anf.40 Carin Runeson (S):
Herr talman! I dagens betänkande om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik behandlas ett antal motioner från allmänna motionstiden 2010, 2011 och 2012. Det är motionsförslag som handlar om mål och inriktningsfrågor och grundläggande rättigheter, barnets rättigheter, diskriminering och förföljelse på grund av sexuell läggning och könsidentitet, rättigheter för personer som tillhör urfolk och nationella eller etniska, språkliga eller religiösa grupper, mänskliga rättigheter i handelspolitik och i arbetsliv, mänskliga rättigheter, statslöshet och migration och Internationella brottmålsdomstolen.
Vi socialdemokrater har två reservationer tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det är reservation 1 om tilläggsprotokoll till ESK-konventionen och reservation 8 om statslöshet.
Vi socialdemokrater har också en egen reservation, och det är reservation 2 om hbt. Jag yrkar bifall till dessa tre reservationer.
Dessutom kan jag nämna att vi tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet också har ett gemensamt särskilt yttrande som rör barnarbete.
Herr talman! Det är av största vikt att arbetet med att främja demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling genomsyrar den svenska utrikespolitiken. Detta borde vi alla vara överens om, men frågan är hur det ser ut i realiteten.
Vi socialdemokrater anser att respekten för de mänskliga rättigheterna är en förutsättning för demokratin och en okränkbar helhet utifrån FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och en rad andra konventioner.
Herr talman! Vi kan inte nog betona hur viktigt det är att stå upp för de mänskliga rättigheterna oavsett var i världen de kränks och oavsett av vem - stormakt eller diktatur det är precis lika illa och precis lika fel.
Kampen mot diskriminering på grund av religion, funktionshinder, kön, etnicitet och sexuell läggning måste föras både nationellt och internationellt. Det sistnämnda kommer min partikollega Désirée Liljevall att ta upp i sitt anförande senare i debatten.
Herr talman! FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, ESK-konventionen, innehåller rättigheter som hör ihop med de grundläggande behov som vi har. Konventionen tar upp rätten till arbete, rätten till en tillfredsställande levnadsstandard och rätten till utbildning.
Stater som har anslutit sig till konventionen ska till fullo använda sina tillgängliga resurser för att säkerställa att konventionens rättigheter förverkligas.
Ett viktigt arbete har också gjorts för att skapa tilläggsprotokollet till ESK-konventionen.
I december 2008 anslöt sig Sverige till antagandet av tilläggsprotokollet. Men man lämnade samtidigt en röstförklaring och framhöll att man inte är övertygad om att enskild klagorätt är det bästa sättet att främja de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.
Man påstod vidare att ESK-rättigheternas karaktär skulle göra det svårt att med precision ange när en kränkning skulle anses ha begåtts.
Herr talman! Det är alldeles tydligt att regeringen, som i alla sammanhang säger sig arbeta för mänskliga rättigheter, inte avser att underteckna tilläggsprotokollet till ESK-konventionen.
För mig och för oss inom oppositionen är det svårt att förstå den borgerliga regeringens hållning i denna fråga.
Vi socialdemokrater och övrig opposition och många engagerade från civilsamhället och NGO:er anser, till skillnad från regeringen, att Sverige bör skriva under tilläggsprotokollet som ger människor klagorätt gentemot sina regeringar när regeringarna i fråga inte svarar upp mot sina åtaganden enligt ESK-konventionen.
Att inte underteckna tilläggsprotokollet och att dessutom ha motarbetat dess tillkomst, tycker jag ställer Sverige i en mycket dålig dager. Jag tycker det är dags att den borgerliga regeringen tänker till och framför allt tänker om när det gäller tilläggsprotokollet.
Att inte prata om barns situation runt om i världen när vi debatterar mänskliga rättigheter går inte an. Vi har i och för sig ingen reservation under punkterna 6 och 7, men vi har ändå ett särskilt yttrande, och jag vill säga något om barns situation i världen.
Det kanske beror på ålder, eller förhoppningsvis på den insikt som jag har fått genom ett antal studieresor till olika länder, att jag allt oftare funderar över hur människor runt om i världen, och för all del också i Sverige, kan vara så grymma, så hänsynslösa och så cyniskt beräknande när det gäller barn. Än i dag, en god bit in på 2000-talet förtrycks, exploateras och utnyttjas miljoner barn dagligen. För mig är detta helt ofattbart. Unicef har beräknat att ofattbara 20 000-22 000 barn under fem år - mörkertalet är stort, men det är många - dör varje dag, av olika orsaker. De dör inte bara av sjukdom och svält utan också beroende på mödrars maktlöshet.
Problematiken med barnäktenskap och våldtäkter av barn, vilket inkluderar alltför unga flickor - ja, de är faktiskt barn - som tvingas att föda barn på grund av bland annat inhumana abortlagar, är någonting jag tycker är oerhört allvarligt. Jag kan också nämna att över hundra miljoner barn inte får gå i skolan, vilket innebär att de är sårbara och mycket dåligt rustade för sitt fortsatta liv. Många av de här barnen arbetar dessutom med uppgifter som ger dem fysiska men eller gör att de dör i förtid.
Som om inte detta vore nog är omkring 300 000 barn inblandade i väpnade konflikter på olika håll i världen. De har blivit tvångsrekryterade. De utnyttjas dessutom hänsynslöst och utsätts för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp. För att nämna ytterligare ett par förfärande siffror som rymmer otaliga tragedier är det 1,2 miljoner barn, främst flickor, som utnyttjas i människohandel varje år. Över en miljon barn sitter i fängelse.
Jag tror, herr talman, att det här är siffror och fakta som vi har svårt att förstå och ta in, men inte desto mindre är det oerhört viktigt att vi alla i olika forum - här i Sveriges riksdag och i olika internationella sammanhang där vi deltar - efterlyser tydligare fokus när det gäller att motverka exploatering och utnyttjande av barn, framför allt barnarbete och sexuell exploatering.
Här har alltid ett lands regering ett extra stort ansvar. Här har vår utrikesminister Carl Bildt och vår biståndsminister Gunilla Carlsson en stor och viktig uppgift som jag anser att man måste lägga mycket mer tyngd på än man hittills har gjort. Vi socialdemokrater anser också att det är viktigt att vi stöder ILO:s ambition att få till stånd ett förbud mot de värsta formerna av barnarbete, exempelvis arbete med farliga kemikalier, skuldslaveri och givetvis också barnprostitution.
Avslutningsvis, herr talman, kan jag inte nog poängtera att vi socialdemokrater anser att barnrättsperspektivet ska genomsyra allt internationellt arbete och dialogen med våra samarbetsländer inom utvecklingssamarbetet. Barns utsatthet och vikten av att erbjuda och kunna ge barn framtidsmöjligheter måste lyftas fram på ett betydligt bättre och tydligare sätt än hittills. Det får dessutom inte bara vara vackra ord - det förpliktar också till handling.
anf.41 Bodil Ceballos (MP):
Herr talman! I årets MR-betänkande tar vi upp ett antal frågor som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och som jag ofta har återkommit till i talarstolen under de år jag varit riksdagsledamot. Det är inte alltid det går att koppla temat till aktuell politik här hemma, men i år går det. Jag vill därför börja med frågan om migrantarbetares rättigheter med anledning av den debatt om Reva och jakten på irreguljära migranter vi har haft under våren.
Herr talman! I Sverige har vi en lagstiftning som innebär att vi välkomnar dem som kommer till oss från andra länder för att arbeta. Vi har haft lite olika uppfattning i riksdagen om själva lagen, men vi är överens om att de problem med fusk och slavliknande löner och förhållanden som har visat sig måste åtgärdas. Ingen migrantarbetare ska se sina mänskliga rättigheter kränkas i Sverige.
Problemet för migranten är dock att veta vilka rättigheter hen har, eftersom vi inte har ratificerat migrantarbetarkonventionen trots att vi själva var med och arbetade fram den. I många länder hänvisar både arbetstagare och arbetsgivare med självklarhet till nämnda konvention, som ju har samma innebörd på alla språk. I Sverige är det svårare, och även jag hänvisar migranter jag möter till jurister med specialkompetens eller till fackföreningarna för att reda ut vad som gäller i just deras fall.
Herr talman! FN uppskattar att det finns omkring 175 miljoner migrantarbetare i världen. Migrantarbetarkonventionen kom till för att skydda migranters mänskliga rättigheter. Den erbjuder bland annat skydd mot slaveri, rätt till skydd av egendom, skydd mot våld och övergrepp, rätt till identitetshandlingar och skydd mot kollektiv utvisning.
Vidare skyddar konventionen rätten att bilda föreningar och fackförbund i det land där man är anställd, och det anges att man har rätt att behandlas likvärdigt med andra arbetare när det gäller skydd mot uppsägning, arbetslöshetsförmåner och tillgång till alternativa anställningar. Den ger skydd om arbetsgivaren bryter arbetskontrakt på ett otillbörligt sätt, rätt att föra sitt fall till behörig instans samt rätt till likvärdig behandling som nationella arbetare när det gäller utbildnings-, yrkes- och socialtjänster.
Migrantarbetarkonventionen är tillämplig på både reguljära och irreguljära migranter och ska tillämpas under hela migrationsprocessen. Konventionen innefattar resan till ett land, transit- och vistelsetiden i destinationslandet samt återvändandet till ursprungslandet.
Herr talman! Jag har svårt att förstå varför Sverige har så svårt att underteckna eller ratificera olika konventioner. Tidigare hörde vi talas om tilläggsprotokollet till ESK-konventionen. I fallet med migrantarbetarkonventionen menar Sverige att den inte tillför något nytt eftersom de rättigheter konventionen erkänner redan finns erkända i svensk lag. Jag tycker inte att det stämmer helt och hållet. Om det hade varit så hade vi inte hamnat i de många situationer där människor på grund av diverse svenskt byråkratiskt regelkrångel inte kan få ID-kort eller där arbetsgivare får ett sådant övertag att man från arbetstagarens sida inte vågar rapportera oegentligheter.
I teorin är det förmodligen så att alla rättigheter finns, men i praktiken ser det annorlunda ut. Trots att det finns både svensk lagstiftning och flera generella konventioner om mänskliga rättigheter som är tillämpbara även på migrantarbetare är alltså konventionen väldigt viktig, eftersom den är ett sammanhängande ramverk som utgår från migranternas särskilda situation. Det är också en trygghet för migranterna att veta att samma regelverk gäller i alla länder och att det är lätt för dem att hitta rätt.
Att börja tolka nationell lagstiftning som inte i alla delar omfattar alla personer som befinner sig på ett territorium, ens när det gäller mänskliga rättigheter generellt, är inte detsamma som att kunna hänvisa till en gemensam lagstiftning. Konventionen ger möjlighet för migrantarbetare att klaga om staten bryter mot rättigheter, och en ratificering skulle innebära en större förutsägbarhet och trygghet för de berörda.
En ratificering skulle också markera Sveriges vilja att skydda människor som befinner sig i en särskilt utsatt situation och skulle signalera till andra länder att det är något Sverige tar på allvar. Inte minst viktigt är det nu när vi ser hur migranters rättigheter kränks kontinuerligt, inte minst i södra Europa. En ratificering av konventionen ger stärkta rättigheter för migrantarbetare samt klarare och tydligare skyldigheter för stater, och det är något alla EU-länder borde ställa sig bakom.
Herr talman! Vi ska självklart inte bara skydda migranters rättigheter, utan vi ska skydda även andra arbetstagares rättigheter. Ett särskilt ansvar har vi i Sverige att se till att svenska företag som är verksamma i andra länder respekterar både miljö och mänskliga rättigheter. Miljöpartiet har under många år föreslagit att Sverige ska gå i bräschen för ett globalt bindande regelverk för företags ansvar.
Detta är en fråga jag vid upprepade tillfällen har diskuterat med handelsministern, och vi har helt olika ingångsvinklar. Jag menar att det ska vara bindande regelverk, förenat med sanktioner för de företag som bryter mot reglerna. Hon menar att det ska vara frivilligt och att i synnerhet svenska företag alltid sköter sig var de än är i världen. Vi vet att det inte stämmer, även om svenska företag
ofta
sköter sig mycket bra. De som sköter sig mycket bra eller bra skulle gagnas av ett bindande regelverk för att slippa konkurrens från andra, mindre nogräknade, företag. Det frivilliga corporate social responsibility eller OECD:s riktlinjer är tyvärr inte nog.
När det gäller miljökonsekvensbedömningar har mycket hänt på området, och åtminstone svenska företag sköter sig hyfsat. Däremot utreds inte MR-konsekvenser i den utsträckning de borde. Det gäller även EKN, som har regeringens uppdrag att främja svensk export och svenska företags internationalisering genom att försäkra exportföretag och banker mot eventuella förluster. När det gäller EKN kan vi direkt ändra detta genom att i uppdraget ställa krav också på MR-konsekvenser.
En fråga som det talas alldeles för lite om är företags koppling till väpnade konflikter, förutom miljöförstöring. Jag tänker till exempel på utvinning av konfliktmineraler. Det behövs också ett globalt regelverk för dem. Till att börja med kan vi driva på för en EU-lagstiftning och ett globalt certifieringssystem. Majoriteten hänvisar till riktlinjer, i det här fallet komplement till OECD:s riktlinjer. Men problemet kvarstår ändå: att de fortfarande inte är bindande. I en globaliserad värld behöver vi gemensamma regler för att minska konfliktytor och för att skydda arbetstagare, övrig befolkning och inte minst miljön.
Herr talman! En annan fråga som engagerat mig under alla år i riksdagen är urfolks och minoriteters rättigheter. Det finns länder som varken ger medborgarskap till eller registrerar grupper av människor som föds i landet, trots att deras folkgrupp har befunnit sig där under århundraden. De som inte är registrerade har inga som helst rättigheter. De kan inte gå i skola, kan inte få resedokument och kan inte få läkarvård. Det strider uppenbart mot de mänskliga rättigheterna.
I många länders rättighetskataloger utgår man dock från medborgarskap. Så är det också i den svenska. För utlänningar gäller det mesta i Sverige, men med vissa restriktioner. Men en person som inte har medborgarskap, är utan status som flykting och saknar registrering faller helt utanför det internationella skyddssystemet. Utskottet väljer ändå att bara svara på vad som gäller statslösa. Inget svar ges om dem som inte ens är statslösa utan bara icke-registrerade.
Naturligtvis har inte alla minoriteter och urfolk det riktigt lika illa. Men det är trots det oerhört vanligt att de drabbas av diskriminering i egenskap av att vara minoritet i den stat de lever i.
Herr talman! För närvarande förs flera kamper för självständighet eller självbestämmande runt om i världen av olika folk. Vissa av dem lever under ockupation, som palestinier och västsaharier, andra lever under förtryck och/eller diskriminering. Till exempel har vi kurderna i flera av Kurdistans delar. Vi har uigurerna, tibetanerna, balucherna med flera. Jag läste i dag på Twitter att 116 tibetaner satt eld på sig själva, och det gör man inte helt utan anledning.
Vissa minoriteter finns i demokratiska länder, men förvägras rätten att fritt bestämma sitt eget öde, som katalanerna. Andra, som skottarna, får lov att folkomrösta. Vissa minoriteter driver ingen kamp alls för självständighet - jag tänker på samerna - men vill ändå ha större självbestämmande.
Miljöpartiet är ett parti som vill se färre gränser i världen, inte fler. Samtidigt menar vi att det är viktigt att respektera rätten till självbestämmande. Det går i längden inte att tvinga folk att leva tillsammans då den ena parten inte vill. Man kan under en period göra det med repressiva metoder, våld eller hot om våld. Men i slutändan kommer det till en punkt då den som är förtryckt reser sig. Man kan inte tvinga människor att vara gifta mot sin vilja heller, trots att det tyvärr finns de som tror det och som med hot om våld försöker upprätthålla sådana relationer.
Herr talman! Jag frågar mig hur det kommer sig att företrädare för majoritetsfolk runt om i världen verkligen tror att det går att tvinga den som vill ha en skilsmässa att vara kvar i äktenskapet och varför de inte väljer en smartare metod för att få människor att vilja vara kvar.
Jag är övertygad om att respekt för olikheterna är av avgörande betydelse för att nå en fredlig samvaro mellan majoritetsbefolkning och minoritet i länder som består av flera folk. Minoriteters tillgång till det egna språket och den egna kulturen och möjligheten att få använda dem är grundläggande krav, förutom att man har samma rättigheter i övrigt som den styrande folkgruppen. Försök till assimilering föder däremot bara större motstånd, medan ett större självbestämmande ger möjligheter att delta på samma villkor som den övriga befolkningen utan att den egna kulturen behöver förnekas. Då alla folkgrupper erkänns och respekteras i ett land, och då alla människor, oavsett om de är i majoritet eller minoritet, ges samma rättigheter, finns inte samma grogrund för konflikter.
Sverige bör därför i alla sammanhang och gentemot alla länder verka för respekt för minoriteters kulturella rättigheter, även då det råkar handla om länder i EU-kretsen. Jag tror tyvärr inte att vår utrikesminister har samma uppfattning, men jag hade hoppats på en annan inställning från utskottets ledamöter. Skydd av minoriteter ingår i de värden som utgör EU:s grundval och som vi åtar oss att främja i relationen med världen utanför EU. Jag undrar varför det inte gäller länder som redan är med. Självbestämmande leder inte alltid till självständighet, och det är det som alla verkar vara rädda för. Självbestämmande kan också innebära att man bestämmer sig för att vara kvar.
Vi i Miljöpartiet står självklart bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall bara till reservationerna 5 och 9.
anf.42 Björn Söder (SD):
Herr talman! Utrikesutskottet tar i betänkandet upp religions- och övertygelsefriheten och att den är nära förbunden med åsikts- och yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som alla bidrar till att bygga demokratiska samhällen. Vi i Sverigedemokraterna instämmer i utskottets yttrande och vill framhålla hur viktigt det är att ständigt fortsätta med framåtskridandet på denna punkt.
I sammanhanget vill vi poängtera hur beräkningar från World Christian Database visar att ca 105 000 människor årligen dödas för att de är kristna. Uppgifter gör också gällande att 200 miljoner lever under ständigt dödshot och att ytterligare 350-400 miljoner utsätts för diskriminering i sin vardag för att de är kristna. Det är alltså över en halv miljard människor som dagligen utsätts för antingen att bli dödade eller att leva under dödshot eller diskrimineras bara för att de är kristna.
De senaste årens omvälvande förändringar i Nordafrika har tyvärr inte bara medfört positiva effekter, utan har också förvärrat situationen för kristna på flera håll i området. Uppgifter har framkommit om olika former av förföljelser av kristna i såväl Algeriet som Egypten. Mönstret går igen i flera länder. I exempelvis Pakistan finns rapporter om hur landets strikta hädelselagar har slagit mot kristna. I Nigeria har terroristgruppen Boko Haram utfört ett antal bombdåd mot kristna. I Irak lever kristna i skräck och utsätts för grymheter. Listan kan göras mycket längre.
Det är viktigt att uppmärksamma det förtryck som kristna är utsatta för i olika delar av världen. Sveriges regering bör tydligare visa sitt stöd för utsatta kristna genom att bland annat rikta världssamfundets uppmärksamhet mot förföljda kristnas utsatta situation. För några år sedan pågick en debatt i Storbritannien där man anklagade regeringen för passivitet gentemot övergreppen på kristna. I Sverige är det liksom i många andra västländer fortfarande tyst. Utrikesutskottet hänvisar i betänkandet till hur EU och FN har gjort insatser av olika vikt för att förbättra situationen för minoriteter i allmänhet, vilket självklart är vällovligt, om än inte tillräckligt. Ytterst är det dock ändå så att Sverige som nation har begränsad kontroll över insatser som dessa organisationer gör. Det innebär att vi i realiteten har att förhålla oss till de insatser som vi själva kan besluta om i den här kammaren.
Herr talman! Sverigedemokraterna vill i likhet med utskottet understryka att det är angeläget att Sverige fortsätter att agera för urfolks och nationella, etniska, religiösa och språkliga minoriteters rättigheter, såväl i bilaterala kontakter som i arbetet inom EU och andra internationella organisationer. Detta utgör dock inte på något sätt ett hinder för Sverige att särskilt uppmärksamma situationen för kristna som förföljs i olika delar av världen, vilket också är bakgrunden till att vi har väckt vår motion. Jag yrkar därför, herr talman, bifall till Sverigedemokraternas reservation nr 6.
anf.43 Hans Linde (V):
Herr talman! Riksdagen debatterar i dag mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. I vanlig ordning lär det bli en debatt med vackra tal om alla människors lika värde där den allra mest högstämda retoriken plockas fram. När man lyssnar på riksdagens debatter om mänskliga rättigheter är det lätt att tro att detta är ett okontroversiellt område där det råder bred enighet i svensk politik.
Men det är viktigt att komma ihåg att de mänskliga rättigheterna bär på en stor inneboende sprängkraft. Att säga att alla människor är lika mycket värda och att de mänskliga rättigheterna är individuella, odelbara och ömsesidigt samverkande är tyvärr i vårt land och i vår värld fortfarande något i högsta grad revolutionärt. Skulle vi verkligen, i ord och handling, visa att de mänskliga rättigheterna är universella - att man har samma rättigheter oavsett om man är manlig riksdagsledamot i Sverige, hbt-person i Uganda eller kvinna i Nicaragua - då skulle inte bara vår värld utan också vårt eget land se väldigt annorlunda ut.
Och vi behöver inte söka oss till fjärran länder och diktaturer som Nordkorea, Burma eller Saudiarabien för att hitta brott mot de mänskliga rättigheterna såsom de uttrycks i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. De begås så mycket närmare än så.
I artikel 23 sägs att "var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet". Men vi lever i ett land där fas 3 är den största arbetsgivaren och där företag utnyttjar utländsk arbetskraft på våra restauranger, på våra vägar och i våra skogar.
Artikel 12 förbjuder "godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens". Trots det har riksdagen under de senaste åren både infört datalagringsdirektivet och gett FRA utökade möjligheter att bedriva signalspaning.
I FN:s deklaration slår man vidare fast att "var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete", men i vårt land är det fortfarande så att kvinnor har drygt 86 procent av mäns inkomster.
I artikel 2 i FN:s deklaration tydliggör man att vi inte får göra någon åtskillnad på människor baserat på deras hudfärg eller ras. Det är väl precis det som har skett i Stockholms tunnelbana de senaste åren inom ramen för det så kallade REVA-projektet.
Vänsterpartiets vill att Sverige ska vara ett land som står upp för de mänskliga rättigheterna, oavsett när och med vilka motiv de kränks och inskränks, oavsett om det sker i Stockholms tunnelbana eller i Irans fängelser. Jag lyfter upp både de nationella och de internationella frågorna i mitt anförande. De går inte att skilja åt. Ska vi vara en trovärdig kraft för mänskliga rättigheter i vår utrikespolitik måste vi börja med att se våra egna utmaningar på hemmaplan.
Herr talman! De mänskliga rättigheterna är, precis som de beskrivs i FN:s deklaration, odelbara, inbördes beroende och har universell giltighet.
De orden upprepas ofta. Men de får inte förvandlas till att bli ett pliktskyldigt mantra. Menar man allvar med att de mänskliga rättigheterna är odelbara och inbördes beroende måste det också få politiska konsekvenser.
Vi i den svenska arbetarrörelsen har lärt oss av vår historia att de medborgerliga och politiska rättigheterna är en förutsättning för att också arbetarklassens män och kvinnor ska kunna höja sina röster, kunna organisera sig och kunna kräva rätten till bostad, arbete och utbildning för sina barn.
Men vi har också lärt oss att om inte alla garanteras mat i magen, ett tak över huvudet och en inkomst som man kan leva på så kommer de politiska och medborgerliga rättigheterna som yttrandefriheten, mötesfriheten och organisationsrätten att i realiteten förminskas till att bara vara rättigheter för dem som är välbeställda och mäktiga.
Tyvärr konstaterar vi att den borgerliga regeringen i sin utrikespolitik och biståndspolitik alltmer börjar behandla och betrakta FN:s konventioner och deklarationer som ett smörgåsbord. När man kommer till ett smörgåsbord kan man på julafton välja bort sillen om man tycker att det är bättre med skinka. Men det går inte att plocka ut delar ur FN:s konventioner och ändå tro att man ska kunna hitta helhetslösningar. Det har vår egen svenska historia gång på gång visat.
I FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter beskrivs flera av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, precis som Carin Runeson tidigare förtjänstfullt har beskrivit. Man säger att män och kvinnor har samma rättigheter och att rätten att slippa hunger är en mänsklig rättighet. Man slår fast att vi alla på detta jordklot har rätten för var och en att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa. Det är förutsättningar för ett demokratiskt samhälle.
Trots det har den borgerliga regeringen vägrat att ratificera tilläggsprotokollet till denna konvention, samtidigt som man har undertecknat tilläggsprotokollet för konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna. Detta är ett tydligt exempel på, men inte det enda exemplet, hur den borgerliga regeringen betraktar de mänskliga rättigheterna just som ett smörgåsbord där man kan välja och vraka och välja bort det man för dagen ogillar.
Herr talman! Därför yrkar jag bifall till reservation 1 från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Herr talman! Nu om ett par minuter, klockan 12.00, går Transport ut i strejk här i Sverige efter att arbetsgivarna inte tillmötesgått fackets krav på högre löner för sina medlemmar. Att kunna organisera sig i en fackförening på sin arbetsplats, att kräva kollektivavtal och att gå ut i strejk är grundläggande mänskliga rättigheter. Det är en självklar del av en fungerande arbetsmarknad. Men för alltför många av jordens löntagare saknas dessa rättigheter.
Under 2011 dödades 76 personer bara för att de hade valt att engagera sig fackligt. Colombia toppade återigen statistiken, och Guatemala kom på andra plats. Det understryker att kampen för de mänskliga rättigheterna och demokrati är långt ifrån vunnen i Latinamerika.
Tusentals människor fängslades och fängslas fortfarande för sitt fackliga engagemang, och långt fler löntagare förlorar jobbet bara för att de har valt att engagera sig fackligt. Lägg därtill de 73 miljoner barn under tio år som arbetar runt om på jordklotet och de 12 miljoner människor som arbetar under tvång, vår tids slaveri. I jordens drygt 5 200 exportfrizoner arbetar 42 miljoner människor, den stora majoriteten är kvinnor, under vidriga arbetsförhållanden, med låga löner och med ofta obefintliga möjligheter att organisera sig fackligt.
Att fackliga rättigheter är mänskliga rättigheter brukar vi upprepa här. Men det är också viktigt att se att i land efter land är det fackföreningarna som utgör de tydligaste försvararna av just demokrati och mänskliga rättigheter i stort. Det har vi inte minst påmints om av utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern. Där har det oftast varit de fackligt aktiva som har gått först i ledet när det gäller krav på reformer, demokrati och rättvisa.
Ska Sverige vara en kraft för de mänskliga rättigheterna kan därför inte frågan om fackliga rättigheter ignoreras i svensk utrikespolitik. Då måste de fackliga rättigheterna finnas med när man bedriver handelspolitik, när man agerar i Internationella valutafonden och Världsbanken eller när vi utformar vår biståndspolitik.
Vi måste vara väldigt tydliga, glasklara, i vår dialog med det svenska näringslivet. Vi kan aldrig acceptera att svenska företag, oavsett var på jordklotet de agerar, bidrar till brott mot de mänskliga rättigheterna eller till att stärka auktoritära regimer.
Därför yrkar jag också bifall till reservation 7.
Herr talman! Vi lever i ojämställd värld. Vi lever i en värld där mannen är norm och kvinnan ständigt är undantag. Generella beskrivningar av världen, även i denna kammare, utgår alldeles för ofta från mäns erfarenhet och mäns behov. Kvinnors erfarenheter å andra sidan osynliggörs eller beskrivs som särintressen. Vi lever på ett jordklot där det inte finns några jämställda frizoner.
Världen över ser vi att män och kvinnor inte har samma tillgång till utbildning, arbete, sjukvård och säkerhet. Trots att kvinnor utgör en majoritet av världens befolkning äger de bara 10 procent av jordens tillgångar, och inte ens var femte parlamentariker på detta jordklot är kvinna. I det sammanhanget kanske man ska påminna om att vi har ett parti i denna kammare som bidrar till att dra ned det genomsnittet. Var tredje kvinna i världen utsätts dessutom för våld på jobbet, i hemmet eller i samhället där hon lever. Varje år dör fler kvinnor och spädbarn i samband med en graviditet än i aids, malaria och tuberkulos tillsammans, och då är graviditet inte ens en sjukdom.
Jag vill därför avsluta mitt anförande med att säga: En utrikespolitik utan ett tydligt feministiskt perspektiv som synliggör förtryck och diskriminering av kvinnor kommer att bli en utrikespolitik där de mänskliga rättigheterna riskerar att bara betraktas som mäns rättigheter.
anf.44 Elisabeth Björnsdotter Rahm (M):
Herr talman! I dag ska vi debattera utrikesutskottets betänkande 2012/13:UU15 som behandlar motioner inom området mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik.
Vad står egentligen mänskliga rättigheter för? En bra definition är att mänskliga rättigheter gäller för alla människor utan åtskillnad oavsett land, kultur eller ursprung. Ingen regering kan hävda särskilda förhållanden som tradition, kultur eller religion som skäl för att kränka de mänskliga rättigheterna. Rättigheterna är också odelbara och ömsesidigt samverkande, precis som Hans Linde sade. Stater kan inte sålla bland sina folkrättsliga åtaganden. Alla människor ska ha samma värde.
Dessa principer slogs fast vid världskonferensen om mänskliga rättigheter för exakt 20 år sedan och har bekräftats efter det.
Utrikesutskottet behandlar varje år en rad motioner om mänskliga rättigheter. Det visar att det är ett angeläget område och att det engagerar väldigt många människor.
Arbetet med att främja demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling genomsyrar den svenska utrikespolitiken. Sverige ska vara en tydlig röst i världen för de mänskliga rättigheterna. Sverige arbetar bilateralt, inom EU och även multilateralt för att de mänskliga rättigheterna ska kunna genomföras och efterlevas fullt ut i världens länder.
Målet för arbetet med de mänskliga rättigheterna i svensk utrikespolitik är att bidra till att de rättigheter som fastslagits inom ramen för FN och andra internationella forum ska komma alla människor till del. Sverige har en lång tradition av engagemang för de mänskliga rättigheterna, bland annat genom ett starkt stöd för FN och det internationella samfundets arbete på MR-området. Vi deltar aktivt som observatör i MR-rådet sedan det skapades 2006.
MR-rådet har ett ansvar för att främja universell respekt för och skyddet av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna för alla utan undantag på ett rättvist och likvärdigt sätt.
Herr talman! Debatten om de mänskliga rättigheterna är en ständigt pågående diskussion och förtjänar uppmärksamhet i alla delar, men på grund av tidsbegränsningen kommer jag bara att beröra några av de områden inom de mänskliga rättigheterna som är föremål för diskussion i vårt betänkande.
Vi kan nog enas att om att behovet av upprätthållandet av mänskliga rättigheter är allra störst hos de grupper som själva inte kan hävda dem. Jag tänker i första hand på våra barn, på världens barn.
Enligt ILO:s, den internationella arbetsorganisationen i FN, egna beräkningar utför ungefär 215 miljoner barn i världen barnarbete. 115 miljoner av dessa 215 miljoner är verksamma i de värsta formerna av barnarbete. De utnyttjas hänsynslöst i smutsiga gruvor, i farliga industrier och på gatorna i städer runt om i vår värld.
Bekämpandet av barnarbete är en stor utmaning i kampen för de mänskliga rättigheterna. För Sveriges del är det angeläget att stödja ansträngningarna att avskaffa de värsta formerna av barnarbete. Här bör Sverige såväl bilateralt som i sina kontakter inom EU och FN och i andra internationella forum fortsätta att verka för just detta.
Ett tydligt fokus måste läggas på att motverka exploatering och utnyttjande barn. Det gäller framför allt barnarbete och sexuell exploatering. Det är av största vikt att stötta ILO:s ambition att få till stånd ett förbud mot de värsta formerna av barnarbete, till exempel skuldslaveri, rekrytering av barnsoldater, barnprostitution och framför allt arbete i farliga miljöer där barn tar skada. I allt utvecklingsarbete måste Sverige bli än bättre på förebyggande insatser och rehabilitering för att skapa en framtidstro hos alla barn.
Herr talman! Våra barns välfärd innefattar inte enbart att vi ska skydda dem från att utnyttjas i arbete, utan det handlar även om att skapa skyddade miljöer i deras hem. År 1979 var Sverige det första landet i världen att införa ett förbud mot barnaga. I 6 kap. 1 § i föräldrabalken slås det fast att barn inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Barnaga är tyvärr fortfarande ett allvarligt problem i Sverige, men förbudet har bidragit till en viktig normbildning. När barnaga inte längre accepteras av samhället blir det svårare att rättfärdiga slag som uppfostringsmetod.
Efter att Sverige för mer än 30 år sedan införde förbud mot barnaga har 33 länder följt vårt exempel, och bara under 2012 införde fyra länder förbud mot barnaga. De flesta länder saknar tyvärr alltjämt ett förbud mot barnaga. Enligt en FN-studie från 2006 om våld mot barn var minst 80 procent av världens barn utsatta för aga, framför allt i hemmet men också i skolan. Det är fortfarande tillåtet med barnaga i elva av EU:s medlemsstater.
Vid en konferens, som var riktad till ledamöter i Europaparlamentet och beslutsfattare från EU:s medlemsstater, i Bryssel i februari i år lyfte statsrådet Birgitta Ohlsson upp vikten av att alla unionens medlemsstater inför en nationell lagstiftning mot barnaga. Samtliga 27 EU-medlemsstater har antagit barnkonventionen.
Herr talman! En annan viktig frihetsfråga som förtjänar att lyftas fram i detta forum är vikten av respekt för människors olika sexuella läggning och könsuttryck. Varje dag kränks hbt-personer världen över. Det är inte okej. Därför är samarbetet mellan EU och FN:s MR-råd med likasinnade parter otroligt betydelsefullt. Det här samarbetet måste fortsätta och ha frågan om diskriminering av och våld mot hbt-personer högt upp på dagordningen.
Under 2013 ska MR-rådet utarbeta nya EU-riktlinjer för hbt-personers mänskliga rättigheter. Det här framgår av den handlingsplan som är knuten till EU:s strategiska ramverk för mänskliga rättigheter och demokrati. Under 2013 ska EU också enligt handlingsplanen utveckla en strategi för hur unionen ska samarbeta med tredjeländer i FN och Europarådet om mänskliga rättigheter för hbt-personer.
Herr talman! FN utarbetade en migrantarbetarkonvention 1990. I januari 2013 hade den ännu inte undertecknats eller ratificerats av någon EU-medlemsstat. Det är främst stater varifrån migrantarbetare kommer som har valt att ratificera konventionen. I princip återfinns rättigheterna i konventionen också i andra kärnkonventioner och även i ILO:s konventioner om migrantarbete. Sverige och övriga EU-medlemsstater stöder givetvis ILO:s arbete för universell ratificering och uppfyllande av organisationens åtta kärnkonventioner om mänskliga rättigheter i arbetslivet.
Herr talman! Till slut vill jag ta upp FN-konventionen mot statslöshet som undertecknades 1961 och trädde i kraft några år senare. Inom Europarådet bedrivs ett arbete för att undvika statslöshet. Mot bakgrund av de förändringar i statsindelningen som ofta innebär betydande problem med statslöshet - det var särskilt påtagligt i Europa under 1990-talet - har en konvention utarbetats om undvikande av statslöshet. Konventionen öppnades för undertecknande i maj 2006. I Sverige pågår just nu en utredning om huruvida Sverige ska ratificera konventionen eller inte. Det resultatet ska presenteras i slutet av april i år, det vill säga ganska snart.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på alla motioner.
(Applåder)
anf.45 Carin Runeson (S):
Herr talman! Stater kan inte sålla när det gäller mänskliga rättigheter, säger Elisabeth Björnsdotter Rahm i sitt anförande. Det håller jag med om, men det är precis det som den borgerliga regeringen har gjort när den inte har ratificerat ESK-konventionens tilläggsprotokoll.
Sverige ska vara en stark röst i världen, fortsätter Elisabeth Björnsdotter Rahm. Ja, det är också min och Socialdemokraternas bestämda uppfattning. Jag tycker dock att Elisabeth Björnsdotter Rahm talar mot sig själv och sin regering. Då tänker jag återigen på tilläggsprotokollet till ESK-konventionen.
Redan 2008 antog FN:s generalförsamling enhälligt tilläggsprotokollet om enskild klagorätt. Sverige anslöt sig till konsensus vid antagandet men avgav samtidigt någon sorts röstförklaring där det påpekades att Sveriges inställning till tilläggsprotokollet var att man inte är övertygad om att enskild klagorätt är det bästa sättet att främja de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, bland annat för att rättigheternas karaktär ofta gör det svårt att med precision ange när en kränkning ska anses ha begåtts. Det känns för mig väldigt underligt. På något vis har man sagt ja, men sedan säger man ändå nej genom att kasta in en brasklapp.
Herr talman! Jag skulle gärna vilja höra Elisabeth Björnsdotter Rahms förklaring till varför man säger ja men ändå nej. Kan Elisabeth Björnsdotter Rahm förklara för mig hur man kan göra på två olika sätt vid ett och samma tillfälle?
anf.46 Elisabeth Björnsdotter Rahm (M):
Herr talman! Carin Runeson har helt rätt. Sverige har i konsensus sagt ja till tilläggsprotokollet i ESK-konventionen. Det har vi gjort. Samtidigt har vi sagt att vi kanske inte tycker att det är den bästa vägen att gå när det gäller enskild klagorätt. Som det ser ut i dag har endast 41 länder ratificerat tilläggsprotokollet till ESK-konventionen, vilket jag tycker lite grann speglar komplexiteten i konventionen, om det verkligen är rätt väg att gå.
Det Sverige sagt är att vi vill se hur man ska gå till väga för att på bästa sätt utnyttja ESK-konventionen.
anf.47 Carin Runeson (S):
Herr talman! Om jag inte minns fel ska tilläggsprotokollet träda i kraft den 5 maj i år. När betänkandet skrevs hade tio länder ratificerat tilläggsprotokollet. Jag får därför säga att det är oerhört glädjande att på de få veckor från det att betänkandet skrevs antalet länder nu är uppe i 41. Om den uppgiften är riktig har vi tagit ett rejält kliv framåt.
Tilläggsprotokollet varken upphäver eller på något vis rangordnar rättigheter, utan alla har samma tyngd. Genom att inte skriva på, vilket Sverige inte gjort, har man motarbetat dess möjlighet att träda i kraft. Nu finns det andra länder som har agerat klokare. Den svenska regeringen har alltså inte skrivit på. Jag måste säga att jag tycker att det faktiskt är lite pinsamt för en regering som påstår sig arbeta för de mänskliga rättigheterna.
Elisabeth Björnsdotter Rahm säger att det inte är rätt väg att gå. Vad är det som är fel? Förklara för mig vad det är som är fel, Elisabeth.
anf.48 Elisabeth Björnsdotter Rahm (M):
Herr talman! Tilläggsprotokollet till ESK-konventionen är oerhört komplicerat. Därför har, som jag sade tidigare, inte alla länder ratificerat det. Den svenska regeringen har den bestämda hållningen att vi vill se vad som blir konsekvenserna av detta tilläggsprotokoll innan vi ratificerar det. Vi har gått med på att i konsensus godkänna ESK-konventionen, däremot inte ratificerat den på de grunderna.
anf.49 Bodil Ceballos (MP):
Herr talman! Jag har tre frågor. De gäller global nivå, EU-nivå och nationell nivå.
Jag börjar med den globala nivån och går tillbaka till det som jag talade om tidigare, ett bindande regelverk gällande företagens ansvar. Som jag sade i mitt anförande tror jag att för de företag som sköter sig väl skulle det vara en hjälp på vägen om det fanns ett bindande regelverk och sanktioner för de företag som inte sköter sig. Det skulle gynna dem till exempel i konkurrens med icke-seriösa företagare. Därför har jag svårt att förstå varför regeringen inte vill arbeta för att man ska få ett bättre bindande regelverk.
Att det ska vara frivilligt öppnar för väldigt mycket. Corporate social responsibility innebär att man lite grann kan välja och vraka, att välja det som man tycker är viktigast. Ett bindande regelverk för miljö, mänskliga rättigheter, socialt ansvarstagande etcetera tror jag skulle gynna svenska företag ute i världen. Jag anser att regeringen borde hålla med om det. Därför vill jag veta vad Elisabeth tycker om det.
Nästa fråga handlar om de kulturella rättigheterna, som jag också tog upp i mitt förra inlägg. När vi tar in länder i EU ställer vi krav på att de ska respektera minoriteters rättigheter, inklusive de kulturella rättigheterna, men när länderna väl är med har vi inte längre några verktyg för att kunna ställa sådana krav. När det till exempel gäller Katalonien fick jag svaret av Carl Bildt att det kan vara en intern spansk angelägenhet. Det är klart att det kan vara en intern spansk angelägenhet, men hur kan vi trycka på för att de ska ta sitt ansvar? Det skulle jag vilja ha utrett lite grann.
anf.50 Elisabeth Björnsdotter Rahm (M):
Herr talman! Det var många frågor Bodil Ceballos hade. Jag skulle vilja börja med att säga att OECD har utarbetat riktlinjer för multinationella företag och hur de ska agera när det gäller mänskliga rättigheter, miljö, arbetsmiljö, anställningsförhållanden och så vidare. Vi har sagt att dessa rekommendationer inte är bindande, men regeringarna i anslutna länder stöder OECD:s rekommendationer. Här har Sverige valt att arbeta i en trepartssamverkan mellan stat, näringsliv och arbetstagarorganisationer. Vi ställer krav på att man ska följa de riktlinjer som OECD tagit fram gällande näringsliv och mänskliga rättigheter.
När det gäller kulturella relationer och kulturella frågor inom EU kan jag hålla med Carl Bildt om att vi måste se om det är fråga om ett lands egna angelägenheter eller någonting som vi som utomstående part kan vara med och påverka och lyfta upp i debatten. Det måste avgöras från fall till fall, det vill säga när man anser att det är lämpligt att göra det.
anf.51 Bodil Ceballos (MP):
Herr talman! Jag vet att OECD har riktlinjer och hur Sverige arbetar. Jag vet också att frågan är på agendan. Vi kommer dock inte ifrån att det är fråga om riktlinjer som inte är bindande. Det räcker inte med att regeringen stöder dem, utan det handlar om att de ska påverka hela vägen fram till där företaget är verksamt. Det är där det många gånger brister i dag. Med ett bindande regelverk och sanktioner skulle man kunna komma åt många av de företag som inte sköter sig. Det är dem man ska komma åt. De andra har stöd av att man sätter åt dem som inte sköter sig. Här når vi inte riktigt varandra, känner jag.
När det gäller kulturella rättigheter undrar jag varför det är vår angelägenhet då det handlar om länder utanför EU. Vi driver att Turkiet ska respektera kurdernas rättigheter. Vi driver att andra länder ska respektera sina minoriteters rättigheter. Men när vi kommer till de länder som finns i EU säger vi nej, det är ländernas eget ansvar. Jag menar att vi måste kunna trycka på de länder i EU som har samma problematik inbyggd som Spanien. Det finns fler länder än Spanien, och det kan komma ytterligare länder. Vi måste ha verktyg för att klara av den situationen.
Jag tror absolut att vi kan vara en påtryckare just vad gäller de kulturella rättigheterna, som är så fundamentala för att människor ska kunna leva i fred i ett land.
En sista fråga som handlar om migranterna här i Sverige: På vilket sätt är migrantarbetarkonventionen införlivad i den svenska lagstiftningen med tanke på det vi ser och har sett med REVA etcetera i tunnelbanan? Jag menar att vi inte lever upp till migrantarbetarkonventionen. Enligt utskottet har vi egentligen allt, så vi behöver inte underteckna den.
anf.52 Elisabeth Björnsdotter Rahm (M):
Herr talman! De mänskliga rättigheterna gäller alla. Det har vi varit väldigt tydliga med och är överens om. Jag kan hålla med Bodil Ceballos om att Sverige ska ha en ledande roll och att Sverige ska vara en påtryckare där vi kan göra skillnad och ställa krav på att de mänskliga rättigheterna ska upprätthållas. Ja, det kan vi göra, och det gör vi i dag.
När det gäller migrantarbetarkonventionen är det precis som jag sade att inget land i EU har undertecknat den konventionen. Vi är eniga om att de lagar och regler som konventionen innefattar finns redan i vår lagtext. Där anser vi att vi har en starkare skrivning som gör att vi inte behöver underteckna migrantkonventionen.
anf.53 Hans Linde (V):
Herr talman! Jag ska säga till Elisabeth Björnsdotter Rahm att anledningen till att jag blev politiskt aktiv en gång i tiden hemma i Trelleborg var att jag trodde på förändring, att förändring var möjlig att uppnå. När jag tittar ut över världen ser jag att vi under den tid jag har suttit i riksdagen sedan 2006 just sett förändring på flera punkter. Den kanske största förändring som skett i världen under min tid i riksdagen är faktiskt det som har hänt med hbtq-personers rättigheter runt om på jordklotet. Vi har sett de senaste veckorna hur samkönade par har fått rätt att gifta sig i Frankrike, Nya Zeeland och Uruguay. Vi har sett framsteg inte bara i norra Europa utan runt om på jordklotet. I Argentina har man infört kanske världens kanske mest progressiva lagstiftning gällande transpersoners rättigheter, långt bättre än den skamliga lag som vi fortfarande har kvar i Sverige. I Nepal har man infört möjligheten att ha ett tredje juridiskt kön. I Sydafrika har man infört en könsneutral äktenskapslag. I det polska parlamentet har man valt in en öppet transsexuell kvinna, någonting vi fortfarande väntar på ska hända här i Sverige.
Vi ser att det har skett en maktförskjutning globalt. Även som det finns en ganska lång rad länder som fortfarande har en oerhört restriktiv och konservativ syn på de här frågorna ser vi att det har hänt någonting. I FN kan man nu lägga fram deklarationer och resolutioner om hbt-personers rättigheter, och de går igenom. Det finns nu alla möjligheter att bygga internationella allianser och vara framgångsrik på det här området, om man har viljan, om man har modet.
Tyvärr konstaterar vi när vi läser betänkandet att de borgerliga partierna återigen säger nej till att Sverige ska driva kravet på en FN-konvention. Vi har konventioner när det gäller migrantarbetare, kvinnor, barn och personer med funktionsnedsättning, men vi saknar en konvention som skyddar hbtq-personer mot diskriminering.
Frågan till Elisabeth Björnsdotter Rahm är: Varför säger ni nej till en konvention som skulle skydda hbtq-personer och deras rättigheter?
anf.54 Elisabeth Björnsdotter Rahm (M):
Herr talman! Jag ska börja med att säga att jag håller med Hans Linde: Politik är att vara engagerad i förändringar. Det är precis det vi har sett. Jag håller med Hans Linde om att just när det gäller hbtq-personers mänskliga rättigheter har det skett en stor förändring, vilket jag är väldigt tacksam över, och jag är glad att Sverige är drivande i de här frågorna.
Det pågår ett stort arbete inom EU för att lyfta fram de här frågorna för att vi ska kunna hitta möjliga vägar för att alla människor ska ha samma rättigheter, även hbtq-personer. Det pågår alltså ett arbete inom EU.
anf.55 Hans Linde (V):
Herr talman! Jag frågade om det konkreta förslag som ligger på riskdagens bord i dag, nämligen krav från Vänsterpartiet som vi ställt i motioner om och om igen på att Sverige ska verka för en FN-konvention som skyddar hbtq-personer mot diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet. Även om det i många länder sker framsteg ser vi många länder där det finns enorma behov av stöd och uppbackning. En FN-konvention skulle vara en del i det arbetet.
Det är nu ett halvt år sedan vi hade Pride här i Stockholm och jag hade möjlighet att guida en grupp hbtq-aktivister i Sveriges riksdag. Vi var bland annat i kammaren. Det var hbtq-aktivister från länder som Algeriet, Uganda och Sudan, länder där det fortfarande är förbjudet att vara hbtq-person och inleda en samkönad relation. De hade behövt en sådan uppbackning som en FN-konvention skulle kunna innebära. Jag beklagar att man återigen från Moderaterna och de andra borgerliga partierna säger nej till detta.
Jag vill återkoppla till den diskussion som vi hade här med Carin Runeson angående de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. I den så kallade ESK-konventionen finns i dag i artikel 2 ett tydligt förbud mot diskriminering. Man har tolkat att detta förbud också omfattar diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet. Det är ett av många argument för att vi skulle behöva ett tilläggsprotokoll och att det skulle vara så bra om Sverige ratificerade det. Det skulle innebära att hbtq-personer fick en individuell klagorätt att lyfta frågor om diskriminering. Det skulle ge fler människor runt om på jordklotet rätten att kräva sina rättigheter gentemot sin regering. Även här ser vi att Moderaterna återigen tar på sig den roll de tyvärr haft alltför många gånger i svensk politik, att man bromsar och kommer i sista ledet när det gäller hbtq-personers rättigheter.
Jag är helt övertygad om att Elisabeth Björnsdotter Rahm och hennes parti kommer att göra som Moderaterna brukar göra i svensk politik: I sinom kommer de att inse att det här är bra, och då kommer de att följa efter oss i andra partier. Jag hoppas att vi inte behöver vänta alldeles för länge.
anf.56 Elisabeth Björnsdotter Rahm (M):
Herr talman! Som jag sade i mitt anförande kommer EU i år att presentera riktlinjer för mänskliga rättigheter och hbtq-personers rättigheter. Jag ser fram emot att få ta del av dessa riktlinjer.
När det gäller ESK-konventionen har vi konsensus, som jag sade till Carin Runeson tidigare, men vi har inte ratificerat tilläggsprotokollet. Vi vill se vilka konsekvenserna blir av den ratificeringen innan vi gör det. Det här är en komplexitet. Som sagt är det inte mer än 40 länder som har ratificerat tilläggsprotokollet.
anf.57 Ismail Kamil (FP):
Herr talman! Under många år har Sverige arbetat och arbetar fortfarande för att främja demokrati och mänskliga rättigheter i världen. Sverige måste fortsätta att vara den starka kraften för öppna samhällen, stödja demokratiutvecklingen och ha ett fortsatt starkt svenskt engagemang för mänskliga rättigheter. Vi har ett förtroendekapital i dessa frågor som inte många har och kan därför agera för global fred och säkerhet på ett sätt som inget annat land kan göra.
Försvaret av mänskliga rättigheter har varit och ska vara en central del av Sveriges utrikespolitik. Därför är det viktigt att Sverige även i fortsättningen agerar för och har förhoppningar om en värld där människor kan leva i fred och inte förtrycks. Fokus måste ligga på att tillgodose individens grundläggande behov och syfta till att garantera friheter.
Herr talman! Med stöd av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som antogs av FN för 65 år sedan, ska grundläggande normer för de mänskliga rättigheterna vara överordnade politiska, kulturella och religiösa skillnader. Alla stater har en skyldighet att värna alla människors lika värde och rättigheter. Ingen regering ska kunna hävda särskilda förhållanden som skäl för att kränka mänskliga rättigheter.
Man kan fråga sig: Har dessa folkrättsliga åtaganden omsatts i praktisk handling i världen? Har dessa grundläggande normer, som slagits fast i FN:s allmänna förklaring och i ett antal folkrättsligt bindande konventioner, efterlevts?
Begreppet "skyldighet att skydda" är centralt i utvecklingen av folkrätten. Folkpartiet tycker att det är bra att fokus nu har flyttats från staters säkerhet till att människors säkerhet i stället sätts i första rummet.
Ett tydligt uttryck för principen "skyldighet att skydda" gavs i FN:s säkerhetsråds resolution 1973 om situationen i Libyen. Tyvärr har Ryssland och Kina blockerat allt agerande vad gäller Syrien. Civila dör, och civila mål attackeras varje dag medan säkerhetsrådet ser på.
Herr talman! Det är inte acceptabelt att över 70 000 människor har mördats och att ett inbördeskrig pågår i Syrien utan något agerande från FN:s sida. Regimens våld gentemot det syriska folket har nu pågått i 25 månader medan världssamfundet ser på.
Det är viktigt att Sverige står upp för de mänskliga rättigheterna i världen. När vi ser diktatorer begå brott mot mänskligheten ska vi inte avvakta och se på. När mänskliga rättigheter kränks ska vi inte blunda och gå förbi. Som medlem i FN har Sverige enligt FN-stadgan rätt och förpliktelse att agera för att främja respekt för mänskliga rättigheter.
Herr talman! Efter Förintelsen och andra världskrigets slut var den vanligaste meningen i varje människas mun: Aldrig mer. Det fruktansvärda som har hänt under Nazityskland får inte upprepas.
Tyvärr dröjde det inte länge innan det var dags för folkmord i bland annat Rwanda, Kurdistan, före detta Jugoslavien, Darfur med mera. Sverige måste vara en stark aktör vad gäller att försvara de universella normerna och värderingarna såsom demokrati, yttrandefrihet, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Krig och väpnade konflikter är ett av de största hindren för länders utveckling. Målet måste vara att uppnå välstånd genom demokrati, mänskliga rättigheter och en fungerande rättsstat. Utan fred och säkerhet kan dessa mål inte uppnås.
Herr talman! Ett starkt och välfungerande FN är en förutsättning för försvar av mänskliga rättigheter. Det underlättar att finna vägar och politiska lösningar för olika politiska och globala problem. Ett starkt och fungerande FN är garanten för fred och stabilitet i världen. Det blir lättare att skydda människor mot folkmord och brott mot mänskligheten. Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter utgör en grund för en bättre värld där barnets rättigheter skyddas, där kvinnors rättigheter garanteras och där diskrimineringen och förföljelsen förebyggs.
Genom att stärka den internationella brottsmålsdomstolen, ICC, kan man lättare skydda och försvara mänskliga rättigheter men också granska brott mot mänskligheten samt krigsförbrytelser. Att folkrätten och respekt för mänskliga rättigheter prioriteras och intar en framträdande roll i Sveriges utrikespolitik är välkommet. Det utgör en viktig del i arbetet för fred och säkerhet.
Prioriteringen att stärka sambandet mellan demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling byggd på rättsstatens principer ligger inte bara i Sveriges intresse utan i allas intresse för att vi ska kunna ha en värld där människor ska kunna leva i fred och frihet utan fruktan och nöd.
anf.58 Hans Linde (V):
Herr talman! Nu fick vi lyssna på Ismail Kamil under sex minuter. Det som slår mig är att här har vi en företrädare för Folkpartiet som står i en debatt om svensk utrikespolitik och mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik och håller ett anförande - och inte med ett ord, inte med ett kommatecken nämns ordet kvinnor. Inte med ett ord eller ett kommatecken nämns ordet jämställdhet. Det är som om en majoritet av jordens befolkning har försvunnit ur Folkpartiets utrikespolitik.
Jag måste säga att jag blir förvånad. Hur är det möjligt för en folkpartist att hålla ett anförande i en debatt om mänskliga rättigheter utan att nämna alla de orättvisor, all den diskriminering och alla de brott och kränkningar som begås mot kvinnors rättigheter runt om på jordklotet? Jag är fullt medveten om att det är ett ganska klassiskt grepp från oppositionen att säga: Ni har inte nämnt någonting om detta i ert anförande. Det brukar vi ta till ibland, och det är inte alltid helt hederligt eller ärligt. Men nu talar vi om majoriteten av jordens befolkning.
Jag minns en tid i denna kammare när det var Birgitta Ohlsson som företrädde Folkpartiet. Då var man garanterad att varje anförande i nästan varje debatt skulle vara ett brandtal för kvinnors rättigheter. Jag måste säga att jag många gånger stödde det som Birgitta sade. Hon hade många kloka invändningar.
Men när Birgitta Ohlsson blev statsråd och i stället ersattes av tre män från Folkpartiet i utrikesutskottet dog uppenbarligen också engagemanget för kvinnors rättigheter. Jag har lyssnat, och jag har läst, och jag ser inte ett enda kommatecken från Folkpartiet när det gäller kvinnors rättigheter.
Frågan till Ismail Kamil är: Varför är ni så tysta från Folkpartiet? Är det feministiska engagemanget dött och begravt nu när Birgitta Ohlsson har flyttat över på andra sidan vattnet?
anf.59 Ismail Kamil (FP):
Herr talman! Hans Linde brukar vara noggrann med att lyssna. Tyvärr har han inte lyssnat den här gången.
Jag ska upprepa det jag sade om jämställdhet: Sverige måste vara en stark aktör vad gäller att försvara de universella normerna och värderingarna såsom demokrati, yttrandefrihet, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Jag har också tagit upp kvinnorna i ett annat stycke som du tydligen inte har lyssnat på: Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter utgör en grund för en bättre värld där barnets rättigheter skyddas, där kvinnors rättigheter garanteras och där diskriminering och förföljelse förebyggs.
Du har fel, Hans.
anf.60 Hans Linde (V):
Herr talman! Jag ber om ursäkt i så fall. Det är lätt att missa när man plockar in kvinnorna och jämställdheten i små pliktskyldiga bisatser och allmänna uppräkningar av vad man vill med världen. Då är det lätt att kvinnorna försvinner. Det är precis det vi ser, Ismail Kamil. I de fall då kvinnor finns med finns de i bästa fall med i de långa uppräkningarna och i de pliktskyldiga bisatserna. Men engagemanget och de konkreta förslagen - var finns de någonstans?
Vi är flera här från oppositionen som har använt ganska mycket av vår talartid till att tala om brott mot kvinnors rättigheter och skyddet för kvinnors rättigheter runt om på jordklotet. Det är viktigt att bekämpa mödradödlighet och att hävda kvinnors rätt till sin egen kropp och till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.
Om detta sade Ismail Kamil ingenting. I stället har Folkpartiet tillsammans med de övriga tre borgerliga partierna valt att avslå alla förslag som finns från oppositionen om att Sverige tydligare ska skärpa sin profil när det gäller jämställdhet.
Frågan kvarstår, Ismail Kamil. Vart tog jämställdhetspolitiken vägen? Vart tog det feministiska engagemanget vägen i Folkpartiet när Birgitta Ohlsson blev statsråd och ersattes av tre män från Folkpartiet i utrikesutskottet?
anf.61 Ismail Kamil (FP):
Herr talman! Först hette det att kvinnor och jämställdhet inte berördes med ett ord eller ett kommatecken. Nu handlar det om bisatser.
Nej, Hans Linde, det är inte med ord man ska bekräfta om man jobbar för kvinnors rättigheter eller för jämställdhet. Det handlar om vad vi gör i praktiken. Vi har Birgitta Ohlsson, som är vår minister och som tar upp dessa frågor. Vi har den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm som tar upp de här frågorna - feministiska frågor, kvinnofrågor, jämställdhetsfrågor och mycket annat.
Detta är viktiga frågor för oss. Det gäller såväl jämställdhet, kvinnors rättigheter och hbt-frågor som barns rättigheter. Vi från Folkpartiet kommer inte att backa en millimeter när det gäller dessa frågor. Vi är aktiva, och vi kommer att behålla den ledartröja som vi har på oss i dessa frågor. Du kan vara lugn; dessa frågor kommer inte på något sätt att vara i bakgrunden. De kommer att vara i första ledet för oss i Folkpartiet. Det kan du vara lugn för.
anf.62 Abir Al-Sahlani (C):
Herr talman! I dag behandlar vi utrikesutskottets betänkande nr 15, som handlar om de mänskliga rättigheterna och svensk utrikespolitik. Med andra ord talar vi i dag om hur Sverige ska hålla fram de mänskliga rättigheterna i vår utrikespolitik.
Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Det är glädjande att vi har kommit till en fas i utvecklingen där det är ett argument som håller när vi säger att en viss händelse, en företeelse eller en stats agerande bryter mot de mänskliga rättigheterna. Så var det inte förr, men i dag är det så. Argumentet att en stat kränker sina medborgares mänskliga rättigheter är ett argument som håller.
Det visar att de mänskliga rättigheterna är universella, odelbara och ska gälla lika för alla. De mänskliga rättigheterna ska inte enbart vara en lyx för oss människor som bor i västländer. Samtidigt är det viktigt att påpeka att det är mycket svårt att efterleva kraven på mänskliga rättigheter i icke-demokratiska stater, och däri ligger den största utmaningen. Utan en fungerande demokrati är det förbaskat svårt att förverkliga de mänskliga rättigheterna.
Därför är denna fråga inte enbart juridisk utan i allra högsta grad också politisk. Och därför är de mänskliga rättigheterna också så viktiga att ständigt framhålla och i alla sammanhang lyfta fram - varje kvinnas, varje mans och varje barns rättigheter.
Herr talman! I många människors liv är FN det största hoppet. Utlämnade åt diktatorer, krig, svält och törst ser många människor FN som symbolen för hoppet om en bättre morgondag, om att någon där ute bryr sig, om att någon orkar se och inte bara blundar och går sin väg.
För mig personligen var det genom en FN-resolution jag fick tillbaka min far. Han hade suttit i Abu Ghraib, det ökända irakiska fängelset i utkanten av Bagdad i tio års tid, och jag var fråntagen min far under min barndom, men genom FN-resolutionen fick jag tillbaka honom. Detta med FN som symbolen för hopp är något jag tror att många människor som lever i hopplöshet i världen står för. För mig är också FN mycket personligt. Jag är väl medveten om att det inte är jag som äger FN, men jag tror att FN är personligt för många människor just för att det är symbolen om hoppet.
Trots denna mycket viktiga position för världens befolkning har FN inte kunnat uträtta sitt jobb. FN behöver fortsatt reformeras för att bli ett folkens FN, inte enbart staters FN. Självklart är det en sammanslutning av stater i dag, men vi måste orka vända på steken. Vi måste få FN att bli folkens, människors, FN och inte enbart staters.
När vi pratar om ansvaret att skydda, responsibility to protect, är det ofta diskussioner om staters gränser, interna angelägenheter och suveränitet. Det finns en verklig konflikt mellan de artificiella gränser som stater har och vad stater gör mot sina befolkningar, inom sina gränser. Vi premierar staters rättigheter före människors rättigheter. Det är en reell konflikt som jag anser måste adresseras. Vi måste skifta fokus.
Det skulle göra att FN lättare kunde fatta beslut om när det internationella samfundet ska agera eller ingripa. Det är problemet i till exempel FN:s säkerhetsråd och FN:s råd för mänskliga rättigheter. Där sitter icke-demokratiska stater. Det är ett riktigt problem, och det måste adresseras.
Sverige har varit pådrivande i FN:s reformarbete under olika regeringar, och det är jag stolt över, men vi får inte låta reformarbetet avstanna.
Herr talman! Lissabonfördraget ger EU möjligheter att tydligare arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter. Det behöver dock ständigt utvecklas och bättre anpassas till de rådande omständigheterna runt om i vår värld, i Europa och i Sverige. Därför tycker Centerpartiet att det är bra att det i 2013 års utrikesdeklaration slogs fast att Sverige vill stärka skyddet och få till stånd en effektiv granskning av respekten för de mänskliga rättigheterna inte bara i EU utan i hela Europa. Därför är det särskilt välkommet med det strategiska ramverk och den handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati som antogs av EU i juni 2012.
Det är första gången som unionen har ett sammanhållet strategiskt ramverk, alltså ett verktyg. Kanske är det viktigaste målet, som jag ser det, att mänskliga rättigheter ska ingå i alla former av utrikespolitik som EU bedriver. Mänskliga rättigheter ska vara en ledstjärna i den utrikespolitik som EU bedriver. Det är oerhört viktigt.
EU har ett särskilt ansvar att alltid lyfta fram de här frågorna och vara en förkämpe för dem. Det som skiljer EU från FN är att EU består av demokratiska stater, och därför har vi ett särskilt ansvar för de mänskliga rättigheterna och för en fortsatt demokratisk utveckling runt om i världen och i Europa.
Samtidigt är det mycket viktigt att vi inom unionen inte hycklar utan har ögonen öppna för utvecklingen i våra egna länder och i vår egen union. Det gäller på unionsnivå, hur unionen som helhet och som byråkratisk apparat utvecklas, och också vad vi i våra egna länder, i medlemsstaterna, gör.
Jag vaknar inte varje dag och är jättestolt över medlemsstaterna i unionen. Till exempel är jag inte särskilt glad över Frankrikes behandling av sina minoriteter, över hur konstitutionen förändras i Ungern, över hur Polen jagar kvinnor som vill göra abort eller hur många av de europeiska länderna fortfarande ser på homosexualitet som en sjukdom som måste motarbetas. Detta är jag inte stolt över. En intern revidering och en ständig övervakning av de mänskliga rättigheterna inom EU behövs alltså.
Herr talman! Att nämna Irak när det handlar om mänskliga rättigheter är lite grann som att svära i kyrkan. Det sker en hel del avrättningar av människor även om det finns en rättsprocess bakom. Människor tvångsförflyttas på grund av sin sekttillhörighet eller sin religiositet. Det finns jättemånga utmaningar. Men ett gott exempel finns, och det är kurdernas situation. Man har utvecklats från en etnisk diktatur där det kurdiska språket var förbjudet, det var förbjudet att ge sina barn kurdiska namn eller att ta på sig kurdiska kläder. Ens hus kunde bli jämnat med marken bara för att man var kurd, och kemiska vapen användes utan någon tveksamhet mot kurdiska byar bara för att de var kurdiska.
I dag åtnjuter kurderna i Irak en självständighet som är garanterad både i den politiska processen och i konstitutionen. Folk kan prata sitt eget språk. Det kurdiska språket i Irak är ett av två officiella språk i landet, så regeringen är skyldig att trycka allt sitt material på både kurdiska och arabiska. Det går att sjunga på kurdiska, det finns studior och massor med tv-kanaler. Kurdiska språket är ett skolspråk och ett universitetsspråk. Detta finns ingen annanstans i regionen. Här kan man lära sig av Irak, även om det fortfarande finns många utmaningar och kränkningar av de mänskliga rättigheterna pågår.
Det kanske är en liten tröst för oss som bor utanför Irak, men jag är helt övertygad om att det är en stor tröst för den kurdiska befolkningen.
Herr talman! Den största solidariteten är att dela med sig av sitt hem, inte enbart genom vackra ord och bistånd. Jag är särskilt stolt över att Centerpartiet i dag är det enda partiet i Sverige som klart och tydligt står för fri rörlighet och invandring. I Centerpartiet är vi inte rädda för andra människor. Vi tror att människors rätt till ett liv i värdighet är långt viktigare än statens rätt att konservera sina egna gränser och därmed utestänga människor.
Herr talman! Jag vill även adressera de stater som ger sig själva rätten att frånta sina medborgare deras liv. Dödsstraffet är det ultimata förtryck en stat kan bedriva mot sin egen befolkning. Riksdagens grupp för mänskliga rättigheter, som har rätt nära samarbete med Amnesty, skriver minst en gång i månaden olika brev till regeringar runt om i världen med vädjan om att de inte ska avrätta sina medborgare.
Avslutningsvis: Det sägs att den största förtryckaren i världen är fattigdom. Kanske är det så. Men jag vill också lägga till ofrihet, att ständigt leva i ovärdighet och att fråntas sin mänskliga värdighet - när man våldför sig på kvinnors kroppar, när barn tvingas trycka på avtryckaren till ett automatvapen för att kanske döda sina föräldrar, sina nära eller andra medmänniskor och när män sätts i fängelse för sina åsikter. Att frånta människan hennes värdighet är den grövsta formen av förtryck.
anf.63 Bodil Ceballos (MP):
Herr talman! Jag vill börja med att fråga vad Abir menade. Jag tyckte att du sade att MR gäller när man kommer ut i världen. Jag förstod inte riktigt på vilket sätt.
Jag tänker så här: När vi talar om MR här i Sverige talar vi oftast om de politiska och medborgerliga mänskliga rättigheterna. Det är det som har störst fokus. De ekonomiska, sociala och kulturella är lite vid sidan av. Men sedan kan man komma till exempel till Indien. Vi var på utskottsresa för några år sedan och besökte MR-kommittén. De talade i princip bara om de ekonomiska, sociala och kulturella hela tiden och om hur viktiga de var.
Det beror alltså på vart i världen man kommer. Visst, vi säger mänskliga rättigheter, och alla tänker positivt på någon del av de här mänskliga rättigheterna. Men det är inte så att vi talar samma språk. Därför undrar jag lite grann vad det var du tänkte på.
Sedan tänker jag på det du sade om MR, att de inte kränks lika mycket, i alla fall, i demokratier. Men det är ändå så att MR ständigt kränks, också i demokratier, även i Sverige. Det är viktigt att man har den här granskningen, som du också talar om. Det handlar om att vi ska ha en granskning i EU-länderna.
Det som jag funderar över när det gäller EU är: Varför ska den här granskningen också handla om MR i utrikespolitiken? Det är oerhört viktigt att EU också granskar vad de själva gör, för där är det brister. Det är svårt att granska sig själv, men vi får inte låta bli att granska EU bara för att det är svårt. Vi måste vara framåt där också.
Men det som jag egentligen ville fråga om är just det som jag tog upp i min förra fråga till Elisabeth om företagens ansvar.
Jag vet inte om ni i Centerpartiet, som är ett företagsvänligt parti, delar uppfattningen att de här riktlinjerna ska vara frivilliga eller om ni också ser behovet av att ha bindande regelverk för att stötta de goda företagen i konkurrensen med de dåliga företagen.
anf.64 Abir Al-Sahlani (C):
Herr talman! Tack, Bodil Ceballos, för dina frågor! Jag tror inte att jag förstod dina två första frågor, men du kanske kan återkomma till dem.
Jag lyfte precis i mitt anförande att det är oerhört viktigt att vi inte hycklar, att vi tittar på vad vi gör både inom EU och i varje land. Det handlar om hur vi hanterar och bemöter de mänskliga rättigheterna i de nationella staterna men också internt i EU, som en byråkratisk apparat. Hur hanterar man EU-medborgare, och hur ser den demokratiska processen ut däremellan?
Det tycker jag är viktigt. Det är nämligen någonting som jag har lärt mig av mitt arbete, till exempel när jag var i Irak och pratade om att man i demokratiska stater gör så här. Då är det lätt att slå hål på min argumentation genom att bara säga: Men ni i väst låter ju inte kvinnor bära slöja. Är det demokratiskt att en kvinna inte får välja sin klädsel?
Hur hanterar vi våra egna processer? Hur ser vi på mänskliga rättigheter i våra egna kretsar, i våra egna länder? Det är oerhört viktigt.
Detta är inte bara nyttigt för oss som politiker. Det är jätteviktigt för våra medborgare att vi har den respekten för deras rättigheter som individer. Men det är också viktigt för vår trovärdighet som en aktör internationellt för de mänskliga rättigheterna.
Jag är inte alls rädd för ett införande av en intern revision och en intern utvärdering. Tvärtom förstår jag inte varför det inte har hänt tidigare.
Samtidigt är det viktigt att vi, när vi har en sådan här intern utvärdering och en revidering, har instanser dit människor kan vända sig och klaga, så att de får någon form av upprättelse och en lösning på det problem som man har hittat.
Jag får kanske återkomma till företagsansvar i nästa replik. För jag blev lite eld och lågor över det här, så jag hinner nog inte nu.
anf.65 Bodil Ceballos (MP):
Herr talman! Då tror jag att Abir och jag är överens om just det här med det interna, att vi också måste titta på oss själva.
Jag träffar många migranter här i Sverige och i andra EU-länder. Många gånger är det människor som har kommit till oss. De ser Sverige och EU som garanter för demokrati, mänskliga rättigheter etcetera. Sedan kommer de hit och blir oerhört besvikna, för de upplever inte att vi faktiskt respekterar de mänskliga rättigheterna.
Hela asylprocessen är ju på något sätt ett sätt att knäcka människor vid fotknölarna.
Det är många sådana frågor som jag tror att det är viktigt att vi tittar på. Det handlar om att vi granskar oss själva och att vi måste rätta till det som vi gör fel och ta det på allvar. Vi kan inte bara säga att mänskliga rättigheter är viktiga och universella etcetera. Vi måste också leva efter det själva.
Vi talar varje år om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik, men vi talar inte om mänskliga rättigheter i svensk inrikespolitik. Jag tror att vi har haft ett sådant betänkande en gång under de år som jag har suttit i riksdagen.
Men jag tror att du får återkomma till företagsfrågan. Det skulle vara väldigt bra, tycker jag, om Centerpartiet kunde ansluta sig till tanken att stötta de goda företagarna i kampen mot de mindre goda och se till att det verkligen finns ett stöd för dem med hjälp av bindande regelverk när det gäller deras ansvar för mänskliga rättigheter och miljö etcetera.
anf.66 Abir Al-Sahlani (C):
Herr talman! Jag har själv en gång i tiden varit flykting. Jag blev lovad guld och gröna skogar av min smugglare, som självklart ville åt våra pengar för att smuggla in mig till Sverige.
Det är klart att det höjde ribban för mina förväntningar. Och så var inte verkligheten 1991 och 1992. Det var någonting helt annat än vad smugglarna utlovade och vad jag hade för bild av Sverige.
Förväntningarna kanske inte motsvarar verkligheten, men jag tror att det är oerhört viktigt att bevara rättssäkerheten i asylprocessen, att det inte blir en godtycklighet när det gäller vilka som får stanna. Det är viktigt att man har en rättsprocess som respekterar mänskliga rättigheter. Det är oerhört viktigt. Men det är en migrationsdiskussion.
Sedan gäller det socialt ansvar i företagande utanför landets gränser och om man är beredd att ha bindande avtal och så vidare. Det är en väldigt tilltalande tanke, Bodil Ceballos. Det erkänner jag. Men jag skulle inte tro att det skulle bidra till att fler i de länderna sattes i arbete. När jag ser att ett företag, till exempel ett svenskt företag, etableras utomlands blir jag särskilt glad för att människorna i det landet får ett arbete. I andra hand blir jag glad för att det skapar intäkter till den svenska ekonomin.
Men i första rummet blir jag glad för att de här människorna får ett arbete och kan lyfta sig själva ur fattigdom.
Sedan är det upp till oss konsumenter här i Sverige att faktiskt göra informerade val. Det är så vi kan få företagen själva att vilja göra rätt för sig. Jag tror inte att fler regler, mer krångel, skulle skapa en större medvetenhet. De goda företagen vill göra rätt för sig, och dem måste vi stötta genom att konsumera mer av deras produkter.
Jag är för frihandel, och jag hoppas på mindre krångel, inte mer.
anf.67 Carin Runeson (S):
Herr talman! Abir Al-Sahlani sade i sitt anförande att de mänskliga rättigheterna är universella och odelbara. Det skriver vi väl alla under på. Så är det ju.
Abir sade också att det ibland är svårt att efterleva de mänskliga rättigheterna. Det vet vi också, att så är fallet, inte minst i odemokratiska länder.
Vidare sade Abir Al-Sahlani att MR-frågan är politisk - och den ska vara en ledande stjärna i allt arbete - och att FN är människors hopp. Det tycker jag låter väldigt bra.
Osökt kommer jag tillbaka till det här med FN:s tilläggsprotokoll om ESK-rättigheterna. Abir Al-Sahlani talade om vad hon inte är glad över, herr ordförande. Det var intressant, och i allt väsentligt kan jag skriva under på det.
Men då undrar jag, Abir Al-Sahlani: Är du glad eller inte glad över att Sverige inte har ratificerat FN:s tilläggsprotokoll om ESK-rättigheterna?
anf.68 Abir Al-Sahlani (C):
Herr talman! Än så länge är jag glad att vi inte har gjort det, för jag tror inte på vackra ord, fler protokoll och fler tillägg.
Jag tror att vi gör oss själva en otjänst genom att skriva på komplicerade tilläggsprotokoll som inte är relaterade till vår verklighet. Jag skulle hellre vilja se ett annat engagemang, kanske ett bilateralt samarbete med de länder där dessa rättigheter kränks, och därför är jag glad över att vi inte har ratificerat det - än så länge.
anf.69 Carin Runeson (S):
Herr talman! Nu är det ändå så att det här protokollet möjliggör för människor som har fått sina sociala rättigheter kränkta på nationell nivå. Nu kan man lämna in klagomål till den FN-kommitté som bevakar statens efterlevnad av konventionen. Jag tycker inte att det är något fel i det.
Det är klart att vi inte kommer någonvart om vi bara skriver en massa protokoll och vackra ord, men många gånger är det ändå ett tilläggsprotokoll, ett skrivet dokument som innebär att man har kommit överens om någonting som man också måste hålla och efterleva.
Jag tycker fortfarande att Sveriges borgerliga regerings hållning när det gäller detta, det vill säga att vänta och se, är lite feg. Jag tycker att ni borde ha visat mycket mer engagemang i den här frågan. Vi borde ha varit med tidigt och ratificerat detta. Elisabeth Björnsdotter Rahm försökte ju förklara regeringens hållning i den här specifika och viktiga frågan, men jag måste säga att jag inte är särskilt övertygad. Jag känner det lite grann som att man har om inte slarvat bort det så ändå inte tagit det på allvar.
Jag vill återigen fråga Abir Al-Sahlani: Varför är det bättre att vänta och se? Varför är det inte bra att vara ett av de första länderna som engagerar sig mer i den här frågan? Det hjälper många människor i länder där man har det svårt.
anf.70 Abir Al-Sahlani (C):
Herr talman! Tack, Carin Runeson, för dina frågor! Jag tror inte att det är fel att vara först på banan, först på bollen, men det betyder inte att man är engagerad, att man har ett riktigt engagemang och att man är beredd att betala skattepengar för det.
Vi gör det däremot via våra biståndspengar. Vi hjälper till att bygga demokratiska strukturer, vi har jämställdhetsfokus, vi har fattigdomsbekämpning och så vidare. På det praktiska planet har vi alltså visat att vi är beredda att satsa pengar på det här, och det gör vi.
Men det vi också måste hålla i huvudet när vi pratar om människor som blir utsatta för sådana kränkningar och för den typen av förtryck är att deras främsta problem inte är FN:s protokoll. Deras främsta problem, det största problemet som de lider av, är att de lever i icke-demokratiska stater, i ofrihet och med dagliga kränkningar. Det är det vi måste adressera snarare än att bråka om ett protokoll.
Detta måste vi adressera: ofrihet och icke-demokratier. Det får Sverige aldrig blunda för. Där måste vi vara förkämpar. Där gör vi också väldigt mycket, men vi skulle kunna göra ännu mer.
anf.71 Désirée Pethrus (KD):
Herr talman! Dagens betänkande handlar om mänskliga rättigheter som alla här har pratat om före mig och jag också. Det här är, som jag också tänkte, ett begrepp som vi ofta använder men som verkligen förtjänar en fördjupad debatt och förklaring till vad det faktiskt handlar om.
Det är svårt att omfatta alla mänskliga rättigheter i en debatt, och därför har utskottet delat upp olika prioriteringar. Förra året var det kring olika regioner som Afrika och Latinamerika bland annat. Det här betänkandet har fokus på grundläggande rättigheter, barnets rättigheter, förföljelse på grund av sexuell läggning, rättigheter för personer som tillhör ursprungsbefolkning och så vidare. Jag kommer inte heller att hinna ta upp alla delar ens i det här betänkandet, men jag ska försöka lyfta fram några områden som är viktiga för oss kristdemokrater.
Grundläggande mänskliga fri- och rättigheter kom till för att försvara framför allt människovärdet och syftar till att garantera människor ett liv i frihet från fruktan och nöd. För dem som lever i ofrihet ger de grundläggande mänskliga rättigheterna hopp om ett liv i värdighet, bortom åsiktsregistrering, förföljelse och förtryck. De mänskliga fri- och rättigheterna är som flera har varit inne på okränkbara, odelbara och universellt giltiga. Det är alla staters skyldighet att se till att de efterlevs.
Människors ofullkomlighet och ibland också dess värre deras totala ondska gör dock att de mänskliga fri- och rättigheterna dagligen kränks och inskränks. Om det så rör sig om rätten till rent vatten eller rätten att utöva sin religion bryter stater dagligen mot FN-stadgan om de mänskliga rättigheterna.
För oss kristdemokrater är de mänskliga fri- och rättigheterna en grundförutsättning för bekämpandet av fattigdom och för en hållbar utveckling. Med ökad tillgång till mänskliga fri- och rättigheter minskar människors ekonomiska fattigdom. Det är vår övertygelse.
En av alliansregeringens prioriteringar inom utrikespolitiken är just att värna demokrati och mänskliga rättigheter. Vi använder därför också en del av våra biståndspengar till det särskilda demokratistödet som går till svenska partiknutna organisationer, det vi kallar för PAO-stödet. Tanken är att använda och utveckla stöd till nya demokratier och till att försöka stödja demokratikämpar som verkar i diktaturer.
Herr talman! Genom historiens gång har Europa dess värre inte alltid stått för och värnat det okränkbara människovärdet. EU är dock ett levande exempel på medlemsstaternas vilja att göra upp med sitt förflutna. Mänskliga fri- och rättigheter står nu i centrum för EU:s agerande, såväl inom som utom unionens gränser. Vi ställer krav på de länder som ska komma in i gemenskapen, men lika viktigt är det också att vi nu fortsätter hävda att de här rättigheterna och värderingarna ska fortsätta att vara en tydlig del av EU:s gemensamma normer och värderingar. Även om den konkreta politiken naturligtvis kommer att vara olika i de olika länderna får vi inte tumma på de grundläggande värderingarna.
FN är det främsta forumet för att stärka de mänskliga fri- och rättigheterna globalt. Som en av organisationens större givare måste Sveriges roll bättre återspeglas inom FN, inte minst på området mänskliga rättigheter.
Dess värre misslyckas ibland FN med att klara sin uppgift. Folkmordet i Rwanda stoppades till exempel inte. FN har därefter fått gå in i självkritik som lyft fram nya mekanismer för att göra FN mer ansvarstagande. Där säkerhetsrådet inte kan enas finns nu möjlighet att via generalförsamlingen fatta beslut om åtgärder genom det som kallas för Uniting for Peace, vilket betyder att en majoritet av stater kan köra över ett förlamat säkerhetsråd.
På den internationella arenan finns i dag ett viktigt instrument för att skipa rättvisa. Den internationella brottmålsdomstolen ICC fyller en viktig funktion som vi måste fortsätta att värna. I före detta Jugoslavien, Rwanda, Darfur och östra Kongo finns krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten dokumenterade, och många fall har också lett till fällande domar.
Men det krävs ett fortsatt stöd från Sverige till ICC för att inte straffrihet för förövare får råda. Då tänker jag särskilt på dem som använder sexuellt våld som krigföring och de som använder barnsoldater. För att säkerställa att de ansvariga för tragedier som det stora antalet våldtäkter och folkfördrivningar som pågår i östra Kongo ställs till svars måste Romstadgan gälla och EU:s krav på borttagen straffrihet vinna universell giltighet, samtidigt som överlämnande av misstänkta krigsförbrytare underlättas. Att ICC:s nye chefsåklagare nu vill prioritera hårdare tag mot sexuell krigföring är något som vi välkomnar.
Herr talman! Utveckling handlar inte endast om att skapa en bättre värld här och nu. Lika mycket handlar det om att skapa hållbarhet över generationsgränser. Barns rättigheter får aldrig nedprioriteras utan måste vara ett centralt element i all politik, inte minst i utrikespolitiken. Det är barnen som är vår framtid.
Just som vi kristdemokrater vill stärka respekten för barns rättigheter i Sverige genom att göra FN:s barnkonvention till svensk lag, lika kraftfullt vill vi motverka kränkningar av barns rättigheter globalt. Barn, var de än må leva, måste få vara just barn. Fler av världens stater måste därför nu ta sitt ansvar och ratificera ILO:s konventioner om de värsta formerna av barnarbete och minimiålder. Sverige har gjort en del, men vi måste göra mer.
På samma sätt som barnarbete är oförenligt med FN:s barnkonvention är barnaga det, vilket FN:s barnrättskommitté har fastslagit.
Att slå barn är att slå på barns fri- och rättigheter. Trots detta är barnaga alltjämt tillåtet i alldeles för många länder, till och med, som någon tidigare har varit inne på, i 11 av EU:s 27 medlemsstater. Det är inte okej. Vi kristdemokrater menar att Sverige, som det föregångsland vi är på området, måste fortsätta att gå i förtruppen för ett globalt förbud mot barnaga. Här vet vi att Unicef gör ett fantastiskt arbete, och flera riksdagsledamöter har deltagit genom att göra resor för att försöka påverka olika länder att motverka barnaga.
Herr talman! Att bedriva klappjakt på och diskriminera en människa på grund av dennes sexuella läggning är ett övergrepp som egentligen hör hemma i historiens skamvrå. Trots detta möts vi varje dag av berättelser om hur hbtq-personer, helt legitimt och fullt legalt, förföljs, attackeras och dödas i länder som Uganda och Saudiarabien. I många hörn av vår egen kontinent är det fortfarande förenat med skam och fara att komma ut och leva som homo-, bi- eller transsexuell. Låt oss hoppas att EU med stöd av nya riktlinjer som nu har tagits fram för olika institutioner inom EU, liksom arbetet inom FN, kan bidra till att förbättra livet för dessa personer.
Herr talman! Det mänskliga minnet är ibland skrämmande kort. Efter nazismens och kommunismens grymma utrotningar av miljontals oliktänkande, judar, romer, homosexuella, funktionshindrade och många andra grupper hade man velat hoppas och tro att etnisk, religiös och språklig diskriminering var ett minne blott på europeisk mark.
Men när vi nu skriver 2013 pågår en förföljelse av judar i Ungern som väcker allt annat än trevliga minnen till liv. Samtidigt fortsätter en till synes accepterad diskriminering av romer i både Prag och Paris samt i Stockholm. Och det finns också de som aktivt söker hetsa till diskriminering av muslimer i Sverige.
Sverige måste inom EU fortsätta att vara tongivande i arbetet med att motverka alla former av diskriminering på grund av etnicitet, tro och språk. Unionens kommande riktlinjer om religions- och övertygelsefrihet är viktiga för att stärka alla EU-medborgares rätt att tro och tillbe, oavsett vilken gud de tillber och tror på.
Samtidigt måste Sverige, både i våra bilaterala relationer och genom EU och FN, fortsätta att arbeta mot etnisk och religiös diskriminering i övriga världen. Gentemot Turkiet, ett av EU:s kandidatländer, måste vi ställa krav rörande den etniska diskrimineringen av landets kurder och undergrävandet av kristna minoritetsgruppers religiösa och språkliga rättigheter. Om denna systematiska diskriminering inte upphör i Turkiet kan man inte stå på listan över dem som vill bli medlemmar.
I Mellanöstern och Nordafrika måste Sverige fortsätta att uppmärksamma och motverka övergreppen mot regionens många kristna minoritetsgrupper. Vi har diskrimineringen av Turkiets, Egyptens, Syriens, Libanons och Iraks kristna som vi inte får acceptera. Vi ser en olycklig utveckling som vi på alla möjliga sätt måste stävja nu.
Diskrimineringen av muslimska minoritetsgrupper, såsom uigurerna i Kina och rohingyafolket i Burma kan inte heller tolereras. Ett förnyat mandat för FN:s MR-råds specialrapportör om religiös intolerans är ett viktigt steg för att skynda på arbetet med att stärka respekten för och skyddet av religiösa och etniska gruppers fri- och rättigheter världen över.
Herr talman! En grundläggande rättighet som vi värnar om i Europa är medborgarskapets rättigheter och rätten till fri rörlighet. Ingen människa är illegal. Ändå är det ett begrepp som har varit ganska vanligt inom EU den senaste tiden. Som tur är har det kommit reaktioner emot just begreppet illegal invandrare. Jag vill starkt ifrågasätta det begreppet, och jag hoppas att vi får bort det från EU:s agenda.
Att frånta en människa dennes nationalitet eller neka honom eller henne rätten att ändra sin nationalitet är också ett brott mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Herr talman! Jag har också under det senaste året fått rapporter om att Förenade arabemiraten har satt i system att göra politiskt oppositionella medborgare statslösa. De kan inte söka vård, resa eller få del av sina medborgerliga rättigheter. Det är naturligtvis inte acceptabelt.
Det är med förfasande vi ser hur vissa EU- länder behandlar ensamkommande flyktingbarn, asylsökande eller offer för människohandeln. Människor som flyr från hot, krig och förföljelse till vår del av världen måste behandlas med respekt och medmänsklighet. Det är därför glädjande att EU nu har presenterat ett förslag som syftar till att stärka skyddet för dessa utsatta grupper.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att respekten för och skyddet av de mänskliga fri- och rättigheterna inte är givet. Varje kränkning av de mänskliga fri- och rättigheterna är en kränkning av människovärdet, en kränkning som försvårar en verkligt rättvis och hållbar utveckling globalt. Därför har vi lagt stor vikt vid att främjandet av mänskliga rättigheter ska förbli centralt inom svensk utrikespolitik.
Med detta sagt vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet.
(Applåder)
anf.72 Olle Thorell (S):
Herr talman! Jag vill börja med att i likhet med Carin Runeson yrka bifall till våra reservationer i betänkandet, nämligen nr 1, 2 och 8. Jag tänker tala omkring reservation nr 8, nämligen rättigheter för statslösa och lyfta fram ett land och en folkgrupp som sällan diskuteras eller nämns i riksdagens kammare. Då gjorde förstås Désirée Pethrus det alldeles nyss. Hon nämnde nämligen både Burma och rohingyafolket.
Burma är ett land som har gjort en anmärkningsvärd resa på många sätt de senaste åren. Från att vara känt för att ha en av världens mest brutala militärdiktaturer, som obönhörligt slog ned alla antydningar till folkliga protester, som till exempel saffransrevolutionen häromåret, har Burma i dag öppnat sig oerhört mot omvärlden.
Aung San Suu Kyi, som bara för några år sedan satt isolerad från omvärlden i en mångårig husarrest, är i dag faktiskt en kollega till oss här inne, en folkvald i Burmas parlament. Det talas till och med om att hon skulle kunna bli president efter valet 2015. Vem hade kunnat tro det?
Ytterligare hundratals politiska fångar har släppts, och en mängd demokratiska reformer har genomförts, täckande allt från yttrandefrihetsfrågor till möjligheter för oppositionen att verka politiskt. Allt det här är förstås glädjande och på många sätt helt oväntat. Inte hade jag i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig när jag reste till Rangoon på senvintern 2011, för bara lite drygt två år sedan, och träffade en nyss frigiven Aung San Suu Kyi att utvecklingen skulle gå så här häpnadsväckande fort.
EU suspenderade förra året i april alla sina sanktioner mot Burma, och bara häromdagen hävde man slutligen alla sanktioner. Det enda som nu finns kvar är vapenembargot. Svenska och internationella företag står på kö för att investera i en orörd, jungfrulig marknad. Sådana här möjligheter öppnar sig minsann inte varje dag. Mobillicenser ska köpas, naturresurser ska exploateras, infrastruktur ska byggas och den enorma turistpotential som Burma har är det många som vill satsa stora pengar på. Allt det här sker i en rasande fart.
Men, det finns förstås ett stort men. Det är lätt att bli fartblind.
Fortfarande har Burma en lång väg att vandra innan alla mänskliga rättigheter respekteras för hela befolkningen. Dels behöver vi se att demokratiska reformer implementeras och blir oåterkalleliga, dels behöver också grundlagen ändras radikalt. Militären har fortfarande ett helt dominerande inflytande och kan när som helst lägga in sitt veto mot vilket förslag som helst som väcks av parlamentet eller presidenten.
De väpnade konflikterna i gränsområdena mellan statsarmén och beväpnade motståndsrörelser är fortfarande en skrämmande verklighet för hundratusentals människor i landet. Tvångsförflyttningar, tortyr, systematiska våldtäkter, slavarbete och användande av barnsoldater förekommer fortfarande och måste förstås fördömas.
En folkgrupp som jag vill nämna särskilt i dagens debatt är den knappa miljon invånare i Burma som kallas rohingya. Det är en muslimsk del av befolkningen som är bosatt i västra Burma nära gränsen till Bangladesh. Det är enligt många kanske den mest diskriminerade folkgruppen som finns i världen - av många diskriminerade folkgrupper. De tillerkänns inte medborgarskap i Burma. Även om de har varit bofasta i landet i sekel anses de av staten inte höra till Burmas så kallade ursprungsraser. De får inte bosätta sig var de vill i landet, de får inte tillgång till utbildning på samma villkor, kan inte förflytta sig fritt och lever sedan länge i djup fattigdom och misär.
På senare tid har en redan mycket allvarlig situation blivit än värre. I juni förra året bröt storskaligt våld ut i västra Burma. Upplopp startade, och beväpnade mobbar dödade hundratals personer. Än fler har dödats sedan dess, och över 100 000 bor under vidriga förhållanden i tillfälliga läger.
En humanitär kris är ett faktum, och våldet verkar vara långt ifrån slut. Många rapporter tyder dessutom på att våldet och förföljelsen riktad mot folkgruppen rohingya och andra muslimer i landet är systematiskt och kan vara kopplat till myndigheter på olika nivåer. Våldet har också spridit sig till andra delar av landet. Muslimer som inte hör till folkgruppen rohingya har också utsatts för våld och förföljelse. Bilder som på senare tid har publicerats av BBC och i en rapport av Human Rights Watch visar hur polis agerar oerhört passivt när hemska övergrepp äger rum mitt framför näsan på dem.
Human Rights Watch går så långt som att säga att det handlar om etnisk rensning från myndigheternas sida. För människor som lever i skräck i västra Burma, som inte vet när nästa upplopp startar, som inte kan lita på att polisen ingriper när de blir attackerade, för människor i norra Burma, i Kachinstaten, där Burmas armé nyligen använde stridsflyg mot civila mål, för alla internflyktingar, våldtagna kvinnor, barnsoldater och tortyroffer, för alla dem är talet om ett nytt, öppet och demokratiskt Burma bara tomt prat.
Det är nu av stor betydelse, när EU nu lyfter sina sanktioner mot Burma, att visa för regimen i landet att mänskliga rättigheter inte är något valfritt. Man kan inte plocka och välja bland de mänskliga rättigheterna, och det är inte något som man respekterar för valda delar av befolkningen. Mänskliga rättigheter är, som har sagts tidigare i debatten, allomfattande. Allas lika värde och rätt går inte att kompromissa med. Sverige måste i alla relevanta forum, i direkt kontakt med regimen i Burma, i EU-sammanhang och inom ramen för FN och andra internationella organisationer alltid driva frågan om respekten för de mänskliga rättigheterna i Burma för hela Burmas befolkning.
anf.73 Christian Holm (M):
Herr talman! Mänskliga rättigheter är ett område som alltid är aktuellt och alltid viktigt att diskutera också i riksdagens kammare. Alltför många människor lever runt om i världen i dag utan frihet, i förtryck och utan respekt för sina mänskliga rättigheter. De kränks regelbundet.
I debatterna om de mänskliga rättigheterna blir det ofta, helt naturligt, ett stort fokus på världens skurkstater, som leds av personer som inte har förtjänat och inte förtjänar att vara sina respektive länders ledare.
Det låter som en dyster bild jag målar upp. Men trots att vi ser mycket elände och många brott mot mänskliga rättigheter och mycket ofrihet är andelen människor och länder i världen som är fria i dag större än någonsin.
Vi har sett frihetsrevolutioner i omgångar. I slutet av 80-talet och början av 90-talet såg vi kanske den största omgången när kommunismen och socialismen i östra Europa kollapsade, när folk som tidigare hade förtryckts bakom järnridån under sovjetkommunismen fick sin frihet och i dag till stor del lever i frihet - många i länder som är medlemmar i EU. Andra är än i dag inte fria.
För ett par år sedan stod vi här i kammaren och diskuterade - vad som då kallades - den pågående arabiska våren. Vi såg diktatorer i norra Afrika och Mellanöstern falla som bowlingkäglor. Vi var glada och nöjda över utvecklingen. Samtidigt ska vi vara noga med att poängtera att bara för att en dålig regim faller kommer folket inte per automatik att leva i frihet. Det krävs mycket arbete därefter. Bakslagen kan vara många. Det kan finnas frihet ett tag, men sedan rullas gardinen tillbaka. Det är viktigt att vi härifrån Sveriges riksdag och såklart också vår regering, civilsamhället och andra aktörer fortsätter att stödja frihetsförsvarare både före, under och efter frihetsrevolutioner.
Vi ser vilken betydelse ett sådant stöd kan ha. Vi kan titta på det svenska stödet till baltstaterna och de baltiska folken under sent 80-tal och tidigt 90-tal, med måndagsmöten på Norrmalmstorg, och aktiva relationer mellan folk, som bidrog till ländernas frigörelse och kan ha varit en av de delar som öppnade sprickor för Sovjetunionens kollaps. Vi kan också se på det stöd som nyligen gavs till länderna i norra Afrika och Mellanöstern under den arabiska våren. Även om mycket har blivit bättre och världen är allt friare finns fortfarande enorma utmaningar.
Vi har under alltför lång tid kunnat följa, och följer tyvärr fortfarande, utvecklingen i Syrien där president Asad lemlästar och mördar sitt folk dagligen. Oppositionella förtrycks systematiskt, och antalet döda är skrämmande. Det är en svår situation, och alla oppositionella är inte goda krafter. Vi måste hela tiden stå upp, försvara och stödja frihet, öppenhet och demokrati.
På den afrikanska kontinenten finns också alltför många länder där det inte bara finns fattigdom i ekonomiska termer utan också i form av brist på frihet och demokrati. Det är odemokratiska regeringar eller svaga regeringar med starka oppositionella grupperingar. I Mali finns en gerilla och därtill väpnade islamister. De befinner sig i stridigheter med givetvis mänskligt lidande som följd.
Det är vapenskrammel också i världens mest ofria och slutna land, det kommunistiska Nordkorea. Där pågår någon form av offensiv för att skrämma omvärlden med hot om kärnvapenattacker mot demokratiska länder. Samtidigt förtrycker man, fängslar och svälter den egna befolkningen. Här känner vi från vårt håll mer än för något annat land en hopplöshet eftersom möjligheterna för vad vi kan göra är begränsade.
Det var inte bättre förr, men vi kan fortsätta att se till att det blir ännu bättre i morgon genom att stödja alla dem som jobbar för mänskliga rättigheter. Med hjälp av demokrati kan vi vara med och bidra till att folk i såväl Kuba, Sudan, Vitryssland som många andra diktaturer kan leva ett fritt liv i framtiden.
I Vitryssland - inte mer än en dryg timmes flygtid från riksdagen - sitter fortfarande fredsaktivister som Mikhail Statkevich, Zmitser Dashkevich och Ales Bjaljatski fängslade. I Eritrea hålls Dawit Isaak fängslad. I Kuba fängslas oppositionella och journalister på löpande band, men det sker också i Ryssland, Venezuela och många andra länder.
I Ukraina sitter Julija Tymosjenko fortsatt fängslad på politiska grunder, och i Putins Ryssland rullas det demokratiska tillbaka alltmer och förtrycket och ofriheten växer.
Som Olle Thorell sade nyss har Burma tagit många och snabba steg i rätt riktning, men det är långt ifrån det vi skulle kalla en demokrati. Men vi kan hjälpa till och göra det mycket bättre.
I alla de exempel som jag har tagit upp, och även i dem som jag inte har tagit upp, måste vi fortsätta att uppmuntra det som går i rätt riktning men samtidigt ställa krav på demokratiska reformer och stödja dem som står för frihet.
Pressfrihet i allmänhet är ett annat viktigt ämne som vi måste fortsätta att lyfta upp, eller snarare bristen på just denna frihet i många delar av världen. I stort sett i alla länder som jag rabblade upp tidigare är detta en bristvara, men det finns ytterligare länder som vi har mer samarbete med där man gör mycket rätt i övrigt men där man förtrycker och fängslar journalister. Vi kan tyvärr konstatera att det är alldeles för många i Turkiet, men varenda journalist som sitter fängslad är en för mycket. Det är också oroande att se utvecklingen med nya lagstiftningar bland annat på detta område i ett EU-land som Ungern.
Att stå upp för våra värderingar om frihet och öppenhet och att i alla lägen värna dessa måste vara en självklarhet. Stödet för demokrati och mänskliga rättigheter är den största sektorn i vårt bistånd. Frihet på nätet och svenskt demokratibistånd är och ska vara ett hot för varje diktator runt om i världen. Vi fortsätter detta arbete och ska vara en tydlig röst. Det är ett moraliskt ansvar vi har gentemot alla de människor runt om i världen som saknar just detta.
När vi pratar om mänskliga rättigheter berör det alla människor - för att inte få den debatt vi hade tidigare. Det omfattar män, kvinnor, barn, personer med olika etnisk bakgrund och med olika sexuell läggning - alla människor. När jag pratar om mänskliga rättigheter berörs hela världens befolkning.
anf.74 Robert Halef (KD):
Herr talman! Jag vill börja med att instämma i det Désirée Pethrus sade i sitt anförande tidigare.
Arbetet med att främja demokrati och mänskliga fri- och rättigheter genomsyrar den svenska utrikespolitiken. Både i våra bi- och multilaterala kontakter, inom ramen för vårt handelsutbyte och inte minst genom vår politik för global utveckling står vi upp för alla människors lika och okränkbara värde. Detta gör vi för att skapa en värld där människor kan leva i frihet under demokratiska former utan fruktan för liv, diskriminering och förföljelse på grund av etnicitet, kön, politiska åsikter, sexuell läggning eller religionstillhörighet med mera.
De mänskliga fri- och rättigheterna gäller för alla människor utan åtskillnad. I vissa delar av världen kränks de dagligen. Syrien liksom Egypten är länder där religions- och övertygelsefriheten tycks vara mycket lite värd. Förföljelsen av och övergreppen på Egyptens kopter och Syriens kristna grupper blir allt värre för varje dag som går. I våra bilaterala relationer med dessa båda länder, som genomgår en snabb och ofta våldsam samhällsförändring, måste Sverige betona religionsfrihetens betydelse för att öka toleransen mellan olika trosinriktningar.
Herr talman! Framför allt i Syrien måste understrykas vikten av att försona de olika muslimska inriktningarna, shia/alawiter och sunni, och dessutom tryckas på så att den kristna minoriteten tillåts leva i fred och frihet.
Förföljelse och övergrepp från islamistiska terrororganisationer som al-Qaida, Jabhat al-Nusra med flera är vardag för Syriens kristna i områden som regimen har förlorat kontrollen över.
Flera hundra kristna har tvingats att lämna sina hem och är i dag flyktingar i Syrien eller har flytt till angränsande länder. Ett exempel på detta är gårdagens kidnappning av två ortodoxa biskopar från Aleppo, den syrisk-ortodoxe biskopen Yohanna Ibrahim och den grekisk-ortodoxe biskopen Boulos Yazigi. Dessa biskopar var på väg för att hämta två präster som skulle friges, en grekisk-ortodox och en armenisk-ortodox som är kidnappade. Mitt i denna gärning kidnappas de själva.
Herr talman! Jag är mycket orolig över dessa fyra kristna religiösa ledare som är kidnappade i dag. Påven och de ortodoxa patriarkerna fördömer denna handling.
EU:s högsta representant Catherine Ashton liksom utrikestjänsten, EEAS, och svenska UD är engagerade i frågan och följer utvecklingen.
Att kidnappningar, våldtäkter och avrättningar får förekomma i den omfattning som de gör i dagens Syrien vittnar om den laglöshet som råder i landet. Krigsbrott är en av de grövsta kränkningar av människovärdet som kan förekomma. De får inte gå obehindrat förbi, utan den dagen kriget är över måste de ansvariga ställas till svars, oavsett om de är regimtrogna eller tillhör någon av oppositionsgrupperingarna.
Herr talman! Det framtida samhällsbygget i Syrien får inte tillåtas bli ett system där makten enbart hamnar i den största religiösa gruppens händer, utan målet måste vara en rättsstat med samma rättigheter och skyldigheter oavsett etnisk och religiös tillhörighet. Först då kan vi börja hoppas på ett verkligt öppet, fritt och demokratiskt Syrien.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.
anf.75 Désirée Liljevall (S):
Herr talman! När det nyzeeländska parlamentet i förra veckan sade ja till samkönade äktenskap ställde sig både ledamöter och åhörare upp i sina bänkar, applåderade och sjöng en traditionell maorisk kärlekssång. Titta gärna på Youtubeklippet! Det var som om taket lyfte.
Med siffrorna 77 mot 44 legaliserades äktenskap mellan män och män och mellan kvinnor och kvinnor. Nya Zeeland är därmed det 14:e landet i världen som förstår att kärlek är gränslös.
Förutom Nya Zeeland har sedan tidigare Nederländerna, Belgien, Frankrike, Spanien, Portugal, Kanada, Sydafrika, Norge, Sverige, Island, Danmark, Argentina och Uruguay också sagt ja till samkönade äktenskap. Storbritannien är på god väg. Det är bra, herr talman. Det är goda nyheter, herr talman.
Men i det här sammanhanget är inte 14 en hög siffra. Inte ens 15 - när man räknar Storbritannien som är på gång - kan ses som särskilt imponerande när vi vet att det i över 80 länder runt omkring i världen är olagligt med sexuella relationer mellan personer av samma kön. Det är till och med så att det i ett flertal länder är förenat med döden att komma ut ur garderoben.
Herr talman! Ett tydligt exempel på en öppen diskriminering av homosexuella kunde vi läsa om i tidningen häromdagen. Horacio Cartes, homofob och nyvald president i Paraguay, uttryckte sin syn på samkönade äktenskap så här: "Jag skulle på fullt allvar skjuta mig i pungkulorna om min son sade att han ville gifta sig med en annan man. Den som gillar att hoppa från stock till stock är inte mer än en apa."
Alltså
,
herr talman, jag vet inte vad jag ska säga. Jag blir uppriktigt upprörd när jag hör det där. Lika vred blir jag när jag läser om Wilfred de Bruijn, homosexuell bibliotekarie i Paris, som för några veckor sedan blev brutalt misshandlad på grund av sin sexuella läggning. I samband med vårens franska debatt om samkönade äktenskap har det antihomosexuella våldet trappats upp. Bestört blir jag också när jag läser att det parlamentariska underhuset i Ryssland är på väg att förbjuda det man föraktfullt kallar för homosexuell propaganda. Dumaledamoten Oleg Bolytjev anser att lagen är nödvändig för att skydda äktenskapets helighet och säger: "Homosexuell propaganda kan vara skadlig för de ungas andliga utveckling."
Herr talman! Mänskliga rättigheter kan ibland uppfattas som en fras som vi bara slänger oss med. Men för homosexuella, bisexuella och transsexuella är innebörden av begreppet mänskliga rättigheter i allra högsta grad en fråga om just
mänskliga
rättigheter.
Förtryck, diskriminering eller bestraffning av människor på grund av deras sexuella läggning strider -
det strider
- mot de mänskliga rättigheterna. Är det då inte märkligt, herr talman, att sexuell läggning inte tas med som en diskrimineringsgrund i FN-konventionerna om medborgerliga och politiska respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter?
Sverige måste vara pådrivande i arbetet för en hbt-konvention. Sverige bör, så snart detta bedöms lämpligt, också arbeta för en internationell hbt-konferens. Och det är viktigt att Sverige uppmanar länder där homosexualitet bestraffas med dödstraff att avskaffa detta.
Därmed, herr talman, avslutar jag mitt anförande med att yrka bifall till reservation 2 av Socialdemokraterna.
anf.76 Ulrik Nilsson (M):
Herr talman! Man lär sig ganska ofta att när man ska få utveckling, när någonting ska ske, krävs det pengar, investeringar, satsningar på maskiner, fabriker och vad det må vara. Det krävs att det skapas möjligheter för individer att växa och utveckla sig själva, och det krävs institutioner och system som säkerställer möjligheten att verka.
Just mänskliga rättigheter är en sådan institution som vi ofta bortser från. Det är en institution som vi kan säga är fullständigt självklar, därför att någonstans har vi nedärvt respekten för den andra individen, respekten för varje människas självklara rättighet att utveckla sig själv och vara sig själv.
När det kommer till frågor om sexuell läggning och frågor om religiös uppfattning är det kanske lite svårare att vara så där väldigt öppen, men det är fullständigt lika självklart att man ska ha samma rättigheter. Och jag tror att vi har kommit ganska långt i Sverige, inte ända i mål, men förhoppningen är att vi har skapat de där självklara institutionerna som säkerställer yttrandefrihet och möjligheten att faktiskt vara sig själv, som säkerställer att var och en har möjlighet att utvecklas på sina villkor och på sitt sätt.
Herr talman! Jag fick en gång lära mig att det finns så många konstiga människor och alltid en mer än vad du själv tror. Jag tror att det rätt väl sätter fokus på det vi ska diskutera här, för jag hade inte varit en hel människa om jag inte hade fått ha mina egna egenheter. Och det är klart att det finns grupper av människor vars egenheter möjligen är något annorlunda än mina men som vi i dag förvägrar den möjligheten.
Vid ett besök i Indien för några år sedan hörde jag talas om ett projekt där man använde funktionshindrade för att hjälpa till att samla in uppgifter om de hemlösa och de som bodde på flodstranden. Det var naturligtvis ett sätt för de funktionshindrade att hitta en roll och en accept för sitt sätt att vara. På samma sätt skulle förmodligen den hbt-aktivist som vi träffade i Uganda kunna vara en bra entreprenör. Kanske skulle flickorna som blir våldtagna i Indien - jag såg tyvärr att det var ytterligare en i dag - kunna vara utmärkta journalister. Den där flickan i Afghanistan, som förvägras möjligheten att gå i skolan, skulle kanske kunna bli en duktig hjärnkirurg. Ett annat exempel är kvinnan som jag läser om just nu som utövade falungong i Kina. Hon är ingenjör men kan inte utöva sitt yrke därför att man är tvungen att kämpa för rätten att stå för den man är själv och också måste ta konsekvenserna av att man vill leva sitt eget liv. Just det här, de möjligheter vi tar ifrån varandra genom att vi förvägrar individer rätten att växa, är kanske det stora problemet när det gäller mänskliga rättigheter.
Sedan är då nästa fråga, om vi nu säger att individer får rättigheterna och att det ska vara hållbar utveckling: Kan man inte åstadkomma det på något annat sätt? Jag kommer då att tänka på något som jag hörde, herr talman. Det var ståupparen Babben Larsson som i något sammanhang sade: Du kan inte bygga platta organisationer med tillplattade människor. Jag tror inte att några organisationer som är hållbara i längden kan byggas av tillplattade människor. Det räcker inte att man uppifrån säger att nu ska vi fixa det så här och så här, utan det är bara genom att frigöra den kraft som vi alla människor kan bära på som vi får en sann utveckling. Det är också därför som demokrati, mänskliga rättigheter och annat är de frågor som gör den stabila tillväxten. Man kan naturligtvis säga: Vi kan fixa det här uppifrån, vi kan tala om hur vi ska göra det. Men det är först när människor får växa som det blir hållbart i längden.
Herr talman! Jag blev en gång i tiden aktiv i politiken därför att jag trodde på individen och på friheten. Det gör jag fortfarande. Men jag kan också konstatera att mångas frihet är beroende av att vi står upp för vissa generella rättigheter, står upp för de mänskliga rättigheterna och är beredda att jobba för dem. Därför är det både glädjande och självklart att vi i Sverige är eniga om att arbeta för mänskliga rättigheter, att vi står upp för dem, men att vi gör det i huvudsak i ett individuellt perspektiv och inte i ett kollektivt perspektiv.
Det viktigaste är inte vilka protokoll som skrivs. Egentligen skulle det inte behövas något protokoll, därför att den dag när vi har respekt för varandra har vi också täckt in alla, precis som Christian Holm tidigare var inne på.
Herr talman! Låt mig avsluta med Alf Henriksons ord. Han säger: Kollektivismens historia, om den är sann, är den tristaste läsning som tänkas kan, för allt kul som hänt genom tiderna har att göra med individerna.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag.
(Applåder)
anf.77 Hans Linde (V):
Herr talman! Vi i riksdagens utrikesutskott har nu haft en ganska lång debatt här om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. Och det har blivit ganska tydligt vilka skiljelinjer som trots allt finns i Sveriges riksdag när det gäller synen på mänskliga rättigheter. Vi ser en tydlig skiljelinje som går mellan de fyra borgerliga partierna och vi tre rödgröna partier när det kommer till de mänskliga rättigheterna.
Ska vi betrakta de mänskliga rättigheterna som odelbara, eller ska vi betrakta dem som delbara, som de borgerliga partierna verkar tycka? Ska vi göra som vi tycker från de rödgröna partierna och se att de olika mänskliga rättigheterna samverkar, förstärker varandra och är beroende av varandra? Eller ska vi betrakta de mänskliga rättigheterna som ett smörgåsbord där vi kan välja och vraka det vi för dagen känner för och välja bort det som vi inte gillar?
Denna skiljelinje har blivit tydlig när det gäller det vi kanske har diskuterat mest i dag, nämligen konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Här vägrar de borgerliga partierna hårdnackat att ställa sig bakom kravet att Sverige ska ratificera det tilläggsprotokoll som finns.
Det är ett tilläggsprotokoll som skulle ge individer klagorätt, det vill säga rätt att föra upp sin kritik och sitt missnöje när de känner att deras mänskliga rättigheter inte har respekterats. Det skulle ge människor i Sverige denna rättighet, och om Sverige valde att ratificera tilläggsprotokollet skulle det självklart också öka legitimiteten för de ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheterna över hela jorden.
Det märkliga är att de borgerliga partierna och den borgerliga regeringen har utan problem ställt sig bakom andra tilläggsprotokoll. När det gällde konventionerna om de medborgerliga och politiska rättigheterna hade vi aldrig denna diskussion. Där såg man inga som helst problem med att införa individuell klagorätt.
Det är ett tydligt exempel på hur man behandlar mänskliga rättigheter på olika sätt. I den borgerliga politiken finns det ett A-lag och ett B-lag när det gäller de mänskliga rättigheterna. Som jag sade i mitt inledningsanförande: Behandlar man de mänskliga rättigheterna som ett smörgåsbord kommer man aldrig att kunna hitta några helhetslösningar.
anf.78 Ulrik Nilsson (M):
Herr talman! Ibland har jag svårt att förstå logiken. Ni vill att vi ska behandla de mänskliga rättigheterna som ett och odelbart, som hängande samman, men sedan kräver ni att just några ska pekas ut i ett särskilt protokoll.
Jag inser att många av dessa konventioner och protokoll kan vara verktyg för att uppnå något. Jag kan mycket väl se att man ibland behöver fästa fokus på delar av detta för att stärka det. Det är dock så att någonstans måste debatten och ambitionen gå bortom att skriva just det protokollet. Någonstans måste det gå till just den generella rättigheten och möjligheten att utvecklas såsom människa, medborgare och individ.
Därför är vi kanske inte fullt så oeniga vad gäller om det ska vara delat eller enhetligt, utan här tror jag att vi är helt överens. Möjligen är vi oeniga om vilka verktyg som behövs och vilka verktyg som behövs i Sverige och vad de får för konsekvenser.
Frågan är vad det är för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som Sverige enligt konventionen ska uppfylla som vi inte uppfyller i dag. Vad är det Hans Linde vill att Sverige ska åta sig via konventionen? Jag tror att verktygen riktar sig åt ett annat håll än mot Sverige.
anf.79 Hans Linde (V):
Herr talman! Det är de rödgröna partierna som är konsekventa och generella när det kommer till de mänskliga rättigheterna, Ulrik Nilsson. Vi vill att det ska finnas en individuell klagorätt oavsett om det gäller de medborgerliga och politiska rättigheterna eller de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Vi gör ingen åtskillnad; vi är generella.
De borgerliga partierna däremot förespråkar särlösningar. Man ska klagorätt när det gäller de medborgerliga och politiska rättigheterna men inte när det gäller de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.
Det tydliggjordes också här att vi har ganska olika syn på FN-konventioners roll. Vänsterpartiet tycker att det är viktigt att ratificera FN-konventioner, bland annat för att vi ser att de är viktiga verktyg även i vårt eget land. Vi har inte kommit till vägs ände vad gäller arbetet med de mänskliga rättigheterna i vårt land. Det gäller även de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.
Vi ser också att när Sverige ratificerar en konvention ökar vi legitimiteten för konventionen på en global nivå. Då skapar vi ett ökat tryck på de länder i andra delar av världen som också skulle behöva ratificera konventionen.
Gång på gång har vi hört från Moderaterna att de vill undersöka om det är lämpligt för Sverige att ratificera detta tilläggsprotokoll. Jag kan inte riktigt frigöra mig från misstanken att de borgerliga partierna är ovilliga att ge individer i Sverige individuell klagorätt.
Jag är övertygad om att det finns människor i vårt land som skulle ha all anledning att använda sin klagorätt. Det gäller de transsexuella, som fortfarande tvångssteriliseras i vårt land. Det gäller de människor som stoppas i tunnelbanan på grund av sin hudfärg eller etniska härkomst. Det gäller de papperslösa som fortfarande förvägras vård. Jag är övertygad om att många av dem skulle sätta fingret på flera av de brott mot de mänskliga rättigheterna som fortfarande begås i vårt land.
Jag tror att detta är kärnan, Ulrik Nilsson. Ni är rädda för att det skulle synliggöra de problem och utmaningar som fortfarande finns i alliansregeringens Sverige.
anf.80 Ulrik Nilsson (M):
Herr talman! Jag har lite svårt att stämma in i Hans Lindes beskrivning av att Sverige skulle ha sådana våldsamma brister i de mänskliga rättigheterna. Vem är det som saknar talerätt i Sverige? Vem är det som inte på politisk nivå eller i en öppen debatt kan väcka den typ av frågor som har lyfts upp? På vilket sätt skulle det påverka Sverige?
Jag är mycket medveten om att det finns många länder där talerätten behövs. Jag är dock rätt övertygad om att man här kan föra till torgs sina åsikter och uppfattningar. Jag är mycket mer bekymrad över den diskriminering som inte syns, den dolda diskriminering som inte kan föras upp till ytan. Men här i Sverige har vi den möjligheten.
Jag är därför fortfarande lite brydd över varför vi gör tilläggsprotokollet till huvudpunkten när huvudpunkten borde vara att vi sluter oss samman och säger att vi står för mänskliga rättigheter och individens möjlighet att växa och utvecklas och att vi också står för det i det internationella samfundet.