Socialtjänstfrågor

anf.90 Meeri Wasberg (S):

Fru talman! Detta motionsbetänkande om socialtjänstfrågor hanterar flera olika delar, frågor som har stor inverkan på enskilda människors liv. Sedan socialtjänstlagen trädde i kraft för mer än 30 år sedan har både samhället och barn- och ungdomsvården genomgått stora förändringar. Lagen har i flera omgångar kompletterats med olika tillägg och klargöranden, senast vad gäller stärkt stöd och skydd för barn och unga. Flera olika utredningar, bland annat Missbruksutredningen och Barnskyddsutredningen, har föreslagit att delar av innehållet i lagen borde brytas ut i en ny lagstiftning. Som jag sade tidigare har det under åren skett stora förändringar i samhället. Exempelvis kan den som har flytt från hedersrelaterat förtryck och våld behöva ett omfattande och långsiktigt stöd. Det är viktigt att erbjuda unga som har utsatts för hedersvåld en trygg miljö och en ny social gemenskap. Vi anser att regeringen ska se över socialtjänstlagen för att inkludera ett relevant stöd för dem som har utsatts för hedersrelaterat våld. Ett annat exempel är den extremt svåra situation som kvinnor med en funktionsnedsättning kan befinna sig i när de utsätts för våld. Forskning visar nämligen att kvinnor med funktionsnedsättning i högre grad är utsatta för våld än kvinnor generellt. Kunskapen behöver öka hos kommuner, de intresseföreningar som stöder och hjälper våldsutsatta kvinnor och deras barn, till exempel kvinno-, tjej- och brottsofferjourer, samt handikapporganisationerna. Därför anser vi att regeringen ska se till att det utreds hur situationen kan underlättas för våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättning. De specifika frågor som jag har nämnt och det faktum att det under åren skett så stora förändringar i samhället motiverar en parlamentarisk utredning som ser över hela socialtjänstlagen - innan lagen riskerar att i alltför hög utsträckning få karaktären av ett lapptäcke. En annan fråga som berörs i betänkandet är de ideella föreningar och organisationer som arbetar med att stödja och hjälpa brottsutsatta, till exempel brottsofferjourer och kvinnojourer, som man måste säga gör ett ovärderligt arbete. Vi anser att regeringen ska se till att stärka frivilligorganisationernas möjligheter att stödja och hjälpa brottsutsatta. Få kommuner har ett planerat och genomtänkt stöd till närstående till brottsoffer. Vi anser att regeringen i sina kontakter med kommunerna bör stimulera dem att utveckla stödet till närstående samt uppmuntra och stödja frivilligorganisationer som vill arbeta med stöd till närstående. En grupp av kvinnor som inte får det stöd de ska få enligt socialtjänstlagen när de utsätts för våld är kvinnor med missbruksproblem. Även vad gäller dessa behöver man öka kunskapen hos olika aktörer som stöder och hjälper våldsutsatta kvinnor och deras barn, som kvinno-, tjej- och brottsofferjourer, som jag nämnde tidigare. Vi anser att regeringen måste se till att öka kunskapen om våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem och se till att stödet till dessa stärks. En förutsättning för att våldsutsatta kvinnor och barn ska kunna återgå till ett normalt liv är att de får en egen bostad. Av skyddsskäl är det oftast lämpligt att kvinnan inte flyttar tillbaka till sin hemkommun utan till en annan kommun i länet eller kanske till och med en annan del av landet. Vi anser att regeringen ska främja mellankommunala samarbeten som syftar till att ge kvinnor och barn som har brutit upp från våld i nära relationer ett eget boende. Jag går vidare till försörjningsstödet, som är tänkt som ett kortvarigt bistånd tills en person eller ett hushåll har kommit på fötter igen. Det har aldrig varit meningen att det ska klara av att kompensera för brister vad gäller våra socialförsäkringssystem, när nu både a-kassan och sjukförsäkringen krackelerar. Försörjningsstödet är ytterst en fråga om överlevnad. För ett antal personer och familjer blir försörjningsstödet tyvärr långvarigt. Vi vill att det ska göras en översyn av både nivåer i försörjningsstödet och huruvida det är rimligt att särskild hänsyn tas vid långvarigt stödbehov. Dessutom är det angeläget att se över möjligheten att under vissa förutsättningar göra det möjligt att behålla en del av försörjningsstödet även när ett arbete kommer in i bilden. Det är också så att allt fler av våra dagliga ärenden sköts via internet, och allt fler myndigheter och företag hänvisar till sina webbplatser för både information och kontakt. Ansökningar till lediga jobb görs ofta via nätet, liksom tidsbokningar till hälsovården. Samma utveckling präglar också skolan, där elever förutsätts ha tillgång till dator med internetuppkoppling hemma. Regeringen har på olika sätt fortsatt att driva på den utvecklingen, vilket det finns flera rationella och goda förklaringar till. Men då bör regeringen också se över möjligheten att låta kostnader för dator och internetuppkoppling ingå i riksnormen för försörjningsstöd. Det är också viktigt att komma ihåg att försörjningsstödet just handlar om överlevnad och att det bör kombineras med olika former av stöd för att var och en så snart görligt ska kunna klara sin egen försörjning. Att ensidigt tala om ökade krav och motprestationer av olika slag riskerar i detta sammanhang att bli kontraproduktivt. Även i detta betänkande bör man betänka barnperspektivet. Barnperspektivet bör vara i fokus, vilket för mig vidare till en fråga som handlar om brist på aktiviteter för barn till fattiga föräldrar. Det visar sig särskilt under sommarmånaderna, då skola, fritidsgårdar och andra verksamheter för barn håller stängt. Att kommunerna drar in på eller struntar i att erbjuda barn gratis aktiviteter under sommaren kan på kort sikt ge ett litet extra klirr i kassan, ett positivt resultat i budgeten. Men på lång sikt riskerar barns och ungdomars brist på meningsfull sysselsättning att leda till ökad social utslagning. Vi anser att regeringen bör låta utreda och se över kommunernas utbud av gratis sommaraktiviteter för barn i syfte att föreslå förbättringar. En annan del som inte heller riktigt står i samklang är frågan om ideellt skadestånd. Syftet med ett ideellt skadestånd är att ge den som har utsatts för ett brott upprättelse. Den ekonomiska kompensationen ska kunna leda till något positivt, som en motvikt till de negativa upplevelser som brottet har orsakat. Om till exempel en kvinna har utsatts för misshandel av sin man och har tilldömts ett ideellt skadestånd påverkas inte hennes inkomst i form av a-kassa eller sjukersättning av detta. Om hon däremot har försörjningsstöd innebär det att skadeståndet räknas som inkomst vid bedömningen av rätten till försörjningsstöd. Detta innebär att det i det närmaste är poänglöst att begära ett ideellt skadestånd för ett brottsoffer som löpande får försörjningsstöd. Vi socialdemokrater anser att ett ideellt skadestånd inte ska räknas som inkomst vid bedömningen av rätt till försörjningssstöd. Regeringen bör återkomma med förslag. Fru talman! Avslutningsvis vill jag återvända till våra ungdomar. En del av våra ungdomar hamnar i mycket unga år lite grann utanför samhället. Ett antal hamnar i missbruk. När de har kämpat på för att ta sig ur sitt missbruk och är drogfria men kanske inte är färdiga och redo för heltidsstudier eller arbete kan de inte få försörjningsstöd om de vill börja läsa något eller några ämnen på komvux. Vi anser att det är lite motsägelsefullt att socialtjänstlagens regler innebär att man inte får studera samtidigt som man får försörjningsstöd. Det borde kunna vara möjligt att åtminstone påbörja lägre studier, till exempel grundskola och gymnasieskola vid komvux, och samtidigt få försörjningsstöd. Vi är i detta läge inte beredda att skriva en reservation om detta. Men vi har från socialdemokratiskt håll för avsikt att följa denna fråga och utvecklingen noga, och vi kanske återkommer i ärendet. Vi socialdemokrater står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande vill jag avsluta med att yrka bifall till reservationerna 1 och 7. I detta anförande instämde Ann Arleklo, Lennart Axelsson, Christer Engelhardt och Gunnar Sandberg (alla S).

anf.91 Magnus Ehrencrona (MP):

Fru talman! I dag har vi ett helt smörgåsbord av motioner inom socialtjänstens område i detta ärende. Vi hinner inte diskutera dem alla, men jag tycker att behandlingen ibland är något svepande från majoritetens sida. Socialutskottets majoritet skriver att man avstyrker alla motionsyrkanden främst mot bakgrund av pågående arbete på området. Vi från Miljöpartiet delar inte denna uppfattning till fullo. Därför har vi reserverat oss i fråga om vissa saker. Visst förekommer politiskt arbete hos regeringen i vissa delar. Det är förvisso sant. Men i andra fall är det lite av en dimridå. Jag kommer att ha mitt inledande fokus på att problematisera Alliansens mycket ofta använda begrepp arbetslinje och utanförskap. Frågan om ifall dator och internetuppkoppling ska vara inkluderat i en skälig levnadsnivå är en mycket intressant fråga i detta sammanhang, anser vi från Miljöpartiet. Fru talman! Vi i Sverige lever i ett modernt kunskapssamhälle. Datorer och internet behövs i dag i allt högre grad till vardagliga ärenden såsom att söka jobb, betala räkningar eller att göra skolarbeten och läxor. Utifrån Miljöpartiets perspektiv är det därför mycket viktigt att barn och vuxna även i hushåll som får försörjningsstöd ska kunna ha tillgång till en teknik som blivit i det närmaste självklar i samhället i stort. Utanförskap för mig betyder att ställas utanför det som andra tar för givet i sin vardag. Varför ska barn, unga och vuxna inte ges samma möjligheter som andra till att göra hemuppgifter eller söka jobb? Det finner vi mycket underligt. En fungerande arbetslinje förutsätter en möjlighet för alla att söka jobb på arbetsmarknaden. Jobbsökandet blir mer komplicerat om man hänvisas till att låna dator kortare tid på exempelvis bibliotek. Socialstyrelsen presenterade förra året en kartläggning om skälig levnadsnivå, och denna visar att flertalet granskade lokala styrdokument rörande försörjningsstöd inte nämner datorer och internet över huvud taget. Närmare bestämt 69 procent av de lokala styrdokumenten nämner alltså inte en modern kommunikationsteknologi som under de senaste 15-20 åren kommit att betraktas som lika självklar i vardagen som telefon. Det är därför dags att vi moderniserar regelverket. Dessutom skriver man i kartläggningen från Socialstyrelsen att barnperspektivet rent allmänt är bristande. Endast en fjärdedel av styrdokumenten har beskrivit och använt barnperspektivet på ett utförligt och genomgripande sätt. Fru talman! Redan år 2007 föreslog Socialstyrelsen att behovsposten dagstidning, telefon och tv-avgift borde byta namn till information och kommunikation. Regeringen har mig veterligen inte aviserat något som helst initiativ för att genomföra detta, vilket är beklagligt. I vår reservation 8 behandlas denna fråga, vilken jag yrkar bifall till. Jag vill även passa på att lyfta fram frågan om spelberoende. I juli månad 2012 kunde vi läsa att regeringen har uppdragit åt Socialstyrelsen att ta fram en plan för hur myndigheten kan stödja utvecklingen av vård och behandling av spelberoende. Ansvaret har tidigare legat på Statens folkhälsoinstitut. Ett skäl som enligt Statens folkhälsoinstitut angetts för överflyttningen av ansvaret till Socialstyrelsen är att diagnosen spelmani sannolikt kommer att placeras i samma kategori som missbruk och beroende av alkohol och narkotika. Denna utveckling borde göra att debatten gällande frågan om att skriva in spelberoende i socialtjänstlagen får ny näring och blir föremål för nytt politiskt ställningstagande. Avsaknaden av skrivning i lagen gör i dag att många kommuner helt enkelt inte engagerar sig för att ta denna problematik på allvar. Därför skulle en förändring behövas. Kristdemokraternas vice partiledare Maria Larsson, tillika ansvarigt statsråd, skrev häromåret i en debattartikel att hon var förespråkare av att skriva in spelberoende i socialtjänstlagen. De rödgröna partierna har en gemensam reservation med anledning av ett socialdemokratiskt motionsyrkande om att upprätta en nationell handlingsplan för spelförebyggande arbete. Detta förslag lanserades redan 2010 i den folkhälsopolitiska rapporten från Statens folkhälsoinstitut. En av bitarna i en sådan handlingsplan kan lämpligen vara att skriva in spelberoende i socialtjänstlagen. Utifrån detta yrkar jag bifall även till reservation 11. Vi stöder givetvis Miljöpartiets alla reservationer, men för tids vinnande yrkar jag härutöver bifall bara till reservationerna 18 och 20.

anf.92 Margareta Larsson (SD):

Fru talman! Jag tvivlar inte på att de flesta av oss är övertygade om att trygga uppväxtförhållanden är en fördel inför det kommande vuxenlivet. Om livet däremot är i kaos ökar risken att man blir förvirrad, utagerar eller handlar irrationellt. Mycket av dessa symtom kan man som lärare se dagligen ute på våra skolor. Ponera också att man som liten även tvingas vara rädd för att vräkas från sitt hem utifrån att något hänt i familjens ekonomi. Då tror jag att man löper ytterligare ökad risk för att hamna i olyckliga händelsekedjor, mycket beroende på vem man är, vad man har med sig i bagaget, vilken omgivning som finns omkring en och vilken ålder man befinner sig i. Just denna olustkänsla att inte längre kunna känna sig trygg med vuxna är starkt ångestladdad, och det är inte helt ovanligt att man söker olika flyktvägar för att kunna hantera denna olust. Även vi vuxna tar många gånger till olyckliga tillvägagångssätt när det gäller att döva stark ångest och rädsla. Det är därför jag anser att det är så viktigt att i tid förebygga för att i längden spara både lidande och kostnader för individ som samhälle. När det gäller antalet vräkningar där barn är inblandade har regeringen tyvärr hittills inte lyckats särskilt bra. Men den arbetsgrupp som tillsattes 2010 gav ändå lite intressant statistik som jag hade tänkt dela med mig av. Hälften av de vräkningshotade hushållen hade ensamstående mödrar. Det framkom, enligt utredningen, att det handlar om svenska kvinnor eller kvinnor födda i Norden. Man kan fundera på om denna grupp har ett sämre skyddsnät omkring sig än andra grupper. Det är i alla fall rätt intressant att se. Av de vräkningshotade hushållen där barn bodde stadigvarande vräktes 30 procent. Till över 90 procent har det handlat om ekonomiska svårigheter och i betydligt mindre grad om störande verksamhet. 80 procent har haft mindre skulder på högst 20 000 kronor. Fru talman! När jag skrev denna motion var inte min avsikt den att samhället skulle gå in med en sorts medberoendes förhållningssätt och ta över ansvaret för människor så att de kan fortsätta att missköta sig. Jag förespråkar absolut individens ansvar och skyldighet att göra rätt för sig i den mån man kan. Men om man inte kan anser jag att vi ska försöka ge hjälp till självhjälp och inte moralisera över varandras öden. Här gäller det att hitta en balans och se hur komplext vårt bidragssamhälle har blivit. Jag är helt övertygad om att många av de fall där hemmavarande barn har tvingats bort från sin fasta boplats har handlat om att föräldern har fallit mellan stolarna. Vi vet att många ensamstående mödrar kämpar med otrygga anställningsformer och lågbetalda jobb, med ständig ovisshet om hur månadsinkomsten kommer att se ut nästa månad. En del blir sjuka och arbetslösa, och i väntan på utredning eller ersättning från diverse socialförsäkringssystem kan det ibland gå flera månader innan någon ersättning kommer. Jag tycker inte att det känns rimligt att man ska tvinga familjer till vräkning för att exempelvis Försäkringskassan tar tre månader på sig för att betala ut ersättning. Jag anser därför inte att socialtjänsten ska uppmanas att följa regeln om att den biståndssökande tre månader i förväg ska ha pengar undansparade för sådana här händelser. Visst kan man ställa krav på en buffert, men då ska det gälla tandläkarbesök, möjligtvis, eller restskatt - inte sådana här händelser. De som hamnar i sådana situationer är nämligen långt ifrån höginkomsttagare. När det sedan gäller vårdnadstvister är det ännu en sak som barn många gånger far illa på grund av vårt svenska system. De utredningar som görs av socialtjänsten är väldigt spretiga i kvalitet utifrån var man bor i landet. Jag tror att en del av orsaken är att socialsekreterare förr hade handledning i mycket högre grad än de har i dag. Enligt en granskning som har gjorts på ett flertal familjerätter har det framgått att socionomerna själva anser att de inte kan göra ett så bra jobb som de skulle önska. Man påtalar brist på riskbedömningsmaterial och osäkerhet kring hur man ska tolka och bedöma det barnet säger. I likhet med barnförhör hos polisen krävs särskild kompetens för att verkligen kunna bedöma barnets egen vilja utifrån vad det säger eller inte säger. Att så inte sker inom socialtjänsten är märkligt, och det gör det inte trovärdigt när man säger sig vilja arbeta för barnperspektivet. En annan intressant iakttagelse i detta är att så många pappor anser att de är chanslösa i en vårdnadstvist, då familjerätten i de flesta fall rekommenderar modern framför fadern. Som ett tydligt exempel på detta kan jag nämna Karlskrona, som mellan 2007 och 2009 rekommenderade mamman i 93 procent av vårdnadsutredningarna. I snitt handlar det om att 75 procent av vårdnadstvisterna döms till mammans fördel. Då måste vi stanna upp och tänka efter vad detta egentligen handlar om. Är det verkligen så illa i det här landet att män anses av samhället som olämpliga vårdnadshavare - i ett land som vill gå i bräschen och vara det mest jämställda i världen? Det ser inte särskilt trovärdigt med tanke på statistiken. Jag tror absolut inte att det är så illa att papporna i det här landet inte förmår vara dugliga vårdnadshavare. Jag tror däremot att det kan tyda på att det brister i utredningarna. Fru talman! Det är inte bara föräldrar som har lagt fram klagomål på detta, utan även framstående advokater och jurister har påtalat det absurda systemet och hur rättsvidrigt det är. Jag har svårt att förstå att det inte finns en politisk vilja att se över bristerna. I väntan på en förändring anser jag det dock vara självklart att man ska kunna överklaga ett domslut, och därför yrkar jag bifall till reservation 9 och reservation 29.

anf.93 Eva Olofsson (V):

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 16 som berör mäns våld mot kvinnor och reservation 27 om sommaraktiviteter för barn. Detta motionsbetänkande tar som många redan har sagt upp väldigt många olika frågor. Jag kommer främst att ägna mig åt två. Det gäller försörjningsstödet och mäns våld mot kvinnor. Vi kommer snart att ha en debatt i riksdagen om missbrukarvården. Vi har fått ett förslag från regeringen som vi håller på att skriva motioner på. Fru talman! När det gäller frågor om det vi förut kallade socialbidrag och som vi nu kallar ekonomiskt bistånd eller försörjningsstöd är det några frågor som är viktiga att ställa sig. Den första tycker jag handlar om varför människor har försörjningsstöd. Ja, de allra flesta har det för att de är arbetslösa eller sjuka och för att de inte har kommit in i våra trygghetssystem. Socialstyrelsen säger i sin senaste lägesrapport - man gör en sådan varje år - att enskilda personers behov av ekonomiskt bistånd beror på strukturella faktorer i samhället, till exempel hur arbetsmarknaden ser ut och hur trygghetssystemen är utformade. Är arbetslösheten hög är det svårare att få jobb. Är det dyrt att vara med i a-kassan och svårt att kvalificera sig hamnar man i stället på försörjningsstöd. Vi har en sjukförsäkring där man kan hamna i stupstocken om man inte är frisk nog att jobba ett visst datum, och då kan man hamna på försörjningsstöd. En annan sak som tas upp i de öppna jämförelser SKL och Socialstyrelsen nu har börjat göra ihop när det gäller försörjningsstöd är att väldigt många kommuner inte har hittat ett fungerande samarbete mellan arbetsförmedling, försäkringskassa, sjukvård och socialtjänst kring de personer som behöver stöd och kanske rehabilitering för att kunna ta ett jobb. Jag tycker att det är ganska självklart att det inte är de människor som går på försörjningsstöd som vi ska ställa allt tuffare krav på. I stället ska vi se till att vi har ett samarbete med de myndigheter som behövs för att vi ska kunna stötta personen, en fungerande a-kassa som är lätt att komma med i och en sjukförsäkring utan stupstock. Den andra frågan jag tycker är viktig att ställa är vilka som tvingas leva på försörjningsstöd. Ekonomiskt bistånd är vanligast bland ensamstående kvinnor med barn. Nästan 25 procent av de ensamstående mammorna tvingas leva på försörjningsstöd. Det handlar om att man som ensamhushåll har svårare att få inkomsten att räcka till. Det kanske är svårt att jobba heltid, och man kanske inte får ekonomiskt stöd från barnens pappa. Man är den förälder som alltid får stanna hemma när barnet är sjukt. I det läget väljer kanske arbetsgivaren till och med bort att anställa en ensamstående förälder om det finns andra att välja på. Frågan som inställer sig är då: Varför har vi inte rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid? Varför höjs inte underhållsstödet? Varför kan man inte få hjälp hemma när man har ett sjukt barn? Den tredje frågan jag tycker är viktig att ställa gäller detta med att försörjningsstödet sägs vara något som är väldigt kortvarigt och akut - samhällets yttersta skyddsnät. Så ser det dock inte ut i verkligheten, och det är faktiskt verkligheten människor lever i. Vi vet att den grupp som lever långvarigt på försörjningsstöd ökar. Den grupp som lever på försörjningsstöd i tio månader och upp till ett år utgör lite mer än en tredjedel av dem som har ekonomiskt bistånd. De som lever på försörjningsstöd i tre år eller mer utgör en femtedel av dem som har försörjningsstöd. Att leva på försörjningsstöd, vilket är en väldigt låg ekonomisk nivå, går kanske an att göra i två tre månader. Om jag lever på det år ut och år in är dock basvarorna slut, vinterkläderna har blivit utslitna, barnen har vuxit ur sina skor och det är en massa saker som fattas. Då blir det en ekonomisk utsatthet på ett helt annat sätt. Därför tycker jag, precis som Miljöpartiet och Socialdemokraterna gjorde, att det är dags att titta över hur det ser ut för de människor - inte minst barnfamiljer - som går på försörjningsstöd länge. Vi kan nu också se att de socialsekreterare som arbetar alltmer slår larm. Man kan läsa en debattartikel av nätverket Ny bryter vi tystnaden i DN Debatt Stockholm i dag. Socialsekreterarna säger att arbetsbördan blir allt större. De har allt mindre tid. De kan inte hålla handläggningstiderna, inte göra det jobb de behöver göra därför att de är för få i förhållande till arbetsuppgifterna. Det är ofta frågor om försörjningsstöd som man börjar med som socialsekreterare. Det är viktigt att titta på internetfrågan. Det är en väldigt gammaldags syn att säga att människor som har försörjningsstöd inte ska ha rätt till internetabonnemang och inte ska kunna använda den nya tekniken. Fru talman! Mäns våld mot kvinnor är den yttersta följden av den ojämlika maktstruktur som råder mellan kvinnor och män. Vi har 28 000 fall av misshandel i Sverige, i 75 procent av fallen är kvinnorna bekanta med förövaren. I nästan hälften av fallen begås våldet i hemmet. I 97 procent av fallen är förövaren man. Mörkertalet är väldigt stort. Det är bara 20 procent som kommer till polisens kännedom. Det är alltså 80 procent som aldrig kommer fram, som inte finns med i siffrorna. Det är ett stort folkhälsoproblem. Vänsterpartiet har i flera år drivit frågan att vi ska ha ett nytt folkhälsomål som tar upp att minska mäns våld mot kvinnor. Kommunerna har enligt lagen skyldigheten att stödja våldsutsatta kvinnor och deras barn. Men det ser väldigt olika ut i olika kommuner. En del kommuner gör ett väldigt bra jobb, och andra är ingenting att visa fram som föredöme. Det ska inte vara så med kvinnors skydd att det beror på var de bor. Kvinnojourerna har väldigt olika stöd i olika kommuner. En del ser till att de har ett långsiktigt ekonomiskt stöd. Andra tycker i stort sett att man ska göra det här helt ideellt och gratis. Därför tycker vi i Vänsterpartiet att det ska finnas ett nationellt ekonomiskt grundläggande stöd till kvinnojourerna och har avsatt 200 miljoner till det. Det hedersrelaterade våldet slår hårt mot unga flickor och kvinnor, men det drabbar också pojkar och män, inte minst pojkar och män som är homosexuella och bryter könsnormerna. I Stockholms stad har man tittat på det här. Det visade sig att var tionde 15-årig flicka och 4 procent av pojkarna lever med hedersrelaterade problem som begränsar deras liv. Den grundläggande orsaken för hälften av de flickor som omhändertogs i Stockholms stad var just hedersrelaterat hot. Det är en mänsklig rättighet att välja vem man ska gifta sig med och tillåta sig själv att välja den man ska älska, välja utbildning och arbete, delta i skolans aktiviteter och inte få sitt liv begränsat på grund av kön, därför att man är en flicka eller en kvinna. Jag vill säga klart och tydligt att dessa kvinnors, flickors och pojkars liv i många fall hade varit ännu mer begränsat om de inte hade fått uppehållstillstånd i Sverige när de kom hit som flyktingar från länder med förtryck och krig. Det måste till ett helt annat långsiktigt stöd, för många tvingas bryta med hela sin familj, hela släkten och alla bekanta för att undfly hoten. Det måste till mer kunskap i skola, socialtjänst, rättsväsen, och inte minst måste man kunna göra mycket bättre riskbedömningar av de hot som de här flickorna, och i vissa fall pojkarna, utsätts för. Det är självklart att tvångsäktenskap ska kriminaliseras, inga undantag ska göras. När det beslutades om att det skulle göras dödsorsaksutredningar på kvinnor - det fanns det redan på barn - lyfte vi i Vänsterpartiet fram att man bör titta på de fall där det finns en hedersrelaterad kontext och när psykisk misshandel och tvång har gjort att unga flickor hoppat från en balkong eller kanske tagit livet av sig när det egentligen handlar om ett mord. Vi fick inte igenom det. Vi tycker att det är oerhört viktigt att de här fallen synliggörs och att man tittar på dem liksom på de andra fallen för att kunna förebygga och skapa kunskap så att det inte ska hända igen. Vi fortsätter att driva den frågan. Våld mot papperslösa kvinnor är en fråga som jag har pratat om många gånger här. Det är den kanske mest utsatta gruppen av kvinnor som utsätts för våld därför att de inte finns. De kan inte gå till kvinnojourerna, om inte kommunen har tagit ansvar och är villig att betala. De vågar kanske inte gå till sjukvården, och de kan inte anmäla till polis. Att vara rädd och gömd, och nu ännu mer rädd därför att polisen jagar papperslösa, och dessutom behöva fly tillsammans med barn från en närstående man som utövar våld mot en, är en outhärdlig situation. Jag hoppas att det är fler än Vänsterpartiet och några partier till som kommer att driva den frågan så att det händer något. Jag är väldigt glad att regeringens samordnare Carin Götblad sade att hon i sitt arbete kommer att ha med frågan om våld mot papperslösa. Gömda kvinnors situation hänger ihop med asylsökande kvinnors villkor. Det händer tyvärr att Migrationsverket ger avslag därför att man har för dåliga kunskaper om hedersrelaterat våld och vad det innebär. Ibland är det de kvinnorna som sedan tvingas gömma sig. Fru talman! Alla våldsutsatta kvinnor har rätt till samhällets skydd och stöd. I dag osynliggörs mäns våld mot äldre kvinnor. Det måste bli en ändring där. Kvinnor med funktionsnedsättning kan i dag bedömas som mindre trovärdiga om det hänger ihop med en psykisk sjukdom eller en intellektuell funktionsnedsättning. Deras speciella situation med ett många gånger stort beroende finns det bristande kunskap om. Många jourer är inte tillgängliga. Kvinnor med missbruk kan råka ut för synpunkten: Vad väntar du dig om du umgås i de miljöer som du gör? Bli först nykter eller fri från narkotikaberoende så kan vi göra något. De prioriteras bort, som Q-jouren till stora delar har gjort här i Stockholm. Alla våldsutsatta kvinnor har rätt till skydd och stöd. Vi vill stärka kvinnojourernas ekonomi. Vi avsätter resurser till utbildning av personal i kommuner och landsting och kräver att mäns våld mot kvinnor ska finnas med i relevanta yrkesgruppers utbildning. Vi vill ha en handlingsplan för våld mot äldre med ett tydligt genusperspektiv. Kvinnor med funktionsnedsättning ska få samma skydd och stöd som alla andra när det gäller tillgängliga kvinnojourer. Det ska finnas kunskap om deras problem. Kvinnor och unga flickor i situationer med hedersrelaterat våld måste, när de har omkommit, finnas med i de dödsfallsutredningar som görs.

anf.94 Helena Bouveng (M):

Fru talman! I dag har vi som sagt en debatt och en behandling av motioner rörande socialtjänstfrågor där hela 118 motionsyrkanden från 2011 och 2012 har kommit in. En hel del har hänt inom detta område, inte minst de senaste åren. Då tänker jag framför allt på den nya lagen om förstärkt skydd för unga där förändringarna trädde i kraft den 1 januari i år. I och med dessa lagförändringar stärktes skyddet för barn och unga som riskerar att fara eller far illa. Ett tydligt barnrättsperspektiv underströks, och de ungas egna åsikter blir alltmer vägande i en bedömning. Alliansregeringen har tillsatt en särskild utredare som fått ett särskilt ansvar för att se över bestämmelserna i LVU, det vill säga bestämmelser om vård för unga. Särskilt fokus är på barnrättsperspektivet, rättssäkerheten och på att kvalitetsutveckla den sociala vården inom barn- och ungdomsvården, inte minst när det gäller tvångsvården. Fru talman! Det är inte alltid lagstiftningen inom detta område som är den mest framgångsrika vägen för att stärka människor i behov av hjälp. Det finns viktiga överenskommelser som kan vara nog så effektiva. Alldeles särskilt gläder jag mig åt den överenskommelse som regeringen träffat med landets kommuner och landsting, SKL. Där har man nationellt enats om ett arbete för att utveckla en evidensbaserad praktik inom just socialtjänsten. Personal som jag har träffat inom socialtjänsten runt om i landet vittnar om ett stort behov och önskemål att utifrån evidens verkligen kunna veta vilka insatser som faktiskt ger resultat, att kunna gå från ambulansutryckningar till ett arbete där de förebyggande insatserna står i centrum. För den lilla kommunen med få socialsekreterare och ett brett fält att arbeta inom välkomnas detta extra mycket. Detta med evidens kan tyckas självklart men har tyvärr inte alltid varit för givet taget inom socialtjänsten. Attityden till vikten av just evidens har dock, enligt min åsikt, ändrats betydligt de senaste åren i positiv riktning. Fru talman! Det är inte bara socialtjänstens innehåll som förändrats, utan vi har också sökt förstärka de mest ekonomiskt utsatta med olika riktade ekonomiska förstärkningar. Jag tänker på det höjda flerbarnstillägget, höjt bostadstillägg och nu senast en förstärkt föräldrapenning. Även normen för de ekonomiska bistånden höjdes 2012, något som inte har hänt på tolv år. För en ensamstående förälder med barn på exempelvis 11 och 15 år har det gett en höjning med 980 kronor per månad. Det är med all säkerhet en välkommen och viktig förstärkning för de familjer som har det tufft ekonomiskt. Samtidigt får det inte innebära att man stannar i ett försörjningsstöd i stället för att kunna komma i arbete. Vi som sitter i denna sal är säkert alla insatta i vilka negativa konsekvenser det innebär att långvarigt vara beroende av försörjningsstöd, inte minst för barnen. Därför tror jag, fru talman, att det viktigaste som nu är på gång under våren är regeringens aviserade förslag om att det i större utsträckning ska löna sig att gå från bidrag till arbete. Förslaget innebär att barn och skolungdomar får tjäna upp till 44 500 kronor i stället för dagens 22 500 kronor per år utan att det påverkar det ekonomiska biståndet. Den andra delen av förslaget innebär att 25 procent av den vuxnes arbetsinkomst inte kommer att påverka biståndets storlek. För att det i första hand ska nå personer, som tidigare har nämnts, vilka riskerar ett långvarigt bidragsberoende, börjar detta gälla för personer som fått försörjningsstöd i minst sex månader. Jag välkomnar denna proposition som regeringen aviserat mer än något annat. Vägen från utanförskap till innanförskap är vägen från bidrag till arbete. Det tredje som jag vill beröra i detta betänkande är det stora antalet motioner angående våld i nära relation. Den av regeringen tillsatta samordnaren Carin Götblad, som fått i uppdrag att åstadkomma en kraftsamling i arbetet med att motverka våld i nära relationer, besökte utskottet så sent som förra veckan. Hon konstaterar att Sverige har kommit långt jämfört med andra länder men att det fortsatt finns mycket kvar att göra. Jag är av samma åsikt. Och frågan har länge varit en prioriterad fråga för alliansregeringen. Brottsförebyggande rådet har utvärderat handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Här konstaterar Brå att handlingsplanen har resulterat i en imponerande mängd aktiviteter och bidragit till en ökad medvetenhet inom de flesta professioner om hur viktigt det är att arbeta med de här frågorna. Även Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, bidrar mycket med att höja kunskapen på nationell nivå. Deras jour, som är öppen dygnet runt och med simultantolkning, är förmodligen otroligt viktig. Men, fru talman, en av de största utmaningarna som den nationella samordnaren har är förmodligen att få brottsutsatta att anmäla. Senast förra veckan gick det att läsa i medierna att de 30 000 anmälningar som görs bara är toppen av ett isberg. Anledningarna till att anmälningar inte görs är förmodligen flera, och oro, rädsla, skam, beroendeställning och till och med ekonomi torde vara några av orsakerna till att inte anmälningar sker. Och vilket barn, precis som samordnaren sade, vill se till att dess förälder hamnar i fängelse? En annan fråga som samordnaren själv angav är hur vi får ut mer av alla de satsningar som är gjorda och att de otaliga instanser som kvinnan möter när hon faktiskt bestämt sig för att anmäla blir för henne omöjliga att hantera. Ett tredje område är ojämnheten i bemötandet runt om i Sverige och emellanåt de konflikter som råder myndigheter emellan. Jag ser fram emot den nationella samordnarens förslag på hur vi kan komma vidare med att möta människor som är utsatta för våld i en nära relation, att komma vidare med att fler anmäler och sist men inte minst att det förebyggande arbetet blir starkt. Det mest framgångsrika arbetet är trots allt det arbete som leder till att knytnäven inte höjs. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

anf.95 Eva Olofsson (V):

Fru talman! Helena Bouveng sade här att det behövs fler anmälningar, men det finns ju en grupp kvinnor som inte kan anmäla, de papperslösa kvinnorna. Jag vill gärna veta hur Helena Bouveng ser på deras situation. Ibland handlar det om att Migrationsverket helt enkelt har haft väldigt dålig kunskap om mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld till att kvinnor gömmer sig. I vissa fall är det väldigt svårt att kunna återvända till sitt hemland. Den möjligheten finns inte. När man lever papperslös, gömd, förflyttar sig och kanske också har barn och det uppstår svåra våldssituationer är självklart frågan: Vart ska man ta vägen? Vad ska man göra? Man riskerar också att bli utnyttjad där man söker hjälpen. De här kvinnorna är i stort sett totalt utlämnade. Jag tycker inte att vi kan ha det så i vårt land. Där har vi ingen anledning att vara stolta, möjligtvis de kommuner som har sagt att så får det inte vara. Men det finns inga beslut på nationell nivå. Jag vill gärna veta vad Moderaterna kan tänka sig att göra i den här frågan. Carin Götblad sade att hon skulle titta på den, och det var det första riktigt hoppfulla som jag har hört. Jag kan inte säga att det var från regeringshåll, för hon sitter ju inte i regeringen, och jag vet inte vad ni kommer att göra med hennes förslag. Men vad kommer Moderaterna att göra om det kommer ett förslag om att papperslösa kvinnor ska ha möjlighet att anmäla till rättsväsendet utan att bli utvisade, att de ska kunna söka skydd hos kvinnojourer och att kommuner ska kunna hjälpa dem att betala vad det kostar?

anf.96 Helena Bouveng (M):

Fru talman! Jag delar Eva Olofssons starka oro för de här kvinnorna. Under min tid i justitieutskottet hade vi en hel del arbete och utredningar om just papperslösa kvinnor. Det är inte helt sällan som man blir utsatt, att man utnyttjas av illvilliga människor. Jag tror precis som Carin Götblad att här krävs det betydligt större kunskaper för att kunna hitta olika sätt och vägar att bemöta dessa ytterst utsatta kvinnor. Vad Carin Götblads förslag kommer att innebära vet inte jag. Men jag vet att det finns exempel på en hel del kommuner som aktivt har arbetat med att uppsöka dessa kvinnor, för man vet att de finns men man har inte tagit tag i det. Jag skulle inte bli förvånad om Carin Götblad exempelvis kommer att titta på hur Stockholms socialtjänst jobbar när man hittat gömda kvinnor. Det handlar om att ge kvinnorna skydd och stöd och att de efter ett tag ska kunna hitta vägar att på något sätt återvända men inte komma i kontakt med de människor som har utsatt dem för fruktansvärda brott.

anf.97 Eva Olofsson (V):

Fru talman! Jag tror att den akuta frågan inte är så komplicerad, att kvinnorna måste ha någonstans att ta vägen. Det går att ordna här och nu om man bara vill. De som jobbar med de här kvinnorna har berättat för mig att livet är ett sådant kaos för dem och att bara få lugn och ro ett tag i trygghet gör att de kanske kan börja tänka klart på om de har några alternativ. Just våldssituationen man är utsatt för, att man tvingas lämna den man som man har gömt sig med, kanske gör det ännu möjligare att återvända hem. Och det kanske är helt möjligt att klara sig ensam med barn i det land som man ska återvända till. Jag skulle vilja fråga Helena Bouveng: Om man ger de här kvinnorna skydd och stöd, ska de då förutsättas återvända? Om inte, ska de då inte söka skyddet och stödet? Ska de vara rädda för att polisen letar upp dem för att utvisa dem medan de söker hjälp?

anf.98 Helena Bouveng (M):

Fru talman! Det finns kommuner och socialtjänster som är duktiga på att hitta och bemöta dessa kvinnor. Socialtjänst och polis har vittnat om att många av dem lever gömda och inte kommer fram, så en viktig del är att göra ett aktivt arbete för att hitta dessa otroligt utsatta kvinnor. Precis som Eva Olofsson hoppas jag att Carin Götblad kommer med förslag som gör det möjligt för dessa kvinnor att få ett tryggt boende och kunna andas ut. Många av dem är dessutom oroliga för sina barn som har bevittnat och varit med om detta. Jag ser fram emot Carin Götblads förslag. Jag tror och hoppas att hon kommer att titta på de goda exempel som finns, för jag delar Eva Olofssons oro för dessa utsatta kvinnor.

anf.99 Meeri Wasberg (S):

Herr talman! I debatten som föregick voteringen talade Helena om innanförskap och utanförskap och vägen däremellan. Den går både till och från, om jag förstod inlägget rätt. Det jag skulle vilja veta från Moderaternas sida är hur ni ser på att a-kassan och sjukförsäkringen krackelerar på det sätt som de gör nu genom er försorg. Vi ser att försörjningsstödet får ta en allt större del av den smällen ute i kommunerna. Hur kommer det sig att man inte vill göra en översyn både av nivåer av försörjningsstöd och huruvida det är rimligt att särskild hänsyn tas till just ett långvarigt stödbehov, även om vi alla förmodligen är överens om att försörjningsstödet aldrig var tänkt för att kunna klara ett långvarigt försörjningsbehov?

anf.100 Helena Bouveng (M):

Herr talman! Jag kan först konstatera att för första gången på tolv år höjer vi nu normen för försörjningsstödet. Det orkade inte den före detta regeringen med. Detta gör vi trots att vi just nu lever i en tuff tid ekonomiskt. Lägg därtill att vi har förstärkt stödet, framför allt riktat till barnfamiljer. Vi ser att den ensamstående mamman har haft en tuff ekonomisk tid. Sedan går jag tillbaka till innanförskapet och utanförskapet. Det visar med all tydlighet att alliansregeringen definitivt har en rak linje vad gäller att människor ska gå från bidrag till arbete. Därför är den aviserade propositionen, där man säger att det ska löna sig att gå från försörjningsstöd till arbete, otroligt viktig. Jag tror inte att det finns en enda forskare - och inte heller Rädda Barnen - som inte säger något annat än detta: Den värsta korrelationen när det gäller om det ska gå bra för barnen i framtiden eller inte är om de är uppväxta med försörjningsstöd. Det är förödande att leva i dessa förhållanden under lång tid, inte minst för barnen. Därför är det så otroligt viktigt för alliansregeringen att det ska löna sig att gå från bidrag till arbete.

anf.101 Meeri Wasberg (S):

Herr talman! Sanningen är att det alltid har lönat sig att gå från inget arbete till att ha ett arbete. Det lönar sig både ekonomiskt och socialt. Jag noterar att Helena nogsamt undviker diskussionen om den havererade a-kassan och sjukförsäkringen. Det är mycket intressant. Man ger med den ena handen och tar med den andra. Jag skulle vilja påminna om de diskussioner som vi har fört och som det skrivs om i betänkandet. Det handlar till exempel om tillgången till dator och internet och att även dessa delar skulle ingå i ett beräkningsunderlag. Vi vet att mycket hanteras, inte minst när vi talar om möjligheten att söka ett arbete och att på det sättet kunna skapa sig möjligheter till egen försörjning. Det är också en fråga om vilken typ av stöd som ges runt omkring. Men när det endast blir försörjningsstöd som är svaret får man nog anse att diskussionen om att gå från ett utanförskap till ett innanförskap och att vägen ska öppna sig genom den kommande propositionen ekar lite ihålig. Jag skulle gärna vilja att du i din avslutande replik kommenterade just relationen mellan a-kassan, sjukförsäkringen och försörjningsstöden, som vi ser öka.

anf.102 Helena Bouveng (M):

Herr talman! Jag tycker att det är lite märkligt av Meeri Wasberg att tala om en havererad sjukförsäkring. När vi tog över förtidspensionerades 140 personer varje dag. Det kallar jag en haverering. Alliansregeringen har bestämt sig för att så behandlar inte vi människor. Vi tror att det är oerhört viktigt att det finns olika möjligheter att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Det gjorde inte den förra regeringen någonting alls åt. Sedan påstår Meeri Wasberg att det alltid har lönat sig att arbeta. Socialt har det definitivt gjort det. Jag är helt överens med dig om det. Ibland kommer vikten av att tillhöra en arbetsgemenskap bort i debatten. Det är definitivt en annan del. Men det har inte alltid lönat sig ekonomiskt att gå från bidrag till arbete. Därför är de införda jobbskatteavdragen otroligt viktiga. Om jag har förstått er partiledare rätt är han beredd att gå med även här. Det är jag glad för. Sedan har vi en stor utmaning med dem som är långvarigt inne i ett försörjningsstöd när det gäller hur de ska hitta vägar in på arbetsmarknaden. Jag kan tycka att det är lite synd att Socialdemokraterna ibland fnyser åt jobb som kanske inte kräver den högsta utbildningen. Det ska löna sig i högre grad att gå från försörjningsstöd till arbete, och det ska vara möjligt att hitta arbeten som inte kräver den högsta högskolekompetensen. Om vi jämför med andra länder ser vi att man där i betydligt högre grad har enklare arbeten att gå till. Jag tror att vi måste gå den vägen även i Sverige; annars kommer vi inte att klara av att fler människor kommer i arbete även här.

anf.103 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. Herr talman! Detta motionsbetänkande täcker många områden. Jag upplever dock att det har hänt mycket positivt rent lagstiftningsmässigt inom socialtjänsten. I januari i år fick vi flera lagändringar inom socialtjänstlagen för att stärka barnperspektivet och fokusera på barnets bästa. Vi har nu också en utredning på gång för att förstärka LVU - lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Man ska se över lagen, och syftet är även här att stärka barnrättsperspektivet och bidra till kvalitetsutveckling inom socialtjänsten. Socialtjänstlagen uttrycker att socialtjänsten ska vara av god kvalitet och att det ska finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet. Vidare ska verksamheten och kvaliteten systematiskt följas upp. Herr talman! Vi kan lugnt konstatera att det ingår mycket i socialtjänstens uppdrag - allt från beslut om försörjningsstöd, kontaktpersoner, kontaktfamiljer, samarbetssamtal vid vårdnadstvister, utredningar kring barn som far illa och placeringar till frågor kring missbruk, bara för att nämna några. Socialtjänsten ska arbeta förebyggande och verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga förhållanden. Den ska samarbeta med hemmen och främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och unga. Den ska också följa unga som riskerar en ogynnsam utveckling och ingripa om det är nödvändigt. Att vara förälder är inte lätt, och lever man under svåra ekonomiska förhållanden påverkas man som familj. Stödet till föräldrar måste finnas för att upprätthålla åtagandena i barnkonventionen. Socialtjänsten måste se barnens behov och deras rätt till en gynnsam utveckling. Försörjningsstödet ska vara en hjälp till självhjälp; det ska inte stjälpa. Nu pågår, som flera har nämnt, ett lagstiftningsarbete som handlar om en jobbstimulans inom försörjningsstödet. Det välkomnar jag. Herr talman! Med detta uppdrag krävs olika satsningar för att socialtjänsten ska kunna stärka sin kompetens och höja sin kvalitet. Regeringen har lagt många uppdrag på Socialstyrelsen för att följa upp och utvärdera. Man har också en årlig överenskommelse med SKL när det gäller en evidensbaserad praktik. Herr talman! Våld i nära relationer är skamligt och något som man inte gärna pratar så mycket om. Men det är i högsta grad angeläget att stävja och att angripa. Våld i nära relationer kan anta många former. Det kan vara såväl fysiskt som psykiskt, sexuellt och materiellt. Det blir ofta allvarligare ju längre man är i en relation. Genom ett systematiskt bruk av olika former av våld och hot försöker förövaren kontrollera sitt offer och utöva makt över den brottsutsatta. Vi kan inte längre blunda för detta. Vi måste på alla nivåer se och lyfta det. Herr talman! Regeringen har nu utsett en nationell samordnare - Carin Götblad. Det har nämnts av många. Hon har fått ett stort och viktigt uppdrag som täcker det mesta inom detta område. Det handlar om samverkan, om att effektivisera, om att höja kvaliteten och långsiktigheten i arbetet mot våld i nära relationer. I uppdraget ingår också att sprida och höja kunskapen inom området och att titta på hur kvinnojourers och andra organisationers verksamhet ska kunna förstärkas - bara för att nämna några av hennes uppdrag. Herr talman! Arbetet mot mäns våld mot kvinnor, mot hedersrelaterat våld och förtryck och mot våld mot samkönade och personer med funktionsnedsättningar är högt prioriterat av regeringen. Man satsar dessutom årligen 109 miljoner kronor för att kvalitetsutveckla arbetet med våldsutsatta kvinnor, och med barn som har bevittnat våld och våldsutövare. Herr talman! Under de senaste åren har regeringen satsat på barnen, på barn i samhällsvård, på kvinnors utsatthet och på männen som utövar våld. Men vi kan inte luta oss tillbaka och nöja oss med det. Vi måste hela tiden driva detta arbete framåt, på alla nivåer. Det blev återigen tydligt för mig efter det att jag såg filmen Vi som överlevde - en film som tar upp våldet mot äldre kvinnor. Vi måste förebygga, vi måste våga se, vi måste våga fråga och vi måste våga lyssna. Socialtjänsten och hälso- och sjukvården möter kvinnor, unga som gamla. Förskolan och skolan möter barnen - barn som kanske lever i en familj där någon dagligen blir utsatt. Personal inom vård och omsorg och inom skola måste fortbildas och få handledning och stöd för att möta detta. Politiker inom våra socialnämnder måste få klart för sig vilket ansvar de har. Kvinnojourerna gör ett enormt arbete, och de har lång erfarenhet av att möta utsatta barn och kvinnor. Vi har också jourer dit män vänder sig. Manscentrum finns på flera ställen i vårt land. De utgör också en resurs. Samverkan med det civila samhället är oerhört viktigt i detta arbete. Till sist, herr talman, får vi inte glömma dem som ska utföra socialtjänstens breda uppdrag. Kraven på kompetens är höga. Vi behöver kontinuitet och långsiktighet också vad gäller personalförsörjningen. Det är svåra och tunga ärenden som landar i socialsekreterarnas knän. Det handlar om uppdrag som innebär ingripande beslut som ibland har livsavgörande betydelse. Dessa villkor måste också tas i beaktande när vi ska utveckla socialtjänsten. (Applåder)

anf.104 Magnus Ehrencrona (MP):

Herr talman! Jag lyssnade rätt ingående på Maria Lundqvist-Brömsters inlägg. Jag noterade att barnperspektivet nämndes i början. I mitt anförande tog jag upp att man inte får dator och internet beviljat. Det är inte nämnt i 69 procent av de kommunala styrdokument som undersökningen omfattade. Då är min fråga till Maria Lundqvist-Brömster: Vad anser Folkpartiet i den frågan?

anf.105 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Magnus Ehrencrona frågar vad Folkpartiet tycker i den här frågan. Vi har ett landsmötesbeslut på att internet ska in i riksnormen. Det ställningstagandet har vi gjort. Jag tror inte att det behöver vara så långt bort. Det handlar om en rubrik. Det föreslog även Socialstyrelsen när de kartlade detta. Det står "tidningar" nu, och jag tror att det står "telefon". Man kan ju prata om it och kommunikation. Då ändrar man det ganska enkelt. Jag är ganska övertygad om att om man frågar på socialkontoret och det finns barn i familjen, till exempel barn med särskilda behov, som har dyslexi och behöver extra hjälpmedel, kan man få internet med i normen. Man ska trots allt göra individuella bedömningar, och man ska ha barnperspektivet i fokus. Jag kan tycka att det är en ganska enkel sak att ändra just den raden när det gäller riksnormen. I sin översyn av de här lokala styrdokumenten tog Socialstyrelsen dessutom upp att barnperspektivet saknas i del av de här rubrikerna. Och vi har ju en barnkonvention. Det är någonting som man ska jobba med i helheten.

anf.106 Magnus Ehrencrona (MP):

Herr talman! Tack för det svaret! Vi i Miljöpartiet tycker att det är lite svepande på s. 23 i det betänkande som vi behandlar i dag. Det står så här: "Av rapporten framgår att det förekommer att de kommunala styrdokumenten medger att tillgång till dator och internet ingår i en skälig levnadsnivå och berättigar till ekonomiskt bistånd samt att detta i många fall gäller barnfamiljer. Riksdagen bör inte ta något initiativ med anledning av motionerna." I Socialstyrelsens rapport står det att det nekas helt i 9 procent av fallen. I 69 procent finns det inte nämnt, så där kan det gå lite hur som helst. Som det ser ut i dag är det en mycket liten andel där det är en självklarhet att det beviljas. Vi tycker att det hade varit lite klädsamt att det hade funnits någon text om detta från utskottsmajoritetens sida. Det hade varit bra om man hade vågat ta ett steg i positiv riktning och ändrat namn på den här behovsposten till Information och kommunikation. Men det är bra att Folkpartiets partilinje är att man ska göra en sådan här ändring i ett längre perspektiv. Jag uppfattar det så, men i det här läget är det olyckligt att utskottsmajoriteten inte har tagit något steg i den riktningen.

anf.107 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Anledningen till att det står som det gör i texten är väl också att vi lutar oss ganska mycket mot hur det ser ut i praktiken. Man måste göra individuella bedömningar. Jag har varit i kontakt med flera socialkontor med anledning av detta. Jag har fått den uppfattningen att när barn finns i familjen och behöver hjälpmedel gör socialtjänsten en individuell bedömning av detta. Jag tror inte att det här är en stridsfråga inom Alliansen. Det handlar om att ändra en rubrik. Vi lever i den typen av kommunikationssamhälle. Många har inte papperstidningen längre, utan de läser tidningen på nätet. Det är en ganska liten sak att ändra en rubrik i riksnormen.

anf.108 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Det vore positivt. Den första översynen och förslaget på en sådan här liten förändring från Socialstyrelsen kom ju 2007. Man har haft nästan fem år på sig. Vi kan hoppas att man hinner med detta före valet, annars fixar vi det efter valet. Jag tycker att det var bra att Maria Lundqvist-Brömster tog upp vikten av att titta på barnens situation och möjligheterna för dem som jobbar på socialkontoren att göra sitt jobb. Jag vet inte om Maria Lundqvist-Brömster har hunnit titta på DN Debatt i dag där socialsekreterarna i Stockholm slår larm. De skriver helt enkelt: Problemet är att över detta arbete svävar en budget som vi ska hålla, vilket påverkar vårt arbete långt mer än vad man kan tro. Det gör att arbetsbelastningen blir hög. Vi kan inte arbeta med mer än det som är akut. Kvaliteten på våra utredningar blir inte rättssäker. Med den budget vi har i dag finns inte den ekonomiska möjligheten att följa lagen. Vi har inte tid. Vi borde anmäla enligt lex Sarah, skriver de, att barn drabbas hårt av ständigt förlängda utredningar och att vi inte har möjlighet att ge hjälp till föräldrar vars barn är i familjevård för att barnen ska kunna återvända hem till sina föräldrar. Vi kan inte göra de insatser som familjer med stora behov behöver eftersom resurserna inte räcker till. De fortsätter att beskriva en verklighet där budskapet är: Håll budget även om du inte följer socialtjänstlagen! Chefer i organisationen som står upp för att man ska följa lagen och göra individuella bedömningar får helt enkelt lämna sina jobb. Jag tycker att det är en viktig varningssignal. Man hör från flera kommuner att det är budgeten som gäller och inte socialtjänstlagen. Det blir ett mycket starkt tryck nedåt. Jag skulle vilja veta på vilket sätt Maria Lundqvist-Brömster och Folkpartiet vill försöka bryta den här tystnaden som hotar på socialkontoren.

anf.109 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Jag sade faktiskt i mitt anförande att jag tycker att det ligger ett mycket stort ansvar på socialnämndens politiker, Eva Olofsson. Det är ändå de som har det yttersta ansvaret för socialtjänstens verksamhet. Jag känner igen detta. Jag har läst det. Jag har själv jobbat inom socialtjänsten. Det är ett tag sedan nu. Det var i slutet av 90-talet. Jag vet att vi också gick till våra politiker i nämnden och sade att vi inte hann med att starta och slutföra utredningar på grund av för hög arbetsbelastning, och sedan fanns också detta med budgeten. Oavsett politiskt styre nationellt har det här tyvärr följt med socialtjänsten. Det är allvarligt. Det strider mot socialtjänstlagen, barnkonventionen och flera av FN:s rättighetstexter. Det är självklart att politikerna måste ta tag i detta och prioritera de här områdena inom socialtjänsten. Det är ett dilemma att många socialsekreterare flyr socialtjänsten på grund av den höga arbetsbelastningen. Då får vi ingen kontinuitet och ingen långsiktighet heller i de här så viktiga ärendena som man ska utreda.

anf.110 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Det finns en risk i detta som jag tycker är viktig för oss att ta på allvar. Vi har sagt att barnen har rätt till en egen socialsekreterare när de är omhändertagna. Det följer med lite pengar, men med en ekonomisk press på socialtjänsten kan man bli lite rädd för att det inte blir så bra som vi har tänkt oss. Jag skulle också vilja ställa en fråga om dem som går ett år och ibland mer än tre år. Det är en grupp som ökar. Är det inte mycket viktigt att titta på dem utifrån ett barnperspektiv och se till att de finns ett utrymme för barnen att få ta del av det som alla andra barn får ta del av så att de inte hamnar utanför redan under sin uppväxt. Vi var och lyssnade på sir Michael Marmot, folkhälsans stora guru. Han sade att satsningar på de uppväxande barnen är någonting som egentligen alla är överens om och som alla säger att vi måste göra. Jag tycker att vi kan se att det finns en grupp barn vars familj lever på försörjningsstöd, ganska många också med ensamstående föräldrar, som får leva under knappa förhållanden under lång tid. Det vore väl en idé att se över detta, för svaret kan inte vara: I verkligheten ska man inte ha det så här, för i verkligheten ska man ha stöd under en kort period. Rätt svar måste vara hur det ser ut i verkligheten. Svaret kan inte heller bara vara att föräldrarna ska i arbete. Vi tycker alla att det är det bästa, men när det gäller de familjer där de vuxna inte får arbete under en överskådlig period måste vi se till att barnen får en bra uppväxt.

anf.111 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Självklart ska barnen få stöd, och barnperspektivet ska gälla vid bedömningarna av rätten till försörjningsstöd. Det finns familjer som har försörjningsstöd under en lång tid, så är det. Man försöker från socialtjänstens sida nu att erbjuda praktik och olika typer av anställningar för introduktion på arbetsmarknaden, men jag kommer från en liten kommun och jag vet att det minsann inte är så enkelt. Barnen är viktiga, och precis som Eva Olofsson säger är det där vi ska säkra så att det blir en så positiv utveckling som möjligt. Det regeringen gör nu är att titta på det här med evidenspraktik och dessutom titta på hur man bättre kan jobba med systematisering och uppföljning för att säkra att man har kvalitet inom socialtjänsten. Pengar har getts till kommunerna för att de ska kunna jobba med den översynen. Jag tycker att det är oerhört viktigt, för det handlar om flera saker. Det handlar om evidens, om hur man strukturerar sitt arbete, om att se till att ta till vara socialsekreterarnas kompetens och stärka den, och det handlar om att barnperspektivet ska gälla.

anf.112 Meeri Wasberg (S):

Herr talman! Vi är många som skulle kunna tala länge om den ofrihet som det innebär att vara beroende av försörjningsstöd, särskilt om man är det under lång tid. Din allianskollega talade om jobbskatteavdrag och det här med enklare jobb. Jag är intresserad av Folkpartiets reflexioner om det här med synen på den nordiska modellen, den svenska modellen, som ändå har gått ut på att mindre framgångsrika företag trängs undan till förmån för företag som klarar sig bättre och att det betyder att vissa enklare jobb kommer att slås ut medan andra växer fram, vilket i och för sig förutsätter att man satsar på forskning, utveckling och utbildning. Det finns heller ingenting som är så förödande för en person som att hans eller hennes kompetens inte används i den utsträckning som den skulle kunna göra. Allt det där sammantaget skulle kunna bidra till att man skapar olika typer av undanträngningseffekter på arbetsmarknaden. Vi kan se att a-kassan och sjukförsäkringen inte fungerar och att det finns ett stort inflöde från dessa försäkringar till försörjningsstödet, vilket innebär extra stora utmaningar för kommunen. Jag är alltså lite intresserad av att ta del av Folkpartiets resonemang kring de här frågorna.

anf.113 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Folkpartiet ska ju ha sitt landsmöte i november. Vi har som ni kanske känner till ett förslag på ett partiprogram som ska diskuteras där vi har synpunkter både på a-kassan och på sjukförsäkringen. Ni från oppositionen brukar säga till oss att vi inte ska prata om hur det var före 2006, men jag tycker att det första beslutet som gjordes kring sjukförsäkringen av alliansregeringen - det gjorde jag kanske inte vågen för - justerades och blev bättre. Jag har varit ute mycket och mött Arbetsförmedlingen och även Försäkringskassan, och just det här med rehabiliteringskedjan och möjligheten att få en period efter utförsäkring då man kan försöka komma tillbaka i jobb uppskattas både av dem som är berörda och av Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Fungerar det sedan inte finns möjligheten att återgå till sjukförsäkringen. Visst kan man säga att det finns flera som har återgått och som inte har kommit i jobb, men hade vi inte haft rehabiliteringskedjan och det här försöket med praktik och möjlighet till lärlingsplatser hade ännu färre fått ett arbete. En del har ändå fått en sysselsättning av något slag. Det tycker jag ändå är bra. Det viktiga är att ha ett skyddssystem och ett nätverk för den enskilda människan så att ingen faller mellan stolarna. Jobb är viktigt för alla. Jag har mött klienter som har gått på försörjningsstöd länge och fått beskedet att gå till Arbetsförmedlingen. Sedan säger Arbetsförmedlingen att man ska gå till Försäkringskassan, och man bollas fram och tillbaka. Den promenaden har gjorts i många år, även på 90-talet, och det känns inte bra alls.

anf.114 Meeri Wasberg (S):

Herr talman! Den vandringen gör folk fortfarande tyvärr. Det finns en hel del problem med alla de här olika systemen. Jag noterar att Maria Lundqvist-Brömster inte på något sätt berör den utmaning som det innebär för kommunerna när staten inte får våra socialförsäkringssystem att fungera på det mest optimala sättet. Det innebär som sagt en ofrihet att vara utlämnad till försörjningsstödet, som till sin yttersta konsekvens handlar om överlevnad. Maria Lundqvist-Brömster gav heller inga kommentarer kring hur arbetsmarknadens funktionssätt påverkar de här sakerna. Jag är lite bekymrad över att det saknas en riktning framåt i det som kommer. Det talas mycket om det som var och det talas mycket om det som har gjorts, men det talas inte mycket om hur man ser på saker och ting framåt och inte heller ges några kommentarer kring de problem och utmaningar som de förändringar som har gjorts bidrar med. Sedan är det inte heller så att möjligheten till praktik och till utbildning inte fanns tidigare. Alla nya solar är inte nya, om man uttrycker sig så. Jag vill ge dig chansen att i din avslutande replik återkomma till hur Folkpartiet ser på de här utmaningarna för kommunerna. Ytterst är det naturligtvis en utmaning för de enskilda individerna, men det går inte att komma ifrån att när statens system inte längre fungerar läggs belastningen ut på kommunerna.

anf.115 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Alliansregeringen har satsat ganska ordentligt på kommunerna i form av allmänna statsbidrag. Vi har även satsat på många reformer inom skolans område, såväl inom grundskolan och gymnasieskolan som inom folkbildningen, yrkeshögskola, yrkesutbildning och komvux. Utbildning är det viktigaste när man pratar om den enskildes chans att komma in på arbetsmarknaden. Du pratade om företag, och socialt företagande fyller en oerhört viktig funktion. De har fått ett bra stöd från regeringens sida att utveckla sin verksamhet. Vi har sedan de satsningar som har nämnts i tidigare repliker kring jobbskatteavdragen, olika typer av sysselsättningsgaranti och så vidare. Jag håller inte med om att vi inte går framåt, för vi har gjort enorma satsaningar på utbildningsområdet. Vi satsar både på lärare och på förskollärare. Redan i tidig ålder ska barn känna att de får det stöd som de behöver och det lärande som de har rätt till. Skolsatsningarna finns alltså där. Vi har satsningar på omvårdnadslyft inom äldreomsorgen och inom vård och omsorg för kommunerna, liksom investeringsstöd för att bygga äldreboenden och andra boenden. RUT-avdraget, som jag vet att oppositionen inte tycker om, har inneburit att det har startats en hel del företag. Det är också en del av att försöka tänka framåt, tycker vi.

anf.116 Rickard Nordin (C):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. Försörjningsstödet är det offentliga samhällets yttersta ekonomiska skyddsnät. Liksom övriga bidragssystem är försörjningsstödet en förutsättning för ett solidariskt samhälle. Samtidigt kan systemen - om de utformas på fel sätt - i stället förstärka utanförskapet bland vissa grupper. Personer som får ekonomiskt bistånd i dag befinner sig ofta långt från arbetsmarknaden. En stor del av gruppen långvariga biståndsmottagare utgörs av utrikes födda, som ofta saknar nätverk och kontakter. Men även ungdomar som saknar erfarenhet, inte minst arbetslivserfarenhet, har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden och står också för en stor del. De som missbrukar droger och även spel återfinns ibland här. Eftersom spelmissbruk ännu inte riktigt har klassats tillsammans med alkohol och narkotika finns det också med i dagens betänkande. Jag vill lyfta fram det lite extra. Jag ser också fram emot det arbete med klassningar som görs i USA med DMV-IV, som förhoppningsvis gör att vi så småningom kan diskutera detta tillsammans med alla andra missbruk. Jag ser också fram emot det arbete som pågår inom Regeringskansliet och ska presenteras i början av juni, enligt vad finansmarknadsminister Peter Norman lovade på kulturutskottet häromveckan. Jag förutsätter att den fråga som Miljöpartiet lyfte upp om socialtjänstlagen finns med, vilket Alliansen i kulturutskottet har uttryckt önskemål om. Schablonbilden av en spelmissbrukare är en ung man som spelar poker på nätet. Det är också ganska intressant att ämnet här i debatten lyfts upp av två unga män. Man glömmer ofta de äldre kvinnor som utgör en stor del av dem som är spelmissbrukare och som återfinns i bingohallar och på andra ställen. De har också ofta redan knappa marginaler. Det behövs ett större jämställdhetstänk och en verklighetsförankring i synen på spelmissbruk. Jag hoppas att de tankegångarna genomsyrar det regeringen kommer att lägga fram. Det är av största vikt att få till en spelreglering som inkluderar även utländska bolag, för att få en sammanhållen bild av problematiken och öka möjligheterna att hjälpa till när spelandet går från spännande hobby till ett problematiskt missbruk. Men för att återgå till försörjningsstödet: För att skapa möjligheter för dem som befinner sig där att komma tillbaka till arbete och egen försörjning behövs givetvis först och främst fler jobb. Men det krävs också insatser för att sänka trösklarna till arbetsmarknaden, som fortfarande är alltför höga. Försörjningsstödet har under åratal av socialdemokratiskt styre utvecklats till en fattigdomsfälla. I stället för att fungera som ett kortvarigt stöd har det ekonomiska biståndet för många i stället blivit en långvarig försörjning, vars uppbyggnad på flera sätt har motverkat en väg tillbaka till arbetslivet. Detta har drabbat inte minst familjer med knappa marginaler. Det är barn i dessa familjer som ofta brukar beskrivas leva i barnfattigdom. För den som i dag vill pröva att arbeta deltid uppstår hundraprocentiga marginaleffekter. Eftersom biståndet minskar med samma belopp som biståndsmottagaren tjänar är det lönlöst att arbeta några timmar per vecka. Samma sak gällde tidigare oavsett vem i hushållet som började arbeta. Även den ungdom som har fått ett sommarjobb blir av med sina pengar. Därför är den översyn av riksnormen som regeringen nu genomför mycket viktig. Redan 2007 förändrades detta för de sommarjobbande ungdomarna, för att de skulle få tjäna ett halvt prisbasbelopp, drygt 22 000 kronor. Nu dubblar vi det till 44 500 kronor. Det är en viktig förändring. Det är helt orimligt att barn ska försörja sina egna föräldrar, dels för att den som är ung och vill tjäna lite pengar inte ska straffas, dels för att det är ett viktigt led i att bekämpa ungdomsarbetslöshet och barnfattigdom. Den andra förändringen är att ta bort de hundraprocentiga marginaleffekterna. Det innebär att 25 procent av arbetsinkomsterna inte ska räknas av från biståndet. Det är viktigt. Precis som vi har hört innan ska det löna sig att gå från bidrag till arbete. Då gäller det också att det ska vara lönsamt att gå till ett vitt arbete. Centerpartiet anser också att riksnormen för försörjningsstödet borde omfatta även internetabonnemang. Vi jobbar på det inom regeringen. Det är den vägen vi sköter vår regeringspolitik. Tanken med försörjningsstöd är att det ska vara ett stöd för att komma i egen försörjning. I dag går både jobbsökande och kontakter med myndigheter i allt högre grad via internet. Därför borde det vara en självklarhet att låta internetabonnemang ingå i riksnormen. De förändringar som alliansregeringen nu genomför är viktiga steg för att bryta människors utanförskap. Reformerna ska ses i ljuset av det ointresse från vänsterhåll att förändra försörjningsstödet som har funnits genom åren. Det uppenbara resultatet av att en grupp människor på detta sätt har låsts ute från arbetsmarknaden har givetvis varit långvarig arbetslöshet. Den långsiktiga effekten - den som inte syns i någon offentlig statistik - är att människor gradvis tappar hoppet och tron på sin egen förmåga. Det kan inte ses som något annat än ett misslyckande. Barn som växer upp i fattiga familjer har i stort sett alltid en eller två arbetslösa föräldrar. Om man verkligen menar allvar med att minska barnfattigdomen måste man rikta förslag mot att fler föräldrar kommer i arbete och får riktade stödinsatser. Då är de här förändringarna nödvändiga. Ett annat steg handlar om att förbättra situationen ekonomiskt på andra sätt, exempelvis genom den höjning av flerbarnstilläggen och det särskilda bidraget inom bostadsbidraget som regeringen nyss har genomfört. Dessutom behövs jobbskapande insatser, och där talar vi om ROT-avdrag, RUT-avdrag, sänkt restaurangmoms, sänkt arbetsgivaravgift och förändringar i turordningsreglerna, vilka alla är åtgärder som leder till fler jobb och därmed minskad barnfattigdom. Slutligen: De förändringar som alliansregeringen nu genomför handlar om att ge människor en verklig chans att komma tillbaka till arbete. I stället för att ge upp och stämpla ofta fullt friska, arbetsföra personer som hopplösa fall sänder vi nu en viktig signal om att samhället ska hjälpa människor från inlåsning i utanförskap till delaktighet i arbetslivet. Det är på detta sätt utanförskapet - oavsett om det syns i skepnaden av barnfattigdom, ungdomsarbetslöshet eller långvarigt bidragsberoende - kan brytas på allvar. (Applåder)

anf.117 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag skulle gärna rekommendera Rickard Nordin många studiebesök ute på socialkontoren. Man får inte försörjningsstöd utan att söka jobb om man är fullt frisk och kan jobba. Det låter som om det går omkring tusentals människor och väljer att gå på försörjningsstöd eftersom de inte vill jobba, men så ser ju inte verkligheten ut. Det är tuffa krav på att vara arbetssökande om man ska få försörjningsstöd. Det tror jag att Rickard Nordin vet också, att verkligheten ser ut så. Det jag funderar mycket på, när man ger bilden av att det ska vara så lätt att gå på försörjningsstöd, är vilken bild man har av de människor som går på försörjningsstöd - att de inte vill jobba, att de inte söker sig en bättre framtid, att de inte ser möjligheter för sig och sina barn. När jag är ute på socialkontoret kan jag säga att det inte är de människorna - fullt friska arbetsföra - som man är bekymrad över och jobbar med i åratal, utan det är människor som många gånger ligger långt från arbetsmarknaden. Dem som du pratar om är de som är inne några månader och sedan försvinner. Det är människor som kanske är lågutbildade. Ibland kommer de från andra länder där kvinnor av tradition kanske bara har gått kort tid i skolan. Det är andra människor som har psykisk problematik, ibland missbruksproblematik, och det är människor som på olika sätt har svårt att få ett jobb. Jag tycker att det är viktigt att vi går från en nidbild av att de bara går runt och går på bidrag, på försörjningsstöd, för sitt nöjes skull. De pengarna räcker inte långt, och man får dem inte om man inte söker jobb. För de människor som har lång väg att gå behövs det mer samordnade insatser för rehabilitering för att komma i jobb. Socialstyrelsen var mycket tydlig och sade: Det här fungerar inte. I stället för att lägga skulden på dem som går på försörjningsstöd skulle jag vilja veta vad Rickard Nordin vill göra för att det ska bli ett bättre samordnat stöd.

anf.118 Rickard Nordin (C):

Herr talman! Jag vet inte vilket anförande Eva Olofsson hörde. Jag pratade om att försörjningsstöd har blivit en fattigdomsfälla. Jag pratade om hur viktigt det är att det lönar sig att komma tillbaka till arbete, för det ska bli en större morot. Det ska ge fler ekonomiska möjligheter till dem som faktiskt befinner sig i försörjningsstöd i dag. Jag talade om alla de jobbskapande åtgärder som regeringen har vidtagit för att det skapas fler arbeten så att fler personer kan lämna försörjningsstödet bakom sig. Jag har inte talat om att man går och drar benen efter sig och inte söker arbeten. Jag undrar vilken bild Eva Olofsson möjligtvis förväntade sig att jag talade om. Men det är inte den bild som Eva Olofsson ger sken av att jag har talat om som jag faktiskt talade om i verkligheten. Jag talade också om att det ska vara möjligt för ungdomar att skapa sig en framtid oavsett föräldrarnas ekonomiska situation genom att arbeta på sommaren, så att kommunen och staten inte tar de pengar som de själva har arbetat ihop. Detta är tråkigt att höra. Det gör snarare att Eva Olofsson målar upp en bild av att Centerpartiet och de andra borgerliga partierna står för en politik som vi inte står för. Det om något skapar nidbilder.

anf.119 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag hörde precis rätt eftersom du också upprepade det. Du talade om fattigdomsfälla och morot för att komma ifrån försörjningsstödet. Tidigare talade du också om att fullt friska människor inte ska gå på försörjningsstöd. Nej, de tvingas söka jobb aktivt, annars får de inte försörjningsstöd om de är fullt friska och arbetsföra. Så ser det faktiskt ut. Den nidbild som du skapar är att fullt friska och arbetsföra människor kan gå och få ett bidrag utan att aktivt söka jobb och göra allt de kan för att få ett jobb. Det kan de inte göra. Exempelvis ensamstående mammor är en stor grupp. Varför ser man inte till att det finns rätt till barnomsorg på obekväm tid så att de kan ta många av dessa jobb? Nästan alla jobb som många kan få är på obekväm tid - i vård, handel, restaurang och service. Varför ser man inte till att det blir verklighet? Varför höjer man inte till exempel underhållsstödet? Och hur ska man se på de barn som lever med föräldrar som står långt från arbetsmarknaden? Det är detta som det handlar om. Det handlar om att inte placera människor i fas där de inte blir stärkta för att kunna få ett jobb. Man måste se till att människor får aktiva insatser - en arbetsmarknadspolitik - för att de ska kunna ta ett jobb. Det handlar om att ha samordnade långvariga stöd för dem som kanske har kommit hit till Sverige och har en lång väg därför att de var i det närmaste analfabeter när de kom hit. Det är inte så lätt utifrån denna situation att bli någon som efterfrågas på arbetsmarknaden. Det kan också handla om någon som redan i unga år har blivit psykiskt sjuk och som aldrig har fått in en fot och som går med detta under längre tid men inte har fått det som man förr kallade förtidspension. Detta är människor som behöver mycket och ett samordnat stöd. Men de ska också kunna leva ett vettigt liv under tiden, och det ska deras barn också kunna göra.

anf.120 Rickard Nordin (C):

Herr talman! När det gäller personer som inte har fått förtidspension tycker jag att det är bra att de inte har fått förtidspension. I många fall har de faktiskt en möjlighet att ta sig in på arbetsmarknaden om de får rätt stödinsatser, precis som Eva Olofsson talade om. Vi vill komma ifrån de 140 personer om dagen som förtidspensionerades och som hade en möjlighet att inte bli stämplade som hopplösa fall, precis som jag sade. Jag håller också med om att det ska finnas bättre stödinsatser, gärna för människor som kommer från andra länder och som i dag fastnar i försörjningsstödet, trots att de inte skulle behöva göra det, för att de ofta har bristfälliga utbildningar. Det är någonting som vi i Centerpartiet är beredda att jobba vidare med. Jag ser därför fram emot att vi kanske kan göra saker tillsammans. Du talar om barnomsorg på obekväma tider. Det är egentligen upp till kommunerna att sköta det. I Göteborg, som vi båda kommer från, är det en rödgrön majoritet - visserligen inte med Vänsterpartiet i det direkta styret men indirekt. (EVA OLOFSSON (V): Jo, vi sitter med - direkt.) Men detta sköts kanske inte heller korrekt alla gånger, åtminstone om man tittar på de förskolor som finns i Göteborg och som det skrivs om hela tiden. Jag tror att man ska börja med att sopa rent framför egen dörr. Men vi ska absolut se till att det finns förskolor som är öppna på obekväma arbetstider. Det är någonting som vi jobbar med i kommuner på olika håll. Jag tror att vi har flera saker som vi kan jobba med tillsammans framöver. Det ser jag fram emot.

anf.121 Meeri Wasberg (S):

Herr talman! Det finns många saker som man skulle kunna tala om en sådan här dag. Men jag ska hålla mig till det som handlar om just försörjningsstöd, arbetslöshet och arbetsmarknad. Ungdomsarbetslösheten stiger. Det är ett gigantiskt problem. Det finns många som av förklarliga skäl aldrig har kommit in i arbetslöshetsförsäkringen eftersom det är just en försäkring och därför kanske tvingas att använda sig av den möjlighet som försörjningsstödet ändå är för att kunna klara sin överlevnad. Där behövs det olika typer av stöd. Jag hängde också upp mig på de ord som Rickard Nordin använde i sitt anförande och som handlar just om att det ska löna sig att arbeta och att det ska finnas ekonomiska morötter, tror jag att han sade i replikskiftet med Eva Olofsson. Det är precis det som blir lite fascinerande. När det gäller att det ska löna sig att arbeta kan jag undra vem det är som försöker övertyga vem. Det skulle vara mycket enkelt för Centerpartiet att i nästa veckas votering rösta för reservation 7 där just it-frågor och annat tas upp. Vem försöker övertyga vem? Vi tar i våra reservationer även upp frågor som handlar om att man måste se över möjligheterna att få bibehålla en viss del. En person som blir erbjuden ett deltidsarbete hade varit tvungen att ta det om det hade gällt a-kassan, med mindre än att man har förbrukat sina 75 deltidsdagar. Motsvarande resonemang finns när det gäller försörjningsstöd. I alla delar är vi inte nödvändigtvis helt oeniga. Hur Centerpartiet förvaltar det i voteringen kommer att bli intressant att se.

anf.122 Rickard Nordin (C):

Herr talman! Jag kan börja med frågan om att internet ska ingå i normen. Vi arbetar tillsammans med regeringen, och därför bedriver vi vårt arbete inom regeringen och försöker övertyga och få hela regeringen med oss i de frågor där vi i Centerpartiet kanske inte har kommit hela vägen än så länge. Det är den situation som vi har. Vi är inte riktigt beredda att fälla regeringen på grund av att internet inte finns med i riksnormen för försörjningsstöd. Men detta är ett jobb vi får göra. Jag tror inte att de andra partierna heller hade gått så pass långt i denna fråga. När det gäller frågan om ungdomsarbetslöshet, som Meeri Wasberg lyfter fram, finns det egentligen tre saker som den internationella forskningen pekar på skulle kunna göra stor skillnad. Det är förändrade turordningsregler. Det jobbar Centerpartiet för och har lagt förslag om. Det är en bättre koppling mellan skola och näringsliv. Det är något som vi jobbar mycket med. Där har vi i viss mån med oss Socialdemokraterna. Det är också lägre ingångslöner och större lönespridning för att det ska vara möjligt att komma in lite lättare på arbetsmarknaden. Där har vi inte med oss Socialdemokraterna. Vi hörde dessutom en viss frustration från Socialdemokraterna i ett tidigare replikskifte över att mindre lönsamma företag hade lagts ned. Då undrar jag: Hur går det då till exempel med RUT-avdraget, som gör att människor lite lättare kan komma in och sköta dessa något enklare sysslor, vilket man efterlyste lite grann tidigare? När vi väl har diskuterat RUT-avdraget har man inte heller varit för det. Det är lite dubbla budskap från Socialdemokraternas sida i denna diskussion.

anf.123 Meeri Wasberg (S):

Herr talman! Det är alldeles sant att det finns många olika utmaningar när det gäller ungdomsarbetslösheten. Jag hoppas verkligen att Rickard Nordin inte hörde någon frustration i mitt tidigare replikskifte. I så fall får vi gå tillbaka och lyssna ordentligt. När det gäller den nordiska modellen och det faktum att olönsamma företag slås ut och att nya företag växer fram är det just en bärande del i den nordiska modellen. Det är också en viktig del att det är parternas uppgift att hantera frågorna om lön, lönebildning och löneutveckling. Det skulle vara mycket intressant om Centerpartiet förklarade varför unga människor förtjänar att komma in på arbetsmarknaden och få lägre löner. Vi har hört andra partier som har uttryckt sig i stil med att man måste acceptera att våra yngsta ungdomar har lägre löner. Det finns en naturlag på arbetsmarknaden som säger att den som har en kortare erfarenhet och kanske en kortare utbildning får en lägre lön just för att det finns sakliga skäl till en lägre lön. Men enbart det faktum att man är ung utgör inget sakligt skäl för lönesättning. Så beskrivs det på olika sätt, men i de flesta kollektivavtal. Turordningen kanske vi inte ska ägna oss åt i debatten just nu, även om det hade varit mycket intressant. Vi kanske har möjlighet att återkomma till det. Faktum kvarstår dock: Synen på de personer som går på försörjningsstöd är väldigt intressant när man talar just om ekonomiska morötter. Det signalerar nämligen att det inte finns några andra drivkrafter för människor att ta sig från ett läge med försörjningsstöd, oavsett hur mycket hjälp och stöd man får, än om ekonomin lockar och drar. Det får Rickard gärna utveckla i sin avslutande replik.

anf.124 Rickard Nordin (C):

Herr talman! Om Meeri Wasberg lyssnade hörde hon att jag talade också om de sociala fördelarna. Jag återberättade det som har varit i tidigare replikskiften om de sociala fördelar som faktiskt finns. Jag tror dock att det finns en rimlighet i att man när man arbetar ska få behålla en del av dessa pengar. Då tycker jag att de 25 procent regeringen nu lägger fram som förslag är fullt rimligt. Jag tycker att det är en bra start, och sedan får vi väl se om man kan gå vidare och utveckla det ytterligare. Det är en fråga vi får titta på och utvärdera allteftersom. Det är klart att jag tycker att det är viktigt med ekonomiska morötter, och framför allt att ta ett vitt arbete jämfört med att ta ett svart arbete - vilket skulle kunna vara en möjlighet för att få behålla mer pengar - om man som situationen ser ut i dag har möjlighet att jobba deltid. Sedan är det klart att det inte bara är den nordiska modellen utan egentligen marknadsekonomi: Företag som är mindre lönsamma än andra företag på samma marknad slås ut. Jag tycker inte att man ska kategorisera som så att ungdomar bör ha vissa löner eller inte. Jag håller med om att det är arbetsmarknadens parter som ska sätta lönerna. Det är dock också ett faktum att människor som har mindre erfarenhet - för det är egentligen vad det handlar om - i dag har så höga löner att vissa arbetsuppgifter inte är lönsamma att utföra. Det skapar ett visst mått av arbetslöshet, och det är det som egentligen är problemet. Hade vi haft något lägre minimilöner hade det varit så att det fanns fler arbetsuppgifter som var värda att utföras, och då hade vi också fått fler människor i jobb. Principen som sådan är ju att det är bättre att ha en fot inne på arbetsmarknaden och ha möjlighet att öka lönen ganska kraftigt än att ha båda fötterna utanför.

anf.125 Roland Utbult (KD):

Herr talman! Det är inspirerande att komma tillbaka till socialutskottet och få vara med här en liten stund när vi debatterar så viktiga frågor. Som jag upplever det personligen är detta är kanske riksdagens viktigaste ärende. Vi debatterar alltså socialtjänstfrågor. Jag vill först yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. Anledningen till att detta är så viktigt är att det i så hög grad handlar om människan - människan som lever i utsatta situationer, och framför allt de barn som på olika sätt far illa. Barnets perspektiv är ju det som alla talar om här i dag, och jag tror att vi alla här inne känner väldigt starkt för det. Förra gången vi debatterade detta i kammaren sjöng jag. Det ska jag inte göra i dag, men jag vill lyfta fram några områden som jag tycker är speciellt viktiga. Ett område gäller de lagändringar i socialtjänstlagen som kom den 1 januari i år och som förtydligar barnens rätt. Exempelvis ska varje omhändertaget barn få en egen socialsekreterare. Vi har drygt 20 000 barn som är omhändertagna i vårt land. Socialsekreteraren ska besöka barnet regelbundet utifrån barnets behov. Det handlar om att stärka stödet och skyddet för barn som far illa eller riskerar att fara illa. Här kommer det jag uppfattar som en mindre revolution under 2000-talet, nämligen att man ska lyssna på barnen på ett helt annat sätt än tidigare. Ett barn ska få möjlighet att framföra sina åsikter, och barnets bästa ska vara avgörande vid beslut och andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser. Det verkar dock som att det tar tid innan detta implementeras i kommunernas socialtjänst. Det slirar där ute i många kommuner. Det är för många berättelser som säger att barnen inte kommer till tals så som det är föreskrivet i lagen. De nya ändringarna i socialtjänstlagen gäller från den 1 januari i år. Jag vill påstå att regeringen gör mycket i dessa frågor under Maria Larssons ledning. Men jag är klart bekymrad över att barnperspektivet inte slår fullt igenom så som det är tänkt. Nu görs en översyn av LVU, och det handlar också om barnperspektivet. Mer görs också för att stärka evidensen och även informationstekniken på området. Herr talman! Som många motionärer lyfter fram är det viktigt med familjerådgivning, som kan bidra till att relationer blir långsiktigt hållbara. Det är något som är lagstadgat för kommunerna att erbjuda. Varje år berörs ca 50 000 barn i Sverige av föräldrars separation. Vi kristdemokrater tror ju på familjen - ni har hört det förut - som en viktig grundpelare i samhället. Det finns de som anser att familjen är en gammaldags, otidsenlig institution som inte fyller någon funktion i ett modernt samhälle. Vi tror i stället att den nära gemenskapen är en viktig byggsten i samhället. I de nära gemenskaperna - relationen föräldrar-barn är en sådan - utvecklas man till en trygg individ. Vi vill ge föräldrarna mer ansvar och mer tid för sina barn. Att familjerna ser olika ut behöver jag väl inte säga. Regeringen beslutade 2009 om en nationell strategi för ett utvecklat föräldrastöd kallad En vinst för alla. Strategin handlar just om att via föräldrar främja barns hälsa och positiva utveckling. Jag tror på detta, att arbeta preventivt på olika sätt för att förebygga familjekonflikter - inte minst för barnets skull! Därför har regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att i ett antal kommuner se över en försöksverksamhet med separationsteam som kan erbjuda föräldrar och barn stöd och hjälp i samband med en separation. Det handlar om att så långt som möjligt försöka minska de skadeverkningar som föräldrarnas konflikter kan få för barnet och bidra till att barnet får en god och trygg relation med båda föräldrarna. Under tio års tid följde jag ett stort antal missbrukare i Göteborg. Jag har aldrig, varken tidigare eller senare, upplevt så många tragedier och så många förstörda liv på så nära håll. Vi har bara ett liv att leva, och det livet ödelades på grund av missbruk som startade av olika orsaker hos olika personer. Det fanns naturligtvis ett stort inslag av psykiatrisk problematik hos många. Det var dubbeldiagnos hos ett antal. Jag fick lära mig att möta människor i ögonhöjd, att visa respekt och sluta kalla dessa människor för svaga eller, som en del uttrycker det, "den lilla människan". Detta är stora människor. De är starka individer, men missbruket hade fördärvat deras liv och deras kontakter med anhöriga och vänner. Det fanns många brutna löften. Allt var förlorat hos många av dem. Det fanns dock de som tog tag i sina liv och ville en förändring, och i en del fall lyckades det. I många fall var de snart tillbaka i missbruket igen. Det fanns olika behandlingar för de här personerna, men det jag har reagerat starkt på under senare år är kommunernas många gånger ovilja att låta de som verkligen vill en förändring få den möjligheten genom att komma till ett kvalificerat behandlingshem, gärna avlägset från hemorten. Kommunernas socialnämnder och socialtjänster sparar miljoner genom att behålla missbrukarna i en ofta sämre vård och behandling på hemmaplan. Ur ett nationellt perspektiv är ju inte detta en besparing, tvärtom. Vi antog i riksdagen en samlad strategi för alkohol, narkotika, dopning och tobak som sträcker sig över perioden 2011-2015. Vi beslutade om ett antal långsiktiga mål. Ett av dem var att personer med missbruk eller beroende ska ha ökad tillgänglighet till vård och stöd av god kvalitet. Och då är vi tillbaka hos barnet. I ANDT-strategin är ett prioriterat mål att barn i familjer med missbruk ska erbjudas ändamålsenligt stöd. Här finns både Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och SKL med. Till sist, herr talman! I Sverige dödas ca 17 kvinnor varje år av en nuvarande eller före detta partner. Våldet mot kvinnor har ökat, och i ca 80 procent av fallen är kvinnan bekant med gärningsmannen. Det här har flera tagit upp tidigare. Det finns ett mörkertal. Uppemot 80 procent av våldet mot kvinnor i nära relationer kommer aldrig till polisens kännedom, det vill säga att endast 20 procent anmäls. Enligt Brottsförebyggande rådets statistik från 2011 polisanmäldes 27 972 fall av misshandel av kvinnor över 18 år, och i nära hälften av fallen var kvinnan i nära relation med förövaren. Vi har hört mycket klokt sägas här i dag om socialtjänsten. Förutom att tänka på dessa kvinnor går tanken igen till barnen. Socialnämnden i kommunen ansvarar för att barn som utsatts för brott och deras närstående får det stöd och den hjälp som de behöver. Socialnämnden ska också särskilt beakta att ett barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående är offer för brott, och ansvara ska kommunen göra för att barnet får det stöd och den hjälp som barnet behöver. Jag är glad att regeringen med Maria Larsson i spetsen har tillsatt en nationell samordnare, Carin Götblad, för att åstadkomma en kraftsamling i arbetet med att motverka våld i nära relationer. Våld kan inte accepteras i någon form någonstans, och det som gör allra mest ont är våld från närstående. (Applåder)