En folkhälsopolitik med människan i centrum - Debatt och beslut torsdag 21 februari 2013

Folkhälsoarbetet kräver samverkan mellan flera områden (SoU6)

Socialutskottet har granskat en skrivelse från regeringen om folkhälsopolitik. Det övergripande målet för folkhälsoarbetet är att hela befolkningen ska ha förutsättningar för en god hälsa på lika villkor. För att nå dit krävs långsiktigt arbete över områdesgränserna inom alla områden som påverkar folkhälsan. Kommunerna och landstingen är viktiga aktörer. Utskottet konstaterar att regeringen just nu låter utvärdera det system som används för att följa upp den nationella folkhälsopolitiken. Utskottet välkomnar detta. Utskottet ser också positivt på det samverkansprojekt för hälsofrämjande som regeringen nyligen har inlett. Utskottet lyfter även Socialstyrelsens förslag till hur arbetet med öppna jämförelser inom folkhälsoområdet bör läggas upp. Riksdagen lade skrivelsen till handlingarna, det vill säga avslutade ärendet. Riksdagen sa nej till motioner från allmänna motionstiden 2011 och 2012 om folkhälsa.

anf.1 Gunnar Sandberg (S):

Herr talman! Nu ska socialutskottet debattera socialutskottets betänkande 6, En folkhälsopolitik med människan i centrum . Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till Socialdemokraternas reservationer i betänkandet under punkterna 1, 5 och 12. I Sverige började vi med folkbokföring på mitten av 1700-talet. Då var medellivslängden ca 40 år. Därefter har medellivslängden stadigt ökat och är i dag över 80 år. I världen finns det i dag en miljard undernärda och en miljard överviktiga människor. Man kan ställa sig frågan vad de viktigaste orsakerna är till att medellivslängden fördubblats i Sverige under de senaste 250 åren. Man kan också fråga vad orsakerna är till det stora antalet både undernärda och överviktiga i dag. Levnadsvanorna spelar en stor roll för folkhälsans utveckling, inte minst de senaste åren. Men det är framför allt de förbättrade levnadsvillkoren som haft störst betydelse för den förbättrade medellivslängden genom åren och som gör att en miljard är undernärda och en miljard är överviktiga i världen i dag. Jag vill därför understryka vad som sägs i inledningen till det betänkande vi nu behandlar: "Det övergripande nationella målet för folkhälsoarbetet är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen." I dag är folkhälsan orättvist fördelad och orättvisorna ökar, vilket framgår av den senaste folkhälsorapporten för Sverige från 2009. Skillnaderna i medellivslängd mellan låg- och högutbildade ökar. För kvinnorna är skillnaden 6 år om man jämför bästa och sämsta kommun, Danderyd respektive Älvdalen. Bland männen är skillnaden hela 8,4 år när man jämför Danderyd och Ljusnarsberg. I den senaste folkhälsosammanställningen från Socialstyrelsen kan följande läsas om orsakerna bakom denna ojämlikhet i folkhälsan. Valdeltagandet ligger fortfarande på en historiskt låg nivå. Personer med kort utbildning röstar i lägre utsträckning. Arbetslösheten är högre bland personer med kort utbildning. Andelen elever i årskurs 9 som är behöriga till gymnasieskolan har gradvis minskat och ligger nu på den lägsta nivån på 2000-talet. De senaste decenniernas trend mot allt renare luft i tätorter har planat ut, och det går för närvarande inte att urskilja någon tydlig utvecklingstrend. Stillasittande fritid och övervikt är vanligare bland personer med kort utbildning. Rökning är vanligare bland personer med kort utbildning. Rapporten ger en dyster bild av folkhälsan i Sverige när man ser till de socioekonomiska förhållandena. Personer med hög utbildning har oftare hälsosamma levnadsvanor än de med kort utbildning. Den höga arbetslösheten förstärker denna bild. Den sjunkande andelen behöriga till gymnasieskolan under det senaste årtiondet gör att målet om ökad jämlikhet kommer att förbli aktuellt även åren framöver. Vi har satt upp ett antal mål för bättre folkhälsa. Målen handlar om ett stort antal vitt spridda områden, allt från delaktighet och inflytande i samhället, ekonomiska och sociala förutsättningar, barns och ungdomars uppväxtvillkor och hälsa i arbetslivet till miljö, matvanor och fysisk aktivitet. Herr talman! Jag kan självklart helt ställa mig bakom dessa folkhälsomål. De är förmodligen de mest radikala och framåtblickande folkhälsomålen i hela världen, något som vi kan vara stolta över. Målen att vi alla ska kunna vara delaktiga i samhällsutvecklingen, få goda sociala och ekonomiska förutsättningar, en god uppväxt och ett gott arbetsliv i en bra miljö är alla relaterade till bra levnadsvillkor. Andra mål är mer inriktade mot levnadsvanor. Hur lever vi som politiker upp till dessa folkhälsomål? Jag menar att det finns stora brister i hur regeringen lever upp till genomförandet av dessa folkhälsomål i dag. Detta gäller framför allt det som handlar om förbättring av våra levnadsvillkor. Men det gäller också försöken att öka jämlikheten i folkhälsan. Den representativa demokratin har i Sverige till stor del formats genom de folkrörelser som växte sig starka vid förra seklets början. Nykterhetsrörelser, frikyrkorörelser och inte minst arbetarrörelsen växte fram med ett brett folkligt deltagande. Förtryck och orättvisor bekämpades. Folkhemmet växte fram. Målet var att alla skulle få vara med. Fördelningen av resurser var viktig och skulle ske genom att resurser fördelades från dem som hade mer till dem som hade mindre. När svårigheter drabbade någon av oss i livet skulle det solidariska generella välfärdssystemet träda in och skydda oss från dessa svårigheter. Mödra- och barnhälsovård utvecklades för att hjälpa gravida och barn från en för tidig död. Barnbidrag, lekskolor och föräldrapenning skapades för att båda föräldrarna skulle få möjligheter till arbete och inkomst. En skola för alla barn genomfördes. Arbete åt alla men också sjukpenning och arbetslöshetsersättning blev viktigt liksom goda bostäder. Att få en värdig ålderdom kunde förverkligas genom allmän pension. Utgångspunkten var: åt alla efter behov av alla efter förmåga. Folkhemmet, i form av den generella välfärdspolitiken, är förmodligen den viktigaste folkhälsopolitik vi någonsin utvecklat i Sverige. Detta folkhem har främst riktat in sig på våra levnadsvillkor och ett jämlikare samhälle. Folk var beredda att betala skatt för att i utbyte få denna sociala trygghet. I dag är den sociala tryggheten urholkad, med många barn som lever i relativ fattigdom. Många yngre kvinnor mår dåligt, och var fjärde ung person är arbetslös. Många kvinnor är sjukskrivna på grund av psykiska besvär. Vem får vara med i folkhemmet i dag? I dag har regeringen för lite fokus på de folkhälsomål som berör våra levnadsvillkor och som är så viktiga för en förbättrad folkhälsa. Mycket av regeringens politik ser mer till konkurrens än till samverkan och solidaritet. Där har folkhälsoarbetet blivit alltmer individinriktat, med risk för en skyll-dig-själv-mentalitet. Sammanfattningsvis vill jag säga att jag med glädje kan se de positiva trenderna i folkhälsan i Sverige, med den generellt fortsatta ökade medellivslängden och den generellt minskade tidiga dödligheten i folksjukdomar som hjärtinfarkt, liksom förbättringen av vissa levnadsvanor som minskad rökning. Men jag är bekymrad över bristen på folkhälsoarbete kring våra levnadsvillkor och bristen på ökad jämlikhet för att skapa en god jordmån för ett gott liv. Vi socialdemokrater värnar om folkhemstankens visioner också i dagens nya Sverige. Vi vill fylla det med invånare med en förbättrad och jämlik folkhälsa. Här handlar det i högsta grad, med Olof Palmes ord, om att "politik är att vilja". I detta anförande instämde Ann Arleklo, Lennart Axelsson, Catharina Bråkenhielm, Christer Engelhardt och Meeri Wasberg (alla S).

anf.2 Gunvor G Ericson (MP):

Herr talman! Folkhälsa, som vi debatterar här i dag, handlar om livskvalitet. Folkhälsa kan också ses som den sociala dimensionen av ett långsiktigt hållbart samhälle, som det så klokt formulerades i början av 90-talet på FN-konferensen i Rio. Jag beklagar verkligen att folkhälsofrågor inte är högt prioriterade för regeringen. Ministern är inte ens här i dag. Tydligen är de inte så högt prioriterade för vare sig statsrådet eller regeringen. Fördelningspolitik påverkar i allra högsta grad hur vi mår. Många politiker ignorerar det - så även i alliansregeringen. Skillnader i livsvillkor mellan olika grupper visar sig i form av ojämlik hälsa. Och skillnaderna ökar i Sverige mellan olika grupper i samhället. En politik mot segregation, diskriminering och utanförskap och för minskade klyftor ger därför stora hälsovinster. Den skrift jag nu visar upp heter Liv & hälsa i Mellansverige 2012 . Den tar upp resultat från folkhälsoundersökningen Hälsa på lika villkor. De flesta landsting runt om i Sverige gör den här typen av studier. Tyvärr kan man se att ojämlikheten i hälsa ökar. Men alliansregeringen tycks inte vilja se det samband som visas tydligt i forskningen. Regeringens folkhälsopolitik går mest ut på att ge pekpinnar till människor om livsstil samt tala om sjukvården, som ska lösa folkhälsoproblemen. Det är inte fel med sjukvård. Men sjukvård behövs i ett senare skede, och sjukvården ska jobba hälsofrämjande. Folkhälsopolitiken är betydligt större än sjukvården. Inga skarpa förslag inom folkhälsopolitiken har lagts fram den här mandatperioden. Det enda regeringen har lyckats åstadkomma är en skrivelse. Därmed visar man vilken ambition man har. För några veckor sedan ställde jag under frågestunden en fråga till det ansvariga statsrådet. Det statsråd som är ansvarig för folkhälsopolitiken är den här mandatperioden samma person som har ansvar för sjukvårdsfrågorna, det vill säga Göran Hägglund. Han tyckte att folkhälsofrågor i bred mening är viktiga men pratade sedan om sjukvården. För mig som miljöpartist är det självklart att jobba för ett hållbart samhälle även ur ett socialt perspektiv. Det är det som folkhälsoperspektivet handlar om. En god och jämlik hälsa är ett övergripande mål för oss i Miljöpartiet. Det har alla partier i Sveriges riksdag varit överens om sedan 2003. Men det är inte så vi jobbar i praktiken, om man ser till regeringens politik. För att åstadkomma en god och jämlik hälsa krävs investeringar i både människor och miljö. Vi måste skapa förutsättningar i samhället för att människor ska kunna göra goda val. En hälsosam miljö, en meningsfull tillvaro med aktivt deltagande i samhället samt ekonomisk trygghet är grundläggande delar för en god och jämlik hälsa hos befolkningen. En god och jämlik hälsa är också en frihetsreform som ger förutsättningar för livskvalitet. Ska man nå den livskvaliteten och välfärden handlar det om bra miljö, tillgång till ren luft och rent vatten - något som vi väldigt mycket tar för givet. Genom att betona livskvalitet i stället för livsstil sätts människors behov och önskemål i centrum. Att värna människors behov av god miljö, gemenskap, uppskattning, meningsfullhet och självförverkligande leder till bättre folkhälsa och tillfredsställelse i vardagen. Vi i Miljöpartiet menar att en långsiktig satsning på folkhälsa med fokus på människors livsvillkor är lika viktig som sjukvården för att främja god hälsa. Vi vill därför se ett nationellt folkhälsoprogram och stödja kommuner och landsting i det hälsofrämjande arbetet. Alliansregeringens företrädare pekar i betänkandet på olika lagar som styr landsting och kommuner. Landstingen har hälso- och sjukvårdslagen och smittskyddslagen, men för kommunerna finns det ingen tydlig lag om det breda folkhälsoarbetet. Det är i stället tobakslagen, alkohollagen, miljöbalken och livsmedelslagen som styr. Till skillnad från Danmark, som sedan länge har en lag som tydliggör att även kommuner har ett ansvar för ett brett folkhälsoarbete, har inte Sverige fått tummen ur för att tydliggöra det kommunala ansvaret för folkhälsan, trots att kommunerna har en väldigt stor verktygslåda för att förbättra folkhälsan. Jag beklagar det och skulle gärna vilja se en förtydligad lagstiftning om att kommuner har ansvar för att jobba brett med folkhälsofrågor. Sedan 2003 har vi alltså varit överens om det övergripande målet och också om att det finns ett antal målområden. Målområde 7 handlar om sund och säker sexualitet, som det hette förut, när målområdena hade rubriker som visade oss i vilken riktning man ska gå. Det har regeringspartierna ändrat på, så numera är det neutrala rubriker som inte anger vart vi ska. I en av de motioner från Miljöpartiet som behandlas i det här betänkandet handlar det om att ha en nationell strategi för att samla synen på SRHR-frågor, det vill säga frågor om sexuell och reproduktiv hälsa. God sexualundervisning i skolan, tillgängliga ungdomsmottagningar och tillgång till preventivmedel är viktigt för att uppnå målet om sund och säker sexualitet. Sverige ska arbeta aktivt för att möjliggöra familjeplanering, sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa, alltså SRHR, inte bara internationellt. Från Miljöpartiets sida vill vi också värna kvinnors rätt till abort. Det är något som tyvärr inte längre är helt självklart i alla länder i världen. Men Sverige behöver också arbeta nationellt, och därför behövs det en samlad strategi. Vi har en strategi för de globala frågorna men inte nationellt, vilket jag tycker är ganska anmärkningsvärt. Regeringen har satt i gång flera arbeten med prevention i fråga om hiv, STI, alltså sexuellt överförbara infektioner, och oönskade graviditeter utan att det har lett till någon samlad strategi. Jag anser att regeringen borde samordna det preventiva arbetet. Ser man på folkhälsopolitiken i stort kan man se att fokus har flyttat från det politiska ansvaret och strukturer som främjar hälsa till att den enskilda individen ska ta ansvar för sin hälsa. Ser man till den vetenskapliga grunden för det undrar jag var regeringen har fått stöd för detta. Ni i Folkpartiet, som brukar hävda skolpolitiken och hävda vikten av kunskap, vilka vetenskapliga belägg finns det för att det är just livsstilsfrågorna som ger en god och jämlik hälsa? Visst har individen ett ansvar. Men det har också politiken. Och politiken får inte smita ifrån sitt ansvar för att skapa förutsättningar för individen att göra goda val. Människor kan inte själva bygga cykelbana mellan bostaden och skolan för att underlätta vardagsmotion. Människor bestämmer inte själva över utsläpp som påverkar klimatförändringarna eller ökar andelen skadliga partiklar i luften vi andas. Väljer politiken att bygga en stor motorväg i stället för att bygga ut kollektivtrafik och spårbundna system med mindre utsläpp - ja, då ökar utsläppen, och därmed påverkas luftkvaliteten. Vi vet att flera tusen människor i Sverige dör i förtid varje år på grund av luftpartiklar och luftproblem. Alla kan göra något men ingen kan göra allt. Det behövs, inte minst på klimat- och folkhälsoområdena. Under avsnittet Skydd - ett effektivt och säkert skydd mot hälsohot tar regeringens skrivelse upp flera frågor som man tycker är viktiga. Jag tycker också att det är viktigt att man nämner antibiotikaresistens, men det finns ett helt område där man inte tar upp någonting, och det gäller klimatförändringar, kemikalier och luftföroreningar. De har stor betydelse för befolkningens hälsa, och denna aspekt saknas här. Ser inte ni centerpartister klimatförändringarnas hot mot folkhälsan? Vad vill ni göra för att minska risken för ökade zonoser - alltså sjukdomar som överförs mellan djur och människa och som kommer att öka med temperaturhöjningarna? I framtiden kommer såväl fästingar som myggor och andra sjukdomsspridande insekter att ändra sina utbredningsområden och ta sig allt längre norrut. Borde inte detta finnas med i en folkhälsoskrivelse? Fler och längre värmeböljor drabbar framför allt de riktigt små och de riktigt gamla samt personer med kroniska hjärt-, kärl- och lungsjukdomar. Under värmeböljan i Europa i början av 2000-talet var det framför allt Frankrike som drabbades. Världshälsoorganisationen bedömde att det dog 25 000-30 000 personer som en direkt följd av hettan. Vi kan inte helt förhindra kommande effekter av en klimatförändring, men desto viktigare är det att vi tänker på hur vi kan förebygga dem, så att det inte behöver bli sådan drastisk påverkan på folkhälsan. Ser inte ni i Alliansen de ökade hälsoriskerna med kemikalier? De senaste dagarna har det varit ganska stor debatt om hormonstörande ämnen och möjlig påverkan på folkhälsan. Om detta står det ingenting i regeringens skrivelse om folkhälsan. Ökade sociala klyftor innebär risk för ohälsa. Föregående talare, Gunnar Sandberg, var mycket riktigt inne på det. Socioekonomi påverkar hälsan i allra högsta grad. SCB:s nyligen presenterade siffror visar att den ekonomiska standarden för Sveriges hushåll har ökat kraftigt men att skillnaderna har ökat ännu mer. Andelen personer med låg ekonomisk standard ökade från 8,4 procent 1999 till 14,4 procent 2011. Det är anmärkningsvärt att ensamstående med barn så tydligt halkar efter. Det är också en jämställdhetsfråga, eftersom de flesta ensamstående med barn är kvinnor. Enligt SCB är skillnaden mellan låg- och högutbildade kvinnor respektive män nu omkring fem år i återstående livslängd vid 30 års ålder. Skillnaden i total medellivslängd för kvinnor mellan bästa och sämsta kommun är sex år, och bland män är skillnaden 8,4 år. Det är större skillnader mellan olika orter i Sverige än mellan länder i Europa. Det är ganska anmärkningsvärt att vi inte pratar så mycket om det. Sverige har undertecknat ramverket från WHO:s Europakommitté, där jämlik hälsa ska ses ur ett rättighetsperspektiv och där nödvändigheten av sektorsövergripande insatser betonas. Men vad syns i regeringsskrivelsen? Ni har valt att fokusera på individens lust, engagemang och angelägenhet att ta tag i sin egen hälsa. Därmed ignorerar ni de fem första målområdena i folkhälsopolitiken, som handlar om människors livsvillkor. Människor vill försörja sig själva, ha en plats i samhället och ett vardagsliv som fungerar och ger mening i tillvaron. Utanförskap är inget mål för människor. Att allt fler blivit försäkringslösa för att a-kassan och sjukförsäkringen inte fungerar är ett resultat av alliansregeringens politik. Antalet arbetslösa som inte får ersättning trots att de deltar i Arbetsförmedlingens program har ökat med 88 procent sedan 2010. Ja, ni hörde rätt: 88 procent. På tre år har det ökat så mycket. Hur stämmer detta med målområdet Ekonomisk och social trygghet? Är Sverige ett välfärdsland när individen slås ned psykiskt av byråkratin och man får sälja allt man äger, inklusive sin bostad, för att över huvud taget få del av försörjningstöd, så kallat socialbidrag, för att till slut få det lilla ekonomiska stöd från samhället som i dag ligger under existensminimum? Hur ska individen, som är mest utsatt, klara av att göra hälsosamma val när den ekonomiska och sociala tryggheten inte finns i välfärdsskyddet? Blir man långtidssjukskriven i dag och samtidigt råkar vara mellan jobb faller man genom maskorna i dagens bräckliga system och svaga skyddsnät. Självklart står jag bakom alla Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 2.

anf.3 Per Ramhorn (SD):

Herr talman! I dag debatterar vi folkhälsofrågor, som är ett stort och viktigt område. Jag kommer att hålla mig inom ett område som handlar om hedersrelaterat våld och förtryck. Vi har en motion med hela 32 yrkanden inom detta område, men i detta betänkande ingår bara ett yrkande. Hederskulturer är något som har uppmärksammats i Sverige först på senare år. Det första uppmärksammade fallet av grovt hedersförtryck var mordet på Sara Abed Ali i december 1996, vilket tre år senare följdes av mordet på Pela. I början av 2000-talet lyftes frågan upp på agendan och fick genomslag i samhällsdebatten. Den röst som hördes starkast tillhörde en modig ung kvinna vid namn Fadime. I november 2001 talade hon här i Sveriges riksdag om sina upplevelser och erfarenheter av att växa upp under hedersförtryck. Bara två månader senare blev hon mördad av sin far då han ansåg det nödvändigt för att återupprätta familjens heder. Sveriges politiker och medier gick starkt ut och fördömde det inträffade. Det talades om krafttag för att stoppa den hederskulturella utbredningen i det svenska samhället och om vikten av att arbeta för att ingen skulle behöva falla offer för hedersrelaterat våld igen. Tyvärr har alltför lite skett. Problemen med hedersförtryck och hedersrelaterat våld kvarstår än i dag. Så sent som i april 2012 mördades ännu en ung kvinna i hederns namn i Sverige. Herr talman! Den statistik som finns av förekomsten av hedersförtryck i Sverige är i många avseenden bristfällig. Eftersom de individer som lever i en hederskultur många gånger också lever utanför och har svag tilltro till majoritetssamhället beräknas mörkertalet vara stort. Enligt en studie kan så många som 100 000 flickor med utländsk bakgrund leva under restriktioner som kan kopplas till hedersförtryck. Den senaste större publikationen som kan kopplas till hedersproblematik är statens offentliga utredning Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap som släpptes i maj 2012. I den redovisas siffror som pekar på att minst 300 personer upplevde en akut eller ganska akut risk att bli gifta mot sin vilja. Detta är naturligtvis förfärligt, och för oss är det självklart att utbredningen av hedersrelaterat förtryck och våld i Sverige måste stoppas. Sverige ska vara en rättsstat för alla oavsett kön, etnicitet och sexuell läggning. Därför får vi inte blunda för det här. Det kommer att behövas ett batteri av åtgärder för att lyckas med detta. Som jag berättade inledningsvis har vi 32 förslag inom detta område för att motverka hedersrelaterat förtryck och våld. Det är allt från att stärka skyddsmöjligheterna för personer som lever under ständig hotbild till följd av hedersförtryck till det förslag som ingår i detta betänkande om att utveckla ett stärkt föräldrastöd med särskild inriktning på att informera föräldrar med bakgrund i hederskulturer om hur de bör agera för att vara goda föräldrar i enlighet med svenska värderingar. Det kommer naturligtvis att ta tid att ändra familjernas värderingar, men det måste göras. Det här är en viktig och prioriterad fråga. Det måste göras. Till sist, herr talman, yrkar jag bifall till våra reservationer 3 och 10.

anf.4 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2 om mål för folkhälsan och reservation 12 om förebyggande av självmord och stöd till anhöriga till människor som har begått självmord. Herr talman! Den ojämlika hälsan har betecknats som vår tids största orättvisa. De globala hälsoklyftorna är enorma. Men även den svenska folkhälsan är ojämlik, och klyftorna ökar tyvärr. Enligt SCB:s senaste statistik, som Gunvor Ericson nu tog fram, är skillnaden fem år mellan låg- och högutbildade män som uppnått 30 år när det gäller hur många år de har att leva. Skillnaden i medellivslängd för kvinnor mellan bästa och sämsta kommun är sex år. Som Gunvor Ericson sade är skillnaderna inom Sverige oftast större än mellan Sverige och andra länder som har en lägre levnadsstandard än vi. Befolkningens hälsa är ett av de viktigaste kriterierna på att vi lever i ett bra samhälle. Därför måste vi ha en folkhälsopolitik som spänner över alla samhällsområden och där man faktiskt vill påverka de sociala och strukturella faktorer som leder till ohälsa. Då är ekonomisk och social trygghet grundläggande. I vårt land kan vi i stället se hur regeringens politik ökar otryggheten och hur sociala och ekonomiska klyftor växer. Den borgerliga regeringen har systematiskt nedrustat folkhälsopolitiken genom att göra folkhälsan i väldigt hög grad till en fråga om individuell livsstil, om levnadsvanor. På så sätt riskerar man att ge människor skulden för sin egen ohälsa. Det tycker jag märks tydligt i regeringens skrivelse En folkhälsopolitik med människan i centrum . Tonvikten ligger där på att man ska stödja människor till en hälsosam livsstil. Det är naturligtvis bra. Men det som saknas handlar om de strukturella samhällsförhållanden som är negativa för folkhälsan och vad man ska göra åt dem. Det är strukturella problem. Det är växande klyftor. Det är en ökad otrygghet på arbetsmarknaden. Allt fler står utanför a-kassan. Förr var det sju av tio som hade a-kassa. Nu är det tre av tio, efter att den borgerliga regeringen har försämrat den. Hur ska man se på de människor som lever på försörjningsstöd? De som lever länge på försörjningsstöd blir allt fler. Vi har en ökande bostadsbrist. Jämställdhetsperspektivet är inte heller så mycket att hänga i julgranen. Det finns här och där men inte i hela skrivelsen. Vänsterpartiet vill ha en återupprättad folkhälsopolitik som har som övergripande mål att minska hälsoklyftorna och de ekonomiska klyftorna på ett systematiskt sätt och även de miljöfaktorer som skapar ohälsa. Folkhälsopolitiken är ett väldigt spännande område, för det spänner över hela det politiska fältet. En ekologiskt hållbar utveckling är självklart nödvändig. Det handlar om ett kulturliv som ger alla människor möjlighet att konsumera men också aktivt vara med och skapa kultur. Kvinnor måste bli fria från underordning och mäns våld. Hedersrelaterat våld kränker naturligtvis de mänskliga rättigheterna, men det finns också mycket våld som inte är hedersrelaterat som i lika hög grad begränsar kvinnors utrymme. Vi har motionerat om att det ska bli ett nytt folkhälsomål som heter: Frihet från våld. Delaktighet och inflytande i samhället är jätteviktigt. Och ett jämlikare samhälle där människor har inflytande och arbete är också ett hälsosammare samhälle. Jag tänkte ta upp två konkreta exempel som jag tycker visar att vi måste ha en annan inriktning på folkhälsopolitiken. Jag börjar med Rädda Barnens rapport om barn som lever i ekonomisk utsatthet, i barnfattigdom. De siffrorna blev aldrig ifrågasatta i Uppdrag granskning , om det är någon som tänker på det nu när jag säger det här. 242 000 barn lever i ekonomisk utsatthet i familjer som är fattiga. Det är familjer som har försörjningsstöd eller som enligt Statistiska centralbyrån har en låg inkomststandard. I min hemstad Göteborg är det 18,2 procent av barnen mellan 0 och 17 år som lever i ekonomisk utsatthet. I Malmö är det hela 33 procent av barnen. Man kan titta på några kommuner nära Malmö, som Lomma och Kävlinge. Där är det inte 33 procent. Det är 4 procent och 6 procent av barnen som lever i ekonomisk utsatthet. Barn till ensamstående föräldrar lever i en ekonomiskt utsatt situation. Siffran är tre gånger så hög för de barn som har en ensamstående förälder än för dem som lever med två föräldrar. Nästan 30 procent av dem som lever med en ensamstående förälder lever i ekonomisk utsatthet. Det är lite under 10 procent av dem som lever med båda föräldrarna. Och mer än hälften av de barn som har en ensamstående förälder med utländsk bakgrund lever i ekonomisk utsatthet. Vi vet genom forskning att barns hälsa och möjligheter att lyckas i livet och i skolan också påverkas av att man lever i ekonomisk utsatthet. Det finns naturligtvis många barn som har lyckats bra, men det finns också många barn som skulle ha haft ett bättre liv om de hade haft en tryggare barndom. Vad är det då i det här betänkandet som man pratar om från den borgerliga regeringen? Ja, man pratar om föräldrastöd. Det är naturligtvis bra. Det görs mycket bra med föräldrastödsarbete. Jag var ute på socialkontoret i Angered förra veckan. Man jobbar med föräldrastöd, anpassat till de behov som finns i den stadsdelen. Men var hittar vi den ekonomiska familjepolitik som skulle kunna ändra de här siffrorna, att en tredjedel av barnen med ensamstående föräldrar lever i ekonomisk utsatthet? Är det inte en viktig folkhälsofråga att vi höjer underhållsstödet, som har legat lågt länge? Det handlar om att höja taket för bostadsbidraget så att fler människor får det och om att se till att skapa förutsättningar för ensamstående mammor att få jobb. Det kan till exempel handla om att det finns rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid och att ensamstående föräldrar kan få hjälp när barnen är sjuka genom att någon kommer hem till dem så att arbetsgivaren inte alltid sorterar bort dessa föräldrar för att de är borta mycket. Det behövs alltså en helhetspolitik för att förändra det här med att barn till ensamstående föräldrar i hög grad lever i ekonomisk utsatthet. Jag efterlyser den helhetspolitiken och ser det som en av de absolut viktigaste folkhälsofrågorna i vårt land i dag. Det handlar till exempel om hur vi kan ge alla barn rätt till förskola, även de som har arbetslösa föräldrar. Hur kan vi se till att vi får resurser till läxläsning i skolan i stället för ett RUT-avdrag till dem som har råd och inte till de barn som behöver det mest? När jag besökte socialkontoret i Angered pratade vi också om vilka som var de största problemen där. Det är en levande stadsdel med mycket resurser och mycket kraft. Det finns ett föreningsliv som sjuder. Men det finns också höga ohälsotal och hög arbetslöshet. Och det är en trångboddhet som många av oss kanske inte förstår, om vi inte bor eller har varit mycket i de stadsdelarna. Det är familjer som bor i en tvårummare med väldigt många barn. Det är familjer som också tar emot någon släkting eller någon som kommer därifrån de själva har flytt. Det är barn som inte får lugn och ro för att läsa läxor. Det är barn som alltid får leka utomhus. De får inte plats inomhus. Det var dem som socialsekreterarna talade om när de sade att de tycker att det är väldigt svårt med alla de här människorna som är förtvivlade över att de inte har någon egen bostad alls eller att de är så trångbodda att det blir väldigt svårt med relationer och för barnen att få skola och utbildning att fungera. Då kan man undra om inte den växande bostadsbristen i Sverige i dag är en av de viktigare folkhälsofrågorna. Det är nämligen inte bara i Angered som det ser ut så här, utan så ser det ut i delar av Malmö, Stockholm, Södertälje och på många andra ställen. Därför borde vi ha en social bostadspolitik som tar ansvar för att det faktiskt byggs hyresrätter med rimliga hyror här i Sverige. Det skulle vara en väldigt viktig strukturell folkhälsopolitisk fråga. Den 1 mars, alltså om någon vecka, presenterar Malmökommissionen sin rapport. Det är 18 forskare och specialister som har hållit på i några år och brett, kors och tvärs, har tittat på Malmö - på stadsplanering, bostadsbyggande, hälso- och sjukvård, kultur och fritid, skola, socialtjänst och det mesta som påverkar en människas liv. Forskargruppen ska nu lägga fram förslag på hur man kan minska hälsoklyftorna i Malmö. Det tycker jag ska bli väldigt intressant, för just det här borde vi ha gjort nationellt i Sverige. Det har inte gjorts. Vi har inte tagit det här stora greppet med ett självständigt vetenskapligt sekretariat som analyserar de sociala skillnaderna i hälsan och vad man kan göra för att minska dem och utifrån detta sedan utarbeta ett åtgärdsprogram för att minska hälsoklyftorna. Det här är något som Vänsterpartiet har föreslagit i många år, och jag vet att det finns andra partier i oppositionen som också tänker så. Det här är något som inte har hänt i Sverige men i många andra länder. Vi får börja med Malmö, men vi hoppas kunna ha en sådan kommission för hela Sverige.

anf.5 Henrik Ripa (M):

Herr talman! Ledamöter! Jag vill börja med att yrka bifall till socialutskottets förslag. Den här regeringen har gjort mycket för folkhälsan. Det övergripande nationella målet för folkhälsoarbetet är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Då är det en folkhälsopolitik med människan i centrum som vi pratar om. Förverkligandet av den här politiken vilar på fem viktiga byggstenar, fem "s": start, stöd, skydd, samverkan och stärkt kunskapsstyrning. En god folkhälsa ger inte bara en bra hälsa för folket, utan det ger också en god samhällsekonomi. Folkhälsan är därför en investering i Sverige. När det gäller starten, det vill säga barns och ungas uppväxtvillkor, grundläggs det mesta av den goda hälsan i ungdomen. Därför är det så oerhört viktigt att man sätter in de här åtgärderna tidigt när barnen är unga. Därför ligger mycket tonvikt just på stödet till föräldrarna där man 2009 satte i gång den nationella strategin för utvecklat föräldrastöd, En vinst för alla, med 140 miljoner kronor i stimulansbidrag. En bra start i livet handlar om att kunna avsluta skolan med fullständiga betyg och därmed få goda möjligheter på arbetsmarknaden. Den nya skolreformen med satsning på skolhälsovård hoppas vi om ett antal år kommer att visa på en sådan positiv trend. När det gäller stöd för att underlätta hälsosamma val är det för att individerna ska kunna fatta beslut baserade på fakta för att få en vettig och hälsosam livsstil, att kunna ta till sig den information som finns men även för att kunna följa upp det man gör dagligen. Här kommer det individuella elektroniska hälsokontot, ett slags hälso- och träningsdagbok, att vara ett bra medel för uppföljning av egenvård och friskvård. Ett effektivt och säkert skydd mot hälsohot handlar om de åtgärder som samhället jobbar med för att minska risken för smittsamma sjukdomar eller andra hälsohot. Vi vet att ett av de stora problem vi har är resistensen mot antibiotika som trots Sveriges goda insatser här inte gör oss immuna på något sätt. Det handlar om det globala hotet som vi har runt omkring oss. Trots vårt goda arbete här får vi alltså vara beredda på att vi kan bli utsatta. Det här är insatser som måste prioriteras så att inte de antibiotikaresistenta sjukdomarna och bakterierna blir en samhällsrisk både för vår sjukvård och för samhället som helhet. Därför satte vi av 100 miljoner under 2012 just för att landstingen skulle jobba med att motverka den här typen av problem. För att lyckas måste vi samverka, och samverkan betyder ett gemensamt ansvar för en god hälsa. Det är klart att staten bedriver ett strategiskt folkhälsoarbete genom de statliga myndigheterna, men ett stort ansvar ligger på kommuner och landsting där vi vet att man med sina egna resurser satsar på till exempel kommunala folkhälsoplanerare. Det vi nu tar fram är ett forum för nationell samverkan mellan stat, kommun, landsting, näringsliv, forskarsamhället och det civila samhället som har till syfte att komma med överenskommelser om gemensamma åtaganden där vi tar ansvar tillsammans. Det handlar också om kunskap och stärkt kunskapsstyrning. Då handlar det om att arbeta systematiskt, kunskapsbaserat och långsiktigt och att vi ser till att få en effektiv kunskapsstyrning. Det handlar om att utveckla, analysera, sammanställa och sprida kunskap, och det gör vi bland annat i samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting och Socialstyrelsen när vi tar fram de öppna jämförelserna av folkhälsa som kom första gången 2009 och som vi nästa gång kommer att se 2014. Resultatet av allt det här gör att vi även får en samhällsekonomisk vinst, för en god folkhälsa är en viktig investering för Sverige. Det minskar utanförskapet, och vi får en ökad sysselsättning, vilket ökar möjligheterna till tillväxt som gör att vi får resurser för att kunna satsa på hälso- och sjukvården och omsorgen. Statens folkhälsoinstitut har fått i uppdrag att göra en förstudie just på de samhällsekonomiska bedömningarna och vad man kan göra på kort och på lång sikt. Beräkningar visar att samhällskostnaderna bara för den påverkbara ohälsan är 120 miljarder per år enligt Folkhälsoinstitutet. Det kan minskas betydligt genom sundare matvanor, ökad fysisk aktivitet och minskat bruk av alkohol och tobak. Bara rökningen dödar 18 personer om dagen. Folkhälsopolitiken är därför viktig - en fråga på liv och död. I Sverige har livslängden ökat. Skillnaden mellan mäns och kvinnors livslängd är den minsta i världen. Alla har fått en bättre ekonomi, och även om man säger att klyftorna har ökat handlar det om att det har ökat något snabbare för dem som har höga inkomster. Det är klart att hade man velat ha kvar en lägre inkomstnivå som man hade tidigare så kunde man ha tänkt den modellen. Tidigare nämndes barnfattigdom, och det är klart att vi inte är nöjda med de 242 000 som vi hade 2010 även om man ska sätta det i perspektiv till 1997, under den socialdemokratiska regeringen, när det fanns 430 000. Då kan vi prata om skillnader. Vi har gjort många satsningar i form av höjning av bidrag och bostadsbidrag, men det finns många utmaningar kvar. Framför allt ser vi problem i de socioekonomiskt svaga grupperna. Risken för skador är 40 procent högre och risken för ångest dubbelt så hög. Under den senaste femårsperioden har vi också sett framgångar när det gäller folkhälsoarbetet. Två viktiga områden är att allt färre röker dagligen och att totalkonsumtionen av alkohol har minskat något. Men trots detta dör 18 personer om dagen av rökning. Det är klart att vi måste gå vidare med arbetet med Tobakskonventionen som kommer att bli ett bra verktyg som även öppnar upp för idéer som Sverige kan ta till sig. Tryggheten är viktig. Det ser vi framför allt inom skolans värld, där vi vet att det är helt avgörande att vara trygg för att man ska lära sig någonting. I Lerum begick en 14-åring tragiskt självmord, vilket påverkade oss alla starkt och gav oss en nystart när det gäller antikränkningsarbete. Det är klart att vi alla tillsammans måste hitta de goda exemplen som ska spridas, för utan hälsan blir alla andra frågor ganska oviktiga. Med detta yrkar jag bifall till socialutskottets förslag. För övrigt anser jag personligen att rökning bör förbjudas i Sverige. (Applåder)

anf.6 Gunnar Sandberg (S):

Herr talman! Jag håller med. De fem viktiga byggstenarna tycker jag låter spännande. Det blir spännande att följa och se hur det blir. Annars har Henrik Ripa och jag en del annat gemensamt när det gäller att förbättra folkhälsan i landet. Så är det. Vi skulle kanske ställa oss bakom ett förbud mot rökning, förmodligen. Sedan ska vi vara försiktiga med alkohol och äta nyttig mat. Även om jag sällan har sett Henrik Ripa i riksdagens gym vet jag att du också tycker att det är viktigt att vi rör på oss. Du kanske tränar någon annanstans. Vad tycker Henrik Ripa om att vi tillsammans ska minska ojämlikheten i hälsa? Levnadsvillkoren spelar en stor roll för att skapa ett jämlikare samhälle. Jag tycker inte, och jag hörde att du också håller med om det, att det är okej att många barn lever i relativ fattigdom i dag. Och varför mår så många yngre kvinnor dåligt i dag? Varför går så många unga arbetslösa i dag? Varför går så många kvinnor sjukskrivna på grund av psykiska besvär? Varför - det är det vi frågar oss. Beror det på att mycket av regeringens politik är alltför individinriktad och marknadsliberal, som mer ser på det internationella kapitalets välbefinnande än på vår egen folkhälsa, som kanske ser mer till konkurrens än samverkan och solidaritet. Vi socialdemokrater tycker att folkhälsoarbetet har blivit alltmer individinriktat - det var även Gunvor G Ericson och Eva Olofsson inne på - med risk för skyll-dig-själv-mentalitet. Vad är Henrik Ripas kommentar till det?

anf.7 Henrik Ripa (M):

Herr talman! Din oro för mitt fysiska välbefinnande är glädjande att höra. Jag försöker träna på Friskis & Svettis och har nog varit nere i gymmet, även om jag inte har sett dig där samtidigt. När det handlar om de här frågorna är det klart att kunskapen är oerhört viktig, kunskapen om vad som ligger till grund för ohälsa. Jag tror inte att det finns något land som inte jobbar med forskningen kring hur vi ska se till att människor mår bättre. Den politik som har drivits här har faktiskt inneburit att bland annat antalet barn som anses vara i någon typ av barnfattigdom, som har sagts tidigare, nästan har halverats, från 430 000 till 242 000 under de här åren. Det är klart att de höjningar som vi har gjort när det gäller flerbarnsbidrag, bostadsbidrag och andra åtgärder som har gjort att de med sämst inkomster har fått en ökning av sin disponibla inkomst om något är satsningar på de svagaste i samhället. Det är klart att man kan välja en modell som innebär att alla har det lika, men på en låg nivå. Det tror jag inte att någon är betjänt av. Det faktum att vår ekonomi går bättre än i stora delar av världen måste vi ju se som en positiv sak, vilket har gjort att många av de satsningar som andra länder kanske drömmer om kan vi genomföra här. Det här folkhälsoprogrammet upplever jag kommer att sätta ytterligare fokus på att vi ska vara ett land som ligger i världsklass när det gäller folkhälsan.

anf.8 Gunnar Sandberg (S):

Herr talman! Jag hoppas att vi fokuserar mer på levnadsvillkoren, för det är väl ändå de som har varit mest avgörande för att vi har haft det så bra i Sverige. Arbetslösheten är ju en stor grundorsak till att ojämlikheten i samhället ökar. Vi har ungefär 400 000 arbetslösa i Sverige i dag. Det är 8 procent. Antalet långtidsarbetslösa har nästan tredubblats under den nuvarande regeringens tid vid makten. Ungdomsarbetslösheten är nästan 25 procent i Sverige och högre än i de flesta jämförbara länder. Regeringen införde en bortre parentes för personer som inte kunde kvalificera sig till a-kasseersättning. Dessutom har regeringen gjort det svårare att kvalificera sig för a-kasseersättning. Det gör att arbetslösa tvingas till socialbidrag. Det pekas till och med ut som ett alternativ till annan ersättning i Arbetsförmedlingens faktablad till arbetssökande i fas 3. Socialstyrelsen visar i en rapport att arbetslöshet var den vanligaste orsaken till att personer sökte socialbidrag under 2011. Det här minskar inte ojämlikheten i hälsan, men det ökar klyftorna i samhället. Vi socialdemokrater vill tillsätta en nationell kommission för jämlik hälsa. Det vill även Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Då skulle de här exemplen förmodligen lyftas fram som dåliga exempel på samhälleliga förutsättningar för en god hälsa. Men det vill inte regeringen. Vad vill Henrik Ripa göra för att minska ojämlikheten i hälsa?

anf.9 Henrik Ripa (M):

Herr talman! När man tittar på arbetslösheten som ett mått är det klart att man kan se att det finns olika lösningar för att bli av med arbetslösheten. Vår har varit att människor ska komma i sysselsättning. Er var att förtidspensionera dem. När man jämför hur siffrorna såg ut när vi tillträdde och hur de ser ut i dag kan vi notera att i den högsta av högkonjunkturer hade man en arbetslöshet som nästan låg på den nivå vi har i dag samtidigt som man då förtidspensionerade många människor av, som jag upplevde det, arbetsmarknadsmässiga skäl snarare än för att de faktiskt behövde förtidspensioneras. Vi ser att de här människorna har en möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden. Nu har vi skapat möjligheter. Jag har mött oerhört många som är så tacksamma för att de faktiskt har börjat få ett människovärde igen genom att man har sagt: Vi tror på er. Vi tror att det går att göra någonting. När vi träffar David Lega och andra som jobbar och sliter kan vi konstatera att det finns mycket som kan göras även om man har olika funktionshinder och andra handikapp. Jag tror att vi gör dem en otjänst genom att göra som Socialdemokraterna tidigare gjorde, att förtidspensionera ut folk för att få ned arbetslöshetssiffrorna. Vår insats när det gäller folkhälsoarbetet är självklart att det ska bli så jämlikt som möjligt. Jag är inte nöjd när vi ser att det finns skillnader på grund av socioekonomiska förhållanden i bakgrund. Där är kunskap en viktig del. Därför är det viktigt att börja i tidiga år med kunskap, föräldrastöd och de delarna.

anf.10 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Det är ju bra att Henrik Ripa är emot och vill förbjuda all tobak i Sverige, men vad vill Moderaterna? Vi kunde höra på radion, i förrgår tror jag att det var, att massvis med tobak kommer in i landet, går runt i olika kedjor och sedan hamnar i olika affärer där den säljs billigt, och man skattar inte för det här. Det är grov kriminalitet. Skatteverket ville ha licens för tobak och att man skulle kunna dra in den från dem som säljer tobak men faktiskt inte följer den svenska lagstiftningen. Den här tobaken är många gånger dessutom farligare än annan eftersom man får cigaretter och annat som kommer från till exempel Ryssland och som kanske inte följer alla regler om vad en cigarett ska innehålla. Att vi ska ha en licens på tobak är något som Vänsterpartiet har föreslagit länge. Är det något som Moderaterna kan tänka sig? Det skulle jag gärna vilja veta.

anf.11 Henrik Ripa (M):

Herr talman! Smugglingen är en oerhört viktig fråga. Det är klart att det nya tobaksdirektivet har förslag som innebär att man ställer större krav på att kunna spåra var produkterna finns någonstans. Jag har själv träffat Skatteverket för att prata om de delar som gäller de här upplagen, och jag upplever inte att jag har fått någon motsatt uppfattning från någon utan att svensk lag skall gälla. Hur man ser till att det blir verklighet kan man dock diskutera. Det är klart att när vi ser de problem och de avarter som finns, det vill säga att man tar in tobak, man flyttar den mellan olika skatteupplag och man går i konkurs, och i slutändan är det ingen som betalar skatt, är det självklart inte någonting som är acceptabelt. Jag har själv skaffat en liten app som gör att om man fotograferar streckkoden direkt på cigarettpaketet kan man se var någonstans det är tillverkat. Det är ett sätt att spåra och se varifrån det kommer. Jag tror att tobaksdirektivet när vi får en harmonisering, framför allt för cigaretter, ger möjligheter att minska smugglingen, för i dag är det en mer lönsam bransch än narkotika.

anf.12 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Det var inget svar från Moderaterna på frågan om licens, som inte finns med i tobaksdirektivet. Jag skulle vilja ge Henrik Ripa lite beröm, inte för att han sitter för Moderaterna i riksdagen utan på grund av det man kan läsa i Malmökommissionens rapport om barnfattigdom. Där har de exempel på kommuner som jobbar bra. Botkyrka, rödgrönt styrt, jobbar med rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid, ser till att skolan funkar för barn som inte har så mycket pengar, att det finns fritid, att det finns barnperspektiv i försörjningsstödet, att Kulturskolan inte är för dyr och att man får dator i sjuan till nian. Men två andra kommuner som nämndes var Trollhättan och Lerum. Om man tittar på siffrorna ser man att det inte är så att de som har det sämst i Sverige har fått det speciellt mycket bättre. De har stått ganska still. Om vi tittar på det begrepp som används för relativ fattigdom i EU, som ju kommer med riktlinjer om hur man ska jobba mot barnfattigdom ganska snart, kan vi notera att man pratar om dem som har 60 procent av landets medianinkomst. Tittar vi på ensamstående med barn som ligger under eller på gränsen till 60-procentsgränsen i Sverige ser vi att de gått från 11 procent 1991 till 30 procent 2010. Det var en särskilt stor ökning 2005-2010, nämligen 19-30 procent. Räcker det ur ett folkhälsoperspektiv med föräldrastöd som nationell insats för att minska den ekonomiska utsattheten och förbättra hälsan hos barn? Behövs det inte fler insatser och en helt annan ekonomisk familjepolitik? Vad tycker Henrik Ripa? Vore det inte bra även för barnen i Lerum, Botkyrka och Trollhättan om det finns en helt annan politik som stärker de ensamstående föräldrarnas ekonomi? Vad vill Moderaterna göra?

anf.13 Henrik Ripa (M):

Herr talman! Det är roligt att Eva Olofsson tar upp Lerum som det goda exempel Lerum är på våra satsningar på barn och unga. Vi har satsat hårt på att se till att de får en så bra uppväxt som möjligt. Vi hoppas att många kommuner ska nå upp till de resultaten. Familjestöd är självklart inte det enda sättet för dessa barn att få en bra uppväxt. Det handlar mycket om arbetstillfällen, att folk kommer i arbete, att de inte blir förtidspensionerade eller utförsäkrade, att arbeten skapas. Det är kännetecknet för vår regering att vi har fokuserat på den frågan. När det finns jobb hamnar inte lika många i utanförskap, och de får ekonomi att klara sig. De sakerna tillsammans är oerhört viktiga. Det bästa vi kan göra för våra barn är att i första hand ge dem utbildning och sedan se till att det finns jobb. Det är en politik som vi driver stenhårt från Alliansens sida.

anf.14 Gunvor G Ericson (MP):

Herr talman! Henrik Ripa sade i sitt anförande att regeringen har gjort mycket. Vilka insatser har ni gjort inom målområdena som handlar om livsvillkoren ekonomisk och social trygghet? Jag tycker att det är viktigt med en korrekt analys, och jag tycker att det är bra att ni talar om att det ska finnas evidens. Men det är också oerhört viktigt att använda sig av rätt siffror. SCB:s siffror som kom häromdagen visar att den tiondel av befolkningen som har högst ekonomisk standard ökade sina inkomster med 55 procent. Den tiondel av befolkningen som har lägst ekonomisk standard ökade sina inkomster med 21 procent. Andelen av befolkningen med låg standard och som har barn, ensamstående med barn, ökade från 11 till 31 procent mellan 1999 och 2011. Det är den utgångspunkten vi behöver diskutera. Då ska man inte säga att alla har fått det mycket bättre. Den andel som har låg ekonomisk standard har ökat. Det är ett observandum, och det är en utvärdering av det som har hänt på målområde 2, det vill säga ekonomisk och social trygghet. Sedan måste jag ge lite beröm. Det är kul att ni tog till er förslaget om hälsokonto. Det är en fråga som vi rödgröna drev i valrörelsen 2010. Jag har en fråga till Henrik Ripa. Om ni på allvar tycker att det måste bli bättre för barnfamiljerna, varför avvisar ni då höjt underhållsstöd?

anf.15 Henrik Ripa (M):

Herr talman! De viktigaste delarna i våra åtgärder - precis som jag har sagt tidigare - handlar om jobben, att komma i arbete. På det sättet får vi den bästa förbättringen för dem som har den sämsta ekonomin. Den ökning som vi ser av den disponibla inkomsten har skett i alla grupper. Sedan kan man välja vilken typ av grupperingar det ska vara. Det är som man brukar säga, nämligen att med statistik kan man bevisa vad som helst. Jag ska erkänna att jag inte har tagit del av siffrorna tidigare, och jag har alltså inte hunnit titta på dem. Jag gör gärna det efteråt, och då kan vi diskutera dem i detalj. Jag kan bara konstatera att den disponibla inkomsten har ökat i alla grupper, och den har ökat något snabbare i den övre delen. Politikfakta har gjort en analys av hur tillväxten ser ut, om man vill veta mer. Sedan var det frågan om åtgärder. Flerbarnstillägget och bostadsbidragen har ökat. Det är satsningar som riktar sig framför allt mot den gruppen. Diskussionen om huruvida underhållsstödet ska höjas eller inte kan jag inte svara på i dag.

anf.16 Gunvor G Ericson (MP):

Herr talman! Jag uppskattar att Henrik Ripa är ärlig. Diskussionen om underhållsstödet handlar om att det inte har höjts på tio år. Det är länge sedan. Då argumenterade dina kolleger i socialförsäkringsutskottet att det skulle vara fel eftersom det skulle finnas någon form av tak. Tyvärr är det här siffror från SCB som kom för två dagar sedan. Jag rekommenderar Moderaterna att ta del av dem. Alla grupper har inte fått relativt sett mycket bättre standard. Alla grupper har fått en ökning, men andelen som har låg ekonomisk standard, ensamstående med barn, har ökat från 11 till 31 procent. Det är anmärkningsvärt att det är en så stor ökning. Jag håller med om att jobb är viktigt, men då måste investeringar göras som leder till fler jobb. Vi har oerhört stora behov i Sverige, till exempel att ställa om inför klimathoten för att möta de klimatförändringar som vi vet kommer. Men de investeringarna har inte ni moderater heller velat göra. I mitt tidigare anförande tog jag upp att skrivelsen inte på något sätt berör den säkerhet och de hot som finns i fråga om miljöfrågor kopplade till folkhälsa. Varför finns inte de frågorna med i skrivelsen?

anf.17 Henrik Ripa (M):

Herr talman! Det är alltid en avvägning av vilka delar som ska tas med i ett dokument och var någonstans de ska hanteras. Vi tar klimathotet på största allvar. Om vi tittar på länderna runt om i världen är det få länder som så aktivt jobbar med klimatfrågan. Jag vet inte om Gunvor G Ericson har några exempel på något land som jobbar hårdare. Sverige gör mycket på området, och Sverige ligger i framkant. Det tycker jag bekräftas när man talar med politiker från andra länder. Sverige ses som ett föredöme, inte bara när det gäller den ekonomiska utvecklingen och hur välskötta statens finanser är utan även på det miljömässiga området. Jag uppfattar att klimathotet får hanteras mer bland miljöfrågorna. Det handlar inte om att de inte skulle påverka folkhälsan, självklart gör de det, men man kan diskutera om lösningen ligger på folkhälsosidan eller om den ligger på gemensamma satsningar bland annat inom EU eller inom de olika miljöbesluten.

anf.18 Barbro Westerholm (FP):

Herr talman! Folkpartiets politik bygger på att enskilda har ett ansvar, samtidigt som samhället har ett ansvar för de svagaste. Det påverkar givetvis vår folkhälsopolitik. Vem är samhället? Vem har ansvar för vad? Jag har märkt att det blir en viss oreda i debatten. Staten har ett ansvar. Staten har ansvar för lagstiftning. Det framgår tydligt i betänkandet. Ansvaret är fördelat mellan de olika departementen. I dag diskuterar vi det som främst gäller Socialdepartementet. Sedan finns de statliga myndigheterna, och sedan finns punktinsatser i form av stöd till dem som har ett brett ansvar, nämligen landsting och kommuner. Vidare finns naturligtvis ett ansvar hos organisationer, idrotten och så vidare, att alla strävar mot målet om en god hälsa. Sverige ligger i den internationella statistiken bra till. Sverige toppar hela tiden medellivslängden och den förväntade livslängden. Det är en liten skillnad mellan kvinnor och män. Internationellt sett är det också en liten skillnad i inkomster. Omvärlden ser på oss och undrar hur vi har burit oss åt. Sir Michael Marmot har nämnts flera gånger. Hans förslag har inte varit okontroversiella internationellt sett. Det ska bli väldigt bra att få höra honom här direkt berätta om det som kom fram i den andra utredning som han gjorde och där jag också var med. Jag tycker att det är väsentligt att vi får höra redovisningen från Malmö. Där har de arbetat på sitt sätt, men det måste komma fram hur man har arbetat i andra kommuner, för förutsättningarna ser så väldigt olika ut. Jag tror inte på att vi i Sveriges riksdag ska peka ut hur landets kommuner ska arbeta med folkhälsofrågorna. När jag har lyssnat på debatten har jag undrat om ni i oppositionen har läst vad som står i betänkandet. Ni tar upp frågor som finns kommenterade där. Under till exempel Start - barns och ungas uppväxtvillkor redovisas om föräldrastödsstrategin. Det som inte kom med är att vi har en ny skollag där elevhälsan lyfts fram. Kommunerna har ett betydande ansvar för elevhälsan, både fysisk och psykisk hälsa. När det gäller stöd för att underlätta hälsosamma val var det bra att Gunvor G Ericson noterade att vi har nappat på det där med hälsokonto. Under Skydd - ett effektivt och säkert skydd mot hälsohot nämns antibiotikaresistensen. Vi ligger bra till i Sverige, men förbättringen har inte skett i den takt som vi hade önskat. Här måste mer till. Det är någonting inte minst för landstingen men också för kommunerna när det gäller äldreomsorgen. Där vet jag att det på många håll inom primärvården pågår ett arbete för att lära ut hur man ska arbeta med sårinfektioner och sådant. Man ska inte brassa på med antibiotika utan vidare, utan man ska ta till sig den kunskap som i dag finns på det området. När det gäller samverkan får vi nu ett forum för nationell samverkan för hälsofrämjande insatser. Det är lite grann som sir Michael Marmots idé om den tvärsektoriella insatsen. Här kommer det att ligga på ett annat plan. När vi prövade det här på 90-talet med Ingvar Carlsson som ordförande i en tvärsektoriell kommitté med ministrar och statssekreterare - detta har jag sagt tidigare i kammaren - havererade det hela, för man hade inte tid med det. I ett sådant här forum ska det vara människor som på heltid arbetar med hälsofrämjande insatser och har det tvärsektoriella synsättet. Då tror jag att man kan nå framgång. På s. 11 står det om kunskapsstyrning. De öppna jämförelserna är guld värda att använda. Landsting och kommuner bör avsätta tid för medarbetare för att analysera siffrorna, för nu kommer sådana även över tid. Då kan man se om man har framgång i sitt arbete eller om det är försämringar. Då har man enligt det kommunala självbestämmandet i kommuner och landsting ett ansvar för att vidta åtgärder. Här kommer evidens in, och där har vi olika instanser som SBU och forskarvärlden som tar fram underlag. Sedan vill jag påminna om att Statens folkhälsoinstitut och Statskontoret har ett uppdrag att följa upp det system vi har inom folkhälsopolitiken. Det kommer ganska snart en uppföljning, och då får vi ta ställning till om staten ska gå in med mer insatser eller inte. Hiv tas också upp här apropå ursäkt. Jag tycker i stället att vi ska skicka ett tack till alla dem som har jobbat och gjort att hivepidemin är så begränsad som den är i Sverige och att människor i dag inte är stigmatiserade såsom de var i mitten av 80-talet när två läkare gick ut och sade att hivsmittade skulle isoleras på en ö eller ute i skogen. Svante Nycander i DN bemötte det med att vi ska arbeta med den motsatta linjen - frivillighet, integritet, samarbete med de drabbade. Jag tycker att vi ska tacka dem som trädde fram och gav hivsmittade ett ansikte. Det var Sighsten Herrgård, modelejonet, och Steve Sjöquist som har överlevt och hela tiden visar hur man kan leva med den sjukdomen. Den som jag vill tacka sist är Kent Carlsson, den första öppet homosexuella hivsmittade riksdagsledamoten. Han drev partnerskapsfrågan men också frågan om att ta emot hivsmittade på ett mänskligt sätt. Han visade att det inte var farligt att krama en hivsmittad. Jag har kramat Kent Carlsson, och jag beklagar att han avled i aids. (Applåder)

anf.19 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag kan hålla med Barbro Westerholm om att det finns många som har kämpat för både homosexuellas rättigheter och hivsmittades rättigheter och som har gjort stora insatser för att ta bra hand om dem som drabbats av aids. Men det finns också de som behandlades väldigt illa, och det måste vi erkänna. Många av dem som var med då lever inte längre. En del har sett sina nära och kära, bästa vänner och kompisar bli illabehandlade sista tiden i en svår sjukdom. Jag tror att vi måste ha båda de här bollarna med i luften, tacka alla dem som gjorde bra insatser men också se vad som kan hända när det kommer något nytt som uppfattas hotfullt mot en grupp som redan är diskriminerad, människor som drabbas illa. Det jag skulle vilja fråga Barbro Westerholm om och som jag funderat ganska mycket på - jag vet att hon är engagerad och insatt i de här frågorna - är: Tycker Folkpartiet och Barbro Westerholm att balansen är bra i regeringens folkhälsopolitik? Kommunerna kan göra mycket, visst, men kommunerna blir begränsade och påverkade av den nationella politiken. Malmö blir väldigt mycket påverkat av att a-kassa, sjukförsäkring och annat gör att till exempel försörjningsstödet ökar. Man blir påverkad av familjepolitiken naturligtvis om man i en kommun har många ensamstående med barn. Om man då fördelar mindre för dem som inte har barn än till dem som har barn, särskilt dem som är ensamstående med barn, påverkar det naturligtvis kommunernas möjlighet att stödja olika grupper. Vad är det som säger att föräldrastöd är en nationell fråga, medan rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid är en kommunal fråga?

anf.20 Barbro Westerholm (FP):

Herr talman! Jag börjar med det som jag inte hann säga om hiv. Naturligtvis är det fler som ska tackas, till exempel de medarbetare i Socialstyrelsen som påpekade vikten av det psykiska omhändertagandet av de smittade. Man var lite fyrkantig när det gäller smittskyddet. Det är Noaks Ark och Läkare mot aids och många andra. Det är viktigt att man läser Jonas Gardells och Steve Sjöquists bok samt böckerna om Sara, en hivsmittad ung flicka som blev narkotikamissbrukare i mycket unga år. Eva Olofsson frågar om ekonomisk politik och Malmös problem. Folkpartiet driver i regeringen väldigt hårt frågan om integration, att människor som kommer från andra länder ska komma i arbete och få de språkkunskaper som man behöver för att klara sig här. Språktest låter kanske lite fyrkantigt. Jag är gift med en invandrare och skulle väl hellre se att man visade vilket värde det har att snabbt lära sig svenska språket. Mantrat i hans familj när de kom till Sverige var: Lär dig svenska så fort som möjligt och svensk samhällslära och svensk historia. Sedan öppnar sig arbetsmarknaden för dig. Det är sådant som vi driver i Folkpartiet. Jag tror inte någon är ovetande om det.

anf.21 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Vi kan nu se i de rapporter som professor Tapio Salonen har gjort och i statistik som kommer att ensamstående med barn har en väldigt svag och utsatt ekonomisk situation och att en tredjedel av den gruppen tillhör de som har lägst ekonomisk standard i Sverige. Är det då kommunernas och landstingens sak att fixa detta, eller finns det ett nationellt ansvar? Det är en liten fråga som jag vill ställa, för jag tycker fortfarande att man inte kan svara med att man satsar på föräldrastöd. Det måste finnas en bredare helhetspolitik om man ser att så många barn växer upp i ekonomisk utsatthet. Det borde också finnas en politik som tar reda på vad det är som gör att man har svårt att få jobb om man är ensamstående, ofta kvinna, med ett eller flera barn. Kan det vara att nästan alla jobb i vård, omsorg, affär, hotell, restaurang och i kollektivtrafiken är på obekväm arbetstid? Kan vi stötta upp nationellt där? Kan det till exempel handla om att jag väljer bort den ensamstående mamman om jag kan välja att anställa någon som jag tror inte kommer att vara borta lika mycket? Om man är ensam försörjare är man mer sårbar. Om man är två och en blir arbetslös är det i alla fall en som har jobb. Men är man ensam och blir arbetslös eller sjukskriven är man ensam som försörjare. Behöver man då inte fundera på hur underhållsstödet ska se ut och om gränsen för bostadsbidrag ligger lågt? Jag tror att den ligger på 117 000 om året, men jag är inte säker. Men om gränsen ligger lågt så att väldigt få får del av bostadsbidraget, ska man då inte fundera på om det är dags att höja den. Behövs det helt enkelt inte nationella initiativ för att stötta familjer med ensamstående föräldrar?

anf.22 Barbro Westerholm (FP):

Herr talman! Jag tycker att Henrik Ripa här redovisade väldigt väl alliansregeringens arbetsmarknadspolitik. Att skapa arbetstillfällen och få människor att därmed känna att de behövs är A och O. Sverige har i ett internationellt perspektiv klarat sig väldigt bra, även om det finns brister. Att människor är arbetslösa är naturligtvis en väldigt bekymmersam situation. Det andra vi satsar på är utbildning, skolan, att rusta människor för att de ska kunna platsa på arbetsmarknaden. Vi tänker om när det gäller människor som kommer från andra länder, för att komma till skolan som 14-åring och inte ha fått någon undervisning alls tidigare är ju en väldigt speciell situation. Där får man börja från grunden för att skapa en bra utbildningsnivå. Det här är sådana satsningar som vi gör. Och vi har, återigen, jämfört med andra länder och funnit att det är annat än barnomsorg som gör att människor kan finnas ute i arbete. Det gäller också att matcha dem som är utan arbete med de arbeten som finns. Ibland sägs det: Kan de då inte gå in i vården? Nej, man ska passa sig för att gå in i dessa yrken. Man måste också få rätt profil på det hela.

anf.23 Gunvor G Ericson (MP):

Herr talman! En grundförutsättning för arbetslivet är ett sammanhållet trygghetssystem där samhället tar ansvar för hela befolkningens livsvillkor. Alla ska ha samma chans och möjlighet att göra val som ger en hållbar utveckling. Goda livsvillkor är ramen för sunda levnadsvanor. Enligt den senaste folkhälsorapporten, från 2009, har levnadsvanorna försämrats. Dåliga levnadsvanor ger dålig folkhälsa. Att ändra dåliga levnadsvanor kräver att medborgaren gör medvetna val och själv vill förändras. Självkänslan är avgörande för om den viljan finns, och självkänslan är i sin tur påverkad av livsvillkoren och den verklighet man lever i. Det är här samhället måste börja, att skapa goda levnadsvillkor för alla, oavsett socioekonomisk bakgrund. Det är två mycket kända begrepp inom folkhälsovetenskapen som uttrycker detta: Kasam, känslan av sammanhang, och empowerment, individens självkänsla. Alla människor har ett grundläggande behov av att känna tillhörighet och gemenskap och att befinna sig ett sammanhang. Ekonomisk trygghet bör ses som ett verktyg, ett instrument för individen att kunna fokusera på att förbättra sin egen hälsa. Därför undrar jag varför regeringen har glömt bort ett litet ord i betänkandet. En god folkhälsa är en investering för Sverige. Ja, det tycker jag också. Men varför är "jämlik" hälsa, som det stod i de tidigare folkhälsoskrivelserna, borta?

anf.24 Barbro Westerholm (FP):

Herr talman! Ja, vad är god hälsa? Om Gunvor G Ericson frågar vad jag lägger in i hälsobegreppet och att må bra kan jag säga att jag mår bra, för jag kan stå här och debattera i kammaren. Jag skulle kunna fråga den som ska bli min efterträdare i en liten stiftelse som heter Duchennesstiftelsen - hon sitter i permobil - vad god hälsa är för henne. Hon skulle nog svara: Jo, det är när jag kan ta mig in och ut på teatrar. Där handlar det om tillgängligheten, inte om att kunna gå igen. Hälsobegreppet är alltså olika för olika människor. Därför: Vad är jämlik hälsa? Om du föds med utvecklingsstörningar är god hälsa för dig att du kan göra det som du önskar, men det kanske inte alls är samma sak som en sådan som jag önskar. Därför tycker jag att det är bra att det står "hälsa".

anf.25 Gunvor G Ericson (MP):

Herr talman! Det här är en ganska lång debatt som har funnits ända sedan början på 2000-talet då folkhälsobetänkandet skrevs. Då var det några partier som inte ville att det skulle stå god och "jämlik" hälsa. Bland annat Moderaterna var väldigt mycket emot det. Jag tycker inte att jag fick svar på mina frågor av Barbro Westerholm. Självklart handlar hälsa om livskvalitet och självuppskattad hälsa där varje individ själv definierar hälsa. Men en jämlik hälsa handlar om befolkningens hälsa, en folkhälsa som vi diskuterar om i dag. Det är åtta års skillnad i medellivslängd för män beroende på var i Sverige de bor eller vilken socioekonomisk bakgrund de har. Det är den typen av problem som folkhälsopolitiken måste ta hänsyn till. Man måste skilja på det som handlar om individens hälsa och det som handlar om befolkningens hälsa. Folkhälsopolitiken handlar ju om att göra det samhälleligt möjligt för alla människor att ha en god hälsa. Barbro Westerholm talade i sitt anförande om det kommunala självbestämmandet. Och ja, jag håller med om att det är jätteviktigt att det finns ett kommunalt självbestämmande. Men det är ett problem att kommunerna inte är skyldiga att jobba enligt det breda folkhälsoansvaret. Folkhälsa handlar om många politikområden. Tidigare har vi här talat om jobb, men faktum är att arbetslösheten för personer med funktionsnedsättning är 50 procent. Vad gör Folkpartiet åt det?

anf.26 Barbro Westerholm (FP):

Herr talman! Hälsa och folkhälsa började diskuteras redan i mitten av 70-talet, så det var inte kring år 2000. Det är klart att vi ska jobba för att vi inte ska ha de här skillnaderna i medellivslängd och så vidare. Problemet är, som sir Michael Marmot har poängterat, att ju aktivare vi blir när det gäller rökningsförebyggande insatser desto vidare blir gapet, därför att vi har inte kommit på knepet hur vi når dem som bäst skulle behöva motivationen och informationen. Jag var i Kirgizistan, där vi försökte oss på att ta upp rökfrågan. Då sade kvinnorna där: Rör inte rökningen än! Ta upp frågorna om maten och alkoholen först. Vi kan inte ta bort allt som är av njutning för männen. Det är alltså inte alldeles lätt att hitta rätta sätt, men det ska vi absolut göra. Det här är socialutskottets betänkande. Vi kan stå här och ta socialförsäkringspolitik, arbetsmarknadspolitik och hela bredden, men det tillåter inte tiden. Ett kan vi dock konstatera, nämligen att det hänger ihop. Och det nationella forumet för hälsofrämjande aktiviteter kommer att inbegripa hela bredden, så vi satsar.

anf.27 Rickard Nordin (C):

Herr talman! Hur ser vi till att befolkningen mår så bra som möjligt, håller sig frisk, kan delta i arbete och samhällsliv, inte hamnar i utanförskap och får tillgång till vård och omsorg av hög kvalitet när de behöver? Och hur ska detta finansieras långsiktigt? Sammantaget hör dessa till några av de mest avgörande framtidsfrågorna för vårt samhälle, det vill säga dem om en långsiktigt hållbar välfärd. Här kommer folkhälsofrågorna tydligt in. Vi är övertygade om att målet om ett starkt framtida välfärdssamhälle kan uppnås genom ett systematiskt arbete på lokal, regional och nationell nivå. För att lyckas måste arbetet ta hänsyn till de olika aspekterna på hälsa. Om vi ska uppnå resultat krävs också insikten att de olika delarna hänger samman och att ansvaret för en frisk befolkning inte bara kan ligga på enskilda aktörer. Den offentligt producerade välfärden kostar pengar. Men välfärd levererad på rätt sätt kan också spara pengar och till och med generera ett överskott och därmed skapa förutsättningar för ännu mer välfärd. En central komponent i välfärden är hälsa. Sambandet mellan hälsa och ekonomi går i båda riktningarna. Dålig ekonomi, fattigdom och ojämlikhet påverkar hälsan negativt. Samtidigt påverkar dålig hälsa såväl privatekonomi som samhällsekonomi i negativ riktning. Dålig eller försämrad samhällsekonomi kan försämra folkhälsan dels genom den oro och frustration som den framkallar, dels genom att benägenheten till tröstkonsumtion av tobak, alkohol, mat och droger kan öka. Detta bidrar också till en försämrad folkhälsa. Dålig folkhälsa kostar dessutom i termer av ökad konsumtion av vård och omsorg och har negativa effekter även på andra samhällssektorer, till exempel i fråga om utbildningsresultat. Därför är Alliansens arbetslinje viktig, och den har på många sätt under flera år varit effektiv för att skapa en bättre ekonomi för en bättre välfärd. Dålig folkhälsa medför att färre personer deltar i arbetslivet, att fler är sjukskrivna eller förtidspensionerade och att fler arbetar sämre. Människor med dålig hälsa har sämre anställbarhet och blir oftare bidragsberoende. Vad som är hönan och ägget är inte alltid lätt att fastslå, och det skiljer sig mycket från individ till individ. I tider med sämre samhällsekonomi, som vi nu ser runt omkring i världen, minskar vanligtvis välfärdstjänsternas kvantitet och kvalitet, vilket leder till ytterligare hälsoförsämring. Det känns därför bra att vi har en regering som vågar lägga ned tid, energi och pengar på folkhälsan och som inser att snålheten bidrar visheten om man väljer att spara på detta område. Regeringen satsar på personliga hälsokonton på nätet, på ett nationellt forum för folkhälsa med aktörer som arbetar med frågorna i verkligheten, på utveckling av evidensgradering på folkhälsoområdet, på nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder och på en ny skollag med förstärkt elevhälsa. Listan kan göras lång. Jag vill särskilt lyfta fram PRIO psykisk ohälsa där regeringen lägger 870 miljoner för att förebygga psykisk ohälsa och förbättra vården för de som drabbas. Genom breda generella åtgärder kan vi på nationell nivå ge den enskilda medborgaren mer makt över sin egen hälsa. Att genom den digitala världen ge större möjligheter för den enskilde att styra sin vård är en faktor jag vill lyfta fram. Här finns en e-hälsostrategi. Genom öppna jämförelser och kvalitetsregister där vårdtagaren kan jämföra olika vårdgivare och behandlingsformer ger vi också mer makt till den enskilde att styra sin vård. Vi skapar samtidigt en konkurrens som gör att man måste förbättra sig som vårdgivare. Här i Stockholm kan den som ska föda barn enkelt gå in och jämföra olika förlossningsmottagningar och se inte bara hur nöjda olika patienter är utan också hur ofta olika komplikationer uppstår. Varför har jag och min sambo inte den möjligheten i Västra Götaland när vi nu ska bli föräldrar? Här behövs mer öppenhet och bättre tillgång för patienter och brukare över hela landet till den statistik som ofta finns samlad. Det har talats mycket om att vi har en ojämlik hälsa i Sverige. Det har vi, och det är ett problem när vi har åtta års skillnad mellan olika kommuner. Samtidigt ska vi komma ihåg att vi är bäst i världen. Även om det skiljer sig åt på många håll, vilket vi givetvis ska jobba med, har Sverige den mest jämlika hälsan. Vi får inte glömma att vi är duktiga, och vi ska vara stolta men inte nöjda. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

anf.28 Gunvor G Ericson (MP):

Herr talman! Det låter som att allianspartiernas företrädare är väldigt nöjda med sin folkhälsopolitik. Under de sex år ni suttit vid makten har ni sakta men säkert flyttat perspektivet från det breda folkhälsoperspektivet till det något smalare individperspektivet. Jag har en fråga om det som står i betänkandet om ett effektivt och säkert skydd mot hälsohot. Som jag nämnde i mitt inledningsanförande omfattar folkhälsa många politikområden. Att riksdagens regler medför att det är socialutskottet som hanterar frågan gör det ännu viktigare att socialutskottet inser att detta också berör många andra politikområden. Skydd mot hälsohot handlar också om att man måste kunna se de hälsohot som uppstår i framtiden, till exempel på grund av klimatet. Det kan också handla om de kemikalier som vi har alltmer av i vår vardag eller om luftpartiklar i städerna. Här har Sverige blivit kritiserat av EU för att vi har för dålig luftkvalitet. Om detta står det ingenting i betänkandet. Tycker inte Centerpartiet att det vore rimligt att lyfta upp detta som ett folkhälsohot?

anf.29 Rickard Nordin (C):

Herr talman! Självklart ser vi dessa hälsohot; det är jag den förste att skriva under på. Strukturen i riksdagen gör dock att vi diskuterar olika budgetinsatser på olika ställen. Miljöpartiet lyfte upp infrastrukturen. Ni har dock inga reservationer på infrastrukturområdet inom folkhälsopolitiken, utan de ligger på infrastrukturen. Det gör att situationen ser ut som den gör. Samtidigt lyfter vi upp en hel del frågor. Centerpartiet har bland annat motionerat om myggbekämpning, och det ligger på det här. Det är ett hälsohot som ligger lite utanför. Kemikalier och så vidare är viktiga frågor, men vi får behandla dem i den ordning som är. Det vore visserligen intressant att ha den debatten här och nu, men det finns också många andra faktorer som påverkar hälsan och som finns på andra politikområden. Flera här har diskuterat arbetsmarknadspolitik. Det kanske inte alltid hör hemma i denna debatt, men det påverkar givetvis. Det är oerhört många faktorer som påverkar människors hälsa. Det måste vi ha med oss genomgående inte bara när vi diskuterar folkhälsopolitiken här i dag. De är något som vi kanske ska ta med oss till våra partikamrater för bredare och debatter och diskussioner.

anf.30 Gunvor G Ericson (MP):

Herr talman! Det är just det som är det stora problemet med regeringens politik när det gäller folkhälsan. Regeringen hade kunnat välja att i den här skrivelsen lyfta in många fler frågor eftersom det finns en struktur som alla partier i Sveriges riksdag var överens om 2003 när den nuvarande folkhälsopolitikens grund lades fast, nämligen att man skulle jobba brett med ett övergripande mål att minska klyftorna och att man skulle se till att jobba övergripande inom elva målområden. De elva målområdena berör en mängd politikområden. Ett målområde handlar om miljöer och produkter. Om regeringen hade velat hade man kunnat lyfta in detta. Om utskottet hade velat hade man i sitt yttrande över skrivelsen kunnat skriva att man ser allvarligt på hoten från kemikalier, klimatförändringar och luftutsläpp. Ni valde att inte göra det. Vi i Miljöpartiet har ett antal gånger motionerat om att man ska ändra på det här arbetssättet. Vi har hittills inte fått gehör för det. Jag hoppas att ni kan ändra er på den punkten. När det gäller de ekonomiska frågor som jag har lyft upp här tidigare vill jag säga att det i debatten har låtit som om det inte finns något att göra och som att sir Michael Marmot inte visste. Man vet visst. WHO har antagit en resolution som säger att man ska minska gapet - closing the gap in a generation - när det handlar om makt, inflytande och resurser. Där har alliansregeringen långt kvar.

anf.31 Rickard Nordin (C):

Herr talman! Som vi hörde när Barbro Westerholm talade kan de generella insatserna riskera att öka gapet. De som har förmåga att ta till sig kunskap ökar sin kunskap och därmed sin hälsa. Jag är den första att skriva under på att Marmot har gjort många intressanta saker. Det kommer vi att få höra mer om i utskottet om ett par veckor. Jag tror också att det finns mycket som vi kan göra när det gäller samhällsekonomiska analyser av folkhälsa för att sätta in i en svensk kontext. Då blir det också spännande att höra Malmökommissionens tankar och synpunkter. Det är också viktigt att se till att den som håller i pengapåsen ser vilka folkhälsoinvesteringar som är möjliga att göra. Hur betalar de sig på lång eller kort sikt, och vilka möjligheter finns? Det kommer vi säkert att återkomma till.

anf.32 Roland Utbult (KD):

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till betänkande SoU6 En folkhälsopolitik med människan i centrum . För mig låter det här som ljuv musik - människan i centrum. Det är väl så i svensk politik att vi mer och mer har riktat in oss på att ställa människan i centrum och utgå från personers olika behov och möjligheter. Vi går mer och mer ifrån att se människor i grupper och ser i stället till varje människas situation. Men jag menar att man ska se upp för ett samhälle där det bara är individens eget förverkligande som står i centrum. Vi talar inom den internationella kristdemokratin om personalismen. Grundtanken där är just att människan är en person, inte endast en individ sig själv nog och inte heller endast en anonym del av samhällskroppen. En person är en individ, men också en del av en mängd gemenskaper, en del självvalda men också en del som man inte själv har valt. Dessa naturliga gemenskaper är både en viktig del av personens jag och nödvändiga för att den enskilde ska kunna utvecklas. De som är med i gemenskaperna är där både för att själva utvecklas och få stöd och för att ge detsamma tillbaka till de övriga medlemmarna. Den gemenskap som anses vara viktigast för den enskildes utveckling och goda liv är familjen. Kristdemokratiska partier runt om i Europa, även vi i Sverige, brukar därför ofta hålla försvaret av familjen högt. Det övergripande målet för folkhälsoarbetet är att hela befolkningen ska ha förutsättningar för en god hälsa på lika villkor. Förverkligandet av en sådan politik vilar på några viktiga byggstenar. En sådan byggsten är barns och ungas uppväxtvillkor. Det är ingen hemlighet att det är Kristdemokraternas fokusområde nummer ett. Så här står det i socialutskottets betänkande: En trygg anknytning till och ett gott samspel med föräldrarna skapar förutsättningar för goda uppväxtvillkor och en god fysisk och psykisk hälsa under uppväxten och även senare i livet. Regeringen har under flera år satsat ganska många miljoner, närmare bestämt 140, på lokala föräldrastöd. En annan byggsten är samverkan. Här är tanken att man från olika myndigheters sida ska gå från stuprörstänkande till mera av samverkan mellan stat, kommuner och landsting samt näringslivet och det civila samhället. Jag har själv arbetat tio år i en ideell organisation och sett den kraft och energi som finns där. Där kan man tala om att komma nära människan och sätta människan i centrum. De människor som vi arbetade med i Göteborg hade antingen en psykiatrisk problematik eller ett missbruk eller både och, alltså en dubbeldiagnos. De flesta som vi arbetade med var hemlösa. Det engagemang som våra fältarbetare visade var enormt. Jag minns särskilt en kvinna som kom direkt från gatan. Hon sa: Jag vet inte om jag finns. Det var ingen som hade tilltalat henne på länge. Andra människor hade betraktat henne med förakt. Hon hade inte haft kontakt med sina anhöriga på länge; kontakterna var brutna. När hon satte sig i minibussen på väg till hemmet för hemlösa kvinnor sade hon: Jag vet inte om jag finns. Självkänslan var förlorad. Så kom hon in i den värme som det civila samhället kan ge kanske mer än något annat. Man får uppleva att man är respekterad, och man möts i ögonhöjd. I det finns en kraft och en energi som jag tycker att vi ska ta vara på. Ett gott samhälle byggs med en bra balans mellan stat, näringsliv och ett civilt samhälle. Herr talman! En tredje byggsten för att förverkliga folkhälsopolitiken är stärkt kunskapsstyrning. Jag vill uppehålla mig vid psykisk ohälsa som ökar. Jag vill lyfta fram det viktiga projektet Hjärnkoll. Hela den satsningen är ett regeringsuppdrag som drivs av myndigheten Handisam och nätverket Nationell samverkan för psykisk hälsa. Hjärnkoll är en kampanj som arbetar för ökad öppenhet kring psykisk ohälsa med målet att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt. Motorn i kampanjen är över 300 personer som kallas ambassadörer och berättar om sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till sjukskrivningar. Nästan fyra av tio sjukskrivna har den diagnosen. Det är framför allt bland kvinnor mitt i livet som den psykiska ohälsan har ökat kraftigt. Ändå är det så, och då stöder jag mig på projektet Hjärnkolls undersökning där man har frågat 1 000 tjänstemän, att 47 procent uppger att förebyggande arbete kring psykisk ohälsa inte förekommer på arbetsplatsen, trots att det är den vanligaste orsaken till sjukskrivningar. Här finns mycket att göra. När det gäller barn och unga är vi tillbaka i föräldrastödet och de nära gemenskapernas betydelse. Regeringen gör mycket när det gäller att i samarbete med bland andra Sveriges Kommuner och Landsting genomföra särskilda satsningar för att förbättra vården för barn och unga med psykiatrisk problematik. Det preventiva arbetet och insatser som den virtuella ungdomsmottagningen på nätet, umo.se, är viktiga inslag. Regeringen har också tagit initiativ till att pröva ett självmordsförebyggande program som har utvecklats i Australien - The Mental Health First Aid Training and Research Program, MHFA. Syftet är att undanröja de tabun och stigman som finns när det gäller självmord och psykisk sjukdom. Herr talman! Jag genomför tillsammans med Hjärnkoll ett arrangemang i början av april här i Sveriges riksdag, då Norges förre statsminister Kjell Magne Bondevik från Kristelig Folkeparti kommer. Bondevik är den enda statsminister i verksamhet, såvitt jag vet, som sjukskrivit sig på grund av utmattningsdepression. Det hände 1998. Han kommer hit för att berätta om hur han förlorade all kraft att utföra sitt uppdrag. Han kommer hit just för att minska stigmatiseringen när det gäller psykisk ohälsa. (Applåder)

anf.33 Meeri Wasberg (S):

Herr talman! En av de mest angelägna frågorna för folkhälsan är att minska de sociala och ekonomiska klyftor som finns i Sverige i dag. Vi vet att ojämlikhet i ekonomiska resurser bidrar till ojämlikhet i hälsa, vilket flera har lyft fram i debatten. Det borde leda till slutsatsen att omfördelning av ekonomiska resurser kan påverka graden av ojämlikhet i hälsa. Detta är ett av skälen till att jobben är viktiga för folkhälsan. Ett arbete och en uppgift betyder mycket för självkänslan. Det har flera andra tagit upp i debatten. Det handlar om möjligheten att klara sig själv, det sociala kontaktnätet och så vidare. Men detta kan inte ställas i motsats till bra och trygga socialförsäkringar. Vi möts dagligen av berättelser från människor som har kommit rejält i kläm i fråga på grund av de försämringar som den så kallade alliansregeringen har gjort vad gäller sjukförsäkringen. Om jag minns rätt var det i går som denna onådiga lunta överlämnades till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Där kan vi ta del av flera människoöden som få av oss, om ens någon, skulle önska vår värsta ovän. Drivkraften att få möjlighet att klara sig själv är stark. Men den understöds knappast av den utförsäkringspolitik som förs i dag. Många av dessa människor upplever sig dessutom vara helt rättslösa. Jag tänker på en berättelse som jag fick mig till livs häromdagen. Den handlar om en person för vilken en anonym anmälan inte bara har resulterat i att själva utbetalningen av sjukförsäkringen har stoppats utan också att återkravet har landat i brevlådan innan överklagningstiden har gått ut. Vad detta innebär i form av oro och inte minst sagt en försämrad hälsa för denna person och hans eller hennes familj kan vi bara fundera på. Tanken om folkhälsa lyser med sin frånvaro när vi talar om dessa saker. På detta sätt tycker jag att det finns en folkhälsodimension i detta sammanhang som man borde fundera över. Det borde vara självklart att man är för tidig och individuellt anpassad rehabilitering om det nu är arbete som ska vara i fokus. Men regeringen passar i den frågan. Folkhälsa är inte bara en fråga om att uppmana och uppmuntra till sundare vanor, utan i politiken handlar det om vilka förutsättningar som finns för att kunna leva sundare. Därför är det angeläget att motverka och minska de sociala och ekonomiska klyftor som finns i Sverige i dag. Det blir mer och mer angeläget för varje dag. Avslutningsvis vill jag ansluta mig till yrkandet som min partikollega Gunnar Sandberg tidigare har framfört. I detta anförande instämde Gunnar Sandberg (S).

Torsdagen den 21 februari 2013

Kl.	12.00	Arbetsplenum
	14.00	Statsministerns frågestund
	16.00	Votering

________________________________________________________

Nr		Anmäld tid (min.)	Ackumulerad tid
25	Skatteutskottets betänkande SkU22
	Informationsutbytesavtal med Antigua och Barbuda
		____	____
		0.00	0.00

26	Skatteutskottets betänkande SkU23
	Informationsutbytesavtal med Saint Lucia
		____	____
		0.00	0.00

27	Trafikutskottets betänkande TU6
	Ändring i fartygssäkerhetslagen
		____	____
		0.00	0.00

28	Socialutskottets utlåtande SoU17
	Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till reviderat tobaksproduktdirektiv
		____	____
		0.00	0.00

29	Socialutskottets betänkande SoU6
	En folkhälsopolitik med människan i centrum
	1	Gunnar Sandberg (S)	10
	2	Gunvor G Ericson (MP)	12
	3	Per Ramhorn (SD)	8
	4	Eva Olofsson (V)	10
	5	Henrik Ripa (M)	6
	6	Barbro Westerholm (FP)	6
	7	Rickard Nordin (C)	6
	8	Roland Utbult (KD)	6
			____	____
			1.04	1.04

30	Socialutskottets betänkande SoU9
	Riksrevisionens rapport om statens försäljningar av apotek
	1	Agneta Luttropp (MP)	6
	2	Lennart Axelsson (S)	6
	3	Isabella Jernbeck (M)	6
	4	Barbro Westerholm (FP)	6
	5	Rickard Nordin (C)	6
	6	Per Ramhorn (SD)	5
	7	Eva Olofsson (V)	6
	8	Anders Andersson (KD)	5
			____	____
			0.46	1.50

31	Socialutskottets betänkande SoU10
	Riksrevisionens rapport om det statliga tandvårdsstödet
	1	Lennart Axelsson (S)	8
	2	Henrik Ripa (M)	6
	3	Agneta Luttropp (MP)	6
	4	Barbro Westerholm (FP)	6
	5	Rickard Nordin (C)	6
	6	Eva Olofsson (V)	8
	7	Anders Andersson (KD)	6
	8	Per Ramhorn (SD)	6
			____	____
			0.52	2.42

32	Utbildningsutskottets betänkande UbU4
	Förskolan
	1	Håkan Bergman (S)	8
	2	Rossana Dinamarca (V)	8
	3	Camilla Waltersson Grönvall (M)	10
	4	Jabar Amin (MP)	8
	5	Tina Acketoft (FP)	8
	6	Emil Källström (C)	8
	7	Annika Eclund (KD)	8
			____	____
			0.58	3.40

Totalt anmäld tid

3 tim. 40 min.

_____________________________

2012/13:69

Torsdagen den 21 februari 2013

Kl.	12.00	Arbetsplenum
	14.00	Statsministerns frågestund
	16.00	Votering

________________________________________________________

	Justering av protokoll
1	Protokollet från sammanträdet fredagen den 15 februari

	Avsägelser
2	Erik Almqvist (SD) som ledamot i riksdagen
3	Carina Herrstedt (SD) som ledamot i civilutskottet och som suppleant i socialutskottet fr.o.m. den 22 februari
4	Björn Söder (SD) som ledamot i utbildningsutskottet fr.o.m. den 22 februari
5	Margareta Larsson (SD) som suppleant i finansutskottet, skatteutskottet, justitieutskottet, civilutskottet, socialförsäkringsutskottet, utbildningsutskottet, trafikutskottet, miljö- och jordbruksutskottet, näringsutskottet och arbetsmarknadsutskottet fr.o.m. den 22 februari
6	Josef Fransson (SD) som suppleant i kulturutskottet och trafikutskottet fr.o.m. den 22 februari
7	Richard Jomshof (SD) som suppleant i kulturutskottet och miljö- och jordbruksutskottet fr.o.m. den 22 februari
8	Mattias Karlsson (SD) som suppleant i utbildningsutskottet fr.o.m. den 22 februari

	Anmälan om kompletteringsval
9	Markus Wiechel (SD) som ledamot i civilutskottet och suppleant i justitieutskottet fr.o.m. den 22 februari
10	Carina Herrstedt (SD) som ledamot i utbildningsutskottet och suppleant i civilutskottet fr.o.m. den 22 februari
11	Björn Söder (SD) som suppleant i finansutskottet, socialförsäkringsutskottet, kulturutskottet, utbildningsutskottet, trafikutskottet, miljö- och jordbruksutskottet och arbetsmarknadsutskottet fr.o.m. den 22 februari
12	Stellan Bojerud (SD) som suppleant i skatteutskottet fr.o.m. den 22 februari
13	Johnny Skalin (SD) som suppleant i justitieutskottet, socialförsäkringsutskottet, socialutskottet, kulturutskottet, utbildningsutskottet, trafikutskottet, miljö- och jordbruksutskottet och näringsutskottet fr.o.m. den 22 februari
14	Kent Ekeroth (SD) som suppleant i utrikesutskottet fr.o.m. den 22 februari
15	Mattias Karlsson (SD) som suppleant i kulturutskottet fr.o.m. den 22 februari
16	Sven-Olof Sällström (SD) som suppleant i arbetsmarknadsutskottet fr.o.m. den 22 februari

	Anmälan om uppteckningar vid EU-nämndens sammanträden
17	2012/13:20 Fredagen den 25 januari
18	2012/13:21 Fredagen den 1 februari

	Ärenden för hänvisning till utskott	Förslag
	EU-dokument
19	KOM(2013) 71 Förslag till rådets direktiv om genomförande av det fördjupade samarbetet på området för skatt på finansiella transaktioner Åttaveckorsfristen för att avge ett motiverat yttrande går ut den 16 april	SkU
20	KOM(2013) 78 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om konsumentprodukters säkerhet och om upphävande av rådets direktiv 87/357/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG Åttaveckorsfristen för att avge ett motiverat yttrande går ut den 16 april	CU

	Ärenden för avgörande kl. 16.00	Reservationer
	Tidigare slutdebatterade
	Utrikesutskottets betänkande
21	2012/13:UU7 Vissa säkerhetspolitiska frågor	13 res. (S,MP,SD,V)
	Försvarsutskottets betänkande
22	2012/13:FöU3 Strålningsskydd och kärnteknisk säkerhet	3 res. (S,MP,V)
	Finansutskottets betänkande
23	2012/13:FiU32 Offentlig upphandling	8 res. (S,MP,SD,V)
	Justitieutskottets betänkande
24	2012/13:JuU15 En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess	2 res. (MP)

	Ärenden för debatt och avgörande
	Skatteutskottets betänkanden
25	2012/13:SkU22 Informationsutbytesavtal med Antigua och Barbuda
26	2012/13:SkU23 Informationsutbytesavtal med Saint Lucia
	Trafikutskottets betänkande
27	2012/13:TU6 Ändring i fartygssäkerhetslagen
	Socialutskottets utlåtande och betänkanden
28	2012/13:SoU17 Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till reviderat tobaksproduktdirektiv Utskottet föreslår att ärendet får avgöras efter endast en bordläggning
29	2012/13:SoU6 En folkhälsopolitik med människan i centrum	12 res. (S,MP,SD,V)
30	2012/13:SoU9 Riksrevisionens rapport om statens försäljningar av apotek	1 res. (MP)
31	2012/13:SoU10 Riksrevisionens rapport om det statliga tandvårdsstödet	4 res. (S,M,MP,FP,C,V,KD)
	Utbildningsutskottets betänkande
32	2012/13:UbU4 Förskolan	3 res. (S,V)

33

Statsministerns frågestund kl. 14.00

______________________________