Sveriges politik för global utveckling

anf.56 Kenneth G Forslund (S):

Herr talman! PGU, politiken för global utveckling, har tioårsjubileum i år. Den arbetades fram genom ett omfattande arbete där många personer och organisationer var inblandade för att lägga grunden för något helt nytt inom biståndsverksamheten - ett arbete som var framgångsrikt och som också ledde till att Sverige bröt ny mark på biståndsområdet. Det blev också ett internationellt riktmärke för andra länder att titta på hur man kunde ta biståndsverksamheten vidare och inte bara jobba genom själva biståndet utan också se hur det vi gör på andra politikområden påverkar det vi försöker åstadkomma med biståndsverksamheten. Det handlar om att identifiera när det finns konflikter och när saker vi gör på ett annat område motverkar det vi försöker göra med hjälp av biståndet. Att identifiera den typen av konflikter är det första viktiga man kan göra genom ett strategiskt och strukturerat PGU-arbete. Det andra är att man tar ställning till de konflikterna och gör avvägningar och bedömer hur vi kan förändra vår politik på andra områden så att den bättre samverkar med vår biståndspolitik. Det arbetet var nytt och nytänkande. Tyvärr har det de senaste åren gått in i ett slags pausläge. Arbetet har fått falla tillbaka lite grann. Det har blivit vardag, vilket på ett sätt är bra men på ett annat sätt kanske är dåligt. Det är alldeles uppenbart att i arbetet behöver det finnas en internationell samverkan. Det är viktigt att samverka med andra länder, exempelvis inom EU, som Sverige och regeringen gör mycket. I regeringens skrivelse om PGU-arbetet de senaste två åren framhåller man just vad Sverige gör inom EU. Det är säkert bra saker till allra största delen, men vad som har tappats bort är det som fanns i de grundläggande tankarna för tio år sedan om hur man skulle samverka med övriga delar av samhället - fackföreningar, organisationer, näringsliv och kommuner. Jag tycker att PGU tyvärr har blivit alltför mycket en angelägenhet för biståndsministern och inte för hela regeringen. Det är detta som vi socialdemokrater efterlyser i vår motion på skrivelsen - ett mer strategiskt arbete med PGU-politiken som omfattar hela regeringen. Det finns kritik från OECD, som i sin utvärdering av Sveriges PGU-politik slår fast att genomförandet saknar en stark mekanism för samordning och att Utrikesdepartementet har begränsade verktyg och begränsad kapacitet att samordna och medla mellan olika delar av Regeringskansliet. Kritiken från OECD återger regeringen i sin egen skrivelse. Det är en relevant kritik som skulle gå att åtgärda genom att man införde en samordningsfunktion för PGU-arbetet i Regeringskansliet som hade ett tydligt ansvar för att jobba med detta på ett strategiskt och strukturerat sätt. PGU-arbete kan inte enbart vara ett ansvar för biståndsminister Gunilla Carlsson. Det måste vara ett ansvar för hela den svenska regeringen. Regeringen måste jobba med detta. Biståndsministern måste ta ledningen och bland annat säkerställa att det finns tillräcklig kapacitet för uppföljning och analys av genomförandet av PGU. Det är därför som vi socialdemokrater vill ha en samordningsfunktion i Regeringskansliet. Vi vill också ha en livlig debatt om PGU och ett ökat engagemang från olika aktörer, just det som var grunden för tio år sedan. Det var inte bara en regeringsangelägenhet eller en offentlig angelägenhet, utan det var hela samhället, olika delar av samhället och olika aktörer som skulle involveras. Därför tror vi socialdemokrater att PGU-arbetet skulle behöva en nystart i Sverige, där vi tar ett nytt tag efter tio år och blir mer aktiva. Jag inser att också vi här i riksdagen har en läxa och ett arbete att göra för att i vår gärning bli bättre på att ta in helhetsperspektiven - hur påverkas PGU-arbetet av de beslut som vi tar på andra politikområden? Herr talman! Jag ser fram emot en intressant debatt, och det ska bli väldigt intressant att höra vad biståndsministern har för reflexioner och tankar om arbetet med politiken för global utveckling.

anf.57 Bodil Ceballos (MP):

Herr talman! Det är tioårsjubileum för den svenska politiken för global utveckling i år. Jag ägnade därför en stor del av mitt anförande i årets utrikespolitiska debatt till att tala om betydelsen av det beslut som fattades då, för tio år sedan, här i riksdagen och om olika målkonflikter, så jag kommer i dag att lägga tonvikten på andra konkreta delar av politiken. Herr talman! Jag kom hem från Colombia i söndags, där jag varit på en uppföljningsresa för dels det partinära biståndsarbetet och dels det arbete som görs via den speciella Colombiafonden FOS. Ett av de projekt jag besökte riktade sig till kvinnor som blivit offer för konflikten på olika sätt. Jag tillbringade en hel förmiddag tillsammans med dem och fick bland annat höra flera berättelser om hur de förutom att få hjälp i det egna sorgearbetet lär sig att hjälpa andra i liknande situationer, vilket själva projektet går ut på. Som positiv sidoeffekt berättade de hur de själva stärkts i sina roller som både maka och mamma och hur de från att ha varit hemmafruar i ordets alla bemärkelser nu var aktiva utanför hemmet, att de fått en bättre relation till sina familjer - även om de fick slåss för den initialt - och att de nu hade män och barn som var stolta över det arbete de gör i samhället och i vissa fall också i politiken. Män och barn stöttar dem nu i det arbetet. Jag kände mig i den stunden väldigt stolt över de märkbara resultat som svenskt bistånd åstadkommer runt om i världen. Resultaten är svåra att mäta på kort sikt men dock så verkliga för de inblandade. Ett 30-tal kvinnor från olika kommuner som har fått hjälp att hantera sin egen sorg utbildas att hjälpa andra offer för konflikten med grund i den egna erfarenheten och hur den kan och bör hanteras. Det innebär att svenskt bistånd med mycket små ekonomiska medel når väldigt många människor och bidrar till att ge många hjälp att orka fortsätta leva och ge en framtid till sina barn. Jag kände mig också stolt över svenskt bistånd när jag besökte Colombias ombudsman, som i dag får stöd från Sverige. Hur länge till vet nog bara Sida än så länge. Herr talman! Samtidigt som jag var i Colombia fick vi nämligen besked om att Sida föreslår att de få länder i Latinamerika som Sverige fortfarande har bistånd till ska fasas ut. Det känns verkligen som dålig tajmning. Colombia och Guatemala, som jag besökte i november i samma syfte, befinner sig båda i en skör freds- och försoningsprocess då internationell närvaro enligt många är avgörande för att utvecklingen ska gå åt rätt håll. Inte minst är det dålig tajmning när alla plötsligt drar sig ur samtidigt med grund i att det är medelinkomstländer när Sveriges bistånd till länderna i fråga utgår från demokrati och mänskliga rättigheter, stöd till fredsprocessen och till offren i konflikten. Kriget är inte över i Colombia, och statsapparaten fungerar inte tillfredsställande. Det är förvisso demokrati, men polisen gör som den vill oavsett vad politikerna tycker. Kollektivtrafiken i Medellín måste betala avgifter till kriminella gäng för att kunna transportera resenärer till vissa delar av staden. Före detta paramilitärer, nuvarande paramilitärer, narkotikahandlare, Farcgerilla, ELN-gerilla och allehanda kriminella gäng styr direkt eller indirekt delar av landet och kommunerna. Att fredsförhandlingar med Farcgerillan pågår innebär inte att övriga grupper eller ens hela Farc kommer att lägga ned vapnen. Det är inte mycket som tyder på det. Vägen till en hållbar fred i Colombia är fortfarande lång. Det är trist, men så är det faktiska läget. Många vittnar om att situationen faktiskt blivit värre sedan paramilitären lämnade in sina vapen för ett antal år sedan. De har nu i stället blivit delar av många olika kriminella gäng. Om biståndet till staten Colombia minskar kommer det inte att ge stor effekt på landets ekonomi i sig eftersom biståndet inte är en stor post i statens budget. Om det minskar till människorättsförsvarare, urbefolkningen och generellt till civilsamhällets organisationer försvinner över 70 procent av deras finansiering. Då är det i princip slut på försoningsarbetet. Och borta är det psykosociala arbetet. Borta är det fackliga arbetet. Borta är granskningen av hur staten lever upp till de mänskliga rättigheterna. Men värre än de ekonomiska konsekvenserna är de politiska, eftersom staten bryr sig om vad omvärlden tycker och tänker. Utan en stark internationell närvaro kommer organisationerna att ha det mycket svårt att verka framöver, och staten kommer inte att ha samma iver att faktiskt åstadkomma resultat. Herr talman! Politik för global utveckling är inte bara bistånd, som Kenneth tog upp, även om vi oftast hamnar i den fållan när vi debatterar PGU. Men det är viktigt att vi när vi tar ett beslut om utfasning av ett antal länder i biståndet också funderar över vad det beslutet får för konsekvenser för fattiga människor i berörda länder och ur ett rättighetsperspektiv. För Colombias och Guatemalas del skulle det direkt påverka befolkningens möjligheter att både bevaka och utkräva sina rättigheter. Och i båda fallen skulle det i sin tur leda till ökad fattigdom då människor, företrädesvis urbefolkning och fattiga på landsbygden, måste lämna sina marker för att ge plats åt gruv-, olje- och gasexploateringar. Det är ju inte så vist ordnat i världen att naturens rikedomar kommer alla till del, snarare bara några få. Under förra året fick Sverige besök av Guatemalas utrikesminister. Han klagade över svenskt bistånd, bland annat ett EU-finansierat sådant via en svensk organisation. Han menade att vi stöder terrorister. Jag besökte det projektet i november för att ta reda på vad det är för terrorister vi stöder. De så kallade terroristerna är de mayagrupper som tvingas bort från sina marker för att ge plats åt utländska exploateringsföretag. Men deras motstånd mot bolagen handlar inte bara om jord. De ser det som ett angrepp på moder jord, sade en av mayaledarna till oss. EU-stödet i sig utgår från hjälp att lösa konflikter mellan i det här fallet urfolk, stat och gruvbolag med fredliga medel, inte med våld. Flera kyrkor och utländska organisationer är delaktiga i arbetet. Nu fasas det ut när också EU-stödet upphör. Vem ska nu stötta mayafolkens kamp för ett värdigt liv och för moder jord om också Sverige ska lämna detta? Om alla lämnar det här får myndigheterna precis som de vill. Utan internationell närvaro får de fritt fram för att kränka urfolkens rättigheter och att fritt disponera deras mark. Herr talman! Med det kommer vi naturligt in på frågan om företags ansvar för både miljön och mänskliga rättigheter i sin verksamhet. Det är en fråga jag ständigt återkommer till eftersom det uppenbart är så att företag, även svenska, inte alla gånger beter sig som vi hoppas och tror att de ska göra. Vi har en gruvrusch även i Sverige men inga enorma protester. Det beror i huvudsak på att vi har en fungerande samrådsprocess och en hyfsat fungerande miljölagstiftning. Det ställs miljökrav och arbetsrättsliga krav. Och det görs miljökonsekvensbedömningar med mera. Så är det inte överallt i världen, även om lagstiftning i många fall faktiskt finns. Från teori till praktik är steget väldigt långt. I diktaturer eller svaga demokratier är beslutsvägarna inte alltid - snarare sällan - de vi förväntar oss. Företag som vill investera gör vad som förväntas av dem i respektive land för att få de tillstånd som krävs och för att göra så stor vinst som möjligt till ägarna. Om kraven är låga eller pengar förväntas betalas via märkliga kanaler är det alltför många företag som tar den chansen. De lever då inte alls upp till de frivilliga regelverk som finns när det gäller företags ansvar. De gör helt enkelt inte mer än vad som krävs i det land som de befinner sig i för tillfället. Det är logiskt rent juridiskt men moraliskt förkastligt. Nu senast har ännu ett av de svenska bioetanolprojektstöd som kanaliseras via Swedfund uppmärksammats. Handelsministerns ständiga utfästelser om att alla svenska företag beter sig exemplariskt stämmer alltså inte ens när det gäller sådana företag som får stöd via biståndet. Det är pengar som skattebetalarna enligt biståndsministern ska kunna följa krona för krona för att se att de kommer dit de ska, det vill säga att de utbetalas enligt regelverket. Regelverket utgår från stöd till fattigdomsminskning, inte motsatsen. I det senaste fallet vittnar kvinnor om ökad fattigdom. Och det obligatoriska samrådet har inte skett enligt planerna. Samråd är för övrigt det som de så kallade terroristerna i Guatemala kräver, likaså urbefolkningen i Colombia. Samråd är någonting som ständigt återkommer. När folkrörelserna hanterar bistånd krävs minutiös redovisning. När Swedfund och företagen gör det är kraven lägre. Det är en märklig ordning och en klar indikation på vad regeringen tycker är viktigast i utvecklingspolitiken. Men oavsett hur redovisningen görs menar Miljöpartiet att den grundläggande problematiken med företags ansvar är att regelverken är frivilliga. Vi menar att de ska vara bindande och gälla alla bolag. Bara med ett gemensamt regelverk kan vi hindra de företag som i dag inte sköter sig från att inte heller göra det i framtiden. Herr talman! Resonemanget om företagen leder in på en annan viktig fråga: skatte- och kapitalflykt. Regeringen lyfter för första gången fram problemen med kapital- och skatteflykt i sin skrivelse. Vi välkomnar att regeringen intresserar sig för en av de största målkonflikterna i svensk och europeisk politik. Kapitalflykten uppgick 2008 till mellan 1,26 och 1,44 triljoner amerikanska dollar. Beräkningar visar att om avkastningen på den totala förmögenhet som är placerad i skatteparadis skulle beskattas i de länder där den hör hemma skulle de ha ytterligare 160 miljarder amerikanska dollar i skatteintäkter. Det motsvarar ca 1,5 gånger det totala årliga biståndet. Det är pengar som skulle kunna användas till att både bekämpa fattigdomen och hantera effekter av klimat- och finanskrisen. Nästan två tredjedelar av kapitalflykten sker genom internationella företag som har verksamhet i länderna. Regeringen hänvisar i sin skrivelse till OECD:s och Global Forums arbete mot kapitalflykt, men båda organen saknar representation från utvecklingsländerna. Principiellt bör Sverige arbeta för att stärka forum med en bättre representativitet. Vi menar också att den svenska regeringen bör driva på för att bredda EU:s lagstiftning vad gäller landspecifik rapportering. Krav på landspecifik rapportering måste gälla alla branscher, inte enbart råvaruutvinnings- och skogsindustrin. För att kunna spåra och upptäcka företags skatteflykt krävs förutom uppgifter om betalningar till offentliga förvaltningar uppgifter om vinster, inköp, försäljningar, produktionsvolymer, tillgångar och kostnader för arbetskraft. Herr talman! Finansminister Anders Borg var nyligen ute och talade om att han tänker ta ännu mer av biståndet för att betala flyktingmottagning i Sverige, från i dag 11,6 procent av biståndet till 15 procent. Det är inte klarlagt att det är okej enligt Dacregelverket att ta pengar för att betala asylsökandes vistelse i Sverige under väntan på asyl. Det är klarlagt att man enligt regelverket får använda medel för att bekosta flyktingarnas vistelse i Sverige de två första åren, det vill säga bostad och uppehälle. Integrationskostnader och tvångsdeportationer får inte bekostas av biståndet. En flykting är enligt FN:s terminologi den som redan beviljats uppehållstillstånd av flyktingskäl, det vill säga inte anhöriga. Innan dess är man asylsökande. Dacregelverket talar om kostnader för flyktingar, inte för asylsökande. Om vi bara betalar kostnader för flyktingars uppehälle i Sverige skulle summan vara mycket mer modest. Siffran för flyktingmottagande blir därför i en internationell jämförelse omotiverat hög i Sverige. OECD/Dac konstaterar i sina rapporter att Sverige var ett av de sex OECD-länder vars kostnader för flyktingmottagande översteg 5 procent. Snittet i OECD är 2,4 procent av det totala biståndsflödet. Detta var 2009. Nu är vi alltså uppe i 15 procent. När man jämför den summa som vi tar från biståndet med den summa som avsätts för boendekostnader och uppehälle för asylsökande brukar vi hamna på ca 90 procent i Sverige. Det är inte rimligt att vi i Sverige inte ska ha råd att ta emot flyktingar utan att låta världens alla fattiga stå för notan. Pengar som investeras för att minska fattigdom, för att lösa konflikter och för att förbättra hälsan innebär att färre tvingas lämna sina hem för att söka ett bättre liv eller skydd i något annat land. Bistånd kan användas för att minska den ofrivilliga migrationen. Annars är migration något som är väldigt positivt och något som för det mesta är bra både för migranten och för det mottagande landet. Därför är det viktigt med bra regelverk som gör det möjligt att migrera lagligt mellan länder förutom att vi också ska ha en generös asylpolitik där människor ses som en tillgång i stället för börda, en politik som inte skapar en situation där människor är papperslösa utan en situation där människor får en plats i det samhälle vi gemensamt bygger och som vi alla är en del av. Vi ska vara glada för varje individ som vill flytta hit och bo i det här ogästvänliga och kalla klimatet. Med förändrat väder och de senaste årens ruggiga vintrar är det inte utan att man själv funderar på att migrera till något varmare land - och det är det väldigt många svenskar som gör varje år. Herr talman! Jag hade egentligen tänkt tala mer om den demografiska utvecklingen i världen och dess påverkan på oss själva här hemma. Jag ser dock att jag har gått över min talartid rätt ordentligt redan nu, så jag nöjer mig med att yrka bifall till reservationerna 5 och 9.

anf.58 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Vi ställer oss bakom samtliga av våra reservationer i detta betänkande, men för tids vinnande väljer jag att yrka bifall till reservationerna 13, 16 och 18. Utskottet har som sagt fått ta del av en skrivelse från regeringen om vad som görs för att öka samstämmigheten mellan olika politikområden för att bidra till en hållbar utveckling i utvecklingsländer. Skrivelsen berör ett brett område, vilket gör att detta betänkande och denna debatt rör sig över ganska många olika ämnen, men alla syftar till hur vi kan göra förbättringar för en globalt hållbar utveckling. Herr talman! I detta betänkande har Sverigedemokraterna bland annat lagt fram ett förslag om att öka biståndet till FN-organet UNHCR för att kunna hjälpa fler flyktingar på plats i närområden och uppnå en hållbar flyktingpolitik. I går kunde vi dock läsa i nyheterna att vår finansminister Anders Borg, vilket även Bodil Ceballos nämnde tidigare här i debatten, föreslår att Sverige ska minska sitt bistånd till olika FN-organ med upp till 10 procent, detta för att finansiera en ökad flyktingmottagning i Sverige. Att minska bidragen till FN under en tid när UNHCR står inför stora behov av resurser och situationen i Syrien och dess närområde är akut är enligt mig katastrofalt. Låt mig läsa upp en uppmaning direkt från UNHCR: Nästan en miljon människor har tvingats lämna sina hem i Syrien för att söka skydd i grannländerna. Ännu fler är på flykt i landet. Tusentals utsatta syriska familjer är rädda och flyr för sina liv varje dag. Hälften av dem är barn. UNHCR är på plats och skyddar dem som flytt. Vi ger dem tak över huvudet, varma filtar och kläder och andra förnödenheter som hjälper dem att klara den kalla vintern. Vi jobbar dygnet runt för att skydda de utsatta, och vi behöver din hjälp. Situationen är akut. Hur välvillig Sveriges flyktingpolitik än är är det ett ofrånkomligt faktum att huvuddelen av världens flyktingar inte har möjlighet att förflytta sig över halva jordklotet för att nå en fristad i Sverige. De allra flesta flyr till ett närliggande område, där de kan bli kvar i flyktingläger under långa perioder och under svåra omständigheter. Totalt ansvarar UNHCR för över 43 miljoner flyktingar världen över. Ändå gör regeringen avräkningar i biståndet på ca 4,4 miljarder för flyktingmottagande och asylmottagning i Sverige, samtidigt som FN:s flyktingorgan endast erhåller runt 600 miljoner kronor årligen i basbudgetstöd. Nu ska uppenbarligen siffran för avräkningar höjas ytterligare och andelen som går till verkligt bistånd minskas. Bidraget till FN-organ minskar, och då ställer man sig frågan om det också innefattar UNHCR. Detta anser Sverigedemokraterna varken vara en klok, rättvis eller human flyktingpolitik. Vi har i vår biståndsbudget valt att inte räkna flyktingmottagning i Sverige som en del av biståndet, och vi har föreslagit en ökning till UNHCR för nästkommande år på 1 miljard kronor. Herr talman! I den aktuella skrivelsen lyfter regeringen även fram vikten av jämställdhetsarbete och kvinnors deltagande på den formella arbetsmarknaden i utmaningen att motverka ekonomiskt utanförskap. I jämställdhetsarbetet i utvecklingsländer anser vi det viktigt att ge kvinnor de förutsättningar som behövs för att de över huvud taget ska ha en möjlighet att kunna delta i utbildning och bli tillgängliga på arbetsmarknaden. I dag ägnar många kvinnor i utvecklingsländer en stor del av sin tid åt överlevnad i form av att exempelvis hämta vatten och trygga livsmedelsförsörjningen för familjen, detta ofta under bristande sanitetsförhållanden som bidrar till ohälsa. Allt detta hindrar utvecklingen för kvinnor. Flickor väljer exempelvis att hellre stanna hemma än att gå till skolan på grund av avsaknad av grundläggande sanitet. Flickor måste stanna hemma för att hjälpa till med hushållsarbete i stället för att gå till skolan. Många barn blir sjuka och dör på grund av förorenat vatten. Vi anser att regeringen i det svenska jämställdhetsarbetet och i internationella sammanhang mycket tydligare bör lyfta fram detta samband i arbetet att skapa verkliga förutsättningar för fattiga människor, däribland kvinnor, att kunna förbättra sina levnadsvillkor. Herr talman! I den aktuella skrivelsen och i betänkandet tas även EU:s fiskeavtal upp. Sverigedemokraterna motsätter sig större delen av EU:s externa fiskeripolitik. Vi ifrågasätter kostnadseffektiviteten i framför allt fiskeavtalen och ser helst att avtalen inte förlängs när det gäller utvecklingsländerna. EU:s fiskepartnerskapsavtal cementerar ett förlegat synsätt på fiskeripolitiken och belastar fiskbestånden ytterligare. Detta är inte i linje med ett hållbart fiske och en hållbar utveckling. Regeringen framhåller i skrivelsen att det är viktigt att fiskeripolitiken utformas så att det gynnar utvecklingsländerna. Vi anser dock att EU:s fiskeavtal över huvud taget inte går att förena med en hållbar utvecklingspolitik. EU:s fiskeflotta är dåligt kontrollerad och undergräver utvecklingsländernas möjligheter att utveckla lokalt fiske, möjligheter till arbetstillfällen och möjligheter att försörja sin egen befolkning med fisk. Vi anser att EU i stället borde använda biståndsmedel till att stödja det lokala fisket och dess kapacitet, vilket skulle skapa verklig utveckling för de berörda länderna. Om vi ska ha en samstämmig politik för global utveckling måste därför dessa fiskeriavtal upphöra. Herr talman! I skrivelsen framkommer även att regeringen har valt att i hög grad arbeta tillsammans med RFSU när det gäller framtagandet av dialogmaterial inom området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Jag ifrågasätter inte vikten av satsningar inom sexuell och reproduktiv hälsa i andra länder, till exempel vad gäller möjligheten för kvinnor att föda barn på ett säkert sätt, förebygga oönskade graviditeter och könssjukdomar och skydda kvinnor från omänsklig könsstympning. Jag ifrågasätter dock att man ger en enskild lobbyorganisation som RFSU som har en väldigt ensidig bild på abortfrågan uppgiften att författa hur Sverige ska föra dialog i en så svår etisk fråga. Jag anser att detta visar på brist på omdöme och respekt och att det knappast skapar någon trovärdighet i dessa frågor. Om vi ska föra dialog med andra länder i abortfrågan bör frågan problematiseras utifrån olika aspekter, och det bör finnas en större respekt och medvetenhet kring abortens etiska dilemma. Därför har vi föreslagit att regeringen fortsättningsvis bör tillsätta neutrala myndigheter eller i alla fall flera olika intresseorganisationer i framtagandet av material för dialog med andra länder i den här typen av frågor. Herr talman! Jag vill slutligen säga något om den hantering som rått vad gäller nedläggningen av Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete, Sadev, som också berörs i det här betänkandet. Vi kan till en början konstatera att det finns en bred politisk samsyn i utrikesutskottet om vikten av utvärdering av biståndets genomförande och långsiktiga effekter och vikten av att utvärderingsfunktionen har ett högt mått av oberoende. Sverigedemokraterna har dock i det betänkande vi hade i höstas gällande biståndsbudgeten varit tydliga med att vi motsatt oss en nedläggning av Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete. Vi förespråkade i stället att möjlighet till omstart skulle ges och att de brister som funnits skulle åtgärdas. En majoritet i utrikesutskottet var kritisk till en nedläggning av institutet, men i höstens betänkande gällande biståndsbudgeten nåddes en samsyn mellan samtliga partier utom Sverigedemokraterna där det betonades att det inte skulle uppstå ett glapp under övergången från den gamla till den nya utvärderingsfunktionen samt att det inte skulle uteslutas att en framtida utvärderingsfunktion kunde förläggas i Karlstad. Sverigedemokraterna framförde dock i en reservation att det var för många faktorer som stod oklara i denna uppgörelse, och vi befarade att regeringen ändå skulle göra som planerat och lägga ned Sadev innan en ny utvärderingsfunktion stod klar. Tyvärr fick vi rätt i våra farhågor. Inte långt efter att riksdagen beslutade om denna uppgörelse beslutade regeringen ändå att den 31 december påbörja avvecklingen av Sadev, trots att den nya utvärderingsfunktionen då ännu inte startats och inte beräknades komma i gång till fullo med sitt arbete förrän i juni 2013. Vi anser det i första hand vara beklagligt att regeringen börjat avveckla ett viktigt institut för utvärdering i Karlstad i stället för att ge möjligheten att åtgärda de brister som funnits. När nu beslutet redan är fattat och en avveckling av Sadev ska ske till förmån för en ny verksamhet för utvärdering anser vi det även beklagligt att regeringen inte ens respekterat den uppgörelse som fanns i utskottet om att Sadev inte skulle läggas ned innan en ny funktion fanns på plats. Vi anser inte att det har framkommer tillräckligt tydligt i utskottets text hur hela ärendet har hanterats och kan därför inte instämma i utskottets beskrivning. Just nu kan vi inte göra mycket annat än att verkligen hoppas på att regeringen på allvar ser till att den nya utvärderingsfunktionen skyndsamt kommer i gång så att vi inte under en alltför lång tid behöver stå utan en instans som utvärderar en så viktig och stor del av vår budget som biståndet. I detta anförande instämde Markus Wiechel (SD).

anf.59 Hans Linde (V):

Herr talman! Vi riksdagsledamöter börjar oftast våra anföranden med att berätta vad det egentligen är vi debatterar vid behandlingen av våra betänkanden. Det kan ibland tyckas som en ganska meningslös utfyllnad av tid och att det tar ganska mycket talartid, men efter att ha lyssnat på de tidigare anförandena kan jag tycka att det känns relevant att faktiskt påminna om vad det är vi debatterar i den här kammaren. Det är till exempel inte RFSU:s dialogmaterial vi debatterar just nu, utan det är regeringens skrivelse Genomförandet av samstämmighetspolitiken för utveckling. Det är regeringens skrivelse om hur man arbetar med att genomföra politik för global utveckling, det som också kallas PGU. I propositionen om Sveriges politik för global utveckling antogs för ett decennium sedan av riksdagen och är grunden för svensk biståndspolitik. Där slog man fast att svensk utvecklingspolitik ska genomsyras av ett rättighetsperspektiv och utgå från de fattigas perspektiv på utveckling. Men man slog också fast här i riksdagen att svensk politik måste vara samstämmig, att alla politikområden måste bidra till att uppfylla utvecklingspolitikens mål om rättvis och hållbar global utveckling. När vi i den här kammaren beslutade om Sveriges politik för global utveckling tog man sin utgångspunkt i vårt lands väldigt långa och omfattande erfarenhet av bistånd. Det är i dag 51 år sedan riksdagen antog proposition 100 som inledde Sveriges bilaterala utvecklingssamarbete. Bilden av de 51 åren av svenskt bistånd är långt ifrån entydig, exemplen är många på både framgångar och bakslag. Efter mer än fem decennier av svenskt bistånd har ändå många lärdomar dragits. Vi vet i dag vad som krävs för att biståndet ska nå de mål vi har satt. Vi vet i dag att biståndet måste vara långsiktigt om det ska vara framgångsrikt. Exemplen under de senaste fem decennierna är få, om det ens finns några där kortsiktigt bistånd har kunnat nå hållbara och långsiktiga resultat. Vi har också i Sverige lärt oss av vårt arbete med bistånd i mer än 50 år att om vi vill att biståndet ska göra skillnad måste det vara människor i syd, de som känner fattigdomen, förtrycket och hungern i sin egen vardag som sätter dagordningen för biståndet. Att detaljstyra biståndet härifrån Stockholm kan ibland misstänkas för enskilda biståndsministrar vara frestande, men det är ett effektivt sätt att skjuta möjligheten att nå resultat och uppnå kvalitet i sank. Den kanske viktigaste lärdomen trots allt av svenskt bistånd efter fem decennier är att biståndet inte kan isoleras från andra politikområden. Exemplen är alltför många där biståndets möjligheter att nå verkliga resultat har slagits sönder av beslut inom andra politikområden. För mig som vänsterpartist är det självklart att se att vi behöver en utvecklingspolitik som hänger ihop, som är samstämmig, för utveckling och fattigdomsbekämpning kräver en rad åtgärder på en rad områden. Det kräver en klimatpolitik där de rikaste länderna och de multinationella företagen tar sitt ansvar. Det kräver ett stärkt regelverk för vapenhandel och global nedrustning. Det kräver en reformering av Internationella valutafonden och Världsbanken. Det kräver tydligare globala regler för utländska investeringar. Det kräver skuldavskrivningar och det kräver rättvis handel. Men det kräver också ett omfattande bistånd av hög kvalitet. Det är min övertygelse att biståndet kan göra skillnad, och jag ser i dag hur biståndet har gjort skillnad och gör skillnad runt om på jordklotet. Men det är också min övertygelse att biståndet ensamt inte kommer att kunna lösa de stora och många utmaningar vi har framför oss. Herr talman! Den här debatten handlar om regeringens skrivelse. Det är den som jag också tänker ta som utgångspunkt för mitt anförande, för regeringen visar själv i sin skrivelse att det finns tydliga målkonflikter i svensk utvecklingspolitik, att det fortfarande finns stora brister när det kommer till samstämmigheten. Våra möjligheter att nå de mål vi har satt upp för svenskt bistånd försvåras av politiska beslut som fattas på andra områden. Jag måste säga efter att ha läst regeringens skrivelse att jag tycker att regeringen på flera områden ger en ganska god bild av de problem och de målkonflikter som finns i svenskt bistånd. Men tyvärr saknar jag konkreta förslag som verkligen skulle lösa de tydliga målkonflikter, den bristande samstämmighet som vi i dag ser i svensk biståndspolitik. Det är viktigt att understryka. Efter mer än ett decennium av politik för global utveckling har vi fortfarande inte lyckats skapa en samstämmig svensk utvecklingspolitik. Vi diskuterar ofta kvalitetsbrister i det svenska biståndet i den här kammaren, men jag skulle säga att just den bristande samstämmigheten kanske är det enskilt största hotet mot våra möjligheter att bygga ett bistånd som når målen och har en hög kvalitet. Jag skulle i den här debatten vilja fokusera på tre områden, men tyvärr kan nog listan på bristande samstämmighet i den borgerliga regeringens politik göras alldeles för lång. I skrivelsen från regeringen lyfter man fram kapital- och skatteflykt som ett hinder för utveckling. Det har jag som vänsterpartist väldigt svårt att inte instämma i. Regeringen skriver bland annat att "därmed är kapital- och skatteflykt genom multinationella företag ett hinder för utveckling. Detta ställs i kontrast till multinationella företags, inklusive svenska företags, önskan att begränsa sina skatteutgifter". Detta är ju en helt korrekt beskrivning av de problem vi står inför globalt. Varje år förlorar världens utvecklingsländer mer än 1 000 miljarder kronor i skatteintäkter genom kapitalflykt. Det är minst tre gånger så mycket som vi enligt Världsbanken hade behövt för att minska barnadödligheten, stoppa spridningen av hiv och aids och se till alla barn får gå i skolan. Tyvärr finns det också exempel på hur svenska företag har bidragit till denna plundring av de absolut fattigaste länderna. Tyvärr ser vi att i stället för att ta krafttag mot denna ekonomiska plundring av världens fattigaste har den borgerliga regeringen igen öppnat för att biståndsmedel ska kunna kanaliseras genom skatteparadis som Jersey och Brittiska Jungfruöarna. Man har till och med genom det statliga riskkapitalbolaget Swedfund direkt investerat i företag som ägnat sig åt skattefusk och kapitalflykt. Jag vet att jag har talat om detta förut i talarstolen, och jag misstänker att biståndsministern eventuellt kommer att döma ut mig som tjatig. Men jag tycker att detta är ett av våra största problem i biståndspolitiken, nämligen att samtidigt som vi säger att kapital- och skatteflykten är ett hinder för utveckling investerar vi biståndsmedel just i företag som bedriver kapital- och skatteflykt. Jag ska ta upp ett exempel som jag har gett förut men som jag tycker är viktigt att få fört till protokollet. Det handlar om Swedfund. Swedfund har investerat 90 miljoner kronor i företaget Panafrican Energy som utvinner fossilgas i Tanzania. Företaget har fört ut över 100 miljoner kronor i obeskattade vinster till skatteparadis. Företagets skattefusk skulle ha kunnat finansiera skolgången för 175 000 tanzaniska barn under ett helt år. Här ser vi konsekvenserna av den bristande samstämmigheten. Ett ytterligare område regeringen lyfter fram där det finns en tydlig intresse- och målkonflikt är EU:s handelsavtal, de så kallade EPA-avtalen, med en rad utvecklingsländer i Afrika, Västindien och Stilla havet. Avtalen har förhandlats i över tio år. Avtalen har mött massivt motstånd från många regeringar i syd och en hel del folkrörelser i nord - och vi får tillägga från en hel del av oss riksdagsledamöter i denna kammare. Oron har varit stor för att EPA-avtalen ska slå ut lokalproduktion i syd och öppna fler möjligheter för multinationella företag att exploatera naturtillgångar i syd. Det finns en oro att handelsavtalen leder till att utvecklingsländer förlorar viktiga inkomster. Nu har EU-kommissionen beslutat, med Sveriges tydliga stöd, att de länder som inte har påbörjat en ratificeringsprocess av EPA-avtalen kommer att förlora marknadstillträdet till EU den 1 januari 2014. Det innebär att 14 afrikanska länder om ett år riskerar kraftigt höjda tullar för sin export till EU. Ett konkret exempel är Namibia i södra Afrika, som med ultimatumet från kommissionen, och med den borgerliga regeringens stöd, riskerar ökade tullar på 19,5 procent och ökade kostnader för sin export med 58 miljoner euro. I sin skrivelse säger regeringen att handel och investeringar är viktigt för att stimulera tillväxt som kan bidra till att fattiga människor och länder lyfts ur ekonomiskt utanförskap. Det säger Sveriges biståndsminister. Samtidigt säger Sveriges handelsminister att vi ska ställa ett ultimatum till de absolut fattigaste länderna, det vill säga att vi ska höja tullarna mot afrikanska länder om de inte skriver på de handelsavtal vi har dikterat. Här ser vi återigen en målkonflikt mellan den biståndspolitik som biståndsministern bedriver och den handelspolitik som handelsminister Ewa Björling bedriver. Men den tydligaste målkonflikten i svenskt bistånd är trots allt den svenska vapenexporten. Vapenexporten kan, enligt regeringens skrivelse, riskera att undergräva målet inom Sveriges politik för global utveckling om att bidra till en hållbar och rättvis global utveckling. Det är inte svårt att se exempel på när svensk vapenexport de senaste åren har försvårat våra möjligheter att nå målen med svensk biståndspolitik. Vi kan själva fråga oss om den svenska vapenexporten till Saudiarabien har bidragit till att stärka kvinnors rättigheter. Har försäljningen av det militära radarsystemet Erieye till Pakistan resulterat i att fler människor lyfts upp ur fattigdom? Har den svenska vapenexporten till USA det senaste decenniet lett till ökad säkerhet och fred? Ingen kan med hedern i behåll svara ja på någon av de frågorna. Trots det ser vi att reformeringen av svensk krigsmateriellagstiftning dras i långbänk. Trots det vet vi fortfarande inte i dag om eller när vi kommer att få en reformering av svensk krigsmaterielexport som innebär ett förbud för Sverige mot att exportera vapen till diktaturer, krigförande stater och länder som begår grova och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Herr talman! När vi diskuterar politik för global utveckling förs ofta fram olika förslag om hur vi kan stärka PGU:s, politik för global utvecklings, ställning i Regeringskansliet, i biståndsarbetet eller i arbetet på de olika departementen. Det har kommit en lång rad olika kloka förslag om hur vi kan utveckla policyer, skärpa oberoende utvärderingar och skärpa nya styrningsfunktioner. Många av tankarna och förslagen är bra. Vad som också är tydligt utifrån de tre konkreta exempel jag har tagit upp i dag, kapitalflykten, handelspolitiken, vapenexporten, är att i slutet av dagen är det inte brister i policyer eller brister i utvärderingar som är det grundläggande problemet. Det grundläggande problemet är att det saknas en politisk vilja att skapa en svensk utvecklingspolitik som är samstämmig. Den politiska viljan hos den borgerliga regeringen saknas för att ta tag i de verkliga målkonflikter vi ser och presentera hållbara lösningar i svensk politik i alla sina delar och som i verkligheten kan bli en tydlig kraft för fattigdomsbekämpning, jämställdhet och minskat förtryck. Herr talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservationerna 3 och 9.

anf.60 Christian Holm (M):

Herr talman! Jag ska göra som min företrädare Hans Linde gjorde, nämligen berätta om vad vi debatterar i dag. Vi står återigen här och debatterar Sveriges politik för global utveckling. Det är alltid lika intressant, kul och viktigt. I år firar PGU tio år. Första beslutet i riksdagen fattades i slutet av år 2003. Sverige har genom åren fått mycket beröm för initiativet och intentionerna. Det var en bred bas i riksdagen som sade ja. Men det har också framkommit kritik över brister i genomförandet. Därför är det viktigt att vi fortsätter att arbeta med och diskutera frågorna samt förbättra genomförandet. Varje gång vi har debatterat frågorna har steg tagits i den riktningen, men nu kommer en extern utvärdering av PGU att genomföras som ska fokusera på arbetsformerna, styrningen och hur samstämmig politiken ser ut med tanke på utvecklingen inom Regeringskansliet. Herr talman! Det är viktigt att politiken inte bara blir fina ord i kammaren utan att den blir verklighet och omsätts i praktiken. Hela poängen med utvecklingspolitiken är ju att förbättra och stärka vardagen för människor runt om i världen som lever under mycket knappa förhållanden. I det förra PGU-betänkandet konkretiserades sex globala utmaningar för att nå målen med PGU:n, områden där Sveriges möjligheter att bidra bedömdes som extra goda. De kan förtjäna att repeteras ytterligare här i kammaren. Dessa sex globala utmaningarna var förtryck, ekonomiskt utanförskap, klimatförändringar och miljöpåverkan, migrationsströmmar, smittsamma sjukdomar och andra hälsohot samt konflikter och sviktande situationer. Politiken för global utveckling omfattar ju inte bara utrikespolitiken och det arbete som görs i utrikesutskottet i kammaren och på Utrikesdepartementet. Idén är ju att alla politikområden ska vara med och bidra på de sätt som de kan till en förbättrad utveckling. Alla ska vara med och bidra så gott det går. Det är det som PGU handlar om. Hur kan var och en av oss i våra olika roller på olika sätt bidra till att förbättra? Hur kan vi påverka fattigdomen? Hur kan vi se till att kvinnans rätt till sin egen kropp stärks och blir verklighet i alla länder? Hur kan vi påverka miljön i en positiv riktning? Hur kan vi agera för att fler ska ges rätten att fritt uttrycka sina åsikter? Förtryck och bristande frihet är tyvärr vardagen i alldeles för många länder. Respekten för mänskliga rättigheter och demokrati är hörnstenar i vår politik. Alltför många lever i dag ett liv där de saknar rätten att uttrycka sig utan risk att straffas för detta. Vi ser med förskräckelse på vad som händer i Syrien där världen emellanåt står till synes maktlös. Någon timmes flygresa härifrån i Vitryssland ser vi också förtrycket. I dag är ju Venezuela lite extra aktuellt, och där har förtrycket ökat och friheten minskat dag för dag. Förhoppningsvis kan vi nu se en vändning och en demokratiseringsprocess också där, men det kanske är lite för tidigt att sia om det än så länge. Förtryck innebär inte bara ofrihet utan påverkar även den ekonomiska utvecklingen, bidrar till fattigdom och har generellt sett en negativ påverkan på utvecklingen. Vi kan se i de flesta länder som lever under politiskt förtryck att även den ekonomiska utvecklingen avstannar. Några undantag finns säkert, men vi kan se på länder som Kongo, Vitryssland och Kuba - listan kan tyvärr göras ganska lång. Oftast är det kvinnor och barn som allra först far mest illa i sådana situationer. Därtill kan vi lägga att i många länder saknar en stor grupp rättigheter över huvud taget. Det gäller de länder där kvinnor helt eller delvis saknar rättigheter. Här kan vi konstatera att det är ett problem vad gäller de mänskliga rättigheterna och avsaknaden av det som vi med rätta tycker är helt grundläggande. Utöver de konsekvenserna får det också konsekvenser inte bara för det mänskliga lidandet utan även för den ekonomiska utvecklingen. Vi återkommer till detta hela tiden och upprepar det ständigt, men det är för att det är så viktigt. Vi har inte råd vare sig humanitärt, moraliskt eller ekonomiskt att undanta halva befolkningen från utvecklingsarbetet och deras rättigheter. Att stärka kvinnors roll, delaktighet och rättigheter i utvecklingsländerna är därför en nödvändighet för att nå framgång. Det handlar om delaktighet i arbetslivet och politiken. Det handlar om att stärka kvinnors rätt till sin kropp, vilket är oerhört viktigt ur ett människorättsperspektiv och demokratiperspektiv. Det är också grundläggande för att vända utvecklingen när det gäller exempelvis hiv/aids. Allt detta har också en ekonomisk inverkan, som sagt. Det är fråga om de så kallade SRHR-frågorna, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, och det är därför det är så viktigt att vi med all kraft fortsätter att driva dessa frågor. Herr talman! Migration är en annan viktig del. Mycket migration sker frivilligt och är önskvärd, och det är väldigt bra. Däremot vill vi försöka undvika den ofrivilliga migrationen, där människor tvingas på flykt på grund av konflikter, ekonomisk misär eller politiskt förtryck. Vi har en skyldighet att skydda, men vi vill givetvis samtidigt se till att göra allting för att så få personer som möjligt ska tvingas ta dessa steg. Smittsamma sjukdomar och andra hälsohot är ett annat viktigt område att arbeta med. Liksom regeringen betonar i skrivelsen vill utskottet betona att hållbara hälsosystem, ökad tillgång till läkemedel och hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande åtgärder är av stor vikt för att bekämpa smittsamma sjukdomar och andra hälsohot. Vi vill ha fungerande hälsosystem och tillgång till effektiva och säkra läkemedel, vilket är en förutsättning för långsiktiga hälsoinsatser. Vi välkomnar från utskottets sida att Sverige under 2011 antog en övergripande strategi för Sveriges samarbete med WHO, Världshälsoorganisationen, där stärkande av fattiga länders hälsosystem är en prioriterad fråga. Det är centralt med ett aktivt svenskt arbete gällande hälsosystem, genusrelaterad ohälsa samt mödradödlighet, och vi välkomnar att regeringen ofta lyfter upp dessa frågor i internationella sammanhang. När det gäller konflikter och sviktande situationer är Sverige aktivt och måste fortsätta att vara aktivt i områden med konflikter eller sköra demokratier. Vi har tidigare i dag här i kammaren diskuterat Sveriges fortsatta engagemang i Operation Atalanta, det vill säga piratjakt i Adenviken för att säkra mattransporter, minska hunger och skydda handelstrafik. Vi har ett långsiktigt engagemang i Afghanistan. Vi har varit där i många år och kommer att vara där i många år, även om det är i lite olika tappning. Våra insatser är militära vid de tillfällen då det behövs men också civila. Det grundläggande syftet är det som är huvudpoängen i dagens betänkande, att nå global utveckling. Herr talman! Införande av marknadsekonomi och frihandel blir därmed också något av det viktigaste för att lyfta världens fattiga länder, att öppna länders gränser för frihandel så att utvecklingsländerna ges möjlighet att komma in på våra marknader, men också det omvända, att ge möjligheter att bryta det ekonomiska utanförskapet. Här är Sverige i många lägen marknadsledande när det gäller att promota frihandel. Det behövs, inte minst i vårt eget närområde med våra kamrater i EU-länderna men även globalt. En stark äganderätt är lika viktig i Moçambique och Afghanistan som för oss här i Sverige. Att kunna få äga den mark där man bor och där fattiga bönder odlar sin jord spelar en enorm roll. Då kan möjligheter öppnas för att få i gång ett bankväsen, belåna och utveckla men också sälja den mark man har för att göra något annat. Ja, man kan helt enkelt få i gång en handel. Handel och ett fungerande entreprenörskap är viktigt för den ekonomiska utvecklingen i ett land och för invånarna och därmed möjligheten att lyfta sig och förbättra sina levnadsförhållanden. Det är en nyckelfråga för att kunna nå teknisk och industriell utveckling, som i sin tur kan innebära minskade påfrestningar på miljön per producerad enhet i länderna. Dessutom tenderar parter som handlar med varandra att kriga mindre, och om man har ett ekonomiskt beroende av varandra minskar risken för att hamna i väpnade konflikter och strider. När det gäller miljö och klimat konstaterar vi i utrikesutskottet, vilket vi har gjort löpande i tidigare betänkanden, att miljö- och klimatförändringar har störst påverkan på människor som lever i fattigdom. Fattiga människor som bor i slumområden, på landsbygden eller i avlägsna områden kanske är de allra mest utsatta. Återigen är det ofta kvinnor och barn som drabbas först och hårdast. Vad gäller ekonomiskt stöd till klimatarbete i fattiga länder konstaterar utskottet att miljö och klimat utgör en av de tre tematiska prioriteringarna i Sveriges långsiktiga utvecklingssamarbete. Det övergripande målet för Sveriges stöd till miljö och klimat är förbättrad miljö, hållbart nyttjande av naturresurser, stärkt motståndskraft mot miljöpåverkan och klimatförändringar i utvecklingsländer samt begränsad klimatpåverkan. Att värna vår miljö och hitta hållbara system är grundläggande, och klimatsäkringen av biståndet är en del i detta arbete. Teknisk och ekonomisk utveckling är också fundamentalt för att nå framgång på miljöområdet. Miljöhot och miljökatastrofer är också källor till konflikt. Som vi alla vet bidrar konflikter oftast förutom till direkt lidande för befolkningen också till brusten respekt för mänskliga rättigheter, ekonomisk tillbakagång och större påfrestningar på miljön. Därför hänger alla dessa delar ihop. Herr talman! Jag vill sluta där jag började och poängtera hur kul, intressant och inspirerande det är att debattera dessa frågor, att stå här i dag tillsammans med kollegerna och driva en politik för den fortsatta utvecklingen av vårt arbete med de medel som vi kan bidra med till en global utveckling och därmed en bättre livssituation för människor runt om i världen. Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

anf.61 Hans Linde (V):

Herr talman! Christian Holm sade inledningsvis att det inte räcker med vacker retorik i talarstolen. Men i Christian Holms fall räcker det med vacker retorik för att synliggöra den bristande samstämmighet som finns i regeringens breda utvecklingspolitik. Många av de saker som Christian Holm här lyfte fram i talarstolen som han vill uppnå med svensk biståndspolitik motverkar den borgerliga regeringen genom insatser på andra områden. Jag kan ge Christian Holm två konkreta exempel. Christian Holm lyfte fram rätten att äga sin egen mark som någonting oerhört viktigt: Vi måste se till att fler människor får äga och kontrollera sin egen mark. Jag skulle vilja säga till Christian Holm att ett av de största hoten för många småbönder i Afrika, många av dem kvinnor, just när det gäller rätten till deras mark är det som kallas land grabbing, när multinationella företag och utländska stater på olika sätt genom att lura dem försöker ta kontrollen över deras mark. Det är ett av de största hoten mot fattiga människors tillgång till sin egen mark. Tyvärr ser vi att också Sverige bidragit till det. Vi ser hur pensionspengar har kritiserats. AP-fonder har kritiserats för att de använder våra pensionspengar för att investera i så kallad land grabbing. Vi har sett i länder som i Liberia och Moçambique hur svenska biståndsmedel också har bidragit till land grabbing, till att fattiga människor har förlorat rätten till och kontrollen över sin egen mark. Christian Holm talar också om hur viktigt det är med frihandel, att vi ska montera ned handelshinder. Problemet är att EU nu har sagt, med Sveriges uttalade stöd, att man vid årsskiftet höjer tullarna för en lång rad afrikanska länder men också länder i Stilla havet, om de inte undertecknar de handelsavtal som EU vill att de ska underteckna. Det här går inte riktigt ihop. Det går inte att ena dagen stå här i talarstolen och tala om vikten av frihandel och nästa dag höja tullarna för fattiga länder i Afrika. Det går inte att tala om rätten till sin egen mark och sedan ge biståndspengar till projekt som bidrar till land grabbing. Det håller inte ihop, Christian Holm.

anf.62 Christian Holm (M):

Herr talman! Att jag och Hans Linde har olika syn på handel och frihandel är nog väl känt. Självklart vill vi ha fungerande regelverk och system. När vi genomför landreformer och liknande förespråkar vi givetvis inte land grabbing, utan vi vill vara med och bygga institutioner och kapacitet i länderna så att de kan genomföra jordägarreformer på ett bra sätt. Sedan innebär det inte på något sätt att vi är emot sjysta affärer där även internationella företag går in och investerar. Svenska Lantmäteriet är en del av dem som är med och stöttar och bidrar till att man ska kunna genomföra sådana reformer på ett bra sätt. Hans nämnde Moçambique, och det är ett av de länder där det är en enorm svårighet för bönder som inte har rätt att äga marken att kunna utveckla den. Det kan säkert finnas saker som inte går alldeles rätt till i alla lägen där, men då måste vår ambition vara att ställa krav på biståndet för att få utveckling på ett bra sätt, att det går rätt till och kommer befolkningen till del. När det gäller frihandel och frihandelsavtal är vi pådrivande, men i en förhandling är man två parter. Även där kan man använda handelsavtal för att ställa krav på utveckling. Det finns ett land i närheten till EU, Ukraina, där man stoppar vissa delar av frihandel på grund av att den demokratiska utvecklingen går i fel riktning. Självklart är det då viktigt att kunna använda det som ett påtryckningsmedel. Men det råder nog inga tvivel om att Sverige inom EU och även i övriga världen är den pådrivande kraften vad gäller införande av nya frihandelsavtal, öppnande av gränser och rivande av handelshinder.

anf.63 Hans Linde (V):

Herr talman! Om vi då börjar med frågan om land grabbing välkomnar jag den plötsliga omläggningen av den borgerliga regeringens breda utvecklingspolitik, att man inte längre ska stödja land grabbing i någon form. Då ser jag verkligen fram emot att till denna kammare och till utrikesutskottet få konkreta förslag på reformer av svensk utvecklingspolitik från den borgerliga regeringen när det gäller till exempel att skärpa direktiven för Swedfund så att de inte går in och investerar i fler företag som bidrag till land grabbing, vilket de gjort tidigare. Då ser jag fram emot att man skärper ägardirektiven för AP-fonderna så att de inte fortsätter att investera i företag som bedriver land grabbing. Jag ser också fram emot att se skärpta riktlinjer till Sida så att Sida nu aktivt verkar i de länder där de bedriver arbete, till exempel med att stötta jordbrukssektorn så att man motverkar land grabbing i många fattiga länder. När det sedan kommer till handelspolitiken är det helt sant att Christian Holms Moderaterna och Hans Lindes vänsterparti är oeniga när det kommer till en hel del handelsfrågor. Men jag måste nog ändå erkänna att jag trodde att våra två partier var eniga om att vi är motståndare till handelshinder mot de fattigaste länderna, att vi var eniga i kampen för att EU ska montera ned de handelshinder som finns mot världens fattigare länder och mot Afrika. Men i det här läget är det faktiskt så, Christian Holm, att det är jag som från Vänsterpartiets sida förespråkar frihandel, att alla afrikanska länder fritt ska kunna exportera till EU:s inre marknad. Och det är Christian Holms parti som har varit med och stött att kommissionen nu hotar en lång rad afrikanska länder och länder i Västindien och i Stilla havet att höja tullarna mot dessa länder. Retoriken och verkligheten går inte riktigt ihop, Christian Holm, och det är väl det som är dilemmat. Ni bedriver inte en samstämmig utvecklingspolitik. Det ni gör med den ena handen slår ni sönder gång på gång med politiska beslut som ni fattar på andra politikområden.

anf.64 Christian Holm (M):

Herr talman! Det finns mycket av det som Hans Linde säger som även det är retorik och som det går att ha många synpunkter på. När det gäller exempelvis ägardirektiven för Swedfund är det så, och det är Hans Linde väl medveten om, att det redan har gjorts ganska stora förändringar där just för att komma till rätta med de delar som har blivit kritiserade. Samtidigt har vi prioriterat Swedfund för att de har en effektiv och i många fall väldigt bra verksamhet. Där har åter jag och Hans olika åsikter. När det gäller frihandelsavtalen vill jag återigen säga att när ett avtal skrivs under görs det av två parter, och då är det en förhandling. Från Moderaternas sida är vi tydliga med att vi vill nå en situation där vi har fler frihandelsavtal och river handelsbarriärer. Men det är självklart viktigt att vi har en dialog så att det inte bara är ett frihandelsavtal från en part utan ett ömsesidigt avtal som innebär att handeln kan gå i båda riktningar.

anf.65 Ismail Kamil (FP):

Herr talman! En svensk politik för global utveckling beslutades i riksdagen 2003 i politisk enighet och lade grunden för en samstämmighet för global utveckling där alla departement inom Regeringskansliet har ett ansvar att bidra till målet om en rättvis och hållbar global utveckling. Det är regeringens ansvar att konkretisera hur samstämmighet och samverkan ska stärka arbetet för en rättvis och hållbar global utveckling genom bland annat verksamhetsspecifika och uppföljningsbara mål. Regeringen har i den femte skrivelsen, Att möta globala utmaningar , presenterat resultatredovisningen för 2008-2010 och konstaterar i skrivelsen, som lämnades till riksdagen i maj 2010, att framsteg har gjorts men att arbete återstår för att fullt ut genomföra en samstämmighetspolitik för global utveckling. Herr talman! I årets skrivelse ligger fokus på den globala utmaningen ekonomiskt utanförskap. Det övergripande målet för PGU är att bidra till en rättvis och hållbar utveckling. Därför är det viktigt att målens mätbarhet ska vara prioriterad och fortgå. Genom ökad samstämmighet mellan olika politikområden i linje med Sveriges politik för global utveckling stärks det svenska bidraget för att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Vid FN:s millennietoppmöte år 2000 kom världens ledare överens om åtta millennieutvecklingsmål som skulle uppnås 2015. Det är nu bara två år kvar till denna tidsgräns. Vi kommer inte att uppnå alla delmål. Därför är det viktigt att Sverige inom EU även i fortsättningen ska ha en hög profil i arbetet med frågor om samstämmighet för utveckling. Sverige ska också arbeta för ett starkare engagemang för demokratisering, yttrandefrihet och jämställdhet men också arbeta för minskad barnadödlighet samt ökad tillgång till rent vatten och sanitet. Tillgång till fullgod sanitet påverkar hälsa, livsmiljö och möjlighet till utbildning och arbete. Herr talman! Vi har stora utmaningar som ligger i de demografiska förändringar som vi ser i många utvecklingsländer i dag. Dels kan man se en åldrande befolkning, dels en hög ungdomsarbetslöshet. I en alltmer globaliserad ekonomi påverkas alla länder av ekonomiska kriser. För att motverka ekonomiskt utanförskap måste utvecklingsländerna stärka egna inhemska resurser som kan bidra till utveckling och fattigdomsbekämpning. En viktig källa för inhemsk resursmobilisering är skatteintäkter från ekonomisk verksamhet. Kapitalflykt från utvecklingsländerna genom kriminella aktiviteter såsom drog- och vapenhandel och korruption minskar dessa länders möjlighet till stabilare förhållanden. Herr talman! Vad gäller fokusområdet handel med jordbruksprodukter konstaterar regeringen i skrivelsen att målet är att bidra till en ökad export av jordbruksprodukter från utvecklingsländer som i sin tur kan vara en bidragande orsak till ett minskat ekonomiskt utanförskap. I dag finns betydande handelshinder inom OECD och EU för fattiga länders export av jordbruksvaror. Handelspotential för fattigdomsbekämpning, tillväxt och hållbar utveckling är mycket stor. Därför är det viktigt att EU spelar en central roll i utvecklingen av ett internationellt handelssystem. Herr talman! Sverige har varit pådrivande internationellt för det handelsrelaterande biståndet. Det är viktigt att regeringen prioriterar att analysera fattigdomsperspektivet i det handelsrelaterande biståndet för att se hur ökad handel gynnar de fattigaste människorna i utvecklingsländerna. Under senare år har den globala livsmedelsförsörjningen fått en framträdande plats och roll i den internationella debatten och av många olika aktörer. En effektiviserad och mer hållbar produktion och export av jordbruksprodukter är grundläggande för ökad livsmedelstrygghet. Detta är viktigt för att försörja brukarna själva. Här är det viktigt att lyfta fram kvinnornas roll och situation vad gäller global livsmedelsförsörjning. Om villkoren för till exempel kvinnorna på landsbygden förbättrades skulle antalet hungriga människor minskas med kanske 100-150 miljoner. Herr talman! Svensk handel och svenska investeringar kan bidra till att bryta fattigdom och fattiga människors och länders ekonomiska utanförskap. Det är av stor vikt att bidra till ett socialt och miljömässigt hållbarhetstänkande hos företag och andra aktörer på marknaden. Det är viktigt att den parlamentariska kommittén gällande översyn av exportkontrollen av krigsmateriel har påbörjat sitt arbete att utreda möjlighet att öka öppenheten inom den svenska exportkontrollen. Det är viktigt att skärpa exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater. Miljö- och klimatförändringar har störst påverkan på människor som lever i fattigdom. Kvinnor och barn blir ofta hårdast drabbade. En verkningsfull klimatpolitik förutsätter att Sverige och andra industriländer tar ledningen och ansvaret för åtgärder inom sina egna landsgränser men också i utvecklingsländerna. Gemensamma strategiska insatser och breda lösningar kan bidra till att minska bördan för de länder som hyser stora flyktingsgrupper. Hjälp till flyktingar och internflyktingar kräver insatser på flera områden. Sverige har omfattande stöd till humanitära organisationer och har bidragit till arbetet med att finna varaktiga lösningar för flyktingar och skyddsbehövande. Ett hållbart hälsosystem, ökad tillgång till läkemedel samt hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande åtgärder är viktiga för att bekämpa smittsamma sjukdomar och andra hälsohot. Herr talman! Avslutningsvis vill jag att vi fokuserar på att förbättra levnadsvillkoren för de flickor och kvinnor som drabbats av hiv och på att minska antalet nya hivsmittade. Arbetet för homo-, bi- och transsexuella personers rättigheter är också en viktig utmaning för Sverige och andra industriländer. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

anf.66 Kerstin Lundgren (C):

Herr talman! Politik för global utveckling handlar om politik för frihet - frihet från förtryck, hunger, okunskap, sjukdomar, krig, klimathot och diskriminerande strukturer. Herr talman! Som tidigare framgått i debatten firar vi i år tio år med en politik för global utveckling. Vi var överens i kammaren och lade grunden för det arbetet. Under Alliansens regeringstid har vi alla försökt ta detta arbete vidare, och det hedrar inte minst den ansvariga ministern. Det handlar om att kunna fokusera på några tydliga områden. Vi pekade ut sex fokusområden som skulle gälla 2010-2012. Det var förtryck, ekonomiskt utanförskap, klimatförändringar och miljöpåverkan, migrationsströmmar, smittsamma sjukdomar och hälsohot samt konflikter och sviktande stater. Det handlar om en hållbar utveckling, om långsiktig politik. I dag har vi en skrivelse som rör främst ett av dessa sex fokusområden, nämligen ekonomiskt utanförskap. Vi talar om socialt och ekonomiskt utanförskap. Fattiga länders och människors möjligheter att delta, bidra till eller dra nytta av globaliseringen är förstås helt avgörande för att alla ska känna sig innanför och delaktiga och ha möjlighet att påverka. Det handlar om behovet av en inkluderande tillväxt. Det är också ett tydligt medskick från Rio + 20. Det är betydelsefullt för att kunna klara att förena millenniemålsarbetet med arbetet för att lösa klimatutmaningarna, klimathoten. Vi har sett och ser den ekonomiska krisen följas av livsmedelskris, klimatkris, krig och konflikter. Det kräver av oss alla en förmåga att anpassa sig och att hantera kriser men också att solidariskt arbeta för en hållbar global utveckling. Det handlar om arbete för samstämmighet, här hemma, i EU och i de internationella strukturerna. Vi kan i dag se att vi har nått en bit på vägen. När jag började titta på politik för global utveckling var det rätt skakigt. Hur kunde vi följa upp? Jag minns den första uppföljningsskrivelse jag såg. Den var inte helt enkel att jobba med. Vi har haft diskussioner kring detta. Jag är dock glad när jag läser den skrivelse vi har haft att behandla i utskottet. 22 OECD-länder prövas på handels-, investerings-, migrations-, säkerhets- och miljöpolitikens område. Det gäller även teknologiöverföring och bistånd. Detta index visar att Sverige, åtminstone 2011, intog tätplatsen. Jag gratulerar ministern till detta arbete. Sverige har dock en del minusposter. Även dessa lyfts fram, vilket också hedrar. Man pekar på säkerhetsfrågorna där främst krigsmaterielexporten, som har varit upp i debatten tidigare, lyfts fram som en svaghet. Vi har lyft in dessa frågor i en särskild utredning, så även här möter vi de målkonflikter som finns med handling. Det innebär inte att det är lätt och enkelt. Själva grunden för målkonflikter är ju att de är svåra att hitta rätt avvägning på, över tid dessutom. Ett annat område där vi har en svaghet är teknologiöverföring och investeringar i fattiga länder. Även här tycker jag att man, med den miljöteknikstrategi som har tagits fram och som gäller till 2014, kan se att det finns en vilja till handling och en vilja att försöka lösa en del av de brister som finns. Jag minns också den signal som kom genom förra peer review från OECD, när vi hade dem här. Den pekade på att vi inte klarade den interna sammanhållningen. När man läser betänkandet och en del av reservationerna framkommer synpunkter på detta. Jag tycker samtidigt att skrivelsen ger en vägledning för oss alla, när man säger att vi ändå har gjort skillnad. Även här har OECD:s utvärdering givit oss ett erkännande när det gäller handel och utveckling. Det handlar om att resurser har avsatts för arbetet internt och att myndigheterna har använts väl. Det är också viktigt. Det gäller inte bara att se regeringens inre liv, utan det handlar också om att säkerställa hur hela den offentliga verksamheten fungerar, där myndigheterna måste med på tåget. Själv kan jag som centerpartist glädja mig särskilt åt den tydlighet som finns om samarbetet med landsbygdsdepartementet, Näringsdepartementet och Miljödepartementet, med de regelbundna möten på olika nivåer som pekas ut för att nå vidare i samstämmighetspolitiken. Jag tycker också, herr talman, att det - med tanke på vad jag läser i en del reservationer - finns skäl att lyfta fram att regeringen nu inte väjer för att tydliggöra målkonflikter. Jag tycker att det är en bra modell för att jobba framåt, att inte bara måla i rosenskimrande färger utan peka ut var det finns tydliga målkonflikter. Sedan är det upp till debatten och upp till oss att försöka hitta lösningar i det sammanhanget. Jag är glad att det lyfts fram på ett så bra sätt. Jag tycker att det är ett sätt att redovisa till riksdagen som fler kanske skulle kunna följa. Herr talman! Ett av de områden som har lyfts fram och som är viktigt när vi pratar om ekonomiskt utanförskap och pratar om att åstadkomma en politik för utveckling som är hållbar är naturligtvis att också lyfta jordbruket och jordbrukets centrala roll för att nå en inkluderande tillväxt. Det handlar om livsmedelsproduktion för den nära marknaden. Det handlar om förutsättningar för att få ekonomisk utveckling. Jag med flera var i Zambia nyligen och kunde med glädje möta en ung jordbrukare som helt plötsligt hade upptäckt att han hade ett framtidshopp. Han såg framför sig möjligheten att inte bara köpa en ny lastbil, som han hade lyckats med förra året, utan också bygga sitt jordbruk för att så småningom kunna köpa den mark som han nu producerade på. Där fanns det hopp. Där fanns det möjligheter i den unga familjen i en annars ganska svår situation, med markförhållanden som inte är av vårt snitt, kan man lugnt säga. Markägandet ser ju helt annorlunda ut. Det har inte varit några skiftesreformer i många av de länder som vi pratar om. Jordbruket och livsmedelsproduktionen är naturligtvis avgörande för att kunna bekämpa fattigdom och för att kunna ge människor möjligheter att förändra sin situation. Då handlar det också om att skapa ekonomiska förutsättningar, möjligheter till mindre lån som kan ge början till en utveckling. Det gäller marknadsfrågor, transportmöjligheter, utbildning, och ägandefrågor, som vi har berört, samt inte minst kvinnornas möjligheter att vara delaktiga och också vara aktiva brukare. En del i detta är att vi klarar klimatfrågorna. Utan att vi möter med anpassning och kraftfulla åtgärder för att minska klimathot och klimatbelastning kommer förutsättningarna för ett hållbart jordbruk inte minst i många av de sköra områden som vi pratar om att vara väldigt svåra. Det är därför oerhört viktigt att vi inte missar den delen av ekvationen när vi pratar samstämmighet. Herr talman! När vi tittar på den skrivelse som finns, finns det skäl att lyfta företagande och investeringar. Vi fick ju kritik för att vi var dåliga på det. Jag tycker att det finns skäl att ge beröm för de steg som har tagits. Det handlar om att utveckla CSR i företagandet och försöka lyfta det som en viktig del av samstämmighetspolitiken samt, skulle jag vilja säga, till det koppla också frågan om sustainability, alltså inte bara CSR utan CSRS, så att även hållbarhet finns med. Jag noterar med glädje att till exempel exportkreditsidan har fått ett tydligt uppdrag att inkludera hänsyn till mänskliga rättigheter när man prövar frågan om ansvarsfullt företagande. Det är bra och viktigt. Bra och viktigt är också det arbete som görs för att få fungerande regelverk i staterna. Det bygger på fungerande regelverk om man ska klara att möta de diskussioner som till exempel Hans Linde lyfter om skatteflykt. OECD:s arbete på det området är naturligtvis värdefullt. Herr talman! Eftersom tiden har runnit i väg vill jag nu bara sammantaget konstatera: Det är en tydlig uppföljning med målkonflikter redovisade. Vi ser vad gäller ekonomiskt utanförskap att det sker handling framåt. Man kan alltid diskutera takten, men det sker handling framåt. Den interna processen, som vi tidigare efterlyste, har blivit bättre fungerande. Jag hoppas att vi också ska se den samstämmigheten när vi tittar på de övriga fokusområden som vi nu ser när det gäller ekonomiskt utanförskap, det ena av de sex. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

anf.67 Désirée Pethrus (KD):

Herr talman! De globala utvecklingssträvanden som vi aktivt arbetar för gör faktiskt skillnad. FN:s millenniemål om halverad världsfattigdom, förbättrad tillgång till rent vatten och bättre levnadsvillkor i slumområden har redan uppnåtts. Samtidigt får allt fler pojkar och flickor möjlighet att gå i skolan. Men i en värld där många fortfarande lider svårt av ofrihet och fattigdom kan vi inte luta oss tillbaka. Vi varken kan eller får vara nöjda med att nästan en miljard människor går kroniskt hungriga eller att de universella, okränkbara och odelbara mänskliga fri- och rättigheterna på många håll alltjämt bara är en lyx som är vigd åt ett utvalt fåtal. För varje mun som mättas, för varje kvinna som kommer in på arbetsmarknaden och för varje individ som tillåts tänka, skriva, tala, rösta och tillbe fritt, desto större blir chanserna till utveckling. Sveriges politik för global utveckling , PGU, som vi nu diskuterar, sätter ramarna och ambitionsnivån för vårt bidrag till en rättvis och hållbar global utveckling. Det svenska utvecklingssamarbetet är ett viktigt redskap i dessa strävanden. Samtidigt som Dacländernas och EU:s samlade bistånd minskar lever Alliansregeringen för sjunde året i rad upp till enprocentsmålet. Med en stor och diversifierad uppsättning verktyg i utvecklingssamarbetets verktygslåda står vi väl rustade att skapa en global utveckling som kommer än fler människor till godo. Oavsett vilket verktyg vi talar om, måste vi kunna säkerställa att biståndsinsatserna får önskad verkan, det vill säga att de verkligen bidrar till att minska världsfattigdomen och främjar en hållbar utveckling. Organisationen OECD:s avdelning Dac, som gör olika beräkningar av hur biståndet ska användas och hur man kan beräkna biståndet, har riktat kritik om bristande mätbarhet i det svenska biståndet. Det ska vi ta på allvar. I arbetet med att göra utvecklingssamarbetet mer resultatorienterat får vi dock inte glömma att mätbarhet är ett relativt begrepp. Insatser som syftar till att tillgodose grundläggande behov har ett kortsiktigt tidsperspektiv vars resultat tämligen enkelt låter sig mätas. Andra insatser syftar till att få till stånd långsiktiga, strukturella förändringar. Exempelvis barns rättigheter är svårare att kvantitativt mäta än massvaccineringars hälsofrämjande effekter. När allt kommer omkring är det inte de kortsiktiga resultaten utan biståndets förändrande kraft som vi vill kunna redovisa. Det är i stor utsträckning detta som PGU:n handlar om, nämligen att politiken ska verka för långsiktighet och hållbarhet. För att säkerställa ett högkvalitativt svenskt bistånd är också en kontinuerlig, oberoende och professionell uppföljning och utvärdering A och O. Sadev levde inte upp till dessa krav och har därför nu ersatts av en kommitté i form av en expertgrupp som ska kvalitetssäkra det svenska biståndet. Det är ett uppdrag som ska tas på fullaste allvar. Vi hoppas att denna uppföljning ska säkra kvalitet, kontinuitet och professionalism. Herr talman! Utan att förringa utvecklingssamarbetets viktiga roll i Sveriges globala utvecklingssträvanden får vi inte lura oss att tro att det utgör en helhetslösning på världens utvecklingspolitiska utmaningar. Men vi vet att nationella beslut får globala återverkningar och därför bidrar till att styra den globala utvecklingen i den ena eller i den andra riktningen. Liksom biståndspolitiken har också handels-, närings- och jordbrukspolitiken förmågan att skapa en positiv förändring globalt. Detta förutsätter dock att den drivna politiken verkar till förmån för just en global utveckling. Ett utvecklingsperspektiv ska, i linje med samstämmighetspelaren - PGU - genomsyra alla politikområden, så att de drar åt samma håll och inte blir utvecklingshämmande. Det ska bidra till fattigdomsbekämpning. Herr talman! I detta sammanhang är krigsmaterielexporten till icke-demokratiska stater en praxis som, enligt vårt förmenande, inte gynnar en hållbar global utveckling. Det är humanitära och säkerhetspolitiska hänsyn, inte näringspolitiska särintressen, som ska utgöra grunden för svensk krigsmaterielexport. Vi kristdemokrater vill se ett demokratikriterium för svensk krigsmaterielexport, så att svenska vapen inte hamnar i händerna på regimer som använder vapenkraften för att kväsa politisk opposition, föda och göda väpnade konflikter och på så vis göra ofria och fattiga människor än mer ofria och än mer fattiga. Jag är därför glad för att vi nu har fått till stånd denna parlamentariska kommitté som av regeringen har fått i uppdrag att till december 2014 undersöka en skärpning av exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater. Herr talman! Vi kristdemokrater är övertygade om att en effektiv fattigdomsbekämpning och en verklig utveckling förutsätter att människors grundläggande fri- och rättigheter tillgodoses. Med ökad tillgång till mänskliga fri- och rättigheter minskar människors ekonomiska fattigdom. Ojämlikhet mellan könen är en grov kränkning av människovärdet som i allt väsentligt hindrar en rättvis och hållbar utveckling. Ju fler kvinnor som erbjuds skolgång, ju fler kvinnor som ges möjlighet att arbeta, desto mer gynnas samhällsekonomin. När kvinnor exkluderas från eller är underrepresenterade inom skolsystemet, på arbetsmarknaden eller i politiken minskar förutsättningarna för att skapa det ekonomiska välstånd som krävs för att skapa utveckling i olika länder. Enligt uppskattningar från Usaid skulle världens samlade bnp öka med i genomsnitt tre procent om tio procent fler flickor gick i skolan. Tvärtemot vad många hoppades på har rättigheterna för Nordafrikas och Mellanösterns kvinnor kraftigt inskränkts sedan den arabiska våren. Regionens kvinnor är alltjämt kraftigt underrepresenterade i politiken och i näringslivet liksom i samhället i stort. Andelen kvinnor i Tunisiens och Marockos regeringar har minskat, och förkärleken för sharialagstiftning tycks vinna mark i både Libyen och Egypten. Vad får detta för konsekvenser för kvinnor? Det förs också ett krig om kvinnors kroppar. Det handlar om barnäktenskap, tvångsäktenskap, könsstympning och totalförbud av abort, exempelvis för dem som har varit utsatta för våldtäkter. Rätten till sin egen kropp är hotad för alltför många flickor och kvinnor. Sveriges arbete för att bekämpa mödradödlighet och se till kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter är ett viktigt arbete för att stärka kvinnors ställning världen över. Även människor med en annan sexuell läggning hotas världen runt. Det är viktigt att vi fortsätter att hävda alla människors lika värde. Herr talman! Det förefaller också som om förtrycket av Egyptens kopter fortsätter att öka. Kinas muslimska minoritetsbefolkning och Turkiets syrisk-ortodoxa befolkning fortsätter att förtryckas med oförminskad styrka. Uppskattningsvis är det i dag 70 procent av världens befolkning som lever i länder där religions- och övertygelsefriheten är kraftigt eller mycket kraftigt begränsad. Att utsättas för förföljelse eller drivas på flykt på grund av sin religiösa tillhörighet är en mycket grov kränkning av de fundamentala mänskliga fri- och rättigheter och hör därför inte en demokratisk rättsstat till. Genom vårt PGU-arbete och våra satsningar måste vi fortsätta att motarbeta de krafter som begränsar jämställdheten och religionsfriheten. Vi ska i stället motverka både ojämställdhet och religionskonflikter för att skapa stabilitet och inkludering i våra samhällen. Herr talman! Utveckling handlar inte endast om att skapa en hållbar värld här och nu för oss. Lika mycket handlar det om skapa hållbarhet över generationsgränserna. Klimat- och miljöfrågorna för våra barns överlevnad måste tas på allvar. Det är det som vi kristdemokrater kallar för förvaltarskapstanken, alltså att vi måste förvalta vår jord för att ha någonting att lämna över till våra barn och kommande generation. Barns överlevnad och barns rättigheter får aldrig nedprioriteras utan måste vara ett centralt element i all politik och i alla utvecklingsfrämjande insatser. Regeringens särskilda satsning på millenniemålen om minskad barnadödlighet och om grundskoleutbildning för alla världens pojkar och flickor är en investering lika mycket för i dag som för framtiden. Herr talman! Det är också viktigt med en friare världshandel med rättvisare spelregler för att minska klyftorna i världen och för att vi ska se en verklig utveckling. Vi vill att EU:s frihandels-, partnerskaps- och fiskeriavtal ska vara en garant för en mer välmående och mer rättvis värld. Genom ett ökat handelsutbyte kan vi minska fattigdomen och lyfta medborgare ur deras ekonomiska utsatthet. Men det är också viktigt att vi ställer krav på mänskliga fri- och rättigheter, god samhällsstyrning och klimatsmarta lösningar när vi gör dessa handelsavtal. För att ytterligare utvidga marknadstillträdet för de mest eftersatta länderna är det av stor vikt att diskussionen om Doharundans utvecklingsagenda fortskrider. Svenska främjarinsatsers sociala, ekonomiska och miljömässiga hållbarhet måste säkerställas samtidigt som den privata sektorns utvecklingsfrämjande kraft inte får hämmas. Vi vill se privata investeringar, och vi vill se att privata företag investerar i utvecklingsländer. Men det måste ske på ett sätt som skapar jobb och skatteintäkter och bidrar till utveckling. Vi vet att både många företag och länder i dag tyvärr utnyttjar människor i utvecklingsländer och utnyttjar de olika naturresurserna. Med kapitalflykt och skatteflykt, korruption och ett oansvarigt företagande lyfter man inte människor ur fattigdom. Detta är kanske särskilt kännetecknande för Demokratiska republiken Kongo. De har enorma naturtillgångar och enorma möjligheter, men det är stor fattigdom i landet. Det är något vi måste ställa ledare till svars för. Avslutningsvis skulle jag bara vilja säga, herr talman, att vi som kristdemokrater naturligtvis fortsätter att hålla det civila samhällets aktörer högt när det gäller global utveckling. Genom sin existens är civilsamhället såväl försvarare som bärare och förvaltare av mänskliga fri- och rättigheter. Genom sin lokala förankring och, ofta, sin roll som granskare av biståndet står civilsamhället särdeles väl rustat att bekämpa ett av de största hoten mot hållbar utveckling, nämligen korruption. Civilsamhällets roll i genomförandet av PGU till förmån för en mer rättvis och hållbar värld är därför given för oss kristdemokrater. Vår övertygelse om att verklig utveckling skapas underifrån och inte i första hand uppifrån mellan människor är orubblig. Det är någonting vi vill fortsätta att sträva efter. Med detta sagt yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

anf.68 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):

Herr talman! Vi träffas nu i en tid då globala utmaningar och kriser känns allt närmare oss. Samtidigt tror jag att vi när vi behandlar detta betänkande i riksdagen också ser möjligheter som vi bättre kan ta till vara genom att just samverka. Jag vill tacka för denna debatt och också lite grann för tio år av samarbete kring att hitta en politik för global utveckling, som hela tiden utvecklas, samt att vi diskuterar den på detta sätt. Jag tror nämligen att det behövs en ny generation som förstår vilket värde vi har i Sverige av att kunna diskutera denna typ av svåra föreställningar gemensamt, tio år efter Globkom och annat som på så många sätt faktiskt påverkade både tonen och engagemanget i frågan om globala utmaningar i Sverige. Jag hoppas att vi kan fortsätta för att se och stärka den insikt PGU bygger på, nämligen att våra möjligheter att bidra till global utveckling stärks när vi agerar politiskt samstämmigt. Den grundläggande byggstenen inom PGU är att ett utvecklingsperspektiv ska integreras inom varje politikområde. Det är en god och nyttig tanke som ständigt ska vara vägledande för oss, men i realiteten är den ibland utmanande att till fullo realisera i praktiken. Det är också därför den behöver debatteras. I min roll som biståndsminister har jag emellertid en tilltro till att ett effektivt och resultatinriktat bistånd kan verka som en katalysator för och ett komplement till insatser inom andra politikområden. Det är kanske just därför jag är ansvarig minister för PGU: för att jag sitter på ett av de skarpaste verktyg regeringen har för att visa att Sverige har ett globalt ansvarstagande och engagemang. Jag vill dock hålla med om att detta är både bra och dåligt, just givet att komplexiteten mellan politikområden ökar. Biståndets katalytiska förmåga kanske inte räcker, utan vi behöver se hur vi kan göra mer. Jag har i dag flera UD-medarbetare med mig som ska följa riksdagsarbetet och vara med på denna debatt för att få inspiration och kunna driva på. Regeringens utgångspunkt är att utveckling ytterst drivs av människors egen vilja och förmåga. Den enskilda individens frihet och rättigheter måste vara i centrum. Ansträngningarna för att bidra till just en rättvis och hållbar global utveckling måste därför inriktas på förutsättningar för den enskilda individen att ta sig ur fattigdom. Vi måste därför också konsekvent fråga oss om åtgärder och beslut svarar mot de problem, behov, prioriteringar och möjligheter till förändring som en fattig individ har. Det ingår i formuleringarna kring PGU. Vad har då hänt på dessa tio år? Jag vill hävda att både medvetenheten och kunskapen har ökat såväl i samhället i stort som, inte minst, inom Regeringskansliet. På Europanivå har vi inom ramen för policy coherence just antagit ett stort ramverk som heter Agenda for Change. Jag tror att det inte minst inom EU-politiken och dess samstämmighetsfrågor finns stora vinster att göra. När det däremot gäller genomförandet av PGU är jag som ansvarig minister den första att erkänna att det finns brister, precis som Kenneth G Forslund påpekade. Det kan handla om svagt ägarskap inom delar av politiken och bristande förståelse för vad PGU betyder i praktiken. Ibland kanske det handlar om både och. Ibland är det emellertid oklart vilken inverkan nationella och internationella beslut ytterst har på fattiga människor och fattiga länder. Detta försvårar ibland möjligheterna att välja rätt väg i alla lägen. Samtidigt vet vi att det svenska regeringskansliets unika former för ärendeberedning, det vill säga att alla statsråd och politikområden inkluderas i relevant beslutsfattande, lämpar sig väl för samstämmighetsarbete och att det finns goda förutsättningar. Det räcker dock förmodligen inte - vi når inte ända fram alla gånger. Slutsatserna av både våra egna överläggningar och diskussioner och andras bedömningar visar att förbättringar kan ske när det gäller samordning och samverkan inom politik för global utveckling. Detta har också framförts i kammaren i dag. Det är därför regeringen efter att ha lyssnat in denna kritik har beslutat att genomföra en extern utvärdering med fokus på arbetsformer och styrningen av politik för global utveckling inom Regeringskansliet. Den svenska nationella politiken, som primärt riktar sig till Sveriges medborgare, kan ha effekter även på fattiga människor och länder. Detta är väl kanske mer sant i dag än någonsin tidigare. Världen är alltmer globaliserad och sammanflätad. PGU ställer krav på att politiska vägval och beslut tillfredsställer svenska nationella intressen men samtidigt bidrar till en rättvis och hållbar global utveckling. Det är ingen lätt uppgift. Det handlar, som det alltid gör inom politiken, om att prioritera och göra rimliga avvägningar utifrån den information som finns tillgänglig för stunden. Eftersom målbilden dessutom varierar för olika politikområden händer det att konflikter uppstår häremellan. Jag tror därför att det är viktigt att vi har ett system för transparens, granskning och ansvarsutkrävande. Det var därför regeringen i den senaste PGU-skrivelsen, det vill säga den som debatteras i kammaren i dag, valde att fokusera på en av de sex utvalda globala utmaningar regeringen har identifierat. I dag diskuterar vi alltså ekonomiskt utanförskap. Vi har nämligen trott att det underlättar att i dag fokusera på och lyfta fram en utmaning som ett exempel på att mål- och intressekonflikter kan belysas mer ingående, och kanske också att debatten kan föras på ett mer nyanserat vis. Jag tror att det är nödvändigt att vi fokuserar på en sak i taget, givet den komplexitet som finns inom ramen för politik för global utveckling. Samstämmighetsproblematik är för mig alldeles för viktigt för att snabbt förenklas, och jag hoppas att vi nu kan få en ytterligare fördjupning. Jag kommer därför, herr talman, att fokusera lite av mitt inlägg på just vad ekonomisk tillväxt har för betydelse för det ekonomiska utanförskapet. Jag tror att ekonomisk tillväxt är en grundläggande förutsättning för utveckling. Det är min utgångspunkt. Fattiga människor och fattiga länder kan dock inte alltid ta till vara den globala ekonomins möjligheter. Den utveckling vi de facto ser i världen är att många länder som tidigare var fattiga har blivit medelinkomstländer. Samtidigt ser vi hur inkomstskillnaderna inom väldigt många länder nu ökar dramatiskt och att de fattigaste grupperna inte alltid hänger med. Som jag ser det är det inte tillväxten som är problemet, utan det är att fattigdomen biter sig fast i vissa grupper. Ekonomiskt utanförskap kan därför, tror jag, bara brytas genom strategiska, målmedvetna och innovativa insatser för att inkludera fattiga i den ursnabba utveckling som just nu sker. Det handlar primärt om att ställa krav på att fattiga länders egna regeringar agerar korrekt och konsekvent - samtidigt som vi med PGU ställer krav på oss själva. Egentligen handlar det om att politiken har ett självklart ansvar för att ställa det här till rätta men också, med vår analys av komplexiteten i världen, att det finns andra aktörer. Vi kommer inte fullt ut att lyckas med politik för global utveckling om vi inte tar till vara det engagemang och den problemmedvetenhet som finns hos alla samhällets aktörer och parter både här hos oss och i utvecklingsländerna. Näringslivet har en betydande roll härvidlag, inte enbart så att företagen förmedlar kunskap och tillväxt utan de har en stor potential att bidra till ansvarsfull produktion där såväl respekt för mänskliga rättigheter som hållbarhetsfrågor kan integreras och tillvaratas. Svenska företag och arbetsmarknadens parter har en tydlig plats inom arbetet för global utveckling, inte minst då de har ett brett kunnande och en värdefull erfarenhet. Regeringen värdesätter de internationella normer och de principer som finns formulerade för företag inom OECD och FN, och vi anstränger oss för att det svenska handelsfrämjandet och den statliga ägarpolitiken ska ligga i linje med dessa i syfte att skapa goda trender, inte bara i Sverige utan framför allt ute i världen. De statliga bolagen ska agera föredömligt när det kommer till hållbart företagande. Här har regeringen höjt sina ambitioner och till exempel uppdragit åt de statligt ägda bolagen att senast 2013 fastställa hållbarhetsmål och strategier för hållbart företagande. Sverige var först i världen med att införa krav på de statligt ägda bolagen att årligen upprätta en hållbarhetsrapport i enlighet med Global Reporting Initiative, så kallad global rapporteringsstandard. I sådana rapporter ingår bland annat att beskriva de hållbarhetsutmaningar som bolagen möter i olika länder. Jag hoppas att det här kan bilda skola för det privata näringslivet. Det är ett aktuellt och praktiskt exempel på PGU. Naturligtvis handlar näringsliv och företagande även om handel och investeringar i inte minst låginkomstländer men också i en formidabel innovationskraft som vi behöver för att möta dagens utmaningar. Regeringens senaste PGU-skrivelse tar upp frågan om kapital- och skatteflykt. I dag finns något av en boom i företagande och investeringar i låg- och medelinkomstländer. Men i länder med svag statsförvaltning och bristande lagstiftning leder investeringarna och handeln inte alltid till att ekonomin som helhet tar fart på det sätt man hade önskat. I vissa fall strömmar kapital ut ur landet i stället för att återinvesteras. Skälen kan i dessa fall vara många och i vissa fall legitima, men långt ifrån alltid. Vad som är viktigt är att Sverige bilateralt och multilateralt stöder reformer och utveckling av statsförvaltningar, stärkt lagstiftning och stabilare samt mer transparenta finansiella system. Regeringen arbetar dessutom fortlöpande för att det svenska skattesystemet och internationella standarder på skatteområdet inte bara ska främja rättvis konkurrens utan också se till att det inte ska kunna utnyttjas för skatteflykt från vare sig Sverige eller andra länder, inklusive låginkomstländer. Genom tydliga svenska och europeiska lagar och direktiv samt internationella normer vad gäller skatter och redovisning skapas förutsättningar för konkurrens på rättvisa villkor, och möjligheterna till kapital- och skatteflykt minskar. Regeringen stöder till exempel det förslag som nu diskuteras inom EU om land-för-land-rapportering som innebär större insyn i enskilda företags betalningar i andra länder. Herr talman! Även tryggad livsmedelsförsörjning, som tidigare talare har tagit upp, är en komplex utmaning som är kopplad till många frågor som handlar om risk för ekonomiskt utanförskap. Där ingår frågor om markrättigheter, ägandeförhållanden, vatten, klimat, tillgång till marknader, finansiering etcetera. Brister i ägande- eller nyttjanderätter är en mycket viktig aspekt ur både ett fattigdoms- och ett jämställdhetsperspektiv. Regeringen vill se en gedigen tillämpning av de frivilliga riktlinjerna för ansvarsfull förvaltning av mark, fiske och skog som förhandlades fram inom FN. Vi deltar i det arbete som inletts för att ta fram principer för ansvarsfulla investeringar i jordbruk. Vi vet att vi behöver öka livsmedelsförsörjningen drastiskt i världen. Tydliga principer och riktlinjer är därför nödvändiga för att dessa ökade investeringar görs med hänsyn till fattiga människors intressen samtidigt som vi ska möta globala utmaningar. Herr talman! Jag är mycket tacksam för denna mycket bra debatt. Det är ett bra betänkande. Riksdagen hade i höstas en hearing om politik för global utveckling. De frågor som jag nu nämnt kommer vi att diskutera ännu mer fördjupat i en svarskonferens som regeringen anordnar den 20 mars i syfte att fördjupa arbetet med den globala utmaningen ekonomiskt utanförskap. Vi är väldigt glada över detta samarbete. På det seminariet vill vi på ett öppet och transparent sätt stimulera till vidare uppdaterad och kunskapsbaserad dialog inom dessa komplicerade frågor som knyter an till politiken för global utveckling, frågor som är värda att problematisera, nyansera och diskutera även framgent.

anf.69 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Jag vill börja med att tacka biståndsministern för att hon deltar i debatten, i synnerhet som jag läste på nyheterna i går att biståndsministern befunnits i Afrika. Jag är väldigt imponerad av att du befinner dig här. I går kunde vi läsa i nyheterna - det var där jag läste om Afrika - att vår finansminister Anders Borg föreslår att Sverige ska minska sitt bistånd till olika FN-organ med upp till 10 procent, detta för att göra avräkningar i biståndet i förhållande till dagens 4,4 miljarder för att täcka flyktingkostnader i Sverige. Samtidigt står UNHCR inför stora behov av resurser, och situationen är synnerligen akut. Tycker biståndsministern verkligen att det är läge att minska bidragen till FN-organ och de mest utsatta? Innebär den här minskningen även minskade resurser för UNHCR? I Sverige räknar man med att omkostnaden för flyktingmottagning per person är ca 2 000 kronor per dygn, men det kan vara mer. Enligt UNHCR är kostnaden för att hjälpa en flykting på plats ungefär 7 kronor per dygn. Situationen för många flyktingar är akut. Det handlar om att rädda liv. För 130 kronor kan man hjälpa till exempel två familjer att få madrasser att sova på. För 320 kronor kan en familj få varma filtar som skyddar mot kyla och vinter. Anser biståndsministern det verkligen vara en human flyktingpolitik att ta så stora pengar från biståndsbudgeten till att hjälpa några få, när alla inte ens är flyktingar utan pengarna går till asylmottagning generellt, i stället för att försöka rädda så många liv som möjligt och hjälpa så många som möjligt på plats i närområdena?

anf.70 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):

Herr talman! Tack för noteringen! Jag var i Botswana i går och diskuterade globala hälsofrågor och hade möjligheter att vara också i Zimbabwe. Det var viktigt att jag skulle komma tillbaka i tid, så jag hade särskilda faciliteter för att ta mig till den här debatten. I dag registrerade UNHCR den miljonte flyktingen från Syrien. Vi har i dag ett tryck igen på flyktingmottagandet i Sverige som når nästan historiska höjder. Migrationsverket har alldeles nyligen uppdaterat sina tidigare prognoser och räknar med, bortsett från de siffror som vi baserade budgeten på i höstas, att det kanske kan komma upp emot ytterligare 13 000 flyktingar till Sverige. Totalt sett beräknar Migrationsverket att det kommer att vara ungefär 54 000 som söker sig hit från bland annat Somalia, Afghanistan och Syrien. Det innebär stora ansträngningar, ställer krav på vårt land, vårt flyktingmottagande och på att vi lever upp till våra internationella åtaganden. Vi värnar asylrätten och har en ambition på det här området som sträcker sig långt utöver vad många andra länder mäktar med, och jag är oerhört stolt över detta. Vi ska ställa dessa 54 000 och de kostnader det faktiskt medför - för vi vill ha hög standard på hur vi vill ta emot dessa människor som flyr undan förtryck - mot den miljonte flykting som i dag registrerades av UNHCR. Vi ska veta att till exempel grannlandet Libanon, som jag besökte i höstas, i dagsläget tagit emot 317 000 syrier. Jag tycker inte att det är så mycket begärt att vi, när vi har en möjlighet och ett ökat tryck mot oss, tar vår del av ansvaret och avsätter pengar för det. Vi räknar med, och det vet riksdagen, att göra precis på samma sätt som vi har gjort i åratal. Det som är det dramatiska är att antalet ökar så markant. Det tycker jag att vi ska möta på samma sätt som vi alltid har gjort.

anf.71 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Det mest anmärkningsvärda som jag tycker i det här är att man ska minska bistånd till FN-organ för att finansiera detta och ta från biståndsbudgeten. Jag tycker att det är ett helt fel sätt att avhjälpa situationen. Det drabbar de mest utsatta. Gunilla Carlsson säger att Libanon tar emot 317 000 flyktingar. Ja, då behöver vi ge dem stöd och hjälp för att hantera det. 13 000 är då ganska lite och tyder på att de flesta flyktingar inte har möjlighet att ta sig så långt som till Sverige. De allra flesta flyktingar befinner sig kvar i närområdet, och det är där de största resurserna behöver läggas. Jag undrar varför regeringen inte kan öka biståndet till UNHCR när de skriker efter pengar. Varför prioriterar man att göra avräkningar i biståndet för ökade kostnader i Sverige i stället för att lägga pengarna där de kan göra som mest nytta? Det är detta vi ifrågasätter. Jag vill också ställa en kort fråga som gäller en helt annan sak. Det handlar om regeringens politik när det gäller frågor om sexuell och reproduktiv hälsa i andra länder. Varför har man uppdragit åt en lobbyorganisation som RFSU att föreslå hur vi ska föra dialog med andra länder i dessa frågor? Jag tänker främst på abortfrågan där RFSU inte på något sätt är neutralt utan i stället driver kampanj mot i princip allt och alla som på något sätt försöker lyfta upp andra aspekter av abortfrågan än den liberala syn som RFSU står för. Tycker biståndsministern verkligen att detta skapar trovärdighet i dialogen med andra länder där denna fråga kan vara mycket etiskt laddad och där man bör visa respekt för att de kan ha olika utgångspunkter?

anf.72 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):

Herr talman! Vi gör både och via den svenska biståndsbudgeten. I dag diskuterar vi politiken för global utveckling. Nu har vi en flyktingavräkningsdiskussion. Jag tar den gärna eftersom jag tycker att det är viktigt. Precis som jag sade har vi nu en tid av stora globala utmaningar och kriser. De kommer allt närmare oss. Ingen skulle vara lyckligare än jag om vi inte behövde använda så mycket pengar inom ramen för biståndet för humanitärt stöd för att lindra omedelbar nöd och hindra död. Men nu har vi en sådan situation. Vi har investeringar på biståndet. Vi är en UNHCR:s största givare. När det gäller krisen i Syrien tror jag att vi rent av är det största bilaterala landet - det kanske finns något annat land också - som ställer resurser till förfogande i närområdet eftersom vi tror att det är det mest humana sättet. När vi pratar om en miljon flyktingar utanför registrerade av UNHCR ska vi inte glömma att det inte är någonting jämfört med de människor som också lider inne i landet där vi har tillträdesbrist och säkerhetsproblem. Det här är en gigantisk utmaning för FN-organen. Vi tänker naturligtvis stå solidariska med dem. Vi är FN-organens största tillskyndare för att vi ska ha ett samlat, bra och effektivt system. Vi är en av de största finansiärerna. Att vi nu avräknar kostnader för mottagandet av flyktingar i Sverige, som i ökad grad söker sig hit på grund av oron i världen, innebär inte att vi därmed tar bort pengar när det gäller att möta människor där det behövs. Vi har anslagit 5 miljarder kronor i budgeten till bland annat humanitärt bistånd. Dessa pengar går inte minst till att rätta till situationer på grund av flyktingproblematik och annat. Jag vill också säga något kort om RFSU och vårt samarbete. Det arbetet som gjordes ligger inom ramen för Regeringskansliets arbete. Vi har den erfarenheten att det är bra att jobba med organisationer i civilsamhället som har kompetens och kunskap. Den typen av aktiviteter som vi har genomfört för att lyfta SRHR-frågorna och få våra ambassader och ambassadörer att jobba konsekvent med detta har skett inom den breda uppslutning som finns i Sveriges riksdag. Det handlar inte minst om att ha en bra syn på hur vi ska stärka kvinnors och flickors rättigheter.

anf.73 Bodil Ceballos (MP):

Herr talman! Jag vill börja med att tacka biståndsministern som kommer hit och debatterar det här med oss. Jag tycker att det är bra att biståndsministern oftast är med i våra debatter. Jag vill också erbjuda mig själv som vapendragare till biståndsministern i kampen för att övriga ministrar också ska anpassa sig och arbeta efter PGU:s principer och inte minst i kampen mot Anders Borg som hela tiden vill plocka ur biståndets kassa till olika ändamål. I mitt tidigare inlägg tog jag också upp att vi är kritiska till de avräkningar som görs för flyktingmottagande i Sverige. Grunden är en annan än den som Julia Kronlid tog upp alldeles nyss. Vi tycker att det är oerhört viktigt att UNHCR får medel för att hjälpa flyktingar i närområdet. Det råder det inget tvivel om. Men det här handlar om väldigt mycket pengar, vi menar att det viktiga är att man faktiskt försöker förebygga fattigdom och konflikter. Biståndet ska användas där det gör mest nytta. Vi ska se till att den ofrivilliga migrationen blir så liten som möjligt. De flesta människor vill faktiskt bo kvar hemma. Så är det. Det vill de flesta av oss också göra. Vi vill i alla fall inte tvingas i väg. Nu när jag precis har kommit hem från Latinamerika vill jag fråga ministern om den utfasning som vi fick läsa om och som beror på att de är medelinkomstländer. Men precis som ministern säger är det inte rättvist fördelat i landet. De länder vi fick höra om var Guatemala, Irak, Bolivia och Colombia. Som jag också sade handlar det inte bara om att pengarna försvinner, utan den internationella närvaron försvinner också. Jag skulle vilja höra om regeringen har diskuterat Sidas förslag vidare. Och vad har man i så fall landat i?

anf.74 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):

Herr talman! Tack, Bodil Ceballos! Jag tycker att utrikesutskottet hanterar den här typen av frågor seriöst. Det är mycket roligt att vi har kunnat ha det här bra samarbetet under åren om just politik för global utveckling. Låt mig klargöra att det inte är någon som nallar ur biståndets kassa. Den här regeringen har en ordning för hur vi fördelar skattebetalarnas pengar. Det är Anders Borg som finansminister som ansvarar för att det sker på ett korrekt sätt. Vi följer de modeller och de avräkningssystem som vi alltid har haft. Vi rapporterar till Dac. Vi är transparenta med vad vi gör och varför. Det här handlar inte om att på något sätt försöka sno pengar från biståndet utan snarare om att se till att vi har trygga och pålitliga system som gör att vi kan ha långsiktighet och vara ansvarstagande. Det kanske är tack vare Anders Borg som biståndsbudgeten har höjts år för år eftersom vi har haft tillväxt i det här landet. Det handlar inte om något enskilt statsråd, utan det är regeringen som har ett samlat ansvar för detta. Alliansregeringen har hela tiden levt upp till enprocentsmålet och använt de OECD- och Dacriktlinjer som finns på det här området. Däremot har vi nu dramatiska höjningar av beräkningarna från Migrationsverket som ställer till problem för oss. Så är det. Vi kan alla här tillsammans, som ett fredsälskande Sverige, konstatera att krig och konflikter fortfarande är några av de allra största fattigdomsorsakerna i världen. Ingen hade, som jag sade tidigare, varit gladare än jag om vi hade sluppit att lägga så mycket pengar på just humanitärt bistånd och i stället hade kunnat jobba mer förebyggande och ännu mer för att människor själva kan ta sig ur fattigdom och kunna leva i fred och säkerhet. Jag ber att få återkomma till Sidas budgetunderlag vid tillfälle. Det är Sidas styrelse som själva, utifrån befintliga resurser och tydlig styrning, drar slutsatser. Vi har fått ett gediget budgetunderlag nu som regeringen behöver ta ställning till. Men utifrån myndighetens perspektiv gör man denna betraktelse att om vi ska ha bäst träffsäkerhet - det finns argumentation - har man en återkoppling till regeringen givet att Sida inte heller har hur mycket resurser som helst att spela med. Jag förmodar att de vill fördjupa sig i vissa länder och i vissa fattigdomssituationer. Därför har de lämnat ett budgetunderlag till regeringen som vi nu har att ta ställning till.

anf.75 Bodil Ceballos (MP):

Herr talman! När det gäller Dacregelverket tog jag upp i mitt anförande att det råder delade meningar om vad man egentligen får använda pengar för flyktingmottagning till. Det vore bra om vi en gång för alla kunde reda ut vad man får göra, vad det är tänkt att man ska kunna göra och vad de olika länderna faktiskt gör. Det är ju sagt att den klimatskuld som vi ska betala tillbaka till fattigare länder ska vara additionell utöver biståndet. Vår biståndsram är 1 procent, men det lilla vi tar för betala detta ligger ändå inom biståndet. Låt mig återkomma till Sidas förslag. Jag ser det i två delar. Jag var också på ambassaden, och vi diskuterade detta lite grann med biståndshandläggarna där. Om jag uppfattar artikeln rätt - och det var ungefär samma sak som de hade uppfattat - handlar det om att det kostar för mycket att förmedla biståndet etcetera. Det står till exempel ingenting i artikeln om att frivilligorganisationerna, näringslivet eller andra aktörer skulle kunna fortsätta att ge bistånd till landet. Jag tycker inte att det viktiga är vem som förmedlar biståndet i landet. Det viktiga är att det finns kvar och att någon gör detta. Som jag också sade handlar det inte bara om ekonomin, utan det handlar också om att vi faktiskt finns där, att vi är där och att det finns en internationell närvaro. Det handlar om att det finns människor från andra länder som ser vad som händer och som rapporterar ut det från Colombia, Guatemala och de övriga länderna så att frågorna uppmärksammas utanför. Annars har man förlorat en stor del av det arbete som vi har byggt upp. När det till exempel gäller Irak, med de enorma problem de har, tror jag att det vore förödande om det svenska biståndet försvann.

anf.76 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):

Herr talman! Tack för det påpekandet, Bodil Ceballos! Det handlar om att det för den fattiga människan, i vilket land som helst, inte spelar någon roll varifrån pengarna kommer. Det viktiga är att få hjälp och bli sedd. Många gånger har det svenska biståndet försökt inrikta sig på det gömda och det glömda, att ibland vara där andra inte är eller räcker till. När vi fasat ut det bilaterala biståndet i vissa länder har vi varit mycket måna om att de bra programmen som behöver finnas kvar ska bedrivas på ett ansvarsfullt och bra sätt. Då kan man på samma sätt säga att det inte spelar någon roll varifrån det svenska biståndet kanaliseras. För de fattiga människorna spelar det ingen roll vilket land eller vilka multilaterala parter som gör det. Det viktiga är att saker och ting får fortleva. Vi har möjlighet att engagera oss bilateralt, multilateralt och genom globala program för att arbeta med olika typer av insatser i världen och kunna möta glömda människor som inte har en röst men också gömda företeelser, sådana som ingen har sett men som är fattigdomsfickor. Därför är det intressant med Latinamerika, inte minst en sådan här dag. Där har vi sett mer av demokratisk transition och stark tillväxt. Många länder blir medelinkomstländer. Det händer någonting på den kontinenten. Därför är det viktigt att vi frågar oss var ansvaret nu ligger. Det ligger framför allt i dessa länders intresse att kunna hantera sin egen fattigdom och se till att inte få de enorma inkomstskillnader som vi kan se i en del länder och som är oroväckande. Vem har ansvaret för detta? Är det de svenska skattebetalarna, eller är det dessa länders regeringar? Fattigdomskartan ritas om i snabb takt, och det måste vi förhålla oss till. Jag tror att Bodil Ceballos har alldeles rätt i sin analys av vad som nu sker i till exempel Irak. Regeringen har inte fattat några som helst beslut, men frågan är var det svenska biståndet ska verka och vad just vi ska vara bra på. Det är en debatt som vi får fortsätta att föra.

anf.77 Kenneth G Forslund (S):

Herr talman! Till att börja med vill jag instämma med dem som tidigare uttryckt uppskattning över att biståndsministern prioriterar att ta sig till den här debatten. Det tycker jag är särskilt roligt. Sedan vill jag för ordningens skull yrka bifall till de två socialdemokratiska reservationerna nr 1 och nr 7. Jag vill börja med att göra några reflexioner över det som biståndsministern sade i sitt anförande. När man läser OECD:s analys av det svenska PGU-arbetet kan man konstatera att vi får högt betyg för den svenska politiken generellt sett, även om det finns plumpar i protokollet. Jag tror att det beror på att vi har en i allmänhet ganska bra politik i det här landet som hänger ihop. Det finns en bred värdegemenskap i Sverige oavsett om vi har en moderatledd eller en socialdemokratiskt ledd regering. För utomstående, ju längre bort i världen vi kommer, är det ofta svårt att se skillnad på socialdemokratisk och borgerlig politik. Den framstår som ganska socialdemokratisk, och det har kanske varit en bärande idé i Moderaternas framtoning de senaste åren, vad vet jag. Det som saknas är det strategiska PGU-arbetet, och det är det som jag, upprepat, efterlyser i olika diskussioner. Gunilla Carlsson pekar själv på att hon sitter på ett av de skarpaste verktygen. Använd det verktyget. Du har, Gunilla Carlsson, riksdagens medgivande att göra det. Du pekar också på hur fattigdomen biter sig fast trots att fler länder är medelinkomstländer. Ja, det behövs fördelningspolitik, och det kan vi faktiskt stimulera med hjälp av vårt bistånd. Jag har avslutningsvis en fråga till Gunilla Carlsson. Kommer du att inrätta en mekanism för samordning och intern medling i Regeringskansliet, alltså den samordningsfunktion som vi socialdemokrater föreslagit i våra motioner och i vår reservation?

anf.78 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):

Herr talman! Tack för erkännandet och påminnelsen om det som vi brukar kalla för svensk värdegemenskap - i ett Sverige som också förändras i snabb takt givet hur världen ser ut. Där har vi, inte minst i Norden skulle man rent av kunna säga, vissa gemensamma erfarenheter och därmed värderingar som vi sätter högt. Det är värderingar kring öppenhet, solidaritet, entreprenörskap och frihet. Dessutom har vi lärt oss att internationellt engagemang måste ta sin utgångspunkt i att vi vårdar det och ser att samverkan ger styrka. Det är ingenting som Socialdemokraterna har monopol på, utan jag skulle vilja hävda att de är genuint svenska kärnkänslor som väcker respekt i omvärlden och också gör det rätt så lätt att samarbeta i många frågor, inte minst i långsiktiga frågor som biståndspolitiken i Sverige. Där finns en betydande samsyn, precis som anfördes här. Vi har också det faktum att oppositionen har en skyldighet att granska och erkänna att här finns goda betyg från OECD men även synpunkter på vad som kan göras bättre. Svaret på frågan om vi vill inrätta en mekanism är att vi för närvarande bereder ett uppdrag om att be utomstående titta på hur den skulle kunna se ut och ta frågan ett steg längre eftersom det har funnits upprepad kritik. Vi tror att man kan göra mer av politik för global utveckling, och nu bereder vi gemensamt i alliansregeringen hur en sådan utvärdering ska se ut. Sedan var frågan hur biståndet ska kunna fungera katalytiskt. En av de idéer vi har är att kräva mer resultat och ha mer närvaro ute i länderna. Kan vi förändra synen på hur man kan motverka den typen av inkomstskillnader som finns i många av de länder som nu växer fastän vi fortfarande ger bistånd? Där har vår idé varit att kunna mäta resultat av bistånd och kanske kunna göra det mer individnära. Vi har jobbat mycket med att stärka människor som röstbärare så att de genom ett starkt civilsamhällesengagemang ska kunna utkräva ansvar av sina egna regeringar. Möjligtvis skulle man behöva göra mer på det området för att kunna jobba ytterligare med socialförsäkringssystem och annat. Även där håller vi på att utveckla. Det svenska biståndet förändras och moderniseras hela tiden.

anf.79 Kenneth G Forslund (S):

Herr talman! Jag vill tacka biståndsministern för svaret så här långt. Jag tror att en av de viktiga grunderna för samsynen är att det som präglar Sverige är rationalitet. Vi har en tradition i det här landet, alldeles oavsett politisk ideologi, att försöka hantera problem, utmaningar och behov på ett rationellt sätt. Det tror jag gör att vi så här långt har lyckats väldigt väl med vårt PGU-arbete. Men jag tror att vi kan lyckas ännu bättre, och därför är det som biståndsministern säger om den utomstående utvärderingen bra, att den får ligga till grund för att bättre organisera och strukturera regeringens PGU-arbete. Jag välkomnar det. Jag vill fråga biståndsministern hur vi ska aktivera PGU-arbetet och engagera hela samhället. Där tycker jag att vi har misslyckats under dessa tio år. Vi hade stolta planer för tio år sedan om hur många vi skulle dra in i det. Det har inte blivit riktigt så. Regeringen har gjort åtaganden vid olika biståndspolitiska toppmöten om att inkludera och samarbeta med det civila samhället. Hur tänker biståndsministern involvera och engagera svenska civilsamhällesorganisationer i det fortsatta PGU-arbetet? Jag vill återigen reflektera över en av de saker som biståndsministern sade i sitt anförande, nämligen att arbetsmarknadens parter spelar en viktig roll i PGU-arbetet. Ja, men var finns dialogen med arbetsmarknadens parter om hur de ska kunna spela den rollen? Hur ska svenska staten, regeringen och riksdagen, och arbetsmarknadens parter kunna samarbeta för att åstadkomma resultat ute i världen? Parterna uttrycker själva att de saknar den dialogen. Har de något att se fram emot, Gunilla Carlsson?

anf.80 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):

Herr talman! Att vi är rationella tror jag handlar om att Sverige, och riksdagen och regeringen, vill ha kunskap. Vi litar mycket på vetenskap, på kunskap. Vi vill veta vad som fungerar och inte. Vi medger när vi ibland känner att vi famlar, och då vill vi veta mer om hur något fungerar. Därav kommer kravet på att nu hitta en mekanism för att bättre kunna arbeta strukturerat med PGU, vilket vi alltså ska titta på. Glöm inte heller att alliansregeringen sedan den tillträdde har valt att fokusera på sex utmaningar för att fördjupa sig i dem och kunna bli duktigare på att hantera information så att vi vet vad vi vill angripa. Om vi arbetar så brett som vi gjorde tidigare blir det kanske inte lika operativt. Det handlar om metodik men också om hur vi ska få in mer kunskap. Med kunskap tror jag också följer engagemang och fler aktörer. Här blir det väldigt lite om man bara säger: Vi ska ha en konferens. Det var därför jag var glad för den hearing som riksdagen själv hade, och nu har vi en konferens. Jag tror att det är dags att göra lite av den nystarten och omtändningen, helst gemensamt. Det gäller att se: Vad är det som saknas, och vad är det mer som skulle kunna göras? Vi vill göra den övningen nu på vårkanten. I takt med att fler får komma till tals kan vi hitta ytterligare fickor kring vad som skulle kunna bli bättre. Glöm heller inte att riksdagens granskning och detta betänkande också har sin betydelse i Regeringskansliet. Det är vad jag antydde när jag hade flera medarbetare med mig i dag. Vad gäller näringslivet nämner jag arbetsmarknadens parter. När jag talar om näringslivet inkluderar det dem. Många tror att man då menar bara företagen. Här finns det en väldig förmåga att inte bara hjälpa till med det klassiska med röstbärandet och ansvarsutkrävandet. Om vi har mer av transparens kan det hjälpa oss med fakta i olika utvecklingsländer. Det gäller både i det klassiska biståndet och hur vi jobbar i utvecklingspolitiken. Jag ser gärna fler möten. Varför inte en konferens? Men jag tror också att vi måste ytterligare skärpa verktygen för att leva upp till de förväntningar som finns på en PGU som fungerar ännu bättre.

anf.81 Désirée Liljevall (S):

Herr talman! "Vi har hittat de fem bästa klippen från meteoritnedslaget i Ryssland", skriver svenska National Geographic stolt på sin hemsida och länkar till flera filmer av meteoriten. De häpnadsväckande bilderna är tagna med privata bilkameror, så kallade dash cams, som många ryssar har installerat i sina bilar för att skydda sig mot korrupta trafikpoliser och försäkringsbedragare. Ryssarnas dash cam-filmer spred sig som en löpeld via sociala medier. Vetenskapsintresserade människor över hela jordklotet kunde själva via sina smartphones och läsplattor bevittna meteoritregnet över himlavalvet. På tal om himlen: Påven deklarerade häromveckan att han skulle avgå. Det var en unik och oväntad händelse, en sådan som bara sker vart 600:e år. Lika oväntat och unikt var det att han i torsdags tackade för kärlek och stöd genom en sista tweet på Twitter. Tro det eller ej, men påven hann faktiskt twittra i nästan två månader innan han avgick. På påvens Twitterkonto står det i dag Sede Vacante, platsen är ledig. Den kommande påven ärver inte bara ämbetet utan också över 1,6 miljoner följare. Om den nya påven kommer att twittra lika flitigt som sin företrädare står fortfarande skrivet i stjärnorna, eller kanske bland molnen. Men man behöver inte titta särskilt djupt i den globala kristallkulan för att förstå att kommunikationsteknikens framfart kommer att fortsätta i högt tempo. De färskaste siffrorna som kom i förra veckan från International Telecommunications Union, ITU, förutspår att det snart kommer att vara lika många mobila abonnemang som människor på jorden, och mer än hälften av dessa mobilabonnemang tecknas i Asien. Vid årets slut kommer 2,7 miljarder människor - eller var fjärde person - att vara uppkopplade till internet. Endast 31 procent av dessa lever dock i u-länderna. Men det kan man se är att utvecklingen går snabbt, framför allt i Afrika. Frågan är hur det ser ut om tio eller tjugo år. Herr talman! Jag ville inleda med denna betraktelse eftersom jag tycker att det i allt väsentligt är en mycket positiv utveckling. Det är en utveckling som kommer att göra det svårare att gömma undan de enorma problem som uppstår när vi överförbrukar våra resurser och missbrukar vår miljö. Den digitala kommunikationstekniken är en del av lösningen på vår tids största utmaning, en lyckosam global utveckling. Den del av den globala utvecklingen som kanske får mest uppmärksamhet är klimatförändringarna. Den globala medeltemperaturen har under de senaste hundra åren ökat med drygt 0,7 grader. I klimatsammanhang är det en stor förändring, men det väntas gå ännu fortare. Världsbanken kom för några månader sedan med en rapport som varnade för att jordens klimat håller på att bli fyra grader varmare. Det är dubbelt så mycket som de två grader många länder tidigare enats om var en möjlig höjning av temperaturen, och det redan om 50 år. Världsbankens chef, Jim Yong Kim, höjde ett varningens finger, och sade: Det är mycket, mycket ont om tid. Han menade att det enda sättet att tvinga fram en förändring är genom att chockera, och chockera är just vad rapporten gjorde. En temperaturhöjning med fyra grader är den största som jorden upplevt på 20 miljoner år, och det får förödande konsekvenser för livet och människorna på jorden. Fattiga som bor längs världens kuststäder kan stå inför en dubbel katastrof. Dels blir skördarna sämre så att de inte kan odla eller få fram sin egen mat, dels blir många kuster översvämmade så att de tvingas därifrån som klimatflyktingar. Dessutom innebär ett fyra grader varmare klimat att värmeböljor med höga dödstal blir vanligare. Internationella erfarenheter visar att dödligheten ökar redan vid en dygnsmedeltemperatur på mer än 22 grader under två dygn. Forskare vid SMHI har beräknat att extremt varma tillfällen kommer att bli vanligare i framtiden även i Sverige. Värmeböljor som tidigare har inträffat vart tjugonde år kommer att inträffa vart tredje till femte år. Herr talman! I dag lever 7,1 miljarder människor på jorden. År 2030 beräknas jordens befolkning bestå av 8,3 miljarder individer. Efterfrågan på mat kommer att bli stor. Enligt forskarna vid National Intelligence Council kommer den att öka med 35 procent till år 2030. Redan i dag lägger sig 1 miljard människor hungriga varje kväll. Det hjälps inte upp av ett försämrat klimat. Snarare blir produktionen förstörd av omfattande väderstörningar. Odugliga skördar på grund av dåligt väder och torka driver upp matpriserna. Många länder kommer förmodligen inte att ha tillräckliga resurser för att försörja sig själva med mat i framtiden utan kommer att behöva hjälp utifrån, bland annat från Sverige. Det kommer också att råda brist på rent vatten. Enligt OECD:s beräkningar kommer nästan hälften av världens befolkning - 4 miljarder människor - att leva i områden där vatten är en bristvara om 20 år. Tillgången till rent vatten är som vi vet en vanlig bakomliggande anledning till konflikter mellan länder, som till exempel mellan Indien och Pakistan. Där har vi en svår nöt att knäcka. Men vi vet att användningen av ny teknik kommer att vara en avgörande faktor för att det ska lyckas. Sverige, som ligger i den högteknologiska klungan, skulle kunna hjälpa till. Ett sätt är att bidra till ett mer effektivt jordbruk i Afrika. Många afrikanska länder brottas med ogynnsamma miljöer i kombination med en haltande infrastruktur. Det gör det svårt att frakta utsäde och gödningsmedel mellan inlandshamnar och jordbruken. Med tekniska innovationer, och borttagande av handelshinder mellan de afrikanska länderna, skulle mycket vara vunnet. Även Kina och Indien har stora utmaningar framför sig. Jorden är dålig och utarmad. Klimatförändringar, och i övrigt ogynnsamma miljöer, tvingar folk till städerna, som växer lavinartat. Megastäderna tar i sin tur jordbruksmark i anspråk när de breder ut sig. Om dessa två framtida jätteekonomier inte kommer på fötter och arbetar för en större självförsörjning de närmaste tio åren kommer det sannolikt att innebära att de måste importera mycket vatten och mat i framtiden. Här skulle svenska tekniska innovationer kunna komma till nytta om vi kan enas om att prioritera denna fråga högt. För det är det som det handlar om - att prioritera och fokusera på den verkliga utmaning vi står inför. En hållbar global utveckling är inte bara avgörande för våra levnadsbetingelser; om vi inte klarar att hushålla bättre och att med teknikens hjälp effektivisera vår resursanvändning kommer vi i en nära framtid att se mer och mer av kamp och konflikter om allt knappare tillgångar. Men då, herr talman, är det för sent. Jag vill avsluta med att understryka bifallet till reservationerna 1 och 7.

anf.82 Ulrik Nilsson (M):

Herr talman! Vi har varit några gånger i Afrika i den här debatten. Jag var också med på den resa till Zambia för ungefär en månad sedan som Kerstin Lundgren relaterade till tidigare. Där stod vi på ett fält där man hade fått bistånd och hjälp att använda utsäde. Majsen var därför väsentligt högre på denna bondes tre hektar än på grannens. Men det som gjorde intryck var egentligen inte hjälpen att få bättre skörd. Det som gjorde intryck var när bonden tog fram sin mobiltelefon och sade: På denna får jag ett sms varje morgon från Zambia Farmers Growers Association som säger att nu är världsmarknadspriset på majs så här högt. Därmed kan inte längre uppköparen från Lusaka lura bonden på priserna. Därmed får han en ingång till att börja värdera vad han ska odla nästa gång baserat på hur världsmarknaden ser ut. Tydligare än denna bondes utsaga där på fältet kan det knappast uttryckas - detta att vi nu har kommit i en situation där bistånd möter globalisering och där utveckling i länderna, handel och gemensam utveckling länkar till varandra. Detta är en av de utmaningar vi står inför. Om vi ser det från ländernas sida kan vi ha ekonomisk kris i Europa för tillfället, men vi har en tillväxt på 7 procent i Zambia. Det är ungefär samma siffror i Uganda och i andra delar av Afrika. Världen går alltså inte riktigt i fas. Den rör sig i olika faser på olika ställen. Med denna bild är det såklart mer en tidsfråga när vi kommer att se att en stor del av den ekonomiska tyngdpunkten på vår glob flyttas till andra ställen än vad vi är vana vid - detta utan att för den sakens skull säga att man överallt är rik. Men vi måste förhålla oss på ett annat sätt till detta. Med det ekonomiska inflytandet måste också på något sätt politiskt inflytande följa. Om vi ser på globaliseringen, som i hög grad är drivkraften för detta, handlar det om fri rörlighet för information, fri rörlighet för ekonomi och fri rörlighet för människor. Allt detta har stora positiva värden; det tror jag att vi alla har upplevt på olika sätt. Det är positivt att vi kan röra oss. Men det är klart att det också finns problem. Problemen är ofta förknippade med att politiken är nationell. Om man talar om kapitalflykt kan vi göra en moralisk utsaga om att det är fruktansvärt att det sker. Men det primära ansvaret för att beskatta verksamheterna i de länder där de bedrivs måste ligga på den stat där verksamheterna bedrivs. Vårt stöd kanske då snarare ska handla om att bygga upp system, hjälpa till med skattmasar och vad det kan vara än att vi nu börjar föra diskussioner om den moraliska skulden. Herr talman! Jag tror att vi bör fundera på hur vi tar nästa steg när vi ser på politiken för global utveckling. Hur ska vi nu ta nästa steg mot att stödja utvecklingen mot handel? Vi har haft de så kallade millenniemålen. De har varit framgångsrika i så måtto att de har satt fokus inte bara på resultat utan också på att det krävs institutioner och system för att stödja utvecklingen av länderna. Man har beskrivit för staterna att de måste ta tag i denna fråga. Därför tycker jag att när vi så småningom ska förnya millenniemålen bör vi ställa oss frågor om vilka nyckelområden det ska handla om nästa gång. Vilka nyckelfaktorer ska vi lägga till så att vi får en utveckling av stabila finanser, rättssäkerhet och juridiskt hållbara system? Det ska vara system som gynnar den utveckling i riktning mot handelspartner som vi måste se för att vi inte ska tappa i samarbete. Herr talman! Jag ska inte bli mer långrandig än så. Jag vill bara utmana till att hitta vägar för att hantera den tillvaro där utveckling och handel måste stå i samklang med varandra. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på de reservationer som finns.

anf.83 Elisabeth Björnsdotter Rahm (M):

Herr talman! I början av 1900-talet var dödligheten hos mödrar och barn i Sverige stor. Ungefär 300 gravida per 100 000 dog av komplikationer kopplade till graviditet, och även en stor andel av de nyfödda barnen fick sätta livet till. Under andra hälften av 1900-talet har utvecklingen gått med raketfart, och i dag dör väldigt få kvinnor och barn i samband med graviditet och förlossning i vårt land. Sverige har gynnats av en god utveckling, och vi fick tidigt tillgång till utbildade barnsköterskor. Men tyvärr ser inte verkligheten ut så överallt i världen. I många länder i Afrika söder om Sahara dör dubbelt så många kvinnor av komplikationer i samband med graviditet som i Sverige för 100 år sedan. I delar av Asien och Latinamerika är siffran lägre, men fortfarande är det många kvinnor och barn som dör i onödan av komplikationer som vi skulle kunna göra någonting åt. För varje kvinna som dör räknar man dessutom med att det är många som får komplikationer som leder till kortvariga eller långvariga sjukdomar på grund av graviditeten. En viktig orsak till mödradödlighet är att kvinnor inte har tillgång till mödrahälsovård under graviditet. Den största faktorn är att de inte heller har tillgång till säkra förlossningar. Herr talman! Jag kom hem i morse efter en intensiv och spännande resa tillsammans med vår biståndsminister Gunilla Carlsson. Vi har besökt Zimbabwe och Botswana. Jag var i exakt 22 timmar i Zimbabwe. Vårt huvudsyfte var att vara med på ett högnivåmöte för att diskutera hälsa inför millenniemålen post-2015. Men det som slog mig, och det som var starkast, var att det är så otroligt stor skillnad mellan de två grannländerna Zimbabwe och Botswana. Den största skillnaden är att Botswana har demokratiska institutioner, vilket helt saknas i Zimbabwe. Zimbabwe går mot trenden bland Afrikas länder som ligger söder om Sahara. Mödradödligheten är hög. Den är betydligt lägre i Botswana. Om Botswana måste man tyvärr säga att det är många kvinnor som är hivpositiva när de blir gravida. FN-organet UNDP har satsat stora medel på utbildning av barnmorskor, och de erbjuder gravida kvinnor förlossningsstöd strax före förlossning för att undvika mödradödlighet. I Zimbabwe har EU gått in med stort stöd för att stärka utbildningen av barnmorskor. Man har även ett utbytesprogram för barnmorskor för att öka kompetensen. Detta är någonting som man har gjort i stora delar av Afrika och Indien - man satsar på att utbilda barnmorskor. Det är någonting som jag tycker är positivt. Ökad jämställdhet och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är nyckelfaktorer för att vi ska minska mödradödligheten i världen. Mäns ansvar är en annan nödvändig beståndsdel för att minska antalet kvinnor som dör i samband med graviditet, förlossning och osäkra aborter. Därför är jag glad över att stå här i dag som en del av en riksdag som anslår över 38 miljarder kronor i bistånd i år. Jag är glad över att vi har en regering som ger särskilt stöd till bland annat millenniemål 4 och 5 om minskad barnadödlighet och förbättrad mödrahälsa. Jag är även glad och stolt över att jag var i Indien för några veckor sedan och då kunde konstatera att Sida är väldigt duktigt på att stötta utbildning för barnmorskor i det landet. Som med så många andra frågor som rör kvinnor och deras rätt till sin egen kropp handlar detta om makt. Det finns berättelser om kvinnor i Afrika som dör genom förblödning på grund av att de inte hinner till sjukhus i tid för att deras män inte är hemma, och de får inte gå utanför sitt hus. Och även om de skulle få gå utanför sitt hus har de ändå inga pengar för att ta sig till närmaste sjukvårdsinrättning. Jag skulle vilja avsluta med det som både Désirée Liljevall och Ulrik Nilsson har sagt i talarstolen om vår tekniska utveckling och det som är så positivt. I Tanzania är mödravården gratis, men man har inga pengar för att resa. Däremot kan man om det uppstår komplikationer skicka meddelande via sms om att en kvinna är på väg till närmaste vårdinrättning. Då får hon ersättning för den resa hon ska göra för att ta sig dit. I Rwanda används mobiltelefoner för att tillkalla akutsjukvård och på så sätt undvika många kvinnors och barns onödiga lidande. I Mali används mobiltelefoner för att skicka viktig information till nationella databaser om reproduktiv hälsa. Detta är bara några exempel på hur Sverige framgångsrikt tillsammans med andra länder och organisationer bedriver kampen mot mödradödlighet runt om i världen. Med gemensamma krafter tycker jag att vi kan förpassa mödradödlighet till historiens sophög tillsammans med smittkoppor och andra gissel för mänskligheten.