anf.155 Mikael Jansson (SD):
Herr talman! Under punkt 1 avstår jag från att ta ställning. Under punkt 2 yrkar jag bifall till reservation 2 och under punkt 3 till reservation 4. Det innebär att Sverigedemokraterna anser att all svensk trupp ska vara ute ur Afghanistan den sista december nästa år. Vi föreslår samma tak för antal soldater som regeringen för att inte försvåra utrymningen. Bifall till reservation 4 innebär att bistånd inte ska kunna raseras genom den korrupta Karzairegimen utan att biståndet ska gå genom NGO:er, särskilt Svenska Afghanistankommittén.
Det finns länder vars strategiska läge är ett problem i sig. Afghanistan är ett sådant land. Imperiebyggare har hemsökt området i alla tider. På 300-talet erövrade Alexander den store området och på 1200-talet var det Djingis Kahn.
Tsarryssland och det brittiska imperiet hade området som en spelbricka på 1800-talet, och 1979 anföll Sovjet Afghanistan för att hjälpa de afghanska kommunisterna. ISAF och OEF är i Afghanistan för att hjälpa sedan 2001.
Krig och speciellt krigen i närtid har skapat läget som det ser ut i dag i Afghanistan. Afghanistan var från början synonymt med en plats för pashtuner. År 1919 blev landet fritt från det brittiska imperiet och fick namnet Afghanistan. Men det är långt ifrån bara pashtuner som bor i Afghanistan. Tadzjiker, hazarer, uzbeker, aimaker, turkmener och balucher är stora grupper av minoritetsfolk. Etniciteten är en stark faktor liksom lojaliteten med den.
Det som dock är lika för alla folk i Afghanistan är lidandet. Vardagen innebär att riskera att trampa på en mina eller en blindgångare. Smittsamma sjukdomar är vanliga liksom bristen på friskt vatten. Spädbarnsdödligheten är en av världens högsta i Afghanistan. Medelinkomsten per capita ligger under 3 dollar per dag. Eftersom detta är ett medeltal är det svårt att förstå hur de fattiga kan klara sig.
UNICEF och WHO var relativt lyckosamma med hjälpprojekt i landet före Sovjets anfall 1979. Sjukvården har i stor omfattning slagits sönder av krigen, men biståndsorganisationer har försökt att mot alla odds bistå med kliniker. Svenska Afghanistankommittén har gjort en mycket berömvärd insats.
När Sverige skickar fredsbevarande eller fredsskapande trupp utomlands är det alltid med ett parlament bakom sig och välmenande tankar. Andra deltagande länder är inte alltid lika välmenande. Det finns ett flertal länder inom Nato som har syften helt olika Sveriges och med inslag av ren cynism. Det finns länder inom Nato som kan gå i krig av egna inrikespolitiska skäl. Det finns länder inom Nato som kan gå i krig för egen ekonomisk vinning.
Hur dessa förhållanden påverkar taktiken för krigföring är inte helt givet. Men det verkar många gånger som att Nato-trupperna får order som inte tar fasta på de lokala omständigheterna eller möjligheten att rädda maximalt med liv.
Många fall av internationella fredsinsatser gäller länder som fått sina gränser satta en gång i tiden av kolonialmakter. När gränserna är satta för att fylla ett mål för en fordom kolonialmakt men inte för de medborgare som bor där i dag är problemet ett arv från den gamla inkräktaren.
När naturliga befolkningsgrupper klyvs av onaturliga gränser eller befolkningsgrupper tvingas till samlevnad som de inte är mogna för kan konflikter bli väldigt svåra att lösa. Det gäller särskilt om det är folk utan utbildning eller erfarenheter av demokrati och mänskliga rättigheter.
Jag tror att många gånger skulle människoliv kunna räddas om de fredsbevarande insatserna tog mer fasta på att hålla de stridande isär på det sätt som vi minns att de FN-ledda insatserna ofta hade som ett naturligt mål. På den tiden hette det fredsbevarande insatser och inte fredsskapande insatser. Skillnaden är alltså mellan att hålla isär och att slå ut den ondaste sidan i en konflikt. Att slå ut en sida kan ju leda till omfattande död och lidande. Jag är inte naiv och tror att det alltid går att hålla isär parter i en konflikt, men det borde vara den taktik som man eftersträvar.
Även för att hålla isär krävs en stark militär förmåga. Om en fredsbevarande insats inleds med att en spärrlinje sätts upp för att i huvudsak sära de stridande partnerna åt måste också de med vapen som passerar linjen bekämpas. Få skulle passera en sådan linje med tanke på den arsenal som internationella fredsförband har till förfogande.
Att rädda så många liv som möjligt borde vara viktigare än att försvara koloniala gränser. Eftersom varje insatt krona i ISAF stärker en negativ trend för trygghet och välfärd i Afghanistan måste insatsen avbrytas. Det som börjat som en hämnd för terrordåd riktade mot USA har visat sig vara svårt att transitera till en hjälpinsats.
Vad händer nu i Afghanistan? Många är oroliga för ett inbördeskrig. Talibanerna, i stort sett identiska med pashtunerna, vill ha fred för att senare kunna ta kontroll över sin del av Afghanistan eller kanske hela Afghanistan. Det som förut var norra alliansen vill att kriget fortsätter och att så mycket utländsk trupp som möjligt blir kvar för att flytta talibanerna söder- och österut.
ISAF:s utbildning av ANA och ANP, nationella armén och nationella polisen, har fört in mycket vapen i landet, och antalet deserteringarna har varit alarmerande högt.
Jag vill här flika in att de svenska trupperna som avlöst varandra i Mazar-e Sharif har varit helt fantastiska. Jag har själv sett på plats hur förbanden, trots krig med insurgenter, så mycket det går försöker hjälpa och i alla fall inte förstöra för civilbefolkningen. Men det är inte lätt att få förtroende om man slåss för att vidmakthålla kontrollen åt Karzai och andra krigsherrar.
Det återstår nu att se om det finns andra makter som vill hjälpa till att säkra fred i Afghanistan. Det finns definitivt makter som vill ha inflytande, som Saudiarabien och Pakistan, men eftersom det finns så mycket orörda naturtillgångar i landet finns det också andra tänkbara aktörer. Kina är definitivt en. Att Kina alltid agerar för egennytta behöver inte vara en nackdel. Man ska komma ihåg att det inte är bistånd som reser länder utan alltid egenkraft. Afghanistan som affärspartner till Kina skulle kunna vara ett scenario.
Hur som helst har ISAF-insatsen varit väldigt dyr. Enligt de uppgifter som jag har är kostnaden i storleksordningen 3 000 miljarder svenska kronor i sin helhet, varav den svenska delen naturligtvis är liten jämfört med de länder som haft de största truppbidragen.
Frågan är då: Hade inte det internationella samfundet kunnat ge bistånd med större bestående effekt än operationen ISAF?
Brytpunkten mellan positiva spiraler och negativa spiraler är avgörande. Om folken i Afghanistan inte får modern utbildning kommer de inte att kunna lösgöra sig från klansamhället och extrema religiösa dogmer. Då kommer de att kriga och hämnas på varandra i all evighet. Man om folken i Afghanistan skulle få modern utbildning skulle de kunna bygga ett demokratiskt samhälle och även börja bygga fred och säkerhet med sina grannar och internt i landet.
Innan Sovjet anföll Afghanistan och Mujaheddin med USA:s stöd bedrev gerillakrig mot ockupanten var Afghanistan ett tryggare land och skulle troligtvis ha kunnat bli än tryggare med tiden om inte krig hade förts på landet utifrån. Då fanns ingenjörer, modernt utbildade hantverkare och läkare. Dessa utgjorde ett hopp för modernisering. Men detta förstördes alltså av krigen med början år 1979. Likaså förstördes kvinnornas möjligheter att utbilda sig av talibanernas regim.
En sista sak som jag vill ta upp är de omfattande opiumodlingar som finns i Afghanistan. Vi vet i dag att det är svårt att få de afghanska bönderna att frångå denna syssla. Först när Afghanistan har andra starka inkomstkällor via mineralbrytningar, industriproduktion och på detta följande export kommer det att vara möjligt att eliminera opiumodlingarna.
I detta anförande instämde Julia Kronlid (SD).
anf.156 Hans Linde (V):
Herr talman! Förra våren besökte jag Afghanistan. I Kabul åkte vi upp på ett av de berg som blivit kända för att unga afghaner flyger med drakar där och tittade ut över Kabul.
En av de afghaner som följde med oss pekade ut ruinerna efter britternas olika befästningar från 1830-talets första anglo-afghanska krig och 1870-talets andra anglo-afghanska krig.
Han pekade också ut ruinerna efter det sovjetiska kulturcentrumet som i dag är en söderskjuten hemvist för Kabuls narkomaner.
Han behövde dock inte peka ut Natos närvaro. De utländska soldaterna och deras posteringar gick inte att undgå.
Vår afghanske vän log mot oss och sade stolt: "Det är hit imperier kommer för att dö." Jag får erkänna att det inte var lätt att argumentera emot.
Om det är något vi kan lära av Afghanistans historia är det att det inte finns en militär lösning på detta lands stora och komplexa utmaningar. Det har aldrig varit och kommer med största sannolikhet aldrig att bli soldater, förarlösa flygplan eller nattliga räder som bygger demokrati, bekämpar fattigdom eller ger afghanerna makten att försvara och nyttja sina grundläggande rättigheter.
Trots det står vi ännu en gång i riksdagen och ska förlänga det svenska deltagandet i den Natoledda ISAF-insatsen i Afghanistan.
De borgerliga partierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet föreslår visserligen att den svenska insatsen under inledningen av 2013 ska minskas till 400 personer på marken i Afghanistan. Att den svenska insatsen nu minskas är ett steg i rätt riktning.
Det kan dock vara bra att veta att även med den här minskningen kommer den svenska insatsen att vara större än den var när den borgerliga regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet gjorde sin överenskommelse hösten 2010. Sverige har faktiskt aldrig förr haft så många soldater i Afghanistan som vi har just nu.
Nyheten i den proposition som regeringen lagt fram tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet är att man öppnar upp för att Sverige ska kunna ha kvar 200 soldater i Afghanistan även efter 2014, utan något slutdatum.
Samtidigt ser vi att merparten av de 50 länder som i dag har soldater i Afghanistan avvecklar sina insatser. Holland tog hem sina soldater redan 2010. Storbritannien har stängt flera baser, och Frankrike kommer att lämna landet vid årsskiftet.
Sverige börjar bli väldigt ensamt med sin starka tilltro till den militära insatsens möjligheter att nå framgång. Man kan med rätta fråga sig: Ska Sverige bli det sista landet kvar med militär trupp i Afghanistan?
Herr talman! I regeringens proposition kallar man insatsen i Afghanistan för fredsfrämjande. Men efter mer än ett decennium av utländska ISAF-soldater i Afghanistan kan vi konstatera att den fred som skulle främjas har blivit alltmer avlägsen för varje år som gått.
År 2011 dödades 3 021 civila afghaner, ännu ett dystert rekord i landets historia. Merparten dödades av talibaner och andra motståndsgrupper, men vi såg också under 2011 hur antalet afghaner som dödades i Natos flygattacker ökade.
Under det gångna decenniet, samtidigt som vi har haft ISAF på plats i Afghanistan, har en tredjedel av afghanerna tvingats lämna sina hem. Våldet har eskalerat, spridit sig till allt fler områden och blivit allt grövre.
Under det första halvåret i år, 2012, minskade visserligen antalet civila dödsoffer något. Det är fortfarande för tidigt att säga om detta är ett trendbrott eller en tillfällig förändring, men vi kan i alla fall konstatera att minskningen av antalet civila dödsoffer sammanfaller med att flera länder i ISAF-styrkan börjar dra tillbaka sina trupper.
De som hävdar att utländska soldater skapar säkerhet i Afghanistan har under de senaste tio åren gång på gång motbevisats av utvecklingen på marken. Anhängarna av ISAF-insatsen börjar få väldigt ont om argument.
Herr talman! I denna kammare har insatsen också motiverats med jämställdhetsargument, men det finns inga feministiska krig. Vi som är feminister, även i lägen när vi inte ska skicka soldater utomlands, vet att det inte är med vapenmakt vi säkrar respekten för kvinnors rättigheter.
De framsteg som skett i Afghanistan - och jag vill på inget sätt blunda för eller förminska värdet av att fler flickor får gå i skolan och fler kvinnor får tillgång till mödravård - har skett genom ökat civilt bistånd från organisationer som Svenska Afghanistankommittén, inte genom vapenmakt.
Nyligen släppte tre svenska organisationer, Kvinna till Kvinna, Operation 1325 och Svenska Afghanistankommittén, en omfattande rapport om Sveriges arbete med jämställdhetsfrågor i Afghanistan.
Man konstaterar: "Trots löften och insatser från Sverige och det internationella samfundet med syfte att skydda och stärka kvinnors rättigheter och delaktighet i Afghanistan har mycket litet förändrats för de afghanska kvinnorna. Under de senaste åren har många tidigare framsteg omintetgjorts."
Samtidigt berömmer man i samma rapport Sverige för att man har utbildat de svenska soldaterna i FN-resolution 1325. Man konstaterar dock att Sveriges arbete med att implementera resolution 1325 i Afghanistan hittills snarare handlat om att kvalitetssäkra de egna militära insatserna.
Man skriver: "Det har emellertid inte lett till några hållbara resultat för afghanska kvinnor."
Sug på det, ni som planerar att gå upp i talarstolen och hålla brandtal om hur vi har åkt till Afghanistan för att skydda kvinnorna där.
Kvinna till Kvinna, Operation 1325 och Svenska Afghanistankommittén avslutar sin rapport med tio tydliga rekommendationer för hur Sverige ska stärka sitt arbete för jämställdhet i Afghanistan. Jag noterar dock att man i utskottsmajoritetens betänkande inte har hörsammat en enda av dessa rekommendationer.
För Vänsterpartiet duger inte det. För att åstadkomma tydligt fokus på kvinnors rättigheter i Afghanistan och för att stärka de afghanska kvinnornas ställning krävs en ny inriktning. Vi anser därför, i enlighet med rapporten, att Sverige därför ska ta fram en nationell handlingsplan för hur FN-resolution 1325 ska implementeras i Afghanistan.
Herr talman! Utgångspunkten för Vänsterpartiet är vår solidaritet med det afghanska folket. Därför uppmärksammade och kritiserade vi som enda parti i denna kammare förtrycket under talibanregimen på 90-talet. Därför har vi motsatt oss avvisningar av afghanska flyktingar, och därför menar vi att Sverige måste byta strategi i Afghanistan.
Man måste ersätta en misslyckad militär strategi med civila insatser för att stödja försöken till freds- och försoningsprocess.
Vänsterpartiet vill därför att Sverige under 2013, likt en lång rad andra länder, avvecklar sin militära insats i Afghanistan. Vi vill att det svenska biståndet ökar till landet, och vi vill att Sverige intensifierar försöken att bidra till fred i Afghanistan. Vi anser att vårt land borde ta till vara våra starka traditioner av att stödja freds- och försoningsprocesser och stödja de samtal som pågår.
Vi behöver öka insatserna för att återintegrera tidigare motståndsmän i det afghanska samhället. Fred i Afghanistan förutsätter att de som i dag slåss ges en möjlighet att få utbildning, arbete och inkomst.
Det kanske viktigaste av allt om vi vill främja fred i Afghanistan är att vi bekämpar fattigdomen. Hopplösheten som följer i fattigdomens spår är talibanernas bästa vän och borde vara den största fienden för oss som önskar se ett demokratiskt Afghanistan i fred. Då, men först då, skulle vårt land på allvar bli en kraft för fred, demokrati och frihet i Afghanistan.
Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 3.
anf.157 Urban Ahlin (S):
Herr talman! Riksdagens kammare behandlar i dag betänkandet om fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan. Betänkandet grundar sig på en överenskommelse som gjordes mellan Socialdemokraterna, den borgerliga regeringen och Miljöpartiet så sent som hösten 2010. Vi kom överens om ett långsiktigt perspektiv på hur vi skulle arbeta fram till 2014.
Varför är 2014 ett viktigt årtal? Hans Linde sade att det är bra att många länder drar ned och minskar, precis som om det berodde på att man var orolig för utvecklingen och ville åka hem. Sanningen är att på Kabulkonferensen 2010 meddelade afghanerna att de från och med 2014 själva vill ta hand om säkerheten.
Det är en klar signal till det internationella samfundet att fram till dess vill man ha tillräckligt med resurser till den afghanska polisen och den afghanska militären så att man själv klarar att upprätthålla säkerheten. När datumet är klart och afghanerna själva klarar att upprätthålla säkerheten vill man inte längre ha några utländska trupper.
Det är högst rimligt. Vi har hela tiden stått i den här kammaren och sagt att vi bara kommer att vara i Afghanistan under den tid det finns ett FN-mandat och det afghanska folket vill att vi ska vara där.
Frågan är naturligtvis om någonting av detta skulle ha lyckats. Skulle utbyggnaden av skolor och mödrahälsovården ha kunnat ske i Afghanistan om det inte hade funnits säkerhetsstyrkor där som möjliggör att biståndsarbetet kommer på plats? Det är denna problematik vi har diskuterat i ett tiotal år i denna kammare. Jag är fullständigt övertygad om att vi inte hade sett ett så pass lyckat biståndsarbete i Afghanistan om det inte hade funnits säkerhetsstyrkor på plats. Det är just det som är hela bakgrunden till varför det internationella samfundet tycker att det är väsentligt att finnas där.
50 länder deltar i dag. Det är många trupper. När vi i valrörelsen 2010 sade att vi ville lämna över ansvaret provins för provins till afghanerna själva blev vi attackerade också från borgerligt håll. Man sade att detta var ett slags naivt sätt att inbilla sig att det skulle gå så lätt i Afghanistan. Sanningen är att överlämnandet av ansvaret till de olika provinserna har gått fortare än vad man ursprungligen trodde. Det har gått väldigt snabbt i vår del av landet eftersom det där är en säkrare situation än på många andra platser.
Därför har vi tillsammans med den borgerliga regeringen och Miljöpartiet kommit överens om att det ska vara en successiv neddragning fram till 2014. Det vi i dag behandlar är hur det ska se ut under 2013. Tiden 2014 och tiden efter 2014 behandlas alltså inte i betänkandet. Jag har hört personer säga i den här talarstolen - och även sådana som har skrivit artiklar ute på stan - att det på något sätt i detta dokument skulle stå att vi har bestämt oss för att det ska finnas aktivt militärt stridande trupp även efter 2014. Så är icke fallet. Betänkandet handlar om nästa år, då vi har kommit överens om att vi ska ned till 300 soldater. Därefter ska vi göra en ny förhandling under hösten 2013 när vi vet hur vi ska avveckla insatsen 2014.
Däremot öppnar vi för att vi fortsatt ska vara kvar i Afghanistan - inte med stridande militärer men möjligen genom att bidra med någonting annat om det afghanska folket så självt vill. Det vet vi inte ännu, men det kanske vi får ett svar på under hösten 2013.
Är allting då perfekt och gröna skogar? Är det lämpligt att bara åka hem eftersom uppgiften är slutförd? Nej, det är klart att det finns massor av oroande tecken. Ett är det som Hans Linde tar upp. Det handlar inte om vad som främst nu sker för kvinnornas rättigheter. Det man i störst omfattning är rädd för är vad som kommer att hända efter det att de internationella trupperna åker hem och lämnar landet. Kommer det då att vara en överenskommelse mellan Karzai och talibanerna där man enas om ett slags fred i Afghanistan men på bekostnad av kvinnornas rättigheter och villkor? Tyvärr finns det många sådana tecken. Det afghanska samhället är konservativt, och man är mån om att inte stärka kvinnornas rättigheter. Det är jag orolig för. Jag är orolig för att det kan bli någonting sådant.
Därför välkomnar jag med stor tillfredsställelse den kritiska rapport som de organisationer som Hans Linde nämnde har skrivit. Den pekar på att det bistånd som vi nu ökar ska ha starkt fokus på att stärka just kvinnornas rättigheter och se till att sätta press på dem som kommer att styra i Afghanistan så att de verkar för mänskliga rättigheter och inte förhandlar bort kvinnorna i en uppgörelse för att nå fred i sitt land. Det är vad det handlar om här.
Jag är glad över att vi, Miljöpartiet och de borgerliga har kommit överens i en arbetsgrupp om biståndet tillsammans med biståndsministern där vi har lovat att vi under den kommande tioårsperioden kommer att investera någonstans mellan 8 och 8 ½ miljard kronor i bistånd. Afghanistan är utan tvekan Sveriges största biståndsland. Vi lämnar inte Afghanistan. Vi lämnar inte det afghanska folket. Vi är glada över att de själva nu vill ta över säkerheten i sitt eget land, och vi är beredda att fortsatt bidra till biståndsuppbyggnad i Afghanistan.
Slutligen skulle jag vilja säga ett par ord om korruptionen. När vi hade presskonferens och presenterade propositionen påtalade jag att vi vet att det finns en stor korruption i Afghanistan. Jag har varit på konferenser där alla bidragande länder i insatsen har redovisat olika misslyckade projekt - alltifrån att man har gett stöd till en väg som sedan inte visar sig finnas till att man har gett stöd till en skola som har byggts upp men som sedan inte visar sig finnas.
Ha inga illusioner! I länder där fattigdomen är stor och korruptionen utbredd måste vi naturligtvis ha bistånd. Vårt bistånd syftar till att stärka de fattiga människornas situation. Då måste vi också finnas i de länder där det är svårarbetat. Afghanistan är ett sådant land. Men vi måste se till att till det yttersta säkra vårt bistånd så att det inte bidrar till korruption. Om vi kan se till att vårt bistånd går till rätt saker bidrar vi med otroligt mycket för att få en ordentlig samhällsutveckling i Afghanistan. Om vårt bistånd bidrar till korruption är det dock den rakt motsatta utvecklingen.
Avslutningsvis: Vi är glada över den breda överenskommelse som finns. Detta är en successiv nedtrappning som kan genomföras genom att afghanerna själva tar en större del av sitt ansvar. Vi är glada över att vi ser utveckling på marken - skolor, flickor som går i skolan, mödrahälsovård, vägar, elektricitet och så vidare. Det är positivt. Vi är glada över att afghanerna klarar av att ta en större del av säkerheten själva och att våra soldater inte längre är stridande vid fronten. Det är afghanska soldater som är ute och gör jobbet, och våra är mer sådana som hjälper till, stöder, informerar och utbildar. Det är positivt, och det är en positiv utveckling.
Men vi ska naturligtvis inte vara naiva när det gäller vad som händer 2014 och 2015. Det är parlamentsval och presidentval som kommer att vara oerhört avgörande för Afghanistans framtid. Det gäller för oss att se till att vi med vårt bistånd inte göder korruption.
I detta anförande instämde Clas-Göran Carlsson, Kenneth G Forslund, Carina Hägg, Désirée Liljevall, Carin Runeson och Olle Thorell (alla S).
anf.158 Cecilia Widegren (M):
Herr talman! Sveriges engagemang i Afghanistan är långsiktigt. Grunden för den svenska närvaron är en bred överenskommelse i Sveriges riksdag mellan alliansregeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det är viktigt. Vi ber svenska män och kvinnor, flertalet soldater och officerare, att åka ut på internationella insatser och göra skillnad. Då är det viktigt att det finns ett brett stöd i Sveriges folkvalda parlament för att sluta upp bakom detta.
I veckan kom den 23:e svenska missionen hem från Afghanistan. Den har varit på plats i mer än tio år. Det är klart att det är viktigt att de känner att det finns ett starkt stöd på hemmaplan. Över 8 900 officerare och soldater har under tio år varit på plats från Sverige för att göra skillnad i Afghanistan.
Som tur är görs internationella undersökningar av hur detta uppfattas i vår omvärld. Transatlantic Trends mätning senast visar att Försvarsmaktens insatser har ett stort stöd bland svenska folket. 68 procent sade att Libyeninsatsen var en bra insats för att göra skillnad i vår omvärld. 62 procent var positiva till den insats vi gör i Afghanistan.
När det är skarpt läge och vi ber svenska soldater, biståndsarbetare, sjömän och andra att göra insats på internationell mark finns det ett starkt stöd för den internationella solidaritet som Sverige av tradition har att visa. Vi bygger säkerhet tillsammans med andra under FN-mandat.
Vi är i Afghanistan främst för det afghanska folket skull. Det är viktigt att hjälpa ett land och dess befolkning som under de senaste decennierna har upplevt inbördeskrig, flyktingkatastrofer och auktoritärt förtryck. Vi är där tillsammans med 49 andra länder under ett FN-mandat och vi har viktiga funktioner för att skapa stabilitet i en orolig region och förhindra att Afghanistan blir en bas för terrorgrupper och narkotikahandel.
Vi ser problemen. Vi ser även fortsatt problemen. Det är viktigt att se dem, för de påverkar självfallet också Sverige i längden. Vårt deltagande sker tillsammans med andra. Vi skapar säkerhet tillsammans med andra. Det är en av hörnstenarna i svensk säkerhetspolitik i dag.
Vi är inte i Afghanistan för att vinna ett krig utan för att vara med och bygga fred. Fredsbyggande i ett samhälle som förstörts och slitits sönder under decennier går inte att göra i ett nafs. Vi har en otrolig respekt för vad det internationella samfundet gör där långsiktigt.
Det är därför som Sverige också är där långsiktigt. Det har varit tio år med militära insatser men mycket längre tid med både civila och humanitära insatser. Och vi kommer att vara där mycket längre med både civila och humanitära insatser.
Att bygga fred är i grunden en fråga om politik och ekonomisk utveckling. Det handlar om att bygga upp stabila institutioner och en rättsstat, skapa säkerhet och arbeta för människors lika värde. Sveriges fokus är fortsatt, precis som Socialdemokraternas Urban Ahlin sade, kvinnor, barn, tjejer och killar, att bygga morgondagens samhälle och att hjälpa andra att göra insatser. Men det förutsätter en uthållig och robust säkerhetsnärvaro. Det är också grunden till att Sverige är på plats där.
Herr talman! Under 2013 kommer Sverige att inleda en fördjupad militär samverkan med Finland, Norge och Lettland på plats för att vi tillsammans ska göra mer för att få effekt. Vi kallar det Nordic plus. Det är internationellt i våra termer mätt ett sätt att visa att vi kan samverka med andra på plats på olika ställen på jorden.
De gemensamma förbanden kommer att verka i landet fram till sommaren 2014. Den svenska insatsen går från stridande till stödjande, utbildande och rådgivande som ett led i det säkerhetsansvar som man har kommit överens om inom världssamfundet att ta och överlämna ägarskapet av säkerhetsansvaret i landet till afghanerna själva.
Internationella samfundet har en tydlig färdplan. Det är viktigt att vi deltar i diskussionerna om den när det gäller hur vi fortsatt självklart vill utveckla den. Vi ska visa att vi kan bidra med biståndsinsatser framöver och att vi är där långsiktigt. Vi vill kunna göra skillnad i fråga om infrastruktur, rättsstat och utbildningsinsatser.
I takt med att Sverige nu reducerar den militära närvaron ökar vi också den civila långsiktiga insatsen. Under en tioårsperiod uppgår det totala beloppet av skattebetalarnas pengar till 8 miljarder kronor. Då blir Afghanistan det största mottagarlandet. Det är rejäla insatser som svenska folket gör.
Vi har självklart också en skyldighet att följa upp detta och se till att biståndet når ända fram till barnen på gatan, till lärarna bakom katedern och till dem som jobbar med hälso- och sjukvård på vårdcentraler och i hälsostugor.
Herr talman! Det svenska biståndet kommer att gå främst till humanitära insatser för att utveckla dem och för att försöka vinna effekt långsiktigt.
Vad har man då åstadkommit under de senaste dryga tio åren? Jag tycker inte att man ska förringa att internationell närvaro ändå har gett effekt.
Exempelvis går åtta gånger fler elever i skolan nu jämfört med 2003, och närmare två och en halv miljoner av dem är unga tjejer. Tiotusentals nya lärare har utbildats. Vi har också förbättrat tillgången till hälsovård som har lett till att barnadödligheten har halverats på tio år och att medellivslängden för en afghansk kvinna har ökat med 20 år. Det har skett i ett mycket sargat land och från en mycket låg nivå. Men det är klart att insatserna har gjort skillnad. Det är steg för steg i en blygsam men långsam utveckling mot ett bättre samhälle, och den insatsen ska vi självklart se som långsiktig.
Herr talman! Det som sker i Afghanistan efter 2014 är föremål för fortsatta diskussioner, inte minst i det internationella samfundet. Det är viktigt att framsteg fortsätter att göras i fråga om hälsa, barn, kvinnors rättigheter, utbildning och inte minst demokrati.
Det är viktigt att vi inte bara belyser de orosmoln som finns utan också lyfter fram de positiva saker som har skett, inte minst för de enskilda som har fått en bättre och drägligare tillvaro.
Herr talman! I veckan åkte Fortsättningsstyrka 24 till Afghanistan. Det är ytterligare soldater och officerare från Sverige som åker dit och gör en insats och gör skillnad. De är på plats för att öka stödet, supporten, rådgivningen och utbildningen för att afghanerna själva ska få större säkerhet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till propositionen och till förslaget i betänkandet i dess helhet.
anf.159 Hans Linde (V):
Herr talman! I början av nästa år har vi haft svenska soldater i Afghanistan i elva år. Det är verkligen läge att vi börjar fråga oss vad vi egentligen har uppnått. Vilka resultat har uppnåtts under dessa elva år?
Cecilia Widegren motiverade denna insats med att vi ska bygga fred. Men frågan är om freden har kommit närmare eller längre ifrån oss. Jag skulle nog säga att freden har blivit mer avlägsen under de senaste åren för varje år som har gått.
Under det senaste året dog 3 021 civila afghaner. Det var betydligt fler än 2010, betydligt fler än 2009 och betydligt fler än 2008. Så här har det sett ut under en lång rad år, det vill säga att för varje år som går ökar antalet döda civila afghaner och freden har blivit alltmer avlägsen.
Cecilia Widegren säger att vi är i Afghanistan för att stärka kvinnornas rättigheter och för att öka möjligheterna för flickor att gå i skolan. Jag rekommenderar Cecilia Widegren att läsa den utmärkta rapport som Kvinna till Kvinna, Operation 1325 och Svenska Afghanistankommittén har tagit fram om Sveriges arbete med jämställdhet i Afghanistan. Där säger man att den svenska militära insatsen inte har resulterat i några hållbara resultat för kvinnor i landet.
Visst har det skett framsteg, och de ska inte underskattas på något sätt. Men de har skett genom civila biståndsorganisationer. Ta inte äran från de organisationer som mödosamt har gjort detta arbete långt ifrån någon militär inblandning. Tvärtom vill organisationer som Svenska Afghanistankommittén och en lång rad andra civila organisationer inte ha militära trupper i närheten av sina verksamheter. De säger precis tvärtom att en förutsättning för att de ska kunna verka i Afghanistan är att de uppfattas som oberoende och opartiska.
Jag har en fråga till Cecilia Widegren. På punkt efter punkt kan vi efter snart elva år konstatera att den militära insatsen i Afghanistan har misslyckats. Ändå väljer ni att fortsätta med en misslyckad insats. Varför gör ni det?
anf.160 Cecilia Widegren (M):
Herr talman! Att bygga säkerhet och trygghet är ett långsiktigt arbete. När Sverige tog möjligheten att tillsammans med andra länder inom FN bidra både militärt och civilt var det för att göra det långsiktigt. Ingen trodde att detta skulle ske under en natt, utan man trodde verkligen att detta skulle ta sin tid. Arbetet tar sina stapplande steg. Ibland är det till och med steg tillbaka. Det är mycket viktigt att ha en öppen syn på verkligheten och inse att problem fortfarande finns på plats.
Det sägs att ingenting har skett och att utvecklingen har stannat av. Men jag tycker att det är mycket bra att se att åtta gånger fler barn får gå i skolan, att barnadödligheten har minskat och att hälso- och sjukvården har ökat så att 80 procent av befolkningen i dag har tillgång till den. Det är självklart att det inte har skett av sig självt, utan det har också skett genom att det är säkrare i den miljö i Afghanistan som människorna befinner sig i. Det är tryggare, och man har successivt börjat bygga en egen rättsstat med hjälp och stöd av det internationella samfundet. Det handlar om militär utbildning och polisutbildning.
För att afghanerna själva ska kunna klara av detta långsiktigt, Hans Linde, är det viktigt att denna säkerhet finns på plats. På vilket sätt vill Hans Linde säkra att biståndet når fram om det fortfarande är så att kvinnor och barn inte känner sig säkra när de går till skolan eller när de går till hälsostugan? På vilket sätt vill du att det svenska biståndet i så fall ska nå fram?
anf.161 Hans Linde (V):
Herr talman! Det är självklart sant att det måste vara ett långsiktigt arbete att bygga fred och säkerhet. Jag önskar att Moderaterna och de borgerliga partierna hade samma långsiktighet i sitt arbete med att stötta det civila samhället i Afghanistan, där många organisationer i dag är beroende av kortsiktiga projektstöd för sin överlevnad. Det saknas ofta långsiktighet i finansieringen. Men det kanske är en lite annan fråga.
Vänsterpartiet ser, efter elva år i Afghanistan, att det inte är möjligt med en militär lösning på de problem som finns. Det är inte möjligt att med vapenmakt och utländska soldater garantera eller bygga säkerhet. Det kommer i grunden att krävas andra strategier, vilket jag också tydligt redovisade i mitt inlägg i talarstolen.
Det handlar om att stödja försök till en freds- och försoningsprocess. Det handlar om att med kraft gå in och stödja det arbete som nu pågår med att försöka återintegrera de före detta motståndsmän som tyvärr fortfarande befinner sig i väpnade grupper och få tillbaka dem in i det afghanska samhället och ge dem en utbildning, ett arbete och en inkomst.
Det handlar också om att bekämpa fattigdomen med massiva biståndssatsningar. Cecilia Widegren pratar om framstegen, men vi ska komma ihåg att 84 procent av afghanerna lever i fattigdom. Jag tror att de senaste uppgifterna när det gäller Sveriges mödradödlighet är att det i år dog 5 kvinnor i samband med en förlossning. I Afghanistan är samma siffra 20 000 kvinnor. Det är enorma skillnader, och där finns det också enorma behov.
Vad jag nu kan konstatera är dock att skillnaden mellan mig och Cecilia Widegren inte bara är att Cecilia Widegren är moderat och jag vänsterpartist utan också att Cecilia Widegren sitter i försvarsutskottet medan jag sitter i utrikesutskottet. Jag ser hur de biståndsorganisationer som i dag verkar i Afghanistan hela tiden ska redovisa vilka resultat de uppnår. De ska hela tiden utvärdera sin verksamhet, men jag har efter elva år inte sett någon som helst utvärdering av den svenska militära insatsen.
Om ni är så övertygade om att man har uppnått målen och varit framgångsrik, låt oss då genomföra en öppen och transparent utvärdering av den svenska militära insatsen i Afghanistan. Visa resultaten!
anf.162 Cecilia Widegren (M):
Herr talman! Hans Linde radar upp problemen. Jag kan vara mycket överens med honom om de problem vi fortsatt ser i Afghanistan, men vi är inte här bara för att komma överens om problembilden utan faktiskt också för att hitta olika lösningar. Vänsterpartiet står ju helt tomt på lösningar. Vänsterpartiet väljer att bara säga nej. Det ger inga resultat.
Då säger vi snällt att vi ser att effekterna har nått fram. Om det inte hade varit säkrare och tryggare än det var tidigare, hade effekterna då blivit att åtta gånger fler elever går i skolan eller att 80 procent av befolkningen har tillgång till sjukvård? Det är klart att det bygger på att man i samhället har en grundtrygghet, en säkerhet, och känner att man kan börja bygga sitt eget samhälle.
Vi är där för att hjälpa dem att bygga sitt samhälle. Vi vet att den militära lösningen inte är hela lösningen, och det var därför vi under föregående år väldigt tydligt valde att gå över till civil ledning för att ge resultat insatsmässigt. Det låter som att det ena utesluter det andra, men för oss handlar det om en helhet.
Jag bara noterar att Vänsterpartiet ställer sig helt utanför detta och inte vill bidra till den långsiktiga insatsen. Hans Linde vet mycket väl, herr talman, att man inte kan eller har möjlighet att bara skicka in resurser om man inte vet att de når ända fram. Det finns ingen skattebetalare som vill vara med och bidra på det sättet. Vi vill säkra trygghet och säkerhet först och främst, och sedan se till att resurserna når ända fram.
anf.163 Bodil Ceballos (MP):
Herr talman! Våld leder inte till fred. Det gäller inte minst i Afghanistan vars befolkning har lidit under många olika krigsherrar, både inhemska och utländska, under årens lopp.
Oavsett om den militära makt som på Afghanistans uttryckliga begäran nu befinner sig i landet för att skydda staten och de civila drabbas civila i alltför stor utsträckning av nämnda truppers krig mot talibaner, narkotikasmugglare och diverse kriminella gäng de slåss emot. Fienden är minst sagt diffus och olikartad och brukar kallas för insurgenter, rätt och slätt. Långt ifrån alla är talibaner, och mycket av det militära arbete som bedrivs skulle i Sverige och i väst ha hanterats av polis, inte militär.
Som jag ser det hade den långvariga militära insats som nu har varit på plats i drygt tio år helt fel strategi redan från början. Uppdraget var att med militära medel skapa ordning och säkerhet. Talibanerna skulle bort och bin Ladin infångas. Det skulle vara gjort i en handvändning, och sedan skulle man kunna dra sig hemåt igen. Det tog i stället många år att inse att säkerhet är lika mycket en fråga om att ge andra former av trygghet, som möjlighet att försörja sig, utbildning, fungerande samhällsinstitutioner etcetera.
Att talibanerna ledde en skräckregim är nog alla utom de själva överens om, men botemedlet har knappast varit utan problem det heller. Afghanistan är, trots att det har gått många år sedan talibanregimen störtades, ett av världens fattigaste länder, och narkotikaodlingen och handeln ökar i stället för att minska.
Det finns dock mycket positivt också, bland annat att de flesta barn nu går i skolan och att också de flesta flickor gör det. Det ska man inte glömma eller bortse från.
Herr talman! Miljöpartiet har stått bakom Afghanistaninsatsen sedan den inleddes. Mina kolleger som satt i riksdagen då kunde nog inte föreställa sig att den skulle bli så långvarig eller omfatta så många personer. I takt med att insatsen svällde började vi också ifrågasätta den alltmer. Vi menade att fred i Afghanistan i första hand möjliggörs med ett större civilt fokus i insatsen och att den militära insatsen borde fasas ut. Vi menade inte att vi skulle lämna afghanerna i sticket, men däremot skulle vi skifta från militärt till civilt.
I valrörelsen drev vi tillsammans med Socialdemokraterna och Vänstern ett tillbakadragande av svensk trupp under 2013. Som alla vet blev det dock ingen rödgrön regering, och därför slöt vi tillsammans med Socialdemokraterna och regeringen hösten 2010 en överenskommelse om den svenska fortsatta närvaron i Afghanistan. Vi valde att vara med och påverka och är hittills nöjda med de avtryck vi har gjort i den förda Afghanistanpolitiken.
Det är en överenskommelse som inte bara omfattar den militära närvaron utan också den civila. Det nya med överenskommelsen var att vi för första gången fick ett slutdatum för insatsen år 2014 och att vi fick ett starkt ökat civilt fokus på bistånd och andra civila insatser. En civil ledning för de samlade insatserna - de militära och de civila - var en annan viktig del i överenskommelsen. Jag kan villigt erkänna att jag det första året kände mig väldigt osäker på om ord skulle följas av handling. Årets betänkande är det dock tredje i ordningen sedan överenskommelsen slöts, och jag känner mig lugnare den här gången.
Sedan 2010 har Afghanistanpolitiken fått en helt ny inriktning, inte bara i Sverige. Afghanerna har beslutat att ISAF-styrkan ska avsluta sitt uppdrag och överlämna säkerhetsansvaret till afghanerna själva under 2014, vilket Urban Ahlin tidigare tog upp. De provinser där Sverige ansvarar för säkerheten är relativt lugna och blev därför också först ut att inleda den så kallade transitionen. Det ena landet efter det andra lämnar i takt med att den afghanska armén har vuxit, är bättre utbildad och själva leder det operativa arbetet. Sverige minskar successivt sin personal, och campen kommer att avvecklas för Sveriges del.
Samtidigt ökar vi biståndet, och från och med 2013 är Afghanistan Sveriges största biståndsland. Sverige har också utlovat att vara långsiktigt kvar med civila insatser även efter 2014. Det är vi i Miljöpartiet mycket nöjda med. Det duger inte att säga att nu tar vi våra soldater och ger oss av, och så lämnar vi ett sönderslaget land bakom oss. Då riskerar vi kaos och ett öppet fält för både talibaner och diverse kriminella grupper.
Det vore ansvarslöst att inte bistå afghanerna även fortsättningsvis med det civila stöd som Sverige redan i dag ger. Inte minst har Svenska Afghanistankommitténs arbete gett Sverige ett mycket gott rykte. Jag skulle vilja påstå att Svenska Afghanistankommittén är en grundpelare i det stora förtroende man från afghanernas sida upplever gentemot Sverige. Att vi inte är i Afghanistan av ett egenintresse är en annan anledning.
Vi var några i utskottet som besökte Afghanistan i förra veckan, ett besök som inte kunde ha kommit lägligare med tanke på dagens debatt. Jag besökte också Afghanistan under våren 2011 och har därför en del intryck att jämföra med. Det är självklart alltid en fördel att få ta del av information, stämningar och känslor på plats framför att läsa sig till dem här hemma.
Det jag kan konstatera är att diskussionen nu skiljer sig från den jag hörde under våren 2011. Nu talas det om hemvändande trupper, inte om att afghanerna inte klarar säkerheten själva. En ISAF-general sade det väldigt tydligt: Säkerheten är inte problemet; det är utbildning som är problemet. Han menade utbildning på alla nivåer i samhället. Att utbildning är det mest grundläggande behovet uttrycktes av i princip alla vi talade med, inte minst civilsamhällets organisationer.
När talibaner med flera inte längre slåss mot utländska trupper utan mot den egna armén - mot afghaner - minskar det folkliga stödet för upprorsmakarna. Det var en annan uppfattning som framkom. Att polisen måste stärkas och brottslingar ställas inför rätta var ett lika starkt budskap nu som förra våren. Vilka poliser som behövs var däremot lite mer oklart - är det insatsstyrkor eller närpolis, eller kanske både och?
Även i dag bistår den svenska militära insatsen med att söka personer som till exempel lagt ut vägminor, för att få dem fällda i domstol. Rättsväsendet behöver dock stärkas i alla led. Inte minst det faktum att man först skaffar bevis mot någon för att sedan gå till domstol och få en fällande eller friande dom, i stället för att på obestämd tid fängsla en hel grupp där de flesta är oskyldiga, är viktigt.
För mig är det en självklarhet att polisarbete är något som framöver bör skötas av välutbildad afghansk polis - med betoning på välutbildad - och det är just på polissidan jag både nu och förra våren ser enorma behov.
USA utbildar närpoliser i en kort utbildning på åtta veckor med möjlighet till sex veckors förlängning. Det säger sig självt att man inte får en välutbildad polis på den korta tiden. Incidenterna har också varit många där poliser varit inblandade i skjutningar mot både afghansk och utländsk militär. EU:s polisinsats Eupol som Sverige bidrar genom jobbar också med polisutbildning - en bättre sådan, får man utgå från. I dag har Sverige 25 personer på plats i Eupol.
Herr talman! Även om ingen av de personer vi talade med uttryckligen sade att de ville ha de utländska trupperna kvar finns det en självklar oro över vad som kommer att hända när de försvinner. Inte minst kvinnorna ger uttryck för den oron.
Antalet fall av våldtäkter utanför hemmet har ökat, och de i hemmet går inte att mäta eftersom ingen anmäler. Kränkningar av mänskliga rättigheter, särskilt kvinnors, ökar. I många fall är gärningsmännen just de dåligt utbildade närpoliserna. Det visar med ännu större tydlighet att utbildning i alla led är nödvändig, inte minst inom polisen som tillsammans med den afghanska militären ska vara garanten för säkerheten i landet. Många poliser är i dag analfabeter, och det är naturligtvis svårt att vara en bra polis om man inte kan läsa och skriva. Det borde finnas någon form av lämplighetstest innan personer ges rätt att hantera vapen och utöva makt gentemot andra. Sist men inte minst måste det finnas en administration som fungerar hela vägen uppifrån och ned och nedifrån och upp. Poliser som våldtar och begår brott får inte accepteras på en högre nivå i hierarkin. Poliser som begår brott ska lagföras. Ska kvinnor och människorättsförsvarare våga anmäla våldtäkter eller andra brott är det av grundläggande betydelse att de kan lita på att polisen gör polisarbete och inte våldtar eller begår andra övergrepp.
Utbildning av polis, åklagare, advokater och andra i rättssystemet är nödvändig, men det måste vara bra utbildning. Det är viktigt att vi hittar en modell som vi kan stödja som inte utbildar brottslingar i stället. All utbildning är inte bra utbildning.
Herr talman! För att nå en bättre situation för kvinnorna i Afghanistan behövs inte bara utbildning; även möjlighet att försörja sig är något som efterfrågas. Det finns många starka kvinnor i Afghanistan, men de sätter många gånger sitt liv på spel i kampen för det som för oss är självklarheter. Så hur blir det då efter 2014? Kan kvinnorna känna sig säkra efter 2014? Få inom militären talade om kvinnornas säkerhet. Egentligen var det bara kvinnorna och civilsamhället som gjorde det.
Herr talman! En fråga som ofta ställs till oss är vad Sverige kommer att bidra med efter 2014. Det går inte att svara på det i dag, som Urban sade tidigare. Vi har en överenskommelse om att ta hem svensk trupp under 2014. Så som läget ser ut i dag är trupptillbakadragandena på gång. Den afghanska militären håller på att ta över säkerheten i hela landet - än så länge med stöd av ISAF dock. Att stärka polisen att göra rätt saker verkar uppfattas vara en fråga som man lägger större fokus på framöver.
Sverige har hittills lovat att vara kvar civilt även efter 2014, och det stöder Miljöpartiet. Sverige har också uttalat att vi eventuellt kan bidra med en ren utbildningsinsats på högst 200 man, som Hans tidigare tog upp, om vi får en sådan förfrågan. Men det är ingenting som vi tar beslut om i dag. Det beslut vi fattar efter dagens debatt handlar om insatsen 2013. Vad den rent utbildande insatsen eventuellt kan komma att innefatta efter 2014 vet vi inte i dag. Någon form av deltagande i stridande verksamhet kan det inte bli tal om.
För Miljöpartiets del kan jag säga att vi inte vill köpa grisen i säcken och redan nu gå med på något inför framtiden som vi inte vet vad det består av. Det har varit vår ingång i årets upplaga av Afghanistanproposition och betänkande, och det är tydligt i både proposition och betänkande att det beslut som vi fattar handlar om 2013.
Med tanke på de spekulationer som förs om vad Sverige lovat delta med framöver utgår jag från att regeringen håller oss och Socialdemokraterna informerade om de diskussioner som förs och de eventuella förfrågningar Sverige får så att vi i god demokratisk ordning - och i god tid - kan ta ställning till om det finns behov av en utbildningsinsats för tiden efter att den nuvarande svenska styrkan planenligt dras tillbaka under sommaren 2014. En sådan förutsätter förstås i så fall också att det finns ett FN-mandat i botten.
Jag yrkar därmed bifall till förslaget i betänkandet.
I detta anförande instämde Peter Rådberg (MP).
anf.164 Hans Linde (V):
Herr talman! I diskussionerna och debatterna om Afghanistan är många av positionerna givna. Det är ingen som förvånar sig över att Sverigedemokraterna helst vill att svenska soldater ska marschera på kaserngården i Skövde eller att Folkpartiet för den delen säger ja till varje möjlighet att dra till fält. Däremot är det lite mer diffust var Miljöpartiet ska hamna. Jag kan konstatera att Miljöpartiet lyckats hamna i alla möjliga positioner när det gäller Afghanistaninsatsen. Bara de senaste åren har vi kunnat konstatera att först var Miljöpartiet för insatsen i Afghanistan. Sedan ville de inför valet 2010 ha en avveckling av insatsen till våren 2013. Några månader senare under hösten 2010 sade de ja i riksdagen till att utöka den svenska insatsen för att bli större än någonsin tidigare i svensk, eller för delen afghansk, historia. Ett år senare, 2011, ville de avveckla insatsen till 2014, och i dag öppnar de upp för att Sverige ska ha soldater i Afghanistan även efter 2014. Det är inte helt lätt, Bodil Ceballos, att följa dagsnoteringarna i Miljöpartiets Afghanistanpolitik.
Jag tycker inte heller att det blev tydligare i Bodil Ceballos inlägg. Jag konstaterar att vi i dag behandlar en proposition från regeringen som Miljöpartiet har ställt sig bakom. I det betänkande som finns från det sammansatta utskottet finns det inga särskilda yttranden och inga brasklappar från Miljöpartiet. Jag konstaterar att i regeringens proposition, som Miljöpartiet ställer sig bakom, står det så här: "Inriktningen är att Sverige från sommaren 2014, om så efterfrågas, bidrar i form av en ren utbildningsinsats om 200 personer - - -."
Frågan blir till Bodil Ceballos: Står Miljöpartiet bakom också denna mening? Om ja, hur länge tänker sig Miljöpartiet i så fall att Sverige ska ha soldater i Afghanistan?
anf.165 Bodil Ceballos (MP):
Herr talman! Jag börjar med frågan om eventuellt en rent utbildande insats efter 2014 och påminner Hans Linde om att det fanns med redan i förra årets proposition. Det fanns med i själva överenskommelsen att vi skulle gå från stridande till stödjande och till eventuellt rent utbildande insats. Med "utbildande" ser vi inte en möjlighet att vi kommer att vara kvar i Afghanistan med stridande trupper på något sätt. Därför har vi inte heller öppnat för den möjligheten.
I årets propositionstext har vi dessutom lagt in en annan brasklapp, kan man väl kalla det för - jag tyckte att Hans Linde sade att den förra var en brasklapp. Vi tar nu ställning för insatsen 2013, och det av den anledningen att vi i dag inte vet vad det är som kommer att finnas i den eventuellt rent utbildande insatsen. Då kan vi inte heller ta ställning till den.
Att ge ett blankt mandat till regeringen att leda in oss i någonting som vi inte i övrigt har fått vara med och diskutera är inte någonting som vi och Socialdemokraterna står bakom. Vi vill naturligtvis att om vi ska vara där med en utbildande insats efter 2014 ska vi ta beslut om det gemensamt. Det måste vi diskutera gemensamt och bestämma vad det är för någonting. Men först måste vi få en fråga om vad detta ska omfatta.
Hans Linde vet precis som många andra att Afghanistanfrågan är en mycket känslig fråga i Miljöpartiet. Alla står inte bakom insatsen. Vi har haft en mycket bred och upphetsad diskussion i vårt parti många gånger på våra kongresser etcetera. Hittills har vi stått bakom den, men vi har visat klart och tydligt att det är ett tillbakadragande vi vill se därför att vi inte tror att våld löser problemen i Afghanistan.
I detta anförande instämde Urban Ahlin och Carina Hägg (båda S).
anf.166 Hans Linde (V):
Herr talman! Jag kan inledningsvis säga att jag kommer att välkomna varje miljöpartist som i morgon väljer att rösta på Vänsterpartiets reservationer och stå upp för att Sverige ska vara en kraft för fred och civila lösningar i Afghanistan, på samma sätt som vi för ett år sedan välkomnade när flera miljöpartister valde att gå mot partilinjen på den här punkten.
Jag vill göra ett förtydligande. Det har framkommit flera gånger i debatten att man ska göra en stor skillnad mellan vad som är stridande och vad som är utbildande. Man har visat upp en bild att en utbildande insats i Afghanistan innebär att vi ska skicka lektorer i manchesterkavajer som ska sitta bakom kateder och undervisa i något slags gemytlighet. Så fungerar det inte. Vi har redan i dag rena utbildningsinsatser på plats i Afghanistan. Det innebär att man finns med i de afghanska trupperna, följer med dem även ute i fält när de deltar i striderna. Man är inte låst på några civila kaserngårdar eller liknande. Man är i högsta grad en del av den väpnade konflikt som pågår.
Jag blir ändå inte riktigt klok på vad som är Miljöpartiets linje. Står Miljöpartiet bakom den skrivning som finns i den här propositionen eller inte? Det är en ganska enkel fråga: Står man bakom den här skrivningen, eller gör man det inte?
Sedan blir det trots allt en fråga till Bodil Ceballos. Bodil Ceballos får då företräda bara Miljöpartiet och bara vara miljöpartist i den här debatten och blicka lite framåt. Miljöpartiet har tidigare inte haft några problem med att sätta något slutdatum för den svenska insatsen, när man vill se att de svenska soldaterna helt och hållet ska vara hemma. Hur länge tänker egentligen Miljöpartiet i dag att de svenska soldaterna ska vara kvar i Afghanistan? Är det till 2016, 2018, 2020 eller ännu längre?
anf.167 Bodil Ceballos (MP):
Herr talman! Miljöpartiet tänker att soldaterna ska vara kvar till 2014. Så långt har vi tänkt. Vad som kommer efter 2014 vet vi inte i dag, och det tar vi inte ställning till i dag. Vår tanke är att trupperna i Afghanistan ska vara hemma till 2014.
Miljöpartiets linje har hela tiden varit väldigt tydlig. Vi har stått bakom det afghanska folkets rätt till en bättre utveckling. När man en gång tog beslut om att gå med i Afghanistaninsatsen handlade det om väldigt få personer. Sedan har det, precis som du säger, utökats.
Det har alltid funnits miljöpartister som har varit skiljaktiga i den här frågan. Hade jag själv varit med vid det första tillfället hade jag inte röstat för trupp i Afghanistan, men jag var inte det.
Nu är vi i den situationen att vi har trupp i Afghanistan på grund av en massa beslut som har tagits tidigare. Vi menar att vi ska dra tillbaka den militära närvaron och öka den civila. Det är det som vårt inspel i de diskussioner som vi har fört med regeringen och Socialdemokraterna har utgått ifrån. Det handlar om att få ett slutdatum och att se till att vi drar tillbaka den militära närvaron samtidigt som vi får ett starkt ökat fokus på det civila, och också mer pengar till det civila.
Vi tror nämligen att man bygger säkerhet genom att stärka afghanernas egen förmåga att vara säkra. Då handlar det inte om den militära säkerheten i första hand, utan det handlar om att kunna försörja sig, att kunna gå i skola, att få hälsovård etcetera. I ett tryggare samhälle har man färre konflikter. Vi vill bygga på den delen, det som är det civila och det som är det trygga samhället. Vi tror att vi på det sättet kommer att ha lättare att nå fred i Afghanistan.
anf.168 Fredrik Malm (FP):
Herr talman! Sverige har under de senaste elva åren deltagit i den internationella säkerhetsstyrkan ISAF i Afghanistan. Vi har tagit ansvar. Vi har visat solidaritet med ett folk och ett land som alltför länge har plågats av krig och instabilitet. Det har varit och är ett viktigt uppdrag. Internationell militär närvaro i Afghanistan har varit nödvändig för att trygga såväl svenska som internationella bistånds- och utvecklingsinsatser.
Säkerhet uppnås och byggs i samverkan med andra. Det är därför viktigt att Sverige ställer upp internationellt och fortsätter att verka i samarbete med Nato inom ramen för partnerskapsprogrammet.
Globaliseringen ställer nya krav. I dag kan geografiskt avlägsna hot vara lika påtagliga som hot på nära håll. Terrorism, organiserad brottslighet, spridning av små och lätta vapen, spridning av massförstörelsevapen och så vidare hotar internationell säkerhet och därmed även vår säkerhet i Sverige. Insatsen i Afghanistan bör därför ses ur ett vidare perspektiv. Utveckling kräver säkerhet, men säkerhet kräver också utveckling.
När det svenska militära deltagandet nu börjar lida mot sitt slut är det av yttersta vikt att tillbakadragandet och överlämningen av säkerhetsansvaret sker på ett ansvarsfullt och välstrukturerat sätt. Förändringar och reduceringar bör föregås av konsultationer med Nato och övriga partner. Skulle säkerhetsläget försämras är det viktigt att vi har möjlighet att tillfälligt förstärka de militära insatser som Sverige genomför, till exempel evakueringsinsatser.
Herr talman! Om omvärlden drar sig ur Afghanistan i förtid - Vänsterpartiet vill ju, så att säga, att alla västerlänningar ska åka hem och låsa dörren - skulle kvinnor utsättas för det djupaste förtryck igen. Jag tror att det skulle gå snabbt. Landet skulle återigen kunna bli en bas för internationell terrorism. Ingen betvivlar det faktum att det krävs en civil återuppbyggnad och en ekonomisk utveckling i Afghanistan. Men inget av detta är möjligt utan beskydd av säkerhetsstyrkor, så länge de afghanska säkerhetsstyrkorna inte har den kapaciteten.
På samma sätt som det i den här kammaren finns ett brett stöd för det svenska deltagandet i Afghanistan finns det även internationellt ett brett stöd för den insatsen. Insatsen, som delas av 50 truppbidragande länder, varav 22 inte är Natomedlemmar, har utifrån resolutioner från Förenta nationernas säkerhetsråd ett tydligt folkrättsligt mandat.
I mars i år övergick den samlade svenska insatsen i norra Afghanistan till civil ledning. De civila insatserna får en alltmer framträdande roll i takt med att det svenska militära bidraget minskar. Den övergripande civila ledningen är en viktig politisk signal till afghanerna om att säkerhetsansvaret nu gradvis övergår till dem och att Sveriges fortsatta närvaro inriktas på att stödja denna övergång med främst civila medel.
Det militära förbandets uppgifter syftar framför allt till att stödja uppbyggnaden av de afghanska säkerhetsstrukturernas förmåga, och före utgången av 2014 ska de afghanska säkerhetsstyrkorna ta fullt ansvar för säkerheten i landet.
Tyngdpunkten i den militära insatsen fortsätter därmed att förskjutas till stödjande och utbildande. Övergången till civil ledning är av stor betydelse för att signalera att Sveriges samlade insatser successivt får en starkare betoning på civila insatser.
Herr talman! Sedan talibanregimen störtades 2001 - eller sveptes bort, kan man väl säga, med bombmattor och Norra alliansens marktrupper - har förbättringar skett, särskilt på områdena hälsovård och utbildning.
Före 2001 hade endast 9 procent av afghanerna tillgång till någon form av sjukvård. I dag uppskattas den siffran till omkring 50 procent av befolkningen. Spädbarnsdödligheten har minskat, och nästan sju miljoner barn är i dag inskrivna i grundskolan. Av dessa är ca 30 procent flickor. Före 2001 gick färre än en miljon barn i skolan, och ytterst få flickor kunde få ordinarie undervisning. I dag tar kvinnorna mer plats i det offentliga rummet. Medieutbudet har ökat rejält.
Trots dessa förbättringar vet vi givetvis att enorma utmaningar alltjämt kvarstår. Korruptionen är omfattande. Det är ett stort hinder för utveckling. President Karzai har ett mycket omfattande arbete framför sig på detta område. Den illegala narkotikahanteringen är ett annat stort problem, liksom de stora bristerna i rättssystemet. Utbredd fattigdom, arbetslöshet, kriminalitet samt upplevd osäkerhet hos stora delar av befolkningen ger fortsatt näring åt det väpnade motståndet.
Det finns också en oro hos befolkningen i Afghanistan för vad talibanerna kommer att göra när de utländska styrkorna drar sig tillbaka, vilket vi måste vara medvetna om.
För att åstadkomma en förändring för en långsiktig positiv och stabil säkerhetsutveckling krävs ett fortsatt och förstärkt fokus på ett förbättrat samhällsstyre, en starkare rättsstat, jämställdhet och en socioekonomisk utveckling som kommer hela befolkningen till godo. Det skulle också motverka grogrunden för rekrytering till och stödet för talibanmilisen.
Det afghanska ägandet tillsammans med det internationella samfundets långsiktiga stöd för dessa processer är avgörande. Här ska vi vara medvetna om att det finns en viss, så att säga, komplikation med tanke på den utbredda korruptionen i landet samtidigt som vi vill se ett tydligt afghanskt ägande när det handlar om biståndsinsatserna. Det ska medges att detta inte är lätt. Men det betyder å andra sidan inte att vi kan vända Afghanistan ryggen.
Herr talman! Det internationella engagemanget i Afghanistan är långsiktigt och syftar till att möjliggöra stabilisering och utveckling av landet i demokratiska former. Det är av stor vikt att det internationella samfundet, inklusive Sverige, fortsatt stöder och bistår den afghanska regeringen i dess strävan efter ett stabilt och säkert samhälle. Säkerhetsläget i Afghanistan måste vidare betraktas ur ett regionalt perspektiv. En negativ utveckling i landet får konsekvenser för säkerheten i regionen och även globalt.
Europeiska unionens engagemang i Afghanistan är också långsiktigt. Förra året uppgick stödet från kommissionen till 200 miljoner euro.
Totalt från Europeiska unionen och medlemsländerna uppgick stödet till ca 1 miljard euro förra året. Europeiska unionen genomför sedan 2007 också en polisinsats i Afghanistan, där tyngdpunkten ligger på stöd till reformeringen och återuppbyggnaden av den afghanska polisen. På svenskt initiativ har också förhandlingar inletts angående ett långsiktigt och bindande samarbetsavtal mellan EU och Afghanistan, ett avtal som bekräftar EU:s långsiktiga engagemang.
Herr talman! Förutom att omvärlden och världssamfundet har ett långsiktigt engagemang och att Europeiska unionen har det har givetvis också Sverige det. I samband med givarkonferensen i Tokyo i juli i år gjorde Sverige ett omfattande åtagande för perioden efter 2014. I den tioåriga bistånds- och utvecklingsstrategin för perioden 2015-2024 kommer Sverige, precis som tidigare nämndes av Urban Ahlin från Socialdemokraterna, att bidra med över 8 miljarder kronor i bistånd till Afghanistan, vilket är viktigt.
Sverige kommer därutöver inom ramen för arbetet i Förenta nationerna och i Europeiska unionen samt som partner till Nato att fortsätta att vara aktivt och engagerat för fred och försoning, för utveckling och stabilitet och inte minst för ökad respekt för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter i Afghanistan och i den vidare regionen.
Herr talman! Fler barn, framför allt flickor, går i skolan, och tillgången till sjukvård ökar. Samtidigt får vi inte blunda för de enorma utmaningar som alltjämt kvarstår för Afghanistan. Ytterst är det också anledningen till att vi är där nu.
anf.169 Kerstin Lundgren (C):
Herr talman! Som framgått med all önskvärd tydlighet i den här debatten finns det en stor samsyn i denna kammare omkring vår insats i Afghanistan. Det är ett land som har ett långvarigt lidande bakom sig, vilket också flera har varit inne på. Det gäller naturligtvis särskilt kvinnor och barn som alltid drabbas hårt i konflikter, osäkerhet och krig.
Från svensk sida har vi sökt göra skillnad länge. Svenska Afghanistankommittén har tidigare nämnts. De har gjort ett omfattande och långvarigt arbete och ansågs under den tid när talibanerna styrde vara de som just stod för utbildning. Det är naturligtvis i grunden svenska folkets insatser som gjort detta möjligt.
Herr talman! Nu är det nästan på dagen elva år sedan FN:s säkerhetsråd i sin resolution 1386 markerade att en internationell säkerhetsstyrka skulle få ett kapitel 7-uppdrag för att bistå den afghanska regeringen i att upprätthålla säkerheten i Kabul och stödja övergången till demokratiskt styre. Detta är en bas för de insatser som vi har gjort. Vi har deltagit sedan start. Vi har haft årliga debatter och årliga beslut här i kammaren, eftersom FN varje år har haft beslut om mandat.
Det låter ibland som om det är vi i den här kammaren som dikterar ordningen. Det ena partiet efter det andra har föreslagit att man ska avsluta vid en tidpunkt si eller så. Det är lite spännande, för i grund och botten landade den afghanska regeringen vid Kabulkonferensen 2010 i att man vid utgången av 2014 skulle ha övertagit huvudansvaret för landets säkerhet. Det var den afghanska regeringens vilja, och vi har varit inbjudna av den afghanska regeringen och är där så länge den afghanska regeringen vill se oss närvarande. Det är klart att det är en ram för det arbete som sedan bedrivs.
Den här förändringen, transitionen, inleddes vid det afghanska nyåret i mars 2011 och ska genomföras i fem omgångar fram till slutet av 2014. Så här långt är tre beslut fattade som berör 75 procent av den afghanska befolkningen.
Den samlade svenska militära och civila insatsen i norra Afghanistan har sedan drygt sex månader en civil ledning. Det har varit viktigt och någonting som vi har markerat värdet av i flera debatter tidigare. Nu har FN:s 24 precis startat sitt arbete i Afghanistan. Det gör de naturligtvis med nya förutsättningar, i ett nytt läge.
Jag vill för Centerpartiets del tacka dem som så här långt har gjort stora insatser i arbetet i Afghanistan för att skapa de förutsättningar för utveckling som vi trots alla svårigheter har gjort. Ett stort tack till er som ställt er kraft till förfogande! Tack också till er som är där nu och som åker dit. Tack även till de familjer som drabbats till följd av någons beslut att närvara.
Alla ni ska veta att Sverige har ett långsiktigt perspektiv på Afghanistan, långt före 2011 och långt efter 2014. Vi bidrar och vill bidra till en demokratisk utveckling. Vi vill bidra till att bekämpa fattigdomen och ge människor möjligheter. Det är därför vi också har sökt skapa förutsättningar i form av säkerhet.
Vi är alla medvetna om, och har varit från början, att det inte finns någon militär lösning på den här konflikten, lika lite som i andra konflikter. Det finns en politisk lösning om hörnet, får vi hoppas, och vi ska delta för att göra den möjlig.
Därför har vi också ställt upp på Kabulkonferensens perspektiv, det vill säga att 50 procent av vårt bistånd ska gå via den afghanska regeringen. Det finns de som tycker att detta inte ska ske. Men vi har faktiskt tagit på oss ett ansvar för att skapa förutsättningar för den afghanska regeringen att bygga säkerhet och utveckling. Då måste vi naturligtvis vara där. Vi ska inte vara där för att sabotera förutsättningarna genom att stödja andra och gå andra vägar.
Jag tycker därför att det är en viktig signal att vi lyssnar på den afghanska regeringen. Vi ska självklart inte vara blåögda. Vi ska försöka granska, och vi ska försöka följa upp och vara medvetna om att det är en oerhört tuff miljö, kanske en av de tuffaste miljöer där vi finns med bistånd. Men vi ska vara där långsiktigt och göra skillnad - militärt, civilt och med biståndet för att skapa förutsättningar för förändring.
Som tidigare sagts har vi nu perspektivet 2024 i biståndssammanhang. Det är indikationer på drygt 8 miljarder. Vi får väl se vad det slutligen summeras till.
Jag kan instämma i vad som har sagts tidigare från flera talare när det gäller utmaningarna, korruptionsrisker och risker för bakslag. Jag har naturligtvis mot den bakgrunden förvånats, herr talman, över dem som i reservationer säger: Låt oss lämna nu!
Det finns de som nästan har försökt att ta täten, rädda för att bli ensamma kvar. Det fanns en sådan tendens ett tag när alla såg ut som om man genast ville lämna. Det vore verkligen att svika det långsiktiga uppdrag som vi har tagit på oss.
Jag hoppas att den här övergången, transitionen, till det afghanska styret inte ska likna det ryska uttåget med en sådan efterbörd, utan att vi ska kunna göra det på ett konstruktivt, bra och ordnat sätt.
Jag hörde också vad Bodil Ceballos sade om kvinnor som känner oro för vad som ska hända. Jag hoppas, herr talman, inför presidentvalet 2014 och parlamentsvalet 2015 att kvinnor då ska våga ställa upp i valet, precis som de gjorde senast, många gånger tack vare vår närvaro och våra insatser.
Jag noterade att Afghanistans parlaments vice talman var en kvinna, Fawzia Koofi, som hoppades på att kunna utmana i presidentvalet 2014. Jag hoppas att hon vågar och att hon kan, och jag hoppas att vi kan bidra till att göra det möjligt, om inte annat så i parlamentsvalet året därefter.
Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
anf.170 Hans Linde (V):
Herr talman! Jag kunde inte låta bli att begära replik, för det är ju stora ord som Kerstin Lundgren tar till. Man sviker Afghanistan om man gör som till exempel Vänsterpartiet vill och avvecklar den militära insatsen under 2013.
Om jag hade varit i Kerstin Lundgrens kläder skulle jag ha varit lite mer försiktig i de där svängarna. Anser Kerstin Lundgren att det var ett svek av Holland att ta hem sina soldater 2010? Är det ett svek av Frankrike när de tar hem sina soldater vid årsskiftet? Är det ett svek av alla de andra länder som nu avvecklar sina militära insatser under det kommande året, precis på samma sätt som Vänsterpartiet vill att Sverige också ska göra? Är det länder som sviker befolkningen i Afghanistan, Kerstin Lundgren?
anf.171 Kerstin Lundgren (C):
Herr talman! Jag tycker att det finns ett klart inslag av svek. Om vi har varit i landet i elva år för att försöka bygga förutsättningar för utveckling, bygga förutsättningar för säkerhet gäller det att vi också orkar hålla i så att den afghanska regeringen klarar att ta över när vi lämnar, att vi har en ordnad överlämning av ansvaret.
Det måste naturligtvis ske på ett sätt som gör att man inte i princip känner att siste man släcker lyset, att de lämnas utan något ansvar, att det bara handlar om att inte vara sist kvar i Afghanistan. Det fanns tendenser till ett sådant race. Jag har hört det också i den svenska debatten. Jag tycker att det vore oansvarigt. Det vore oansvarigt mot de människor som vi har försökt att stödja under så lång tid. Vi måste kunna klara att vara kvar under ordnade former 2014 och från vår utgångspunkt också senare om det är så att den afghanska regeringen efterfrågar vår närvaro.
anf.172 Hans Linde (V):
Herr talman! Vi kanske ska vara glada och tacksamma att läktaren är tom i dag. Jag tror att det skulle ha skadat våra förbindelser något till länder som just Frankrike och Holland om Kerstin Lundgren hade stått inför deras företrädare och sagt att deras länder sviker befolkningen i Afghanistan när nu Frankrike tar hem sina soldater från Afghanistan och Holland för den delen redan har gjort det.
Men om vi ska tala i termer av svek ska jag berätta vad jag anser är svek, Kerstin Lundgren. Jag anser att det är ett svek att blunda för elva års erfarenheter från Afghanistan, att inte se att för varje år vi har haft soldater i Afghanistan har antalet civila dödsoffer ökat, att inte se det misslyckandet och ta konsekvenserna av det är ett svek. Det är ett svek, skulle jag säga, att inte se att väldigt lite har hänt när det gäller de afghanska kvinnornas rättigheter och att vi nu i Afghanistan under flera år har sett bakslag, precis som Kvinna till Kvinna, Operation 1325 och Svenska Afghanistankommittén så tydligt har visat. Att inte se de utmaningarna och att inte säga att vi har misslyckats med att främja kvinnornas rättigheter är ett svek.
Det är också ett svek, skulle jag säga, att efter elva år och massiva biståndsinsatser inte se att biståndet inte har gjort mer nytta i Afghanistan. Trots elva år av militära insatser ser vi att 84 procent av afghanerna lever i fattigdom. Kanske så många som 20 000 afghanska kvinnor kommer att dö under 2012 i samband med graviditet.
Men Kerstin Lundgren säger: Låt oss fortsätta. Det skulle jag säga är det största svek vi kan göra i dag. Att inte ta intryck av misslyckandet på marken, Kerstin Lundgren, är ett svek och att inte sätta det afghanska folket och deras behov av en annan svensk Afghanistanpolitik främst.
anf.173 Kerstin Lundgren (C):
Herr talman! Från min sida är det helt okej att utvärdera våra insatser. Jag tycker att vi måste lära av våra insatser vad som är rätt och vad som går fel. Jag hoppas att vi ska kunna få en sådan bild, även om det inte är helt enkelt.
Jag kan bara konstatera att det före 2001 inte heller var kvinnornas årtionde som hade passerat i Afghanistan, att situationen för människorna i Afghanistan då var ett under av framgång. Man led ju av det som hände och den interna konflikten. Man har lidit länge av krig och konflikter, och det är klart att i de situationerna drabbas kvinnor och barn. I de situationerna hindras utvecklingen. Vi ser det ju på andra ställen också. Vi ser det i Kongo. Vi ser det i Syrien tyvärr just nu, så fasansfullt. Det är klart att det i sådana sammanhang inte ges förutsättningar för utveckling och att ta vara på de möjligheter som landet har.
Jag hoppas dock, herr talman, att valen 2014 ska kunna genomföras på ett bra sätt, och jag hoppas att man därefter ska få se årtionden där människor får chansen att leva i fred och ha möjligheter till utveckling, kvinnor och barn också. Men jag är inte säker på att den ljusnande framtiden är så enkel som Hans Linde verkar föreställa sig, herr talman.
Med detta ber jag att få tacka för den sista debatten detta år och önska talmannen och även övriga deltagande i denna debatt en god jul.
anf.174 Mikael Oscarsson (KD):
Herr talman! I dag debatterar vi betänkandet om fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan. Vi har hållit debatt i detta ämne under flera år, med början vid riksmötet 2001/02.
Sverige deltar ju i ett stort antal internationella insatser, med officerare i Bosnien och Hercegovina, Indien och Pakistan, Korea, Kosovo, Sydsudan och Uganda - samt trupp i Kosovo. Vi tar också ett stort ansvar vad gäller den europeiska säkerheten. Men störst just nu är insatsen, som vi alla vet, i Afghanistan.
Det afghanska folket förtjänar fred, frihet och välgång. Det förtjänar att sägas ännu en gång. Därför är det viktigt att de svenska säkerhetsstyrkorna i Afghanistan fortsätter att finnas på plats och utbilda säkerhetspersonal, även om vår mission nu går mot sitt slut. Syftet är ju att på sikt bygga upp landet.
Insatsen i Afghanistan håller som sagt på att successivt omvandlas och reduceras. I dagarna har Fortsättningsstyrka 24 åkt ut, och insatsen består nu av ca 400 personer. Själv hade jag möjligheten för ett och ett halvt år sedan att besöka FS 20 och se den insats som våra soldater, våra tjejer och killar, gör ute i fält.
Min kollega Roland Utbult välkomnade Fortsättningsstyrka 23 hem vid det stora försvarsbeslutet förrförra veckan, och skickade med en tanke om välgång och beskydd för FS 24. Även jag vill göra det i dag. Ni åker ut på ett farligt uppdrag, men ni gör det - som Kristdemokraternas principprogram uttrycker det - såsom varande i fredens och era medmänniskors tjänst.
Herr talman! Grundläggande för att vi ska kunna förstå detta engagemang är att vi har syftet klart för oss. Varför befinner sig den svenska försvarsmakten i Afghanistan? Som förut har påpekats här gör vi det för att vi har ett FN-mandat och därför att det afghanska folket vill att vi ska vara där.
Herr talman! Visst går det att ta utgångspunkten i det globala säkerhetsläget och se frågan ur ett makroperspektiv. Men man kan också se på vår närvaro utifrån ett mikroperspektiv.
Vad betyder det för den enskilde afghanen att våra killar och tjejer är beredda att ge sig ut på ett många gånger riktigt farligt uppdrag? Och då är det inte till våra brödrafolk i Finland eller Norge utan till ett fjärran land som har få likheter med vårt - eller?
Nej, likheten är att Afghanistan bebos av människor. De är människor som du och jag. Det är ingen skillnad mellan en människa i Afghanistan och en människa i Sverige. Det är ingen skillnad mellan en liten flicka i Afghanistan och en liten flicka i Sverige. Det är ingen skillnad mellan en ung man som drömmer om framtiden i Sverige och en ung man som drömmer om framtiden i Afghanistan. Det är ingen skillnad mellan en mamma i Afghanistan och en mamma i Sverige - som båda hoppas på en framtid för sina barn.
Men, herr talman, det är stora skillnader på förutsättningar och villkor - stora skillnader. Hur ska det gå för flickan i Sayad? Ska hon få gå i skolan? Eller den unge mannen i Darzab - kommer han att kunna försörja sin familj? Eller mamman i Jowzjan - kommer hennes nyfödde att överleva sitt första år? Solidaritet i praktiken är att några åker ned till Afghanistan för deras säkerhet och för att hjälpa dem i övergången till ett styre präglat av mer medmänsklighet.
Lyckas vi då med detta? Ja, i motsats till vad många hävdar vill jag mena att vi gör det. Som tidigare talare har påpekat är det framför allt i sjukvården och skolan vi ser de stora framstegen. I dag går totalt sju miljoner barn i skolan, och 30 procent av dem är flickor. Det var ett helt annat läge 2001. Otroligt många fler har tillgång till sjukvård.
Med detta sagt kvarstår naturligtvis stora problem, inte minst är det problem med säkerheten. Vid utgången av 2014 ska Sverige ha lämnat över säkerheten helt och hållet till de inhemska styrkorna, och detta har till stor del redan skett. Vi har nu ansvar för bara tre distrikt där transitionen inte har ägt rum.
Genom att utbilda och utöva mentorskap har den svenska kontingenten bidragit till att förbättra de afghanska säkerhetsstyrkornas förmåga att initiera, planera, leda och genomföra operationer. Samtliga operationer som genomförs i det svensk-finska ansvarsområdet leds i dag av Afghanistans nationella säkerhetsstyrkor ANSF.
Herr talman! Hur hade situationen sett ut utan dessa insatser? Det vet vi inte, men vi vet att säkerhetsläget har förbättrats och att rörelsefriheten för det väpnade motståndet har minskat. Men, herr talman, vi ska inte sticka under stol med att säkerhetssituationen fortsätter att vara utmanande. Fram till det fullständiga överlämnandet av säkerhetsansvaret till afghanerna måste vi därför fortsätta att arbeta med förmåga och lojalitet.
Korruptionen är ett reellt problem som vi måste fortsätta att motverka. Det är glädjande att det är så centralt i den svenska insatsen och i det svenska biståndet.
Genom den militära närvaron möjliggörs insatser för demokrati och fattigdomsbekämpning. Särskilt fokus läggs på kvinnornas, barnens och de ungas situation. Människor som lever i fattigdom får nu förbättrade levnadsvillkor. Sverige lägger ett viktigt jämställdhets- och barnperspektiv på sitt arbete. Allt detta är viktiga punkter vi Kristdemokrater har velat ha med.
Det är också välkommet att Sverige som partnerland till Nato var drivande bakom att Natotoppmötet i Chicago i våras betonade kvinnors rättigheter. Att militanta motståndare med en annan agenda trappar upp våldet är ju inte märkligt när människor nu kan börja leva ett mer fredligt liv utifrån sina goda värderingar.
Vi vet inte hur situationen hade varit om det inte vore för den internationella, däribland den svenska, insatsen. Men utan den svenska militära närvaron, fram tills de inhemska säkerhetsstyrkorna är färdigutbildade, vore det inte möjligt att ha en civil strategi. Dessa löper nu sida vid sida, där den ena förutsätter den andra. Något annat är naivt att tro.
Med dessa ord, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.
anf.175 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):
Herr talman! Sveriges engagemang i Afghanistan är långsiktigt och åtnjuter starkt stöd. Under många år har ett stort antal svenskar gjort mycket fina insatser för att stödja det afghanska folkets rätt till frihet och trygghet. Nu inleds en ny fas då den militära ISAF-insatsen fasas ut fram till sommaren 2014, samtidigt som vårt civila utvecklingssamarbete fortsätter att öka.
I takt med den så kallade transitionen ökar afghanernas eget ansvar för säkerheten successivt. Men Afghanistan kommer att behöva vårt stöd i många år framöver. Det handlar om att bidra till utveckling genom att bygga institutioner och att utbilda och överföra kunskap så att afghanerna själva kan forma ett starkare samhälle där alla har möjlighet att ta del av sina rättigheter och skyldigheter.
Afghanistan står inför stora utmaningar politiskt, ekonomiskt och säkerhetsmässigt. De kommande åren utgör ett brytningsskede. President- och parlamentsvalen 2014 och 2015 är av mycket stor betydelse för det nya afghanska statsbygget med konstitutionen som grund. Ett fredligt och ordnat maktskifte skulle stärka tilltron till den afghanska staten inom och utanför landet och samtidigt slå vakt om de demokratiska landvinningar som skett det senaste decenniet.
Ökade statsinkomster, sysselsättning, inhemsk produktion och handel är avgörande för att Afghanistan ska kunna stå på egna ben ekonomiskt. Endast med uthållig ekonomisk tillväxt kan förutsättningarna för social utveckling och bekämpning av fattigdomen förbättras. Politisk och ekonomisk stabilitet är också förutsättningar för ökad säkerhet.
Uppbyggnaden av en fungerande rättsstat och en effektiv och enad nationell försvarsmakt kräver stora resurser som i ökad grad måste bekostas av afghanerna själva. I takt med att den internationella militära närvaron avvecklas de kommande två åren ställs stora krav på de afghanska säkerhetsstyrkorna att axla detta ansvar.
Säkerhetssituationen i Afghanistan ger dock alltjämt anledning till oro. Freden är långt ifrån vunnen. Det väpnade motståndet i landet uppvisar en betydande förmåga att utföra attacker mot den afghanska staten och mot de internationella trupperna. Civilbefolkningen lider som alltid värst av det fortsatta våldet. Vissa förbättringar har trots detta skett i delar av landet, och de afghanska säkerhetsstyrkornas förmåga växer successivt.
Varaktig fred kan emellertid endast uppnås genom en politisk lösning. Den förutsätter deltagande eller acceptans hos alla grupper inom landet. Grannländerna måste också ge sitt stöd till en fredsprocess och agera konstruktivt. Olika initiativ till fredsdialog och försoning har tagits. Om de lyckas skulle förutsättningarna för fred förbättras. Det är angeläget att såväl grannländerna som det bredare världssamfundet bidrar konstruktivt till att lösa konflikten i Afghanistan. Alla parter måste ta sitt ansvar för freden.
Sverige har, som ni vet, ett långtgående engagemang i Afghanistan, inte minst tack vare Svenska Afghanistankommitténs unika och decennielånga erfarenheter som kommer Sverige till godo. Vi är en trovärdig och uppskattad aktör. Vi har byggt upp en omfattande kunskap om situationen i landet. Ett stort antal svenskar har tjänstgjort i Afghanistan och känner ett stort engagemang för det afghanska folkets framtid.
Vi har också stärkt Sveriges närvaro i Kabul, bland annat genom den nya ambassaden och ökade resurser. Detta ger oss möjlighet till en tätare dialog med den afghanska regeringen, som är viktig inte minst i uppföljningen av vårt stora biståndsengagemang. Från att i ekonomiska termer ha varit mer inriktat på säkerhet och militärt stöd, kommer nu vårt engagemang i Afghanistan att få en allt tydligare civil prägel där afghanskt ägarskap och samverkan med andra aktörer är centrala delar.
Vi ser en rad positiva resultat och trender, bland annat när det gäller barns, inte minst flickors, skolgång, tillgång till hälsovård etcetera. De är - det vill jag medge - blygsamma steg på vägen mot ett bättre samhälle, men de väcker ändå hopp om en bättre framtid. Utveckling och fred kräver tålamod och ihärdighet. Vi måste därför vara uthålliga i våra ansträngningar och realistiska i våra förväntningar.
Fru talman! Under det gångna året har två viktiga internationella konferenser om situationen i Afghanistan ägt rum, i Tokyo och Chicago. Dessa konferenser har ånyo bekräftat omvärldens långsiktiga stöd till landet, och det är viktigt. Samtidigt har tydligare förväntningar och krav formulerats på den afghanska sidan att leva upp till åtaganden och att uppvisa tydliga resultat. Att ställa krav på och utkräva ansvar hos den afghanska regeringen är fundamentalt. Om ett nationellt ägarskap saknas kan en reell och positiv förändring inte ta vid.
Den afghanska regeringen och det internationella samfundet enades 2010 om att afghanerna vid utgången av 2014 ska ha övertagit ansvaret för landets säkerhet. Avsikten är att det internationella samfundets militära stöd gradvis ska ersättas av ett förstärkt civilt stöd. Överförandet av säkerhetsansvaret till afghanerna sker i flera faser. De provinser som Sverige har ansvarat för i norr har tillhört de första som överförts.
En successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser har genomförts. Den huvudsakliga uppgiften för det svenska styrkebidraget är att stödja och utbilda de afghanska säkerhetsstyrkorna. I mars i år övergick den samlade svenska insatsen i norra Afghanistan till civil ledning. Vårt tidigare så kallade Provincial Reconstruction Team, PRT, har ersatts av en civilt ledd struktur som benämns Transition Support Team.
Övergången till civil ledning har redan lett till goda resultat. En fokusering på respektive kärnuppgift har möjliggjorts där militären kan kraftsemla på att stödja de afghanska säkerhetsstyrkorna, samtidigt som den civila personalen på ett tydligare sätt kan ägna sig åt dialog med afghanska aktörer för att stödja långsiktig utveckling. Detta är den mycket tydliga erfarenheten hos de svenskar, både civila och militära, som i dagarna har återvänt från de fyra provinser där Sverige har haft ett särskilt ansvar, i norra Afghanistan. Det visar tydligt att riksdagens ambitioner och beslut har varit riktiga. Det gemensamma målet för den samlade svenska insatsen har på så sätt kunnat uppfyllas på ett bättre sätt.
Vi stärker nu detta arbete ytterligare fram till sommaren 2014, då den gemensamma insatsen i norra Afghanistan ska vara avslutad. Vi gör detta genom ökad nordisk och baltisk samverkan. Genom att samordna våra militära förband och utbildningsinsatser under gemensam ledning på samma plats möjliggörs bättre samlad effekt ända fram till sommaren 2014.
Samma år inleds en ny fas när vår ISAF-insats avslutas samtidigt som det civila biståndet fortsätter att öka men övergår i andra former. En ny strategi för vårt bistånd ska utarbetas under kommande år. Den ska bygga på den grund vi tillsammans lade fast inför Tokyokonferensen i somras med ett långsiktigt stöd om ca 8,5 miljarder kronor i ett tioårsperspektiv.
Regeringen tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet står enade i dessa frågor. Alliansregeringen värdesätter det goda samarbetet. Ett brett politiskt samförstånd är viktigt för vår personal i fält, gör Sverige till en starkare aktör och förbättrar våra möjligheter att verka långsiktigt. Det ger oss trovärdighet gentemot afghanerna och inflytande internationellt. Det breda stödet i utskott och kammare har medfört en bredd i kunskap och engagemang som jag hävdar ökar kvaliteten i de insatser som vi nu genomför och planerar. Det ligger i Sveriges intresse att upprätthålla detta samförstånd, och regeringen vill ta sin del av ansvaret för att det ska kunna fortsätta.
I propositionen föreslås att riksdagen medger att regeringen ställer en väpnad styrka om högst 785 personer till förfogande i ISAF till utgången av december månad 2013. Enligt förra årets beslut i riksdagen om fortsatt svenskt deltagande i ISAF reduceras den svenska militära insatsen nu med ca 100 personer, för att uppgå till ca 400 personer på plats i Afghanistan vid utgången av 2012. Under år 2013 sker en fortsatt anpassning av bidragets numerär och inriktning. Till sommaren 2013 ska vår militära insats ha minskat med ytterligare ca 100 personer, för att då uppgå till ca 300 personer på plats i Afghanistan. Därutöver tillkommer den svenska helikopterenheten samt personal till stöd för avveckling av baserna och hemtransport av utrustning och materiel.
Under 2013 kommer en fördjupad militär samverkan att etableras mellan Sverige, Finland, Norge och Lettland. Det nordisk-lettiska samarbetet planeras fortgå till sommaren 2014. Inriktningen är att Sverige från sommaren 2014, om så efterfrågas, ska kunna bidra i form av en ren utbildningsinsats om högst 200 personer, inklusive instruktörer och de stöd- och skyddsfunktioner som utbildningsinsatsen behöver. Annan militär verksamhet kommer då att vara avslutad.
Regeringen ser de stora behov som finns i Afghanistan. För att en långsiktig utveckling ska kunna ta vid krävs ekonomisk tillväxt, stärkt respekt för mänskliga rättigheter, en stärkt rättsstat och förbättrad säkerhet. Den höga arbetslösheten, den utbredda fattigdomen och rättslösheten med omfattande korruption utgör alltjämt stora problem som också bidrar till att underblåsa konflikten. Ett ökat bistånd från Sverige, där fokus ligger på att långsiktigt stärka den afghanska ekonomin, är därmed motiverat.
Flickors och kvinnors situation är något som vi särskilt lägger tonvikt på i vårt samarbete med Afghanistan. Sverige har varit en av de starkaste rösterna för att värna kvinnors rättigheter och deras utsatta situation, och det kommer vi att fortsätta att vara. Utmaningarna på detta område är tyvärr alltjämt mycket stora.
Fru talman! Sveriges bistånd till Afghanistan ska ses på minst 10-15 års sikt, och med utgångspunkt från vår överenskommelse har regeringen fastställt volymerna till indikativt 8-8,5 miljarder kronor. Den samarbetsstrategi som ska utformas för perioden 2015-2024 inriktas på vad som kallas Five E's for Afghan Development, vilket återspeglar de behov som vi tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet har identifierat. De fem E:na står för: Employment, Education, Empowerment - inte minst för flickor och kvinnor - Enterprise och Economic Integration.
Sverige meddelade detta långsiktiga stöd till Afghanistan under Tokyokonferensen i somras. Vårt finansiella åtagande ligger väl i linje med Afghanistans och det internationella samfundets överenskommelse om att stödja ett "omställningens decennium" med start 2015. Den breda överenskommelse som finns har möjliggjort detta långsiktiga och för omvärlden rätt unika åtagande.
Vårt stöd är dock förknippat med tydliga villkor. Tonvikten ligger på ömsesidiga åtaganden. l Tokyo skapades förutsättningarna för detta långsiktiga engagemang, och nu utarbetas och genomförs handlingsplaner inom ramen för det som kallas Tokyo Mutual Accountability Framework. Centrala frågor inkluderar bland annat kvinnors situation, mänskliga rättigheter, god samhällsstyrning och korruptionsbekämpning. Vi vill stödja det afghanska folket i att själva förbättra sin situation. Från afghansk sida handlar det parallellt om att ta sitt ansvar och leva upp till de åtaganden som har gjorts.
Fru talman! Förutom det stöd som avhandlas i utskottsbetänkandet kommer vi alltjämt att ha ett omfattande humanitärt stöd till landet. I Afghanistan är läget alltjämt osäkert och behoven omfattande. Sverige tar med det beslut som nu ligger framför riksdagen återigen sitt ansvar för att försöka påverka framtiden i positiv riktning. Sverige är och ska vara en trovärdig aktör i Afghanistan, inte minst för att landets barn, unga, kvinnor och män förtjänar det.
(Applåder)
anf.176 Mikael Jansson (SD):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet om just biståndet. Det står i propositionen att 50 procent ska gå via den afghanska regeringens system. Där finns ju stora problem med korruption. Biståndsprojekt bokförs inte rätt, så väldigt stora belopp försvinner. Är det verkligen försvarbart att låta Karzairegimen hantera våra biståndspengar?
anf.177 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):
Fru talman! Det stämmer. I enlighet med de överenskommelser som har gjorts ska mer av biståndet gå via de afghanska kanalerna för att just garantera afghanskt ägarskap och långsiktighet. Det handlar inte om att låta Karzai som person ta detta ansvar. Däremot är det väldigt viktigt att se till att vi både ställer tydliga krav på inte minst korruptionsbekämpning och transparens och bygger upp afghansk kapacitet att hantera medel, vare sig det är egna finansiella resurser eller bistånd under de kommande åren.
anf.178 Mikael Jansson (SD):
Fru talman! Vi har en stark och bra spelare i Svenska Afghanistankommittén, som lyckas väldigt bra och där korruption är knappt mätbar. Det står i propositionen att man ska motverka korruption framgent. Men hur kan vi mäta att det sker? Finns det någon planering som visar att man kommer att lyckas förhindra att våra biståndspengar går till korruption?
anf.179 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):
Fru talman! Jag tror att förmågan att mäta, rapportera, redovisa och tala om korruption bottnar i att vi har en tydlig uppfattning om och förståelse för att riskerna för korruption i detta land är mycket stora. Därför har vi på alla de sätt försökt stärka arbetet mot korruption i det afghanska biståndet. Det är förenat med mätmetoder och bristande statistik även från Sida, och mycket återstår att göra. Jag kan försäkra kammaren att vi gör vårt yttersta för att verkligen försöka göra allt vad som är möjligt för att se till att varenda biståndskrona når fram.
Riskerna i detta land är dock stora. Just därför tror jag att det är så viktigt att vi nu ser till att skapa förutsättningar för att kunna återrapportera och kunna lära oss ännu mer om hur vi ska kunna få biståndet att nå fram.
Varför är detta viktigt? Ja, korruption är att stjäla från den fattige. Korruption riskerar också att undergräva förtroendet för just rättsstatsbyggande och demokratisering. Därför är detta viktigt inte bara i sig, för att ta hand om de svenska skattebetalarnas pengar, utan också för att visa hur vi vill att samhällsutvecklingen i Afghanistan framöver ska se ut.
Utmaningarna i detta är betydande. Men eftersom vi ser problemen försöker vi också göra allt vad vi kan tillsammans med andra för att råda bot på den sjuka som breder ut sig.
anf.180 Hans Linde (V):
Fru talman! Biståndsministern har lite grann profilerat sig som ett statsråd som gillar både resultat och kvinnors rättigheter. Då kan jag inte låta bli att ställa lite frågor om just den resultatundersökning som har gjorts av tre organisationer som sätter kvinnors rättigheter i centrum: Kvinna till Kvinna, Operation 1325 och Svenska Afghanistankommittén, som har låtit Ann Wilkens, som är tidigare svensk ambassadör för både Pakistan och Afghanistan, se på de svenska insatserna när det gäller just kvinnors rättigheter i Afghanistan.
Jag får erkänna att det i rapporten finns beröm på några punkter, till exempel om hur man utbildar de svenska soldaterna i FN-resolution 1325. Där är Sverige ett föredöme.
Men man påtalar också en ganska lång rad brister. Vi skulle kunna debattera det, men jag tycker att det viktigaste i rapporten egentligen är de rekommendationer som man kommer med. Jag skulle vilja veta hur biståndsministern och den svenska borgerliga regeringen ställer sig till de tydliga rekommendationer som nu kommer för att stärka Sveriges engagemang när det gäller kvinnors rättigheter i Afghanistan.
Man rekommenderar att Sverige tar fram en nationell handlingsplan för resolution 1325 som är specifikt framtagen och riktad till Afghanistan och de afghanska förhållandena. Man rekommenderar att UD tillsätter en specialrapportör som bara har till syfte att rapportera och följa arbetet med FN-resolution 1325. Man rekommenderar att Sverige ska föregå med gott exempel. När Sverige skickar högnivådelegationer till Afghanistan är det viktigt att de delegationerna är jämställda, att det finns med både män och kvinnor, att de träffar den kvinnorörelse som finns i Afghanistan och att man alltid ser till att kvinnor finns med på mötena.
Man efterfrågar också ett långsiktigt, förutsägbart stöd till den afghanska kvinnorörelsen, som självklart är helt central om vi ska lyckas bistå de afghanska kvinnorna i deras kamp. Man rekommenderar att det införs kärnstöd, som skulle kunna vara den svenska översättningen av core funding. Man pratar också om att det är viktigt att det finns ett långsiktigt arbete som inte bara fokuserar på kortsiktiga projekt.
Hur ställer sig Gunilla Carlsson till dessa rekommendationer?
anf.181 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):
Fru talman! Tack för frågan! Jag försökte just utreda om ledamoten Hans Linde var med i den riksdagsdelegation som alldeles nyligen besökte Afghanistan. Jag tror att män med starkt engagemang många gånger kan vara duktiga företrädare för att just hävda kvinnors rättigheter.
Den dag då vi säger att vi har gjort tillräckligt för kvinnor i Afghanistan, den dagen ska vi verkligen fira tillsammans. Om det är något som jag tycker har förenat oss är det att vi ser de problem som har funnits klassiskt i detta samhälle och som också mycket tydligt kom till uttryck under talibanskt välde, där inte minst kvinnor och flickor är de som har betalat det allra högsta priset.
Alla vi som är engagerade i att Sverige på bredden ska fortsätta engagera sig i Afghanistan långsiktigt gör det nog inte minst för att just de allra mest sårbara ska kunna ha en chans.
Hur jobbar vi då? Jo, inte minst genom idén om våra fem E:n, där Empowerment är en av de viktiga delarna för att just visa hur vi vill att utvecklingen i biståndet ska se ut framöver, där vi särskilt lägger fokus på flickor och kvinnor utifrån ett samlat perspektiv. Det är ett sätt att ytterligare visa ambitionshöjningen på det här området.
Men vi kan också titta i historiken, vilket rapporten också medger, kring just hur vi utbildar våra soldater, som Hans Linde nämnde, men också hur Sverige, inte minst genom Svenska Afghanistankommittén och på många andra sätt, har varit en av de absolut tydligaste aktörerna för att bekämpa den omfattande mödradödligheten i landet.
Jag tror att man ska se våra insatser samlat. Vi har inte minst det faktum att vi numera har en ambassad på plats i Kabul som gör att dialogen kan föras. Där var Sverige tillsammans med ett fåtal andra länder mycket tydligt på att resa den här frågan i samband med Tokyokonferensen. Jag kan försäkra kammaren att vi gör allt vad vi kan på detta område. Men jag är inte förvånad över att en tydlig och duktig lobbygrupp säger att det finns ännu mer att göra. Ja, vi kommer att göra det. Men vi gör redan mycket.
anf.182 Hans Linde (V):
Fru talman! Låt mig vara tydlig: Det är självklart att även män kan vara feminister. Jag är själv stolt feminist. Men det är också självklart att om vi ska ändra strukturerna i Afghanistan måste vi som land föregå med gott exempel.
Då kan vi inte ha högnivådelegationer från Sverige där den stora majoriteten är män eller består av bara män och där man träffar bara män i Afghanistan för att diskutera deras verklighet och deras perspektiv. Det är viktigt att vi har delegationer där det finns både män och kvinnor, där man träffas på specifika möten med det afghanska, civila samhället och de starka och modiga kvinnorörelser som finns.
Jag tycker det var lite synd i biståndsministerns svar att hon inte på något sätt kommenterade någon av alla de rekommendationer som Kvinna till Kvinna, Operation 1325 och Svenska Afghanistankommittén trots allt har presenterat.
Jag vill lyfta fram två som jag tycker det skulle vara synnerligen viktigt att få plats.
Det handlar om att ta fram en nationell handlingsplan för resolution 1325 specifikt för Afghanistan, nu när vi säger att vi ska arbeta för Afghanistan långsiktigt. Resolution 1325 är en bra och viktig FN-resolution. Kvinnor och kön spelar roll i alla väpnade konflikter, men kön spelar också väldigt olika roll. En kvinna som lider i Liberia under det inbördeskrig som har varit där eller i Palestina påverkas av konflikter på ett annat sätt och i olika grad än man gör i Afghanistan. Vi måste se att också konflikter påverkar män och kvinnor på olika sätt i olika sammanhang. Här behövs det en nationell handlingsplan för just resolution 1325 specifikt för Afghanistan.
Det andra är att jag tycker att det är viktigt, nu när vi säger att vi ska jobba långsiktigt i Afghanistan, att vi också har ett långsiktigt stöd till kvinnoorganisationerna på plats. Vi kan inte bara ha ett kortsiktigt stöd inriktat på projekt där man ska mäta resultat i slutet av året, utan vi behöver också ett långsiktigt stöd där vi är tydliga gentemot kvinnoorganisationerna: Vi står på er sida. Vi kommer att finansiera er verksamhet och kommer att finnas med under lång tid framöver.
anf.183 Statsrådet Gunilla Carlsson (M):
Fru talman! Tack för att den här sista replikväxlingen handlar om det jag tror är vad vi kommer att mätas utifrån i framtiden, nämligen om kvinnorna fick det bättre eller inte. Att vi nu har en bred uppslutning kring en samlad svensk Afghanistanpolitik är mycket viktigt.
Jag utesluter inte att vi gör nya svenska handlingsplaner. Men jag tror också att det är oerhört viktigt att se att Sverige tar sin del av ansvaret på plats i Afghanistan, att vi i ord och handling på plats ser till att använda det nätverk som finns upparbetat och som absolut ytterligare kan ökas. Jag vet också att våra hängivna diplomater och många andra, inte minst biståndsarbetare, har mycket fina kontaktnät och att vi är bra på att känna till de kvinnorörelser som finns och som verkar under rätt svåra omständigheter i Afghanistan och som just nu är rätt oroliga, med risken att det internationella samfundet drar sig tillbaka.
Det är därför beslutet här i kammaren blir så viktigt. Det är därför jag är så glad att vi har haft en så engagerad debatt. Vi ska absolut, Hans Linde, se till att jobba med kvinnor, fred, säkerhet och resolution 1325. Men det är inte bara där det sitter.
Det är därför jag igen vill understryka att vi också måste stärka kvinnors förmåga att få en rättsstat som fungerar, att kvinnor har förmåga att få egen försörjning och möjligheter att utveckla sig själva. Det är därför ekonomi och utbildningsfrågor är viktiga, parallellt med resolution 1325. Det var därför jag valde att inte svara på exakt den här rapporten utan valde att visa på helheten och komplexiteten i utmaningarna som det afghanska folket och inte minst kvinnorna står inför och där vi tillsammans bidrar.
Jag är glad över att det här replikskiftet, det sista vi har i den här debatten den här gången, handlade just om kvinnor. Jag vill tacka samtliga ledamöter för en mycket givande debatt och kunniga insatser som visar på både bredden och engagemanget och framför allt för att vi slutade med kvinnorna. Låt oss nu tillsammans se till att vi gör ännu mer under de kommande åren.
Resurserna från svensk sida finns. Nu hoppas jag bara att förutsättningarna blir ännu bättre i Afghanistan, för det kan kvinnorna, barnen och även männen behöva. Och god jul!
anf.184 Julia Kronlid (SD):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservationer nr 2 och 4 i betänkandet.
Mikael Jansson har redogjort för vårt ställningstagande gällande tillbakadragande av svensk väpnad styrka i Afghanistan. Jag tänkte gå närmare in på biståndsinsatser som det också läggs fokus på i regeringens proposition gällande fortsatt svenskt deltagande i Afghanistan.
Som tidigare nämnts i debatten är Afghanistan ett av världens fattigaste länder med stora behov. Jag tror att en sak som förenar oss i debatten är synen på kvinnors och barns utsatta situation i Afghanistan. Spädbarns- och mödradödligheten är som sagt mycket hög. En stor del av befolkningen är analfabeter och många barn, i synnerhet flickor, saknar möjlighet att gå i skolan.
Därför är det vår starka förhoppning att viktiga biståndsinsatser ska kunna göra ett fortsatt betydelsefullt arbete till nytta för befolkningen i landet. Till exempel har Svenska Afghanistankommittén, som från många olika håll har hyllats här i dag, verkat i landet i 30 år och klarat av att genomföra insatser innan några västliga trupper fanns i landet.
Däremot ser vi kritiskt på den utveckling som framgår av propositionen och betänkandet vad gäller att det svenska biståndet ska anpassas efter åtaganden i givarsamfundet och kanalisera 50 procent av biståndet genom den afghanska regeringens system. Vi anser det vara väldigt motsägelsefullt att Sverige ska sträva efter att kanalisera en så stor del av biståndet till Afghanistan via afghanska myndigheter, när det samtidigt framgår av propositionen och betänkandet att väldigt få framsteg har åstadkommits vad gäller den afghanska myndighetens kapacitet att hantera ökade resursflöden.
Fru talman! I betänkandet beskrivs även att korruptionen i Afghanistan är ett problem. Ja, jag skulle nog vilja uttrycka det kraftigare än så. Korruptionen i Afghanistan är mycket omfattande. I Transparency Index, som rankar länder efter problem med korruption, hamnar Afghanistan på delad sista plats.
I betänkandet framgår också att det saknas reella förbättringar vad gäller samhällsstyrning och att leva upp till sina åtaganden vad gäller demokratisk legitimitet och att bekämpa korruption. Här anser vi det vara kontraproduktivt att fortsätta ge stora biståndsmedel, trots avsaknad av eget ansvarstagande, och att den svenska regeringen borde tillämpa en skarpare konditionalitet i förhållande till afghanska myndigheter.
Att det finns en vilja att genom biståndet bekämpa korruption och att Gunilla Carlsson i ett replikskifte nu också nämnde att man i högre grad vill utvärdera om pengarna i den här delen av biståndet verkligen når fram och gör nytta är positivt. Men samtidigt anser vi att om man fortsätter att ge höga summor bistånd, trots brist på eget ansvarstagande i detta avseende, blir incitamenten till förbättring ganska små. Vi ifrågasätter inte behovet av biståndsinsatser i Afghanistan, men vi vill se en annan inriktning och ett bistånd som når fram till de fattigaste och mest utsatta i landet.
Afghanistan är, som tidigare sagts i debatten, numera Sveriges största biståndsland. Sverige ska fram till 2024 bidra med runt 8 miljarder kronor, så det är inte små pengar vi talar om. Det ligger ett stort ansvar gentemot både de hjälpbehövande i Afghanistan och våra svenska skattebetalare att våra biståndsmedel kan nås dit där de behövs som mest. Det tror vi inte uppnås genom att kanalisera en så stor del av biståndet via den afghanska regeringen.
Givetvis kan vi se det enorma behovet av en demokratisk och fungerande statsapparat. Frågan är dock hur vi når dit. Det afghanska nomad- och klansamhället är väldigt komplext, och vi menar att en hållbar förändring i första hand behöver komma inifrån och underifrån med bland annat utbildningsinsatser.
Fru talman! Kvinnor och barn hör som sagt till de mest utsatta grupperna i landet. Insatser inriktade på hälsa, skydd och utbildning för kvinnor och barn anser vi därför vara av vikt. Vi menar att regeringen i stället för att sträva efter att kanalisera en så stor del av biståndet via afghanska myndigheter bör prioritera humanitärt bistånd samt insatser via organisationer i det civila samhället som Svenska Afghanistankommittén, givetvis under förutsättning att säkerhetsläget tillåter det.
I vår biståndsbudget har vi föreslagit utökat stöd till just humanitära insatser och till organisationer i det civila samhället. Där är vår avsikt givetvis att en del av dessa ökningar även ska gå till satsningar i Afghanistan.
I detta anförande instämde Mikael Jansson (SD).
anf.185 Peter Rådberg (MP):
Fru talman! År 2010 hölls den så viktiga Kabulkonferensen. Det var på den konferensen som världens ledare beslutade att vi vid utgången av 2014 ska ha överlämnat ansvaret till de afghanska styrkorna. Om Miljöpartiet hade fått bestämma hade uttåget från Afghanistan gått lite fortare. De flesta av Europas länder har klarat av att lämna Afghanistan tidigare än 2014. Sverige hade också klarat detta om det hade funnits en vilja från regeringen.
När Miljöpartiet fick en förfrågan från regeringen om att vara en del av uttåget från Afghanistan med utgångspunkt från Kabulkonferensen tvekade vi aldrig. Miljöpartiet kommer att och vill vara med och säkra upp att våra svenska soldater drar sig ur Afghanistan, och jag beklagar att det inte finns en enig riksdag bakom ett sådant uppdrag. Miljöpartiet har också gjort skillnad och påverkat förhandlingarna i rätt riktning.
Fru talman! De flesta har sedan länge insett att den väg som USA, Nato och ISAF har slagit in på inte leder till fred i Afghanistan. Man kommer aldrig och har aldrig skapat en långvarig fred i en region genom väpnade konflikter. Det är endast genom politisk överenskommelse som fred kan skapas.
Huvudsyftet med att invadera Afghanistan var att tillfångata Usama bin Ladin och försöka krossa al-Qaida med anledning av händelsen i New York den 11 september 2001. Al-Qaida försvann från Afghanistan redan 2003, och Usama bin Ladin lämnade troligtvis Afghanistan vid ungefär samma tidpunkt, runt 2003.
Talibanernas syn på kvinnor, opiumhandel och deras kriminella verksamhet ska vi naturligtvis ha åsikter om och försöka stoppa. Men vad har talibanerna och deras kriminella verksamhet att göra med elfte september? Och har talibanerna utgjort något hot mot USA som land som motiverar en ockupation av landet efter 2003?
USA:s och ISAF:s motivering för att stanna kvar i Afghanistan efter 2003 går inte att försvara. Kritiken faller naturligtvis även tungt på Sverige. Vi har varit en del av krigföringen i Afghanistan under en tioårsperiod.
Fru talman! ISAF och även Sverige har alltså sedan 2010 ett slutdatum för vår verksamhet i Afghanistan. Miljöpartiet tar sitt ansvar genom att vara en del i den processen och påskynda uttåget ur Afghanistan.
Inför valet 2010 ville vi avsluta vårt militära uppdrag i Afghanistan redan 2013. Vi fick inte majoritet för detta. Nu blir det i stället sommaren 2014, och vi tycker att det halvår som det handlar om går att acceptera som politiker när vårt första alternativ har fallit.
Enligt propositionen om Afghanistan, som nu ligger på riksdagens bord, kommer den svenska nedtrappningen av våra soldater att fortsätta. Vi går nu från 400 ned till 300 för att sommaren 2014 vara helt borta vad gäller stridande verksamhet i Afghanistan. Däremot kommer vi att vara kvar där under överskådlig tid och hjälpa till att bygga upp det civila samhället. Hur det kommer att se ut efter 2014 kommer vi att besluta nästa år. Den här propositionen rör sig endast om 2013.
Strategin måste framledes fokusera på civilt stöd för upprättande och förstärkning av de institutioner och strukturer som är nödvändiga för att utveckla en rättstat som vilar på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Långsiktig och hållbar säkerhet skapas främst genom att landet får hjälp med att bygga upp och utbilda sin egen armé, polis, åklagare och domare samt ett fungerande rättssystem.
Kvinnors och barns rättigheter måste vara centralt när vi ska hjälpa till och bygga upp Afghanistan efter 2014. När det gäller kvinnors rättigheter är FN-resolution 1325 viktig.
Det är ytterst afghanerna själva som ska utveckla sitt land, men det internationella samfundet måste stödja denna utveckling avsevärt bättre än vad som sker i dag. Vi ska inte diktera vad afghanerna ska göra och inte göra. Vi ska vara en del i uppbyggandet av landet genom humanitära insatser.
Fru talman! Vägen till fred och stabilitet i landet kommer inte att bli lätt. Det kan till och med bli sämre när ISAF lämnar över till afghanerna efter 2014. Men vad är alternativet? Vi kan under inga omständigheter vara kvar i Afghanistan och föra ett krig mot en terroristgrupp som talibanerna.
Vägen till stabilitet och fred är mycket lång. Här kommer de länder som har varit i landet och krigat under drygt tio år att ha ett tungt ansvar för att återupprätta landet.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.
I detta anförande instämde Bodil Ceballos (MP).
anf.186 Désirée Pethrus (KD):
Fru talman! Jag vill säga något om kvinnornas situation, men först vill jag tacka biståndsministern för att hon har deltagit i debatten under kvällen.
Jag står bakom betänkandet. Den svenska styrkan i Afghanistan gör en viktig insats. Det är modiga kvinnor och män som bidrar till en fredlig utveckling i Afghanistan.
I mitt inlägg kommer jag som sagt att sätta fokus på kvinnors situation.
Kriget mot terrorism har nu pågått i över ett decennium i Afghanistan, och kriget är dess värre inte över. Även om situationen har förbättrats finns stora oroshärdar kvar och en stat med enorma problem och utmaningar. Droghandel och korruption är några områden som gör att det är svårt att se hur Afghanistan ska kunna vända till full demokrati inom en snar framtid.
Samtidigt får vi inte ge upp vårt stöd till alla de vanliga människor som inte önskar annat än att leva i fred, frihet och demokrati och till alla de kvinnor som önskar få utöva sina mänskliga rättigheter genom skolgång, arbetsmöjligheter och deltagande i det politiska beslutsfattandet. Detta är några områden där de förväntar sig världssamfundets stöd. Många kvinnor är också oroliga för hur deras säkerhet ska se ut efter 2014 när trupperna dras tillbaka. Det är en oro som vi måste möta.
Som nämnts tidigare kom den svenska organisationen Operation 1325 i förra veckan med en utvärdering av den svenska nationella handlingsplanen för att implementera FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet som antogs i FN år 2000. Jag hade möjlighet att vara med på det seminariet, och det var väldigt intressant.
Resolutionen slår fast att kvinnor har rätt att delta i fredsprocesser och säkerhetspolitiska beslut på alla samhällets nivåer. Sverige var bland de första länderna att utforma en egen nationell handlingsplan för att leva upp till resolutionens mål.
Den svenska handlingsplanen griper in i alla möjliga departement och ska bland annat stärka polis och försvar i arbetet för att genomföra resolutionen och för att få in fler kvinnor i fredsbevarande insatser.
Utvärderingen från Operation 1325 visar dock att vi fortfarande har låg andel kvinnor i våra fredsbevarande insatser, endast 13,7 procent. För att ändra det krävs förstås att vi får in fler kvinnor i försvaret. Kvinnliga soldater har en särskilt viktig roll i länder som Afghanistan där kvinnornas värld är så skild från männens.
Utvärderingen visar också att högre befäl generellt sett fortfarande har begränsade kunskaper om genusfrågor och kvinnors behov i de konfliktområden där de för befäl. De anser vidare att Sverige kan satsa mer i biståndet på just området fred och säkerhet i konfliktområden och önskar specialdestinerade medel.
Den afghanska ekonomin är till stor del beroende av bistånd. Beroendet har tyvärr inte minskat utan snarare ökat. Trots det vet vi att många länder kommer att minska sitt stöd till Afghanistan när de drar tillbaka sina trupper 2014. Sverige har sagt att vi vill ha en långsiktig övergångsperiod mellan 2015 och 2024. Som tidigare nämnts av ministern kommer 8 miljarder att satsas.
Långsiktigheten är välkommen. De kvinnor som har stora förväntningar på världssamfundet kan nu känna att Sverige har långsiktighet i sitt samarbete och att vi förhoppningsvis också kommer att ställa krav på regimen.
Det är också viktigt att vi under denna tid fokuserar på kvinnors rättigheter och utvecklar deras möjlighet att delta i beslut om Afghanistans framtid. De utgör halva befolkningen och behövs för att få en hållbar utveckling.
Det finns ett stort motstånd i Afghanistan mot kvinnors rättigheter, men vi kan ställa tydliga krav på hur biståndet ska användas och kräva reformer och förändring. Det är bra om alla biståndsaktörer kan gå samman och har samma inriktning.
Ett sätt som kan vara effektivt är att stödja de kvinnoorganisationer som kan göra skillnad. De nordiska länderna skulle till exempel kunna gå samman och stödja sekretariatet för Afghan Women's Network. Vi skulle också, precis som i Sverige, kunna stödja kvinnoorganisationer. I Sverige är det ju 30 miljoner som går dit. Detsamma skulle man kunna göra i Afghanistan. Detta är frågor som Operation 1325 tar upp i sin utvärdering.
Sverige kan också ställa krav på att kvinnor ska delta i fredsprocessen och planeringen post 2014. Både EU och Sverige bör kunna göra framstötar på Nato att involvera kvinnor i resolutionsarbetet.
En annan sak som Operation 1325 föreslår är att regeringen tillsätter en särskild ambassadör för samordning av insatser för den nationella handlingsplanen. Det är en fråga som jag vill att ministern tar med sig tillbaka till UD. Är detta en möjlighet att lyfta fram Sveriges arbete internationellt?
Sverige satsar stora summor på bistånd till Afghanistan. Redan i dags satsar vi ungefär 700 miljoner kronor per år, och vi kommer att fortsätta med det efter 2014.
Då är det som sagt viktigt att vi ställer krav i vårt bistånd och att vi har fokus på kvinnor i fredsarbetet och i det civila arbetet så att kvinnor får en framtid med mänskliga rättigheter. Framför allt är det viktigt att de får politiska rättigheter. Många kvinnor känner sig i dag oroliga för att de inte ska få bidra i det arbete som pågår för att skapa fred, frihet och mänskliga rättigheter för kvinnor i Afghanistan.