Jobbstimulans inom det ekonomiska biståndet

anf.1 Magnus Ehrencrona (MP):

Herr talman! Det är lite ovant att inleda - det är nästan som att ha en dröm att Miljöpartiet har blivit det största oppositionspartiet. Det har vi dock inte blivit än. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 2. Det finns barn som växer upp i familjer där föräldrarna sällan eller aldrig får möjlighet att själva försörja sig. Så var inte försörjningsstödet avsett. Skälen har förstås med arbetslöshet att göra, inte bara generellt utan också utifrån en påtagligt segregerad arbetsmarknad där en del människor aldrig ges en chans eller får mycket små chanser som de behöver hjälp att greppa. Vi tycker därför att det är bra att regeringen lägger fram denna proposition som ska stärka möjligheterna för personer med ekonomiskt bistånd att försörja sig själva. Att en viss del av inkomsten inte ska beaktas för den som får försörjningsstöd under sex månader i följd är bra. Det kan möjligen i vissa lägen underlätta för och motivera personen att ta sig ur beroendet av försörjningsstöd. Att efter en lång tids beroende av försörjningsstöd kunna behålla en del av sin inkomst är välkommet för den som lever på normen, inte minst ur ett barnperspektiv - många viktiga inköp av till exempel cykel, dator eller funktionella kläder och skor som även värmer på vintern kan ju ha fått stå tillbaka under den svåra tiden med bidrag. Viktigt ur ett barnperspektiv är även den fördubbling av gränsen för när försörjningsstödet ska räknas ned med hemmavarande barns arbetsinkomster. Ny nivå blir enligt gällande indexnivå 44 500 kronor per år. Miljöpartiet de gröna välkomnar det. Hemma i Helsingborg lyfte faktiskt jag denna fråga i kommunfullmäktige redan för ett tiotal år sedan, och steg för steg har fribeloppet höjts för dessa ungdomar i Helsingborg. Liknande förslag har naturligtvis väckts på andra håll, så det är hög tid att nivån höjs även i ett riksperspektiv så att alla kommuner måste följa detta. Mitt resonemang på den tiden gick emellertid ut på att barnen inte ska försörja sina föräldrar och att gränsen därför idealt sett helt skulle tas bort. Det var dock i min ungdomliga radikalitet, och dithän når vi inte - men kanske någonstans i framtiden. Signalvärdet i principen att eget arbete ska löna sig kan inte överskattas för ungdomar i bidragshushåll. För att underlätta för ungdomar på arbetsmarknaden, inte minst de som lever i bidragshushåll, har Miljöpartiet i vårbudgetmotionen ett förslag om att alla unga mellan 15 och 17 år ska erbjudas sommarjobb och utvecklad prao. Tidig kontakt med arbetslivet ökar möjligheterna för unga att få jobb, speciellt för dem med sämre studieresultat. Kommunerna ska därför också uppmuntras att ta större aktivt ansvar att hjälpa arbetslösa ungdomar i åldern 18-25 år vidare. Vi föreslår därutöver flera förstärkningar inom skolan, som är en viktig pusselbit för att lyckas minska sociala problem av det slag vi sett i Husby och andra förorter den senaste tiden. Herr talman! Vi vill särskilt betona att det alltid måste göras en individuell prövning och att åtgärderna måste vara kompetenshöjande. Det framgår också i lagförslaget, liksom att insatsen ska utformas med skälig hänsyn till den enskildes önskemål och förutsättningar. Hur allt detta fungerar i praktiken finns det dock skäl att vara orolig för. Det kan finnas en tendens att kräva saker för sakens skull. Många som lever på försörjningsstöd upplever ett starkt underläge, och det får inte bli så att den enskilde erbjuds eller snarare får krav på sig att delta i meningslösa aktiviteter där självkänslan sjunker dag för dag. Det här perspektivet är oerhört viktigt. Man ska inte förväntas göra saker som inte leder vidare och som leder till ytterligare nej från arbetsgivare samtidigt som personen lever på försörjningsstödsnormen utan utsikt till högre inkomster. Det kan i sammanhanget vara bra att påminna sig om att det finns exempel på att socialtjänsten har gått för långt. Efter en omfattande massmedial granskning i min valkrets visade Landskrona-Posten exempel på att människor med försörjningsstöd utnyttjats i Landskrona kommun. Det finns andra exempel i landet på att folk har fått måla stolar i en färg och senare måla om samma stolar i en annan färg. Meningslösa uppgifter där personer skulle hållas sysselsatta - det är arbetslinjen i dess värsta betydelse. Det måste ju vara kvalitet på det som görs. Det finns också bra exempel, och ibland har tillfälliga anställningar med riktig lön erbjudits och därmed kunnat ge en riktig arbetslivserfarenhet, värdighet och meriter, och personer har även kunnat kvalificera sig för arbetslöshetsersättning inför en eventuell, ny period av arbetslöshet. Malmö högskola skriver i sitt remissvar att de kommunala åtgärderna inte alltid utgår från bedömningar av de arbetslösas individuella situation. Vi delar den bedömningen. Vidare framhåller Malmö högskola behov av dokumentation och uppföljning av kommunernas åtgärder då kunskapen om effekterna är näst intill obefintlig - en uppfattning vi tydligt vill understryka. Herr talman! Miljöpartiet ställer sig bakom de föreslagna lagändringarna, men vi anser alltså att hårda krav måste ställas på kommunen. Vägledningen som förväntas bli gjord anser vi dock inte vara tillräcklig. Med tanke på de avarter av verksamheter som det funnits exempel på såväl i nutid som historiskt anser vi att det behövs förtydligade riktlinjer från ansvarig myndighet som berör områdena frivillighet, krav och upplevelse av tvång. Enligt socialtjänstlagen ska bistånd enligt 4 kap. 1 § utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv. Det sägs i det nu föreslagna lagrummet att insatserna ska utformas med skälig hänsyn till den enskildes individuella önskemål och förutsättningar. Det är Miljöpartiets utgångspunkt att de allra flesta människor vill leva självständiga liv och kunna försörja sig själva. De flesta människor vill därmed jobba, och en bristande motivation grundar sig ofta på oro för att misslyckas, dåliga erfarenheter eller bristande självförtroende och dålig skolbakgrund. Bra insatser som är individanpassade i kombination med motivationsarbete när det behövs kan leda långt. När den enskilde ser en insats som meningsfull upplevs den också som positiv. Det är oerhört betydelsefullt att de skattefinansierade insatserna har någon reell effekt. Därför är vår utgångspunkt att de kompetenshöjande insatserna i första hand ska vara ett erbjudande, även om lagen föreslås ge möjlighet att ställa det som krav. För att stärka detta perspektiv anser vi att det i journalanteckningar också tydligt ska skrivas in vilken inställning den enskilde har till insatsen. Vi anser också att regeringen bör återkomma med krav på hur kommunen ska dokumentera sitt arbetssätt på gruppnivå och även på ett samlat sätt de insatser som görs på individnivå. Detta bör göras för att utvecklingen ska vara möjlig att följa och utvärdera. Det är viktigt eftersom insatserna på ett genomgripande sätt berör enskilda människors situation och det kräver insyn och tydliga möjligheter för uppföljning och forskning, som bland annat Malmö högskola har efterlyst. Ett uppdrag bör vidare ges till ansvarig myndighet att tillsammans med högskola eller universitet i forskningsprojekt följa utvecklingen av kompetenshöjande åtgärder som ges av kommunen. Herr talman! Avslutningsvis: När det gäller människors särskilda utsatthet anser vi att det ställer krav på noggrann tillsyn. Hur detta utformas är givetvis upp till den statliga myndigheten. Men vi menar att det finns behov av att i sammanhanget även inrätta en särskild funktion som människor ska kunna höra av sig till direkt vid behov på detta område, som en del i en viktig tillsynsfunktion. Det ska vara lätt att ringa till denna funktion och uttrycka sig på sitt eget sätt och till exempel ställa frågor om vad som är rimligt. En sådan funktion har Socialstyrelsen inrättat för barn som är familjehemsplacerade, och vi ser det som ett modernt sätt att få direktkunskap från brukare. Naturligtvis kan man även ha denna kontakt via nätet, så att det finns olika kontaktvägar. I dagsläget är det inte lätt för den som känner sig i tydligt underläge att klaga, överklaga eller veta vart man ska vända sig när det gäller kommunens arbetssätt. Justitieombudsmannens uppdrag är till exempel så mycket bredare och kräver en tydlig anmälan, och det skulle behövas något mer rådgivande. Det är det vi menar med denna funktion som vi vill införa.

anf.2 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna nr 1 och nr 3. Det innebär att vi yrkar avslag på två av de tre förslag som finns i propositionen. Det förslag vi tycker är bra är att höja fribeloppet för barn som arbetar på sommaren. Den debatt vi håller nu handlar egentligen om flera saker. Den handlar om legitimiteten i våra välfärdssystem, vem som har ansvaret för vad. Den handlar också om de människor som har försörjningsstöd och hur de bäst ska kunna komma till egen försörjning. Försörjningsstödet är det som tidigare kallades socialbidrag, och det är samhällets yttersta skyddsnät när människor inte har något annat sätt att försörja sig på. Det ställs ganska tuffa krav för att man ska få försörjningsstöd. Man är skyldig att söka arbete om man kan arbeta, vara anmäld till Arbetsförmedlingen, delta i verksamheter där i arbetsmarknadspolitiska program eller för arbetslösa och i kompetenshöjande verksamheter. Man ska söka andra bidrag vi har i samhället. Man får inte ha några egna ekonomiska tillgångar som man kan försörja sig på. Hela hushållets inkomst räknas. Det ska också göras en individuell bedömning. Jag tycker att det är viktigt att säga detta, för det finns ibland en bild av att man kan få försörjningsstöd väldigt lätt. Så är det inte. Detta är en rättighet, men många upplever det som skamfullt och stigmatiserande att söka försörjningsstöd och gå till socialkontoret. Man är också i ett väldigt tydligt underläge när man kommer dit. Man har ett beroendeförhållande till socialsekreteraren. Det ligger i socialarbetarens profession att hantera detta på ett respektfullt sätt. Herr talman! Det pågår en stark övervältring från den statliga nivån till kommunerna. Det har det gjort i många år, men det har accelererat när den borgerliga regeringen har försämrat våra sociala trygghetssystem. Nästan hälften av alla vuxna som får ekonomiskt bistånd och försörjningsstöd får det på grund av arbetslöshet. Det visar Socialstyrelsens statistik. Detta borde lösas på annat sätt än att de hänvisas till socialkontorens försörjningsstöd. Herr talman! De förslag som läggs av regeringen och som får stöd av övriga partier har egentligen två utgångspunkter. För det första: från strukturella till individuella förklaringar. Det är människan som har försörjningsstöd och som inte vill arbeta som är problemet. Det är inte bristen på jobb, bristen på utbildningsmöjligheter eller urholkade arbetsmarknadspolitiska satsningar som är problemet. För det andra: Ökade krav ska kunna ställas på den som ska ha försörjningsstöd. Det räcker inte med de krav som redan finns på att stå till arbetsmarknadens förfogande, söka jobb och delta i Arbetsförmedlingens åtgärder. Motprestation ska gälla för att man ska få försörjningsstöd. Jag återkommer till den delen längre fram. Även om vi är ensamma här i riksdagen om att säga nej till dessa förslag är vi det inte i övrigt. LO har skickat ett mycket bra remissvar. De var inte ombedda att göra det, men de tyckte att frågan var så viktig att de gjorde det ändå därför att det påverkar legitimiteten för välfärdssystemen. Jag önskar självfallet att vi var fler som ifrågasatte utvecklingen mot ett alltmer byråkratiskt och kontrollerande arbetssätt i socialtjänsten. Det behövs en socialpolitisk debatt som ifrågasätter den nuvarande utvecklingen. Den debatten har börjat. Detta förslag har dragit i gång en del av den i Aftonbladet, fria tidningar med flera ställen. Men den finns också i det nätverk där socialsekreterare protesterar mot den sociala nedrustningen som går under namnet Nu bryter vi tystnaden. Jobbstimulans kallar Alliansen sitt förslag när det gäller att de som har försörjningsstöd i sex månader ska få behålla 25 procent av inkomsten från sitt arbete. Sedan får de kvalificera sig på nytt. Jag skulle kunna kalla detta för Alliansens arbetslinje när det gäller det ekonomiska biståndet. Liksom jobbskatteavdraget gäller bara dem som har jobb och inte dem som är sjuka, föräldralediga eller pensionärer gäller detta dem som har försörjningsstöd och får inkomst av arbete. Till Miljöpartiet kan jag säga att barnperspektivet är något begränsat. För de barn som har föräldrar som är sjukskrivna, inte kan arbeta och i de flesta fall står långt från arbetsmarknaden kommer barnperspektivet inte att gälla. Jag vill ha åtgärder som gäller alla barn som lever i familjer med försörjningsstöd. Det har kommit en del invändningar och diskussioner om detta. Är det rimligt att det yttersta skyddsnätet ska se olika ut för olika människor? Till exempel Socialstyrelsen har tyckt att det inte ska det. Liksom LO anser Vänsterpartiet att förslaget urholkar legitimiteten i välfärdssystemen. Arbetsmarknadspolitiken är ett statligt ansvar men har vältrats över på kommunerna utan att de har fått någon finansiering för det. Arbetsförmedlingen tar inte tillräckligt stort ansvar för människor som har försörjningsstöd. Vi kan också se på försämringen av a-kassan och sjukförsäkringen. Värst är situationen för unga och utrikes födda som aldrig har haft en fast förankring på arbetsmarknaden. Arbetslöshet är i dag det klart vanligaste skälet till försörjningsstöd. Bland unga med försörjningsstöd är det en majoritet som får det på grund av arbetslöshet. Sveriges socialchefer har också avgett ett remissvar. Det pekar på problematiken att socialtjänsten tvingas lägga resurser på människor utan sociala problem för att våra trygghetssystem inte fungerar i stället för på människor med sociala problem och behöver social rehabilitering, unga och barn som far illa och människor med missbruk. Jag delar den synen. Den här utvecklingen är totalfel. Det vi vill ha i stället är en förstärkt grundförsäkring i arbetslöshetsförsäkringen, så att man lyfter bort de människor som i dag hänvisas till försörjningsstöd på grund av att a-kassan inte fungerar. När man aktivt söker arbete ska man ha varit inskriven vid Arbetsförmedlingen i tre månader för att få ett grundstöd. Vi föreslår ett ungdomspaket som lyfter bort alla ungdomar som inte har sociala problem utan i stället saknar utbildning eller arbete och som då kan få utbildning, praktik eller arbete med kollektivavtalsenliga löner. Det skulle betyda mycket både för människorna, som skulle få en mycket bättre situation, och för socialarbetarna, som skulle få bättre möjlighet att jobba med dem som behöver deras insatser. Det andra förslaget i propositionen som Vänsterpartiet säger nej till handlar om att i lagen skriva in rätten att ställa krav på motprestationer också på dem som är över 25 år. Det förslaget ligger i linje med utvecklingen av en alltmer kontrollerande socialtjänst. Det är utveckling som vi i Vänsterpartiet inte gillar och inte ställer oss bakom. Magnus Ehrencrona tog upp några av de otrevligaste varianterna, där människor som levde på försörjningsstöd i sin praktik fick hjälpa politiker i Landskrona att få ordning i trädgårdar och hus. Vi kan se att detta har använts på sätt som inte är bra i flera kommuner, även om Landskrona kanske var värstingen. När Socialstyrelsen så småningom började titta på hur kommunerna arbetade med detta när de inte hade stöd i lagen fann man att kommunerna inte alls följer detta med gränsen för 25 år. Man fann också att man hoppade över detta med individuella bedömningar - inte i alla kommuner men i många. Man fann också att insatserna på alla håll inte kunde sägas vara kompetenshöjande eller ökade människors möjlighet att få arbete. I stället handlar det om den gamla fattigvårdssynen, att disciplinera människor. Man vill veta att man har satt dem någonstans när man nu ger dem försörjningsstöd. Det handlar om att kontrollera människor. Det är ett synsätt som vi inte vill ha i socialtjänsten. Senast i veckan talade jag med socialarbetare här i Stockholm som sade att jobbtorgen här, även om många på jobbtorgen gör ett bra jobb, i vissa stadsdelar hänvisar människor direkt till dem utan att de fått träffa någon socialsekreterare. Då undrar jag vart den individuella bedömningen tog vägen. Kan man då veta att det är en människa som är så nära arbetsmarknaden och ska ha det jobbet utan att ha träffat personen i fråga? Hos dem som går på jobbtorgen i Stockholm finns också ett bestraffningstänk. Om man kommer tio minuter för sent ett visst antal dagar minskar försörjningsstödet. Detta är inte heller något sätt att arbeta på som jag tycker är bra. Redan innan detta fanns i lagen arbetade kommunerna på många håll på det här sättet, och tyvärr legitimerar man det nu ytterligare genom att skriva in det i lagtexten. Jag delar alltså Magnus Ehrencronas farhågor men gör ett annat ställningstagande. Miljöpartiet har ställt sig bakom förslaget. Vi gör det inte. Arbetsförmedlingen måste självklart ta sitt ansvar även för människor som har försörjningsstöd, men det har blivit en mycket stor övervältring på kommunerna. 3 miljarder lägger kommunerna på lokal arbetsmarknadspolitik. När jag träffar socialsekreterare som har arbetat länge beskriver de vilken skillnad det är mellan att arbeta för 25-30 år sedan och att arbeta i dag. Socialtjänsten har mindre resurser och har blivit fyrkantigare och mer kontrollerande. Jag pratade med en av mina vänner som har jobbar i socialtjänsten hur många år som helst, som sade: Herregud! Så kontrollerade som människorna är i dag, ska de kontrolleras ännu mer? I stället måste man ge socialtjänsten möjlighet och resurser att jobba med de människor som står långt från arbetsmarknaden och som verkligen behöver deras stöd. Det finns också ganska lite forskning och kunskapsstöd för det här. Alliansen brukar ju prata om evidensbaserade insatser högt och lågt och vitt och brett annars, tycker jag. Arbetsmarknadsutskottet höll ett öppet seminarium - tyvärr inte i samarbete med oss, även om vi skulle ha haft lika stor nytta av det som de - och begärde också en kunskapsöversikt om de kommunala arbetsmarknadsprogrammen. Det finns över huvud taget mycket lite forskning och utvärdering av de här programmen. Hur gör man i kommunerna? Det ser väldigt olika ut i olika kommuner. Det är olika människor som går. Ibland är målet att människor ska komma i jobb. Ibland är det kommunala målet att människor ska komma bort från att söka försörjningsstöd. Det är kanske inte det målet vi vill ha. Det förekommer också att människor bara placeras för att göra ingenting och att man placerar människor långt bort från arbetsmarknaden med människor nära arbetsmarknaden och att man inte gör någon skillnad dem emellan. Det såg man också när man gjorde kunskapsöversikten. Vänsterpartiet anser inte att kommunernas försörjningsstöd ska bli ett b-alternativ till en bra arbetslöshetsförsäkring. Människor som är arbetslösa utan sociala problem eller som skulle ha omfattats av en sjukförsäkring ska inte hamna i försörjningsstödet. Vi kommer politiskt att jobba för att ändra detta. Det behövs kvantitativt bra arbetsmarknadsåtgärder och breda utbildningssatsningar så att människor långt från arbetsmarknaden kommer i jobb. Socialtjänsten måste ha tid och resurser att stöta de människor som har sociala hinder för sin egenförsörjning och tillsammans med dem jobba fram individuella insatser som verkligen gör att de kan komma i jobb. Jag vill inte ha tillbaka mer av den gamla fattigvårdssynen. Det är en kränkande och nedsättande inställning till de människor som behöver försörjningsstöd att de ska disciplineras. Det är ett synsätt som tyvärr finns i dag. Det synsättet vill jag ha bort.

anf.3 Magnus Ehrencrona (MP):

Herr talman! Jag instämmer i rätt mycket av det Eva Olofsson säger, men vi landar i olika ståndpunkter. Vi i Miljöpartiet accepterar lagändringarna medan Vänstern inte gör det i de delar som Eva har lyft fram. I Miljöpartiets politik har vi förslag på en så kallad arbetslivstrygghet. Där skulle vi kunna komma till rätta med det sista som du, Eva, tar upp, nämligen att folk hamnar i försörjningsstöd på felaktig grund, utan att ha någon social problematik som socionomer ska behöva blandas in i. Jag har en fråga. Vad tycker Vänsterpartiet om någon typ av arbetslivstrygghet?

anf.4 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Vi vill ha en inkomstrelaterad a-kassa som den vi har i dag. Vi tror att det är viktigt på många plan, för det ger människor som blir arbetslösa möjlighet att inte få sina liv drastiskt förändrade. Vi behöver göra det lättare att komma med i a-kassan, och vi behöver höja ersättningsnivån. Nu är det få som har 80 procent av sin lön. A-kassan är en tillfällig omställningsförsäkring. Vi nöjer oss inte med detta. Vi vill förändra grundförsäkringen för dem som inte har arbetat och haft en inkomst. Det vill vi göra genom att göra det lätt att komma med i den. Blir man registrerad på Arbetsförmedlingen, söker jobb aktivt och uppfyller kraven ska man efter tre månader kunna få en grundersättning. På detta sätt löser vi dessa frågor. Den inkomstrelaterade arbetslöshetskassan har flera funktioner, bland annat att omställningen inte ska bli alltför drastisk. Jag får väl höra om Miljöpartiet ställer sig bakom detta eller om människor ska få väldigt stora förändringar om de tillfälligt blir arbetslösa. A-kassan har också en funktion på arbetsmarknaden. Har vi en a-kassa med bra ersättning leder det till att vi håller uppe kraven på vettiga löner för människor som jobbar här och att vi inte plussar för att få en låglönemarknad där folk tar tillfälliga anställningar med dålig arbetsmiljö och dålig lön. Detta är snarare motsatsen till det som allianskamraterna vill. De har förändrat a-kassan för att skapa en låglönemarknad.

anf.5 Magnus Ehrencrona (MP):

Herr talman! Det är positivt om Vänsterpartiet ligger nära vår syn. Vi tycker att det ska vara lättare att komma in i trygghetssystemen. Det är ett problem att många har fallit ur trygghetssystemen under de sista åren. Inkomstbaserad ersättning måste kompletteras med ett starkt grundskydd, även för människor som är sjuka. Vi måste stärka både arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkringssystem. Det låter som att vi ändå står ganska nära varandra i vår målsättning.

anf.6 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Det hoppas jag eftersom jag hoppas på en utveckling där vi kan få en förändrad politik. Då ser jag gärna samarbeten med partier som vill göra förändringar på detta område och vill få bort att man blir utförsäkrad ur sjukersättningen, att man varken kan arbeta eller få sjukförsäkring utan hamnar på försörjningsstöd om man inte har en sambo som kan försörja en eller när pengarna på banken är slut. Ni ska också ha inställningen att a-kassan ska ge ett skydd som inte ligger så himla långt under den inkomst man hade. Det är ju en försäkring. Det kallas gärna för bidrag av en del personer, men det är en försäkring. Jag hoppas att vi kan samarbeta och förändra detta efter valet, för det behövs verkligen förändringar på dessa områden. Jag kan dock tycka att Miljöpartiet hjälper till en del genom att ställa sig bakom att man ska ställa krav och förstärka den kontrollerande utvecklingen av socialtjänsten som tyvärr pågår på många håll.

anf.7 Meeri Wasberg (S):

Herr talman! Vi socialdemokrater stöder förslaget om jobbstimulans inom det ekonomiska biståndet, och vi vill uppmärksamma att vi lade fram liknande förslag i Socialdemokraternas budgetförslag för 2012. Försörjningsstödet är inte tänkt för personer vars främsta försörjningshinder är arbetslöshet eller sjukdom. Så är dock fallet i dag för allt fler. Det kanske största problemet med försörjningsstöd för personer i denna situation är behovsprövningen, som innebär att försörjningsstödet minskas fullt ut med intjänad inkomst. Vi socialdemokrater är övertygade om att alla människor som har arbetsförmåga vill arbeta och försörja sig själva. Då många arbetslösa med försörjningsstöd sällan kan räkna med att få ett heltidsjobb från början utan vanligtvis erbjuds deltidsarbete eller enstaka timmar blir följden ofta att arbetsinsatsen inte leder till någon som helst förstärkning av personens ekonomiska situation. Det är inte rimligt. I syfte att stödja arbetsinträde för arbetslösa med försörjningsstöd anser vi att det är motiverat att inte hela arbetsinkomsten ska räknas in vid bedömningen av rätten till bistånd, förutsatt att detta gäller under en begränsad tid. Herr talman! Det finns också ett förslag i betänkandet att personer som har försörjningsstöd och inte har kunnat erbjudas lämpliga arbetsmarknadspolitiska insatser ska kunna få tillgång till kompetenshöjande insatser även om de är över 25 år. Detta innebär att socialnämnden får möjlighet att anvisa en person som fått försörjningsstöd under längre tid deltagande i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet oavsett personens ålder om han eller hon inte har kunnat erbjudas någon lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det väsentliga blir därmed inte vilken ålder biståndstagaren har utan det behov av kompetenshöjande insatser som kan finnas i det enskilda fallet. Viktigt att understryka är att syftet med praktik och annan kompetenshöjande verksamhet ska vara att utveckla den enskildes möjligheter att i framtiden försörja sig själv. Verksamheten ska stärka den enskildes möjlighet att komma in på arbetsmarknaden eller, där så är lämpligt, på en fortsatt utbildning, och den ska utformas med skälig hänsyn till den enskildes individuella önskemål och förutsättningar. Som tidigare ska socialnämnden dessutom samråda med Arbetsförmedlingen innan ett beslut om anvisning fattas. Förslaget innebär att socialnämnden ges möjlighet att ställa samma krav oavsett ålder på alla som får försörjningsstöd under en längre tid. Någon annan förändring i bestämmelsen föreslås inte. Den föreslagna regleringen innebär inte någon förändring i ansvaret för stödet till biståndsmottagare, och i likhet med vad som gäller i dag bör socialnämndens åtgärder inte ersätta arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Arbetsförmedlingens uppdrag när det gäller arbetslösa som får försörjningsstöd ska inte heller påverkas av förslaget. I propositionen framgår vidare, vilket är viktigt att poängtera, att bestämmelsen inte får tillämpas när personens behov av försörjningsstöd är tillfälligt eller om personen har behov av insatser för missbruksproblem eller psykisk problematik. För oss socialdemokrater är det helt avgörande att reglerna följs. Verksamheten ska stärka den enskildes möjligheter att komma in på arbetsmarknaden eller på en fortsatt utbildning. Därför är det enkelt för oss att säga att vi inte stöder kommunala modeller där den som får försörjningsstöd som motprestation ska hålla på med meningslösa eller straffande aktiviteter. Vi har tidigare i debatten kunnat höra exempel på hur det kan se ut i olika kommuner. De kommuner som har sådana modeller följer, enligt vårt sätt att se det, varken lagens mening i dag eller efter förändringarna och bör i så fall anmälas. Socialstyrelsen bör dessutom följa upp detta noga så att det säkerställs att lagen följs. Vi kommer att följa denna fråga noga. Hela denna fråga vilar egentligen på en annan grund. När personer uppbär försörjningsstöd av arbetslöshetsskäl är det i grunden en fråga om regeringens misslyckade jobbpolitik. Den i sin tur består av försämrad a-kassa, brist på fungerande arbetsmarknadspolitiska program och dyra och missriktade stimulanser som inte ger de nya jobb som regeringen har trott och som i skenet av den ekonomiska krisen visar att regeringen saknar helhetssyn när det gäller både jobben och samhället. När arbetsmarknadspolitiken inte förmår ge det individuella stöd som behövs för att en person ska hitta ett nytt jobb, under den tid som han eller hon trots allt har a-kassa, uppstår en situation för den enskilde där han eller hon tvingas söka försörjningsstöd från kommunen, med allt vad det innebär att hamna i en mycket svårare situation. Om en arbetslös person med a-kassa får ett deltidsjobb eller enstaka timmar förbättras hans eller hennes ekonomiska situation direkt. När samma sak händer för den som har försörjningsstöd uteblir den effekten. Därför är det rimligt att, som det föreslås i propositionen, en viss del av den inkomsten undantas vid beräkning av rätten till bistånd. Det är också rimligt att personer vars största försörjningshinder är arbetslöshet och som av den orsaken uppbär försörjningsstöd på individuell basis ges ytterligare stöd för att kunna hitta ett jobb, för att på så sätt kunna klara sin egen försörjning. Möjligheten för socialnämnden att anvisa praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet kan på sätt och vis också ses som en rätt för den enskilde att få det ytterligare stödet för att förbättra sina möjligheter att få ett jobb. Vi ska däremot vara helt på det klara med att regeringen på det här sättet skjuter över en än större del av statens kostnader på kommunerna, på grund av att arbetsmarknadspolitik i det här fallet inte hänger ihop. Herr talman! Sammanfattningsvis skulle man kunna säga: När huset väl tagit eld, måste elden bekämpas. Men det räcker inte, utan man måste också vidta åtgärder för att undvika nya bränder. Det är därför Sverige faktiskt förtjänar en ny regering 2014, en regering som inte enbart ägnar sig åt lite planlöst släckningsarbete utan som också tar tag i de grundläggande problemen. Vi socialdemokrater stöder förslaget om jobbstimulans i det ekonomiska biståndet. Men vi är mycket vaksamma på att kommunerna inte ska missbruka möjligheten att ge människor stöd för att komma vidare i sitt arbetssökande. I detta anförande instämde Lena Hallengren (S).

anf.8 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Vi kan, Meeri, börja med att hålla med varandra om att vi behöver ha en förändring när det gäller både arbetsmarknadspolitik, a-kassa och sjukförsäkring. Det är en bra utgångspunkt, tycker jag. Däremot skulle jag vilja höra hur du ser på LO:s syn på detta. Man har faktiskt tagit den här frågan på så stor vikt att man har bestämt sig för att skicka in ett remissvar fast man inte blev ombedd. Man avstyrker förslaget om jobbstimulans eftersom det undergräver legitimiteten i skatte- och välfärdssystemen - det är motiveringen. Man avstyrker också förslaget om att fler personer som har fyllt 25 år ska delta i praktik eller kompetenshöjande verksamhet. Man pekar på att det är Arbetsförmedlingen som ska ha huvudansvaret. En oro som finns hos LO gäller samma synsätt som finns i dag inom Alliansen när det gäller a-kassan, att det ska inte vara så hög ersättning eftersom människor egentligen inte vill ha jobb utan det måste finnas en morot. Samma grundsyn ser jag när det gäller jobbstimulansen. Det finns naturligtvis också en diskussion hos LO om att behandla människor olika. Men just detta att förslaget undergräver legitimiteten tycker jag är en fråga som man ska ta på största allvar. Vi har inget emot att människor deltar i kompetenshöjande insatser när de själva vill. Men det här förslaget öppnar för att man ska ställa krav på dem att göra det även när de själva inte vill. Det ska inte räcka med att själv vara aktiv och söka jobb och vara anmäld på Arbetsförmedlingen, utan man ska ställa ytterligare krav. Det tycker jag legitimerar de kommuner som har jobbat på det sätt som du säger att du inte tycker att de ska jobba, det vill säga att kommunen drar ned på försörjningsstödet eftersom människor kommer för sent och kommunen helt enkelt vill veta att de går dit och dit tre eller fem gånger i veckan för att få sitt försörjningsstöd.

anf.9 Meeri Wasberg (S):

Herr talman! Jag tycker att det är skönt att vi i grunden är överens om de viktiga tag som behöver göras. När det gäller frågan om legitimitet: Jag delar oron för att detta är en del i ett system som undergräver legitimiteten. Men samtidigt är det, för de enskilda personer som i dag befinner sig i den här situationen, rimligt att man ger dem ytterligare stöd och också på ett sätt kompenserar för att arbetslöshetsförsäkringen inte fungerar som det är tänkt. Hade vi haft möjlighet att göra något annat i grunden, nämligen att restaurera vår arbetslöshetsförsäkring så att den håller måttet och se till att Arbetsförmedlingen har de resurser som de behöver ha för att kunna utföra sitt uppdrag, då hade vi inte behövt ägna oss åt den här akututryckningen, som man nog får betrakta det som. Legitimitetsfrågan tycker jag alltså är relevant. Men den gör ändå inte att man kan avstå från att ge de enskilda personer som berörs det stöd som de borde ha rätt att kräva. När det gäller att ta bort åldersgränsen: För den som är ung kan det största problemet vara att man inte har någon arbetslivserfarenhet. Där är det ganska självklart att praktik kan ge hjälp. Å andra sidan kan också en äldre person som har varit arbetslös under lång tid och som dessutom har uppburit försörjningsstöd under ännu längre tid också behöva ha extra stöd i form av praktik för att kunna återinträda på arbetsmarknaden. Det som är viktigt att bevaka är just att det snarare handlar om en enskilds rätt att få hjälp och stöd än är en fråga om motprestation.

anf.10 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Den rätten anser jag finns redan enligt socialtjänstlagen. Problemet i dag, om man pratar med många som jobbar på socialkontor, är att de inte har resurser och att de får ta ansvar för människor som enbart är arbetslösa, vilket tar massor med arbetskraft, och man får inte så många fler anställda för det. Dessutom upplever man beträffande den individuella bedömningen att man har väldigt lite utrymme för att hjälpa den enskilda individen utifrån dennes behov tillsammans med individen, för det är då man lyckas, om man gör något tillsammans med den som går på försörjningsstöd. Utrymmet har krympt oerhört mycket. Man har kommunala riktlinjer som är väldigt byråkratiska. Här i Stockholm ska du till exempel ha fyra mer officiella aktiviteter för ett årskort på SL, för annars får du sitta i din stadsdel - punkt slut - om du lever på försörjningsstöd. Det är alltså ett mycket snålt och moraliserande synsätt som finns på många ställen när det gäller socialtjänsten. Sveriges Kommuner och Landsting pekar på att vad de saknar är ett samarbete kring de personer som har gått länge på försörjningsstöd. Det skulle hjälpa många fler än detta. Många kommuner har faktiskt inget tillräckligt etablerat samarbete med Försäkringskassan, primärvården och Arbetsförmedlingen. Ofta behöver man alla de insatserna. Man säger också väldigt tydligt att detta inte kommer att beröra de människor som har varit långtidsberoende av försörjningsstödet. Det tror inte de som jobbar i de här verksamheterna, utan detta kommer mer att beröra dem som inte är inne så länge. Synsättet att problemet ligger hos individen och detta med motprestationerna underbygger det fyrkantiga, kontrollerande arbetssättet. Vore det inte bättre att satsa på mer resurser och att man faktiskt jobbade individuellt och hade utrymme för det på socialkontoren i dag?

anf.11 Meeri Wasberg (S):

Herr talman! Jag konstaterar att jag och Eva Olofsson är väldigt överens om det individuella perspektivet, hur viktigt det är, och att ge den enskilda personen stöd för att komma vidare. Jag tror också att det finns mycket gott att hämta när det gäller samarbete. Det är fullt möjligt, men det är klart att kommunernas mer pressade ekonomiska situation säkert gör det svårare för kommunerna att ha ett gott samarbete med till exempel Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kring de här individerna. Ändå tycker jag att detta ger ytterligare en fingervisning till de kommuner som tar den enkla vägen och ser en möjlighet att kräva en motprestation för att få försörjningsstöd. De insatser som vi talar om här, i form av praktik och andra kompetenshöjande insatser, ställer ännu större krav på kommunerna att verkligen genomföra aktiviteter med kvalitet som är individuellt bedömda. Det duger inte att, som vi har hört exempel på tidigare i dag, bunta ihop dem som går på försörjningsstöd och sätter dem i åtgärder som inte leder till någon utveckling och inte förbättrar deras möjligheter att hitta ett nytt arbete. Jag hoppas också att den uppfattningen delas av regeringen. Jag är inte helt säker på detta, men vi kanske får höra det i den kommande debatten. Jag förutsätter dock att den förändring som görs följs väldigt noga och att man i kommunerna utifrån den debatt vi haft i dag tar till sig de argument som handlar om att förstärka människors möjlighet att komma tillbaka till arbete.

anf.12 Helena Bouveng (M):

Herr talman! Alliansregeringen gick till val både 2006 och 2010 på att minska utanförskapet. Vi fortsätter vårt envisa arbete på den linjen. Trots kris och finansiell oro runt omkring oss har Sverige stått sig starkt under denna turbulenta tid. Tack vare en ekonomi med stabila finanser har det, trots tuffa tider, funnits utrymme att både stärka ekonomin för dem som har det svårast och genomföra tydliga, jobbinriktade reformer. Ett reformutrymme på hela 23 miljarder är inte många länder förunnat år 2013. Höjt flerbarnstillägg, höjt bostadstillägg, höjd norm för ekonomiskt bistånd och höjd grundnivå i föräldraförsäkringen är bara några av de bidragsförbättringar som skett under dessa år. Det är träffsäkra ekonomiska förstärkningar till dem som har det tuffast ekonomiskt. Lägg därtill sänkt skatt för våra pensionärer i flera steg. Ser vi till jobbåtgärder kan bland annat nämnas sänkt restaurangmoms, halverad arbetsgivaravgift för unga, ROT och RUT, jobbskatteavdrag, nystartsjobb, ungdomspaket och mer än 12 000 fler utbildningsplatser, bara för att nämna några. Mot detta har många gånger stått en i och för sig ofta splittrad opposition, vilket vi även kan se i dag. Herr talman! I dag lägger vi ytterligare en viktig pusselbit i kampen för att fler människor ska lämna bidragsförsörjning och gå över till egen försörjning. Det måste vara lönsamt att arbeta. Den vanligaste orsaken till att man uppbär försörjningsstöd är att man inte har ett jobb att gå till. Med rådande bestämmelser i socialtjänstlagen visar det sig att det många gånger inte lönar sig ekonomiskt att ta ett arbete, inte minst om det gäller ett mindre antal timmar. Det kan inte vara rimligt. Därför gör nu alliansregeringen en förändring. Arbetstagaren får behålla 25 procent av sin inkomst under två år utan att det påverkar försörjningsstödet. Kravet är att man ska ha uppburit försörjningsstöd i minst sex månader; de som har kortare tid står betydligt närmare arbetsmarknaden än de med långvarigt försörjningsstöd. Att tiden är så pass lång som två år då man får behålla 25 procent av sin inkomst av anställning utan att det påverkar bedömningen av rätten till ekonomiskt bistånd beror till stora delar på att det kan vara en lång väg tillbaka till arbetslivet. De första åren kan det vara otroligt svårt att få ett heltidsjobb. De som har det tuffast att komma in på arbetsmarknaden är de ensamstående mödrarna, inte helt sällan utrikes födda. Med jobbstimulansen tror jag att dessa kvinnor och andra har tagit ett steg närmare en reguljär arbetsmarknad. Trösklarna sänks för att gå från bidrag till egen försörjning. I reformen höjer vi också taket för vad barn i försörjningsstödda familjer tillåts ha för arbetsinkomst. Jag tror att de flesta av oss som tidigare varit engagerade i den kommunala politiken våndats över att det för dessa ungdomar inte lönat sig att ta extrajobb eller sommarjobb, då biståndet minskat med exakt samma summa. Nu höjer vi taket till 44 500 kronor från tidigare 22 500 kronor. Herr talman! Tyvärr kan vi se att barn inte bara ärver sina föräldrars tillgångar utan i alltför hög grad också deras utanförskap. Jag har fortfarande i färskt minne ett radioprogram jag lyssnat till. En ung man, faktiskt på väg till en S-kongress, beskrev hur han var tvungen att hitta sina egna bidrag, då mammans inte längre räckte till hans snus. Våra barn ska ärva vår arbetsgemenskap, inte bidragsberoende, finna en väg till arbete, inte till bidrag. Det tredje benet i denna reform är att socialnämnden ska kunna anvisa den person som får försörjningsstöd att under en viss tid delta i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet. Nu spelar åldern ingen roll, utan vilket behov personen har. I de möten jag haft med personer jag mött på mina resor runt om i landet vittnar de om att det ofta är en mycket lång resa tillbaka efter ett långvarigt bidragsberoende. Vi pratar om ett utanförskap som ibland kan vara långt över tio år. Att vara sedd, hörd och efterfrågad av någon kan då vara nog så viktigt. Många kommuner har redan valt att gå denna väg. Man har insett vad en långvarig isolering kan få för effekter, både för de vuxna och inte minst för deras barn. Mot detta står Vänsterpartiet, kanske till viss del även Miljöpartiet, vilket får mig att undra över om man verkligen har varit ute i verkligheten, träffat personer och profession som arbetar här och sett vilka faktiska utmaningar som finns. Eller väljer man helt enkelt att blunda för verkligheten? Med dessa ord, herr talman, yrkar jag bifall till propositionen och avslag på reservationerna och konstaterar att alliansregeringen ständigt levererar reformer som tydligt visar att det ska löna sig att arbeta och att vi har en ödmjukhet för att resan till en arbetsmarknad kan vara lång och krokig, men att det aldrig är ett alternativ att ge upp. Med en ansvarsfull ekonomisk politik med starka offentliga finanser har Alliansregeringen möjlighet att stärka arbetslinjen och få fler människor i jobb. Vi återupprättar kunskapslinjen samtidigt som vi värnar en tryggad välfärd och ett fortsatt sammanhållet Sverige. Mot detta står en splittrad opposition som nästan tävlar om vem som vill höja skatterna mest, både på företag och på jobb. Socialdemokraterna höjer med 33 miljarder, Miljöpartiet vill höja skatterna med 38 miljarder och Vänsterpartiet är uppe i hela 94 miljarder i skattehöjningar. Mina frågor blir då naturligtvis: Blir det fler jobb med sådana kraftiga fördyrningar? Ökar de möjligheterna för de människor som står längst bort från arbetsmarknaden? När ska de någonsin få en chans att komma in i en arbetsgemenskap i ett rödgrönt Sverige? Jag kan inte annat än komma till slutsatsen att man med en rödgrön politik driver ut människor från arbetsmarknaden med höjda skatter och höjda bidrag. Mot detta står en alliansregering som sänker trösklarna för att gå från försörjningsstöd till egen försörjning. (Applåder)

anf.13 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att säga att vi på den rödgröna sidan är ganska eniga när det gäller att satsa på en a-kassa som fungerar. Människor ska inte slängas ut ur sjukförsäkringen. Vi ska göra helt andra satsningar på utbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder som gör att människor kan ta de jobb som finns eller kommer att finnas. Jag kan garantera Helena Bouveng att de satsningar vi gör i Vänsterpartiet skapar jobb. De skapar jobb inom byggsektorn, och man får hyresrätter som människor har råd att bo i. Vi satsar på infrastruktur och kollektivtrafik som ska fungera. Vi satsar på småföretag som får möjlighet att växa. Vi satsar på välfärdsjobb och på barnen i förskolan, ser till att äldreomsorgen får de resurser den behöver och ser till att sjukvården klarar sig bättre. Det här är saker som ger jobb. Men jag undrar om du tror att ert förslag ger så många jobb. Jag pratade med vår representant i Stockholm om jobbtorgen, som har funnits här i ett tiotal år. Har verkligen människor fått fler jobb, till exempel de som går långtidsarbetslösa i Husby, som vi pratar om, Rågsved eller Rinkeby? Nej, för det är inte den här insatsen som behövs. Det är många som har väldigt låg utbildning i botten, kanske bara sex år. Det behövs i stället breda utbildningsinsatser, och det satsar vi på i Vänsterpartiet. Sedan skulle jag gärna vilja veta om du har tagit del av kunskapsredovisningen från arbetsmarknadsutskottet. Vilket kunskapsstöd har du för att det fungerar som ni kommer med: att ställa ökade motkrav, ha en mer kontrollerande socialtjänst och den jobbstimulans som ni satsar på?

anf.14 Helena Bouveng (M):

Herr talman! Jag får undra hur Eva Olofsson tror att det blir fler arbetstillfällen när man fördyrar att anställa unga och inte tycker speciellt om ROT och RUT. Man tror att höjd restaurangmoms och högre inkomstskatter leder till fler jobb. Man vill ha höjda bensin- och miljöskatter och vill ha tillbaka fastighets-, arvs- och gåvoskatten. Man vill höja bolagsskatten med hela 22,7 miljarder. Att det ska det leda till fler jobb ställer jag mig oerhört frågande till. Vi går en annan väg. Vi har väldigt starkt medhåll av Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet, Riksbanken med flera. Inte minst jobbskatteavdraget har lett till att betydligt fler människor är i arbete. Vi går en helt annan väg. Vi tror att det är viktigt att människor ska kunna lämna försörjningsstöd och ett bidragsliv och få en egen försörjning och egenmakt. Det förslag som vi antar i dag är en pusselbit att lägga till att det ska löna sig att arbeta. Jag skulle också starkt ifrågasätta om det skulle straffa mig ekonomiskt om jag valde att gå till ett arbete i stället för att vara kvar i ett försörjningsstöd. Det är en oerhört viktigt, och det förslag vi genomför är en bra pusselbit. Vi har en väldigt lång väg tillbaka för dessa människor till en arbetsmarknad. För oss är det otroligt viktigt att människor får en egenmakt och inte är beroende av politiska beslut.

anf.15 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Vi får ett mycket bättre samhälle med Vänsterpartiets politik. Nu går 13,5 miljarder till människor med villor och bostadsrätter för att de ska kunna reparera. Vi har en bostadsbrist som är skriande, hyror som gör att ungdomar inte har råd att flytta hemifrån och en trångboddhet i många områden. Man satsar inte på att bygga billiga hyresrätter. Det skulle både ge jobb och ett bättre samhälle. Med er politik har klyftorna ökat. Den tiondel som har det sämst i Sverige har till och med fått det sämre. Det är inte ett samhälle jag vill ha. Den ungdomssatsning du talar om har delvis inte gett så många fler jobb och väldigt dyra jobb. Dagen efter debatten var i Aktuellt kom Lars Calmfors och talade om att det inte hjälpte alls. De pengarna satsar vi i stället på ungdomspaket där alla ungdomar som har varit arbetslösa tre månader eller mer får praktik, utbildning, gå i gymnasiet om de inte har klarat av det, traineeutbildningar och jobb med avtalsenliga löner. För att inte tala om RUT, som de kvinnor som har lägst pension inte ens har råd att använda. Det kanske vore bättre att satsa de pengarna på äldreomsorgen. Jag har hittat en liten nyhet här: M vill öka krav på bidragstagare. I den arbetsgruppen ingår Anders Borg. Det handlar om jobblinjen. Man anser att det bör finnas större möjligheter att minska försörjningsstödet för den som deltar i aktivitet att få jobb. Det gör man till exempel genom att räkna bort utgifter för tv och tidningar. Det är just det bestraffande synsättet som jag vill komma bort från. De flesta människor vill ha jobb, som många remissinstanser har sagt. Du svarade inte på frågan om kunskapsstödet. Där säger man att om människor själva är med och bidrar till vilka insatser de får blir det ett bättre resultat än om de tvingas till aktiviteter som i många fall har varit meningslösa.

anf.16 Helena Bouveng (M):

Herr talman! När jag har varit runt om i vårt land och besökt socialtjänster och ganska ofta de så kallade arbetsmarknadsenheterna vittnar Arbetsförmedlingen, socialsekreterarna och de människor som har fått plats i praktik om att vägen tillbaka är väldigt lång. Det handlar inte om en quick fix på kanske två veckor i någon kurs så att människor är anställningsbara. Det kan i mångt och mycket handla om att vara efterfrågad och känna: Jag måste vara där klockan 8.00, annars händer det någonting. Det handlar om att lära sig att passa tider. Människor har kanske vänt på ett dygn. De kanske kommer från kulturer där det inte finns en arbetsmarknad för kvinnor över huvud taget. Det är klart att vägen tillbaka för dessa grupper är så mycket längre än vad det är för både dig och mig om vi skulle hamna i samma situation. Därför är det otroligt viktigt att människor nu får den möjligheten att man säger: Det är viktigt att du kommer hit, och att man ställer det kravet. För mig är det mer en omtanke och inte bestraffning. Det är viktigt, Eva Olofsson, att du är här på måndag klockan 8.00. Många som jobbar på dessa ställen vittnar om att det kanske för dig och mig kan vara lite fåniga saker. Men det är otroligt viktigt för de människor som det berör. Du tar upp frågan om ungdomsarbetslösheten. Det är väldigt bra. Alliansregeringen gör otroliga insatser för detta. Vi har nu ett helt paket för ungdomsjobb på 1,2 miljarder. Vi har också lärlingsutbildningar, fler matchningar, hjälp med cv och sådana saker. Här tycker jag att regeringen har varit otroligt tydlig med att det är viktigt. Till sist tar du upp möjligheterna till bostad. Jag kan vara lite undrande till varför man från Vänsterpartiet är så emot större möjligheter till andrahandsuthyrningar. Det skulle kunna vara otroligt viktigt för att fler människor i Stockholm skulle kunna få chans till en bostad.

anf.17 Meeri Wasberg (S):

Herr talman! Vägen tillbaka till arbete kan se väldigt olika ut. Den är nästan lika olika som det finns människor. Det finns ett antal saker man kan fundera över utifrån Helena Bouvengs anförande. Hon uppehöll sig mycket vid frågan att det ska löna sig att arbeta, att det ska löna sig att arbeta och att det ska löna sig att arbeta. Det är ett av regeringens mest uttjatade mantran. Skälet till att förändringen föreslås hänger starkt ihop med den försämrade a-kassan. Det är den försämrade a-kassan som i stor utsträckning gör att människor som är arbetslösa under lång tid tvingas söka försörjningsstöd. Jag skulle gärna vilja ha en liten kommentar om den försämrade a-kassan. Vi kan också fundera lite grann. Här kanske vi har samma syn, vi får väl se. Det gäller Landskrona. Landskronamodellen har tidigare lyfts fram här i dag. I korta ordalag skulle man kunna säga att den handlar om en väldigt tydlig idé om en motprestation för att få försörjningsstöd. Exempel på sådana saker som personer har fått göra är att flytta möbler, rensa hemma i trädgårdar hos kommunala tjänstemän och så vidare. Jag skulle vilja veta om Helena Bouveng och Moderaterna delar uppfattningen att det är ett bra sätt att ge människor bättre möjlighet att kunna komma ut på arbetsmarknaden och om det är förenligt med lagstiftningen i dag och framför allt med det som vi nu diskuterar.

anf.18 Helena Bouveng (M):

Herr talman! Vad gäller a-kassan och försämringar av den är vi eniga med Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet och Riksbanken att det måste vara en skillnad som gör att det lönar sig att arbeta. Det är dessutom viktigt att se a-kassan som det den ska vara, en omställningsförsäkring. De som är med i a-kassan står oftast betydligt närmare en arbetsmarknad än de personer vi diskuterar i dag. Där tror jag att vi ska göra en viss skillnad. Det är en omställningsförsäkring som gör att människor får en inkomst en tid mellan två jobb. Vägen till arbetsmarknaden för dessa människor är oftast betydligt kortare än för dem som vi diskuterar i dag. Jag kan inte riktigt Landskronamodellen. Jag känner inte riktigt till den. Det låter inte speciellt vettigt. Jag tror ändå på exempelvis socialt företagande. Det kan vara människor som har fångats upp i de företagen. Det kan handla väldigt mycket om att människor hittar arbetsuppgifter som de klarar av. Jag träffade en ung man i Gnosjö bara för en månad sedan. Han hade försökt att komma in på ett bemanningsföretag, men han klarade inte riktigt av det. Han var inte riktigt där än. Han hade varit psykiskt sjuk ganska länge. Han fann sitt jobb i att klippa gräsmattor och tvätta bilar i två år. I dag var han mogen och skulle få en fast anställning i Gnosjö. Jag tror att man måste vara ödmjuk. Vägen tillbaka till ett arbete kan vara både lång och krokig.

anf.19 Meeri Wasberg (S):

Herr talman! Vägen tillbaka till arbete kan som sagt se lite olika ut. Min fråga handlade om ifall Landskronamodellen, där man tydligt ser vikten av en motprestation för att få försörjningsstöd, är förenlig med lagstiftningen i dag och om den är förenlig med det som vi diskuterar här i dag. Modellen tar inte sikte på att göra en individuell bedömning, som är det som Helena Bouveng talade om nyss. Hon talade om att man ska göra en individuell prövning och se vad personen klarar av för att han eller hon sedan kanske kan få en anställning i ett socialt företag. En anställning betyder ju också att man får en lön. Det här är en fråga om motprestation. Det är nog alldeles sant att det kan finnas personer som har försörjningsstöd och som inte har haft a-kassa. Men vi ser också allt fler som har försörjningsstöd därför att a-kassan har tagit slut. När det gäller skillnaden mellan a-kassan och att arbeta blir det direkt tydligt att de flesta får ett jobb som är bättre betalt än vad de har från a-kassan. Den frågan är alltså en icke-fråga. Men här talar vi om personer som har fallit ifrån a-kassesystemet därför att dagarna har tagit slut. De har varit arbetslösa en längre tid. När de då befinner sig i försörjningsstöd gör vi nu förändringar. Frågan är fortfarande hur synen är när det gäller a-kassan. De förändringar som vi föreslår i dag skulle kanske inte ha behövts göras ifall arbetslöshetsförsäkringen hade varit värd namnet. Jag ger dig en chans till, Helena, att återkomma med ett svar på de två frågor som jag hade inledningsvis.

anf.20 Helena Bouveng (M):

Herr talman! Jag får upprepa det jag sade tidigare: Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet och Riksbanken är likt alliansregeringen fullständigt övertygade om vikten av att det ska löna sig att arbeta och att a-kassan ska vara en omställningsförsäkring och inget annat. Det har gynnat Sverige. Vi har 200 000 fler människor som arbetar i Sverige nu än 2006 trots en femårig finansiell kris. Det är oerhört viktigt. Jag tror att motprestation kan vara ganska viktigt och riktigt. Jag håller inte med om beskrivningen att det skulle vara kontroll. Jag tror att man känner att det är viktigt att man är på plats kl. 8.00 eller kl. 10.00. För vad är detta till för? Jo, det är till för att förbereda människor som långvarigt har stått utanför en arbetsmarknad för att vara anställningsbara. En fundamental del i att vara anställningsbar är att vara på ett speciellt ställe vid en speciell tid. Det ingår i att vara anställningsbar. Jag tycker alltså att motprestationen blir otroligt viktig. Jag kan se i de kommuner som redan har infört det här - jag vet att Jönköping och Stockholm har gjort det - att det inte har varit speciellt problematiskt att kräva detta trots att man inte har haft lagen på sin sida.

anf.21 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Ekonomiskt bistånd eller försörjningsstöd, som det också benämns, är det yttersta skyddsnätet i välfärdssystemet; det vet vi. Försörjningsstödet ska vara en hjälp till självhjälp, och det ska träda in under kortare perioder i en människas liv när det är krångel med försörjning och ekonomi och med att få livet att gå ihop på olika sätt och vis. Man ska som individ garanteras en skälig levnadsnivå i försörjningsstödet. I betänkandet utökas möjligheterna för socialnämnden att anvisa en person som får försörjningsstöd att delta i praktik eller kompetenshöjande verksamhet. Detta är inget nytt, som några redan har sagt i talarstolen. Det har funnits med i socialtjänstlagen sedan 1998. Det var så då, och det är fortfarande så till dess att beslutet fattas, att detta framför allt gäller personer under 25 år. Men även personer som var över 25 år och hade särskilda skäl kunde komma i fråga för en sådan insats. Herr talman! I detta förslag är det inte ålder på biståndstagare som är det avgörande för oss, utan det är att anvisa praktik om man uppbär ekonomiskt bistånd. Det är detta det handlar om. Man ska som biståndstagare få möjligheten att kompetenshöjas eller få en praktikplats. I och med detta ökar också socialtjänstens möjligheter att stimulera, uppmuntra och stödja en person som står långt ifrån arbetsmarknaden. Man uppmuntrar på detta sätt en person som har gått på försörjningsstöd länge att våga satsa och att våga tro på sig själv. Som en del har sagt här tidigare är det inte ovanligt att självförtroendet sviktar och att självtilliten är dålig i det här fallet, när man har haft bistånd under en lång tid. Herr talman! Detta initiativ gagnar även barn som lever i familjer med låga och oregelbundna inkomster. Naturligtvis ska möjligheten att anvisa praktik erbjudas om en person inte har blivit erbjuden någon annan praktik. Om det handlar om en arbetsmarknadsplats eller en arbetsmarknadsutbildning är det i första hand Arbetsförmedlingen som ska förmedla. Men socialnämnden ska i detta fall alltid utgå ifrån hur Arbetsförmedlingen har hanterat ärendet och individen och om man har haft en diskussion om någon form av arbetsmarknadsåtgärd. Men socialnämnden kan inte ta över arbetsmarknadsansvaret på det sättet. Något som är oerhört viktigt och som också har diskuterats i replikskiftena är att det är oerhört viktigt att utgå ifrån individuella önskemål och förutsättningar. Det är det som gäller. Herr talman! Den andra delen i jobbstimulanspaketet är att en person som har gått på försörjningsstöd i sex månader ska kunna få behålla 25 procent av sin inkomst i samband med bedömning av bistånd under en tvåårsperiod. Man föreslår också att hemmavarande barn och unga ska få möjlighet att behålla delar av sin inkomst när de kanske har feriejobb eller annat tillfälligt arbete. Då höjer man taket till ett helt basbelopp. Till sist, herr talman, finns med detta förslag både ett barnperspektiv och en möjlighet att fokusera på barns rätt till goda levnadsvillkor. Samtidigt är det ett sätt att uppmuntra unga till feriejobb, praktik med mera. Forskning har visat att steget från utbildning till arbete underlättas om man har erfarenhet från arbetsmarknaden. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder)

anf.22 Meeri Wasberg (S):

Herr talman! Ambitionen att människor ska komma ut i arbete behöver vi kanske inte ta miste på. Jag fastnade för en sak som Maria Lundqvist-Brömster sade i sitt anförande och som jag gillar. Det handlar om det här med att våga satsa och tro på sig själv. Det tror jag är viktigt, och jag vet att det är viktigt för personer som är arbetslösa. Många av dem vi talar om nu har dessutom varit arbetslösa under en lång tid. Då skulle jag vilja veta hur Maria Lundqvist-Brömster ser på frågan om Landskronamodellen så som den har utformats och använts. En partikamrat till dig uttrycker sig så här: Det är en oerhört viktig signal. Den som är hänvisad till bidrag för sin försörjning har få eller inga livsval. Att människor lämnar bidragsberoende för egen försörjning är därför en stor frihetsfråga. Under denna tid har man alltså få eller inga livsval. På vilket sätt gör det att människor vågar satsa och vågar tro på sig själva och sin förmåga att komma tillbaka in på arbetsmarknaden? Och hur ser du på Landskronamodellen och det sätt som man har använt den på? Står den i överensstämmelse med den lagstiftning som vi diskuterar i dag?

anf.23 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Jag kan bara säga så här, Meeri Wasberg: Jag delar inte Landskronamodellens erfarenheter över huvud taget. Jag tycker att den strider mot den lagstiftning som vi har. Då har jag svarat på den frågan. Det är bara att läsa socialtjänstlagen. Vi har inte ändrat så mycket i 4 kap. 4 §, utan texten är ganska lika. Det finns ett tillägg om praktiken och om åldersgränserna. Det hela är alltså ganska tydligt: Det ger inte utrymme för individuella behov, bedömningar och förutsättningar, tycker jag.

anf.24 Meeri Wasberg (S):

Herr talman! Då måste jag konstatera att det betyder att det också finns lite olika syn på detta inom regeringen och inom den så kallade Alliansen. Vi kunde i ett tidigare replikskifte höra att idén om motprestationer nog inte var så tokig. Men det jag hör att Maria Lundqvist-Brömster nu säger i sin replik är att Landskronamodellen strider mot den lagstiftning som vi har i dag och mot den lagstiftning och de förändringar som vi nu diskuterar. I och med detta måste jag säga att jag är mycket glad och mycket imponerad. Jag hoppas att Folkpartiet och socialdemokratin gemensamt kan bevaka att frågorna följs på det sätt som det är tänkt och att man inte missbrukar detta ute i kommunerna.

anf.25 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Det betänkande vi diskuterar i dag behandlar den lagstiftning som gäller, Meeri Wasberg. Det är den jag utgår ifrån, och det handlar om jobbstimulanspaketet. Läser man betänkandet kan man se att Landskronamodellen helt och hållet strider mot det som står i betänkandet. Det tycker jag.

anf.26 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag vill fråga hur Maria Lundqvist-Brömster ser på socialchefernas remissvar. De har en organisation för socialchefer i Sverige. De tycker inte att man ska kunna kräva motprestationer av människor över 25 år. De skriver att de hyser en mycket stor oro för att de nu på socialkontoren får ta hand om så många människor som enbart är arbetslösa eller sjuka utan sociala problem att de inte hinner med sina kärnverksamheter. Pekar inte detta på att det behövs helt andra förändringar än den som man plockar fram i det här förslaget? Den ökar ju faktiskt den kommunala arbetsmarknaden i stället för att lägga mer ansvar på Arbetsförmedlingen att också ta ansvar för dem som har försörjningsstöd. Det var en fråga. Vi har ingenting emot att människor erbjuds stöd om de själva är med och diskuterar, utformar och tar fram sin planering. Det gör också att stödet kan bli mycket mer framgångsrikt eftersom personen själv är delaktig i de insatser som görs. Jag skulle vilja höra hur Maria Lundqvist-Brömster ser på detta att man blir skickad till ett jobbtorg innan man har träffat en socialsekreterare. Är det förenligt med att jobba på det sätt som man ska göra enligt förslaget från Alliansen?

anf.27 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! När det gäller socialchefernas remissvar och att de är lite osäkra om detta med motprestationer vill jag säga att jag helt står bakom det här betänkandet där det står att socialnämnden får begära att den som får försörjningsstöd under viss tid ska delta i aktiviteter. Det står inte "ska", utan det står "får". Och det ska vara individuella bedömningar. När det gäller arbetsbelastningen på socialtjänsten är det helt riktigt som Eva Olofsson säger. Jag tror att två tredjedelar av de biståndssökande dessutom står utanför a-kassan nu. Det finns kritik mot regeringen för att vi har förändrat och differentierat a-kassan på olika sätt, men det var ganska många som stod utanför a-kassan även innan regeringen fattade de här besluten, till exempel personer med låga inkomster, sjuka och personer med utländsk bakgrund. De var över huvud taget inte inne i a-kassan. De hade inte kvalificerat sig enligt det arbetsvillkor som gäller för a-kassan. Folkpartiets uppfattning är att vi ska ha en allmän, obligatorisk a-kassa, och den ska vara inkomstdifferentierad. Dessutom tycker vi att ungdomar inte ska slussas direkt till socialtjänsten. Det är många ungdomar som är arbetslösa, och de uppfyller inte arbetsvillkoret. Det är Arbetsförmedlingen som ska jobba med våra ungdomar. Det borde i stället utgå en ungdomsersättning till ungdomar. Om vi har en obligatorisk a-kassa med låga inkomstvillkor kan det var svårt att nå dem ändå för ungdomar. Vi i Folkpartiet tycker att man ska ha en ungdomsersättning som komplement för de unga i det fallet.

anf.28 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag konstaterar att förut hade sju av tio som var arbetslösa a-kassa, och i dag är det tre av tio. Det många färre som är med i dag och har det skyddet genom att regeringen har försämrat a-kassan och gjort det svårare att komma med. I veckan träffade jag några människor i en förening som heter Musketörerna i Rågsved. Jag blev mycket imponerad av dem. De växte upp på 60- och 70-talen. Många av dem hamnade i missbruk, på barnhem, i fängelse eller på ungdomsvårdsskola. En av dem jag träffade hade mist alla sina tre bröder. En annan hade suttit i fängelse, bott i bilen och ute i skogen. Nu arbetar de i den föreningen. Många hade också fått jobb på lönebidrag. Det de gjorde var helt enkelt att hjälpa andra människor som befann sig i utsatta situationer. De guidade dem till socialkontoret. Den erfarenhet de hade var att socialkontoret inte når de utsatta människorna därför att man ska fylla i så många papper, komma på vissa tider eller ringa på vissa tider. Det är en struktur som stänger ute människor. Jag tycker att det här är en viktig fråga att fundera över. När socialsekreterarna så tydligt säger att om de hade fått utrymme att verkligen jobba med de människor som behöver deras hjälp skulle de kunna hjälpa många fler att få jobb och när socialtjänsten blir så fyrkantig och byråkratisk att man inte når de mest utsatta kan man fundera på om vi inte måste göra om hela systemet. Hos många socialtjänster och politiker finns den här ökade kontrollen i stället för att förändra till en mer tillgänglig socialtjänst. Då är frågan: Hur ser Maria Lundqvist-Brömster på det?

anf.29 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi får en tillgängligare socialtjänst, som Eva Olofsson säger. Men jag kan inte medge att socialtjänsten är fyrkantigare i dag än vad den var tidigare. Jag har själv jobbat inom socialtjänsten. Jag har min tjänst inom socialtjänsten. Frustrationen över en hög arbetsbelastning och över att man inte fick jobba förebyggande så mycket som man ville i stället för med myndighetsutövning fanns även då. Det ska göras prioriteringar hela tiden, men jag tror att det är nödvändigt att jobba i nya konstellationer tillsammans med socialtjänsten ute i kommunerna för att tidigt stävja en dålig hälsa och främja en god psykisk hälsa.

anf.30 Rickard Nordin (C):

Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. Försörjningsstödet är det offentliga samhällets yttersta ekonomiska skyddsnät. Liksom övriga bidragssystem är försörjningsstödet en förutsättning för ett solidariskt samhälle. Samtidigt kan systemen, om de utformas på fel sätt, i stället förstärka utanförskapet i vissa grupper. Personer som får ekonomiskt bistånd i dag befinner sig ofta långt ifrån arbetsmarknaden. En stor del av gruppen långvariga biståndsmottagare utgörs av utrikes födda som ofta saknar nätverk och kontakter. En annan stor del är ungdomar som saknar erfarenhet, inte minst arbetslivserfarenhet, och de har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. För att skapa möjligheter för dem som befinner sig där att komma tillbaka till arbete och egen försörjning behövs det först och främst fler jobb. Men det krävs också insatser för att sänka trösklarna till arbetsmarknaden eftersom de fortfarande är alldeles höga. I stället för att fungera som ett kortvarigt stöd har det ekonomiska biståndet för många blivit en långvarig försörjning vars uppbyggnad på flera sätt har motverkat en väg tillbaka till arbetslivet. Det har i första hand drabbat familjer med knappa marginaler. Det är barn i dessa familjer som ofta brukar beskrivas leva i barnfattigdom. För den som i dag lever med försörjningsstöd och vill prova på att jobba deltid uppstår hundraprocentiga marginaleffekter. Biståndet minskar med precis samma belopp som man tjänar. Det är inte ekonomiskt lönsamt att arbeta några timmar mer per vecka. Samma sak gällde tidigare oavsett vem i hushållet som började arbeta. Även den ungdom som fick ett sommarjobb blev av med sina pengar. Några av dem som står längst ifrån arbetsmarknaden är nyanlända kvinnor och anhöriginvandrare. I AKKA-utredningen lyfter man särskilt fram deras situation. Utredningen kommenterar också den proposition vi i dag debattera. Där står att "med försörjningsstöd blir det inte ekonomiskt lönsamt att ta ett tillfälligt arbete, att utöka sin arbetstid eller att delta i insatser" samt att "regeringens förslag om jobbstimulans inom det ekonomiska biståndet stärker drivkrafterna för arbete i de lägsta inkomstskikten". Där pekas också på vikten av att kommunerna kan anvisa personer till olika typer av kompetenshöjande insatser. Det finns annars stor risk att dessa grupper fastnar i hemmet på grund av både bristande integrationsinsatser och traditionella kulturella könsmönster. Därför är den översyn av riksnormen som regeringen nu genomför viktig. Redan 2007 förändrades detta för de sommararbetande ungdomarna för att de skulle få tjäna ett halvt prisbasbelopp, ungefär 22 000 kronor. Nu dubblar vi de pengarna. Det är en viktig förändring. Det är helt orimligt att barn ska försörja sina föräldrar. Det är också viktigt för att unga människor inte ska fastna i arbetslöshet utan i stället få bra och viktig arbetslivserfarenhet. Den andra förändringen är att ta bort de hundraprocentiga marginaleffekterna. Det innebär att man ska få behålla 25 procent av arbetsinkomsten, och det ska inte räknas av från stödet. Dessa förändringar är viktiga för att bryta människors utanförskap. Barn som växer upp i fattiga familjer har i stort sett alltid en eller två arbetslösa föräldrar. Vi vet att bidragsberoende riskerar att gå i arv. Har dina föräldrar levt långvarigt på försörjningsstöd och/eller varit arbetslösa finns en överrepresentation bland barn som kan hamna i samma situation. Om man verkligen menar allvar med att bekämpa barnfattigdomen måste man rikta förslag mot att fler föräldrar kommer i arbete och får riktade stödinsatser. Då är de här förändringarna nödvändiga. Ett annat steg handlar om att förbättra situationen ekonomiskt på andra sätt, exempelvis genom den höjning av flerbarnstillägget och det särskilda bidraget inom bostadsbidraget som regeringen nyss har genomfört. Dessutom behövs självklart jobbskapande insatser. Där talar vi om ROT-avdrag, RUT-avdrag, sänkt restaurangmoms, sänkt arbetsgivaravgift och ganska mycket annat, alla åtgärder som leder till fler jobb och därmed minskad barnfattigdom. Avslutningsvis vill jag säga att de förändringar som alliansregeringen nu genomför handlar om att ge människor en verklig chans att komma tillbaka till arbete. I stället för att ge upp och stämpla ofta fullt friska människor som hopplösa fall sänder vi nu en viktig signal om att samhället ska hjälpa dessa människor från utanförskap och inlåsning till delaktighet i arbetslivet. Det är på detta sätt utanförskapet - oavsett om det syns i skepnad av barnfattigdom, ungdomsarbetslöshet eller långvarigt bidragsberoende - kan brytas på allvar. (Applåder)

anf.31 Magnus Sjödahl (KD):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. Det är ganska förutsägbart att denna debatt svävar ut till att handla om frågor om arbetsmarknad, socialförsäkring, bostad, utbildning, ja en hel massa olika saker. Arbetslöshet är det huvudsakliga skälet till ansökan om försörjningsstöd. Därför är det viktigaste i ett större perspektiv att det görs mer för att fler ska bli delaktiga på arbetsmarknaden. Där tror jag att vi är väldigt överens. Vi har en arbetslöshet som är ett stort problem, men det finns faktiskt också bristyrken. Man måste kanske vara beredd att söka sig till de sektorer där det finns arbeten och bredda sig såväl branschmässigt som geografiskt. Mitt råd till ungdomar är att se inom vilka sektorer det finns störst möjlighet att få arbete i framtiden och satsa på en utbildning där man har goda chanser att få jobb. Kunskap och kompetens är nyckelfaktorer. En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring är något som för många skulle undanröja behovet av försörjningsstöd. Det är en fråga som vi driver och som många är överens om. Jag hoppas verkligen att vi där kan nå fram till en lösning. Herr talman! Jag är glad att vi i dag har ett förslag på riksdagens bord som handlar om jobbstimulans inom det ekonomiska biståndet. Det är mycket positivt att vi nu undanröjer de effekter som tidigare gjort att incitamenten från att gå från försörjningsstöd till arbete varit små eller till och med obefintliga. Det har ju funnits så kallade marginaleffekter på 100 procent, och det är aldrig bra. Ursäkta, Meeri Wasberg, men det måste alltid löna sig att arbeta och bli självförsörjande jämfört med att bli försörjd genom olika former av bidrag. Det är viktigt att försörjningsstödet inte blir en permanent lösning. Att bryta detta och i stället uppbära lön för utfört arbete är väldigt angeläget. Det ger tillfredsställelse och inre styrka att kunna försörja sig själv. Det är därför detta förslag är så välkommet. Det är ganska kreativt, och det finns kanske lite oortodoxt tänkande i det. Vid en första anblick fanns det dock ett stänk av misstänksamhet från min sida, ska jag erkänna. Jag tänkte: Om man får ett arbete och får lön känns det lite udda att man då ska fortsätta att uppbära försörjningsstöd. Men det är under en övergångstid, och värdet av att gå från försörjningsstöd till arbete är så stort, menar jag, att nästan allt som kan göras för att underlätta det välkomnar vi. En del remissinstanser pekar just på att förslaget innebär en delvis ändrad syn på försörjningsstödet som det yttersta skyddsnätet, men det anförs också att det är av överordnad vikt att det skapas tydliga motiv för den enskilde att lämna bidragsberoendet. En viktig ingrediens i detta är den höjning av unga familjemedlemmars inkomster utan att familjens försörjningsstödsnivå påverkas. Det som kallas fribelopp fördubblas nu från ca 22 000 till 44 000 kronor per år. Det första steget togs redan 2008. Det är demoraliserande att arbeta, få lön och samtidigt uppleva att familjens sammanlagda inkomster blir oförändrade. Det är viktigt för ungdomar att få erfarenhet av arbetslivet och kunna tjäna egna pengar på samma villkor som andra trots att familjen uppbär försörjningsstöd. Jag skulle till och med vilja säga att det är extra viktigt just för dessa ungdomar så att de tidigt får uppleva tillfredsställelsen av att arbeta och få lön för det de presterat. Herr talman! Det här förslaget kan betraktas som ett steg i regeringens så kallade jobblinje. Det är viktigt att så många som möjligt går från det utanförskap det innebär att stå utan ett arbete till att bli delaktig i ett sammanhang. Det betyder mycket för självkänslan, och självförtroendet växer när man känner sig behövd och efterfrågad. Det som också föreslås är att socialnämnden ges möjlighet att anvisa en person att delta i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet oavsett ålder. Den möjligheten finns redan för yngre personer. Syftet är att utveckla den enskildes möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Socialnämnden ska samråda med Arbetsförmedlingen innan beslut om anvisning fattas. I socialtjänstlagen 8 kap. står: "Biståndet ska utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv." Det är precis det som är syftet, att öka möjligheterna att ta sig ur bidragsberoende och kunna leva ett självständigt liv. Sammanfattningsvis är detta ett bra och konstruktivt förslag som jag ser fram emot att vi ska besluta om och kunna börja tillämpa redan i sommar. (Applåder)

anf.32 Meeri Wasberg (S):

Herr talman! När man får en sådan direkt apostrofering känns det nödvändigt att tillrättalägga några saker. Det gläder mig på ett sätt att Magnus Sjödahl i sitt anförande gjorde kopplingen till arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik när han konstaterade att ett av de vanligaste skälen till att människor söker försörjningsstöd är just arbetslöshet. När det sägs att det ska löna sig att arbeta tenderar det att bli lite tramsigt, eftersom det alltid lönar sig att arbeta. I det här specifika fallet justerar man de effekter, skulle jag säga, som den försämrade a-kassan bidragit till. I grunden är det av en mängd olika orsaker som det alltid lönar sig att arbeta, inte minst på grund av det som Magnus Sjödahl sedan kom in på, nämligen vad ett arbete betyder för oss. Det skulle man kunna ha en lång utläggning om, men då räcker inte repliktiden till. Jag skulle vilja ha Magnus Sjödahls reflexion kring den försämrade, förändrade a-kassan och dess betydelse för att vi står i den situation som vi gör just nu och diskuterar de förändringar som vi gör. Du får hemskt gärna också göra en reflexion över den så kallade Landskronamodellen. Även ur ett kristdemokratiskt perspektiv måste det vara intressant att fundera på uttalanden som att människor har få eller inga livsval och vilken betydelse det har för människors möjlighet att kunna växa just som människa och individ och hitta nya arbeten.

anf.33 Magnus Sjödahl (KD):

Herr talman! Som jag sade har marginaleffekterna tidigare varit 100 procent. Det är det vi vill undanröja. Att det alltid har lönat sig att arbeta har inte varit fallet, men de effekterna är vi i det här förslaget överens om att undanröja. Sedan finns det en mängd andra värden som du mycket riktigt påpekar, att det lönar sig på ett mänskligt plan att arbeta och bli delaktig på arbetsmarknaden. Men de rent ekonomiska incitamenten har tidigare inte funnits i lika hög grad som de kommer att göra när vi har förverkligat detta. Att det inte finns några livsval för människor som står utanför arbetsmarknaden tycker jag är väldigt anmärkningsvärt och ett uttalande som jag tar skarpt avstånd från. Människor har alltid livsval. Det är väldigt viktigt att betona att människor har val. Att man skulle betrakta människor som helt passiva och att de inte har någon möjlighet att göra val tycker jag är ett väldigt märkligt sätt att se det på. Sedan minns jag inte vad du mer frågade om. Jag kanske kan gå in mer på Landskronamodellen. Jag tror att det är viktigt att man ställer krav, att man har förväntningar på människor. Det tror jag faktiskt är viktigt. Sedan kan jag inte i detalj, trots att jag kommer från en närbelägen ort, gå in på hur Landskronamodellen fungerar, men jag vill inte säga att det är fel att vi har förväntningar och krav på människor. Jag tror tvärtom att det är ett uttryck för omtanke att vi förväntar oss att människor kan någonting.

anf.34 Meeri Wasberg (S):

Herr talman! En viktig förväntan på alla människor som har arbetsförmåga är naturligtvis att man får möjligheten att använda sig av den arbetsförmågan och att man då deltar i sin egen planering. Det finns mycket forskning som visar att om man själv är delaktig i sin egen utveckling kommer det att ge mycket bättre och mer långsiktiga resultat än om någon annan pådyvlar en olika typer av insatser. Det kan också ha en menlig inverkan på kvaliteten på de här insatserna. Så pass mycket borde ändå vara känt om Landskronamodellen, som vi också har diskuterat till och från under hela den här debatten får man väl säga, att de motprestationer som krävs för att få försörjningsstöd inte tar sikte på vad som är utvecklande för den enskilda individen och inte innebär att man är delaktig i någon individuell planering som syftar till att förbättra ens egna möjligheter att kunna komma i arbete. Av det skälet borde den modellen vara förkastlig för alla partier. Vi kan ta ett litet varv till när det gäller frågan om att det ska löna sig att arbeta. Jag hävdar fortfarande att det alltid i grunden har lönat sig att arbeta. Ett av skälen till att de här förändringarna föreslås nu, där det naturligtvis har funnits en hundraprocentig marginaleffekt, är den försämrade a-kassan som gör att människor som tidigare kanske fortfarande skulle ha befunnit sig i a-kassa och därför ha fått en direkt förbättring av sin ekonomi om de fick ett arbete, även om det var på deltid eller på timmar, i dag inte får det därför att de har fallit ur a-kassan och befinner sig i försörjningsstödet. Därför är synen på a-kassan fortfarande viktig och väsentlig, även om det inte är den som vi i grunden diskuterar i dag. Men den har betydelse för de förändringar som föreslås.

anf.35 Magnus Sjödahl (KD):

Herr talman! Absolut är det så, Meeri Wasberg. Det var därför som jag också i förbifarten nämnde att vi vill göra en allmän och obligatorisk a-kassa, ungefär på samma sätt som att man när man blir sjuk har en sjukförsäkring. Blir man arbetslös bör man omfattas av en arbetslöshetsförsäkring. Jag kan bara hoppas att den socialförsäkringsutredning som nu arbetar kan komma fram till någonting som vi kan få en bred politisk enighet om. Det skulle vara väldigt bra för väldigt många om alla omfattades av en arbetslöshetsförsäkring.