanska länderna ska bygga på insikten om att kvinnors delaktighet behövs för att det ska vara möjligt att uppnå en hållbar demokratisk utveckling. Sveriges stöd ska bidra till att kvinnor ges möjlighet att göra sina röster hörda i den samhällsomvandling som nu sker - för att inte sägas vara en av de drivande krafterna. Socialdemokraterna anser att Sverige ska använda den kommande biståndsökning som automatiskt följer av ökad bni till en satsning på en demokratifond, kvinnors delaktighet i samhällsomvandlingen samt stöd till svenska folkrörelsers arbete för ett civilt samhälle i Nordafrika. Socialdemokraterna föreslår en satsning på att främja demokrati och stödja uppbyggnaden av demokratiska institutioner i länder där detta är eftersatt, exempelvis med anledning av den arabiska våren. Avslutningsvis, herr talman, är grunden för hela den socialdemokratiska politiken att skapa jobb. Det gäller i Sverige och det gäller i världen. Det är genom arbete och tillväxt som människor själva kan resa sig ur fattigdom och befria sig från förtryckare. Utvecklingspolitiken handlar om att minska fattigdom i världen och främja utveckling. Kortsiktig välgörenhet lindrar nöd för stunden, men utvecklingspolitiken handlar om långsiktiga strategiska åtgärder för utveckling. Politiken ska ta sin utgångspunkt i människors egna drivkrafter att skapa utveckling. Socialdemokraternas agenda för internationellt utvecklingssamarbete syftar till att minska fattigdomen och orättvisorna i världen samt bidra till en hållbar och demokratisk utveckling. Alla politikområden måste sträva åt samma håll för att skapa en global hållbar utveckling. Det långsiktiga målet för det svenska internationella utvecklingssamarbetet måste vara att samarbetsländerna blir öppna, fria, demokratiska och socialt och ekonomiskt utvecklade stater. Det är ett mycket långsiktigt mål och tar i de allra flesta fallen flera decennier att förverkliga. FN:s rapport 2012 om millenniemålen visar glädjande nog att fyra delmål har uppnåtts: halverad fattigdom, förbättrade levnadsvillkor i världens slumområden, att lika många flickor som pojkar börjar skolan samt ökad tillgång till rent vatten. För att värna gjorda framsteg och för att öka ansträngningarna att uppnå resterande mål krävs att världens ledare håller fast vid de åtaganden som millenniemålen innebär. Inte minst måste mål åtta om globalt partnerskap med ökat bistånd, rättvisare handel och minskade skuldbördor uppfyllas. Också FN-konferensen om hållbar utveckling som hölls i Rio framhåller vikten av hållbara utvecklingsmål som gäller såväl ekonomisk som social och miljömässig utveckling, även efter millenniemålen 2015. Utgångspunkten för vilka områden för utvecklingssamarbete som Sverige ska engagera sig i ska i första hand vara att Sverige har goda erfarenheter och kunskaper inom ett område och som vi kan dela med andra länder. Det kan till exempel gälla jämställdhet, jämlikhet, miljöteknik och sociala trygghetssystem. För oss socialdemokrater är människan målet, hennes utveckling och frihet, hennes vilja att växa, hennes ansvarskänsla för kommande generationer och hennes solidaritet med andra. Det är alla människors frigörelse som politiken syftar till. Därför vill vi socialdemokrater bekämpa ekonomiska och sociala klyftor, vidga solidariteten och bidra till en värld där fattigdom och maktlöshet hör till det förgångna. Bistånd kan, mina vänner, rätt använt vara en katalysator för ökad utbildning, jämlikhet och framtidstro men också ett sätt att bekämpa korrumperade odemokratiska styrelseskick. Tillsammans med insatser på andra områden skapar biståndet förutsättningar för utveckling.

anf.147 Valter Mutt (MP):

Fru talman! Lagt ord ligger. Så sammanfattande en gång, för nu länge sedan, en ledande svensk politiker det som skänkte politiken i vårt land ett mått av förutsägbarhet, skapade förutsättningar för långsiktigt samhällsbyggande och gav Sverige förtroendekapital i omvärlden. Det är ett förtroendekapital som Fredrik Reinfeldt aktivt förskingrar när han på klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 utlovar 8 miljarder kronor i nya friska pengar till klimatinvesteringar i utvecklingsländerna, de så kallade snabbstartspengarna för perioden 2010-2012. I dag vet vi ju att inte en krona av dessa nya, additionella, extra medel betalats ut. Kreativ bokföring, att döpa om bistånd till klimatbistånd, lurar knappast någon. Behovet av traditionellt bistånd som går till fattigdomsbekämpning har naturligtvis inte minskat bara för att ett nytt hot, klimatförändringarna, tillkommit. Sverige har i FN:s klimatkonvention och i Kyotoprotokollet förbundit sig att mobilisera additionella medel för klimatinvesteringar i syd. Att frångå detta åtagande riskerar att öka misstroendet mellan rika och fattiga länder och ytterligare försvåra pågående klimatförhandlingar. Allt bistånd ska självfallet vara klimatbistånd i betydelsen att det ska vara klimatsäkrat och inte gå till exempelvis nya stora kolkraftverk. De extra medel, 5,7 miljarder kronor under perioden 2013-2016, som Miljöpartiet vill avsätta för att mildra effekterna av klimatförändringarna i utvecklingsländerna och möjliggöra deras satsningar på koldioxidneutral teknologi borde för övrigt snarare betecknas som klimatskadestånd, då ju den globala uppvärmningen i allt väsentligt orsakats av industriländerna. Det är slutligen anmärkningsvärt att regeringen i årets budget halverar anslaget till miljö och klimat i biståndet. Hur går detta ihop med att miljö och klimat ska vara en av tre tematiska prioriteringar i utvecklingssamarbetet? Mänskligheten för krig mot ekosystemen och har egentligen gjort det ända sedan slutet av 1700-talet, då vi började ersätta väderkvarnar och vattenhjul med underjordens lagrade energi, först kol och sedan även olja och gas. Nu tornar ett snabbt växande krigsskadestånd upp sig. Den tidigare världsbanksekonomen Nicholas Stern förutsåg i sin rapport 2006 att årligen måste 1-2 procent av globala bnp investeras i satsningar på förnybar energi, energieffektivisering och annan ren teknologi för att undvika klimatkollaps. Den här siffran justeras snabbt uppåt i takt med att satsningar i nivå med utmaningarna uteblir, och i dag uppskattar Stern de nödvändiga globala gröna investeringarna snarare till 5 procent av globala bnp. Även om vi tog hela biståndet till klimatinvesteringar skulle det med andra ord inte förslå särskilt långt. Utan här gäller det att utveckla nya innovativa finansieringsmekanismer. Skatt på finansiella transaktioner, global koldioxidskatt, avgifter på internationellt flyg och sjöfart, greenhouse development rights och åtskilliga andra idéer far omkring i den internationella debatten. Det vore givetvis intressant att få höra vilka inspel Gunilla Carlsson planerar att göra i Millenniemålspanelen, som ju redan i maj 2013 ska lämna sin slutrapport. Att stärka utvecklingsländernas ekonomi handlar emellertid inte bara om att öka kapitalflödet från nord till syd, utan det handlar i ännu högre grad om att reducera flödet från syd till nord. På varje biståndskrona går i dag tio kronor åt motsatt håll. Och tvärtemot en spridd uppfattning förorsakas inte utvecklingsländernas enorma finansiella blodförlust främst av korruption och kriminalitet, utan runt två tredjedelar förs ut av utländska företag på ofta helt laglig väg. Alltså måste lagverket ändras, och centralt här är att införa land-för-land-redovisning av multinationella koncerners verksamhet så att skatter och avgifter betalas i det land där vinsterna uppstår. I dag tillåts storföretagen att redovisa på sammantagen koncernnivå och kan då välja att skatta, eller snarare inte skatta, i extrema lågskatteländer och rena skatteparadis. Just nu pågår förhandlingar mellan EU-parlamentet och ministerrådet om ett lagförslag om land-för-land-rapportering, och det vore intressant om Gunilla Carlsson kunde säga några ord om vilken linje den svenska regeringen driver i dessa pågående förhandlingar. Ytterligare ett sätt att stärka utvecklingsländerna vore avskrivning av så kallade illegitima skulder som länder ådragit sig när diktatorer tagit upp lån som inte kommit befolkningen till del. Sverige bör enligt norsk modell tillsätta en skuldrevision för att undersöka vilka svenska fordringar som bör betraktas som illegitima och avskrivas. Ytterst syftar givetvis utvecklingssamarbete till att stärka individer snarare än stater, och under senare år har i bland annat Namibia och Indien intressanta pilotprojekt ägt rum där kontantstöd betalats ut direkt till fattiga människor. Genom att låta människor själva avgöra användningen av resurser snarare än byråkrater i givar- och mottagarländer har inte minst kvinnors ställning stärkts. Annika Lillemets kommer i sitt anförande lite senare att närmare utveckla detta. Fru talman! Befolkningsökning, ökad köttkonsumtion och investeringar i biobränsleproduktion skapar växande efterfrågan på odlingsbar mark och förvandlar denna till investeringsobjekt för pensionsfonder, multinationella livsmedelskoncerner, oljerika gulfstater, kinesiska statsföretag och andra resursstarka aktörer. Urfolk, småbönder och annan lokalbefolkning som i generationer brukat jorden och är direkt beroende av denna för sin överlevnad, men ofta saknar formell äganderätt, kommer inte sällan i kläm i dessa stora markaffärer. I kläm kommer ofta även jordarna när småbrukets tonvikt på växtföljd, biologisk mångfald och slutna kretslopp får lämna plats för jättelika monokulturer där konstgödsel och bekämpningsmedel spelar en avgörande roll. Forskning visar att avkastningen per hektar över tid ofta i själva verket är högre i traditionellt jordbruk, i synnerhet om detta moderniseras på ett varsamt sätt. Denna så kallade landgrabbing tilltar snabbt i dagens värld. Markaffärerna uppskattas nu årligen omfatta 10 miljoner hektar, med Afrika som den mest berörda kontinenten. Också svenska intressen, såväl privata företag som AP-fonder, deltar i det här. Med detta inte sagt att ett inflöde av utländskt kapital och teknologi alltid behöver vara negativt. Avgörande är hur och på vems villkor markaffärerna sker. FN:s livsmedelsorgan FAO har tagit fram en frivillig uppförandekod. Det mesta återstår dock att göra när det gäller att ta fram riktlinjer som behöver vara bindande och försedda med verkningsfulla sanktionsmekanismer. Det skulle vara värdefullt om biståndsministern kunde redogöra något för hur regeringen arbetar med den här frågan. Fru talman! Utvärderingen av biståndet behöver reformeras men inte avskaffas. Om detta finns det en glädjande samsyn i utskottet, och vi ser nu fram mot en transparent process i det här. Från Miljöpartiets sida ser vi också gärna att den reformerade utvärderingsfunktionen även utvärderar hur regeringens samordnade arbete med politiken för global utveckling, PGU, fungerar. Fru talman! Av det belopp på 1,6 miljarder som Miljöpartiet i sitt budgetförslag återför till biståndsramen öronmärker vi 60 miljoner kronor till det så kallade informationsanslaget till biståndsorganisationer, som vi menar är av avgörande betydelse för bred folklig mobilisering i arbetet för en rättvisare värld. Att detta anslag inte längre får användas till opinionsbildning beklagar vi djupt då vi menar att bilda opinion är en omistlig del i varje livskraftig demokrati. Fru talman! Jag yrkar avslutningsvis bifall till reservationerna 2, 5 och 13.

anf.148 Julia Kronlid (SD):

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservationer 1, 3, 11 och 14. I dagens debatt behandlar vi som sagt internationellt utvecklingssamarbete som är ett stort och viktigt utgiftsområde. Att bekämpa fattigdom, bidra till att bygga upp svagare samhällen att bli starka, fria och välmående och lindra nöd är för de flesta av oss en självklarhet. Därför är det viktigt för Sverigedemokraterna att bidra med ett bistånd som inte understiger FN:s rekommenderade nivå. Samtidigt vilar det ett stort ansvar på regeringen att förvalta skattepengar på ett ansvarsfullt sätt så att pengarna verkligen når fram till dem som mest behöver det. Vi nöjer oss inte med en kvantitativ målsättning utan fäster större fokus vid kvaliteten och ett ansvarsfullt bistånd där varje satsad krona ska göra så mycket nytta som möjligt. Genom en grundlig översyn av ineffektivt bistånd, en större koncentration av biståndet till de minst utvecklade länderna och färre inriktningar menar vi att vi gradvis kan effektivisera utvecklingsbiståndet och år 2014 ha en biståndsram på 0,7 procent av bni, vilket är i linje med FN:s rekommendationer. Sverigedemokraterna vill stärka det humanitära biståndet, öka stödet till världens flyktingar och verka för ett långsiktigt utvecklingsbistånd som utgår från fattiga människors vardag, behov och levnadsvillkor. Att sätta sig in i situationen i de aktuella länderna som Sverige ger bistånd till är något som behöver utvecklas och förbättras. Världsbanken frågade för ett antal år sedan i en stor studie ca 60 000 människor i fattigdom hur de såg på sin livssituation och vilka problem de hade och bad dem prioritera dem. Flertalet fattiga människor lever på landsbygden, och majoriteten av dem gav högsta prioritet åt problem som har med säker tillgång till livsmedel och inkomster att göra. Otillräcklig tillgång till eller dåligt dricksvatten var också ett prioriterat område. Med de fattigas behov som utgångspunkt ter det sig därför naturligt att vi i högre grad än i dag vill prioritera satsningar på jordbruksutveckling, hållbart skogsbruk, rent vatten och grundläggande sanitet för att främja en säker tillgång till livsmedel och ge grundläggande förutsättningar för människor att förbättra sina levnadsvillkor. Detta kan rädda liv och motverka ohälsa, hunger, extrem fattigdom och svältkatastrofer. Satsningar på utbildning, hälsovård och familjeplanering och att stimulera företagande anser vi också vara av stor vikt för en hållbar utveckling. Fru talman! Bristen på tillgång till vatten och grundläggande sanitet är något som drabbar kvinnor och barn extra hårt och hindrar deras möjligheter till utveckling. Kvinnor och flickor i bland annat östra Afrika spenderar en stor del av dagen med att vandra långa sträckor för att hämta vatten som i de flesta fall är förorenat. I stället skulle barnen kunna gå till skolan och kvinnorna ägna sig åt utbildning eller verksamhet som kan generera inkomst till familjen. Enligt uppgifter från organisationen Wateraid saknar två och en halv miljard människor en toalett att gå till vid behov, vilket dels leder till förorenat vatten, dels skapar en oerhört utsatt situation för främst flickor och kvinnor. Varje dag dör 4 000 barn i diarré som orsakas av smutsigt vatten och bristande sanitet. Det är också den näst vanligaste dödsorsaken bland små barn i fattiga länder. Det utgör en hälsorisk för gravida och vid förlossning. För kvinnor innebär det också en ökad risk att bli utsatt för våld och övergrepp om de måste göra sina behov ute i det fria eller gå långa sträckor i slumområden på kvällen och natten. Bristen på tillgång till en toalett kan också hindra tonårsflickor från att gå till skolan. Satsningar på vatten och sanitet handlar om grundläggande mänskliga rättigheter som kan rädda liv, främja hälsa och jämställdhet samt ge förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor på många områden. Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att regeringen år 2011 satsade endast 400 miljoner, alltså 2,48 procent av den totala biståndsverksamheten genom Sida, på detta enligt riksdagens utredningstjänst. Av dessa 400 miljoner var det endast 90 miljoner som satsades på konkreta insatser för vatten och sanitet. I årets budget har regeringen deklarerat att man vill öka biståndet något till detta område, och det är naturligtvis något som vi välkomnar. Sverigedemokraterna anser det dock inte vara tillräckligt utan vill kraftigt öka anslagen till detta område. Av det bilaterala biståndet genom Sida vill vi öronmärka 2 miljarder för satsningar på vatten och grundläggande sanitet. Fru talman! En stor majoritet av de fattigaste människorna lever, som sagt, på landsbygden och är beroende av jordbruket för sin överlevnad. Jordbruket är både en källa till familjens livsmedel samt en möjlighet att generera inkomster. På landsbygden i utvecklingsländerna är det ofta kvinnorna som axlar ett tungt ansvar för jordbruket. Satsningar inom detta område kan lyfta kvinnor och hela familjer och ge dem förutsättningar att förbättra sin livssituation även på andra områden. Att satsa på jordbruksutveckling är också viktigt för att kunna klara av plötsliga väderomsvängningar, förebygga svältkatastrofer och utrota världens fattigdom och hunger. Jag vill vidare säga något om utbildning. Barnkonventionen slår fast att alla barn har rätt till utbildning. Ändå saknar runt 67 miljoner barn möjlighet att gå till skolan, och majoriteten av dessa barn är flickor. Utbildning kan bana vägen för att ta sig ur fattigdom och utsatthet. Att alla barn ska få gå i grundskolan är också ett av millenniemålen. Vi vill stödja biståndsinsatser som verkar för alla barns rätt till utbildning och med särskilt stöd till flickor. Regeringen gav 2011 ca 1 miljard till utbildningsinsatser. Dock gick inte alla dessa till de fattigaste länderna, utan en del gick till utbildningsinsatser i bland annat europeiska länder och till Kina. Av denna miljard gick endast 100 miljoner till utbildningsinsatser kopplade till Sveriges samarbetsstrategier i Afrika, enligt riksdagens utredningstjänst. Vi vill däremot öka denna del av biståndet och fokusera insatserna på de minst utvecklade länderna. Fru talman! I detta betänkande behandlar vi även en skrivelse från regeringen som berör biståndets resultat i arbetet med demokrati och mänskliga rättigheter. I skrivelsen framkommer ett tydligt fokus på medborgerliga och politiska rättigheter och stöd till statliga institutioner och myndigheter. När biståndspolitiken utformas är det enligt vår mening viktigt att utgå från fattiga människors prioriteringar. Vad detta är behöver naturligtvis studeras mer. Men utifrån Världsbankens studie, som jag tidigare talat om, och att det ter sig ganska naturligt att tillgång till mat och vatten är grundläggande förutsättningar för överlevnad och att utbildning är en förutsättning för deltagande i samhällslivet anser vi att ekonomiska och sociala rättigheter bör få en större uppmärksamhet och en högre prioritet än vad de har i dag. Att intensifiera den typen av insatser är också avgörande om vi ska ha någon chans att uppnå de millenniemål som till exempel handlar om att halvera jordens hunger, om att alla barn ska ha tillgång till skola och om att minska barnadödligheten. I skrivelsen framkommer att biståndet till demokrati och mänskliga rättigheter bland annat finansierat scenkonst och teaterföreställningar i bland annat Egypten, Jordanien och Västbanken/Gaza. Givetvis måste vår grundinställning vara att alla mänskliga rättigheter är odelbara och universella. Men när vi går till den praktiska verkligheten för människor vet jag inte om teater är det främsta en fattig kvinna från Afrika tänker på och längtar efter. Att uppnå fungerande demokratiska samhällen där mänskliga fri- och rättigheter respekteras och människor kan uppnå ett välstånd, inte bara vad gäller grundläggande behov, är naturligtvis en viktig utgångspunkt och målsättning för utvecklingssamarbetet. Vi menar dock att en sådan förändring tar tid och i första hand behöver komma inifrån och drivas av inhemska krafter och individer som har förståelse för och kunskap om lokala förutsättningar. Krig och naturkatastrofer tenderar allt som oftast att skapa stora migrationsströmmar. Ofta flyr människor inom det egna landet eller till direkt närliggande länder. Sverigedemokraterna ser det som viktigt att bidra till insatser för att bistå dessa utsatta människor på flykt. I regeringens budgetförslag görs det avräkningar i biståndet på 4,4 miljarder för flyktingmottagning i Sverige, samtidigt som FN:s flyktingorgan UNHCR, som ansvarar för mer än 43 miljoner människor på flykt, erhåller endast 500-600 miljoner kronor per år från regeringen. Med vetskapen om att det för varje satsad krona går att hjälpa betydligt fler människor i krisområdenas närhet än vad som är möjligt i Sverige anser vi detta vara en olycklig prioritering. Vi anser det också vara en principiellt dålig utgångspunkt att betrakta kostnader för flyktingmottagande i Sverige som bistånd. Vi anser att regeringen i stället borde öka biståndet till FN:s flyktingorgan UNHCR. Sverigedemokraterna vill under budgetperioden renodla biståndsramen och undvika att betrakta flyktingmottagande i Sverige som bistånd. Vi väljer i stället att flerdubbla anslagen till FN:s flyktingkommissariat UNHCR. Slutligen vill jag säga något om Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete, Sadev. Regeringen deklarerade i budgetpropositionen att man hade för avsikt att avveckla Sadev. Sverigedemokraterna har i en motion däremot föreslagit att Sadev inte ska läggas ned utan i stället få möjlighet till en omstart, vilket var något även övriga oppositionspartier förespråkade. Det fanns alltså en majoritet i utskottet som motsatte sig en nedläggning av Sadev. I slutet av beredningen av detta betänkande beslutades det i stället om en uppgörelse, som vi tidigare hört om, mellan övriga oppositionspartier och Alliansen som handlar om att vi inte ska stå helt utan en utvärderingsfunktion utan att övergången till en ny verksamhet ska ske överlappande, att den nya funktionen ska ha ett stort mått av oberoende och fristående självständighet samt att biståndsministern ska samråda med utskottet kring hur den nya funktionen ska se ut. Vi anser naturligtvis att denna överenskommelse är långt mycket bättre än en nedläggning av Sadev. Vi anser dock att det fortfarande står ganska oklart om hur den nya utvärderingsfunktionen ska utformas, och framtiden för Sadev i Karlstad är fortfarande oklar. Sverigedemokraterna anser att de problem som identifierats vid Sadev ska åtgärdas och att deras roll som oberoende myndighet ska stärkas. Men utifrån den information som vi har tilldelats kan vi inte se att dessa problem utgör en tillräcklig grund för avveckling. Vi väljer därför att stå kvar vid vår tidigare linje att förespråka en omstart av Sadev.

anf.149 Hans Linde (V):

Fru talman! Inledningsvis kan jag säga att Vänsterpartiet i ett särskilt yttrande och i vår biståndspolitiska motion tydligt har beskrivit de satsningar som vi vill se i det svenska biståndet under 2013. Jag kan notera att Vänsterpartiet är det parti som förespråkar de största ökningarna av svenskt bistånd 2013, och varje biståndskrona som vi föreslår är självklart fullt ut finansierad. Kortfattat kan jag säga att vi bland annat gör stora satsningar på sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och på grundläggande rättigheter för kvinnor och män runt om på detta jordklot. Men vi gör också stora satsningar på additionellt klimatbistånd. Det är helt avgörande satsningar för att inleda den viktiga klimatomställning som behöver ske runt om på vårt jordklot, utan att det konkurrerar med det viktiga bistånd som vi ger på andra områden. Fru talman! Jag skulle ändå vilja använda mitt anförande i denna debatt till att tala om ett beslut som togs för 50 år sedan - ett historiskt beslut. För 50 år sedan biföll riksdagen proposition 100, startskottet för det moderna svenska biståndet. Under dessa fem decennier har misstag begåtts och framgångar uppnåtts. Biståndstrender har kommit och gått, och olika strategier har avlöst varandra. En lång rad lärdomar kan dras utifrån de 50 år som Sverige har bedrivit utvecklingssamarbete. Jag ska i mitt anförande lyfta fram just proposition 100. Det som ofta slår mig i dagens biståndspolitiska debatt i denna kammare och utanför är hur historielös den är och hur vi ignorerar de stora erfarenheter som vårt land har. Satsningar kan lanseras som om de vore de första i sitt slag trots att de har testats flera gånger förut. Att återuppliva gamla och misslyckade strategier kan lanseras som nytänkande. Vi låtsas som att vi uppfinner hjulet om och om igen. Låt mig ge några korta exempel. Den borgerliga regeringen talar om sig själv som den första regeringen som talar om resultatredovisning och stöd till demokratisering. Men redan i proposition 100 skrev man om vikten av att följa biståndets "förverkligande och effekt" och man pekade ut "medverkan till en samhällsutveckling i demokratisk riktning" som ett av biståndets huvudmål. När Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson försöker lansera sig själv som pionjär på dessa områden är hon 50 år för sent ute. Efter mer än 50 år av svenskt bistånd har vi lärt oss att biståndet måste vara långsiktigt och förutsägbart om det ska vara framgångsrikt. Biståndsministerns tal om kortsiktiga satsningar på spisar till kvinnor är exempel på gammalt, beprövat och misslyckat svenskt bistånd. Långsiktigheten har under den borgerliga regeringen tyvärr på område efter område ersatts av alltmer av kortsiktiga projekt där resultaten ska kunna mätas snabbt. De ständiga omorganiseringarna av svenskt bistånd som vi har sett de senaste åren har dessutom gjort vårt bistånd har blivit allt annat än förutsägbart. I land efter land har Sverige tryckt på pausknappen. Bland våra partner växer frågetecknen om vad Sverige egentligen vill. Samma frågor växer också i flera av FN-organen. Under Gunilla Carlssons tid som svensk biståndsminister har stödet till flera FN-organ åkt upp och ned som en jojo. Ena året vill Sverige markera sitt missnöje genom neddraget stöd för att nästa år igen öka stödet kraftigt. Samtidigt har vi lärt oss att om biståndet ska göra skillnad krävs att det är människor i syd, de som känner fattigdomen och orättvisorna i sin vardag, som sätter dagordningen för det svenska biståndet. Men i Sverige går vi i den rakt motsatta riktningen. Alltmer ska detaljstyras från Stockholm. Det är ett gammalt sätt att bedriva bistånd som vi vet inte fungerar. Fru talman! De kanske största misstagen som har gjorts i svensk biståndspolitik har uppstått när vi börjat kompromissa med målen med svensk utvecklingspolitik och låtit det svenska näringslivets egenintresse styra svenskt bistånd. Under 70-talet växte satsningar på så kallat importstöd. Länder i syd i akut brist på utländsk valuta fick ekonomiskt stöd från Sverige för att kunna importera varor och tjänster för att hålla i gång sin industri- och jordbruksproduktion. Haken var att man många gånger villkorade stödet med att de skulle köpa just svenska varor och tjänster. Importstöd och andra former av bundet bistånd har gång på gång visat sig vara oerhört ineffektivt bistånd. Vill man uppnå resultat kan vi inte låta svenskt bistånd fungera som någon form av förtäckt näringspolitik. Sverige har också varit ett föregångsland på detta område. Redan under 90-talet avvecklade Sverige i stort sett alla former av bundet bistånd. Det är därför som vi med oro nu ser hur biståndets dörrar återigen öppnas för det svenska näringslivet. Det statliga riskkapitalbolaget Swedfund, som hårt kritiserats för ett svagt utvecklingsfokus, kommer nästa år att få 400 miljoner kronor i biståndsbudgeten. Vi ser hur utvecklingssamarbete och bistånd kanaliseras genom Exportrådet i stället för genom biståndskontor i delar av världen. Vi ser att svenska företag i allt högre utsträckning spelar en alltmer central roll när biståndet utformas. Låt mig vara väldigt tydlig. Om svenska företag vill understödja utvecklingspolitikens mål är jag den första att välkomna det. Men det finns en potentiell målkonflikt mellan näringslivets vinstintressen och biståndspolitikens mål om minskad fattigdom och ökad respekt för de mänskliga rättigheterna. Det är en målkonflikt som helt ignoreras av dagens borgerliga regering. Risken är att vi kommer att se hur 70-talets biståndspolitiska misstag återupprepar sig. Fru talman! Just nu pågår ett intensivt arbete i biståndsminister Gunilla Carlssons närmsta krets. En biståndspolitisk plattform ska inom kort lanseras. Riksdagen har i stora delar frikopplats, och de många svenska folkrörelserna med stor erfarenhet av svenskt bistånd har knappt informerats och än mindre inkluderats i processen. Vänsterpartiet ser stora behov av att reformera svenskt bistånd. För som biståndsvänner har vi en hel del att vara bekymrade över när det kommer till biståndets utveckling de senaste åren. Det svenska biståndet har blivit alltmer splittrat. Vad som egentligen varit fokus, syfte och prioriteringar har varit oklart. Politiska beslut på andra områden har motverkat biståndet möjlighet att nå resultat. Exempel på det är fortsatt exportstöd till jordbruket i EU, fiskeavtal och avgifter för utländska studenter vid svenska högskolor. Svenskt bistånd har dessutom i flera fall kanaliserats via skatteparadis och bidragit till så kallad landgrabbing. Vi vill också från Vänsterpartiets sida se ett jämställdhetsperspektiv som tydligare än i dag ska genomsyra den svenska biståndspolitiken. Det är en sak som vi skulle önska i en ny svensk biståndspolitisk plattform. En viktig lärdom av de mer än 50 år som vi bedrivit svenskt bistånd är att jämställt bistånd som inkluderar kvinnor också blir mer effektivt bistånd. Fredsprocesser har större möjligheter att lyckas om kvinnor inkluderas. När kvinnors hälsa och rätt till sin egen kropp garanteras ökar förutsättningarna för ekonomisk utveckling i hela samhället. När kvinnor får en möjlighet att få en egen inkomst och ett eget arbete lägger vi grunden för ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning. Men då kommer vi att behöva både riktade satsningar på kvinnors rättigheter och att jämställdhetsperspektivet tydligt genomsyrar alla delar av vår biståndspolitik. Redan i mitten av 90-talet lyftes jämställdheten fram som ett nytt biståndsmål. Tyvärr har inte alltid retoriken om kvinnors rättigheter omsatts i verkliga satsningar. Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson har många gånger talat om kvinnors rättigheter. Men samtidigt har vi under den borgerliga regeringens tid vid makten sett hur satsningar på mödravård, preventivmedel, sexualupplysning och säkra aborter minskat. Vänsterpartiet vill därför att minst 10 procent av det svenska biståndet framöver ska öronmärkas för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Fru talman! De lärdomar vi gjort i Sverige under 50 år av svenskt bistånd behöver vi också ta med oss internationellt. Vi har nu två år på oss att uppnå millenniemålen, det löfte som världens ledare har gett till världens fattiga, hungriga och förtryckta. Det är talande när vi tittar på de åtta millenniemålen att det mål som det är minst troligt att det uppnås är mål åtta. Det är det mål som handlar om nords ansvar och givarnas åtaganden. Vi såg under förra året 2011 hur biståndet minskade från EU-länderna med 490 miljoner euro. Samtidigt utgör fortfarande bundet ineffektivt bistånd en stor del av flera länders biståndsbudgetar, och alltför ofta saknas ett tydligt jämställdhetsperspektiv. En lång rad EU-länder använder dessutom sina biståndsbudgetar för att finansiera verksamhet som knappast kan beskrivas som bistånd. Det handlar inte om småpengar. Det var 7,35 miljarder euro som 2011 togs från EU-ländernas biståndsbudgetar för att finansiera flyktingmottagande i EU, utländska studenter vid högskolor i EU, skuldavskrivningar och olika former av bundet bistånd som gynnar näringslivet i EU snarare än jordens fattiga. Tyvärr kan vi i detta sammanhang notera att Sverige inte är något undantag. Nu ska nya utvecklingsmål utformas. Gunilla Carlsson spelar en central roll i detta arbete. Min förhoppning är att Gunilla Carlsson tar med sig de svenska erfarenheterna in i detta arbete. Jag vill att de nya hållbara utvecklingsmålen ska vara långsiktiga och förutsägbara och att de ska innebära tydliga skyldigheter för nord. Jag vill att de ska utgå från de fattigas perspektiv på utveckling och genomsyras av ett tydligt och konsekvent jämställdhetsperspektiv. Jag vill därför avslutningsvis yrka bifall till reservationerna 2 och 4.

anf.150 Christian Holm (M):

Fru talman! I dag behandlar vi frågan om det svenska utvecklingsbiståndet, det vill säga alla de resurser som vi använder för att vara med och utgöra en del av bidraget för att nå utveckling i de delar av världen där människor lever under väldigt svåra förhållanden. Sverige är en stor biståndsgivare sett per capita men också i absoluta tal. Ser vi även till den aktiva roll vi har inom Europasamarbetet i EU ser vi att det svenska arbetet med dessa frågor är av stor vikt, inte bara för oss här i kammaren utan också för miljoner människor runt om i världen. År 2013 uppgår det svenska biståndet till 38,2 miljarder. Det är en stor utmaning men också ett stort ansvar att säkerställa att våra biståndspengar går till rätt saker och att de används på bästa sätt. 38,2 miljarder innebär drygt 100 miljoner kronor per dygn. Det är pengar som ska användas på ett ansvarsfullt sätt i länder som saknar kanske allt av det vi uppfattar som fungerande institutioner, rutiner och annat nödvändigt, som kanske inte existerar i de här länderna. Det är ett utmanande arbete, men det är viktigt att göra det. Det är också viktigt att kunna följa upp det, så att vi senare kan se mottagarna av det svenska biståndet i ögonen men också, när vi åker runt i Sverige, kan se våra egna skattebetalare i ögonen och berätta för dem att vi har använt deras skattepengar på absolut bästa sätt enligt vår förmåga, för att hjälpa till att skapa utveckling i länder som inte har det så bra som vi. Fru talman! Just nu befinner sig både EU och större delen av övriga världen i en djup ekonomisk kris. Det påverkar självklart också utvecklingsarbetet. Sverige kan, till skillnad från de flesta andra länder, på grund av välskötta statsfinanser ha ett fortsatt fokus på att utveckla och förstärka utvecklingssamarbetet. I vårt omfattande biståndsarbete är det också viktigt att vi följer upp detta på ett effektivt sätt med en bra och fristående utvärderingsfunktion. Det har gjorts tidigare och görs, men det måste förstärkas och förbättras. Därför är jag glad att vi har lyckats ha den goda dialog som vi har haft i den här frågan under den senaste tiden med Socialdemokraternas Kenneth G Forslund. Men jag vill också tacka Valter Mutt från Miljöpartiet och Hans Linde från Vänsterpartiet för deras samarbete i frågan. Jag tror att det är av stort värde för att kunna uppnå bästa möjliga utvärdering och uppföljning. Fru talman! Millenniemålen har spelat en viktig roll, men samtidigt närmar de sig sin slutstation. År 2015 ska målen vara uppfyllda. Vissa delar och några mål har hanterats mycket väl och har goda möjligheter att uppnås, medan andra ligger långt efter och riskerar att ha långt kvar även när slutdatumet 2015 nås. Även om det, som jag redan har sagt, har gått väl för några av de mål som finns och som sattes upp för 13 år sedan är det lång väg kvar att vandra. När man har nått slutstationen för de nuvarande millenniemålen är det viktigt att trots ekonomiska kriser återigen kraftsamla inom det internationella samfundet för att utvärdera, samordna och framför allt staka ut vägen framåt. Därför känns det väldigt bra att vår egen biståndsminister, som också är här i dag, ingår i den högnivåpanel som har utsetts att ta fram och utveckla nästa steg i den globala utvecklingen. Att världens länder enas om vikten av utveckling och den gemensamma vägen framåt är en förutsättning för att människor som lever i utsatthet ska få möjlighet att förändra sina villkor på lång sikt. Regeringen har i årets budget valt att satsa extra mycket på de millenniemål som är i fara för att inte uppnås. I huvudsak satsas det på minskad barna- och mödradödlighet och ökad tillgång på vatten och sanitet samt miljömässigt hållbar utveckling, det vill säga millenniemålen 4, 5 och 7. En ökad tillgång till rent vatten och sanitära omständigheter har även bäring på minskad barna- och mödradödlighet, då säkra aborter och förlossningar i mångt och mycket är avhängiga av yttre såväl som inre omständigheter. Dåliga hygieniska förutsättningar kan leda till katastrofala konsekvenser av en egentligen ganska okomplicerad förlossning eller abort. Kvinnor drabbas ofta hårt av orättvisor runt om i världen, och inte sällan är de sprungna ur fattigdom. Därför är bekämpningen av världens fattigdom bland de viktigaste insatser som finns för kvinnor men också för utvecklingen som helhet. Därför riktar regeringen satsningen mot dem som behöver den allra mest och som är allra mest utsatta, nämligen kvinnorna och barnen. Då millenniemålen om minskad barna- och mödradödlighet dess värre ser ut att vara två av de mål som kommer att ha svårt att vara uppnådda 2015 är det av yttersta vikt att Sverige förblir en stark internationell röst i de så kallade SRHR-frågorna, det vill säga frågor rörande sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, och att biståndet därigenom även fortsättningsvis fokuseras på de utmaningar som tar sin början i SRHR-frågor men som på längre sikt influerar långt många fler problemområden i världen. Fru talman! Hälften av alla människor i världens alla länder lever under förhållanden där de inte får tänka, tycka och tro fritt. Regeringen väljer därför att fortsatt satsa på en utökning av de insatser som finns för demokratisering och yttrandefrihet. Demokrati spirar, som vi vet, från gräsrötter och uppåt. Det har världen sett bevis på många gånger. Därför är det av yttersta vikt att Sverige tar ansvar och ser de människor som under hårda regimer outtröttligt arbetar och kämpar för mer frihet, demokratiska värderingar, marknadsekonomiska reformer och annat som är viktigt för att nå utveckling men också rätten att tycka och tänka. I olika forum och under olika - många gånger mycket dåliga - förutsättningar kämpar dessa frihetsförsvarare för förändring, riktig och långsiktig förändring. Här kan Sveriges bistånd göra en verklig skillnad. Genom biståndet kan vi stödja verksamheter som arbetar för ökad pressfrihet, yttrandefrihet och sist men inte minst den alltmer viktiga nätfriheten. Nätfriheten har spelat en stor roll under bland annat den arabiska vårens framtågande och hjälper dagligen oppositionella under förtryckande regimer att sprida och ta till sig information och att sprida budskap såväl utom som inom landet och samordna och organisera demonstrationer, manifestationer och aktioner till förmån för demokratiska värderingar. Frihet på nätet är en viktig satsning inom vårt demokratibistånd. Ett friare informationsflöde utgör ett stort hot för varje odemokratisk ledare och varje diktator. Jag har sagt det tidigare här i kammaren: Mitt mål är att varje diktator, var den än befinner sig runt om i världen, ska frukta svenskt bistånd. Fru talman! Våra insatser i den gemensamma ISAF-styrkan i Afghanistan går mot en transition där det militära ansvaret lämnas över till de nationella styrkorna och vår närvaro övergår till att bli civil och av mer stödjande karaktär. I skiftet mellan militär närvaro och det civila samhällets utveckling är det viktigt att Sverige står det afghanska folket bi och att vi inser värdet av att stötta gräsrotsrörelser och även här kanske framför allt kvinnors och flickors ställning och rättigheter i det afghanska samhället. Därför ökar vi nu kraftigt utvecklingsbiståndet till Afghanistan och avser att upprätthålla och förvalta den ökningen genom hela det decennium då förändringen och omställningen är tänkt att ske. Utöver ökningen är regeringen även villig att bibehålla det humanitära stödet vid dagens nivåer, om det skulle behövas. Avslutningsvis, fru talman, vill jag poängtera vikten av ett bistånd som svarar mot en föränderlig värld. Sedan alliansen tog makten 2006 har biståndet genomgått stora förändringar och lett till ett mer modernt och behovsinriktat bistånd. Biståndet har en viktig roll i utvecklingssamarbetet, men det finns också många andra delar som har viktiga roller. Näringslivets roll har nämnts här tidigare i dag, liksom civilsamhället och andra aktörer. Det är då viktigt att vi har en riksdag och en minister som i olika internationella sammanhang, inte minst vid biståndseffektivitetstoppmötet för ungefär ett år sedan i Busan, pekar på vikten av den roll som näringslivet, civilsamhället och andra aktörer har att spela i utvecklingsprocessen. Det tyder på att Alliansen har förmåga att se framtiden. Att arbetslinjen genomsyrar biståndet är ett tydligt tecken på detta. Det fattiga människor i fattiga länder behöver är just arbete, det som behövs för arbete är investeringar, och de som kan stå för såväl arbete som investeringar är företagen och näringslivet i övrigt. Slutligen, fru talman, vill jag yrka bifall till utrikesutskottets förslag i betänkandet UU2.

anf.151 Hans Linde (V):

Fru talman! Christian Holm pratar om att biståndspengarna ska användas på bästa möjliga sätt och att det svenska biståndet ska vara ansvarsfullt utformat. Vad det innebär har vi egentligen i enighet fastslagit här i riksdagen, nämligen att såväl biståndspolitiken som alla andra politikområden ska styras av de mål som vi har satt upp i vår politik för global utveckling, PGU, som är fattigdomsbekämpning och de mänskliga rättigheterna. När jag ser den borgerliga regeringens biståndsbudget måste jag erkänna att det ibland är svårt att se på vilket sätt de olika satsningar som den borgerliga regeringen gör verkligen är för att uppnå de målen. Låt mig ta ett konkret exempel. I den budget som riksdagen nu ska ta ställning till tar de borgerliga partierna 4 448 miljoner kronor från biståndsbudgeten för att finansiera flyktingmottagande i Sverige. Det innebär var åttonde biståndskrona. Det är enormt mycket pengar som vi skulle kunna använda för att utbilda fler barnmorskor i Afghanistan, för att stöta klimatanpassningen i Västafrika och för att understödja demokratiseringen i Bolivia, men i stället väljer man att använda dessa 4 448 miljoner kronor till verksamhet här i Sverige. Innebär det verkligen att vi använder dessa biståndskronor på bästa sätt? Är det ett ansvarsfullt sätt att använda svenskt bistånd? I verkligheten ger Sverige inte 1 procent av bni i bistånd. Enligt nätverket Concord var den verkliga biståndsnivån i Sverige 2011 0,89 procent. Om den här budgeten går igenom kommer den nivån att sjunka ytterligare under 2013. Frågan är, Christian Holm, de enorma avräkningar som ni gör och som hela tiden har ökat under er tid vid makten, på vilket sätt bidrar de till att vi ska uppfylla biståndsmålen? På vilket sätt bidrar de 4 448 miljoner kronor som används till flyktingmottagande här i Sverige till att vi minskar fattigdomen i utvecklingsländerna och stärker de fattigas mänskliga rättigheter?

anf.152 Christian Holm (M):

Fru talman! Detta är den eviga frågan som är uppe i varje biståndsdebatt varje år. Såvitt jag vet har varje regering agerat på samma sätt. Det innebär att vi agerar i enlighet med de internationella regelverken och att de delar som får avräknas enligt OECD och Dac också tillförs biståndet. Det är lite varierande storlek beroende på situationen. Nu har vi en situation där vi ser att det dagligen pågår övergrepp på befolkningen inte minst i Syrien. Vi vet att vi har begränsade möjligheter att vara på plats i landet, men vi vet också att det finns ett stort behov hos många syrier att söka sig ut ur landet och söka skydd. I det läget används biståndet till del för att hjälpa det syriska folket trots att vi inte kan göra det på plats. På samma sätt som regeringarna före alliansregeringen gjorde räknar vi då av vissa belopp från biståndet enligt internationella gällande regelverk.

anf.153 Hans Linde (V):

Fru talman! Så lätt ska du inte komma undan, Christian Holm! Du kan inte gömma dig bakom tidigare regeringar eller bakom Dacregelverken. Visst har det förekommit avräkningar även under tidigare socialdemokratiska regeringar. Det har vi också varit kritiska mot. Men det här är ju all time high! Aldrig förr har Sverige tagit så mycket pengar från biståndsbudgeten för att finansiera flyktingmottagande i Sverige. Visst finns det internationella regelverk. Men vi har också möjlighet att gå längre. En lång rad andra länder i Europa väljer betydligt mer restriktiva tolkningar. Ta ett land som Luxemburg, som också har höga biståndsnivåer. Där använder man inte en enda biståndskrona för att finansiera flyktingmottagande. Det är bra att Christian Holm tar upp just fallet Syrien och ställer detta mot varandra för att visa på biståndseffekter. Vi kunde nyligen läsa hur FN nu minskar det humanitära stödet till Syrien - inte för att man inte kan leverera det humanitära stödet utan för att man saknar resurser. I det här läget, där det råder akut humanitär kris i Syrien, har man inte tillräckligt med pengar i FN-systemet för att hjälpa de syrier på plats som behöver hjälp. Samtidigt använder den borgerliga regeringen 4 448 miljoner kronor för att finansiera verksamhet i Sverige. Det är pengar som vi också skulle kunna använda till att stötta arbetet med att utöka den humanitära hjälpen just i Syrien. Jag noterar att Christian Holm i sitt anförande talade just om kvinnors rättigheter, om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Så brukar det låta från Moderaterna numera. Men problemet är att på alla de områden som du pratar om har det svenska biståndet minskat. Vi har mindre stöd till utbildning av barnmorskor, mindre stöd till att motverka hiv och aids och mindre stöd för att kvinnor ska få tillgång till preventivmedel. Samtidigt ökar avräkningarna. Jag får inte detta att gå ihop. Är detta verkligen det bästa sättet att använda svenskt bistånd? Är detta en ansvarsfull biståndspolitik?

anf.154 Christian Holm (M):

Fru talman! Ja, Hans Linde, jag tycker att det förs en ansvarsfull biståndspolitik. Vi jobbar hela tiden på att stärka den ytterligare. Hans Linde sade att det var all time high i avskrivningar. Jag skulle också vilja lägga fokus på att det är all time high i biståndssammanhang. Det har aldrig givits så mycket pengar i bistånd från en svensk regering som 2013. Det är likadant för innevarande år som för året dessförinnan. Alliansregeringen är faktiskt den enda regering någonsin som varje enskilt år har lyckats leverera 1 procent av bni i bistånd. Då har självklart även avskrivningarna ökat något, men även om man räknar bort avskrivningarna finns det inte en enda socialdemokratisk, vänsterstödd regering som någonsin har gett så mycket pengar till biståndet. Det är för att vi har ett tydligt utvecklingsfokus. Men vi har också andra delar som vi tycker är viktiga i utvecklingen. Biståndet är en del. När det gäller flyktingmottagande gör vi inte bara en avräkning. Du tog upp Luxemburg, och jag måste erkänna min okunskap. Jag vet inte riktigt hur många flyktingar Luxemburg tar emot. Det kanske Hans Linde har fakta om. Men jag vet att Sverige tveklöst är det land som tar emot mest flyktingar inom EU. När det gäller Syrien kommer vi att öka extremt under kommande år. Jag tycker att vi har en skyldighet att göra vad vi kan för att på bästa sätt kunna erbjuda dem som kommer hit ett värdigt och bra mottagande och en så snabb integration som möjligt. Delvis kan det kosta pengar, och där använder vi givetvis även biståndspengar. Jag tycker dock att det är väl använda pengar.

anf.155 Carina Hägg (S):

Fru talman! Jag sade i mitt anförande att jag välkomnar att regeringen har kikat på vårt förslag och tagit intryck av det, så att man avsätter medel för till exempel demokratiarbete i Nordafrika. Nu gäller det att detta också kommer till stånd. Vi har förlorat mycket tid, och jag känner att det är bekymmersamt. Det är många som hade velat göra en större insats för att bygga broar och stödja demokratin, men man har saknat resurser. Men jag välkomnar den satsning som görs. Jag kände dock inte igen mig i den bild som Moderaternas företrädare gav här. Vi fick höra om vikten av att arbeta med folkrörelsebistånd. På flera av de områden som jag har haft möjlighet att följa och besöka är det precis tvärtom. Jag kan ta ett exempel. Det gäller Turkiet, där vi från svensk sida genom Palmecentret har haft många organisationer involverade med att bygga upp partnerskap. Man har jobbat med folkrörelsebistånd underifrån, med att praktisera demokrati och att göra många röster hörda. Detta arbete kommer att avslutas under nästa år, för det finns inga medel mer. Det vi ser från regeringens sida är alltså att man tvärtom lägger över medel på stora organisationer, men inte till det folkrörelsebistånd vi har fått höra om - sådant som engagerar många och är långsiktigt. Nu sker detta i Turkiet vid en väldigt olycklig tidpunkt. Är det något som behövs just nu är det forum och möjligheter att få tala med varandra och diskutera svåra frågor - att demokratisera samhällena. Jag tycker att detta är beklagligt, och det stämmer dåligt med det som vi fick föredraget här. Ska jag ta det som att man från Moderaternas sida är beredd att ompröva de beslut man har fattat och är beredd att skifta tillbaka och stödja folkrörelsebiståndet i praktiken och inte bara i ord här i kammaren? Man kan kanske göra det på ett ännu effektivare sätt.

anf.156 Christian Holm (M):

Fru talman! Det syns nog ganska tydligt också i ekonomiska siffror i budgeten att demokratibiståndet - satsningen på demokrati och mänskliga rättigheter - är en oerhört stor del av biståndet och också en växande del. När det gäller enskilda projekt är det svårt att kolla. Det kan säkert finnas någon enskild organisation som får minskade anslag och något projekt som stängs ned, men det kan också öppnas nya. Jag vet att Olof Palmes Internationella Center har varit och är engagerat i Turkiet. Jag är själv engagerad i Moderaternas Jarl Hjalmarsson-stiftelsen, som tillsammans med Olof Palmes Internationella Center har varit på plats just i Turkiet. Det är viktigt att vi gör det här. Det är också viktigt att vi har demokratistödet i exempelvis MENA-regionen, i Mellanöstern och i norra Afrika, som Carina Hägg tog upp. Det skulle säkert ha kunnat göras mycket mer under tidigare stadier. Men nu har vi sett den arabiska våren, som har gått vidare - det har blivit vår, sommar och vinter. Det är väldigt härligt att se varenda diktator som faller, men det innebär inte per automatik att det blir demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och en förbättrad levnadsstandard och levnadssituation för människorna i de här länderna. Jag tror att vi behöver vara mer närvarande, inte minst från politiskt håll. Det handlar om att försöka vara med och hitta, bygga och stötta demokratiska krafter som vill jobba parlamentariskt i de här länderna. Den diskussionen hade jag och Carina Hägg förra året utifrån att Carina Hägg har ett engagemang i internationella frågor och Socialistinternationalen, som under en lång tid hade ett mycket nära samarbete med i stort sett varje diktator som har fallit i den här regionen.

anf.157 Carina Hägg (S):

Fru talman! Christian Holm vet också att det är ett sidospår. Vi hade inga relationer med de regimer som du talar om. Jag ska inte stå här och granska vilka som Moderaterna i dag omfamnar och har samarbetat med. Jag tycker inte att den diskussionen leder någonvart. Men för vår del har vi sedan mycket länge inte haft några relationer med de regimer som fanns till exempel i Nordafrika. Det har inte skett under min tid i politiken. Det handlar om att se framåt. Vi har talat om de här frågorna förut. Jag har menat att regeringen svek de demokratiska krafterna i Nordafrika, men man har alla möjligheter att vara aktivare framöver. Jag har inte heller nu när det gäller den situation som finns i Kairo, inte minst på Tahrirtorget, hört något uttalande eller något ställningstagande från Sveriges regering, vilket jag tycker är beklagligt. Det är lika viktigt i dag att stödja de demokratiska krafterna och mana till samling, uppslutning och enighet om att man behöver en konstitution som respekterar grundläggande värden. Men tyvärr saknar jag en tydlighet från regeringen. Det krävs ibland en tydlighet från regeringen också i ställningstaganden för att driva på utvecklingen och stödja en utveckling. Det handlar inte minst också om att se till att det finns möjligheter att jobba med folkrörelsebistånd. När det gäller Nordafrika väntar vi fortfarande. Nu kanske det kommer. Samtidigt ser vi att man drar in på andra ställen. Vi har från Socialdemokraterna efterfrågat besked: Var finns de här möjligheterna att arbeta på Afrikas horn? Vad finns det för möjlighet att arbeta för att stödja oppositionen i diasporan? Kan vi göra det? Finns de resurserna? Finns det stödet från regeringens sida? Finns det från Christian Holms sida? För land efter land, på punkt efter punkt, saknar jag de praktiska möjligheterna. Jag saknar initiativ i den riktningen. Kan det som sades från talarstolen bekräftas? Är det så att vi får se större möjligheter och större resurser? Är man beredd att satsa på folkrörelsebistånd och att satsa på till exempel att stödja Eritreas rörelse i diasporan för ett annat samhälle?

anf.158 Christian Holm (M):

Fru talman! Jag kan upprepa att vi ökar stödet till området mänskliga rättigheter och demokrati. Carina Hägg är också medveten om att den största delen av biståndet fördelas genom Sida. Annat ger vi genom multilaterala organ, såsom FN och EU. Det är klart att jag inte kan stå i Sveriges riksdag och säga exakt vilket projekt som kommer att få vilka pengar. Det tror jag kanske inte heller att Carina Hägg vill att jag ska göra. Men det blir svårt att peka ut en enskild grupp. Det är också den här regeringen som, när det gäller att jobba med den politiska diasporan och när det gäller att jobba med politiska partier, har dubblerat stödet till de partinära organisationerna. Det har man gjort just för att jobba med det. Och det är viktigt. Carina Hägg tog också upp arbetet inom Socialistinternationalen. Jag är medveten om att de svenska socialdemokraterna försöker nå en förändring och en demokratisering av organisationen som sådan. Mona Sahlin gjorde dessutom ett försök att avancera i hierarkin i organisationen. Det tror jag hade varit bra för organisationen. Sverige har väl i många delar, både från regering och enskilda riksdagsledamöter, tagit ställning och varit väldigt tydligt vad gäller att vi vill stödja de demokratiska krafterna och att vi fördömer dem som bryter mot mänskliga rättigheter och de demokratiska principerna. Vi jobbar givetvis också aktivt genom EU. Den kraften är oerhört viktig. Det är bra att Sverige har en linje. Men om vi kan få hela EU att arbeta på samma linje är det oerhört bra. Vi har den parlamentariska församlingen för Medelhavsområdet, där bland andra Ulrik Nilsson från Moderaterna sitter och gör ett aktivt arbete. Under själva revolutionen var självklart frihet på nätet en viktig del och en stor svensk satsning som nu har fått internationellt genomslag. Det har tagits upp inom EU, i FN:s generalförsamling och nu senast vid Aseanmötet i Laos. Jag tror att det är viktigt att vi driver just de frågorna.

anf.159 Valter Mutt (MP):

Fru talman! Christian Holm nämner att millenniemålen snart ska ersättas, förnyas, uppdateras eller hur vi väljer att uttrycka det. Den tiden löper ut 2015. Så är det. Men jag hörde väldigt lite av konkretion när det gäller vad Moderaterna tänker att de ska ersättas med. Det finns flera idéer ute i forskarvärlden och också i, så att säga, den verkliga världen. En sådan är det här med direkt kontantstöd. Man åker, så att säga, slalom runt biståndsbyråkratier i både givarländer och mottagarländer och ger människor pengar i handen direkt. Det är en brittisk världsledande utvecklingsekonom, Guy Standing, som tidigare var chef för ILO:s enhet för socioekonomisk trygghet som har varit med och utvecklat det här. Som jag nämnde i mitt anförande finns det spännande pilotprojekt. Man skulle verkligen kunna tro att det här var en idé som tilltalar Moderaterna, att man stärker den enskilda individen på byråkraternas bekostnad. Men när vi väckte en motion om det från Miljöpartiets sida fick vi inte med oss den utskottsmajoritet som Christian Holm är en del av. Det fick bli en reservation i stället, där vi glädjande nog fick stöd från Vänsterpartiets sida. Men ideologiskt är det här lite förvirrande, tycker jag. När man vill stärka individen får man inte med sig Moderaterna.

anf.160 Christian Holm (M):

Fru talman! Det finns nog mycket man kan göra post 2015, efter de nuvarande millenniemålen. Samtidigt är det trots allt några år kvar till 2015. Det handlar också om att se till att speeda upp och öka farten fram till 2015 för att komma så långt som möjligt fram till dess, så att det inte innebär att man bara börjar titta på det efteråt och ger upp. Men vi kan väl också konstatera att hur duktiga vi än är kanske det är osannolikt att tro att samtliga millenniemål uppnås. Och även om samtliga millenniemål uppnås är vi inte framme, utan vi har fortfarande en lång väg att gå. Bland annat en sådan högnivåpanel som biståndsministern ingår i ska titta på vad man ska göra framöver. Om vi hade allt det klart i dagsläget vore den något överspelad. Men det jag tror är viktigt är att man gräver djupt i olika områden, som man har gjort. Man kan se: Vad är det som har fungerat effektivt? Vad är det som har fungerat bra? Vad är det som har givit resultat? Var har de stora problemen varit? Vi kanske i vissa lägen har en ganska tydlig uppfattning om att det här kan vara ett område som inte har kommit så långt på grund av det här. Vi kan ta ett sådant område som SRHR-frågorna, kvinnors rättigheter och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Vi vet att det finns många krafter som kanske jobbar i motsatt riktning. Man vill begränsa kvinnors rättigheter. Man vill försvåra aborter. Och man har ett stort tabu över de här frågorna över huvud taget. Där tror jag att det är oerhört viktigt att Sverige står starkt och kämpar vidare för att nå mycket längre. Det handlar om att se till att det inte går bakåt men framför allt om att försöka trycka på så mycket som möjligt för att det ska gå framåt. Valter Mutt tog upp kontantstöd. Det är en variant. Men jag tror att det också är en del i det som ska ingå i frågan: Vad kan man göra framöver? Men vi vill ha en uppföljning och en utvärdering, och detta är inte helt enkelt att i alla lägen utvärdera.

anf.161 Valter Mutt (MP):

Fru talman! Ja, när det gäller den här breda rundmålningen instämmer jag i det mesta. Men jag vill komma tillbaka till det här, tjata lite, för jag tycker att det är en väldigt intressant idé med direkt kontantstöd. Det finns för övrigt en rapport från Svenska kyrkan som heter Pengar i handen , där man kan titta mer på det här. Det här är inte bara någon liten udda idé, utan det är en idé som verkligen håller på att få vingar ute i världen. Jag tänker då inte främst på experimentet nere i Namibia, i byn Otjivero, för det var ganska begränsat. Jag tänker också på Bolsa Família i Brasilien som har fått Gini-koefficienten som mäter ojämlikheter i ett samhälle att ändra riktning så att ojämlikheten för första gången i modern tid sjunker, och sjunker ganska rejält, i Brasilien tack vare den här formen av direkt kontantstöd. Jag tänker vidare på de försök som pågår med direkt kontantstöd i Indien och som är riktigt uppmärksammade. Indiens premiärminister var faktiskt ute för bara någon vecka sedan och sade att det här verkar väldigt spännande och någonting som de indiska myndigheterna gärna utvidgar försöken kring. Jag skulle därför gärna vilja ha ett tydligare svar av Christian Holm. Vad tror ni? Är det här något att gå vidare med?

anf.162 Christian Holm (M):

Fru talman! Allting som visar sig ha en positiv effekt är självklart sådant man måste titta mer på, till exempel hur man skulle kunna implementera det vidare. Detsamma gäller kontantstödet, men det vore väl lite att gå ett steg i förväg från riksdagens sida om vi sade att nu gör vi det, utan att göra djupare undersökningar och gå igenom exakt hur vi skulle kunna göra det på ett ansvarsfullt sätt. Som Valter Mutt väl beskriver det finns det många delar man kan göra, och det är viktigt att det vi gör är väl förankrat, väl underbyggt och att vi på alla möjliga sätt ser till att vi så långt det går kan garantera att det ger utveckling och leder rätt. Vi vet också när det gäller biståndet, oavsett i vilken form - kontantstöd, projektstöd eller budgetstöd - så arbetar vi i länder som är de absolut svåraste arbetsmiljöerna i världen. Det kan vara Afghanistan, det kan vara Kongo, det kan vara något av länderna i Syd- och Latinamerika. När det gäller kontantstöd är det också viktigt att poängtera och se den del som är långt mycket större än det samlade internationella biståndet, och det är de pengar, de remitteringar som alla de landsmän som bor och arbetar i andra länder skickar tillbaka. Detta motsvarar tre gånger det samlade internationella biståndet och har visat sig vara effektivt. Det är låg korruptionsrisk eftersom det hamnar direkt hos familjer. Det är en kombination av den delen, biståndet och, som jag tidigare har talat om, näringslivet och andra aktörer, civilsamhället och övriga aktörer som är närvarande i biståndet. Som sagt, kontantstöd är en intressant del som jag tycker att vi bör titta djupare på. Sedan får vi se var vi landar.

anf.163 Fredrik Malm (FP):

Fru talman! Vi diskuterar utrikesutskottets betänkande UU2 som rör utgiftsområde 7 i budgetpropositionen från regeringen. Det omfattar drygt 38 miljarder, alltså 1 procent av bruttonationalinkomsten. Biståndet i Sverige har aldrig varit högre än så. Det kan man tacka borgerliga regeringar med ett stort inflytande från Folkpartiet och andra partier för. Andra, vänsterinriktade regeringar har aldrig under en mandatperiod klarat av att nå upp till enprocentsmålet. Vi gör det. Det är viktigt. Sedan är det mycket riktigt så, vilket har påpekats tidigare, att en hel del räknas av ifrån detta enligt de principer som vi också är hyggligt överens om. Även om inte Hans Lindes parti accepterar detta gör Socialdemokraterna det, och vi har en tradition av att följa de regler som OECD/Dac har satt upp för vad man får avräkna för. Fru talman! Efter avräkningar uppgår biståndet därmed totalt sett till drygt 31 miljarder svenska kronor. Även det är internationellt sett mycket högt, och det ska vi vara stolta över, tycker jag. I stort sett alla partier, i alla fall sju av oss, ska vara stolta över att vi ställer upp så pass mycket för människor som har det svårt i världen, att vi ställer upp så pass mycket för att främja demokrati, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter och tar ett stort humanitärt ansvar i världen. Det är klart att vi alltid skulle kunna göra mer, men jag tycker att vi ändå måste vara väldigt stolta och raka i ryggen över det som Sverige faktiskt gör. Vi befinner oss nu i en tid av ekonomiska svårigheter, inte minst i Europa, där man ser att det samlade biståndet minskar från de europeiska länderna. Det är klart att det är tufft för många politiker att stå upp för ett högt bistånd i dag när det finns starka opinioner som kräver att man ska sänka biståndet. Det är väl inte helt oförståeligt att vissa regeringar tvingas göra en del tuffa prioriteringar den här tiden. Men det är viktigt för Sveriges del att vi som har en ordnad ekonomi, vi som har balans i vår ekonomi, vi som på olika sätt under lång tid har varit ett föredöme för internationell solidaritet och ett högt utvecklingsbistånd nu inte sviker utan står fast vid enprocentsmålet och ett högt och generöst bistånd. Fru talman! Vi ökar nu stödet ytterligare för insatser i Mellanöstern- och Nordafrikaregionen. Vi har ju en regional strategi. Det finns en strategi för Västbanken/Gaza för Palestina, och det finns en strategi för Irak. Vi ökar på en hel del på den regionala ramen för att på olika sätt möta den efterfrågan som nu finns på mer stöd från och utvecklingssamarbete med Sverige till följd av upproren i flera arabstater. Fru talman! Vi satsar också mer på att nå millenniemålen, vilket är mycket viktigt. Vi är förstås glada över att vår biståndsminister har utnämnts av FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon till att vara med och mejsla ut de kommande nya millenniemålen framöver. Vi ökar också stödet till exempel till Swedfund som går in med investeringar i utvecklingsländer, vilket också kan bidra till utveckling. Fru talman! Det finns en skrivelse till som behandlas i det här betänkandet. Det är inte bara budgetpropositionen från regeringen utan även skrivelsen Biståndets resultat - tema demokrati och mänskliga rättigheter . Den kom till riksdagen i somras, på den amerikanska nationaldagen den 4 juli, och även denna skrivelse behandlas i betänkandet. Skrivelsen handlar om hur Sverige arbetar för att främja demokrati och mänskliga rättigheter inom biståndet och resultat och lärdomar av Sveriges bilaterala och multilaterala utvecklingssamarbete. Vi har tre tematiska prioriteringar i svenskt bistånd i dag, och en av dem är demokrati och mänskliga rättigheter. Den här skrivelsen som ska utvärdera detta tar egentligen sin utgångspunkt i en lite längre resa som vi har gjort inom den borgerliga alliansen. Det handlar om någonting som vi har kämpat för mycket i Folkpartiet liberalerna, och det är att på ett mer samlat och omfattande sätt arbeta med att stärka demokrati och mänskliga rättigheter i världen. Det här började med en skrivelse som kom för några år sedan. En del har kanske glömt bort den vid det här laget. Skrivelsen hette Frihet från förtryck och var väldigt viktig. Den slog fast en sorts ideologisk grund för demokratibiståndet och även något som förstås slås fast även i en del andra dokument: att svenskt bistånd ska vara rättighetsbaserat och betona det som inom filosofin kallas för negativa rättigheter, det vill säga det vi kan kalla grundläggande mänskliga rättigheter - alltså yttrandefrihet, tryckfrihet och sådana saker - och sätter det i samband med sociala rättigheter som också är mycket viktiga för att skapa demokrati. Vid en prioritering mellan om Sverige ska slåss för en sjätte semestervecka i världen eller för att alla människor ska omfattas av yttrandefrihet lägger vi dock betoningen på att kämpa för yttrandefriheten så att människor kan kräva en sjätte semestervecka med hjälp av demokrati och yttrandefrihet. Men de här olika rättigheterna förstärker ändå varandra. I skrivelsen Frihet från förtryck identifieras också tre fokusområden för demokratibiståndet, nämligen medborgerliga och politiska rättigheter, demokratins och rättsstatens institutioner och procedurer, det vill säga fria och oberoende domstolar men också valövervakning och hjälp att arrangera demokratiska val och sådant där, samt demokratiseringens aktörer, mycket av det som CSO, alltså civila samhällsorganisationer och även partianknutna organisationer och stiftelser arbetar med, att stödja dissidenter och annat. Frihet från förtryck följdes upp av en policyskrivelse ett år senare som hette Förändring för frihet . Den handlar om hur man konkret kan genomföra demokratibiståndsinsatser. Hur kan vi stärka yttrandefriheten, oberoende medier, stimulera partisystem, stärka det civila samhället och så vidare? Nu har det här biståndet prioriterats ned ett antal år. Det är intressant, tycker jag, att titta på den skrivelse som kom i somras, för det finns en hel del där som är tänkvärt. Några väldigt positiva saker som jag tror att vi alla ändå ska vara nöjda med är att demokrati och mänskliga rättigheter är någonting som har en väldigt framskjuten plats inom det svenska biståndet i dag. Det är faktiskt huvudsektorn hos Sida. Sektorn demokrati och mänskliga rättigheter är en större sektor hos Sida i dag än till exempel den humanitära sidan, även om mycket humanitärt bistånd förstås går genom FN via det multilaterala biståndet. Den här sektorn hos Sida bygger ju på OECD/Dacs definitioner, som är lite vidare än de definitioner regeringen har i Frihet från förtryck . Man kan ändå väldig tydligt se att till exempel att stödja demokratiseringens aktörer utgör en rätt stor del av det samlade demokrati- och människorättsbistånd som vi ger. Sverige är enligt Sida, OECD och Sadev det land som ger störst andel av det bilaterala biståndet till demokrati och mänskliga rättigheter i världen. Sida hade förra året över 1 200 aktiva insatser inom det här området. År 2010 gav Sverige mest i världen i riktat stöd till exempelvis hbtq-rättigheter och arbete för detta. Det är ju positivt. Det tycker jag att vi ska vara nöjda med. Det ska vi också vara beredda att lyfta fram. Det är bra för Sverige. Det är viktigt också, tycker jag som liberal i en alliansregering, att kunna peka på de saker som vi faktiskt har gjort. Vi har också efterlyst ett större fokus på demokrati och mänskliga rättigheter. Jag tycker att Sida på ett bra sätt faktiskt har hörsammat detta, vilket också slås fast i skrivelsen. Sedan finns det några saker i detta som kan diskuteras mer, fru talman. Det är bland annat att demokratibiståndet inte är så lätt att utvärdera. Det kan ha att göra med att demokratibistånd tenderar att sättas in i större skala när ett land redan har inlett en demokratisering. Det har kanske varit svårt att gå in med större demokratiprojekt i Tunisien när Zayn al-Abidin Ben Ali fortfarande satt vid makten. Men när han försvann och man såg att Tunisien nu var på väg mot ett nytt Tunisien kom alla dit. Det betyder att det är viktigt att också se de faktorerna, att det som tenderar att vara väldigt framgångsrikt också kan ha sin orsak i att länder redan har inlett en demokratisering. Det andra som jag vill peka på, där Sverige också kan bidra mer, är försök att utveckla metoder för att mäta demokrati. Vi har till exempel Freedom House och en del andra sådana institut i dag. Det är bara det att de data de använder ofta är aggregerad på en sådan hög nivå att det är svårt att se annat än mycket breda trender. Det går att finkalibrera detta. Det går att på ett mycket djupare sätt titta på hur demokratibiståndet kan förändra. Det är också någonting som Sverige har bidragit med tidigare. Vi har ju till exempel stött ett projekt som heter Varieties of Democracy för ett antal år sedan. Det syftade just till att försöka utveckla metoder för att mäta demokrati, vilket är viktigt. Avslutningsvis, fru talman, känner jag mig tvungen att mycket kort kommentera någonting som sades av en tidigare talare, nämligen Miljöpartiets Valter Mutt, som sjöng någon sorts lov till Sten och Flisa här i talarstolen. Miljöpartiet säger att mänskligheten har fört ett krig mot ekosystemen sedan 1700-talet. Det är trots allt en ganska maffig anklagelse, fru talman. Vi har fört krig mot varandra, men det är inte så att generation efter generation av människor i den här civilisationen för ett krig mot vår natur. Det är inte så. Det vi har sett är ju ett socialt framåtskridande. Vi har sett ekonomisk och industriell utveckling. Hela industrialismen på 1800-talet har lyft miljoner och åter miljoner människor ur fattigdom. Jag vet inte riktigt vad Miljöpartiet syftar på när man säger att vi har fört ett krig mot ekosystemen sedan 1700-talet. Är det sågverken? Är det krigen? Är det glödlampan? Är det elektriciteten? Är det naturresursutvinningen, gruvdriften? Är det vägarna och järnvägsnätet? Är det i laboratorierna? Naturen har skapat bakterier som vi dödar genom penicillin, vaccin och annat. Är det ångpannan? Det är viktigt, tycker jag, fru talman, att poängtera detta. Det har en viss koppling till biståndet om man säger att mänskligheten har fört krig mot ekosystemen i 300 år, när mycket av det som vi faktiskt har gjort, som har haft en påverkan på miljön, också är någonting som vi genom biståndet vill ge alla människor möjlighet att ta del av: förbättrad infrastruktur, vägar, sjukvård och så vidare. Det är ju industrialiseringen och inträdet på arbetsmarknaden som också har lett till en frigörelse för kvinnor. Det här är ju viktigt. Om man har tänkt föra in någon sorts civilisationskritik i biståndspolitiken tror jag att man ska berätta för de människor som lever i fattiga länder i dag vad det är för utveckling som Valter Mutt är beredd att förvägra dem. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

anf.164 Carina Hägg (S):

Fru talman! Vi hör Folkpartiets representant i debatten ta upp frågor som berör kvinnor och reproduktiva rättigheter. Men då är frågan: Varför har ni inte åstadkommit andra och bra resultat på ett annat sätt än vi har sett under perioden sedan 2006? Om vi tittar på siffrorna ser vi att biståndsstödet minskade med 130 miljoner kronor under åren 2006 fram till 2008. Sedan fortsatte det svenska stödet på det här området, som under hela perioden har sagts vara ett prioriterat område, de facto att minska, liksom stödet till hiv/aids-bekämpningen. Sådana här nedgångar, såväl procentuellt som i kronor, har fått pågå tills vi nu ser att det ska ha lagts tillbaka någonting. Det är ju en känd metod. Man tar först bort och sedan lägger man tillbaka lite. Då kan man säga att man gör en satsning. Faktum är att riksdagen har fått en bild genom den verbala framställningen från talarstolar och på andra sätt och en annan i praktiken, där man har prioriterat ned det här området när det gäller resurser. Vi kan också se att den största nedskärningen skedde från UD:s egen enhet. Vi har sett att i flera av de frågor där det behövs understöd verbalt, deltagande och aktiviteter har man inte från Alliansens sida tyckt att det har varit viktigt att prioritera, vara närvarande och uttrycka en mening. Hur menar Folkpartiet att vi ska känna tilltro till det som sägs från talarstolen när det i praktiken förs en annan politik? Är Folkpartiet berett att driva och kräva en annan aktivitet och andra resurser till det här området? Annars hänger det ju inte ihop. Jag vill ju uppnå att vi har så bred enighet och ett så brett stöd som möjligt i den här kammaren. Det är ju när vi är så eniga som möjligt och det finns resurser som vi också har en större tyngd i vår röst utomlands. Det är ju det vi talar om. Det är att driva verksamhet, att driva på för en bättre situation, att stödja millenniemål och att minska mödradödligheten.

anf.165 Fredrik Malm (FP):

Fru talman! Vi berör ett ämne som verkligen är jätteviktigt. Det är också ett av de områden som regeringen särskilt prioriterar. Jag tycker att det är viktigt när man diskuterar hur man kan främja kvinnors rättigheter att man ser att det egentligen finns flera olika sektorer inom biståndet som berörs av detta. En stor del av jämställdheten hos Sida ligger ju inom sektorn demokrati och mänskliga rättigheter, men ganska mycket av det som når fram till kvinnor och specifikt syftar till att förbättra kvinnors rättigheter finns också multilateralt inom en rad olika FN-organ, i millenniemålsarbetet, i arbetet med att få fler länder att ratificera och därefter också respektera innehållet i resolutioner - resolution 1325 till exempel och resolution 1820 - vårt stöd till UN Women, UNFPA och en hel del annat. Tittar man över detta totalt sett och försöker skaffa sig en helhetsbild tror jag att det är väldigt svårt att säga att Sverige skulle vara någon sorts svikare i den grenen. Det finns säkerligen ett och annat man kan kritisera Sverige för, men dels i arbetet i den sociala sektorn i stort, dels i arbetet specifikt för kvinnors rättigheter, och dessutom på en del andra sätt, bidrar Sverige faktiskt till att försöka stärka situationen för kvinnors rättigheter. Det kan handla om ett utvecklingssamarbete som syftar till att skapa en ekonomiskt oberoende ställning för kvinnor i många länder, till exempel med olika typer av krediter och försörjningsmöjligheter. Det kan handla om flickors möjlighet att kunna gå till skolan tack vare att vi också har haft en svensk närvaro i norra delarna av Afghanistan under en tioårsperiod. Jag tycker att vi gör en hel del. Jag tror att det är farligt att låsa sig vid något enskilt anslag, för det här är så mycket vidare och täcks upp av så pass många fler anslag än så.

anf.166 Carina Hägg (S):

Fru talman! Det är ändå ett faktum att under den period Folkpartiet haft möjlighet att finnas i regeringen och ofta innehaft poster som har betydelse för området har de facto stödet till ett område som Folkpartiet självt för länge sedan sade var prioriterat, nämligen SRHR-området, sjunkit. Det får Folkpartiet ta ett ansvar för. Jag hoppas att vi fortsättningsvis kan upprätthålla de ekonomiska anslagen i en relevant och viktig del av den totala biståndskakan. Folkpartiet har också att ta ansvar för att Sverige i dag inte har en samlad röst i dessa frågor i världen. Det handlar om politik, ställningstaganden, policy, vad man driver på och stöder, samarbeten och nätverksbyggande. I dag har Sverige inte längre en samlad röst i frågorna. Det finns inte ens en samlad röst från Alliansen. Vi försöker driva på. Vi ser vikten av att Sverige har en tydlig och stark röst till stöd för SRHR-området i sin helhet. I dag får jag allt oftare höra att Sverige var bra. Sverige var tydligt. Sverige stod upp för frågorna. Man säger var . Jag skulle vilja säga att Sverige är . Jag säger inte heller att Sverige inte gör insatser genom att vi stöder multilaterala organisationer, men det är inte nog om stödet samtidigt sjunker procentuellt och i kronor. Det har skett under ett antal år. Om vi samtidigt inte har en enad röst - och Folkpartiet har ett stort ansvar för det - tycker jag att Fredrik Malm borde tydliggöra Folkpartiets roll och vilket ansvar Folkpartiet är berett att ta framöver. Är man nöjd? Jag är som socialdemokrat inte nöjd. Jag är långt ifrån nöjd, men Fredrik Malm verkar nöjd.

anf.167 Fredrik Malm (FP):

Fru talman! Jag ska berätta vad jag inte är nöjd med. Jag är inte nöjd med det förtryck som finns i världen, som är mycket omfattande i vissa delar av världen i specifikt dessa frågor. Det gör att vi ibland tvingas göra djärva ställningstaganden. Det kan handla om specifika projekt, hur vi förhåller oss till en specifik regim, hur vi ställer oss till politiska krafter som lyfter upp frågor som handlar om att till exempel kriminalisera homosexualitet eller att förbjuda Prideparader i Östeuropa eller det som sker i Uganda. Vår uppfattning i Folkpartiet och den övergripande uppfattningen inom, hävdar jag, stora delar av Biståndssverige och även här i riksdagen och inom Alliansen är att det är viktigt att Sverige står upp i det vi kallar motvindsfrågor. Vi ska inte börja ge efter och på olika sätt ge vika för grundläggande principer för att blidka till exempel religiösa krafter eller någon patriarkal samhällsstruktur eller regim. Jag vill hävda, fru talman, att Sverige står upp bra för detta. Vi kan alltid göra mer. Men jag vill ändå hävda att det med tanke på den totalt samlade bilden av Sveriges insatser på hela det sociala fältet, för kvinnors rättigheter, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, skyddet för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queerpersoner, att det ska mycket till att hävda att Sverige är en svikare i de frågorna. Vi tar vårt ansvar. Vi kan säkerligen framöver göra ännu mer, men vi gör mycket redan nu.

anf.168 Valter Mutt (MP):

Fru talman! Jag visste att Fredrik Malm skulle gå i gång på frågan om krig mot ekosystemen. Det är bra. Då får vi en debatt. Jag förnekar naturligtvis inte att det är varmt och skönt att stå här. Jag förnekar inte fördelarna med bra belysning i stället för en eldstad. Det är bara en markering att industrialismen har fört med sig mycket gott för mänskligheten. Jag försökte säga att vi måste ta tag i alla dessa minusposter. Av FN:s miljöprogram framgår att 60 procent av jordens ekosystem är gravt skadade. Fler blir de. Världsbanken säger att vi med full fart är på väg in i fyragradersväggen. Johan Rockström på Stockholm Environment Institute började ifrågasätta mänsklighetens överlevnad som ras, och så vidare. Någonstans måste vi ändå inse vad klimatklockan är slagen. Det är den djupa förtvivlan som många känner i den gröna rörelsen. Jag är teknikoptimist. Jag tror att om vi går tillbaka, fast på en högre teknisk nivå, till flödesenergierna, vind och solkraft, kan det ordna sig.

anf.169 Fredrik Malm (FP):

Fru talman! Det är positivt att Miljöpartiet tar några steg tillbaka från den lite mer mustiga argumentation som framkom i det tidigare inlägget. Jag tror att Valter Mutt och jag på denna punkt är alldeles överens om att vi måste se det klimathot som världen står inför. Det är klart att vi måste göra det. Det finns en rad olika saker man kan göra för att förbättra för miljön. En hel del gör vi, till exempel om vi tittar på att använda marknadsmekanismer i miljöns tjänst genom en prissättning av nedsmutsning. Det går att göra en hel del på det området för att på olika sätt få in mer dynamik i miljöns tjänst. Jag tackar för det! Valter Mutt sade att mänskligheten har fört ett krig mot ekosystemen sedan 1700-talet. Var det så att du menade 70-talet? Det var då kärnkraftsreaktorerna kom till Sverige. Det här leder oss in på frågan att om det är vår avsikt med biståndet att fattiga människor ska förbättra sin levnadsstandard kommer det att kräva mer i framtiden av energisystem och samhällsbyggnad än det som bara kan tillgodoses genom den teknik vi har i dag för sol och vind. Samma sak gäller Sverige. Vi står inför ett antal viktiga strategiska vägval i vårt land framöver under nästa mandatperiod vad gäller kärnkraftens framtid. Där är vi inte överens. Den ekonomiska utveckling som vi har sett i Sverige är det viktigt att andra länder få ta del av. Det är detta min kärnpoäng.

anf.170 Valter Mutt (MP):

Fru talman! Det är under sena 1700-talet man på allvar börjar bryta stenkol. Vi går in i den fossila eran. Det var vad jag menade. Det är ändå viktigt med en viss ödmjukhet. Urfolk i Latinamerika utvecklar tankar om buen vivir, att leva på det goda sättet, att det faktiskt finns sätt att utveckla mänsklig kultur som skiljer sig ordentligt från den västerländska. Jag är rädd för landgrabbing. Det finns naturligtvis goda exempel, men det finns också oerhörda problem där resursstarka intressen fullkomligt slår både urfolk och småbönder av banan. Då vill jag, Fredrik Malm, kommentera frågan om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Jag kanske övertolkade Fredrik Malm, men jag tycker du ställer dig lite väl mycket mot politiska och medborgerliga rättigheter. Jag tycker tvärtom att Sverige, precis som Finland och 106 länder i världen, borde ratificera ESK-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Om de finns går det bättre att utnyttja sina politiska rättigheter. Jag tycker till exempel att det är oerhört viktigt att utveckla överklagandeinstitut för de småbönder som ofta blir av med sin jord på grund av landgrabbing. Det har FN:s livsmedelsorgan FAO tagit med i sina riktlinjer. De baserar sig på ESK-protokollet. Jag är inte riktigt uppdaterad på var Folkpartiet står. Folkpartiet är kanske inte så negativt utan tycker att Sverige, i likhet med Finland och många andra länder, borde ratificera protokollet. Vi från de grönas sida ser ingen motsättning. Tvärtom förstärker ekonomiska, sociala, kulturella och politiska rättigheter ömsesidigt varandra.

anf.171 Fredrik Malm (FP):

Fru talman! Det är alltså i fråga om stenkolet skon klämmer för mänsklighetens krig mot ekosystemen sedan 1700-talet. Nu kan vi ju inte vrida klockan tillbaka, men det hade varit intressant att föra denna diskussion på 1700-talet med de samhällen som då började bryta stenkol, för att se vad de möjligen skulle kunna göra i stället. Stenkolet var nämligen en del i en utvecklingskedja som sedan ledde till att andra tekniker utvecklades och att man på olika sätt kunde börja transportera sig, transportera varor, ta sig till andra platser och utveckla hela den civilisation vi har. På denna punkt tror jag dock att det blir svårt, fru talman, för mig och Valter Mutt att enas. Jag kan däremot givetvis se ett problem med kolutvinning i dag. Det är klart att vi gör, men det är för att det finns en lång rad andra alternativ vi känner till i dag. Vi hade dock aldrig kunnat utveckla dessa alternativ om man inte på 1700-talet hade kunnat utveckla samhället från den status det då befann sig i. När det sedan handlar om rättigheter, fru talman, är jag alldeles överens med Miljöpartiet om att sociala rättigheter är väldigt viktiga. För att kunna hävda sina grundläggande mänskliga rättigheter och för att kunna vara en aktiv del i ett demokratiskt samhälle är de sociala rättigheterna viktiga. Vad jag däremot menar är att det finns ett antal plattityder i denna debatt i största allmänhet. Människor slänger sig med nonsensuttryck som exempelvis: På Kuba har man låg barnadödlighet, och det är väl bra. Ja, det är bra, men det innebär ju inte att det är okej att Fidel Castro är världsrekordhållare i politiska flyktingar per capita. Det finns alltså en sorts sammanblandning där man på något sätt accepterar förtryck med hänvisning till sociala landvinningar, och det är det jag vänder mig emot.

anf.172 Hans Linde (V):

Fru talman! Det är sex år sedan jag deltog i min första biståndspolitiska budgetdebatt här i kammaren. Då hette Folkpartiets biståndspolitiska talesperson Birgitta Ohlsson. Jag minns från den debatten att Birgitta Ohlssons anförande var ett brandtal för kvinnors rättigheter, och det var knappast ett enskilt fall. Birgitta Ohlsson brukade under sin tid i utrikesutskottet i debatt efter debatt lyfta upp kvinnors rättigheter. Jag kan i denna sena timme i kammaren till och med avslöja att det oftast var så att jag och Birgitta Ohlsson kunde stötta varandra när vi träffade företrädare för konservativa regimer och när vi tillsammans lyfte fram de kontroversiella frågorna om kvinnors rättigheter, hbt-frågor och liknande. Jag och Birgitta Ohlsson var oense om mycket, men på dessa punkter var vi väldigt ofta ense. Det som är tragiskt att se är att den rösten tystnade när det blev ett skifte på posten som biståndspolitisk talesperson i Folkpartiet och Fredrik Malm tillträdde. Vi hörde Fredriks Malms anförande; trots att han drog över tiden nämndes bara kvinnors rättigheter - det gäller alltså majoriteten av jordens befolkning - bara lite i förbifarten. Jag kan faktiskt inte heller, måste jag erkänna, komma ihåg ett enda tillfälle då Fredrik Malm under sin tid i utrikesutskottet har lyft fram frågor om hbt-personers rättigheter, kvinnors rättigheter eller aborträtten när vi har haft utländska besökare från regimer som kränker dessa rättigheter. Jag måste faktiskt säga att Kristdemokraternas Désirée Pethrus de senaste åren har kört om Fredrik Malm när det kommer till engagemang för kvinnors rättigheter. Vad som är än allvarligare är dock det som nu händer i biståndsbudgeten. Fredrik Malm skryter här om att Folkpartiet har ett så stort inflytande på den svenska biståndspolitiken, men trots allt ser oberoende parter när de tittar på det svenska biståndet att biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter har minskat år för år under den tid då Fredrik Malm har varit biståndspolitisk talesperson för Folkpartiet. Vad hände med det feministiska engagemanget, Fredrik Malm? Var det bara en dagslända så länge Birgitta Ohlsson satt i utskottet?

anf.173 Fredrik Malm (FP):

Fru talman! Detta är ett klassiskt retoriskt grepp man använder i politiken. Man säger: En gång i tiden var ditt parti mycket snällare än vad ni är nu! Det är bara det att Hans Linde inte röstade på Birgitta Ohlsson den gången, utan han röstade på Lars Ohly. Det finns också det omvända, vilket man ibland hör från Alliansen: En gång i tiden stod Socialdemokraterna för arbetslinjen! Det är bara det att de som säger detta röstade på Gösta Bohman då, inte på Olof Palme. Det är alltså någon sorts retoriskt grepp. Ska vi vara uppriktiga när det handlar om kvinnors rättigheter inkluderas dock detta i det som i stort sett hela mitt anförande handlade om, nämligen bistånd för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är en del av detta. Kvinnor är faktiskt inte hälften av världens befolkning utan ännu fler; en majoritet av världens befolkning är kvinnor. Kvinnor är de som ofta lider mest under diktatur, krig och konflikter, och hävstångseffekten för kvinnor tror jag faktiskt är större än vad den är för män vid en demokratisering. Hans Linde säger, fru talman, att jag inte ställer några kritiska frågor. Ja, de två regimer som har kommit till riksdagens utrikesutskott och som har varit riktiga värstingar när det handlar om att slå ihjäl kvinnor och så är Iran och Saudiarabien. Min uppfattning är att dessa länder inte har fungerande parlament värda namnet, och jag ser inte varför riksdagens utrikesutskott ska sysselsätta sig med artighetsvisiter från dessa parlament. Jag kan väl alltså bara försvara mig med att jag inte närvarade vid dessa möten utan försöker att kritisera eller föra en kritisk dialog med dessa regimer på ett annat sätt. Hans Linde kanske hellre sitter och chittchattar med den wahabitiska diktaturen i Saudiarabien i utskottets sessionssal. Jag valde att inte göra detta, fru talman.

anf.174 Hans Linde (V):

Fru talman! Faktum är att inte jag heller deltog vid mötet med den saudiska delegationen. Jag gjorde den markeringen. Detta är inte något slags retoriskt grepp från min sida, Fredrik Malm - jag konstaterar ju faktum på punkt efter punkt. Jag tror att vi om vi går igenom alla de anföranden Fredrik Malm har hållit i talarstolen under sin tid som utrikespolitisk och biståndspolitisk talesperson kommer att se att ytterst lite har ägnats åt kvinnor och kvinnors rättigheter. Det är ett faktum att vi har haft företrädare för en lång rad regeringar i utrikesutskottet som på olika sätt kränker kvinnors och hbt-personers rättigheter. Kan Fredrik Malm ge något exempel på att han har lyft fram frågor om hbt-personers eller kvinnors rättigheter när vi har haft utländska besökare i utrikesutskottet? Det är trots allt ett faktum att stödet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter har minskat för varje år som har gått medan Fredrik Malm har varit biståndspolitisk talesperson för Folkpartiet. Det är ingenting jag hittar på och ingenting som Socialdemokraterna har drömt eller oppositionen har fantiserat ihop. Det är någonting som den politiskt obundna organisationen RFSU har kommit fram till när den har granskat den borgerliga regeringens biståndspolitik. Sedan säger Fredrik Malm: Jag har ju pratat om demokrati och ekonomisk utveckling. Det syftar också på kvinnor; det kommer också att gynna kvinnor. Jag nämnde visserligen inte kvinnor, men det jag pratar om kommer också att gynna kvinnor. Här avslöjar Fredrik Malm den stora brist på feministiskt engagemang och feministisk förståelse som han trots allt uppvisar i denna debatt. En feminist ser nämligen att mannen är norm i det samhälle vi lever i, och kvinnan är undantag - på alla politikområden. Om vi inte har med ett tydligt feministiskt perspektiv och ständigt synliggör kvinnors erfarenheter och deras perspektiv kommer vi att utgå från mannen som norm. Då kommer det att vara mannen som sätter dagordningen. Det är därför vi i det samhälle vi lever i hela tiden måste lyfta fram kvinnors erfarenheter och verklighet. Det begriper man om man är feminist. Det har uppenbarligen inte Fredrik Malm gjort.

anf.175 Fredrik Malm (FP):

Fru talman! Det finns ju inget parti i denna kammare som under så lång tid har satt i system att stödja de mest manschauvinistiska regimerna, nämligen de socialistiska så kallade machismostyrena i Latinamerika, som ert. Hugo Chávez - skulle du kalla honom feminist, Hans Linde? Fidel Castro, som för övrigt internerade homosexuella på 70-talet - skulle du kalla honom en förkämpe för SRHR-frågor? Jag skulle inte göra det. Om vi ska föra en seriös debatt tycker jag att det är viktigt att vi inte bara säger: Du är en dålig feminist. Hans Linde vet att Folkpartiet i årtionden har slagits för kvinnors rättigheter och för ett feministiskt perspektiv. Vi har fört in ett genusperspektiv i en rad olika politiska frågor. Jag väljer att fokusera på att kvinnors rättigheter bland annat är specifika frågor i statsbudgeten, genom att vi ger riktade stöd till FN-institutioner som jobbar med dessa frågor och genom att vi specifikt siktar in oss på att försöka stärka vissa FN-resolutioner, till exempel 1325 och 1820. Sverige har bidragit till att föra in detta även i Natos nya strategiska koncept. Jag vet att Hans Linde inte gillar Nato, men det spelar ingen större roll eftersom Nato finns. Det är viktigt att föra in den typen av tankesätt där. Vi har på en rad olika sätt mycket specifikt jobbat med att stärka detta. Vi har varit oerhört tydliga i våra kontakter med regeringen i Uganda, till exempel, vad gäller vart landet är på väg när det handlar om skyddet för homosexuella eller just bristen på sådant. Vi väljer dock också , Hans Linde, att se att dessa frågor inte är enbart könsspecifika. Det är även så att breda demokratiseringsprocesser, alltså ekonomisk utveckling med tillväxt där fler människor kan göra sitt inträde på arbetsmarknaden, tenderar att gynna kvinnor ännu mer än män - av det enkla skälet att vi lever i den typ av globalt manssamhälle Hans Linde beskriver. Jag delar den analysen i botten, fru talman.

anf.176 Julia Kronlid (SD):

Fru talman! I den skrivelse om resultat vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter som Fredrik Malm tog upp i sitt anförande tycker jag att det ligger ett mycket stort fokus på politiska och medborgerliga rättigheter och demokratiarbete som är inriktat på statliga institutioner och myndigheter. Det är också någonting som vi har tagit upp i vår följdmotion på den här skrivelsen. Ett exempel på bistånd som går via regeringens system, statliga institutioner och myndigheter är Sveriges bistånd till Afghanistan. Afghanistan är samtidigt ett av de länder i världen som har störst problem med korruption. Jag har inte de exakta siffrorna på vad som går igenom demokrati- och MR-arbetet och vad som går via bilaterala samarbetsstrategier, men det är ändå ett bistånd som vill stödja myndighets- och institutionsuppbyggnad. Samtidigt talar regeringen om vikten av fattigdomsbekämpning, att nå ut till fattiga och förbättra fattiga människors levnadsvillkor. På vilket sätt anser Fredrik Malm att man når ut till de mest behövande människorna när man kanaliserar ett bistånd via en av de mest korrupta regeringarna i världen? Kan Fredrik Malm se riskerna med att kanalisera biståndet via den här typen av länder? Vi förespråkar här att man ska gå direkt till det civila samhället och till organisationer i det civila samhället. I Fredrik Malms anförande hörde jag väldigt lite om sociala och ekonomiska rättigheter. Anser Fredrik Malm och Folkpartiet att människors tillgång till vatten, sanitet, livsmedel och utbildning också är mycket viktiga grundläggande mänskliga rättigheter som är en förutsättning för att man ska kunna tillgodose andra rättigheter?

anf.177 Fredrik Malm (FP):

Fru talman! Jag börjar med att svara på den andra frågan. Det är klart att vatten och sanitet är oerhört viktiga saker. Det är jätteviktigt att hälsotillståndet i världen förbättras och att man genom humanitärt bistånd också kan hjälpa människor som har det svårt i de allra värsta situationerna, till exempel katastroftillstånd och annat. Det jag vänder mig emot är en tendens som har funnits i Sverige under ganska lång tid, även inom biståndsdebatten, där man svänger sig med uttryck som att yttrandefrihet inte är så viktigt om människor inte har mat på bordet. Det har funnits en tendens under mycket lång tid att nedvärdera de grundläggande mänskliga och demokratiska rättigheterna och i stället urskulda odemokratiska regimer med hänvisning till att de har gjort sociala framsteg. Det är mycket problematiskt. Det finns från vänsterhåll i argumentationen när man till exempel försvarar Castroregimen på Kuba med hänvisning till sociala framsteg. Det har funnits inom borgerligheten också genom åren när man har försvarat en del östasiatiska auktoritära stater med hänvisning till att de når en mycket stor ekonomisk tillväxt. Jag är mycket kritisk till dessa resonemang. Därför menar jag att det är viktigt med att ha fokus på de grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna. Det är precis det som vi argumenterar för i regeringens skrivelser Frihet från förtryck och Förändring för frihet , som kom därefter. Det tas också upp i en rad andra dokument. Fru talman! Sedan hade Julia Kronlid en fråga om Afghanistan. Det är jättesvårt. Det är ett krigshärjat land med en regering som inte levererar när det gäller transparens. Det finns enorma behov hos civilbefolkningen. Det beror lite på vilken typ av bistånd man ska ge, och vi ger mycket genom till exempel Svenska Afghanistankommittén.

anf.178 Julia Kronlid (SD):

Fru talman! Jag skulle gärna vilja att Fredrik Malm utvecklade svaret på min fråga om Afghanistan. Ja, vi ger mycket via Svenska Afghanistankommittén. Det är någonting som vi talar mycket positivt om. Men det var inte det jag frågade om. Frågan var hur Fredrik Malm ser på det bistånd som går via den afghanska regeringens system när Afghanistan är ett av de mest korrupta länderna i världen. Finns det några risker med det? Vi kan självfallet inte säga att yttrandefrihet är oviktigt. Det är oerhört viktigt för ett fungerande samhälle. Den grundläggande inställningen måste vara att alla mänskliga rättigheter är odelbara och universella. Jag skulle vilja gå ned på en praktisk nivå. I mitt anförande tog jag upp att man satsar på teaterföreställningar i Egypten. Är det verkligen fattigdomsbekämpning? Hur ska en kvinna ha möjlighet att gå på teater om hon inte ens har mat och vatten för dagen? Jag tycker att det är frågor vi bör ställa oss när det gäller biståndet. Hur ska kvinnor kunna delta i ett politiskt liv och hävda sina rättigheter om de måste ägna hela sin tid åt att hämta vatten och bedriva ett undermåligt jordbruk som hon inte kan försörja sin familj på? Jag säger inte att man inte ska ha något bistånd alls till demokratiska och politiska rättigheter, men jag tycker att man bör öka biståndet till sociala och ekonomiska rättigheter för att ge grundläggande förutsättningar att kunna nyttja de demokratiska och politiska rättigheterna. Jag hoppas att Fredrik Malm förstår vad jag är ute efter. Man ska inte heller bygga luftslott, institutioner och myndigheter som inte har ett grundläggande stöd i värderingar i samhället. Därför vill jag fråga om man inte borde satsa ännu mer på insatser i det civila samhället.

anf.179 Fredrik Malm (FP):

Fru talman! En förutsättning för att vi ska kunna genomföra ett bra bistånd i Afghanistan är att vi är där. Det är det första konstaterandet. Sverigedemokraterna är ett parti som anser att Sverige inte ska vara i Afghanistan. Då blir det närmast omöjligt att genomföra de utvecklingsinsatser som Sverigedemokraterna argumenterar för här och nu. Det är jättelätt att säga att vi ska ha ett bistånd som stöder civilsamhället i Afghanistan på olika sätt, men man är inte beredd att använda några personer för att skydda de här biståndsinsatserna så att de kommer fram till sina mottagare. Det handlar om den naiva uppfattningen att man kan sitta i Stockholm och hjälpa människor i Afghanistan. Jag tror att det är mycket svårt. Vi hoppas att de afghanska säkerhetsinstitutionerna ska kunna utvecklas på ett sådant sätt att när vi drar oss tillbaka militärt ska de afghanska myndigheterna kunna träda in och klara säkerheten. Om jag inte minns fel satt inte Sverigedemokraterna i riksdagen när vi fattade beslut om att öppna vår ambassad i Kabul. Jag tvivlar på att Julia Kronlid skulle sitta här i bänkraden och trycka på ja-knappen för att satsa svenska skattepengar på att ha en diplomatisk beskickning i Kabul. Det hade också varit en förutsättning för biståndet. Men hur ni möjligen skulle ha kunnat rösta i ett sådant fall är mer ett hypotetiskt resonemang som utgår från Sverigedemokraternas allmänna politik på det internationella området. Fru talman! När det gäller teater tycker jag att det är viktigt att också konstatera en annan sak. Fattigdomsbegreppet är inte enbart en fråga om låg ekonomisk levnadsstandard. Brist på demokrati och brist på frihet är också en inkluderad del av definitionen av fattigdom. Det är också mycket tydligt i policydokument från alliansregeringen. Jag tror att vi alla håller med om det. Man kan säkert diskutera ett enskilt projekt och en teatergrupp hit och dit, men allmänt sett bör sägas att kulturen ändå är en del av det demokratiska blodomloppet.

anf.180 Kerstin Lundgren (C):

Fru talman! För första gången har det absoluta antalet människor som lever i extrem fattigdom fallit i sub Sahara. Det bryter en långvarig trend av ökning sedan 1981. Avgörande för den fortsatta utvecklingen är om utvecklingsländerna kan upprätthålla en robust och hållbar tillväxt. Då har man möjlighet att adressera hälsobrister och utbildningsbrister som i dag berövar människor möjligheter och länder deras utvecklingskraft. Avgörande är också vår kapacitet att stötta med till exempel bistånd. Det bygger på att vi har en hållbar ekonomisk tillväxt också i vårt land och inte för en ekonomisk politik som gör att bruttonationalinkomsterna rasar, för skulle vi göra det skulle 1 procent av fallande bruttonationalinkomster bli mindre än det vi ser i dag. Millenniemålen kan nås till 2015 om alla parter, och jag betonar alla parter, tar sitt ansvar. Det handlar inte bara om bistånd. Det handlar om att varje stat måste ta sitt ansvar. Det handlar om att näringslivet är med och tar sin del. Det handlar om att det civila samhället gör sitt. Vi har möjligheter att halvera fattigdomen före 2015. Vi har halverat andelen människor som drabbas av att inte ha rent dricksvatten. Vi nådde detta mål 2010. Vi har förbättrat livsvillkor i kåkstäder, favelor och annat. Och vi har kommit en bra bit på väg i flera av de åtta millenniemålen. Mål 4, om barnadödlighet, har vi inte nått. Där gör regeringen i budgeten en tydlig prioritering. Mål 5 är också viktigt, och där är vi inte heller framme. Det handlar om kvinnors möjligheter, om jämställdhet, om mödrahälsovård och, som redan varit uppe i debatten, om SRHR-frågor. Jämställdhet är en oerhört viktig del i utvecklingsarbetet, herr talman, därför att, som också Världsbanken har konstaterat, vi tack vare ett svenskt initiativ har fått en studie som visar att förutsättningen för att nå en framgångsrik välfärdsutveckling är att man tar vara på kvinnors resurser och inte ställer kvinnor åt sidan. En förutsättning är alltså verkligen en politik för jämställdhet om man vill nå en politik för välfärd. Herr talman! Regeringen har en tydlig tematisk prioritering som vi fullt ut stöder: demokrati och mänskliga rättigheter, kvinnors möjligheter, som redan berörts, och miljö- och klimatfrågorna. Jag vill här fokusera tydligt på att det handlar om att nå hållbar utveckling, att bistå till hållbar utveckling. PGU, politik för global utveckling, firar tio år nästa år. Från vår utgångspunkt ser vi skäl att uppgradera politiken för att få en politik för hållbar utveckling. Vi ser konflikter, förtryck, dålig styrning, korruption, fattigdom och exkludering av människor. Det är inte hållbart. Det är inte en grund för hållbar utveckling. Det är inte ett effektivt bruk av våra skattebetalares pengar, herr talman, att använda dem på ett sätt som inte säkrar att de bidrar till hållbar utveckling direkt eller indirekt. Vi ser i dag effekterna av tyfonen som slagit ut stora områden och samhällen i södra Filippinerna. Vi har sett effekterna av monsterstormen, som den kom att döpas till, på den amerikanska östkusten i höstas. Och vi ser hur de humanitära katastroferna ökar och faktiskt också tar alltmer utrymme av vår gemensamma budget för bistånd. Det är en övergång mot mer kortsiktiga insatser, och det kommer att krävas mer av kortsiktiga insatser om vi inte klarar att förebygga och jobba hållbart från början. Världsbanken, återigen, har inte bara fokuserat på vikten av jämställdhet utan alldeles nyligen också lyft fram att vi kan få vänja oss vid fyra grader varmare i slutet av det här århundradet om vi inte vidtar åtgärder. Det kan måhända, herr talman, tyckas behagligt i Sverige och Stockholm en dag som denna, men för världen som helhet vore det naturligtvis en jätteutmaning. Det är en tillräcklig utmaning om vi ser vad den internationella klimatpanelen pekat ut om två graders ökning till 2050. När världens länder möts i Doha rör man sig runt de 15 procent av klimatgaserna som täcks av Kyotoavtalet. Det handlar om regler för att fortsatt åtgärda detta. När vi diskuterar bistånd här i Sverige verkar det som att mål 7 delvis glöms bort. Det känns som att vi nästan har klarat av det på något sätt, möjligen då sanitet. Men, herr talman, i mål 7 ingår att tydligt minska våra utsläpp av växthusgaser. Från 1990 till 2007 såg vi en 35-procentig ökning av koldioxidutsläppen. Finanskrisen har kommit därefter och minskat ökningstakten. Den senaste bilden är en fortsatt ökning 2011 men från en mycket lägre nivå. Det krävs, herr talman, en stark vilja från oss alla att anta de utmaningar som vi står inför och förebygga i stället för att reparera i efterhand. Det är en klok användning av skattebetalarnas pengar. Det är en klok satsning för de människor som drabbas av de katastrofer som vi ser och kommer att få se alltmer av. Från Centerpartiets sida är vi beredda att anta utmaningarna, att göra mer både här hemma och i världen. Vi är glada för de 500 miljoner som särskilt satsas för 2013. Vi är naturligtvis också glada för prioriteringen av mål 7 i budgeten och resurserna i de övriga biståndsanslagen via Sida, runt 2 miljarder, för till exempel vatten, och för att klara utmaningarna när det gäller livsmedelsförsörjning, inte minst i Subsahara, som är viktig för att ta människor och samhällen vidare från fattigdom till en hållbar framtid. Vi är som sagt beredda att göra mer. Men vi ser då inte den enda vägens politik, som har varit uppe i debatten här tidigare, med bara nya skatter och regelverk. Vi vill utnyttja marknaden. Vi tycker att det är viktigt att man kan fortsätta med CDM-insatser och jobba för att ta den typen av åtgärder vidare. Vi har pratat ekosystemtjänster tidigare, och det handlar naturligtvis om att prissätta dem rätt så att vi gör marknadsmässigt riktiga bedömningar i slutändan. Det handlar inte heller om nånannanism på det här området. Alla ska bidra. Alla måste ta ansvar. Då kommer också alla att vara vinnare, inte minst kommande generationer. Från vår sida siktar vi framåt mot att hitta de SDG, Sustainable Development Goals, för 2015 och framåt som vi är glada för att biståndsministern är med och jobbar för att ta fram. Jag tycker också att det finns skäl att understryka värdet av att biståndsministern är med i vår debatt här, även om den är under en sen timme, så tack för närvaron! Jag är också glad, herr talman, så här i slutet av mitt anförande att Sveriges regering nu kan presentera den sjunde budgeten i rad på en nivå som är 1 procent av bni. Det är ju inte vi som värderar vad som är bistånd, utan det gör OECD/Dac, så vi låter dem granska och göra den bedömningen. Vi har ökat biståndet sedan 2006 med i storleksordningen 10 miljarder, tack vare en klok ekonomisk politik. Det finns ett starkt stöd hos svenska folket för bistånd alltjämt. Vi vill ta solidariskt ansvar för vår gemensamma framtid, inte kortsiktigt utan långsiktigt, och vi ska värna den viljan genom ett starkt fortsatt stöd till det civila samhällets organisationer. Vi vet att de kan medverka till att bygga demokrati också i utvecklingsländerna. Människa till människa och Kvinna till kvinna bidrar till starka civila samhällen och bidrar till att skapa grund för demokrati. Men de är också viktiga som watch dogs för att granska oss här hemma och andra parlament därute. Till sist, herr talman, är jag glad över att vi har en bred samsyn om biståndsbudgeten i utskottet, inte minst om nivåer. Det såg ut att fela 23 miljoner i en budget på 31 miljarder, men även här kunde vi sträcka ut handen till varandra och hitta lösningar. Det är jag glad för. Tack för det! Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. I detta anförande instämde Fredrik Malm (FP).

anf.181 Carina Hägg (S):

Herr talman! Jag ska beröra en sak som jag tog upp i mitt anförande och som jag skulle vilja få ett svar på. Socialdemokraterna anser att de pengar som räknas av från biståndsramen måste uppfylla de mål som gäller för biståndet. Regeringen borde i framtiden göra en redovisning av detta i samband med att budgeten överlämnas till riksdagen. Det vore bra att få höra om Centerpartiets representant Kerstin Lundgren delar den socialdemokratiska synen att det är viktigt med en sådan redovisning. Vi vill ha ordning och reda, och vi vill kunna följa utvecklingen och pengarna och se att varje krona avsätts för och går till det som det är tänkt. Vi har inte sagt att vi inte står bakom avräkningar, så länge de fullt ut följer OECD/Dacs regelverk. Vi vill också ha en större kunskap om detta och kunna ta vårt parlamentariska ansvar. Vill Kerstin Lundgren tillsammans med oss socialdemokrater ta detta ansvar genom att begära att få det redovisat för oss i samband med att budgeten kommer till riksdagen? Kan vi få Kerstin Lundgrens och Centerpartiets stöd i denna fråga?

anf.182 Kerstin Lundgren (C):

Herr talman! Jag tackar Carina Hägg för frågan. Jag har inget emot en sådan redovisning. Det låter dock som om det skulle vara något hemligt med dessa avräkningar. Så är det inte. Precis som Carina Hägg säger är det OECD/Dac som bedömer vad som är bistånd och inte. Mot denna bakgrund är det vi som gör en redovisning och får en bedömning av hela den budget det handlar om. Ska det kunna räknas av som bistånd måste det också svara upp mot de krav som där finns. Dessa redovisningar görs årligen, och jag utgår från att det inte skulle vara något bekymmer med det.

anf.183 Carina Hägg (S):

Herr talman! Vi socialdemokrater har ju inte ställt upp på en del av de avräkningsmetoder som regeringen tidigare har tillämpat i stor skala. Men jag lägger ingen misstänksamhet i detta. Det är rimligt med transparens och öppenhet. Jag hoppas att det blir stor enighet och att vi får stöd av Centerpartiet så att vi får den här redovisningen. Då kan vi göra bedömningen och föra diskussionerna och inför våra väljare säga att vi har koll på denna del av biståndsbudgeten, att vi vet hur pengarna används och att avräkningarna följer OECD/Dacs regelverk. Egentligen skulle vi inte behöva ta upp denna fråga, utan det borde vara självklart att det levererades till riksdagen. Men nu är det så, och då ställde jag frågan. Jag hoppas att jag kan tolka svaret som att Kerstin Lundgren ger Socialdemokraterna sitt stöd i denna del och att vi till nästa budget har denna ordning etablerad.

anf.184 Kerstin Lundgren (C):

Herr talman! Regeringen har en transparenshållning som är mycket tydlig. Annat var det under tidigare regeringars tid. Med Openaid som utgångspunkt ska vi försöka göra hela biståndsbudgeten mer transparent, tydlig och lättare att följa för oss i kammaren men också för enskilda i Sverige och i andra länder. Herr talman! Jag är glad att vi har en samsyn också på detta område när det gäller budgeten. Mellan oss och Socialdemokraterna är det ingen skillnad när det gäller avräkningar. Det är en politik som den tidigare regeringen har använt sig av och som också denna regering använder sig av. Det är rimligt att göra avräkningar från biståndet på områden som till exempel EU, flyktingsmottagning och det som vi har haft med i budgeten.

anf.185 Désirée Pethrus (KD):

Herr talman! Trots den sena timmen vill alla partier vara med och ge sin syn på biståndet, och det är viktigt att det kommer med i protokollet. I år firar biståndet som sagt 50 år. Det är högtidligt att fylla 50 år, och det tycker jag ska gälla även biståndet. Utvecklingen i världen har alltsedan biståndet blev en del av Sveriges engagemang för fattiga i världen i många stycken varit väldigt positiv, även om vi har mycket kvar att göra. Biståndet gör skillnad. Allt fler barn får gå i skola, och hungern har minskat. FN:s millenniemål om halverad världsfattigdom, förbättrad tillgång till rent vatten och bättre levnadsvillkor i slumområden har redan uppnåtts. För alla de som fått tillgång till vård och behandling för hiv och aids är det naturligtvis en fråga om liv eller död. Där har vi kunnat rädda många liv genom vårt bistånd. Herr talman! Samtidigt som EU:s samlade bistånd minskar ligger Sveriges biståndspolitiska linje fast. För sjunde året i rad levererar alliansregeringen upp till enprocentsmålet. För 2013 innebär det 38,2 miljarder kronor. Det kan hamna något under, och det kan också som år 2011 hamna på 1,02. Det är för att vi gör en prognos för nästa år, och vi kan inte säga exakt hur ekonomin kommer att falla ut. Vi gör dock en prognos på 1 procent i budgeten. Under Kristdemokraternas tidigare partiledare Alf Svenssons tid som biståndsminister avsattes 1994 för första gången 1 procent av bruttonationalinkomsten till biståndet, och detta trots den tidens djupa ekonomiska kris. Inte heller nu, mitt i lågkonjunkturen, tummar regeringen på sina ambitiösa biståndsmål. Kris eller inte kris, fattigdomsbekämpning och en hållbar utveckling gynnar i slutändan hela världen. Vänsterpartiet menar att regeringens ambitionsnivå inte är tillräckligt hög. Men när Vänsterpartiet var stödparti till Socialdemokraterna, som styrde mellan 1994 och 2006, uppnåddes enprocentsmålet endast ett år, 2006, när det var högkonjunktur. För oss kristdemokrater utgör främjandet av mänskliga fri- och rättigheter både utgångspunkten och målsättningen för Sveriges utvecklingssamarbete. MR-frågorna har diskuterats här, och de är oerhört viktiga. Med ökad tillgång till de mänskliga fri- och rättigheterna minskar människors ekonomiska fattigdom. När människor kan och får kämpa för grundläggande rättigheter ökar chansen till utveckling i ett land. Därför är det glädjande att dessa frågor ligger högt i regeringens prioritering i utrikespolitiken. I Nordafrikas och Mellanösterns stater är behovet av stöd till reformeringsvänliga krafter stort. Även om gamla förtyckarregimer har förpassats till historiens skamvrå och nya styren har tillsatts genom öppna och fria val är flera länder ännu långt från verklig demokrati. För att förhindra att reformeringssträvandena i MENA-regionen stannar upp ökar Alliansen återigen stödet för att stärka respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna med ungefär 160 miljoner kronor. Flerpartisystem och öppna, fria och demokratiska val är inte alltid en garant för mänskliga fri- och rättigheter. Parlament och politiska partier behöver fortsatt stöd för demokratiutveckling, och jag tror att många av oss här i salen har kontakter i Nordafrika och Mellanöstern. De behöver stöd i sina demokratiseringsprocesser, och betydelsen av det demokratibistånd som ges via partianknutna organisationer, det så kallade PAO-stödet, är därför även fortsättningsvis stor. Det är glädjande att Alliansen nu ökar stödet till detta arbete i MENA-regionen. Herr talman! Jag vill tacka Vänsterpartiet och Hans Linde för den eloge jag fick för arbetet med jämställdhetsfrågor. Jag har förstås också förberett ett litet avsnitt om jämställdhet som jag nu ska ta upp. Jämställdhet är också en av regeringens viktiga prioriteringar. Vi har tre prioriteringar i utrikespolitiken. Den första är mänskliga rättigheter och demokrati, den andra är jämställdhet och den tredje är klimat och miljö. Sverige har en stor trovärdighet i dessa frågor. Många länder önskar samarbeta med oss för att öka kvinnors rättigheter i sina länder. Sverige bidrar på många olika sätt genom att ge stöd och utbilda kvinnor som vill bli engagerade politiskt. Herr talman! Det är glädjande att det nästan varje vecka kommer besök hit till parlamentet. Jag träffar kvinnor, men även män, som via olika organisationer, som Kvinna till kvinna och Operation 1325, med våra biståndsmedel har möjlighet att göra projekt för att hjälpa och stötta kvinnor och jobba för ökad jämställdhet, just nu framför allt i MENA-regionen. Kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter, det som kallas SRHR-frågor, är också någonting som Sveriges regering har haft högt på agendan när andra har svikit kvinnorna. Det handlar om kvinnor som gifts bort som barn, kvinnor som utsätts för sexuellt våld och kvinnor som lever i länder med totalförbud mot abort och som lever under en stor risk. Graviditet och förlossning innebär för många inte, som kanske för oss här i västvärlden, en glädje utan en stor oro för att ens överleva i de fall som man får komplikationer. Millenniemålet om förbättrad mödrahälsa är det millenniemål som är längst ifrån att uppnås. Trots att vissa framsteg har gjorts under de senaste åren dör närmare 1 000 kvinnor varje dag världen över i samband med graviditet och förlossning, de flesta i utvecklingsländer. Det är därför glädjande att det i regeringens budget för nästa år finns en särskild satsning för att arbeta för detta millenniemål. Barns överlevnad och barns rättigheter får inte heller nedprioriteras utan måste vara ett centralt element i alla biståndsinsatser. Alliansens särskilda satsningar på millenniemålen om minskad barnadödlighet och grundskoleutbildning för pojkar och flickor är en investering lika mycket för i dag som för framtiden. År 2009 dog 12 000 färre barn varje dag jämfört med 1990. Det är många människoliv som sparas genom att vi har satsat på att motverka barnadödlighet och har satsat också på utbildning och utveckling. Det är stora framsteg som vi måste ta till vara. Sveriges regerings tredje prioritering är miljö och klimat. Klimathotet känner inga geografiska gränser. Klimatförändringar och miljöförstöring slår extra hårt mot världens fattiga. Fortsatta svenska satsningar som underlättar de fattigaste ländernas anpassningar till ett förändrat klimat är därför en självklarhet. I betänkandet tycker jag att det ges många bra exempel på insatser som sker via Sida. Vi vet också att Sverige var en av de stora förespråkarna för särskilda klimatinsatser vid Köpenhamnsmötet 2009. Det civila samhällets aktörer är för oss kristdemokrater centrala i demokrati- och utvecklingsarbetet. Genom sin existens är de försvarare men också bärare och förvaltare av mänskliga fri- och rättigheter. Genom sin lokala förankring och i sin roll som granskare av biståndet har civilsamhället goda möjligheter att bekämpa ett av de största hoten mot hållbar utveckling, nämligen korruption. Att bekämpa korruption görs bäst genom att man kommer ned på de lokala nivåerna. Vi är därför glada över att regeringen nu ökar anslaget till civilsamhället liksom till antikorruptionsinsatser, vilket är någonting som vi tidigare har efterlyst. Tittar man på hur mycket av stödet från regeringens budget som har gått till civilsamhället kan man se en intressant jämförelse. År 2002 gick 300 miljoner kronor till civilsamhällets demokratistöd. År 2011 gick 1,7 miljarder till det. Det är en mycket stor ökning och någonting som vi är stolta över. Den privata sektorns utveckling och insatser i biståndet diskuteras ofta. Vi tycker att den bör uppmuntras. Om den privata sektorn arbetar i enlighet med samstämmighetspolitiken, internationella ramverk och riktlinjer och tar ett socialt ansvar kan den bidra med handel, investeringar och jobbskapande åtgärder, vilket är viktigt för den globala utvecklingen. Swedfund har i uppdrag att med biståndsmedel utveckla näringslivet i olika utvecklingsländer. Swedfund har varit omdebatterat, och det är bra att regeringen har skärp regelverket kring deras arbete. Kapitaltillskottet till Swedfund för 2013 ska nu explicit gå till investeringar i låginkomstländer. Samtidigt ska man utkräva ett tydligare socialt ansvarstagande från de företag man samarbetar med. Det är viktigt att vi inte bara får till ökad handel. Jag kan hålla med Vänsterpartiet när det gäller att vi inte vill dra in den privata sektorn utan krav när vi samverkar kring bistånd. Det ska naturligtvis handla om en rättvis handel som inte utnyttjar människor i slavarbete. Det ska finnas en sund arbetsmiljö. Man ska motverka barnarbete och korruption och inte exploatera ländernas naturtillgångar utan se till att de kommer de fattiga till del. I exempelvis Demokratiska republiken Kongo vet vi att det finns enorma naturtillgångar. Det skulle kunna vara ett jätterikt land. Men det pågår en exploatering, vilket genererar konflikter, vilket i sin tur genererar fattigdom, och människor får leva på flykt. Nu måste världssamfundet sätta press på landets ledare men också på alla de företag som verkar i östra Kongo. Dessa frågor kan inte lösas enbart genom biståndet. Herr talman! Bistånd är ett politikområde som så många andra. Det är mycket komplicerat. Att styra och utvärdera biståndet görs inte så enkelt. Hur får vi ett effektivt bistånd? Tittar man tillbaka på de 50 år som biståndet har verkat visar forskningen att vi har haft ungefär samma debatt hela tiden. Hur utvärderar vi det, hur kan vi mäta det, och så vidare? Vi menar att vi måste ha många verktyg i verktygslådan för att skapa en bred och hållbar utveckling. Olika problem i olika delar av världen kräver olika typer av lösningar. Det generella budgetstödet har sina möjligheter. Det ger samtal med regimer. Det ger en möjlighet till ett ägarskap för det enskilda landet. Men det är viktigt att Sverige sätter upp strikta kriterier för budgetstödet. Vi vill också betona det långsiktiga utvecklingssamarbetet. Det är viktigt att vi inte vidtar kortsiktiga åtgärder utan att vi ser till det långsiktiga utvecklingssamarbetet. För att säkerställa ett fortsatt kvalitativt svenskt bistånd och en kontinuerlig, oberoende och professionell uppföljning och utvärdering hoppas vi att den omvandling som nu ska ske när Sadev avvecklas blir bra. Vi har haft Sadev som en utvärderingsfunktion. Nu föreslår vi en nystart av utvärderingsarbetet. Jag hoppas att vi ska hitta en bra lösning där alla partier som har varit med i överenskommelsen nu hittar ett nytt sätt att jobba med utvärderingsfunktionen. Herr talman! Det finns många saker som man skulle kunna ta upp om PGU, kapitalflykt, kontantstöd och flera andra frågor, men jag får tyvärr lämna det för tillfället och återkomma vid ett annat tillfälle. I detta anförande instämde Fredrik Malm (FP).

anf.186 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):

Herr talman! Världen förändras, och vi ser i dag tydligt globaliseringens effekter och möjligheter men även dess hinder. Vi ser hur världen krymper och hur vi som enskilda länder blir alltmer beroende av varandra. Vi har sett utvecklingen i norra Afrika och Mellanöstern till följd av folkets önskan om demokrati, erkännande och rättigheter. Men när vi nu möts ser vi också att våldsamheter eskalerar med tragiska konsekvenser för enskilda människor i Syrien, Egypten och Demokratiska Republiken Kongo. Självklart påverkar detta också oss här i Sverige. Ett av de skarpaste instrument som Sverige har för att möta världens rop på hjälp och stöd är just biståndet. Med 38 miljarder kronor kan vi göra skillnad i enskilda människors liv och försöka påverka globala skeenden och utvecklingen. Men också biståndet verkar i samma paradoxala värld som vi. Liksom vi påverkas av digitaliseringen, ojämn resursfördelning, urbanisering och inte minst av klimatförändringar måste också biståndet anpassa sig i en ny tid. För att vår svenska biståndspolitik ska få genomslag måste den vara relevant i förhållande till andra finansiella aktörer men också hävda sig i tider av världsekonomisk instabilitet och en ökad grad av agerande i nationellt egenintresse bland världens länder för närvarande. Det internationella biståndets storlek minskar avsevärt i förhållande till andra internationella finansiella flöden. Dessutom har resurserna till de fattiga länderna ökat explosionsartat de senaste tio femton åren. Det är exempelvis remitteringar från migranterna som har haft ökad betydelse. När biståndets andel av resursöverföringen till fattiga länder minskar ställer det också nya krav på ett bistånd som fungerar effektivt i ett nytt ekonomiskt sammanhang. Det är mitt ansvar som biståndsminister att se biståndets utmaningar, se till att det är relevant också i en framtid och att det kan samverka med andra flöden och andra aktörer. Vi ska också ha ett bistånd som förmår att ta till vara den nya tidens möjligheter. Den globaliserade världen ger oss helt nya förmågor att lösa problem genom handel, ny teknik och värnandet av universella värden såsom demokrati och mänskliga rättigheter. Det som just nu sker överträffar alla tidigare perioder av fördjupad internationalisering när det gäller antalet människor som omfattas av förändringar som sker i en så snabb takt som aldrig förr. Aldrig förr har så många människor på så kort tid lyfts ur fattigdom som under de senaste 20 åren. Samtidigt saknar miljarder människor möjligheten att dra nytta av globaliseringens goda effekter. De fattigaste människorna som lever på mindre än 1,25 dollar per dag har ökat i antal och uppgår i dag till 1,4 miljarder människor. Ungefär 1 miljard människor lever under slumliknande förhållanden. Det är i mångt och mycket ett resultat av en mycket snabb urbanisering. Men också fortsatt konflikt, krig och sviktande stater skapar en sårbarhet hos människor som gör att vi måste vara med och ta vårt ansvar. Välfärdsklyftorna i världen har trots den ekonomiska tillväxten ökat. För mig, herr talman, är detta helt ohållbart. När vi nu jobbar med de kommande utvecklingsmålen hoppas jag att vi kan gå från målet att halvera fattigdom till att säga att det nu är dags att utrota fattigdomen. Det måste vara möjligt. Det är dags nu, och det kan gå. Men det beror också på vilken politik som förs. Det handlar delvis om vilken politik vi för här men också om hur människor som lever i dessa utsatta länder får del av bättre politik och bättre demokratiförhållanden. Biståndspolitiken behövs också för att stödja fattiga människor för att bidra till och dra nytta av den ekonomiska utvecklingen. Ett annat sätt att tala om hur man kan dra nytta av detta är att fråga lite grann utifrån fattiga människors perspektiv. Vad påverkar deras situation mest? Det vi vet är att svaret ofta är brist på hälsa, utbildning, sociala nätverk och jobb och inte minst tillgång till egenmakt, frihet och rättigheter. Detta är någonting som vi i alliansregeringen kämpar för att adressera. Det handlar om att se hur vi ska kunna på bäst sätt lösa dessa utmaningar och fylla dessa fickor men också se till att vi kan bidra till utveckling. Vår egen ansvarsfulla ekonomiska politik har gett oss en stabil grund för den svenska ekonomin och också dess tillväxt, vilket mina kolleger har påtalat. Det har lett till att biståndsramen för 2013 uppgår till 38,2 miljarder. Det ger oss ett reformutrymme i årets budget med 1,3 miljarder sedan förra året. Det förpliktar förstås att det av riksdagen anvisade medlen när man i morgon går till beslut ska användas så ansvarsfullt och effektivt som det bara är möjligt, att korruption ska kunna undvikas och att vi ska kunna ha en förmåga att visa på de goda resultaten. Jag ställer mig ständigt frågan om de pengar som vi satsar på utvecklingsarbete ger det resultat som vi gör anspråk på. Min och regeringens ambition är att i ökad grad sätta resultaten i centrum för att möta fattiga människors behov och önskemål på ett ännu mer effektivt sätt. Herr talman! Jag välkomnar att riksdagen och utskottet nu har visat ett starkt engagemang och ansvarstagande för just utvärderingen av biståndet. Det är positivt att vi har en bred politisk enighet i fråga om vikten och värdet av en utvärderingsverksamhet. Jag ser det för min del som ett kvitto på att vi nu har kunnat diskutera och driva resultatagendan så långt att man från alla håll är intresserad av god förmåga att veta hur man ska mäta och utvärdera det svenska biståndet. Jag tycker att det är väldigt bra. Riksdagen har nu uppmanat regeringen att fortsätta samtalen om vad för slags utvärderingsmöjlighet Sverige ska ha i framtiden. Det är en mycket positivt i sak. Jag är också väldigt imponerad av det sätt på vilket arbetet har skötts i utskottet av presidiet. Det är synd att Kenneth G Forslund inte kan delta i dagens debatt, även om Carina Hägg är en mycket värdig ersättare. Han och hans kollegers ansvarstagande för just denna fråga är värt en eloge. Om vi är överens om att vi vill ha ett ambitiöst bistånd behöver vi också veta om det gör nytta, och det ska kunna vara utvärderingsbart så att vi kan göra olika vägval. Det är ändå rätt så viktigt att poängtera att vi är överens om en hel del saker. Det har sagts från talarstolen tidigare i kväll. Men det är också skillnad på hur alliansregeringen bedriver sin politik. Vi har en mycket tydlig linje om hur och vad vi vill göra. Jag tänkte lite kort berätta hur vi har använt årets reformutrymme. För det första har vi gjort en kraftsamling för att nå millenniemålen. Millenniemålen som startade 2000 har tjänat kampen mot fattigdomen på ett mycket bra sätt. De blev en måttstock. Det var tydligt, och det var tidsatt. De saknade förvisso en hel del. Det finns anledning att i efterhand säga att de kunde ha varit mycket bättre. Men de har drivit fram en agenda som den borgerliga alliansregeringen har varit oerhört mån om att uppfylla både globalt men också nationellt. Det är därför jag är så glad att vi har ett reformutrymme där vi nu igen stärker Sveriges bidrag till att kunna spurta och nå millenniemålen. För 2013 gör vi satsningar på millenniemål 4 för den minskade barnadödligheten, på millenniemål 5 för förbättrad mödrahälsa och på millenniemål 7, som delvis hänger ihop med målen 5 och 4, för att kunna se hur vi ska kunna få en miljömässigt hållbar utveckling och ytterligare satsning inte minst på rent vatten. Herr talman! Vi har också konstaterat att det finns några länder som har det svårare att nå målen. Däribland finns flera av just konflikt- och postkonfliktländerna. Men regeringens starka fokus på Afrika kvarstår. Vi har också gjort en utökning för de särskilda insatserna för demokrati och yttrandefrihet. Vår analys är att det inte bara är rätt i sak. Vi är övertygade om att om vi vill ha en uthållig och inkluderande utveckling som kommer alla människor till del måste vi redan från början starta med demokrati och mänskliga rättigheter. Att stödja demokratiska förändringar bidrar till ökad respekt för mänskliga rättigheter. Det är numera en uppgift för svenskt bistånd. Inte minst i ljuset av de arabiska revolutionerna står det tydligt hur mycket människor är redo att offra för att få tillgång till sina fri- och rättigheter. En del framgångar har skett just på demokratiseringsagendan. Men det är tragiskt att se att vi en bra bit in på 2000-talet kan konstatera att inte ens hälften av världens befolkningar lever i fria länder där de får tycka, tänka och tro fritt. Det är i många av dessa länder som svenskt bistånd är verksamt. Vi kan konstatera att demokratin på många håll är bräcklig och i vissa länder på tillbakagång. Vi vet att det sker inskränkningar av religions- och yttrandefriheten samt mötes- och organisationsfriheten i många länder. Att prioritera kampen för frihet och mänskliga rättigheter mot förtryck och rättslöshet fortsätter därför att vara viktigt för oss. Regeringen satsar därför mer resurser 2013 på att främja demokrati och mänskliga rättigheter inte minst för demokratiseringens aktörer och människorättsförsvarare. Vi har också gjort en satsning på Mellanöstern och Nordafrika. Vi intensifierar vårt stöd till Mellanöstern- och Nordafrikaregionen. Det görs i ljuset av den utveckling som nu sker bland annat för att stödja pågående och kommande demokratiska transitioner i regionen genom både regionala och bilaterala ansatser. Jag tror att det kommer att vara ett långt och viktigt uppdrag. Det är inte direkt regioner där man kanske borde bedriva bistånd. Men just att stötta i en transition tror vi är viktigt. Herr talman! Vi stärker också vår beredskap för att möta humanitära kriser och katastrofer. Med de bilder som vi ser just nu från Syrien finns det ingen tvekan. Med appellerna i dagsläget, när vintern kommer - nu är vi finansierade bara till 50 procent - kan jag konstatera att Sverige är bland de absolut största humanitära givarna. Jag är stolt över att vi har den kapaciteten. Jag skulle önska att fler givarländer kunde göra mer. Jag vill påminna om att vi inte bara har utmaningen i Syrien utan också har Afrikas horn och konflikterna i Sudan och Sydsudan, Demokratiska republiken Kongo och sårbarheten i Sahelregionen. Men tyvärr måste vi antagligen också kunna ha mer resurser på det området för att också kunna möta klimatrelaterade katastrofers effekter. Får jag, herr talman, eftersom vi har en lång och bra debatt, överskrida min talartid genom att tala lite grann om några ämnen som har varit uppe i debatten. Regeringen fortsätter sina ansträngningar med klimatsatsningen. Att integrera klimatperspektivet i både det bilaterala och det multilaterala utvecklingssamarbetet är viktigt. Vi har beslutat oss för att förlänga den snabbstartssatsning som inleddes tidigare till att gälla även 2013. 500 miljoner kronor avsätts för att via multilaterala kanaler göra mer för att möta klimatanpassningen i de fattigaste länderna. Men vi tycker också att det är viktigt att stödja insatser som konkret leder till begränsade utsläpp av växthusgaser. Min kollega Lena Ek har gjort mycket på det området för att just se hur de kortlivade växthusgaserna är något som snabbt kan leda till förändring inte minst i utvecklingsländerna. Den svenska regeringen står för 11 procent av EU:s snabbstartsfinansiering. Vi har varit först med att anslå medel för detta, och vi är fortfarande störst. Vi har inte vikt ned oss i detta. Herr talman! Får jag också säga något om Swedfund, eftersom det verkar vara en av de få tydliga skiljelinjer som vi kan se i dagens debatt. En utgångspunkt för biståndspolitiken är just att identifiera utvecklingens drivkrafter i syfte att bekämpa fattigdom och få till stånd en hållbar utveckling. Vi tror att om människor får makt att påverka sina egna liv och sina livssituationer, då behövs det jobb. Ingenting kan vara så viktigt för en människa för att själv kunna ta sig ur fattigdom som att man har ett arbete. Problemet i många utvecklingsländer, inte minst när befolkningarna, med de unga människorna, växer explosionsartat och fler och fler vill ha jobb, är att vi måste svara upp mot detta i det svenska biståndet: att vi kan tro på företagande, att vi kan tro på marknader som verkar för de fattiga och att vi kan göra insatser för att få i gång tillväxt och i förlängningen utveckling. Därför är det i sammanhanget modesta kapitaltillskott på 400 miljoner kronor som vi ger till Swedfund International inte så mycket. Det är ett effektivt verktyg att jobba med - fattigdomsminskning genom hållbart företagande. Vi kan medverka till investeringar som annars inte skulle ha blivit av och bidra till bärkraftiga små och medelstora företag, som vid sidan av att skapa sysselsättning också ser till att bredda skattebaser och göra kompetensbyggande och utveckling av lokala marknader. Utväxlingen på varje biståndskrona är hög. Swedfunds kapital kan ju återanvändas för nya investeringar när de andra är avslutade. För de 2,5 miljarder som Swedfund tidigare har fått från svenska staten har bolaget bedrivit verksamhet med drygt 5 miljarder kronor sedan starten 1979. Det lämnar delar av oppositionen synpunkter på i ett biståndssammanhang, när man samtidigt inte har så mycket kritik mot att vi gör detta på ännu större nivåer i många multilaterala utvecklingsbanker. Jag kan förstå att det har funnits kritik kring Swedfunds rapportering och Swedfunds sätt att leva upp till bolagets tydliga biståndsuppdrag. Regeringen har flera gånger gått igenom och skärpt kraven på just hur Swedfund ska ha en inriktning på de fattigaste länderna, vara duktigare på ansvarsfullt företagande och naturligtvis också skärpa sin förmåga att jobba med både transparens och resultatredovisningar. Herr talman! Jag vill avsluta med att tacka för en mycket bra debatt, med bredd och djup kunskap. Jag ser fram emot fortsatta tillfällen. Men jag vill också ta tillfället i akt att tacka mina allianskolleger för att vi nu lägger ytterligare en budget, den sjunde i ordningen, med ständigt ökade volymer och ökade ambitioner, där vi tar ansvar för detta och gärna jobbar tillsammans med riksdagen för ett bra ansvarsutkrävande men också en livlig debatt som kan främja att vi fortsatt skärper argumenten men också lyssnar och lär av varandra. Jag är tacksam för att i repliker ytterligare få bemöta en del av de frågor som har ställts till mig. I detta anförande instämde Christian Holm och Ulrik Nilsson (båda M), Fredrik Malm (FP), Kerstin Lundgren (C) och Désirée Pethrus (KD).

anf.187 Hans Linde (V):

Herr talman! Det är 50 år sedan den här kammaren beslutade om proposition 100, det som blev startskottet för det moderna svenska biståndet. Jag tycker, precis som jag sade i mitt anförande, att det finns en ganska lång rad lärdomar vi kan dra av fem decennier av svenskt bistånd. Vi kan lära oss att ett effektivt bistånd behöver vara ett bistånd som är både långsiktigt och förutsägbart. Vi kan lära oss att om biståndet ska ge resultat krävs det ett nära partnerskap med dem vi vill stödja. Vi har också lärt oss att ett bistånd med tydligt jämställdhetsperspektiv blir ett mycket bättre bistånd. Man kan fundera lite över vilka lärdomar som Gunilla Carlsson har gjort som biståndsminister beträffande 50 år med svenskt bistånd. På nästan alla dessa punkter tycker jag tyvärr att utvecklingen går åt helt fel håll. När vi skulle behöva långsiktighet i utvecklingspolitiken ser vi alltmer av kortsiktighet. När vi skulle behöva förutsägbarhet ser vi alltmer av tvära kast i olika satsningar. När vi skulle önska se ett fördjupat partnerskap ser vi alltmer av detaljstyrning från Stockholm när det gäller den borgerliga regeringens biståndspolitik. Jag tycker att detta är viktiga frågor att ställa. Nu när vi blickar framåt och ska formulera nya utvecklingsmål som kommer att gälla under lång tid framöver och omfatta inte bara Sverige utan alla givare, då är det viktigt att vi lär av historien, av de misstag som vi har gjort och de framgångar som vi har uppnått. Här kommer Gunilla Carlsson att spela en central roll i högnivåpanelen men också senare, när EU ska samlas i en gemensam position. Jag undrar lite hur Gunilla Carlsson kommer att ta till vara fem decenniers svenska erfarenheter av biståndspolitik som vi trots allt har när biståndsministern nu går in i det arbetet. Kommer Gunilla Carlsson att agera och arbeta för att de nya hållbara utvecklingsmålen blir långsiktiga och förutsägbara, att man sätter de fattigas åsikter och behov i fokus och att målen kommer att genomsyras av ett tydligt och konsekvent jämställdhetsperspektiv?

anf.188 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):

Herr talman! Absolut! Vi kommer att se till att vi är fortsatt väldigt trovärdiga men också drivande i den globala utvecklingsagendan. Jag vill ta tillfället i akt och fråga om Hans Linde har siffror eller statistik som jag som biståndsminister saknar. Jag är också glad att många här verkar ha siffror på att vi har vikt ned oss i SRHR-frågor och att vi inte har de och de siffrorna. Jag tror att det ligger lite grann i kritiken, men framför allt skulle jag vilja hjälpa er att se till att vi får fram bättre statistik. Vad vet ni egentligen? När ni säger att det nu är mer splittrat och kortsiktigt, är det vad ni själva upplever, eller vilka fakta har ni för detta? Vad är det som säger just detta? Den borgerliga regeringen har alltsedan tillträdet hållit fast vid tre tematiska prioriteringar. Fredrik Malm talade mycket bra om demokrati och mänskliga rättigheter. Både Désirée Pethrus och Kerstin Lundgren lyfte fram frågorna om jämställdhet, som på ett mycket bra sätt också har präglat vår utrikespolitik. Det handlar ju inte bara om hur vi jobbar med dessa frågor i biståndsinsatser utan också hur vi konsekvent i alla delar driver de här frågorna och naturligtvis också att vi har blivit föregångare på klimat- och miljöfrågorna och ökat engagemanget bland utvecklingsländerna för att de också ska kunna ta sig an den frågan samtidigt som de vill minska fattigdomen och de sociala orättvisorna. Allt detta tycker jag att vi har gjort på ett bra och strukturerat men också fokuserat sätt. Men ni har kanske andra detaljer som visar att detta inte stämmer? Jag skulle önska att vi hade ännu bättre statistik från Sida, så att jag kunde visa er att vi visst har jobbat på det här sättet. Hans Linde säger att det är mer detaljstyrning och att vi inte ska använda biståndet för att också ställa lite krav på de olika multilaterala organisationerna. Men jag ska lova er att jag aldrig tänker ställa ut några blankocheckar till stora FN-organ utan att vi vet att pengarna når fram och gör skillnad.

anf.189 Hans Linde (V):

Herr talman! Gunilla Carlsson undrar: Varifrån kommer bilden av att svenskt bistånd blir alltmer kortsiktigt och att det blir alltmer tvära kast? Det grundar jag på sex år av att ha varit ledamot i utrikesutskottet och ha rest runt i världen och träffat många av våra partner men också träffat många av dem som ska genomföra den svenska utvecklingspolitiken, på biståndskontor, på ambassader och ute i de svenska folkrörelserna, som bedriver ett viktigt biståndsarbete. Där finns denna känsla oerhört stark, och vi ser detta på område efter område. Gunilla Carlsson nämner FN-organet. Det är ett exempel. Om vi tittar över hur stödet till olika FN-organ har sett ut under Gunilla Carlssons tid ser det ut som börskurser: Det går upp och ner år efter år. Ena året ska vi dra tillbaka, och nästa år ökar vi. Det är oerhört kortsiktigt. Vi ser det också på andra områden. Ena dagen säger Gunilla Carlsson att budgetstödet är en dålig biståndsform som ska avvecklas. Nästa dag ska den få vara kvar. Hon valde som nybliven biståndsminister att göra en kraftig landfokusering. Hon gick ut och sade att vi i tolv fall skulle bedriva ett långsiktigt utvecklingssamarbete. Det var ett löfte som gavs. Nu börjar man tveka igen. Nu är det dags för nästa reform och nästa översyn bara några år senare. Framför allt utgår jag från Gunilla Carlssons egen retorik. När hon talar om att dela ut spisar till kvinnor i Afrika visar hon själv vilket perspektiv hon har på utvecklingsfrågorna. Det är möjligtvis Gunilla Carlssons perspektiv, men det är inte mitt perspektiv. Jag vill ställa en fråga till. Det handlar om arbetet med de hållbara utvecklingsmålen. Vi kommer att hamna i ett skarpt läge där EU kommer att tala med gemensam röst och ha en gemensam position. Frågan inför det arbetet är: Kommer då den borgerliga regeringen att ha lärt av sina misstag från Rio, då man tog fram plattformen Rio + 20? Då lät man Malta sätta dagordningen och Sverige vek ned sig. Man svek i SRHR-frågorna. När dessa rättigheter attackerades var det andra länder som fick stå upp för dem. Har man lärt av de misstagen, eller kommer man även denna gång att kompromissa om SRHR-frågorna när EU ska samköras och prata med en röst?

anf.190 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):

Herr talman! Låt mig börja med detta med börskurser. Det är klart att vi är beroende av hur den svenska ekonomin utvecklas eftersom vi har ett enprocentsmål. Det har varit lite lättare att spara på FN:s olika program när vi fick en kraftig inbromsning av den svenska ekonomin 2007-2008. Men samtidigt, genom att vi har ställt krav på de multilaterala kanalerna på bättre effektivitet, bättre transparens och bättre genomförande och också kunnat använda våra biståndsmedel för att påtala när vi inte är nöjda, tycker jag att detta är att ta ansvar. Vi är mycket tydliga med vad vi vill ha åstadkommet, och kan man inte leverera det minskar våra anslag. Det är det jag menar med att inte ge checkar in blanko. Vi är ofta bland de allra största givarna, och vi ställer mycket tydliga krav på vad vi vill ha för resultat när vi är med och finansierar dessa organ. De förändringarna över tid är faktiskt inte så stora som Hans Linde vill göra gällande. Vi uppfattas som en stor och pålitlig partner som man ofta vill ha med trots att vi är så krävande. Låt mig också ta upp detta med spisarna. Den Alliance for Cookstuff som vi har startat för att få ut dessa spisar i fält träffas i dag i Sverige, där vi har haft bra möten med Sida och andra aktörer. Jag tycker att det är lite raljant av Hans Linde att säga att detta inte spelar någon roll för fattiga människor. Har han varit ute och träffat de kvinnor han talar om? Varför är det inte viktigt att se att vi kan skapa en allians för att se till att kvinnor, som många gånger har svårt att få tag på energi, får låta så mycket av sin tid gå åt för att använda gamla faciliteter för att göra något så enkelt som att laga den mat de har? Det handlar också om att minska energiåtgången och om att minska utsläppen av kortlivade växthusgaser och sot, som dödar så många. Vi har bildat en allians med många andra och sagt att det här är ett bra exempel på vad vi faktiskt behöver. Jag tycker inte man ska raljera över det. Däremot har jag kritiserat att vi har pratat mycket om spisarna. Jag har sett alldeles för få spisar ute i utvecklingsländerna. Vi måste bli ännu duktigare och ställa högre krav på våra myndigheter att också redovisa för riksdagen att det ger resultat när ni nu anslår så mycket medel till det här utgiftsområdet. Vi måste visa att det ger resultat i enskilda människor liv och också bidrar till utveckling, och vi måste kunna debattera det utifrån fakta och kunskap. Vi har satsat mer på detta. Vi har också på ett väldigt bra sätt kunnat lyssna in vad fattiga människor vill ha och var vi kan göra skillnad, men det finns fortfarande många reformer kvar att göra. Därav kommer kanske att Hans Linde tycker att det finns en stor ryckighet i det svenska biståndet. Nej, det finns ingen ryckighet. Det finns däremot en stor reformvilja, och vi driver på, för vi tror att svenskt bistånd måste vara relevant även i framtiden.

anf.191 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Jag vill börja med att tacka biståndsministern för att hon i denna sena timme deltar i denna viktiga debatt om biståndet. I regeringens budgetförslag görs, vilket tidigare debatterats här i kväll, avräkningar på 4,4 miljarder i biståndet för flyktingmottagning i Sverige samtidigt som FN:s flyktingorgan UNHCR, som ansvarar för mer än 43 miljoner människor på flykt runt om i världen, erhåller endast 500-600 miljoner kronor per år från regeringen i basbudgetstöd. I gränsområdena till Syrien i dag är behoven akuta. Hittills har över 460 000 människor tvingats fly. Majoriteten kommer inte att ha möjlighet att ta sig vidare. Jag fick i dag mejl från UNHCR, som uppmanar till mer stöd då vintern närmar sig. För 210 kronor kan man ge sex flyktingar filtar för att kunna hålla värmen. Min fråga till biståndsministern är om det inte är dags att fundera över relevansen i att över huvud taget satsa biståndspengar på flyktingmottagning i Sverige och om regeringen har eller inte har för avsikt att öka stödet till UNHCR där behoven är som störst och människor kanske riskerar att frysa ihjäl om inte tillräckligt med resurser finns? Jag har också en annan fråga. Jag skulle gärna vilja ha ett svar från biståndsministern om synen på generellt budgetstöd. Biståndsministern har tidigare flaggat för att avskaffa Sveriges bilaterala generella budgetstöd, men så har fortfarande inte skett. Sverigedemokraterna har i en motion föreslagit en avslutning av den här typen av bistånd då vi anser att det är förenat med stora risker vad gäller fungibilitet i biståndet. Vi har fått svaret att det inte finns några ambitioner att avsluta budgetstödet. Hur kommer det att bli? Säger biståndsministern ja eller nej till bilateralt generellt budgetstöd?

anf.192 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag drog över tiden i min slutreplik till Hans Linde. De här debatterna förs väldigt sällan. Det skulle vara roligt om vi hade mer möjligheter att ha ytterligare replikskiften. Både engagemanget och kunskapsnivån har ökat, och kvaliteten på de här debatterna har ökat avsevärt under årens lopp. Därför är det synd att det blir så sällan. Det är därför jag så gärna är här långt in på natten för att få vara med och diskutera detta viktiga utgiftsområde. Det är trots allt 4 procent av statens utgifter det handlar om. Vi diskuterar det för sällan och för sent i den här kammaren. Jag är ledsen över att jag fick dra över på min tid och att inte Hans Linde fick dra över på sin. Han har väldigt mycket klokt och smart att säga och är en väldigt duktig debattör. Nu har jag använt min tid till att säga detta och hinner kanske inte fullt ut svara på Julia Kronlids frågor. Jag tycker att det är väldigt viktigt att Sverige, precis som Christian Holm sade, är ett av de mest generösa länderna när det gäller att ta emot flyktingar. Det ställer stora krav på vårt eget land. Det är inte lätt att anpassa mottagandet och kunna ta hand om människor på ett värdigt och bra sätt när det kommer många människor snabbt. Jag tycker att det är helt rimligt att de kostnaderna avräknas från biståndsbudgeten. Vi ska fortsätta vara generösa och ta vår del av ansvaret och kräva att andra länder ska göra mer. Då ska vi också se till att vi kan hantera flyktingströmmarna i världen både när de når hela vägen fram till Sveriges gränser men också när de finns på annat håll ute i världen. Sverige är redan i dag en av UNHCR:s största givare. Vi är ordförandeland i UNHCR just nu. Jag är väl bekant med problematiken. Min uppfattning är dock att vi måste kunna göra både-och. Vi måste nu ha en beredskap på att ytterligare människor kan komma och knacka på vår dörr. Jag var alldeles nyligen i Libanon. Det är ett litet land, inte lika stort som vårt, som redan från början är fattigt och som redan hyser och faktiskt inte särskilt fint hanterar ett antal palestinska flyktingar sedan lång tid tillbaka. Där finns i dag 140 000 registrerade syrier. Vi hjälper där, och vi hjälper också att ta emot på ett värdigt sätt hemma. Jag tycker att det är rimligt att avräkna detta från biståndsbudgeten, och jag är glad över att vi är en av UNHCR:s absolut stabilaste och största givare.

anf.193 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Tack, biståndsministern, för svaret gällande flyktingfrågan. Jag skulle dock vädja om ett svar även på min fråga om budgetstöd i nästa replikskifte. Faktum kvarstår ändå att majoriteten av flyktingar i närområdet inte har möjlighet att ta sig till Sverige eller Europa. Därför anser jag att det bör satsas mer resurser på att hjälpa människor på plats, särskilt när vi har en akut situation med en vinter som är i anstormande. Jag är glad över att regeringen vid behov gör punktinsatser för detta, men jag skulle önska att man också ökar i det årliga biståndet till UNHCR, så att man får en trygghet i sin finansiering. Nu har jag en fråga om vatten och sanitet. Det framkommer i biståndsbudgeten att man vill öka satsningen på detta. Det är något jag välkomnar. Jag skulle vilja fråga om detta är något tillfälligt eller om det är något vi kommer att få se en fortsättning av. Kommer det att vara en prioriterad fråga för regeringen? Sedan skulle jag vilja fråga på vilket sätt biståndsministern avser att driva de här frågorna i internationella sammanhang, som ju är något som också vi har motionerat om, till exempel i den kommission som biståndsministern sitter med i för att utforma de nya millenniemålen. Kommer vatten och sanitet att vara en fråga som biståndsministern kommer att vädja för? Jag skulle även vilja fråga om satsningar på jordbruk och människors tillgång till livsmedel är någonting som biståndsministern avser att prioritera i de sammanhangen. Vad gäller framtiden för Sadev och utvärderingsarbetet är jag såklart mer glad över den överenskommelse som finns jämfört med om man fullständigt hade avvecklat Sadev. Men jag skulle ändå vilja ha ett klargörande om hur framtiden för Sadev i Karlstad kommer att se ut. Det står att det inte är uteslutet att det ska vara kvar i Karlstad. Men kommer det att helt läggas ned i Karlstad? Eller kommer man på något sätt att utnyttja den erfarenhet och de resurser som ändå finns där?

anf.194 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):

Herr talman! Vad gäller omstruktureringen av svensk utvärderingsverksamhet återkommer jag till utskottet den 13 december. Då hoppas jag få lyssna mer på er ledamöter i utskottet och att vidare diskutera den frågan. Vad gäller vatten och sanitet är det ingen tillfällig satsning, givet att jag tror att det kommer att bli en ännu större fråga framöver. Det handlar om hur vårt grundvatten minskar i världen och hur vi nu måste planera för att 9 miljarder människor ska leva på det här klotet. Hur ska grundvattnet kunna räcka? Men det handlar också om de mer akuta situationer som vi i dag diskuterar. Det sägs: Där det finns vatten finns det liv. Där det finns hygien finns det hälsa. Där det finns sanitet finns det värdighet. Vi vet att vi, genom att adressera de här frågorna, också kan bidra till att minska bland annat barna- och mödradödligheten. Men det är inte bara en fråga om värdighet och rättigheter - vatten är ju en rättighet. Det är också en fråga om att kunna ha ekonomiska resurser eftersom det många gånger är en väldigt viktig produktionsinsats vid tillverkning. Därför är frågan om vatten, rent allmänt men också utifrån ett klimat- och miljöperspektiv, avgörande. Det handlar också om frågan om hur vi vårdar världens oceaner. Att just ta upp den här typen av frågeställningar i den panel jag sitter i blir för mig en självklarhet. Det här med UNHCR stämmer också. Vi gör inte bara punktinsatser utifrån deras appeller utan har också ett starkt grundstöd. Sedan var det frågan om just generellt budgetstöd eller inte via bilaterala kanaler. Sverige är en varm anhängare av generellt budgetstöd som en effektiv kanal för att kunna se till att på ett samlat och bra sätt med mottagarländerna anslå resurser och bidra till en mer fiskal transparens. Det finns många fördelar när man samverkar med andra. Men när Sverige som bilateral givare ska fortsätta med den här stödformen, som är rätt så resurskrävande, måste vi också fundera på om Sida har tillräckliga förvaltningsresurser och tillräckligt kunnande på det här området när det gäller den volym och de ställen där man behöver kunna göra just detta. Jag har också lyssnat rätt så mycket på fattiga människor i låg- och medelinkomstländer. Det första de kräver är faktiskt inte generellt budgetstöd till deras stat, utan de är väldigt glada över bland annat vårt civilsamhällesstöd.

anf.195 Valter Mutt (MP):

Herr talman! Med risk för att verka lite tjatig måste jag ta upp det här med additionella medel. Jag tycker inte riktigt att jag fick ett svar på det som jag tog upp i mitt inledande anförande. Sverige har faktiskt lovat detta eller förbundit sig till det i Kyotoprotokollet och i FN:s klimatkonvention, och nu blir det ändå inte så. Jag skulle vilja be biståndsministern att utveckla svaret lite.

anf.196 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):

Herr talman! Ja, vi har då ett snabbstartsåtagande om 8 miljarder svenska kronor under 2010-2012, vilket vi har levt upp till med god marginal. Vi fortsätter nu med vår särskilda satsning, förutom att Sida i grund och botten lägger ungefär 2 miljarder på klimat- och miljörelaterat bistånd. Men vi har också varit väldigt duktiga på att integrera det. Det handlar inte bara om att anslå medel till vissa investeringar i klimat- eller anpassningsåtgärder utan också om att se till att detta blir en del i hur man främjar en hållbar utveckling. Där tycker jag att myndigheten har gjort väldigt goda insatser. Är det här då additionella pengar eller inte? Det talas väldigt mycket om att man tar från biståndet - det behövs ju till en hel del annat. Det är ju så. Just nu konkurrerar medlen väldigt mycket. Vi behöver spurta mot millenniemålen. Vi behöver göra mer investeringar i hälsa, som ibland kan försämras på grund av klimatförändringarna. Vi behöver göra mer insatser när det gäller vatten, som är så viktigt för att man ska kunna ha ett bra liv. Man skulle kunna säga att frågan är: Var vill vi lägga pengarna? Hur är det för min del? Hur ser jag på detta? Är det additionellt eller inte? Om vi tittar på det rent legalt har Sverige förbundit sig att bidra. Vi har skrivit under internationella åtaganden. Vi har också ett internationellt åtagande om att biståndet ska uppgå till 0,7 procent. Vi är ju väl över 0,7. Därför skulle man kunna säga att det är klockrent additionella nivåer utifrån vad vi har förbundit oss till internationellt. Det jag skulle önska från engagerade miljödebattörer, som vi har många av i Sveriges riksdag, är att man ibland hjälps åt i den här frågan. Jag tycker att vi hjälps åt mycket i frågan om kvinnors rättigheter. Men det handlar också om klimatområdet. Det påpekas hela tiden att vi gör för lite samtidigt som vi är EU:s största givare på det här området. Det ökar ju inte trovärdigheten och förståelsen för vilket brett stöd vi ändå har när det gäller att vi måste göra mer för att dämpa effekterna av klimatförändringarna för de fattiga människorna. Det skulle jag tycka vore mer välkommet.

anf.197 Valter Mutt (MP):

Herr talman! Jag tackar biståndsministern för svaret. Jag tackar också för att du stannar kvar hela debatten. Det betyder mycket, tror jag, för demokratin att lagstiftande och verkställande makt kan diskutera på det här viset, timme efter timme. Jag tror inte att vi kommer så mycket längre i den här frågan, så jag hoppar till ett annat spörsmål. Visst finns det en stor värderingsmässig gemensam grund över partilinjer - och det är något i grunden positivt. Det gäller de tematiska prioriteringarna kring demokrati och mänskliga rättigheter, miljö och klimat samt främjande av jämställdhet. Men riktigt intressant blir det när man börjar bryta ned det där och försöker konkretisera det lite mer. Där tycker jag ofta att biståndsministern blir ganska vag. Att det är bättre med bra bistånd än dåligt är sådant som vi egentligen kan vara eniga om allihop. Men vad är det för lite större berättelser som du vill bli ihågkommen för, Gunilla Carlsson? Är det här med direkt kontantstöd, som jag var inne på tidigare, en idé som skulle vara värd att utveckla? Det handlar om att verkligen göra något åt kapitalflykten när vi har den, som det ser ut, historiska chansen i EU att åstadkomma ett genombrott där. Är det någonting som alliansregeringen nu tänker driva hårt? Det finns andra spännande idéer ute i världen. Man har kommunaliserat biståndet i rätt hög grad i länder som Holland och Kanada med positivt resultat. Det finns sådana här lite större berättelser. Jag har kanske lyssnat dåligt, men jag har inte hört under de år som du har varit biståndsminister något sådant lanseras. Men det är inte för sent än. Jag lyssnar med spänning.

anf.198 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):

Herr talman! Tack, Valter Mutt, för det här tillfället men också för att vi kan ha det här meningsutbytet! Jag tror att vi i Sverige har en känsla av att vi själva kommer ur fattigdom, och det finns en väldig ödmjukhet inför att vi har det rätt så bra i vårt land, som vi tillsammans har skapat. Samtidigt ser vi med fasa hur många andra människor lever i delar av världen där det inte alls finns samma möjligheter som vi har i vårt land. Därmed samlas vi på något sätt i en vilja att göra gott. Men frågan är hur vi gör detta. Jag vet inte om jag är någon stor visionspolitiker. Jag har en enda ambition, och det är att se till att svenskt bistånd är relevant och gör skillnad i fattiga människors liv. Jag fortsätter att försöka reformera och se till att biståndet ska ge resultat, nå fram och ha en legitimitet i en ny tid. Jag tror på svenskt bistånd. Jag tycker att det är bra. Men jag vill att det ska bli ännu bättre för att man ska klara de utmaningar som jag försökte måla upp. Jag tror att biståndet måste fortsätta att förnyas och moderniseras. Självklart finns det trender i biståndet, men det finns också en grundbult som handlar om att försöka se hur vi kan åstadkomma utveckling. Det är det som jag är rätt besatt av. Men jag har ingen big story eller någon egen ny grej som är just min. En hävstång som jag har använt är just kvinnors roll i utveckling. Det har tidigare varit absolut undervärderat, och där börjar vi nu få en bättre debatt. Herr talman! Det är inte bara intressant att sitta i utskottet ibland utan också att ha de här frågorna om till exempel hur vi jobbar med sociala säkerhetssystem i utvecklingsländerna. Är det den viktigaste frågan? Den är intressant. Jag skulle vilja säga att det egentligen borde börja med att det finns nya jobb och att det finns mer företagande som skapar skatteintäkter, som gör att man kan bygga upp social safety nets. Men det kanske ska vara tvärtom. Det finns bara fyra länder i Afrika som just jobbar mer med den här frågan. Är det vägen ut ur fattigdom? Det handlar också om resursmobilisering. Jag tycker att den här frågan är intressant. Sida gör redan mycket av detta. Och det är nära kopplat till frågan just om governance. Jag tycker att den frågan är intressant. Vad gäller kapitalflyktsfrågan är svaret: Ja, absolut. Regeringen är på den här bollen. Vi tycker att det är en viktig del i att också titta på hur flödena ska komma utvecklingsländerna mer till del.

anf.199 Carina Hägg (S):

Herr talman! Det hänger många bollar i luften som man skulle behöva plocka ned i den här kammaren. Det finns många obesvarade frågor om var regeringen står på olika områden. När jag reser i världen upplever jag också att man efterfrågar var regeringens direktiv finns på olika myndigheter, och jag kan bara säga detsamma: Var finns de styrande politiska uppfattningarna? Vad är regeringens uppfattning när det gäller till exempel det som vi nu ser i Egypten? Vi får ofta beskrivande ord. Man talar om vilka man har mött och var man varit. Man konstaterar någonting. Men vi följer alla medierna. Vi kan alla konstatera. Vi saknar ofta vad regeringen vill och hur regeringen egentligen ser på utvecklingen i till exempel Egypten. Vad vill man använda för instrument? Vi har ställt många av dessa frågor tidigare i debatter i kammaren och i skriftliga frågor. Svaren kommer väldigt sent, så det hela förskjuts hela tiden. Jag tycker också att det är intressant att konstatera att det finns den här skillnaden mellan det vi har sett här, alltså mellan vad regeringen har sagt från talarstolen, och hur det verkligen har blivit. Därför är det också intressant att följa upp det här med SRHR och biståndet, där vi kan se att vad man säger, resurserna och hur man agerar inte hänger ihop med det man har beskrivit. Det är klart att det är intressant att se hur landstrategierna har hopat sig och därmed också bromsat upp ett nödvändigt utvecklingsarbete i avvaktan på vad som ska hända och ske eftersom regeringen inte har någon uppfattning. Jag har sett andra styrande dokument gå ur tiden utan att vi har vetat vad som ska komma efter. Vi hörde Christian Holm tala om vikten av folkrörelsearbete, samtidigt som jag kunde ge exempel på områden där det går precis i andra riktningen, där man möjligtvis satsar på stora organisationer men inte det folkrörelsebistånd som kräver väldigt mycket men som också är väldigt resultatrikt om man ska utveckla och demokratisera samhällen. Då krävs ju också att man jobbar på marken. Det finns alltså många frågetecken. Jag vill dock koppla dem till det arbete som sker, och då ska jag inte ta upp hela långtidsbudgeten, för det är en fråga som kanske främst berör andra områden. Men utifrån den situation som vi har fått beskriven här i dag och som vi har sett exempel på från Alliansens företrädare, vad är det regeringen driver och har drivit i långtidsbudgeten vad gäller biståndet? Hur tydlig är man? När vi känner en otydlighet här, hur tydlig är man då i Bryssel? Hur tydligt driver man till exempel SRHR-frågorna som är så känsliga även där och hur de ska få ett utrymme? Hur driver man 0,7 procent av bni? Hur kraftfull är man?

anf.200 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):

Herr talman! Jag tror att vi skulle kunna hålla på längre. Det finns väldigt många frågor, och så sägs det då att svaren är vaga. Jag vet inte om Carina Hägg påstår sig veta exakt vad som händer i Egypten och om det är bra eller dåligt. Om hon har svaret på hur vi i dag ska bedöma den situationen avundas jag henne. Det är enorma krafter i rörelse. Jag kan inte stå här och på mindre än två minuter berätta exakt hur jag bedömer läget, för det tycker jag är väldigt svårt att bedöma. Det jag kan ge svar på är dock att regeringen snabbt och flexibelt, tack vare att vi har resurser men också för att vi har en förmåga att förändra det svenska biståndet, har börjat göra Mellanöstern och Nordafrika till en biståndsmottagarregion, eftersom vi ser transition. Vi ser behov av att stödja folkrörelser. Vi ser behov av att väcka kvinnors engagemang och hävda att de ska ha sina rättigheter tillgodosedda. Vi för den dialogen benhårt hela tiden, och det är snudd på en förolämpning att säga att vi inte prioriterar dessa frågor. Jag reser dem alltid, alltid. Vi har också skärpt förmågan hos våra ambassadörer att prata om SRHR-frågor. Jag skulle, herr talman, om jag vore lite mer klurig och debattlysten, också kunna berätta hur få kvinnor och män det var som jobbade med jämställdhetsfrågor i UD när jag tillträdde och hur många det är som gör det nu. Jag skulle kunna berätta om de volymer av handböcker som fanns kring hur man jobbar med kvinnor och jämställdhet i utvecklingssamarbetet - som inte fanns. Jag gör det inte nu, för min talartid är kort, men jag tror att det är oerhört viktigt att se hur vi strategiskt och gemensamt kan jobba med de här frågorna. Vi har ett gemensamt intresse av att prata om motvindsfrågorna, om det glömda och det gömda som så få andra länder tar upp. Vi är absolut inte tysta i Bryssel kring SRHR-frågorna, utan vi har ett absolut ansvar att lyfta upp dessa frågor, inte minst för att vi har ett så brett stöd i den här kammaren. Vi gör det konstant. Världsbanken är nu på besök. Världsbanken har tagit upp hedersrelaterat våld som en av de största orsakerna till brist på ekonomisk utveckling. Varför? Vem har drivit den frågan? Varför kommer de till Stockholm i nästa vecka för att sitta och diskutera detta? Har vi vikt ned oss? När talade Världsbanken om dessa frågor tidigare?

anf.201 Carina Hägg (S):

Herr talman! Regeringen sade för inte alltför länge sedan att det inte handlade om att ta ställning. För oss socialdemokrater har det alltid varit självklart och viktigt att ta ställning för demokrati, mänskliga rättigheter och för att stödja människors egen vilja till utveckling och att reformera sina länder. Det är bra om regeringens företrädare i dag har en annan mening: att det handlar om att ta ställning och att man också nu är beredd, lite sent men ändå, att understödja de demokratiska krafter som har en lång resa i Egypten. Det är ett stort och väldigt land och ett betydelsefullt land, både för sig självt och för regionen men också för oss på andra sidan Medelhavet. Jag begär inte att biståndsministern ska svara på alla frågor i dag, men det jag pekar på är att det finns många utestående frågor som regeringen har undvikit att ge sin ståndpunkt kring och vilka redskap man tänker använda för att understödja dessa ståndpunkter. Det kan man komma tillbaka med på annat sätt och utveckla. Det skulle vara väldigt välkommet. Men vad är det man driver i långtidsbudgeten och hur kraftfullt? Vad är Sveriges ståndpunkter? Vad har man uppnått när det gäller att få andra att höja sig upp till 0,7 procent av bni för biståndet men också över denna skammens gräns? Vad är regeringens input här? Hur bidrar man till och driver på att de minst utvecklade länderna ska få en beskärd och procentuellt sett angiven andel av biståndet? Detta har inte redovisats. Detta känner inte jag till, och jag tycker att det vore väldigt lämpligt att få en ordentlig redovisning här i kammaren av hur den här färdplanen framåt med långtidsbudgeten är tänkt, vad som är vårt svenska avtryck. När en del andra frågor kommer upp får vi ofta höra att det kanske inte är ett svenskt ansvar, nationellt och bilateralt, utan att EU ska göra det, och då är det viktigt att veta vad biståndsminister Gunilla Carlsson driver i Bryssel att vi ska göra tillsammans.

anf.202 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):

Herr talman! Vad gäller just frågan om biståndsnivåer och också långtidsbudgeten i EU tycker jag att vi har haft ett bra samarbete inte minst med Socialdemokraterna i EU-nämnden. Vi hade väldigt bra rådsslutsatser kring just 0,7-målet och översynen. När det är en borgerlig regering som har de här frågorna tillsammans med David Cameron så lyfter vi till och med upp det på toppmötena, och det gjordes inte förr. Jag tycker att det är bra för debatten att vi medger något som Hans Linde har lyft upp några gånger. Det handlar om exakt hur mycket som ges till SRHR-frågor, statistiskt mätbart och explicit. Här brister Sidas statistik. Det finns tecken som visar att vi faktiskt inte gör lika mycket. Man skulle kunna ha ambitionen att göra mer. En sak som jag har märkt, herr talman, är att vi ibland har svårt att få ut pengarna. Det är svårt att identifiera tillräckligt stora och omfattande projekt på det här området. Har vi då inte sett till att vi har tillräckligt bra kanaler? Stödet till UNFPA har ökat, från 423 miljoner 2010 till 465 miljoner i den budget som nu föreligger för riksdagens beslutande. Det är väl en ökning. Vi har gett ett extrastöd i år till IPPF. Vi har fortsatt stött hiv/aids - Unaids får 266 miljoner kronor detta år. Där går mycket till unga människor och inte minst kvinnor, eftersom det nu blir en feminisering av hiv/aids-epidemin. Vi gör, som sagt, även i Globala fonden bilateralt satsningar på att lyfta just kvinnor och SRHR-frågorna i dialogen om hur man bedriver bistånd, och vi tillför också resurser så att de ska bli duktigare på detta. Jag skulle önska att jag hade bättre statistik för att bevisa detta. Jag tror även att i frågan kring vad det är regeringen vill och inte så stämmer det att en hel del av våra resultatstrategier har blivit aningens fördröjda. Men det är för att den plattform som regeringen behöver som ett förtydligat styrdokument för sin egen styrning har väckt så stort intresse. Därför har jag funnit anledning att ha djupare konsultationer och titta mer på hur vi ska kunna se till att vi har en bra styrning och en god struktur på detta. Vi kommer nu kommande år att granskas av OECD/Dac. Jag ser fram emot detta och också att vi sedan kan få resultatstrategier som gör att det blir lättare för riksdagen att följa hur vi inte bara samlat bidrar till resultat och utveckling och minskad fattigdom i världen utan att vi också i enskilda länder kan se om vi levererar på de gemensamma, i förväg uppsatta målen. Tack, alla debattörer, för en bra debatt! Jag tycker att det här är väldigt roligt.

anf.203 Annika Lillemets (MP):

Herr talman! I grund och botten är det enkelt. Den som har pengar kan köpa sig mat och medicin, skaffa toalett, skolböcker, symaskin, boskap eller annat som behövs för att må bra, försörja sig och sin familj och ge sina barn förutsättningar att klara sig i framtiden. Den som inte har pengar saknar dessa möjligheter. Biståndsministern talar med all rätt om att bistånd ska ge resultat och gå att utvärdera. Det finns bra sätt att bekämpa fattigdom och hunger och uppmuntra människor att utvecklas. Ett stort antal vetenskapliga utvärderingar visar att sociala transfereringar, det vill säga att människor får pengar i handen, över lag ger goda resultat. Undernäringen minskar, särskilt bland barn, fler barn går i skolan och människors hälsa förbättras. Det har också visat sig att sådana transfereringar inte gör folk passiva utan tvärtom ger utsatta människor större möjligheter att agera långsiktigt, ta risker och förbättra sin egen försörjning. Direktstöd är också ett sätt att nå de allra mest utsatta, som kroniskt sjuka, barn och äldre. Sociala trygghetssystem kan också bidra till att skapa den sociala tillit som är nödvändig för att bygga demokrati och goda samhällsinstitutioner, inklusive skattesystem. Genusmedvetet utformade sociala trygghetssystem kan ha särskilt stor betydelse för kvinnor, eftersom kvinnor enligt många studier är mer utsatta för fattigdom än män, har informella anställningar oftare och i regel lever längre och därmed är mer beroende av pensioner. Sociala trygghetssystem kan också utgöra en viktig del i ett lands klimatanpassning, eftersom de minskar fattiga och utsatta människors sårbarhet för extrema väderhändelser och andra klimatrelaterade risker. Social trygghet är en mänsklig rättighet. Sociala trygghetssystem kan alltså tydligt motiveras ur ett rättighetsperspektiv. Men de kan även motiveras på rent ekonomiska grunder, helt enkelt därför att välnärda och utbildade medborgare har större förutsättningar att bidra till ett lands ekonomiska utveckling. Det är viktigt att bygga upp en långsiktig finansiering när man utvecklar systemen. Ofta finns utrymme för att ompröva de offentliga utgifterna. I många länder finns till exempel subventionssystem för livsmedel och drivmedel som gynnar fattiga människor i betydligt lägre grad än vad sociala transfereringar, som ger pengar i handen, skulle göra. I exempelvis Indien, det land som har flest absolut fattiga i världen, över 300 miljoner - enligt vissa beräkningar betydligt fler - är de existerande systemen ofta ineffektiva. Mycket pengar läcker ur systemen, och de når inte de mest behövande alla gånger. Fattigdom, ekonomisk osäkerhet och ojämlikhet ökar, trots att Indien har haft stor ekonomisk tillväxt de senaste decennierna. Det är därför de pilotförsök med direct cash transfer, pengar i handen, som drivits i Delhi och Madhya Pradesh är så intressanta. SEWA, Self Employed Women's Association, en fackförening för självanställda kvinnor med ungefär en miljon medlemmar, har tillsammans med forskare, bland andra Guy Standing, professor i Economic Security, alltså ekonomisk trygghet, och tidigare chef för ILO:s enhet för socioekonomisk trygghet, har dragit i gång dessa försök. I Delhi fick de fattiga i ett område själva välja om de ville fortsätta att få styrt stöd, som subventionerad mat från särskilda butiker, eller pengar i handen. I åtta byar i Madhya Pradesh har alla invånare fått en mindre summa pengar i handen varje månad. Dessa byar har sedan jämförts med tolv andra byar där man inte fått det. Människor som fick pengar i handen har använt dem väl. De har köpt mat, medicin, grundläggande förnödenheter som skrivböcker och annat som behövs för barnens skolgång. Kvinnor har gemensamt investerat i symaskiner för att kunna försörja sig långsiktigt. Man har också gått samman för att ha råd att skaffa toaletter. Brist på grundläggande sanitet är ju, som många här har sagt, ett mycket stort hälsoproblem, inte minst i Indien. Även infrastruktur, som förbättrade vägar, har bybor tillsammans kunnat satsa på. De uppenbart goda resultaten har redan, innan man riktigt fullständigt har sammanställt dem på alla sätt - det finns en del rapporter - väckt stort intresse bland indiska politiker, även på högsta nivå. Professor Standing besökte riksdagen i förra veckan. Han berättade att Indiens premiärminister, doktor Manmohan Singh, offentligt uttalat att han under 2013 vill rulla ut ett system med direct cash transfer över hela landet. Han uppmanar berörda myndigheter att genast sätta i gång med det arbete som krävs för att detta ska bli verklighet. Det handlar till exempel om sådant som att se till att alla kan få bankkonton. Herr talman! Detta är väldigt stort - stort, stort, stort. Det händer stora saker i flera stora länder. I Brasilien får nu 60 miljoner människor stöd. Bolsa familiar, kallas det. Det är ett kontantstöd som betalas ut till familjer på villkor bland annat att föräldrarna skickar sina barn till skolan. Det är första steget mot en villkorslös basinkomst för alla människor i Brasilien. Det är något som kongressen och presidenten beslöt att gradvis införa redan 2004. Det har blivit verkligt i åtminstone en stad i São Paulo-distriktet. Det finns en viktig broschyr om det. De ekonomiska klyftorna minskar nu i Brasilien för första gången, som Valter Mutt tidigare påtalade. I många afrikanska länder bygger man nu upp system för olika slags sociala transfereringar, allt från folkpensioner till olika slags stöd till barnfamiljer. Jag vill särskilt också nämna ett väldigt intressant och uppmärksammat försök med villkorslös basinkomst som en väg ut ur fattigdom och misär. Det är försöket i den utfattiga byn Otjivero i Namibia. Varje invånare i byn under pensionsåldern fick mellan januari 2008 och december 2009 en mindre summa pengar, 100 namibiska dollar i månaden, ungefär 80 svenska kronor, utan några som helst krav eller villkor. En grupp forskare från olika länder följde projektet och utvärderade det. Resultaten är, precis som i Indien, mycket uppmuntrande. Otjivero, som tidigare präglades av arbetslöshet, fattigdom och hunger, gick mycket snabbt från hopplöshet till framtidstro. Fattigdom, undernäring, arbetslöshet och brottslighet minskade kraftigt. Men antalet barn som går i skolan ökade dramatiskt, liksom deras resultat. Och det är såklart mycket lättare att lära sig någonting om man inte är hungrig. Folk startade företag. Farhågan att människor skulle bli lata och passiva, bidragsberoende om man så vill, av att få pengar utan krav på motprestation kom på skam i Otjivero. Tvärtom, när byborna slapp den frätande oron för om de skulle ha mat på bordet nästa dag ökade såväl den demokratiska som den ekonomiska aktiviteten. Professor Standing, som också är involverad i Otjiveroprojektet, berättade att han talat med en grupp yngre kvinnor i byn som tidigare tvingats prostituera sig för att få mat till sina familjer. Med basinkomsten fick de riktig möjlighet att säga nej till de män som tidigare hade kunnat utnyttja deras förtvivlade situation. Biståndsministern talar om egenmakt, och detta är egenmakt. Detta är att bokstavligen ha makt över sitt liv, i ett land där ungefär 20 procent av befolkningen är hivsmittad. Att ge alla Namibias invånare en basinkomst av samma storlek som i Otjivero har beräknats kosta omkring 3 procent av landets bruttonationalprodukt. Forskargruppen som följt projektet bedömer att det är fullt möjligt att finansiera en basinkomst för alla i Namibia genom höjning av inkomstskatter och moms. Herr talman! Uppbyggnaden av sociala trygghetssystem i utvecklingsländer har, precis som en gång i Sverige, främst skett genom interna politiska processer, men på senare år har intresset ökat inom en rad internationella organisationer. Det råder i dag konsensus om att även biståndet kan spela en viktig roll för att bygga upp trygghetssystem i fattiga länder. I initiativet Social Protection Floor förespråkar samtliga FN-organ, inklusive Världsbanken, ett minimipaket av social trygghet med ålderspension, barnbidrag, grundläggande hälsovård samt beredskapsarbeten. Även OECD/Dac antog 2009 en policyrapport som visar att social trygghet går att finansiera också i de fattigaste länderna om de utformas och implementeras klokt. Den svenska välfärdsmodellen har haft stor betydelse i vårt land i 100 år. År 1913 infördes det första folkpensionssystemet i vårt land. Den svenska modellen har fungerat väl för att bekämpa fattigdom och ge människor riktig makt över sina liv. Den är väl känd, och det finns ett stort intresse för den runt om i världen. Det borde för övrigt stämma till eftertanke så att vi vårdar och utvecklar vårt välfärdssystem i stället för att avveckla och försämra det. Svenskt bistånd ska naturligtvis utformas så att det gör så mycket nytta som möjligt för de mest utsatta människorna. Det finns därför all anledning att följa vad som händer och ta fasta på erfarenheterna av de system och försök till sociala transfereringar och sociala trygghetssystem som har gjorts eller pågår på olika håll i världen. Sverige, med vår långa erfarenhet på området, har goda förutsättningar att bistå länder som vill bygga upp sina egna institutioner och system med kunskap och erfarenheter. Herr talman! Sverige bör därför driva frågan om sociala trygghetssystem och sociala transfereringar i givarsamordning och i de multilaterala institutionerna. Cash transfers, pengar i handen, är ett sätt att öka individens makt så att det blir enskilda människor som själva får avgöra hur resurserna används snarare än byråkrater i givar- och mottagarländer. En sådan inriktning ligger i linje med politiken för global utveckling. Med en människosyn som grundar sig i tillit, i tron på att människor kan hantera pengar och själva bäst vet vad de behöver, faller det sig naturligt att förespråka sociala transfereringar. Däremot har behovsprövning flera nackdelar. Det är ofta kostsamt och ineffektivt, medför risk för godtycke och korruption och är naturligtvis också ett uttryck för en paternalistisk, njugg och misstänksam människosyn. Svenska folkpensionärer och barnfamiljer har genom tiderna fått förtroende att använda sin pension eller sitt barnbidrag som de vill. Det bör alla människor ha. Fattiga människor är inte mindre ansvarsfulla än rika, snarare tvärtom. Det har inte minst människorna som har fått chansen i Namibia och Indien visat. Med få undantag vet människor själva bäst vad de behöver. Grundläggande trygghet är en förutsättning för utveckling. Därför är jag förvånad över att reservation 2 är en reservation och inte hela utskottets mening. Den borde vara det. Jag yrkar därför bifall till reservation 2. I detta anförande instämde Valter Mutt (MP).

anf.204 Fredrik Malm (FP):

Herr talman! Det börjar bli lite sent, men jag tycker ändå att diskussionen är intressant. Jag förstår hur Miljöpartiet resonerar. Det handlar om den idé Miljöpartiet har att människor ska ha medborgarlön och så vidare. Jag förstår det. De exempel, herr talman, som Annika Lillemets tar upp om Brasilien och Indien är bra. Det är super. Indien har ett ansvar för befolkningen i Indien. Den brasilianska regeringen har ett ansvar för befolkningen i Brasilien. Men vad Miljöpartiet säger är att Sida ska ha ett ansvar för att befolkningen i Namibia, Kongo eller på andra håll ska få någon sorts kontant basstöd. Det är ett rättighetsperspektiv, säger Annika Lillemets. Det är det i den bemärkelsen att en brasiliansk invånare har en rättighet gentemot sin egen regering men inte nödvändigtvis en rättighet gentemot Gunilla Carlsson, Fredrik Malm eller Annika Lillemets att få sin försörjning tryggad. Det är här någonstans som argumentationen brister. Låt oss räkna med 1 ½ dollar per dag för de allra fattigaste människorna. Det är det som räknas som den absoluta fattigdomsgränsen. 1 ½ dollar per dag är ungefär 10 kronor. Det blir på ett år för en person 3 650 kronor. Vi kan runda ned lite till 3 500 - dollarn är svag. Det betyder att i stort sett hela den svenska biståndsbudgeten, före avräkningar, skulle gå till att ge sådant kontantstöd till tio miljoner människor på jorden. Då måste Miljöpartiet berätta vilka just de tio miljoner människorna är som ska få detta stöd när det finns ett behov hos flera miljarder människor. Poängen med det vi diskuterar och utvecklingssamarbetet är att biståndet skapar ett mervärde som är mycket större än ett kontant bidrag som mer liknar någon sorts välgörenhet. Den här diskussionen är bra, men den bör rymmas inom socialförsäkringsutskottet och handla om den svenska statens skyldighet gentemot de svenska invånarna.

anf.205 Annika Lillemets (MP):

Herr talman! Det här är naturligtvis inte bara Miljöpartiets idéer. Vi tittar på vad som faktiskt fungerar för att bekämpa fattigdom, utslagning och maktlöshet, vad det är som fungerar för att människor själva ska ta tag i sina liv och göra något bra av dem. Där kan vi hjälpa till att bygga upp institutioner via Sida. Vi har en stor kunskap om det och lång erfarenhet i Sverige. Jag tror inte att Fredrik Malm tycker att svenska staten ska lägga sig i hur pensionärer ska använda sin pension eller hur barnfamiljer i Sverige ska använda sitt barnbidrag. Poängen är att det vet pensionärerna och barnfamiljerna bäst själva. Det är precis på samma sätt man resonerar i exempelvis Brasilien. Där har man byggt upp sina institutioner ändå. Men det finns andra ställen i världen där vi skulle kunna vara behjälpliga och se vad som verkligen fungerar. Dessa system ser säkerligen olika ut i olika länder. Det ligger i sakens natur, och så ska det vara. Det är väl ingen som har sagt att vi ska finansiera detta. Det är olika i olika länder hur man gör. Som jag sade finns det ofta ineffektiva system som man kan gå ifrån, som i Indien. Tanken måste vara att det ska finnas en långsiktigt hållbar finansiering och att den ska baseras på landets egna resurser. Titta på exempelvis Namibia. Där skulle en måttlig inkomstskatt eller moms finansiera en så pass låg basinkomst, som betyder skillnaden mellan liv och död för hela landets befolkning, för att inte tala om man börjar ta ut en hyfsad skatt på de ofta utländska gruvbolag som gör sig rika på landets naturtillgångar.

anf.206 Fredrik Malm (FP):

Herr talman! Det blir lite rörigt. När den föregående miljöpartitalaren Valter Mutt stod i talarstolen talade han om detta system, som jag uppfattade det, som ett sätt att gå förbi biståndsbyråkratin. Det skulle vara mer effektivt. I stället för att diskutera med en mängd människor och organisationer, handläggare och så vidare, ska biståndet pytsas ut, lite till dig och lite till dig, på individbasis till människor. Så får man ut mer stöd för pengarna. Det var så jag uppfattade det. Men om Annika Lillemets säger att det snarare handlar om att varje land ska ta ansvar för någon sorts bastrygghet för sitt eget folk är det väl självklart att alla är överens. Hela svenska folkhemmet handlar om det. 80 år före Miljöpartiet bildades stred socialdemokrater, liberaler, frisinnade och många andra, de som inte ville genomföra revolution eller värna de besuttna inom aristokratin. Alla andra var i stort överens om att vi skulle ha det systemet. Det är väl självklart. Då är det inte riktigt en fråga för biståndsdebatten. Enligt min uppfattning är orsaken till att bistånd är bra att bistånd inte enbart utgår från den enskilda individen utan därför att bistånd utgår från att stödet kan skapa ett mervärde som jag tror är mycket större än vad det blir om det delas ut som kontantstöd till enskilda individer. Dessutom tror jag att Miljöpartiet hamnar i en lite knepig sits här. I alla andra biståndsdiskussioner talas det om det som är nationellt ägarskap, som är viktigt. Det försvinner helt med denna modell. Om man vill att ett fattigt land ska göra det som Annika Lillemets argumenterar för måste det vara det landets nationella ägarskap som leder fram till att man väljer att prioritera detta. Då ska vi givetvis finnas till hands.

anf.207 Annika Lillemets (MP):

Herr talman! Det ena utesluter absolut inte det andra. Naturligtvis måste det finnas ett nationellt ägarskap i sådana projekt. Jag anser mycket väl att vi kan gå in och bistå med kunskap och erfarenheter för att hjälpa till att bygga upp socialförsäkringssystem och sociala trygghetssystem, även dessa kontantstöd. Man måste börja i rätt ände. Det är en liberal tanke att tro på att en människa själv kan ta sitt liv i sina egna händer. Men om man är så hungrig som man var i Otjivero i Namibia, då kan man inte göra någonting. Man kan inte starta företag eller söka jobb. Man har inte råd att ta bussen för att söka jobb. Man blir utnyttjad och får sälja sex. Man drar på sig hiv i värsta fall; det är ganska troligt att man gör det. Det är inte okej. Det är inte att ha en möjlighet att göra något av sitt liv. När de här människorna bara fick mat i magen kunde de dock börja bygga upp sitt eget samhälle som de ville ha det, och de kunde göra det lokalt. De fick fart på näringslivet. De fick kort och gott en utveckling av både sig själva och samhället. Självklart ska svenska myndigheter inte klampa in i ett annat land och börja göra någonting - varför skulle de göra det? Det är klart att detta måste göras i samarbete med dem som bor där, med myndigheter och allt vad det kan vara. Jag ser alltså absolut ingen konflikt i detta. Det är också väldigt klokt att börja i liten skala där det finns förutsättningar och pröva sig fram, precis som man har gjort i Delhi och i Namibia. Då vet man sedan vad som fungerar och vad som inte fungerar, i varje fall i just det området. Sedan tror jag att människor överallt - i Namibia, Sverige, Indien och Brasilien - är kloka och vet bäst själva hur de ska bygga bra liv och bra samhällen, men då måste de ha förutsättningarna. De måste ha mat.

anf.208 Lars Johansson (S):

Herr talman! Skälet till att jag begärde ordet är att jag tycker att man i betänkandet inte på ett riktigt sätt har uppmärksammat den motion om snabbt svenskt stöd till Somalias återuppbyggnad jag har väckt. Man har i detta sammanhang betraktat den som en förenklad motionsbehandling, men denna motion har inte legat på riksdagens bord tidigare och inte heller i utrikesutskottet. Att jag tillsammans med några andra har väckt motionen är naturligtvis mot bakgrund av den utveckling vi har kunnat se i Somalia, nämligen att den särskilda fredsstyrkan Amisom har lyckats pressa tillbaka al-Shabab till att inte vara den dominerande kraft för terrorattacker de har varit under lång tid. Det gör att situationen nu är annorlunda i Somalia, och möjligheterna till återuppbyggnadsarbete är därför betydligt bättre. Man har också haft ett särskilt val som har lett fram till en ny president, och man har en talman - en norsk-somalisk talman, för övrigt. I parlamentet är det tio stycken svensk-somalier. Det är inte så konstigt, eftersom vi i Sverige i dag har ungefär 50 000 svensk-somalier. De är väldigt intresserade av att det nu ska hända någonting i återuppbyggnadsarbetet i Somalia. Jag har själv jobbat med detta i ungefär 10-15 år och deltagit i mycket återuppbyggnadsarbete på lokal nivå - i Galkayo i Mogadishuområdet och på andra ställen. Jag vet att det finns ett väldigt starkt engagemang från diasporan i Sverige att medverka i återuppbyggnadsarbetet. Vi har arbetat med lokala skolor och utbildat människor - flickor och pojkar - i konkreta utbildningar på sex månader i bland annat Galkayo. 80 procent av dem har faktiskt fått arbete efter att de har gått igenom denna yrkesutbildning. Det är alltså inte några stycken; jag talar om flera tusen. Vi räknar till ungefär 3 300 som har deltagit i utbildningar i de skolor vi har haft under sju år. Detta har bedrivits i samarbete med en organisation i Göteborg som heter Göteborgsinitiativet. Det har dock byggt på att somalier i Göteborg och på andra ställen själva har återvänt som volontärer och deltagit på plats som lärare i utbildningarna, tillsammans med andra vänner som de har funnit där och som har kunnat medverka på olika sätt. Denna motion handlar om just att ta vara på den kunskap som finns där och se den som en möjlighet för det fortsatta återuppbyggnadsarbetet - att diasporan kan vara med och delta i återuppbyggnadsarbetet med de erfarenheter man har från det svenska samhället men också från det arbete som har bedrivits av olika organisationer på plats. Jag tycker att det är väldigt viktigt att i denna debatt få med att det finns konkreta exempel på hur man kan gå vidare och att människor som har flytt till Sverige vill vara med och delta i återuppbyggnadsarbetet i sitt forna hemland. Somalia är ett sådant exempel, och jag beklagar att utskottet har behandlat frågan lite slarvigt. Det är därför jag gör detta inlägg. Jag hoppas nu att biståndsministern verkligen tar vara på de möjligheter som här finns för att göra något mer konkret långsiktigt. Det handlar nämligen om ett långsiktigt arbete, och då är demokrati, mänskliga rättigheter och möjligheten för människor att få utbildning för egen försörjning naturligtvis helt avgörande. Därför ska man ta vara på dessa möjligheter.

Onsdagen den 5 december 2012

Kl.	09.00		Arbetsplenum
	16.00		Votering

________________________________________________________

Nr		Anmäld tid (min.)	Ackumulerad tid
15	Civilutskottets betänkande CU2
	Förlängning av övergångsperiod för krav på kontrollansvariga enligt plan- och bygglagen
		____	____
		0.00	0.00

16	Näringsutskottets betänkande NU9
	Certifiering av vissa installatörer
		____	____
		0.00	0.00

17	Skatteutskottets betänkande SkU7
	Ändringar i reglerna om beskattning av finansiella instrument på investeringssparkonto
		____	____
		0.00	0.00

18	Skatteutskottets betänkande SkU9
	Kontroll av postförsändelser
		____	____
		0.00	0.00

19	Skatteutskottets betänkande SkU11
	Resultatberäkning vid vissa fastighetsavyttringar
		____	____
		0.00	0.00

20	Skatteutskottets betänkande SkU12
	Fastighetstaxering av kraftvärmeverk åren 2013–2018
		____	____
		0.00	0.00

21	Skatteutskottets betänkande SkU13
	Beskattning av tillsatser i motorbränsle
		____	____
		0.00	0.00

22	Skatteutskottets betänkande SkU10
	Skattereduktion för läxhjälp
	1	Peter Persson (S)	8
	2	Mats Pertoft (MP)	8
	3	Jacob Johnson (V)	8
	4	Maria Abrahamsson (M)	12
	5	Gunnar Andrén (FP)	6
	6	Karin Nilsson (C)	6
	7	Thoralf Alfsson (SD)	6
	8	Lars Gustafsson (KD)	6
			____	____
			1.00	1.00

23	Skatteutskottets betänkande SkU8
	Genomförande av det nya EU-direktivet om administrativt samarbete i fråga om beskattning
	1	Jacob Johnson (V)	6
	2	Maria Abrahamsson (M)	12
	3	Mats Pertoft (MP)	8
	4	Gunnar Andrén (FP)	5
	5	Peter Eriksson (MP)	10
			____	____
			0.41	1.41

24	Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU3
	Vissa frågor om underhållsstöd
	1	Shadiye Heydari (S)	8
	2	Wiwi-Anne Johansson (V)	6
	3	Gunilla Nordgren (M)	8
	4	Magnus Ehrencrona (MP)	6
	5	Emma Carlsson Löfdahl (FP)	6
	6	Solveig Zander (C)	6
	7	David Lång (SD)	6
	8	Emma Henriksson (KD)	6
			____	____
			0.52	2.33

25	Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU4
	Vissa internationella socialavgiftsfrågor
	1	Jasenko Omanovic (S)	8
	2	David Lång (SD)	4
	3	Wiwi-Anne Johansson (V)	4
	4	Gunnar Axén (M)	8
	5	Gunvor G Ericson (MP)	4
	6	Ulf Nilsson (FP)	4
	7	Solveig Zander (C)	4
	8	Lars Gustafsson (KD)	4
			____	____
			0.40	3.13

26	Konstitutionsutskottets betänkande KU1
	Utgiftsområde 1 Rikets styrelse
	1	Peter Eriksson (MP)	5
	2	Björn von Sydow (S)	8
	3	Jonas Åkerlund (SD)	5
	4	Mia Sydow Mölleby (V)	6
	5	Per Bill (M)	8
	6	Per-Ingvar Johnsson (C)	5
	7	Tuve Skånberg (KD)	5
			____	____
			0.42	3.55

27	Skatteutskottets betänkande SkU6
	Riksrevisionens rapport om klimatrelaterade skatter
	1	Lotta Hedström (MP)	5
	2	Jacob Johnson (V)	6
	3	Hannah Bergstedt (S)	6
	4	Lena Asplund (M)	6
	5	Gunnar Andrén (FP)	6
	6	Karin Nilsson (C)	6
	7	Thoralf Alfsson (SD)	5
	8	Lars Gustafsson (KD)	6
			____	____
			0.46	4.41

28	Skatteutskottets betänkande SkU1
	Utgiftsområde 3 Skatt, tull och exekution
	1	Anders Karlsson (S)	10
	2	Thoralf Alfsson (SD)	6
	3	Jacob Johnson (V)	6
	4	Henrik von Sydow (M)	12
	5	Gunnar Andrén (FP)	6
	6	Karin Nilsson (C)	6
	7	Lars Gustafsson (KD)	6
			____	____
			0.52	5.33

29	Utrikesutskottets betänkande UU2
	Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
	1	Kenneth G Forslund (S)	10
	2	Valter Mutt (MP)	10
	3	Julia Kronlid (SD)	12
	4	Hans Linde (V)	10
	5	Christian Holm (M)	10
	6	Désirée Pethrus (KD)	12
	7	Statsrådet Gunilla Carlsson (M)	10
	8	Annika Lillemets (MP)	10
			____	____
			1.24	6.57

Totalt anmäld tid

6 tim. 57 min.

_____________________________

2012/13:37

Onsdagen den 5 december 2012

Kl.	09.00		Arbetsplenum
	16.00		Votering

________________________________________________________

	Justering av protokoll
1	Protokollet från sammanträdet torsdagen den 29 november

	Anmälan om ordförande i utskott
2	Jessica Polfjärd (M) som ordförande i näringsutskottet fr.o.m. i dag t.o.m. den 1 januari 2013

Anmälan om fördröjda svar på interpellationer

3

2012/13:140 av Pia Nilsson (S)

Läxhjälp till alla barn

4

2012/13:161 av Eva-Lena Jansson (S)

Regeringens skattepolitik

	Anmälan om inkommen faktapromemoria om förslag från Europeiska kommissionen, m.m.	Ansvarigt utskott
5	2012/13:FPM26 Förslag till förordning om tillträde till genetiska resurser samt rimlig och rättvis fördelning av den nytta som uppstår vid deras användning i unionen KOM(2012) 576	MJU

	Anmälan om inkommen granskningsrapport från Riksrevisionen
6	RiR 2012:19 SBAB – mervärde, mångfald och konkurrens?	FiU

	Ärenden för hänvisning till utskott	Förslag
	Motioner
	med anledning av prop. 2012/13:45 En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess
7	2012/13:Ju6 av Morgan Johansson m.fl. (S)	JuU
8	2012/13:Ju7 av Lena Olsson m.fl. (V)	JuU
9	2012/13:Ju8 av Maria Ferm m.fl. (MP)	JuU
	med anledning av skr. 2012/13:42 Riksrevisionens rapport om den nordiska stridsgruppen 2011
10	2012/13:Fö4 av Mikael Jansson (SD)	FöU

	Ärenden för bordläggning	Reservationer
	Finansutskottets betänkanden
11	2012/13:FiU6 Redovisning av AP-fondernas verksamhet t.o.m. 2011	2 res. (MP,V)
12	2012/13:FiU12 Utvärdering av Riksbankens penningpolitik och arbete med finansiell stabilitet 2005–2010	1 res. (V)
	Utrikesutskottets betänkande
13	2012/13:UU1 Utgiftsområde 5 Internationell samverkan	2 res. (MP,SD)

	Ärende för avgörande kl. 16.00
	Tidigare slutdebatterat
	Utrikesutskottets betänkande
14	2012/13:UU8 Mellanöstern och Nordafrika	27 res. (S,M,MP,FP,C,SD,V, KD)

	Ärenden för debatt och avgörande
	Civilutskottets betänkande
15	2012/13:CU2 Förlängning av övergångsperiod för krav på kontrollansvariga enligt plan- och bygglagen
	Näringsutskottets betänkande
16	2012/13:NU9 Certifiering av vissa installatörer
	Skatteutskottets betänkanden
17	2012/13:SkU7 Ändringar i reglerna om beskattning av finansiella instrument på investeringssparkonto
18	2012/13:SkU9 Kontroll av postförsändelser
19	2012/13:SkU11 Resultatberäkning vid vissa fastighetsavyttringar
20	2012/13:SkU12 Fastighetstaxering av kraftvärmeverk åren 2013–2018
21	2012/13:SkU13 Beskattning av tillsatser i motorbränsle
22	2012/13:SkU10 Skattereduktion för läxhjälp	2 res. (S,MP,V)
23	2012/13:SkU8 Genomförande av det nya EU-direktivet om administrativt samarbete i fråga om beskattning	1 res. (V)
	Socialförsäkringsutskottets betänkanden
24	2012/13:SfU3 Vissa frågor om underhållsstöd	2 res. (S,V)
25	2012/13:SfU4 Vissa internationella socialavgiftsfrågor	2 res. (S,SD,V)
	Konstitutionsutskottets betänkande
26	2012/13:KU1 Utgiftsområde 1 Rikets styrelse	6 res. (S,MP,V)
	Skatteutskottets betänkanden
27	2012/13:SkU6 Riksrevisionens rapport om klimatrelaterade skatter	1 res. (MP,V)
28	2012/13:SkU1 Utgiftsområde 3 Skatt, tull och exekution	4 res. (S,SD)
	Utrikesutskottets betänkanden
29	2012/13:UU2 Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd	14 res. (S,MP,SD,V)

______________________________