Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg

anf.135 Lena Hallengren (S):

Herr talman! Jag står givetvis bakom samtliga S-reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 5, 24 och 29. 2 § i hälso- och sjukvårdslagen lyder att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården. Här är vi inte i dag, herr talman. Vi måste våga se de brister som finns och åtgärda dem. Jag ska ta upp några sådana brister, och jag tänkte börja med vårdgarantin. Vårdgarantin är tänkt att garantera just vård och vård i tid för den enskilde patienten. Det är bra. Kömiljarden är också bra. Den har förstärkt vårdgarantin och bidragit till att minska köerna. Men båda har en uppenbar baksida. I Läkartidningen skrev ledningen i somras att vid en samlad analys framträder en tydlig bild av att vårdgarantin och kömiljarden ger undanträngningseffekter på ganska bred front i sjukvården. Omfattningen kan inte längre anses vara "begränsad". Nu vet vi med säkerhet att patienter trängs undan i de skeden i sjukvården som inte omfattas av vårdgarantin. Det gäller i första hand utrednings- och eftervårdsfas i specialistvården. Återbesök, efterkontroller och medicinsk uppföljning uteblir eller skjuts på framtiden. Det gäller patienter i alla åldrar och samhällsgrupper. De mest drabbade är alltjämt patienter med komplexa och tidskrävande diagnoser. Herr talman! Läkarförbundet är inte ensamt om att påtala dessa brister. Socialstyrelsen konstaterade ungefär samtidigt i en rapport att vårdgaranti och kömiljard i vissa fall har lett till att nybesök går före återbesök. Detta gäller framför allt vård inom ögonsjukdomar, neurologi och reumatologi. Om det inte framgår vill jag gärna understryka att detta inte är i överensstämmelse med hälso- och sjukvårdslagens devis om vård efter behov och företräde till dem med störst behov. Herr talman! En av regeringens käpphästar och mirakelmediciner är, även på detta område, att införa fri etablering. Den som vill erbjuda någon form av specialiserad vård får själv bestämma var man vill etablera sin verksamhet. Regeringen understöder detta i statens budget genom extrapengar. Fri etablering innebär att landstingen blir tvungna att tillåta vårdföretag inom välfärdsområdet att etablera sig där de anser det vara mest lönsamt. Det finns en uppenbar risk att utbudet blir lägre i mer kostnadskrävande områden om inte ersättningssystemet samtidigt tar hänsyn till sjuklighet och sociala skillnader. Eftersom regeringen trots denna vetskap okritiskt tuffar vidare med sina förslag vill jag berätta om vårdval gyn. På Stockholms läns landstings hemsida kan man läsa att den som bor i Stockholms län och behöver träffa en gynekolog kan själv välja vilken gynekologisk mottagning man ska få vård på. Man väljer mellan de mottagningar som blivit godkända av Stockholms läns landsting. En morgontidning i Stockholm skriver: Vårdval gynekologi, som infördes i januari, ger alla mottagningar samma ersättning per patient, oavsett i vilket område kliniken ligger och vilka vårdbehov som finns. Under det gångna året har tolv nya gynkliniker öppnat, men samtliga har etablerat sig i city eller stadens norra delar. Ingen ny klinik har öppnats i södra Stockholm. Nu försvinner en av de få mottagningarna som finns söder om innerstaden, Ultragyn i Hallunda. Landstinget beklagar Ultragyns beslut att säga upp avtalet i förtid. I ett tjänsteutlåtande konstaterar man att det finns ett stort behov av specialistvård i området, inte minst i gynekologi. Helt klart finns det ett behov i Hallunda. Det här är tråkigt, säger avdelningschefen på hälso- och sjukvårdsförvaltningen. Men att en mottagning inte går runt är inte det absoluta beviset på att ersättningen är helt fel. Detta är tyvärr inte unikt, men det är uppenbart och framför allt så förutsägbart. Jag ställer mig frågan: Vad krävs mer för att majoriteten ska tänka om? När finns det anledning att ta ett nationellt ansvar? Herr talman! Regeringen driver en politik bort från hälso- och sjukvårdslagens vård efter behov genom att stimulera vårdval där etablering styrs av marknaden, genom vårdgaranti och kömiljard som styr mot förstabesök före återbesök och genom förslag och beslut att möjliggöra för den som har en privat sjukvårdsförsäkring att gå före i den offentligt finansierade vården. En jämlik vård efter behov genomsyrar helt enkelt inte regeringens förslag. Hur ska annars jag och övriga tittare tolka det faktum att regeringen trots kritik väljer att nu skruva villkoren för att ta del av kömiljarden ännu hårdare? Trots att skillnaderna i hälsa ökar geografiskt och socioekonomiskt för regeringen inga resonemang om hur man borde styra resurser efter vårdtyngd. Och det är obegripligt att regeringen vidhåller att den som har en privat sjukvårdsförsäkring ska ha rätt att gå före i primärvården och på offentligt finansierade sjukhus. Resultatet av denna utveckling är en ojämlik vård där efterfrågan styr snarare än behov. Vi socialdemokrater kommer aldrig att acceptera det, och vi menar att det finns en annan och bättre väg att gå. Den som blir sjuk ska känna sig säker på att få hjälp av en personal som har den bästa utbildningen, tillräckligt med tid och med den senaste medicinska tekniken. Vi vill införa en vårdgaranti i form av ett patientkontrakt där patientens alla delar inom behandlingen ingår och inom vilken tid det ska ske. Vi vill att alla ska ha lika rätt till vård, oavsett förmåga att teckna en privat försäkring. Det krävs ett tydligt politiskt ledarskap för att prioritera vården för de sjukaste och sköraste. Just därför ska hälso- och sjukvården styras demokratiskt och finansieras gemensamt och solidariskt. Herr talman! Det är i sammanhanget väsentligt att poängtera det faktum att vi i dag ser allt fler som inte kan hämta ut sina receptbelagda läkemedel. Betalningsanmärkningar, bristande fullmakter och tomt på lagret är bara några orsaker. Oavsett orsak är det oacceptabelt. Vi kan väl vara överens om att läkemedel är en del av vården. Ingen skulle nekas ett kirurgiskt ingrepp, några stygn i ett sprucket ögonbryn eller en dialys på grund av dålig ekonomi. Men det sker med utskrivna läkemedel. Detta måste få ett slut. Vård efter behov måste gälla även läkemedel. Herr talman! Innovationer är helt avgörande för vårdens utveckling och framtid. Endast genom att låta forskning vara en självklar del i vårdvardagen och genom att se till att nya läkemedel tar plats och nya metoder ersätter gamla kommer vi att få begränsade resurser att räcka till och samtidigt fortsätta framstegen. Men hur försäkrar vi oss om fortsatta innovationer? Hur vet vi att senast tillgängliga kunskap verkligen vägleder i vården? Det är genom riktlinjer och rekommendationer, genom kvalitetscertifiering av alla offentligt finansierade vårdgivare, genom en närvarande forskning, genom ständig kompetensutveckling, genom en överläggning mellan alla parter för att hitta en samsyn kring hur samhället säkrar en snabb och säker prövning och introduktion av nya läkemedel, genom att inkludera innovation och tid för forskning i upphandlingar eller ersättningssystem och genom en fortsatt samordning eller regionalisering av specialiserad vård. Herr talman! Jag vill lyfta upp en verksamhet som växer i omfattning, som blivit en oundgänglig del i socialtjänstens verksamhet, som inte skulle fungera utan ideella krafter, som möter våldsutsatta kvinnor och deras barn - kvinnojourerna. Oftast tänker vi på fysiskt våld, det som möjligen kan upptäckas av en uppmärksam omgivning. Men förtrycket kan även uttryckas som ekonomiskt våld, psykologiskt våld och materiellt våld. Det är också värt att betona hur den allt tuffare bostadsmarknaden, den växande arbetslösheten och de försämrade trygghetssystemen försvårar situationen ytterligare för denna grupp kvinnor. På grund av misshandel, hot och våld från man, make eller pappa kan de helt enkelt inte leva och känna trygghet i sin ordinarie bostad. De kan då av socialtjänsten hänvisas till ett skyddat boende. Tiden där kan variera från enstaka dagar till många månader i hemkommunen eller i någon annan del av Sverige. Ideella krafter och föreningar är i dag en förutsättning, och det är ett viktigt, stort och varmt engagemang på över 150 kvinnojourer runt om i landet. Men det är dags att se över villkoren. Det är inte rimligt att kvinnojourerna får tillfälliga utvecklingsanslag, projektmedel och om de bor i "rätt" kommun kanske också ett kommunalt bidrag. Vi måste ställa oss frågan hur vi kan säkra kvinnojourernas livsviktiga verksamhet på lång sikt. Hur försäkrar vi oss om att hjälp och stöd till våldsutsatta kvinnor och deras barn inte avgörs av i vilken kommun man råkar bo? Stöd och hjälp till våldsutsatta kvinnor borde vara en nationell rättighet. Herr talman! Vi socialdemokrater menar att detta borde utredas för att resultera i en lagstiftning om obligatoriskt stöd till kvinnojourernas verksamhet. Det är förvånande och anmärkningsvärt att förslaget röstas ned av majoriteten. Men det är inte för sent att stödja reservation 24 i betänkandet. Herr talman! I dag har vi kunnat ta del av en rapport som presenteras av Kommunal. Rapporten beskriver att allt fler, företrädesvis kvinnor, går ned helt eller delvis i arbetstid för att vårda en nära anhörig. Det ger oss ett viktigt perspektiv på äldreomsorgen. Det går att göra många jämförelser med barnomsorgen, numera förskolan. Låt mig ta bara några. Förskolan är en förutsättning för att föräldrar ska kunna kombinera familj och arbete. Alla har rätt till en plats inom tre månader, utan skäligt dröjsmål. Verksamheten styrs av en läroplan för att garantera likvärdighet och kvalitet. Verksamheten leds av utbildade förskollärare och barnskötare. Kostnaden är maximerad för att inte bli ett hinder för familjer med låg inkomst. Jag skulle kunna fortsätta länge, och det blir bara alltmer uppenbart att likheterna med hemtjänst och särskilda boenden skulle kunna vara många fler. Men då har äldreomsorgen en resa att göra. Jag och Socialdemokraterna vill gärna göra den resan, för gruppen äldre förtjänar att bli sedd, respekterad och känna trygghet. Som vid alla andra resor står man titt som tätt vid olika vägskäl, och det gäller att göra rätt val för att nå målet. En äldreomsorg av hög kvalitet som ser människan bakom det åldrade skalet, som omfattar alla den dag man behöver den oavsett om man har anhöriga som kan strida för en plats och oavsett om man har pengar "att lägga emellan" - det är för mig som socialdemokrat målet. Det finns de som målar upp en ganska mörk och dyster bild av framtiden. De menar att när antalet äldre ökar kommer vi inte att ha råd med en gemensamt finansierad välfärd. De säger att var och en kommer att bli tvungen att betala mer ur egen ficka. Men så behöver det inte vara. Frågan om hur vi ska finansiera välfärden i framtiden är en genuint politisk fråga. Det går att utveckla en gemensamt finansierad vård och omsorg med hög kvalitet för alla äldre - det handlar om politiska prioriteringar och kraft. Det gör vi genom att prioritera, genom ett aktivt folkhälsoarbete och genom att fler får möjlighet att arbeta. Därför ska vi inte bygga in tilläggstjänster i privat verksamhet för den som har råd och erbjuda det mest nödvändiga i offentlig regi till resten. Herr talman! I stället ska vi nu och framöver satsa på kompetens och utbildning för dem som ska börja eller som redan arbetar i verksamheten. Det måste finnas många vägar in i yrket - inom vuxenutbildningen för den som ångrat gymnasievalet, för den som vill byta bana mitt i livet och för den som kommer till Sverige med flera språk i bagaget. Vi behöver alltmer av demenskunskap, geriatrisk kompetens, folkhälsopedagoger och andra högskoleutbildade män och kvinnor. Vi beskriver detta och mycket mer i vår kommittémotion. Om jag drar hela den här överskrider jag min tid med råge, så det gör jag inte. Men man kan ta del av den. Låt mig därför bara kort beskriva våra budgetförslag som är ett försök att sätta fingret på några oerhört väsentliga utmaningar. Socialstyrelsen har i granskningar av äldreomsorgen påpekat att den fortsatt låga andelen omvårdnadspersonal med vårdutbildning inverkar negativt på kvalitetsutvecklingen och att staten bör vidta åtgärder för att öka utbudet av yrkeskompetent omvårdnadspersonal och förbättra förutsättningarna för lärande knutet till arbetsplatserna. Vi delar den uppfattningen. Att utbilda till yrket har jag redan talat om, men intern fortbildning för personalen i äldreomsorgen är precis lika viktig. Vi föreslår därför en satsning som ett komplement till den tidsbegränsade statliga satsning på kompetensutveckling som gäller till och med 2014. Vi vill att landstingen utvecklar modeller och system som förbättrar omhändertagandet av svårt sjuka äldre patienter, och vi avsätter medel till detta. Hemsjukvården kan förbättras med till exempel hemläkarbilar så att vården enkelt kan komma hem till sjuka äldre. Vi vill även förbättra möjligheterna till direktinläggning och olika slags mellanvårdsformer så att så få som möjligt tvingas vänta på akuten. I stället för att ge pengar till de kommuner som inför fri etablering i äldreomsorgen avsätter vi resurser för att kommunerna ska utveckla system där äldre i större utsträckning än i dag får styra innehållet i den biståndsbedömda hemtjänsten eller system som gör det möjligt att få hjälp även om behoven inte är så stora. Syftet är helt enkelt att öka de äldres oberoende och trygghet. Flera kommuner har redan infört så kallad förenklad biståndsbedömning som gör att alla äldre över en viss ålder får ett antal hemtjänsttimmar bara genom att anmäla sig. Vi vill att fler äldre ska ha denna möjlighet. Herr talman! Förslaget till lagändring som skärper tillsynen av personlig assistans borde ha lett till en egen proposition. Det kommer Lennart Axelsson att tala mer om senare i dag. Gunnar Sandberg kommer att ta upp den viktiga verksamheten vid Rett Center. Vid sidan av det vill jag säga, inte minst till externa tittare och lyssnare, att utgiftsområde 9 egentligen förtjänar många separata debatter. Det finns så mycket att säga om missbrukarvården, spelberoende, psykiatri, sexualpolitik och den övergripande frågan - folkhälsa. Så är dock inte riksdagsordningen utformad. Jag vill gärna avsluta med att understryka att folkhälsoarbetet och kopplingen till att minska klyftorna i samhället måste tydliggöras. De stora hälsoskillnaderna i Sverige är djupt orättvisa och extremt kostsamma för samhället. Människors hälsotillstånd påverkas inte bara av individuella levnadsvanor utan också av samhälleliga faktorer. Eller som den kände folkhälsoexperten Sir Michael Marmot har uttryckt det: Att en individ lyckas ekonomiskt och samhälleligt är inte avskilt från det liv som samhället erbjuder sina medborgare att leva. I detta anförande instämde Christer Engelhardt och Meeri Wasberg (båda S).

anf.136 Agneta Luttropp (MP):

Herr talman! Jag står givetvis bakom alla Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 5, 9 och 29. Utgiftsområde 9 är ett brett område. Jag kommer bara att ta upp en del av detta stora utgiftsområde. Miljöpartiet anser att den politiska inriktningen under utgiftsområde 9 behöver bygga ännu mer på förebyggande och hälsofrämjande principer. Därför satsar Miljöpartiet i årets budget mycket för att införa kraftfulla förebyggande åtgärder. Vi vill bland annat inrätta en folkhälsokommission, och till det avsätter vi 50 miljoner kronor per år under de närmaste fyra åren. Kommissionen ska bland annat arbeta med åtgärder för en mer jämlik vård. Övergripande mål för folkhälsan är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. En god och jämlik hälsa är ett övergripande mål för Miljöpartiet. För att nå detta krävs investeringar i både människor och miljö. Begreppet hälsa utgår från den enskilde individen och handlar om ett samspel mellan människa och omgivande samhälle. Folkhälsa, däremot, har en tydlig koppling till både miljöfrågor och fördelningspolitik. Begreppet folkhälsa är ett uttryck för befolkningens samlade hälsa och beskriver både hur hälsa fördelas mellan olika grupper och den totala nivån på hela befolkningens hälsoläge. Miljöpartiet vill på detta område bland annat omvandla regeringens kömiljard till en hälsomiljard med ett hälsofrämjande och långsiktigt fokus. Vi vill också stärka folkhälsoforskningen och särskilt interventionsforskningen. Vi vill att kommunerna ska ha en folkhälsoplan. Vi vill, som jag sade tidigare, tillsätta en nationell folkhälsokommission som tar fram en handlingsplan med strategier och åtgärder för att vi i Sverige ska minska skillnaderna i hälsa. Lena nämnde Marmot. Marmotkommissionen förespråkar just att varje land ska ha en nationell folkhälsokommission. År 2009 lade kommissionen fram rapporten Closing the gap in a generation , där slutsatserna har antagits i en resolution av Världshälsoförsamlingen. Rekommendationerna från WHO är att alla länder bör tillsätta en egen Marmotkommission för att utreda lokalt och regionalt och för att arbeta för en jämlik hälsa. Sverige har ingen egen kommission, men Miljöpartiet vill att vi ska tillsätta en sådan. I Malmö kommun är det kommunen som har en egen kommission. SKL har också startat ett nätverk som heter Social hållbarhet. Där vill man titta på hur man kan minska skillnaderna i hälsa. Herr talman! Under det första halvåret 2011 berördes 358 barn av vräkning. Det är en ökning med 9 procent eller 30 barn. Det går alltså åt fel håll, och då måste någonting göras. Barn ska aldrig utsättas för att bli vräkta från sitt hem och sin trygghet. Så fort en familj hotas av vräkning måste kommunerna arbeta mycket aktivt med familjerna och naturligtvis också underrätta socialnämnden. På socialnämnden ska man ta fram handläggare så att de har möjlighet att agera innan vräkningen verkställs. Miljöpartiet vill att regeringen får i uppdrag att återkomma med förslag till ändringar i socialtjänstlagen. Vi vill inte se fler vräkningar av barnfamiljer. Förhoppningsvis kan detta stoppas den dag Alliansen bejakar förslaget om att inkorporera barnkonventionen i svensk lag. Sverige var ett av de allra första länder som ratificerade barnkonventionen 1990. Om vi inkorporerade barnkonventionen skulle det stärka barnens ställning. Vi skulle se det som ett kvitto på att Sverige verkligen menar allvar med att sätta barnen i första rummet. Vi delar härmed åsikter som har kommit fram både från Barnombudsmannen och Bris. Barnkonventionen är fortfarande den enda lag av de internationella och centrala konventionerna för mänskliga rättigheter som saknar en utarbetad internationell klagomekanism. Allt för barnets bästa! Herr talman! Personligt ombud är ett stöd för personer med psykisk funktionsnedsättning. Verksamheten syftar till att personer med psykisk funktionsnedsättning ska få möjlighet att leva ett mer självständigt liv. Det är en mycket välinriktad reform eftersom den kommer psykiskt sjuka direkt till del. Personligt ombud är en för kommunerna frivillig verksamhet, och verksamhetens form är inte reglerad på nationell nivå. Den enskilde har alltså inte någon laglig rätt till personligt ombud och kan inte överklaga till förvaltningsdomstol om hon eller han nekas stödet. I slutet av förra året fanns personligt ombud i 250 av våra kommuner. Miljöpartiet anser att det ska finnas i alla kommuner och att det ska finnas en stark koppling till brukarorganisationerna. Därför avsätter Miljöpartiet 50 miljoner kronor mer än regeringen för 2013 och därefter 100 miljoner kronor fram till och med 2016. Herr talman! Andelen äldre i befolkningen ökar, vilket kräver satsningar på en trygg äldreomsorg som ger god omvårdnad. Miljöpartiet satsar 540 miljoner kronor per år mer än regeringen under de närmaste fyra åren. Satsningen avser ökad personaltäthet. Vi är övertygade om att kvalitet och händer i vården hänger mycket ihop. Personalen ska slippa stå inför den omöjliga situationen att ensamma behöva lyfta när man egentligen borde vara två. Vi gör också en satsning på kompetenshöjning så att sjuksköterskor som vill utbilda sig till specialistsjuksköterskor inom äldrevård ska få denna möjlighet. Det är de äldre och deras vardag det handlar om. Miljöpartiet vill ge dem en bättre vardag genom våra satsningar. Herr talman! Och så till något helt annat, nämligen bidrag till handikapporganisationer. Genom kostnadsökningar och att fler organisationer fått bidrag har bidraget urholkats. Miljöpartiet anser att det är nödvändigt att nya pengar tillförs när det blir fler aktörer. Därför bör man utreda en uppräkning av statsbidraget så att handikapporganisationerna kan fortsätta sitt viktiga arbete med att företräda personer med funktionsnedsättning och frågor om tillgänglighet och delaktighet. Möjlighet att arbeta med dessa frågor är en viktig demokratifråga. Rett Center är ett nationellt center för Retts syndrom, en sällsynt men svår neurologisk störning som drabbar företrädesvis flickor i spädbarnsåldern. Centret samlar tvärprofessionell kompetens och fungerar som specialistklinik för högspecialiserad vård, som klinisk forskningsenhet och som kompetenscenter. Innan Alliansen tillträdde fick Rett Center anslag på tre år, numera bara ett år, vilket naturligtvis försvårar planeringen. Dessutom har summan inte uppräknats sedan 2008, det är alltså fyra år sedan. Miljöpartiet vill lägga ytterligare 3 miljoner kronor utöver det regeringen lägger under de följande fyra åren för att trygga verksamheten vid Rett Center i Östersund. Herr talman! Till sist den föreslagna lagändringen inom LSS: Det räcker nu! Först kom domen som förändrade tolkningen av grundläggande behov. Det har medfört stora försämringar för många personer i behov av assistans, inte minst för dem som tidigare arbetade och som nu inte kan arbeta heltid eller kan arbeta väsentligt färre timmar. Och så nu detta förslag som man har gömt i budgetpropositionen och som man således inte anser är värt en egen proposition. IFA, Intresseföreningen för assistansberättigade, har uttryckt det så här: Skillnaden mot 1994 då assistansreformen trädde i kraft är slående. Den gången kunde vi jubla över att äntligen respekteras som medborgare, jubla över att få självbestämmande och integritet, jubla över att bli subjekt i våra egna liv. Men i dag håller den assistansberättigade som individ åter på att bli objekt, objekt för åtgärder, objekt i assistansreformen i stället för att vara dess stolta, fria, jämlika subjekt. Anordnarna ställs nu i centrum, det är de som får i uppdrag att ordna vårt liv, till och med närmast övervaka oss, med eller utan assistenter som hjälp. IFA är ytterst kritisk till att regeringen inte lyssnat på IFA:s invändningar när det gäller den del av lagförslaget som gör assistansanordnare och assistenter till övervakare av den enskilde assistansberättigade. Dessutom ska det enligt lagförslaget bli möjligt för Socialstyrelsen eller kommunen göra oanmälda hembesök om assistenten är närstående till den assistansberättigade. Nu får det vara nog!

anf.137 Per Ramhorn (SD):

Herr talman! Vi debatterar utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Det är ett stort och viktigt område som berör oss alla förr eller senare. Politik är att prioritera och välja väg, och för oss sverigedemokrater är sjukvården ett mycket prioriterat område. Därför satsar vi 3,4 miljarder mer än regeringen inom detta viktiga område. Herr talman! Att komma till rätta med vårdplatsbristen är en av sjukvårdens viktigaste frågor. Det finns exempel från min egen region där patienter tvingas få vård i korridorer eller på expeditioner på grund av den vårdplatsbrist som vi har. Detta är en stor skandal. Ett annat problem som också är vanligt på grund av bristen på vårdplatser är att man skickar patienten till en annan avdelning där det finns plats men där vårdpersonalen saknar både rätt kompetens och utrustning. Här riskerar man naturligtvis patientsäkerheten. Vi sverigedemokrater ser med stor oro på den stora neddragning som skett av antalet vårdplatser under alltför många år. I dag finns knappt 25 000 vårdplatser, varav den somatiska korttidsvården utgör ca 20 000 platser. Det motsvarar 2,7 platser per 100 000 invånare, vilket innebär att Sverige har minst vårdplatser per tusen invånare i en jämförelse med 16 OECD-länder. Därför avsätter vi extra medel för att utöka antalet vårdplatser här i landet. Herr talman! Ett område som är särskilt viktigt är barn- och ungdomspsykiatrin. Folkhälsan i Sverige har blivit bättre på många områden, till exempel lever vi allt längre. Samtidigt mår barn och unga allt sämre. Fler barn lider av stress, huvudvärk och magont. Unga människor vårdas oftare för depressioner, ångest och självmordsförsök. Omkring 140 unga människor tar sitt liv varje år, ett trettiotal av dem är under 17 år. Bakom varje siffra finns en ung människa som har slutat att skratta och slutat att längta. De här problemen har blivit allt svårare och kryper allt längre ned i åldrarna. Jag har träffat vårdpersonal inom psykiatrin, där jag själv har jobbat en del, som har mött åttaåringar som säger att de inte vill leva längre. Detta är naturligtvis helt förfärligt. För att möta det ökande behovet behövs en förstärkning av barn- och ungdomspsykiatrin. I dag finns det endast drygt 150 psykiatriska vårdplatser för barn och unga i hela landet. Det finns till och med landsting som inte har en enda vårdplats inom psykiatrin för unga människor. Det innebär att man får skicka barn antingen till ett annat landsting, något som strider mot att barn och ungdomar ska kunna få vård på sin hemort, eller så får man lägga in barn inom vuxenpsykiatrin. Det säger sig självt att det inte är bra. Vi menar att fler platser inom barn- och ungdomspsykiatrin måste skapas så att man kan garantera att det finns tillgång till vårdplatser för barn och ungdomar som mår dåligt, oavsett var i landet man bor. Herr talman! Ett annat område som vi vill prioritera är vården i livets slutskede. Att förlora ett barn är varje förälders mardröm, något som man inte ens vill tänka på. Barn ska inte dö, så enkelt är det. Barn ska egentligen inte ens bli sjuka, i alla fall inte mer än få en förkylning. Men tyvärr ser verkligheten inte riktigt ut så. Barn blir sjuka, och barn drabbas av cancer och andra svåra sjukdomar. Var fjärde barn som drabbas av cancer kommer att dö av sin sjukdom. I dag erbjuds oftast svårt sjuka och döende barn vård i hemmet eller på en akutvårdsavdelning. Men inom den vanliga vården finns oftast inte tiden, kunskapen eller utrymmet för den lindrande och tröstande vård som ska ta vid när den akuta vården är över. Många föräldrar kan vittna om den ensamhet och utsatthet de känt när deras barn ansetts färdigbehandlat. Vi vill ge dessa utsatta barn och familjer det allra bästa stöd som de kan få vid denna extremt svåra situation i livet. Vi menar att döende och svårt sjuka barn och unga ska erbjudas hospis, med avancerad vård i livets slutskede i en hemlik miljö som ett komplement till den vanliga vården. Ambitionen är naturligtvis att fylla den sista tiden i livet med trygghet där man kan erbjuda stöd till barnet, föräldrarna och syskon utifrån deras behov. Det har alltid varit Sverigedemokraternas målsättning att kunna erbjuda svårt sjuka barn och ungdomar en fullgod palliativ vård. Herr talman! Varje år insjuknar ca 7 000 kvinnor i bröstcancer i Sverige. Det innebär att varje dag får närmare 20 kvinnor en bröstcancerdiagnos. Var sjätte timme dör en kvinna i bröstcancer i Sverige. Det är oerhört viktigt att man upptäcker cancern i ett tidigt skede. Det är avgörande för ett gott behandlingsresultat och möjlighet till bot. Därför ser vi positivt på screening för att tidigt upptäcka livshotande sjukdomar som exempelvis bröstcancer. Varje år görs omkring 500 000 mammografiundersökningar. Enligt Socialstyrelsens riktlinjer ska det omfatta alla kvinnor från 40 till och med 74 år, men bara cirka hälften av Sveriges landsting erbjuder mammografi till kvinnor i åldern 40-49 år. Övriga landsting erbjuder det först efter 50 års ålder trots att forskning visar att dödligheten i bröstcancer är 29 procent högre för de kvinnor i åldersgruppen 40-49 år som inte erbjudits mammografi jämfört med de kvinnor i samma åldersgrupp som fått mammografi. Detta får mig att tänka på en mycket nära vän, en som mina tankar går till. Hon har just i dag fått sin första behandling med cellgifter mot bröstcancer. Hon hade tur i oturen eftersom hon bor i ett landsting som erbjuder mammografiundersökning från 40 års ålder. På så sätt kunde hennes sjukdom upptäckas i tid, och förhoppningsvis kan hon också botas. För oss sverigedemokrater är det en självklarhet att man ska få likvärdig vård oberoende av var i landet man bor. Det är en viktig princip för oss. Herr talman! Detta är bara en liten del av alla de förslag vi har i vår budget för att förstärka sjukvården i landet. Jag vill yrka bifall till reservationerna 1, 3, 4, 7, 16 och 33. Avslutningsvis vill jag önska talmannen och mina kolleger i socialutskottet en god jul och ett gott nytt år.

anf.138 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 8 om hälso- och sjukvård för papperslösa, reservation 26 om våldsutsatta papperslösa kvinnors rätt till skydd och reservation 29 om personlig assistans. Naturligtvis står jag bakom Vänsterpartiets övriga reservationer, men vi kan inte yrka på dem alla. För många människor är bästa möjliga hälsa en av de allra viktigaste frågorna. Världshälsoorganisationen talar om den ojämlika hälsan som vår tids största orättvisa. Den orättvisan finns också i Sverige. Låginkomsttagare har 50-100 procent högre risk än höginkomsttagare att drabbas av flera av de stora folksjukdomarna. Risken att dö mellan 30 och 74 år är ungefär dubbelt så stor bland personer med enbart grundskola jämfört med dem som har eftergymnasial utbildning. Medellivslängden ökar och har ökat de senaste åren. Det gäller de flesta av oss, dock inte kvinnor med arbetarbakgrund. Där har medellivslängden inte ökat sedan 80-talet. Det är stora och i vissa fall växande sociala skillnader som ger ohälsa och för tidig död. Därför tycker man att det borde leda till att hälso- och sjukvården utnyttjades mer av dem som har de största vårdbehoven, men så är det inte. Tyvärr är det tvärtom. Högutbildade får vid lika vårdbehov mer vård än kortutbildade. Låginkomsttagare och kortutbildade arbetslösa avstår oftare än andra grupper från att söka vård. Högutbildade får vård av bättre kvalitet än kortutbildade. När man till exempel drabbas av hjärt- och kärlsjukdom får patienter med hög utbildning intensivare medicinering än de med kort utbildning. Detta strider mot alla människors lika värde och rätt till samma vård samt mot att sjukvårdens resurser ska fördelas utifrån behoven. De med de största vårdbehoven ska få de största insatserna. Det är en viktig och grundläggande princip för oss i Vänsterpartiet, och den finns också i vår hälso- och sjukvårdslag. Vi i Vänsterpartiet anser att dessa principer ska gälla för alla som lever i Sverige. I den uppgörelse som regeringen gjort med Miljöpartiet följer man det inte fullt ut. Det är bra att det ska gälla beträffande barn, men i fråga om papperslösa eller asylsökande vuxna begränsas rätten till sådan vård som inte kan anstå. Det är ett luddigt begrepp utan något vetenskapligt underlag och något som naturligtvis drabbar de papperslösa och asylsökande och dessutom ställer de anställda i vården inför orimliga beslut när de ska ta ställning till om en insats kan vänta eller inte. Den utredning som regeringen tillsatte kom med ett alldeles utmärkt förslag om rätt till lika sjukvård för alla, men man ville inte ens skicka ut den på remiss. I Vänsterpartiet kommer vi att fortsätta kampen för att alla som lever i Sverige ska ha rätt till samma sjukvård, och vi kommer att göra det tillsammans med alla dem som skrev under vårduppropet. Det var i stort sett alla fackföreningar och personalorganisationer inom hälso- och sjukvården. Hur mycket man får betala för att gå till läkaren och vad medicinen kostar leder till att en del tvingas avstå från nödvändig hälso- och sjukvård och från att köpa ut de mediciner de behöver. Det drabbar särskilt ensamstående mammor. 17,5 procent har inte haft råd att hämta ut medicin som läkare ordinerat. Det drabbar långtidsarbetslösa. Det drabbar dem som har försörjningsstöd. Därför säger vi nej till förslaget om höjningar och indexregleringar av högkostnadsskyddet som ju ger högre avgifter när man går till doktorn och gör det dyrare att köpa ut medicin. Det är människors behov, anser vi i Vänsterpartiet, inte lönsamhetskalkyler hos vinstsyftande vårdföretag, som ska vara styrande i vård och omsorg. Därför säger vi nej till de stimulanspengar som går till att kommersialisera den öppna specialistsjukvården. Regeringen har aviserat att man kan tänka sig att köra över de landsting, och deras väljare, som inte vill ha riskkapitalbolag och vinstintressen i sjukvården, också när det gäller specialistsjukvården. Det tycker vi är horribelt. Lika fel är det naturligtvis att låta människor som har råd att köpa privata sjukförsäkringar gå före i hälso- och sjukvården. Det rimmar inte alls med de två principer vi har i hälso- och sjukvårdslagen och som är viktiga för oss i Vänsterpartiet. Naturligtvis ska man kunna välja läkare och vårdcentral. Däremot tycker vi att primärvården, som ju är första linjens sjukvård, är viktig för en jämlik och jämställd sjukvård och ska styras utifrån behov, inte utifrån var företagen tycker att det är lönsamt att etablera sig. Om vi tittar på Konkurrensverkets rapport från 2012, där man tittat på var de 190 nya vårdcentralerna hamnat under vårdvalsreformens två första år, ser vi att 88 procent av dem hamnat där det redan fanns mycket hög tillgänglighet till olika tjänster. 11,5 procent har hamnat i områden med medelbra tillgänglighet och 0,5 procent, en vårdcentral, i område med låg tillgänglighet. Det leder till ojämlikhet och olika tillgänglighet i storstäderna, där man gärna etablerar sig i centrum. I Stockholm drivs 65 procent av vårdcentralerna av privata utförare. Om man tittar på hur många som finns per 10 000 invånare ser man att områdena med flest vårdcentraler är Danderyd, Sigtuna, Norrmalm och Östermalm. Jag tror att ni vet att låginkomsttagarna i dessa områden inte är så väldigt många. Lägst andel per 10 000 invånare finns i områden som Rinkeby, Spånga-Tensta, Huddinge och Botkyrka. I de mer glest befolkade delarna av landet har man fått svårare att styra efter behov. Där går pengarna till en privat utförare i en medelstor stad när pengarna i stället hade behövts någon helt annanstans sett utifrån behoven. Det förebyggande arbetet är en viktig del av en jämlik sjukvård. Det bör finnas ett tydligt områdesansvar och resurser för samarbete och för att söka upp dem som har sämst hälsa och inte självmant söker sig till hälso- och sjukvården. Det har faktiskt försvårats, inte underlättats, av vårdvalet. Vi har i vår budget lagt en förebyggandemiljard riktad just till primärvården, detta för att öka möjligheterna för primärvården att jobba förebyggande, att få tid och utrymme till att samarbeta med andra. En nollvision i sjukvården borde vara lika självklar som en nollvision i trafiken. Socialstyrelsen tittade på detta 2007. Om man översätter det till nationell nivå skulle det vara 3 000 döda och 105 000 vårdskador per år. Det är först och främst fråga om mänskligt lidande, men det handlar också om miljardkostnader för sjukvården, pengar som kunde användas mycket bättre. Regeringen har tagit olika initiativ i patientsäkerhetsarbetet, men vi är fortfarande långt från en nollvision. Jag vill ta två exempel som är väldigt aktuella. Ni har väl läst i DN och hört om smutsiga sjukhus. Sänkningen av de vårdrelaterade infektionerna har planat ut. Man har fokuserat på vårdhygien för personalen, men man har missat detta med städning. Det säger man själv också. Man har upphandlat städning. Jag skulle tro att det oftast har skett till alldeles för låga priser. Det har man gjort i stället för att anställa egna lokalvårdare som blir en del i avdelningens team och i hygienarbetet och är kvar på samma arbetsplats och kan känna yrkesstolthet. Det andra exemplet jag vill ta är Skånes sjukvård. Skåne har som bekant en stor kris i sin sjukvård. Man har underskott på 740 miljoner varav 500 är på Skånes universitetssjukhus. S ville höja skatten med 60 öre när man nu diskuterade budgeten och vi med 75 öre. Men femklövern med de borgerliga och Miljöpartiet säger nej. Man kommer alltså att få det ännu värre nästa år. Överläkare och enhetschefer på onkologen har gått ut i Sydsvenskan och talat om de stora konsekvenserna och riskerna för patientsäkerhet inom cancersjukvården. I stället för en nedskärningsdebatt blev det en debatt om man har rätt som anställd att gå ut och kritisera en politisk ledning när man ser konsekvenserna. Jag tycker att det är viktigt att vi inte har tysta arbetsplatser. Det är fem dödsfall som har satts i samband med bristen på vårdplatser. Några av dem har gällt svårt sjuka barn. De har inte hamnat på den vårdavdelning som har spetskompetens utan på andra. Det reser frågan om att en dålig ekonomi för landstingen påverkar patientsäkerheten. Precis som de borgerliga partierna och i det här fallet Miljöpartiet i Skåne säger nej till att skjuta till mer pengar till hälso- och sjukvården räknar inte heller inte regeringen upp för pris- och lönehöjningar. Det gör vi i Vänsterpartiet på statsbidragen. Det skulle ge 2 ½ miljard mer till kommuner och landsting. Vi har också en vårdplatsmiljard för att se till att det blir mer vårdplatser. Det är brist på dem. Herr talman! Kvinnojourerna gör ett jättejobb. Det är tusentals kvinnor som jobbar. Några är anställda, men de allra flesta jobbar ideellt. De får också slita, fundera och hela tiden vara oroliga för om de ska kunna fortsätta sitt viktiga jobb att hjälpa kvinnor som är utsatta för våld och misshandel. Det beror på att kvinnojourerna väldigt ofta har en osäker ekonomi. Här borde det finnas en annan lösning och en långsiktig satsning på ekonomin för kvinnojourerna. Vi i Vänsterpartiet har 200 miljoner i vår budget för detta. Äldreomsorgen tillhör de områden där vi gör stora satsningar från Vänsterpartiet. Jag tror att vi alla är medvetna om att det är för lite personal och resurser på äldreboenden. Vi har dessutom fattat gemensamma beslut om förordningar om ökad bemanning. Vi vet att man på hemtjänsten stressar omkring. Men det har inte skickats med några pengar. Från Vänsterpartiet har vi i budgeten för nästa år satsat 2 miljarder. Det är 1 miljard för mer personal inom demenssjukvården och 1 miljard för egen tid inom resten av äldreboendena. De pengarna behövs. Personalen går på knäna. Man får inte tillräckligt bra insatser från äldreomsorgen på flera håll. Det gäller speciellt inte det som handlar om sociala aktiviteter och individuella insatser efter de önskemål och behov som varje äldre människa har. Jag återkommer i en replik till åtstramningens pris. Som sades tidigare ligger en proposition om personlig assistans i budgeten, och det får konsekvenser. Vi får mindre tid att debattera den. Men den viktigaste konsekvensen gäller de yrkanden och förslag på förändringar som vi i oppositionen har lagt fram. Vi får inte lyfta de viktigaste av dem till omröstning i kammaren. Om man gör en sådan utredning är det självklarhet för Vänsterpartiet att funktionshindersorganisationerna måste få vara med ordentligt. Det har de inte fått. Det är de tydligt talat om. Det har varit väldigt kort remisstid. I april gick remisstiden ut, och svisch i samband med budgeten presenterade man förslaget. Det är en väldig skillnad. Det kommer aldrig ett förslag om att bristande tillgänglighet ska bli en diskrimineringsgrund. Man har väntat 755 dagar på det sedan remisstiden gick ut. För oss är den största invändningen att assistentanordnarna ska bli skyldiga att rapportera olika förändringar eller om människor inte använder sin assistans på rätt sätt. De kan annars bli betalningsskyldiga. Det gör att man går ifrån principen att det är mellan myndigheten och assistansanvändaren som assistansen ska diskuteras. Det påverkar också relationen och förtroendet mellan den personiga assistenten och den som ska ha assistansen. Detta hade vi velat rösta nej till. Det kan vi inte göra nu. Vi är också djupt oroliga över att allt fler har förlorat assistansen på grund av de ändrade bedömningarna av grundläggande behov. Där behövs ett förtydligande av lagstiftningen. Assistansen är en av de viktigaste jämlikhetsreformerna. Tusentals människor har fått en möjlighet att leva ett liv som andra och leva ett självständigt liv.

anf.139 Anders W Jonsson (C):

Herr talman! Centerpartiet och övriga allianspartier tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisningar och begärda bemyndiganden avseende utgiftsområde 9. Vi yrkar också bifall till utskottets förslag avseende övriga delar av betänkandet SoU1 och avslag på samtliga reservationer. Herr talman! När utskottet varje år debatterar sin del av budgeten får vi ett väldigt bra tillfälle att utifrån ekonomin stämma av vad som hänt på området social omsorg, hälso- och sjukvård. Det har nu gått sex år sedan Alliansen tog över ansvaret för att ta fram statens budget. Det blir då rätt intressant att göra en jämförelse för att se vad som hänt under mer än ett halvt decennium. Bara genom att jämföra vad som står i den första tabellen i betänkandet, Anslagsbelopp, ser man vilka stora förändringar som faktiskt skett. Den totala volymen för vårt utgiftsområde har ökat från 47 miljarder i budgeten 2006, det vill säga Vänsterpartiets, Miljöpartiets och Socialdemokraternas sista budget, till 62 miljarder i den budget som vi i dag debatterar. Det är en ökning med 15 miljarder eller dryga 30 procent. Eftersom det är kommuner och landsting som står för huvuddelen av produktionen av välfärdstjänsterna bör man också titta på hur utvecklingen av det generella statsbidraget har skett. Även här har det från 2006 till 2011 skett en ökning från 50 miljarder till 75 miljarder. Vi vet alla om de stora behov som finns inom denna sektor. Vi är inte nöjda. Men allt tal om att kraftiga nedskärningar har skett är helt felaktigt. Det framgår för var och en som sätter sig ned och läser statens budget. Den enskilda post som har ökat mest är assistansersättningen. Den uppgick 2006 till 14,5 miljarder. Men i årets budget är det inte mindre än dryga 22 miljarder kronor. När man talar om nedskärningar av assistansen är det i själva verket en 50-procentig ökning av satsade medel. Därtill är Sverige ett av de länder som per capita lägger absolut mest pengar på att ge människor med funktionsnedsättning förutsättningar för ett gott liv. För oss i Centerpartiet och även för alliansregeringen är det viktigt att ge de funktionsnedsatta bra möjligheter att leva ett liv som andra. Då är assistansreformen något av det absolut viktigaste. Orsaken till att vi så starkt slår vakt om assistansreformen är att den totalt förändrat livet för människor med svåra funktionsnedsättningar. Men det finns också en annan anledning. Assistansreformen var tillsammans med friskolereformen de två första stora frihetsreformerna i detta land. Det var reformer som satte stopp för offentligt monopol. Innan assistansreformen, mina vänner, hade vi ett kommunalt monopol att ge funktionsnedsatta den hjälp de behövde. Det var bara kommunerna som fick erbjuda assistans. Assistansreformen gav alla de berörda rätten att själva bestämma vem som skulle ge assistans. Skulle det vara den kommunala assistansen, en egen anställd assistent, ett kooperativ eller rent av ett privat vinstdrivande företag? Den öppnade för entreprenörer att erbjuda assistanstjänster. Herr talman! Skulle den reformen ha genomförts i dag skulle den säkert av Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ha beskrivits som en tvångsprivatisering. Privatisering har också blivit konsekvensen under de snart två decennier som reformen har varit i kraft. Men det är inte på grund av att staten har beslutat så. Det är på grund av att de enskilda individerna i ökad utsträckning väljer privata alternativ. Efter friskolereformen och assistansreformen, som kom under den borgerliga Bildtregeringens tid, hände inte mycket på det här området förrän efter 2006. Nu omfattas både förskola och primärvård av samma princip: den enskildes rätt att själv bestämma. LOV har också gett många kommuner möjligheten att ge de äldre samma rätt att själva bestämma. Fortfarande är det så att en tredjedel av landets kommuner vägrar myndigförklara de äldre. Det måste bli slut med det förmynderiet mot de äldre. I årets budget klargörs därför att regeringen tänker utreda möjligheten att ge de äldre rätt att - oavsett vilken kommun man bor i - välja vem man vill ha hemtjänst från: kommunens hemtjänst, ett kooperativt bolag eller ett privat aktiebolag. Herr talman! Vi har under de senaste två åren fått all anledning att känna oro för assistansreformen. Anledningen är förstås vad vi har kunnat läsa om fusk och bedrägeri. Det är svårt att få någon klar bild av omfattningen. Men det urholkar helt klart människors förtroende när man till exempel får läsa att en enskild person i Sundsvall kan ha lurat till sig så mycket som 20 miljoner kronor eller när en man som påståtts ha varit rullstolsbunden och helt beroende av personlig assistans plötsligt dansade runt med Lisebergskaninen. När de bedrägerierna uppdagades tillsatte regeringen så snabbt som möjligt en utredning för att ta fram förslag på hur man skulle sätta stopp för bedrägerier. Efter en remissomgång har nu regeringen valt att gå fram med de förslagen. Regeringen har valt att lägga in detta som en del i budgetpropositionen av två skäl. För det första är det viktigt att så snabbt som möjligt täta hålen och därmed förhindra ytterligare bedrägerier. Pengar avsedda för stöd åt funktionsnedsatta ska inte hamna i kriminella händer. För det andra är förslagen budgetpåverkande, och då ska de om möjligt hanteras tillsammans med budgeten. Det förslag som har varit mest omdebatterat handlar om att Försäkringskassan, kommunen och Socialstyrelsen ska kunna göra hembesök hos den som har närstående som personliga assistenter. Om besök förhindras vid upprepade tillfällen utan rimlig förklaring ska assistansersättningen kunna dras in. Möjligheten att göra hembesök finns redan i dag som en del av socialförsäkringsbalken. Möjligheten att dra in förmåner finns också. Men regeringen väljer nu att precisera att så ska kunna ske om hembesök förhindras. Jag tycker att det är en rimlig förändring. Det har tyvärr visat sig att flera av fallen med fusk och bedrägerier har förekommit i situationer när de anhöriga har varit personliga assistenter. Det finns också flera exempel där den funktionsnedsatta har varit utsatt för grav vanvård. För mig är det självklart att nära anhöriga i de allra flesta fall fungerar alldeles utmärkt som personliga assistenter. Men bedrägerier måste stoppas. De förslag som regeringen slutligen landat på tycker jag är en rimlig avvägning. Frånsett kraftigt ökade kostnader för assistans finns det även andra områden i årets budget som visar en mycket tydlig skillnad mot hur det var 2006. Stödet till tandvård har fördubblats. Stödet till psykiatri har permanentats på en nivå som är nästan det dubbla mot vad det var 2006. Men de riktigt stora skillnaderna finns inte i budgeten utan kanske i människors verklighet. Det är, herr talman, lättare att få vård. Vi har fritt vårdval i primärvården, vilket är en framgång. Vi ser hur patientnöjdheten i svensk primärvård ökar för varje år. Det är också glädjande att se de framsteg som görs inom cancersjukvården och i vården för de mest sjuka äldre. Mot en samlad allians står nu fyra oppositionspartier som spretar mer än någonsin. Vänsterpartiet ser som sin viktigaste fråga att rycka undan fötterna för de mer än 10 000 företag som i dag jobbar inom välfärdssektorn genom att förbjuda vinst. Socialdemokraterna slåss för att inte alla äldre ska få rätt att bestämma själva utan att makten ska ligga hos kommunpolitikerna. Miljöpartiet slutligen tycker att det viktigaste nog är att ta bort kömiljarden, som på ett radikalt sätt har minskat väntetiderna i svensk sjukvård. Herr talman! För de flesta människor är sjukvården och äldreomsorgen några av de absolut viktigaste områdena. För Centerpartiets del kan vi genom samarbetet i Alliansen visa mycket tydliga resultat inte minst i årets budget. Vi kommer också inför valet att redovisa en gemensam vision tillsammans för hur välfärden fortsatt ska kunna utvecklas positivt. (Applåder)

anf.140 Lena Hallengren (S):

Herr talman! Jag lyssnade till socialutskottets ordförande. Även om han inledde med att säga att han inte nöjd med allt är det svårt att inte tycka att det som genomsyrade hela anförandet var att det mesta nästan än gjort. Då är frågan hur mycket som återstår eller om det kanske börjar bli dags att lämna över till dem som har idéer och kraft för framtiden. Jag undrar hur Anders W Jonsson ser på det faktum att vi ser att kömiljard, fri etablering och ersättningssystem styr bort från vård efter behov. Jag underströk i mitt anförande att det finns absoluta fördelar med både vårdgaranti och kömiljard men att det också finns uppenbara brister. Jag blir lite ledsen när jag aldrig uppfattar någon alliansföreträdare som kan se någon baksida, för de finns ju. Det är inte jag själv som hittar på det, utan det är ledningen för Läkarförbundet och Socialstyrelsen - det går att hitta ganska många som ser det och många patienter som upplever det i sin vardag. Det bekymrar mig om inte Alliansen ser denna baksida och är beredd att göra något. I stället skruvar man lite hårdare i kömiljarden och hävdar envist att vårdgarantin är det allra bästa vi kan göra och att ersättningssystemen är något för landstingen att hantera. Det är min ena fråga. Hur ser du alltså på vård efter behov? Tänker ni ändra något? Så till min andra fråga. Tunga centerföreträdare, såsom Roland Åkesson i Mönsterås, som är en av de kommuner där ni gör era allra bästa val, är mycket kritisk till det faktum att regeringen har förslag på att göra lagen om valfrihet obligatorisk. Han tycker att det borde vara en fråga som kommunerna själva får avgöra. Jag vill därför fråga Anders W Jonsson om det verkligen är Anders W Jonssons och Centerpartiets uppfattning att lagen ska göras obligatorisk. Innefattar det i så fall även särskilda boenden?

anf.141 Anders W Jonsson (C):

Herr talman! Det är min bestämda uppfattning att vi har stora problem i den svenska sjukvården, inte minst i form av den bristande jämlikheten. Så har det varit under lång tid. OECD gjorde en stor, jämförande studie runt 2005. Den visade att Sverige tillsammans med Portugal var de länder näst USA förstås som hade den mest ojämlika fördelningen av specialistbesök bland befolkningen. Den viktigaste orsaken till att det är så är de långa köer som vi hade i den svenska sjukvården. Oavsett om det handlar om brödköer i Leningrad eller vårdköer i Östersund kan de som har antingen kontanter eller kontakter alltid ta sig fram i systemet. De som drabbas av kösystemet är den ensamstående mamman med en treåring som tillbringar hela dagen med att ringa och försöka få en tid på primärvården där hon bor. Att få bort köer och se till att öka tillgängligheten är kanske en av de absolut viktigaste metoder vi har för att öka jämlikheten i vården. Men jag delar helt Lena Hallengrens bedömning att vi har stora problem med klyftorna i den svenska vården, inte bara regionalt mellan olika sjukhus i form av kvalitet utan också i vårdkonsumtionen hos olika grupper och inte minst i hur folkhälsan ser ut om man jämför olika grupper. Det är ett stort problem. Men vi har metoderna för hur man ska hantera det. Metoderna saknas helt på vänstersidan, för detta fanns faktiskt redan 2005. Att alla äldre i hela Sverige ska ha rätt att bestämma vem som kommer hem och erbjuder hemtjänst är ett ställningstagande som två centerstämmor i rad har gjort, senast när vi hade centerstämma i Åre. Centerpartiets position i den frågan är solklar. De äldres rätt att bestämma går före kommunpolitikernas rätt att styra och ställa.

anf.142 Lena Hallengren (S):

Herr talman! Då vill jag fråga Anders W Jonsson om en obligatorisk LOV också ska omfatta särskilda boenden. Min andra fråga är: Om det är genom kömiljarden vi ska möta ojämlikheten i vården, förstår jag då Anders W Jonsson rätt i att vi ska skruva ytterligare i kömiljarden, att det är lösningen? Eller vilka ytterligare förslag ser Anders W Jonsson för att öka jämlikheten i vården? Vi beskriver tydligt i vår kommittémotion hur viktigt det är att till exempel ha ersättningssystem som styr efter vårdtyngd. Där finns mycket att lära. Alla landsting har - oavsett hur många privata aktörer man har - någon form av ersättningssystem, eftersom resurserna ska fördelas på något sätt. Det finns säkert 21 olika varianter, eftersom vi har 21 olika landsting och regioner. Men vad jag känner till finns det inget nationellt initiativ för att lära mer om de ersättningssystemen, för att se till att hitta de bästa metoderna. Poängen är ju inte att några gör det bra och några gör det dåligt, utan där det fungerar allra bäst borde tas som best practice att jobba vidare med. Att styra resurser efter vårdtyngd blir jag besviken om jag inte får höra att vi borde göra. Jag ser lite för många exempel - medialt, hos organisationer, hos patienter och hos professionen - som säger att resurserna i dag inte styrs efter behov. Resurserna styrs inte på annat sätt än genom politiska beslut. Frågan är alltså: Finns det något nationellt ansvar för att styra resurser efter behov i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen? Är svaret att vi ska skruva hårdare i kömiljarden, eller finns det andra förslag som ska leda till en mer jämlik vård? Omfattar obligatorisk LOV särskilda boenden?

anf.143 Anders W Jonsson (C):

Herr talman! LOV ska i första hand gälla hemtjänsten, inte de särskilda boendena. Orsaken till det är att Lena Hallengren har partikamrater, exempelvis arbetarekommunens ordförande i Sandviken, som tydligt säger att de gamla bara skulle bli förvirrade om de skulle behöva fatta dessa beslut. Hon har partikamrater uppe i Boden, där 40 procent har valt hemtjänst från ett av de sju små privata företagen, som nu säger att detta är ett nyliberalt experiment som ska rivas upp och att kommunen ska bestämma. Det har i Boden lett till de näst största demonstrationerna i kommunens historia. De största var när man skulle lägga ned sjukhuset. När det gäller ojämlikheten i den svenska sjukvården är frågan om tillgänglighet den absolut viktigaste. Det finns det flera studier som visar. Men det är självklart inte hela metoden hur man kan lösa det problemet. Problemet är betydligt större, men om vi ser till att ha en hög tillgänglighet har även människor som lever utsatta en chans att komma fram och få den vård de behöver. Det finns flera andra metoder som man också kan och bör använda. En av de viktigaste gäller hur vi har kommit till rätta med de stora könsskillnader vi tidigare hade i svensk sjukvård. Det fick man upp ögonen för på 1990-talet, och ett av de verksammaste instrumenten där var att vi faktiskt uppmärksammade att det var stora skillnader i den vård män och kvinnor fick. Vi började mäta det och uppmärksamma det. Den metoden kommer också att kunna fungera väldigt bra när det gäller klyftorna i sjukvården. En annan metod är den som Lena Hallengren pekar på, alltså att använda de skarpa instrument vi har i form av ersättningssystem. Där finns det flera landsting och regioner som provar sig fram. Där har regeringen sagt att vi vill stödja den utvecklingen genom den särskilde samordnare vi har tillsatt och genom de stimulansbidrag regeringen har infört för att utveckla vårdvalet i specialistsjukvården. Det finns alltså många andra vägar att följa, och det ska vi göra.

anf.144 Agneta Luttropp (MP):

Herr talman! Det var intressant att höra Anders W Jonsson tala om reformen när det gäller assistans. Då är en oundviklig fråga om Anders W Jonsson tror att den här reformen genomfördes för anordnarnas skull. Han talade ju så mycket just om det. För Miljöpartiet är det en förbättrad livskvalitet och vardag med delaktighet och aktivt liv som är det viktigaste. Jag skulle inte vilja fokusera på anordnarna utan på dem som faktiskt behöver anordnarna, och det var för övrigt en enig riksdag som fattade beslutet om att man skulle få välja. Jag tycker att det är självklart att de som är i behov av assistans ska välja själva, men det var inte därför reformen kom till. På Anders W Jonsson låter det dock som om det var därför. Min fråga är alltså helt enkelt: Tror Anders W Jonsson inte på de rop som kommer från handikapporganisationerna? Där berättar man entydigt om de försämringar som har blivit sedan 2009 och om hur orolig man är inför det lagförslag som nu är aktuellt. Ska man inte alls ta dem det främst gäller på allvar?

anf.145 Anders W Jonsson (C):

Herr talman! Självklart genomfördes inte assistansreformen för att gynna de företag som ville erbjuda privat assistans. Reformen genomfördes för att ge ett bra liv åt människor med svåra funktionsnedsättningar. En central del i reformen var dock att vi inte skulle ta ställning till om katten var svart eller vit, om det var privata företag eller kommunala, utan vi skulle ge hela makten till den som hade rätt till assistans. Det visar sig nu att för varje år som går är det fler och fler av de assistansberättigade som väljer företag, antingen kooperativa eller vinstgivande. När man som jag gjorde jämför den diskussionen med dagens debatt om att införa samma system i hemtjänsten kan man se att det nu plötsligt kommer skarpa rop om att detta är en tvångsprivatisering. Jag kan inte se skillnaden. Den assistansberättigade ska ha den självklara rätten att bestämma själv, och då ska också den gamla ha den självklara rätten att bestämma om man vill ha en privat hemtjänstfirma, en kooperativ firma eller den kommunala hemtjänsten. Det är exakt samma princip: Människan ska bestämma själv. Assistansreformen har lett till att det är en kraftig ökning av antalet kronor som staten faktiskt satsar på detta om man jämför 2006 och 2012. Det är alltså en ökning från 14 miljarder till 22 miljarder. Vi har också nåtts av oroväckande signaler från många assistansberättigade om de tvåårsomprövningar som Försäkringskassan nu genomför. Det är också därför vi har gett myndigheten i uppdrag att se över det här och se vad som faktiskt händer. Vi får signaler från många som är oroade över att man har fått antalet timmar minskat, men samtidigt ser vi att det totala antalet timmar ökar, att den totala kostnaden ökar och att dessutom antalet individer som är berättigade till assistans enligt reformen ökar. Vi måste få ett bättre underlag.

anf.146 Agneta Luttropp (MP):

Herr talman! Svaret handlar fortfarande mycket mer om anordnarna än om dem som är beroende av assistans. Det är en intressant iakttagelse. Det vore dock spännande att se lite perspektiv på det här. I februari 2012 var det nio domar om bedrägeri med assistansreformen. Det är ingen som på något sätt bejakar sådana bedrägerier och sådan kriminalitet. Vi tycker dock att det är alldeles fel sätt att komma åt den. Det var alltså nio domar som hade med assistans att göra i februari 2012. Brotten mot reglerna om tillfällig föräldrapenning var samtidigt 2 088 till antalet, men dem pratar vi inte om här eller lägger till grund för regelförändringar. Det verkar som om det är assistansreformen i dess helhet som man vill åt. Det är det som jag tycker är mest oroväckande. Sedan vet jag att pilarna går åt det hållet, men vi vet också att det är fler som får assistans. Det ökar mycket på barnsidan. Det ökar också mycket för personer som är över 65 år. Det är inte konstigt. Men samtidigt är det väldigt många som oroar sig och som har rätt att oroa sig eftersom de har sett verkligheten med att deras assistanstimmar har försvunnit. Det är inte bara löst prat utan deras vardag.

anf.147 Anders W Jonsson (C):

Herr talman! Jag får återigen upprepa att vi i Alliansen tar de signaler på största allvar som vi får från assistansberättigade som vid Försäkringskassans tvåårsprövningar har fått antalet timmar reducerade. Samtidigt ser vi att det totala antalet timmar faktiskt ökar. Det gör också det totala antalet timmar per berättigad. Det gör att vi måste ha ett bättre beslutsunderlag. Därför har också ett enigt utskott bett Inspektionen för socialförsäkringen via regeringen att ta fram ett underlag, så att vi vet vad det i själva verket är som händer. Det oroar mig lite att Agneta Luttropp och Miljöpartiet inte tar på stort allvar de rapporter vi får om bedrägerier och om ren vanvård. I den utredning som ligger till grund för det här förslaget finns beskrivet hur en svårt funktionsnedsatt man vårdas av assistenter som råkar vara hans hustru, som har grava alkoholproblem, och hans son, som har exakt samma problem. Grannarna slår larm om vanvård, men ingen tillåts komma hem och se vad som faktiskt händer. Nu öppnar vi för Socialstyrelsen att kunna göra inspektioner i de lägena, också för att se vad det är för vård som ges inom hemmets fyra väggar. Detta handlar både om att komma åt bedrägerier och fusk och om att det i de här lägena, när grannar och anhöriga slår larm om att det bedrivs vanvård och att det är nära anhöriga med egna stora problem som står för den vanvården, så ska Socialstyrelsen kunna göra inspektioner. Bedrägerier och vanvård är något som vi måste ta på största allvar.

anf.148 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Med tanke på att det i direktiven till LOV-utredningen står att man ska titta på särskilda boenden tycker jag att det är väldigt bra att Centerpartiet har tagit ställning till att de inte ska beröras. Då vet vi det. Det var ett tydligt besked från Anders W Jonsson, tyckte jag. Det var en enig riksdag som antog personlig assistans-reformen. Det är väldigt demagogiskt att låtsas som att Vänsterpartiet, Miljöpartiet och andra i dag inte skulle ställa sig bakom den. Det är självklart. Vi var med och antog den, och vi försvarar den. Däremot är jag orolig för att Anders W Jonsson jämför på något sätt. En del har fått mer assistans för att de faktiskt behöver det. Andra har på grund av den dom som liksom innebär en avsmalning av hur man bedömer grundläggande behov förlorat sin assistans. De får det ju inte bättre för att några andra får lite mer assistans. Jag vill bara påminna om att Vänsterpartiet drev frågan och reserverade sig för att man skulle tydliggöra en lagändring på det här området. Jag tycker också att det är bra om Socialstyrelsen får göra en tillsyn. Det bör de också göra, tycker jag, när det gäller den personliga assistansen. Men den allra viktigaste frågan, som funktionshindersrörelsen tog upp när de var i utskottet, var inte den, utan den gällde det här med uppgiftslämnandet från assistansanordnarna, om assistansen används fel av assistansanvändaren. Det är alla funktionshindersorganisationer överens om. Det har Anders W Jonsson undvikit att ta upp här. Man säger att integriteten, självbestämmandet och ansvaret för hur assistansen används bör ligga hos assistansanvändaren. Det ska inte anordnaren få incitament till att försöka hålla koll på. Man ska inte använda den personliga assistansen för att hålla koll på det. Därför är det väldigt synd att vi inte kan rösta om den frågan. Det är den fråga som funktionshindersrörelsen vill ha bort.

anf.149 Anders W Jonsson (C):

Herr talman! Det är tre frågor som Eva Olofsson ställer. När det gäller utredningsdirektiven är det väldigt klart att utredaren ska titta på för- och nackdelar med att göra LOV obligatoriskt i samtliga kommuner i fråga om äldreomsorgen. Här finns ett antal aspekter som utredaren kommer att överväga. Jag hoppas att utredaren kommer fram till att det vad det gäller hemtjänst är självklart. Där ska det gälla i hela landet. Men vad det gäller de särskilda boendena finns det helt andra problem. Där är det inte lika enkelt. Sedan gäller det tvåårsomprövningarna av assistans. Det ligger i sakens natur att gör man en omprövning av ett tidigare beslut kommer det att leda till att ett antal får fler timmar. Men konsekvensen kommer också att vara att det är ett antal som får färre timmar. Det vi, via regeringen, nu har bett Inspektionen för socialförsäkringen att titta på är vad det är för förändring som har skett. Är det här ett resultat av den dom i Regeringsrätten som finns, eller är det någonting annat? Men innan vi har bilden klar för oss kan vi inte reagera bara utifrån de samtal och de kontakter som vi alla har med människor som beskriver en svårighet. Sedan var det den förändring som jag inte nämnde vad det gäller att bekämpa assistansbedrägerier. Det handlar om att assistanspersonalen ska ha en skyldighet att anmäla i ett läge när det har skett stora förändringar av assistansbehovet eller assistansen används på ett annat sätt. Den förändringen är föranledd av mannen som dansade med Lisebergskaninen. I det fallet var det en man som hade blivit beviljad assistans utifrån att han var helt rullstolsbunden. Men assistenterna visste förstås om att det inte var så. Han kunde till och med dansa med en kanin på Liseberg. Jag tycker att det är rimligt att de assistenterna ska ha en skyldighet att rapportera att det är någonting som på ett allvarligt sätt inte stämmer med det beslut som har tagits. Det kravet ska man kunna ställa på dem som jobbar i assistansen.

anf.150 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Det är väldigt typiskt att du tar ett så drastiskt exempel. Självklart är alla partier i riksdagen emot fusk, bedrägeri och kriminalitet. Jag tycker också att det är oerhört viktigt. Det är därför som jag tycker att Socialstyrelsen ska få göra tillsyn. Det handlar om att se till att människor får den hjälp de ska ha. Men det behöver inte handla om så grava exempel. Det kan handla om andra exempel. Man kan känna att den personliga assistenten ska rapportera om ens privatliv till assistansanordnaren. Man ska fundera på när det här kan infinna sig eller inte. Det handlar om förtroendet. Man är så beroende av en personlig assistent. Det handlar om integriteten. Den personliga assistenten vet i princip allt om ens liv. Det är det här förtroendet som man är inne och pillar på. Det är det man vill komma åt. Det andra kan man komma åt till exempel genom att göra bättre utredningar, genom att se till att man får läkarintyg och annat på ett annat sätt. Det går att komma åt det på andra sätt. Jag tycker inte att det räcker att hänvisa till mannen som dansade med kaninen i den här frågan. Jag är ganska säker på att alla de som sköter den här assistansen på ett riktigt sätt och alla de som företräder dem inte heller tycker det. Sedan skulle jag vilja fråga Anders W Jonsson om det här med vård till alla människor, till papperslösa och asylsökande, vård som inte kan anstå. Tycker du att det är ett rimligt begrepp och ett bra begrepp och ett begrepp som är enkelt för dem som det handlar om? Är det ett begrepp som går att använda av dem i hälso- och sjukvården som ska ställning till detta? Är det inte svårt att bedöma ibland om tidiga insatser hade varit både humanare och billigare? Vad tycker du om den här frågan? Ska inte alla ha samma rätt till hälso- och sjukvård i Sverige?

anf.151 Anders W Jonsson (C):

Herr talman! Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi ser till att vi har verksamma instrument så att vi kan bekämpa bedrägerier. Nu läggs ansvaret på den som arbetar som assistent att rapportera i ett läge där det är stora förändringar i förhållande till de ansökningar som har gjorts. Fallet med mannen som dansade med Lisebergskaninen är uppenbart. I Eva Olofssons värld ska alltså de som arbetar med assistans åt den mannen över huvud taget inte ha någon skyldighet att informera Försäkringskassan om att det pågår grova bedrägerier. Jag tycker att det är rimligt att det ansvaret läggs på dem som arbetar i assistansen. Det handlar inte om det som lite grann har målats upp i debatten, att de ska bli spioner hemma och berätta minsta lilla detalj som händer. Det här handlar om avgörande skillnader. Och det är klart att detta också är någonting som regeringen kommer att följa noga. Sedan är jag väldigt glad, herr talman, över att Eva Olofsson tar upp frågan om att vi i Sverige äntligen ska kunna ge vård till dem som befinner sig i landet som gömda eller papperslösa. Det här är en fråga som har varit en skamfläck för Sverige under ett stort antal år. Jag har varit personligt engagerad i den. Vi har haft stora diskussioner inom mitt parti. När vi nu lyckas komma överens på så sätt att vi faktiskt kan lägga fram en proposition här i riksdagen ser jag det som en stor seger och ett stort steg framåt. Sedan är det ingen hemlighet att jag och mitt parti tycker att vi hade kunnat gå ännu längre. Men jag är ändå oerhört nöjd över att vi faktiskt lyckades nå så här långt. Begreppet vård som inte kan anstå är ändå ett begrepp som har funnits med tidigare. Och det är ett begrepp som det i det här lagförslaget blir upp till sjukvårdspersonalen att tolka. Det är det som gör att möjligheterna finns i den enskilda situationen för läkaren eller för sjuksköterskan att säga: Det här är självklart någonting som du har rätt till.

anf.152 Saila Quicklund (M):

Herr talman! I mitt tal väljer jag att fokusera på hälso- och sjukvårdsfrågor. Margareta B Kjellin kommer senare att prata om äldrefrågor, LSS och funktionshinder. Regeringen lägger nu ännu mer fokus och resurser på att förbättra kvaliteten och tillgängligheten inom hälso- och sjukvården. Vi moderater vill ha en jämlik och rättvis vård för alla, oavsett var man bor och vem man är. Den enskildes behov ska styra vården, och kvaliteten ska vara hög inom alla områden. Vår uppgift är också att möjliggöra för människor att göra sina egna val. Regeringen har därför genomfört reformer som syftar till att öka människors inflytande i vården. Genom bland annat kömiljarden, lagen om valfrihetssystem och regeringens satsningar på patientsäkerhet har människor större möjligheter än någonsin att välja vårdgivare samtidigt som kvaliteten, jämlikheten och tillgängligheten inom vården har förbättrats avsevärt. Sedan regeringen införde vårdgarantin och kömiljarden har tillgängligheten i vården förbättrats mer än någonsin, vilket Socialstyrelsens senaste utvärdering kan påvisa. Kömiljarden har stimulerat framväxten av olika lösningar som gör att vårdkedjan blir mer effektiv. Mycket glädjande är att 2011 lyckades samtliga landsting korta sina köer till vården, och de fick därför också ta del av den kömiljard som vi har. Resultaten visar att nio av tio patienter som ringer en vårdcentral nu får samtalet besvarat samma dag. Samma patient får vänta kortare tid än en vecka för ett besök hos läkare inom primärvården. Vi ser också en liknande utveckling inom specialistvården. Där visar Socialstyrelsens utvärdering att antalet patienter som väntar på ett besök hos en specialist har minskat och att allt färre patienter tvingas vänta över 90 dagar. År 2007 var det 75 000 personer som hade väntat längre än tre månader på besök hos specialistläkare. I oktober 2011 var det bara 25 000. Två tredjedelar av den långa kön är alltså borta. Då, i oktober 2007, var det 22 000 personer, alltså var tredje patient, som hade väntat mer än tre månader på operation. Nu är det bara 7 000, eller en tiondel av patienterna. De här resultaten kommer inte av sig själva. Det är resultatet av att vi infört en vårdgaranti som stärker patientens rättigheter och resultatet av att vi införde en kömiljard som ger pengar till de landsting som kortar väntetiderna. Det är resultatet också av att vi infört valfrihet i primärvården och bejakar att landstingen samarbetar med privata vårdgivare för att fler ska komma till operationer snabbt. Tyvärr ser vi nu inriktning från oppositionen att man kraftigt vill beskära patienternas rätt att välja. För mig är det ofattbart hur vi kan hjälpa patienter genom att flytta tillbaka dem in i det gamla systemet, ett system som präglades av långa köer, sämre kvalitet, förbud mot mångfald och lägre patientinflytande. Sedan alliansregeringen tillträdde har 300 nya vårdcentraler startat. I dag är över 14 000 vårdföretag med och utvecklar Sveriges välfärd. Åtta av tio invånare i Sverige kan välja en annan vårdcentral som finns inom högst fem minuters bilväg från den närmsta. Vi ser att där det finns ett större antal utförare som patienten kan välja mellan har detta positiva effekter på köerna. För att stimulera innovationer som kan leda till bättre vård krävs att vi skapar ett vårdklimat där idéer tillåts uppstå och spridas. Genom att tillåta en mångfald av aktörer uppstår just detta. Det här är dessutom en bransch där främst kvinnor arbetar, vilket betyder att kvinnor i dag har större möjlighet att driva företag inom en bransch där de faktiskt har en gedigen erfarenhet. 73 procent av alla företag inom vårdsektorn leds av en kvinna. Men här finns nu krafter som vill begränsa kvinnors möjligheter att driva företag i en bransch där de är i majoritet. Det är ett hårt slag mot jämställdheten. Vi fortsätter att tänka framåt, och vi sätter patienten i första rummet. Det handlar om valfrihet, det handlar om konkurrens i vården som möjliggör för nya innovationer att växa fram, det handlar om patientinflytande, det handlar om jämlikhet och det handlar inte minst om kvalitet. Det här är utmaningar som vi omöjligt klarar om vi inte ser till att ambitionerna alltid är att säkerställa att vården utförs på patientens villkor. Vi kan inte stänga ute kvalificerade vårdutförare enbart utifrån principerna att det var bättre förr. För några veckor sedan deltog jag i ett seminarium om just kvalitet inom vården som anordnades av Dagens Medicin. Kvalitet i vården har blivit ett begrepp som vi ofta pratar om men inte alltid utvecklar och förklarar innebörden av. Regeringen har gett i uppdrag till Socialstyrelsen att ta fram ett antal indikatorer som mäter skillnaden i kvalitet mellan olika landsting. Indikatorerna används för att göra öppna jämförelser mellan landstingen. I år var antalet indikatorer i öppna jämförelser hela 173 stycken, jämfört med 134 stycken förra året. Öppna jämförelser tillsammans med kvalitetsregister ger ett helhetsgrepp på kvalitet inom vården och utgör en nyckel för att kunna förbättra sjukvården i hela landet. Vem som helst kan ta del av dessa jämförelser. Aldrig tidigare har vården varit så öppen för insyn. Aldrig tidigare har vi haft så systematiska kvalitetsmätningar i vården. I kvalitetsaspekten ingår också patientsäkerheten. Riksdagen beslutade därför om en ny patientsäkerhetslagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 2011, vilken syftar till att skapa en säkrare vård. Ett komplement till de öppna jämförelserna är bland annat den nationella patientenkäten som fäster tydligt fokus på patientens erfarenheter av vården. Enkäten visar att patienternas förtroende för vården är fortsatt väldigt högt. Den senaste patientenkäten visar att 16 av de 20 vårdcentraler som patienterna rankat bäst är drivna i privat regi. En annan undersökning som gjorts av Demoskop visar att 92 procent av svenska folket vill ha valfrihet i vården. Att driva tillbaka den utveckling som skett inom vården vore därför inte bara en stor förlust för patienten utan rent av odemokratiskt. Herr talman! Vi lever i en tid där vi blir allt friskare och lever längre, vilket är positivt, men samtidigt måste vi ödmjukt konstatera att stora utmaningar kvarstår som följer med denna utveckling. Regeringen har lagt grunden för ett historiskt förbättringsarbete inom svensk hälso- och sjukvård. Låt oss vara stolta över det arbetet, men låt oss också visa att vi vågar möta kommande utmaningar inom vården med innovationskraft, valfrihet och patientinflytande - inte genom starka monopol och politiska pekpinnar. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder)

anf.153 Lena Hallengren (S):

Herr talman! Välkommen till budgetdebatten, Saila! Saila Quicklund inledde med att säga att en rättvis och jämlik vård var väldigt viktigt och grundläggande. Hälso- och sjukvårdslagen säger att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården och att man ska ge vård efter behov. Om Saila Quicklund tar del av utvärderingar från Socialstyrelsen, Läkarförbundets ledning och en del andra som beskriver effekterna av kömiljard, vårdgarantier och andra insatser, som jag mycket tydligt betonade har både för- och nackdelar, hur ser hon då på det faktum att landsting faktiskt prioriterar förstabesöket snarare än återbesöket och kronikerna? Hur ser Saila Quicklund på det faktum att man i Stockholms läns landsting har någonting som heter vårdval gynekologi där man ersätter alla lika mycket, vilket får konsekvensen att det saknas gynekologmottagningar med kvinnliga gynekologer i en ganska stor del av ett väldigt stort landsting? Jag har själv väldigt svårt att tycka att det är vård efter behov. Jag har väldigt svårt att tycka att de här exemplen visar att de som har det största behovet får företräde till vården. Eftersom jag inte har lyckats hitta några förslag i budgeten som handlar om hur man ska ge en mer jämlik vård så undrar jag: Vilka förslag är det som ger en mer jämlik vård och som ser till att de med de största behoven får företräde? Det är min ena fråga. Den andra frågan rör vid samma ämne, och det handlar om det beslut som fattades ganska snart efter regeringsskiftet 2006, nämligen att det skulle vara möjligt att blanda privat och offentligt finansierad vård. Det vill säga, den som har en privat sjukvårdsförsäkring skulle, väldigt uttalat, ha möjlighet att gå före vid både primärvård och privatiserad specialistvård. Varför är det så viktigt att patienter med privata sjukvårdsförsäkringar får gå före i den offentligt finansierade vården?

anf.154 Saila Quicklund (M):

Herr talman! Regeringen har en samlad strategi för jämlik vård där kvalitet, tillgänglighet, delaktighet och inflytande ska spela en stor roll. En jämlik vård får inte vara beroende av ålder, sexuell läggning, bostadsort, utbildning och så vidare, och det regeringen har gjort just för att nå goda resultat när det gäller jämlik vård är bland annat de öppna jämförelserna som har en väldigt stor betydelse, kvalitetsregister, nationella enkäter och e-hälsoverktyg. Socialdepartementet kommer också att åka ut på en turné och besöka alla landsting för att lyssna in nuläget. Det är oerhört viktigt att den jämlika vården finns och att vi jobbar för den, och jag tycker att regeringens insatser går i helt rätt riktning. Sedan ställde du en fråga om privata sjukförsäkringar. De privata sjukförsäkringarna steg i antal under er tid på grund av just de långa köerna till vården, med mycket lidande, väntetider och frustration hos människor som tyckte att det var helt nödvändigt att ta de här försäkringarna. I dag tittar vi på siffror från både 2011 och 2012 och ser att antalet försäkringar har minskat. Det är en direkt effekt av de insatser vi har med kömiljarden, valfrihet och så vidare. Människor får nu vård betydligt snabbare. Det finns ingen anledning att ta de här försäkringarna. Den vård vi har ska vara offentligt finansierad, och jag tycker att vi nu går i helt rätt riktning ur den här aspekten.

anf.155 Lena Hallengren (S):

Herr talman! Jag måste ändå få ställa frågan en gång till. Varför är det så viktigt att blanda privat och offentligt finansierad vård? Varför är det så viktigt att den som har privat sjukvårdsförsäkring har möjlighet att gå före i offentligt finansierad vård? Antingen tycker man att det är vård efter behov och att det inte ska vara möjligt att köpa sig före i kön eller också tycker man inte det. Det är ganska svårt att ha båda ståndpunkterna samtidigt. Ni fattade beslutet i kammaren strax efter valet 2006 att medvetet ändra lagstiftningen för att göra det möjligt att låta människor med en privat sjukvårdsförsäkring gå före i offentligt finansierad men privat driven vård. Min andra fråga är fortfarande, för jag är inte riktigt nöjd med svaret när det gäller den jämlika vården: Ser Saila Quicklund något problem med kömiljardens konstruktion? Jag vill understryka för tror jag femte gången från talarstolen att den har absoluta fördelar. Jag vill också understryka att vårdgarantin infördes under en socialdemokratisk regering, så vi har liksom ett lite delat ansvar för att utvecklingen har vridits och vänts. Landstingen är också både röda och blå, och man arbetar rätt olika. Jag kan ändå inte låta bli att ställa frågan: Hur ser Saila Quicklund på det faktum att vi får ersättningssystem som utformas så att man premierar ett första besök men att man får undanträngningseffekter på återbesök av människor som har diagnoser och behandlingar som inte omfattas av vårdgarantin? Det är en kritik som Läkarförbundet är ganska tydligt med. Hur ska vi komma till rätta med det faktum att kömiljard och vårdgaranti faktiskt har väldigt skarpa baksidor som nu börjar få effekter som ger "icke-lika" vård och vård efter behov?

anf.156 Saila Quicklund (M):

Herr talman! Det är faktiskt något frustrerande att lyssna på den kritik mot vårdgaranti och kömiljard som Lena Hallengren väljer att föra fram, bara ur negativa aspekter, när jag i mitt anförande anförde att kön till specialistläkare var 55 000 inom 90 dagar 2007 och nu var det 22 000. Jag får kanske också framhålla de positiva effekterna av vad det här har gett. Jag förstår att det är undanträngningseffekter du är ute efter. Där har också Socialstyrelsen regeringens uppdrag att undersöka om kömiljarden har påverkat prioriteringen i vården. Det är faktiskt så, måste jag säga, att medicinska prioriteringar alltid ska gälla. Självklart vore det inte acceptabelt om det var på något annat sätt. SKL har ett nationellt projekt som faktiskt följer upp återbesök. Det ska vara klart den 31 augusti 2013. Vi ska också komma ihåg att kömiljarden har tillfört väldigt mycket medel till landstingen. Ett exempel är Halland som har erhållit 178 miljoner som man kan nyttja till just vårdinsatser. Fördelarna är betydligt mycket större men vi ska ändå inte ringakta de bekymmer som du nämnde med undanträngningseffekter. Man säger också i undersökningar att det finns tendenser till undanträngningseffekter. Jag vet att du framförde någonting annat tidigare. Jag tror att det finns olika undersökningar. Jag framhåller ändå kömiljardens och vårdgarantins fantastiska betydelse för snabbare vård.

anf.157 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag skulle nästan vilja upprepa Lena Hallengrens fråga om privata försäkringar, att man faktiskt får köpa sig före. Det var ju inget nödvändigt beslut att ta, men ni tog det. Stämmer det egentligen med vård på lika villkor och efter behov? Häromveckan var jag på en konferens anordnad av Socialdepartementet och Stockholms läns landsting om vårdval i specialistsjukvården, med regeringens nationella samordnare i spetsen och inledningstal av Göran Hägglund och Filippa Reinfeldt. Där fanns väldigt gott om vårdföretagare i paneler och som inledare. Där var också några av de högsta tjänstemännen i Stockholms sjukvård. I sin inledning sade Göran Hägglund att patienten står i centrum. Men några patienter eller patientorganisationer som fick tycka fanns inte med. Några fackliga röster fanns inte med, utan det var alltså vårdföretagarna som fick vara med. Det tycker jag är väldigt talande för hur regeringen jobbar med vårdval i specialistsjukvården eller privatisering och kommersialisering av specialistsjukvården. Stockholm framhölls som ett föredöme. Man har ju 22 vårdval och 6 beslutade. Det är liksom en massa olika. Gynekologin i Hallunda hörde vi om här. Där har man en befolkning med sämre hälsa som skulle behöva en gynekologmottagning, men den har man faktiskt fått lägga ned eftersom man har sådana ersättningssystem. Det man också gör i Stockholm är att man säger att sjukhusen med offentligt utförd vård inte får vara med och liksom driva öppen specialistsjukvård. Den offentligt drivna primärvården får inte vara med. Man helprivatiserar, kommersialiserar specialistsjukvården. Vi vet också att det inte är lika lätt för småföretagare där som inom en del annan vård och omsorg. Ser du några problem med att hela den öppna specialistsjukvården blir privat utförd och att inga offentliga får vara med över huvud taget?

anf.158 Saila Quicklund (M):

Herr talman! Jag backar tillbaka till den första delen om privata försäkringar. Där vill jag tillägga på nytt att sjukvården ska vara offentligt finansierad. Det ska inte behövas speciella sjukförsäkringar. Vi ska kunna bistå vården ändå. Nu finns de ändå, men de har minskat betydligt i antal, som jag sade tidigare till Lena Hallengren. Antalet människor som köper en försäkring sjunker markant på grund av att vi tycker att vården levererar så pass mycket ändå, med kortare väntetider och så vidare. Den har blivit tillgänglig. Man har fått delaktighet på ett helt annat sätt. Därför visar fakta att antalet försäkringar minskar. Vad gäller offentlig och privat vård finns de här alternativen. Jag kan inte se något problem med det. Det är också så att den ena avlastar den andra. Mångfalden är att föredra i de här sammanhangen. Jag ser inte problemet.

anf.159 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Problemet i Stockholm är att man har tagit ett politiskt beslut om att det bara är privata utförare som kan vara med när man ska flytta ut specialistsjukvården från sjukhusen och ha vårdval. De offentligt drivna sjukhusen får inte vara med. På något sätt hanterar det här primärvården. De offentligt drivna får inte vara med. Det finns liksom inga offentliga företag som kan vara med i det här. Det finns bara privata vårdföretag. Ett av de största är till exempel Capio som köpte upp en massa vårdcentraler från Carema. Vi håller inte på att få mångfald. Vi håller på att få en väldigt monopoliserad vårdmarknad med stora vårdföretag som har väldigt mycket muskler och kommer att få väldigt mycket makt. Sedan kallar borgarna det för mångfald. Jag undrar bara om det är något problem med att det offentliga inte alls får vara med här. Blir det verkligen den mångfald ni vill ha när man säger att det bara är de privata som får vara med? Visst är det bra om de privata försäkringarna minskar, men jag kan inte se logiken och varför det var nödvändigt att göra en lagändring där man såg till att de fick komma in så att man kunde köpa sig före i hälso- och sjukvården. Om det stämmer att det är med samma rätt och lika människovärde samt sjukvård efter behov har vi inte fått svar på, vare sig Lena eller jag.

anf.160 Saila Quicklund (M):

Herr talman! Stockholms läns landsting väljer att göra den variant som du pratar om med privata utförare och så vidare. Jag har svårt att bemöta det eftersom det gäller ett enskilt landsting. Fortfarande hävdar jag att den privata utförarsidan och den offentliga är komplement till varandra. För övrigt kan jag inte kommentera det eftersom det är en enskild landstingsfråga.

anf.161 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Jag kommer i mitt anförande att övergripande beröra hälso- och sjukvården, socialtjänsten och hemlösheten. Jag vill också naturligtvis fokusera på den förändring som föreslås i propositionen gällande LSS. Barbro Westerholm kommer att beröra områdena läkemedel, äldre, tandvård och folkhälsa. Herr talman! Det här betänkandet innehåller även detta år en rad fortsatta satsningar inom våra ansvarsområden, men det finns också nya satsningar. Målet för hälso- och sjukvården är att arbeta för en kunskapsbaserad hälso- och sjukvård som håller en god tillgänglighet och stärker patientens delaktighet och valfrihet. Herr talman! Vad det egentligen handlar om är att stärka patientens ställning, ge mer insyn i vården och öka mångfalden inom vården. Konkurrensverket har tittat på dessa frågor och visat att med det fria vårdvalet har antalet vårdcentraler ökat med 19 procent, det vill säga ytterligare 190 vårdcentraler som någon sade tidigare. Konkurrensverket säger också att den patientupplevda kvaliteten har ökat med fler vårdcentraler. Vi kommer att fortsätta denna utveckling och förbättra arbetet med mångfald. Vi fortsätter också tidigare påbörjade projekt inom cancerområdet, kvalitetsregister, öppna jämförelser och strukturerad vårddokumentation. Regeringen har också tagit initiativ till att utveckla ett personligt hälsokonto på internet. Det innebär att medborgarna har samlad tillgång till information och andra tjänster som rör deras hälsa. Det personliga hälsokontot kommer naturligtvis att vara viktigt för dem som har stora vård- och omsorgsbehov och deras anhöriga. Men tjänsten ska också kunna utnyttjas av alla medborgare. Varje invånare bestämmer naturligtvis själv över vad som ska stå om deras hälsa och finnas tillgängligt på hälsokontot. Herr talman! Regeringen fortsätter sin satsning på prestationsbunden vårdgaranti. 1 miljard har vi anvisat, och den har gett resultat. År 2011 klarade 16 av 21 landsting av att ge vård i form av besök eller behandling inom 60 dagar till 80 procent av patienterna. Men ambitionen är också att vårdgarantin ska omfatta en större del av patientens kontakter med vården, bland annat bör röntgen och andra undersökningar ingå. Vi vill också kunna följa hur utvecklingen ser ut vad gäller återbesöken. Regeringen har nu också tagit ett steg vad gäller rätten till vård för papperslösa och gömda. Rätten till subventionerad vård för gömda föreslås bli lika som för asylsökande, det vill säga vård som inte kan anstå, medan den däremot ska gälla fullständig vård för barnen. Ärendet är ute på remiss. Herr talman! Regeringen gör mycket för att utveckla arbetet inom socialtjänsten. Här satsas på kompetensutveckling, kvalitetsregister, öppna jämförelser och evidensbaserad praktik. För några veckor sedan debatterade vi särskilt stöd och skydd för barn och unga. Nu sker också en förändring vad gäller försörjningsstödet. Man kommer att föreslå att endast en del av inkomsten påverkar bedömningen av rätt till försörjningsstöd. Herr talman! Att inte ha tak över huvudet, en egen bostad, är ett samhällsproblem som måste tas på allra största allvar. Regeringen har utsett en nationell hemlöshetssamordnare för perioden 2012-2013. Vi har också från utskottet fått ta del av hans erfarenheter så här långt. Målen är tydliga, nämligen att alla ska vara garanterade tak över huvudet, och boende ska underlättas för dem som kommer från kriminalvården eller andra institutioner. Inträdet på bostadsmarknaden ska också underlättas. Antalet vräkningar ska minska, och barn ska absolut inte vräkas. Herr talman! Sista mätningen av hemlöshetens omfattning gjordes under en vecka i maj 2011. Det framkom då att hemlösheten hade ökat men att det är färre personer som helt saknar en bostad jämfört med mätningen 2005. Det man kunde se var de långsiktiga boendelösningarna med sociala kontrakt. Socialtjänsten har blivit den stora hyresvärden för personer som inte blir godkända på den ordinarie bostadsmarknaden. Det viktiga nu är att tillsammans med kommuner komma fram till hur arbetet ska samordnas för att förebygga hemlöshet och undvika vräkningar. Att barn blir vräkta är helt oacceptabelt, och regeringen lägger hög prioritet på att förebygga och motverka att så sker. Herr talman! Jag vill till sist fokusera på de förslag till förändringar av LSS som finns med i detta betänkande. Som ni alla vet tillsatte regeringen en utredning våren 2011 som skulle se över hur stor del av den totala kostnadsökningen inom den statliga assistansersättningen som utgörs av fusk, oegentligheter och överutnyttjande. Syftet var att säkerställa assistansreformens långsiktiga hållbarhet samtidigt som den enskildes rättigheter skulle värnas. Regeringen lägger nu i detta betänkande fram förslag på att motverka fusk och överutnyttjande. Regeringen lägger också fram förslag på att förbättra rutinerna och kontrollen inom Försäkringskassan. Det är självklart viktigt att komma åt fusket - eller som en del har sagt bedrägeriet, det är vad det handlar om - eftersom det förstör för alla som har grava funktionsnedsättningar och är beroende av assistans. Det är viktigt för rättighetslagstiftningens legitimitet att vi kan stävja fusket. Men tyvärr kan jag personligen tycka att det mediala fokuset på fusk har blivit en sanning på bekostnad av betydelsen av en rättighetslag. Försäkringskassan som myndighet har också ett ansvar här att genomföra ett förbättringsarbete internt och i samverkan med andra myndigheter. Det är bra att dessa frågor tas upp i betänkandet. Mycket diskussion och oro har ägnats åt förslaget att hembesök ska kunna göras hos assistansberättigade som har anhöriga som assistenter som inte är anställda av kommunen. Men det är oerhört viktigt att understryka att dessa hembesök endast får göras om man vid upprepade tillfällen och utan giltig anledning blir nekad att komma hem till någon. Möjligheten till hembesök är begränsad, och tröskeln till sanktioner är betydligt högre än vad utredaren själv föreslog. Syftet med Försäkringskassans och kommunens besök är endast att utreda den enskildes behov och att se till att assistansen utförs. Inspektion hemma hos en person kan bara genomföras om det föreligger ett verkligt angeläget behov, och besöket ska inte sträcka sig längre än till vad som är nödvändigt. Om syftet kan uppnås på annat sätt ska det väljas. Ytterligare ett förslag som har väckt mycket diskussion och oro är förslaget om att assistansanordnare måste lämna uppgifter till Försäkringskassan om hur assistansersättningen används när man misstänker fel. Jag har stor respekt för den oron, men jag vill understryka att det ska handla om nödvändiga uppgifter och att det ska vara tydliga föreskrifter för hur dessa ska inhämtas. Det kan vara lämpligt att göra när assistansinsatsen börjar och vid förändringar. Herr talman! Skälen till en rättighetslagstiftning är lika viktiga i dag som då lagen trädde i kraft 1994. Denna rättighetslagstiftning har en humanistisk människosyn, och det är individer med olika behov och förutsättningar som det handlar om. Herr talman! Folkpartiet kommer noga att följa utvecklingen av det arbete som Inspektionen för socialförsäkringen ska göra i form av uppföljning och utvärdering av de åtgärder som föreslagits. Problem som uppstår ska uppmärksammas och rapporteras, enligt regeringens skrivning. Det känns så här långt betryggande. (Applåder)

anf.162 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag vill fortsätta med de frågor jag tog upp i mitt tidigare replikskifte. Jag är intresserad av vad Folkpartiet tycker om ett vårdval i den öppna specialistsjukvården som har blivit helt privatiserat. Stockholms läns landsting är ett av de största landstingen, och det landstinget nämns som en föregångare. Socialdepartementet anordnade en konferens med den nationella samordnaren för vårdval. Vår ansvarige minister Göran Hägglund talade. Stockholms läns landsting lyftes fram som ett landsting som andra landsting ska inspireras av och ta efter. Det förekommer inte en problematisering och inte ett ifrågasättande av vad det här skulle innebära från något håll. Jag tycker nog att det är en nationell fråga när den nationella samordnaren och Socialdepartementet anordnar det här tillsammans med Stockholms län. Jag skulle vilja fråga Maria Lundqvist-Brömster hur Folkpartiet ser på kommersialiseringen av den öppna specialistsjukvården och en modell där det inte kommer att finnas någon offentligt utförd öppen specialistsjukvård över huvud taget. Sedan är jag intresserad av att veta hur Folkpartiet ser på kvinnojourernas situation. Jag tror att vi har 120 kvinnojourer runt om i landet, och de är helt avgörande för att kvinnor som är utsatta för våld och övergrepp ska kunna fly hemifrån, få det stöd de behöver, få styrkan att kanske anmäla och ta sig igenom en rättegång. Dessa kvinnojourer har stora problem med att få sin verksamhet finansierad och får sitta år efter år och fundera på hur det ska gå nästa år. Ofta får de kortsiktigt stöd, en gång om året, och ofta är det projektpengar. Hur ska vi få en långsiktig finansiering av kvinnojourerna?

anf.163 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! När det gäller den öppna specialistvården vill jag först och främst säga att det är oerhört viktigt med tillgänglighet och mångfald för patienten. Vi har ett patientperspektiv. När det gäller Stockholms läns landstings hantering och seminariet, som jag inte var med på, är det upp till landstinget självt att konstruera sin modell. Vi har ju nu en samordnare som ska titta även på de här frågorna, så jag vill inte gå händelserna i förväg. Det viktiga för mig och för Folkpartiet är vård efter behov. Prioriteringsordningen gäller fortfarande - det vet vi. Den har vi i alla fall inte raserat på något sätt. Men vård efter behov innebär inte att man ska stå i kö lika länge. Så var det när jag var landstingsråd i Västerbotten före 2006. Då var rättvisan att stå i kö lika länge, inte att få vård i tid. Det är det som är det avgörande. Att vården ska vara offentligt finansierad - det finns jättemycket att fundera på när det gäller hur ersättningssystemen ser ut. Jag kan grubbla på det ganska ofta eftersom jag bor i ett glesbygdslän, och jag vet att södra Lappland har jättesvårt att rekrytera doktorer. Det är jättebra om man funderar på hur man bygger upp ersättningssystemen, att man tittar på den äldre populationen, på barnfamiljer och så vidare. Jag kan nog inte ge Eva Olofsson något tydligare svar än så i dagsläget. När det gäller kvinnojourerna har den här regeringen verkligen satsat på åtgärder mot våld mot kvinnor och utsatta barn, med 109 miljoner kronor per år. Sedan finns allt det som har satsats i våra handlingsplaner. När vi förstärkte perspektivet i socialtjänstlagen med barn som bevittnar våld var vi väldigt tydliga med att kvinnojourerna skulle komma i fråga.

anf.164 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Att man lyfter upp situationen för barn som bevittnar våld är väldigt bra. Det är en fråga som jag själv arbetade med när jag var kommunalråd i Göteborg. Men 109 miljoner på 120 kvinnojourer blir inte så mycket. Vi har föreslagit att det ska finnas ett större, långsiktigare statligt, nationellt ansvar. Vi har plussat på med ytterligare 200 miljoner. Nu får de ägna mycket tid åt att fundera på hur det ska bli kommande år och har svårt att planera och utveckla verksamheten. Det är just basstödet som de behöver i jourerna. Jag tänkte fråga, för tredje året i rad, tror jag. Vi vet att de kvinnor som är mest utsatta för våld och som inte har skydd och stöd i dag är de papperslösa kvinnorna. De har inte varit med, vad jag vet, i några överläggningar mellan regeringen och Miljöpartiet. Det har inte hänt något mer i de kommuner som försöker börja göra lite. Vi har lyft upp den här frågan i Vänsterpartiet för tredje eller fjärde året nu, och i betänkandet från socialutskottet avstyrker man bara vårt förslag. Man säger ingenting om hur stödet och situationen är för dessa kvinnor, utan man bara avstyrker motionen. Jag tycker att man borde se till de mest utsatta kvinnorna, som inte vågar söka skydd på kvinnojourer, som inte har någon som betalar för dem, som inte vågar anmäla, och det kanske utnyttjas av arbetsgivare, män eller partner. Om en kvinna ska både hålla sig undan och fly från den man som hon har levt ihop med är hon i en mycket svår situation. Jag tycker att regeringen borde ta det här på allvar och göra något åt det.

anf.165 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Jag känner igen den här frågan, Eva Olofsson. Det innebär inte att den är oviktig, utan den är väldigt viktig. Så här långt är jag naturligtvis glad över att vi har nått en överenskommelse och att promemorian är ute på remiss. Vi hade från Folkpartiets sida velat gå lite längre, men vi är nöjda med att vi har kommit så här långt. När det gäller gömda och utsatta kvinnor tror jag att det var Anders W Jonsson som var inne på att man kommer att göra någon reglering till landstingen när man nu ska genomföra den här reformen. Då kan det som doktorn ser och hör vara avgörande, och då är förhoppningen stor att man gör bedömningen att vård inte kan anstå och att kvinnan får hjälp. Så har man gjort fram till i dag - eller hur, Eva Olofsson?

anf.166 Lena Hallengren (S):

Herr talman! Jag tolkar de båda partierna som att de är överens om att de som har privata försäkringar ska kunna gå före i offentligt finansierad vård - det är helt okej, och det är helt i enlighet med vård efter behov.

anf.167 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Nej, då har Lena Hallengren inte förstått vad jag har sagt. Det var inte riktigt den frågan som Eva Olofsson ställde. Men när det gäller försäkringsfrågorna var det beslut som regeringen tog riktat till de sjukhus som har utrymme att ta emot försäkringspatienter. Försäkringspatienterna kommer in när det inte är annan verksamhet på sjukhuset. Det har varit mycket kvällsmottagningar till exempel. Man har inte släppt på prioriteringsordningen på grund av det - det är vård efter behov som gäller. Så är det ju. Man kan inte ta en försäkringspatient före andra patienter. Det utrymmet har getts till små sjukhus som har kunnat fylla på med försäkringspatienter. Jag har inte besökt något sådant sjukhus här i Stockholm, för jag vet att det är mest privata sjukhus som sköter den delen. Men jag har förstått att man tar försäkringspatienter på tider när andra patienter inte kommer, för att fylla sin kvot av patienter, för att nyttja lokaler och så vidare.

anf.168 Lena Hallengren (S):

Herr talman! Vi har inte riktigt samma uppfattning, tror jag, om vad syftet med den här lagstiftningen är. Offentligt finansierad vård men driven i privat regi har möjlighet att ta emot privatfinansierade patienter. Hur detta ska kunna följas upp, huruvida någon annan stod i kön eller hade större behov, vet jag inte. Jag tror helt enkelt inte att det är så i verkligheten. Lagstiftningens syfte är ju att man har en privat försäkring. Jag konstaterar att tidigare företrädare för den borgerliga Alliansen tycker att den här lagstiftningen ska vara kvar. Jag tolkar också Maria Lundqvist-Brömster som att hon tycker att lagstiftningen ska vara kvar och att ni är nöjda med den. Man kan tro att jag har gjort upp om min andra fråga med Eva Olofsson, men det har jag inte alls. Jag hade tänkt ställa frågan om kvinnojourer till Maria Lundqvist-Brömster och Folkpartiet. Jag är lite besviken över att ni inte tycker att det är angeläget att utreda hur vi ska se till att kvinnojourer står till buds oavsett vilken kommun man bor i, helt enkelt att det är en nationell rättighet - därmed inte sagt exakt hur detta ska organiseras och därmed inte sagt att alla ideella insatser inte är viktiga, för det är de absolut. Vad vi föreslår är att det tillsätts en utredning som tittar på hur vi ska finansiera kvinnojourer så att det inte är avgörande vilken kommun en våldsutsatt kvinna bor i, för så är det i dag.

anf.169 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Naturligtvis tycker Folkpartiet att detta är en oerhört viktig fråga, Lena Hallengren. Vår jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har jobbat mycket med just mäns våld mot kvinnor, kvinnors utsatthet, hedersrelaterat våld, trafficking och så vidare. Jag vet också att hon har ett upparbetat kontaktnätverk med kvinnojourerna. Jag vet inte om hon i det här läget har någon sådan slags utredning på gång, men jag vet att hon värnar kvinnojourerna och att hon har tryckt på att samarbetet och samverkan mellan länsstyrelse, socialtjänst och kvinnojourer ska vara väl fungerande. Man ska nyttja varandras kompetenser. Det är vad jag vet så här långt.

anf.170 Agneta Luttropp (MP):

Herr talman! Jag vill börja med att säga några ord om den utredning som Maria bland annat har talat om - Inspektionen för socialt arbete - som skulle ha kommit med sin rapport till utskottet i december, men nu blir det i januari. I dag har de lämnat den till Socialdepartementet, har jag fått förklarat för mig. Utredningen kommer bara att lämna en beskrivning. Den kommer ännu inte att ge svar på de frågor som vi har ställt, utan det blir bara en allmän beskrivning. Svaren - om det nu blir några svar över huvud taget - kommer vi inte att få förrän någon gång under hösten 2014. Jag har en fråga. Om man nu ser i det vi får reda på i januari - även om det bara är en beskrivning - att det inte ger de svar vi vill ha, vilket det inte kommer att göra, undrar jag om Maria är beredd att vänta till hösten 2014 eller om hon är beredd att vilja arbeta för en lagändring före 2014. Det är min ena fråga. Min andra fråga gäller antalet. Vi kan se att det var 9 domar och ungefär 20 000 personer som har personlig assistens i Sverige. Det blir ungefär en halv promille som har blivit dömda för bedrägerier eller för en kriminell verksamhet. Är det verkligen värt alla de försämringar som görs för att komma åt denna promille - vare sig den är hel eller halv? Är det värt att göra det på detta sätt?

anf.171 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! När det gäller inspektionens rapport, som har lämnats till regeringen i dag, låter det som Agneta Luttropp vet mer än vad jag vet om innehållet. Jag vet inte att det bara är en beskrivning som inte kommer att ge några svar och så vidare. Jag kan inte svara på det över huvud taget. Däremot kan jag säga något när det gäller lagändring före 2014. Folkpartiet har gått ut i val och sagt att vi vill förtydliga LSS och 9a. Jag har själv väckt motioner om detta. Men jag vill naturligtvis se resultatet av utredningen.

anf.172 Agneta Luttropp (MP):

Herr talman! Jag tolkar det som att Maria är beredd att vänta till hösten 2014. Då vet jag det. Jag ska ta upp någonting som jag hela tiden känner. Nu tror jag i och för sig inte att Folkpartiet är den starka kraften just i detta, men ni ingår ändå i Alliansen. Du talade om att reformen från början var humanistisk. Ja, absolut - det håller jag helt och fullt med om. Nu är egentligen frågan om Alliansen tycker att den har blivit alltför humanistisk eftersom man inte har någonting emot de förändringar man gör. Förändringarna är försämringar; det går inte att komma ifrån. Omtolkningen av grundläggande behov är till exempel någonting som Försäkringskassan tycker är helt i enlighet med intentionerna i den lagstiftning som vi gjorde när reformen togs. Detta är min andra fråga: Håller Maria med om den tolkning som Försäkringskassan har gjort utifrån domen - att detta håller sig till intentionerna i reformen?

anf.173 Maria Lundqvist-Brömster (FP):

Herr talman! Först och främst handlar det om konklusionen som Agneta Luttropp gjorde om mitt förra svar om lagändring före 2014. Jag har inte sagt någonting om det. Jag vill se svaret och delrapporten nu och diskutera det först och främst med mitt eget parti. Sedan har vi ett allianssamarbete. När det gäller det som du tog upp nu kan jag säga så här: Det är min och Folkpartiets uppfattning att den dom som kom 2009 och som man oftast lutar sig emot inskränker rättighetslagstiftningen oerhört mycket. Jag har själv haft kontakt med Försäkringskassan. Du refererade till det möte vi hade i utskottet, men jag har också träffat Försäkringskassan på egen hand. Då får jag signalen att nålsögat har blivit mindre. Detta är ingen lätt fråga. Men jag håller inte med om att Alliansen skulle få någon annan syn på rättighetslagstiftningen. Varenda talare som har varit uppe här så långt har talat om vikten av LSS och att det är en rättighetslagstiftning som vi ska värna. Du skakar på huvudet, Agneta Luttropp, men jag talar bara om vad jag har hört. Jag tycker att det är tydligt att detta är en rättighetslagstiftning som vi vill behålla. Om man tittar på de procentuella delarna av fusket och den promille som du talar om har det ändå skett. Det har varit mycket om detta i medierna, och det har slagit hårt på personer som har en funktionsnedsättning. Någonstans känner man att lagstiftningen inte ska behöva fara illa av att sådana här bedrägerier begås. Man måste naturligtvis försöka hitta sätt att motverka dem. Så ser jag på det hela.

anf.174 Anders Andersson (KD):

Herr talman! Det är alltid lite klurigt, och kanske till och med ibland tveksamt, att utnämna något som viktigare än någonting annat. Men jag vill säga att Socialdepartementets ansvarsområde tillhör det som skapar trygghet när allt annat sviktar runt den enskilda människan. När sjukdom trycker på eller akut uppstår, när hälsan sviktar på grund av ålder, när funktionshinder lägger hinder i vägen, när man saknar inkomst för livets nödvändigheter och nödtorft - i dessa delar av livet kan vi se att det är en grundförutsättning att vi har en väl fungerande hälso- och sjukvård, en äldreomsorg och en socialtjänst som tar ansvar. Det är därför som den debatt som vi nu har är oerhört viktig. Regeringens ambitioner allt sedan valet 2006 har varit att sätta fokus på kvalitetsfrågor, kompetensutveckling och valfrihet inom den sociala sektorn. Jag är som kristdemokrat glad över att dessa utvecklingsfrågor har varit i fokus. Jag gläds också åt att det parallellt med dessa utvecklingsfrågor finns en resursutveckling generellt för hälso- och sjukvården gått i rätt riktning. I budgetpropositionen, som vi har fått ta del av, kan man utläsa att vi har gått från 9,1 procent av bnp till hälso- och sjukvården 2005 till att fem år senare, i redovisningen för 2010, notera att hälso- och sjukvårdens andel av bnp nu är 9,6 procent. För den som vill höra det i kronor handlar det om att vi har vandrat från 250 miljarder till hälso- och sjukvården till att nu, fem år senare, ha 318 miljarder till svensk hälso- och sjukvård. Det är ett plus på 68 miljarder under denna femårsperiod. Det är något som jag verkligen välkomnar som kristdemokrat - att kvalitetsarbetet parallellt går med resursutveckling. Ibland kan man höra något annat, men jag vill ändå påminna oss om det. Herr talman! Inom hälso- och sjukvården finns en rad viktiga reformer. Vårdgarantin och kömiljarden har vänt på siffrorna. Förr, under tidigare regeringars tid, var det så att sex av tio patienter fick stå och vänta. Nu är det nio av tio som får chansen till ett läkarbesök inom vårdgarantins tid. Vi kan läsa i betänkandet på s. 49 om resultaten av 2011 års verksamhet gällande vårdgaranti och kömiljard. Då noterar jag med glädje att hela 16 av landets 21 landsting nu kan se till att 80 procent av patienterna får vård inom 60 dagar, vilket är den förbättrade vårdgarantin. 80 procent av patienterna får alltså vård inom den förbättrade vårdgarantin när det gäller besök hos läkare, när det gäller behandling och operation eller både besök och behandling. Detta är för mig en viktig förbättring, och jag tror faktiskt inte att det egentligen finns någon som vill tillbaka till det gamla. Patienterna ska inte sitta i väntrum, de ska tas emot i vårdrum. Det är det besked Alliansen har givit, och det är det besked som jag som kristdemokrat vill ge här i debatten. Herr talman! Patientsäkerhetsarbetet som har utvecklats efter det att Alliansen tog över ansvaret på Socialdepartementet. Det är nödvändigt. Det har varit ett försummat område, ett område där man har blundat med ett öga och ibland med båda. Hur kan vi under årtionden ha kunnat leva med att vi har ca 100 000 vårdskador och hela 3 000 för tidiga dödsfall när huvuddelen av dessa olyckor i sjukvården är undvikbara? Det är inte acceptabelt. Därför är den överenskommelse som har gjorts och den som kommer att göras i morgon mellan regeringen, SKL och våra landsting oerhört viktig. Vi får ett prestationsbaserat patientsäkerhetsarbete. Det handlar ibland inte om annat än handhygien, rutiner i sjukvården, kunskapsuppbyggnad. Jag gläds åt att förbättringar har skett, och jag välkomnar dessa. Jag kan i detta sammanhang inte låta bli att kommentera det som har varit förstasidesnyhet i går och i dag i en rad medier, den dåliga städningen på sjukhusen. För mig är det en självklarhet att det ska vara rent, och vi ska undvika smittspridning på sjukhusen. Allt annat är fullständigt oacceptabelt. Det vill till att vi är tydliga, och jag drar mig inte heller för att säga att ansvariga kanske en dag som denna borde skämmas en aning när man kan konstatera att McDonalds och en rad bensinstationer här i Stockholm har renare toaletter än på en del vårdavdelningar. Det är inte något som duger. Det är dags att göra rätt och göra om. I det avseendet får vi aldrig glömma att det är patientens säkerhet, och dessutom trivsel, i sjukvården som ska vara i fokus. Några har berört frågan om brist på vårdplatser. Det finns en motion bland alla som tar upp bristen på vårdplatser. Det råkar vara en kristdemokratisk motion. Den motionen från oss kristdemokrater har fångat att man på vissa delar av sjukvården har en situation där brist på vårdplatser skapar en risk för patientsäkerheten. Jag välkomnar den skrivning som finns på s. 56 i utskottsbetänkandet. Utskottet konstaterar att bristen på vårdplatser kan få stora konsekvenser för patientsäkerheten. Att åtgärda brister i tillgången på vårdplatser är i första hand landstingens ansvar. Enligt utskottet är det viktigt att vårdplatssituationen inom sjukvården hålls under uppsikt under den närmaste framtiden. Det är en aktiv notering av det som många patienter och många inom vårdpersonalen lyft fram. Vi ska se till att ha en dialog med våra ansvariga ute i landsting och regioner. Herr talman! Beslutet om värdighetsgarantin enligt propositionen om värdigt liv i äldreomsorgen var för mig ett oerhört viktigt beslut och en milstolpe i utvecklingen av en ny och kvalitetsfokuserad äldreomsorg. Jag har sagt det förut och säger det gärna igen att de besked vi får i denna proposition borde ha kommit ännu tidigare, men bra att de kom nu när vi fått en minister som satt fokus på detta. Det handlar om synen på äldre, människosyn. Och det är tydligt att det handlar om att äldre ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande och att det finns en värdegrund i omsorgen av våra äldre. Under mina mer än 20 år som kommun- och landstingspolitiker har det varit en ständigt återkommande debatt, och jag påstår att det har varit i hela landet, om patienter, pensionärer, olika vårdbehövande som ramlar mellan stolarna, som man brukar uttrycka det. Därför är den satsning som nu görs på de mest sjuka äldre en hörnpelare när det gäller att lyckas nå ett stycke på väg mot en organisation och ett arbetssätt som innebär att ingen längre hänger i luften eller hamnar mellan stolarna när kommunens och landstingens intressen går åt olika håll. Satsningen på de mest sjuka äldre, med Eva Nilsson Bågenholm som äldresamordnare, är uttryck för den vilja regeringen visat i dessa frågor. Man har prioriterat dem genom att inte bara markera det viktiga i denna fråga utan också avsatt pengar, 4,3 miljarder, för detta utvecklingsarbete. Jag vill till slut beröra ytterligare en fråga, och den handlar om gårdsförsäljningen. Två statliga utredningar har analyserat och sökt finna lösningar. Men i båda fallen har man kommit fram till att det inte skulle vara möjligt att behålla Systembolaget och det försäljningsmonopol vi nu har om vi genomför de framlagda förslagen om gårdsförsäljning. Problemet är att vi inte klarar det EU-rättsligt, vilket bland annat justitiekanslern framfört i sitt remissvar. Grundproblemet när det gäller gårdsförsäljningen är inte att bönder på Österlen, Öland eller Gotland skulle få sälja några liter lokalt producerat vin. Tvärtom, det skulle vara okej också för min del. Men jag är inte beredd att riskera den folkhälsopolitik som vi har byggt på solidaritet och Systembolagets monopol. Därför har jag hela tiden varit kritisk till de utredningsförslag som funnits i luften. Jag är mycket glad över att regeringen till slut har stannat för samma uppfattning. Eftersom hittillsvarande förslag om gårdsförsäljning inte går att kombinera med Systembolagets monopol på försäljning av alkohol kommer dessa inte att genomföras. Det är ett tydligt och välkommet besked som statsrådet Maria Larsson lämnade den 16 september. Ett besked som visar på att regeringen inte tänker spela bort den betydelse Systembolaget har för att ge service men också för att ge oss en bättre hälsa och trygghet för de hundratusentals barn och ungdomar som växer upp i missbruks- och riskbruksmiljöer. Herr talman! Jag välkomnar de här beskeden, som redovisas i betänkandet. Frågorna om assistans och hemlöshet kommer min kollega Roland Utbult att beröra i sitt anförande. Jag yrkar till sist bifall till förslaget i socialutskottets betänkande SoU1. (Applåder)

anf.175 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Anders Andersson pratar om kvalitet, kompetens och valfrihet. Då kom jag osökt att tänka på att inför förra valet var Vårdförbundet ute och frågade hur de olika partierna såg på specialistutbildningen för sjuksköterskor. Jag tror att Anders Andersson utlovade att det skulle hända något, men jag kan ha fel. Du kommer ihåg det bättre själv, tror jag, Anders. Det handlar om både kvalitet och kompetens. Det är så viktigt därför att det handlar om kvalitet i hälso- och sjukvården. Jag tror att det är 1,6 procent av vårdpersonalen inom äldreomsorgen som har specialistutbildning på området. Det innebär att kvaliteten kunde ha varit bättre. Det behövs specialistutbildning inom psykiatrin, och det behövs inom en massa olika områden. Andelen specialistutbildade sjuksköterskor har sjunkit oroande mycket och ligger långt under den nivå som den borde vara på. Sedan 2005 hade den sjunkit från 65 till 50 procent på några år. Vårdförbundet säger att andelen borde vara 70 procent. Det borde vara betydligt fler, och de som finns går i pension och det kommer inte tillräckligt många nya. En av anledningarna är att sjuksköterskorna ofta får bekosta utbildningen själva. En specialistsjuksköterska tjänar i genomsnitt bara 6,2 procent mer än en sjuksköterska, så det tar 19 år att fixa det här. Man får avstå i lön om man bekostar det själv. Ibland går det att få bidrag från hälso- och sjukvården, men det gäller oftast då man är väldigt illa ute och inte klarar verksamheten utan specialistsjuksköterskor. Vänsterpartiet har lagt närmare 1 miljard på att specialistsjuksköterskor ska kunna få 80 procent av lönen medan de utbildar sig. Nu undrar jag om det var så att du, Anders Andersson, lovade att något skulle hända på det området, och när sker det i så fall?

anf.176 Anders Andersson (KD):

Herr talman! Eva Olofsson har ganska bra minne, och det finns också de som hjälper dig. Jag skulle vilja säga att jag fortfarande har uppfattningen att om vi ska klara svensk hälso- och sjukvård med hög kvalitet och med trygghet för patienterna är det viktigt att den personal som finns känner att de har kompetensen och den rätta utbildningen. Det finns en fara i att vi i framtiden inte kommer att ha ett tillräckligt antal specialistutbildade sjuksköterskor för olika enheter i sjukvården. Det var därför vi gav signaler om att vi vill se en förbättring när det gäller de ekonomiska förutsättningarna för sjuksköterskor att kunna få en specialistutbildning. Detta behandlas i betänkandet. Det finns en skrivning, som jag nu får ta ur minnet eftersom jag inte hittar den rätta sidan, där vi markerar att det finns en fara med detta, både vad gäller patientens trygghet och sjuksköterskerekryteringen i allmänhet. I betänkandet sägs att huvudansvaret i första hand ligger på landstingen, och jag har personligen samma ambition som tidigare, nämligen att få en förbättring av de ekonomiska villkoren för sjuksköterskor när det gäller specialistutbildning. Det är angeläget för denna yrkesgrupp. Framför allt handlar det emellertid om att de tusentals patienter som uppsöker en vårdcentral eller öppenvårdsmottagning, eller behandlas på en vårdavdelning, ska känna tryggheten i att den personal som finns haft möjlighet att skaffa sig adekvat utbildning när det gäller den behandling man får. Varje personalgrupp måste känna att de har en viss rimlig förutsättning, och för sjuksköterskornas vidkommande hoppas jag att vi kan få en förbättring till stånd. I första hand är det landstingens ansvar. Klarar inte landstingen det kan det bli nödvändigt med andra insatser.

anf.177 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag konstaterar att så länge det är ett landstingsansvar kan man abdikera från det nationella ansvaret. Vi i Vänsterpartiet tycker att man ska ta ett nationellt ansvar. Därför har vi avsatt drygt 900 miljoner för att kunna gå en specialistsköterskeutbildning med 80 procent av lönen. Anders Andersson tog upp patientsäkerheten. Det är viktigt. Alldeles för många blir vårdskadade. 3 000 människor dör. Vi måste se hur vi kan få ned antalet ordentligt. Det har gjorts, och görs, en del av regeringen. Det kan jag instämma i. Jag var inne på Skåne tidigare. Den här frågan handlar inte bara om hygien och rutiner - jag minns inte det tredje som Anders Andersson nämnde - utan den handlar naturligtvis också om en sjukvård som har tillräckligt med resurser. I Skåne har de haft så många som fem dödsfall kopplade bland annat till bristen på vårdplatser och resurser. Samtidigt har de stora sparbeting framöver. Det är ytterst farligt för patientsäkerheten när landstingens ekonomi blir alltför dålig. I Skåne har de också ett effektiviseringskrav på sig. Man kan inte tänka sig att höja skatten men ändå ska det effektiviseras med 1 ½ procent. Effektiviseringskraven är lurigt fixade genom att man räknar upp priser och löner i primärvården med 40 miljoner och sedan lägger man ut en effektivisering på 1 ½ procent. Därefter tar man tillbaka 37 ½ miljoner men inte från alla vårdcentraler utan bara från de offentliga utförarna. De privata drabbas inte av det. Där kan man snacka om konkurrensmöjligheter och sätt att bedriva verksamhet på, men så är det också borgerligt styrt. Vänsterpartiet har lagt en vårdplatsmiljard i sitt budgetförslag. Vad vill egentligen regeringen och Anders Andersson göra för att vi ska få tillräckligt med vårdplatser och slipper se fem döda på grund av vårdplatsbrist?

anf.178 Anders Andersson (KD):

Herr talman! När det gäller vårdplatsernas betydelse för patientsäkerheten deklarerade jag det tidigare och jag upprepar det gärna: Jag tycker att frågan är oerhört viktig. Patientskador är egentligen det mest ovälkomna och orimliga vi har i sjukvården, alltså att man får skador under tiden som man blir behandlad för någonting annat. Det är helt orimligt. I vissa landsting kan vi nog se att antalet vårdplatser är ett bekymmer. En del läkare säger till mig att de får söka vårdplatser och ibland göra inläggningar där det inte finns rätt kompetens hos dem som behandlar och ger omvårdnaden. Det ger dessa effekter. På s. 56 i betänkandet har vi gemensamma skrivningar. Även om ni, Eva Olofsson, har en egen budgetmotion, som är lite egen, har vi gemensamma skrivningar om att bristen på vårdplatser kan få stora konsekvenser, att det är landstinget som har ansvaret och att vi måste följa frågan i framtiden. Vi ska ge riktlinjer och ange målsättningar. En tydlig målsättning är att inte låta vårdplatserna bli ett hinder i patientsäkerhetsarbetet. När det sedan gäller resurserna tror jag inte att det är rimligt att vi tar över landstingens och regionernas ansvar. Jag är inte för att skapa ett storlandsting som heter Sverige. Jag tror fortfarande att Eva Olofssons och mina partikamrater i Skåne är de som bäst avgör det i Skåne, på samma sätt som våra partikamrater i Gävleborgs län, Örebro län, Smålandslänen Kalmar, Jönköping, Kronoberg. Jag vill inte ha en situation där vi tar över det ansvaret, men låt oss aldrig tveka att tala om vad som är grundläggande. I det här fallet vill jag påstå att det är landstings- och regionpolitiker som har det grundläggande ansvaret att göra resursavvägningen. Inriktningen är: Låt aldrig patientskador blir någonting accepterat i sjukvården.

anf.179 Lena Hallengren (S):

Herr talman! Jag vill börja med att ge Anders Andersson en eloge för att han stod upp när det gällde beslutet om gårdsförsäljning. Jag inser att den frågan har tröskats många varv, och det är viktigt att ta ställning när det handlar om försäljningsmonopolet för Systembolaget. Där har vi precis samma uppfattning. Jag vill också säga att för att vara ett kristdemokratiskt anförande var det riktigt bra. Nog med ros. Med anledning av Eva Olofssons fråga om specialistsjuksköterskorna undrar jag om Anders Andersson kunde förtydliga det lite grann. Det duger inte riktigt att ha en personlig uppfattning när man företräder majoriteten och till och med ersätter socialministern. Frågan är om vi kan förvänta oss att staten tar ansvar för betalningen av specialistsjuksköterskeutbildningen. Sedan kommer min lilla följetong som Anders Andersson kanske har förberett sig för. Jag hoppas att ingen missförstår mig nu, vilket skedde i ett tidigare replikskifte där det framställdes som att jag bara såg nackdelar med kömiljard och vårdgaranti. Jag understryker därför för ungefär sjunde gången att vårdgarantin infördes 2005 av en socialdemokratisk regering. Jag tyckte att det var ett mycket bra beslut. Jag tycker också att kömiljarden i grunden har varit ett bra styrmedel. Nu är jag dock bekymrad över de undanträngningseffekter som vi får rapporter om. Det går inte att vifta bort dem och säga att det finns lite olika uppfattningar. Det finns ganska samstämmiga uppfattningar hos professionen - läkare, vårdförbund, Socialstyrelsen och patientorganisationer - som säger att det finns undanträngningseffekter. Jag blir bekymrad när jag uppfattar att jag har en nyanserad uppfattning om att det finns för- och nackdelar, men majoriteten, som sitter på verktygen och gör överenskommelser med sig själv, bara ser fördelar med hur kömiljarden fungerar och inte uppmärksammar undanträngningseffekterna och har en strategi för att hantera dem.

anf.180 Anders Andersson (KD):

Herr talman! Jag får inleda med att tacka Lena för elogen och berömmet. Det är i och för sig alltid farligt med bamsekramar, för man kan slukas av dem. Men man ska inte vara annat än lite generös när vi debatterar så här på kvällskvisten. När det gäller specialistsjuksköterskornas utbildning ges i betänkandet besked om hur vi formulerar oss beträffande vikten av att få kompetens och utveckling för sjuksköterskorna i sjukvården samt att rekryteringen gör att vi kan ha kontinuitet. Det är landstingens ansvar. Det står tydligt i skrivningarna. Det är landstingens huvudansvar. Det innebär att om vi säger att det är landstingens huvudansvar vet vi också var bollen ligger. Det utesluter inte att landstinget inte klarar av detta - det är min uppfattning - men det viktiga är att vi når resultat. Den nuvarande regeringen är känd för att nå resultat, att så att säga nå dit man vill. Det angelägna på det här området är att vi har kompetens hos vår sjukvårdspersonal och att vi har en patientsäkerhet som gör att man kan känna trygghet. När det sedan gäller vårdgarantin ska jag säga att även jag mött läkare som talar om undanträngningseffekter, men när man talar med dem på tu man hand säger de att det var likadant tidigare även om de inte sade någonting om det. Att det finns undanträngningseffekter är ett förhållande som är oönskat och oacceptabelt. Jag kan inte acceptera undanträngningseffekter. Hälso- och sjukvårdslagen ligger i botten. Det är den som reglerar det. Därför vill jag säga att vi behöver förbättringar. Låt oss inte ramla tillbaka och säga att vi går tillbaka till något gammalt. Låt oss ge oss Vårdgarantin 2.0 och Kömiljarden 2.0. Det innebär en utveckling av vårdgarantin och en utveckling av kömiljarden. Det vet jag att socialministern jobbar med och har funderingar om. Den dialogen har vi tillsammans med Läkarförbundet, Svensk sjuksköterskeförening, sjukgymnaster och andra inom sjukvården.

anf.181 Lena Hallengren (S):

Herr talman! Det gläder mig ändå att undanträngningseffekterna äntligen erkänns på den borgerliga sidan. Det är ingen som riktigt har velat ta i den bollen tidigare under kvällen. Det vore intressant med en reflexion när det gäller patientkontrakt, som jag tror att Anders Andersson också känner väl till. Exemplet är hämtat från vårt gemensamma hemlän. Men det gör bara saken ännu bättre. Det handlar om att se till vårdkedjan och helheten och i det fallet inte behöva möta varje enskild del av vårdgarantin på ett sådant absolut sätt som man tvingas till i dag. Man ska kunna hålla en dialog med patienten. Jag tror att det är en väldigt intressant väg. Jag vet inte vad Anders Andersson tycker om det. Jag har en annan fråga. År 2006 antog riksdagen på förslag från den socialdemokratiska regeringen en nationell strategi mot hiv/aids. Målet var att halvera antalet nysmittade i vårt land på tio års sikt. För att nå det målet krävdes ett intensifierat arbete bestående av särskilda informationsinsatser om smittskydd och hiv. Under ett antal år har regeringens anslag legat still på en miniminivå som skiljer sig markant från 80-talets resurser. Inga särskilda initiativ har tagits trots att problemen inte på något sätt har minskat. Jag vill fråga varför sexualpolitiken generellt och hiv/aids i synnerhet inte heller i denna budget är föremål för några insatser och satsningar och inte ens ett synliggörande.

anf.182 Anders Andersson (KD):

Herr talman! Jag har mött uppgifter om undanträngningseffekter ute bland läkare. Jag har också fört samtal i Socialstyrelsen där jag har förmånen att sitta i Insynsrådet. Jag har också noterat att det har varit en viss förskjutning. Socialstyrelsen har sagt att man egentligen har ett ganska smalt underlag och borde se till helheten. Jag tror inte att det finns anledning att blåsa upp detta. Men enbart misstanken, att undanträngningseffekter nämns i debatten och att Lena Hallengren nu tar upp det här gör att jag säger att jag vill se till att vi inte lever med en hälso- och sjukvård där hälso- och sjukvårdslagen har naggats i kanten och inte följs fullt ut och att vi lever med att patienter upplever att de hamnar i ett b-lag i behandling. Det är inte acceptabelt. Det är därför som jag uttryckte mig lite fritt, men det finns väl en liten bakgrund, med formuleringen Vårdgarantin 2.0. Vi går vidare. Skillnaden mellan dig och mig är att när många socialdemokrater talar om detta vill de rulla det tillbaka till år 2000, 2004 eller 2005. Vad jag nu vill är att rulla framåt mot 2014, 2016 och 2018, där jag ser att grunden finns i den tillgänglighet där vi vänt siffrorna från att de flesta stått i vårdkö till att de numera finns i behandling. Man konstaterar att köerna är en del av problemet att skapa en god hälsa. Det är också därför som jag vill säga att vi har markerat. Jag letade i mina papper för att hitta ett Hägglundtal som jag plockade med mig. Där hade han inte använt ordet patientkontrakt, som Lena Hallengren gillar och jag lever med som boende i Kalmar län. Det finns många fördelar med det. Men vi ser till att bygga ihop hela vårdkedjan. Vi noterar från Alliansen att det inte är rimligt när man talar om tillgänglighet att man har ett avbrott för röntgenundersökning och annat mitt i vårdkedjetänkandet. Man måste se patienten från första gången den lyfter telefonluren eller finns på vårdcentralen eller hälsocentralen och gör läkarbesöket till att den får sin behandling och skrivs ut från sjukhuset och känner att den kan fortsätta ett nytt liv. Det är dit vi vill. Det kan man kalla olika saker. Alliansen kommer att leverera. Det innebär att vi också ser till att det finns en vårdkedja som håller från start till slut.

anf.183 Lennart Axelsson (S):

Herr talman! Som Anders Andersson sade ska vi vara generösa denna sena timma. Jag tänkte ge vår ordförande ett välment råd. I funktionshindersdebatten ska man nog inte använda ordet rullstolsbunden. Då blir det extra besvärligt. Jag tänkte att det måste vara ett misstag första gången jag hörde det. Men när ordföranden sade det en gång till förstod jag att han inte riktigt visste hur man skulle använda ordet. Jag går från detta ämne till det jag skulle tala om. Det är den del i betänkandet som handlar just om funktionshindersfrågor. Det är vad som i vardagligt tal har kallats för fusk men som i grunden handlar om något helt annat. Att ha möjlighet att få vara delaktig i samhället är en av de absolut viktigaste grunderna till om vi mår bra eller inte. Det kan handla om att ha ett arbete eller att utbilda sig. Men det kan också handla om att få tillgång till ett socialt liv genom att få gå på en fotbollsmatch, på en teaterpjäs eller en bioföreställning. För de flesta av oss är det helt självklart att vi kan göra dessa val på egen hand. Men för många med olika typer av funktionsnedsättning är en förutsättning för att kunna välja att man faktiskt får det stöd man behöver för att kunna vara delaktig. För en synskadad kan det handla om syntolkning eller ledsagning, för en hörselskadad om teckenspråkstolkning och för många så är den personliga assistansen en helt avgörande förutsättning. Herr talman! Vi får aldrig glömma att det finns många människor som faktiskt behöver mer bara för att få lika mycket som vi andra. Det är i det ljuset vi måste se alla de debatter och aktioner som nu pågår. De handlar alla i grunden om hur vi ser till så vårt samhälle blir tillgängligt för alla människor i hela landet. Det gäller de demonstranter som står utanför Rosenbad varje torsdag morgon och väntar på regeringens besked ska komma om när brist på tillgänglighet ska tas in i diskrimineringslagstiftningen. Det gäller alla oroliga assistansanvändare som väntar på regeringens besked om behovet av lagstiftningsförändringar för att garantera att det som var tanken med den personliga assistansen när den kom till för snart tjugo år sedan fortfarande ska gälla. I det sammanhanget vill jag också nämna den debatt som har uppstått utifrån en debattartikel i Dagens Nyheter nyligen där det talades om att det kanske var dags att gå från personlig assistans till mer institutionsliknande boenden. Det är något som vi kraftigt måste säga nej till. Den utvecklingen tror jag inte det är någon i denna kammare vill stå bakom. Jag vill gärna säga det i detta sammanhang. Det gäller också hela Teckenspråkssverige, som bara kan konstatera att den utredning som många knöt förhoppningar till, och som skulle kunna få ordning på den röra som nu råder när det gäller teckenspråkstolkning, visst hamnade i en byrålåda på Regeringskansliet. Är det något som kännetecknar den här regeringen numera är det en fullständig brist på agerande. Det gäller inte minst inom funktionshindersområdet. Men när man helt plötsligt gör något, som när det gäller det område som vi nu diskuterar som en del av budgetförslaget, så gör man det på ett illa genomtänkt sätt och helt utan politisk fingertoppskänsla för reaktionerna från dem som berörs. Herr talman! Vi socialdemokrater står naturligtvis, precis som hela den seriösa funktionshindersrörelsen, helt bakom att vi måste skapa regler för hanteringen av den personliga assistansen så att vi så långt det någonsin är möjligt tar bort förutsättningarna för att kriminella ska kunna missbruka systemet. Men det måste ske på ett sätt som inte kollektivt bestraffar alla assistansanvändare. Det första misstaget som regeringen gjorde var att inte presentera förslaget i en egen proposition utan som en väldigt liten del av hela den stora budgetpropositionen. Det gör det inte möjligt att ha en bra politisk behandling av förslaget. Men det skapar också en oro och misstänksamhet om vad syftet med denna hantering är. Det andra gäller själva förslagen, där det råder stor osäkerhet om vad som gäller i vissa delar. Det gäller till exempel assistenternas roll i rapporteringen av hur assistansen används och rutinerna kring hembesöken. Här är det oerhört viktigt att det klargörs ordentligt så inte den enskildes integritet och självbestämmande urholkas. Efter att ha deltagit vid flera debatter där både representanter från Försäkringskassan och Socialdepartementet har deltagit är min bild helt klart att mycket av den oro som nu sprids hade kunnat undvikas om regeringens hantering hade varit bättre. Nu är tyvärr skadan redan skedd. Men regeringen måste nu börja ta frågan på allvar och klargöra vad som gäller, samtidigt som man noga följer och utvärderar förslagen, särskilt i de delar som befaras påverka integritet och självbestämmande på ett negativt sätt. Jag yrkar bifall till reservationerna 5, 24 och 29. (Applåder) I detta anförande instämde Catharina Bråkenhielm, Christer Engelhardt, Christin Hagberg, Gunnar Sandberg och Meeri Wasberg (samtliga S) samt Agneta Luttropp (MP).

anf.184 Margareta B Kjellin (M):

Herr talman! Timmen är sen, och jag ska försöka vara så kortfattad som möjligt. Vi debatterar ett väldigt brett område, där vi rör oss mellan hälsovård, sjukvård och social omsorg. Jag kommer därför att koncentrera mig på två områden. Det är äldrepolitiken och kanske allra mest funktionshinderspolitiken. Herr talman! Regeringen har lagt fast mål för äldrepolitiken. Äldre ska kunna leva ett aktivt liv och kunna ha inflytande i samhället och över sin vardag. Man ska kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende. Man ska bemötas med respekt. Man ska ha tillgång till god vård och omsorg. Det är ytterst centralt, för det ska styra alla de insatser som sker från nationell nivå ända ned på lokal nivå. För att kunna vara säker på att nå de målen har man lagstiftat om en nationell värdegrund, som ska säkerställa att människor kan påverka sin vardag, få individanpassad vård och omsorg, bemötas med respekt och känna både trygghet och välbefinnande. Jag är imponerad över diskussionerna kring den värdegrunden och hur människor bemöts utifrån den nya lagstiftningen när man besöker äldreboenden i dag. År 2012 slöt regeringen en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting om vården för de mest sjuka äldre, de allra sköraste. Det arbetet har fortsatt, och resultatet har varit mycket bra. Jag ser fram emot en fortsättning som ska säkerställa god medicinering, undvikbar slutenvård och stöd till kommuner och landsting för ett systematiskt förbättringsarbete i vården och omsorgen om de mest sjuka äldre. Herr talman! Jag vill sedan gå över till att diskutera funktionshinderspolitiken. Lagen om stöd och service till personer med varaktiga funktionshinder är central. Den lagstiftningen tillkom under den tidigare borgerliga regeringen på 90-talet. Det har varit många och långa diskussioner kring utvecklingen av lagen och problem som har uppstått kring lagen, framför allt problem som har uppstått kring tvåårsomprövningarna när det gäller biståndsbedömningen. Nu i december ska vi få en redovisning av vad som sker i de fall Försäkringskassan inte har beviljat fortsatta LSS-insatser, vad som har hänt med de människorna och vilka insatser de får i stället. Jag ser fram emot det och kommer att jobba för att de intentioner som vi lade fast 1994 fortfarande ska gälla. Det är viktigt att lägga fast att de förändringar som har skett inom området inte beror på att riksdag och regering har fattat andra beslut utan därför att Högsta förvaltningsdomstolen har gjort en tolkning av lagen. Det har vi att rätta oss efter. Om det ska göras någon förändring i den delen måste det först vara noggrant underbyggt, och det är det inte. Vi vet ju inte, och man kan inte säga något förrän man vet. Det tror jag att oppositionen egentligen är mycket medveten om. I budgetpropositionen finns också ett förslag om ökad säkerhet vid beslut om utbetalning av assistansersättning, det som tidigare har benämnts fuskutredningen. Orsaken är de förändringar som har grundat sig på att det har förekommit fusk och oegentligheter. Det är olagliga saker man har gjort. LSS-reformen är så otroligt viktig att den inte får bli förstörd av att några kan missbruka den. Den får inte mista sin trovärdighet. I alla de här fallen gäller det dessutom att säkerställa att de som är berättigade till assistans får rätt insatser. Jag tänkte ta upp lite om de punkter som man har diskuterat och som ingår i förslaget. Det är skärpta krav för tillstånd att bedriva verksamhet enligt LSS. Man måste ha ordning på ekonomin, ska ha tillräcklig kompetens och får inte ha ett brottsligt förflutet. Socialstyrelsen kan återkalla tillståndet om det visar sig att man inte sköter sig. Framför allt riktar man in sig på att beakta kvalitetskravet enligt 6 § för att säkerställa den enskildes rättigheter. Nästa förbättring är att assistansanordnaren ska tillhandahålla all assistans. En assistansanordnare ska inte kunna välja bort vissa insatser. Det stärker den enskildes rätt att inte tvingas anlita fler assistansanordnare. Utbetalning av pengar ska kunna ske bara till den som har tillstånd att bedriva assistans, förutom till den försäkrade själv och till kommunen. Assistansersättning ska inte heller kunna utbetalas till personer utanför EES-området om det inte finns särskilda skäl. Det är de förbättringar som ingen pratar om. När det däremot finns lite ökade skyldigheter pratar man väldigt mycket om det. Det handlar faktiskt fortfarande om att sätta den enskilde i centrum. När en närstående utför assistansen ska Försäkringskassan kunna göra hembesök för att säkerställa att den assistansberättigade får rätt insatser. Hembesök får göras endast om syftet inte kan uppnås på annat sätt. Så står det mycket tydligt. En annan skyldighet är också att assistansersättningen kan återkrävas om den inte har använts för att köpa assistans. Bestämmelser finns också för hur man ska hantera ärenden när assistansen har utförts under Försäkringskassans handläggningstid eller när den har utförts på sjukhus. En omdiskuterad bestämmelse som har diskuterats här i kväll är skyldigheten för assistansanordnaren att lämna uppgifter om vilken assistans som har utförts. Grunden för kravet är att kontrollera att den assistansberättigade får rätt insatser, att man inte är i en sådan beroendeställning att man får fel vård. Uppgiftsskyldigheten är inte generell, står det också mycket tydligt, utan gäller endast när det finns verklig anledning att anta att sådana förhållanden föreligger som är i strid med gällande rätt eller att assistenten inte förmår ge den assistansberättigade rätt insatser. Det ska alltså finnas tydliga föreskrifter. Det får aldrig vara godtyckligt. Det ska vara för att säkerställa den enskildes rättigheter. Dessutom ska Försäkringskassan förbättra sina rutiner och sin egenkontroll för att hålla en hög kvalitet. Herr talman! Jag är stolt över LSS-lagstiftningen. Men jag vill att den ska vara rättssäker. Jag vill att den ska ha hög kvalitet. Och jag vill att den hela tiden ska utgå från den enskildes rättigheter. Mot den bakgrunden yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

anf.185 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag tänkte egentligen prata mest om äldreomsorg. Det blir ju en blandning i debatten, beroende på vilka partier som tar upp vad genom vilka talare. Det kom i dag en rapport från Kommunal, skriven av två forskare, Marta Szebehely och Petra Ulmanen på institutionen för socialt arbete i Stockholm. Den heter Åtstramningens pris - hur påverkas de medelålders barnen av äldreomsorgens minskning? Rapporten visar hur anhörigomsorgen har ökat väsentligt. Det är mot bakgrund av att ett antal äldreboendeplatser har försvunnit och att hemtjänsten inte har levt upp till att ersätta den vården och omsorgen. Det som har hänt är att anhöriga har fått gå in väldigt mycket mer. Om man jämför 2002-2003 med 2009-2010 kan man se att det 2002-2003 var 21 procent som hade hjälp av både hemtjänst och anhörigvård. Åren 2009-2010 hade det ökat till 32 procent. Det är en rejäl ökning av andelen människor som inte klarar sig bara med hemtjänst utan också måste ha komplettering av sina anhöriga. De som har bara hemtjänst var 2002-2003 24 procent. Nu har den siffran halverats, 12 procent. Ofta handlar det om kvinnor, kanske i 55-60-årsåldern som får rycka in och hjälpa till. Den senaste tiden har det ökat både för kortutbildade och för dem med längre utbildning, alltså både för dem med lite lägre löner och för dem med högre löner. De som gör den allra största insatsen är kvinnor som har lägre utbildning och lägre lön. Jag skulle vilja veta vad Margareta B Kjellin och regeringen gör åt detta. Tycker man att den här utvecklingen är acceptabel?

anf.186 Margareta B Kjellin (M):

Herr talman! År 2002 sade Göran Persson att det kommande mandatperiod skulle behövas 10 000 fler platser på äldreboenden. Resultatet 2006 var 18 000 färre. Under den mandatperioden kom det till något som heter kvarboende i hemmet. Det fastnade väldigt många kommunpolitiker för, oavsett partifärg. Man tänkte att det skulle bli billigare. Jag har hela tiden hävdat att det skulle komma att bli dyrare och sämre. Jag beklagar det som gjordes. Alliansregeringen såg genast problemet 2006, varför man avsatte stimulansmedel för fler platser på äldreboende. Det måste komma till fler, och det har blivit för hårt. Det är min bestämda uppfattning. Därför har vi också tillsatt ett anhörigcentrum. Vi vill ha ett anhörigvänligt samhälle som gör det möjligt att göra insatser som inte kräver biståndsbedömning. Det handlar om att en dotter, son eller annan anhörig vill vara med och stötta. Vi har tagit upp att det ska finnas anhörigstöd. Vi har ändrat socialtjänstlagen till att det ska finnas anhörigstöd i varje kommun - inte bara "bör", som det stod tidigare. Det byggs fler boenden, och man har i en utredning tagit fram en ny boendeform som heter trygghetsboende. Vi har alltså gjort stora insatser, och det här är en icke önskvärd situation. Jag har inte läst rapporten, men jag har hört tillräckligt mycket om den, så jag har bett RUT att titta på vad det beror på att man inte får biståndsbedömda insatser. Det är ju detta det måste handla om. Annars skulle människor inte behöva vara hemma för att stötta. Vårt samhälle är inte uppbyggt på det sättet. Jag tycker att alliansregeringen har tagit allvarligt på detta och gör stora insatser.

anf.187 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Vi kan väl konstatera att utvecklingen från 2002-2003 har fortsatt fram till 2009-2010, och jag tror inte att vi skulle se någon vändning i siffrorna 2011-2012. De finns väl inte än, så man kan inte göra det. Det är bra att anhörigstödet har byggts ut. Det har ju anslagits pengar till det under flera år, också innan man bytte regering. Det håller jag helt med om. Men problemet är väl att det bästa anhörigstödet, en fungerande äldreomsorg, inte alltid finns. Då hjälper kanske inte stimulanspengar till investeringsstöd när det egentligen är personalen som kostar pengar. Det handlar om personal för att driva ett äldreboende, för att göra tillräckligt bra biståndsbedömningar i hemtjänsten, för att man ska ha timtider i hemtjänsten i stället för behovsinsatser, för att man ska få räkna in gångtider och inte ta det på de äldres tid, för att man ska ha tid och utrymme så att man får tillräcklig kontinuitet. Jag tror att det är många av dessa saker det handlar om när anhöriga måste rycka in när någon bor hemma med mycket omfattande omsorgsbehov. Vi i Vänsterpartiet har öronmärkt pengar till äldreomsorgen. Utifrån motioner om bindande bemanning i demensvården har riksdagen fattat beslut som nu ska träda i kraft med en förordning från Socialstyrelsen 2014. Utifrån ett utskottsinitiativ ställde sig hela utskottet bakom att det skulle gälla andra äldreboenden också. Men här ska det vara inom ramarna, och inga pengar följer med. Ska vi ha mer personal, fler äldreboenden och en bättre hemtjänst gäller det att se till att det finns personalresurser. Det har vi öronmärkt medel för - 2 miljarder för nästa år - och det ska göra skillnad. Vad vill egentligen Alliansen göra för att man ska få mer resurser och mer personal i äldreomsorgen?

anf.188 Margareta B Kjellin (M):

Herr talman! Man kan börja med frågan om pengarna och säga att om man tar bort skattelättnaden för att anställa unga ökar man kostnaden för kommunen med 3 miljarder. Det fattas alltså 1 miljard i Eva Olofssons exempel. Kommunen är faktiskt skyldig att uppfylla socialtjänstlagens krav på en god vård på lika villkor även inom äldreomsorgen. Det är en skyldighet som man har och som man också har rätt att ta ut skatt för kommunalt och som man har ett ansvar för. Det tror jag är väldigt viktigt. Om man nu lägger fast bemanningsregler för äldreboenden lär det knappast hjälpa de anhöriga som vårdar i hemmet. Vad som är viktigt att belysa är vad det kostar inom äldreomsorgen. Jag hävdar att fem timmar om dagen i totala insatser inom hemtjänsten är lika mycket som en plats på ett äldreboende. Men om man använder lagen om valfrihetssystem måste man också sätta upp kvalitetskriterier och pris. Då blir det väldigt tydligt att den mesta delen av tiden inom hemtjänsten inte används till hemtjänst utan är kringtid. När man räknar ut priset har man sett att det kanske bara är 35 procent av arbetstiden som används till hemtjänst medan 65 procent är kringtid - hälften av den är oförklarlig. Det hände i min egen kommun. Så ser det ut över Sverige. Om vi börjar använda lagen om valfrihetssystem och titta på kvalitetskriterier och använder de pengar som finns inom äldreomsorgen till att sköta de äldre i hemmet i stället för till kringtid tror jag att vi kommer att få en betydligt bättre äldreomsorg.

anf.189 Agneta Luttropp (MP):

Herr talman! Jag ska ställa två korta frågor till Margareta. Den första är: Anser du att LSS fyller samma funktion i dag, 2012, som den gjorde när den instiftades 1994? Den andra är samma fråga som jag ställde till Maria. Den redovisning som vi skulle ha fått i december får vi inte förrän i januari. Den kommer inte att ge svar på de här frågorna. De svaren kommer inte förrän 2014 på hösten. Vi kommer att få en beskrivning, inget mer. Är du beredd att föreslå en översyn av lagen före 2014 om du inte ser att det blir svar när vi får genomgången?

anf.190 Margareta B Kjellin (M):

Herr talman! Jag skulle vilja börja med den sista frågan och ställa en motfråga. Är du, Agneta Luttropp, beredd att gå fram med ett lagförslag utan att ha en riktig utredning i grunden? Nu kommer det en kartläggning, men den måste också bearbetas. Vi har aldrig hittills i svensk riksdag stiftat lag utan att ha haft ett ordentligt, klart och tydligt förslag som har blivit utrett och gått igenom Lagrådet. Det hoppas jag att Miljöpartiet fortfarande ställer upp på. När det gäller frågan om LSS fyller samma funktion skulle jag vilja säga att den fyller många fler funktioner. I dag får man fortsätta med LSS efter 65. Det har blivit utbyggt. Men jag är bekymrad över den dom som Högsta förvaltningsdomstolen har meddelat. Det har jag varit mycket tydlig med. Jag tycker nämligen att man måste ha mat på tallriken för att bli mätt. Det hjälper inte att man kan lyfta gaffeln till munnen. Den diskussionen, Agneta Luttropp, har vi haft många gånger. Där är vi helt överens. Men vad jag hoppas att få veta från socialförsäkringsinspektionen är: Vad har hänt med de här människorna? Det vet varken Agneta Luttropp eller jag. Men jag vill att människor ska ha rätt till den här reformen på ett kvalitetssäkert och rättssäkert sätt.

anf.191 Agneta Luttropp (MP):

Herr talman! Ja, jag är absolut beredd att göra det här före 2014, för jag tycker att det är alldeles för lång tid. Jag tror att vi kommer att ha så pass mycket på fötterna. Och vi är överens, precis som du sade, Margareta, om att förändringen 2009 är till stort förfång. Och det är bara den förändringen som vi vill åt. Eller det är kanske inte en lagändring. Det är kanske ett förtydligande som gör att den praxis som man är tvungen att ha utifrån en dom förändras. Sedan vill jag säga att det som jag har väldigt mycket emot det här lagförslaget är att handikappföreningarna inte har varit delaktiga i processen. De har blivit presenterade ett förslag. De har uttryckt sina farhågor, och de har på intet sätt blivit lyssnade på. Det jag ser med lagen som var från början, 1994, är precis det som IFAU säger. Jag var väldigt stolt över LSS. Jag hoppas att jag kan fortsätta att vara det. Men det är svårt att vara det i dag. Det är ingen mer än de som själva ska använda det som kan förstå hur det känns med de här lagförändringarna. Ingen av oss kan det. Det är bara de assistansberättigade som kan se vad det här innebär. Att de då blir förflyttade från subjekt till objekt är ingenting som jag är stolt över.

anf.192 Margareta B Kjellin (M):

Herr talman! Jag är fortfarande bekymrad när Agneta Luttropp ska lagstifta utifrån att hon tror att vi har på fötterna. Vi har också infört ett bedömningsinstrument som kommer att träda i kraft den 1 januari. Det kommer att bli en viktig del i hur man kommer att få sin biståndsbedömning, som är grunden för vad som kommer att hända. Jag tror att en anledning till att antalet timmar fortfarande ökar för dem som har biståndsbedömning är att bedömningsinstrumentet kanske är mer generöst. Och då får vi se vad som händer med den delen. Jag tror att de delarna finns. Men jag är inte beredd att lagstifta utifrån att vi tror något. Jag vill veta. När det gäller lagstiftningen om säker utbetalning för assistansersättning var man inte en del i utredningen. Det var en utredning som grundade sig på att det hade förekommit fusk och oegentligheter. Och man ska inte utsätta människor som är berörda och låta dem vara en del i det. Däremot har de varit en remissinstans. En del av de diskussioner som har varit under remisstiden har ju blivit förtydligade i det här betänkandet. Vi har lyft in lagtexten, som visar tydligt att det bara är när det inte kan göras på annat sätt, och det är bara utifrån särskilda regler som man ska kunna ha uppgiftsskyldighet. När man inom funktionshindersrörelsen ser effekterna av det här tror jag inte att man kommer att vara särskilt orolig. I vissa delar har man ju släppt oron. Jag tycker också att ni har ett ansvar för att inte blåsa upp en osaklig oro, för det är människor som vi ska samarbeta med och ha att göra med i framtiden.

anf.193 Lennart Axelsson (S):

Herr talman! Jag vet inte om Margareta B Kjellin har förträngt kritiken som har funnits mot den nuvarande regeringen när det gäller beredningen av vissa ärenden, bland annat försämringen i arbetslöshetsförsäkringen. Jag tycker nog att man ska vara lite försiktig med att vara så kategorisk kring hur man har hanterat det. Men det var inte det jag tänkte prata om. Vi har båda varit med i ett antal debatter och liknande när det gäller funktionshindersfrågor. Jag antar att Margareta B Kjellin också har känt den oro som finns bland de här människorna över det som nu händer. En av mina frågor är om hon delar min syn, att ett förtydligande av vissa delar i det här förslaget skulle ha kunnat lindra den oro som många uttrycker. Jag skulle också vilja veta om man, när man ser det i backspegeln, inte tycker att det skulle ha varit bättre om det hade kommit en särskild proposition inom det här området. Kan man säga det utan att ha några försvarsförsök om att det faktiskt är regeringen som har gjort det? Vi som håller på med det borde ändå kunna se att det hade varit en väldigt bra markering mot de här grupperna om vi hade visat dem den respekten och att det här är frågor som vi tar på största allvar. Jag tycker i alla fall att man borde ha tagit det i en särskild proposition. Det vore intressant att veta hur Margareta B Kjellin ser på den frågan.

anf.194 Margareta B Kjellin (M):

Herr talman! Om man lider brist på respekt kan jag säga att en väldigt stor del av den här debatten i kväll har handlat om just den frågan, oavsett om det har varit en enskild proposition eller inte. Flera av mina kolleger har gått upp och pratat särskilt om den frågan. Vi tycker att det är en viktig fråga. Men den är budgetpåverkande. Ska man lägga fram en proposition precis när man lägger fram en budget utan att plocka in en fråga som är så pass viktig? Inte menar väl Lennart Axelsson att han tycker att fusket eller bedrägerierna ska få möjlighet att fortsätta för att man ska avvakta en lämplig tid för att lägga fram en enskild proposition. Det tycker inte jag är rimligt. Vi ser att det här är så pass viktigt. Därför lägger vi in det i den största delen av arbetet, som vi har under året. När det gäller tydliga besked kan jag läsa högt ur den här boken, om Lennart Axelsson inte har läst själv. Det står: "Regeringen anser att det krävs tydliga föreskrifter om när uppgifterna ska lämnas. Mot bakgrund av att uppgifterna ska användas för kontroll är det rimligt att . ändrade förhållanden." Men det ska vara utifrån särskilt grundade skäl. När det gäller den andra delen, som handlade om oanmälda besök, upplever jag att oron hos personer inom funktionshindersrörelsen har släppt med tanke på den skrivning som vi har. Vi har lyft in lagtexten i betänkandetexten för att göra det tydligt att det bara ska ske när behoven inte kan tillgodoses på annat sätt. Jag tycker, Lennart Axelsson, att du och jag som ofta är ute tillsammans i sådana här sammanhang ska underlätta genom att visa vad som finns i texterna i stället för att blåsa under oron.

anf.195 Lennart Axelsson (S):

Herr talman! Jag har nog varit den som i de här debatterna verkligen har försökt att tona ned den oro som i många lägen har kommit fram. Vi står ju alla bakom förslagen om skärpningar av det här för att undvika att kriminella personer tjänar pengar i den här verksamheten. Därför tycker jag att det är lite orättvist om jag får detta på mig. Sedan tycker jag inte att Margareta B Kjellin tar den första frågan, om det hade varit bättre att ha detta i en proposition för sig, på riktigt allvar. Men man kanske rent reflexmässigt försöker försvara det som man redan har gjort i stället för att se på det som kanske skulle ha kunnat göra det här bättre. Nu har ni fått hela funktionshindersrörelsen på er för att ni har gjort på det här sättet. Det är klart att frågan hade gjort sig förtjänt av att slippa just den kritiken. Nu döljer den lite grann av det som är viktigt i den här frågan. En fråga som vi inte alls har diskuterat här är tandvården. En av fem säger att de väljer bort att gå till tandläkaren för att de tycker att det är för dyrt. Vad drar Margareta B Kjellin för slutsatser av det? Vad vill hon göra för att åtgärda det?

anf.196 Margareta B Kjellin (M):

Herr talman! Hej hopp, det här blir långt. När det gäller särskild proposition tycker jag fortfarande att om det hade funnits möjlighet att få den här klar tidigare så att man hade kunnat göra den före budgetpropositionen, ja, det är klart att då hade det varit en annan sak. Men att lägga den efter för att få en särskild tycker inte jag är rimligt, för den är budgetpåverkande och måste komma in. Jag tycker dock inte att vi döljer den i den här, utan vi är väldigt tydliga och vi är stolta över att vi gör någonting åt de här bekymren snabbt. När det gäller tandvården får jag återigen gå till Göran Persson. Han sade att det inte ska synas i munnen vad man har i plånboken. Men inget hände förrän alliansregeringen kom. Då lade vi 6 miljarder till en ny tandvårdsreform som har gjort det möjligt för fler att kunna gå till tandläkaren, framför allt när man har stora problem. Sedan vet vi att det finns andra delar som vi jobbar vidare med, till exempel svårt sjuka som behöver mer insatser. Det finns också en annan del i tandvården som fanns redan på den gamla regeringens tid och som det har misshushållats med, och det är tandvården för de äldre där man kan göra mer för att använda de resurser som faktiskt står till buds. Vi jobbar vidare med tandvårdsreformen, och jag har någon gång i yngre dagar haft motioner om att det ska räknas in i sjukvårdsdelen. Jag förstår problemen med att man inte kan göra det, men det är klart att vi jobbar hela tiden jobbar med att göra förbättringar i de reformer vi gör. Vi har tagit ett stort steg för att göra det möjligt för människor att sköta sina tänder, och jag är stolt över den reformen - också.

anf.197 Barbro Westerholm (FP):

Herr talman! Folkpartiets politik utgår från att vi är olika som individer och har olika behov. Men genom hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen ska våra behov tillgodoses. Vi ska behandlas lika. Vi ska inte diskrimineras. Samtidigt måste de resurser som vi satsar på vård, omsorg, hälso- och sjukvård användas på ett klokt sätt. Här finns en hel del att göra. Det finns möjligheter att arbeta på ett mer effektivt sätt, och det är någonting som vi driver på om. Vi har sjösatt ett antal stora reformer sedan vi kom till makten 2006. Stora reformer har alltid skönhetsfläckar, och vi har kontinuerlig uppföljning av de här reformerna och rättar till allteftersom vi upptäcker brister som behöver åtgärdas. Jag vill också påminna om det kommunala självbestämmandet. Det är viktigt. Sverige är ett land där miljö och allt möjligt ser olika ut och där beslut tas bättre i lokalsamhället. Några områden ska jag beröra här. Först har vi folkhälsan. När man går igenom budgetpropositionen ser man att det görs stora satsningar, men de ligger under olika avsnitt av budgeten. En del ligger inom den sociala budgeten, hälso- och sjukvården. För att samordna detta har det talats om att man skulle ha en Marmotgrupp, men regeringen har här föreslagit ett nationellt forum eller en plattform där alla berörda myndigheter inom Socialdepartementets område, Boverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och så vidare tillsammans med kommuner och SKL men också det civila samhället ska arbeta för en bättre folkhälsa. En annan sak som händer inom det här området är att Folkhälsoinstitutet och Smittskyddsinstitutet nu ska samordnas. Därmed närmar man sig lite grann det som Folkpartiet har arbetat för sedan väldigt länge, det vill säga motsvarigheten till Centers for Disease Control and Prevention som man har i USA, en enhet som arbetar tillsammans med andra enheter i USA med forskning men som också tar fram kunskapsunderlag. Vi har förutsättningar för att skapa ett sådant centrum genom att Folkhälsoinstitutet är samlokaliserat med Mittuniversitetet. Det kommer också att behöva ligga en enhet i Stockholm med mer strategisk inriktning. Jag skulle även ha sagt något om gårdsförsäljning, men för tids vinnande instämmer jag till fullo i det som Anders Andersson har sagt. Så till de äldre. Här händer väldigt mycket spännande, alltifrån det som gäller att bevara hälsan för äldre och att se äldre som resurser till satsningar på de mest sjuka och svaga i samhället. Då är det, tycker jag, den rätta vägen att gå med de 4,3 miljarder som man satsar under den här perioden. Det är nämligen så att de som når de mål vi har satt upp får del av de här pengarna. Vilka är då dessa mål? Jo, rehabilitering, socialt innehåll, demensvård, läkemedelsgenomgångar, förebyggande arbete, kost och nutrition, läkartillgång och så de nationella kompetenscentrumen. Detta är satsningar som kommer att visa att vi bättre kan utnyttja resurserna inom äldreomsorgen och äldrevården. Speciellt viktigt är det här med samordningen av resurserna mellan hälso- och sjukvård, socialtjänst och äldreomsorg. I Norrtälje kommun, som jag kan lite mer om, har den här samordningen lett till en vinst på 50 miljoner, vilket inte är någon dålig summa för en kommun av Norrtäljes storlek. Jag vill också nämna värdet av kvalitetsregistren. I nästa pass kommer vi att diskutera en tillsynsmyndighet som på ett bättre sätt kommer att kunna följa upp vad som händer inom äldreomsorgen än vad Socialstyrelsen kan i dag. Sedan nämndes tandvården. Då tycker jag att det är viktigt att man tittar i backspegeln. År 1974 fick vi allmän tandvård med stöd, och där fanns då en nationell taxa. År 1999 gjorde man en förändring, och man kan sammanfatta det med att då blev det oförutsägbart, det blev dyrt och det blev långa väntetider för människor med stora tandvårdsbehov. Det var helt uteslutet att fortsätta på den vägen, så 2008 fick vi den tandvårdsreform vi har i dag som går ut på att bevara det friska och att hjälpa människor som har smärta och behöver lagningar. En viktig målsättning är att vi alla ska kunna tugga i oss vår mat. Utseendet kommer också med, och där kommer inte minst de hemlösa människorna i Sverige som ofta har väldigt dålig tandstatus in i bilden. Konstruktionen känner ni alla till. Lennart Axelsson nämnde att det är dyrt. Ja, det är klart att det kostar, men vi får ta det hela stegvis. Nämnden för statligt tandvårdsstöd, Socialstyrelsen och Försäkringskassan analyserar fortlöpande utfallet av den här reformen, och vi plussar på med mer medel för dem som har sjukdomar som leder till sämre tandhälsa, till exempel. Vi tar ett steg i taget. Jag vill understryka att det är viktigt att vi inte förköper oss. Irland är ett land som har förköpt sig alldeles väldigt när det gäller hälso- och sjukvård och äldreomsorg. Nu står man där med stora problem när man måste dra tillbaka de insatser som man tidigare har så att säga bjudit på. Vi gjorde så med pensioneringen, med ATP-systemet. Det var ett system som vi inte hade råd att underhålla. Sedan bytte vi pensionssystem till det vi har i dag. Det är inte lika förmånligt som det tidigare, men det här klarar vi att finansiera. Nu har mina åtta minuter gått. Ingen har tagit upp läkemedelsfrågan, så då gör inte jag det heller. (Applåder)

anf.198 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Jag skulle vilja ställa några frågor till Barbro Westerholm om den här åtstramningens pris. Det som är väldigt tydligt är att anhörigstödet har ökat, fortsatt att öka och håller på att öka fortfarande. Det står naturligtvis för något. Det står naturligtvis för att de offentliga insatserna inte räcker till, att hemtjänsten inte räcker till och att vi har färre äldreboendeplatser. Det beror kanske också på vilken bedömning vi gör av vilka omsorger och insatser äldre med omfattande omsorgsbehov behöver när de bor hemma och att vi inte har stärkt upp hemtjänsten på det sätt som skulle behövas när fler äldre människor ska bo hemma. Du var också inne på samarbetsfrågorna, som naturligtvis är viktiga men som kanske inte löser allt. Om man tittar närmare på detta ser man att anhörighjälpen ökade från 48 procent till 63. Det man lyfter fram som skiljer sig från tidigare utveckling är att den har ökat. Förut var det väldigt många äldre som inte hade så hög utbildning och som hade låg inkomst som hade hjälp av sina barn, ofta döttrar som också hade låg utbildning och mindre anknytning till arbetsmarknaden. Men nu ökar hjälpen också från barn som jobbar och jobbar heltid. Det påverkar naturligtvis på många sätt. Många anhöriga vill hjälpa till, men de kanske vill hjälpa till med det känslomässiga, det sociala, inte ta över sådant som inte fungerar i hemtjänsten. Man pekar på att det finns människor som väljer att gå ned på deltid och att inte jobba, men det finns också kvinnor som känner att de måste ha flexibla arbetstider, de kan inte satsa på jobbet och de kommer efter sina arbetskamrater. Det här är både en fråga om en bra äldreomsorg för de äldre och en jämställdhetsfråga för dem som får rycka in när äldreomsorgen inte räcker till.

anf.199 Barbro Westerholm (FP):

Herr talman! Jag har bara hört på radio i dag om den här forskningsrapporten. Den ska jag läsa noggrant därför att det är viktigt att se vad som ligger bakom de här siffrorna. Är det biståndsbedömningen som har dragits åt på något sätt, eller vilket annat skäl är det? Jag förutsätter att det här är en rapport som Socialstyrelsen, kanske också i förlängningen den nya myndigheten, kommer att ta till sig och utöva sin tillsyn över det här området. Man har mer koncentrerat sig på de särskilda boendena tidigare, inte så mycket på just hemtjänsten, så det här tror jag är en mycket viktig rapport att gå vidare från och se vad som ligger bakom. Vi har väl i Folkpartiet varit särskilt oroade av vad som händer med invandrarkvinnor. När man ställer frågan till invandrare hur de ser på äldreomsorgen, om den är till fyllest, har jag flera gånger fått svaret: Vi tar hand om våra äldre själva. Och så har de tittat anklagande på oss svenskar som om vi lämnade våra äldre i sticket. Det gör vi naturligtvis inte på något sätt. Det här fordrar alltså fortsatt analys. Det kan också drabba relationen mellan anhörig och den äldre personen negativt.

anf.200 Eva Olofsson (V):

Herr talman! Det viktiga tycker jag är hur man ser på det här. Är det en utveckling vi ska acceptera, eller ska vi säga att det handlar om att vi måste satsa de resurser som behövs för att ha en fungerande, bra och offentligt finansierad äldreomsorg? Annars hamnar vi i ett läge där några får göra det här. De får jobba för mycket. De mår dåligt om de inte får tillräckligt stöd från den offentliga äldreomsorgen. De klarar kanske inte att jobba heltid. De klarar inte att sköta sitt jobb på rätt sätt. Vi har ju sett barnomsorgen som en samhällsstruktur som är till för barnen men som också är till för att föräldrarna, både män och kvinnor, ska kunna jobba. Äldreomsorgen borde vara en lika viktig samhällsstruktur för att se till att kvinnor som ofta kanske är i 50-årsåldern och uppåt också ska ha möjlighet att jobba och försörja sig. Annars får vi en struktur som fortsätter med att lågutbildade kvinnor, som ibland är lite längre ifrån arbetsmarknaden, jobbar deltid och annat, hjälper sina äldre föräldrar, får lägre pension, sitter där själva så småningom och behöver hjälp av sina döttrar. Vi kan också se att de som har högre inkomst och utbildning köper mer privat hjälp. Men det man köper är ju inte omsorg, utan det är praktisk städning och sådant i första hand. Där tror jag att utvecklingen ligger nu, att också från högutbildade kvinnor och en del män ökar anhörigstödet till föräldrarna. Just att faktiskt se äldreomsorgen som en viktig samhällsfråga är lika viktigt som barnomsorgen för att vi ska få ett samhälle där människor, både kvinnor och män, ska kunna jobba och där vi inte vältrar över ansvaret för de äldre på kvinnor, framför allt de kvinnor som har lägst inkomster och sämst möjligheter att få ett jobb.

anf.201 Barbro Westerholm (FP):

Herr talman! Det måste ju vare ömsesidig frivillighet när det gäller anhöriginsatser och att som äldre motta insatser från den yngre. Jag tror att de siffror som nu presenterades är viktiga för att vi ska se hur insatserna hänger ihop med tillgången till vård- och omsorgsboende eller särskilt boende. Vi kan ju konstatera att de stimulansmedel som har avsatts inte har gått åt. Jag upplever en tröghet hos kommunerna med att bygga. De kommer att landa i en krissituation omkring 2020 när andelen mycket gamla kommer att vara ganska stor. Den är på väg att växa. Då kommer vi in på kommunernas planering av byggande: prioritering av byggande av äldrebostäder, inte bara vård- och omsorgsboende utan trygghetsbostäder, och att säga ja till seniorboende, som är att betrakta som ordinärt boende. I alltför många kommuner har det visats i utredningar att det här inte är prioriterat. Jag har tagit upp den frågan med departementsledningen och att vi ganska snart ska ha överläggningar om hur man kan få fart på det här byggandet.

anf.202 Roland Utbult (KD):

Herr talman! Det har sagts väldigt många kloka ord här i kväll. Jag har tänkt att jag ska försöka att inte upprepa sådant som redan har sagts. Vi får se om jag lyckas med det. Mitt inlägg handlar om två områden. Det är personlig assistans och hemlöshet. Jag börjar med den personliga assistansen. "Jag har blivit kung över livet", sade en person som erhållit personlig assistans. Jag har träffat många som berättar hur viktig den här reformen är och vilken enorm betydelse den har haft när det gäller att få leva ett fullvärdigt liv. "Jag har blivit kung över livet." Det är ett bra uttryck för vad den här reformen har betytt och betyder för väldigt många människor. En av förutsättningarna för rätt till personlig assistans enligt LSS är att en person behöver hjälp för att klara sina grundläggande behov. Det görs ju en första grundlig utredning om vilka behov personen har. Jag menar att den första utredningen måste vara oerhört väl genomförd. Den ska ligga till grund för fortsatta omprövningar. När omprövningen görs ska det vara en fråga om vad som har blivit bättre eller sämre under tiden. Man ska inte börja om från början vid en tvåårsomprövning. Den första bedömningen är viktig. Regeringen har lämnat ett uppdrag till Inspektionen för socialförsäkringen som handlar om att ta fram ett säkrare underlag för att bedöma hur tillämpningen av reglerna om grundläggande behov i assistansersättningen har utvecklats över tid och vad utvecklingen beror på. Det är bland annat mot bakgrund av domen i Regeringsrätten 2009 - som flera har relaterat till här i dag - som handlade om grundläggande behov. Herr talman! Det finns en oro som gäller oanmälda hembesök hos den assistansberättigade. Men förslaget handlar inte om att införa oanmälda hembesök till alla som har assistans. Förslaget innebär egentligen ett slags förtydligande att om man vid upprepade tillfällen och utan giltig förklaring nekar myndigheten ett sammanträffande är det aktuellt med ett oanmält hembesök. Om det förekommer oegentligheter kan ersättningen sättas ned eller dras in. En annan oro gäller Försäkringskassans bedömningar. Därför är jag glad att regeringen har lämnat uppdraget till Inspektionen för socialförsäkringen att också ta fram en fullständig bild av beslutsfattandet vad avser både initiala beslut och omprövningar av beslut. Så gäller det fusket. Den som gör rätt behöver inte känna oro - eller hur? Jag tror att oron ibland kommer av att man vet att det förekommer fusk därute och att det kan göra allmänheten mindre positiv till reformen. Den bakomliggande utredningen konstaterade att en av de vanligaste situationerna där medvetet fusk med assistansersättning förekommer är när vuxna assistansberättigade har sina närstående som assistenter. Det är oerhört tråkigt att höra eftersom närstående gör heroiska insatser varje dag. Jag har träffat många av dem. För dem jag har träffat har det fungerat bra. Om jag har förstått det hela rätt är assistansanordnarna positiva till att man ställer höga krav för att få bedriva verksamhet. Låt oss värna assistansreformen, där målet är att den enskilde får möjlighet att leva som andra, ha samma levnadsvillkor och vara fullt delaktig i samhällslivet. Jag fick ett inlägg i dag på facebook av Anna Eklund Tarantino. Jag har fått lov att återge hennes inlägg - det är bra. Anna Eklund Tarantino skriver på facebook att hon kan berätta att efter ett minutiöst granskande av Försäkringskassan fick hennes son personlig assistans. Han kan nu ha ett värdigt och tryggt liv med självbestämmande. Alternativet hade troligtvis varit att hållas neddrogad, stundtals fastspänd och befinna sig i ett för honom obegripligt kaos. Nu bor han i egen lägenhet, går på gymnasiet, har fritidsaktiviteter och berikar många andra människors liv. Herr talman! Jag vill också säga något om hur vi ser på hemlösheten inom Kristdemokraterna. Jag arbetade tio år i Göteborg bland de hemlösa. Det handlade om akut hemlösa människor, de som Moder Teresa kallar de fattigaste bland de fattiga. De har förlorat allt - bostad, kontakter med anhöriga och respekt från andra människor. Jag lärde mig i det arbetet att se människan först, inte missbruket. När Socialstyrelsen räknade de hemlösa var de 2005 drygt 17 000 personer. Nu har de stigit till ca 34 000 personer. Orsaken till ökningen är bland annat breddningen av begreppet hemlös. Vi har ju fyra olika definitioner på hemlöshet. Eftersom jag arbetade med personer i den första definitionen, det vill säga akut hemlösa, ska jag uppehålla mig lite grann vid dem. Samtidigt vet vi att hemlöshet - det hör vi i ordet - i hög grad handlar om bostadsfrågan. Det råder stor brist på bostäder i många kommuner. "Bostad först" är en modell som hittills har prövats på ett fåtal platser i landet. Allt fler kommuner visar intresse för att införa den formen. Det handlar för en hemlös om att få en bostad, precis som det låter, ett kontrakt och alltså en nyckel till en egen lägenhet. Det kan vara så att kontraktet börjar i samarbete med socialtjänsten men sedan övergår helt och hållet som ett avtal mellan hyresvärden och hyresgästen. Där bostad först har prövats, till exempel i New York och Hannover, har det slagit mycket väl ut. Det gäller även på de platser där det har prövats i Sverige. Men för att det ska fungera krävs ordentliga sociala insatser i form av stöd till den boende. Det handlar om att på nytt bli en del av det "normala" livet. Det är en svår omställning för många men vi ser att det händer. Vi har alla under årens lopp sett hemlösa på våra gator. Det är inget nytt. Men jag är mycket glad att regeringen tillsatt en hemlöshetssamordnare med uppgiften att ge kommunerna stöd i deras arbete med långsiktiga och hållbara strukturer och fungerande rutiner i arbetet mot hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden. Här behövs samverkan mellan länsstyrelserna, Sveriges Kommuner och Landsting, Socialstyrelsen, Boverket, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten och inte minst frivilligorganisationerna, som bidrar i högsta grad till att ge dessa personer stöd. Herr talman! Det finns ett starkt samband mellan vräkning och hemlöshet. Att barn vräks är fullständigt oacceptabelt. Socialtjänsten har ett stort ansvar att agera snabbt och samverka med andra så att man, om det behövs, kan flytta familjen till ett annat ordnat boende. Men nu är det också viktigt att socialtjänsten informeras om att vräkning är på gång. Dessutom måste fler myndigheter samverka, till exempel Kronofogdemyndigheten och även fastighetsägaren, så att barn inte vräks. För mig som kristdemokrat anser jag att vräkning är oacceptabelt och inte värdigt vårt land. Därmed vill jag yrka bifall till propositionen och önska mina kolleger i socialutskottet god jul och ett gott nytt år. (Applåder)

anf.203 Agneta Luttropp (MP):

Herr talman! Jag kommer att hålla med dig, Roland Utbult. (Roland Utbult (KD): Vad bra!) Den första bedömningen är absolut den som är avgörande. Det är den som utgör grunden för om det går att "fuska". Därför är det synd att man inte från början haft med handikapporganisationerna, som säkert hade lagt fram förslag på mer precisa instrument för att komma åt överutnyttjandet av assistansen. Där håller jag med, och det är synd att man inte har tagit vara på den kunskap som finns hos handikappföreningarna. Jag återkommer till det du pratade om i början, Roland, nämligen grundläggande behov. Det handlar ju om den dom vi alla talar om. Jag är övertygad om att det inte behövs en lagförändring med lagrådsremiss och hela den apparaten, men det behövs ett förtydligande av 9 §. Många gånger handlar den paragrafen om att använda sitt sunda förnuft. Margareta B Kjellin tog upp frågan om att äta och klara hela processen. Hur ser du, Roland, på frågan om att förtydliga vad som är grundläggande behov så att vi går tillbaka till hur det var före den praxis som inrättades?

anf.204 Roland Utbult (KD):

Herr talman! Jag håller med Margareta B Kjellin och Agneta Luttropp om att domen kan ifrågasättas när det gäller att kunna förbereda mat och efterarbetet. Många av oss tycker att den är tveksam. Vad jag ser framöver är resultatet av det uppdrag som Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har fått att titta på det här. Det handlar om att ta fram ett säkrare underlag för att bedöma hur tillämpningen av reglerna om grundläggande behov i assistansersättningen har utvecklats över tid och vad utvecklingen beror på. Man kommer att titta på det. Utifrån det tror och hoppas jag att man kommer fram till bättre, tydligare och kanske, om vi utgår från det vi sade om maten, något generösare regler.

anf.205 Agneta Luttropp (MP):

Herr talman! Ja, det hoppas verkligen jag också. Från början var det bestämt att det här över huvud taget inte skulle redovisas förrän 2014. Det var vi i oppositionen som fick till ett delbetänkande nu i december 2012. För Alliansen var det helt okej att vänta ytterligare två år. Nu är risken, eftersom man inte kommer att få så mycket svar i januari, att det slutgiltiga beslutet kommer 2014. Därför ställer jag samma fråga till dig, Roland, som jag har ställt till dina allianskamrater, om du är beredd att agera före 2014. Då menar jag framför allt att göra ett förtydligande av 9 §.

anf.206 Roland Utbult (KD):

Herr talman! Vi brukar ofta säga att tiden går ganska fort. Vi inväntar delrapporten, och jag är beredd att vänta till 2014. Jag tror att det måste få ta sin tid. När vi nu pratar om det här visar det sig att det är viktigt att det blir helt korrekt. Jag tycker att man ska se till de personer som kommer i åtnjutande av den personliga assistansen, och det är så viktigt att det fungerar gentemot dem. Då är vi tillbaka till det här att kunna förbereda sin mat, ta sin mat och efteråt avsluta det hela. Det här är väldigt viktiga frågor. Det stora frågetecken som vi har haft kring 9 a § ska rätas ut, och det kanske behöver ta den tiden. Vi har delrapporten, och sedan ser jag fram emot att vi får ett riktigt bra avslut på det här.

anf.207 Gunnar Sandberg (S):

Herr talman! Det råder enighet i utskottet kring den viktiga frågan om Rett Centers långsiktiga finansiering. Emellertid återstår frågan om en nödvändig anpassning av nivån på statens bidrag till Rett Center att lösa - en nödvändig konsekvens av långsiktigheten. Rett Center är en viktig verksamhet som ligger på Frösön i Jämtland och har sedan 2003 fått ett statsbidrag på 7 miljoner kronor. Bidraget skulle täcka kostnader för forskning och utveckling samt kunskap och information. Kostnaderna för den kliniska verksamheten skulle täckas av patientavgifter, eftersom som staten inte betalar för sjukvård utan detta åligger sjukvårdshuvudmännen. Rent ekonomiskt innebär detta att när Rett Center ska öka antalet patienter krävs ytterligare resurser för att täcka kostnaderna för forskning med mera eftersom patientavgifterna endast motsvarar kostnaderna för själva vården, i enlighet med riksdagsbeslutet 2002. Sedan 2003 har kostnaderna ökat, och framför allt gäller det lönekostnaderna. Kostnadsökningen är närmare 300 000 kronor per år. Inflödet av remisser var 2003 på en sådan nivå att det räckte med ett team för de så kallade tvärprofessionella undersökningarna och motsvarande nivå för hjärnstamsundersökningarna. Sedan dess, och framför allt under de senaste fem åren, har inflödet av patienter ökat kraftigt, vilket innebär att Rett Center har så många patienter att de behöver öka kapaciteten för att möta behovet. För hjärnstamsundersökningarna har Rett Center en väntetid på cirka tolv månader, trots att de inom befintliga ramar kunnat mer än fördubbla kapaciteten jämfört med 2003. En ökning av kapaciteten innebär att Rett Center behöver fördubbla antalet läkare och terapeuter eftersom de måste använda antingen ett eller två team. En ökning av antalet patienter innebär ökade intäkter via patientavgifter men ingen finansiering av forskning med mera för den tillkommande personalen. Herr talman! Om Rett Center inte erhåller ett bidrag som gör det möjligt att anpassa kapaciteten blir effekten att denna patientgrupp inte får den vård som de har rätt till. Rett Center kommer att få ännu längre väntetider, och risken finns att patienterna får vänta alltför länge på vård och behandling. Rett Center kan också hamna i den situationen att de tvingas avvisa patienter, vilket vore djupt olyckligt för alla parter. Det är vanligt att patienterna efter vistelse på Rett Center får rekommendationer att förändra sin medicinering så att de inte blir så neddrogade som ibland kan vara fallet. Detta ger förbättrad funktionsförmåga och ökad livskvalitet för dessa patienter. Långa väntetider medför också förhöjda risker. Om till exempel patienternas andningsstörningar inte åtgärdas fortsätter obalanserna i kroppen med långsiktiga skador som följd. Brukarföreningen för Rett Syndrom, RSIS, är mycket förvånade och bestörta över att Rett Centers framtid kan vara hotad som en följd av att de ytterligare ekonomiska medel som behövs för att kunna bedriva verksamheten kanske inte tillskjuts i regeringens kommande budget. Staten har ett särskilt ansvar för Rett Center, och vi föreslog därför i vårt budgetalternativ att statsbidraget till Rett Center räknas upp till 10 miljoner för 2013 inom befintligt totalanslag 1:6 Bidrag till folkhälsa och sjukvård. Detta förslag röstades ned i samband med beslut om statsbudgetramarna. Beslutet om vilken nivå Rett Center ska få ligger i händerna på regeringen, och de kan välja att höja anslaget eller att inte göra det. Jag utgår ifrån att frågan om en anpassning av nivån för bidraget till Rett Center senast kommer att lösas av regeringen så att verksamheten vid Rett Center har en möjlighet att finnas kvar. I detta anförande instämde Lennart Axelsson, Catharina Bråkenhielm, Christer Engelhardt, Christin Hagberg, Lena Hallengren och Meeri Wasberg (alla S), Agneta Luttropp (MP) samt Eva Olofsson (V).