anf.103 Olle Thorell (S):
Herr talman! Vi har i dag att debattera utrikesutskottets betänkande nr 11. Det rör sig om att regeringen har lämnat en skrivelse till riksdagen om den svenska politiken för exportkontroll av krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden under 2012. Skrivelsen innehåller också en redovisning av exporten av krigsmateriel under 2012. I betänkandet behandlas också motioner som rör nedrustning och icke-spridning. Till betänkandet hör tio reservationer.
Herr talman! Jag tänker fokusera på den socialdemokratiska reservationen nr 9, som hör till punkt 6, nedrustning och icke-spridning. Men låt mig först säga något om lejonparten av betänkandet, som handlar om strategisk exportkontroll.
Där är vi socialdemokrater nöjda med att en parlamentarisk kommitté är tillsatt efter att vi och andra partier här i riksdagen från oppositionen har krävt detta i många år.
Kommittén har fått direktiv och satt i gång sitt arbete. Vi ser med stor förväntan fram emot resultatet av utredningen, som ska presenteras senast den 15 december 2014.
Det är av största vikt att det här slutförs, för det står klart att det behövs en moderniserad lagstiftning som tar hänsyn till hur världen ser ut i dag och som tar hänsyn till, inte minst, riksdagens krav på att skärpa exportkontrollen när det gäller icke-demokratier.
Ansvaret vilar nu tungt på utredningen och regeringen att komma fram med ett förslag som vi kan debattera i den här kammaren.
På den socialdemokratiska kongressen formulerade vi vår hållning vad gäller vapenexportlagstiftningen i det dokument som vi kallar för framtidskontraktet. Jag skulle vilja lägga fram det citatet för att tydliggöra vår hållning i frågan:
"Socialdemokratin behöver ta ett politiskt ansvar för att ställa om försvarsindustrin till en ny säkerhetspolitisk situation och modernisera regelverket för vapenexport, bland annat genom att införa ett så kallat demokratikriterium. Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. Socialdemokraterna vill ta initiativ till större öppenhet och transparens vad gäller Exportkontrollrådets behandling av exportlicenser genom att riksdagen informeras."
Därmed torde Socialdemokraternas hållning i frågan vara tydlig.
Herr talman! Detta om vapenexporten. Låt mig nu gå över till vår reservation gällande nedrustning. Det här avsnittet gäller det internationella nedrustningsarbetet, ett arbete och en process som på många vis är nedslående.
FN:s stora nedrustningskonferens i Genève, CD, har präglats av låsningar de senaste 16 åren. Jag ber om ursäkt för orgien i förkortningar som snart följer. Jag tänker på provstoppsavtalet, CTBT, icke-spridningsfördraget, NPT, IAEA:s arbete med inspektioner och kontroller, ett avtal för kontroll av klyvbart material som heter FMCT och det arbete som Finland varit mycket aktivt i, att anordna en konferens om en zon fri från massförstörelsevapen i Mellanöstern.
Det pågår en hel del arbete. Men alla de här processerna har det gemensamt att de går mycket långsamt framåt, om ens något. Det är också gemensamt att kärnvapenstaterna visar mycket lite intresse för just nedrustning av kärnvapen.
Kärnvapenarsenalerna i världen består, och en närmast oförskämd summa pengar används för att modernisera kärnvapenarsenalen. Kärnvapenhotet är en skrämmande verklighet än i dag, inte minst med tanke på utvecklingen i Nordkorea.
I denna miljö av teknikaliteter, förkortningar, bakslag och framsteg i myrstegsformat har ett nytt perspektiv vunnit mark på senare tid. Det är frågan om de katastrofala humanitära konsekvenserna av kärnvapen. Det går ut på att konsekvenserna av en kärnvapendetonation är så oacceptabla och katastrofala ur ett humanitärt perspektiv att dessa vapen i förlängningen måste förbjudas.
Förra veckan var jag och Christer Winbäck från Folkparitet på ett möte med den japanska organisationen Peace Boat. Det kan man kalla ett flytande fredsuniversitet som kryssar jorden runt med sitt budskap om fred, nedrustning och krav på att avskaffa kärnvapen.
Där fick vi också träffa Eiko Nishida, en äldre dam som är en så kallad hibakusha, en överlevande efter atombomberna i antingen Nagasaki eller Hiroshima.
Hon berättade om den där dagen 1945 när hon som liten flicka såg planet högt uppe i skyn, hur det släppte ned något i en fallskärm när hon och hennes far plockade päron i en lund strax utanför Nagasaki. Hon berättade om förödelsen den dagen och de förluster hon och hennes familj drabbades av men också om de fortsatta konsekvenserna under en hel livstid för henne och hela det japanska samhället. Hon bad oss föra fram hennes och deras krav på att förbjuda och avskaffa kärnvapen.
När man hört hennes berättelse och, som jag och många andra, besökt både Nagasaki och Hiroshima är det väldigt svårt att ta till sig några argument som på något sätt inte vill prioritera förslaget att förbjuda kärnvapen. Därför är det mycket anmärkningsvärt med den hållning som den svenska regeringen har tagit i arbetet med att föra fram de humanitära konsekvenserna av kärnvapenanvändning.
Bland annat på den första förberedande kommittén inför 2015 års översynskonferens när det gäller icke-spridningsavtalet präglades diskussionen av detta. Många kärnvapenfria nationer krävde då konkreta nedrustningsåtgärder med hänvisning just till de humanitära effekterna.
En internationell konferens om detta ägde rum i början av mars i Oslo i år på initiativ av den norska regeringen. Men den svenska regeringens intresse var tyvärr svalt.
Det visade sig även när Sverige inte fanns med bland de länder som i FN:s generalförsamlings första kommitté gjorde ett uttalande som efterfrågade ett starkare nedrustningsinitiativ ur ett humanitärt perspektiv på kärnvapen. Sverige valde att passivt ställa sig vid sidan.
Vid ett förberedande möte i Genève i slutet av april i år inför NPT-översynskonferensen ställde sig inte Sverige bakom ett uttalande som 80 länder förde fram.
Sydafrika presenterade uttalandet, och bland undertecknarna fanns länder som Norge, Mexiko, Danmark och Schweiz, bland många andra länder som Sverige normalt sett brukar ha samma uppfattning som i sådana här frågor.
Det här anser vi socialdemokrater vara anmärkningsvärt men tyvärr inte särskilt förvånande eftersom den borgerliga regeringen verkar ha nedprioriterat frågan om kärnvapennedrustning.
När vi för fram kritik till statsrådet om detta får vi mångordiga svar om att det är andra processer och bakomliggande orsaker som måste beaktas. Och att välja spåret med katastrofala humanitära konsekvenser kan distrahera när det gäller annat nedrustningsarbete.
På vilket sätt det skulle distrahera och hur det kan skada att ställa sig bakom uttalanden som har så brett internationellt stöd är för mig ett mysterium.
Sverige fortsätter att ställa sig vid sidan av trots att fler och fler länder sluter upp bakom uttalandet varje gång det förs fram. Andra länder arbetar mycket mer aktivt med de här frågorna. Det borde också Sverige göra.
Den här frågan har bidragit till att ge ny kraft i arbetet för kärnvapennedrustning. Vi beklagar djupt att Sverige ställer sig utanför i stället för att bidra. Parallellen med arbetet att få till stånd ett internationellt förbud mot klustervapen är mycket tydlig och sorglig. Det var samma visa då.
Andra länder tog initiativ och var pådrivande, bland annat Norge, precis som nu. Och genom hela processen tittade Sverige passivt på innan man till slut skrev under.
Kärnvapenhotet är långt ifrån avvärjt. Nordkoreas provsprängning i februari utgör ett alltför tydligt exempel på detta.
Vi socialdemokrater menar att det internationella nedrustningsarbetet måste ta ny fart och att Sverige mycket väl skulle kunna spela en roll i det. För det krävs dock en politisk vilja som den borgerliga regeringen verkar sakna.
Herr talman! Avslutningsvis vill vi socialdemokrater även att Sverige på ett konstruktivt och realistiskt sätt driver frågan om förbud mot all användning av kärnvapen. Sverige bör i samråd med likasinnade stater i FN föreslå att sonderingar och konsultationer inleds för att undersöka förutsättningarna för en internationell konvention om ett fullständigt förbud mot kärnvapen.
Målet är förstås för alla oss här en kärnvapenfri värld. Vägen dit är mycket lång, det vet vi, men den blir inte kortare av att man står kvar i startblocken. Regeringen bör snarast öka engagemanget i nedrustningsfrågorna, och vi socialdemokrater anser att utskottsmajoritetens text inte avspeglas i regeringens agerande. Därför yrkar jag bifall till reservation 9.
anf.104 Bodil Ceballos (MP):
Fru talman! Enligt Genèvedeklarationens hemsida dör minst 740 000 människor direkt eller indirekt som ett resultat av väpnat våld varje år. 490 000 av dem bor inte i länder i konflikt. Bara få av dem dör i direkta strider i länder i konflikt. I stället är det de civila som dödas, kvinnor, män och barn. Men det är inte bara så att människor dör. Miljoner människor befinner sig på flykt runt om i världen för att undkomma strider. Syrien är bara ett exempel. Där har EU:s beslut att ta bort vapenembargot för att bistå rebellsidan redan fått till svar från Ryssland att de ska skicka ännu mer vapen till regimen.
Oavsett om man dör i strid i ett land i konflikt eller på grund av gängvåld eller i familjedrama har någon tillverkat och sålt det dödande vapnet. Nästan 80 procent av världens konventionella vapen exporteras från de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet: USA, England, Frankrike, Ryssland och Kina.
Enligt Sipri dominerar USA och Europa den totala vapentillverkningen och militära tjänstesektorn i världen. 60 procent av all vapenförsäljning kommer från 46 amerikanska företag. De 40 europeiska företagen på listan står för 29 procent av den totala försäljningen. De största är franska, tyska och brittiska företag, men vi vet att även Sverige utmärker sig som ett av de länder som per capita säljer flest vapen i världen. År 2011, då vår vapenexport var högre än någonsin, låg vi etta i denna föga smickrande rankning, och 2012, då vi minskat vår försäljning, ligger vi på en tredje plats, efter Israel och Ryssland.
År 2012 exporterade Sverige krigsmateriel till 61 länder, vilket är en liten minskning i förhållande till tidigare. De största köparna var Indien, 1,4 miljarder, Saudiarabien, 922 miljoner, Frankrike, 899 miljoner, Pakistan, 615 miljoner, och Thailand, 600 miljoner.
Även i kronor och ören minskade exporten i förhållande till rekordåret 2011. Att den gjorde det beror på att flera stora affärer slutlevererats.
Fru talman! Fjolårets praktskandal, då Saudigate uppmärksammades, blev förmodligen en väckarklocka till och med för de allra mest vapenexportvänliga här i landet. Att vapen exporterats till regimerna i Nordafrika och Mellanöstern från olika europeiska länder har lett till debatt runt om i Europa. Trots det fortsätter svensk vapenexport till flera kontroversiella länder i regionen. Till exempel exporterade Sverige 2012 krigsmateriel för strid till Bahrain för 35 miljoner kronor. 34 procent av exporten gick 2012 till icke-demokratier. Under året upptäcktes också det svenska granatgeväret Carl Gustaf hos regeringsstyrkor i krigets Burma och hos rebellstyrkor i Syrien. Båda är länder som täcks av vapenembargon från EU.
Om vi tittar på den svenska försäljningen i ett längre perspektiv ser vi att den har ökat markant och att den skiftat fokus från att ha haft andra europeiska länder som största köpare till att i stället ha allehanda diktaturer och länder i konflikt i topp.
Jag hoppas att intresset och den moraliska kompass som vi skymtade under förra våren bland många, inte minst hos allmänheten, håller hela vägen i mål då vi i december 2014 ska lägga fram ett förslag till skärpning av lagstiftningen för att hindra export av krigsmateriel till icke-demokratier i framtiden.
En skärpning är nödvändig trots att huvudregeln för svensk vapenexport är att den är förbjuden om exporten inte är både försvarspolitiskt och säkerhetspolitiskt motiverad och dessutom inte strider mot svensk utrikespolitik. Arbetsmarknadsskäl är inte grund för att exportera vapen, och vapen får inte säljas till länder i krig. Med det regelverk vi har borde det inte vara så lätt att sälja vapen, men det är klart: När regeringen skapar en särskild myndighet som bara har till uppgift att främja vapenförsäljning och när praxis tar sig sådana uttryck att till och med byggen av vapenfabriker i diktaturer anses ligga inom ramen för svensk rätt kan man ju förstå att exportsiffrorna är på uppgång i Sverige.
Jag hoppas att mina kolleger i Krigsmaterielexportutredningen inte tappar fokus under resans gång och att vi verkligen ser till att det blir en skärpning i enlighet med det uppdrag vi har. För Miljöpartiets del är det en självklarhet att hålla fokus och att vi snarare ska skärpa lagen mer om kommittén finner att så är möjligt.
Fru talman! Kärt barn har många namn. Vi talar om försvarsmaterielexport, vapenexport eller krigsmaterielexport. Valet av ord har ett symbolvärde, och att tala om "försvar" ger en helt annan innebörd än att tala om "krig". Faktum är dock att det vi faktiskt exporterar är materiel som används i krig och övervakningsutrustning som används för internt förtryck. Det är bra om vi inte hymlar med vad vi faktiskt ägnar oss åt utan kallar saker vid dess rätta namn.
Detsamma gäller när vi talar om försvarsmaterielindustrin eller vapenindustrin här i Sverige. Jag har aldrig hört någon säga krigsmaterielindustri om den vapenindustri vi har här. Det låter nämligen förfärligt, och det är väl inget vi som nation vill kännas vid - att vi producerar vapen som andra länder ska använda i sina krig. Ändå är det faktiskt det.
Fru talman! Den svenska krigsmaterielindustrin ger många arbetstillfällen; det råder inget tvivel om det. Arbetstillfällen är dock, som sagt, inte grund för svensk vapenexport enligt gällande lagstiftning. När Miljöpartiet för några år sedan började tala om behovet att ställa om den svenska vapenindustrin till något vi har större nytta av och som är mer inriktat på att tackla de verkliga hot samhället i dag står inför skakade många på huvudet. Jag är därför väldigt glad att fler börjar tänka i de banorna.
Betydelsen av en omställning till annan produktion, med bibehållande av den högteknologiska kompetens som finns i krigsmaterielindustrin, är något som då och då poppar upp i debatten i dag. Sveriges sikte borde vara att ställa om från vapenproduktion till civil produktion. Kompetensen som finns inom vapenindustrin ska självklart tas till vara, men genom att tillverka produkter som kunderna och medborgarna vill ha och som de är beredda att betala för - utan subventioner.
Fru talman! En annan anledning att ställa om krigsindustrin är att det förekommer så mycket skumraskaffärer i branschen. Det är korruption, motköp med mera. För att få internationella vapenaffärer i hamn använder sig vapenindustrin ofta av omfattande motköpsaffärer, så kallade offsetaffärer. De tillämpas företrädesvis när det gäller just krigsmateriel och när summan överstiger 100 miljoner kronor. Inte sällan ingår i sådana affärer också att delar av produktionen förläggs till köparlandet, därför att de vill göra ett tekniksprång och dra nytta av den tekniska kompetensen. Inte sällan lovar säljaren att investera och importera varor till ett flera gånger högre värde än den ursprungliga vapenaffären.
Det råder i dag stor enighet om att motköpsaffärer generellt är något dåligt, eftersom det strider mot frihandelns principer. De hindrar den fria konkurrensen, omgärdas av näst intill obefintlig transparens och öppnar för korruption. World Trade Organization har i princip förbjudit offsetaffärer, men eftersom överskottet på vapen är så stort i världen har de beslutat om att göra undantag för just krigsmateriel.
Miljöpartiet menar att den svenska regeringen aktivt ska ta avstånd från vapenindustrins användande av motköpsaffärer. Det borde dessutom vara svårt, om inte omöjligt, att tillåta vapenindustrins motköpsaffärer då de är oförenliga med politiken för global utveckling. Vår handelspolitik, inklusive regelverket som omgärdar vapenexporten, ska inte kunna motverka de insatser som görs inom ramen för Sveriges politik för global utveckling.
Fru talman! Länder i konflikt eller postkonflikt har ofta svårt att upprätthålla respekten för de mänskliga rättigheterna. Kopplingen mellan fattigdom och väpnade konflikter är väl dokumenterad. Ett av de största hoten mot möjligheten att minska fattigdomen är en återgång till väpnad konflikt. Väpnade konflikter kostade till exempel den afrikanska kontinenten över 280 miljarder amerikanska dollar mellan 1990 och 2005. Det är ungefär samma summa som det totala biståndet under samma period. Den internationella vapenhandeln, också den svenska, är en viktig drivande kraft som bidrar till krig och till att förvärra väpnade konflikter.
Fru talman! Olle Thorell talade mycket nedrustning. Jag kan säga att vi instämmer i väldigt mycket av det Olle redan har tagit upp, men jag kommer att nämna nedrustning i alla fall lite kortfattat. Vi menar att regeringen på senaste tiden har slirat väldigt mycket på formuleringarna vad gäller spridning av kärnvapen. Regeringen lämnar till och med internationella samarbeten, vilket ger en mycket dålig signal till andra länder.
För oss i Miljöpartiet är motverkandet av spridning av kärnvapen ett självklart politiskt ställningstagande. Skiljelinjen i den svenska politiken när det gäller kärnvapenfrågan är dock den politiska viljan att aktivt trycka på de länder som redan har kärnvapen att skrota dem samt motståndet mot en spridning av kärnkraft för energi, som ju är en grundförutsättning för kärnvapen. Vi ser att Sveriges nedrustnings- och icke-spridningspolitik i dag har fokus på icke-spridning snarare än på nedrustning. Vi menar att Sverige måste driva på starkare också för nedrustning.
Det bör vi göra för hela världen, men vi kan lägga extra stort fokus på vårt närområde, det vill säga EU, där vi har störst möjlighet att påverka. EU-kommissionen och många EU-länder strävar mot att utveckla EU till en alltmer sammanflätad union även på försvarssidan, inte minst nu i kristider då de olika medlemsstaterna skär ned i de nationella försvarsbudgetarna. Det kan i förlängningen innebära att 25 länder som valt att inte utveckla kärnvapen kommer att ingå i ett nära militärt försvarssamarbete med de två länder som aktivt valt att ha dem. Sverige bör aktivt verka för ett helt kärnvapenfritt EU och Europa. Det innefattar självklart också kärnvapen utplacerade av USA.
Fru talman! Under hösten 2012 presenterade Schweiz i FN:s generalförsamlings första kommitté ett gemensamt uttalande om de humanitära dimensionerna av kärnvapen. Uttalandet lyfte, vilket jag tror att Olle också tog upp tidigare, bland annat fram de humanitära konsekvenser som skulle följa om kärnvapen används och starka indikationer på att kärnvapen inte är förenliga med internationell humanitär rätt. Trots att uttalandet sedermera har fått stöd av en rad länder ställde sig Sverige inte bakom det. Sverige har också under våren lämnat nedrustningsinitiativet NAC.
Är det någon som egentligen känner igen Sverige av i dag? Utrikesminister Carl Bildt kallade nyligen kravet på att eliminera kärnvapen ett stickspår. Jag kan inte påstå att jag känner igen den svenska politiken för nedrustnings- och icke-spridningsarbete längre. För oss i Miljöpartiet är det en självklarhet att frågan om de humanitära konsekvenserna ska uppmärksammas, och vi uppmanar regeringen att faktiskt ta ställning vad gäller de humanitära effekterna av kärnvapen som grund för nedrustning.
Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 3 och 10.
anf.105 Björn Söder (SD):
Fru talman! Jag skulle vilja börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservationer 2, 4 och 8.
Det är en grundläggande förutsättning för alla diskussioner i det här ämnet att det svenska försvaret i huvudsak ska ha till uppgift att försvara Sverige. Med detta sagt blir det också så att den absoluta huvuddelen av ansvaret för denna uppgift kommer att vila på våra egna resurser. Om man fortsätter resonemanget finns det därmed ett behov av att tillgodose en stabil tillgång på materiel till detta territorialförsvar.
Det är svårt att se att vi vare sig nu eller i framtiden skulle kunna räkna med att vi i alla tänkbara sammanhang kommer att ha möjlighet att köpa materiel från internationella källor, speciellt i en situation där det internationella läget försämras. Om en sådan situation uppstod och Sverige var utsatt för en förhöjd hotbild skulle vi i och med detta riskera att lida brist på viktig militär materiel. Därför måste Sverige också ha en försvarsindustri.
Det här resonemanget är mycket grundläggande och har under lång tid utgjort en grundpelare för den svenska synen på försvarsindustrin och krigsmaterielexporten. Svensk politik på detta område har alltid haft att hantera å ena sidan försvarets behov och å andra sidan de farhågor som har funnit att en vapenexport skulle kunna sätta svenska vapen i händerna på grupperingar vars agerande inte ligger i linje med svenska värderingar.
Det är därför en aning oroväckande att dessa principer nu ser ut att vara på väg att rubbas i flera aspekter. Regeringens linje har i allt högre grad kommit att bli att fokusera på inköpt materiel utan att ta hänsyn till att detta också kan medföra betydande fördyringar.
I synnerhet kan detta bli fallet när man beaktar att även om sådana vapensystem som vi har behov av finns tillgängliga att köpa från hyllan är det inte säkert att de är kompatibla med varandra eller med vår befintliga materiel, vilket medför ytterligare kostnader för en anpassning av dessa.
Det är med hänvisning till detta resonemang av vikt att sådan industri som är viktig för försvaret behålls inom landet. Det är därför inte helt oproblematiskt att förvarsindustrin gradvis har övergått i internationella vapenkoncerners ägo. Regeringen bör med hänsyn till detta verka för att viktig försvarsindustri behålls i svensk ägo, om nödvändigt genom att staten går in som ägare. Vi får inte glömma att när vi själva investerar i projekt med svenskproducerad materiel kan nettokostnaden bli mycket låg, eller vi kan till och med samhällsekonomiskt gå med vinst på grund av spill over-effekter. Låt oss heller inte glömma att försvarsindustrin berör ca 30 000 jobb och indirekt sysselsätter ca 100 000 personer. Det är väldigt många.
Vår utgångspunkt är att denna försvarsindustri måste kunna verka under förhållanden som så långt möjligt är ekonomiskt fördelaktiga för de svenska skattebetalarna. Det betyder att försvarsindustrin ofrånkomligen måste ägna sig åt export för att genom försäljning kunna bidra till att bära utvecklingskostnaderna. Det finns krafter i denna kammare som helst såg att Sverige inte hade någon krigsmaterielexport alls. Resonemanget håller dock inte.
Den internationella efterfrågan på krigsmateriel försvinner inte därför att svensk industri slutar delta på marknaden, utan köparna kommer givetvis att hitta andra säljare och köpa av någon annan. Den enda konkreta förändringen blir då att försvarsmateriel blir svårare att anskaffa för det svenska försvaret och därmed dyrare - en fördyring som ytterst landar i knäet på skattebetalarna.
Resonemanget håller inte som sagt. Å andra sidan kan jag inte helt frigöra mig ifrån misstanken att de som framför argument av denna typ helst skulle vilja att Sverige inte hade något militärt försvar över huvud taget.
Fru talman! När det gäller krigsmaterielexporten anser vi att det är önskvärt med en reglering. Vi menar att principerna för Sveriges krigsmaterielexport innebär en ständig avvägning mellan Sveriges försvarsindustriella och säkerhetspolitiska intressen å ena sidan och exempelvis hänsyn till svenska utrikespolitiska mål, situationen för mänskliga rättigheter och risken att vapnen används mot den egna befolkningen i ett presumtivt köparland å den andra.
Det vore naturligtvis även kontraproduktivt att sälja krigsmateriel till en fientligt sinnad makt eller till någon gruppering som skulle kunna tänkas använda krigsmateriel mot oss eller mot någon hypotetisk allierad. Enligt vår mening måste bedömningen av krigsmaterielexport i framtiden vila på en avvägning mellan dessa faktorer.
Världen är dock inte svart och vit. Sveriges ställningstaganden bör även i framtiden präglas av realism och kompromissvilja. Vi sverigedemokrater anser att den främsta utmaningen inom exportkontrollpolitiken inte främst består i att införa ytterligare villkor för försvarsmaterielexporten utan i att i praktisk handling tillämpa och efterleva de redan existerande regelverk, som har upprättats i bred politisk enighet på såväl nationell som internationell nivå. Och det existerande regelverket är restriktivt. Dessutom har vi en demokratisk insyn genom att riksdagspartierna är representerade i Exportkontrollrådet.
I en situation där vi har ett kompromisslöst krav på att vi inte under några omständigheter kan sälja försvarsmateriel, eller för den delen krigsmateriel, till länder som ännu inte har en fullständigt utvecklad demokrati, som en del partier förespråkar, skulle vi sannolikt inte kunna bistå med försvarsmateriel i till exempel ett Tibet som utropar självständighet gentemot ett totalitärt Kina. I denna kontext skulle vi i ett historiskt perspektiv inte heller ha kunnat bistå till exempel Polen, Finland och Kuwait i deras strävanden efter att bevara sin nationella frihet från attackerna från Hitler, Stalin och Saddam Hussein.
Med dessa exempel i beaktande är det alltså långt ifrån omöjligt att vi skulle förvärra situationen i stället för att förbättra den genom ett sådant här beslut om ytterligare direktiv och regelverk. Om vi nu avstår från att sälja till alla länder vars samhällssystem inte är desamma som i västvärldens demokratier, som en del partier förespråkar, och resultatet blir att ännu värre regimer ökar i styrka, vad har vi då vunnit på detta?
Fru talman! Vi vill betona att vi inte anser det är principiellt fel att Sverige ingår samarbeten om krigsmaterielutveckling eller avtal som reglerar internationell handel med krigsmateriel så länge som dessa samarbeten står i samklang med Sveriges långsiktiga intressen. Men det är viktigt att sådana samarbeten inte hamnar i strid med Sveriges behov av en egen försvarsindustri.
EU:s gemensamma ståndpunkt och de åtta kriterier som ska beaktas innan ett beslut fattas om krigsmaterielexport till ett land är kriterier som vi tycker är bra och ska följas. Ur vår synvinkel kan EU-samarbetet i frågor av denna typ dock aldrig tillåtas leda till att Sveriges handlingsfrihet eller möjligheter till en egen livskraftig försvarsindustri inskränks, något som i förlängningen riskerar leda till att Sverige inte kan nå sina säkerhets- och utrikespolitiska mål. Sverige bör inte ingå i samarbeten som har sådana följder.
Vi anser att Sverige bör återta kravet på motköp i syfte att gynna svenska små och medelstora företag. Svenska myndigheter bör, i enlighet med artikel 21 punkt 4 i försvarsupphandlingsdirektivet, tilldela underleverantörer en god andel av kontrakten i syfte att ekonomiskt gynna viktiga innovationsföretag.
anf.106 Hans Linde (V):
Fru talman! Den svenska vapenexporten, som vi ju debatterar i dag, har ökat kraftigt under det gångna decenniet. Aldrig förr i Sveriges historia har vi exporterat så mycket vapen från det här landet som vi gjort under de gångna åren. Under förra året, 2012, exporterade Sverige vapen för 9,8 miljarder kronor. Det gjorde oss till världens elfte största vapenexportör under förra året. Bland köparna återfinns en lång rad diktaturer, auktoritära regimer, krigförande stater och länder som gör sig skyldiga till grova och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Bland de största köparna återfinns länder som Thailand, Saudiarabien, Indien och Pakistan, länder som i alla fall för oss vänsterpartister är oerhört problematiska som köpare av svenska vapen och svensk krigsmateriel.
Vi i Vänsterpartiet har varit starkt kritiska till denna utveckling. Vi tycker att den står tydligt i strid med hur vi vill att Sverige ska agera i världen. Sverige kommer inte att vara ett land som har någon trovärdighet i att vara en röst för fred, demokrati, frihet och mänskliga rättigheter i någon del av världen så länge som vi beväpnar auktoritära och icke-demokratiska regimer.
Dubbelmoralen i den svenska vapenexporten blev inte minst tydlig under de gångna årens folkliga protester och revolter i Nordafrika och Mellanöstern. Samtidigt som unga män och kvinnor med ett enormt mod har trotsat sina regimer och krävt frihet, demokrati och sociala rättigheter på gator och torg runt om i Nordafrika och Mellanöstern har Sverige beväpnat i stort sett alla auktoritära regimer i hela regionen. Det är för oss vänsterpartister alldeles uppenbart att Sveriges regelverk för export av vapen behöver förändras i grunden.
Behoven av en grundlig reformering av den svenska krigsmateriellagstiftningen har dessutom i synnerhet understrukits av den så kallade Saudiaffären, där det avslöjades att både den nuvarande och den tidigare regeringen har gett sitt godkännande till att Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, inlett ett samarbete med Saudiarabien med syfte att hjälpa saudierna att bygga upp en fabrik för antitankvapen.
Vänsterpartiets mål är tydligt, och vi hymlar inte med det. Vi vill se en värld i fred, en värld utan vapen. Därför menar vi att svensk vapenexport på sikt helt ska avvecklas. Men i de reservationer som i dag ligger på riksdagens bord visar vi på konkreta steg som Sverige skulle kunna ta i dag, här och nu, för att reglera den svenska vapenexporten och förhindra att Sverige exporterar vapen till diktaturer, länder som begår brott mot de mänskliga rättigheterna och länder som befinner sig i krig.
Fru talman! År 2011 slog riksdagen fast att "regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag till ny krigsmateriellagstiftning i syfte att skärpa exportkontrollen av krigsmateriel gentemot icke-demokratiska stater".
Två år senare kan vi konstatera att regeringen visserligen har tillsatt en utredning men att den inte ska vara klar förrän den 15 december 2014, med andra ord efter nästa val. Det kommer att ta flera ytterligare år innan vi kan få förslag om en reformerad krigsmateriellagstiftning på riksdagens bord. Tidigast i den vapenexportdebatt som vi kommer att ha 2017 i denna kammare kommer vi att se de eventuella resultaten av en eventuell skärpning av svensk krigsmateriellagstiftning.
För oss vänsterpartister är inte detta acceptabelt. Vi ser redan nu hur tiden sprungit från den lagstiftning vi har i Sverige. Den lagstiftning vi har i Sverige har omtolkats så många gånger att det som egentligen skulle vara ett tydligt regelverk alltmer påminner om ett lapptäcke med enorma malhål.
Samtidigt ser vi att det folkliga stödet för den svenska vapenexporten har försvunnit. En opinionsmätning som publicerades av SVT för ett år sedan visade att bara 13 procent av svenska folket stöder svensk vapenexport till diktaturer.
Men efter snart sju år med den borgerliga regeringen har inte en enda reglering av svensk vapenexport presenterats eller genomförts.
När det gäller att försämra för sjuka och arbetslösa rusar den borgerliga regeringen fram som frustande hästar på en galoppbana, men när det kommer till att förhindra vapenexport och att diktaturer och förtyckarregimer beväpnas finns det sengångare och sköldpaddor som rör sig snabbare.
Fru talman! Vänsterpartiet har varit tydligt. Vi vill se ett förbud mot vapenexport till diktaturer, och vi vill se ett förbud mot vapenexport till krigförande stater och stater som begår grova och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi tycker att den pågående utredningen behöver få tydliga tilläggsdirektiv på dessa punkter.
Vi vill också att den pågående utredningen ska titta på frågor om import, utlåning och uthyrning av vapen. Det är ett område som i dag är i det närmaste oreglerat.
Detta har bland annat inneburit att Sverige tidigare har lånat ut krigsmateriel till Israel. Vi har sett hur den svenska försvarsmakten köpt vapen från bland andra Israel och Vitryssland. Det innebär att våra gemensamma skattepengar går via den svenska försvarsmakten rakt in i krigsmaterielindustrin i både Vitryssland och Israel. Detta sker i ett läge när brotten mot de mänskliga rättigheterna fortsätter i Vitryssland och Israel bygger ut sina bosättningar, fortsätter att fördriva palestinier från de ockuperade länderna och skjuter varje försök till fredssamtal i sank.
Vi kan inte acceptera detta, och därför yrkar jag bifall till reservation 1.
Fru talman! Det är hög tid för militär nedrustning. Globalt sett har militärutgifterna ökat dramatiskt det senaste decenniet. Mellan 2000 och 2010 ökade världens militära utgifter med 50 procent, enligt Stockholms internationella fredsforskningsinstitut Sipri. Sipri uppskattar att enbart under 2012 uppgick världens militära uppgifter till 1 750 miljarder dollar.
Som en jämförelse har FN beräknat att det skulle räcka med två och en halv dags militära utgifter under 2012 för att rädda livet på sex miljoner mammor och barn världen över.
De senaste åren har vi sett en marginell minskning av jordens militära utgifter. Det beror dock inte på ett framgångsrikt nedrustningsarbete utan snarare på att det är ekonomisk kris i USA och EU.
Behoven av militär nedrustning syns inte bara på det globala planet utan också i vårt eget närområde. Vi har sett den ökade exploateringen av Arktis naturtillgångar och hur möjligheten att skapa nya transportleder i Arktis i spåren av klimatförändringarna gör att allt fler länder blickar norrut och börjar bevaka sina intressen, också militärt.
Militariseringen av Arktis tar sig många olika uttryck och märks till och med i vårt eget land. Under de senaste åren har vi sett ett stort antal internationella militärövningar, ofta tillsammans med Nato, i norra Sverige.
Ett exempel är Cold Response som arrangerats årligen sedan 2007. Ett annat är den Natoledda flygövningen Loyal Arrow som genomfördes 2009 och var den största flygövningen i Sveriges historia.
Övningsfältet Neat, North European Aerospace Test range, har samtidigt utvecklats till en av de viktigaste arenorna för Natos testning av bombflygplan, förarlösa flygplan, missiler och andra vapentyper.
Vänsterpartiet har kraftigt motsatt sig denna utveckling, både här i riksdagens talarstol och genom att vara på plats i norra Sverige och demonstrera och protestera mot dessa militärövningar med Nato.
Vänsterpartiet står upp för militär nedrustning och för den svenska militära alliansfriheten. Därför har vi lagt fram konkreta förslag på riksdagens bord om att det är hög tid att Sverige inte tillåter Nato att genomföra fler militärövningar eller testa vapensystem på vårt territorium.
Vänsterpartiet vill också att Sverige tar initiativ till en konvention för Arktis som innebär en demilitarisering av regionen. Flera av de stater som visar allt större intresse för Arktis har i dag kärnvapen. Vi vet att kärnvapen redan har förts upp till genom kärnvapenbestyckade ubåtar - något som flera av de stater som gränsar till Arktis har.
Samtidigt ser vi att stora delar av vårt jordklot i dag täcks av kärnvapenfria zoner och zoner fria från massförstörelsevapen. Latinamerika, Afrika, Centralasien och Antarktis täcks av kärnvapenfria zoner och zoner fria från massförstörelsevapen.
Vänsterpartiet vill se att vi på samma sätt skyddar Arktis och att Sverige tar initiativ till att inrätta en zon fri från massförstörelsevapen och kärnvapen i Arktis. Därför yrkar jag avslutningsvis bifall till reservation 10.
anf.107 Björn Söder (SD):
Fru talman! Vänsterpartiet är ett av de partier som står bakom förslaget att införa ett demokratikriterium för export. Vi kan nog båda vara överens om att man kan se vissa länder som renodlade diktaturer och andra länder som renodlade demokratier, men vi är nog också överens om att det kan finnas ett stort spektrum där emellan med länder som kanske inte är fullt ut renodlade demokratier.
Att införa ett demokratikriterium för att exportera vapen är lovvärt, i alla fall på papperet. Min fråga till Hans Linde är dock: Hur definierar Hans Linde en diktatur? Var går gränsen när det gäller de länder som inte är fullt utvecklade demokratier i dagsläget?
anf.108 Hans Linde (V):
Fru talman! Det är lite spännande att diskutera vapenexport, demokrati och diktatur. När det kommer till just vapenexport blir det plötsligt så extremt svårt att definiera en diktatur. Det gäller för Sverigedemokraterna och tyvärr också för Sveriges försvarsminister som har haft stora problem att hantera frågan om huruvida Saudiarabien är en diktatur eller inte.
Detta problem har vi nästan aldrig annars i utrikesutskottet. I andra sammanhang kallar vi länder demokratier och diktaturer utan att ha detta problem.
Tittar man på listan över länder som Sverige exporterar vapen till är det inte speciellt komplicerat. Saudiarabien är självklart en diktatur. Detsamma gäller Förenade Arabemiraten, Bahrain, Singapore och Kazakstan. De är alla länder som Sverige under de gångna åren har exporterat vapen till.
Vänsterpartiet har föreslagit ett demokratikriterium. För att vi ska kunna exportera vapen till ett land måste landet möta de grundkrav vi ställer på en demokrati. Dessa ska definieras av en utredning som tar fram kriterier som man kan utgå från och som man tydligt kan svara ja eller nej på om ett land uppfyller.
Sådana kriterier är till exempel att det finns fri press, att man genomför flerpartival och att det finns fria oberoende fackföreningar. Det är några av de kriterier jag har för en demokrati och krav som jag vill ställa på ett land för att Sverige ska få exportera vapen till det landet.
Det är inte svårare än så. Men uppenbarligen är det mer komplicerat för Björn Söder och Sverigedemokraterna.
anf.109 Björn Söder (SD):
Fru talman! Vi anser att det finns tillräckliga verktyg och regelverk för hur Sverige ska syssla med krigsmaterielexport.
Jag kan utröna av Hans Lindes svar att det kanske inte är så lätt att definiera. Det finns länder som är på väg mot demokrati men som ännu inte uppfyller de kriterier som Hans Linde radade upp.
Om dessa länder inte kan ta emot export från Sverige på grund av demokratikriteriet och det innebär att andra krafter kan komma till makten, vad har då Sverige och omvärlden vunnit om dessa krafter är betydligt värre än de som sitter vid makten tillfälligt och strävar efter att utveckla sitt land till en demokrati?
Det vore olyckligt att införa ett kriterium som målar allt i svart och vitt till följd av de krav som Hans Linde radar upp.
Det är fullt tillräckligt med de verktyg och regelverk vi har i dag där man tar ställning från fall till fall. Så bör man också göra fortsättningsvis.
Än en gång, Hans Linde: Vad har man vunnit på om man låser sig till ett kriterium, och det omöjliggör en export till dem som har makten i ett land på grund av att de ännu inte har uppfyllt det men strävar dit, och det i stället kommer andra krafter till makten som kanske raserar det bygge man håller på med?
anf.110 Hans Linde (V):
Fru talman! Den här typen av argumentation stöter man ibland på när det gäller vapenexport. Man får höra att om inte Sverige exporterar vapen kommer någon annan att göra det. Om inte vi beväpnar diktaturerna och de auktoritära staterna kommer något annat land att göra det. Det innebär i så fall att vi låter världens skurkstater sätta ribban för svensk vapenexport.
Vi ser i dag att till exempel Ryssland exporterar vapen till regimen i Syrien samtidigt som vi ser ett blodbad i det landet. Ska Sverige låta det vara ribban för vår vapenexportpolitik? Man kan fråga sig om också Sverige exportera vapen till regimen, utifrån det resonemanget.
Frågan är: Vad vinner världen på att Sverige skärper sin lagstiftning? Om vi tittar globalt finns det nu ett enormt behov av länder som vågar går före i nedrustningsarbetet och vågar vara de goda exemplen när det kommer till vapenexport.
Det finns också en större poäng. Jag har en vision av att vårt land ska vara en tydlig kraft för fred, demokrati och nedrustning världen över. Jag vill att vi i Sverige ska utnyttja vår militära alliansfrihet och vår internationella trovärdighet till att agera som medlare i konflikter.
Där kan vi spela en enormt stort roll. Det har vi gjort historiskt i många konflikter. Vi har varit en tydlig kraft som spelat en avgörande roll för att länder har kunnat gå från krig och konflikt till fred och demokrati.
Jag tror att vi har möjlighet att göra det också i framtiden. Men den rollen är väldigt svår att spela om vi samtidigt exporterar vapen till diktaturer och förtryckarstater.
Jag noterar att Sverigedemokraterna i varje fall är alldeles nöjda med den lagstiftning som finns i dag och inte tycker att det finns behov av några nya kriterier. Jag vill förtydliga att det innebär att Sverigedemokraterna ställer sig bakom den vapenexport som i dag sker utifrån den lagstiftning som finns i dag.
Det innebär att Sverigedemokraterna tydligt tar ställning till svensk vapenexport till diktaturerna i Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain och en lång rad andra stater. Det är ett intressant ställningstagande från Sverigedemokraternas sida.
anf.111 Ulrik Nilsson (M):
Fru talman! Vi behandlar den årliga skrivelsen om vapenexport. Det är egentligen det ämnet som är huvudfokus. Det handlar om att diskutera: Hur har den strategiska exportkontrollen sett ut under 2012? Vilka beslut är fattade? Vilka bedömningar är gjorda? Vad är det för situation vi har?
När man läser dokumentet kan man konstatera att i faktiska siffror har vapenexporten minskat med ungefär 30 procent till en nivå på knappa 10 miljarder kronor eller motsvarande i storleksordning 1 procent av det totala exportvärdet i Sverige.
Vi kan också konstatera att värdet av beslutade utförseltillstånd - det man har prövat under året och tagit ställning till - har minskat med 27 procent och har ett värde på knappa 8 miljarder kronor, det vill säga något mindre.
Detta är stora summor, men det innebär också minskningar. För ett år sedan fick vi mycket kritik för att de hade ökat. Jag har inte förväntat mig motsvarande beröm för att de nu har minskat. Men det finns skäl att konstatera att det varierar över åren. Det är i huvudsak beroende på att avtalen och affärerna är så pass omfattande att det spelar stor roll vilka år de infaller.
Vi kan också av skrivelsen konstatera - och det har redan flera gjort här - att vi har köparländer som Indien, där det rör sig om 1,4 miljarder, ungefär 15 procent, ned till länder som köper för ganska lite och gör väldigt begränsade inköp.
Totalt sett handlar de fem största länderna som är nämnda här för ett belopp som utgör en betydande del av den totala vapenexporten. Man kan säkert diskutera varje enskilt land. Jag kommer tillbaka till det så småningom.
Detta är långa avtal. Det är en trögrörlig materia. Försäljningen till Indien är till exempel rester av de affärer som gjordes på 70- och 80-talet. De lever kvar så pass länge. Vi har att ta hänsyn till hur vi hanterar de långa avtalen.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att skrivelsen ger bilden att den svenska krigsmaterielexporten, vapenexporten eller strategiska exporten, kärt barn har många namn, i stort sett är oförändrad över tiden. Åtminstone har den för 2012 i stort sett ut som tidigare år.
Fru talman! När man behandlar ärendet ska man också vara medveten om att vi gör en trefaldig avvägning. Vi har de utrikespolitiska målsättningarna, de försvarspolitiska målsättningarna och också de industripolitiska målsättningarna, låt vara att vi lägger lägre vikt vid de industripolitiska målsättningarna i de bedömningar som görs vid strategisk exportkontroll.
Vi måste också konstatera att vi bland annat behöver ett svenskt försvar. Det har vi varit överens om. Vi har tidigare sagt att vi därmed har behov av försvarsindustri. Kan man ersätta den med inköp? Det är en fråga som med jämna mellanrum rör sig i debatten.
Svaret är: Det kanske man kan. Men man blir naturligtvis långsiktigt beroende av den part man köper ifrån. Det är på samma sätt som när vi ser att de långsiktiga avtalen nu ger konsekvenser på säljarsidan.
Innan man säger att vi helt ska ersätta det med inköpta vapen kan man fundera på vad det innebär för säkerhetspolitiska låsningar för Sverige.
Fru talman! Jag vill gärna nämna de problem som ligger på den industriella sidan. Det gäller framför allt frågan om dubbla användningsområden. I dag säljer vi många industriprodukter som man också har möjlighet att använda för andra än avsedda ändamål.
Där behöver vi vara väldigt noggranna. Det är rätt att man har tagit upp den frågan i lagstiftningen. Men jag kan fortfarande se problem i det.
Fru talman! Jag tycker att dagens system fungerar ganska bra. Jag tror egentligen att det på något sätt bara handlar om människor, om vi sedan kallar dem för ISP, Exportkontrollrådet eller något annat. Jag tror inte på ett system där kriterierna i varje enskilt läge kan förutses så att de alltid ger en korrekt bedömning.
Det kommer alltid att vara fråga om bedömningar. Det kommer alltid att vara en fråga om hur man väger olika faktorer mot varandra. Därför är det viktigt att konstatera att det dels behövs personer som gör avvägningen, dels att det behövs en öppenhet i de delar där det går att vara öppen så att man kan redogöra för utifrån vilka utgångspunkter ett beslut fattas.
Fru talman! Utredningen
Översyn av exportkontrollen av krigsmateriel
, kallad KEX, har nu satt i gång sitt arbete. Jag är en av dem som är med i utredningen.
Jag kan konstatera att det går att göra som Hans Linde gjorde alldeles nyss, förenkla, och säga: Känner vi igen en demokrati? Känner vi igen en diktatur? Någonstans har vi någon sorts känslomässig bedömning av de allra flesta stater. Det kan uttryckas i att de är mer eller mindre auktoritära, att man bör akta sig mer eller mindre för dem, eller vad vi kallar dem. Det kan vara en sak.
Frågar man expertisen säger de: Ska ni ha lagtekniskt hållbara definitioner ska vi vara väldigt noggranna. Utvecklingen ser lite annorlunda ut och skiljer sig åt över tiden. Det gör att det är lättare att instämma i principen än vad det är att uttrycka det på ett sätt som är hållbart.
Fru talman! Jag ska också säga några ord om följdmotionerna. De kan tyckas ha lite svag koppling till själva skrivelsen. Förutom de följdmotioner som rör sig om skrivelsen handlar följdmotionerna om nedrustningsarbete generellt. Det gäller ATT, Arms Trade Treaty, och liknande.
Här har det förts en diskussion framför allt från Olle Thorell om nedrustningsarbetet. Ska man titta på kärnvapennedrustning finns det två saker som är viktiga. Det ena är att få de stater som har kärnvapen att minska mängden kärnvapen i rotation. Det andra är naturligtvis att se till att inga nya stater får kärnvapen.
Då kan man fundera på vilka argument som är vägledande för att lyckas med detta. Jag håller med om att de humanitära konsekvenserna av kärnvapen är förödande. Det kände man till redan i augusti 1945 efter de första insatserna i Hiroshima. Berättelserna från Hiroshimaöverlevande - jag har själv träffat en av dem i ett sammanhang - är naturligtvis sådana att det inte går att slå bort dem. Jag tror inte att vi berättar någon nyhet för någon riksdagsledamot eller för någon ens i kärnvapenstaterna om vi säger att de humanitära konsekvenserna av kärnvapen är förödande. Men jag tror inte att vare sig Indien eller Pakistan kommer att säga att det är den faktorn som avgör att de ska sluta att ha kärnvapen, i varje fall inte så länge den andra sidan i konflikten har det.
Det är där vi skiljer oss lite grann åt. Hur bred ska paletten vara när Sverige på alla sätt försöker medverka till kärnvapennedrustning? Det är en övertygelse hos den svenska regeringen att vi ska göra det, och vi gör det också. Men man har valt att säga att vi behöver en bredare verktygslåda och inte ska låsa oss för enbart den i och för sig viktiga och korrekta delen att kärnvapen har humanitära konsekvenser som är svårförsvarade.
Fru talman! Skrivelsen är lagd på bordet. Den visar utvecklingen 2012. Det är ett antal följdmotioner som hanteras. Jag avslutar mitt anförande med att dels yrka bifall till utrikesutskottets förslag, det vill säga att skrivelsen läggs till handlingarna, dels yrka avslag på de motioner som finns.
anf.112 Bodil Ceballos (MP):
Fru talman! Jag blir väldigt fundersam när jag hör Ulrik tala om industripolitiska målsättningar. I mitt anförande tog jag upp att arbetsmarknadsskäl enligt svensk rätt inte är en grund för att tillåta vapenexport. Det här är någonting som jag tycker att det är viktigt att vi håller skilt från det som är vår vapenexportlagstiftning. Arbetsmarknadspolitiska skäl i Sverige kan inte utgöra en grund för vapenexport. Däremot ska vi ha industripolitiska målsättningar. Vi ska ha en livskraftig industri i Sverige. Men då måste vi ställa om den industrin, så att den tillverkar andra produkter, som vi dessutom kanske har bättre nytta av.
Vilka är då de försvarspolitiska målsättningar vi ska ta hänsyn till? Vi säger att vi behöver vapen. Vi måste exportera vapen som vi ska kunna ha själva. Men vad är det för hot vi har mot Sverige i dag? Moderaterna och Miljöpartiet är på samma sida i alla fall i den frågan. Vi tror inte att ryssen kommer i morgon eller inom överskådlig tid.
Vad är det då vi ska försvara oss emot? Det kanske är någonting helt annat - klimatpåverkan och infrastruktur som pajar på grund av den. Vi kanske behöver den högteknologiska kompetens som finns inom industrin till någonting helt annat, så att vi kan skydda människor boende i Sverige genom att ställa om. Industripolitiska hänsyn ska tas, men inte som grund för vapenexport. Det är jag en total motståndare till.
Men det som jag egentligen tänkte be Ulrik diskutera och resonera lite grann kring är försvarspolitiska och säkerhetspolitiska hänsyn. Hur kan det komma sig att vi i Sverige menar att försäljning av vapen till diktaturen i Saudiarabien är ett säkerhetspolitiskt intresse för Sverige? Det talas om öppna hamnar i Saudiarabien, men jag köper inte den argumentation som ministern brukar använda sig av.
anf.113 Ulrik Nilsson (M):
Fru talman! Vi börjar med den industripolitiska delen. Jag var inne på att detta för ISP och Exportkontrollrådet inte är ett skäl. Men det finns ändå anledning att fundera lite på det här. Ett av de stora svenska exportföretagen är Ericsson. Mobiltelefonsystem har effekter i detta härad, nämner man ibland. Då måste vi fundera på om vi ska ha ett system som gör det möjligt att exportera utrustning för kommunikation som kan utnyttjas av både dem som är för och dem som är emot regimen och hur man ska hantera det. Där har vi ett typisk industripolitiskt övervägande som behöver göras. Det finns säkert fler. Man måste vara klar över att själva beslutet att vi ska ha en vapenindustri naturligtvis bygger på det inhemska behovet av vapen. Därmed måste man också fundera på hur de företagen får en chans att överleva och fungera.
Sedan tar du upp frågan om försvarspolitik och säkerhetspolitik. En av de viktigaste frågorna för framtiden handlar om kommunikationsvägar. Vi ska fundera över vilka som är de strategiska flaskhalsarna, där Sverige har behov av att kommunikationen är öppen. Vissa av flaskhalsarna finns tyvärr i anslutning till stater som vi kanske inte alltid tycker är de bästa. Av geografiska orsaker blir det på det sättet. Det är väldigt enkelt att döma ut det om vi säger att säkerhetspolitik bara handlar om Sveriges gränser. Men handlar det om flödet i Malackasundet kan det bli mer komplicerat.
anf.114 Bodil Ceballos (MP):
Fru talman! Då undrar jag om en vapenfabrik i Saudiarabien är en flaskhals i Ulriks resonemang, om det är det han menar. Jag kan i alla fall inte se det på det sättet.
Jag tänkte på det här med dubbel användning etcetera. Det är klart att det finns produkter där det kanske är svårt att definiera vilket användningsområde de kommer att få. Då måste man vara väldigt försiktig när man säljer. Men enligt regeringens skrivelse står krigsmateriel för strid för den övervägande delen av försäljningen från Sverige, och denna del ser också ut att öka, även i år - 74 procent står det. Det är krigsmateriel direkt för strid som utgör huvudparten av de vapen som säljs. Sedan kan det vara filtar, skyddsvästar och alla sådana saker; det är lite annorlunda kriterier för det, utgår jag från. Men krigsmateriel för strid borde vi verkligen vara väldigt noggranna med hur vi säljer.
Jag tänkte även på artikel 8 i EU:s gemensamma ståndpunkt, som jag tror att den kallas. Den utgår egentligen från samma kriterier som vi har i politiken för global utveckling, att man också ska ta hänsyn till fattigdomsproblematiken i de länder som man säljer vapen till. Vi styrs också av den gemensamma ståndpunkten, inte bara av den svenska krigsmaterielexportlagen. Jag skulle vilja att Ulrik Nilsson resonerade lite även kring den frågan. Varför använder vi oss inte av artikel 8 i det EU-regelverk som vi ska följa?
anf.115 Ulrik Nilsson (M):
Fru talman! Bodil tar upp frågan om krigsmateriel för strid. Vad gäller utförseltillstånden är det ungefär, om jag nu tittar snabbt, 60 procent som är krigsmateriel för strid, 5,1 miljarder mot 2,8 miljarder för övrig krigsmateriel. Ser vi på den faktiska exporten får vi en annan bild, nämligen den omvända. Där är det ungefär 3,7 miljarder för strid och 6 miljarder för övrig krigsmateriel. Detta varierar över åren, och distinktionen är inte fullständigt glasklar. Dessutom kan man lägga till dem som är bedömda enligt kriterierna för
dual use
. Det är svårt att dra direkta slutsatser av det här. Vi kan också konstatera att huvuddelen av krigsmaterielen för strid är tyngre utrustning som inte lämpar sig för att till exempel slå ned interna uppror och liknande, vilket har varit ett av föremålen för diskussionerna.
Bodil Ceballos tar också upp den gemensamma ståndpunktens artikel 8. Det är självklart att vi ska följa det regelverk som finns. Det finns en distinktion mellan vad som är nationellt beslutat och vad som är EU:s gemensamma beslut. Jag tycker personligen att det är en fördel om vi kan ha mer och mer gemensamma tolkningar och beslutssystem för vapenexporten inom EU. Jag tycker att vi ska titta noga på både formuleringar och erfarenheter från andra länder i den kommitté som ska se över strategisk exportkontroll.
anf.116 Hans Linde (V):
Fru talman! Vi får en årlig skrivelse, som väl är, till riksdagens bord om vapenexporten under det gångna året. Vi har alltid vid den här tiden på året en debatt i kammaren. För mig innebär det att det är sjunde gången jag står i denna kammare och debatterar svensk vapenexport.
Det som har varit spännande att notera när jag har lyssnat på olika borgerliga företrädare genom åren i debatterna, är att när vapenexporten har ökat något ursäktar man det och säger att det går upp och ned med svängningar i vapenexporten. Men när exporten minskar gör man en stor poäng av att det nu sker en stor minskning av vapenexporten. Ulrik Nilsson gick i sitt anförande i den fällan.
Ulrik Nilsson väljer att gång på gång säga att svensk vapenexport varierar över tid. Det är inte sant, Ulrik Nilsson. Det kan Ulf Nilsson vara hederlig nog att erkänna. Från 1994 fram till 2002 låg svensk vapenexport på mellan 3 och 4 miljarder kronor varje år. Inte någon gång har den varit högre än 4 miljarder kronor under den långa perioden. Vi var även då många gånger kritiska till vapenexporten, men den var aldrig högre än så.
Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har svensk vapenexport aldrig varit lägre än 9 miljarder kronor, och den har inte varierat över tid. Det har skett en mycket kraftig ökning under lång tid av svensk vapenexport. Det kan vi inte blunda för.
Vi politiker behöver se detta faktum och ta konsekvenserna genom att antingen acceptera det regelverk som finns eller genom att ställa krav på att regelverket ska förändras. Det har vi i Vänsterpartiet gjort. Vi har tydligt och klart sagt att det behövs ett demokratikriterium. Det avfärdar Ulrik Nilsson med att vi kan döma ut olika saker på känslomässig grund och hänvisa till Saudiarabien. Nej, jag har inte klassat Saudiarabien som en diktatur på känslomässig grund. Jag gör det utifrån Vänsterpartiets värderingar, hur vi ser på demokrati och diktatur. För oss är det uppenbart att Saudiarabien i dag är en diktatur. Frågan är om Moderaterna anser att det är lika självklart att klassa Saudiarabien som diktatur.
anf.117 Ulrik Nilsson (M):
Fru talman! Ja, det är fråga om en årlig skrivelse. Jag kommenterade också det faktum att vi har en tendens att försöka värdera just det senaste årets utfall. Om det passar politiska skäl, som det gjorde för oppositionen förra året, att lyfta upp ökningen i exporten, borde man egentligen på samma sätt nämna minskningen i exporten. Men båda är sakligt lika fel. En stor del av volymen i vapenexporten löper enligt avtal som har funnits i väsentligt många år. Det handlar mycket om vilka år som affärer faller in och vilka år leverans sker.
Därför kan vi ta varandra i hand och borde förhålla oss intellektuellt till detta och säga att exporten är i stort sett oförändrad. Det sade jag i mitt anförande, nämligen att det ser ut ungefär som tidigare år, även om det av siffrorna kan tolkas som en minskning. Ingen från er sida visade den ödmjukheten för ett år sedan.
Hans Linde tar återigen upp frågan om hur man definierar demokrati och diktatur. För mig var det väsentligt enklare innan jag började sätta mig in i frågan. De senaste 15-20 åren har åtskilliga stater som en gång i tiden var enpartistater - jag tyckte inte att de var demokratier, och det kan vi möjligen ha en diskussion om - kommit att bli något som statsvetarna i dag kallar elektorala diktaturer, det vill säga länder där systemet på papperet ser ut att vara en demokrati men där i realiteten bara en maktgruppering har chans att vinna ett val.
anf.118 Hans Linde (V):
Fru talman! Ibland ställer vi i oppositionen komplicerade knäckfrågor som vi vet är svåra att ge ett bra och rimligt svar på under de två minuter vi har till förfogande i talarstolen. Men jag ställde ett par ganska enkla frågor till Ulrik Nilsson: Är Saudiarabien en demokrati eller diktatur? Utifrån Moderaternas syn på diktaturer och demokratier, hur klassificerar man Saudiarabien?
Vilken lång utläggning! Tyvärr är det inte första gången det låter så från moderata företrädare. Försvarsminister Karin Enström har gång på gång jagats av denna fråga utan att kunna ge ett tydligt svar. Det är pinsamt att ett parti som sitter i Sveriges regering inte tydligt och klart kan säga att Saudiarabien enligt alla kategorier och klassificeringssystem som finns är en tydlig diktatur.
För oss i Vänsterpartiet är det inte så komplicerat. Vi anser att det finns tydliga kriterier som ett land måste leva upp till för att vara en demokrati. Flerpartival är ett kriterium, och oberoende domstolar, fri press och fria medier samt fria och oberoende fackföreningar är andra. Saudiarabien lever inte upp till något av kriterierna. Det handlar inte om att vi klassificerar Saudiarabien som diktatur på känslomässig grund. Vi gör det därför att det är ett objektivt faktum, som Moderaterna uppenbarligen blundar för.
Vi måste reda ut några frågor om svensk vapenexport, Ulrik Nilsson. Det är inte många saker som stämmer när du beskriver svensk vapenexport. Den varierar inte över tid. Det har skett en mycket kraftig ökning av svensk vapenexport under en lång tid. Det sker inte tack vare några kontrakt som Olof Palme signerade i början av 80-talet. Det är ärligt talat trams! Vi har under de gångna åren sett hur en lång rad nya mycket kostsamma affärer har inletts. Det har varit nya kontrakt och nya affärer. Det har handlat om nya affärer med JAS Gripen-plan, övervakningssystem till Saudiarabien och Pakistan. Det är de affärerna som har dragit upp exporten. Ta ansvar för er egen politik!
anf.119 Ulrik Nilsson (M):
Fru talman! Jag får ta hjälp av den statsvetare som satt med i KEX-kommittén. Han indelade stater i fyra grupper.
Den första gruppen är monarkier. Då menade statsvetaren traditionella monarkier, inte de konstitutionella monarkierna. De har inte ett demokratiskt system för att välja sin ledning. Där faller Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och åtskilliga till in. Vi kan naturligtvis ibland fundera över om de går åt rätt eller fel håll, hur förändringar hanteras. Naturligtvis kan vi inte se de länderna som demokratier.
Den andra gruppen är enpartistater. De är inte demokratier. Där kan vi också räkna upp ett antal.
Den tredje gruppen är de stater jag nämnde tidigare, nämligen de elektorala diktaturerna. Det är länder där ett maktblock inte förlorar makten även om det sker på nominell nivå. Där finns det problem att göra bedömningar. Jag försökte belysa att det inte alltid är så glasklart.
Den fjärde gruppen är demokratier med ett system som vi normalt sett anser uppfyller demokratins krav.
Jag tycker att det var en bra uppdelning som beskriver de problem vi har.
Hans Linde kommer tillbaka till om volymen har varit oförändrad över tiden eller ej. Vi är tillbaka till frågan om vi ska se till ett år eller en trend, som du hävdar har ökat mycket sedan 2005-2006. Ska vi inflationsjustera? Jag vet att utförselbesluten har fattats i enlighet med lagstiftningen. Jag har förtroende för lagstiftningen och noterar att det är den vi behöver se över för att stärka den gentemot icke-demokratier.
anf.120 Olle Thorell (S):
Fru talman! Jag vill ställa några frågor till Ulrik Nilsson om nedrustning och humanitära konsekvenser.
Socialdemokraternas hållning avfärdas av statsrådet Bildt och till del av Ulrik Nilsson som att det är naivt och orealistiskt att tro att humanitära konsekvenser plötsligt skulle få kärnvapenstaterna att sluta inneha kärnvapen.
Men det är inte naivt och orealistiskt. Det var lika naivt och orealistiskt att tro på ett förbud mot personminor, ett förbud mot klustervapen, att kräva att apartheid skulle upphöra på 60- och 70-talen, att tro att muren skulle falla någon gång i Europa eller att tro att diktatorerna i Nordafrika skulle falla som dominobrickor. Det var ingen människa som trodde det. Det är ingen människa med lite mer cynisk hållning än jag som tror att kärnvapen kommer att förbjudas och försvinna. Men det är möjligt.
Låt mig citera Nelson Mandela, som sade: "Det verkar alltid omöjligt till dess det är gjort." Samma sak är det med kärnvapennedrustning.
Jag skulle vilja fråga Ulrik Nilsson ifall Moderaterna ställer sig bakom den linje som utrikesministern fört fram, att arbetet med att föra fram de katastrofala humanitära konsekvenserna av kärnvapenanvändning är "ett stickspår" som inga seriösa länder har engagerat sig i.
anf.121 Ulrik Nilsson (M):
Fru talman! Låt oss börja med att konstatera - och där tror jag att Olle och jag kan vara överens - att kärnvapen har katastrofala humanitära konsekvenser. Det är egentligen inte en fråga att diskutera. Sedan pratar vi om vilka strategier som är bäst för att få alla parter att inse att det där med kärnvapen är en rätt korkad idé, alldeles oberoende av humanitära skäl eller andra skäl.
Låt oss också konstatera att till skillnad från truppminor och ett antal olika saker som du nämnde har kärnvapen varit en väldigt viktig del i den strategi som har byggts upp sedan efterkrigstiden och i terrorbalansen. Därmed tror jag att det ändå inte kommer att vara de humanitära aspekterna som är avgörande för de länder som har kärnvapen eller har för avsikt att skaffa sig kärnvapen. Det kanske allra mest skrämmande i dag är att fler stater vill ha kärnvapen. Det kommer inte att vara de humanitära skälen som är avgörande där.
Jag tycker att Sverige i alla lägen ska nämna alla aspekter på problemet, föra fram dem och vara en konstruktiv partner i allting från att försöka få kärnvapenmakterna att reducera sitt innehav till att hindra spridningen av kärnvapen.
anf.122 Olle Thorell (S):
Fru talman! Jag fick inget svar på min fråga angående om det är en moderat eller borgerlig hållning i allmänhet att detta att föra fram de humanitära konsekvenserna av kärnvapenanvändning är ett stickspår som inga seriösa länder har engagerat sig i. Eftersom jag inte fick något svar hoppas jag att jag får det i nästa replik.
Vad gäller att man måste ha en bred palett: Javisst är det så, men paletten blir inte bredare av att man struntar i att föra fram den här aspekten eller ställer sig bakom sådana initiativ. Paletten blir väl bredare ju fler insatser man gör. Vi är för att vi ska arbeta inom CTBT, FMCT, en zon fri från massförstörelsevapen i Mellanöstern, NPT och så vidare.
Vi är förstås för det, men bara för att man är för det behöver man inte vara emot ytterligare en aspekt som kanske kan visa sig framgångsrik. Det är inte så att det på nedrustningsfältet är mängder av framgångar som riskerar att inte bli av därför att man driver detta spår också. Jag förstår inte riktigt Ulriks resonemang här.
Man får väl inte kärnvapenstater att nedrusta sina kärnvapen genom att inte tjata på dem? Ska man ställa sig på samma sida som de, vara snäll, hålla med, hålla på med teknikaliteter och flytta kommatecken i diverse avtal i stället för att med klar och tydlig röst säga att de humanitära konsekvenserna av kärnvapenanvändning är så oacceptabla att dessa vapen måste förbjudas? Vad är felet i att säga detta till kärnvapenstaterna?
anf.123 Ulrik Nilsson (M):
Fru talman! Jag har ett par gånger här i debatten sagt att det inte går att ifrågasätta att de har förödande humanitära konsekvenser. Det är naturligtvis en viktig aspekt.
Vi talar just nu egentligen mer om taktiken, hur man för fram, hur man kommer igenom och hur man hittar argumentet som övertygar. Antingen får man någon att säga: Jag ska inte medverka till att sprida kärnvapen till ytterligare någon och inte sprida tekniken. Eller också kan man få någon att säga: Vi måste börja minska på våra arsenaler för att öka säkerheten. Då är frågan: Är det detta argument som kommer att vara avgörande?
Jag tycker att man ska ha en bred palett. Jag tycker att man ska vara tydlig med att en värld fri från kärnvapen vore ett mycket högt ställt mål och någonting att önska och att vi hela tiden ska försöka ta steg däremot. Men jag inser också att det är de som sitter i förhandlingarna som måste äga verktygslådan, göra avvägningarna och göra bedömningarna.
Jag hör vad du säger. Jag kan inte säga att det är fel att hävda att det där är en viktig aspekt. Men jag tror tyvärr att den är viktigare för dem som står vid sidan än för dem som har att fälla avgörandet. Det är faktiskt kärnvapenmakterna som i hög grad äger ansvaret för att de har sina kärnvapen.
Tyvärr kan jag inte heller blunda för att det i ett antal länder som nu försöker skaffa sig eller hävdar att man har kärnvapen är ett ämne för någon sorts nationell stolthet, vilket är förödande. Därför har jag förtroende för att man måste ha alla de verktyg som står till buds.
anf.124 Christer Winbäck (FP):
Fru talman! Mänskliga rättigheter och demokratihänsyn måste stå högt på dagordningen när vi beslutar om de nya villkoren för hur vi exporterar vapen.
61 länder fick leveranser av svensk krigsmateriel under år 2012. Bland dessa finns det länder som vi ser som mindre demokratiska och som kränker mänskliga rättigheter. Så vill vi inte ha det.
Därför ser jag och Folkpartiet fram emot den utredning som för närvarande pågår där alla riksdagspartier deltar. Särskilt intressant kommer det att vara hur man hanterar följdleveranser, om leveranser kan och ska brytas om situationen förändras i ett land eller försämras, oavsett om landet går in i en konflikt, bryter mot mänskliga rättigheter eller blir mindre demokratiskt.
Redan i dag är respekt för mänskliga rättigheter ett centralt villkor för att vapenexport ska få ske. Sedan har vi möjligen i denna kammare lite olika syn på hur detta följs och vad som bör göras på sikt.
Fru talman! Sedan Olle Thorell inledde vår debatt för en och en halv timme sedan har 117 personer dött av handeldvapen. Små och lätta vapen är ett av vår tids största gissel. Konsekvenserna av användandet av dessa stannar inte vid de omedelbara och uppenbara i form av spillda liv, bestående men, handikapp och långtgående psykiska skador. Utöver de förödande konsekvenserna för de drabbade individerna bidrar väpnat våld också till långtgående konsekvenser för samhället.
Väpnat våld inverkar också på staters produktivitet, såtillvida att majoriteten av offren kommer från den unga och produktiva befolkningen och reducerar möjligheterna till produktivt arbete. Minskad livskvalitet och ökad osäkerhet som följer av väpnat våld kan också inverka negativt på privat investeringsvilja. Totalt sett underminerar väpnat våld möjligheterna till utveckling och utgör ett direkt hinder för uppfyllelse av millenniemålen.
Vi har hört många siffror om vad våld och vapen kostar och används till. FN:s program för utveckling, UNDP, uppskattar att den totala kostnaden för väpnat våld enbart i länder som befinner sig utanför konflikt uppgår till 163 miljarder dollar årligen.
I dessa sammanhang utgör det väpnade våldet ett hinder även för vårt bistånd. Det är ett direkt hot mot biståndsarbetare och medverkar till att biståndsmedel måste användas till säkerhetsarrangemang och att mildra de omedelbara konsekvenserna av våldet snarare än till utveckling. Det hindrar också den långsiktiga utvecklingen mot tillväxt och välfärd.
Sverige måste fortsatt finnas med på den internationella arenan för att kraftfullt arbeta vidare för ett bekämpande av den okontrollerade spridningen av små och lätta vapen. Därför gladde det mig när FN:s vapenhandelsavtal nyligen kunde röstas igenom i generalförsamlingen, dessutom med överväldigande majoritet. Endast några få stater röstade emot eller avstod från att rösta. Inför detta beslut satt experter och diplomater och förhandlade i två veckor för att hitta skrivningar som de flesta kunde ställa upp på. Särskilt roligt var det att Sveriges delegationsledare, ambassadör Paul Beijer, gjorde en berömvärd insats i New York, enligt vad flera källor har berättat för mig.
Om fyra dagar öppnas möjligheten till signering av avtalet, och vi hoppas naturligtvis att många länder sänder så höga representanter som möjligt till signeringen, för att ytterligare understryka vikten av avtalet.
Jag har under många år arbetat med frågor om lätta vapen med goda företrädare ur denna kammare från de flesta partier. Då den okontrollerade handeln med vapen är internationell - vapen flödar över gränserna och många länder har inte själva tillräcklig kunskap för att hantera dessa frågor - startades ett internationellt forum av parlamentariker för att kunna arbeta tillsammans i detta. Jag vill här särskilt lyfta fram Håkan Juholt från Socialdemokraterna och vår nuvarande försvarsminister Karin Enström från Moderaterna, som tillsammans med kollegor från det spanska parlamentet var initiativtagare till denna organisation. Sverige är sedan dess en viktig finansiär av detta arbete.
Det är då extra roligt att utskottet i betänkandet uppmärksammar denna plattform som ett viktigt verktyg för dialog och informationsutbyte för att därigenom kunna begränsa spridningen av dessa vapen. Jag sitter i dag som vice ordförande i denna organisation och tro mig, det finns otroligt mycket kvar att göra.
Fru talman! När jag var tio-tolv år och promenerade till skolan på morgnarna tittade jag ofta upp mot himlen. Vad jag tittade efter var om jag skulle se ett svampformigt moln vid horisonten. Det var åren efter Kubakrisen, när världen höll andan inför ett eventuellt kärnvapenkrig.
Det präglade mig mycket som liten gosse att världen kunde vara en osäker plats. Tack och lov hände inte det mest fruktade. Åren gick, och nedrustningsansträngningar tillsammans med en i övrigt något fredligare värld gjorde att man så småningom glömde av att titta efter det där molnet. I dag, om jag hade varit liten, hade jag kanske upplevt lite av samma känsla med länder som nyligen skaffat kärnvapen och testar dem eller länder som vi tror kan få det inom en nära framtid.
Som tidigare nämnts träffade jag och Olle Thorell för två veckor sedan en hibakusha, en dam som överlevde den kärnvapenladdning som detonerade över Nagasaki. Hon var sju år när det hände men berättade med mycket klara minnen för oss vad som hände och hur hon upplevde det och hur hennes liv gestaltade sig efter denna händelse.
Hon åker nu tillsammans med ett större gäng på Peaceboat, ett fartyg som åker jorden runt, för att berätta om fasorna med kärnvapen och få oss parlamentariker att förstå varför vi måste ta ett större engagemang i frågan. Tillsammans med civilsamhällesorganisationer som Läkare mot Kärnvapen, IKFF med flera gör de det möjligt för oss att få information och ofta ett bredare synsätt på många av dessa frågor. Tack ska ni ha! Det hjälper oss att bli lite klokare och förhoppningsvis fatta bättre beslut.
Hotet i dag är inte mindre, men det har ändrat karaktär. Ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland framstår inte i dag som det största hotet. Här har snarare andra länder kommit ut på banan som större hot - länder med svagare demokratisk kontroll. Även terrorister med kärnladdningar skulle kunna vara ett förmodat hot på sikt.
Kärnvapen är inte en angelägenhet enbart för kärnvapenstater. Ickespridning och nedrustning berör oss alla och är frågor där vi tillsammans måste arbeta för en kärnvapenfri värld. Sverige bör vara ett av de mest aktiva länderna i arbetet för detta. Sverige bör göra allt för att fortsätta gå i fronten för såväl ickespridning som nedrustning.
anf.125 Kerstin Lundgren (C):
Fru talman! Sverige har ett eget försvar. Vi deltar med den resurs vi har i internationella insatser. Så sent som i dag har vi till kammaren fått en proposition från regeringen om insatser i Mali, där vi ska delta tillsammans under FN-fanan.
Vårt försvar behöver bra utrustning både här hemma och för insatser för fred och säkerhet utanför Sveriges gränser. Vi skulle naturligtvis kunna köpa från andra tillverkare, men som en följd av vår historiska hållning, vår neutralitetspolitik, har vi utvecklat en förmåga som också tagit fasta på de särskilda förutsättningar som gäller i Sverige, klimatologiska och andra, och har med detta en försvarsindustri som är en del i vår säkerhetspolitik. Den är en del i att säkra vårt försvars förutsättningar genom den kompetens och kunskap som de har utvecklat.
Vi har en möjlighet att sälja. Den möjligheten är dock väldigt strikt reglerad. Vi får inte sälja vapen från Sverige om det finns sanktioner från FN och EU. Vi har ett förbud att sälja om det inte finns ett tydligt försvars- eller säkerhetspolitiskt intresse som talar för en försäljning. Naturligtvis får det då heller inte strida mot våra principer och målsättningar när det gäller utrikespolitiken.
Till detta kommer att vi har ett nytt läge genom vårt medlemskap i EU. Vi har ett gemensamt regelverk i EU. Vi har en gemensam marknad. Vi har en samverkan när det gäller försvarsmaterielutveckling. Vi ser också att 29,8 procent av vår export - mest - går till EU. Det framgår av den skrivelse som vi nu behandlar.
Regelverket kompletteras av den svenska lagstiftningen, som förstärker och ska vara tydlig. Vi har ett uppdrag att tydliggöra den ytterligare i de delar vi tycker att den inte lever upp till våra krav. Jag är också glad att vi sedan förra gången vi diskuterade frågorna i den här skrivelsen har fått en utredning på plats som prövar vår krigsmaterielexport och regelverket för den.
Skrivelsen är den 28:e i ordningen. Det är en rätt lång tid vi kan överblicka och göra jämförelser när det gäller vår export. Vi kan se att mycket har förändrats under resans gång. Vi har också tillfört produkter med dubbla användningsområden, och nu finns också tekniska frågor med som inte har funnits med sedan tidigare. Det framgår av skrivelsen. Det handlar om allt från kläder till värmeväxlare, radarsystem och telekomprodukter. Det är alltså en väldigt bred karta som vi här har möjlighet att granska.
Precis som tidigare har sagts sker det en variation över tid. Det är långa led vi talar om när det handlar om försäljning. Som sagt ser vi 2012 en minskning med 30 procent i förhållande till 2011, men det är bara en del av den variation som vi kan pröva över tid. De långa följdleveransvillkor som gäller är intressanta att granska också i den utredning som ska komma. De är något som påverkar oss på olika sätt, men de är en viktig del att pröva i den utredning om skärpt lagstiftning som vi har framför oss.
Utförsel måste ske med respekt för mänskliga rättigheter. Det är ett centralt villkor. Vi får inte heller ha utförsel om det råder väpnade konflikter. I det här fallet har frågan om Syrien varit uppe.
Från svensk horisont skulle vi inte kunna godta en överföring av krigsmateriel till Syrien. Att överföra till den syriska staten och Assad är över huvud taget inte aktuellt, men det är inte heller aktuellt att göra det till någon av de grupper som finns i Syrien. Det skulle strida mot de villkor vi har i vår svenska lagstiftning.
Jag vill fästa uppmärksamhet på att det finns en global lista och att det finns vapen i EU som kan ha en svensk historia. Därför fasar jag för det beslut om embargot som EU nu har fattat. Det skulle kunna komma att upptäckas vapen med svensk hel- eller delhärkomst i Syrien. Men det återstår att se. Jag beklagar verkligen att det blev så att embargot hävdes.
Debatten i dag, fru talman, har också rört nedrustningsfrågorna. Jag tycker att vi är tydliga i utskottet. Utrikesutskottet har en väldigt tydlig skrivning. Det är en tydlig nedrustningsambition i utskottet, och det är en klassisk och stark ståndpunkt från svensk sida. Vi står starkt bakom denna.
EU har nämligen ingen röst här. EU kan inte vara en riktig aktör, för vi har två kärnvapenmakter i EU. Frankrike och England har ju, så att säga, en kärnvapenbaserad strategi.
Det var tydligt för mig som hade möjlighet att vara med på NPT-konferensen i New York härförleden vilken roll och vilken effekt det fick för EU:s möjligheter. Det hade också en betydelse för hur det allmänt utvecklades i diskussionerna.
Därför är det viktigt att vi från svensk utgångspunkt, tillsammans med likasinnade, sätter tryck på alla kärnvapenmakter för att därmed minska inte bara rustningsutvecklingen utan också nyrekryteringen. Om kärnvapenmakterna rustar sina arsenaler är det klart att det bidrar till att motivera nyrekrytering till kärnvapenskaran. Och det är en linje som inte någon av oss vill se.
Därför behöver vi säkra en stark nedrustningsröst för att också hindra spridning. Det är vitalt. I botten, fru talman, handlar det faktiskt om att också rädda det mycket sköra NPT-avtal som vi fortfarande har kvar. Många har ifrågasatt om det skulle överleva, men det gör det så här långt.
Jag tänker på nedrustningskonferensen 2015. Om vi inte mäktar med att gå på nedrustning, icke-spridning och fredlig användning kommer det att bli svårt att kunna klara detta 2015. Vi har några år på oss. Jag hoppas att alla - och då säger jag alla - lyssnar till utrikesutskottets tydliga signal i den här delen, fru talman.
Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.
anf.126 Désirée Pethrus (KD):
Fru talman! Tiden går. Många vill kanske gå hem. Men alla partier bör ju markera var de står i de här jätteviktiga frågorna.
Jag hade, precis som Kerstin Lundgren, tänkt att jag skulle inleda just med att säga att det här är ganska komplicerade frågor, fru talman, Man pratar om vapenexport, och så kan man läsa om pumpar, värmeväxlarplåt, B-filter, telekomprodukter och mätsystem. Det är en stor variation på det som ingår i underlaget till det som är krigsmateriel för strid.
Som några sade är det en uppdelning här. Det är väldigt bra pedagogiskt upplagt. Men det är ändå viktigt att vi försöker följa upp det. Vad är det som är förändring över tid?
Mot bakgrund av det som är vårt lands utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska mål har vi i viss utsträckning valt att tillåta export av krigsmateriel. Det regleras i svensk lag, som har nämnts här, men också i EU:s gemensamma ståndpunkt om vapenexport och i olika internationella överenskommelser.
Sverige har som ett alliansfritt land haft behov av en egen vapenindustri för att försörja det egna försvaret. Det svenska försvaret har gått igenom stora neddragningar under en längre tid. Det innebär naturligtvis att det inte finns avsättning för produkterna som tidigare på den inhemska marknaden. Det gör att man i stället vill få avsättning för det här på andra marknader.
Men krigsmateriel får endast exporteras om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det och om det inte strider mot Sveriges utrikespolitik. Det är väl det här som jag har tyckt att den stora diskussionen handlar om. I vår utrikespolitik är ju mänskliga rättigheter och demokrati prioriterade områden.
Den här diskussionen för vi nu i den parlamentariska utredningen. Hur ska de här vägas mot varandra i vår bedömning om vi skickar iväg krigsmateriel till det som vi inte tycker är en demokrati?
De kriterier som finns uppställda handlar om situationen i mottagarlandet, att man ska ta hänsyn till respekten för mänskliga rättigheter, internationell och humanitär rätt, huruvida det råder spänningar eller väpnad konflikt i det mottagande landet, om det finns risk för att vapen kommer på avvägar eller vidareexporteras och huruvida exporten allvarligt skulle kunna störa landets hållbara utveckling.
Man ska bedöma om vapnen kan användas i en regional konflikt och om det finns ett vapenembargo mot landet. EU kan då till och med gå längre när det gäller vapenembargo än FN:s säkerhetsråd.
Vi brukar prata mycket om att vi ska titta på PGU, politik för global utveckling. Vi ska titta på mänskliga rättigheter. Och det som vi vill ska gälla. Allt det här finns egentligen i regelverket, som jag ser det. Ändå skickas vapen till länder som utövar inre repression och som inte är demokratier. Därför har vi kristdemokrater länge - i alla fall vet jag att det har varit så i vårt principprogram sedan 2001 - drivit frågan om att få ett speciellt demokratikriterium och en översyn och en skärpning av exportkontrollen.
I utrikesutskottet fick vi därför våren 2011 ett beslut om att regeringen skulle komma tillbaka med ett förslag om en utredning för att skärpa lagstiftningen på krigsmaterielområdet. I juni 2012 fattade regeringen beslut om den parlamentariska kommittén för översyn av exportkontrollen av krigsmateriel.
Det huvudsakliga syftet med utredningen är faktiskt att man ska lämna förslag på skärpningar. Det står så. Den ska komma med förslag på skärpningar, särskilt avseende exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater. Uppdraget ska redovisas i december 2014.
Här hoppas jag att vi nu får ett demokratikriterium, en tydligare lagstiftning och en ökad transparens.
Man kan läsa i skrivelsen från regeringen att under 2012 har krigsmaterielexporten minskat från 14 till 10 miljarder kronor. Den totala exporten har då minskat med ungefär 30 procent jämfört med 2011.
Det största mottagarlandet, som någon var inne på, är Indien, med 1 ½ miljard. Sedan kommer Saudiarabien med närmare 1 miljard. Sedan är det Frankrike, Pakistan och Thailand. Det är länder som vi exporterar till.
Exporten till Indien är, som flera har varit inne på, faktiskt ett stort antal följdleveranser för tidigare exporterat armématerial. Det handlar om ammunition men också om reservdelar och olika komponenter.
När det gäller Pakistan och Saudiarabien är exporten fortsatta leveranser av Erieyesystemet, den luftburna spaningsradarn. Och vad gäller Pakistan har, som tur är, inga nya affärer beviljats sedan 2007 på grund av den politiska utvecklingen i landet.
Här har ISP fått en väldigt stark och viktig roll i att förhindra att nya affärer görs i länder där den politiska situationen är komplicerad, som den anses vara i just Pakistan.
Exporten till Saudiarabien, som man beslutade om 2005 och som har debatterats mycket i medierna, förlängdes med automatik 2010. Det nuvarande avtalet gäller fram till 2015. Då hoppas jag att vi har ett nytt regelverk på plats och får en helt annan bedömning än den som vi har haft hittills. För oss kristdemokrater är det viktigt.
Vi har haft några utgångspunkter som jag vill redovisa, fru talman.
Det första är att få till stånd ett demokratikriterium, där vi ska bringa klarhet i varför vi fortsätter skicka vapen till diktaturländer. Det vill inte vi.
Det andra är ökad öppenhet och transparens när det gäller Exportkontrollrådets verksamhet, där parlamentariker sitter. Vi tycker att sekretessen gör att vi inte får en demokratisk insyn som behövs.
Det tredje är att se över den positiva presumtion som finns för följdleveranser. Vi tycker att om man har gått in i ett land så ska man inte per automatik få sina följdleveranser, utan vi måste se till utvecklingen i landet, framför allt när det gäller respekten för mänskliga rättigheter.
Det fjärde är att vi anser det vara viktigt att vi ser vår vapenexport inom ramen för hållbar utveckling. Det brukar vi prata om i PGU. Att skicka vapen med ena handen och få konflikter och så ställa till rätta med biståndsmedel med den andra handen är inte konstruktivt, utan vi måste få ett holistiskt sätt att se på världen.
Det femte och sista är att vi också behöver ha en ökad kontroll av kreditgivningen för krigsmaterielexport till icke-demokratier, vilket flera här har tagit upp.
Inga vapen är så billiga, lätthanterliga och mer vitt spridda än små och lätta vapen. Inga vapen dödar heller fler människor. Omkring 875 miljoner små och lätta vapen är i omlopp och bidrar årligen till att en halv miljon människor dör. FN:s arbete mot små och lätta vapen som syftar till att öka medvetenheten om den destabiliserande effekt de kan ha är viktigt att understödja. Betydelsen av ett FN-regelverk genomsyrat av säkerhetsrådets resolutioner rörande kvinnors och barns utsatta situation i väpnade konflikter kan inte nog understrykas.
Vi kristdemokrater välkomnar nu att FN:s generalförsamling med en stor majoritet i april i år röstade för ett legalt bindande internationellt avtal för konventionella vapen, ATT, alltså Arms Trade Treaty. Det är dock beklagligt att Iran, Nordkorea och Syrien röstade emot avtalet. Men det ska åtminstone förhoppningsvis bidra till att motverka och ge verktyg för att bekämpa den illegala vapenhandeln i större utsträckning än i dag.
Fru talman! Spridningen av massförstörelsevapen utgör ett av de stora hoten mot internationell fred och säkerhet. Dessa vapen har katastrofala humanitära följder. Vi diskuterar ofta i dag vad Iran respektive Nordkorea kan ta sig för om det vill sig riktigt illa och om Syrien har använt kemiska vapen. Det är alltså frågor som är högst levande, och målet måste vara att alla former av massförstörelsevapen ska avvecklas, oavsett var de finns.
I går hade vi här i riksdagen ett seminarium om kurderna som dog i Halabja. Anfalkampanjen tog 182 000 kurders liv i kemiska vapenattacker mot befolkningen. Efter det fick vi som tur var en diskussion om och ett arbete mot massförstörelsevapen.
Fru talman! Kärnvapenstater tar på sig ett stort ansvar. De måste få starka påtryckningar att nedrusta både taktiska och strategiska kärnvapen, förbinda sig att inte utveckla nya kärnvapen och ratificera provstoppsavtalet. Vi ska också stödja IAEA:s arbete med att förhindra att kärnämnen och kärnteknik används för militära ändamål.
Jag blir lite fundersam över Moderaternas inställning när det gäller att driva på i de här frågorna. Jag tycker att vi måste vara en pådrivande kraft. Sverige har en väldigt viktig roll i det arbetet, och en av anledningarna till att Kristdemokraterna inte har velat gå med i Nato är just kärnvapendoktrinen. Det är alltså väldigt viktigt att Sverige driver på i dessa frågor.
Avslutningsvis, fru talman, är de mänskliga fri- och rättigheterna odelbara och universella. Svensk krigsmaterielexport äger inget undantag från de mänskliga rättigheternas universella giltighet. Jag tror att vi bäst uppnår att öka de mänskliga rättigheterna genom att införa någon form av stärkt lagstiftning och ett demokratikriterium i svensk krigsmaterielexport. Jag hoppas att Sverige på så sätt ska vara ett föregångsland.
anf.127 Hans Linde (V):
Fru talman! Det betänkande vi nu debatterar i riksdagen och som vi senare ska rösta om behandlar både vapenexporten från Sverige under 2012 och en lång rad olika nedrustningsfrågor.
Jag har inte så mycket att säga om Kristdemokraternas syn vare sig på vapenexport eller på kärnvapen. Men problemet är inte vad Kristdemokraterna tycker. Problemet är att Kristdemokraterna inte har fått något genomslag alls i regeringen på de här punkterna. Det kan vi trots allt konstatera efter sju år med en borgerlig regering: På inga av dessa punkter ser vi några kristdemokratiska avtryck.
Till Désirée Pethrus säger jag väl lycka till med det fortsatta arbetet på de två punkterna.
Jag begärde dock replik om en helt annan fråga. För ett par veckor sedan deltog jag och Désirée Pethrus i en konferens om Arktis i Kiruna där vi hade möjlighet att träffa urfolk från hela regionen - från norra Sverige, Finland, Norge, Ryssland, Alaska och Kanada. Det var oerhört spännande samtal. De beskrev både de enorma klimatförändringar vi nu ser över hela Arktis och den militarisering vi just nu ser av Arktis.
Vi ser nu hur både Ryssland och Norge skapar arktiska bataljoner. Vi har sett både Ryssland och USA öka sina överflygningar av Arktis när det kommer till bomb- och spaningsplan. Vi vet att Kanada har genomfört stora militärövningar i Arktis, och vi har haft stora militärövningar också i norra Sverige - i Norrbotten och i Västerbotten - och i Finland och Norge.
Vänsterpartiet var tydligt på den här punkten: Vi vill inte se en militarisering av Arktis av en lång rad skäl. Vi vill att detta ska vara ett samarbetsområde, ett fredligt område. Därför har vi lagt fram ett konkret förslag som nu behandlas i betänkandet. Vi har sagt att Sverige borde arbeta för demilitarisering av Arktis och att Sverige borde arbeta för en konvention som förbjuder kärnvapen inom Arktis för en kärnvapenfri zon i Arktis, precis på samma sätt som finns i Antarktis.
Detta säger de borgerliga partierna och Kristdemokraterna nej till. Varför?
anf.128 Désirée Pethrus (KD):
Fru talman! Det gläder mig att Vänsterpartiet tycker att det är tråkigt att Kristdemokraterna inte har större inflytande och inte är ett större parti. Det ser vi fram emot att kunna satsa på inför valet för att kunna sätta ett ännu större avtryck än vad vi gör i dag.
Allt som pågår i förhandlingar syns dock inte. Jag skulle vilja säga att vi hade en ganska viktig ingång i att faktiskt få till stånd den parlamentariska utredningen. Det tog lite tid, men jag tror faktiskt inte att det hade blivit någonting om inte Kristdemokraterna hade tryckt på, för vi har haft det här i vårt principprogram under en väldigt lång tid i det samarbete som vi satte i gång för den här frågan.
Vänsterpartiet har funnits med tidigare tillsammans med Socialdemokraterna, men det är faktiskt först nu som den här utredningen har kommit till stånd, och jag är väldigt stolt över att vi har fått sätta det avtrycket.
När det gäller Arktis håller jag med om att det var väldigt många olika frågor som togs upp, framför allt av ursprungsbefolkningen som var med på den konferensen. Jag uppfattar ändå att regeringen är inne på att det ska få bli ett område som inte är militariserat, ett spänningsfritt område. För vår del finns det naturligtvis ingenting som säger att vi inte skulle vara för en kärnvapenfri zon. Regeringen har sagt att man ska jobba för det i olika områden, till exempel när det gäller Mellanöstern.
För vår del finns det egentligen ingenting som hindrar, men jag uppfattar att det svar vi har gett här handlar om att vi nog är ganska överens om att detta är någonting som Sverige ska jobba för. Vi ska jobba för nedrustning. Vi ska jobba för att minska kärnvapnen i världen. Det är Sveriges linje, men när man jobbar med motioner så här blir de besvarade och läggs till handlingarna.
anf.129 Hans Linde (V):
Fru talman! Låt oss börja med frågan om utredningen. Jag tycker nog att vi får vara ärliga när det gäller den historia som finns.
Anledningen till att vi nu har en utredning om svensk krigsmaterielexport grundar sig i att vi 2011 hade ett läge i Sveriges riksdag när vi faktiskt hade en oerhört bred majoritet för att införa ett demokratikriterium. Redan 2011 hade vi kunnat införa ett demokratikriterium som hade förbjudit vapenexport till diktaturer. Men det var ett par partier - Kristdemokraterna var tyvärr ett av dem - som i stället valde att göra en bred överenskommelse med Moderaterna som innebar en utredning.
Nu hoppas Kristdemokraterna, förstår jag, på att det här ska leda till ett demokratikriterium. Vi hoppas också det. Men som man säger: Den som lever får se. I det här fallet får man leva ganska länge för att se några resultat. Utredningen ska ju inte presentera några resultat förrän i december 2014, och först tidigast 2017, när riksdagen debatterar vapenexport på våren, kan vi se om den här utredningen har lett till några eventuella förändringar av svensk krigsmaterielexport.
När vi då kommer till frågan om Arktis är det trots allt så att Sverige precis har avslutat sitt ordförandeskap i Arktiska rådet. I två år har Sverige lett Arktiska rådet. Under dessa två år har inte ett enda initiativ lyfts fram för att minska den militarisering som pågår av Arktis. Om vi nu är alldeles överens i de här frågorna, att det borde upprättas en kärnvapenfri zon i Arktis, varför har man då inte drivit den frågan? Varför har inte den borgerliga regeringen lyft upp den frågan på dagordningen?
Det finns goda andra exempel. Antarktis är i dag en kärnvapenfri zon. Det finns ingenting som hindrar att vi skulle kunna ta samma initiativ när det gäller Arktis. Vi vet att man genom Spetsbergstraktatet, som snart är hundra år gammalt, har sett till att Svalbard och Björnön i dag är demilitariserade zoner.
Det finns goda historiska exempel på hur man har kunnat samarbeta i de här regionerna för att minska militariseringen. Tyvärr har inte några som helst försök gjorts av den borgerliga regeringen under dess ordförandeskap för att ta tag i de här frågorna.
anf.130 Désirée Pethrus (KD):
Fru talman! Jag kan väl säga så här: Det är inte allting man går ut och pratar om när det gäller förhandlingar. Men 2011 var det ju på väg att bara bli ett vanligt betänkande. Det skulle inte ha någonting att göra med att få in någon utredning. Då var vi några stycken som bestämde oss för att nu skulle det bli någonting annat än det vi hade haft tidigare, och nu har vi den. Socialdemokraterna brukar ofta säga att det var tack vare dem, men det var faktiskt så att det var några av oss i Alliansen som bestämde oss för att nu ville vi ha den utredningen. Nu ville vi se ett demokratikriterium.
Likadant var det när det gällde Arktis. Som Hans Linde kanske känner till gjorde vi ändringar i texten på slutet. Det gällde miljö- och oljesanering samt oljeexploatering, där vi ville ha stärkta skrivningar. Det har vi också fått in. Vi gör saker, men det kanske inte alltid är så att vi går ut och tar åt oss äran av det som är bra.
Jag kan hålla med om att vi inte har varit tillräckligt på när det gäller hela frågan om Arktis. Där hade vi kunnat göra mycket mer. Det har funnits ett lågt intresse i allmänna debatten, i medierna och så vidare. Vi har inte varit på. Hans Linde vet själv hur det är. Vi har fullt upp med många frågor i riksdagen. Men jag återkommer gärna. Det är inte så att Arktiska rådet på något sätt är slut, även om ordförandeskapet är det. Jag tycker absolut att vi kan fortsätta att driva den här frågan tillsammans.