Hälso- och sjukvårdsfrågor

anf.36 Lena Hallengren (S):

Herr talman! År 2013 har börjat dramatiskt för sjukvården, i synnerhet i moderatstyrda Stockholm och Skåne. Gemensamt är brist på vårdplatser och ideologiskt styrda vårdvalssystem. I stället för att hålla ihop och samla sjukvårdens kompetenser till fungerande vårdkedjor splittras resurserna och specialisterna. Nu sitter säkert en och annan och tänker att detta inte passar i riksdagens talarstol utan lämpar sig bättre i respektive landstings- och regionfullmäktige. Men målet för hälso- och sjukvården är enligt hälso- och sjukvårdslagen en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Sjukvården i Skåne och Stockholm omfattar nästan var tredje svensk. När brist på vårdplatser inte ser ut att få en lösning, när människors oro växer och ansvariga politiker inte ger svar, när vårdtyngd saknas som dominerande faktor i fördelningssystemet inom primärvården och när rikssjukvården på BIVA nära på havererar, då kan inte socialministern lämna walk over. Dagens system har en del allvarliga brister, vilket vi inte kan bortse från. I lördags skrev Läkaresällskapet på en debattsida: Många läkare lider av att se hur nödvändiga prioriteringar sätts ur spel genom att ekonomiska incitament och produktionsmål kommit att styra vården. Patienten har blivit kund och de etiska principer som sjukvården baseras på är hotade. Måhända är detta ensidigt läkarens perspektiv. Om det inte vore så tragiskt är det snudd på komiskt att regeringens vårdvalssamordnare samma dag, på samma debattsida, skriver en av många pamfletter från regeringen om hur bra allting är. Herr talman! Ingen förnekar att vi gör framsteg jämfört med tidigare generationer genom effektivare mediciner och behandlingar. Det är inte det saken gäller, utan det handlar om hur vi ska göra det bästa vi kan för patienten utifrån dagens kunskap och möjligheter. Frågorna vi måste ställa oss är hur verkligheten ser ut, vilka verktyg vi har, om vi använder dem klokt och om de räcker till för de utmaningar vi står inför. Regeringen fortsätter att "skruva" i kömiljardens kriterier i stället för att fundera på om det behövs nya och helt andra kriterier. För varje brist som dyker upp hänvisar socialministern till landstingen och gör möjligen en överenskommelse med SKL om några miljoner - till en verksamhet som omsätter nära nog 250 miljarder kronor. Göran Hägglund behöver tänka om - mindre ideologiskt systemskifte och mer fokus på att utveckla den befintliga vårdstrukturen, bättre resursfördelning efter vårdtyngd och mer av patienten i fokus. Herr talman! Riksdagen ska i dag debattera betänkande SoU13, Hälso- och sjukvårdsfrågor . På s. 13 kan man läsa om det beslut som 2007 drevs igenom på förslag från den moderatledda regeringen när det gäller upphävandet av stopplagen. Det blev då möjligt för landstingen att teckna avtal med privata aktörer som inte behövde driva vården enbart med offentlig finansiering och vårdavgifter. Det innebär i klartext att ni öppnade upp för att patienter med en privat försäkring kan gå före i vården. Nej, man får inte gå före någon med större behov eller någon som väntat längre, säger den som försvarar regeringen. Men det är struntprat. Ge mig ett enda skäl till att någon ska betala en försäkring för offentligt finansierad vård om det inte ger någon fördel. Jag har frågat förut, och jag har noterat att de borgerliga ledamöterna försöker slinka undan. Men kanske har ni filat på ett svar till dagens debatt. Herr talman! Eftersom inga förslag om kommissioner för jämlik hälsa, patientkontrakt eller handlingsplan för psykiatrin kommer från regeringen har vi nu ett rent motionsbetänkande när det gäller hälso- och sjukvården. Jag tänkte belysa några av de reservationer som vi socialdemokrater står bakom, nämligen reservationerna 8, 12, 16 och 19 som jag samtidigt yrkar bifall till. Reservation 8 handlar om en handlingsplan för psykiatrin. Att bli psykiskt sjuk eller drabbas av psykisk ohälsa påverkar inte bara en själv, utan det påverkar också familj, vänner och omgivning. Att få en psykisk sjukdom eller att må psykiskt dåligt är så vanligt att vi alla känner någon som är eller har varit drabbad. Psykisk ohälsa är också ett växande problem bland många ungdomar, särskilt bland unga kvinnor. Statistik från Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, visar att kostnaderna för psykiatri halkar efter annan sjukvård, trots alla tidsbegränsade statliga projektpengar. Vi socialdemokrater menar att det behövs en långsiktig och uthållig satsning i hela samhället för att skapa förutsättningar för god vård och ett gott liv för den som drabbas av eller lever med en psykisk sjukdom. Det behövs gemensamma mål för flera olika samhällssektorer och en nationell plattform som slår fast vad som är psykiatrins uppdrag och hur den ska utvecklas. Vi föreslår att regeringen upprättar en långsiktig nationell handlingsplan för en ambitionshöjning inom området vård och stöd för människor med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Det får inte finnas någon risk för att satsningen betraktas endast som en mängd tillfälliga projekt och att den långsiktiga finansieringen är osäker. Handlingsplanen bör tas fram i nära samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting och ha en bred politisk förankring över blockgränserna. Herr talman! Jag ska säga någonting om reservation 12 om vård och behandling av olika sjukdomar. Sällsynta och extremt sällsynta sjukdomar är tillstånd som ofta är livshotande eller innebär kronisk funktionsnedsättning för den som drabbas. Tillstånden ställer sjukvården inför svåra utmaningar. Det saknas vetenskaplig kunskap om sällsynta sjukdomar, och experterna är få. Detta leder till att vården missar diagnoserna eller att patienten får en felaktig diagnos och i och med det också en felaktig behandling. Regeringen bör vidta åtgärder som leder till att människor som lider av sällsynta eller extremt sällsynta sjukdomar i Sverige får tillgång till likvärdig sjukvård av hög kvalitet på samma villkor som människor med så kallade vanligare sjukdomar. När det gäller reservation 16 som handlar om nationella riktlinjer vid behandling av ofrivillig barnlöshet kan vi konstatera att Östergötlands landsting tar ut 3 000 kronor för lesbiska par som vill genomföra inseminationsförsök, medan man tar ut 300 kronor för samma åtgärd när det gäller heterosexuella par. Det finns liknande exempel i andra landsting. Men den typen av särbehandling borde inte vara möjlig. Det kan inte heller vara så att möjligheten till behandling ska bero på var i landet man råkar bo. Det är inte heller rimligt att avgiftsskillnaden är så stor som den är i dag. Mot denna bakgrund menar vi att likvärdigheten kring infertilitetsbehandlingar borde ses över. Reservation 19 handlar om elektronisk kommunikation för patienter inom rättspsykiatrin. En patient som är dömd till sluten psykiatrisk vård kan genom att använda sin mobiltelefon, sin personliga dator eller en dator som finns tillgänglig på avdelningen fortsätta att kränka andra människor. Det kan inte vara rimligt att människor som har begått allvarliga brott, och där domstol kommit till slutsatsen att de är i behov av vård, ändå tillåts begå nya brott som försvårar vården och kränker brottsoffren. Det är rimligt att det i samband med beslut om rättspsykiatrisk vård också kan beslutas om begränsningar när det gäller till exempel sexualförbrytares tillgång till internet. Lagstiftningen angående rättigheten för patienter dömda till rättspsykiatrisk vård att använda mobiltelefoner och datorer borde enligt vår mening anpassas till dagens verklighet. Aven brottsoffrens rättigheter och skydd mot nya övergrepp måste kunna garanteras och finnas med i en helhetsbedömning. Rättspsykiatrin i Växjö har ett undantag där de låter de boende ha tillgång till dator enligt bokning och med kontroll. Det finns med andra ord idéer om lösningar, och nu är det dags att regeringen och socialministern faktiskt tar denna fråga på allvar och återkommer till riksdagen. Herr talman! Det finns så mycket att säga när det gäller hälso- och sjukvård, inte minst om det faktum att skillnaderna i hälsa ökar, vilket delvis är en fråga för hälso- och sjukvården. Socialutskottet har den senaste tiden mött Sir Michael Marmot som för WHO:s räkning tagit fram Closing the gap in a generation . Vi har informerat oss om arbetet som bedrivs i Sveriges Kommuner och Landsting för jämlik hälsa, och vi har särskilt tagit del av Malmökommissionens gedigna arbete med forskarrapporter och förslag för jämlik hälsa. Det hade varit minst sagt värdefullt med ett underlag från en nationell kommission. Men regeringens motstånd kvarstår, och skillnaderna i hälsa ser därför ut att öka och befästas. I detta anförande instämde Ann Arleklo, Lennart Axelsson och Catharina Bråkenhielm (alla S).

anf.37 Per Ramhorn (SD):

Herr talman! I dag ska vi debattera hälso- och sjukvård. Det är ett stort och viktigt område som berör oss alla förr eller senare. Jag börjar med att yrka bifall till våra reservationer 4, 10, 13, 18 och 20. Det är särskilt en reservation som jag kommer att hålla mig till i denna debatt, och det är reservation 13 som handlar om lika villkor för mammografi oavsett var i landet man bor. Herr talman! Ordet cancer väcker oro och ångest hos de flesta av oss. Ett cancerbesked blir för de flesta av oss en påminnelse om hur skört livet är. Statistiskt kommer var tredje person i Sverige att drabbas av cancer under sin livstid. Det gör att cancern räknas som en folksjukdom här i Sverige. Hos kvinnor är bröstcancer den absolut vanligaste cancersjukdomen. Varje år insjuknar ca 7 000 kvinnor i Sverige i bröstcancer. Det innebär att närmare 20 kvinnor varje dag får en bröstcancerdiagnos. Det absoluta mest avgörande för ett bra behandlingsresultat och överlevnad är att man upptäcker bröstcancern i ett tidigt skede, och då främst genom mammografi där man bedömer att förmågan att upptäcka kvinnor med bröstcancer är 80-90 procent. Säkerheten att utesluta bröstcancer bedöms vara hela 98 procent. Därför är det oerhört viktigt att kvinnor får tillgång till mammografi. Enligt Socialstyrelsens riktlinjer ska mammografi omfatta alla kvinnor i åldern 40-74 år. Men alla landsting erbjuder inte mammografi till kvinnor i åldern 40-49 år. De erbjuder mammografi oftast först från 50 års ålder fast forskning visar att dödligheten i bröstcancer är betydligt högre för kvinnor i åldersgruppen 40-49 år som inte har erbjudits mammografi. Detta tycker vi sverigedemokrater inte är rimligt. Vi anser att alla landsting ska erbjuda mammografi från 40 års ålder eftersom ca 700 kvinnor som är under 45 år varje år får bröstcancer. Det är elva unga kvinnor i veckan. Dessutom är risken att dö i bröstcancer betydligt större om man är ung när man får diagnosen. Det finns flera anledningar till detta. En förklaring är att tumörerna upptäcks i ett senare skede men också att tumörerna är mer aggressiva hos yngre kvinnor än hos äldre. Därför är det oerhört viktigt att dessa unga kvinnor också får möjlighet till mammografi så att man kan upptäcka cancern i ett tidigt skede så att dessa kvinnor som kan vara våra döttrar, systrar och fruar får chans till bot och överlevnad från denna allvarliga sjukdom. Därför skrev vi en motion i denna viktiga fråga som vi hade stora förhoppningar att få igenom tillsammans med S, V och MP och därmed få en majoritet i riksdagen för denna ytterst viktiga fråga. Men tyvärr, och det är jag uppriktigt väldigt ledsen för, väljer S, V och MP att inte stödja förslaget fast man under de senaste två åren här i riksdagen krävt exakt samma sak. Jag vill påminna om vad som stod i S:s, V:s och MP:s gemensamma reservation som skrevs för mindre än ett år sedan: "Det finns inget hållbart argument för landstingen att utestänga kvinnor under 50 år från mammografi. Tvärtom är det extra allvarligt att kvinnor i denna åldersgrupp inte kallas. Vi anser att det bör bli obligatoriskt att erbjuda mammografi åt alla kvinnor i Sverige i åldern 40-49 år." Det är naturligtvis anmärkningsvärt att när det nu i Sveriges riksdag skulle kunna finns en majoritet för förslaget väljer man att inte stödja det. Det är beklagligt. Främst är det beklagligt för alla dessa unga kvinnor som nu inte får möjlighet till mammografi där man i ett tidigt skede kan upptäcka cancern och därmed rädda liv. Herr talman! Till sist skulle jag vilja läsa upp några rader från en ung kvinna som har drabbats av just denna fasansfulla sjukdom. De beskriver på ett bra sätt hur det känns att drabbas av bröstcancer i unga år. Hon skriver: Den var inte större än en ärta. Det är svårt att förklara, men jag kände den tydligt. Jag visste att man kunde drabbas av bröstcancer i unga år. Men trodde aldrig att det skulle hända mig. I dag är jag en av dem. I dag har jag obotlig bröstcancer. Jag sökte vård för att undersöka knölen. Knölen i mitt högra bröst var bara en körtel, det var alla säkra på, en vanlig och ofarlig svullnad som man kan få. Jag visste att körtlar kan bli lite svullna, men svullnader brukar ju gå tillbaka. Det gjorde inte den här. Det går egentligen inte att beskriva med ord hur rädd jag blev när jag fick reda på att det var cancer. Det var den värsta dagen i mitt liv. Jag trodde att jag skulle dö. Sedan dess har jag haft en ständig oro i min kropp. Ibland kan jag kontrollera mina känslor, men ibland går det inte, och de dagarna gråter jag. Jag tänker mycket på döden och är rädd för att dö i den här sjukdomen. Jag är arg och besviken på läkarna som inte tog mig på allvar och som sade att jag var för ung för att få cancer. Tänk, ja tänk, om de upptäckt cancern i ett tidigt stadium, innan det var för sent.

anf.38 Lena Hallengren (S):

Herr talman! När man lyssnar till en beskrivning av hur bröstcancer kan påverka kvinnor, en omgivning och barn sitter många och funderar på egna berättelser och människor man tänker på. Men Sverigedemokraterna och Per Ramhorn drar det lite väl långt att utifrån det beskriva det som att vi står inför något slags reservation som handlar om liv och död. Jag vill gärna passa på tillfället att kort beskriva varför vi inte ställer oss bakom reservationen, eftersom halva anförandet handlade om Socialdemokraternas uppfattning. Det gäller att ha forskning och kunskap och hela tiden förlita sig på att det är vad som vägleder läkare och professionen och gör att landstingen fattar rätt beslut. Hur riktlinjerna exakt ser ut kan komma att variera. Riktlinjerna kan komma att förändras och uppdateras utifrån nya forskningsrön och framsteg. Det betyder att också åldern kan variera, om det är från 40, 41 eller 42 år. Var gränsen uppåt går kan också variera. I dag opererar man bröstcancer på kvinnor som är både 80 och 85 år. Man skulle sannerligen kunna fundera på: Hur många år kommer de att leva efter operationen? Kommer de egentligen avlida av någon annan åkomma än av sin bröstcancer? Engagemanget är väldigt stort. Däremot är det bekymmersamt att de stora framstegen verkar stanna av lite grann. Hur vi egentligen ska se till att vi har en forskning som handlar om bröstcancer och cancer i stort och hur vi får nationella cancercentrum att hänga ihop med en nationell strategi engagerar mig väldigt mycket. Jag hoppas att våra landsting följer alla de rekommendationer som finns. Men de exakta årtalen, om det är 40, 41 eller 42 år och om den övre gränsen sedan ska gå vid 80, 85 eller 90 år, överlåter jag till forskningen att avgöra.

anf.39 Per Ramhorn (SD):

Herr talman! Det stämmer, och där håller jag med dig Lena Hallengren, att det är forskningen som ska visa var gränserna ska gå. Det är vad Socialstyrelsen utformar sina riktlinjer från. De anser att gränsen ska vara från 40 till 74 år. Nu gör man en uppgradering av riktlinjerna, och det gäller bland annat de nationella riktlinjerna för bröstcancer. Det är bland annat etiska frågor och olika uppfattningar i professionen som man tittar på. Men man kommer inte att göra någon ändring när det gäller själva åldersgruppen från 40 till 74 år. Det har man inga planer att ändra. Det finns mycket forskning som Socialstyrelsen utgår från för riktlinjerna från 40 år. Det finns bland annat en forskningsrapport som kom från Umeå för några år sedan. Det är den största i världen när det gäller bröstcancer hos unga kvinnor. Där säger man att det är betydligt högre risk för unga kvinnor att dö i bröstcancer, upp till 29 procent. Jag håller med dig om att det är viktigt att man ser på forskningen. Det som är märkligt i den här frågan är att Socialdemokraterna och de rödgröna har stött förslaget under flera år. Men nu när vi får chansen att genomföra det vänder man 180 grader och yrkar inte på det. Det låter inte trovärdigt i mina öron.

anf.40 Lena Hallengren (S):

Herr talman! För oss är principen väldigt viktig. De riktlinjer som finns ska följas. Det finns ingen mening med att vi har en socialstyrelse som utfärdar riktlinjer baserat på kunskap, forskning och erfarenheter och sedan gör landstinget en helt egen bedömning. Det är vår principiella uppfattning. Den gäller även för bröstcancer. Detta är en debatt som är ganska bred och vid. Jag vill passa på att fråga Per Ramhorn hur Per Ramhorn ser på att vi ska ha en långsiktig handlingsplan psykiatrin och den ojämlikhet som vi i bred bemärkelse kan se inom hälso- och sjukvården. Ivf-behandlingar har i detta betänkande kommit att bli ett exempel på hur olika det kan se ut över landet, på tal om hur rekommendationer egentligen ska följas.

anf.41 Per Ramhorn (SD):

Herr talman! När det gäller nationella riktlinjer vill vi ha mer tvingande riktlinjer. Det går att göra. Man har sett det när det gäller bemanning inom äldreomsorgen för demenssjuka där man nu utarbetar tvingande riktlinjer. På frågan från Lena Hallengren vill jag säga att vi vill att det ska vara likvärdig vård över hela landet även när det gäller psykiatrin. Det skriver vi i våra budgetmotioner. Det tar dock tid. Vi har suttit i Sveriges riksdag i två och ett halvt år, och Socialdemokraterna har funnits i Sveriges riksdag i över hundra år. De tar ett tag innan man ser vilka områden man vill prioritera först, men vi kommer framöver att lägga fram fler förslag inom samtliga områden. Psykiatrin har vi redan utarbetat väldigt mycket inom. Där står vi alltså för att det ska vara jämlikt över hela Sverige.

anf.42 Mia Sydow Mölleby (V):

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 1 och 11. Självklart står jag dock bakom samtliga reservationer Vänsterpartiet är med på. För Vänsterpartiet är en bra och jämlik hälsa det allra viktigaste målet för vården. Vi vill att vården ska ha den inriktningen. Målet att göra vinst på verksamheter går inte att förena med vård efter behov. Målet att göra vinst leder till vård efter lönsamhet. I går var det en läkare med stor erfarenhet som skrev i Svenska Dagbladet om sämre kvalitet i den privata vinstdrivna vården. Han jämförde med den privata icke vinstdrivna vården. Så sent som i dag var det ett fall, som i och för sig gällde barnomsorg men som också handlade om vinstuttag ur gemensam verksamhet, där pengar som är avsedda för barnen går till aktieutdelningar. För oss i Vänsterpartiet är sjukvården en viktig och väsentlig del av den gemensamma välfärden. Det är inte rimligt att privata företag kan starta en vårdcentral där de själva anser att det ger bäst vinstmöjligheter och sedan få ersättning från landstingen helt utan att det görs någon bedömning av om det faktiskt behövs en vårdcentral där. Vi hör gång på gång exempel på att det poppar upp verksamheter där folk är friska och välmående och att motsvarande verksamheter försvinner där befolkningen har stora hälsoproblem. Självklart ska våra gemensamma resurser styras dit de bäst behövs. Därför måste också lagen om valfrihetssystem, LOV, rivas upp, och den ska förstås inte heller drivas igenom för specialistsjukvården. Hela eller delar av sjukhus ska inte kunna säljas ut. För att nå målet om en bra och jämlik hälsa måste vi ha en sjukvård som jobbar förebyggande och hälsofrämjande och utgår från en social helhetssyn. Klyftorna i hälsa är stora i samhället, och de ökar. Det är ingenting vården ensam kan ta ansvar för och göra något åt. Ohälsan är till exempel mycket högre bland arbetslösa än bland personer med arbete. Just arbetslösheten kan inte vården själv åtgärda. Vården måste samarbeta med andra samhällsaktörer för att komma till rätta med klassklyftorna i hälsa, men att vården sedan dessutom själv är ojämlik måste den faktiskt komma till rätta med själv. Kvinnor och män ska ha samma rätt till bra vård. Ingen diskriminering ska förekomma, varken på grund av funktionsnedsättning, sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck, etnicitet eller på grund av någonting annat. Papperslösa, asylsökande och gömda ska också ha full rätt till sjukvård. Kvaliteten i omvårdnad och rehabilitering måste förbättras. Många med funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar behöver bättre vård och rehabilitering än de får i dag. Vänsterpartiet vill ha en sjukvård som styrs demokratiskt och där patienten styr och bestämmer över sin vård inom ramen för den offentliga skattefinansierade vården. Vi menar att enskilda vårdenheter ska ha en hög grad av självständighet att utforma sin verksamhet. I framtiden kommer vården att behöva ännu mer pengar. Det enda sättet att klara detta och det framtida vårdbehovet är att slå vakt om en skattefinansierad vård. Avgiftsfinansierad vård lyfts ibland fram som ett sätt att finansiera vården på ett bättre sätt, men det betyder bara att kostnaderna vältras över på den som är svårast sjuk i stället för att de delas gemensamt av alla som betalar skatt. Det gör inte vården billigare. Privata försäkringar leder till ökade orättvisor och till att fel grupper prioriteras - inte de med behoven utan de som har råd att betala försäkringen. Detta är lite om Vänsterpartiets allmänna utgångspunkter för hälso- och sjukvården och också det som ligger bakom att jag yrkar bifall till reservation 1. När jag förberedde mig lite för denna debatt tittade jag en del på det som sades förra året. Jag kunde då konstatera att Vänsterpartiets Eva Olofsson i väldigt stor utsträckning pratade om precis samma saker jag hade tänkt lyfta fram i dag. Det har gått ett år sedan dess, och det är för bedrövligt att flera av de problem vi då såg är ännu värre i dag. Vi har lösningar som regeringspartierna mer än gärna får använda sig av för att komma till rätta med de problem vi ser. Sveriges Kommuner och Landsting redovisade i förra veckan att alla landsting hade problem med brist på vårdplatser, överbeläggningar på avdelningarna, patienter som låg på fel avdelning och så vidare. I går skrev Expressens ledarsida om vårdkrisen och uppmanade socialministern att vakna. Vi har haft barnmorskeuppror och brist på sjuksköterskor för att lönerna är för låga. En minskande andel av sjuksköterskorna har en specialistutbildning. I Skåne var vården för de hjärtsjuka barnen i farozonen på grund av försämrade villkor för personalen. Att regeringen i ett sådant läge blundar, avsäger sig allt ansvar och skyller på landstingen är oansvarigt. Att man dessutom tycker att det är okej att leka affär med vår gemensamma välfärd och låta skattemedel försvinna ut i aktieutdelningar i stället för att finnas kvar i vården är för oss i Vänsterpartiet fullkomligt obegripligt. Vi ser problemen och väljer att försöka åtgärda dem i stället. I vår budget för i år har vi till exempel avsatt medel för fler vårdplatser i landstingen - riktade pengar. Vi har också ökat anslagen till kommuner och landsting så att de kan satsa i stället för att dra ned i verksamheter samtidigt som man ser att vårdbehoven ökar. Det skulle till exempel kunna användas till löner så att de hjärtsjuka barnens föräldrar slipper oroa sig för att personalen ska säga upp sig i protest mot de sämre villkoren. Vi satsar på fler utbildningsplatser för specialistsjuksköterskor, till att börja med inom de områden där vi ser de största behoven - distriktssköterskor, äldresjuksköterskor och psykiatrisjuksköterskor. Jag noterade att regeringen har lagt fram en satsning på utbildningar; man kom fram med ett förslag i går. Jag hoppas verkligen att specialistutbildningar för sjuksköterskor ingår i det. En sak är antalet utbildningsplatser; sedan måste människor också ha rimliga möjligheter att gå utbildningarna. Vi har valt att satsa på att sjuksköterskorna ska få en betald specialistutbildning. Det är självklart att den del av läkarutbildningen som är specialiserad - den man går efter att ha gått sina år på universitet - är betald, men de flesta sjuksköterskor betalar sin utbildning själva. Om man utgår från inkomstbortfall under utbildningen och den eventuella löneökning en sjuksköterska får tar det i snitt 19 år för en sjuksköterska att arbeta in det man förlorar på att gå utbildningen. Det är inte konstigt att det är brist på specialistutbildade sjuksköterskor. Det enda rimliga är att man får betalt under utbildningen, och så kan också vården förbättras. Det allra bästa för alla parter är förstås att patienter inte blir patienter, det vill säga att människor håller sig friska och inte blir sjuka. Därför tycker vi att det förebyggande arbetet givetvis är viktigt. Det är så vi upprätthåller en god och jämlik hälsa för hela befolkningen. Tyvärr har satsningarna på förebyggande arbete ofta minskat i det nuvarande systemet eftersom det på många ställen inte är lönsamt att arbeta förebyggande - man får inte ersättning för det inom primärvården. Vi har därför valt att satsa också på det. Detta är några exempel på saker vi tycker skulle kunna åtgärda de problem vi ser i dag, och det är våra allmänna utgångspunkter. Jag vill också passa på att prata lite om psykisk ohälsa, precis som Lena gjorde. Människor mår allt sämre i dag. Den självskattade psykiska ohälsan ökar, särskilt bland flickor och unga kvinnor. Denna ökning har sociala orsaker, och det krävs förstås även här förebyggande insatser för att komma till rätta med det. Det är inte i första hand ett ansvar för sjukvården - en stor del av de förebyggande insatserna handlar faktiskt om sådana saker som tillräckligt med personal i förskolan, skolan och skolhälsovårdens team. Vad gäller den psykiska ohälsan hos vuxna handlar det ofta om arbetslöshet eller, om man har arbete, en fullkomligt orimlig arbetssituation eller oro för ekonomin. Det kan vara bristande socialt stöd, ensamhet med flera orsaker. Det är inte heller i första hand ett sjukvårdsproblem, utan det handlar om arbetsmarknaden och dess villkor samt om kommunernas sociala insatser - inte minst för ensamma äldre, där den psykiska ohälsan är ett stort problem. Det finns stora möjligheter att minska den psykiska ohälsan med förebyggande insatser. Men för dem som faktiskt behöver vårdens hjälp måste det förstås finnas mer än slentrianmässig medicinering att erbjuda. Det handlar tyvärr, som så mycket annat, om resurser, men inte bara. När det gäller personer med psykisk ohälsa och psykisk sjukdom handlar tyvärr också alltför ofta om förutfattade meningar och attityder. Människor med psykisk ohälsa drabbas ibland av tillstånd där de faktiskt inte klarar av att ta hand om sig själva utan är helt beroende av omgivningen. Som tur är är det mycket sällsynt. Men de behandlas väldigt ofta som om det är en självklar del i den psykiska sjukdomen, och så är det inte. De flesta med psykisk sjukdom har full koll på vad som är det bästa stödet för dem, vad de behöver och vad som gör nytta. Därför tycker vi att det är en självklarhet att man lägger in brukarrevisioner och satsar på det som viktiga och bra insatser. Psykiskt sjuka har däremot många gånger behov av hjälp från många olika instanser i samhället. Det kan vara ganska svårt att orientera sig i det, särskilt som man ofta uppfattas som en person som faktiskt inte kan tala för sig. Därför finns det också ett stort behov av personliga ombud. Även här bör man dessutom satsa på utbildningsresurser. Det är vår uppfattning att man måste införa en skötarutbildning igen för att förstärka psykiatrin, och man måste också satsa mer på specialistutbildning för sjuksköterskor inom psykiatrin.

anf.43 Per Ramhorn (SD):

Herr talman! Jag vill börja med att förtydliga vilka reservationer jag stöder. Det är reservation 4, 10, 13, 18 och 20. Tidig upptäckt av bröstcancer är viktigt. Det är alla överens om. Det minskar dessutom kvinnans lidande om man upptäcker det i tid. Därför undrar jag varför Vänsterpartiet svänger 180 grader när det gäller att stödja förslaget om mammografi från 40 års ålder. Nu har vi en möjlighet att få igenom detta förslag. Förra året skrev ni i er reservation: Det finns inget hållbart argument för landstingen att utestänga kvinnor under 50 år från mammografi. Därför anser vi att det ska bli obligatoriskt att erbjuda mammografi åt alla kvinnor i Sverige i åldern 40 till 49 år. Året innan skrev ni: Ju tidigare cancern upptäckts, desto bättre förutsättningar för en lyckad behandling. Landstingen ska erbjuda alla kvinnor i åldern 40-74 år mammografi. Därför anser vi att det ska vara obligatoriskt för landstingen att säkerställa mammografi i enlighet med Socialstyrelsens riktlinjer. Nu fanns det möjlighet att få igenom detta genom en majoritet här i riksdagen, men nu väljer ni att inte stödja det. Jag och många andra, bland annat Bröstcancerföreningen, undrar varför.

anf.44 Mia Sydow Mölleby (V):

Herr talman! Som Per Ramhorn vet har jag inte varit med i den diskussion som har förts i utskottet. Jag har faktiskt inget bra svar på den frågan. Jag utgår ifrån att du också har diskuterat med de övriga regeringspartierna. Då får de också ta ansvar för den här frågan. Jag vet att Lena Hallengren svarade utförligt. Du får prata med henne.

anf.45 Per Ramhorn (SD):

Herr talman! Tack för svaret, även om det inte var något svar på min fråga! Jag förstår att du kanske inte är insatt i den här frågan. Rent principiellt tycker jag att om man står för att vilja göra något, har påpekat det i 2-3 års tid och nu får chansen att genomföra det och ändå väljer att inte att göra det blir det ett visst trovärdighetsproblem i den politik man för.

anf.46 Mia Sydow Mölleby (V):

Herr talman! Jag utgår ifrån att diskussionen har handlat om vilka typer av frågor man ska lyfta upp och vilka reservationer man ska ta upp, och man tar inte alla. Jag vet inte vilka motioner man har valt att gå in i, vilka man inte har gått in i och varför. Jag har inte varit inblandad i diskussionen i det här fallet.

anf.47 Saila Quicklund (M):

Herr talman! I mitt tal kommer jag att tala om valda delar av hälso- och sjukvårdsfrågorna. Metin Ataseven kommer att lyfta fram och tala om psykiatrifrågorna. Regeringen lägger nu än mer fokus och resurser på att förbättra kvaliteten och tillgängligheten i hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvårdspolitiken syftar bland annat till att ge en god vård till hela befolkningen och till ett ökat inflytande för patienter och medborgare. Målet är självfallet att människor ska erhålla en jämlik och rättvis vård med god kvalitet. Regeringen har därför också gjort historiskt många insatser för att stärka patientens ställning inom och inflytande över hälso- och sjukvården. Förutom reformer för ökad valfrihet för patienten finns till exempel den numera lagstadgade vårdgarantin som syftar till minskade väntetider för besök och behandling i sjukvården, skärpt tillsyn av hälso- och sjukvården samt ökade satsningar på kvalitetsregister i landsting och kommuner. Dessutom har regeringen för avsikt att vidareutveckla den så kallade kömiljarden. Regeringen har också fått positiva utfall av sitt arbete. Den svenska hälso- och sjukvården fortsätter att förbättras, och skillnaderna i resultat och kvalitet mellan landstingen fortsätter att minska. I rapporten Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet har Socialstyrelsen och SKL jämfört olika landsting utifrån 169 olika indikatorer. Generellt har de flesta resultat som presenterats i rapporten förbättrats avsevärt. Statistiken visar bland annat att fler cancerpatienter överlever längre, och för bröstcancer har den relativa femårsöverlevnaden stigit till närmare 90 procent. Vårdens utveckling har också varit positiv för hiv-patienterna, där kontrollen av virusnivåer är god i hela landet, och 92 procent av patienterna når de uppsatta behandlingsmålen. Dödligheten i stroke och hjärtinfarkter, som är de vanligaste dödsorsakerna, fortsätter att minska. Tillgängligheten blir också allt bättre, både genom vårdval och genom kömiljard. Herr talman! Vi har en ny patientsäkerhetslag sedan den 1 januari 2011. Syftet med lagen är att minska vårdskador oavsett om skadorna beror på systemfel eller misstag från vårdpersonalen. Vi har en överenskommelse med SKL om en prestationsrelaterad ersättning som sammanlagt ligger på 2,5 miljarder över tidsperioden 2011-2014. För att svensk hälso- och sjukvård kontinuerligt ska kunna utvecklas och förbättras och för att stärka patienternas ställning i vården behöver verksamheterna regelbundet följas upp och utvärderas. I detta sammanhang pågår det ett flertal olika projekt för att förbättra möjligheterna att följa utvecklingen inom hälso- och sjukvården på olika nivåer. Exempelvis har Socialstyrelsen, utöver sina årliga rapporteringar av situationen i hälso- och sjukvården, genomfört ett antal fördjupade studier på olika områden. En patientmaktsutredning tillsattes av regeringen 2011. Utredningen ska föreslå hur patientens ställning inom och inflytande över hälso- och sjukvården ska stärkas. En utgångspunkt för utredarens arbete ska vara att förbättra förutsättningarna för en god och jämlik vård. Utredaren ska bland annat föreslå hur vården kan ges på mer likvärdiga sätt, hur patientens valmöjligheter inom vården kan stärkas ytterligare och hur patientens behov av stöd, råd och information bör hanteras inom ramen för vårdgarantin och det fria vårdvalet. Dessutom ska utredningen lämna förslag på en ny patientlagstiftning där bestämmelser med betydelse för patientens ställning samlas. Vårdvalsreformen har varit en viktig reform för hälso- och sjukvården. Nästan 300 privata vårdcentraler, många med längre öppettider, har startat, och antalet vårdcentraler har ökat i 19 av 22 landsting. Det har betytt oerhört mycket för Sveriges befolkning. Sedan regeringen införde vårdgarantin och kömiljarden har tillgängligheten i vården förbättrats mer än någonsin. Låt oss komma ihåg att 2007 var det 75 000 personer som hade väntat längre än tre månader på ett besök hos en specialistläkare. I oktober 2012 var det bara 25 000. Således är två tredjedelar av den här långa kön nu borta. År 2007 var det 22 000 personer, alltså var tredje patient, som hade väntat mer än tre månader på operation. År 2012 var det bara 7 000, alltså en tiondel av patienterna. Det här resultatet kommer inte av sig självt. Det är bland annat resultatet av att vi infört en vårdgaranti som stärker patientens rättigheter och ett resultat av att vi införde en kömiljard som ger pengar till de landsting som kortar väntetiderna. Det är resultatet av att vi införde valfrihet i primärvården och bejakar att landstingen verkligen samarbetar med privata vårdgivare för att fler ska kunna få operationer snabbt. Herr talman! Reformers positiva genomslag tar tid. Regeringen har utfört historiska förbättringsarbeten inom svensk hälso- och sjukvård, och vi kan nu se det positiva resultatet av de här stora satsningarna. Vi ska också fortsatt möta hälso- och sjukvårdens framtida utmaningar, för de finns, med innovationskraft, valfrihet och patientinflytande. Självklart kommer kvaliteten även fortsättningsvis alltid att stå i första rummet. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder)

anf.48 Lena Hallengren (S):

Herr talman! Säg något som den moderatledda regeringen gör som inte är historiskt eller som inte innebär mer pengar än någonsin. Jag tänkte att det skulle vara intressant att höra om det är så att det fria vårdvalet och fler vårdcentraler har gjort slut på agendan för utmaningar i vården. Jag tycker nämligen att Saila Quicklund låter väldigt nöjd när hon står i talarstolen och berättar hur läget är. Vad tänker Saila Quicklund om hur hennes partivänner hanterar våra allra största regioner? Det är vårdplatsbrist och snudd på nedläggning av rikssjukvården med barnintensiven. Vi ser ju att resurser fortfarande inte fördelas efter behov. Är det bra att skära ned på vårdplatser när befolkningen ökar?

anf.49 Saila Quicklund (M):

Herr talman! Nej, Lena Hallengren, jag beskrev just i mitt anförande att utmaningar kvarstår. Det är vi väl medvetna om. Jag är inte nöjd i nuläget, men jag kan också konstatera att väldigt mycket har hänt. Är jag nöjd med vårdplatsbristen och åtgärderna? Vi vet att vårdplatserna till främsta delen styrs av landstinget och deras prioriteringar. Vi vet också, för att nämna ett exempel i Stockholm, att Lena Hallengrens egen kollega tog bort 300 vårdplatser innan Moderaterna tillträdde - Moderaterna och alliansstyret som nu lägger tillbaka 500 vårdplatser med målet 2015. Jag skulle också vilja ställa en fråga till Lena Hallengren utifrån kongressbeslutet på den kongress ni hade i helgen, där ni beskriver att ni vill avsevärt begränsa möjligheter att plocka ut vinster i välfärdssektorn. Ni skriver också att lagen om valfrihet ska förändras så att den fria etableringen inte är möjlig. I mitt anförande framhöll jag just effekterna och framgångarna av det fria vårdvalet. Mycket fokus är det från Lena Hallengren och Socialdemokraterna kring vinsterna och allt för sällan på kvaliteten inom den offentliga sektorn. Det lyfter man sällan fram. Vi vet att det finns missförhållanden i såväl offentlig som privat sektor. Självklart ska det åtgärdas. Kvaliteten ska alltid gå först. Men det som ni nu har bestämt på er kongress, Lena, får effekter. Bland annat arbetar 120 000 personer inom den privata välfärdssektorn. 10 000 av de 14 000 företagen har färre än tio anställda. Ni väljer ofta att framhålla att det här handlar om stora företag som lyfter pengar från Sverige. Men vi pratar om småföretag. I 80 procent av de nybildade företagen är det kvinnliga företagare eller ägare. Varför lyssnar inte du, Lena, på alla de positiva effekterna som det här har medfört, och vad är ditt svar till dem?

anf.50 Lena Hallengren (S):

Herr talman! Det var ett långt inlägg. Jag kan konstatera att det har gått sju år med en borgerlig regering. Det har gått sju år också med ert styre bland annat i Stockholm, så jag tycker kanske att det vore passande att tala om hur man ser på de problem som Stockholm i dag står inför. Jag tycker att det vore intressant om Saila Quicklund kunde ägna sina nästa två minuter till att berätta om hon tycker att det är bra att vi har vårdplatsbrist. Naturligtvis inte, kommer Saila Quicklund att säga. Då är min följdfråga: Om det nu är så att man minskar antalet vårdplatser trots att befolkningen ökar, är man då på rätt väg? Är det moderat politik? Jag ska hemskt gärna svara på frågan om vi tycker att skattemedel ska användas till det de är avsedda för. Absolut. Tycker vi att kvalitet är det viktigaste som vi ska sätta i fokus? Absolut. Tycker vi att patienternas intresse ska gå före företagens intresse av var de vill etablera sig? Absolut. Tycker vi att det ska finnas privata och offentliga aktörer? Absolut. Tycker vi att det är en bra idé om kommuner och landsting är överens med de privata aktörerna om hur de ska bli en väl fungerande del i vårdkedjan? Ja, det tycker vi. Detta är våra förslag från vår socialdemokratiska kongress som har ägt rum i fem dagar. Min fråga till Saila Quicklund kvarstår: Tycker Saila Quicklund, Moderaterna, att vi fördelar resurser efter behov som det ser ut i dag, eller vilka sätt har ni att möta detta och se till att resurserna faktiskt fördelas efter behov så att vi får en mer jämlik sjukvård?

anf.51 Saila Quicklund (M):

Herr talman! Lena Hallengren vet också att Socialstyrelsen numera tillsammans med SKL samlar in anmälningar och redovisningar kring vårdplatser från varje landsting så att vi äntligen kan få en överblick över situationen i Sverige. Detta har nyss inkommit, och det var bara någon vecka sedan vi hörde redovisningarna av det. Jag hoppas också att Lena Hallengren verkligen förstår att vi inte är nöjda med vårdplatsbristen. Den måste förebyggas till varje pris. Vi vet att det är landstingets ansvar, självklart, men vi kan också förebygga genom olika saker. Framför allt vet vi att i januari-februari är det vanligt med förekomst av vinterkräksjuka, och det har varit RS-virus. Vi vet att det är Socialdemokraterna som många gånger har eliminerat vårdplatserna i Sverige. I Stockholm, för att nämna det igen, har de har halverats sedan 1990 där vi nu bygger ut. En vårdplats är heller inte alltid lösningen på allting. Det handlar om en sammanhållen kedja där rätt diagnoser kommer till akutvårdsmottagningarna och där primärvården avlastar. Det handlar om att tillgodose delar av sjukvården generellt sett. Det är inte bara en vårdplats, en säng, som ska till, Lena Hallengren. Jag skulle ändå vilja beskriva de konsekvenser som S-politiken ger. Det är en politik som faktiskt motverkar företagande, jämställdheten och människors frihet att själva få välja och välja bort det som inte är bra. Det här kommer att slå emot jobben, Lena Hallengren, och så blir resultatet när det är en politisk ideologi som får styra. De politiska skiljelinjerna är väldigt tydliga mellan Alliansen och Socialdemokraterna. Det är också alltför sällan som Lena Hallengren observerar och framhåller den offentliga sektorn, som också har sina brister.

anf.52 Barbro Westerholm (FP):

Herr talman! Vi diskuterar alltså hälso- och sjukvård, och det är ett väldigt brett fält. Därför har vi i Folkpartiet delat upp det så att Maria Lundqvist-Brömster tar psykiatrin och de frågor som hänger samman med det området, och jag tar upp resten så långt som tiden medger. Det här är ett motionsbetänkande. Det är klart att vi alla vill visa upp vart vi vill hän i arbetet för en god hälso- och sjukvård för alla på jämlika villkor. Det står givetvis även Folkpartiet bakom, liksom att vården i huvudsak ska vara solidariskt finansierad, men den här finansieringen, skattepengarna, kan gå till både offentligt driven vård och omsorg och till privat driven vård och omsorg förutsatt att den lever upp till den kvalitet och de riktlinjer som Socialstyrelsen, vetenskap och beprövad erfarenhet har slagit fast. Sedan jämförs i debatten siffror, bra och dåliga. Negativt skildras då den privata sidan, framför allt av oppositionen, men om man går in i siffrorna ser man att privata vårdcentraler når högt på uppskattningsskalan, liksom offentligt drivna. Det finns också de som är mindre bra. I förrgår besökte jag ett vård- och omsorgsboende där det inte är någon personalomsättning alls. Det är ett privat boende, och man har kommit ned i vad jag tror är landets lägsta läkemedelsanvändning bland de boende - 3,5 läkemedel per boende. Vad hade hänt när man nådde den nivån? Jo, flera av de boende kunde skrivas ut från det som brukar beskrivas som dödens väntrum. Så pigga hade de blivit när de blev av med en rad läkemedel. Det var alltså ett privat drivet vård- och omsorgsboende. Det ser således olika ut, och en del av olikheterna kan bero på att landsting och kommuner är olika styrda. Vi har bokstavskombinationer av partier. I den kommun jag besökte är det Socialdemokraterna och Centern som styr. I vår fritidskommun Nynäshamn styr Socialdemokraterna och Folkpartiet. Det finns olika varianter, vilket naturligtvis präglar utvecklingen men gör det svårt att göra generaliserande jämförelser om bra och dåligt. Vi kan dock vara överens om att allt som har låg kvalitet måste vi lyfta, och de som har bra kvalitet ska vi stimulera till fortsatt utveckling. För Folkpartiet är valfriheten, att se individen, ett fundament när det gäller tillgången till den kvalificerade vården och omsorgen. Man ska ha makt över sitt liv, och hälso- och sjukvården ska vara behovs- och serviceinriktad. Givetvis ska man ha tillgång till sin egen journal och få information om vårdgivare och behandlingsresultat. Vårdgarantin är en god början, men den ska naturligtvis omfatta hela vårdkedjan från det att man söker för ett symtom till att man fått den hjälp, den rehabilitering, man behöver. Det styckevistänkande som har rått måste vi bli av med. Något som vi också vill lyfta fram är eget rum på sjukhus, att man ska få vara i fred och inte löpa risken att bli infekterad av medpatienter. Det kan betyda mycket att Karolinska sjukhuset nu går före och inrättar egna rum för dem som ska vistas där. En annan viktig sak är att ha en husläkare, en egen doktor, i stället för hyrläkare. Här måste vi komma underfund med vad det är som gör att läkarkåren - det finns också andra personalgrupper - går in i hyrsystemet, med bristande kontinuitet i hälso- och sjukvården som följd och med de nackdelar som det innebär för patienterna. Det vård- och omsorgsboende jag talade om tidigare har haft samma doktor i åtta år, en doktor som tillsammans med sjuksköterskorna gått in i varje individs läkemedelsbehandling, kopplat symtom till läkemedel och successivt plockat bort det ena läkemedlet efter det andra. Evidensbaserade insatser - viktigt, viktigt. Här gör SBU mycket goda insatser och behöver få de resurser som krävs för att allt vi gör i hälso- och sjukvården ska vara evidensbaserat. Just nu håller SBU bland annat på att utvärdera mammografin, vilket är viktigt. Vad säger de nya resultaten om vilka åldersgrupper som ska behandlas, kopplat vidare till vilken behandling som är lämplig? Är det så att man till sist kan hitta vilka det är som regelbundet behöver undersökas med mammografi och vilka som kanske kan undersökas med längre mellanrum? Till detta kommer naturligtvis den jämlika vården, det utredningsarbete som vi på regeringssidan har gjort. Det är inte acceptabelt med de stora skillnader som finns mellan landstingen när det till exempel gäller att erbjuda IVF. Det är något som vi - ett par av oss sitter i Statens medicinsk-etiska råd - har varit inne på för att se hur detta kan rättas till. Det finns alltså en rad saker som är på god väg att rättas till. När jag tittar på reservationerna ser jag att där finns sådana som tar upp vård och behandling av olika sjukdomar. Frågan om sällsynta diagnoser har drivits länge av Folkpartiet. Det gäller små patientgrupper. Bland de breda lagren i hälso- och sjukvården är kunskapen om hur de ska diagnostiseras och behandlas ofullständig. Sverige kan dock inte ensamt tillgodose dessa personers behov. Det är viktigt att vi i Europa, inte minst genom EU:s satsningar, kan få specialistcentrum, några förhoppningsvis i Sverige, andra i övriga medlemsländer. Dit ska man kunna skicka personer som misstänks ha en sällsynt diagnos för att där ställa rätt diagnos, komma fram till lämplig behandling och ge råd om den behandlingen på hemmaplan. Det ska vara möjligt att ha en kontinuerlig dialog med specialistcentrumet, i vilket land det än ligger, för att vi ska få en optimal situation för de personer det gäller. Det behövs finansiering av de dyra behandlingarna och läkemedlen, och vi i Folkpartiet diskuterar därför en central pott för dessa pengar. (Applåder)

anf.53 Anders Andersson (KD):

Herr talman! Det vi nu debatterar och senare ska fatta beslut om i kammaren är ett betänkande som berör en oerhört stor bredd av frågor inom hälso- och sjukvårdssektorn. Jag vill inleda med att lyfta fram den medicinska utvecklingen som har gett oss många nya möjligheter. Allt fler sjukdomar kan botas eller lindras, och allt fler lever längre och med god livskvalitet. Antalet svenska 100-åringar ökar stadigt, och lyckönskningstelegrammen från Hans Majestät Konungen har fått en tiofaldig ökning under de senaste 40 åren. Det är en utveckling som vi ska vara glada över. Under de senaste åtta åren har Alliansregeringen genomfört stora reformer inom hälso- och sjukvården. Dessa reformer har lett till bland annat kortare vårdtider, förbättrad patientsäkerhet och kompetenshöjning inom sjukvården till gagn för patienterna. De totala hälso- och sjukvårdsutgifterna har ökat från 263 miljarder år 2006 till 318 miljarder år 2010. Och de fortsätter att öka. Som andel av bnp, vilket man ofta mäter, har de sammanlagda hälso- och sjukvårdskostnaderna ökat från 8,9 procent år 2006 till 9,6 procent år 2010. Den positiva medicinska utvecklingen skapar samtidigt nya behov. Den vanligaste dödsorsaken för både män och kvinnor är hjärt- och kärlsjukdomar. Vi ser en mycket gynnsam utveckling där antalet patienter som insjuknar eller avlider i hjärtinfarkt minskar. Det ska vi vara glada över. Personligen har jag varit med om akut ballongsprängning och känner därför i mitt eget liv hur ny teknik har gett mig liv och en fortsatt god livskvalitet. Denna utveckling bland många ska vi se som en del i välfärdsutvecklingen för Sverige. Herr talman! När det däremot gäller de kroniska sjukdomarna, som ofta utvecklas långsamt och är ihållande, återkommande och ibland obotliga, har den gruppen inte haft tillräckligt fokus vare sig nu eller tidigare. Astma, som är den vanligaste kroniska sjukdomen, diabetes, schizofreni, Parkinsons sjukdom, epilepsi och reumatism är några av de sjukdomar som drabbar en mycket stor del av befolkningen. Ändå talas det alldeles för tyst om dem och om de problem som de drabbade har år ut och år in. Det är problem som innebär begränsningar i livsföringen och ofta livslång medicinering. För den som drabbats är det viktigt med insatser för att minska risken för försämring eller komplikationer. Sjukdomen påverkar ofta livet även för närstående och anhöriga, vilket kräver information och stöd för att de ska klara situationen. Det är angeläget att lyfta fram den delen i sjukvården som en utmaning och framtidssatsning. Med detta sagt, herr talman, är jag glad för att ett arbete har inletts på Socialdepartementet med syfte att förbättra för dem som drabbats av kroniska sjukdomar. Det är en stor patientgrupp som behöver ett ökat fokus. Det är en del i vår stora nya utmaning. Vi har en nationell strategi för cancersjukvården med syfte att minska risken att insjukna i cancer, förbättra omhändertagandet, förlänga överlevnaden och förbättra livskvaliteten efter diagnos, minska regionala skillnader i överlevnad och minska skillnader mellan befolkningsgrupper i insjuknande och överlevnadstid. Personligen anser jag att vi behöver en motsvarande strategi för kroniska sjukdomar med fokus på patientinflytande, tillgänglighet och valfrihet samt en kunskapsbaserad vård för dessa grupper med långvariga vårdbehov. En glädjande seger och ett steg på vägen, som enligt min mening är viktigt, är regeringens initiativ till en samlad strategi för en jämlik vård, det vill säga en vård som erbjuder alla invånare god kvalitet, hög tillgänglighet och möjlighet till delaktighet och inflytande. Detta regeringsinitiativ om en jämlik vård är en viktig markering av att Sverige som land är berett att jobba vidare och utveckla välfärdssamhället. Det är något som också utskottet lyfter fram på s. 26 i betänkandet. Ett annat område som jag vill fokusera på är insatser som görs för att stärka patientens ställning och som utskottet pekar på i betänkandet på s. 27 och 28. Jag är som kristdemokrat glad för att vi nu kunnat ta del av Patientmaktsutredningens delbetänkande som kom i januari. Min förhoppning är att detta betänkande och kommande underlag från Patientmaktsutredningen ska ge grund för att ytterligare stärka patientens ställning inom hälso- och sjukvården. Detta är nödvändigt för kvalitetsutveckling, men det är också nödvändigt för att vi på ett riktigt sätt ska ta till vara de resurser som finns i sjukvården och den resurs som patienten utgör. Herr talman! I går var jag med på ett seminarium här i riksdagen. Det var ett seminarium som jag sent kommer att glömma - om jag någonsin glömmer det. Ämnet var: Bryt tystnaden om psykisk ohälsa på arbetsplatsen. Bland talarna på seminariet fanns Norges förre statsminister Kjell Magne Bondevik. Han gav på ett gripbart och personnära sätt en beskrivning av vad som hände honom som statsminister en söndag i augusti 1998. Mitt under budgetförhandlingar om statsbudgeten för den norska staten drabbades han av en depressiv reaktion och blev omgående sjukskriven för psykisk ohälsa. Det intressanta är att man gjorde inga omskrivningar av vad som hade hänt. Man sade som det var i pressmeddelandet från det dåvarande norska regeringskansliet. Öppenheten var bra för honom i hans rehabilitering. Denna öppenhet var också bra för alla andra som levde i liknande situationer med psykisk ohälsa. Med den behandling han fick kom han tillbaka och blev i ett kommande val även omvald som statsminister. Det viktigaste budskapet från Kjell Magne Bondevik i går när han berättade om sitt liv var att aldrig ge upp kampen mot stigmatiseringen av psykiska sjukdomar. Kampen mot stigmatisering av psykiska sjukdomar är en av våra huvuduppgifter i den politiska och allmänna debatten. Med tanke på det seminarium som hölls i går är jag glad när jag tar del av utskottets skrivningar på s. 35 där vi redovisar den satsning som regeringen gjort fram till 2012 och den fortsatta insats som planeras genom att man avsätter 870 miljoner per år. Handlingsplanen PRIO psykisk ohälsa utgör en viktig grund för det framtida arbetet som har fokus på barn och unga samt personer med omfattande eller komplicerad psykiatrisk problematik. Herr talman! Till sist vill jag kort nämna det särskilda yttrande som vi kristdemokrater avlämnat i detta betänkande på s. 90. Vi pekar på vårt tidigare ställningstagande att inte tillstyrka utskottets dåvarande förslag om ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning. Denna ståndpunkt har vi fortfarande, och den bygger på FN:s barnkonvention och på att inta den svagare partens, barnets, perspektiv. Herr talman! Med dessa synpunkter vill jag yrka bifall till socialutskottets framlagda förslag i betänkande SoU13.

anf.54 Lena Hallengren (S):

Herr talman! Eftersom socialministern aldrig är med i våra debatter får Anders Andersson från Kristdemokraterna ikläda sig den rollen. Det är i och för sig roligt att ta debatten även med dig, men det hade också varit roligt om socialministern kunde vara med någon gång. Jag har två frågor, men jag tar den första frågan i den första repliken så att Anders hinner svara på den. I nästa replikskifte tar vi nästa fråga. Jag tänkte haka på det du avslutade med, nämligen ert särskilda yttrande om ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning. Jag har full respekt för att Kristdemokraterna har kommit fram till den slutsatsen, även om mitt parti har kommit fram till en annan ståndpunkt. Men vad jag inte riktigt kan respektera är att trots det faktum att en bred majoritet i riksdagen den 29 mars 2012, för lite drygt ett år sedan, beslutade att ge regeringen i uppdrag att skyndsamt återkomma med ett lagförslag till riksdagen som innebär att ensamstående kvinnor ges rätt till assisterad befruktning på samma sätt som olikkönade respektive samkönade par redan har enligt gällande lag, har regeringen inte ens beslutat om några utredningsdirektiv för en sådan utredning. Har det möjligen att göra med Kristdemokraternas ståndpunkt, som här befästs extra i ett särskilt yttrande? Hur ser respekten ut för de beslut som den lagstiftande församlingen fattar?

anf.55 Anders Andersson (KD):

Herr talman! Jag ska direkt svara på Lena Hallengrens fråga. I det här fallet har det ingenting att göra med vårt ställningstagande. Jag förstod att frågan skulle komma. Därför tog jag med mig betänkandet där frågan behandlas. Det vi och socialministern har tydliggjort är att justitieutskottet kommer att handlägga frågan. Inom Regeringskansliet har arbetet pågått, vilket framgår av betänkandet och som kanske mina partikamrater i Alliansen kan redovisa. För min del är det självklart att riksdagsbeslut ska respekteras. Man kan bli nedröstad, men man ska ha full respekt för att genomföra det riksdagen har beställt. I det här fallet har regeringen gjort en arbetsfördelning som innebär att frågan inte ligger på socialministern. Ibland sker en arbetsfördelning. Så har skett i tidigare regeringar, som Lena kanske känner till. Det har vi nu gjort. I det här fallet kommer regeringen att redovisa, vilket framgår i utskottsbetänkandet, hur riksdagsbeslutet ska effektueras. Riksdagsbeslutet ska effektueras. Det är respekt för Sveriges riksdag. På samma sätt har Kristdemokraterna valt att i ett särskilt yttrande lyfta fram vad vi kristdemokrater har haft för utgångspunkt. Jag uppskattar att Lena respekterar utgångspunkten. Jag vet att andra också gör det. På det sättet fungerar en levande demokrati.

anf.56 Lena Hallengren (S):

Herr talman! Jag häpnar ändå över att beslut om arbetsfördelningen ska ta ett år för regeringen. Men då har vi fått svar på frågan. Min nästa fråga är också kopplad till en stor del av Anders Anderssons anförande, nämligen den rehabilitering som Kjell Magne Bondevik genomgick. Anders Anderssons anförande fick inspiration från Norge. Vår reservation handlar om att ha en långsiktig nationell handlingsplan för en ambitionshöjning inom området vård och stöd för människor med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Det har visat sig framgångsrikt när dessa saker inte sker projektvis, när man inte tillskjuter några miljoner om året, utan när man gör en rejäl handlingsplan. Norge har varit framstående. Jag vet inte Kjell Magne Bondevik sade något om detta i går. Jag skulle vilja veta hur Anders Andersson ser på det faktum att psykisk sjukdom är stigmatiserat. Det finns ingen människa man möter i hälso- och sjukvårdssammanhang som inte understryker att det finns en på alla sätt skillnad mellan somatisk och psykisk sjukdom. I alla sammanhang säger vi att det inte borde vara så. En långsiktig nationell handlingsplan är verkligen vad psykiatrin behöver. Vad är skälet till att regeringen inte tycker som Socialdemokraterna och inte heller som det framgångsrika Norge?

anf.57 Anders Andersson (KD):

Herr talman! På den här punkten är vi delvis överens, Lena, alltså att den psykiska ohälsan och psykiska sjukdomar är stigmatiserande. Det är därför som jag är glad över att min partikollega kristdemokraten Kjell Magne Bondevik valde att vara synlig när han personligen fick det in på kroppen, in i kroppen. Mitt i sitt sjukdomstillstånd, som han berättade i går, fanns det en sak som han var stolt över, och det var att det inte blev en omskrivning av hans sjukdomstillstånd. Mitt under budgetförhandlingar i en nation i Norden hamnar statsministern i ett läge där han blir sjukskriven för psykisk ohälsa. Det är inget vanligt. Det är inget vi önskar någon. Styrkan var att han hade en värdegrund, att detta ska synliggöras, framför allt för att skapa öppenhet men också för hans egen rehabilitering. Men han visste redan då att det fanns fler som hade samma bekymmer och som behövde det stödet. Jag förstår att Lena Hallengren inte kan dela ut beröm till regeringen, men vi har gjort en satsning mellan 2007 och 2011 på 4,6 miljarder. Nu har du ingen mer replik, men annars skulle jag vilja veta: Vad var det S-regeringen gjorde när du själv satt i den de tidigare tolv åren? På vilket sätt lyfte då regeringen fram resurssatsningar och fokusering? 4,6 miljarder har vi satsat, och därutöver 870 miljoner. Vi har handlingsplanen PRIO, som lyfter fram och ger tydlighet för planeringen 2012-2016. Jag vill då säga att regeringen verkligen har varit aktiv. Om det är något område inom hälso- och sjukvården som har varit i skuggan är det psykiatrin. Det var ett arv som alliansregeringen hade efter de socialdemokratiska tolv åren. Det arvet har vi sett till att beta av för människors värdighet, för respekt, för upprättande och för tydliggörande av en sjukvård som inkluderar alla sjukvårdsgrupper.

anf.58 Metin Ataseven (M):

Herr talman! Dagens debatt handlar om hälso- och sjukvårdsfrågor, och jag kommer att hålla mig till de psykiatrisatsningar som har gjorts och de som görs. Under 2012 beslutade regeringen om en handlingsplan som heter PRIO psykisk ohälsa - plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa 2012-2016. Handlingsplanen lyfter fram ett antal mål och delmål som kommer att utgöra grund för regeringens arbete inom området. Åtgärderna som berörs riktar sig främst till personer som särskilt riskerar att drabbas av psykisk ohälsa. Inriktningen är på barn och unga samt personer med komplicerade eller omfattande psykiatriska problem. Regeringen fortsätter också att prioritera tillgängligheten till barn- och ungdomspsykiatrin. De övergripande mål som regeringen har satt är att vården ska vara jämlik, evidensbaserad, säker och tillgänglig. Omsorg av god kvalitet ska vara lika självklar för personer med psykiska besvär som för personer med fysiska. Delaktighet och möjlighet till inflytande ska finnas för patienten. De insatser som påbörjades under tidigare år fortsätter, och målen är att omsorgen och vården för personer med psykisk ohälsa ska fungera på en nivå som motsvarar de krav som medborgarna ställer. Anders Andersson nämnde det, och jag kan också nämna att ca 4,6 miljarder kronor har investerats på insatser inom området, och regeringen fortsätter att avsätta ca 870 miljoner per år. Målet med satsningen är att säkra hållbarheten i redan genomförda åtgärder och att ha en uppföljning så att erfarenheter från tidigare års insatser införlivas i verksamheterna. Herr talman! Samverkan mellan kommuner och landsting är väldigt viktig för att inga patienter ska hamna mellan stolarna när de söker vård. Kravet på samverkan mellan kommuner och landsting finns i hälso- och sjukvårdslagen, men det har inte fungerat som man hade önskat. Därför införde regeringen incitament för att främja överenskommelser och samverkan mellan kommuner och landsting. Det har lett till att brukarens behov hamnar i centrum och att inflytandet har ökat. Handlingsplanens syfte är också att skapa en långsiktig struktur för att stödja landsting och kommuner i deras arbete med att utveckla vården samt ledning och styrning. Varje år ska en överenskommelse mellan kommuner och landsting träffas där ambitionen i prestationsmålen ökar. Tanken är att denna typ av överenskommelse ska träffas varje år fram till 2016, vilket skapar en tydlighet för huvudmännen och tryggar en verklig förbättring av de insatser som görs. Prestationsbaserade satsningar fungerar bra då det ställs krav på motprestation. I detta fall ställer regeringen två krav, och det ena är att det ska finnas samverkan kring behoven som barn, unga och vuxna med psykisk funktionsnedsättning har. Det andra handlar om sättet kommuner och landsting samverkar på. Överenskommelserna går ut på att stärka och förbättra vården och omsorgen för personer som lider av psykisk ohälsa. Herr talman! Statskontoret har i sin slutrapport Statens psykiatrisatsning kommit fram till följande: 1. Det är bättre förutsättningar för en mer kompetent vård och omsorg genom att personal har bättre möjligheter till fortbildning. 100 000 utbildningsplatser har ordnats. 2. Nya kvalitetsregister och inrapportering av data från vården har möjliggjort förbättring av uppföljning av den psykiatriska vården. 3. Det är i dag fler utförare som erbjuder sysselsättning för människor med psykiska funktionshinder, vilket också har lett till att fler är sysselsatta. Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. (Applåder)

anf.59 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Jag kommer i mitt anförande att uppehålla mig vid vården och omsorgen kring psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är ju ett väldigt brett begrepp. Det innefattar allt från psykisk sjukdom och allvarlig psykisk störning till att uppleva psykiska besvär som mer eller mindre stör det psykiska välbefinnandet och den dagliga livsföringen. Den psykiatriska sjukvården har under årens lopp starkt förändrats. Vi kommer alla ihåg de stora mentalsjukhusens tid. De försvann, och vi gick mot gruppboenden, eget boende med boendestöd, mer öppenvård och mobila team. Brukarorganisationerna och de personliga ombuden är mycket viktiga resurser och samverkansparter i utvecklingen av den psykiatriska vården och omsorgen. Herr talman! Synen på psykisk ohälsa har också förändrats, men det finns fortfarande mycket okunskap och många tabun. Personer med psykisk ohälsa beskriver många gånger hur de har fått och får kämpa emot negativa värderingar och attityder som grundar sig i ren okunskap från omgivningen. Herr talman! Regeringens satsning på den nationella kampanjen Hjärnkoll är därför ett mycket viktigt uppdrag. Hjärnkoll arbetar för ökad öppenhet kring psykisk ohälsa med målet att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt. I denna kampanj har över 300 personer engagerat sig och berättar om sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa eller att vara närstående anhörig. Dessa ambassadörer kommer mer än gärna och berättar i olika forum, på arbetsplatser och andra ställen om sina erfarenheter. Jag var också med på seminariet i går som Anders Andersson nämnde i sitt anförande och där Hjärnkoll medverkade. De berättade att man under den tid som kampanjen har pågått kan se en mer positiv utveckling vad gäller värderingar och attityder kring psykisk ohälsa. Det känns oerhört lovande. Herr talman! Alliansregeringen har satsat på psykiatrin och fortsätter att satsa. Vi har hört i tidigare anföranden om de 4,6 miljarder som har avsatts inom olika områden. Dessa insatser fortsätter att intensifieras. Vi fortsätter att satsa 870 miljoner kronor per år. Dessutom beslutade regeringen i maj 2012 om en plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa, PRIO. Planen sträcker sig fram till 2016. Personer med psykisk ohälsa ska ha samma tillgång till en jämlik, kunskapsbaserad, säker och tillgänglig vård och omsorg av god kvalitet. Det är målen. En speciell samordnare har anställts som jobbar med just denna fråga. I PRIO-arbetet kommer man särskilt att prioritera barn och unga samt personer med omfattande eller komplicerad psykiatrisk problematik. Samordning mellan kommuner och landsting, kompetens- och kvalitetsutveckling samt boende och sysselsättning är viktiga prioriterade områden i detta uppdrag. Avtal har också slutits med SKL i detta arbete, och det fortsätter även under 2013, då man kommer att fokusera mer på jämlik, kunskapsbaserad och tillgänglig vård. Man kommer att fokusera på delaktighet, inflytande, arbete och sysselsättning. Kompetenssatsning inom psykiatrin är viktig, och regeringen har initierat flera insatser för att förstärka kompetensen hos baspersonal, tillgång till legitimerade psykoterapeuter och handledare inom psykiatri. Sedan 2007 har vi också Metisprojektet. Det är en statlig finansiering för att förstärka specialistkompetenskurser i psykiatri. Med detta projekt vill man öka intresset hos nyutbildade läkare för att vidareutbilda sig till psykiatriker. Herr talman! En grupp som vi inte får glömma när vi pratar om psykisk ohälsa är de äldre. Där finns det särskilt stora brister i vården. Socialstyrelsen har bedömt att äldre med psykisk ohälsa inte har tillgång till god och säker vård. Fortfarande vet vi att psykofarmaka används för äldre i stor omfattning och kognitiv beteendeterapi i liten omfattning. Många äldre som lider av depression har fått varken diagnos eller behandling, och dödligheten hos äldre med depression är högre än hos jämnåriga som inte har depression. Regeringen satsar också på en förstärkt vårdgaranti inom barn- och ungdomspsykiatrin. Denna satsning har pågått i många år, och vi har sett att tillgängligheten har förbättrats, men tyvärr så kan vi se att kvaliteten är väldigt ojämn ute i landstingen. Man uppfyller inte alltid målen om en god hälsa och vård på lika villkor. Herr talman! Den strategi för jämlik vård som regeringen presenterade för en tid sedan och som jag har refererat lite till i det här anförandet sätter fingret på viktiga fokusområden som fortsättningsvis måste utvecklas. Här utgör vården och omsorgen för personer med psykisk ohälsa ett viktigt område. I strategin beskriver man också de insatser som regeringen har gjort och som pågår. Det handlar om utbildningspaket om bemötande, Hjärnkolls kampanjarbete, uppdrag till Diskrimineringsombudsmannen, att vi nu har en patientsäkerhetslag och vad den innebär för patientens delaktighet och möjlighet till inflytande och påverkan, kartläggningar, öppna jämförelser, utveckling av kvalitetsregister och nationella riktlinjer - för att nämna några av de insatser som pågår. Rätten till vård och behandling är lika självklar för både fysiska och psykiska sjukdomar, och min och Folkpartiets uppfattning är också att psykisk hälsa ska vara ett uttalat folkhälsomål. (Applåder)

anf.60 Agneta Luttropp (MP):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 och reservation 5. När det gäller nöjdheten med sjukvården är Schweiz det land där medborgarna är nöjdast. Där är 70 procent av invånarna nöjda. I Sverige är motsvarande siffra 40 procent. Då kan man undra varför vi inte är mer nöjda i Sverige. En av anledningarna kanske kan vara att 9 procent av alla som vårdas får vårdskador. Det är ungefär 100 000 patienter per år. Ett annat återkommande tema i till exempel texter från SKL eller Socialstyrelsen är också kommunikationen mellan den enskilde och vården. Kunskap är makt, det vet vi. Patienten har historiskt sett haft en svag ställning gentemot hälso- och sjukvården och vårdprofessionerna. Därför anser MP att man ska samla patienträttigheter i en lagstiftning och att man i lagstiftningen ska skilja på utförare och patient, det vill säga att man skiljer mellan det som är skyldighet och det som är rättighet. Min talartid är kort, så jag går raskt över på det som heter Nationella center för ensamkommande flyktingbarn. De senaste åren är det omkring 2 500 ensamkommande flyktingbarn som har kommit till Sverige. Det ställer väldiga krav på kommunerna. Många av dessa barn har posttraumatiska symtom, och det är inte självklart enkelt att ge dem det stöd och den behandling de behöver. SKL har tillsammans med Migrationsverket skrivit en rapport som heter just Ensamkommande barn och ungdomar - ett gemensamt ansvar . Några av de slutsatser man där har kommit fram till är att de olika myndigheternas uppgifter och ansvarsfördelning måste förtydligas och att det krävs en omedelbar förändring av mottagandet för barn i eget boende. I dag är det inte rättssäkert, och många anser att det är svårt att få grepp om ansvarsfördelningen mellan alla aktörer utifrån de många lagar som styr. Kommunerna behöver bättre kunskap, redskap och resurser för att hantera dessa barns särskilda behov. Det är tydligt att mottagandet inte fungerar på bästa sätt. Därför har Miljöpartiet landat i att vi behöver ett nationellt kunskapscentrum som ska samla kunskap och erfarenheter. På så sätt kan kunskaperna fördjupas och få en spridning över landet. De kommuner som tar emot ensamkommande flyktingbarn kan behöva stöd när det gäller hur de i sin tur ska utforma stöd till barnen på bästa sätt. Vi anser därför att regeringen bör återkomma med ett förslag på utformning och inrättandet av ett nationellt kunskapscentrum för ensamkommande barn.

anf.61 Saila Quicklund (M):

Herr talman! I reservationstexten i betänkandet har Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet en skrivning som jag ska läsa upp: Vi vill ha "en sjukvård som styrs demokratiskt och där patienten bestämmer över sin vård". Det är precis det som valfrihetsreformerna och lagen om valfrihet har gett. "Enskilda vårdenheter" ska "ha en hög grad av självständighet att utforma sin verksamhet." Det är precis detta som människor som jobbar inom vården i den privata sektorn uttrycker. Äntligen har de större möjligheter och frihet att faktiskt påverka sina arbetsvillkor, sin arbetsmiljö, sina löner och så vidare. Dessa effekter har vi sett, de är positiva, och Agneta Luttropp känner säkert till dem. Nu vet jag att Miljöpartiet vill riva upp lagen om valfrihet - så står det ju i reservationstexten - samtidigt som ni vill att patienterna ska få bestämma över sin vård och att personalen ska få utforma sin verksamhet. Ändå vill ni riva upp det som har varit det positiva i just dessa delar. Detta är motsägelsefullt, Agneta Luttropp, och jag skulle vilja fråga om du kan förtydliga det hela.

anf.62 Agneta Luttropp (MP):

Herr talman! Jag ska förtydliga det så här: Vi vill inte riva upp detta. Däremot vill vi att kommunerna själva ska få bestämma. Det ska inte komma från regeringen. Men vi vill alltså inte riva upp det. Precis som de flesta partier, tror jag, ser vi att den fria etableringen för med sig mycket gott, men det är inte helt bekymmersfritt. En del upphandlingar görs på kortare tid - nu skiljer det sig kanske åt mellan kommunerna - och det framhåller personalen som ett bekymmer. Hur stor idé är det att satsa på kompetensutveckling eller dyra investeringar om vårt uppdrag bara gäller under två eller tre år? Detta går det naturligtvis att göra något åt, men i dagsläget är det ett bekymmer i många kommuner.

anf.63 Saila Quicklund (M):

Herr talman! Jag kan inte tolka detta på annat sätt än som att man lägger det som ett kommunalt veto. Ni lägger mer beslut på kommunalpolitiken och flyttar makten från de enskilda. Vi vet också att röda kommuner är sämre på att införa just lagen om valfrihet. Det kommer att fortsätta att vara så och så vidare. Och det här stöder ni. Jag skulle vilja ställa ytterligare en fråga: Varför stöder ni regeringen gällande valfriheten i skolor men inte i hälso- och sjukvården? Jag undrar över logiken där. Du får gärna förtydliga dig också.

anf.64 Agneta Luttropp (MP):

Herr talman! Jag kommer själv från en kommun som är röd. Där har vi bland de allra högsta procenten när det gäller valfrihet inom både skola och övrig omsorg. Därför känner jag inte igen det. Men ser man det generellt kan jag tänka mig att det är så. När det gäller skolan sade vi på vår kongress förra året att skolor inte ska få startas i vinstsyfte. Det ska vara undervisning som är syftet, inte vinsten. Just nu pågår det, vilket säkert alla vet, en parlamentarisk utredning om friskolesystemet. Den har blivit uppskjuten, uppskjuten och uppskjuten. Hur det kommer att se ut vet vi inte riktigt, men jag vet i alla fall att Miljöpartiet har den hållningen att friskolor inte ska drivas i vinstsyfte. Så står det i vårt kongressbeslut.

anf.65 Finn Bengtsson (M):

Herr talman! Jag vill fästa denna kammares och åhörarnas uppmärksamhet på två motioner som förekommer i betänkandet som tyvärr avstyrks. Och jag vill problematisera lite grann kring innehållet i de här motionerna. Den första är motion 491. Den handlar om huvudmannaskapet för universitetssjukhusen. I avslagsyrkandet säger man att regeringen bedriver ett arbete för ökad kvalitetsutveckling i vården. Det är nog så riktigt att man gör det, och visst tycker jag också att regeringen på ett förtjänstfullt sätt har sett till att bättre samordna huvudmannaskapet mellan landstingen och staten när det gäller universitetssjukhusen. Nu är det trots allt så att universitetssjukhusens huvuduppgift är att se till att garantera den högre utbildningen av sjukvårdspersonal och inte minst den kliniska forskningen. Herr talman! Delat ansvar leder tyvärr ofta till ett mer diffust eller ibland uteblivet ansvarstagande. När det gäller de här viktiga uppgifterna, att utbilda sjukvårdspersonal och även bedriva klinisk forskning, kommer man tyvärr till korta. Just när det gäller klinisk forskning kan det väl inte ha undgått någon att den, trots den positiva förändringen när det gäller en samordning mellan landstingen och staten, får stryka på foten. Man prioriterar vården framför forskningen. Ska Sverige leva upp till det goda ryktet om att Sverige bedriver världens bästa kliniska forskning är det nog trots allt viktigt att man, som föreslås i den här motionen, gör en översyn för att se om det inte är bättre att staten tar ett ansvar för sina universitetssjukhus och att landstingen får en möjlighet, i den mån som man naturligtvis också ska bedriva sjukvård, att hyra in sig på dessa sjukhus. Jag tror att det är en bättre ordning, och jag hoppas att vi i framtiden kan ha den debatten levande. Motion 427 handlar om en annan fråga av viktig karaktär, som vi också tittar på i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Jag själv sitter i socialförsäkringsutskottet, och jag värnar mycket om att de utgifter vi har i sjukförsäkringen kommer till rätt personer. På samma sätt är det fråga om hur sjukvården bäst hanterar att möta bland annat sjukförsäkringens utgiftsbehov och samtidigt tillgodose den sjukvård som behövs. Motion 427 handlar om att se över möjligheten att få en bättre samordning av utgifter för sjukvård, det vill säga de kostnader som socialutskottet och socialministern har att hantera, och de utgifter som finns för sjukdom, det vill säga det som handlar mycket om sjukförsäkringsutgifterna. I runda slängar kan man säga att utgifterna för sjukvård, totalt sett, bara är 20 procent av dem för kostnaderna för sjukdom. Det är nämligen så att 80 procent är indirekta kostnader, det vill säga kostnader för kort- och långtidssjukskrivningar, för förtidspensioneringar och även för förtida död. I det sammanhanget, herr talman, vill jag erinra om att det i dag har diskuterats mycket kring psykisk ohälsa. Här har regeringen förtjänstfullt satsat på en psykiatrimiljard. Men låt mig bara ta ett exempel. Ett av många kärnsyndrom inom psykiatrin är depressionssjukdomarna. De beräknas kosta mellan 60 och 75 miljarder per år. 80 procent av det ligger kanske på utgifter på 60 miljarder för de här indirekta kostnaderna, som får bäras av sjukförsäkringen. Det finns dessutom ett genusperspektiv på detta, för det är framför allt kvinnor som drabbas. Tyvärr kan jag säga att investeringen på 1 miljard på en utgiftssida som är improduktiv med passiva förtidspensioneringar, framför allt inom kvinnodominerade yrken, på grund av psykisk ohälsa inte kan mötas med ett så lågt investeringsbehov. Därför handlar den här motionen just om att se över möjligheten att bättre samordna utgifter för sjukdom med de utgifter som finns för sjukvården. Så är inte fallet i dag, tyvärr.