anf.125 Désirée Liljevall (S):
Herr talman! När Världsbanken talar lyssnar makten. Det var en av rubrikerna i gårdagens DN. Enligt artikeln brukar maktens män lyssna när Världsbanken talar högt och tydligt.
Är det så? Ja, åtminstone när det handlar om klimatet. I måndags kom Världsbankens klimatrapport som varnar för att jordens klimat håller på att bli fyra grader varmare. Det är dubbelt så mycket som de två grader många länder tidigare enats om var en möjlig, men ack så hotfull, höjning av temperaturen.
Världsbankens chef, Jim Yong Kim, höjer ett varningens finger och säger att det är mycket, mycket ont om tid och menar att det enda sättet att tvinga fram en förändring är genom att chockera. Och det är just vad den här rapporten gör. Den chockerar. En temperaturhöjning med fyra grader är den största som jorden upplevt på 20 miljoner år, och det får förödande konsekvenser för livet på jorden. Världsbanken larmar om att fattiga som bor i världens kuststäder kan stå inför en härdsmälta. Dels blir skördarna sämre - de kan inte odla sin egen mat - dels blir många kuster översvämmade, och de tvingas därifrån som klimatflyktingar. Dessutom innebär ett fyra grader varmare klimat att värmeböljor med höga dödstal blir vanligare. Klimatförändringarna drabbar redan i dag många utvecklingsländer. Vissa länder drabbas av torka och svält och andra av översvämningar och förstörda hem. Insatser för att klara konsekvenserna och hejda klimatförändringarna kräver omfattande internationella åtgärder och samarbete.
En rapport av det slag som Världsbanken presenterar är därför mer än välkommen, särskilt om den får maktens män och kvinnor att lyssna. Med största sannolikhet kommer rapporten att vändas och vridas på tillsammans med andra illavarslande forskningsrapporter under nästa veckas stora FN-klimatkonferens i Qatar.
Herr talman! Det är ett faktum att de globala, finansiella institutionerna Världsbanken och Internationella valutafonden har en betydelsefull roll i det internationella miljö- och klimatarbetet som finansiärer men också som förmedlare av kunskap, vilket Världsbankens nya rapport vittnar om. De har också stor betydelse för att främja ekonomisk tillväxt, global, ekonomisk och finansiell stabilitet och fattigdomsbekämpning.
Om jag då fortsätter på temat makt ser jag en tydlig maktobalans i nämnda organisationer. Makten inom Världsbanken och Internationella valutafonden speglar nämligen inte de ekonomiska förhållandena i världen i dag även om större hänsyn tas till de fattiga ländernas egna prioriteringar. Utvecklingen av styrelsernas sammansättning och vilka som kan utses till chefer måste fortsätta. Det är inte rimligt att bästa kompetens inte räcker för att få ett styrelseuppdrag eller en chefspost inom de globala, internationella institutionerna. Vilka som stod som segrarmakter efter andra världskriget när dessa institutioner såg världens ljus är inte en rimlig grund för chefsutnämningar på 2010-talet, över sextio år senare. Därför vill vi socialdemokrater att Sverige arbetar för att fortsätta öppna och modernisera både Världsbanken och Internationella valutafonden.
Relationen till FN är också oklar. Kopplingen mellan Internationella valutafonden, Världsbanken och FN-systemet måste stärkas. FN bör kunna fatta beslut som även de finansiella institutionerna måste rätta sig efter. En idé värd att lyfta fram för diskussion är att skapa ett ekonomiskt säkerhetsråd.
Herr talman! Det är dock viktigt att betona att Internationella valutafonden och Världsbanken är självständiga institutioner som bygger på medlemsländernas kapitalinsatser. Även i fortsättningen kommer sannolikt ländernas medlemskap och kapitalinsats att vara stommen i de finansiella organisationerna, men det är nödvändigt med en reformering. Demokrati och mänskliga rättigheter bör i högre grad vara förknippade med organisationernas utlåning.
Dessa reformer av de globala, finansiella institutionerna är nödvändiga om maktens företrädare över hela världen ska hörsamma annat än alarmerande klimatrapporter i fortsättningen.
Herr talman! Därmed önskar jag yrka bifall till reservation 1 och hoppas att maktens män och kvinnor i denna kammare lyssnar till detta och yrkar bifall till densamma.
anf.126 Valter Mutt (MP):
Herr talman! Världsbanken är ett förpliktande namn på en bank. Tyvärr saknar denna bank täckning för sina anspråk och lider av svår brist på förtroendekapital. Här handlar det om en bank där USA, med fem procent av världens befolkning, kan blockera alla beslut och alltid tillsätter den högste chefen. I tvillingorganisationen Internationella valutafonden, IMF, sitter alltid en europé i chefsstolen. Och i båda organisationerna är det marknadens logik och inte demokratins som styr, det vill säga de stora pengarna väger tyngre än de många människorna. Det är alltså inte en medlem en röst som gäller, utan mängden insatt kapital bestämmer röstfördelningen i Världsbankens och IMF:s högsta beslutande organ. Det är en ordning som går stick i stäv med FN-systemets grundidé om ett medlemsland en röst.
Det är hög tid att Världsbanken och IMF, FN-familjens båda svarta får, återbördas till demokratins gröna ängar. Glädjande nog pågår sedan några år ett arbete med att reformera röstfördelningen i organisationernas beslutande organ, och det finns förslag om att införa så kallad dubbel majoritet där man kombinerar ekonomisk styrka med en demokratisk röstfördelningsmodell. Det skulle påtagligt stärka utvecklingsländernas ställning. Som inspirerande förebild för demokratiseringssträvandena framstår de av Världsbanken administrerade klimatinvesteringsfonderna, vars styrelser har balanserad representation av i-länder och utvecklingsländer och där aktiva observatörer från FN, civilsamhälle, urfolk och privat sektor deltar.
Herr talman! 25 års kampanjande av folkrörelser över hela världen har bidragit till att den stundtals extrema marknadsliberalism som utgått från Världsbanken, IMF och USA:s finansdepartement, och som kallats Washington consensus, nu försiktigt börjar avvecklas. Vi i Miljöpartiet gläder oss åt detta, men jag vill samtidigt betona att vår kritik mot bristen på demokratisk styrning av Världsbanken och IMF egentligen handlar om något ännu mer grundläggande än att kritisera den ekonomiska politik som dessa institutioner stått och, i betydande grad, alltjämt står för. Fortsätter vi att låta den ekonomiska råstyrkan bestämma maktförhållandena i Världsbanken och Valutafonden talar åtskilligt för att vi går mot en värld där Washington consensus inom en kanske inte alltför avlägsen framtid byts ut mot Beijing consensus när Kina går om USA och blir världens största ekonomi och därtill rustad med världshistoriens största valutareserver. Ska vi undslippa en G2-värld där USA och Kina utövar ett oproportionellt inflytande måste en högre växel till i arbetet med att reformera FN-systemet, inklusive Världsbanken och IMF, och här har Sverige ett bjudande ansvar.
Fru talman! En reformering av Världsbanken, IMF och de regionala utvecklings- och investeringsbankerna handlar också om att systematiskt arbeta med jämställdhetsfrågor, och Sverige måste arbeta för att verksamheten fortlöpande utvärderas utifrån konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. Ökad transparens är en annan central punkt på reformagendan, och regeringen bör sträva efter förbättrad redovisning av hur den nordisk-baltiska representanten i IMF och Världsbanken agerar. Vidare vore det önskvärt att regeringen inför årsmötena i dessa organisationer anordnar offentliga möten där man redovisar vilka frågor man tänker driva.
IMF:s lånevillkor behöver genomgå grundläggande förändringar. Större fokus måste läggas på sociala frågor som jämställdhet och mänskliga rättigheter, inklusive fackliga rättigheter. Det är bra att möjligheten till skuldavskrivning har utvidgats till länder som drabbats av svåra naturkatastrofer. Nu är det dags att utvidga mandatet till att även omfatta länder som genomgår demokratisering. Det är orimligt att nya, demokratiskt valda regeringar får dras med lån som tagits upp av diktatorer och ofta vidarebefordrats till skatteparadis eller använts till att förtrycka den egna befolkningen. Sverige måste verka för avskrivning av dessa illegitima och djupt oetiska skulder.
Vidare måste Sverige kraftfullt verka för att privatiseringar inom vattensektorn inte ställs som krav för beviljande av lån. Vattendistribution utgör ett så kallat naturligt monopol, och tillgången på vatten, lika livsavgörande som tillgången på luft, bör styras demokratiskt och gemensamt och inte bli föremål för vinstjakt i privata företag som saknar incitament för att förse betalningssvaga individer eller människor helt utan inkomst med hälsosamt vatten.
Miljöpartiet bejakar marknadsekonomi men står djupt främmande inför det totala marknadssamhället där alla sociala relationer ekonomiseras och där fattiga människor i praktiken frånkänns sitt människovärde.
Fru talman! Kapitalflykt är i dag ett avgörande hinder för ekonomisk utveckling i syd. Det behövs därför ökad öppenhet och informationsutbyte på skatteområdet för att minimera möjligheten för företag och privatpersoner att undanhålla medel från beskattning. EU-parlamentet har tagit ställning för automatiska och multilaterala informationsbytesavtal på global nivå, och regeringen bör verka för att IMF och Världsbanken driver på detta arbete.
Utvecklingsländer har vanligen begränsad kapacitet att själva agera mot skatteflykt, och därför är automatiska informationsbytesavtal av avgörande betydelse.
Fru talman! Klimatförändringarna är vår tids största globala utmaning. Världsbanken slår själv fast detta i en färsk larmrapport där man varnar för fyra graders global uppvärmning under detta sekel.
Men hur ser då Världsbankens egen utlåning ut på energiområdet? Vi har alla kunnat ta del av hur banken möjliggör att ett jättelikt kolkraftverk i Sydafrika kommer till stånd. Regeringen bör återkommande informera riksdagen om hur stor andel av Världsbankens investeringar på energiområdet som går till fossila respektive förnybara satsningar.
Miljöpartiet bedömer inte att Världsbanken och IMF i dagsläget är mogna den centrala roll som de tilldelats i det internationella klimatarbetet. Vi menar att Sveriges bidrag till den globala energiomställningen i stället bör kanaliseras genom FN:s klimatfonder.
Avslutningsvis yrkar jag, fru talman, bifall till reservation 2.
anf.127 Björn Söder (SD):
Fru talman! Det framkommer i den aktuella skrivelsen
Redovisning av verksamheten i Internationella valutafonden, Världsbanken samt de regionala utvecklings- och investeringsbankerna 2010 och 2011
att regeringen under verksamhetsperioden aktivt verkat för att de aktuella finansieringsinstitutionerna ska stärka mål, resultatstyrning, verksamhetsuppföljning samt öppenhet.
I flera av finansieringsinstitutionerna har nya ramverk inrättats eller ramverk reviderats för att förbättra resultatstyrningen. Detta framhålls som viktigt för att svenska skattemedel ska användas effektivt för att uppnå resultat och underlätta ansvarsutkrävande.
Detta är något som vi sverigedemokrater stöder, men för att öppenheten ska öka gentemot riksdagen och möjligheten för ansvarsutkrävande när det gäller regeringens satsningar i de aktuella institutionerna ska finnas är det av stor vikt att regeringen i kommande skrivelser mer tydligt och konkret för respektive finansieringsinstitution redovisar vilka framsteg som har gjorts på ovannämnda områden och vad de har gett för effekter.
För att riksdagens kontrollfunktion ska vara meningsfull vad gäller att granska verksamheten i de aktuella finansieringsinstitutionerna anser vi även att regeringen i kommande skrivelser bör redovisa sammanfattningar och utdrag av faktiskt uppnådda resultat under året och av hur väl de överensstämmer med regeringens prioriteringar.
Fru talman! Skrivelsen redovisar på ett tydligt sätt att det har funnits problem med verksamheten i flera av bankerna under perioden. Vissa uppgifter gör dessutom gällande att i synnerhet Europeiska utvecklingsbanken och Europeiska investeringsbanken har haft problem med oegentligheter eller olämpligt utformade projekt under de senaste åren. Detta medges också implicit i den aktuella redovisningen.
Enligt uppgift pågår också arbete med att förbättra verksamheten för att undvika att sådana situationer uppstår igen. I det sammanhanget är det viktigt att påpeka att om riksdagens kontrollfunktion ska vara meningsfull räcker det inte med att lite vagt tala om att arbete pågår, utan det krävs också att regeringen redovisar vad som har gjorts och hur de föreslagna reformerna har utfallit resultatmässigt.
I betänkandet anför regeringens företrädare att man utformat en strategi vad gäller Världsbanken och IFC och att en mer djupgående resultatanalys av genomförandet av strategin ska redovisas i slutet av strategiperioden. Det är naturligtvis välkommet, och vi vill förtydliga vikten av att så verkligen sker, att det kommer riksdagen till del och att möjlighet för respons och kritik kommer att finnas.
Vi menar även att det inte räcker med en djupgående resultatanalys för just Världsbanken och IFC. Om regeringen nu säger sig verka för att de aktuella institutionerna i skrivelsen ska ha starka regelverk för att motverka korruption menar vi att det framdeles även behöver redovisas regelbundet till riksdagen vilka dessa regelverk och åtgärder är samt vilket utfall de har haft för samtliga aktuella institutioner.
Därmed yrkar jag bifall till Sverigedemokraternas reservation 3.
anf.128 Hans Linde (V):
Fru talman! Betänkandet som vi nu debatterar i riksdagens utrikesutskott handlar om verksamheten i Internationella valutafonden, Världsbanken och de regionala utvecklings- och investeringsbankerna under 2010 och 2011.
Jag vill börja med att lyfta fram i vilket sammanhang vi står här och debatterar de här frågorna i dag. Vi lever i en djupt orättvis och ojämlik värld. Det är en värld med enorma klyftor inom och mellan länder, mellan rika och fattiga och mellan män och kvinnor. 19 000 barn kommer att dö i dag. De kommer att dö alldeles i onödan av enkla sjukdomar som vi skulle kunna bota, av orent vatten, trots att vi har teknologin att rena det, och av undernäring, trots att det inte saknas mat att mätta deras magar med.
Närmare en miljard människor vaknande i morse och var hungriga. De kommer att gå hela denna dag och vara hungriga, och i kväll kommer de att gå och lägga sig hungriga. Trots de stora teknologiska framsteg som har lyft jordbruksproduktionen på jorden till historiska nivåer har aldrig förr i mänsklighetens historia så många varit hungriga som just nu.
Var 90:e sekund dör en kvinna i samband med en graviditet, trots att vi vet hur vi kan bekämpa mödradödligheten. Samtidigt som mödradödlighet i det närmaste är ett okänt fenomen i Sverige är det den vanligaste dödsorsaken bland unga kvinnor i stora delar av världen.
De redan djupa klyftorna mellan fattiga och rika och mellan män och kvinnor riskerar att fördjupas ytterligare som en konsekvens av klimatförändringarna. Det är människorna på Andernas sluttningar, i Saharas utkanter och i Sydasiens deltaområden som kommer att betala och redan i dag betalar priset för de klimatförändringar som har skapats av den här planetens höginkomsttagare.
Det finns inte en enkel lösning på de många utmaningar vi står inför. Utveckling, fattigdomsbekämpning och minskade klyftor kräver en rad åtgärder på en rad områden, exempelvis skuldavskrivningar, en klimatpolitik där de rika länderna och de multinationella företagen tar sitt ansvar, ett stärkt regelverk för vapenhandel, tydligare globala regler för utländska investeringar, ökat bistånd av högre kvalitet och rättvisa handelsregler.
I grunden anser vi att det krävs en ny ekonomisk världsordning där man omfördelar makt och resurser från nord till syd, från rika till fattiga och från män till kvinnor.
Betydelsen av att i grunden reformera Internationella valutafonden och Världsbanken ska i detta sammanhang inte underskattas. Alltför många gånger under sin snart 70-åriga historia har fonden och banken, de så kallade Bretton Woods-institutionerna, bidragit till att befästa den orättvisa fördelning av makt och resurser som utgör grunden för dagens världsordning. Exemplen är tyvärr alltför många på hur Världsbanken och Internationella valutafonden har backat upp några av vår tids värsta diktaturer, hur man har påtvingat utvecklingsländer ekonomiska reformer som har slagit deras ekonomier i spillror och hur man har pumpat in pengar i icke förnybara energikällor.
Under de senaste åren har det skett en viss reformering av Världsbanken och Internationella valutafonden både när det kommer till arbetsformer och politiskt innehåll i verksamheten. För att lyfta fram ett positivt exempel vill jag nämna Världsbankens
World Development Report 2012
, som hade jämställdhet och utveckling som tema. Det är frågor som banken tidigare helt ignorerat.
Samtidigt ska man inte underskatta de enorma utmaningar som Bretton Woods-institutionerna står inför om man verkligen ska bli en kraft som bidrar till att minska de enorma klyftorna på vår planet. Vänsterpartiet har i en omfattande motion presenterat en lång rad förslag på hur vi vill reformera Bretton Woods-institutionerna. På grund av tidsbrist väljer jag att bara lyfta fram ett par av dem i denna debatt.
Fru talman! En förutsättning för att IMF och Världsbankens verksamhet ska förändras är att institutionerna demokratiseras. Till skillnad från övriga FN-organ gäller inte den demokratiska principen om en röst, ett land. I stället avspeglar fördelningen av rösterna i stora delar maktförhållandena i världen vid institutionernas bildande 1944. Det har i flera år pågått ett arbete med att reformera pågående röstfördelning, men detta reformarbete har först och främst handlat om att kompensera växande tillväxtekonomier, inte om att demokratisera institutionerna.
Sedan bildandet av IMF och Världsbanken har det varit tradition att det alltid är en europé som är ordförande för IMF och alltid en person från USA som är chef för Världsbanken, oberoende av om det har funnits någon person från övriga delar av världen som har varit mer kompetent. Detta gäller tyvärr fortfarande.
År 2011 fick den franska regeringen stöd från övriga EU-länder, inklusive den svenska regeringen, för utnämningen av den förra franska finansministern Christine Lagarde till chef för IMF, trots starka protester från många utvecklingsländer. I år valde man USA:s kandidat till chef för Världsbanken. Trots att det fanns två alternativa kandidater till posten som chef för Världsbanken stödde EU och Sveriges regering USA:s kandidat. Många oberoende aktörer menade att Nigerias tidigare finansminister Okonjo-Iweala som också kandiderade var den överlägset mest kvalificerade kandidaten. Hon hade aldrig en chans. Hon föll därför att hon inte kom från USA och var USA:s kandidat.
Fru talman! IMF och Världsbanken ställer liksom de flesta banker upp villkor för att ett land ska beviljas lån och för att gamla lån ska kunna avskrivas - det som vi ibland kallar konditionalitet. Det är i sig inget anmärkningsvärt att en bank sätter upp villkor till exempel när det gäller transparens, revision och insatser mot korruption. Det skulle också vara önskvärt att IMF och Världsbanken utökade sina krav och sin konditionalitet och tydligare kopplade sitt arbete till krav på respekt för de mänskliga rättigheterna. Det vi ser är att IMF och Världsbanken har utvecklat mycket långtgående och ibland nästan skrattretande detaljerade krav när det gäller vilken form av ekonomisk politik som låntagarna ska föra. Det kan handla om allt från krav på att centrala statliga företag ska privatiseras till krav på vilket datasystem man ska använda på enskilda departement. Det är beslut som rimligen borde fattas av folkvalda politiker, inte av tjänstemän på globala institutioner.
För många utvecklingsländer är det i dag omöjligt att självständigt utforma sin ekonomiska politik eftersom det skulle äventyra lån, skuldavskrivningar och bistånd. Hittills har konditionaliteten främst varit ett problem för länder i syd. Man har påtvingats privatisering av vattentillgångar, man har tvingats införa avgifter i skolan, man har tvingats avskaffa regelverk som skyddat inhemsk produktion mot dumpning och så vidare.
Genom den ekonomiska krisen i Europa som vi just nu ser har många länder på vår egen kontinent fått smaka på samma medicin. Tillsammans med EU och Europeiska centralbanken, ECB, har man ställt krav på att man ska skära ned i offentlig sektor, sänka minimilöner, urholka fackliga rättigheter, genomföra kraftiga besparingar i offentliga välfärdsprogram samt genomföra privatiseringar.
Detta är i grunden fel väg att gå, anser vi i Vänsterpartiet. Det är knappast de grekiska minimilönerna eller den lettiska sjukvården som har skapat dagens ekonomiska kris. Den ekonomiska kris som vi just nu ser i Europa har skapats genom en alltmer oreglerad spekulation, genom att större företag och höginkomsttagare har satt i system att genomföra skattefusk och kapitalflykt och genom att det eurosamarbete som vi ser i Europa har fråntagit medlemsländerna flera av de centrala verktygen för att möta en kris, till exempel förändringar i räntenivåer och växelkurser.
Fru talman! I måndags släppte Världsbanken rapporten
Turn down the heat
, som flera har refererat till tidigare i debatten. Den visar att vi är på väg mot dramatiska klimatförändringar redan under vår egen livstid. Världsbankens chef Jim Yong Kim skriver i förordet till rapporten: Det är min förhoppning att rapporten ska chocka oss så att vi agerar.
Jag hoppas att Världsbanken själv tar fasta på de orden och agerar.
I dag kan vi konstatera att Världsbanken och IMF har fått en central roll i det internationella klimatarbetet. Sverige bidrog 2010 och 2011 med 400 miljoner kronor till institutionernas gemensamma fond på området. Men fortfarande ser vi att det i IMF:s och Världsbankens verksamhet ligger stort fokus på investeringar i icke förnybara energislag som bidrar till klimatförändringarna.
Den 8 april 2010 röstade Världsbankens styrelse om ett lån på omkring 20 miljarder kronor till bygget av ett enormt kolkraftverk i Medupi i Sydafrika. Det kommer att blir världens fjärde största kolkraftverk och beräknas släppa ut 26 miljoner ton koldioxid per år. Sverige och den borgerliga regeringen valde att rösta för detta projekt. Till och med USA gick före och valde att lägga ned sin röst eftersom man inte vill stödja detta kolkraftverk.
Även när det kommer till satsningar på förnybar energi har kritiken varit stark mot både IMF och Världsbanken. År 2011 avbröt Världsbanken sitt tidigare moratorium mot investeringar i palmoljeplantager. Palmolja är ett energislag som har kritiserats starkt av miljöorganisationer och andra organisationer i civilsamhället eftersom det skapar konflikter i samhället och har starka negativa sociala och ekologiska konsekvenser. Sverige har varit en aktiv påhejare av denna utveckling. Man röstade ja till lånet till det sydafrikanska kolkraftverket. Samtidigt som man kraftigt ökat stödet till Världsbankens utlåning i energisektorn har man valt att inte anslå några pengar till anpassningsfonden som är knuten till FN:s klimatpanel. Vänsterpartiet anser att Sverige borde göra precis tvärtom. Stödet till Världsbankens energiprojekt borde skyndsamt fasas ut, och resurserna borde i stället satsas på FN:s klimatfonder.
Jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservation 2 från Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
anf.129 Ulrik Nilsson (M):
Fru talman! Jag har en vision om en värld där man kan handla, mötas och ha ett utbyte mellan stater, företag och individer och över stora områden. Vi har långt kvar dit. Det finns i dag länder som är väsentligt mer utvecklade och länder som är väsentligt mindre utvecklade. Den fråga vi sliter med är hur vi på sikt ska kunna skapa en värld där vi kan mötas på ett och samma plan. Det är i det sammanhanget jag tycker att man ska se de institutioner som vi nu diskuterar, Världsbanken, Internationella valutafonden och de regionala utvecklingsbankerna.
Det uttalas ofta att vi ska ha som mål att ha ett bistånd som motsvarar 1 procent av bruttonationalprodukten. Mycket få länder når upp till det. De brukar räknas i ental, nämligen Sverige och kanske något annat land.
Men det måste också, som en logisk slutsats, innebära att den mängd ekonomi som kommer utvecklingsländer och länder som är lägre utvecklade till del är betydligt understigande 1 procent av, om jag nu får hitta på ett ord, bruttoglobalprodukten. Det är nämligen den fördelning som vi talar om - 1 procent. Då borde den stora utmaningen vara hur hela världen ska kunna få del av hela kakan och inte bara den där sista procenten för att växa.
Det är där som dessa institutioner spelar en stor roll - att främja och ge möjlighet för investeringar och för handel, att ge möjlighet till finansiering och ett system med banker och betalningar som spänner ut till alla länder.
Världsbanken och utvecklingsbankerna är därför viktiga när de både granskar utvecklingen och säger att det är här som de ska lägga sina pengar just för att hjälpa stater att gå i denna utvecklingsriktning, från att vara biståndsberoende till att komma i ett annat läge.
Därför är dessa klimatrapporter och många av de underlag som föreligger för Världsbankens kreditprövning oerhört väsentliga när det gäller att driva på utvecklingen.
Men man ska också veta att det finns en motkraft. Vid ett möte i Turkiet för två veckor sedan lyssnade jag på en företrädare för en stat som sade: Egentligen bryr vi oss inte om att vänta på vad investeringsbankerna säger. Vill vi göra något går vi till Qatar. Vi får 400 miljoner dollar - no questions asked, men möjligen strings attached.
Det är klart om det är alternativet för att få utveckling måste vi faktiskt arbeta ganska mycket för att utveckla det spår där vi ändå har öppenhet, transparens och möjlighet att sprida vissa värden i kontakten.
Vad är IMF:s roll? Den är naturligtvis att se till att vi har en stabilitet i betalsystemet, därför att den som drabbas mest så snart det blir instabilt i betalsystemet är den som inte har några egna resurser och den som står svagast.
De av oss som var med på hearingen i går hörde historien om jordbrukaren som hade satsat på utsäde när priserna var höga bara för att finna att jordbrukspriserna hade fallit, så att jordbrukaren inte fick tillbaka utsädet men satt med lånet.
Naturligtvis påverkar IMF inte jordbrukspriserna, men man tar i alla fall bort risken med valutakursförändringar om man kan föra en vettig politik och om man kan påverka så att man kan få ett stabilt betalsystem. Det är det som dessa institutioner är tänkta att göra.
Fru talman! Om jag nu har beskrivit en vision kommer nästa fråga: Hur ser det ut i dag? Vi har inte nått visionen, utan det är snarare så att vi diskuterar finanskris, och vi diskuterar allt fler länder som för närmast protektionistiska resonemang. Vi hörde i det amerikanska valet hur båda presidentkandidaterna talade om att försvara jobb i Detroit snarare än att säga att det är bra att man kan få ha handel.
Vi vet att Norge har mer än tredubblat tullen på hårdost för att man vill skydda sitt jordbruk.
Det är klart att när de rikaste länderna på jorden använder finansiella sätt för att hindra handel ger man en legitimitet till att driva handelskrig, och det är inte positivt. Därför är det viktigt att vi nu både bekämpar och argumenterar mot detta beteende men också att vi faktiskt vågar säga att vi ska använda de institutioner som vi har för att ge indikationer om vad som är rätt väg att gå.
Det finns tyvärr en risk när man diskuterar detta att de inrikespolitiska frågorna kommer i förgrunden. Vi har här hört inlägg av karaktären att man har drivit för mycket nyliberala linjer eller ställt för hårda krav på olika länder. Jag tror att det vore bättre om vi gick tillbaka och ställde oss frågan: Vad kräver systemet för att fungera? Och John Steinbeck sade någon gång: There is only one part of the universe you can be certain of improving, and that's your own self.
Vi har alla en hemläxa att göra, både utvecklingsländer och rika länder, för att hålla detta system i gång, och den läxan ska vi ta till oss.
Fru talman! Detta ärende handlar inte om bistånd, även om det är länkat till bistånd. Det handlar om hur man ska ta sig från biståndsberoende till att bli en aktör på världsmarknaden, till att bli en av dem i visionen, de som handlar med varandra. Snarare är detta fråga om en internationell handel. Det måste vi också ta hänsyn till när vi diskuterar vilka regelverk det är.
Jag har full förståelse för att man vill diskutera inflytanderegler därför att det är klart att man kan välja att sätta fokus på brukarna eller på dem som tillskjuter kapital. Någonstans däremellan måste man naturligtvis mötas. Sedan är förstås förhoppningen att utvecklingsländerna på sikt ska få en större del av bruttoglobalprodukten, för att åter använda mitt eget begrepp, så att de får ett ökat inflytande utan att vi behöver hålla på och diskutera att det finns starkare eller svagare stater.
Men innan vi har kommit dit finns det anledning att diskutera inflytandefrågorna. Det är dock viktigt, eftersom det måste respekteras på alla sidor, att vi inte ställer ensidiga krav utan löser detta i samklang med alla övriga intressenter och att vi kan höra en öppen diskussion och föra samtal om hur man kommer fram till det.
Jag tycker också att det är helt självklart att vi ska ha en öppen inställning till det som händer i dessa institutioner. Ett steg är naturligtvis att det nu vartannat år kommer en rapport på riksdagens bord från regeringen, som den som behandlas i dag. Men det parlamentariska nätverk som finns i anslutning till Världsbanken är också ett bra initiativ. I något sammanhang hörde jag att de diskuterade att möjligen försöka använda samma idé för Internationella valutafonden därför att vi har mycket att vinna på om många lär sig om detta och om många är beredda att diskutera dessa frågor och kan dra slutsatserna.
Fru talman! Detta är ett stort, viktigt och avgörande område. Därför är det bra att vi har denna debatt. Avslutningsvis yrkar jag bifall till utrikesutskottets förslag i betänkandet UU13 och avslag på föreliggande motioner.
anf.130 Valter Mutt (MP):
Fru talman! Jag tycker få saker är så upprörande som illegitima skulder. Det är verkligen illegitimt i alla bemärkelser - i lagens anda och i lagens bokstav - att Mobutu, Ferdinand Marcos eller någon annan gangster, naturligtvis utan att tillfråga folket, tar upp lån och sedan ofta skjutsar en stor del av de lånade medlen vidare till skatteparadis eller köper vapen för att förtrycka den egna befolkningen. Jag har nästan svårt att hålla mig lugn. Detta är moraliskt så djupt beklämmande.
Men glädjande nog är det många initiativ som tas i omvärlden. Vi behöver inte gå längre än till Norge, till den blocköverskridande norska regeringen som har tagit spännande initiativ. Jag tycker att det är så självklart att de människor som blir av med dessa diktatorer och börjar ta stapplande steg mot demokrati inte ska behöva släpa på dessa blytunga bördor att behöva betala tillbaka lånade medel till oss i det rika nord. När vi i de rika länderna gav pengar till dessa diktatorer visste vi dessutom vad vi gjorde. Vi har därför ett betydande medansvar.
Jag försöker i politiken att se på saker å den ena sidan och å den andra sidan. Men just här har jag mycket svårt att se att det finns mer än en enda sida, nämligen att vi måste skriva av dessa skulder.
Därför vill jag fråga Ulrik Nilsson följande: Vad är problemet för alliansregeringen när det gäller att ni inte vill att Sverige bilateralt och i dessa institutioner som vi diskuterar i dag - IMF, Världsbanken och så vidare - ska verka kraftfullt för skyndsamma avskrivningar av illegitima skulder?
anf.131 Ulrik Nilsson (M):
Fru talman! Först och främst tror jag att vår avsky mot beteendet är gemensam. Detta kan inte kallas för någonting annat än stöld, och det ska aldrig ursäktas.
Om vi tittar på de institutioner som vi talar om här är de i mycket hög grad projektstyrda, det vill säga att de säger att de ska ha pengarna för ett visst ändamål.
Det kan säkert finnas exempel där man inte har följt upp ändamålet, där man inte har gjort de kontroller som behövs så att pengar har kunnat glida vid sidan om. Det finns säkert också inslag av korruption där det även för legitima projekt glider en del pengar vid sidan om. Där kan man diskutera vad som är en rimlig börda av de skulderna för de länder som står med dem.
Om projektet var bra och det gavs pengar till det även under en felaktig regim, men värdet av projektet finns kvar, finns det fortfarande nytta av det projektet. Det gör att vi generellt inte kan säga att skulder ska skrivas av. Vi måste hela tiden göra en värdering.
Det viktiga är att vi dels långsiktigt säkerställer ett fungerande system, dels förmår hjälpa länderna att lyfta sig ur dessa situationer. Därför är jag lite tveksam till att kategoriskt svara ja eller nej på frågan, men jag inser att det förmodligen finns en del pengar som har så gått så oriktiga vägar att man borde fundera på saken.
anf.132 Valter Mutt (MP):
Fru talman! Då tolkar jag svaret som en öppning. Det är något som vi från Miljöpartiet gärna talar mer om. Låt mig kort återvända till frågan om Norge, där jag nyss gjorde ett studiebesök. Om jag förstod det rätt är det inte bara regeringen utan också oppositionen, Høyre, Moderaternas norska systerparti, som är för avskrivning av odious debts, illegitima skulder.
Jag tackar Ulrik Nilsson för svaret, och jag ser fram emot en fortsatt dialog om att avveckla dessa avskyvärda illegitima skulder.
anf.133 Ulrik Nilsson (M):
Fru talman! Jag är långt ifrån säker på att alla illegitima skulder härrör från Världsbanken, Internationella valutafonden eller utvecklingsbankerna. Om de ligger i andra vägar har vi lite inflytande i den frågan.
anf.134 Hans Linde (V):
Fru talman! Även i frågor om Världsbanken och IMF finns en uppenbar politisk skillnad i kammaren. Moderaterna kanske utmärker sig lite i sammanhanget som ett av de mest vänligt inställda partierna till IMF och Världsbanken. Det var inte många kommatecken av kritik eller krav på reformer vi hörde i Ulrik Nilssons anförande.
Jag lyssnade på varför man från Moderaternas sida tycker att Världsbanken och IMF är så utmärkta organisationer och varför de fungerar så väl. Ulrik Nilsson sade då att Världsbanken och IMF är viktiga för att länder ska utvecklas och komma ut ur ett biståndsberoende.
Om vi tittar tillbaka på de senaste snart 70 åren IMF och Världsbanken har funnits kan vi konstatera att när det gäller många av de länder som man har valt att gå in i - framför allt Asien, Afrika och Latinamerika - har man bidragit till att slå sönder den lokala ekonomin. De har fastnat i ett biståndsberoende. De ekonomiska krav som har ställts på länderna har varit helt förödande. Det finns en lång rad exempel på länder som har vänt sig till IMF för att få så kallad ekonomisk sanering som gång på gång, igen och igen, återfallit i ekonomiska problem.
Om Ulrik Nilsson nu tycker att detta är så välfungerande organisationer, och har varit det sedan 1944, var är framgångssagorna någonstans? Kan du ge något exempel där Världsbankens och IMF:s verksamhet har bidragit till denna fantastiska utveckling?
Ulrik Nilsson säger också att det är viktigt med Världsbanken och IMF eftersom de sprider värderingar - våra värderingar. Jag undrar lite vilka värderingar de sprider. IMF och Världsbanken ställer inga som helst krav när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns över huvud taget inte med i deras uppdrag. Däremot ställer de krav på att vatten ska privatiseras och på nedskärningar i offentlig sektor. De värderingarna sprids.
anf.135 Ulrik Nilsson (M):
Fru talman! Vad jag har sagt, vad jag står för och vad jag fortsättningsvis också kommer att stå för är att den funktion som institutionerna har är oerhört viktig. Om historien omfattar i storleksordningen 70 år, som Hans Linde säger, spelar mindre roll. Om det i historien finns tillfällen när fel saker har gjorts innebär det inte att behovet i dag är mindre.
Det var därför jag sade att den kreditprövning som görs när projekt prövas inför beslut är viktig. Man måste göra rätt saker. Men det är också viktigt att ge signalen att det finns en hemläxa att göra.
Jag tror säkert att det finns mycket i historien som man med efterklokhetens exakta vetenskaplighet kan diskutera om det var så bra, men jag tror också att vi ska vara överens om att någon måste fylla denna roll. Då är det bättre att vi använder de institutioner vi har.
Sedan kommer frågan om vilka värderingar som sprids. Hans Linde påstår att organisationerna inte har några värderingar. Först och främst är jag helt övertygad om att så snart någon tänkande människa rör sig i världen och träffar någon annan sprider man värderingar. Då diskuterar man och möts på ett mänskligt plan. Det är skälet till varför handel är viktig, nämligen att sprida idéer.
När jag har sett hur man förbereder och planerar insatser när det gäller unionen för Medelhavsområdet som ska föreslås för Världsbanken tar man hänsyn till en del av de kriterier som vi ofta lägger upp. Jag tror att det går mer och mer mot en utveckling där man använder Världsbanken för sådant.
Då frågar jag Hans Linde: Vad vill du ha i stället, eller tycker du att funktionen är fullständigt oviktig?
anf.136 Hans Linde (V):
Fru talman! Från Vänsterpartiets sida kan jag göra tydligt att vi inte har lagt fram några krav på att lägga ned Internationella valutafonden eller Världsbanken. Det har Ulrik Nilsson kunnat läsa i vår motion. Men vi lägger fram en lång rad krav på att institutionerna i grunden behöver reformeras därför att vi ser stora problem. Vi lyfter också fram att det finns andra regionala alternativ som växer fram och som är positiva i Sydamerika och i Sydostasien när det gäller alternativ till IMF och Världsbanken. De växer fram därför att de berörda länderna har visat ett starkt missnöje med hur framför allt IMF har fungerat.
Jag noterar att trots att Ulrik Nilsson inte vill se några reformer, han lägger inte fram några krav på tydliga förändringar i IMF:s eller Världsbankens arbete, kan han inte på något sätt visa på några framgångssagor. Om han inte tycker att det finns behov av att reformera institutionerna måste man tycka att de i grunden fungerar bra. Var är framgångarna? Vad har de uppnått sedan 1944 när de två institutionerna bildades? Ge gärna ett konkret exempel.
Återigen kommer jag till frågan om värderingarna. Vi har sett genom IMF:s och Världsbankens historia hur man ekonomiskt har backat upp i stort sett varje västvänlig diktatur. Det har inte varit några värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter. Gå tillbaka till den historia dessa organisationer har haft under 70 år, hur de har stött några av vår tids absolut värsta diktaturer. Det har varit Pinochet i Chile och Mobutu i Kongo och en lång rad ytterligare diktaturer.
Jag påstår inte att det saknas värderingar i Internationella valutafonden och Världsbanken, men den värdering man omfattar är nyliberalism. När det kommer till ekonomi är man kompromisslös. Där har man en tydlig värdering om att det finns ett ekonomiskt koncept som fungerar, nämligen det nyliberala. Det finns inte något utrymme för människor i syd att själva ha en åsikt om hur deras ekonomi ska utformas och att de i val ska få rösta fram olika politiker med olika värderingar.
anf.137 Ulrik Nilsson (M):
Fru talman! Det är naturligtvis glädjande att Hans Linde inte vill lägga ned institutionerna. Men det vore också bra om han funderade lite innan han är alltför kritisk och vill vidta alltför stora reformer på alternativen. Jag nämnde tidigare uttalandet jag hörde i Turkiet: 400 miljoner dollar från Qatar. No questions asked. Det är inte heller ett bra sätt att driva utveckling.
Hans Linde efterfrågar exempel. Han säger att det finns ett antal diktaturer som under historiens gång har fått hjälp. Men jag skulle vilja lyfta fram vad jag fick veta en gång. Världsbanken hade med hjälp av mobiltelefonteknik skapat möjligheter i ett land för människor som tidigare inte hade legitimationer, inte hade tillgång till banktjänster, inte hade tillgång till betalsystem, inte kunde ha egna pengar, inte kunde få bistånd från sociala myndigheter och liknande. Genom att bygga upp denna teknik kunde man skapa identitet och verksamhet på det lokala planet för dessa människor. Det är möjligt att detta inte stjälpte regimen, men det betydde oerhört mycket för de människor som på det sättet gavs möjlighet att interagera i samhället. Det här betydde oerhört mycket för de mammor i de städer där projektet genomfördes som kunde få ett sms där det stod: Din flicka är inte i skolan. Varför inte? Det här var ett sätt att föra upp flickornas deltagande i skolan.
Det där är en framgångssaga. Men det är klart att det inte är den stora revolutionen, inte det stora stjälpandet av makten, men det är ett stärkande av individer. Och det är genom att stärka individer som framtiden kan byggas.
anf.138 Kerstin Lundgren (C):
Fru talman! Nu debatterar vi en skrivelse från regeringen, en redovisning som regeringen gjort för 2010 och 2011 över svenskt agerande i IMF och Världsbanken och i de regionala investerings- och utvecklingsbankerna. Jag kan notera av den debatt som har varit, fru talman, att det uppenbarligen finns en stor samsyn när det gäller vårt agerande i de regionala bankerna, för där har inte debattens fokus varit. Dessa är dock viktiga. De är viktiga för Europa, de är viktiga i Afrika, de är viktiga i Asien för att kunna bidra till en finansieringsväg för dem som söker den typen av finansiering. Vi ska vara klara över att det här inte är de enda finansieringsinstrument som finns. Det har berörts tidigare i debatten att man kan gå till ett land och få pengar - det är det många som har sett. Sådant är naturligtvis möjligt. Man kan gå till andra banker på kapitalmarknaden för att söka resurser. Det är också möjligt.
Som sagt är det ett av de instrument vi har skapat för att globalt försöka ge förutsättningar för investeringar och utveckling och för att skapa säkerhet på finansmarknaden.
Fru talman! När jag besökte Världsbanken och IMF för ett tag sedan var de nästan uträknade. De kände sig som att deras tid var ute, mer eller mindre. Så kom Lehman Brothers, och vi fick en helt ny explosion av finansiella bekymmer över världen. Helt plötsligt vaknade de gamla systemen till. De vaknade till i en ny värld, kan man säga. Vi förde till nya resurser, gav nya uppdrag och har sett att både Världsbanken och IMF fått nya roller. Vi har sett hur de har utmanats - det har berörts tidigare i debatten.
Vi var från utrikesutskottet i Brasilien i våras och kunde tydligt höra hur man där inom ramen för BRIC-länderna, alltså Brasilien, Indien, Kina och egentligen även Sydafrika, diskuterade om att skapa sin egen utvecklingsbank. Den har inte riktigt landat än, men planer fortgår. Det är naturligtvis bra att det finns en mångfald av möjligheter. Det gäller banker här hemma i Sverige och banker i världen. Inte minst borde det gynna kunderna, i det här fallet länderna. Det är som sagt en ny värld.
Jag har mött många goda exempel. Jag hörde den isländske finansministern med kraft tala om vilken effekt IMF hade haft för att kunna rekonstruera efter bankkriserna på Island och vilken betydelse det hade haft att man från Islands och IMF:s sida kunnat sätta sig ned och resonera. Man hade kunnat göra det trovärdigt från Islands sida hur man ville ta hand om krissituationen, och man hade fått IMF:s stöd för det arbetet. Vi har sett de har tagit sig över stupet och är på väg upp igen på Island. Det var ett exempel.
Jag hade anledning att resonera med IMF:s företrädare i vår närmiljö när jag ägnade mig åt Ungern, som också haft en del diskussioner om detta. Jag hörde, fru talman, IMF:s företrädare tala i termer av: Vi ställer egentligen inte krav, vi vill ha säkerhet. De var mycket bekymrade över att man skulle få en utveckling som skulle skapa alltför stora klyftor och stort elände. Det skulle i sig innebära instabilitet och osäkerhet. Banken var angelägen om att så inte skulle ske.
Jag mötte företrädare för Världsbanken i Liberia relativt nyligen och pratade privatsektorutveckling och möjligheterna där. Jag tror att Hans Linde var med på den resan. Vi såg hur de jobbade för att försöka skapa förutsättningar i en miljö där det är väldigt svårt att få kapital.
Jag tycker att det här är några tecken på en förändring, men också tecken på hur värdefullt det är att vi har den här typen av instrument. De kanske inte är perfekta, jag vill inte säga det, det finns säkert möjligheter att göra dem bättre och förfina dem, och det har vi visat. Jag har också varit oerhört kritisk historiskt till många av de saker som gjorts.
Jag hade anledning att diskutera direkt med Världsbanken om de investeringar som man gjort i Sydafrika. Det är ett område som man kan vara kritisk till när det gäller diskussionen om ett stort kolkraftverk. Och där kom den diskussionen. Ja, säger Sydafrikas företrädare som inte har gått till banken speciellt ofta, i princip inte varit där, när vi nu kommer och vill få stöd för kolkraftsinvesteringen - som vi också är kritiska till - som en del av ett större paket som handlar om även andra åtgärder på energiområdet för att förnya, effektivisera och förändra, då säger ni: Nej minsann, vi är inte med, vi ställer inte upp. Då tycker Sydafrika att ja, ja, där ser man hur ni agerar, där ser man hur ni i väst tycker och driver på.
Det är viktigt att vi nu följer upp detta och försöker säkerställa att de andra åtaganden som Sydafrika gjorde när de fick lånet verkligen fullföljs. Den sidan av paketet måste vi också tala om och titta på; det tycker jag det finns skäl att göra. Men det är naturligtvis en balansakt.
Jag var i Rio och mötte företrädare för Världsbanken och IMF när man diskuterade grön ekonomi och möjligheterna där. Det är rörelser på gång som är värdefulla. Jag är glad att Sverige har varit med och påverkat. Vi var med och påverkade för att få fram den
World Bank Report
som kom förra året och som visade att kvinnor är helt avgörande om man ska kunna ta steget till ett välfärdssamhälle och till utveckling. Det var en insats där Sverige hade varit med och aktivt säkerställt. Sådant ska vi göra mer av. Det är också bra att vi kunde få Världsbanken att komma med en mycket skarp rapport på klimatområdet. Mer av detta!
Sedan finns det saker att göra som gäller röstregler och annat. Vi har varit öppna för och har under den här mandatperioden åstadkommit en del förändringar. Alla är inte nöjda, alla får inte som de vill. Men det är en del av röstreglerna i systemet som vi har att göra med. Vi tycker i och sig att vi från vår valkrets sida hanterar det ganska bra, både när det gäller öppenhet och när det gäller möjligheterna för parlamentet att vara med och diskutera. Jag tycker att det är något av ett föredöme som kan användas också av andra. Jag vet att andra har tittat på hur vi hanterar det i Sverige.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen.
anf.139 Hans Linde (V):
Fru talman! Nu får jag erkänna att jag är lite osäker på vilken isländsk finansminister som Kerstin Lundgren lyssnade till. Men jag kan konstatera att den som har varit isländsk finansminister under större delen av den ekonomiska krisen på Island heter Steingrímur J. Sigfússon och har varit partiledare för Vänsterpartiets systerparti. Och jag är inte helt säker på att han skulle vara till hundra procent bekväm med att vi här i riksdagens talarstol outar honom som varm anhängare och förespråkare av Internationella valutafonden.
Jag tycker ändå att det är spännande att Centerpartiet lyfter fram Island som det positiva exemplet, för det är ju ett land som har valt att möta sin ekonomiska kris på ett fundamentalt annat sätt än vad man nu gör i resten av Europa. De har inte valt att låta löntagare och välfärden betala det högsta priset för den ekonomiska krisen. De har valt att möta sin ekonomiska kris genom att reglera finansmarknader, att ta över verksamheten i flera av de största isländska bankerna och att höja skatter och avgifter, framför allt för landets höginkomsttagare, de som var med och skapade spekulationen som lade grunden till krisen.
Jag konstaterar att Island i grunden har valt en helt annan väg, och också varit det mest framgångsrika landet när det gäller att möta krisen, och nu är på väg ut ur den ekonomiska krisen. Jag noterar att Centerpartiet lyfter fram det land där som sagt en vänsterpartist har styrt Finansdepartementet som en framgångssaga.
Jag måste trots allt ställa frågan om det sydafrikanska kolkraftverket till Kerstin Lundgren. Det handlar ju inte om vilket kolkraftverk som helst i det här sammanhanget. Det kommer att bli världens fjärde största kolkraftverk. Man kommer att släppa ut 26 miljoner ton koldioxid per år. Det är svårt att kompensera det med åtgärder på andra områden. Till och med USA valde att lägga ned sin röst vid röstningen om stödet till kolkraftverket. Varför valde den borgerliga regeringen med Centerpartiet, Alliansens så kallade gröna röst, att rösta ja till kolkraftverket?
anf.140 Kerstin Lundgren (C):
Fru talman! Först och främst ska jag inte recensera eventuella partikamrater till Hans Linde. Jag kan bara konstatera att vi hade anledning att lyssna till ett kraftfullt anförande, och jag var så fin i kanten att jag inte berörde hemvisten, men den har helt klart framkommit av Hans Lindes tidigare replik. Och han var väldigt tydlig med att IMF hade spelat en väldigt viktig roll för att lösa de problem som Island hade. Han visade också tydligt på att om man som land har en annan idé är det möjligt att föra diskussionen.
Om Hans Linde inte tror sina egna kolleger må det väl vara Hans Linde fritt att inte göra det. Men jag tyckte att det var ett spännande inlägg som visar på bredden av möjligheter i dagens IMF.
IMF spelar i dag en oerhört viktig roll när det gäller att stabilisera situationen i Europa, och Europa är just nu en av de stora mottagarna av insatser. Där har också vi gått in med särskilda resurser via IMF för att stärka Europas krisande ekonomier.
Vägen framåt kan man alltid diskutera. Det som vi säger är centralt, precis som i Sverige, är att varje land måste ta ansvar för att hitta lösningar utifrån dess situation. Det är en hållning som vi har här i kammaren men också när vi diskuterar ute i Europa att det är viktigt att man tar ansvar för sin egen ekonomiska situation, och att IMF naturligtvis är med som stöd i det arbetet är bra.
anf.141 Hans Linde (V):
Fru talman! Jag ska faktiskt ge Kerstin Lundgren rätt på en punkt. Ja, det är helt sant att IMF gav Island ett betydligt större handlingsutrymme, en större möjlighet att själva utforma sin politik än vad man har gett till många utvecklingsländer. Men det visar också tyvärr på de dubbla måttstockar man har haft från Internationella valutafonden. Om det är ett land i Afrika, Asien eller Latinamerika som hamnar i kris går man in med oerhört detaljerade och strikta krav. När det är ett land i norra Europa är man mer flexibel. Men jag kan garantera Kerstin Lundgren att även på Island var förhandlingarna mellan Internationella valutafonden och den isländska regeringen oerhört hårda.
Sedan noterar jag att Kerstin Lundgren talar om att IMF nu bidrar till att stabilisera i Europa. Jag måste erkänna att jag har lite svårt att se att människor i Grekland i det här läget skulle ha med sig den beskrivningen, att de känner att deras tillvaro stabiliserats när man kommer in och ställer krav på att de ska privatisera stora företag, höja pensionsåldrarna, sänka minimilönerna, riva upp kollektivavtal och när människor förlorar sina fasta tjänster och tvingas in i en tillvaro av otrygghet och osäkerhet. Jag har lite svårt att tro att folk skulle bedöma det som stabilisering.
Jag har också väldigt svårt att se att man i Lettland, som var ett av de länder som drabbades först av den ekonomiska krisen, skulle känna att IMF stabiliserade deras tillvaro. Vi vet att i Lettland valde man att bara under 2009 lägga ned hälften av landets sjukhus och att man sade upp en tredjedel av landets lärare. Jag tror knappast att vanliga letter skulle kalla det för stabilisering.
Trots allt märker jag att Kerstin Lundgren duckar för min fråga om hur den borgerliga regeringen, där Centerpartiet ingår, kunde rösta ja till ett lån på 20 miljarder svenska kronor till ett av världens största kolkraftverk, Medupi i Sydafrika. Hur kunde det vara möjligt, Kerstin Lundgren, att ni gav ert godkännande till att man nu kraftigt ökar koldioxidutsläppen i Sydafrika i ett läge där vi vet att vi under vår livstid står inför enorma klimatförändringar om inget görs?
anf.142 Kerstin Lundgren (C):
Fru talman! Att jag inte svarade förra gången var för att min repliktid var slut, så jag återkommer nu och svarar på den fråga som jag inte svarade på förra gången.
Vi kan alltid diskutera konditionalitet. Vad ska vi som har pengarna säga att pengar får användas till? Hur skulle det ha sett ut om det hade varit helt andra röstregler i Världsbanken? Tror Hans Linde att Sydafrika då inte skulle ha fått lån?
Jag är övertygad om att om vi ska kunna bygga broar och kunna visa att de här institutionerna fungerar för att lösa den energisituation som till exempel Sydafrika upplever att de har måste vi vara lyhörda för deras önskemål. Annars väljer de att gå en annan väg.
Det som var hela konceptet i detta sammanhang var att det här var en del i ett större paket där också insatser skulle komma med på banan för energieffektiviseringar och satsningar på förnybar energi. Det är naturligtvis ett sätt att skapa ett agreement mellan Världsbanken och Sydafrika för att lösa deras akuta problem - fattigdomsfrågorna är naturligtvis ett bekymmer och energifrågorna ett annat - och att samtidigt med detta lösa en övergång till förnybart. Där är det viktigt att vi är vaksamma och ser att de också tar den delen av paketet, för det var en förutsättning för att vi skulle rösta ja.
anf.143 Robert Halef (KD):
Fru talman! Kristdemokraterna välkomnar att regeringen i en särskild skrivelse till riksdagen har redovisat hur arbetet inom IMF, Världsbanken och de regionala investerings- och utvecklingsbankerna har bedrivits under åren 2010 och 2011.
Dessa institutioner har en central roll i att hantera ekonomiska och politiska kriser och att skapa en globalt hållbar utveckling. Institutionerna är skapade av världens länder för världens länder. Det är inte endast ett tecken på att den värld vi lever i är intimt sammanlänkad utan också på det gemensamma ansvar som detta ålägger alla världens länder.
Fru talman! De båda finansiella institutionernas mandat är ömsesidigt förstärkande och kompletterande snarare än konkurrerande. Medan IMF fyller en viktig funktion i främjandet av ekonomisk tillväxt och stabilitet världen över ska Världsbanken bekämpa världsfattigdomen.
I syfte att bättre kunna hantera den ekonomiska krisen har det varit nödvändigt för de finansiella institutionerna att reformera sina låneramverk. Ett mer flexibelt låneramverk, som det som IMF nu har infört, är nödvändigt för att kunna bemöta hastigt uppkomna utmaningar i en föränderlig värld. Redskap såsom kortsiktiga lån kan vara nödvändiga i extrema krissituationer, såsom den som nu råder i Grekland.
Det går inte att nog betona vikten av att lån och biståndsmedel ska vara knutna till tydliga villkor och krav på motprestationer, detta för att säkerställa att medlen används till rätt saker, det vill säga till att dämpa ekonomiska kriser och bekämpa fattigdomen. Inte minst är villkor nödvändiga för att förhindra att den ansvarslösa ekonomiska politik eller den korruption - det risktagande - som föranlett lånebehovet inte upprepas.
Sverige har genom bland annat IMF ett givet ansvar att bidra till att den europeiska låne- och bankkrisen inte ytterligare fördjupas eller sprids. Det är dock framför allt de krisande ländernas ansvar att få stopp på krisen och skapa utveckling på nytt. Förutom långivning kan skuldavskrivningar vara ett verktyg i dessa institutioners verktygslåda för fattigdomsbekämpning.
Kristdemokraterna delar dock utrikesutskottets uppfattning att det framför allt är genom demokrati-, utvecklings- och handelsfrämjande insatser, inte genom direkta och omfattande skuldavskrivningar, som Sverige bäst kan bidra till att minska utsatta länders skuldbördor.
Fru talman! Världsbanken och IMF är centrala aktörer i arbetet mot en mer ekologiskt hållbar värld. Här är Världsbankens klimatinvesteringsfonder för genomförandet av Kyotoprotokollet viktiga. Det är beklagligt att länder, såsom Kanada, på senare tid har valt att inte fortsätta sina åtaganden under avtalet, men den globala kampen mot minskade växthusgasutsläpp måste gå vidare världen över. Kristdemokraterna vill understryka vikten av att en verkligt hållbar ekologisk utveckling inte kan uppnås utan ökade satsningar på förnybara energikällor.
Fru talman! IMF, Världsbanken och de regionala investerings- och utvecklingsbankerna är till för världens medborgare, för världens länder kan man säga. På samma sätt som dessa institutioner ska kunna ställa krav på reformer i de länder som erhåller lån eller bistånd ska världens medborgare kunna känna sig trygga med att deras verksamhet bedrivs på ett så effektivt, ändamålsenligt och transparent sätt som möjligt. Det är därför glädjande att såväl IMF som Världsbanken nu har vidtagit åtgärder som gynnar offentlig insyn samt gjort ansökningsprocessen, liksom tillsättningen av höga positioner, mer inkluderande, meritbaserad och transparent.
En verkligt hållbar utveckling förutsätter ökad rättvisa, inte minst vad gäller politisk representation och politiskt inflytande. Att världens låg- och medelinkomstländer nu fått ökad röststyrka i IMF, IFC och Världsbanken är därför positivt. Kristdemokraterna vill likt utrikesutskottet betona vikten av att insatserna för att öka transparensen och insynen inom IMF, Världsbanken och de regionala bankerna fortskrider och utvecklas liksom bekämpningen av korruptionen.
Institutionerna och bankerna måste också bli bättre på att motverka skatte- och kapitalflykt bland de företag man finansierar. Den inkomstbringande verksamhet som bedrivs måste komma mottagarlandet till godo för att en verkligt rättvis utveckling ska kunna uppnås. Kristdemokraterna välkomnar därför att Världsbanken och EBRD nu infört uppdaterade riktlinjer gällande hanteringen av investeringar i den privata sektorn.
Fru talman! Utvecklingsinsatser som diskriminerar eller helt exkluderar kvinnor och flickor kan inte kallas rättvisa då de förnekar kvinnor och flickor deras rätt till grundläggande fri- och rättigheter. De kan heller inte kallas hållbara, givet de samhällsekonomiska förluster som de bidrar till. Mot denna bakgrund delar vi kristdemokrater utrikesutskottets uppfattning att en betydligt större andel än dagens 50 procent av Världsbankens insatser måste utformas ur ett jämställdhetsperspektiv. Jämställdhet är inte ett enskilt fenomen utan måste genomsyra insatser på alla politikområden. Först då kan verklig jämställdhet, och med det en verkligt rättvis och hållbar utveckling, uppnås.
Fru talman! I och med den globala krisen har vi återigen blivit varse hur snabbt och kännbart en lånebubbla i ett land kan bli till en bankkris i ett annat. Uppvärmningen av världshaven och luftföroreningarna känner inga geografiska gränser. Utan flickor i skolan eller kvinnor på arbetsmarknaden minskar möjligheterna till ekonomisk tillväxt, utveckling och återhämtning.
Om vi inte tar vårt ekonomiska, ekologiska och sociala ansvar kommer chanserna till en verkligt rättvis och hållbar utveckling att suddas ut. Ökat samarbete över gränserna gör att vi står bättre rustade att möta och överkomma dagens och morgondagens utmaningar. Världsbanken, IMF och de regionala investerings- och utvecklingsbankerna är centrala aktörer i arbetet för ökad ekonomisk och finansiell stabilitet, minskad fattigdom och rättvis och hållbar utveckling världen över - en hållbar utveckling inte endast över lands- utan också över generationsgränserna.
Med detta sagt vill jag å Kristdemokraternas vägnar yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer och motioner.
anf.144 Valter Mutt (MP):
Fru talman! Robert Halef nämnde flera gånger hur viktigt det är att Världsbanken och IMF kan ställa villkor. Det är klart att det finns villkor som också vi från den gröna sidan tycker är viktiga att ställa. Det gäller transparens och sådant.
Samtidigt har vi en oerhört mörk historia just vad gäller konditionaliteten. Man har ställt villkor beträffande vattenprivatiseringar och privatiseringar av det som kallas globala nyttigheter där man prisat ut fattiga människor från sådant som är absolut nödvändigt för att kunna överleva.
Jag skulle därför vilja ha ett klarläggande från Robert Halefs sida och undrar om ni delar vår syn på den mycket mörka historia som Världsbanken och IMF har. En av de ledande företrädarna, Joseph Stiglitz, som för övrigt tilldelades ekonomipriset till Alfred Nobels minne år 2001, var tidigare chefsekonom på Världsbanken. Han har verkligen gjort upp med den mörka historia som de internationella finansiella institutionerna har.
anf.145 Robert Halef (KD):
Fru talman! Lån har alltid två sidor. Det finns långivare och låntagare. Man ingår en överenskommelse och det görs upp en betalningsplan för lånet. Därmed finns ett ingånget avtal, och då ska reglerna gälla så länge man inte kommit överens om något annat under resans gång, exempelvis avskrivningar eller betalningstiden för amortering av skulden.
I korthet kan man säga att det måste finnas betalningsförmåga så att långivaren kan få tillbaka det som lånas ut. När man ger lån är det därför viktigt att ställa motkrav. Man måste ställa krav på länderna och vad de behöver göra för att öka intäkterna i förhållande till de utgifter de har. De som lånar har oftast högre kostnader än intäkter.
anf.146 Valter Mutt (MP):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Det är klart att man måste kunna ställa någon sorts krav i vissa lägen. En total kravlöshet är ingenting som vi förespråkar. Men det handlar ju inte om avtal mellan två jämnstarka parter, utan vi talar här om mycket speciella miljöer där den rika världens dominerande finansiella institutioner ingår avtal med jordens fattigaste länder. Dessa länder har ofta inte något som helst val och tvingas då exempelvis till privatiseringar av vattendistributionen.
Vi har sett förfärliga exempel på hur sådana privatiseringar driver upp dödligheten, hur folk dör i vattenburna sjukdomar och så vidare. Transnational Institute, ett ansett forskningsinstitut i Holland, har skrivit tjocka rapporter om det och också visat på alternativ. Alternativet behöver inte vara någonting statskontrollerat. Det finns exempel från många håll i Latinamerika där människorna i kooperativa strukturer själva tar över vattenverk och distribuerar sådant som kallas för globala nyttigheter och är absolut nödvändigt.
Jag är lite förvånad över, inte minst om man utgår från den kristna etiken, att man tycker att det är helt okej att släppa in månglarna hur långt som helst i templet och göra allting till handelsvaror och även det som inte borde vara det. Jag tycker att människovärdet på något sätt borde stå över marknadsvärdet.
Ser inte Robert Halef någon problematik i detta? Det lät inte så, men jag kanske missförstod.
anf.147 Robert Halef (KD):
Fru talman! Valter Mutt har något blandat ihop det vi talar om i dag. Rätten till vatten är något universellt. Det ifrågasätter inte jag, och det har jag heller inte påstått något om.
Låt mig konkretisera vad det handlar om. IMF har bett om mer pengar. Sverige ska bidra med mer pengar. Man ska låna till IMF. IMF i sin tur ska låna till dem som är i behov av mer pengar för att kunna öka tillväxten och utvecklingen i det land som är i behov av mer kapital.
Det som är viktigt när ett land ska låna pengar är att man går in och rådgör och ger information. Vad är det som mest behöver göras för att strukturera om situationen i landet för att kunna sätta upp en plan för återbetalning av de pengar som man lånar?
Det finns ibland också möjlighet att avskriva. Det är en överenskommelse som man får göra från fall till fall. De krav man ställer innebär inte att man påtvingar länder en massa åtgärder.
De länder som är i behov av dessa pengar för att kunna öka sina intäkter i förhållande till kostnaderna behöver också genomföra reformer för att kunna komma på fötter.