Inkomstskatt

anf.82 Peter Persson (S):

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 1 men samtidigt säga att jag naturligtvis instämmer i alla socialdemokratiska reservationer. Dock avstår vi från votering för att spara tid i kammaren. För drygt 20 år sedan genomförde vi en omfattande skattereform i vårt land. Det var Socialdemokraterna, Folkpartiet och senare Centerpartiet som bar fram reformen. Den handlade om likformighet, neutralitet och skatt efter bärkraften. Det var ledorden i reformen. Skatteteknik var naturligtvis ett inslag. Det var en politik som gagnade sparande och fördyrade lån. Det handlade också om att skaffa ett skattesystem med låga administrativa kostnader och som bidrog till en bra fördelningspolitik. Men det viktigaste av allt med skattepolitik handlar inte om tekniker utan om skattepolitikens grund som är att skaffa de gemensamma resurser som behövs för att finansiera ett utvecklat välfärdssamhälle. Vi socialdemokrater vill det därför att en gemensamt finansierad och behovsfördelad välfärd skapar ett annat och ett bättre samhälle. Den skattefinansierade välfärdens växande omfattning har gett människor möjlighet att växa. Det handlar om barnen med alltifrån barnavård och hälsovård till förskola och skola. Det handlar om utbildningens möjlighet för de många människor som förr aldrig kom i närheten av att följa sin lust. Det handlar om sjukvården som ger oss alla en trygghet när det oförutsedda kan inträffa. Det handlar om att ålderdomen ska få tillbringas i värdighet. När de mest omfattande krämporna sätter in finns det hjälp för alla. Det handlar också om de plötsliga förändringar som kan ske när som helst i livet - att den svåra sjukdomen drabbar dig eller att jobbet rycks undan. Att vi har ett samhälle baserat på ett sådant skatteuttag att vi kan fullgöra alla dessa uppdrag är grunden för att människor ska kunna känna trygghet. Länder med högre skattekvot, som Sverige, använder mer resurser till välfärd och har en jämnare inkomstfördelning än andra länder med begränsade välfärdssystem. Höga skatter skapar förutsättningar för mindre klyftor. Fru talman! Det behövs i dag en ny, bred parlamentarisk översyn av skattepolitiken. Skälet är främst att ett stort antal avsteg har gjorts sedan reformen genomfördes. Momsen är inte längre enhetlig. Investeringar i fastigheter beskattas mindre än andra kapitalinvesteringar. Pensionärer, arbetslösa och sjuka betalar mer skatt. Det så kallade jobbskatteavdraget är orättvist i sin konstruktion, och utfallet är mycket tveksamt. Ett lika vägande skäl till att den här kammaren nog måste börja diskutera ansvaret för välfärdens finansiering är skatteandelen som var ungefär 50 procent av bnp 2006-2007 och som 2016 kommer att nedbringas till 44 procent. Detta sker samtidigt som Konjunkturinstitutets senaste rapport för våren 2015-2017 pekar på behov av budgetförstärkningar på nästan 30 miljarder kronor. Konjunkturinstitutet säger: Ska man realsäkra de offentliga utgifterna och också lägga till att den offentliga konsumtionen ökar i takt med antalet barn och äldre och att barnbidrag och andra sociala överföringar följer priser krävs det budgetförstärkningar och skattehöjningar på 70 miljarder kronor. Jag upprepar: 70 miljarder kronor. Bortom Finansdepartementets kalkyler, forskning i laboratorium, finns det en annan verklighet. Den verkligheten handlar om trygghet på förskolan för alla barn. Lusten i lärandet för både de yngre och äldre barnen i skolan lockas fram genom att det finns tillräckligt många pedagoger. Den berättigade kvaliteten i omsorgen om de gamla eller om dem som inte alltid haft tur i livet, som den svårt sjuke och den funktionshindrade med behov av personlig assistans - det är alla dessa människor och alla dessa situationer i livet som skattepolitiken faktiskt handlar om. Jag har som absolut uppfattning att i den tid vi kan överblicka måste dessa samhälleliga behov väga avsevärt mycket tyngre än ett behov att öka den privata konsumtionen för den som mitt i livet har lyckan att ha ett jobb, vara frisk och ha det tryggt runt omkring sig. Visst är det väl ändå så, fru talman, att vi som för stunden är friska och i arbete har i uppdrag att bära samhällssolidariteten vidare. Ytterst handlar skattepolitiken om detta för oss socialdemokrater. (Applåder)

anf.83 Mats Pertoft (MP):

Herr talman! I dag debatterar vi ett betänkande från skatteutskottet om inkomstskatter. Jag vill börja med att yrka bifall till Miljöpartiets reservation 13. Jag står naturligtvis bakom övriga reservationer, men för tids vinnande behöver vi inte votera om allting. Jag ska ta upp tråden från föregående talare. Jag tycker att det här med en bred skatteöversyn är en viktig fråga. Vi hade den debatten för ett år sedan här i kammaren. Jag noterade då i replikskiftena att det verkade som att alla partier i den här kammaren utom Moderaterna var intresserade av en skatteöversyn. Det vore intressant att veta hur det står till nu. Det är ändå över 20 år sedan den här stora skattereformen kom, och jag tycker att det verkar som att ju längre tid som går desto mer glans faller över den och desto mer blir den omhuldad och får storslagna ord sagda om sig. Men sedan dess - över 500 undantag. Samhället har förändrats, och allt fler samhällsaktörer inser behovet av en bred skatteöversyn, inte bara politiker, inte bara partier. Det frågas ganska brett om detta. När vi har diskuterat det här i kammaren har det förts fram från motståndarens sida att vi först måste vara överens. Men, snälla nån, en översyn handlar väl om att man inte är överens och så sätter man sig ned vid ett runt bord och pratar tillsammans tills man blir överens. Eller också blir man inte överens, och då blir det inget slutresultat. Jag menar att det här är viktigt. Från Miljöpartiets sida anser vi att behovet av en bred skatteöversyn är stort, framför allt av en översyn där alla politiska partier i den här kammaren deltar. Sedan får man se om man kommer fram till ett resultat. Då blir det en reform. Men man måste börja, man måste våga ta steget och ta tag i den komplexitet som verkligheten är, där vi har lagt in det ena undantaget efter det andra under dessa mer än 20 år. Då får vi även lägga in något som vi naturligtvis betonar från Miljöpartiets sida, nämligen miljöfrågorna, skatterna som verktyg för att styra mot ett ekologiskt hållbart samhälle. Allt det här är en viktig bit för Sveriges framtid. Jag undrar ju var de olika borgerliga partierna står. Jag betonar borgerliga partier, jag pratar inte om Alliansen nu, för jag utgår från att varje parti har egna åsikter i denna fråga. Så lät det i alla fall för ett år sedan. Det vore intressant att veta om vi skulle kunna komma fram till att börja en sådan process, helt förutsättningslöst, sätta oss ned och diskutera i ett parlamentariskt sammanhang för att se om vi kan komma fram till gemensamma nämnare. Kan vi komma fram till några grundförutsättningar för att se över Sveriges skattesystem? Det är ju så att inga avtal håller för evigt. Säg att vi gjorde en jättereform på 90-talet, det är väldigt trevligt. Men det var ett tag sedan. Vi vill alltså ha ett skattesystem i det här landet som håller i 20 år till. Då måste man nog börja det arbetet nu. Det är min fråga till kommande talare i den här debatten. Jag vill ta upp en annan fråga också, som jag också yrkade på, nämligen reseavdrag. Jag har också nämnt det här tidigare, men jag har aldrig fått något riktigt svar från regeringssidan. Alliansregeringen har ju gjort det till sitt mantra att prata om och bekämpa skattefusk. Men när det gäller reseavdrag verkar ni vara konstant blinda. Jag menar, hur försvarar ni egentligen ett system där 50 procent fuskar till sin egen favör? Skulle ni acceptera ett sådant skattesystem, med 50 procent fusk och till sin egen fördel? Vi har i dag ett reseavdragssystem med rötter i 20-talet. Det är ganska länge sedan. Det är betydligt längre sedan än till exempel skatteöversynen som jag nyss talade om. Det här reseavdragssystemet bygger alltså på ett ensidigt gynnande av ett fordonsslag, bilen. Jag kan säga att jag personligen gynnas av det. Jag bor långt ute på landet och är beroende av bil för att ta mig någonstans, även till närmaste affär. Men ska man verkligen ha ett system i dagens Sverige som ensidigt gynnar ett transportslag? Dessutom vet vi från uppföljningar att det också gynnar bara ett kön. Det är väldigt tydligt att det är högavlönade män som bor i storstadsnära regioner, framför allt i Sörmland och i Uppsala, som gör de flesta avdragen. Det är inte i glesbygden. Från Miljöpartiets sida menar vi att det här är en viktig fråga att ta tag i ur rättvisesynpunkt och ur resandesynpunkt. Ett annat system, som vore avståndsbaserat och fordonsneutralt - jag pratar inte om att gynna kollektivtrafiken, även om jag skulle gilla det - skulle antagligen enligt beräkningar öka kollektivtrafikandelen betydligt. Det jag menar är att vi i dag i Sverige har ett system som ensidigt gynnar ett transportslag, som i sitt utfall ensidigt gynnar högavlönade män i storstadsnära regioner. Det är ju inte värdigt ett modernt samhälle. I Stockholmsregionen hindrar det dessutom en ordentlig trafikutveckling, för det korkar igen alla vägar. Oberoende av hur många förbifarter Alliansen kommer att bygga korkar det igen vägarna. Det hindrar ju en effektiv trafikutveckling i den här regionen. Där skulle jag gärna vilja fråga: Tänker den här alliansen ta frågan om skattefusk på allvar och starta ett arbete för att byta reseavdragssystem till ett fordonsneutralt och avståndsbaserat system som många av våra grannländer har, till exempel Danmark, Norge, Nederländerna, Tyskland eller Belgien? Kan ni tänka er att modernisera lite så att vi får ett system som inte ensidigt gynnar ett fordonsslag och kanske få bort fusket, det där fusket som ni annars verkar jaga till vilket pris som helst, fusk till 50 procent med ensidigt gynnande av de 98 procent som fyller i blanketterna. Det finns en del att göra, och det här verkar den här alliansregeringen, som så gärna pratar om fusk, ha glömt bort totalt. Med dessa ord, herr talman, yrkar jag än en gång bifall till reservation 13.

anf.84 Thoralf Alfsson (SD):

Herr talman! I dag behandlar vi betänkandet om inkomstskatter, SkU16. Innan jag går in på våra reservationer tänkte jag säga några andra allmänna ord. Inkomstskatter och indirekta skatter på arbete är basen i finansieringen av vårt välfärdssystem. Det innebär att en hög sysselsättningsgrad är väldigt viktig för att hjulen ska snurra i vårt välfärdssystem, men även skattemoralen och viljan att göra rätt för sig mot samhället är mycket viktig. Tyvärr får vi bara fler och fler signaler om att utanförskapet växer i framför allt många städer. Detta sprider sig även till de mindre städerna. I dessa områden växer det ofta fram svart affärsverksamhet och i dess spår även kriminalitet, vilket leder till låg skattemoral och stort skattebortfall, något som Malmö är ett typexempel på. Denna förändring innebär att våra myndigheter måste ges de verktyg och resurser som krävs för att stävja dessa svarta marknader och den ekonomiska brottsligheten. Här har vi som lagstiftare en väldigt viktig roll att fylla genom att skapa ett skattesystem som upplevs som framför allt rättvist och pålitligt av medborgarna. Tyvärr har regeringen inte alltid lyckats upprätthålla detta, och då tänker jag bland annat på det som allmänt brukar kallas pensionärsskatten. Den upplevs av många pensionärer som djupt orättvis, en uppfattning som vi sverigedemokrater också delar. Ett rättvist skattesystem innebär också att den som sköter sig och gör rätt för sig ska få vissa fördelar och rättigheter i samhället, till skillnad mot den som inte följer våra lagar och vårt rättssystem. Nu kommer regeringen tillsammans med de rödgröna, gissar jag, att överge den principen genom att införa subventionerad vård till personer som befinner sig illegalt i landet, personer som sannolikt inte betalar några skatter baserade på arbete. Ett sådant beslut undergräver inte bara rättsmedvetandet utan även skattemoralen och rättvisan i vårt skatte- och avgiftssystem för välfärden. Herr talman! När det gäller våra motioner och reservationerna i betänkandet vore det minst sagt svekfullt att inte ta upp den så kallade pensionärsskatten, då den är en av de mest orättvisa skatter som vi har i dag. Att våra svenska pensionärer inte har fått ta del av de skattesänkningar, eller jobbskatteavdrag, som gjorts under alliansregeringen är rent ut sagt bedrövligt. Jag tror att en stor del av svenska folket gärna hade avstått från delar av dessa jobbskatteavdrag om även våra pensionerade föräldrar eller mor- och farföräldrar fått ta del av dessa jobbskatteavdrag. Det är ju faktiskt dessa generationer som lagt grunden till det välstånd som vi kan ta del av i dag. Tyvärr håller detta välstånd på att krackelera genom den politik som förs i dag, och väldigt många människor oroar sig för den dag man ska gå i pension. Alliansregeringen har verkligen skapat ett vi-och-de-tänkande när det gäller beskattningen av arbetstagare och pensionärer. Sverigedemokraterna anser att pension är uppskjuten arbetsinkomst och att den därmed inte ska straffbeskattas enligt Alliansens modell. Sverigedemokraternas budgetförslag innebär att man på några års sikt utjämnar skillnaderna i beskattning av arbete och pension. Vi vill med andra ord successivt avskaffa den så kallade pensionärsskatten. I vår budgetmotion avsatte vi 3 miljarder kronor utöver den dryga miljard som Alliansen avsatte för att minska pensionärernas skattebörda. Herr talman! Sverigedemokraterna har sett positivt på de fyra första stegen av jobbskatteavdraget om man då undantar att pensionärerna exkluderats. Utredningar har slagit fast att dessa skatteavdrag har varit mycket gynnsamma för att skapa nya arbetstillfällen. Med tanke på arbetsmarknadssituationen och de många varsel som vi sett under hösten och vintern har vi därför ställt oss positiva till ett femte jobbskatteavdrag. Ett annat förslag som också är kopplat till arbetsmarknaden är vårt förslag om en utökning av ROT till att även gälla för alla som ansvarar för K-märkta byggnader - även kommuner, organisationer och stiftelser. Dagens allmänna ROT-avdrag kan i dag bara sökas av privatpersoner. Många byggnader av kulturhistoriskt värde förvaltas i dag av organisationer och stiftelser, till exempel hembygdsföreningar, som också i många fall drabbats av minskade bidrag eller föreningsstöd från kommunerna. Hembygdsföreningarna fyller inte minst funktionen av att lyfta fram kulturarvet i det svenska samhället i vardagen. Sverigedemokraterna vill därför införa ett särskilt riktat kulturarvs-ROT för renoveringsarbete på byggnader av kulturhistoriskt värde. I mitt anförande förra riksdagsåret när betänkandet om inkomstskatter debatterades tog jag upp bärplockningen och de skatteregler som gäller för skattefrihet. Jag tog då även upp hur bärplockare från Thailand och Rumänien lockats till de svenska skogarna och lovats just guld och gröna skogar av i många fall oseriösa företagare som utnyttjar möjligheten till arbetskraftsinvandring från tredje världen. Senaste sommaren blev inget undantag. Nu har vi kunnat se hur personer från Kamerun har utnyttjats av en oseriös företagare för skogsplantering. Jag är säker på att det finns flera exempel på att reglerna för arbetskraftsinvandring används för att utnyttja människor som kommer hit med tillfälliga arbetstillstånd. En åtgärd för att minska detta missbruk kan vara att höja gränsen för skattefriheten vid bärplockning och dylikt, som i dag ligger på 12 500 kronor per år. Herr talman! En annan fråga som vi vill ta upp gäller förmånstagare till pensionsförsäkringar. Det är orimligt att man inte har friheten att välja förmånstagare fullt ut. Enligt inkomstskattelagen får i dag make, maka, sambo, inklusive före detta makar och sambor, barn och makes och sambos barn vara förmånstagare till pensionsförsäkringar, men inte barnbarn, syskon, syskonbarn eller andra familjemedlemmar. Detta gäller såväl privata försäkringar som tjänstepensionsförsäkringar och berör ofta stora penningbelopp. Saknas förmånstagare går pengarna till försäkringskollektivet. Familjebildningarna kan i dag se ut på många olika sätt, vilket medför problem med nuvarande regler. Även i traditionella familjebildningar kan nuvarande regler leda till olyckliga konsekvenser. Det innebär att barnbarn, syskon, syskonbarn eller andra familjemedlemmar inte får komma i fråga som förmånstagare. Konsekvensen blir en kraftig inskränkning av vissa medborgares frihet. Exempelvis kan ensamstående utan barn inte sätta in någon förmånstagare, vilket med tanke på att det rör sig om ett privat sparande är helt orimligt. Dessutom skulle en situation kunna uppkomma där försäkringstagaren får låta pengarna gå vidare till sin sambos barn men inte till sina egna barnbarn eller syskonbarn, vilket kan vara aktuellt om det egna barnet avlidit. Med anledning av det anförda anser jag att det är hög tid att ändra lagen och utvidga möjligheten att välja förmånstagare. Herr talman! I går uppvaktades skatteutskottet av sjöfartsnäringens parter, och den bild av svensk sjöfart som målades upp är inget annat än dyster. Ett antal viktiga punkter lyftes fram som alla har kopplingar till beskattning av sjöfarten och de som jobbar inom sjöfartsnäringen. I en av våra motioner har vi just lyft fram att undantagen i dubbelbeskattningsavtalen inte blir tillämpliga när fartyg flaggas ut, vilket stänger arbetsmarknaden för svenska sjömän. Här instämmer vi i vår reservation med sjöfartsnäringens önskemål om förändrade regler. Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till våra reservationer 3, 4, 9 och 14.

anf.85 Jacob Johnson (V):

Herr talman! Det har nu gått mer än 20 år sedan den så kallade stora skattereformen i början av 1990-talet. Mycket har hänt, och inte minst har den borgerliga regeringen genom sina olika avdrag undergrävt den ursprungliga tanken om ett enkelt och robust skattesystem. Den största förändringen är jobbskatteavdraget, som i avsevärd utsträckning finansierats genom försämringar i de sociala trygghetssystemen för sjuka, arbetslösa och fackföreningsmedlemmar. Vänsterpartiet menar, liksom Socialdemokraterna, Miljöpartiet, de fackliga organisationerna, Finanspolitiska rådet, Konjunkturrådet och många enskilda samhällsdebattörer att det är dags för en ny översyn av skattesystemet. Till exempel LO beskrev för något år sedan viktiga frågor att beakta i en sådan översyn. Välfärdens finansiering ska tryggas, näringslivets villkor bör vara generella, den ekonomiska politiken ska vara rättvis och rationell, en samlad strategi för miljöbeskattning bör formas och internationaliseringen kräver ökat samarbete på skatteområdet. Det ligger enligt min åsikt mycket i dessa synpunkter, men utan att låsa sig fast vid sådana ingångar kan man konstatera att de är bra exempel på frågeställningar som behöver belysas. Utskottsmajoriteten avvisar dock en bred parlamentarisk översyn, bland annat med hänsyn till den sittande företagsbeskattningskommittén och beredningen av EU-kommissionens meddelande om momsens framtid. Jag menar att dessa arbeten inte ska stå i vägen för en översyn. Det kommer alltid att finnas olika aktuella skattefrågor som bereds för tillfället, men de kan inte förhindra nya tag. Jag kan i övrigt instämma i vad Peter Persson och Mats Pertoft har sagt i denna fråga. De har argumenterat väl. Dessutom argumenterade Mats väl vad gäller reseavdraget. Jag passar på att säga det nu eftersom jag inte har för avsikt att ta upp frågan igen. Herr talman! En av de obalanser, för att inte säga orättvisor, som den borgerliga regeringen infört är den högre skatten på pensioner, arbetslöshetsersättning, föräldraförsäkring och sjukersättning. Det är inte rimligt att pensionärer, arbetslösa och sjuka ska betala en högre skatt än de som arbetar. Det handlar om beskattning på uppskjuten lön och på försäkringsersättningar. Dessutom har till exempel en pensionär redan gått ned avsevärt i inkomst vid pensionen. Varför ska han eller hon dessutom betala mer i skatt än den yrkesaktive? Om man efter ett långt, ofta slitsamt, yrkesliv har ålderspension, alltså uppskjuten lön, betalar man mer skatt än den som har inkomst av lön. Än värre blir det för den som har blivit arbetslös och har ersättning från a-kassa eller har förtidspension. Då blir skillnaden i beskattning ännu högre. Samma sak gäller den som är hemma för att ta hand om sina barn och har ersättning från föräldraförsäkringen. Detta är djupt orättvist, orättfärdigt och innebär naturligtvis inte att skatt tas ut efter bärkraft. Därför borde skattesystemet ändras så att lika inkomster beskattas lika oavsett var inkomsterna kommer från. Och inte har skattesystemet förenklats. År 2006 fanns det bara en skattetabell som visade hur mycket skatt man skulle betala på sin inkomst oberoende om det var lön, pension etcetera. I dag finns sex olika tabeller. Här har en ny regering verkligen ett regelförenklingsarbete att ta itu med. Med detta yrkar jag bifall till reservation 2. Herr talman! Den svenska kollektivavtalsmodellen bygger på starka parter på ömse sidor. Arbetsmarknadens parter ansvarar för lönebildningen och bär huvudansvaret för övrig reglering av arbetslivet och för att lösa tvister som uppstår på arbetsplatserna. Om denna modell ska fungera väl och behålla sin legitimitet måste den fackliga organisationsgraden och den fackliga närvaron i arbetslivet vara hög. En av de första saker som regeringen genomförde när den kom till makten hösten 2006 var att slopa skattereduktionen för medlemsavgifter i facklig organisation. Motsvarande rätt för arbetsgivares medlemskap i arbetsgivarorganisation lämnades dock orörd. Det är en inkonsekvens med en tydlig ideologisk udd riktad mot fackföreningsrörelsen. För Vänsterpartiet, som värnar den svenska kollektivavtalsmodellen, är det självklart att se rätten att göra skatteavdrag för medlemskap i facklig organisation som samhällsnyttig och därmed som en legitim kostnad för staten. En avdragsrätt om 25 procent för medlemsavgift i facket bör därför återinföras. Efter regeringens tillträde 2006 minskade antalet medlemmar i a-kassorna med en halv miljon på två år. Därefter har en viss återhämtning skett. I höstas var 400 000 färre medlemmar i en a-kassa än vid regeringens tillträde - detta samtidigt som arbetskraften i åldern 16-64 år hade ökat med 466 000 personer. Tillsammans medför det att den andel av arbetskraften som är medlem i en a-kassa har minskat från ca 85 procent till under 70 procent. Det stora medlemsbortfallet är en följd av regeringens drastiska höjningar av medlemsavgifterna till a-kassorna och försämrade ersättnings- och kvalificeringsvillkor. De höjda medlemsavgifterna orsakas av att regeringen har infört nya avgifter som a-kassorna tvingas betala in till staten - först en förhöjd finansieringsavgift och därefter den så kallade arbetslöshetsavgiften. Löntagarna finansierar arbetslöshetsförsäkringen i sin helhet, dels genom arbetsmarknadsavgiften som arbetsgivaren betalar in till staten men som i grunden är avstått löneutrymme, dels genom finansieringsavgiften och arbetslöshetsavgiften som a-kassorna betalar in till staten. År 2006 finansierade arbetsmarknadsavgiften ca 88 procent och medlemsavgifterna ungefär 12 procent av den utbetalda ersättningen från försäkringen. Vid årsskiftet 2007 höjde regeringen finansieringsavgiften. Det innebar att a-kassorna var tvungna att drastiskt höja sina medlemsavgifter och att medlemsavgifternas andel av finansieringen av den utbetalda ersättningen ökade till drygt 60 procent 2007, alltså en dramatisk ökning från 12 procent året innan. Den förhöjda finansieringsavgiften var inte påkallad av finansiella skäl. År 2007 gick arbetslöshetsförsäkringen med ett överskott på 28 miljarder kronor. Det utrymme i statsbudgeten som höjningen av medlemsavgifterna och de sänkta ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen skapade har regeringen i praktiken använt för att finansiera en stor del av det så kallade jobbskatteavdraget. Personer med inkomster från a-kassa, pensioner, sjukförsäkring eller annan socialförsäkring är inte berättigade till avdraget. Regeringen låter alltså a-kassornas medlemmar finansiera skattesänkningarna genom överuttag av avgifter. Vänsterpartiet vill att alla ska ha råd att vara med i en a-kassa och att arbetslöshetsförsäkringen ska vara solidariskt finansierad. Det är både ekonomiskt möjligt och politiskt rimligt att återskapa en solidarisk finansiering av arbetslöshetsförsäkringen. Med sänkta medlemsavgifter sänks tröskeln för att gå med i en a-kassa mest för dem som har stort behov av försäkringen. Om arbetslöshetsavgiften avskaffas kommer ingen att behöva betala mer än ca 100 kronor i månaden i medlemsavgift till sin a-kassa. Vi vill också införa avdragsrätt för medlemsavgiften till a-kassan. Minskade kostnader för att vara medlem i en a-kassa tillsammans med förbättrade kvalificerings- och ersättningsvillkor är det effektivaste sättet att skapa en inkomstförsäkring som alla med fast förankring på arbetsmarknaden kan få ersättning från vid arbetslöshet. Arbetslöshetsavgiften ska därför avskaffas och en avdragsrätt om 40 procent för medlemsavgift till a-kassan ska återinföras. Med detta yrkar jag bifall till reservation 12.

anf.86 Fredrik Schulte (M):

Herr talman! I veckan fick jag en ny kompis, en ny Facebook-friend. Det kanske inte är så spännande, men den här gången tyckte jag att det var lite kul, för det var en syssling till mig, en syssling som jag aldrig har träffat, en amerikansk släkting. Min gammelmorfar var bror till hennes gammelfarfar. För 100 år sedan var det ju mer än en miljon svenskar som lämnade Sverige för att åka till USA och söka lyckan, the American dream. Det gjorde människor i hela Europa. De som stannade kvar byggde ett lite annorlunda samhälle, ett samhälle där man var lite mer medkännande och där alla människor, inte bara de som lyckades, också skulle ha en chans, och vi skapade på så sätt välfärdsstaten. I någon mening har man nu i tre generationer i den fria världen kunnat se två olika visioner och modeller för det goda samhället - den amerikanska drömmen och den europeiska drömmen. Det finns väl de som har sett en tredje modell också, kanske någon av dem som har talat tidigare, men den har de flesta av oss andra varit väldigt skraja för. Det har i tre generationer i den fria och öppna världen funnits två visioner för hur man ska bygga framtiden. I dag kan man konstatera att de två drömmarna i stor utsträckning har gått till spillo och ligger i tusen bitar på golvet. Det kanske är hårda ord, men krisen har inneburit att stora delar av västvärlden på ett ganska fundamentalt plan har fått omvärdera det samhälle vi lever i. I USA lever inte längre the American dream. USA har mer och mer blivit som Downton Abbey, där fattigdom och rikedom är något man ärver. Den medkännande välfärdsstat som vi har i Europa har mer och mer börjat kollapsa under sin egen tyngd och klarar inte längre att leva upp till de åtaganden man har lovat medborgarna. Man har inte tillväxt. Ekonomins hjul snurrar inte. Flera länder i Europa blir faktiskt fattigare och fattigare för varje år. Överallt i Europa sparar man. I Danmark sparar man. I Tyskland sparar man. I Holland sparar man. I Italien sparar man. I Grekland sparar man. I Frankrike ska man spara 250 miljarder kronor för att klara ett underskott på 3 procent. Detta kan låta som en väldigt dyster beskrivning och nästan verklighetsfrånvänd för oss här i Sverige. Det är beroende på att vi är undantaget. Vi i Sverige har klarat oss undan både de nästan oöverstigliga klassklyftor man har fått i Europa och den ekonomiska implosion som resten av Europas välfärdsstater har drabbats av. På det sättet lever här i Sverige fortfarande drömmen om ett bättre samhälle i framtiden. På det sättet är Sverige en förebild för världen. Vi ska inte skönmåla och låta påskina att vi inte har några problem här. Vi har problem med arbetslöshet och med en skola som fortfarande inte visar tillräckligt bra resultat. Vi har integrationsproblem. Vi har problem med ett rättsväsen som inte klarar av att lösa brott och så vidare. Men drömmen om ett samhälle som blir lite bättre för var dag som går lever fortfarande kvar i Sverige. Vi har trots krisen som har drabbat hela västvärlden kunnat se hur vi har fredat välfärden och till och med utvecklat den. Tillväxten har varit starkast i Sverige i hela västvärlden. Vi har trots krisen kunnat se en sysselsättningsökning i Sverige. Vi har faktiskt fått se minskade klyftor. Under de senaste sju åren då vi har haft en alliansregering har klyftorna minskat med 3 procent mätt med Gini-koefficienten, alltså det sätt på vilket man mäter klyftorna. Och vi har klarat av att göra detta och samtidigt sänka skatterna ganska kraftfullt. Om det är någonting som vi är överens om i denna kammare är det att vi har fått se kraftigt sänkta skatter under de senaste åren. Jag skulle vilja säga att det faktiskt är tack vare just det som vi har kunnat klara av att se denna positiva utveckling. Vi har i dag inte längre världsrekord i höga skatter. Detta tycker jag är någonting mycket positivt eftersom det har gjort att människor får mer makt över sin egen vardag och över de resurser som de själva producerar. Vi kan framför allt se att denna egenmakt som vi har stärkt har stärkts hos låg- och medelinkomsttagare. Alla som jobbar har kunnat få se hur deras skatter har sänkts med nästan 2 000 kronor i månaden. Det är en extra månadslön varje år. Detta är viktigt därför att om man tittar på de flesta människors hushållskassa är skatten den absolut största utgiften. Den är större än kostnaden för mat, den är större än klädkontot, och den är större än hyran. Det är också det konto som man inte kan påverka. Man kan inte styra hur mycket skatt man betalar eftersom vi har beslutat om det här. Det är någonting som man måste betala därför att allt annat vore brottsligt. Detta har vi lyckats göra genom att göra det mer lönsamt att arbeta. Det lönar sig att faktiskt gå till jobbet kontra att leva på bidrag därför att jobb alltid är viktigare och bättre än bidrag. Att få stå på egna ben, att få försörja sig själv, att känna att man är delaktig i samhället och att man bidrar är faktiskt det som samhället bygger på. Det är det som vi måste bygga framtiden på. Men vi är inte klara än. Vi har fortfarande en lång väg att gå. Jag kan som exempel ta ett vårdbiträde som tjänar 24 000 kronor i månaden. Om hon går från att leva på försörjningsstöd, eller socialbidrag som det ofta kallas i folkmun, innebär det att hon får en löneökning på inte ens 50 procent. Om hon går från a-kassa och arbetslöshet får hon en löneökning på 24 procent. Och om hon går från att vara sjukskriven till att jobba får hon bara 18 procent i löneökning. Skillnaden är fortfarande mycket liten mellan att jobba och att inte jobba, och vi kan inte bygga ett samhälle på att det inte lönar sig att arbeta. Vi kan inte bygga en framtid på det. Det är just för att vi har förändrat politiken i detta avseende som Sverige har lyckats så mycket bättre. Därför tycker vi att vi måste fortsätta denna utveckling. Vi måste fortsätta att sänka skatterna, och vi måste fortsätta att göra så att vårdbiträdet känner att det faktiskt lönar sig att arbeta. Men vi måste också framgent sänka andra skatter. Vi måste se till att det är färre människor som betalar statlig inkomstskatt. Det är inte bara höginkomsttagare som betalar den statliga inkomstskatten. 27 procent av alla poliser betalar statlig inkomstskatt, 52 procent av alla tandläkare, 17 procent av alla brandmän och 8 procent av alla sjuksköterskor. Det är inte rimligt att vanligt folk ska behöva betala 50-procentiga marginalskatter. Det är därför den inriktning som vi vill fortsätta se i framtidens Sverige, alltså att det fortsatt ska löna sig att arbeta. Jag skulle vilja rikta mig till läktaren, men det är inte så många som sitter där. Jag får i stället rikta mig till tv-tittarna och säga följande: Jag vet att alla där ute inte älskar Moderaterna. Jag vet att alla där ute inte älskar Alliansen. Vi förstår det. Vi har styrt Sverige i sex och ett halvt år, och vi har försökt föra en ansvarsfull politik. Det innebär att man inte kan vara alla till lags. Man fattar alltid något beslut som irriterar någon. Vi har gjort detta efter vår bästa förmåga och efter den inriktning som vi tror är bäst för Sverige, nämligen att det ska löna sig att arbeta. Om ni inte älskar oss och om ni inte tycker om den politik som vi står för, titta då på det andra laget. Vad har det andra laget att erbjuda? Det finns inte en enda konkret punkt där de är överens om någonting som har bärkraft på den stora bilden i svensk politik. Det enda som de egentligen är överens om i detta betänkande är att vi ska ha en gemensam skatteöversyn, därför att de själva inte har förslag om hur de tillsammans vill utveckla skattepolitiken i framtiden. De har också kommit överens om att de vill att inkomst av tjänst ska beskattas som pension. Men de har inte lagt fram något konkret förslag för hur detta ska gå till. Jag är för att sänka skatten för pensionärerna. Men man kan inte bara lova guld och gröna skogar. Man måste faktiskt också ha en konkret plan för det. Herr talman! Det är till och med så illa ställt att man inte ens kan vara riktigt säker på att Peter Persson från Socialdemokraterna är överens med sin egen partiledare Stefan Löfven. Stefan Löfven har nämligen gått ut nu och sagt att det inte blir några skattehöjningar för vanligt folk och att jobbskatteavdragen inte ska tas bort. Han har till och med sagt att om vi inför fler jobbskatteavdrag, vilket vi från Alliansen vill, tänker han inte gå emot det och ändra sig. Peter Persson ger en mycket annorlunda bild av sakernas tillstånd här i talarstolen. Men det är trots allt så att även om de inte är överens i det rödgröna gänget och även om Socialdemokraterna inte vill ta bort jobbskatteavdraget vill Vänsterpartiet fortfarande ta bort det helt och fullt och ge en skattehöjning på 2 000 kronor i månaden för vanligt folk. Men även om de inte är överens om särskilt mycket är det ändå en sak som vi kan vara säkra på, och det är att det trots allt blir massiva skattehöjningar, kanske inte främst i form av inkomstskatter utan på andra sätt. Tillsammans har de föreslagit skattehöjningar bara i år på 50 miljarder. Men det är någon annan som på något annat sätt får ta denna smäll. Man kan inte höja skatten med 50 miljarder och tro att folk går oberörda. Det är framför allt landsbygden som drabbas på grund av kilometerskatt och bensinskatt. Reseavdraget som Mats Pertoft vill ta bort är någonting som framför allt drabbar landsbygden, i motsats till vad Mats Pertoft påstår. De vill helt sänka RUT- och ROT-branschen som vi, tack vare RUT- och ROT-avdragen, har sett till att bygga upp. De vill ge en dubbelstöt mot de unga genom att ta bort den krogmomssänkning som vi har gjort och genom att ta bort den halverade arbetsgivaravgiften för unga som vi har genomfört. Det är en dubbelstöt för de unga som blir en nådastöt för svensk ekonomi i en tid då alla jobb behövs. Herr talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till förslaget i detta betänkande. Jag skulle vilja yrka bifall till att Sverige fortsätter den inriktning som vi har valt, nämligen att fortsätta göra det lönsamt att arbeta. Vi kan inte bygga Sveriges framtid på någonting annat. Vi kan inte bygga Sverige starkt för kommande generationer på annat sätt än genom att bygga det på jobb och inte på bidrag. (Applåder)

anf.87 Peter Persson (S):

Herr talman! Fredrik Schulte inledde faktiskt på ett rätt intressant sätt. I fyra minuter och 50 sekunder talade han om marknadsmisslyckandet i USA. Han talade om den felaktiga politiken i Europa som föder och reproducerar fattigdom. Det var riktigt intressant i fyra minuter och 50 sekunder. Sedan for han hem hit och började med kapitel ett i Schlingmanns grundcirkel: Vi är utan skuld. Sverige är unikt tack vare oss moderater. Sedan talade han i sju minuter om skattesänkning, skattesänkning och skattesänkning. Under tolv minuter nämnde han inte barn, äldre, skola, sjukvård och allt det som politiken handlar om och som vi tar in skatter för att kunna göra. För Schulte är varje skatt den ledes bidrag till ofärd. Varje skatt som finns kan bara användas till en enda sak - sänkas eller förgöras. Därmed är han också i verkligheten mycket nära sin stora förebild Anders Borg som 1992 formulerade sig på följande sätt: Politikens viktigaste uppgift under de närmaste tre fyra decennierna är att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken. Schulte, du och Borg är tyvärr på god väg att lyckas.

anf.88 Fredrik Schulte (M):

Herr talman! Så har det låtit i nästan hundra år från Socialdemokraterna. Sänker man skatten så raserar man välfärden. Det intressanta, herr talman, är att vi under sju års tid har bevisat att det inte stämmer. Vi har sänkt skatten på ett omfattande sätt i Sverige. Vi har gjort det lönsamt att arbeta. Samtidigt har vi sett hur resurserna till välfärden har ökat. Hur förklarar Peter Persson den ekvationen? Hur förklarar han att vi har klarat av att sänka skatterna och samtidigt har fler poliser, ger en kömiljard så att köerna i sjukvården försvinner, ser till att vi får ett lärarlyft, genomför en tandvårdsreform som gör att vanligt folk kan gå till tandläkaren? Hur förklarar han att den ekvationen går ihop? Faktum är att det som Socialdemokraterna upprepat i hundra år inte stämmer. Det mest intressanta, och det som jag lite grann saknat, är när Peter Persson ska göra sin pudel. Peter Persson har i flera år stått i talarstolen och argumenterat för dygden i högskattesamhället, dygden i en höjning av skatterna och det bedrövliga i de jobbskatteavdrag som vi från Alliansens sida har genomfört. Nu har Peter Perssons egen partiledare sagt att jobbskatteavdraget ska få vara kvar även om vi sänker skatten ytterligare. Därför undrar jag: Står inte Peter Persson på sin partiledares sida? Tänker han göra en kupp mot Stefan Löfven på S-kongressen? Om olyckan skulle vara framme, kommer han då att supporta Jacob Johnson och Vänsterpartiet när de vill avveckla jobbskatteavdraget? Det vore klädsamt av Peter Persson att ge besked om var han och Socialdemokraterna egentligen står.

anf.89 Peter Persson (S):

Herr talman! Du är okunnig och ohistorisk, Schulte. För hundra år sedan sjöng Socialdemokraterna "båd' stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner". Det var innan vi använde skatteresurserna till att skapa ett bättre samhälle, ett välfärdssamhälle. Skatten gick då till Högerns bastioner kyrkan, militären, polisen, men när resurserna användes annorlunda var de naturligtvis till befrämjande av mänsklighetens utveckling. Sedan gällde det jobbskatteavdraget, denna lysande sak som skulle skapa så mycket lycka. När Fredrik Schulte och jag debatterade inkomstskatterna 2011 hade vi 7 ½ procents arbetslöshet. 2012 var 365 000 arbetslösa, vi var på väg mot 8-procentsnivån. I dag är 420 000 arbetslösa. För varje år som gått har arbetslösheten stigit med 60 000, detta med fyra jobbskatteavdrag. Hur många fler kommer att bli arbetslösa med det femte, sjätte, sjunde? Det finns naturligtvis ett samband mellan hur mycket resurser samhället har och möjligheten till investeringar i verksamheter som är gemensamma. Där finns faktiskt ett samband vad gäller de samhälleliga orättvisor som skapas. Det som Alliansen kallar bidrag kallar vi rättighet. Den som jobbat och slitit ska ha rätt till en försäkring när man är sjuk eller arbetslös. Jag vill säga att det är orättfärdigt att de 10 procent som har det sämst ställt i vårt land samlat fått se sina resurser sjunka med 5 procent under senare år. Det är orättfärdigt. Ni skapar nya och bestående klyftor i vårt land, Fredrik Schulte. (Applåder)

anf.90 Fredrik Schulte (M):

Herr talman! Jag tror att Peter Persson just höll exakt samma tal som han höll i Jönköpings gymnasium under valrörelsen 1969. Det är lätt att försöka dölja den verklighet vi nu lever i och försöka glömma bort den. Vi har bevisat att de argument som Peter Persson levererar inte längre stämmer. Vi har klarat av att satsa mer på välfärden trots att vi sänkt skatten. Snarare har vi tack vare de skattesänkningar vi genomfört gjort det mer lönsamt att arbeta. Sysselsättningen har ökat med nästan 200 000 människor trots den största kris vi sett under tre livstider. Man kan fråga sig om Peter Persson verkligen tycker att han är hederlig när han står här och talar om välfärden och hur välfärden ställs mot skattesänkningar. I själva verket är det inte för att finansiera välfärden som han vill höja skatten. Det är inte för att vi ska få fler sjuksköterskor i vården eller fler lärare i skolan, utan Peter Persson vill lägga pengarna på massiva utbyggnader av bidragssystemen. Det handlar inte om bidrag till dem som har det sämst ställt i samhället utan till dem med de högre lönerna. De ska få lite mer pengar i form av bidrag för att inte jobba. Den arbetslöse börsmäklaren, han som miste jobbet under finanskrisen, ska få 6 000 kronor mer i a-kassa. Det är mer än vad tjejen som jobbar som servitris i kaféet har. Hur förklarar han rättvisan i det? Nej, det finns ingen sådan rättvisa. Det finns ingen sådan koppling till verkligheten som Peter Persson försöker få det att låta. Därför håller han samma tal som 1969. (Applåder)

anf.91 Mats Pertoft (MP):

Herr talman! Jag ska försöka ta ned debatten till dagens nivå, till dagens verklighet. Jag har några frågor till Fredrik Schulte som inte har att göra med de storslagna vyerna utan handlar snarare om den konkreta verklighet vi befinner oss i. De frågor jag i mitt anförande ställde till allianspartierna, inklusive Moderaterna, var om de är beredda att fortsätta med det skattefusk som reseavdragssystemet enligt alla utvärderingar i dag innebär? Märk väl att jag inte sade någonting om att avskaffa reseavdragssystemet, som Fredrik Schulte vill påskina, utan jag föreslog att det ska ändras på samma sätt som skett i Norge. Norge har ganska mycket glesbygd. Den norska glesbygden verkar inte ha tagit skada av ändringarna. Jag frågade också hur allianspartierna, och framför allt Moderaterna, ställer sig till frågan om en bred skatteöversyn. Jag noterade att Fredrik Schultes anförande handlade mycket om vad som har varit. Det var mycket självgodhet, att vi klarat oss väl, och det kan man ju diskutera. Var är framtiden? Det enda som sades om framtiden var egentligen ingenting. Är Fredrik Schulte och Moderaterna beredda att ta tag i framtidsfrågorna, att bygga för framtiden som man gjorde på 90-talet, att se över skattesystemet så att det ska hålla ytterligare 20 år? Är Moderaterna beredda att verkligen ta den diskussionen med andra partier eller gömmer man sig bakom, som man säger, att det gått så bra för Sverige. Jag håller med om att Sverige klarat krisen bra, men vill man bygga framtiden eller vill man vila på lagrarna och ignorera framtiden? Det är det som Fredrik Schulte egentligen säger.

anf.92 Fredrik Schulte (M):

Herr talman! Min poäng var just att vi måste bygga framtiden på jobb och det underlättar vi politiskt genom att fortsätta att föra en politik som gör att det lönar sig att arbeta, att fortsätta att utveckla jobbskatteavdraget och förstärka det, att fortsätta att höja brytpunkten för den statliga inkomstskatten så att vanligt folk - poliser, brandmän, tandläkare och så vidare - inte ska behöva ha 50 procent i marginalskatt. Vi måste bygga framtiden på jobb och inte på bidrag. Sedan har vi Mats Pertofts andra fråga, den om reseavdrag. Mats Pertoft påstår att reseavdraget mest gynnar de välbeställda i storstäderna. Jag har en fin bild i min mobil som jag ska skicka till Mats Pertoft. Om vi tittar på de kommuner där reseavdraget utnyttjas mest ser vi att det är Bollmora, Håbo, Lerum, Ale, Knivsta, Kungsbacka, Kungälv, Läckeberg, Säter och Orust. De har alla en nyttjandegrad på 35 procent eller mer. De som nyttjar reseavdraget minst är Stockholm, Solna, Danderyd, Lidingö, Sundbyberg och Malmö. Det är alltså storstäderna som i minst utsträckning utnyttjar reseavdraget. Det är ännu ett exempel på hur den rödgröna politiken med kirurgisk precision slår mot landsbygden. Vi i Alliansen tycker att hela Sverige ska få leva. Vi tycker inte att man ska föra en politik bara för dem som bor på Södermalm i Stockholm. Jag gillar Mats Pertoft. Jag brukar säga att han är min favoritmiljöpartist. Därför tycker jag att det är tråkigt att du spelar i fel lag. Du borde spela på vår sida i stället. Jag tror att många från Alliansen är beredda att föra en mer offensiv miljöpolitik. Problemet är bara att man inte kan göra både det och satsa på bidragen, för en offensiv miljöpolitik kan skada svensk konkurrenskraft. Ni måste välja. Släpp bidragen! Satsa på miljön! Jobba med oss i stället!

anf.93 Mats Pertoft (MP):

Herr talman! Jag har inget emot att vara Fredrik Schultes favoritmiljöpartist, men då skulle jag gärna vilja att Fredrik Schulte lärde sig att lyssna på vad jag säger. När jag säger att det framför allt är de storstadsnära regionerna som har de största reseavdragen är det just storstadsnära. Det är Sörmland och Uppsala, eller nära Göteborg - inte Stockholm. Jag vet att Stockholm har nästan noll och ligger lägst. Lyssna på vad jag säger i stället för att hålla på och diskutera något helt annat! Annars blir vi inte seriösa. Jag bygger mina siffror på Skatteverkets utvärdering och på WSP:s rapporter. De visar tydligt att man om man vill ta tag i ett stort skattefusksystem ska reformera reseavdragen. Det Fredrik Schulte pratar om är egentligen att han och alliansregeringen accepterar ett skattefuskande på ungefär 50 procent. Det är 50 procent av dem som har dessa bidrag. Ni som pratar om att ta tag i fusket - är det bara de sjuka som ska sluta fuska? Eller är det de som har ganska mycket pengar och som fuskar medvetet för att tjäna mer pengar? Är det vad allianspolitiken går ut på? Det finns system som fungerar i andra länder, bland annat i Norge. Det är infört av den borgerliga regeringen där. Ni vägrar titta på detta och påstår att det handlar om att gynna storstäder. Det handlar inte alls om att gynna storstäder, utan det handlar om att få ett fungerande system där vanliga människor kan vara säkra på att skattepengar går dit de ska - inte att hålla på och tjafsa och inte ens lyssna på vad era motståndare pratar om. Jag är gärna Fredrik Schultes favoritmiljöpartist, men jag kräver att Fredrik Schulte lyssnar på det jag säger.

anf.94 Fredrik Schulte (M):

Herr talman! Jag lovar att jag ska lyssna på vad du säger, Mats Pertoft, om du svarar på mina frågor. Jag tycker att det är lite tråkigt att du inte svarade på det som var den stora andemeningen i min frågeställning, nämligen vad som är viktigast för dig - miljön eller bidrag. Ni är till syvende och sist av samma skrot och korn som de andra rödgröna. Ni vill förvisso höja skatter som riktar sig mot miljöskadligt beteende, men ni vill använda pengarna till att bygga ut bidragssystemen. Det tycker jag är tråkigt. Om ni i stället skulle säga att ni är beredda att ta ert ansvar för svensk konkurrenskraft tror jag att vi skulle kunna föra en mycket bättre dialog om hur man skulle kunna ha en mer offensiv miljöpolitik. Man kan inte både höja skatterna för att komma åt miljöskadligt beteende och sedan inte göra det mer lönsamt att arbeta eller stärka företagens konkurrenskraft. Det går inte ihop. Jag tycker att det är tråkigt, och jag önskar att Miljöpartiet hade kunnat tänka om. Jag tror att det finns goda förutsättningar för att enas med oss i Alliansen och föra just en mer offensiv miljöpolitik och en mer offensiv konkurrenskraftspolitik. När det gäller vad som är en storstad och inte växer ju storstäderna, och det som tidigare var så att säga maxgränsen för pendlingsavstånd har i dag förskjutits påtagligt. Du kan bo 10-20 mil från storstaden och fortfarande jobba här. Vi kan ta herr talmannen som exempel; han pendlar var dag till riksdagen. Då är det viktigt att de människor som gör det faktiskt har goda ekonomiska villkor. Jag är inte principiellt emot att se över reseavdraget och se om det fuskas väldigt med det, men utgångspunkten kan inte vara att vi straffar dessa människor så att de förlorar pengar. Då får man i stället hitta andra sätt att gynna dem. Tyvärr har Miljöpartiet ganska ofta haft den utgångspunkten.

anf.95 Jacob Johnson (V):

Herr talman! Jag får väl erkänna att Fredrik Schultes inlägg hade ett visst underhållningsvärde. Det kanske hade passat bättre på ett torgmöte eller i en skoldebatt än här i kammaren, men det erkännandet ska han väl ha. Han sjöng också skattesänkningarnas lov. Jag kan tänka mig att Fredrik kommer att gå långt fram i marschen tillbaka till nattväktarstaten. Jag tycker dock kanske att Fredrik Schulte borde vara lite bättre påläst. Det var inget val 1969. Jag som var med kommer ihåg att det var 1968 och 1970, men inte -69. Du har också fel om Vänsterpartiets politik vad gäller jobbskatteavdraget. Vår politik innebär att de med inkomster under 30 000 kronor i månaden har kvar jobbskatteavdraget. Det är en avfasning mellan 30 000 och 50 000 kronor i månaden. Det stämmer att riksdagsledamöter kommer att förlora hela jobbskatteavdraget med vår politik, men inte så kallat vanligt folk. Det jag egentligen begärde replik för var dock den diskussion om Gini-koefficientens utveckling vi haft några gånger. Jag tog fram vårpropositionen från förra året, alltså regeringens eget dokument. Där står det till exempel att 2009 och 2010 präglades av ökade realinkomster över i stort sett hela inkomstfördelningen. Ökningen var dock störst i toppen av fördelningen, vilket innebar att inkomstskillnaderna mätt med Gini-koefficienten ökade både 2009 och 2010. Vi har haft en ökning av Gini-koefficienten under en lång tid - ända sedan skattereformen, egentligen. Det förklaras enligt de sakkunniga i stor utsträckning av den sänkta kapitalbeskattningen. Jag skulle vilja höra om Fredrik Schulte anser att Gini-koefficienten bör minska och hur det ska gå till.

anf.96 Fredrik Schulte (M):

Herr talman! Det blir lite motsägelsefullt när Jacob Johnson först anklagar mig för att vara oseriös i argumentationen och sedan står och anklagar mig för att sjunga skattesänkningarnas lovsång och gå i bräschen för nattväktarstaten. Jag har suttit med, tillsammans med mina kolleger i Alliansen, och gett enorma förstärkningar till välfärden under den tid vi har suttit vi makten. Vi har satsat på en kömiljard, vi har satsat på lärarlyft och vi har satsat på en rehabiliteringskedja i vården. Vi har satsat på fler poliser. Jag skulle kunna stå här länge och räkna upp de välfärdssatsningar vi har gjort. Det där är alltså bara larv, Jacob Johnson - larv och inget annat. Sedan tycker jag att det är lite intressant. Jag har läst hela oppositionens olika budgetar, och jag har verkligen suttit och läst Vänsterpartiets budget. Där läste jag väldigt tydligt - och jag har också sett din partiledare sitta i tv-soffan och väldigt tydligt uttrycka detta - att ambitionen är att jobbskatteavdraget ska bort. Har ni ändrat er nu? Jag kan visa er ett tv-klipp med din partiledare sägande just det. Ni vill ta bort jobbskatteavdraget. Nu är det möjligt att Jacob Johnson har ändrat sig, eftersom detta inte är opportunt i just denna debatt. Det vore ändå intressant att ställa sig frågan hur du ser på samarbetsförutsättningarna med Socialdemokraterna nu när Löfven har sagt att det inte blir några borttaganden av jobbskatteavdraget och att man till och med kan acceptera ett femte jobbskatteavdrag. Du får gärna redogöra för det, Jacob Johnson. När det sedan gäller debatten om klyftorna har Jacob Johnson i ett antal debatter gått upp i talarstolen och sagt att klyftorna ökade mellan 2009 och 2010 och mellan 2011 och 2012. Det är ju så att alla samhällsekonomiska variabler ökar eller minskar beroende på hur konjunkturläget är och beroende på utvecklingen. Sett över det längre perspektivet, under de sju år vi har suttit vid makten, har dock klyftorna minskat med 3 procent. De ökade med 27 procent när vi hade en S-, V- och MP-regeringsperiod mellan 1994 och 2006. Sopa alltså rent framför egen dörr innan du pratar om klassklyftor!

anf.97 Jacob Johnson (V):

Herr talman! Fredrik Schulte svarade inte på min fråga om han ville att Gini-koefficienten skulle sjunka, det vill säga att vi skulle få minskade inkomstskillnader. Det vore klädsamt om han svarade på det. Jag kan fortsätta att läsa ur regeringens egen dokumentation, vårpropositionen från förra året: Under 2000-talet har dock inkomstskatternas utjämnande effekt minskat, dels genom kompensationen för egenavgiften i början av 2000-talet, dels genom införandet av jobbskatteavdraget 2007. Regeringen säger själv i sitt eget dokument att införandet av jobbskatteavdraget har medfört att Gini-koefficienten, alltså den utjämnande effekten av inkomstskatten, har avtagit. Jag tycker att det är ganska klart. Det ska bli mycket intressant att se vilket resultat regeringen kommer att redovisa i kommande vårproposition. Med en arbetslöshet på över 8 procent, Fredrik Schulte, med sänkt a-kassa och sänkt sjukförsäkring glider landet isär. Då ökar klyftorna. Jag är övertygad om att det också kommer att visa sig i närmare utvärderingar. Moderater talar i andra sammanhang om kapitalskatternas stora betydelse, om låg kapitalbeskattning och att kapitalskatter är av ondo och helst ska bort. Med en sådan politik kommer klyftorna att öka ännu mer.

anf.98 Fredrik Schulte (M):

Herr talman! Jag ska svara på din fråga, Jacob Johnson. Jag tycker att det är jättepositivt om klassklyftorna minskar. Det är en ambition som alla politiker borde ha. Just det faktum att klassklyftorna har minskat med 3 procent under vår tid vid makten säger att vi inte har någon annan ambition. Grunden för att klassklyftorna ska minska är att fler människor kommer i jobb, och då måste det löna sig att arbeta. Då kan man inte föra en politik där vårdbiträdet får en löneökning med bara 18 procent när hon går från sjukskrivning till jobb, utan då måste det vara tydligare incitament och tydligare drivkrafter för att arbeta. Därför vill vi gå vidare med ytterligare jobbskatteavdrag. Vi vill också gå vidare med inkomstskattesänkningar som gör att vanligt folk inte ska behöva betala statlig inkomstskatt. Med detta sagt vill jag ändå säga att det bästa och finaste med den svenska jämlikhetstanken inte är de små inkomstskillnaderna, utan det är de likvärdiga möjligheterna som vi har här i Sverige. Sverige är kanske det land i världen som har störst social mobilitet. Unga människors framtid beror inte på vad deras föräldrar gör i dag, och det är någonting väldigt positivt. På det sättet kan man säga att Sverige är the American dream. Det tycker vi är en positiv utveckling som vi vill fortsätta. Men då kan vi inte bygga ett samhälle på bidrag. Då kan vi inte höja skatten för vanligt folk som arbetar hårt och knegar och ge de pengarna i kraftigt höjda och utvecklade bidragssystem. Då kommer vi att få en dyster framtid. Då kommer vi att få en framtid där välfärden, likt de sydeuropeiska välfärdsmodellerna, kollapsar under sin egen vikt, därför att vi inte klarar av tillväxten och därför att det inte lönar sig att arbeta. (Applåder)

anf.99 Gunnar Andrén (FP):

Herr talman! När jag lyssnade till Peter Persson kom jag osökt att tänka på Gustav Fröding, Äktenskapsfrågan . Det är inte så att vi ska ingå äktenskap. Men Erk och Maja har i Äktenskapsfrågan en intressant synpunkt. Det var den första delen som jag fann att Peter Persson talade mycket väl om: Så ska vi ha't. Men sedan finns den andra satsen också: Var ska vi ta't? Den talade Peter Persson inte fullt så mycket om. Men jag vill gärna instämma i allt det han säger om hur samhället ska vara organiserat och att vi ska ta hand om dem som inte är riktigt lyckligt lottade. Det var väl uttryckt. I den här debatten sysslar vi med någonting annat, den andra delen, nämligen: Var ska vi ta't? Och är det någonting som har skett efter 2006 så är det att vi har fått fler som arbetar därför att det har blivit lite mer lönsamt att arbeta. Det är det viktigaste som har skett efter 2006. Man kan naturligtvis diskutera många enskildheter. Socialdemokraterna har ju ända fram tills Stefan Löfven häromdagen förklarade att man inte skulle ta bort ett eventuellt femte jobbskatteavdrag angripit detta hårt. Men jag tror att man komma överens så småningom om att jobbskatteavdraget ska vara kvar. Det är möjligt att alliansregeringen skulle döpa om detta till förvärvsavdrag, för det var vad det hette på Socialdemokraternas tid när man egentligen hade sak samma men med lite annan konstruktion. Men det var i grund och botten samma sak, nämligen att det ska löna sig att arbeta. Gunnar Sträng med flera stod för detta. Även Vänsterpartiet var på den tiden med på detta förvärvsavdrag. Jag vet inte hur det var med Miljöpartiet, för jag är inte säker på att de fanns i riksdagen redan vid den tidpunkten. Herr talman! Alla de reformer på inkomstskattesidan som vi har genomfört, som sänkt skatt genom RUT-avdraget som inte är fråga om ett avdrag - många tror det - utan sänkt skatt, och ROT-avdraget som inte heller det är ett avdrag utan sänkt skatt, är för att stimulera fram fler att göra jobb och insatser på de här områdena. Jag tror för min del att det har varit väldigt bra för Sverige att de här sakerna har gjorts. Man kan alltid diskutera tekniken och så vidare. Socialdemokraterna införde en gång i tiden just skattesänkningen på ROT-avdrag av lite andra skäl, för att stimulera byggverksamhet. Vi biträdde det den gången, och jag tror att det var klokt. Vi ser nu på RUT-sidan att väldigt många människor får tjänster utförda som de annars inte skulle ha fått utförda till ett rimligt pris. Det har i sin tur ökat sysselsättningen. Vi måste fortsätta på den här vägen. Jag är alltid lite förundrad, och jag har sagt det några gånger tidigare, över att Socialdemokraterna och allra mest Vänsterpartiet så enormt biter sig fast vid att skatten på arbete ska vara väldigt hög. Redan kommunalskatten är väldigt hög. Att man dessutom vill beskatta arbete så hårt tycker jag strider mot väldigt mycket av den socialdemokratiska ideologin. Att man vill beskatta bruket av varor, insatsvaror och tjänster tycker jag är helt okej, men när det gäller att beskatta själva arbetet så hårt, det som är grunden för välståndssamhället, hoppas jag på ett nytänkande inom socialdemokratin. Det kan inte vara arbetarrörelsens främsta argument att gå fram med att arbete alltid ska vara så hårt beskattat. Däremot insatsvaror, miljö och så vidare kan vi säkert komma överens om. Herr talman! Detta är ett betänkande som ligger mitt under ett riksmöte. Det är inga riktigt skarpa beslut. Jag ska därför inte ta upp varje del i detta. Jag kan ändå inte låta bli att säga att jag noterar att Socialdemokraterna på en punkt åter har intagit en ny position. Det är att man vill utreda om man ska införa avdrag för fackliga avgifter. Det har inte funnits tidigare. Jag ska inte knyta det till att man ska ha partikongress nu, men man kan verkligen fundera på om detta är något som är angeläget ur löntagarnas synvinkel, utom den sänkta skatten som jag i och för sig förstår. Det skulle få väldiga konsekvenser, som jag ser det, om man återinförde detta av den anledningen att det är en subvention av en viss form av verksamhet. Det går egentligen inte till själva löntagaren som sådan utan till föreningsverksamheten, och vi har inte avdrag för föreningsverksamhet eller förbundsverksamhet i övrigt. Jag ska ta upp två saker till. Sverigedemokraterna, som jag måste uppehålla mig vid ett ögonblick bara, vill för närvarande införa ett femte jobbskatteavdrag. Men, herr talman, för icke så länge sedan, mindre än två år sedan, förklarade Sverigedemokraterna att jobbskatteavdraget var det dummaste som man någonsin hade hört talas om. Det var inte den nuvarande företrädaren i skatteutskottet som berättade detta. Men partisekreterare Björn Söder och partiets dåvarande företrädare var helt emot jobbskatteavdrag. Det är en väldig omsvängning. När deras företrädare nu beskriver att man alltid har varit för jobbskatteavdraget är det med förlov sagt icke sant. Jag vill gärna ha det antecknat till protokollet. Sedan har Sverigedemokraterna en annan sak som har diskuterats, nämligen förmånsrätten i försäkringarna. Det är en svår fråga. Varför går jag och många andra emot detta? Det kan synas finnas en rationell synpunkt att till exempel dödsbon ska få överta försäkringspengar. Jo, det har med förutsägbarheten för alla de andra försäkringstagarna att göra, vem pengar ska tillfalla. Detta är noga reglerat i arvsrätt, att kusiner inte ärver och så vidare. Att Sverigedemokraterna vill införa en principlöshet i hela försäkringsväsendet kan man tycka är en bagatell, men det vittnar om den ogenomtänkta position som detta parti har intagit i denna fråga, enligt mitt förmenande. Det är en mycket stor reform att utsträcka arvsrätten på olika håll, och också detta med försäkringsrätten. Övriga försäkringstagare måste veta vem försäkringspengarna tillfaller, för annars påverkas försäkringspremierna. Allra sist, herr talman: Pensionärerna har det inte alltid lätt. Det vet säkert herr talmannen, som har varit ordförande i socialförsäkringsutskottet och är väl införstådd med hur pensionsreformen är uppbyggd. Vi fem partier som stod bakom denna gläder oss naturligtvis särskilt åt att Vänsterpartiet i en reservation skriver att det var ett väldigt klokt beslut. Det står i Jacob Johnsons reservation att pensionsreformen var ett klokt beslut. Det är första gången jag ser detta från Vänsterpartiet. Tidigare har man alltid bekämpat denna pensionsreform, men nu har man tydligen ändrat åsikt. Det är intressant att notera detta. Jag vet inte om Vänsterpartiet självt har insett detta. Då är frågan: Ska alla pensioner beskattas på samma sätt? Så var det inte när vi hade förvärvsavdrag. Då ska man komma ihåg hur pensionen är uppbyggd, och jag vet att detta inte är så roligt att lyssna på för alla. Men vi som stod bakom pensionsreformen vet ju att vi höjde pensionerna kraftigt, tog bort folkpensionen och införde en garantipension som innebar en väldig höjning. För närvarande är det ungefär 600 000 som får garantipension. Detta är väldigt viktigt, för vi har höjt pensionen för många människor som inte hade ATP och inte hade betalat mycket till pensionen. Det är detta som är grunden för att det är lite olika beskattning av förvärvsinkomster och pensionsinkomster. Jag har alltid förvånat mig över hur ordföranden i Sveriges Pensionärsförbund, Karl-Erik Olsson, som var statsråd under den här perioden ser på detta. Jag tror för min del att vi som verkligen värnar pensionsreformen, och tycker att det är bra att pensionerna har stigit med 4,2 procent i år, ska se till att höja pensionerna för de människor som ligger allra lägst. I övrigt ska vi se till att vårda pensionsreformen. (Applåder) I detta anförande instämde Ismail Kamil (FP).

anf.100 Peter Persson (S):

Herr talman! När Gunnar Andrén hörde mig i talarstolen sade han sig tänka på Fröding. Jag uppfattade det som en vänlighet. När jag hörde Gunnar Andrén i talarstolen tänkte jag på Konjunkturinstitutet. Jag har nämligen svårt att förstå hur Gunnar Andrén kan få ihop versen, att han delar all min syn på välfärd och all högerns syn på skattesänkningens välsignade dynamik. Det är någonting som haltar i rimmet och förtar det mesta av skönheten. Det har talats mycket om statsmannakonst här i dag i tidigare inlägg. Jag som bor i Jönköpings län kunde också ta del av övningarna i Maramö med flagghissning, korvgrillning och fototillfällen. Där bortom och denna kammare finns politiken. Nyss hörde vi Schulte, som ett tjog bålgetingar, attackera alla som lever på bidrag i vårt land - dessa arbetslösa som överutnyttjar och sänker samhället. Är det också Gunnar Andréns uppfattning att arbetslöshetsförsäkringen är väl omfattande och inte kan höjas? Är det också Gunnar Andréns uppfattning att a-kassan ska ligga där den ligger?

anf.101 Gunnar Andrén (FP):

Herr talman! När det gäller Maramömötet, för att ta upp det, skulle jag vilja efterlysa ett besked: När tänker Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ha motsvarande möte? Jag tror att väldigt många väljare i detta land skulle vilja veta det. När ska ni ha motsvarande möte så att man ändå får några besked? Tid och plats? Blir det före eller efter valet 2014? Det är det som jag är ute efter. Blir det före eller efter valet 2014? När ska ni ha motsvarande möte, om ni nu vill regera tillsammans? Men det kanske ni inte vill, och då behöver ni inte något sådant möte. Det är min första fråga till Peter Persson: När blir det möte, före eller efter valet 2014? Det var naturligtvis väldigt hedrande att bli jämförd med Konjunkturinstitutet. Det har jag aldrig blivit tidigare. Jag tolkar det, på samma sätt som Peter Persson, som en skönhetens beskrivning. Jag kan inte så mycket om Konjunkturinstitutet. Jag står fast vid den första meningen och att Peter Persson väl tolkade "så ska vi ha't". Det instämmer jag i. När det gäller arbetslöshetsförsäkringen är det ingen hemlighet att Folkpartiet länge har varit och är anhängare av att vi ska ha trygghetsförsäkringar vid sjukdom och arbetslöshet som gör att man har en social trygghet. Exakt var den gränsen ska ligga, om den ska ligga på 70 procent eller 80 procent, kan diskuteras. Vi har tidigare haft 80 procent. Socialdemokraterna sänkte den, inte för att man ville det utan av nationalekonomisk nödvändighet, ungefär 1995 till 70 procent, och sedan har den legat där. Jag tror för min del att det i ett samhälle där arbetslösheten är mindre - och det är väldigt viktigt - finns anledning att överväga att höja gränsen. Jag tror att trygga människor är mer flexibla än otrygga människor. Jag tror att det är väldigt viktigt. Exakt var gränsen ska gå, om det är 70 eller 80 procent, kan man naturligtvis diskutera.

anf.102 Peter Persson (S):

Herr talman! Konjunkturinstitutet är en hedervärd myndighet, och viktig. Att lyssna när man säger att det inte finns något utrymme för skattesänkningar, utan tvärtom budgetförstärkningar på 30 miljarder eller 70 miljarder om vi ska ta ansvar också för kvalitet i välfärd, det som benämns transfereringar, barnbidrag och andra ekonomiska nyttigheter - där ligger konflikten med Alliansens hela politik inriktad på skattesänkningar. När jag raljerar om Maramö säger Gunnar Andrén: När ska ni göra motsvarande? När ska ni träffas? Då vill jag meddela: Två veckor efter påsk ska vi träffas. Vi tänker inte grilla korv. Vi ska inte hissa flaggor. Vi träffas i Mittpoolen rätt över gatan och diskuterar, oss skattepolitiker emellan, finansiell transaktionsskatt, dricker en mugg kaffe, medan ni sitter i den vackra salen med departement. Det kommer vi att göra nästa mandatperiod, Gunnar Andrén.

anf.103 Gunnar Andrén (FP):

Herr talman! Det var en intressant uppgift att ni skulle träffas. Jag undrar då en sak, en kompletterande sak, nämligen: Kommer ni att bjuda in herr Löfven, herr Fridolin, fru Romson och herr Sjöstedt? Jag tror att allmänheten skulle vara väldigt intresserad av att få veta om de fyra kommer att vara med vid detta möte, som jag är övertygad om kommer att få en enorm mediebevakning nere i mittpoolen. Jag är osäker på om lokalen räcker till för detta. Jag tror inte att ni behöver grilla korv, utan det räcker att Peter Persson har med de här utmärkta företrädarna för era partier när ni sammanträder i mittpoolen. Kommer ni att inbjuda - och kommer de att acceptera - Stefan Löfven, Gustav Fridolin, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt? Det tror jag är det intressantaste att få svar på i hela denna debatt. Om de inte kommer att närvara har jag en kompletterande fråga: Kommer ni att ha ett möte, om detta inte blir av, före eller efter valdagen 2014? Det är en intressant fråga för skattepolitikens utformning, herr talman, om detta möte kommer att bli av. Det som folk vill veta är: Hur ser den gemensamma socialdemokratiska, vänsterpartistiska och miljöpartistiska skattepolitiken ut, den som ni vill gå till val på? Hur skulle den skattepolitiken se ut om olyckan skulle vara framme och ni fick majoritet tillsammans med Sverigedemokraterna i valet 2014? (Applåder)

anf.104 Mats Pertoft (MP):

Herr talman! Jag vill återigen göra ett tappert försök att föra ned debatten på rätt nivå, till de frågor som vi behandlar i det här betänkandet. Min fråga till Gunnar Andrén är egentligen väldigt enkel. Det handlar om möjligheterna till en bred skatteöversyn. Kan Folkpartiet tänka sig att vara med i en bred skatteöversyn som förutsättningslöst ser över möjligheterna att parlamentariskt nå fram till en bred skatteöverenskommelse? Folkpartiet var ju drivande förra gången. Vi brukar få höra lite då och då att lite mer än 20 år sedan var Folkpartiet med och lade basen för en skatteöversyn. Sedan dess har väldigt mycket hänt. Massor med undantag, över 500, har införts. Vi fick höra i kammaren hur bra det har gått för Sverige de senaste åren, men vi hör väldigt lite om framtiden. Jag tror att Sverige vore väl betjänt av en bred parlamentarisk uppslutning bakom att man satte sig ned och diskuterade skattesystemet för att se vad man kan göra för att komma vidare. Vilka pusselstenar behövs för framtiden?

anf.105 Gunnar Andrén (FP):

Herr talman! Jag hade förberett mig för ett svar om reseavdragen, så jag blev lite överraskad. Det är inte bara så att Folkpartiet var drivande vid skatteöverenskommelsen 1989/90, utan det har vi varit även i samband med tidigare skatteöverenskommelser som 1982 och så vidare. Det är en tradition från Folkpartiet. Hur bred en skatteöverenskommelse ska vara kan alltid diskuteras. När Mats Pertoft säger att översynen ska vara förutsättningslös reser sig raggen på mig. Jag vill påstå att det inte var utgångspunkten för den senaste överenskommelsen. Tvärtom hade man väldigt bestämt för sig vart den skulle leda över huvud taget i tekniska och många andra avseenden. Sedan infördes dess bättre koldioxidskatt genom Bengt Westerbergs försorg, men det är en annan sak. Enighet är väldigt bra, men det finns en sorts enighet som är väldigt dålig, och det är enighet om fel politik. Vi har varit med och drivit fram en sådan 1973/74, Hagaöverenskommelserna. Det blev inte bra för Sverige. Oppositionen var helt enkelt för svag, vill jag påstå. Vi fick en lönekostnadsinflation som absolut var dålig för hela Sverige. Om vi ska ha en bred överenskommelse ska vi veta vad slutmålet är, och då är det absolut nödvändigt att flera partier är med. De stora partierna, som Moderaterna, måste vara med. Det räcker tyvärr inte med bara Folkpartiet, Centerpartiet och kanske något parti till den här gången, för vi är för små. Ska det vara en bred överenskommelse måste den omfatta många partier, ungefär som i pensionsöverenskommelsen, som jag talade om tidigare och som det är så otroligt viktigt att vårda för pensionärernas skull.

anf.106 Mats Pertoft (MP):

Herr talman! Då väljer jag att tolka Gunnar Andréns svar så att Folkpartiet är intresserat av en bred skatteöverenskommelse och av att arbeta för att få fram en sådan också. Där finns det motioner från åtminstone Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Fredrik Schulte valde i år att inte svara på min fråga alls. Det verkar ändå som att Folkpartiet är intresserat av en diskussion. Vi är helt överens om att enighet är väldigt dålig om den handlar om fel politik. Jag vill lägga till att Gunnar Andrén gärna får kommentera mina inlägg när det gäller reseavdragen. Det har jag ingenting emot. Jag är väldigt nyfiken på att få veta om Gunnar Andrén vill bibehålla ett system som så tydligt inbjuder till rent fusk. Det handlar alltså inte från Miljöpartiets sida om att vi föreslår ett avskaffande av reseavdragen - bara för att föregripa en sådan fråga. Allianspartierna brukar påstå att vi driver den frågan, vilket vi aldrig har gjort. Enstaka miljöpartister har drivit den, men aldrig Miljöpartiet som sådant. Svara gärna på den frågan. Jag noterar att Folkpartiet är intresserat av en bred skatteöversyn.

anf.107 Gunnar Andrén (FP):

Herr talman! Folkpartiet är alltid intresserat av breda överenskommelser i den mån de är bra. Vi är väldigt ointresserade av dåliga överenskommelser, kan jag säga. Man måste veta vad en sådan där överenskommelse ska syfta till. Om det till exempel skulle vara en överenskommelse om att höja skatterna eller ta bort jobbskatteavdraget är vi väldigt ointresserade. Det måste handla om en jobbstimulerande politik. Det tror jag att det finns stora förutsättningar för. Jag är helt övertygad om att alla partier kan vara med om en sådan överenskommelse. Låt mig så ta upp reseavdragen, för det är en konkret fråga. Vad har allianspartierna gjort på det här området? Vi har utgått från kommunalskattelagen från 1928, som 1999 omvandlades till inkomstskattelag. Fundamentet är att man ska få göra avdrag för kostnader för inkomsternas förvärvande. Det känner vi igen. Men för att komma ifrån alltför mycket administrativt krångel och så vidare har den här regeringen, och jag tror även tidigare regeringar har gjort det av andra skäl, höjt det belopp som man inte får göra avdrag för. Det är nu 10 000 kronor. Därutöver är vi stenhårt emot fusk. Om det är på det sätt som Mats Pertoft säger, att han känner till att det förekommer fusk med 50 procent med reseavdragen, är det en fråga för polisanmälan. Det ska inte vara något fusk med reseavdrag. Inte något som helst fusk kan godtas. Däremot är det rimligt att man får göra avdrag för att komma till jobbet i Norrland, Hallstavik eller vad det nu kan vara, till och med så nära som till Södertälje. Det finns många som är beroende av bilen, och då ska de få göra avdrag för detta för inkomsternas förvärvande. (Applåder)

anf.108 Karin Nilsson (C):

Herr talman! I detta betänkande behandlar vi 99 motioner från samtliga partier, och vi finner också 14 reservationer från oppositionspartierna. Jag brukar ofta börja med att granska oppositionens reservationer för att se var konfliktytorna i debatten finns. Det mest motsägelsefulla i denna mängd av reservationer är att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i den allra första reservationen föreslår en ny bred parlamentarisk sammansatt skatteutredning för att riksdagen ska komma fram till gemensamma konkreta förslag till nytt skattesystem. Detta har vi hört alla från de tre oppositionspartierna argumentera för. I 12 av de övriga 13 reservationerna visar oppositionen att de gärna skiljer ut sig, både från regeringens politik och från varandras politik. Utgångsläget för en gemensam politik är minst sagt spretigt. Inte blir det tydligare av att vi inom Alliansen i debatterna gång på gång får kritik från Socialdemokraterna och övriga oppositionspartier för de fyra stegen i jobbskatteavdraget samtidigt som Stefan Löfven för ovanlighetens skull redan sagt ja till ytterligare ett jobbskatteavdrag. Detta är ovanligt eftersom S först efter en hel del kritik mot regeringens jobbskatteavdrag och ett tag efter att de har blivit införda brukar gå med på jobbskatteavdragen ett efter ett. Men denna gång säger Löfven ja i förväg. Det ska verkligen bli intressant att höra om Socialdemokraternas medlemmar delar sin partiledares ställningstagande i denna fråga när de samlas till sin kongress. Hur har de tänkt att de ska kunna komma fram till en ny skattereform tillsammans med oss allianspartier när de varken kan komma överens inom oppositionen eller internt inom sitt eget parti? Det borde också vara intressant för de socialdemokratiska ledamöterna i skatteutskottet att ta reda på vad deras egen partistyrelse anser i frågan om en bred parlamentarisk överenskommelse. I de handlingar som ligger som underlag till helgens S-kongress skriver partistyrelsen: Regeringens skattepolitik gör att förutsättningarna för ett meningsfullt arbete i en ny parlamentarisk skatteutredning i dag känns små, och att knyta den socialdemokratiska skattepolitiken till vad som skulle komma ut av en sådan känns vanskligt. Ja, där sade Stefan Löfven ajöss till den breda parlamentariska översyn som alla de rödgröna partierna just har argumenterat för här och som egentligen var det enda som de var överens om. Partistyrelsen menar vidare att partiet saknar resurser för att självt i opposition utreda skattepolitiken mer än vad som redan gjorts. Ska vi tolka det som att vi inte kan förvänta oss några förslag från Socialdemokraterna före valet, och troligtvis kanske inte heller efter valet om de forstsätter i opposition? Herr talman! Ett annat bevis för att Socialdemokraterna går i otakt och inte klarar av sin interna politik är påståendet i den andra reservationen. Här skriver de tillsammans med de övriga oppositionspartierna att det har funnits en pensionsöverenskommelse som beslutades i riksdagen av fem partier men som har rivits upp genom Alliansens skatteregler. Är det ingen som funderar på vad som står i den meningen? Jag rekommenderar Socialdemokraterna i skatteutskottet att tala med sina ledamöter i socialförsäkringsutskottet. Jag vet inte om utskottsordföranden Tomas Eneroth och ledamoten Kurt Kvarnström håller med. Ni borde kanske höra om de känner sig upprivna. Jag träffade Tomas Eneroth på lunchen och frågade om han inte fortfarande jobbade i utredningsgruppen, och han blev mäkta förvånad över formuleringen. Mig veterligen är de fortfarande högst aktiva ledamöter i den parlamentariskt tillsatta arbetsgrupp som har ansvar att vårda pensionsöverenskommelsen. Denna överenskommelse om pensionssystemets uppbyggnad har inget alls att göra med om, när eller hur regeringen avser att sänka skatten för pensionärer eller löntagare. Alliansregeringen har sänkt skatten på arbete fyra gånger och dessutom sänkt skatten för pensionärer fyra gånger. Den socialdemokratiska regeringen sänkte inga inkomstskatter över huvud taget. Herr talman! Jag blev rätt överraskad över vilken fantasifull personalvårdsförmån jag hittade i reservation 5 från Vänsterpartiet. Ni hittar det på mitten av s. 46, rad 25-29, om någon skulle tvivla på mina citat. I reservationen skriver Vänsterpartiet: "Ett sätt att stimulera människor att ställa bilen och ta cykeln till arbetet är att ge en cykel till de anställda." I meningen efter skriver man: "En möjlig åtgärd för att stimulera en sådan utveckling kan vara slopad arbetsgivaravgift och förmånsbeskattning för cykel i de fall där arbetsgivare stimulerar sin personal att ta cykeln till arbetsplatsen." Stimulans verkar vara ett viktigt ord för Vänsterpartiet eftersom man använder det tre gånger i två meningar, men ligger det inte lite väl mycket stimulans i förslaget när Vänsterpartiet föreslår slopad arbetsgivaravgift för att få personalen att cykla fem kilometer till och från jobbet? Det är kanske hög tid att göra arbetsgivaravgiften tydlig i lönebeskedet så att alla vet vilka belopp vi faktiskt talar om. Arbetsgivaravgiften per anställd ligger i snitt på 100 000 kronor per år. Det skulle definitivt löna sig för en arbetsgivare att köpa cyklar till sina anställda om de kompenserades med slopad arbetsgivaravgift på 100 000 kronor per cykel och anställd varje år. Frågan är hur Vänsterpartiet tänker sig att finansiera hålet på många miljarder i statsbudgeten? Herr talman! Jag blir uppriktigt besviken när jag hittar sådana oseriösa förslag i oppositionens texter. Jag anser att Sveriges skattepolitik en mer seriös debatt med fokus på fler i arbete. Som centerpartist är jag inte främmande för en skatteöversyn. Jag tror till och med att det kommer att vara nödvändigt, men jag tror inte att vi kan klumpa ihop riksdagens alla åtta partier och förvänta oss ett resultat som alla är överens om. Om vi hade befunnit oss i en situation som Greklands eller Cyperns, eller för all del Sveriges 1990, hade det varit en helt annan sak. I en extrem krissituation måste alla göra sitt yttersta för att ta ansvar och dra åt samma håll. Det gjorde vi i Centerpartiet 1990. Men vi befinner oss inte där i dag. Vi har en av Europas starkaste ekonomier. Och skattepolitiken är nog det område där det går att finna det största politiska spänningsfälten. Herr talman! Inkomstskatten behövs för att finansiera våra gemensamma åtaganden och säkra vårt behov av trygghet och välfärd. För att klara framtidens behov måste alla bidra utifrån sina förutsättningar. När fler kan leva på sin lön och klara sin och sin familjs försörjning och dessutom bidra till samhällets gemensamma kostnader kan vi uppnå hållbara skatter. En bredare skattebas ger också utrymme för lägre skattetryck. Därför måste både arbetskraftsutbud och arbetstillfällen skapas, alltså både jobb och företag stimuleras. Sverige är ett litet land med stor öppenhet mot omvärlden. Våra skatter behöver vara globalt konkurrenskraftiga och stimulera till entreprenörskap och innovationer. Beskattningen behövs också för att utjämna regionala olikheter och skapa likvärdiga förutsättningar för utveckling i hela landet. Beskattning begränsar dock människors självbestämmande, och därför bör skattemedel användas sparsamt. För oss centerpartister är det viktigt att fortsätta reformera skattesystemet i linje med principer om enkelhet och transparens och i syfte att ytterligare uppmuntra till arbete, utbildning, investeringar, företagande och genomförande av en grön skatteväxling. Det är därför, sist men inte minst, viktigt att göra skatteskalan mindre brant. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

anf.109 Lars Gustafsson (KD):

Herr talman! Inkomstskatt får mig osökt att tänka på Pippi Långstrump. Det har nog att göra med Astrid Lindgren och Pomperipossaskatten. Det var det egentliga startskottet till diskussionen om hur mycket inkomstskatt och vilka marginalskatter man kan ha. Det ledde till den överenskommelse som träffades i början av 90-talet då man kom fram till att man inte kunde ta ut hur hög inkomstskatt som helst. Flera partier kom gemensamt fram till att 50 procent var vad man max kunde kräva och att en viss mindre andel av befolkningen skulle betala statlig skatt. Det var utgångspunkten för det hela. En annan utgångspunkt är att kommunalskatten är den största inkomstkällan för kommunerna. Staten har inte några stora intäkter genom inkomstskatten, utan det är kommunerna. Därför är det också viktigt att sysselsättningen hålls uppe, och det är därför också viktigt att de reformer som alliansregeringen har genomfört ökar sysselsättningen och ger skatteintäkter till kommunerna. Det är ofta det vi glömmer bort. Vi talar som om det är staten som tar in pengarna, men det är faktiskt kommunerna som vinner mest på detta. Därför är det viktigt med en hög sysselsättning. Det är ingen självklarhet med maximal inkomstbeskattning. Då skulle ju procentsatsen, ju högre den blev, vara den maximala lyckan för alla, så att det offentliga samhället fick administrera om och ge tillbaka i form av olika ersättningar. Men det har visats att det är ganska kontraproduktivt. En hög nivå på inkomstskatten är ofta kontraproduktiv. Blir den för hög motverkar den sitt syfte och medför i praktiken lägre skatteintäkter. Det är inte heller en självklarhet att skattemedel används på ett optimalt sätt - det kan vi nog se. Det finns också en oskriven lag som säger att man kan vara beredd att dela med sig av hälften av det man har tjänat in men kanske inte mer. Inkomstskatterna måste också utformas så att det lönar sig att arbeta och därmed bidra till det offentliga samhällets åtaganden, samtidigt som man kan vara självförsörjande. Det har funnits tider då rundgången på skattepengar har varit omfattande och inte premierat arbetsinsatser. Jobbskatteavdraget - jag vill säga "förvärvsavdraget", vilket är mer förståeligt för andra - syftar just till att premiera arbete och göra det mer lönsamt att arbeta. Det står inte i motsats till det offentliga åtagandet och stöd till personer som så behöver. Som kristdemokrat kan jag säga att vi knappast hade förväntat oss att på sex år kunna sänka skatten för pensionärer med 14 miljarder. Det är historiskt, och jag är väldigt stolt över detta. Det har inneburit att en garantipensionär har fått en månad mer per år i ekonomiskt utrymme upp till 10 000 kronor för dem som tjänar lite mer. Det är en ganska bra förbättring. Dessutom har det gjorts andra förändringar med förbättrade bostadstillägg och så vidare. Många äldre som har bott länge i sina fastigheter och som bor i områden som har blivit populära har också fått klara sänkningar genom fastighetsavgift i stället för fastighetsskatt, vilket betyder att de kan bo kvar tills de känner att de ska flytta. Herr talman! Ålderspensionsutredningen, som kommer att presentera sitt slutbetänkande den 9 april, har redan tidigare i år i delredovisningar påtalat behovet av att arbetsdeltagandet måste öka och att alla som har förutsättningar att arbeta behövs för att upprätthålla välfärden och en rimlig inkomstpension. Skatteintäkterna gör ingen åtskillnad på människor, utan alla ska vara välkomna i samhällsbygget. Där har vi alla ett ansvar som vi måste ta. Utredningen konstaterar också att det dubbla jobbskatteavdraget för personer som har fyllt 65 år har haft en tydlig och mätbar effekt och inneburit att fler äldre personer fortsätter att arbeta jämfört med tidigare. Arbete är positivt inte enbart inkomstmässigt, utan det ger även ökad social gemenskap och delaktighet i samhället. Människan är skapad så att arbete ger välbefinnande och utlopp för en kreativ sida av hennes natur. Det finns ett äldre ordstäv som säger: Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd. Den devisen står sig fortfarande. Gemenskap och delaktighet motverkar också obetänksamma och mindre kloka beteenden. Herr talman! I betänkandet återfinns en lång rad förslag och reservationer. I motsats till vissa reservanter är jag övertygad om att möjlighet till avdrag för gåvor till ideella organisationer är bra. Dessa verksamheter tillhör det civila samhället men innebär stora insatser för människor som annars inte skulle kunna nås. Sysselsättning, inkomst och gemenskap är kännetecknande för ändamålet för många verksamheter inom trossamfund och andra socialt inriktade föreningar. Sverige har en lång och god tradition av frivilligrörelser som har betytt mycket för uppbyggandet av det svenska samhället. Låt oss bevara och stödja den traditionen! Ett annat ämne som tas upp i reservationerna är a-kassan och arbetslöshetsförsäkringen. Som Centerpartiets företrädare redan har påtalat pågår det redan ett omfattande arbete i Socialförsäkringsutredningen. Det vore därför olyckligt och oklokt att rusa före med förändringar innan utredningen har lämnat sitt betänkande. Om den politiska viljan att finna långsiktiga lösningar finns skulle mycket vara vunnit, särskilt för dem som berörs. Två frågor har ställts. Den ena handlar om en bredare skatteöversyn. Jag håller med Gunnar Andrén i det svar som han gav till Mats Pertoft - att det kräver att man vet vart man ska komma med utredningen. Den tidigare utredningen var sprungen ur den stora ekonomiska kris som fanns i slutet på 80-talet då socialdemokratiska finansministrar avgick och ekonomin inte gick ihop. Då fanns till slut viljan att komma överens. Jag beklagar att man inte har kunnat behålla de nivåer som fanns i den överenskommelsen. När det gäller reseavdrag: Fredrik Schulte hade tittat på vilka kommuner som hade mest pendling. Kungsbacka kommun ligger i Hallands län, och jag kan berätta att den är så utformad geografiskt att det i vissa delar av kommunen faktiskt är närmare att åka till Göteborg genom att ta bilen än genom att åka tillbaka till Kungsbacka för att ta de allmänna kommunikationerna in till staden. Det blir alltså mindre utsläpp genom att man använder reseavdraget. Sedan vill jag påtala en sak som inte har kommit fram. Hur Skatteverket har kommit fram till de här uppgifterna förstår jag inte. Den som använder sin bil till jobbet en längre sträcka har redan genom kommunal- och landstingsskatten betalat subventionerna till de allmänna kommunikationerna, som finansieras genom skattsedeln när det gäller kommun- och landstingsskatten. Han har betalat detta plus att han betalar 9 000-10 000 kronor till för att använda sin bil med höga drivmedelsskatter - så han är väldigt glad i att köra i så fall. Det finns alltså en motverkande pol här. Sedan kan vi också komma ihåg att Miljöpartiet var drivande i fråga om pumplagen, som innebar att man på landsbygden inte hade några drivmedel. Ett exempel kommer från Kalix kommun, där Peter Eriksson var kommunalråd. Han köpte tio miljöbilar. Det var bara det att det inte fanns någonstans i närheten att tanka. Om man körde ned till Luleå, fem mil därifrån, kunde man tanka på hemvägen. Men på den plats där tankstället var fanns det bara en miljöbil. Så kan det gå när Miljöpartiet styr i vissa delar av landet. Jag tror inte att det är så lyckligt för oss andra. (Applåder)

anf.110 Mats Pertoft (MP):

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära replik, men när Lars Gustafsson hade sina sista två minuter tänkte jag att jag ändå måste gå upp och ställa till rätta några saker. Diskussionen om pumplagen kan vi ta en annan gång. Jag har till och med för mig att trafikutskottet gjorde en utredning som tydligt visade att detta att pumplagen skulle ha lett till nedläggning av mackar var ren rappakalja. Beträffande reseavdrag: De siffror jag använde mig av kommer från Skatteverkets egen utvärdering. Ca 50 procent av avdragen är felaktiga, och 98 procent av de felaktiga avdragen är till förmån för den som har gjort avdragen. Det pågår alltså ett utbrett skattefusk i den här frågan. Min fråga till allianspartierna är: Tolererar ni detta skattefusk? Jag har i mitt inlägg inte pratat om koldioxidutsläpp, utan jag har pratat om rent och skärt skattefusk. Den här regeringen jagar ju annars skattefuskare på alla möjliga sätt, och det har jag inga synpunkter på - man ska inte fuska med skatt. Men vi ska ha system som inte gynnar fusk, och det är det ni inte rör ett finger för att åstadkomma. Detta måste vara det mest utbredda skattefusksystemet i något av alla avdragssystem som vi har i Sverige - 50 procent fel, varav 98 procent gynnar den som har gjort avdraget! Då stämmer det inte. Jag kan nämna att Norge, när de ändrade sitt system, nästan fick bort skattefusket. Och i Norge finns det också glesbygd. Vad avser Lars Gustafsson med sitt inlägg, och hur ställer han sig till ändringen att få ett färdmedelsneutralt och avståndsbaserat reseavdragssystem?

anf.111 Lars Gustafsson (KD):

Herr talman! Jag kan säga att jag satt med i den arbetsgrupp i trafikutskottet som utredde den frågan. Det var väldigt diskrepant hur nedläggningen av mackar var. Jag har varit på flera ställen i Sverige och besökt mackar och kan tala om för dig att det inte var någon lyckad idé. Det finns flera som har gjort stora investeringar men inte har kunnat driva sina mackar, och det inte har blivit någon miljönytta över huvud taget. Så går det med hugskott som kommer från partier som har lite skygglappar när det gäller miljön. Beträffande skattefusk: Förekommer det att människor inte använder bilen och ändå gör avdrag är det Skatteverkets uppgift att i så fall sätta dit dem. Annars måste de ha fått bensinen gratis från något håll, genom någon sorts smuggelmack, för att betala drivmedel. Alltså är det skattefusket som är problemet. Om det finns skattefusk får det åtgärdas av skattemyndigheten, och då bör de säga till riksdagen om det behövs nya regeländringar för att sätta åt skattefusket. Det har jag inga problem med. Jag kan tänka mig att människor i varje fall måste komma till jobbet. Det är svårt att göra ett avdrag om man inte har ett jobb. Reseavdrag för arbetslösa har vi inte infört ännu, och jag vet inte om det kommer. Om det finns ett skattefusk ska det givetvis åtgärdas. Men om det finns ett reguljärt avdrag vill jag inte förhindra att människor flyttar på sig. Vi vill öka mobiliteten i arbetskraften för att människor lättare ska ta sig till jobbet och öka viljan att arbeta. Vi vill då inte ha för höga kostnader för resor, och vi vill också ha vissa rimliga avdrag. Vi ska komma ihåg att alliansregeringen höjde gränserna för när människor fick göra avdrag när man införde jobbskatteavdraget i det första steget. Om Mats Pertoft vill sätta åt skattefuskare är jag gärna med på den vagnen. Men först måste man presentera förslag för hur man ska göra det.

anf.112 Mats Pertoft (MP):

Fru talman! Jag vill be Lars Gustafsson att lyssna på vad jag säger. Jag säger väldigt tydligt: Vi vill inte ta bort reseavdragssystemet. Jag säger också att det finns en erfarenhet av hur man får bort reseavdragssystemet. I vårt grannland Norge hade de ett system liknande det svenska med omfattande fusk. Det är precis som vi har det enligt Skatteverkets utvärdering. De ändrade systemet till ett färdmedelsneutralt avståndsbaserat system och fick bort fusket. Alliansregeringen har ett bibehållet system som man ärvt från tidigare som inbjuder till fusk genom sin konstruktion. Det är tydligt enligt Skatteverkets och diverse oberoende konsultbyråers utvärderingar. Det är ni som har ansvaret för att vi behåller skattefusket. Vad jag vill är att ni tar till er fakta, stoppar skattefusket och har kvar ett reseavdragssystem. Vi ska självklart ha en stor mobilitet. Det är inte någonting som jag vill ha bort. Men jag vill att Lars Gustafsson funderar och lyssnar på min fråga. Norge fick bort fusket och behöll ett reseavdragssystem. Norges glesbygd har inte slutat att fungera. Kan vi i Sverige tänka oss att lyssna på de erfarenheterna och reformera ett system som inbjuder till skattefusk? Alliansregeringen gynnar skattefusket. Det är kanske det största skattefusksystem vi har kvar. Det vore lämpligt att en regering som så starkt har bekämpat skattefusk och har en finansminister som talar om vikten av att betala riktig skatt - och jag håller helt med honom på den punkten - tar till sig erfarenheterna från grannlandet och ändrar systemet. Ni borde diskutera sakfrågan i stället för att tala om andra saker.

anf.113 Lars Gustafsson (KD):

Fru talman! När det gäller sakfrågan är reseavdraget utformat så att man får avdrag för resor från sin bostad till sitt arbete och tillbaka igen. Det är avståndsbaserat. Det innebär att om man har resor som överstiger 9 000-10 000 kronor får man reducerad skatt på den bit som är över. Det förutsätter att man flyttar sig från punkt A till punkt B fram och tillbaka. Är det så att Skatteverket kommer på att det finns människor i systemet som fuskar med detta ska vi givetvis hitta regler för att åtgärda det. Eftersom man talar om att man är så glad för att betala skatt i Sverige måste det någonstans finnas en hederlighetskod. Man är väldigt glad att hitta undantag för alla skatter. Det kan i så fall inte vara bra med höga skatter. Någonstans glappar resonemanget hos Mats Pertoft. Skatteverket kommer ständigt med nya förslag om än det ena och än det andra. Det är till och med så att vi får stoppa det. Om det kommer på att det finns fusk som kan åtgärdas på något vis välkomnar vi de svaren. Mats Pertoft tog i sitt anförande själv upp att människor pendlar in från kringliggande regioner. Det har ofta blivit resultat av den urbanisering som Mats Pertoft gärna driver genom att det är svårare att bo i glesbygden. Jag vill värna att de reseavdragen finns så länge de människorna är med och finansierar de allmänna kommunikationerna. Det för de via sin skattsedel. Det kommer ofta inte fram i denna kammare. Om Mats Pertoft vet mer kan Mats Pertoft kontakta Skatteverket och tala om för det att det ska tala om för oss vad det är för fel på våra skatteavdrag. (Applåder)