God kvalitet och ökad tillgänglighet inom missbruks- och beroendevården

anf.72 Christer Engelhardt (S):

Herr talman! Det finns i Sverige runt en halv miljon personer med missbruk eller beroende. Majoriteten av dessa, ca 330 000, har alkoholproblem. 30 000 personer har ett dagligt narkotikamissbruk. De allra flesta med missbruk har familj, vilket betyder att ca 20 procent av alla barn och vuxna har det i sin omedelbara närhet. Socialtjänst och sjukvård satsar tillsammans ca 17 miljarder kronor per år på missbruksvården. Det ska jämföras med samhällskostnaderna för missbruk som kan uppskattas till 150 miljarder. Det kostar med andra ord mycket i pengar räknat men framför allt i lidande att inte lösa och ta tag i missbruksproblemen i ett tidigt skede. Missbruksutredningen, som är utgångspunkten i dagens debatt, genomförde en total genomlysning av den svenska missbruksvården. Vi socialdemokrater anser att utredningens slutsatser från år 2011 bör leda till att samhället omprövar en hel del i dagens system som samordnar och förbättrar insatserna mot missbruk. Regeringen har nästan helt missat den chansen och presenterar i propositionen mycket få eller inga förslag på de olika områdena. Vi socialdemokrater anser att propositionen är så ofullständig att den endast kan ses som ett första steg. Vi har därför väckt en inriktningsmotion där vi anger färdriktningen i en rad frågor. Samhällets hjälpinsatser når fortfarande en liten del av alla med beroende. Vi har i dag en otydlig behandlingsorganisation som är ojämn, oförutsägbar och dålig på att ta till sig nya metoder som inte tilltalar brukarna. Behandling mot alkohol- eller narkotikamissbruk bör erbjudas mycket snabbare och vara mer individanpassad än vad som sker i dag. Det ska vara lätt att få vård och stöd på ett tidigt stadium, innan missbruket gått för långt och lett till svåra beroenden och sociala problem. Samhällets förebyggande och tidiga insatser behöver intensifieras exempelvis inom skolan, fältassistenters arbete bland ungdomar med flera. Inom primär- och företagshälsovården bör man tydligare ställa frågor om dryckesvanor och livsmönster. Det behövs en kvalitetsuppbyggnad och långsiktighet i satsningarna för att ge varaktig effekt. Herr talman! De förbättringar som skett har skett trots regeringen, inte på grund av regeringen, ofta till följd av initiativ i kommuner och/eller landsting. De skillnader i vårdutbud som finns mellan olika kommuner och landsting är oacceptabla och indikerar tydligt att staten måste ha ett större samordningsansvar för området. Primärvården behöver ha bättre beredskap att ge insatser till personer med missbruk. Många personer med riskbruk och missbruk har ännu inga sociala problem, och för dem är det orealistiskt att hänvisas till kommunernas socialtjänst för hjälp. Primärvården behöver därför erbjuda snabb hjälp i ett tidigt skede med tillgång till effektiva verktyg i form av strukturerade program för hur man tillsammans med patienten gemensamt kan ta sig an riskbruket och missbruket. Kommunernas insatser behöver utvecklas. Missbruksvårdens kvalitet varierar avsevärt mellan olika kommuner. I vissa delar av landet får missbrukare vänta länge på behandling om de över huvud taget kommer i fråga. Eftersom vårdbehovet hos missbrukare är akut bör målet vara att väntetiden till behandling ska vara mycket kort. När någon är motiverad och vill bryta ett missbruk är det bråttom, annars försvinner tillfället och motivationen. Vi socialdemokrater föreslår att det införs en särskild behandlingsgaranti för missbrukare. Exempelvis är narkotikan kriminaliserad, och slutmålet med narkotikapolitiken är ett narkotikafritt samhälle, och då måste kraven ställas höga på samhällets insatser för dem som vill sluta med sin kriminella aktivitet. Det är ett starkt moraliskt argument för en vårdgaranti som innebär att insatser ska påbörjas snarast när en individ söker hjälp för sitt missbruk. Inom några veckor är det rimligt att vårdinsatser kommer till stånd. Trots att tidiga insatser är mycket kostnadseffektiva förekommer de i förhållandevis liten utsträckning, och variationen mellan kommunerna i kvalitet och utbud är alltför stor. Det är viktigt att kommunerna satsar på att utforma attraktiva insatser så att människor med beroendeproblematik i större utsträckning söker hjälp i ett tidigt skede. Att tidiga insatser inom beroendevården och insatser för personer med svår problematik inte finns i tillräcklig utsträckning brukar förklaras med kommunernas bristande resurser. Det kan även vara svårt att prioritera sådan verksamhet i konkurrens med till exempel skola och äldreomsorg. Det är i dag tyvärr relativt riskfritt att inte tillgodose behov hos människor med beroendeproblematik, för det är en grupp som sällan överklagar. För att kommunerna ska motiveras till att avsätta resurser till kompetensutveckling, bygga upp insatser av hög kvalitet och arbeta aktivt med tidiga upptäckter bör man undersöka möjligheterna till att skapa ekonomiska incitament där en prestationsbaserad ersättning utgår till kommuner med effektiva insatser av hög kvalitet som är attraktiva för brukarna. Genom att inrätta nationella kvalitetssystem, med indikatorer som utformats i enlighet med vad som visat sig ge bäst resultat skulle även kunskapen om vad som fungerar i kommuner med olika struktur öka och goda exempel spridas. Personer med missbruksproblem har i dag i praktiken en svagare ställning än flertalet andra patientgrupper. Genom att snabbt erbjuda vård och skräddarsy behandlingen efter missbrukarens egna behov och önskemål ökar möjligheterna till snabb och lyckad rehabilitering. När beroende och missbruk har pågått under många år har det oftast utvecklats till en livsstil, och det är då nödvändigt med insatser som berör detta. Det behövs då rehabilitering, sysselsättning och psykosocialt stöd. Självhjälpsgrupper som Anonyma Alkoholister och Narkomaner och den idéburna sektorn behöver stödjas, och brukarinflytandet bör lagregleras. Herr talman! På missbruksbehandlingens område krävs att undermåliga vårdalternativ sorteras bort genom en auktorisation och att kvaliteten på vården höjs, liksom att en genomarbetad eftervård erbjuds. Här finns det anledning för staten att satsa särskilda resurser på metodutveckling och utvärdering. För att få fram optimala vårdmodeller bör staten subventionera dessa vårdmodeller inklusive inbyggd forskning så att de får möjlighet att utvecklas. Det får inte heller vara så att narkomanvården bara blir medicinskt inriktad. Den medicinfria narkomanvården i Sverige seglar i motvind. Utifrån ett brukarperspektiv är det viktigt att det vid sidan av den medicinska behandlingen också erbjuds medicinfria vårdalternativ för dem som så önskar. Precis som underhållsbehandling för opiatberoende handlar om mycket långa vårdperioder krävs ofta långvariga stödinsatser för personer som väljer medicinfria alternativ för att dessa ska bli framgångsrika. Den svenska missbruksvården behöver bli mer kunskapsbaserad. Kvaliteten varierar i dag alldeles för mycket. Vi måste vara säkra på att pengarna används rätt. Det gynnar både skattebetalarna och dem som behöver vård. Kunskaper om bra behandlingsmetoder kan användas som underlag för en nationell standard. Missbruksutredningen var inne på rätt väg när man föreslog krav på auktorisation för behandlingshem samt utveckling av kvalitetsregister för att kunna följa upp vårdens kvalitet. Vi socialdemokrater föreslår att det införs auktorisation för personal och vårdhem. Detaljerna för detta måste utredas närmare. Läkare, psykologer, socionomer och vårdpersonal behöver på många områden få en kompetensförstärkning om beroendefrågor. Därutöver behövs specialistutbildning, utökad forskning och start av kompetenscentrum med utbildning för personal som arbetar med personer med beroende och missbruk. Samordningen mellan kommuner och landsting när det gäller missbruksvård måste förbättras för att få till stånd säkra och kompletta vårdkedjor. En bra modell var det tidigare initiativet i tvångsvården Ett kontrakt för livet. Regeringens förslag om att det ska bli lagstadgat krav på att huvudmännen samarbetar genom överenskommelser, exempelvis om gemensamma mål, resursfördelning och stöd till vissa grupper, låter bra, men risken är stor att det i sin nuvarande lösa utformning blir en ny pappersprodukt som påverkar situationen för dagens missbrukare mycket lite. För att undvika att den föreslagna lagändringen bara blir en ny pappersprodukt bör någon form av belöningssystem övervägas för kommuner och landsting som gör rätt, och sanktionssystem för dem som gör fel. Herr talman! Den borgerliga regeringen som tillträdde hösten 2006 lade ned Alkoholkommittén och Mobilisering mot narkotika. Vi tycker att det var ett felaktigt vägval. Den tidigare specialiseringen ledde till ökad kraft i det förebyggande arbetet. Vi anser att den arbetsmodell som befästes i den nyligen antagna nationella ANDT-strategin har lett till att arbetet blivit otydligare och tappat i fokus, tempo och kraft. Vi är beredda att se över den nu gällande organisationen. Regeringen berör inte spelberoendefrågan i propositionen mer än att man kommenterar en remissinstans i frågan, och den fanns inte heller med i direktiven till Missbruksutredningen. Det är beklagligt, eftersom kraven på att kommunerna ska hjälpa personer med spelberoende är stora. När det gäller vård och hjälp till spelberoende behövs mer forskning. Det är högst oklart vad som fungerar och vad som inte fungerar. Risken är stor för att hjälp till spelberoende blir verkningslösa insatser till hög kostnad. Kognitiv beteendeterapi kan minska symtomen på spelberoende, men om det finns långtidseffekter vet vi inte. När det gäller olika psykologiska behandlingar finns det tecken på att motiverande samtal kan minska omfattningen av spelande och penningförluster, men i övrigt saknas underlag för att dra slutsatser. Det är dags att kraftigt stärka forskningen på området. Vi föreslår att man undersöker möjligheterna till att de outhämtade vinster som årligen inte tas ut från Svenska Spel går in i en särskild forskningsfond som administreras av det statliga forskningsrådet FAS. Då kan exempelvis personer göra ett medvetet val att inte hämta ut småvinster och därigenom veta att pengarna går till forskning. Herr talman! Missbruksutredningen har på ett tydligt sätt visat de stora samhällsekonomiska och humanitära vinster som kan göras om missbruksarbetet blir mer effektivt. Vi socialdemokrater hade hoppats mer på regeringens proposition inom detta viktiga område. Med detta vill jag säga att jag självklart står bakom samtliga socialdemokratiska reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 8, 10 och 24. I detta anförande instämde Ann Arleklo och Lennart Axelsson (båda S).

anf.73 Magnus Ehrencrona (MP):

Herr talman! Jag vill inleda genom att yrka bifall till några av våra reservationer. Givetvis står Miljöpartiet bakom alla sina reservationer, men för tids vinnande begränsar jag mig till att yrka bifall till reservationerna 2, 8, 10 och 27. Det behövs förändringar inom missbruksvården. Det vet människor som själva har beroendeproblematik, anhöriga och professionen. Även politikerna inser detta. Ett stort antal utredningar har gjorts, nu senast den mycket omfattande Missbruksutredningen. Utredningen arbetade länge och presenterade flera rapporter, bland andra en som hade till syfte att skapa diskussion. Utredningen lade slutligen fram en genomarbetad slutrapport som innehöll drygt 70 förslag. De flesta kunde inte annat än att känna en viss snopenhet när regeringen flera år senare nu presenterade en påfallande tunn proposition. Där håller vi med Christer Engelhardt. Regeringen kunde ha gjort mycket mer. Det är en proposition där det enda konkreta förslaget till ändring är att det ska föras in en lagparagraf i socialtjänstlagen respektive hälso- och sjukvårdslagen om krav på samarbete mellan landsting och kommun, alltså krav på att en överenskommelse ska ingås om detta, och att organisationer som företräder dem som berörs eller deras närstående, om det är möjligt, bör ges möjlighet att lämna synpunkter på innehållet. Området är för viktigt för att inte större förändringar än så ska föreslås. Det räcker helt enkelt inte med den här framlagda propositionen. Miljöpartiet har lämnat ett antal förslag för en väsentligt förbättrad missbruksvård i Sverige. Jag tänker här beröra några av våra förslag. Tiden medger inte att jag går in på alla förslag. Allra viktigast för att människor inte ska börja missbruka är naturligtvis en aktiv och förebyggande politik. Det handlar om tillgång till vård och behandling, synsätt över huvud taget när det gäller individen och möjlighet att tidigt uppmärksamma problem och tendenser till riskbruk. Alltför ofta kan vuxna redan i förskola och skola ana vilka barn som är på väg att hamna i de här problemen längre fram i livet. Då gäller det att sätta in tydliga stödinsatser och att vuxenvärlden inte ger upp eller blundar. Miljöpartiet bedriver en politik för att varje barn ska ha rätt att bli sett. Det kräver en offensiv skolpolitik, bland annat förbättringar av lärarnas villkor liksom elevernas villkor och en mer tillgänglig elevhälsovård. Det är en viktig pusselbit i detta. Hit hör också ett mänskligare och ur socialt perspektiv mer hållbart samhälle, där människor ska kunna kombinera arbetsliv och övrigt liv utan att det ska gå ut över barnen och deras tillvaro. Vuxna måste ju ha tid för sina barn. Att börja använda droger kan ibland för den unge handla om spänningssökande. Det är ett behov som vi måste kunna kanalisera på andra sätt. Unga har enormt många idéer och en handlingskraft som i mycket begränsad omfattning får utrymme i dagens samhälle. För att tidigt stävja missbruk som påbörjats är det bland annat därför viktigt med tidiga insatser, såsom speciella mottagningar för unga med missbruksproblem. Jag kan nämna att i mitt hemlän Skåne har Miljöpartiet tillsammans med allianspartierna - det är det styre vi har där - börjat satsa på sådana mottagningar. Det är glädjande. Herr talman! Många missbrukare har även psykiska problem. Gränslinjen mellan ett psykiskt sjukdomstillstånd och ett beroende är ofta mycket flytande och skapar stora problem inom psykvården. Det händer att psykiskt sjuka nekas att tas in på avgiftning, liksom drogpåverkade nekas på psykiatriska avdelningar. Då många missbrukare är psykiskt sjuka och ofta påverkade blir resultatet att de som behöver vård inte alltid får den vård de behöver. Frågan om vilken problematik som ska anses vara den huvudsakliga har ofta gjort att människor inte fått behövlig vård utan hamnat mellan stolarna, som man brukar säga. Miljöpartiet anser att denna kombinerade problematik mellan psykisk sjukdom och missbruk behöver lyftas fram särskilt i nationella riktlinjer. Herr talman! Vi vill se en verksam vårdgaranti för personer med missbruksproblem. Frågan om särskild vårdgaranti är dock komplicerad. Som regeringen påpekar omfattas personer med missbruk och beroende redan i dag av hälso- och sjukvårdens vårdgaranti. Samtidigt kan det konstateras att den vårdgarantin knappast är utformad på ett bra sätt för gruppen. Kontakt med primärvården ska erbjudas samma dag, besök hos läkare i primärvården inom sju dagar och besök inom den planerade, specialiserade vården inom 90 dagar efter remiss. Och behandling ska inledas 90 dagar efter att vårdgivaren beslutat att erbjuda behandling. För den som missbrukar är motivationen avgörande för att kunna ta emot behandling, precis som Christer nämnde tidigare. Därför är det helt centralt med en vård som kan vara flexibel och tillgänglig när den enskilde söker hjälp. Motivationsarbete måste också kunna göras från profession, arbetsplatser och anhöriga med en vetskap om att den enskilde verkligen ska kunna få vård den dag individen är redo, så att säga, att ta emot den. Vad vården innehåller är givetvis skiftande beroende på behovet av avgiftning eller inte och vilken karaktär missbruket har i övrigt. Missbruksutredningen föreslog en förstärkt vårdgaranti på 30 dagar för personer med missbruk eller beroende, med brasklappen att akuta behov skulle tillgodoses genast. Inom den givna tiden var tanken att landstingen skulle vara skyldiga att tvärprofessionellt utreda och inleda behandling. Utredningen föreslog också att kommunen skulle erbjuda den som behöver psykosociala insatser på grund av sitt missbruk en individuell plan inom 30 dagar. Vi anser att en särskild vårdgaranti behövs. Däremot anser vi att frågan behöver analyseras ytterligare så att det här utformas på ett sätt som verkligen fungerar ändamålsenligt. Det måste i realiteten vara en vårdgaranti som innebär en trygghet för den enskilde och dennes anhöriga. Det får inte riskera att bli en pappersprodukt. När det gäller vår närmaste omgivning kan man nämna att Danmark har en garanti på 14 dagar och Norge på 30 dagar, vilket det refereras till i utredningen. Vi anser att regeringen bör göra en fördjupad utredning och återkomma med ett avvägt förslag som tar hänsyn till de erfarenheter som gjorts i våra grannländer och på andra håll. De farhågor som kommit fram i en del av remissvaren ska självfallet beaktas, så att man kan förebygga fallgropar som kan finnas. Centralt är naturligtvis att den enskildes rättigheter ska bli bättre - det vill vi alla - och inte försämras i förhållande till vad som gäller i dag. Vi instämmer också med såväl Socialstyrelsen som Malmö högskola som framhåller att en stärkt ställning för individen bör innebära att den enskilde i möjligaste mån ges tolkningsföreträde i fråga om sitt eget behov av vård och behandling. Missbruksutredningen föreslog att ansvarsfördelningen mellan huvudmännen delvis skulle förändras, så att landstinget skulle ha ansvar för såväl tillnyktringsverksamhet som abstinensvård och behandling, såsom huvudman för hälso- och sjukvården. Förslaget var att kommunen skulle ansvara för psykosocialt stöd samt stöd till boende, sysselsättning och försörjning. Vi från Miljöpartiet delar denna bedömning. Det faktum att beroende är ett sjukdomstillstånd är numera vedertaget på ett annat sätt än det har varit tidigare. Det har gjort det mindre stigmatiserande att vända sig till vården för hjälp med missbruk. Forskningsresultat i utredningar visar också att nio av tio personer med missbruk eller beroende helst skulle vilja söka hjälp hos hälso- och sjukvården. I dagsläget varierar sjukvårdshuvudmännens ansvar stort i olika delar av landet och vilken missbruksvård som där bedrivs. Det är i sig mycket otillfredsställande att situationen därmed är så ojämlik. Med ett tydligt ansvar skulle situationen kunna förändras och mer jämlik vård kunna erbjudas över landet. Kommuner har traditionellt fokuserat på andra faktorer, inte minst psykosociala, vilket kan upplevas som ett stöd, men ibland kan det upplevas som skuldbeläggande för den enskilde. Vi tycker helt enkelt att det är en rimlig förändring i tiden att hälso- och sjukvården får detta tydliga behandlingsansvar. Vi menar att förändringen av de flesta kommer att upplevas som både begriplig och följdriktig. Regeringen menar att socialtjänsten bör göras mindre stigmatiserande genom att poängtera lättillgänglig information om hur missbruks- och beroendevården är organiserad lokalt och genom information till särskilda målgrupper. Vi från Miljöpartiets sida tror inte att det räcker. Bland remissvaren har en farhåga framförts om att den medicinska synen skulle bli förhärskande på missbruksvården och behandlingen med en sådan här förändring. Det vore naturligtvis olyckligt. Visst kan vi till viss del förstå den farhågan. Samtidigt menar vi dock att hälso- och sjukvården har en bredare roll och funktion i samhället. Den hälsofrämjande delen och helhetssynen på människan har blivit alltmer självklar, inte minst genom samarbete mellan olika yrkeskategorier. Miljöpartiet vill att denna utveckling drivs på ytterligare, i den förändring vi föreslår. Genom rätt förebyggande och hälsofrämjande insatser minskar behovet av dyra behandlingar över huvud taget på sikt. Primärvården har till exempel en stor potential när det gäller att tidigt uppfatta och fånga upp alkoholproblem och sätta in rätt stöd i tid. Det är en uppgift som kan utvecklas. Regeringen har i propositionen landat i att inte vilja förändra huvudmannaskapet för behandlingen av missbrukare. Vi gör alltså en annan bedömning. Att låta sjukvårdshuvudmannen ta över ansvaret för behandlingen från kommunerna menar vi kommer att göra att långt fler söker hjälp och att vård och behandling kommer att utvecklas över hela landet. Tillgängligheten i dag är inte så god i förhållande till det antal som har en problematik med missbruk. Ett förstärkt ansvar för landstingen skulle kunna underlätta utvecklad valfrihet för den enskilde, vilket vi också har förslag om. Råkar man bo i en liten kommun är det inte rättvist att man ska vara beroende av den snäva socialbudget som det ofta kan vara tal om. Lägger man ansvaret på landstinget skulle man förmodligen få det mer jämlikt ur den aspekten, när det gäller valfriheten. Valfriheten är något som brister i dag. Det finns en begränsad möjlighet till valfrihet. Att bli hänvisad till en verksamhet utan valmöjlighet är ett förlegat förhållningssätt som kan upplevas som disciplinerande för den enskilde och som knappast understöder tanken på den enskilde som en fri, tänkande individ, som bör bli bemött utifrån respekt, trots missbruksproblematiken. Man är ju en individ med samma rättigheter oavsett om man har det. Vi ska inte ha en moraliserande mentalitet i systemet. Vi anser därför att regeringen bör återkomma med förslag om hur valmöjlighet för den enskilde inom missbruks- och beroendevården ska kunna tillgodoses tydligare. Herr talman! En god valfrihet förutsätter också kvalitet bland de alternativ som skattepengarna går till. Annars får vi en väldigt märklig effekt. Missbruksutredningen har ägnat stor energi åt området utbildning, forskning, kompetens och spridning av kunskap. Men regeringen har knappt berört detta, trots att det är så grundläggande för att lyfta kvaliteten i hela missbruksvården, vilket måste vara vår gemensamma ambition över huvud taget inom politiken. Vi anser därför att regeringen bör återkomma med en strategi för förstärkt forskning, utbildning, vidareutbildning och kunskapsspridning i missbruks- och beroendevården med utgångspunkt i de förslag som beskrivs i kap. 6 i Missbruksutredningen. Vi instämmer i utredningens bedömning att kvalitetskraven på behandlingsenheterna bör utvecklas och tycker att det är bra att Socialstyrelsen ska utreda frågan närmare. Regeringen är dock otydlig när den anger att Socialstyrelsen kan komma att få i uppdrag att närmare utreda behov och möjligheter att utveckla ett system för auktorisation, alternativt skärpta tillståndskrav, för behandlingsenheter. Vi anser att Socialstyrelsen ska få ett tydligt sådant uppdrag.

anf.74 Per Ramhorn (SD):

Herr talman! Vi sverigedemokrater anser att det är viktigt att förbättra tillgängligheten för personer med missbruks- eller beroendeproblem. Vi vill se en vård som har hälsa och helhetssyn som mål och där individens behov står i centrum. Oavsett vårdbehov och livssituation ska människor kunna lita på att de får den vård som de behöver. Varje människa har rätt att leva i ett samhälle som främjar hälsa, med tillgång till god, säker och välfungerande vård. I dag avgörs tillgången till vård och behandling i hög grad av i vilken kommun eller vilket landsting som en person med missbruksproblem råkar bo i. I vissa kommuner och landsting saknas ett grundläggande utbud av behandlingsinsatser. I andra kommuner och landsting finns ett grundläggande utbud, fast tillgängligheten är begränsad. Detta är inte acceptabelt. Herr talman! En effektiv missbruksvård kräver flera olika steg som löper parallellt, utifrån en genomtänkt strategi och helhetssyn med en tydlig ledning från en aktör och tydliga ansvarsroller för vem som ska göra vad. Vi anser att ansvaret för vården av missbruk bör vara förbehållet landstinget. Nästan samtliga andra europeiska länder har låtit sjukvården ta över huvudansvaret för behandling av missbruk. Fördelen med att lyfta missbruksvården till landstinget är att man har bättre förutsättningar att garantera individen en likvärdig vård oavsett var i landet personen bor. Därför anser vi att det bör införas i en ny lag. Herr talman! Sverigedemokraterna anser också att förebyggande arbete ska tillåtas mer aktivt i skolorna. Vi anser att skolan är en viktig arena för förebyggande och tidiga insatser mot ungas missbruk. Forskning visar att undervisning och information om droger, som länge varit skolans främsta insats, har begränsade effekter. Av större betydelse är arbetet för ett bra skolklimat och en policy och handlingsplan som talar om hur skolan ska upptäcka, ingripa och agera mot elevers missbruk. Dessutom anser vi att frivilliga, slumpmässiga drogtester är en viktig del av det förebyggande arbetet i skolan. Utredningens förslag om sprututbytesverksamhet är vi sverigedemokrater tveksamma till. Utvärderingar av denna verksamhet visar på olika resultat utifrån vem som företräder vilken sida. Det finns argument både för och emot sprututbyte. Tyvärr måste man också erkänna att forskningsläget är väldigt oklart. Studier och rapporter av kunskapsläget kommer till olika slutsatser. Det beror delvis på att det finns metodproblem som gör det svårt att dra säkra slutsatser. Men en sak kan man konstatera: Det finns inga vetenskapliga bevis på att sprututbyte verkligen är effektivt för att minska smittspridningen. En del studier pekar på indicier i den riktningen, men några säkra belägg finns inte. Då kan man undra: Är det här så viktigt? Ja, vi anser det, därför att det finns andra studier som pekar på allvarliga risker och negativa effekter av sprututbyte. Blodöverförd smitta är inte den enda risken i sammanhanget. Man ska komma ihåg att det är livsfarligt att injiciera narkotika i blodomloppet även om sprutan är ren. årligen dödas uppåt 400 människor i Sverige av detta. Vi anser att den enda humana inställningen är att verka för att så få som möjligt i vårt samhälle blir narkotikamissbrukare och att så många som möjligt av dem som ändå blir det får effektiv hjälp att sluta. Det måste vara vår huvudinriktning - inte att på olika sätt underlätta ett fortsatt missbruk. Till sist, herr talman, vill jag yrka bifall till våra reservationer 3, 16, 25 och 31.

anf.75 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 5, 8, 14 och 24. Sedan vill jag säga att det är roligt att se statsrådet Maria Larsson här i kammaren. Det var rätt länge sedan vi hade någon av ministrarna med på socialutskottets debatter. Herr talman! I ett solidariskt välfärdssamhälle ska det vara en självklarhet att människor som har ett riskbruk får stöd att bryta detta innan det utvecklas till ett nedbrytande missbruk. Det ska vara självklart att kvinnor och män som är beroende och har fastnar i missbruk av alkohol, narkotika, läkemedel eller dopningsmedel, som är ett hot mot deras hälsa och förstör deras liv, ska få en bra vård, så att de kan rehabiliteras från sitt missbruk. Det är inte bara de som får sina liv förstörda, utan det är många människor runt omkring. Det är barn som får växa upp med föräldrar med missbruk. Det är föräldrar till barn med missbruk. Det är vänner och andra släktingar. Ja, det är många som berörs när missbruksvården inte fungerar tillräckligt bra. I dag beror det alldeles för mycket på var du bor, i vilken kommun och vilket landsting du bor i. Det är inte rimligt med så stora skillnader som finns i dag. Det är inte heller rimligt att man på vissa håll kan få vänta på insatserna för länge och att det på andra håll erbjuds bara ett behandlingsalternativ i kommunen, att sprututbytesprogram finns i bara några få delar av landet och att människor dör när de stängs av från substitutionsbehandling. Därför tror jag att många var glada när regeringen tillsatte Missbruksutredningen våren 2008. Nu undrar jag lite: Varför tillsatte man en utredning som skulle titta över hela missbruks- och beroendeområdet när man sedan inte tar hand om resultatet? Det hoppas jag att statsrådet kan svara på när hon ska tala efter mig. Av alla de 70 förslag som lades fram är det ett som har blivit mycket tydligt framlagt, att man, som det har sagts här tidigare, i lagstiftningen ska skriva in att kommuner och landsting ska vara skyldiga att göra överenskommelser om samarbete när det gäller människor i missbruk. Det är ett förslag som vi tycker är bra. Vi har absolut ingenting emot det. Men det räcker inte om man vill höja kvaliteten och ambitionerna när det gäller missbruksvården i vårt land. Utredningens mest kontroversiella förslag var att flytta huvudmannaskapet, alltså att flytta ansvaret för behandling från socialtjänsten och lägga behandlingen helt och hållet hos hälso- och sjukvården. Många remissinstanser har haft synpunkter på detta. Där delar vi regeringens syn. Vi skulle inte vilja göra denna förändring. Vi ser risk för att kompetens och kunskap försvinner, att uppbyggda system för behandling slås sönder och att en omorganisation gör att man tappar fart. Enligt socialtjänstlagen kan man överklaga besluten. Det kan man inte enligt hälso- och sjukvårdslagen. Vi ser en risk för medikalisering av behandlingen och att nya gränser skulle uppstå i fråga om det som skulle vara kommunens ansvar, nämligen att ge rehabilitering, socialt stöd, vardagsliv i boende och annat. Vi ser också en risk för dem som har det tyngsta missbruket, de som inte aktivt söker någon vård och hjälp. Men att man inte flyttar på behandlingsansvaret innebär inte att man inte ska göra något. Vi tror att man i stället ska satsa och att staten ska stimulera till integrerade mottagningar där både hälso- och sjukvården och socialtjänsten finns, där man kan få kompetensen från båda hållen. Det kanske känns mycket lättare att uppsöka dessa mottagningar än ett socialkontor. Här ska man kunna erbjuda olika behandlingsinsatser. Inte minst för mindre kommuner som inte har så mycket resurser till detta skulle detta kunna innebära att de får olika behandlingsalternativ att välja mellan. Att fastna i ett missbruk handlar om många olika saker. Det handlar om livssituationen. Man kanske har med sig det från familjen, och man kanske är mer sårbar för att fastna i ett missbruk. Men vi vet också att till exempel hög ungdomsarbetslöshet är kopplad till ökade risker för missbruk bland ungdomar. Jag skulle vilja säga att några av de viktigaste förebyggande insatserna som vi i Vänsterpartiet föreslår är bland annat en garanti för arbete, praktik, lärlingsplatser, utbildning och arbetsmarknadsåtgärder till alla ungdomar som är arbetslösa. Mottagningen Maria Ungdom här i Stockholm jobbar med ungdomar som har missbruksproblem. Man arbetar både med behandling och med forskning. Där finns både socialtjänsten och Stockholms läns landsting med. Man berättar att när det gäller ungdomar är det inte missbruket som är i centrum utan det är hela situationen för ungdomarna. De kommer ofta från familjer med problem. Det funkar inte i skolan, de mår psykiskt dåligt, och de har fysiska hälsoproblem. Det gäller här att ha en helhetssyn. Här är vi inne på tidiga insatser. Redan i förskolan när man ser att barn behöver stöd ska skolan kunna ge stöd till alla elever och ha en tvärprofessionell helhetssyn. Vi tror att Maria Ungdom som ett nationellt kompetenscentrum skulle kunna tillföra mycket när det gäller kunskaper, erfarenheter, behandling och forskning i fråga om ungdomar. Vi har i flera år avsatt pengar för att göra Maria Ungdom till ett nationellt kompetenscentrum. Vi i Sverige är ganska bra på förebyggande arbete när det gäller både alkohol och narkotika. Men vi har nog inte varit det på läkemedelsområdet. Men vi är inte lika framgångsrika när det gäller vård och behandling och när det gäller dödlighet vid narkotikamissbruk. Här tycker jag att det behövs fler åtgärder. Det behövs en ökad tillgång till vård och behandling. Liksom Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle vi vilja att man utreder en vårdgaranti. Man behöver tittar mer på den. Vi tror att vi har mycket att lära av Danmark. Jag hörde också att någon sade att vi ska titta på Norge. Det handlar också om att se i vilken situation vuxna och unga är i. Kan man behöva göra ännu fler snabba och akuta insatser? Man ska självklart ha akut hälso- och sjukvård när det är omedelbar fara för hälsa och liv. Människor i missbruk har inte någon hög status i samhället. När det är ont om pengar i landsting och kommuner är det inte denna grupp som man prioriterar. Därför tror jag att en förstärkt vårdgaranti skulle kunna betyda mycket för att höja kvaliteten på missbruksvården. Jag vill därför fråga statsrådet: Ska vi inte titta på hur det är i Danmark, där man nu säger att fler människor nu söker vård och får vård snabbare? Är det inte idé att göra något också i vårt land? Substitutionsbehandlingen, eller läkemedelsassisterad behandling, är mycket ojämn. Det bör den inte vara. Den gör att många människor som har haft till exempel ett tungt heroinmissbruk kan leva ett liv igen. De kan fixa bostad, en del har börjat utbilda sig, de kan återknyta kontakterna med barn, en del kan börja jobba, och de behöver inte ägna sig åt kriminalitet eller prostitution för att finansiera sitt missbruk. Därför är det mycket viktigt att dessa människor har tillgång till läkemedelsassisterad behandling. Detta måste också kombineras med psykosocialt stöd. Det tycker jag är en självklarhet. Men då behöver man ser över den spärr som nu finns, alltså att människor stängs ute av andra skäl än medicinska. De kanske har fått ett återfall. Då får de en karenstid innan de får återgå till programmet. Detta leder till att man tvingar ut människor i prostitution och kriminalitet, men de riskerar också en högre dödlighet. Detta vill jag ställa en fråga om. Är det inte dags att ge Socialstyrelsen i uppdrag att se över de riktlinjer som man har i denna fråga? Sverigedemokraterna var inne på sprututbytesprogram. Jag tror inte att det är så många i forskningsvärlden som skulle hålla med Sverigedemokraterna. Missbruksutredningen har skannat av forskningen både internationellt och i Sverige ganska rejält. Det finns faktiskt stöd för sprututbytesprogram. Det finns det på flera plan. Det är i första hand en hälsopolitisk åtgärd. Det är ingen som har kunnat visa att fler människor börjar använda narkotika därför att man ser till att de som är i ett beroende får rena sprutor. Det minskar alltså smittspridningen. Men det är också en kontaktyta som har gjort att man i Finland har kontakt med oerhört många fler människor i missbruk regelbundet än vad vi har i Sverige. Man kan då motivera till behandling och annat. Det finns alltså dubbla funktioner här. Självklart ska man inte bara byta sprutor. Här ska det finnas medicinsk personal, psykologer, kuratorer och gynekologer. Jag vet att man har det i Malmö. Man har utvärderat detta och sett att man har haft mycket bra erfarenheter nere i Malmö och Lund som har hållit på länge. Men om vi ska få detta måste vi ändra lagstiftningen. Nu är det så att landstingen ska ansöka, men den kommun där detta ska ske kan lägga in veto. Det är en av anledningarna till att vi har detta i Skåne och först nu fått detta på försök i Stockholm. Vi föreslår en sådan ändring av lagstiftningen. Det gör även Socialdemokraterna. Jag tror att Miljöpartiet egentligen är med på det också. Jag skulle vilja höra hur statsrådet ställer sig till detta. Är det inte bra att vi får sprututbytesprogram utifrån en hälsopolitisk aspekt? Att lämna ett missbruk innebär att man ändrar hela sitt liv: nya vänner, ofta ny bostad, rehabilitering, något att göra, återknyta kontakter med anhöriga och andra. Därför är det så viktigt att kommunernas arbete stöds. Bostad först tycker vi är en mycket bra inriktning. Sociala kooperativ har varit mycket viktiga för många människor. Där har man kunnat bygga upp ett helt nytt liv. Brukarinflytande är också oerhört viktigt. Man ska ha ett stort inflytande över behandlingen. Det är då behandlingen blir riktigt bra. Man har i många fall ganska goda kunskaper om vad man själv behöver. Kvinnor med beroende har faktiskt inte alltid samma behov av stöd som män. Ofta har de börjat tidigare, sökt vård senare, är sjukare både fysiskt och psykiskt, har använt tyngre droger, varit utsatta för våld och sexuella övergrepp och har gjort självmordsförsök i högre utsträckning. Det är de som bär och föder barnen, och ofta har de omhändertagna barn. Detta gör att det måste finnas kunskaper om hur man ska möta dessa kvinnor i deras livssituation med deras erfarenhet och deras utsatthet om de ska kunna få den hjälp som de behöver. Kvinnor i missbruk är också mycket våldsutsatta. När det gäller skyddet till kvinnorna i missbruk som är våldsutsatta finns det mycket att önska på sina håll. De kan få höra att de får sluta med sitt missbruk. Vi i Vänsterpartiet har i flera år avsatt pengar till resursjourer för kvinnor. Till slut, herr talman, vill jag säga att en väl utbyggd generell välfärd och en effektiv politik för att minska arbetslöshet och utjämna klyftor är bland de viktigaste sakerna för att bekämpa missbruk. En skola som inte sorterar elever i A- och B-lag och där man har chans att bli sedd och lyckas, tidiga insatser till barn och förebyggande insatser är naturligtvis jätteviktigt. Primärvården måste också utnyttjas mycket bättre, liksom skolan och skolans elevhälsovård. Det är väldigt viktigt att få tag i riskbruket innan det blir missbruk, men vi måste också kunna erbjuda de människor som har fastnat i missbruk och beroende ett värdigt liv och vård- och behandlingsinsatser när det behövs - inte bara en gång utan igen och igen, tills man faktiskt klarar sitt liv. Människor ska bemötas med respekt, inte moraliserande. De ska ha ett stort inflytande över sitt stöd. Det behövs ett större statligt engagemang; jag saknar faktiskt det jobb Mobilisering mot narkotika gjorde, till exempel. Vi behöver förändra lagstiftningen på flera områden. Vänsterpartiet har den politiken, och jag tycker att vi kan se att det finns en ganska stark vilja gemensamt mellan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet i frågan. Jag skulle nog vilja avsluta med att ställa ett par frågor till statsrådet. Det är egentligen samma sak som Christer Engelhardt sade i början: Är det här ett första steg? Kommer man att göra mer med förslagen i Missbruksutredningen, eller är det här vad det bidde av alla de 70 förslagen?

anf.76 Statsrådet Maria Larsson (KD):

Herr talman! Missbruks- och beroendevården är precis som äldreomsorgen och sjukvården en del av vårt välfärdssystem, men det är få andra välfärdsinsatser som i lika hög grad präglas av en så sammansatt problematik. Det är ofta sociala, psykiska och somatiska behov som ska tillgodoses i en fungerande och stöttande kedja. Missbruksvården möter också människor med olika typer av problem. En del är socialt väletablerade, och andra lever i en socialt sett mycket utsatt situation. Regeringens proposition är en del i ambitionen att utforma vården och det sociala stödet för att möta allas behov. Missbrukarvården ska vara lättillgänglig, attraktiv och möta individen när motivationen och kraften till förändring finns där. Missbruks- och beroendevården måste också kunna erbjuda ett brett spektrum av vård- och stödinsatser. Herr talman! Missbruksvårdsutredningen gav ett omfattande och viktigt bidrag till utvecklingen av regeringens politik. Oppositionen verkar inte förstå att den här propositionen först och främst är en form för att hantera de lagstiftningsmässiga aspekterna på utredningens förslag. Stora delar av de förslag som rör utveckling, kompetens och prevention hanteras inom ramen för regeringens ANDT-strategi, med årliga åtgärdsprogram som föreläggs riksdagen. Mycket av arbetet påbörjades också redan under Missbruksutredningens arbete. Oppositionens roll är att kritisera. Jag är fullt medveten om det, men ert budskap i dag är en överdriven eländeskatalog. Det känns som att ni inte har sett, inte har läst och inte har tagit till er den utveckling som faktiskt har skett sedan 2006. Mycket av det som har skett är initierat av regeringen. Vi har under flera år utvecklat missbruks- och beroendevården i samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting. Detta utvecklingsarbete har bidragit till ökad tillgänglighet, ökad kvalitet och mer kunskapsbaserade insatser. Det här avspeglar sig också i Socialstyrelsens rapporter och öppna jämförelser. Det är bara att läsa. Till framstegen hör också Socialstyrelsens riktlinjearbete, där vi även hade ett omfattande utbildningspaket, liksom naturligtvis det stora arbete vi gör inom ramen för Kunskap till praktik. Det är fräckt av Socialdemokraterna att påstå att det händer saker trots regeringen, för det är faktiskt så att det är regeringen som har finansierat och initierat det utvecklingsarbete vi gör tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting. Till framstegen hör även den utbyggnad vi har kunnat se när det gäller underhållsbehandling för opiatberoende personer. Missbrukarvården har alltjämt brister - det är jag den första att tillstå - men mycket har blivit bättre. Med den här propositionen vill regeringen ta ytterligare steg mot en positiv utveckling genom att skapa rätt förutsättningar för kommuner och landsting. Herr talman! En skyldighet i lag att ingå överenskommelse tydliggör och förstärker huvudmännens ansvar på området. Det praktiska arbetet i kommuner och landsting kräver att man har gemensamma mål, en gemensam resursfördelning och ett samarbete kring vissa grupper. Då kan både förtroendevalda och andra beslutsfattare skapa ordning och reda när det gäller samverkan och ansvarsfördelning, så att människor inte ramlar mellan stolarna. Överenskommelserna ska även kunna innefatta och involvera andra aktörer, som Kriminalvården och Statens institutionsstyrelse. De ska också på ett särskilt sätt uppmärksamma de särskilda behov som olika grupper har och som kan variera mellan olika delar av landet. En sådan grupp är personer med missbruksproblematik, vilka kan bli föremål för kriminalvård eller tvångsvård enligt LVM och LVU. Här krävs särskilda insatser. Detsamma gäller personer med missbruk eller beroende och samtidigt en psykiatrisk eller somatisk diagnos. Vi har i dag på lokal nivå erfarenheter av överenskommelser mellan huvudmän. De har skett på frivillig grund inom ramen för arbetet i Kunskap till praktik. De här överenskommelserna har varit väldigt framgångsrika. De har lyfts fram av både kommuner och landsting - inte minst i remissvaren på utredningen, där man säger att det här har varit betydelsefullt för att man ska kunna komma ett steg framåt när det gäller att utveckla kvaliteten i missbruks- och beroendevården. Den har tack vare de frivilliga överenskommelserna påtagligt förbättrats. Nu gör vi dem lagstadgade så att alla ska arbeta med de här förutsättningarna, och vi har satt ramar för hur arbetet ska ske. Herr talman! I våra överväganden av utredningens förslag om förstärkt vårdgaranti - låt mig säga att vi tänkte mycket på detta - har vi varit angelägna om att få en aktuell bild av hur det förhåller sig med väntetiderna. Socialdemokraterna ifrågasätter i sin motion att väntetiderna har förbättrats. Jag undrar vad för statistik de har tillgång till som jag uppenbarligen inte har. När vi går efter det som finns av tillgänglig statistik, både när det gäller socialtjänst och all beroendevård, och när vi tittar på de öppna jämförelserna och senaste data kan vi se att en övervägande majoritet - 75 procent - av kommunerna och 85 procent av beroendemottagningarna erbjuder ett personligt möte inom 7 dagar. I princip samtliga erbjuder det inom 14 dagar. 75 procent av beroendemottagningarna upprättar en individuell plan inom två veckor. Samtliga gör det inom fyra veckor. Vårdgarantin är redan uppfylld. Tillgängligheten har förbättrats och är över lag god. Det finns betydande problem när det gäller tillgänglighet till substitutionsbehandling i vissa landsting. Därför har vi gett ett tydligt uppdrag till Socialstyrelsen att se till att tillgängligheten ökar där det i dag brister. Herr talman! Utredningen föreslog också ett auktorisationssystem för att säkerställa kvaliteten på HVB. Socialstyrelsen å sin sida framhöll i sitt remissvar att särskilda krav i tillståndsgivningen vore en bättre väg att gå. Regeringen delar tillsammans med er bedömningen att kvalitetskraven inom HVB behöver tydliggöras och stärkas. Socialstyrelsen har därför fått i uppdrag att titta över förutsättningarna för antingen utökade kvalitetskrav för tillstånd alternativt ett auktorisationssystem för HVB när det gäller personer med missbruks- och beroendeproblematik. Uppdraget är givet. Ett område där kunskapen särskilt behöver utvecklas är läkemedelsassisterad behandling av opiatberoende. Socialstyrelsen kommer därför att få utreda förutsättningarna för nationell data om patienter med läkemedelsassisterad behandling. Vi behöver mer kunskap på det här området. Vi behöver få fördjupad kunskap om den narkotikarelaterade dödligheten, som bekymrar mig mycket. Vi behöver titta på hur läckagerisken som kopplas till dessa läkemedel ser ut. Därför ger vi Socialstyrelsen ett sådant uppdrag. Herr talman! En viktig utgångspunkt för regeringen har varit att inte skapa särlösningar. Vi vill tvärtom säkerställa samma ställning och samma tillgång till vård för personer med den här problematiken som för andra patient- och klientgrupper. Lika viktigt är det att kvinnor och män med missbruk eller beroende självklart ska omfattas av samma regler när det gäller kvalitet och kompetens. De ska bemötas på ett lika respektfullt sätt som alla andra patienter. Min förhoppning är att alla som har ett ansvar och ett intresse för missbrukarvårdens utveckling kan samarbeta om de brister vi ser. Vi är inte på långa vägar klara med det förbättringsarbete som måste genomföras, men låt oss betrakta de framsteg som har gjorts. Den nu föreslagna lagstiftningen kommer att ta oss ytterligare steg på den vägen. (Applåder)

anf.77 Christer Engelhardt (S):

Herr talman! Eftersom statsrådet inte var här när jag började mitt anförande vill jag passa på att välkomna henne till debatten. Vi kritiserar statsråden när de inte är här, men det är lämpligt att också välkomna statsråden när de är här. Statsrådet besvarade mycket av oppositionens inlägg med att säga att vi presenterar en "eländeskatalog". Statsrådet säger att propositionen är en del och att man ska se över lagstiftningen. Sedan skjuter man över allting annat till ANDT-strategin och ANDT-arbetet och säger att man ska komma med årliga rapporter. Det är gott och väl att komma med årliga rapporter, men vi vill också se konkreta resultat av den politik som man nu talar så varmt om att man vill förbättra. Det är väl inte så konstigt när det tillsätts en utredning som jobbar i tre år och lämnar 70 förslag. Man ska se över socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen samt psykiatrisk tvångsvård när det gäller missbruks- och beroendevård. Man lämnar en diskussionspromemoria, ett delbetänkande och ett slutbetänkande. Då är det klart att vi förväntar oss att det ska tas ett rejält helhetsgrepp om dessa viktiga frågor. När vi nu får propositionen på bordet omfattar den ungefär 50 sidor. Vi är i så fall inte ensamma om denna "eländeskatalog". Det var många i det ideella Sverige och verksamma inom behandling, vård och omsorg som lyfte på ögonbrynen och var otroligt förvånade. Är det här en inriktning, ett steg, och kan vi förvänta oss mer kraftfulla, skarpa förslag från regeringen?

anf.78 Statsrådet Maria Larsson (KD):

Herr talman! Jag förväntar mig inte att alla som är verksamma i missbruks- och beroendevården läser regeringens ANDT-strategi, men jag förväntar mig faktiskt att riksdagsledamöter gör det. Uppenbarligen har Christer Engelhardt inte sett att den årliga redovisningen innehåller inte bara en redovisning av vad som är uppnått utan också inriktningar och beslut inför framtiden. Det är så vi lägger upp denna strategi, och vi har satt pressen med årliga redovisningar på oss själva för att det ska vara ordentlig fart i arbetet. Det är ett väldigt omfattande arbete, och jag hoppas verkligen att Christer Engelhardt tar sig tid att läsa det. Ja, det var 70 förslag i Gerhard Larssons utredning. Många av dem knöt an till huvudmannaskapsförändringen, och jag har inte uppfattat att Socialdemokraterna heller var beredda att gå på den linjen. Det var ett väldigt blandat remissutfall. Låt mig fråga Christer Engelhardt något om Socialdemokraternas motion som har förvånat mig mycket. Det är en väldigt hög debatton, och det har också varit en ganska hög svansföring i Christer Engelhardts inlägg i dag. Men när jag läser motionen tycker jag att man på punkt efter punkt verkar leva kvar i det förgångna. Den är dessutom full av sakfel, som utmärker delar av argumentationen. Man avfärdar den statistik som tagits fram av Socialstyrelsen som felaktig. Man föreslår en särskild behandlingsgaranti som vi egentligen redan har i dag - 30 dagar uppfyller alla, precis som jag presenterade. Kunskap till praktik säger man har skett lokalt, trots att regeringen inte har gjort något. Så är det inte alls - det är rena lögner. När det gäller spärrtiden har vi redan gett ett uppdrag till Socialstyrelsen. Kontrakt för livet avslutade vi precis enligt den plan som Socialdemokraterna hade. Och låt mig ställa en fråga om Mobilisering mot narkotika. Vad min företrädare Morgan Johansson skriver om det ska jag be att få återkomma till.

anf.79 Christer Engelhardt (S):

Herr talman! Det var jag som begärde replik på Maria Larssons anförande, och då ställer jag frågor till Maria Larsson och hoppas att hon ska svara på mina frågor. Vår motion är en inriktningsmotion. Vi har varit tydliga och sagt i den att vi har ambitionen att ta ett större grepp om de här frågorna när vi kommer till regeringsmakten 2014 än vad regeringen har lyckats presentera i den tunna proposition som Maria Larsson nu har lagt på riksdagens bord. Vi bygger mycket av vår politik på de kontakter vi har ute i landet och på de besök som vi gör i vår politiska verksamhet. Den ANDT-strategi som Maria Larsson talar så väldigt varmt om må vara bra på många håll och på många sätt, men vi möts av sådana reaktioner ute i landet som att man tycker att det har dragits ned på ambitionsnivån och att det inte är lika högt tempo i de här frågorna som det var tidigare när vi hade Mobilisering mot narkotika och Alkoholkommittén. Man kan inte vrida klockan tillbaka, och det har jag inte sagt, men jag har sagt att vi är beredda att se över organisationen på det här området. Jag skulle ändå vilja få några svar från Maria Larsson. Är Maria Larsson beredd att titta över kvaliteten på statistikinhämtningen när det gäller till exempel antalet heroinister, där Socialstyrelsen och Missbruksutredningen har helt olika uppfattningar? Vi tar upp det i vår motion. Är Maria Larsson beredd att se över det som vi tar upp om spelberoende och låta de outhämtade vinsterna från Svenska Spel gå in i en forskningsfond, som jag nämnde i mitt anförande?

anf.80 Statsrådet Maria Larsson (KD):

Herr talman! När det gäller statistik söker vi hela tiden att få en förbättrad och fördjupad kunskap. Det är därför vi har gett det uppdrag till Socialstyrelsen som jag nämnde tidigare. Frågan om spelberoende finns inte med i den här propositionen. Där avser vi att arbeta vidare i andra former. Vi har pågående arbete med metodutveckling. Vi har i dag kunskapsbaserade metoder för att behandla spelberoende, vilket ni i er motion påstår att vi inte har. Inte heller det är uppdaterat till nutid. Men vi avser att återkomma i den frågan. Låt mig återgå till frågan hur man tänker sig den framtida organisationen i händelse av eventuell regeringsmakt. När Alkoholkommittén och Mobilisering mot narkotika fanns skrev Morgan Johansson att det är angeläget att etablera en mer långsiktig struktur för att genomföra en alkohol- och narkotikapolitik. Man skulle återkomma med förslag till hur detta ska organiseras inom ramen för den befintliga myndighetsstrukturen. Ja, det är precis det vi har gjort. Det är därför jag blir så förvånad och också lite upprörd över att Socialdemokraterna på det här området, som är ett allvarligt område, väljer att skriva en motion i en väldigt raljant ton med ett högt tonläge. Jag tycker att man kunde förvänta sig mer av Socialdemokraterna i en så här viktig fråga som rör samhällets allra mest utsatta.

anf.81 Magnus Ehrencrona (MP):

Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att fråga Maria Larsson om vårdgarantin och be henne utveckla lite mer på vilken grundval ni har sagt nej vårdgarantin. Det är inte givet i all oändlighet att situationen kommer att se ut som den är just nu då allt råkar vara uppfyllt, som ni hävdar. Hur ser argumentationen ut rent principiellt om varför ni inte kan tänka er en vårdgaranti i ett längre perspektiv? Det är den ena frågan. Nästa fråga väntar jag med.

anf.82 Statsrådet Maria Larsson (KD):

Herr talman! När det gäller den vårdgaranti som Gerhard Larsson föreslog i sin utredning, och det är den som vi har utgått ifrån och tittat på, kunde vi när Socialstyrelsen gjort undersökningen åt oss konstatera att vårdgarantin redan var uppfylld i samtliga län. När det gäller socialtjänsten ska man skyndsamt göra en utredning för att möta klienten, vilket innebär att det handlar om dagar. Det skulle ju vara en försämring om det skulle vara 30 dagar som gällde för socialtjänsten. Men det viktiga är att vi måste utgå från att vård och behandling ska ges till alla personer på samma grunder. Det var också vad en del av brukarorganisationerna påpekade: Vi ska ha samma rätt till en vårdgaranti som andra. Vi ska inte ha en speciell vårdgaranti som finns vid sidan om, utan den vårdgaranti som finns ska omfatta också den här typen av vård. Som sagt var det avgörande naturligtvis att vi kunde se att den var uppfylld enligt de riktlinjer som Gerhard Larsson föreslog. Då känns det ganska överflödigt att tillskapa en särskild vårdgaranti vid sidan av den ordinarie vårdgarantin.

anf.83 Magnus Ehrencrona (MP):

Herr talman! Vi tycker ändå att det är värt att fortsätta överväga att införa en speciell vårdgaranti, för det är inte givet att det fortsätter att vara den positiva situation som statsrådet hävdar att det är. Men vi lämnar den frågan därhän. Jag vill gå in på en annan fråga som är lite ett sidospår här. Vi knyter an till Bostad först i vår motion och som har testats med framgång, bland annat i Stockholm och Helsingborg. Den sistnämnda är min hemkommun. I min hemkommun har det dykt upp en diskussion om försörjningsstöd och att det inte skulle vara berättigande till ett hyreskontrakt hos det allmännyttiga företaget Helsingborgshem. Då blir det en lite svajig process, dels runt Bostad först, dels när det gäller människor med missbruksproblematik, hemlöshet eller andra bekymmer. Hur ser statsrådet på försörjningsstöd som kvalificerande som en reell inkomst för att kunna betala en hyra? Det blir ju ett moment 22 om varken de privata värdarna eller ens en gång det allmännyttiga bostadsföretaget beviljar ett hyreskontrakt till försörjningsstödstagare. Då blir det en väldigt knepig situation för de här individerna. Hur ser statsrådet på den problematiken?

anf.84 Statsrådet Maria Larsson (KD):

Herr talman! Jag ska bara fullfölja när det gäller vårdgarantin och säga att vårdgarantin som den är utformad i dag naturligtvis inte är skriven i sten. Den kan förändras över tid. Vi kan förbättra den ytterligare och korta vårdgarantitiderna. Det ligger åtminstone i min tanke inför framtiden att det är möjligt att vi kan komma ned i ännu kortare vårdtider. Men med införandet av vårdgarantin och den kömiljard som har funnits har det naturligtvis hänt väldigt mycket på den här sidan. Den är dock inte gällande för substitutionsbehandlingen, utan där finns som vi båda vet en sämre tillgång till vård och behandling, varför vi har gett uppdraget till Socialstyrelsen att undersöka och ge förslag på hur den kan förbättras. När det gäller Bostad först har jag haft förmånen att besöka Bostad först nere i Helsingborg bland annat. Vi talade om de problem som fanns men också om hur framgångsrikt det hade varit för de människor som fick möjlighet. Det är också en av de metoder som regeringens hemlöshetssamordnare använder när han åker runt till kommuner och träffar kommunstyrelser för att tala om hur vi löser bostadsfrågan och har bra åtgärder mot hemlöshet. Den typ av problematik som du tar upp här har jag inte stött på. Jag vet inte om det råder en missuppfattning eller inte, men till den frågan får vi helt enkelt återkomma. Jag har inget svar att ge. Jag har inte stött på frågan tidigare. Jag har svårt att se att det skulle kunna vara problematiskt, men det är möjligt att jag inte har den fulla insikten. Vi får återkomma till frågan.

anf.85 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag tycker nog också att det kan vara värt att titta på en behandlingsgaranti utifrån den särskilda situation som människor med missbruk har. Det finns behov av vård och insatser från socialtjänst och hälso- och sjukvård, och det finns erfarenheter från Danmark. Jag är inte övertygad om att vi ska släppa den frågan. Jag har läst uppdraget som regeringen har gett till Socialstyrelsen när det gäller substitutionsbehandling. Det finns en tjock lunta här som jag har plockat fram. Där kunde jag inte se så tydligt att just spärrfrågan fanns med. Men det vill jag gärna ha ett tydligt besked om, för det är oerhört viktigt att vi inte har så fyrkantiga riktlinjer eller bestämmelser som de är nu. När de slutar att missbruka hamnar de i ett oerhört farligt läge på många sätt. Lunds universitet sade i sitt remissvar att om man får vänta på att komma åt substitutionsbehandling eller blir utesluten går man över till den svarta marknaden och fixar det den vägen. Sedan skulle jag vilja höra om statsrådet ser sprututbytesprogrammet som en hälsopolitisk fråga, eller är det landstingen som ska ansöka om rätt att starta sprututbytesprogram hos Socialstyrelsen? Det är helt enkelt fråga om att undvika att människor som redan är inne i en svår missbrukssituation, där respekt innebär att man tar människors hälsa på allvar, ska drabbas av dödliga sjukdomar. Dessutom ger sprututbytesprogrammet en väldigt bra kontaktyta för motivation till vård och behandling. Är statsrådet beredd att ändra den lagstiftning som finns på området? Den bidrar nämligen till att bromsa att vi får sprututbytesprogram på flera håll i landet.

anf.86 Statsrådet Maria Larsson (KD):

Herr talman! Först när det gäller spärreglerna är varken Eva Olofsson eller jag behandlare. Jag tror att det är viktigt att vi låter våra expertmyndigheter lägga fast behandlingsriktlinjer och inte gör det på politisk nivå. Spärreglerna har ändrats. Vid den senaste översynen av riktlinjerna förändrades spärreglerna från sex månader till tre månader. I dag gör Socialstyrelsen återigen en översyn på vårt uppdrag om riktlinjerna. I samband med översynen kommer man att värdera om spärreglerna är relevanta för den typ av behandling som man i dag genomför eller om de behöver förändras i något avseende. Så också det är omhändertaget den vägen. När det gäller sprututbyte vet vi att det är ett i många fall effektivt smittskydd. Gerhard Larssons förslag byggde på att vi skulle göra en förändring i huvudmannaskapsfrågan. Därför var det en naturlig följd att landstingen självständigt kunde besluta. Vi har frånhänt oss frågan i riksdagen och lagt ut den på landsting och kommuner. Eftersom vi inte gjorde någon huvudmannaskapsförändring såg vi inte heller någon anledning att göra förändringar i det här avseendet. Vi har i stället lagt på kommuner och landsting att göra överenskommelser för att tvinga dem till ett närmare samarbete, att tvinga dem att tala med varandra och att ha en samsyn om vilken problematik som råder i det egna länet. Jag är övertygad om att det är den bästa vägen att gå också i den här frågan. Det är också så att allt fler landsting använder sig av sprututbytesprogram.

anf.87 Eva Olofsson (V):

Herr talman! I Stockholm började man nyligen med sprututbyte, och det finns i Skåne. Jag vet inte om statsrådet känner till fler. Efter lång diskussion började Stockholm med sprututbyte för ett litet tag sedan, och 1986 eller 1987 startade man nere i Skåne, så det är ju en lång tid däremellan. Jag köper nog inte att vi har beslutat om en lagstiftning som har lagt det här på landsting och kommuner och att vi därför inte ska göra något på statlig nivå. Vi har ju beslutat om en lagstiftning som har gjort att kommuner kan få vetorätt. I stället för att se det här som en hälsopolitisk fråga har man i vissa fall gått in och hävdat, som Sverigedemokraterna gjorde, att det här för med sig att folk lättare använder narkotika. Men det finns ingen forskning eller evidens som stärker ett sådant synsätt. När det här nu bromsar, för majoriteten av landstingen har inte sprututbytesprogram, vad jag vet, tycker jag att vi ska ändra lagstiftningen. Det har inte någonting att göra med huvudmannaskapsförändringen. Det går att göra ändå. Ett förslag som vi tycker är väldigt bra, men som jag tror kräver ett statligt stöd, är att ha integrerade mottagningar, inte minst för unga. Jag har varit i Eskilstuna och på Järntorgsmottagningen i Göteborg där sjukvård och socialtjänst sitter ihop. Man jobbar tvärprofessionellt och finns i lokaler som är lätta att uppsöka. Man kan göra olika varianter på detta. Vänsterpartiet är berett att ordna statligt stöd för att få denna typ av verksamhet ute i landet, för vi tror att detta behövs. Är statsrådet beredd att satsa på att från statligt håll stödja en utveckling mot integrerade mottagningar där man kan få ett brett tvärprofessionellt stöd?

anf.88 Statsrådet Maria Larsson (KD):

Herr talman! När det gäller sprututbytesprogrammet handlar det om att vi har politiker för våra respektive partier i kommuner och landsting, och det är på den vägen vi måste arbeta vidare med frågan. Det är ett uppdrag både för Eva Olofssons parti och mitt parti. Här måste vi alla ta ett eget ansvar. Vi har inga planer att lyfta upp detta till lagstiftning på nationell nivå, utan denna fråga är avgjord i riksdagen en gång. Nu ligger ansvaret på kommuner och landsting. Integrerade mottagningar är en fantastisk idé, och jag hoppas att detta ska uppstå i spåren av de gemensamma överenskommelserna. Vi behöver även fler lågtröskelmottagningar. Det finns i Stockholm och fungerar på ett utmärkt sätt för att nå människor som kanske inte i första hand söker sig till socialtjänsten. Precis detta ska man göra inom ramen för överenskommelserna. Man ska identifiera behoven och lägga resurserna på ett samlat sätt så att de kan komma människor till del på bästa möjliga sätt. Man ska givetvis också ha en uppföljning och hela tiden omvärdera och utveckla. På nationell nivå ska vi hjälpa till med utveckling av metoder och så vidare och ha en lagstiftning som stöder och gynnar detta. Jag ser positivt på detta. Det kan verkligen vara en utvecklingslinje tack vare överenskommelserna, som jag hoppas att riksdagen ska besluta om.

anf.89 Metin Ataseven (M):

Herr talman! Vad är det första ni tänker på när jag nämner missbruk? De människor som jag har ställt frågan till säger att de tänker på individer som injicerar narkotika. Det är inte alkohol- eller läkemedelsmissbruk de tänker på i första hand. Missbruk är många gånger synonymt med narkotika. Missbruksutredningen visade att insatserna inom missbruks- och beroendevården är begränsade till att möta behoven hos och ge vård till personer med narkotika- och alkoholproblem. Det finns dock andra missbruk som inte har blivit tillräckligt belysta, och här behövs stöd och vård. Regeringen föreslår därför att vården ska omfatta personer som missbrukar alkohol, narkotika och andra beroendeframkallande medel men även läkemedel och dopningsmedel. Frågan är vem som ska tillhandahålla vården. Ska det vara landstingen eller kommunerna, eller ska det vara en samverkansmodell? Regeringen anser att huvudmannaskapet även fortsättningsvis ska delas mellan landsting och kommun, men det ska finnas lagstadgade krav på överenskommelser som kommer att förstärka huvudmännens ansvar för individens rätt till vård. Syftet med överenskommelserna ska vara att främja och stärka samarbetet mellan huvudmännen. Redan i dag finns det i hälso- och sjukvårdslagen krav på samverkan mellan landsting och kommun, men det har inte fungerat i praktiken i alla landsting. Det kommer framöver att bli tydliga krav och uppföljning med målet att vårdutbudet ska motsvara behoven. Regeringen vill att det införs skarpare bestämmelser om samverkan i både socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen. Möjligheter för brukarorganisationer och anhöriga att lämna synpunkter på innehållet i överenskommelserna bör också finnas med för att öka individens inflytande. Överenskommelserna kommer att följas upp med fokus på tillgänglighet, samordning och kvalitet. Herr talman! Det finns i dag väl fungerande samverkansmodeller mellan landsting och kommun. Ett bra exempel finns i min hemkommun Södertälje och heter Södertäljemodellen. Samarbetet har funnits i många år och fungerar mycket bra. Södertäljemodellen är bred, och man har samarbete med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, andra vårdgivare och organisationer och psykiatrin. Ett av målen är att ingen brukare ska bollas mellan olika myndigheter och huvudmän och att individen ska stå i centrum och vara delaktig i sin vård. Herr talman! Bra bemötande är något alla människor vill ha och förväntar sig när de söker vård, oavsett varför de söker vård. Det är för de flesta av oss en självklarhet att bli bemötta med respekt och professionalitet inom vården. Regeringen framhåller att bra bemötande är viktigt för framgångsrik vård, vilket lagstiftaren uppmärksammade redan på 70-talet vid framtagandet av hälso- och sjukvårdslagen. Man använde inte ordet bemötande explicit utan talade om människors integritet och självbestämmande, att vården ska vara av god kvalitet och utformas i samråd med den enskilde och att brukaren ska ha mer inflytande över sin vård. En annan viktig faktor för att vården ska fungera är tillgängligheten, speciellt om det handlar om missbruk. Vi vet att besöksfrekvensen till vården för människor med missbruksproblematik inte är så stor. Missbruksutredningen visar att endast en av fem nås av vården. Det säger inget om hur många som sökt vård utan visar endast hur många som de facto har fått hjälp. I vissa landsting förekommer det att människor sökt hjälp men inte fått den. Då handlar det oftast om läkemedelsassisterad behandling. Tillgängligheten till denna behandlingsform är ojämn inom landstingen, och vissa landsting förmår inte att tillhandahålla metoden. Ett av målen med regeringens ANDT-politik är att personer med missbruk ska ha ökad tillgång till vård och stöd. Regeringen vill främja tillgänglighet både när det gäller den specialiserade vården i form av läkemedelsassisterad behandling och när det gäller stöd och behandlingsinsatser som erbjuds av kommunerna. Socialstyrelsen ska därför särskilt granska situationen i de landsting som brister i tillgänglighet och komma med förslag på åtgärder för hur den ska ökas och förbättras. Socialstyrelsen kommer även att öka kunskapen om omfattningen av läkemedelsassisterade behandlingar samt läckage och de dödsfall som tros vara relaterade till de aktuella läkemedlen. Herr talman! Sveriges Kommuner och Landsting har årliga överenskommelser med regeringen om stöd till en kunskapsbaserad missbruks- och beroendevård. Utvecklingsarbetet har fått namnet Kunskap till praktik. Målsättningen är att skapa långsiktiga, stabila förutsättningar för en beprövad vård. Genom en bredare överenskommelse med SKL har socialtjänsten mer stöd för evidensbaserad praktik. Arbetet innehåller också utbildningssatsningar i samverkan med forskningsinstitut. Människor som är närstående till missbrukare hamnar ofta i periferin. Man glömmer bort dem lite grann. Därför är det bra att regeringen prioriterar stödet till medberoende. Man har inom ramen för Kunskap till praktik ingått en överenskommelse med SKL om att bredda stödet till utvecklingen av missbruks- och beroendevården till att också omfatta insatser som har till syfte att minimera missbrukets konsekvenser för barn och andra närstående. Herr talman! Vårdgarantin inom beroendevården finns lagstadgad i hälso- och sjukvårdslagen sedan 2010. Enligt denna lag ska landstinget erbjuda garanti för de individer som är bosatta i regionen. Kommunerna har ingen uttrycklig vårdgaranti, men enligt socialtjänstlagen har kommunen en skyldighet att tillhandahålla bistånd inom skälig tid. Vi har en vårdgaranti, men den kommer inte alltid personer med missbruks- och beroendeproblem till godo. Skälet är att vissa landsting saknar behandlingsresurser, framför allt inom den specialiserade missbruks- och beroendevården. Regeringen anser att det inom ramen för de överenskommelser mellan kommun och landsting som förslås finns bra förutsättningar att förbättra den tidsmässiga samordningen av behandlings- och stödinsatser. Socialstyrelsens uppdrag kommer, som jag tidigare nämnde, att stärka tillgången till behandlingsmetoder i de landsting som behöver det. Avslutningsvis, herr talman, vill jag understryka att regeringens ledord för utvecklingen av missbruks- och beroendevården är ökad tillgänglighet, kvalitet samt stärkt samverkan mellan huvudmännen så att inga brukare hamnar mellan stolarna. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna. (Applåder)

anf.90 Christer Engelhardt (S):

Herr talman! Metin Ataseven talade i sitt anförande väldigt väl om huvudmannaskapet. Också jag tog i mitt anförande upp regeringens förslag om lagstadgat krav på att huvudmannaskapet samarbetar genom överenskommelser, exempelvis gemensamma mål, resursfördelning och stöd till vissa grupper. Det låter bra, men jag sade också att risken finns att den nuvarande lösningen blir en pappersprodukt och kommer att påverka situationen för dagens missbrukare väldigt lite. För att undvika att det ska bli en ny pappersprodukt tog jag i mitt anförande upp möjligheten att ha någon form av belöningssystem för de kommuner och landsting som gör rätt och att även ha ett tydligt sanktionssystem för de kommuner och landsting som gör fel, som kanske inte uppfyller det som nu är ambitionen vad gäller huvudmannaskapet och överenskommelserna och som gör att missbrukare far illa. Jag skulle vilja fråga hur Moderaterna i utskottet och som en del av regeringsunderlaget ser på att ha någon form av belöningssystem och sanktionssystem för de kommuner och landsting som sköter sig respektive inte gör det. Moderaterna i utskottet kanske inte direkt äger den frågan, med Fredrik Reinfeldt är trots allt den som tillsammans med ansvarigt statsråd skriver under alla propositioner.

anf.91 Metin Ataseven (M):

Herr talman! Tack för frågan! Vår tanke är att vi ska ge stöd till kommunerna och landstingen, att de genom samarbete ska kunna hitta egna sätt, lokala överenskommelser, med bra samarbetsformer. Sedan ska det från regeringens sida ske tillsyn och uppföljning av överenskommelserna så att det går rätt till, att ingen hamnar mellan stolarna och liknande. Det är det som vi vill med den nya lagstiftningen. Jag nämnde Södertäljemodellen. Där har man lyckats mycket bra. Man har tagit till sig att man inte ska bolla människor mellan olika myndigheter. Vi har inte på något sätt sett över frågan om morot och piska. De handlar mer om att ha tillsyn, uppföljning och vägledning så att det blir bra överenskommelser som gynnar människan, individen.

anf.92 Christer Engelhardt (S):

Herr talman! När man infört vårdgarantin i andra sammanhang har det handlat om att dela ut morötter till landstingen när de uppfyllt vårdgarantin. Det vore väl lämpligt att titta på en sådan modell även i detta fall. I sak är vi överens om behoven, överenskommelsen och målen. Men det kanske ändå behövs både morötter och piskor för att komma fram till konkreta resultat. Nog om detta, herr talman. Jag skulle vilja peka på att den 10 april 2013 stod Metin Ataseven och jag ute på riksdagens trappa och mötte representanter för de ideella föreningarna X-Cons och Nätverket Sveriges städer & kommuner mot narkotika, Ecad Sverige. Gemensamt tog vi för utskottets räkning emot en lista med ca 10 000 namnunderskrifter för en bättre missbruksvård. I de samtal som jag hade med dem på trappan var många precis som jag besvikna på den proposition som nu ligger på riksdagens bord. Statsrådet, som tyvärr har lämnat kammaren, sade att vi från oppositionen står för en eländeskatalog. Den vittnesbild jag bland annat ville ge från de möten jag hade på trappan, när Metin och jag tog emot de 10 000 namnunderskrifterna, var att vi inte är ensamma om att känna besvikelse över att propositionen inte är mer konkret. Jag skulle vilja fråga Metin Ataseven om han och Moderaterna - med handen på hjärtat - är fullt nöjda med den proposition som nu ligger på riksdagens bord och som vi har att rösta om i dag.

anf.93 Metin Ataseven (M):

Herr talman! Morot och piska kan komma i ett senare skede, men just nu är det tillsyn, uppföljning och stöd som gäller för överenskommelserna. När det gäller listan med 10 000 namnunderskrifter där man vill ha mer missbruksvård är det lite grann så som statsrådet nämnde, att vi riksdagsledamöter har koll på vad som händer på området, vad som är på gång, medan många ideella föreningar och privatpersoner kanske inte läser igenom det som vi har gjort och som är på gång. Det handlar om ANDT-strategin som har långsiktiga mål och uppdateras år för år. Ser man brister försöker man åtgärda dem. Många gånger kan det som görs i dag ta lång tid innan det ger utslag i praktiken bland människorna. Vi har gjort mycket, vilket kommer att visa sig. Jag har varit i Australien och sett på deras missbruksvård. Många saker är bra, men där finns också en hel del brister. Överallt där jag besökte människor, olika föreningar, statliga institutioner och liknande, sade de att Sverige är bäst när det handlar om missbruksvård och folkhälsa. Vi är bra på jättemycket, och ofta är vi världsledande i dessa frågor. Det som görs i dag ger utslag om kanske ett halvår eller ett år. Överenskommelserna, som vi diskuterar i dag, kommer att börja gälla från och med den 1 juni, men utslaget kanske dröjer några månader eller ett halvår. Först då märker man av det genom att man inte längre behöver gå till landstinget utan kan gå till kommunen, detta eftersom det finns en gemensam inrättning man kan gå till. Det kommer att visa att det blivit mycket bättre, och jag tror att det kommer att uppskattas.

anf.94 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag kan inte låta bli att kommentera den föregående repliken. Självklart sitter inte alla som själva har ett missbruk eller genom kontakter i den världen har erfarenhet från missbruk och läser alla papper som produceras i regering och riksdag. Däremot har de unika erfarenheter av hur det fungerar i verkligheten, och det är viktigt att vi tar till oss och lyssnar på dem. Många av dem som var utanför riksdagshuset och hörde till de 10 000 som skrivit under listan hade själva erfarenhet av missbruk eller arbetade med missbruksvård. Jag skulle vilja ställa samma fråga till Metin Ataseven som jag ställde till Maria Larsson om sprututbytesprogram. Jag undrar om Moderaterna ser det som en hälsopolitisk fråga, om de är beredda att underlätta att vi får sprututbytesprogram genom att ändra den lagstiftning vi har, eller om det fortfarande ska vara lika trögt. Jag läste i papperen att det bara är Island och Turkiet som inte har sprututbytesprogram. I Finland, där det finns lagstiftning om att det ska finnas i hela landet, har det visat sig fungera väldigt bra. De har en stor kontaktyta till många med missbruk och får då också en diskussion om möjligheter till stöd och behandling. Vi i Sverige har en mycket mindre kontaktyta. Sprututbyte kopplat till arbete med motivering till behandling och stöd kan hjälpa människor att behålla sin hälsa. Om man befinner sig i tungt missbruk och skulle bli smittad med hiv eller hepatit är det inte så lätt att sluta med missbruket eftersom man då också har en mycket allvarlig sjukdom. Var står Moderaterna när det gäller frågan om sprututbyte? Är det hälsopolitiken som gäller?

anf.95 Metin Ataseven (M):

Herr talman! Jag kan börja med att kommentera det som Eva Olofsson sade om att missbrukare, vårdare och liknande har unika erfarenheter. Jag håller absolut med om det. Där finns mycket erfarenhet, och det är därför vi träffar dem för diskussioner, för att höra vad som behövs för vården; det gäller också den framtida vården. Jag håller absolut med om att de har unika erfarenheter. Vi har nu sprututbytesprogrammet i Stockholm. Det har funnits i Malmö ett tag. Jag har förut sagt till dig, Eva Olofsson, att jag personligen tycker att det är bra att vi har sprututbyte. Det gör att man får ned olika smittor och liknande. Inom partiet är vi inte redo att ta det steget att vi har sprututbytesprogram över hela landet.

anf.96 Eva Olofsson (V):

Herr talman! En sak som var bra med Missbruksutredningen var att den tog upp läkemedelsberoende. RFHL är den brukarorganisation som har jobbat med frågan länge. De säger i sitt remissvar och när jag har träffat dem att det nog är en rätt rejäl underskattning av läkemedelsberoendet. Huvuddelen av dem som är fast i läkemedelsberoende är kvinnor till skillnad från andra missbruksdelar. Människor får i många fall läkemedlen utskrivna av hälso- och sjukvården. Det finns väldigt få behandlingsmöjligheter och inte någon strukturerad eller uppbyggd vård, och det finns alldeles för lite kunskaper i sjukvården som kanske inte själv många gånger vill se sig som medagerande, säger man på RFHL. Det har funnits förslag om ett nationellt kompetenscentrum för att lyfta och få i gång jobbet i Missbruksutredningen. Det är ett förslag som Vänsterpartiet tycker är bra. Det har också funnits förslag som vi har reserverat oss för i betänkandet om att man måste ta tag i frågan för att det ska hända något. Man måste ta diskussionen med Sveriges Kommuner och Landsting och se till att man får upp frågan och ökar kunskapen men också bygger strukturer för behandling. Jag skulle gärna vilja höra hur man tänker gå vidare med det från regeringen så att det händer någonting ordentligt i den frågan.

anf.97 Metin Ataseven (M):

Herr talman! Läkemedelsberoende är, precis som Eva Olofsson nämner, någonting som man inte har tittat på så mycket tidigare. Det finns ett stort mörkertal. Det är ofta kvinnor som hamnar i det missbruket. Det finns också ett problem om människor söker vård för läkemedelsmissbruk. De har läkemedel ordinerat på recept, och sedan säger de: Jag har blivit beroende av detta. Då blir det stopp. Jag tror att många inte vågar kliva fram. Beroendet är kanske till och med större än vad vi ser i dag. Just därför kommer vi att ta med det i överenskommelserna. Man ska tillhandahålla vård även för läkemedelsberoende. Det är jätteviktigt att se till att dessa människor får den hjälp de behöver. Det är samma sak med exempelvis dopning. Det är också någonting som man inte tittat på så mycket tidigare men nu uppmärksammar väldigt mycket. Det är ca 10 000 svenskar som i dag använder dopningsmedel varje dag. Det är någonting som de behöver hjälp med. Det är oftast människor som mår psykiskt dåligt och har svårt att sluta. Det är ett beroende rent fysiskt. När de har det till sin träning och inte tar det längre kan de inte träna. Dessa människor behöver väldigt mycket stöd precis som läkemedelsberoende, och det är viktigt att vi uppmärksammar dem.

anf.98 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. Missbruksutredningen med Gerhard Larsson i spetsen gjorde ett omfattande arbete. Det är en mycket stor kunskapskälla som finns i dokumentationen. Av den analys som utredningen gjorde om missbrukssituationen i Sverige ska jag igen nämna de siffror som flera talare har tagit upp. Det finns i dag ca 330 000 personer med alkoholberoende och ca 1 miljon som har ett riskbruk. Det är 29 500 personer som har ett tungt narkotikamissbruk, 65 000 personer har ett läkemedelsberoende och ca 10 000 personer är användare av dopningsmedel. Samsjuklighet är också vanligt, det vill säga att ca 30-50 procent av vårdsökande för missbruk har både ett alkoholmissbruk och en psykisk sjukdom. Man konstaterar också i utredningen att det tunga alkoholmissbruket har ökat med 20 procent på tio år och att det tunga narkotikamissbruket ökat med 15 procent. Herr talman! I detta betänkande, God kvalitet och ökad tillgänglighet inom missbruks- och beroendevården , föreslås att det i hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen ska införas en skyldighet för landsting och kommuner att ingå gemensamma överenskommelser om samarbete i fråga om personer som har ett missbruk och missbrukar alkohol, narkotika och andra beroendeframkallande medel, läkemedel eller dopningsmedel. I dessa överenskommelser ska landsting och kommuner precisera gemensamma mål, resursfördelning och övergripande samarbete kring vissa målgrupper. Vi kan till exempel tala om gruppen gravida kvinnor, kvinnor som är utsatta för våld, personer med funktionsnedsättning med flera. Regeringen föreslår också särskilda satsningar för att förbättra tillgänglighet och kompetens om läkemedelsassisterad behandling vid opiatmissbruk. De insatser som föreslås omfattar både tillgänglighet och kvalitet och gäller både specialiserad vård och också socialtjänstens arbete och de behandlingsinsatser som görs i kommunerna. I detta sammanhang finns det möjlighet för huvudmännen kommuner och landsting att utveckla gemensamma verksamheter. Man har till exempel nämnt mini-Maria, ett ungdomsteam, ett beroendecentrum, med mera. Herr talman! Många menar att kommuner och landsting redan i dag samverkar. Det gör de. Många har redan ingått avtal. Men missbrukare faller ändå många gånger mellan stolarna. Det är därför oerhört viktigt att lagfästa skyldigheten att göra överenskommelser. Vi får inte heller glömma att vi har nationella riktlinjer för missbruksvården. Vi har en ANDT-strategi som sträcker sig fram till 2015 och som redan berör väldigt mycket av det som Missbruksutredningen tog upp i sina förslag. I ANDT-strategin handlar det väldigt mycket om kompetens, utveckling och förebyggande arbete. Herr talman! Regeringen föreslår också att organisationer som företräder personer med missbruk och deras närstående också ska kunna påverka innehållet i överenskommelserna och lämna synpunkter. Herr talman! Vården ska vara jämlik, men vi vet att det finns brister vad gäller både tillgänglighet och bemötande för personer med missbruk. Vi har en vårdgaranti införd i hälso- och sjukvårdslagen sedan den l juli 2010. I socialtjänstlagen står det att socialtjänsten utan dröjsmål ska inleda utredning. Regeringen har därför inte funnit någon anledning att införa en särskild vårdgaranti, vilket föreslogs i Missbruksutredningen. Men man kan i de lokala överenskommelserna införa egna lokala vårdgarantier. Det är fullt möjligt. Det finns sådana vårdgarantier i dag. Flera kommuner har också öppna verksamheter där personer med missbruk och deras närstående kan söka stöd utan biståndsbeslut. Det är ett oerhört bra och innovativt sätt att jobba. Det avdramatiserar socialtjänstens roll, och socialtjänsten blir därmed mer tillgänglig. Det är oerhört viktigt att vård ges så tidigt som möjligt och när en person är motiverad. Då ska absolut inga dörrar vara stängda, utan de ska vara öppna på vid gavel. Det har dessutom visat sig i kartläggningar att det inte är några långa väntetider. Det nämndes även av statsrådet Maria Larsson. Socialtjänsten har inte några långa väntetider. Vi har också sett att vårdgarantin i hälso- och sjukvårdslagen fungerar bra. Men vi ser att en grupp får stå i kö bland missbrukare. Det är personer med opiatberoende. Det känns väldigt bra att Socialstyrelsen har fått ett uppdrag att titta på hur det ser ut i landstingen och hur man ska kunna åtgärda och öka tillgängligheten. Herr talman! För Folkpartiet är det viktigt att noga följa hur tillgängligheten utvecklas. Finner man att det brister kan det eventuellt vara så att vi måste fokusera på en särskild vårdgaranti. Det kan komma i fråga. Personer med missbruk kan i flera fall vittna om att de blivit illa bemötta inom vården och socialtjänsten. Både i hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen lyfter man fram bemötandefrågan. Man använder inte begreppet bemötande. Man talar om patientens delaktighet, självbestämmande och integritet. För mig är det snarare så att när det brister i bemötande brister det också i personalens kompetens i dessa frågor. Det krävs både kompetens och kvalifikationer för att jobba inom missbruksvården. Folkpartiet ser mycket positivt på att regeringen nu har gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram kriterier för kvalitetskrav för tillstånd och auktorisation för hvb-hem när det gäller missbruksvården. Det är inte acceptabelt att det är så oerhört stora skillnader i dag runt omkring i landet när gäller verksamheten med hvb-hem. Herr talman! Många kommuner och landsting har redan i dag ingått dessa överenskommelser, och det är lovvärt. Med lagändringen förstärks detta ytterligare. Kommunernas och landstingens ansvar blir tydliggjort i och med lagförändringen. Vi vet att missbruksvården kan se mycket olika ut. Vi vet också att den inom såväl kommuner som landsting kan ha haft en låg prioritet. Så är det. Redan detta strider mot den lagstiftning som vi har i dag - hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen. Vi har dessutom en diskrimineringslag och en patientsäkerhetslag. De lagändringar som nu föreslås gälla från och med den 1 juli 2013 måste följas upp. Det är därför lovvärt att regeringen kommer att stödja genomförandet av överenskommelserna och dessutom följa upp det hela med fokus på tillgänglighet, samordning och kvalitet i de insatser som görs och erbjuds. (Applåder)

anf.99 Christer Engelhardt (S):

Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt begära replik, men jag kunde inte låta bli när Maria Lundqvist-Brömster nämnde vårdgarantin och talade varmt om att det redan i dag finns en vårdgaranti. Om jag inte minns fel hänvisade hon också till ANDT-strategin, och sedan sade hon att det även finns möjlighet att införa lokala vårdgarantier. Då börjar jag undra: Vad vill ni egentligen? Vill ni ha vårdgaranti, eller vill ni inte ha vårdgaranti? Ska den fungera eller inte fungera? Samtidigt säger ni alltså att det finns en möjlighet att ha lokala vårdgarantier. Vi försöker peka på att det finns många olikheter i landet och att det behöver tas ett nationellt helhetsgrepp om detta. Vi ser också att människor med missbruksproblem far illa och att det ser väldigt olika ut i olika delar av landet. Därför talar vi om att på nationell nivå ta ett helhetsgrepp så att vi får en så snabbt tillgänglig vård och behandling som möjligt. Vi vill se en förkortad vårdgaranti för denna grupp eftersom det är så viktigt att hålla fast vid motivationen när den kommer fram. Därför blir jag lite fundersam när Maria Lundqvist-Brömster säger att någon övergripande nationell vårdgaranti kanske inte behövs eftersom det redan finns en sådan och eftersom man kan ha lokala vårdgarantier. Jag tycker att det låter märkligt. Ni talar lite emot er själva. Jag skulle därför vilja be Maria Lundqvist-Brömster utveckla detta lite grann: Vad vill Folkpartiet när det gäller vårdgarantin?

anf.100 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Jag vill det jag säger, Christer Engelhardt. Vi har en nationell vårdgaranti som är lagförd, och vi har en socialtjänstlag som är tydlig med att åtgärder ska vidtas skyndsamt. Det innebär att den särskilda vårdgaranti som föreslogs i missbruksutredningen kanske skulle stjälpa den möjlighet till skyndsam utredning som socialtjänstlagen ändå tydligt deklarerar. Regeringen har tagit ställning till att kommuner och landsting själva måste komma överens om innehållet i de överenskommelser som nu görs mellan dem. Det ser olika ut. Målgrupperna ser olika ut. Åldrarna ser olika ut. Den geografiska spridningen ser olika ut och så vidare. Man kanske måste samverka mellan flera kommuner och ett större landsting, till exempel. Den friheten måste vi väl ändå kunna ge på den lokala nivån. Vi har opiatberoende som står i långa vårdköer på en del håll i landstinget. Regeringen tar det på största allvar och har gett Socialstyrelsen ett uppdrag. Det kan vara viktigt att följa frågan om vårdkösituationen; det var det jag försökte säga i mitt inlägg. Det ska inte finnas en grupp av missbrukare som står utanför den nationella vårdgarantin. Vi måste se till att vi sätter fokus på att göra ett omtag i frågan om det behövs. Det var precis vad statsrådet Larsson sade: Man kan ändra vårdgarantin. Det är fullt möjligt. Men vi måste följa utvecklingen, och i dag har man inga långa väntetider i stort för denna grupp av missbrukare.

anf.101 Christer Engelhardt (S):

Herr talman! Jag uppfattade nog inte att statsrådet var så tydlig på den punkten som Maria Lundqvist-Brömster vill framställa det. Men det är bra; då har vi i alla fall på pränt att det finns en möjlighet att göra nya omtag. Jag skulle vilja gå in på en annan del som jag nämnde lite kort i mitt anförande nu när jag ändå har ordet i detta replikskifte med Maria Lundqvist-Brömster. Hon talade om opiatberoende, underhållsbehandling, läkemedelsassisterad behandling och så vidare. I Danmark, och förmodligen även snart i Norge, satsar man på heroinförskrivning. Jag nämnde inte just detta i mitt anförande, men jag talade mycket om den medicinfria behandlingen som ett alternativ. Om vi nu ser att våra grannländer väljer en annan inriktning och satsar på heroinförskrivning skulle Sverige kanske kunna göra en motsvarande satsning i en annan riktning, där vi utvecklar den medicinfria vården som ett alternativ. Hur ställer sig Maria Lundqvist-Brömster och Folkpartiet till detta? Vi har inga direkta skiljaktigheter när det gäller assisterad behandling och så vidare. Men när vi ser att grannländerna går i en riktning - skulle vi då kunna gå i en annan riktning och kanske jobba fram alternativ i den medicinfria delen? Hur ser Maria Lundqvist-Brömster på det?

anf.102 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Jag tror att det är absolut nödvändigt att vi går i den andra riktningen. När vi talar om assisterad läkemedelsbehandling ser jag att den medicinfria behandlingen är ett komplement till denna. Man kan inte tala om antingen eller, utan dessa båda måste komplettera varandra. Det finns absolut anledning att hitta metoder att utveckla denna del.

anf.103 Rickard Nordin (C):

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Vi hade debatt här i kammaren för inte så länge sedan som handlade om ANDT-strategin. I den finns sju stycken långsiktiga mål som är ständigt aktuella. I dag är det mål nummer 5 som avhandlas specifikt genom en proposition på området. I mål nummer 5 uttalas: "Personer med missbruk eller beroende ska ha ökad tillgänglighet till vård och stöd av god kvalitet." Det är därför glädjande att regeringen nu kommer med en proposition baserad på Gerhard Larssons missbruksutredning. Jag som centerpartist hade givetvis gärna gått längre i vissa avseenden, men vi kommer åtminstone en bra bit på vägen tack vare Alliansens ansträngningar. Sanningen är att vi i Sverige i dag ofta har en moraliserande syn på drogproblematiken. I stället för att behandla detta som den sjukdom det är behandlas det som något en individ har utsatt sig för frivilligt och ska ta sig ur på egen hand. Men på samma sätt som en kroniskt sjuk hjärtpatient alltid kommer att behöva ta viss medicinering livet ut har det för många drogmissbrukare gått så långt att det kan handla om att man behöver en livslång medicinering med olika substitutionspreparat för att man ska kunna fungera i samhället. Det betyder inte att alla ska erbjudas substitutionspreparat. Vi talade tidigare här även om drogfri behandling. Vi måste kunna ha en bredd på de insatser som samhället gör. Samhället och sjukvården ska behandla individer likvärdigt. Ingen ifrågasätter de verksamma behandlingar som finns på andra områden, exempelvis för dem som har drabbats av lungcancer efter tobaksmissbruk. Vi debatterar inte heller olika cancerläkemedels effektivitet eller om vissa hjärtbehandlingar ska erbjudas eller inte. Det överlåter vi på professionen. Självfallet bör samma sak gälla här. Jag tänker därför inte argumentera för enskilda behandlingar utan för en effektiv evidensbaserad vård även på detta område. Det är viktigt att inte sammanblanda olika legaliseringskrav med kraven på en human och rättvis behandling av missbrukare. Varken jag eller Centerpartiet är för någon avkriminalisering eller legalisering av olika droger. Det betyder dock inte att vi kan blunda för de problem som vi har främst kring de tunga missbrukarna. Beprövade metoder med medicinskt verkningsfulla och samhällsekonomiskt effektiva resultat ska givetvis användas inom missbruksvården, precis som inom all annan vård. Substitutionsbehandlingar och sprututbytesprogram borde inte vara politiskt heta ämnen. Lungcancerbehandlingar och levertransplantationer är det ju inte. Det är också viktigt att minimera andra typer av skador och sjukdomar som missbruket för med sig, exempelvis olika typer av blodsmitta. Sjukvården är till för att bota och lindra, inte döma kring hur skadorna uppstått eller hur situationen har blivit. Ett kraftfullt förebyggande arbete är däremot givetvis viktigt för att så få som möjligt ska hamna i missbruk. Här gör också regeringen en hel del förebyggande insatser inom ramen för ANDT-strategin, särskilt i storstadsregionerna, men det görs även betydande insatser av Folkhälsoinstitutet. Ett förebyggande arbete måste också göras för att läckaget från substitutionsbehandlingar ska minska. Det har också kommit nya och effektivare läkemedel som dessutom är betydligt mindre intressanta på andrahandsmarknaden. De behöver få genomslag i hela landet. Därför är det också glädjande att Socialstyrelsen äntligen har fått upp ögonen för frågan och utreder uteslutningen när det gäller substitutionsbehandlingen. Uteslutningen bör inte baseras på annat än medicinska skäl. Det spelar ingen roll vad vi här i riksdagen tycker om människors sjukdomar och hur bra eller dåligt de själva hanterar dem. Det måste vi faktiskt överlåta till sjukvården att hantera. Jag ser därför fram emot den delredovisning av uppdraget som kommer redan i oktober i år. Alla missbruks- och beroendefrågor hanteras inte heller bara av socialutskottet. Kulturutskottet har en hel del ansvar för spelfrågorna, där spelberoendet spiller över på socialutskottet. Jag ser fram emot att i juni få höra Peter Norman när han kommer till kulturutskottet, där jag också är ersättare, för att berätta om hur regeringen förväntas gå vidare med en samlad spelpolitik. Att spelmissbruk skrivs in i socialtjänstlagen ligger högt på min önskelista för att de utsatta personerna ska ha samma möjligheter till stöd från samhället som de som missbrukar andra beroendeframkallande saker. En samverkan mellan kommuner och landsting är central inom missbruksvården. Många av de drabbade har flera olika diagnoser och ofta något underliggande problem som orsakar missbruket. Det är ytterligare en anledning att inte moraliskt döma personer som fastnat i narkotikamissbruk. Det är självfallet viktigt att ställa full diagnos och behandla även de bakomliggande orsakerna till missbruket. Samtidigt behöver de drabbade ofta en annan typ av hjälp också. En del saknar bostad, och utan det är det svårt att bygga ett nytt liv. Andra behöver stöd och hjälp och kanske en trygg anställning för att få en ny grund att stå på med sociala kontakter och arbetskamrater. Det är inget som sjukvården ska stå till tjänst med, utan här måste kommunerna vara mer aktiva i helhetsarbetet. Herr talman! Det är dags att vi släpper de moraliska skygglapparna och börja tackla narkotikaproblematiken utifrån de drabbades bästa och inte utifrån politiskt tyckande.

anf.104 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Det finns en hel del av det som Rickard Nordin sade som jag kan hålla med om, men det gäller inte förflyttandet av huvudmannaskapet. Jag undrar hur mycket Rickard Nordin egentligen håller med om när det gäller regeringens proposition. Du har varit aktiv i narkotikadebatten i medierna, Rickard Nordin. För ett halvår sedan skrev du en artikel på SvD Opinion tillsammans med Berne Stålenkrantz från Svenska Brukarföreningen, Arvin Yarollahi och en annan centerpartist, och rubriken var Narkotikapolitiken är ett misslyckande . Ni satte kanske inte den, men innehållet är mycket kritiskt. Ni säger att vi inte har en fungerande narkotikapolitik, att dödligheten ligger lika högt som i EU och att vi borde lära mer av andra länder. Här säger du egentligen att man skulle ta sitt ansvar och genomdriva förslagen från Missbruksutredningen. Nu har man egentligen bara lagt fram förslaget om ett samverkansavtal från Missbruksutredningen. Då undrar jag: Var står du och Centerpartiet när det gäller förslaget om vårdgarantin? Var står ni när det gäller en förändrad lagstiftning när det gäller sprututbyte så att vi får sprututbyte på fler håll än i Skåne och Stockholm? Jag tycker att det är mycket bra att man tittar på spärregeln. Jag tycker att det finns frågor som vi ska ta upp politiskt även om vi ska ha stor respekt för att det är professionen som ska bestämma. Det har funnits tider när homosexualitet var en sjukdom. Det var kanske bra att politiskt ifrågasätta det. Jag skulle vilja höra var du står egentligen. Har regeringen gjort vad den ska när det gäller Missbruksutredningens förslag? Vad ska hända med sprututbytet, vårdgarantin och andra förslag som jag tycker är viktiga för att nå den målsättning som du pratar om i den här artikeln som är mycket kritisk mot regeringens politik?

anf.105 Rickard Nordin (C):

Herr talman! Eva Olofsson undrar var jag egentligen står. Jag står självfallet bakom den proposition som regeringen lägger fram. Det är ett gott steg på vägen. Vi hörde också statsrådet Maria Larsson prata om att allting inte behöver ske lagstiftningsvägen via riksdagen, utan att man har påbörjat en hel del arbete också. Det är någonting som vi i Centerpartiet är glada för. Vi i Centerpartiet var tidigt ute på banan och tog ställning för en hel del av huvuddragen i Missbruksutredningens förslag. De frågor som inte finns med i den här propositionen är självfallet något som vi kommer att fortsätta att driva inom regeringen. Det är så det fungerar i ett regeringsarbete mellan fyra partier. Hade Centerpartiet hade haft 50 procent här i riksdagen, vilket vi förhoppningsvis får 2014 eller 2018, hade säkert missbrukspolitiken sett något annorlunda ut. Det är den situation vi lever i. Vi tycker att det förslag som vi nu lägger fram är ett bra steg på vägen. Det kommer förhoppningsvis att göra skillnad. Det är den vägen vi får gå. Vi tar ett första steg, och sedan kommer vi i Centerpartiet att jobba vidare för att få med oss de andra partierna för att ta ytterligare steg.

anf.106 Eva Olofsson (V):

Herr talman! En del är obotliga optimister när det gäller nästa val. Jag skulle vilja ha lite fler konkreta besked. Jag vet att du har varit aktiv i debatten, Rickard Nordin. Det tycker jag är bra. Det behövs en debatt om frågorna. Men det är mycket svårt att förstå att du skriver en artikel där du är oerhört kritisk och sedan säger du att du är mycket nöjd när man egentligen bara har tagit med ett förslag som vi alla kan ställa oss bakom. Jag kan också ställa mig bakom propositionen, men jag är kritisk till att det inte har lagts fram fler förslag. Därför undrar jag: Vill du och Centerpartiet ha en lagstiftningsändring när det gäller sprututbytesprogrammet, eller ska det hanka sig fram som det gör nu? Är ni nöjda med förslaget om vårdgarantin, eller vill ni ha en skarpare sådan på missbruksområdet? Det är två konkreta förslag där jag gärna vill veta var ni står. Eller är du helt enkelt nöjd med den proposition som har lagts fram? Det är inte svårt att ställa sig bakom den, men frågan är om man tycker att det finns alldeles för få och för tama förslag som inte höjer ambitionsnivån tillräckligt.

anf.107 Rickard Nordin (C):

Herr talman! Vi ser gärna att fler landsting inför sprututbyten. Det är upp till politikerna i respektive landsting att fatta beslut om det. Det är kanske olyckligt i sig att det är politiker som fattar beslut om medicinska åtgärder, precis som jag sade. Jag tycker att det kanske är grundproblematiken i det hela, det vill säga att vi ska besluta om vad man ska göra eller inte göra. Vi har hört i debatten tidigare och från flera remissinstanser att den vårdgaranti som förs fram som en idé är någonting som man redan i dag till stor del tillgodoser. Det finns också möjligheter att, om man så skulle vilja, så småningom skärpa den vi redan har ytterligare på riksnivå eller skriva in detta i de lokala överenskommelserna. På den punkten tror jag att vi kan tillgodose behovet på ett annat sätt än lagstiftningsvägen. Vi kommer att fortsätta att kämpa vidare i de här frågorna. Det är också därför vi debatterar detta utanför den här kammaren. Vi tycker att det är viktiga frågor som vi också måste hantera.

anf.108 Christer Engelhardt (S):

Herr talman! Om jag citerar Rickard Nordin rätt sade han i det anförande som han höll för en liten stund sedan: Varken jag eller Centerpartiet är för en legalisering av droger. Men de som förespråkar detta är ju inte vilka som helst, utan det är faktiskt Centerpartiets ungdomsförbund. Precis som jag en gång började i SSU och nu har hamnat i riksdagen, har väl många av dem som nu är aktiva i Centerns ungdomsförbund ambitionen att komma in i den politiska världen i övrigt, i kommunfullmäktigeförsamlingar, landstingsfullmäktigeförsamlingar, i riksdagen och kanske i regeringen också. Sådana här åsikter tvättar man inte bara bort, och därför blir jag lite orolig när de så tydligt kommer fram. Förbundsordföranden för CUF, alltså Centerpartiets Ungdomsförbund - som har blivit avbokade från IOGT:s kursgård i Nacka på grund av det här med legaliseringen - säger: Vi vill också göra oss av med Systembolaget, sänka åldersgränsen och sänka alkoholskatten. Det gör mig lite bekymrad att framtidens centerpolitiker, som nu står i dörrposten till den politiska arenan, går ut så tydligt med sådant här. Det är tryggt att höra Rickard Nordin säga: Jag är inte för en legalisering. Men hur tänker Rickard Nordin kring detta när det faktiskt är det egna ungdomsförbundet som så tydligt för fram de här åsikterna?

anf.109 Rickard Nordin (C):

Herr talman! Jag misstänkte nästan att någon skulle nappa på det där. Jag sade faktiskt precis samma mening när vi hanterade narkotikafrågor förra gången i kammaren, men då var ingen intresserad. Centerpartiets Ungdomsförbund är en fristående organisation som har full rätt att uttrycka sig på det sätt som man själv önskar. Det betyder inte att Centerpartiet är för det här på något sätt. Vi hade ett stämmobeslut 2011 på vår partistämma i Åre då det var en överväldigande majoritet som tog ställning mot legalisering eller avkriminalisering. Jag tycker också att det är lite ohederligt att göra så här. Jag ställer inte Christer Engelhardt till svars för att SSU vill ha ett stämmobeslut på ett globalt skatteutjämningssystem och skolplikt från tre år eller för att man har fuskat till sig ett antal miljoner i felaktiga bidrag, och jag tycker inte att det är rättvist att man från Socialdemokraternas håll ställer Centerpartiet till svars för att Centerpartiets Ungdomsförbund med ganska knapp majoritet har tagit ett stämmobeslut. Jag tycker att vi ska försöka hålla oss till den politik som vi faktiskt för här i kammaren.

anf.110 Christer Engelhardt (S):

Herr talman! Jag ställer inte Centerpartiet till svars för någonting. Jag är fullt medveten om att Centerpartiets Ungdomsförbund är en fristående organisation. Jag var bara intresserad av vad Centerpartiet egentligen tycker om liberaliseringsfrågorna som ändå drivs inom det egna ungdomsförbundet av, som jag också sade, framtidens politiker som kan ta steget in på den politiska arenan. Jag var bara intresserad av att få ett tydligt besked från Rickard Nordin och Centerpartiet om var man faktiskt står, eftersom ungdomsförbundet även på andra områden, som Systembolaget och alkoholskatterna, har en annan uppfattning. Det är viktigt, tycker jag, att få besked från moderpartiet var man står i de här frågorna. Sedan skulle jag vilja gå in på en annan fråga. När det gäller spelberoende och socialtjänstlagstiftningen sade Rickard Nordin att det står högt på hans dagordning att få in detta i lagstiftningen. Vi delar synpunkterna på detta och anser att det behöver regleras i lagstiftningen. Om det sedan är i socialtjänstlagstiftningen, hälso- och sjukvårdslagstiftningen eller någon annanstans som det bäst hör hemma får man väl se. Jag skulle vilja fråga: Vad tycker Rickard Nordin om förslaget som vi lägger fram om att det behövs mer forskning på det här området? Vi har ett förslag där vi bland annat lyfter in det här med att de outhämtade vinsterna i Svenska Spel skulle kunna gå in i en forskningsfond för att ha mer forskning på det här området. Det är ett viktigt område som vi behöver skaffa oss mer kunskap om. Rickard Nordin är ersättare i kulturutskottet, och när nu Peter Norman ska komma dit och prata om den framtida spelpolitiken kanske det här är något som Rickard Nordin kan bära med sig och lyfta fram i det sammanhanget.

anf.111 Rickard Nordin (C):

Herr talman! Om jag återigen ska upprepa vad vi egentligen tycker, som Christer Engelhardt uttrycker det, säger jag: Varken jag eller Centerpartiet är för någon avkriminalisering eller legalisering av olika droger. Det är tredje gången som jag säger det i den här kammaren. Jag håller med Christer Engelhardt om att det behövs mer forskning när det gäller spelberoendet. Där är vi helt överens. Jag är inte säker på att just Svenska Spel och deras fond för outhämtade vinster är rätt finansiering, för det riskerar ju att fluktuera ganska mycket över tid beroende på hur mycket man får ut. Med de spelkort som nu finns blir det dessutom mycket lättare att hitta dem som har outhämtade vinster, vilket gör att man har bättre koll på spelarna och att spelandet begränsas på ett bra sätt. Det gör att mindre hamnar i den här fonden, vilket jag tycker är tråkigt. Jag tror att det är bättre med en mer stabil finansiering. Jag ska definitivt ta med mig till Peter Norman att vi behöver bättre och mer forskning. Det är vi också ganska överens om inom hela Alliansen, så där tror jag säkert att vi kan hitta en överenskommelse som alla är nöjda med.

anf.112 Magnus Sjödahl (KD):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut. När man är långt ned på talarlistan är en hel del redan sagt, så jag ber om ursäkt om en del av det som jag säger redan har berörts. Det blir ofrånkomligen så. I Sverige finns i storleksordningen en halv miljon personer som missbrukar antingen alkohol, narkotika, läkemedel eller dopningspreparat. Det är alltså ett omfattande problem vi talar om. När vi också i beräkningen tar med personerna i den missbrukandes närmaste omgivning talar vi om närmare en miljon personer. Det är en angelägen proposition vi behandlar i dag. God kvalitet och ökad tillgänglighet måste gå som en röd tråd genom all vård och så naturligtvis även inom missbruks- och beroendevården. Det handlar om personer som är speciellt utsatta och ofta stigmatiserade av sin omgivning. Ett missbruk sätter spår på många olika sätt - fysiskt, psykiskt, socialt och ekonomiskt. Här är det verkligen på sin plats att tala om ett utanförskap. Att vända utanförskapet till att i stället innebära delaktighet i samhället är det som vården måste syfta till. Vägen dit kan vara lång och svår, men med den proposition som vi har på bordet i dag är det min innerliga förhoppning att vägen tillbaka ska bli både kortare och lättare. Herr talman! Jag tänkte uppehålla mig vid tre punkter. Den första är huvudmannaskapet. Det har vi redan hört en del om. Det delade ansvaret mellan kommuner och landsting kan ses som ett problem, men missbruk och beroende leder till skadeverkningar som är av såväl social som psykisk och somatisk karaktär. Den vård som är aktuell omfattar därför ett brett spektrum av vård och stödinsatser, vilka faller inom både det sociala och det medicinska området. Inte minst gäller det de personer som har den svåraste missbruksproblematiken. De behöver mer insatser än vad sjukvården kan erbjuda. De behöver rehabilitering som möjliggör för dem att komma tillbaka in ett sammanhang och bli delaktiga igen. Här har både socialtjänsten och sjukvården viktiga uppgifter. Inte minst vill jag betona det för de här grupperna så viktiga uppsökande arbetet, som ofta kombineras med socialt stöd till de närstående. Därför kan det inte nog tydligt framhållas att såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården har viktiga roller som ska värderas lika och samordnas utifrån individens olika behov. Dess värre inträffar det att samordningen brister, vilket naturligtvis riskerar att drabba den vårdbehövande. Därför är det viktigt att det nu införs bestämmelser om att kommuner och landsting ska ingå överenskommelser om samarbete med varandra i fråga om dem som missbrukar. En skyldighet att ingå överenskommelser tydliggör och förstärker huvudmännens ansvar utan att i detalj föreskriva hur det ska genomföras. Den dogmatiskt sinnade kan möjligen hävda att det är en inskränkning i det kommunala självstyret, men den är i så fall av ganska ringa omfattning. I detta sammanhang vill jag nämna att ett antal län och kommuner redan har insett vikten av ett formaliserat samarbete och ingått överenskommelser enligt de intentioner som nu föreslås bli lagfästa. Sedan 2010 har landsting och kommuner en lagstadgad skyldighet att ingå överenskommelser kring personer med psykisk funktionsnedsättning. Bestämmelserna som nu är aktuella bör kunna utformas på ett motsvarande sätt. Den andra punkten är bemötande. Personer med missbruk eller beroendeproblem har rätt till ett lika bra bemötande som andra patientgrupper. Det borde vara så självklart att det knappt skulle behöva påpekas. Denna rätt finns inskriven i såväl socialtjänstlagen som hälso- och sjukvårdslagen. Samtidigt är det knepigt att lagstifta om bemötande eftersom människor är olika. Det som jag betraktar som bra bemötande kan mycket väl upplevas som dåligt för en annan. Därför ställer det krav på vårdpersonalens känsla att kunna anpassa sig och veta hur man ska hantera varje enskild person. Det är verkligen svårt att juridiskt kräva ett bra bemötande, för det handlar i hög grad om värderingar och upplevelser. I propositionen betonas att alla som kommer i kontakt med socialtjänsten eller hälso- och sjukvården har rätt till ett respektfullt och professionellt förhållningssätt. Ett moraliserande, okunnigt eller kränkande sätt är inte godtagbart enligt gällande lagstiftning. Därför menar jag att ett gott bemötande redan i dag regleras i nuvarande lagstiftning. Den tredje punkten är vårdgarantin. Den utredning, herr talman, som föregick propositionen föreslog en speciell vårdgaranti. Remissinstanserna förhöll sig i ungefär lika delar positiva som negativa till detta förslag. Justitieombudsmannen yttrade att förslaget föreföll innebära en försämring jämfört med det som den enskilde har i de nu gällande bestämmelserna enligt socialtjänstlagen. Andra har pekat på svårigheten att säkerställa den typen av garanti eftersom det inte finns någon möjlighet att överklaga en insats som den enskilde anser sig behöva men som vårdgivaren inte anser är skälig. Åter andra menar att en särskild vårdgaranti skulle motverka sitt syfte genom att riskera ett urholkande av kvaliteten, färre besök och bristande kontinuitet samt att det i första hand skulle gynna dem som aktivt söker hjälp och inte dem som bäst skulle behöva det, nämligen de som har en komplex problematik och bristande motivation. Det här är alltså inte mina bedömningar, utan de kommer från dem som har avsevärt bättre kunskap än vad jag har i de här frågorna. Personer med missbruk omfattas av hälso- och sjukvårdens vårdgaranti, där det uttryckligen står att varje patient snarast ska ges en medicinsk bedömning. Tidsgränserna regleras i förordningen om vårdgaranti. Enligt socialtjänstlagen ska socialtjänsten utan dröjsmål inleda utredning om vad som kommer till dess kännedom. Herr talman! Med detta anser regeringen, och jag instämmer i den bedömningen, att en särskild vårdgaranti inte självklart skulle leda till några positiva effekter för dem som är i störst behov av den. (Applåder)