Äldrefrågor

anf.184 Catharina Bråkenhielm (S):

Herr talman! Från fattigvård till valfrihet heter en skrift producerad av Sveriges Kommuner och Landsting. Skriften beskriver äldreomsorgens utveckling under de senaste 100 åren. Den inleds med en redovisning av vad som hänt sedan 1571, då kyrkoordningen uppmanade församlingarna att inrätta fattigstugor. På Orust, min hemkommun, åker jag ibland förbi ett gammalt fallfärdigt hus. Jag har fått berättat för mig att där bodde dåtidens första och enda hemsamarit, Margareta i Fläskum. I ett annat hus bodde dåvarande socialnämndsordföranden som vid sitt köksbord satt och betalade ut socialbidrag till dem som bad om det. Det var historiskt sett inte så särskilt länge sedan. Sedan dess har den sociala omsorgen utvecklats enormt och gått framåt för att nu börja backa på punkt efter punkt. Det som människor i flera decennier sett som självklart och rättvist har nu börjat luckras upp. Det är andra intressen än de allmänna som prioriteras. När det gäller äldrepolitikens inriktning är det viktigt att samhället även i framtiden klarar av att ge god vård och omsorg för alla äldre, med kvalitet på lika villkor. Olika brukarundersökningar konstaterar att det i dag i första hand är de fysiska behoven som prioriteras. Samtidigt konstateras att åldrandet är personligt och ser olika ut. Det positiva åldrandet är en naturlig livslång utveckling som går mot mognad och vishet. Äldre är inte en likartad grupp, vilket man ibland tycks tro. Alltför mycket sker genom kollektiva bestämmelser. Äldreomsorgen måste gå från ett vårdperspektiv till ett synsätt där de äldre får betydligt mer inflytande över sina egna liv. Eftersom vi lever längre och har fler friska arbetsfria år än man hade förr behöver äldreomsorgen utvecklas och förändras. För att ta vara på de äldres möjligheter att bo kvar så länge de vill och orkar i sina hemmiljöer bör inriktningen vara att det ska vara lättare att få hjälp även om behoven inte är så stora att man har rätt till en biståndsbedömd insats. Det ökar livskvaliteten och oberoendet för våra äldre och är lönsamt på sikt för samhället. Flera kommuner har redan infört en förenklad biståndsbedömning som gör att man över en viss ålder kan få ett antal hemtjänsttimmar bara genom att anmäla sig. Herr talman! Att människor hjälper sina nära anhöriga är naturligt. Men när den hjälpen går över gränsen och blir ett beroende är det något helt annat. Forskning som undersökt äldres attityder visar att äldre människor inte vill vara beroende av sina barn utan föredrar offentlig hjälp framför hjälp av släktingar med det dagliga. Trots det visar Kommunals rapport Hänger din mammas trygghet på dig? att över 100 000 anhöriga gått ned i arbetstid eller till och med slutat arbeta för att klara av att sköta sina anhöriga. Det är inte klokt, så kan man inte ha det! Anhöriga ska inte göra hemtjänstens arbete utan finnas där när man vill ha sina närmaste hos sig eller behöver hjälp av helt annat slag än det som hemtjänsten erbjuder. Att kunna garantera en bra äldreomsorg med kvalitet nu och i framtiden ökar tryggheten och är grunden för ett civiliserat samhälle. Men det är också avgörande för att arbetsmarknaden ska fungera, precis som barnomsorgen är för att det ska fungera för familjerna och föräldrarna ska kunna arbeta. Vi måste även slå vakt om det generella systemet och motverka en utveckling mot en orättvis äldreomsorg där de som har mer pengar kan få bättre vård. Vi kan se en fara i framtiden när den rikare delen av befolkningen kan toppa sin omsorg genom att köpa den extrahjälp de behöver samtidigt som den övriga befolkningen får hålla till godo med de resurser som blir över i form av en mycket låg basnivå. Herr talman! Äldre prioriteras sällan högt, och när det gäller äldre som har psykisk ohälsa är det om möjligt ännu sämre ställt. Psykisk ohälsa är minst lika vanligt hos äldre som hos yngre personer, faktiskt till och med lite vanligare. Den dåliga livskvalitet som det innebär att leva med psykiatriska problem utan att få någon form av hjälp ger ett stort lidande, men det resulterar också i ett stort antal självmord framför allt hos äldre män. Trots detta visar många studier att äldre inte får den vård och behandling de behöver eftersom kunskapen om äldrepsykiatri brister. Kunskap för att arbeta med äldres psykiska ohälsa behöver spridas inom alla personalkategorier som arbetar med äldre. Den kompetensen finns i allmänhet inte utanför de särskilda äldrepsykiatriska enheterna, vilket vi tycker är bedrövligt dåligt. Sjukvården och äldreomsorgen måste kunna arbeta ihop på detta område. Vi anser att regeringens samordnare inom psykisk ohälsa bör få i uppdrag att uppmärksamma äldres psykiska ohälsa. För en tid sedan beslutade vi gemensamt i kammaren om en parbogaranti som innebär att den som beviljats plats i ett särskilt boende ska kunna fortsätta att sammanbo med sin make eller maka. Han eller hon kan alltså följa med till boendet om man så önskar. Det ser vi som självklart, men en kvarstående fråga är vilka rättigheter den medflyttande parten har om den som beviljats platsen i ett särskilt boende går bort. Vad händer då? Vi tycker att den frågan är så pass viktig att den bör följas upp noga. Man hänvisade att det skulle ske ute i kommunerna, men det finns fortfarande inga bra rutiner för det, vilket ökar otryggheten hos de gamla i stället för att ge dem en trygghet. Att det i dagens äldreomsorg arbetar väldigt många utan någon som helst utbildning är både en skandal och ett gigantiskt problem. Där har vi ännu inte sett några skarpa förslag som skulle kunna få till en rejäl förändring. Det är ganska bråttom. Utöver grundutbildningen finns det också stora behov av vidareutbildning i de flesta kompetenser inom yrket. Vi anser att kompetenskrav på all personal alltid ska finnas med i all upphandling av äldreomsorg. Personer som har invandrat till Sverige har ofta betydligt sämre hälsa än de som är födda här. Orsakerna till ohälsa bland äldre invandrare kan vara att de emigrerat från ett område där de upplevt ett trauma, att de har väldiga problem med språket när de blivit äldre och att de inte kan påverka sin situation, att de känner stress och upplever en ensamhet. Därför behövs det ökad kännedom hos omsorgspersonalen om hur utlandsfödda upplever sin situation och hälsa när de blivit äldre. I dag saknas det länkar i den kedja som behövs för att kunna vårda och behandla personer som fått språkstörningar av olika slag - afasi, sväljsvårigheter eller skador relaterade till stroke. Det är en väldigt viktig fråga, och vi tycker att det måste göras en översyn av tillgången på logopeder ute i kommunerna. Herr talman! Utskottet har behandlat ett stort antal motioner som rör äldreomsorgen, och det stora antalet motioner visar att engagemanget är mycket stort. Tyvärr avspeglar sig inte det engagemanget i svaret på motionerna. Frågan hur vi ska finansiera välfärden i framtiden är en genuint politisk fråga där rött och blått lag skiljer sig markant åt. Där vill vi socialdemokrater ha en rättvis och gemensamt finansierad vård och omsorg som gäller alla våra äldre. Jag står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall till reservation nr 1 och reservation nr 8. I detta anförande instämde Ann Arleklo, Lennart Axelsson, Christer Engelhardt, Lena Hallengren och Meeri Wasberg (alla S).

anf.185 Agneta Luttropp (MP):

Herr talman! Jag stöder naturligtvis alla Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bara bifall till reservationerna 2 och 13. Drygt 20 procent av befolkningen i vårt land är över 65 år. Många äldre lever ett aktivt liv mycket längre än tidigare generationer. En del vill arbeta längre upp i åren medan andra ser möjligheten att kunna göra nya saker och delta på andra sätt i samhället. Ändå finns det många som i dag inte ser den äldre befolkningen som en resurs utan snarare som en belastning. Samhället behöver se att äldre tillför mycket ideellt arbete och klarar sig själva långt upp i åren. De äldre som inte klarar sig själva har rätt till en kvalitativ och värdig omsorg. Därför är vi i Miljöpartiet glada för socialutskottets betänkande 2011/12:SoUl1 Riktlinjer för bemanning inom äldreomsorgen . Ett enigt utskott gav ett tillkännagivande till regeringen om att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda och, om myndigheten finner det lämpligt, utfärda föreskrifter om bemanning i särskilda boenden för andra grupper än demenssjuka, som det redan fanns ett uppdrag för. Jag är övertygad om att detta kommer att ha stor betydelse för kvaliteten i äldreomsorgen. Miljöpartiet menar att samhället utvecklas när människor i olika åldrar möts på ett naturligt och respektfullt sätt på arbetet, på fritiden och inom politiken. Umgänge och kunskapsutbyte över generationsgränserna är viktigt för både unga och gamla och är dessutom en väg att motverka åldersdiskriminering i alla dess former. Vi kan i Socialstyrelsens redovisning från 2011 se att de vanligaste områdena man söker stimulansmedel för inom Omvårdnadslyftet är rehabilitering och socialt innehåll. Det är uppenbarligen områden som kommuner och landsting ser som mycket viktiga. Det är bra att vården innebär mer än ren ADL-omvårdnad. Vi lever inte av omvårdnad allena. Läkaren Ellinor Bergdahl visade i sin avhandling att var fjärde person över 85 år är deprimerad. En tredjedel av dem hade inte tidigare fått någon diagnos och följaktligen inte heller någon behandling. Professor Yngve Gustafson från Umeå uttrycker så vist: Människor med demens kan ha ett bra liv. Men människor med depression har inte ett bra liv. Slutsatsen är att rehabilitering och social samvaro är en mycket viktig del i de äldres vardag. En annan central del för Miljöpartiet de gröna är åldersdiskriminering. Vi förväntar oss att skyddet mot åldersdiskriminering kommer att bli bättre tack vare en proposition som regeringen lagt fram och vars ändringar gäller från den 1 januari i år. Herr talman! Miljöpartiet vill att alla kommuner ska ha tillgång till äldreomsorgsinspektörer som ska följa upp att såväl den egna som den upphandlade verksamheten följer regler och avtal. Alla avtal ska innehålla sanktioner vid brott mot avtalet. Det står: Äldreomsorgsinspektörerna granskar äldreomsorgens verksamheter utifrån ett brukarperspektiv. Inspektörerna ska granska såväl beställarfunktionen som utförandet i både kommunal regi och entreprenaddriven verksamhet i förhållande till politiskt uppställda mål och kvalitetskriterier. Det gäller såväl särskilda boendeformer som hemtjänst och övriga verksamheter inom äldreomsorgen. Detta är hämtat från ett dokument i Alliansens Stockholm. Det är ett gott men tyvärr väldigt ovanligt exempel. Herr talman! En god vård kräver väl utbildad personal. Tio statliga myndigheter som till exempel Skolverket, Centrala studiestödsnämnden, Socialstyrelsen och Migrationsverket har gjort en analys av förutsättningarna för kompetensförsörjningen inom äldrevård. Analysen visar att det finns betydande svårigheter att klara uppgiften på kort sikt och framför allt på lång sikt. Särskilt svårt blir det enligt analysen efter 2015. Myndigheternas sammantagna bedömning är att kraven på god yrkeskompetens kommer att öka. Mycket talar för att arbetet inom vård kommer att bedrivas hos människor i hög ålder och med kognitiva funktionsnedsättningar. Allt fler kommer dessutom att ha flera sjukdomar. Allt fler bör ha specialiserad kompetens. Fler i personalen bör även ha den kompetens som olika vård- och omsorgsutbildningar inom högskolan ger. Resultatet av beräkningarna för 2015 visar att en stor brist på utbildad omvårdnadspersonal uppkommer med nuvarande utbildningsdimensionering. Det beräknas enligt analysen att ca 200 000 personer med omvårdnadsutbildning kommer att saknas. Sedan ädelreformen har två tredjedelar av landstingens geriatriska platser försvunnit. Detta gör att de äldre som är medicinskt färdigbehandlade och inte längre behöver akutsjukvården inte kan få hämta sig utan snabbt skickas hem. De skickas alltför snabbt hem till något tomt, något ensamt och något otryggt. En del av dessa äldre människor är dessutom multisjuka. Av sjukvården har dessa multisjuka döpts till Svarte Petter. Det är dem som ingen vill ha. Tidigare kunde dessa äldre få vård, rehabilitering och hjälp med hela sin situation på geriatriken och teamet där i nära samarbete med kommunen. Detta är personal som valt att arbeta med äldre multisjuka. Geriatriken är en nödvändig specialitet som kraftigt måste byggas ut, inte minst med tanke på vår åldrande befolkning. Finns det anledning att utveckla området? Ja, mer än 19 procent av sjukhusvårdens resurser går till vården av gruppen multisjuka äldre. Det är äldre som senaste året har vårdats mer än tre gånger på sjukhus och fått tre eller flera olika diagnoser registrerade. Dessa patienter som tar 19 procent av sjukvårdens resurser utgör enbart en halv procent av befolkningen. De siffrorna visar tydligt på ett enormt behov av geriatrisk kompetens. Det gäller naturligtvis inte bara läkare utan även sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Kompetens är en nyckel till god kvalitet.

anf.186 Per Ramhorn (SD):

Herr talman! Vi ska nu debattera SoU12 Äldrefrågor . Den välfärd som vi alla i dag tar för given har byggts upp av män och kvinnor som i dag är pensionärer. De har arbetat hårt för att förbättra villkoren för oss alla som kommit efter. Det kan inte nog poängteras hur stor tacksamhetsskuld vi yngre har till den äldre generationen. Nu är det vårt ansvar att se till att de äldre får en trygg och värdig ålderdom. Sverigedemokraternas målsättning är att Sverige ska bli världens tryggaste land att åldras i. Det kan tyckas som en självklarhet att alla människor i vårt land ska kunna åldras under trygga och värdiga former och att man ska kunna vara säker på att inte behöva bli utsatt för brott eller andra kränkningar på ålderns höst. Tyvärr är det inte alltid så i dag. Äldre är en grupp i samhället som i många avseenden är mer sårbar för våld och övergrepp än andra grupper i samhället. Det beror på att de många gånger är beroende av samhällets stöd för att klara sin vardag. I Brottsoffermyndighetens nu tolv år gamla undersökning Ofrid uppgav 16 procent av de äldre kvinnorna som deltog i undersökningen att de hade utsatts för någon form av våld efter att de fyllt 65 år. År 2010 släppte Nationellt centrum för kvinnofrid en rapport som heter Våld i nära relationer bland äldre . Den visar att risken ökar rejält att drabbas av våld för människor som har ett svagt socialt nätverk och är isolerade, vilket inte är alltför ovanligt bland den äldre generationen. De äldre som är över 80 år löper tre gånger så hög risk att utsättas för våld, enligt rapporten. Ofta kan förövaren vara en partner. Men våld mellan syskon eller våld från barn, barnbarn, vårdare eller vänner förekommer också. Även om båda könen drabbas är våld mot kvinnor oftast grövre och får allvarligare konsekvenser för den utsatta. Risken för övergrepp på den äldre ökar om en familjemedlem är psykiskt sjuk eller är socialt eller ekonomiskt beroende av den äldre. Våld mot äldre måste förebyggas, upptäckas och hanteras. I dag är det alltför få kommuner som har en handlingsplan för att hantera våld mot äldre. Sju av tio kommuner bedriver inte något medvetet arbete för att ge stöd åt äldre som utsätts för våld eller övergrepp. Herr talman! Vi behöver ta ett samlat grepp om våldet mot de äldre. Det kommer att behövas ett batteri av åtgärder för att komma till rätta med problemet. Sverige saknar i dag lagstiftning som gör personal inom äldreomsorgen, sjukvården och socialtjänsten skyldig att anmäla vid misstanke om fysiskt eller psykiskt våld mot äldre i nära relationer. Lex Sarah, som trädde i kraft 1999, reglerar skyldigheten för personal i vård och omsorg att rapportera vård- och verksamhetsrelaterade missförhållanden. Men när exempelvis våld i nära relationer mellan äldre misstänks finns ingen anmälningsskyldighet. Hemtjänstpersonal som fattar misstanke om våld i ett hem mellan två äldre har i dag varken skyldighet eller stöd i lagen att agera. I socialtjänstlagen finns i dag en stark reglering att rapportera om misstanken gäller våld mot barn. Liknande stöd bör införas när det gäller våld i nära relationer mellan äldre. Herr talman! Under de senaste åren har det i medier framkommit att dementa och personer med psykiska eller fysiska funktionshinder har utsatts för sexuella övergrepp, misshandel och kränkande behandling av personal som har jobbat i verksamheten. En del av dessa anställda har till och med varit dömda tidigare. Det är inte rimligt att personer som har begått våldsbrott som misshandel, rån eller sexuella övergrepp jobbar i verksamheter med människor som befinner sig i en utsatt situation. Därför vill vi lagfästa en skyldighet för kommunerna att alltid begära registerutdrag för nyanställda inom vård och omsorg. Sveriges äldre förtjänar en trygg och säker ålderdom. Till sist, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 4 och 15.

anf.187 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 3 om äldreomsorgens inriktning och till reservation 15 om att motverka våld mot äldre. Det har skett stora förändringar i äldreomsorgen sedan jag började arbeta där för 37 år sedan. Många saker har blivit bättre. Jag kommer ihåg flerbäddsrummen, korridorerna och rädslan för att hamna på Bracka i Göteborg - det gamla fattighuset. Det fanns äldreboenden som i och för sig var trevliga på många sätt men som man fick flytta ifrån när man blev rullstolsburen. Jag kommer också ihåg när yrket var ett jobb som man gick ut och jobbade i när man hade varit hemmafru och hemma med sina små barn. Man jobbade i fyra eller sex timmar, och man gick direkt från sin bostad och sedan direkt tillbaka. Det är bra att det nu är ett eget boende och ett eget hem som de äldre har. Det är bra att vi nu ser arbetet som undersköterska i äldreomsorgen som ett professionellt jobb som man ska kunna leva på. Samtidigt ser vi en riktning som gör mig orolig och som går lite åt motsvarande håll. Vi ser i dag att resurserna inte räcker till i äldreomsorgen. Anhöriga får ta över mer, som sades här tidigare av Catharina Bråkenhielm. Om man har det bättre ställt kan man köpa privata skattefinansierade RUT-tjänster. Men anhöriga och fattigare äldre får inte denna subvention när deras döttrar får hjälpa till, utan de anhöriga får ta av sin fritid och kanske till och med gå ned i arbetstid. Vi kan också se konsekvenser som oroar mig och som man borde fundera på. Här i Stockholm, till exempel, försvinner non-profit-organisationerna från äldreomsorgen. Röda Korset vill inte fortsätta att driva äldreboenden. Man kommer inte att förlänga kontrakten på de två äldreboenden man har drivit i Stockholm. Ersta diakoni och Borgerskapet har släppt hemtjänsten. HSB avstår från hemtjänst i flera Storstockholmskommuner. Man säger: Vi kan inte driva detta med en bra kvalitet, som vi vill göra i vårt namn, med de ersättningsnivåer och den ekonomi som finns i äldreomsorgen. Då avstår vi, för vi kan inte driva en värdig äldreomsorg. Det finns bra saker också. Jag vill gärna berätta kort om Gerdas gård, där jag var i förra veckan. Det ligger i Högsbo i Göteborg. Det är ett äldreboende där de äldre ihop med personalen sitter med chefen i ledningsgrupper. Man ingår i arbetsgrupper. Om man har varit ekonom sitter man med i budgetgruppen när man bor på detta äldreboende. Det är ett boende som ses som de äldres hem, och därför är det de äldre som blir tillfrågade: Vad vill ni ha? Hur ska det se ut här? Därför har man ett akvarium i entrén och en jacuzzi som man kan bada i. Nu skulle man vilja ha en pool utomhus, men det tar nog lite längre tid. Man har frågat hur många som vill gå på gudstjänst. Det visade sig bara vara en. Den personen får hjälp att komma till kyrkan, och i stället har man aktiviteter som de som bor på hemmet själva efterfrågar. Man åker på semester. De äldre som bor på Gerdas gård är inte bättre, men de verkar kanske piggare därför att de har ett meningsfullt innehåll, och de är med och bestämmer över sin omgivning. Detta tycker jag är verklig valfrihet. Det är det här det handlar om - att kunna påverka sin egen vardag och sitt eget hem. Det ska inte vara andra som bestämmer hur det ser ut runt omkring en. Då gäller det att det finns tillräckligt med personal som kan se till de enskildas olika behov. Det ska finnas utbildad personal som kan jobba på rätt sätt, och det ska finnas en inställning att det är de äldres hem och att det är de som ska bestämma. Det är det här som vi ska jobba för. Det är det här som är verklig valfrihet. Det är inte att välja mellan olika riskkapitalbolag som Attendo eller Carema. Jag tror att vi alla kommer ihåg Uppdrag granskning . Det handlade om Piteå och Socialstyrelsens nattliga tillsyn. Det fick följder. Vänsterpartiet skrev en motion om riktlinjer för bemanning i demensvården. Majoriteten i socialutskottet tog den, och majoriteten i riksdagen tog den sedan. Hela utskottet fattade beslutet att ställa sig bakom att vi bör ha riktlinjer för alla äldreboenden. Socialstyrelsen har jobbat med riktlinjerna, och de ska gälla från den 1 januari 2014. När jag besöker kommuner i dag får jag ofta frågan: Hur hade ni tänkt att det här skulle finansieras? Vi har redan ett underskott i vår äldreomsorg. Vi håller på att försöka dra ned kostnaderna, och nu ska vi anställa fler. Hur ska det gå till? Jag tycker att det ligger mycket i detta med tanke på hur äldreomsorgens resurser har minskat. Vi måste också ta ett nationellt ansvar för att det finns ekonomi och pengar för att man ska kunna leva upp till det vi ville när vi fattade besluten. Från Vänsterpartiets sida har vi öronmärkt pengar för detta. Vi har 2 miljarder i nuvarande budget, och vi lägger till ytterligare en miljard och sedan ytterligare en. Jag tror att det är dags att vända utvecklingen i äldreomsorgen genom att se till att öronmärka pengar. Många bor hemma i dag och har hemtjänst även om de har stora vård- och omsorgsbehov. Då krävs det en väl fungerande hemtjänst. Jag upplever att personalen gör så gott de kan efter sina förutsättningar. De gör ofta lite till, och ibland mycket till, skulle jag vilja säga. I förra veckan gick jag med en hemtjänstgrupp en dag och kunde se detta med egna ögon. Det är ofta stressiga scheman. Ofta har man inte tid inlagd för gångtider och för det alltmer administrativa jobbet som social dokumentation och annat som man är ålagd att göra. Den tiden får personalen ta från de äldres biståndsbedömda tid. Man har alltså försökt rationalisera kostnaden genom att lägga väldigt lite tid på det som man kallar kringtid och som inte är hos den äldre. Ofta är det så att om man har det tufft med ekonomin får biståndsbedömarna ett tryck på sig att sänka kostnaderna. Budgeten blir viktigare än att jobba med socialtjänstlagen. Allt detta ger en hemtjänst som inte fungerar med den kvalitet och personkontinuitet som den borde göra. Vi har tagit upp i vår äldreomsorgsmotion att det inte räcker att kvalitetssäkra äldreomsorgen på äldreboenden. Man måste också göra det i hemtjänsten och där många människor bor som har stora vård- och omsorgsbehov. Detta föreslår vi. Vi kan också konstatera att bara 25 procent av hemtjänstens personal är utbildad. Det gör att en kompetenssatsning är viktig, och den kopplar vi också till utbildningsvikariat. En oroande utveckling är att den privata hemtjänsten har dubbelt så många timanställda som de kommunala utförarna och 12 procent större andel outbildad personal. Det talar för en risk för en återgång till en äldreomsorg där man inte längre kan leva på sitt jobb och en äldreomsorg med en personal som inte har möjligheten att jobba med samma höga kvalitet. Herr talman! I söndags nåddes vi av nyheten att Moderata samlingspartiet inte längre ska göra det som står i den borgerliga budgeten. Där står det att senast 2014 bör alla kommuner i landet besluta om valfrihet för den enskilde enligt LOV. Annars bör tvingande lagstiftning övervägas. Vi kunde läsa på DN Debatt och följa på nyhetsprogrammen att Moderata samlingspartiet inte längre vill ha någon tvångsprivatisering, i alla fall inte före valet. Om man nu är mer strategisk än de andra borgerliga partierna vet jag inte, men jag tycker att det är bra att kommunerna här får en möjlighet att fortsätta utveckla äldreomsorgen om man inte vill ha privatiserad äldreomsorg. Jag vill avsluta med att säga att med den privatiseringspolitik som regeringen har fört är det inte non-profit-organisationerna som växer, utan det är de stora riskkapitalbolagen som har växt. Jag har väldigt svårt att se varför vi ska släppa i väg våra gemensamma skattepengar, vår gemensamma välfärd och offentliga sektor och den demokratiska styrning och insyn som vi har över den verksamheten till stora privata företag som inte bara ger vinst utan också kommer att få en stor makt och mycket muskler. Vi kan redan nu se att när LO i debatten har tagit ställning mot vinster i välfärden mobiliserar det privata näringslivet och vårdföretagarna för att slå vakt om en marknad där de kan tjäna mycket pengar. Nej, äldre människor är ingen handelsvara. Äldre människor är medborgare med rättigheter. De är inte kunder. Och som sades här så bra förut ska alla ha en äldreomsorg efter behov. Har du svårt att välja, kan du inte köpa RUT-tjänster, tar du helt enkelt den äldreomsorg som finns närmast dig ska du veta att den är lika bra som om du hade kommit till ett annat äldreboende eller fått en annan hemtjänst. Det är oerhört viktigt att vi ser till att äldreomsorgen styrs efter behov och att personalen har bra och rimliga arbetsvillkor, för utan det kan vi inte få en bra äldreomsorg. Nu ser vi i stället ut att gå mot en utveckling med fler timanställningar och fler osäkra anställningar. Då blir det svårare att rekrytera bra personal, som är förutsättningen för en bra äldreomsorg.

anf.188 Anders W Jonsson (C):

Herr talman! Jag vill yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på reservationerna. Det vi debatterar i dag är alla de motionsyrkanden som har kommit in under både 2011 och 2012 som rör äldrefrågor. Det är ett angeläget område där det har inkommit inte mindre än 76 olika motionsyrkanden. I utskottsbetänkandet framgår att merparten av yrkandena berör områden där alliansregeringen redan har tagit eller kommer att ta initiativ. Det, herr talman, är resultatet av en regering som tar äldrefrågorna på stort allvar. Den som följer mediernas rapportering om den svenska äldreomsorgen kan lätt få intrycket att läget är bekymmersamt, och så kan det säkert vara på sina håll. Men den sammantagna bilden är en annan. Genom de brukarundersökningar som numera görs vet vi att de allra flesta äldre är väldigt nöjda med det stöd som de får inom hemtjänsten eller på de särskilda boendena. Det är inte en slump utan resultatet av en medveten satsning från alliansregeringens sida. Redan i den första budgeten, 2007, ökades anslaget till äldreomsorgen, stimulansmedlen, från 1,5 miljarder till 2 miljarder kronor. Det kan tyckas vara små belopp med tanke på att äldreomsorgen i Sverige kostar ca 100 miljarder. Men för att få en bättre bild av statens prioriteringar av kommunernas och landstingens insatser på välfärdsområdet måste man därtill lägga den kraftiga ökning som skett av det generella statsbidraget till kommunsektorn. Även om läget är gott finns det icke desto mindre områden med problem inom den svenska äldreomsorgen. Ett tydligt sådant är och har varit de mest sjuka äldre. Här finns det tydliga brister. Det är tyvärr inte ovanligt att de äldre får tillbringa sina sista veckor i livet åkandes ambulans, väntandes på en akutmottagnings brits eller på en överbelagd avdelning på ett akutsjukhus. De uppenbara bristerna i vården och omsorgen av de mest sjuka äldre har lett till att den största satsning som alliansregeringen har valt att göra på äldreområdet är riktad just till den gruppen. 4,3 miljarder kronor under mandatperioden är riktade på att nå förbättringar just på det området. De medel som har avsatts går till prestationsbaserade ersättningar, som ett erbjudande till kommuner och landsting för att förstärka arbetet med att gemensamt ta ansvar för de mest sjuka äldre. Det styr också rätt eftersom skillnaderna i landet tyvärr är stora, alldeles för stora. En ögonblickbild ur verkligheten är att medan i vissa kommuner 80 procent av de äldre får bedömning av smärta och vid behov behandling under livets sista vecka är det många kommuner där de döende över huvud taget inte får en adekvat smärtbehandling. En annan ögonblicksbild är att i en kommun kan upp till en tredjedel av de äldre på ett äldreboende stå på för äldre helt olämpliga läkemedel medan det i andra kommuner är en tiondel så många. Det är därför, herr talman, glädjande att redan kunna se resultatet av regeringens satsning. Tydligast är resultatet vad gäller hur många äldre som är ordinerade för äldre olämpliga läkemedel. Där kan vi se att betydligt färre äldre i dag står på dessa läkemedel. Jag är helt övertygad om att den här typen av riktade satsningar från statsmakternas sida kommer att ge än större effekt till gagn för de mest sjuka äldre. Det andra mycket viktiga reformorådet inom äldreomsorgen handlar om att vi äntligen ska myndigförklara de äldre och deras anhöriga. Ingen kan förklara för mig varför livet ska behöva ändras från en dag till en annan, när den som är 75 år månaden innan har fått besluta allt om sitt liv men när stroken kommer förvandlas till en vårdtagare och fråntas rätten att själv bestämma. Ingen äldre med behov av samhällets stöd ska behöva utstå detta. Alla kommuner måste bli skyldiga att ge makten till de äldre genom att införa lagen om valfrihetssystem i äldreomsorgen. Det är en i grunden ideologisk fråga som av vänsterpartierna med sitt uppifrånperspektiv beskrivs som att kommunerna tvingas att privatisera äldreomsorgen, men som i min värld handlar om att ge värdighet och självbestämmande till de äldre och deras anhöriga. Den gamles rätt att bestämma över sitt liv är för mig och Centerpartiet långt viktigare än kommunpolitikernas rätt att bestämma över sin äldreomsorgsförvaltning. Herr talman! Vi har en skyldighet mot våra äldre. Det är att aldrig förtröttas i arbetet för att förbättra vården och omsorgen av dem som har byggt vårt land. Viktiga steg har tagits, men det är mycket som återstår. (Applåder)

anf.189 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Anders W Jonsson var väldigt tydlig med vad Centerpartiet står när det gäller att det ska kunna bli en tvångslagstiftning före valet. Det innebär, såvitt jag förstår, att allianspartierna inte är överens. Det är väldigt intressant. Sverige har gått mycket längre än många andra länder. Vi är ett av de länder som har mest avreglerade möjligheter för vinstsyftande företag att etablera sig. Vi har dessutom en väldigt konstig statistik. Man slår ihop non-profit- och vinstsyftande företag i en statistik, och de offentliga finns i en annan. Det finns ingen oberoende statistik över hur det ser ut med anställningsformer, sysselsättningsgrader, heltider, deltider och utbildningsnivå inom all äldreomsorg i Sverige. Vad jag vet går det inte att få fram någonstans för de privata vinstsyftande företagen, och det borde vara en intressant uppgift. Är det inte vettigare att slå ihop det offentliga och non profit och se de vinstsyftande för sig när man jämför? Vi kan ju se att det är det vinstsyftande som växer, inte non profit. Är det inte viktigt att vi får en statistik så att vi kan se hur det ser ut? När det gäller valfriheten vill jag fråga Anders W Jonsson: Är inte den riktiga valfriheten att det finns tillräckligt med välutbildad personal i hemtjänsten och på äldreboendena? Det är väl inte utföraren som är det viktiga om det är för lite personal och jag inte kan bestämma när jag vill gå upp, när jag vill lägga mig och när jag vill gå ut. Och har hemtjänsten inte personal kan man inte ge tillräcklig tid och personkontinuitet utan får stressa mellan de äldre. Valfrihet är att jag kan påverka vilken person jag får och när jag får hjälp. Det är inte vilket företag jag får, om jag inte kan påverka insatserna.

anf.190 Anders W Jonsson (C):

Herr talman! Jag och Centerpartiet står helt bakom alliansregeringens politik i denna fråga. Det framgår tydligt i utskottsbetänkandet. Jag är den förste att beklaga att vissa moderater skriver en artikel som blir hyllad av Eva Olofsson och andra vänsterpartister. Kan Eva Olofsson förklara logiken i att alla elever i Sverige, oavsett vilken kommun de bor i, har rätt att välja skola? Vidare har alla människor med omfattande funktionsnedsättningar, som har rätt till assistans, rätt att välja assistans helt oberoende av vilken kommun de bor i. Vi har också rätt att välja förskola och primärvård. Varför ska då just de äldre inte ha den självklara rätten att bestämma över sina liv? Jag delar Eva Olofssons uppfattning: Att ha makt över sitt liv handlar inte bara om att kunna välja utförare utan självklart också om att kunna påverka innehållet. Men att ha makten att kunna bestämma vem som kommer hem till en och hjälper en med de allra intimaste sysslorna den dagen man är gammal och behöver hjälp är något som jag och Centerpartiet är beredda att slåss för. Jag kan instämma i Eva Olofssons synpunkter gällande statistik och möjligheter att ha jämförelser i äldreomsorgen. Där har vi gjort en enorm positionsförflyttning jämfört med 2006. Vi har i dag regelbundna kvalitetsmätningar, och vi har brukarundersökningar som är nedbrytbara på kommunnivå. Det jag också vill ha är brukarundersökningar som är nedbrytbara på enhetsnivå så att man kan följa upp verksamheten. Här pågår ett arbete genom en frivillig överenskommelse med vårdgivarna på detta område. Den hoppas jag mycket på.

anf.191 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Varför har vi inte en utförarfristående statistik? Jag hörde det från en central person på en myndighet som ligger under oss, och jag håller helt med den personen. Vi har föreslagit det i Vänsterpartiet. Kan ni inte ta till er det så att vi kan se hur det ser ut med timanställningar och outbildad personal överallt och jämföra? "Vissa moderater", säger Anders W Jonsson. Det var Moderaternas gruppledare i riksdagen, Anna Kinberg Batra, och en minister i regeringen, Peter Norman, som skrev debattartikeln. Det är inte vilka moderater som helst, och det är väl det som är störande för Anders W Jonsson. Jag tolkade det som att Moderaterna hade bestämt sig och satt ned foten när det gällde vad man skulle göra inför valet. Man vill givetvis vinna valet och inser att man kan förlora valet på denna fråga. När det gäller att välja vill vi inte ha vinstintressen i vare sig skolan, sjukvården eller äldreomsorgen, för det leder fel. Det leder till en ojämlik skola. Vi vet att ett av skälen till att det ser så olika ut och till att skillnaden mellan de elever som klarar sig bra och de andra ökar är att eleverna blir uppdelade. De går inte längre i samma skolor och klasser. Jag vill inte heller ha en äldreomsorg där vi har en basnivå som de som har det dåligt ställt får klara sig med medan andra toppar upp med RUT och trygghetsboenden. Jag vill ha en äldreomsorg som är bra för alla. När det gäller att välja äldreboende är det intressanta hur det ser ut där och inte vem som är utförare. Det intressanta är vilken person som hjälper mig, inte om det är ett riskkapitalbolag eller inte. Det intressanta är väl att det finns tillräckligt mycket tid att hjälpa mig och att jag kan påverka den hjälp jag får. Självklart ska man kunna byta hemtjänstgrupp om man vill det. Valfriheten innebär inte att man måste ha vinstsyftande företag. Non profit-företag kan också finnas i den äldreomsorg jag vill ha.

anf.192 Anders W Jonsson (C):

Herr talman! Jag har stor respekt för Vänsterpartiets och Eva Olofssons hållning i dessa frågor. Vänsterpartiet är konsekvent emot vinstgivande företag inom hela välfärdssektorn. För Vänsterpartiet är det viktigare att det inte ska finnas sådana företag än att individen ska ha rätt att välja. Om det i en kommun är så att de äldre huvudsakligen väljer den kommunala äldreomsorgen för att den är bättre har jag inga som helst problem med det. Men om de som i exempelvis Bodens kommun till 40 procent väljer något av de sju småföretag som erbjuder hemtjänst vill Eva Olofsson stoppa det eftersom något av dessa småföretag ju kan generera vinst. För mig är principen att den äldre ska ha rätt att bestämma själv viktigare än för Eva Olofsson. För henne tycks den viktigaste principen vara att det på denna marknad över huvud taget inte får finnas något enda företag som genererar en enda kronas vinst. Hon vill hellre ha en kommunal hemtjänst som går back än ett litet företag som erbjuder hög kvalitet på hemtjänst och råkar göra en kronas vinst. Detta är i grunden en ideologisk fråga. Jag har som sagt stor respekt för Vänsterpartiets hållning i detta, för den är klar och tydlig. Man tar ställning mot vinster, men man tar därmed också ställning mot de äldres rätt att bestämma.

anf.193 Margareta B Kjellin (M):

Herr talman! Catharina Bråkenhielms anförande gjorde mig lite betänksam. Jag funderar över vilken verklighet hon har levt i de senaste 20-30 åren. När jag började jobba som sjuksköterska hade vi en äldreomsorg med duschdagar, avföringsdagar, kontrakturer, trycksår, urinvägsinfektioner och katetrar. Att då påstå att vi i dag har en äldreomsorg som försämras gör mig upprörd. Vi måste värdera vår fina äldreomsorg, för vi har kanske en av världens bästa äldreomsorgsinsatser. Visst kan det alltid bli bättre, och vi kan alltid göra mer, men att säga att vi backar i äldreomsorgen är att ta i. Jag vill ta min utgångspunkt i regeringens mål för äldrepolitiken. Dessa mål innebär att de äldre ska kunna leva ett aktivt liv. De ska kunna påverka sin vardag. De ska kunna åldras i trygghet och ha ett bibehållet oberoende. De ska också bemötas med respekt och ha god tillgång till vård och omsorg. Allt detta, denna lagstiftning, ska kommuner och landsting omvandla till faktiska och konkreta mål med aktiviteter som ger självständighet, trygghet och oberoende. Att alla äldre ska bemötas med respekt kan tyckas vara en självklarhet, men tyvärr har det inte alltid varit så. Därför har regeringen lagstiftat om en nationell värdegrund där det tydligt står att alla ska känna välbefinnande och kunna leva ett värdigt liv. Detta är otroligt viktiga utgångspunkter. Herr talman! Vid varje verksamhetsbesök, vid varje möte med äldre människor och vid varje möte med stora personalgrupper inom äldreomsorgen känner jag mig stolt och trygg med denna målsättning, för den känns så viktig och rätt. För att kunna uppfylla dessa mål måste kommunerna ta hänsyn till de äldres önskemål och de verkliga behoven av både vård och omsorg. Det fantastiska är att regeringens mål ger den äldre rätt att bestämma över sig själv även om man har fyllt 65 och har ett vårdbehov. Man blir inte inkompetensförklarad med dessa mål. Man ska kunna leva ett aktivt liv med allt vad det innebär för varje enskild person. Vad som är det mest grundläggande för oss moderater är faktiskt kvaliteten inom äldreomsorgen. I varje skede inom äldreomsorgen ska det vara fokus på rätt vårdinsatser med god kvalitet till varje person efter behov. Det är av största vikt att kommunen lägger fast kvalitetskriterier. De ska vara likadana för den omsorg som kommunen bedriver själv och den som kan utföras av annan vårdgivare. Man kan titta på lagstiftningen och de motioner som kommer från Socialdemokraterna. Då kan man säga att motionerna redan är tillgodosedda. Vad som önskas har alliansregeringen redan gjort. Möjligheten att kommunalt införa lag om ett valfrihetssystem skapar dessutom förutsättningar för att varje person ska kunna påverka sin vardag. Man ska kunna göra egna val. Både kommuner och andra vårdgivare kan i dag inrätta boenden som ger äldreomsorg på annat språk, med annan vårdinriktning, på annat sätt. Det finns motioner som blir tillgodosedda genom lagen om ett valfrihetssystem. Den lagen ställer krav på kvalitetskriterier. Det är en viktig signal. Att sätta fokus på kvalitet säkrar välbefinnandet och ger också ett instrument för att utvärdera den vård som kommunen bedriver själv och den vård som andra bedriver. Jag skulle vilja att kvalitetskriterier utvecklas och diskuteras ännu mer. 90 procent av dem som tillfrågas om de vill välja säger faktiskt att de vill kunna välja. Man kan också se lite olika drag i detta. Eva Olofsson brukar beskriva Göteborg som så fantastiskt. Jag besökte Kungsbacka för en vecka sedan. Det är otroligt många som inte får välja i Göteborg som flyttar till Kungsbacka, för i Kungsbacka får man välja. Det är ett stort problem. Ibland när man diskuterar kvalitetskriterier upplever jag att man fokuserar mera på formaliteter än på vad som är faktisk kvalitet. Jag brukar tipsa mina partikamrater ute i kommunerna att man ska besöka sina äldreboenden och använda sina sinnen. Använd näsan! Ta ett djupt andetag och känna om luften är frisk och ren eller om det är instängt och luktar illa! Använd synen och se er omkring! Hur ser de äldre ut? Har de rena kläder, är håret välkammat, är naglarna klippta? Det är viktiga frågor. Man kan också lyssna på stämningen där de sitter. Är det skrapigt och eländigt, eller är det lugnt och harmoniskt? Allt detta är indikatorer för de förtroendevalda i kommunerna om man behöver gå vidare och göra djupare och mer grundläggande utvärderingar för att få reda på kvaliteten. I flera motioner efterlyser man förändringar av lex Sarah. Den lagen har nyss ändrats, och nu kan man anmäla redan vid misstanke om missförhållanden. Dessutom tycker jag att det är bra att anmälningarna från och med den 1 juni ska ske till Inspektionen för vård och omsorg. Det kommer att trygga en hel del av de oroliga andar som finns. I flera motioner lyfter man upp behovet av anhörigstöd. Det är en viktig reform, och den har alliansregeringen gjort obligatorisk. Det stod tidigare "bör" i socialtjänstlagen. Men det står inte hur anhörigstödet ska se ut, för det måste anpassas utifrån den enskilde. Vad som inte får glömmas bort är att vi har inrättat ett kompetenscentrum som ska vara stöd och hjälp för kommuner och för enskilda om hur anhörigstödet kan utformas. Den verksamheten har utvärderats och fått högsta betyg. I budgetpropositionen för 2013 är regeringen mycket tydlig med att anhörigas insatser ska vara frivilliga och inte får upplevas som ett tvång. Men om man å andra sidan vill stötta och hjälpa sina anhöriga ska vi inte stå i vägen. Vi ska försöka underlätta så mycket som möjligt för att den verksamheten ska fungera. Ett annat område som återkommer i flera motioner är psykisk ohälsa bland äldre. Även här pågår det ett arbete som ska redovisas senare under våren. Vi har sedan enats om ett tillkännagivande om att regeringen ska ge en samlad redovisning av vilken strategi man har valt för att motverka våld mot äldre. Ytterligare områden som det har motionerats om är kunskap och kompetens. Det känns bra att regeringen har satsat på både bredd och djup när det gäller Omvårdnadslyftet. Dessutom satsar man på en nationell ledarskapsutbildning för chefer inom äldreomsorgen. Utbildningsnivån ser väldigt olika ut på olika ställen. I min hemkommun Hudiksvall säger man, när man håller på att lasas in som outbildad: Nu är det dags att gå utbildning för att få en fast tjänst. Med de här motiveringarna yrkar jag avslag på samtliga motioner. Jag vill poängtera att det är viktigt att komma ihåg att vi i Sverige har ett kommunalt självstyre. Om något inte fungerar ute i kommunerna ropar Socialdemokraterna och de andra oppositionspartierna ofta på en nationell lagstiftning, detta trots att Socialdemokraterna faktiskt har majoritet och styr i många kommuner. Det är viktigt för den svenska demokratin att skilja på var besluten tas. Närhetsprincipen rör inte endast den politiska organisationen, utan den gäller i högsta grad enskilda människor. För oss moderater är det därför viktigt att var och en får möjlighet att besluta själv över varje sak som påverkar ens vardag. (Applåder)

anf.194 Catharina Bråkenhielm (S):

Herr talman! Jag ska börja med att ta upp lite grann av det Margareta B Kjellin sade i sitt anförande. Det handlar bland annat om anhörigstöd och stöd till de anhöriga. Det jag sade i mitt anförande handlar egentligen om bristen på hjälp och stöd där anhöriga får gå in, där hemtjänsten dras ned och där det inte räcker till med hemtjänstens insatser, där man som anhörig känner sig tvingad att hela tiden finnas där för att det hela ska fungera. Det var inte stödet till de anhöriga som jag tog upp i mitt anförande. Vi kan säkert vara överens om alla fina ord, hur viktiga våra äldre är, att de är de viktigaste som finns och ska få alla resurser och ha alla möjligheter. Men så ser det inte riktigt ut i verkligheten. I dagens kommuner river man sitt hår för att få budgeten att gå ihop. Men drar ned på väldigt mycket. Man säger upp personal, pusslar och har sig. Allt som inte är lagstadgat lägger man i princip ned. I min moderatledda kommun har man nu höjt skatten kraftfullt. Här i riksdagen sänker man skatten, vilket gynnar många rika. Ute i kommunerna höjer man skatten, vilket drabbar alla, även de med mycket låga inkomster. Det är jättedålig politik. Det är inget som man kan stå efter. Sedan tog Margareta B Kjellin upp om det luktar illa och vill ha en fördjupad analys. Men vårt tips är väl att det behöver städas i stället. Det man i dagarna har läst i tidningarna och det vänsterpartisten Eva Olofsson också tog upp - att vissa moderater, som centerpartisten sade, alltså Peter Norman och Anna Kinberg Batra, har en arbetsgrupp där man kritiserar partiets egen politik som man har fört från 2006 - ska jag ta upp i min nästa replik.

anf.195 Margareta B Kjellin (M):

Herr talman! När det gäller anhörigstödet och att hemtjänsten dras ned: Det är inte så - det visar ganska mycket av forskningen, när man diskuterar med Anhörigcentrum. Det mesta av anhörigstödet handlar om att man själv väljer och själv vill vara stödet för sina anhöriga. Sedan finns det en grupp människor som saknar kunskaper och inte är medvetna om vilka insatser som kommunen gör. Antalet hemtjänsttimmar har ju inte minskat, utan de ökar. Det som i viss mån har minskat började redan 2002, när man började lägga ned äldreboenden, men det är något annat. Catharina Bråkenhielm! Om det är ostädat luktar det faktiskt inte illa. Däremot om man har urinvägsinfektion, trycksår med mera luktar det unket och instängt. Det finns faktiskt vissa bakterier som ger en alldeles speciell lukt. Man känner den direkt när man kommer in. Det är ingen städning i världen som hjälper då. Det enda som hjälper är rätt vårdinsatser med rätt kvalitet och på rätt sätt.

anf.196 Catharina Bråkenhielm (S):

Herr talman! Den grupp som Anna Kinberg Batra ingår i säger, när man kritiserar sin egen politik, att tillgängligheten är ojämnt fördelad och att det är långt ifrån säkert att den som har störst behov av välfärden är den som har störst tillgång till den. Detta känner vi faktiskt igen eftersom det är ett klassiskt socialdemokratiskt påstående, och det är ett stort problem i samhället. I samma dokument sägs det att en förbättrad välfärd är viktigare än hur och av vem vården utförs. Där föreslås också att valfrihetslagen, LOV, inte ska bli obligatoriskt tvingande. Då har jag några frågor till Margareta B Kjellin. Är det en spricka i Moderaterna, har man enats, eller är det någonting som man har hittat på? Det är trots allt ett statsråd och gruppledaren som har sagt detta. Dagens LOV som vi har debatterat mycket i denna kammare har Moderaterna lovprisat och prioriterat. De har kunnat slå sig för bröstet för att det är så många färgglada och glättiga broschyrer från företag till våra äldre. Man drunknar i dem. I Stockholm är det 234 företag som man har att välja mellan. Det talas dock ingenting om innehållet. Jag tycker att det är mycket intressant att man har svängt i frågan. Då är det kommunala självstyret inte viktigt längre. I ditt anförande, Margareta B Kjellin, var det otroligt viktigt. För övrigt kan jag se att förslagen från Moderaternas arbetsgrupp i de flesta delar är helt identiska med socialdemokratisk politik. Kan du utveckla det lite grann, Margareta B Kjellin?

anf.197 Margareta B Kjellin (M):

Herr talman! När det gäller denna arbetsgrupp - om man nu ska föregå det fortsatta arbetet i den - säger man faktiskt att om människor på sikt inte kan få sin egen makt säkrad måste man lagstifta om den. Det finns alltså inte några motsättningar i den delen. Det som är så fantastiskt i LOV och som jag inte har upplevt att Socialdemokraterna ens förstår är att man tvingas ta fram kvalitetskriterier. Varje kommun behöver det. Det har varit alldeles för mycket av att man säger att man nog har en bra äldreomsorg eftersom man inte har en aning om vilka kvalitetskriterier man har. Man har ingenting att utvärdera den mot. Om man inte har det för annan driven verksamhet har man det inte heller för den egna. Förutom att man har dessa kvalitetskriterier tvingas man också ta fram uppgifter om vad det kostar per timme. Man får en kostnadskontroll. Det innebär att det blir mycket mer pengar över till de äldre. Jag har sett exempel i kommuner där man har tittat på detta och ska ta fram LOV och där det är bara 35 procent av hemtjänstens personal som går åt till vård och omsorg. Resten är övrig tid som bara flyter i väg. Tänk vad fantastiskt att man får kvalitetskriterier, att man får kostnadskontroll och att den enskilde själv får bestämma över sin vardag. Det kan aldrig vara fel. Egentligen tycker jag inte att man skulle behöva lagstifta. Jag tycker att varenda kommunpolitiker skulle vilja sätta den äldre i centrum och säga vad som är viktigt och vad man ska göra för att uppfylla regeringens mål för att den äldre ska kunna känna välbefinnande och få bestämma över sin vardag. Jag kan inte förstå att det ska vara så svårt. Eva Olofsson talade också om att toppa med RUT-tjänster. Vad har man toppat med annars? Det har varit barn eller städning och annat som man köpt för dyra pengar. Det har alltid funnits behov av sådant, och det kommer det att göra i framtiden oavsett vilken lagstiftning vi har.

anf.198 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag rekommenderar läsning av Socialstyrelsens lägesrapport där man talar om vilka som använder RUT-tjänster. De används i mycket högre grad i Stockholms kranskommuner av de äldre som tjänar rätt mycket pengar än av de lågavlönade och dem som bor på andra ställen. Det är egentligen en klassfråga. Man skattesubventionerar för människor som har tillräckligt mycket pengar för att köpa RUT-tjänster. De som inte har råd med det får använda en äldreomsorg som har för lite resurser. Man kunde ha lagt dessa pengar i äldreomsorgen i stället. Jag läste denna artikel med intresse. I punkt fyra talas det om att ta till vara medarbetarna. Där kan man läsa följande: Många inom välfärden trivs bra med sina arbeten och sina arbetsplatser. Samtidigt upplever många brister i arbetsmiljön, lägre status och oro för bristande löneutveckling samt att möjligheterna att utvecklas och påverka är begränsade. För att möta detta bör alla anställda få tillgång till vidareutbildningsmöjligheter, löneutveckling samt närvarande chefer. På samma sätt är arbetet för att minska den ofrivilliga deltiden centralt för att göra välfärdsyrkena mer attraktiva. Vi stöder också det arbete som pågår kring att öka personalens meddelarfrihet. Detta kunde lika bra ha stått i Socialdemokraternas eller Vänsterpartiets äldremotion. Det pågår ett arbete i många kommuner. I min hemkommun har man ett avtal om fasta tjänster och rätt till heltid. Det är lite tufft att driva igenom det för att folk som redan har heltid och fasta jobb ska bli lite mer flexibla och rörliga när man jobbar med optimerad bemanning. Samtidigt ser vi att timanställningarna är dubbelt så många hos de privata utförarna. Det är sämre utbildad personal. Vi ser också att det finns en mängd småföretag i Stockholm som har mindre än 15 anställda och där i stort sett alla är timanställda. Kommer ni att ställa krav på de privata utförarna att ha heltidstjänster och utbildad personal?

anf.199 Margareta B Kjellin (M):

Herr talman! När det gäller utbildning, rätt till heltid eller slippa delade turer vet vi att det är en förutsättning för att vi ska få personal som vill jobba inom äldreomsorgen i framtiden. Det är ganska tydligt att det är svårt att rekrytera personal. Vi måste göra någonting. Jag som vårdlärare har jobbat för dessa delar i många år. Jag har aldrig förstått hur det kom sig att de delade turerna som försvann i början av 80-talet helt plötsligt dök upp i slutet av 90-talet. Jag har aldrig förstått att de fackliga företrädarna har gått med på det. Det är faktiskt sådana förhandlingar som detta handlar om. Jag tycker inte att vi ska lagstifta om detta. Däremot måste varje kommun inse att det är nödvändigt att göra någonting åt arbetssituationen. Trots det som Eva Olofsson sade kan man uppleva att många tycker att man har större möjligheter att påverka sin arbetssituation när man har alternativa arbetsgivare. Man har möjlighet att välja mellan fler arbetsgivare. Vi kan ute i Kommunsverige se att det finns många timanställda. Det är otroligt mycket pengar som läggs på timanställda. Egentligen är det nog inte så stor skillnad. Dessa små företag är inte några riskkapitalbolag, utan det är undersköterskor och sjuksköterskor som har kunnat starta egna företag. De kan driva en vård och omsorg och jobba i en arbetsmiljö där de känner att de kan ge god kvalitet och där det är uppmuntrande att jobba och där de trivs. Det är på det sättet att om man inte får bra arbetsförhållanden är man inte kvar på arbetsplatsen.

anf.200 Eva Olofsson (V):

Herr talman! När LOV infördes fick man rådet i kommunerna, och får kanske fortfarande, att inte ställa så många kvalitetskrav eftersom man då bara skulle få de stora företagen och inte de små. Det kanske inte är bra vare sig för de äldre eller för dem som ska jobba. Det kanske är roligt för sjuksköterskan eller någon annan att starta ett företag. Ofta utför dessa företag RUT-tjänster och äldreomsorg. Men hur roligt är det att få gå på timmar och inte veta om man ska kunna leva på sin lön? Men man gör det för att det är svårt att få jobb i dag. Det vet vi. Den dag man kan få andra jobb söker man en fast tjänst med en lön som går att leva på. Den fråga som jag ställde till Margareta B Kjellin gällde att om nu till exempel Stockholms stad ska ha heltidstjänster och 65 procent privata utförare räcker det inte att kommunala utförare har heltidstjänster, utan då kommer majoriteten ändå att få gå på deltid. Hur kommer ni att driva detta för att de privata utförarna ska ha heltidstjänster och för att man helt enkelt ska minska timanställningarna? Det är precis lika viktigt som att jobba för heltid. Människor ska kunna leva på sin lön. Man kallar detta för en jämställdhetsreform när allt fler kvinnor, som är de som går hem till de äldre, inte kan leva på sin lön utan får gå på timanställningar. Att detta dessutom är en reform som driver fram en utveckling som innebär att detta ökar kan väl ändå inte vara en jämställdhetsreform?

anf.201 Margareta B Kjellin (M):

Herr talman! För en liten stund sedan höll Eva Olofsson sitt anförande där hon pratade som dem som var hemmafruar och som började jobba inom hemtjänst. Jag undrar hur mycket utbildning och hur många heltidstjänster som fanns då. Vi har haft en utveckling där det i dag finns möjlighet för en undersköterska att livnära sig på en lön. Det jobbskatteavdrag som införts ger en hel månadslön extra per år för en sjuksköterska och en undersköterska som jobbar inom äldreomsorgen. Det tror jag är oerhört värdefullt. Sedan kan jag tycka att det är olyckligt om man jobbar på timmar och jobbar mindre än heltid och har svårigheter att försörja sig på sin lön. Då måste man såklart sträva efter mer. Men det är i så fall lika illa inom den kommunala verksamheten, det är ingen skillnad.

anf.202 Barbro Westerholm (FP):

Herr talman! Vi talar om äldre och vi talar om äldrefrågor. Jag har nog sagt det förut i kammaren att jag vill kalla äldre för årsrika människor i stället, för att visa vilken resurs de är i samhället. De är en resurs vi måste ta bättre vara på. Det här är individer som måste få välja hur de vill leva ända till livets sista dag. Det ska finnas olika alternativ att välja emellan. Det har av tidigare talare här, Anders W Jonsson och Margareta B Kjellin, gjorts väldigt tydligt vad regeringen vill i den här frågan. Catharina Bråkenhielm gjorde en liten tillbakablick, och det tänker jag också göra. Det har hänt väldigt mycket. Låt oss se på hur det var i mitten av 50-talet. Jo, de som var fria företagare kunde fortsätta att arbeta så länge någon frågade efter deras tjänster. Men alla andra skulle gå i pension. De behövdes inte längre, och man ansåg inte heller att de klarade arbetsuppgifter i industrin eller i offentlig sektor. Det var tack och adjö. Nu är det ett omtänk. Nu ser vi att det här är människor som kan vara värdefulla i samhället. Vi diskuterar höjning av pensionsåldern. Vi diskuterar vikten av fortbildning av också dem som är lite äldre, lite mer årsrika, på arbetsplatserna. I mitten av 1900-talet hade vi flerbäddsrum på långvården. Vi hade kommit ifrån fattighusen och fattigstugorna, men det var ändå väldigt knepigt för många äldre människor att finna ett bra boende. I dag avundas man utomlands. När jag berättar att människor i Sverige med långt gången demens bor i egna lägenheter undrar man: Vaddå? De tror inte på oss. I deras länder bor man fortfarande i flerbäddsrum eller, satta på undantag, i sina familjer där man har svårt att sörja för dem. Hos oss har boendet utvecklats väl och kan utvecklas mer. Det som vi måste bli bättre på är det sociala innehållet i äldreboendena. Också där sker ett omtänk. Nu har hundarna kommit in i boendena som hjälp till sjukgymnasterna. När äldre människor sitter i ring, som de gjort tidigare, och kastar en boll till varandra är det inte så där väldigt upphetsande. Om man däremot utrustas med en boll som en hund springer efter blir det roligt att bolla. Det här är bara ett exempel. Margareta B Kjellin var inne på motionerna och bemötte dem, så det tänker jag inte upprepa för tids vinnande. Men jag måste uttrycka min glädje över tillkännagivandet om att regeringen ska återkomma inom det här året med en strategi för vad vi ska göra mot våld och övergrepp mot äldre. Den här resan är bra att dra sig till minnes. Det krävs många som tar upp en fråga, och det krävs tålamod. Det här började diskuteras i Sveriges riksdag i slutet av 80-talet och också i Norge. Det ledde till att Nordiska rådet tillsatte en grupp för att se om det är sant att våld och övergrepp begås mot äldre människor. Vad ska vi i så fall göra? År 1994 kom man med en rapport. Jo, det är sant, äldre utsätts för våld och övergrepp i nära relationer. Det är något som man över huvud taget inte hade uppmärksammat tidigare. Våld på gator och torg, ja, visst, men inte i nära relationer. Man pekade med hela handen vad regeringarna i de olika länderna skulle göra departement för departement och vad kommuner och landsting skulle göra. Vad hände i Sverige? I mitten av 1990-talet kom Socialstyrelsen med lite information om våld och övergrepp i hälso- och sjukvården. År 2001 tog Margareta Winberg initiativ till Nationellt råd för kvinnofrid. Där togs frågan om våld och övergrepp mot äldre kvinnor upp. När man djupdök i litteraturen blev det uppenbart att även män utsätts för våld och det i ganska stor utsträckning. Rådet kom med vad regeringen borde göra departement för departement och minister för minister. Det handlade om våld och övergrepp inte bara mot äldre utan även mot yngre och funktionsnedsatta, hbt-personer och så vidare. Ett år efter det att den dåvarande regeringen hade fått allt detta gjordes en undersökning. Vad hade hänt? Inte ett skvatt, ingenting hade hänt. Allt låg i byrålådor eller stod i bokhyllor. År 2007 ordnade socialutskottet en utfrågning och väckte frågan här. Men den väcktes också ute i samhället. I Göteborg gjordes en del. Britt-Inger Saveman, forskare, och hennes doktorander som hade forskat på detta ända sedan början av 90-talet kom fram med data som visade att det här är en allvarlig fråga som man måste ta tag i. Björn von Sydows mamma Tullia satte i gång på Kungsholmen och väckte Carin Götblad, poliserna och länsstyrelsen. Där började det hända en del. Så tog pensionärsorganisationerna fatt i det. Det hände saker och ting även utanför vårt lands gränser, till exempel i Nederländerna som nu har en nationell handlingsplan. Därför är jag i dag väldigt glad över att vi kommer med ett tillkännagivande till regeringen om att återkomma med en strategi för att förebygga våld och övergrepp mot äldre människor, att hjälpa dem som har utsatts och att över huvud taget minska det här problemet. Det är en mänsklig rättighet för de äldre att kunna leva tryggt också i nära relationer. Så bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. Jag hoppas att både Anders Andersson och Björn von Sydow hinner hålla sina anföranden i talarstolen. (Applåder)

anf.203 Anders Andersson (KD):

Herr talman! Äldrepolitiken är en av de avgörande byggstenarna i vårt välfärdsbygge. Det handlar om värdighet, respekt, trygghet och tillit. Vår målsättning är att alla ska känna att vi lyfter fram äldrepolitiken som en hörnpelare för det trygga samhället. Vi är tydliga med att i detta trygghetsbygge är en gemensam solidarisk finansiering basen för vår äldrepolitik. Det har vi tydliggjort som enskilda partier i Alliansen och som gemensam regering. Herr talman! Jag vill inledningsvis peka på ett viktigt beslut, som jag har lyft fram tidigare i debatter och som jag gärna påpekar igen, och det är beslut om propositionen Värdigt liv i äldreomsorgen . Denna proposition och det riksdagsbeslut som vi fattade utifrån den gav en tydligare socialtjänstlag och en tydlig färdriktning för äldrepolitiken och äldreomsorgen i framtiden. Äldre ska få leva ett värdigt liv, och de har rätt att känna välbefinnande. Jag är övertygad om att man långsiktigt kommer att se denna proposition som en viktig del i hur man utvecklar ett synsätt där respekt och värdighet genom hela livet får vara grundläggande. Värdegrundsarbetet har fått en bred uppslutning, och regeringen har också gjort stimulansinsatser för att få fram lokala värdighetsgarantier. Det är ett arbete som kommer att pågå fram till 2014. När det gäller en del av detta viktiga värdegrundsarbete och synsättet i vården av våra äldre kan vi också se fram emot Socialstyrelsens lägesrapport som kommer under året. Herr talman! Låt mig i detta anförande peka på några utvecklingsfrågor som ger landets pensionärer en ökad trygghet. Under den mandatperiod som vi nu är inne i har regeringen initierat ett av de absolut viktigaste arbetena. Jag har själv följt äldreomsorgen under lång tid från det att jag var socialnämndsordförande för snart 25 år och framåt. Ett av de viktigaste områdena, vilket också utskottets ordförande pekade på, är satsningen på de mest sjuka äldre. Under årtionden har tjänstemän, beslutsfattare, enskilda pensionärer och enskilda anhöriga upplevt ett schackrande och ett bristande ansvarstagande. Det har inte byggt på att man har varit ovillig eller på att man har haft en bristande insikt, utan det beror på att man inte har hittat lösningar på hur de mest vårdbehövande ska få sina insatser. Det har snarare varit en oacceptabel situation där dessa personer ibland har fått sämre och mindre insatser trots att de varit i behov av samhällets samlade insatser. Den här gruppen äldre står för en stor del av de samlade kostnaderna. Stat, kommun och landsting har på olika sätt försökt att hitta den fullgoda vården men inte lyckats. Det är därför man gör den här satsningen och utser en nationell äldresamordnare, Eva Nilsson Bågenholm. Men det handlar inte bara om att utse en samordnare, utan man tillskjuter också medel i storleksordningen drygt 4 miljarder. Det visar att man vill ta ansvar, och man visar också på allvaret i frågan. Det är hoppfullt för framtiden. Det ger hopp om att vi också ska klara en av de svåraste organisatoriska och framför allt kvalitetsmässiga bristerna som äldreomsorgen har dragits med under årtionden. Jag vill inte kasta sten och skylla på någon, men jag konstaterar att detta har varit en av de svåraste sakerna där ingen har nått fram under 20-30 års tid. Nu kan vi se den unika satsning som regeringen gör. Den tar ett par steg mot en värdighet och en möjlighet för de mest sjuka äldre att känna att de får en avgörande insats. Jag ser fram emot och har tillit till att vi också framdeles ska kunna utveckla detta och successivt få rapporter om hur satsningen på de mest sjuka äldre gör att kommuner och landsting hittar de här samverkanslösningarna. På det sättet slipper man det virrvarr av olika insatser som alltför många äldre och deras anhöriga har upplevt. Herr talman! Lagen om valfrihetssystem, LOV, har kommit för att stanna. Det handlar om att ge äldre valfrihet och om att visa respekt för den enskilde oavsett ålder. Precis som har beskrivits i många andra delar av samhället har vi respekt för att den enskilde fattar besluten. Det är fullständigt oacceptabelt att man ska fråntas sin egen beslutsmakt bara för att man har uppnått en viss ålder. Socialstyrelsen har redan haft till uppgift att följa upp valfrihetssystemet ur ett befolknings- och patientperspektiv, vilket vi kan se i texten i det betänkande som är framlagt här. Av den redovisning som finns återgiven i det här betänkandet framgår att LOV stärker den enskildes ställning i vård och omsorg genom att man har möjlighet att byta utförare. Det är den ena delen. Men ersättningen följer också den enskilde, och det är en del av det nya. Det är en möjlighet att visa full respekt för den enskildes beslut och ge full makt åt den enskilde oavsett ålder. Jag tycker att vi har ett viktigt avsnitt i betänkandet förutom Socialstyrelsens analys. Det handlar om att Statskontoret har haft i uppdrag att följa LOV. En intressant notering är att brukarna, pensionärerna, är mer nöjda över tid med hemtjänsten i kommuner som tillämpar LOV än i övriga kommuner. Det är kanske ganska självklart, men det är bra att det blir sagt. Det är något som bör leda till eftertanke både här och där, inte minst med tanke på en del av den oppositionskritik som har framförts. Vi vill väl ändå ha ett samhälle där brukarna, pensionärerna, oavsett om det är i Smygehuk i Skåne eller i Boden och Kiruna i norr, får en chans att få samma kvalitetsutveckling. Varför ska någon hindras från detta? Jag hoppas att vi kan fortsätta en utveckling där hela landets pensionärer känner en trygghet. Herr talman! Flera har berört anhörigstödet. Margareta B Kjellin lyfte fram detta. Vi har nu en tydligare lagstiftning. Den lagstiftningen säger att en anhörig inte behöver känna sig utlämnad. Vi ändrar det till att man ska få stöd. Det innebär inte att vi ska tvinga någon eller att man ska känna sig pressad, utan det innebär att vi också visar respekt för de anhöriga. Det är en modern, utvecklad äldrepolitik och ett utvecklat äldresynsätt att också de anhöriga blir respekterade på det sättet. Barbro Westerholm använde uttrycket att det är årsrika människor. Jag tycker att det är ett fantastiskt uttryck. Det handlar om att de årsrika människorna ska få vara med och fatta beslut och känna sig respekterade. Herr talman! Varje dag får 300 000 pensionärer runt om i vårt land insatser från hemtjänsten eller i ett särskilt boende. Vi är ett av de länder i Europa som lägger mest ekonomiska resurser på äldreomsorgen. Det är helt uppenbart för var och en som analyserar detta. Jag tycker att det är ett fantastiskt arbete som utförs av vårdens olika medarbetare. Jag vill att vårdens medarbetare ska vara stolta. Vi bör markera att det är en rättighet att vara stolta för dem som jobbar i äldreomsorgen. Jag vill att våra äldre ska kunna känna trygghet. Det är en stolthet för den som utför det, men det är också en trygghet för den som får det. Jag som kristdemokrat blir inte nöjd förrän vi har utvecklat och sett till att samhällets äldreomsorgsinsatser är så utformade att var och en känner att det finns lösningar på deras behov och att man kan påverka hur dessa ska se ut. Jag har förhoppningar om att vi ska få en äldreomsorgspolitik som rymmer värme, trygghet och kvalitet. Herr talman! Till sist vill jag yrka bifall till de skrivningar som finns i socialutskottets betänkande och bifall till förslaget i SoU12. (Applåder)

anf.204 Catharina Bråkenhielm (S):

Herr talman! Timmen är sen och jag ska fatta mig kort. Anders drog på som om detta med värme, trygghet och kvalitet bara var någonting som Kristdemokraterna stod för. Det känns som lite stora allsmäktiga ord. Alliansens stora nummer i äldrepolitiken har varit lagen om valfrihet. Det är den vi har pratat om i replikskiftena. Alla kommuner har inte beslutat om den valfriheten, men nu hotar bland annat KD kommunerna med att införa den om de inte vill ha det så. Det kommunala självstyret är helt bortblåst i den här frågan. Det har dessutom visat sig att kostnaderna för äldreomsorgen har ökat i de kommuner som har infört lagen om valfrihet, Anders Andersson. Dessa kostnader har inte inneburit att de äldre har fått fler insatser, utan det är de administrativa kostnaderna som har ökat. Våra skattepengar har gått till administration i stället för att öka insatserna hos de äldre. Det är inte heller några småföretag som har blivit engagerade, utan pengarna har faktiskt gått till stora, multinationella företag. Precis som vi har sagt i debatten har det framkommit att Moderaterna börjar vackla och inte tycker att man ska lagstifta om detta. Därför undrar jag hur det lilla, lilla partiet Kristdemokraterna, som innehar departementet, ska ställa sig till detta? Kommer man att göra som moderater och vi socialdemokrater vill och skrota det, eller kommer man att stå på sig och låta Alliansen spricka på den frågan? Det tycker jag vore intressant att få veta, Anders Andersson.

anf.205 Anders Andersson (KD):

Herr talman! Låt mig svara Catharina och säga att vi i det lilla, lilla partiet med den stora, stora värmen och känslan för trygghet och kvalitet utifrån vår storlek är beredda att använda varje minut och varje tillfälle till att lyfta fram den enskilda pensionärens rätt att få känna värme, trygghet och kvalitet och också känna att man blir respekterad. Det du försöker undvika, Catharina Bråkenhielm, är att Statskontoret visat att pensionärer är mer nöjda med hemtjänsten i kommuner som tillämpar LOV än i övriga kommuner. Om man konstaterar att pensionärerna känner ökad tillit, upplever att de har ökat inflytande och känner att de får en kvalitet utifrån de insatser som de har behov av på ett bättre sätt i kommuner där valfriheten finns då förstår jag inte varför du vill förhindra att fler pensionärer får del av det. Varför vill du bygga någon form av Berlinmur som ska stänga inne ett antal tusen pensionärer i olika kommuner och därmed befinna sig bakom denna mur utan påverkansmöjligheter? Jag vill öppna upp. Jag vill riva ned den sortens murar och se till att man oavsett om man bor i Smygehuk i Skåne eller i Boden och Kiruna i norr ska ha samma förutsättningar att kunna påverka och känna att man är delaktig och respekterad som medborgare, oavsett ålder.

anf.206 Catharina Bråkenhielm (S):

Herr talman! Då vill jag fråga vad det är som gör att det i den kommunala äldreomsorgen saknas värme och kvalitet. Det är en stor och viktig fråga för mig eftersom man talar så varmt om de privata multinationella företagen såsom allenarådande, som de enda som skulle kunna ge de äldre värme och kvalitet. När det gäller valfriheten handlar valfrihet om vilket företag man väljer. Det sägs inget om att man får fler timmar av det ena eller det andra, utan det handlar bara om vilket företag de äldre väljer. Oftast är de inte ens i stånd att välja. Allt det som de privata företagen skulle kunna erbjuda skulle också den kommunala äldreomsorgen kunna erbjuda, men man har sett till att det inte är samma regelverk som gäller. Det är inte samma förutsättningar och spelregler för de kommunala som för de privata företagen, vilket vi hade kraftiga invändningar mot när lagen beslutades. Jag har en ytterligare sak jag vill ta upp. Du, Anders Andersson, talade mycket om Eva Nilsson Bågenholm, den nationella äldresamordnaren som varit verksam ett antal år. Du sade att hon gör mycket som är bra. Kan du lyfta fram några av de effekter vi kunnat se i kommunerna utifrån hennes arbete med äldresamordningen?

anf.207 Anders Andersson (KD):

Herr talman! I de rapporter vi kunnat se, det som vår äldresamordnare har jobbat med, och i kontakterna med kommunerna handlar det bland annat om läkemedelsförskrivning. Där har man haft framgångar och sett till att vi inte har felaktiga förskrivningar. Det handlar om aktivering och möjligheter att vara delaktig i olika former av samhällslivet. Det har hon också pekat på. Vi kan på en rad områden se att kommunerna har fått hjälp. Kommunerna har ett huvudansvar, och det ska de även fortsättningsvis ha. Jag anser att vi på det här sättet har tagit steg framåt jämfört med den äldreomsorgspolitik som fanns för tio femton år sedan då Socialdemokraterna styrde. Det andra jag vill säga är att vi talar om värme, trygghet och kvalitet i all äldreomsorg, både hemtjänst och särskilt boende, oavsett om det drivs av kommunen eller av någon annan utförare. Om det är några som är fixerade vid multinationella företag så är det en och annan socialdemokrat och vänsterpartist som antingen förläst sig eller blivit ordblinda i det avseendet att det är det enda de ser. Gå ut och möt de pensionärer i Boden, Catharina, som har valt olika alternativa utförare till kommunen men som upplever att en socialdemokratisk ledning, påhejad av vänsterpartister, vill ta ifrån dem den makt som de äntligen har fått. Man vill ta ifrån dem trygghet och makt, och det kan vi inte acceptera. Det är därför vi säger att pensionärer i hela landet har rätt att ställa krav. Kommunen ska se till att gemensamt finansiera, men pensionären ska få vara med och fatta beslutet om vem som ska utföra olika vårdinsatser. Vi ska aldrig tumma på det, utan det är kvalitetsmåttet som ska vara basen för varje äldreomsorgsinsats. Det är utgångspunkten för mig som kristdemokrat. Det är också utgångspunkten för Alliansens äldreomsorgspolitik.

anf.208 Björn von Sydow (S):

Herr talman! Under några år har jag väckt motioner om äldrepolitiken. Det är ingen hemlighet, herr talman, att jag samtalat mycket med min mamma Tullia, som ju var riksdagsledamot 1998-2002. I år blev det inte riktigt på det sättet, för i september fick hon en allvarlig stroke som hon dock nu har hämtat sig från ganska väl och rehabiliterats med framgång. Jag fick därför skriva årets motion själv. När Tullia och jag talas vid är intresset för äldrefrågorna lika stort nu, ja för hela samhällspolitiken. I höstas och efter årsskiftet tog hon upp riskerna för våldsutsatthet för äldre. Hon känner på sig, säger hon, hur utsatt man kan vara när man är gammal och svag. Hon erinrade sig en interpellationsdebatt med dåvarande socialminister Lars Engqvist. Jag har så klart sökt reda på den. Den är från mars 2001 och handlar om just övergrepp mot äldre. Hon hade ett ganska brett grepp, bland annat byggt på norskt utvecklingsarbete. Hon tyckte att vi i Sverige hade halkat efter. Hon sade att hon hade varit i USA ungefär 20 år tidigare. Och nej, mamma trodde inte då att det skulle kunna finnas sådant våld i Sverige. Det sade hon. Men nu fann hon att man måste jämföra med hur vår syn på barn har ändrats under 1900-talet. Så här sade hon: Jag vill jämföra med vad som hänt när det gäller barn. På den tiden när barn hade en låg status och man hade negativa attityder till barn och ansåg att de egentligen kunde behandlas hur som helst, ja då gjorde man det. Sedan under hela 1900-talet har ju barnen fått en helt annan position. Vi ser i dag barn som värdiga medborgare som verkligen inte får hanteras illa. Jag menar att vi under 2000-talet måste förändra attityderna till de äldre. I dag är jag helt övertygad om att vi skulle kunna få resultat i just denna fråga, för om äldre får högre status blir det väldigt mycket svårare att behandla dem på ett många gånger nedvärderande sätt, vilket man gör i dag. Dåvarande socialministern var ganska välvillig till hela diskussionen på det sätt som man kan vara - jag känner i det från min tid som statsråd - när man ställs inför en fråga som man inte riktigt kan men som det ändå verkar ligga någonting i. Att se likheten mellan barn och gamla är att se och få bort missförhållanden. Därför kan jag säga att Tullia och jag är mycket positiva till socialutskottets förslag till tillkännagivande om att regeringen under 2013 ska återkomma med en samlad redovisning av vilken strategi man valt för att motverka våld mot äldre. Jag ber att få yrka bifall till reservationerna 1 och 8. Jag vill tacka för det stöd som visats min motion i flera andra reservationer liksom för de referenser som Barbro Westerholm nu gjorde i debatten beträffande utvecklingen av våld mot äldre och den insats som mamma Tullia har gjort både här i riksdagen och på andra sätt i äldrepolitiken, så även i detta hänseende. I detta anförande instämde Meeri Wasberg (S), Barbro Westerholm (FP), Anders W Jonsson (C) och Anders Andersson (KD).