Statliga företag

anf.125 Jennie Nilsson (S):

Herr talman! Vi ska nu debattera näringsutskottets betänkande om statliga företag. I betänkandet behandlas regeringens skrivelse med 2012 års redogörelse för företag med statligt ägande, två motioner som är väckta med anledning av skrivelsen samt 23 motioner om statliga företag från allmänna motionstiden. Det är med andra ord riksdagens möjlighet att granska och utvärdera regeringens ägarpolitik. Det är en viktig uppgift, om man betänker att staten är Sveriges största företagsägare och är arbetsgivare för 202 000 personer, vilket medför ett stort ansvar. Dessa företag representerar dessutom stora värden, som svenska folket ytterst är ägare till, något som ställer stora krav på en långsiktig och professionell förvaltning för att säkerställa tillväxt och välfärd i vårt land. Regeringen har alltså en viktig uppgift i att värna, förvalta och utveckla de gemensamma tillgångar som statliga företag representerar och se till att det sker på ett ansvarsfullt sätt. Mot den bakgrunden är det bekymmersamt att bilden av en aktiv, professionell och ansvarsfull ägarstyrning nu alltmer spricker. Det senaste årets ständiga medieuppgifter om hur vissa av de statliga bolagen brister i att leva upp till de riktlinjer och policybeslut som fattats av både riksdag och regering föranleder frågan om regeringen förmår hantera och styra de statliga företagen. SBAB, Svensk Exportkredit och Telia Sonera är alla exempel på att styrningskedjan på olika sätt brister och att regeringen underskattar det ansvar som krävs för att sköta det statliga ägandet. Bilden som växer fram är att regeringen ägnar mer tid åt att krishantera än åt att styra våra gemensamt ägda bolag på ett professionellt sätt. Det är en bild som riskerar att allvarligt skada förtroendet för viktiga och samhällsnyttiga verksamheter. Vi anser att statliga företag alltid bör föregå med gott exempel och agera som föredömen på de marknader där de verkar och att regeringen är ansvarig för att företagen lever upp till de regler och riktlinjer som är fastslagna av både regering och riksdag. Vi anser inte att regeringens skrivelse för 2012 års redogörelse för företag med statligt ägande på ett tillfredställande sätt besvarar frågan om hur man tänker rätta till de brister som finns. Vi anser därför att riksdagen bör göra ett tillkännagivande till regeringen om vikten av att värna och utveckla det långsiktiga ägandet av företag med statligt ägande och att värna de gemensamma tillgångar som företag med statligt ägande utgör. Vi vill också att regeringen återkommer till riksdagen med en redogörelse för hur regeringen säkerställer att de statliga företagen arbetar på ett tillfredsställande sätt med riktlinjer och policybeslut. Herr talman! Allra tydligast blir regeringens brist på ägarpolitik när man tittar på Vattenfall. Här brister det på längden och på tvären. Det har varit uppseendeväckande att den senaste tiden följa turerna kring den kritiserade Nuonaffären. Regeringen hukar, duckar och skyller ifrån sig. Historien har gått från att man inte visste någonting till att man gjorde det, i alla fall kanske. Men man beslutade ingenting, i alla fall inte formellt. Allt fokus tycks ligga på att inte ta ansvar. Det är varken klädsamt eller förtroendeingivande. Regeringen, med statsminister Reinfeldt och finansminister Borg i spetsen, måste lägga korten på bordet och redovisa hur affären gick till, vem som fattade beslut och på vilket underlag. Jag inser att det inte är en angenäm uppgift när det handlar om att tvingas synliggöra att man inte hade koll eller att man faktiskt hade det men ändå godkände en dålig affär. Alternativet är att den frågan fortsätter att överskugga det som borde vara debatten om Vattenfall, nämligen vad vi vill med bolaget, dess utveckling och inriktning. Vi anser att Vattenfall ska vara en pådrivande aktör för att främja ett hållbart energisystem. Enligt vår uppfattning bör Vattenfall öka investeringarna i förnybar energi. Bolaget bör vara ledande i omställningen av energisystemet och pådrivande i energiomställningen på alla marknader där företaget är verksamt. Regeringen har sänkt ambitionerna för Vattenfall. Riksdagsbeslutet våren 2010 om ett förtydligande av uppdraget för Vattenfall innebär att Vattenfall inte längre ska vara ledande i energiomställningen utan endast "ett av de bolag" som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion. Vi står fast vid bedömningen att det var ett steg i fel riktning och vill förtydliga Vattenfalls uppdrag som det ledande företaget i energiomställningen. Den svenska industrin är beroende av en långsiktig och pålitlig energiförsörjning för att kunna behålla sin konkurrenskraft. Vattenfall - i statlig ägo - utgör en viktig pusselbit för den svenska energi- och industripolitiken. Ambitionsnivån för Vattenfall borde alltså höjas. Bolaget bör ta ett större ansvar för investeringar i ny teknik, i pilot- och demonstrationsanläggningar för förnybara energikällor och i effektivare elöverföring. En annan viktig fråga som berörs i betänkandet är att se till att andelen kvinnor i ledande befattningar inom företag med statligt ägande ökar. Dessa företag ska vara ett föredöme i jämställdhetsarbetet och aktivt sträva efter att ta till vara de kompetenser som både kvinnor och män besitter. Fördelningen av styrelseposter mellan män och kvinnor i företag med statligt ägande har utvecklats positivt i ett längre perspektiv. I maj 2012 var 46 procent av de stämmovalda styrelseledamöterna i statliga bolag kvinnor. Sedan dess har dock utvecklingen gått åt fel håll. Antalet bolag som har uppnått målsättningen om balans i könsfördelning i styrelsen har minskat från 37 till 34. Vi anser att regeringen bör ta ett tydligare ansvar för en jämnare fördelning av ledamöter i styrelser och med uppdrag i ledande befattningar. Herr talman! Det kan också finnas skäl att se över det statliga ägandet av bolag. Det ekonomiska läget är dock osäkert, och det är nu en illa vald tidpunkt att sälja bolag. Vi säger av den anledningen nej till att sälja de bolag som i regeringens budgetproposition föreslås säljas. Hittills gjorda försäljningar har inte heller varit särskilt lyckade utan har gjorts av ideologiska skäl. Tydliga exempel på mindre lyckade försäljningar är Apoteket och Bilprovningen. Verksamheten i offentlig regi fungerade bra i båda företagen och hade högt förtroende hos allmänheten. Facit när det gäller apoteken har blivit att tillgången till läkemedel har blivit avsevärt sämre efter försäljningen, även på ställen där nya apotek har etablerats. Bilägarnas intresse att besöka konkurrenter har varit minimalt, varpå regeringen nu måste tvinga bilägarna till det genom att sälja stationer med lån från just Bilprovningen. Hela hanteringen är märklig. Vi förordar en utvärdering av utförsäljningens effekter och av huruvida de mål som angetts för försäljningen har infriats innan man tar ytterligare steg för försäljning eller avknoppning. Till sist kort om Sveaskog: Vi anser att riksdagen bör uppmana regeringen att säkerställa att riksdagens syfte med beslutet att ge Sveaskog i uppdrag att dela ut högst 100 000 hektar produktiv skogsmark som ersättningsmark uppfylls. I stället för att köpa mark som ska skyddas som reservat skulle staten betala med denna ersättningsmark, som ursprungligen hade ägts av Sveaskog. Tanken var att systemet med ersättningsmark skulle skynda på processen att uppnå miljökvalitetsmålet Levande skogar. Ingen mark har dock hittills bytts, varför man nu måste öka takten i arbetet. Ett statligt bolag som Sveaskog ska heller inte enligt vår mening driva upp priserna på jaktarrenden så att boende i området inte har råd att fortsätta jaga. Sveaskog bör i stället värna dem som tar ansvar för långsiktighet och god viltvård och ge förutsättningar för de människor som bor och verkar i glesbygden. Vi socialdemokrater står givetvis bakom samtliga reservationer som vi har fogat till betänkandet, men för tids vinnings skull vill jag avsluta med att yrka bifall till endast reservationerna 1 och 3.

anf.126 Jonas Eriksson (MP):

Herr talman! Vi lever i en värld där mänsklighetens utmaningar ständigt förändras. Människors nyfikenhet, engagemang och uppfinningsrikedom har genom historien löst många problem och hjälpt människor att bemästra sjukdomar, förbättra vår levnadsstandard och till och med ta oss till månen. Samma nyfikenhet och engagemang behövs än i dag för att lösa andra, nya utmaningar. Trots mänsklighetens samlade kunnande och den materiella utvecklingen går närmare en miljard människor hungriga varje dag. Många lever i länder där mänskliga rättigheter kränks. Människor tvingas fly från krig och förtryck. Även i vårt eget land har vi utmaningar. Från att ha varit ett land där människor fått alltmer jämlika förutsättningar att leva ökar de ekonomiska klyftorna, arbetslösheten är rekordhög och tillgängligheten till utbildning, samhällelig infrastruktur och service fördelas ojämnt. Den materiella utvecklingen har gett oss mycket gott men har också skapat problem. De klimatförändringar som vår generation möter och som vi skyndsamt måste begränsa är en effekt av mänsklig aktivitet. Den genomsnittliga svensken bidrar fortfarande till mer utsläpp av växthusgaser per person än vad som är långsiktigt hållbart. Den biologiska mångfalden utarmas, och arter som aldrig kommer att kunna komma tillbaka utrotas varje dag. Även i Sverige hotas flera hundra arter av utrotning. Även om vi Sverige har kommit långt och längre än en del andra länder i att möta dessa utmaningar behöver mer göras, och det brådskar. Många av jordens planetära gränser tänjs och riskerar att brista. Herr talman! Nu kan man undra vad detta har med näringsutskottets betänkande om statliga företag att göra. Jag kommer in på det nu. Staten är med sina drygt 50 hel- och delägda bolag Sveriges största bolagsägare. Hur dessa förvaltas har förstås stor påverkan på samhällsutvecklingen, människors vardag och den omgivande miljön. Sveriges agerande och ansvarstagande påverkar givetvis även andra länder engagemang och ansvarstagande. Regeringen har fått riksdagens uppdrag att aktivt förvalta statens ägande i dessa bolag så att den långsiktiga värdeutvecklingen blir den bästa möjliga. Jag hoppas att det i dag blir tydligt hur vi olika partier som representerar de yttersta ägarna av de statliga bolagen - det svenska folket - ser på det statliga ägandets roll och vad vi menar med långsiktig värdeutveckling. I kölvattnet av det statligt delägda Telia Soneras kritiserade affärer i forna Sovjetstater fick jag en fråga av en journalist om man kan ställa högre krav på statligt ägda bolag än på privat ägda. För mig är det självklart så. Bolagen representerar stora värden, och de ägs ytterst av svenska folket. Det blir därför självklart att vi aktivt ska använda det statliga ägandet för en positiv samhällsutveckling - att uppnå samhälleliga mål och bidra till att lösa de nationella och, där vi kan, de globala utmaningarna. Ett meningsfullt statligt ägande kräver engagemang och mål utöver ekonomisk avkastning. Företagen ska vara föredömen i ansvarstagande och ges i uppdrag att vara ledande när det gäller hållbar utveckling. Det innebär att man tar samhällspolitiska hänsyn, tänker långsiktigt och inte agerar bara utifrån bolagets eget bästa. De samhällspolitiska målen ska agera kompass för bolagens verksamhet. Affärer är inte bra för samhället bara för att man tjänar pengar på dem. Jag ska ge några exempel på hur statligt ägande kan användas för att möta de utmaningar som jag inledningsvis berörde. Låt mig börja med det statliga SJ. SJ:s verksamhet har stor betydelse för människors möjlighet att få jobb och tillgänglighet till utbildning, kultur och samhällelig service. Man behöver kunna förflytta sig. Likaså behöver näringslivet en väl fungerande infrastruktur för att få tillgång till den kompetens som de behöver, för att få tillgång till sina kunder och för att kunna utvecklas. Många har genom åren blivit frustrerade över inställda och försenade tåg. Orsakerna står delvis att finna i bristfälligt underhåll av järnvägen men också i bristande underhåll och investeringar i tåg. Många reagerar också på att tågstopp försvinner, att stationer stängs och att det blir allt svårare att välja tåget som resealternativ. Det är inte heller alltid det billigaste alternativet. För mig är det självklart att SJ måste ges bättre förutsättningar och ett uppdrag att verka för att öka tågresandet och köra tåg till konkurrenskraftiga priser och komfort med hög punktlighet mellan alla delar av landet och till huvudorterna i Sveriges grannländer. Förutom att SJ är viktigt för dem behöver resa är SJ också viktigt i arbetet med att minska transportsektorns klimatpåverkan. Ett annat bolag av stor betydelse just för att begränsa vår klimatpåverkan är det statliga Vattenfall. Vattenfall äger kol- och gaskraftverk utomlands som står för mer utsläpp av koldioxid än hela Sverige sammantaget. Trots detta är Vattenfall på gång med fortsatta investeringar i smutsiga energikällor och ny brytning av brunkol. Medan alliansregeringen har sänkt kraven på Vattenfall att vara ledande i energiomställningen menar jag att Vattenfall ska ha ett tydligt ägardirektiv att satsa på 100 procent förnybar energi. Herr talman! Lika viktigt som att titta på bolagens specifika möjligheter att bidra till en hållbar samhällsutveckling är det att ge dem ett generellt ansvar för jämställdhet och för sina anställdas arbetsmiljö och arbetsvillkor. Flera företag med statligt ägande är också aktörer i länder utanför Sverige. Självklart ska vi ha samma höga förväntningar på bolagens verksamheter i dessa länder som på verksamheter i Sverige. Staten måste i sin ägarroll se till att bolagens styrelser har kompetens att agera utifrån de riktlinjer riksdag och regering har fastställt. Det statliga ägandet ska inte medverka till att mänskliga rättigheter kränks eller delta i ekonomiska transaktioner där det finns misstanke om korruption eller penningtvätt. Målen för det statliga ägandet måste självklart följas upp och utvärderas. Det räcker inte att fastställa välskrivna ägarpolicyer och riktlinjer. Den redovisning som har förelagts oss i riksdagen om det statliga ägandet tycker inte heller vi i Miljöpartiet är tillräckligt. Herr talman! Min talartid närmar sig sitt slut. Mer om Miljöpartiets politik för statligt ägande återfinner man i våra motioner och reservationer. Jag står förstås bakom samtliga våra reservationer i betänkandet men yrkar för tids vinnande bifall endast till reservation 1.

anf.127 David Lång (SD):

Herr talman! Det är roligt att vara här och debattera ett betänkande från näringsutskottet för ovanlighetens skull. Jag brukar normalt ägna mig åt migration och socialförsäkringsfrågor, men omväxling förnöjer som bekant. Gällande detta betänkande - näringsutskottets betänkande 7, Statliga företag - vill jag börja med att redogöra för Sverigedemokraternas principiella syn i förhållande till de traditionella höger- och vänsterblocken i svensk politik. Sverigedemokraterna menar att företagande och handel i grunden är någonting positivt. Företag som skapar stora värden och bidrar till tillväxt i stor utsträckning och har många anställda får gärna vara privatägda. Vi är även positiva till framväxten av nya små och medelstora företag som kan komplettera de större. Enstaka av dem kan förhoppningsvis växa till sig och bli nya stora företag. Vi menar också att samhället ska ägna sig åt att fastställa lagar och regler, tillhandahålla marknadsplatser, infrastruktur, utbildning med mera, sådant som är nödvändigt för att nya företag ska kunna bildas och växa. Däremot menar vi att det finns viktiga samhällsfunktioner som är så pass viktiga och av så stort nationellt intresse att de bör kontrolleras och i vissa fall även ägas och styras av samhället. I vissa fall kan det röra sig om att säkerställa en samhällsservice. I andra fall kan det röra sig om att säkerställa kontrollen över naturtillgångar, produktion av energi, försvarsmateriel och annat som är av nationellt intresse eller som är viktigt ur säkerhetssynpunkt. Ibland kan det röra sig om funktioner som är viktiga ur politisk synvinkel. Detta menar vi är viktigt eftersom vi inte lever i den bästa av världar. I den bästa av världar behöver man som privatperson inte ha någon hemförsäkring. I den bästa av världar behöver Sverige ingen försvarsmakt. Och i den bästa av världar kan säkert i princip all verksamhet i samhället både ägas och drivas privat. Men tyvärr lever vi inte i den bästa av världar, utan vi lever i en värld där olika länder med olika samhällssystem och olika inställningar till saker och ting tävlar med varandra i att kontrollera olika tillgångar, ibland i syfte att säkerställa den ekonomiska tillväxten i det egna landet, men ibland i syfte att utöva politiska påtryckningar på sin omvärld. Vi ska inte vara så naiva att vi inbillar oss att Sverige för alltid kommer vara förskonat från sådant. Om man jämför de gamla traditionella blocken i svensk politik kan man enkelt uttryckt säga att borgerligheten är bättre på att förvalta de statliga bolagen men uppenbart ovilliga att göra det. Man verkar vara mest fokuserad på att sälja ut verksamheterna. Allianspartierna är förvånansvärt kreativa när det gäller att detaljstyra inför utförsäljningar. Då ser man till att effektivisera verksamheten, att slimma organisationen, att optimera kapitalstrukturen och dela ut lite extra till aktieägarna - i detta fall staten. När det i stället gäller att instruera företagsledningarna om vilken inriktning de ska ha på sin verksamhet kan man dock vara väldigt tafatt och mena att man inte kan lägga sig i någonting. Jag tror att det är just denna inställning som är anledningen till bland annat de mycket märkliga expansionsförsök Vattenfall har ägnat sig åt den senaste tiden. Ett annat konkret exempel är SBAB och den verksamhetens utveckling. SBAB var för inte så länge sedan ett positivt tillskott på en tidigare oligopolmarknad men spårade sedan ur och blev det bolåneinstitut som beviljade störst lån i förhållande till bostadens värde. När Finansinspektionen sedan införde ett bolånetak på 85 procent var SBAB först ut med att bevilja så kallade blancolån, det vill säga lån utan säkerhet. Jag menar att SBAB finns till för att förbättra konkurrensen på bolånemarknaden, inte i syfte att driva fram nästa bolånebubbla. Detta borde inte vara så svårt för regeringen att påpeka för SBAB:s styrelse. Ibland börjar man nästan tro att borgarna vill misslyckas med det statliga ägandet, bara för att bevisa för väljarna att staten inte kan ta något ägaransvar och att man därför måste sälja ut så mycket som möjligt så fort som möjligt. Denna inställning från borgerligt håll har också fortplantat sig till lokal nivå, där man har sålt ut skolor, förskolor och vårdcentraler till alldeles för låga belopp. På kommunal nivå saknas ofta kompetens för att värdera en verksamhet korrekt, och det har lett till ett fruktansvärt slöseri på vissa håll - helt enkelt på grund av att utförsäljningarna hastades fram av ideologiska skäl. Dessa lokala exempel har förvisso inte så mycket med just detta betänkande att göra, men de illustrerar ändå hur fel det kan bli när man drivs av den ideologiska övertygelsen att samhället ska blanda sig i så lite som möjligt - den så kallade Chicagoskolan, tror jag bestämt att det är. I dessa dagar torde det stå klart att Chicagoskolans syn på statlig inblandning i ekonomin säkert fungerar jättebra i teorin men inte så bra i praktiken. Det är lite grann som kommunismen, kan man säga, fast naturligtvis av helt andra skäl. Apropå kommunism: På den andra sidan, hos de rödgröna, verkar man betrakta det statliga ägandet av företag som ett självändamål. Där ser man statligt ägda företag som ett sätt att hålla en så stor del av arbetskraften som möjligt anställd av staten och ha en så stor del av produktionsmedlen som möjligt lagd i hela folkets händer, som det heter på socialistiska. Man vill använda de statliga företagen för att driva samhället i den riktning man önskar. Befattningar ska helst tillsättas baserat på hur underrepresenterade olika grupper i samhället är på olika positioner i näringslivet, och mindre lönsamma affärsidéer kan fortsätta att drivas för att upprätthålla sysselsättning. Herr talman! För att åter gå in lite mer på Sverigedemokraternas syn: Jag nämnde naturtillgångar tidigare. Jag menar att vi svenskar ska utvinna och nyttja Sveriges naturtillgångar själva i så stor utsträckning som möjligt. Vi ska inte acceptera att en betydande andel utvinns av utländska företag, att vinsten beskattas i utlandet, att naturtillgångarna huvudsakligen förädlas i utlandet eller att utländska intressen har en orimligt stor kontroll över svenska naturtillgångar. Vi ska inte nöja oss med de arbetstillfällen utländska företag kan generera inom till exempel gruvindustrin. Om vi gör det - om vi bara nöjer oss med arbetstillfällena - låter vi oss nämligen utnyttjas, och då har Sverige blivit en koloni. Det vore förvisso en koloni med kollektivavtal, men fortfarande en koloni. I stället ska värdet av de naturtillgångar som utvinns i Sverige fördelas över världen enligt principen: Sverige - 100 procent, resten av världen - 0 procent. Vad vi i Sverige behöver, herr talman, är en nationell plan för det statliga företagandet, där syftet är ett säkerställande av viktiga samhällsfunktioner - inte bara i den bästa av världar. Denna plan bör innehålla en målsättning om garanterad energiförsörjning, ett svenskt nyttjande av svenska naturtillgångar, svensk produktion av ett brett utbud av försvarsmateriel och ett svenskt ägande av infrastruktur, samt även annat som kan bedömas vara av nationellt intresse. Innan en sådan plan finns menar jag att fortsatta utförsäljningar bör stoppas. Med anledning av detta ber jag att få yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation.

anf.128 Kent Persson (V):

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 3, som jag också kommer att behandla i mitt anförande. Jag står givetvis bakom övriga reservationer. Vänsterpartiet har inte motionerat på denna skrivelse om statliga företag - det har vi gjort tidigare om åren - men det finns ändå anledning att rent principiellt tala om Vänsterpartiets syn. Vår utgångspunkt när det gäller det statliga ägandet är att viktig infrastruktur och naturtillgångar ska vara ett ansvar för hela samhället. Det innebär att vi har sagt nej till regeringens privatiseringsplaner för de gemensamt ägda bolagen. Vi menar att staten har en viktig uppgift i att på ett ansvarsfullt sätt förvalta och utveckla de gemensamma tillgångar statliga företag representerar, och det ska ske genom långsiktig och hållbar tillväxt som tar hänsyn till affärsmässighet, social hänsyn och ekologiska aspekter. Herr talman! Vi talar om de statliga företagen och våra gemensamma tillgångar, och de utgör ett värde av knappt 600 miljarder kronor. Det är det värde våra gemensamma tillgångar har. Det är runt hundra tusen anställda över hela Sverige, och de spelar en viktig regionalpolitisk roll där de finns och verkar - LKAB i Norrbotten, Sveaskog runt om i Sverige. De senaste tio åren har utdelningen från de statliga bolagen varit ungefär 250 miljarder. Då talar vi om den direkta utdelningen till statskassan. Om vi tittar på den borgerliga regeringsperioden ser vi att det har pendlat från 20 miljarder och upp till 38 miljarder något enstaka år. Det är alltså väldigt stora pengar de statliga bolagen genererar till statskassan och vår gemensamma välfärd - äldreomsorg, skola och sjukvård. Därför är det viktigt hur regeringen förvaltar och styr våra gemensamma tillgångar. Här finns anledning att vara kritisk mot det sätt regeringen har styrt våra bolag på. I stället för att förvalta och utveckla våra gemensamma tillgångar har regeringen haft som princip att staten inte ska äga och driva företag som finns på en konkurrensutsatt marknad. Det har varit en grundläggande princip som har upprepats här i kammaren år efter år. Dessutom har man sagt att det ska vara värdeskapande. Det är huvudsyftet: långsiktigt värdeskapande. Till det har man lagt några sociala aspekter och några miljöaspekter. År 2007 beslutade regeringen att samtliga statliga bolag skulle rapportera in hållbarhetskriterier enligt en princip som heter Global Reporting Initiative. Det bygger på ekonomiska aspekter, miljömässiga aspekter och arbetsförhållanden. Det är grunden, och tanken är att man ska jobba utifrån detta. För att förtydliga detta ytterligare har regeringen sagt att samtliga statliga bolag ska jobba utifrån Global Compact, alltså FN:s tio kriterier som just bekräftar och befäster hållbarhetsaspekten när det gäller arbetsmiljö, arbetsförhållanden, miljömässighet och affärsmässighet. Man ska alltså kombinera affärsmässighet med hållbar ekologisk och social utveckling. Hur har då regeringen skött detta uppdrag? År 2008 sade Maud Olofsson i en kommentar till årets verksamhetsberättelse: De statliga företagen är ett föredöme när det gäller hållbarhetsarbete. Hösten 2008 köper Vattenfall Enea, det polska kraftföretaget, för 4,6 miljarder. Syftet var, förutom att tjäna pengar givetvis, att man skulle ta hand om koldioxiden, lagra den och på det sättet uppnå det miljömässiga. Inte ett gram har man lyckats lagra. Dessutom har man lyckats med konststycket att halvera värdet av det köpta bolaget. Man har inte ens kunnat kombinera affärsmässigheten med hållbarhetskriteriet. Det är ett fullständigt misslyckande. För att riktigt bekräfta det hela köper Vattenfall Nuon 2009, påhejad av dåvarande näringsminister, en lysande affär. I ett huj är Vattenfall den största miljöboven bland energibolagen i Europa. Affärsmässighet - ja, vi vet att det inte fanns ett uns av affärsmässighet i det. Är det bevis på att vi, staten, inte ska äga bolag? Nej, tvärtom, det här visar bara på en inkompetens hos regeringen att på allvar se till att styra de statliga bolagen. Därför behövs det ett betydligt mer aktivt ställningstagande från regeringens sida. Jag vill ta upp en annan aspekt. När man väl har fått ett bemyndigande från riksdagen att sälja ut har man inte ens lyckats göra det på ett affärsmässigt bra sätt. Då tänker jag på försäljningen av Svensk Bilprovning förra året. Vad gör man? Den i princip enda intressenten - det fanns någon mer, men det var ytterst få - lyckades man sälja till, ett bolag som är stationerat på Cypern, skatteparadis med 10 procents bolagsskatt och ingen reavinstbeskattning vad jag vet. Det känns inte riktigt bra, om jag ska vara ärlig. Dessutom, för att bekräfta affärsmässigheten i det hela, lånar Svensk Bilprovning ut pengar till köparen för att de ska klara av förvärvet. Jag känner väldigt stor misstro till regeringens sätt att hantera våra gemensamma tillgångar. Det behövs en rejäl skärpning. Jag har debatterat den här frågan tidigare med Peter Norman. Det har varit en bra debatt. Jag uppskattar hans uppriktighet, det ska jag villigt erkänna. Jag vet att det jobbas för fullt i Regeringskansliet för att försöka rätta till det hela, men det räcker inte med att säga saker och ting i högtidliga tal eller i policyer. Man måste leva upp till det. Det är handling i verkligheten som avgör om man har gjort rätt eller fel, ingenting annat.

anf.129 Mats Odell (KD):

Herr talman! Vi debatterar nu näringsutskottets betänkande nr 7 som handlar om statliga bolag, eller rättare sagt bolag med ett statligt ägande, för alla är inte helägda av staten. Man kan knappast debattera detta utan att konstatera att synen på statligt företagsägande är starkt förknippad med politiska ideologier, för att inte säga doktriner. Det är ett ganska väl etablerat faktum. Det vi ser runt om i världen är att demokrati och marknadshushållning som bygger på privat företagande är det som skapar välstånd och tränger undan fattigdom och svält runt om i världen. Det finns andra ideologier. Jag ska inte nämna några speciella, men de har prövats och i praktiken förpassats till historiens skräpkammare. Det intressanta är dock, herr talman, att många av slutsatserna i de här ideologierna lever kvar med en nästan magisk överlevnadsförmåga. Man får gå tillbaka till den fornnordiska gudasagan för att hitta något motsvarande. Jag tänker på Särimner, som varje kväll slaktades men uppstod lika frisk och kry nästa morgon. Väldigt mycket av debatten om statligt företagande har starka paralleller till det. Sanningen är att statligt företagsägande inte är någon framgångssaga som förtjänar att vara någon som helst ledstjärna för att skapa jobb och välfärd i Sverige. Jag tycker att inläggen från oppositionen på det temat talar för att det är så. Oberoende av vilka politiska färger det är blir det något helt annat när man förvaltar skattebetalarnas anonyma pengar än om man förvaltar egna surt förvärvade pengar. Jag tror att det är en grundförutsättning för att få en god förvaltning av näringslivet. För oss i Allians för Sverige gäller att statens uppgift är att ange ramar och regelsystem för näringslivets verksamhet och bidra till att skapa bästa möjliga förutsättningar för en långsiktig tillväxt. När staten däremot samtidigt uppträder som ägare och som utformare av de regler som ska gälla uppstår problem som man i princip undviker när det är privat ägande i näringslivet. Vår linje är att staten i princip inte bör äga bolag som verkar på kommersiella marknader med fungerande konkurrens. Samtidigt finns det inte skäl att sälja bolag där marknadsförhållandena är sådana att en försäljning skulle försämra konkurrensen eller motverka en bra utveckling av sysselsättningen. Så dogmatisk får man inte vara, och så dogmatisk är inte alliansregeringen. Vi anser att ett fortsatt statligt ägande kan vara motiverat om det finns särskilda nationella intressen eller samhällsuppdrag som knappast kan hanteras utan ett statligt inflytande. Vi kan, herr talman, inte se något skäl för att de bemyndiganden att sälja eller ändra ägandet som regeringen har ska dras tillbaka, något som föreslås i ett antal motioner från oppositionen. Regeringen har sedan 2006 arbetat med att gå igenom de statliga bolagen och pröva skälen för ett fortsatt statligt ägande. Jag tycker ärligt talat att det är väldigt svårt se något rationellt skäl för riksdagen att agera i den här frågan annat än av rent ideologiska eller dogmatiska skäl. Att avbryta den verksamheten är svårt att motivera. För staten som ägare är det viktigt att de statliga bolagen bedriver sin verksamhet så att man uppnår ett långsiktigt värdeskapande. En förutsättning för detta är självklart att företagandet bedrivs hållbart, definierat som sker i de ägardirektiv som finns som ett ansvarsfullt utnyttjande av resurser och hantering av mänskliga rättigheter, av arbetsvillkor, antikorruption, affärsetik, jämställdhet och mångfald. Det är vad som ingår i de direktiv som bolagen arbetar under. Samtidigt ska förvaltningen vara effektiv, professionell och transparent. I statens ägarpolicy slås fast att statligt ägda bolag ska vara föredömen inom området hållbart företagande. Regeringen ställer sedan 2012 krav på att samtliga styrelser i de statligt ägda bolagen ska fastställa långsiktiga övergripande hållbarhetsmål som är knutna till verksamheten och strategier för att nå målen. Målen ska vara relevanta för affärsverksamheten, de ska vara utmanande, det ska vara få mål, de ska vara övergripande, det ska gå att följa upp dem och de ska vara tydliga och enkla att kommunicera. Mål och måluppfyllelse inom hållbart företagande ska redovisas i årsredovisningarna, som från med 2014 kommer att följas upp kontinuerligt i den löpande bolagsstyrningen. När det gäller ägarstyrning av statliga bolag har regeringen riksdagens uppdrag att aktivt förvalta statens tillgångar så att den långsiktiga värdeutvecklingen blir den bästa möjliga och att de särskilt beslutade samhällsuppdragen utförs, där det finns sådana, som i fallet Systembolaget. Styrningen av de statligt ägda bolagen sker i första hand med stöd av statens ägarpolicy. Det krävs en kontinuerlig dialog mellan å ena sidan Regeringskansliets förvaltningsorganisation och den politiska ledningen och å andra sidan styrelseordföranden och bolaget. Målet för bolagets ekonomi och verksamhet ska följas upp regelbundet och utvärderas. Det sägs i regeringens skrivelse i avsnittet om hållbart företagande i ägarpolicyn bland annat att regeringen anser att det är mycket viktigt att öka andelen kvinnor i företagsledande ställning. Det framgår också av skrivelsen att 49 procent av styrelseledamöterna i de statligt ägda bolagen nu utgörs av kvinnor. Det kan jämföras med motsvarande andel i börsbolagen som ligger på 24 procent. Ca 43 procent av de statligt ägda bolagen har vidare en styrelseordförande som är kvinna. Det kan jämföras med börsbolagens 5 procent. Av de verkställande direktörerna i de statliga del- eller helägda bolagen var 29 procent kvinnor vid utgången av 2011 jämfört med 21 procent året innan. Andelen kvinnor i ledningsgrupper i statliga bolag uppgick den 31 december 2011 till 38 procent. Mot den bakgrunden är det knappast självklart att riksdagen ska komma med ett tillkännagivande till regeringen i den frågan. Här bedrivs ett mycket aktivt jämställdhetsarbete som mycket väl tål att jämföras med tidigare mandatperioders. Herr talman! Våren 2010 fattade riksdagen beslut om ett förtydligat uppdrag för Vattenfall. Innebörden av det är att Vattenfall ska generera marknadsmässig avkastning genom att affärsmässigt bedriva energiverksamhet så att bolaget tillhör de bolag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion. Näringsutskottet skrev i sitt betänkande att förtydligandet av uppdraget hade fått en sådan utformning att de oklarheter som tidigare hade kritiserats nu hade undanröjts. Utskottet såg det också som naturligt att den tidigare geografiska avgränsningen som fanns till svensk energiförsörjning helt togs bort. När det gäller motionerna om Vattenfalls roll inom energipolitiken vill jag betona att för att kunna spela en roll inom energiomställningen måste Vattenfall ha en stabil ekonomi och stora ekonomiska resurser. Produktion och distribution av el är, som vi vet, en mycket kapitalintensiv verksamhet, och det kräver stora investeringar. Marknadsmässighet är ett helt centralt begrepp om Vattenfall ska kunna spela en sådan roll i energiomställningen som vi vill se. Utskottet tyckte också att det var mycket bra att använda EU:s så kallade 2020-mål som referenspunkt för Vattenfall. Därmed kommer det också att bli möjligt att utvärdera om Vattenfall verkligen är ett av de bolag som leder utvecklingen mot minskade utsläpp av klimatgaser och en ökad andel förnybar energi och aktivt verkar för en effektivare energianvändning. Vi noterar att Vattenfall vid den extra bolagsstämman i november förra året presenterade nya hållbarhetsmål. Enligt dem ska Vattenfall minska sina koldioxidutsläpp med 65 miljoner ton i absoluta utsläpp till 2020, och bolagets tillväxttakt inom förnybar energi ska vara högre än den genomsnittliga tillväxttakten för de marknader som bolaget verkar på i norra Europa. Dessutom ska det sättas kvantitativa mål för energieffektivisering. Därmed tycker jag att det känns logiskt att avstyrka de två aktuella motionerna i berörda delar. Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på samtliga motioner.

anf.130 Kent Persson (V):

Herr talman! Jag vill tacka Mats Odell som började sitt anförande med att säga att statligt ägande inte är någon framgångssaga. Sedan var han snabbt inne på att tala om hur bra den statliga ägarpolitiken är när det gäller jämställdheten i styrelserna, där man ligger långt före de privata bolagen. Det har man kunnat genomföra genom att det har funnits en aktiv ägarpolitik i den frågan. Nu är det kanske dags att fundera på kvotering till de privata styrelserna för att sätta lite fart på det hela så att också de uppnår de här siffrorna. Det är klart att det är en ideologisk fråga om man ska äga eller inte äga. För ett par år sedan diskuterade ni ett förslag på att privatisera delar av Vattenfall. Det fanns en majoritet här i riksdagen som sade nej till det, vilket de borgerliga ledamöterna i utskottet reserverade sig mot. De kriterier som Mats Odell läste upp kommer från FN:s tio kriterier om antikorruption, affärsmässighet, miljömässighet och så vidare. Det är just de kriterierna som regeringen slog fast 2007 som har verkat nu. Det är det jag är kritisk mot. Det är först nu som ni kommer på att ni inte hade tänkt på detta. Det är därför de olika styrelserna inte har brytt sig ett dugg om vad regeringen har gjort, utan de har kört sitt race. Vattenfall har investerat i kolkraft, och Telia har gjort väldigt tveksamma affärer i Uzbekistan.

anf.131 Mats Odell (KD):

Herr talman! Jag talade om statligt ägande av näringslivet inte är någon framgångssaga, och man kan nog titta på det ur ett globalt perspektiv. Jag tror också att man kan säga att vi har många framgångsrika statliga företag i Sverige. Men att satsa på statligt företagande är inte en väg framåt för att få fler människor sysselsatta, utan det handlar om att skapa så goda förutsättningar som möjligt för privat företagande. Nio av tio jobb som tillkommer i Sverige tillkommer i små privata företag. Det är mycket viktigt att komma ihåg. Det finns en annan sida av saken. Som exempel kan vi ta ett mycket vinstgivande företag, Vin & Sprit, som staten sålde 2008. I 2007 års bokslut gav det den högsta utdelningen till staten någonsin i bolagets historia, nämligen 800 miljoner kronor. Priset blev 55 miljarder, men i och med att köpeskillingen betalades i dollar och euro och genom att vi också sålde de så kallade Beamaktierna blev den totala försäljningsintäkten nästan 63 miljarder. När vi minskade statsskulden med de pengarna minskade också räntebetalningarna med 2,4 miljarder. Det kan jämföras med de 800 miljonerna i vinst. Är det säkert att de 600 miljarder som svenska skattebetalare nu har i statliga företag är bäst placerade? Det är där det skär sig ideologiskt mellan oss, Kent Persson.

anf.132 Kent Persson (V):

Herr talman! Vi kan titta på en del av de utförsäljningar som ni har gjort. Jag kunde till exempel läsa om apoteken för någon vecka sedan. Ett av de nya bolagen i Dalarna ansåg inte att det var tillräckligt lönsamt utan lade ned apoteket i Lima. När lönsamheten kommer i första rummet kommer samhällsintressena i andra rummet. Det kan vi se på en rad områden. Jag tog upp Svensk Bilprovning som ett exempel på utförsäljningen. Anser Mats Odell att det var ett affärsmässigt klokt och riktigt sätt att hantera utförsäljningen av Svensk Bilprovning genom att placera det på Cypern och, för att säkerställa affären, låna ut pengar till bolaget så att de kunde köpa det? Är det på det sättet vi ska öka det privata ägandet? Det finns andra grunder som är betydligt viktigare, till exempel en konkret och bra innovationspolitik som gör att det privata ägandet kan garanteras. Jag tog upp att det har genererat 250 miljarder kronor i utdelning till statskassan under en tioårsperiod. 250 miljarder är en rikedom. Jag har svårt att begripa hur den svenska nationen blir rikare genom att man säljer ut och privatiserar våra gemensamma tillgångar. På vilket sätt blir vi som nation rikare då?

anf.133 Mats Odell (KD):

Herr talman! Om jag börjar med apoteken vill jag säga att det är utom varje tvivel att tillgängligheten när det gäller att få tag på både receptbelagda och receptfria läkemedel har ökat dramatiskt efter omregleringen av apoteksmarknaden. Det finns fler aktörer. Många nya företag har startat. Sysselsättningen har ökat inom sektorn. Det tar tid när en sådan omreglering skett. Samma sak gäller bilprovningsmarknaden. Kent Persson kan inte jämföra med den tid när vi hade monopol på bilprovning. Det har upphört. Vi har inte längre det monopolet. Jag tror att den rätta vägen att gå är att hitta en struktur där fler kan engagera sig i bilprovningsverksamheten och där det finns en kvalitetskontroll. Den ackreditering som sker av dem som ska jobba med detta är viktig liksom att vi inte har köer till bilprovningen och att det finns en god geografisk spridning. När det sedan gäller hur finansieringen vid en av dessa affärer gick till vill jag säga att man alltid kan diskutera finansieringar. Vi kan titta på andra statliga bolag och hur mycket de lånar. Det kan vara spännande att titta på hur exempelvis Vattenfalls förvärv har finansierats. Det är klart att ett bolag måste kunna låna. Vid en försäljning, en transaktion, kan ett ägarlån vara en mycket rationell lösning. Det är svårt att döma ut den finansieringen utan att titta på vad alternativen hade varit. Beträffande var företagen har sitt domicil hoppas jag att vi ska vara konkurrenskraftiga så att företag som är verksamma i Sverige, även om de har utländska ägare, kan lägga sina verksamheter här. Man lägger ju verksamheter där man slipper dubbelbeskattning, eftersom man bara vill betala skatt en gång - inte först i Sverige och sedan en gång till när man tar hem till exempel en utländsk pensionsfond. Jag hoppas att vi gemensamt kan arbeta för att Sverige ska vara en attraktiv plats för företags huvudkontor.

anf.134 Jonas Eriksson (MP):

Herr talman! Tack, Mats Odell, för ditt anförande! Jag skulle vilja följa upp två spår. Det första spåret är att jag uppfattade dig så att Alliansens eller åtminstone Kristdemokraternas hållning är att staten inte ska äga bolag när det finns konkurrens. Du har tidigare i offentliga sammanhang uttalat att du vill minska det statliga ägandet, och då konkret i SBAB, Posten och delar av Vattenfall. När jag lyssnade på Mats Odell tänkte jag att vi nu har konkurrens inom transportsektorn, på spåret. Det är inte längre enbart SJ som kör på landets järnvägar. Konkurrens har vi även inom telekommunikation. Det är inte längre enbart Telia som hjälper människor att kommunicera med varandra. När det gäller skogsbolagen är Sveaskog inte ensam aktör i att hantera den svenska skogen, och på energibolagssidan är Vattenfall inte ensam aktör. Inte heller Posten är längre ensam om att leverera postförsändelser. På gruvnäringssidan är LKAB inte det enda gruvbolaget i Sverige. Det finns även privata aktörer. Ska man då utifrån ditt anförande, Mats Odell, dra slutsatsen att rent principiellt är åtminstone Kristdemokraterna, kanske hela Alliansen, inne på att avyttra det statliga ägandet i LKAB, SJ, Telia, Sveaskog, Vattenfall och Posten? Det var det ena spåret. På 16 sekunder, som jag har kvar av min repliktid, får jag vara väldigt kort och fråga: Menar Mats Odell att en energiomställning går via en ökning av brunkolsbrytning och innehav av kraftvärmeverk där man eldar fossilgas och kol? Är det vägen för Vattenfall att ställa om energisystemet till hundra procent förnybart?

anf.135 Mats Odell (KD):

Herr talman! Svaret på den första frågan är nej. Man ska inte tolka mitt anförande så som Jonas Eriksson gör. Vi är inte ute för att sälja något annat än det som regeringen begärt bemyndigande för. När det gäller omställningen och brunkol och gas vill jag säga att ja, Vattenfall har köpt verksamheter som baseras på kol och gas i Tyskland och i en del andra länder; det är alldeles riktigt. Jag var med halva näringsutskottet i Tyskland och studerade hur det fungerar. Man kan säga att det framför allt är två delstater som har den största delen av Vattenfalls verksamhet. De bönfaller oss att inte tvinga Vattenfall att sälja. De säger att Vattenfall är den mest kompetenta operatören, den som är mest angelägen om miljön och som också arbetar på att minimera utsläppen från dessa verksamheter. Vattenfall är även det företag som är mest angeläget om den sociala situationen för de ca 20 000 anställda som man har i Tyskland. En intressant fråga att ställa till Jonas Eriksson är: Blir det mindre utsläpp om Vattenfall säljer dessa företag? På vilket sätt gagnar det miljön om det kommer någon mindre ansvarsfull ägare som tar över och som kanske inte alls har de ambitioner, vare sig miljömässigt eller socialt, som Vattenfall har? Jag hoppas att Vattenfall ska kunna göra goda affärer och bidra till de mål som regeringen har ställt upp för Vattenfalls miljöarbete. Mycket talar för att de kommer att klara av det.

anf.136 Jonas Eriksson (MP):

Herr talman! Svaret är nej, säger Mats Odell, beträffande om man går vidare med utförsäljning av de statliga bolag som jag nämnde. Ändå sade Mats Odell i inledningen av sitt anförande att synen på det statliga ägandet är ideologiskt förankrad och att bolag inte ska ägas av staten om det finns fungerande konkurrens. Jag får inte den logik som Mats Odell anförde i sin inledning att hänga ihop med slutsatsen i hans svar till mig. Jag och mina kolleger i Miljöpartiet ser inget värde i att sälja dessa bolag. Vi vill använda dem aktivt för att skapa ett bättre samhälle, och vi tror att vi genom ett statligt ägande kan göra det. Det är grunden till att vi anser att vi ska äga dessa bolag. Mats Odell anför en annan ideologi, att man inte ska äga bolag där det finns konkurrens. Samtidigt säger han emot sig själv när han säger att man inte vill sälja dem. Jag tolkar Mats Odell så att lösningen på klimatkrisen och energiomställningen är att svenska Vattenfall ska köpa ytterligare kraftverk som eldar med brunkol och fossilgas och ska dessutom starta nya brytningar av brunkol för att minska utsläppen av koldioxid. Man har fem gruvor på gång i Tyskland, som man tidigare inte har brutit. Det positiva i Mats Odells svar är att han berömmer det statligt ägda svenska Vattenfalls agerande i fråga om socialt ansvarstagande och att Vattenfall i motsats till en del andra energibolag har en högre ambition när det gäller energiomställningen. Det kanske beror på att det är ett statligt ägt företag, herr talman.

anf.137 Mats Odell (KD):

Herr talman! Det besynnerliga med Jonas Erikssons inlägg blir att han, innan han sagt detta, sade att de ska sälja verksamheterna i Polen. Det går inte riktigt ihop. Jag uppskattar Jonas Eriksson mycket i många avseenden, men att uttolka andras tal är han inte världsmästare på. Jag är glad att han inte ska vara min tolk i samband med något tal i något annat land. Det var nämligen en mycket tydlig omtolkning av det jag sade. Det jag sade var att det samtidigt inte finns skäl att sälja bolag där marknadsförhållandena är sådana att en försäljning skulle försämra konkurrensen eller motverka en god utveckling av sysselsättningen och att vi anser att det är motiverat att det finns särskilda samhällsuppdrag. Jag har svårt att se att vi skulle ha någon ambition att göra något annat än det som vi öppet har redovisat inför väljarna i samband med valen 2006 och 2010. Vi har begärt riksdagens mandat för ett antal bolag. Några andra är inte aktuella. Det är bara att konstatera, herr talman, att vi har olika syn på detta. En del av spänningen i politiken ligger just i att få debattera frågor. Sedan är det väljarna som avgör på valdagen.

anf.138 Jennie Nilsson (S):

Herr talman! Min första fråga till Mats Odell måste bli lite grann på samma spår som de tidigare frågorna. Du började med att slå fast väldigt tydligt att synen på det statliga ägandet är starkt styrt av politiska ideologier. Det är helt rätt. Du fortsatte sedan med att konstatera att KD:s inställning, och vi utgår från att det också är Alliansens inställning, är att staten inte ska äga statliga bolag. Du gick till och med så långt att du försökte hänvisa till att i någon form av större perspektiv var det egentligen bara diktaturer som gjorde det, om jag nu trots tidigare meningsutbyte ska ge mig på att försöka tolka vad Mats Odell egentligen menade med detta. Det blir lite småhumor i någon mening kopplat till om man tror på demokrati och tittar på hur majoritetsförhållandet ser ut både bland väljarkåren i Sverige och i Sveriges riksdag. Det finns inget demokratiskt förankrat politiskt mandat för att bedriva den ägarpolitik eller försäljningspolitik som Kristdemokraterna förespråkar. Det var lite humor i sammanhanget. Ska vi koka ned det i någonting blir det nästan lite schizofrent när man sedan går vidare i att beskriva hur fantastiskt bra de statliga bolagen ändå fungerar, vilka föredömen de är och hur man tycker att de ska vara. Det gäller inte minst kopplat till den turbulens som har varit under det här året med ett antal brister som jag tror att Mats Odell precis som jag helst hade önskat att vi hade sluppit se. Jag skulle vilja påstå att i samtliga dessa fall är det inte bristen på direktiv eller policybeslut som har varit bekymret. Det har i första hand varit efterlevnaden av direktiv och policybeslut som har varit bekymret. Min konkreta fråga till Mats Odell i detta läge blir: Vilket ansvar anser Mats Odell att regeringen har för att se till att de statligt ägda bolagen lever upp till de beslut som är fattade av riksdag och regering?

anf.139 Mats Odell (KD):

Herr talman! Regeringen har ett stort ansvar för det. Jag tog med mig de papper vi fick i går på näringsutskottets bord. Det är en inbjudan till att vara med på en styrelsedialog om hållbart företagande som regeringen håller med styrelseledamöter och vd:ar i statligt ägda företag när man diskuterar detta. Man har fortlöpande dialog. Detta äger rum den 15 mars. Vi är inbjudna att delta i detta kl. 8.30-12.00. Det är en regelbunden verksamhet. Samma sak gäller den dialog som hålls hela tiden mellan representanter för Finansdepartementets ägarenhet och styrelseordförandena liksom med vd:ar i dessa bolag. Mitt konkreta svar är att det är oerhört viktigt att regeringen genom sina olika departement som har ägaransvar sköter detta på ett mycket noggrant sätt. Herr talman! Det är kanske lite pikant i sammanhanget att det var det parti Jennie Nilsson företräder som sålde ut betydande delar av Telia Sonera till svenska folket med skiftande resultat. Om man ska tala om dåliga försäljningar tror jag att det är svårt att komma till oss och tala om det. Jag håller med om att det under senare tid har gjorts en del köp som man kan diskutera. Men de försäljningar som har gjorts under vår tid vågar jag nog säga har varit hyggliga affärer för skattebetalarna. Det var också försäljningen av Telia Sonera som Socialdemokraterna gjorde. Det viktiga - och där tror jag att vi är helt överens - är att staten ska behålla ett helt dominerande ägarinflytande i Telia Sonera så länge det gäller den dimensionen som vi har haft uppe här i kammaren flera gånger som handlar om näten. Det är en oerhört viktig sak att ha fortsatt kontroll över.

anf.140 Jennie Nilsson (S):

Herr talman! Det talades om dåliga försäljningar. Jag kan gärna skriva under på att Telia Sonera inte var den mest lyckade försäljningen. Det blir lite roligt i sammanhanget när förespråkarna för att sälja lyckas lyfta upp dåliga exempel som motståndarna har gjort. När man har frågat svenska folket har man, fast man inte vill erkänna det, fått ganska dåliga betyg på sina egna försäljningar. Apoteket är inte en lyckad försäljning om du frågar svenska folket. Merparten upplever att medicinen har blivit dyrare och tillgängligheten sämre även på de ställen där det har öppnats nya apotek enligt den senaste undersökningen. När det gäller Svensk Bilprovning lyckas man inte locka till sig nya kunder till de nya systemen eller ens nya entreprenörer. Man tvingas att göra en massa kråksparkar och krumbukter för att få till det. Vi står här och listar exempel på dåliga försäljningar. Det visar på att det finns någon form av humor eller schizofren inställning till detta någonstans. Det som är intressant i det här sammanhanget är det som jag inte blir riktigt klok på i svaret. Är Mats Odell nöjd med hur regeringen arbetar med ägarstyrning och ägarpolicy? Vi har en skrivelse som vi behandlar i detta betänkande där man listar hur man tycker att det borde vara. Bolagen ska föregå med gott exempel. De ska arbeta mot hållbarhetsmål, och så vidare. Samtidigt kan vi konstatera att i ett antal bolag så brister det i detta under senaste tiden. De följer inte de regler och riktlinjer som finns. Är Mats Odell nöjd med den ordning som är? Tycker han att regeringen tar ett tillräckligt ansvar för att se till att efterlevnaden är tillräckligt god? Skulle det till och med kunna vara så att det faktum att regeringens tydligaste ambition med sin ägarpolicy, åtminstone som är känd utåt, att man vill sälja faktiskt skulle kunna ha haft en påverkan så att flertalet bolag helt plötsligt ett efter ett inte sköter sig och inte lyssnar på regeringen?

anf.141 Mats Odell (KD):

Herr talman! Jennie Nilsson tar Apoteket och Bilprovningen som exempel på dåliga försäljningar. Det gäller verkligen att hålla reda på detta. Här talar vi om två områden som tidigare har haft ett absolut strikt monopol. Det har funnits en monopolsituation med en statlig ägare i bägge fallen. Apoteken har haft en god tillgänglighet. Men de har varit öppna mycket mindre än andra butiker. Om du kommit till ett köpcentrum till exempel kan du vara övertygad om att tidigare har de två statliga butikerna, nämligen Systembolaget och Apoteket, varit stängda när allt annat har varit öppet. Det har varit så på lördagar. Det har skett förändringar, men det har varit så historiskt. Det har blivit bättre. När man säger att Apoteksförsäljningen inte har varit populär, som Jennie Nilsson säger, måste man skilja på omregleringen och delförsäljningen och ägarspridningen av delar av bolaget Apoteket AB. Det är två helt skilda saker. Just den försäljningen tror jag inte att någon människa har uttalat sig om. Går man ifrån ett monopol och försöker att få flera aktörer och en större tillgänglighet, vilket också har uppnåtts, är det klart att det är en omställningsprocess innan marknaden sätter sig. Det kan ha varit en del för optimistiska aktörer som har gått ut och startat nya verksamheter eller övertagit verksamheter som när det inte längre är monopol inte blir lönsamma. Är jag nöjd? Jag tycker att det har varit bra men att det nu håller på att bli ännu bättre. Regeringens arbete med ägarstyrning bådar väldigt gott. Vi har haft Peter Norman i utskottet. Mitt intryck var att utskottets ledamöter var ganska nöjda efter den presentation han gjorde av hur man nu arbetar med ägarstyrningen framåt.

anf.142 David Lång (SD):

Herr talman! När jag lyssnade på Mats Odells anförande lade jag märke till att han inledningsvis började med att säga att detta med demokrati och marknadshushållning är det bästa. Jag minns inte den exakta formuleringen, men det gällde tillväxt och sådant. Jag minns tillbaka när Mats Odell var ansvarig minister för de inledande utförsäljningarna efter det att borgerligheten vann makten 2006. Ett av de tidigaste bolagen som bjöds ut till försäljning var OMX. Det var statens 6,6 procentiga innehav av OMX, en inte helt oviktig samhällsfunktion, kan tyckas. Det var ändå ägare av Stockholms fondbörs. OMX bjöds ut till försäljning. Helt plötsligt såg det ut som att en av två islamistiska diktaturer var på väg att ta över hela verksamheten. Det var Dubai och Qatar som tävlade med varandra om att försöka få det till dess att det lyckligtvis inte blev någon utav dem. Dessa länder är inte demokratier. De sysslar inte så mycket med marknadshushållning av det slag som jag tror att Mats Odell förespråkar. Det är knappast särskilt bra att de kontrollerar viktiga svenska samhällsfunktioner eller marknadsplatser som ju OMX utgör. Jag skulle vilja fråga Mats Odell om han anser att det numera finns sådana politiska överväganden innan nästa utförsäljning görs. Har man tänkt analysera vilka politiska konsekvenser det kan få och också analysera vad det är för typ av ägare som kan tänkas ta över nästa verksamhet som säljs ut? Det behöver inte vara islamistiska diktaturer. Det kan vara ett mer auktoritärt styrt Ryssland, oligarker därifrån eller vad som helst. Kommer sådana överväganden att göras framöver?

anf.143 Mats Odell (KD):

Herr talman! OMX är en handelsplats för noterade papper av olika slag. De lever både under ett mycket strikt europeiskt regelverk och under Finansinspektionens tillsyn. Möjligheterna för en ägare, från vilket land det vara må, att styra verksamheten i någon viss riktning är lika med noll, vågar jag säga. Det är mycket strikta regler som gäller. Jag tror att David Lång kan slappna av i denna del - det är varken hudfärg eller något annat som har någon betydelse om man ska äga ett bolag på de finansiella marknaderna. Det styrs av globala regler. Jag kan rekommendera David Lång att göra ett besök i Dubai, till exempel, och titta på Dubais börs. Där finns en internationell domarkår. Man har tillskapat seriösa och strikta förhållanden så att man har dragit till sig ganska mycket internationell handel. Det anses vara goda civilrättsliga villkor som gäller på denna börs i den frizon som den ligger i. Där finns inga sådana överväganden. Den dag det är aktuellt att hitta nya ägare till olika företag måste man se att det är kompetenta ägare. Jag noterar till exempel att Volvo Personvagnar ägs av det kinesiska bolaget Geely. Jag kör själv Volvo, och jag är inte ett dugg orolig för detta. Jag tror att det finns anledning för Sverigedemokraterna och David Lång att tänka över denna hållning lite grann. Den är inte relevant.

anf.144 David Lång (SD):

Herr talman! Först och främst har jag aldrig räknat Volvo som en samhällsfunktion som är viktig ur nationell säkerhetssynvinkel. När det gäller OMX tror jag säkert att de gör sitt bästa på sin börs i Dubai. Men själva poängen - att det finns diktaturer och andra som definitivt inte ägnar sig åt vare sig demokrati eller marknadshushållning, som Mats Odell tycker att man ska göra, som tar över viktiga verksamheter - tycker jag är ett stort problem. Jag tycker att det var tråkigt att höra detta svar från Mats Odell, för det vittnar trots allt om en viss naivitet. Jag ska komma in lite grann på något som jag nämnde i mitt anförande gällande regeringens aktivitet och förmåga att peka ut riktning för de olika styrelserna i de olika bolagen. Om man tittar på ett bolag som till exempel SBAB, som jag nämnde, ser man att de har gjort en del märkliga saker. De har också gjort en del bra saker, men en del saker såg lite märkliga ut efter ett tag. SBAB inledde med att låna ut till lägre räntor än andra bolåneinstitut. Sedan avskaffade man skillnaderna i ränta mellan bostadsrätt och villa. Därpå avskaffade man topplånen, och därefter tillät man utlåning till 95 procent av köpeskillingen, vilket jag tror var mest av alla. Till sist införde man blankolån, det vill säga att man skulle kunna komma runt alla eventuella tak för bolånen. Varför finns det en sådan oförmåga hos regeringen att agera? Hur långt kan man låta SBAB gå i risken att driva fram en ny bolånekris? Om man också tittar på Vattenfall och det som har hänt där på sistone kan man fråga sig varför regeringen aldrig kan agera och säga åt styrelserna, ge dem direktiv och peka ut riktlinjer. Regeringen kan ju ändå vara så oerhört aktiv när det gäller att förbereda företag för utförsäljning. Då kan man detaljstyra väldigt noggrant, men inte annars. Hur kommer det sig?

anf.145 Mats Odell (KD):

Herr talman! När det gäller SBAB har vi haft många debatter i den här kammaren om vilken roll denna bank ska ha. En mycket vanlig synpunkt från oppositionen är att SBAB är en viktig bank. Den ska vara en prispressare och en föregångare och den som konkurrerar. Om man ska vara det måste man ha bättre förutsättningar än andra banker att hålla låga räntor, låga kostnader och så vidare. Detta blir självreglerande om inte ägaren vill sätta in nya pengar - och nu råkar det vara skattebetalarna som skulle skjuta till nya pengar. Jag vet inte vad David Lång anser. Är det en aktuell politik? Jag vet att David Lång inte har någon möjlighet att svara på detta nu, men fundera på det! Därför måste man anpassa sig efter de villkor som gäller på bankmarknaden givet hur ens egen kapitalstruktur ser ut. Om man inte har ägare som är beredda att skjuta till en massa nya miljarder för att man ska kunna ligga lägre än andra blir det svårt. Min bedömning är att regeringens ägardirektiv till SBAB och till andra statliga bolag har anpassats efter de regler som är rimliga för de olika branscher som dessa företag arbetar inom. Det gäller i allra högsta grad också SBAB.

anf.146 Jonas Jacobsson Gjörtler (M):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. Staten är en av Sveriges största företagsägare med 58 bolag, varav 43 helägda och 15 där staten är delägare. Tre av bolagen är börsnoterade. Den statliga företagsportföljen värderades 2011 till över 580 miljarder kronor, och de helägda bolagen hade nästan 100 000 anställda. Ägandet medför därför ett stort och viktigt ansvar. Det är regeringen som förvaltar företagen på riksdagens uppdrag, men företagen ägs gemensamt av hela svenska folket. Det är därför viktigt att staten är en aktiv och professionell ägare. Vår syn på själva ägandet är pragmatisk, och vi prövar det i varje enskilt fall. Man kan inte säga att det alltid är bra att staten äger företag. Man kan inte heller säga att det alltid är dåligt. Frågan om ägandet måste prövas löpande i varje enskilt fall. Prövningen görs dels utifrån en grundläggande uppfattning om vikten av att staten ska vara en neutral aktör på marknaden, dels utifrån synen på varje enskilt bolag kopplat till eventuella särskilda samhällsuppdrag. För oss är det självklart att en av statens viktigaste uppgifter är att ange ramar och spelregler för näringslivet, att se till att det finns fungerande lagstiftning och ett rättsväsen och att marknaden fungerar. Men det är inte rimligt att staten både sätter spelreglerna och dömer samtidigt som staten är en aktör på marknaden. Om ett bolag verkar på kommersiella marknader med fungerande konkurrens och inte har ett särskilt beslutat samhällsuppdrag menar vi att det är rimligt att företaget säljs, men vi menar också att försäljningen ska ske vid ett tillfälle då det bedöms vara gynnsamt för skattebetalarna. Herr talman! Vår syn på det statliga ägandet är att det är centralt att de statliga bolagen bedriver sin verksamhet så att ett långsiktigt värdeskapande uppnås. En förutsättning för detta är att företagandet bedrivs hållbart. Det definierar vi som ett ansvarsfullt utnyttjande av resurser samt avseende hantering av mänskliga rättigheter, arbetsvillkor, antikorruption, affärsetik, jämställdhet och mångfald. Förvaltningen ska vara effektiv, professionell och transparent. I statens ägarpolicy slås fast att statligt ägda bolag ska vara föredömen inom området hållbart företagande. Ägarpolicyn fastställer vilka internationella riktlinjer som alla statligt ägda företag ska följa. År 2012 utökades riktlinjerna med FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter. Sedan tidigare fanns bland annat OECD:s riktlinjer för multinationella företag och Global Compact, som är ett FN-initiativ som innehåller principer avseende mänskliga rättigheter, arbetsrätt, miljö och korruption. Sedan 2007 har staten ett krav på statligt ägda bolag att de årligen ska rapportera sitt hållbarhetsarbete enligt riktlinjerna för Global Reporting Initiative - GRI. År 2011 rapporterade samtliga företag utom två enligt dessa riktlinjer. Det motsvarar 96 procent, vilket är en enorm förbättring jämfört med de 14 procent som gjorde rapporteringen 2007, när alliansregeringen precis hade tagit över. I ägarpolicyn anges vidare att statligt ägda bolag ska ha en genomtänkt och förankrad policy och en strategi och fastställda mål för att hantera hållbart företagande. Regeringen ställer sedan våren 2012 krav på att samtliga styrelser i de statligt ägda bolagen ska fastställa långsiktiga övergripande hållbarhetsmål knutna till verksamheten samt strategier för att nå målen. Målen ska vara relevanta för affärsverksamheten. De ska vara utmanande, övergripande, uppföljningsbara samt tydliga och enkla att kommunicera. Mål och måluppföljning inom hållbart företagande ska redovisas i bolagens årsredovisningar, och från och med 2014 kommer de att följas upp kontinuerligt i den löpande bolagsstyrningen. Herr talman! Jag vill ägna den andra delen av mitt anförande åt att kommentera den debatt som redan har varit uppe här, det vill säga den som gäller det största statliga bolaget, Vattenfall, och köpet av det holländska företaget Nuon som gjordes 2009. Det har cirkulerat många sifferuppgifter och anklagelser i den allmänna debatten, och inte minst Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven har på ett synnerligen oseriöst sätt hävt ur sig felaktiga påståenden och bland annat hävdat att staten skulle ha förlorat 97 miljarder. Jag måste säga att det är både förvånande och synnerligen också anmärkningsvärt att en person som aspirerar på att leda det här landet handskas så vårdslöst med siffror och sprider falska uppgifter i syfte att försöka plocka politiska poäng. Låt oss därför reda ut vad som egentligen hände. I februari 2009 köpte Vattenfall Nuon och betalade då 8,5 miljarder euro för bolaget. Det motsvarade vid tidpunkten för förvärvet 89 miljarder svenska kronor, enligt bolagets redovisning, alltså inte 97 miljarder som ofta nämns. Det är en mycket stor summa pengar, och i dag framstår priset som högt, men köpeskillingen baserades naturligtvis på den information som fanns tillgänglig just när köpet genomfördes. Det var omöjligt att då förutse att den kraftiga nedgång i priserna på kol och utsläppsrätter som skett, vilket ju är det som har orsakat värdeminskningen i bolaget. Samma typ av problem som kanske i dag kan framstå som felbedömningar har flera andra stora energibolag råkat ut för. De förändrade marknadsförutsättningarna berör således inte bara Vattenfall. Värdet på elproducerande företag är starkt kopplat till elpriset och dess förväntade utveckling. Vid tidpunkten för köpet, alltså 2009, var den förväntade trenden för elpriset att det skulle vara stigande. Sedan dess har utvecklingen gått i motsatt riktning, vilket naturligtvis påverkar värdet på företag i branschen. Vi kan exempelvis konstatera att värdet på några av Vattenfalls konkurrenter i Europa har fallit ordentligt från januari 2009 fram till i dag, Eon med 49 procent, RWE med 54 procent och franska EDF med hela 63 procent. En kreditanalytiker från Standard & Poor´s konstaterade också nyligen att alla bolag som investerade i energisektorn under den här tiden har gjort dåliga affärer. Enligt analytikern går det inte att peka ut Nuonaffären som väsentligt sämre än någon annan affär i branschen i det läge som rådde 2009. Vattenfall har gjort både bra och dåliga affärer under åren. Totalt sett har den internationella expansionen ekonomiskt sett trots allt gett en hel del pengar, även om det också finns dåliga exempel. Sedan millennieskiftet har Vattenfall lämnat omfattande utdelningar till ägaren. Under femårsperioden 2001-2006 handlade det om 20 miljarder, följande femårsperiod, alltså 2007-2012, dubbelt så mycket, det vill säga 40 miljarder kronor. Därutöver har Vattenfall sedan millennieskiftet betalat bolagsskatt och andra skatter på ca 75 miljarder kronor. Men det finns som sagt dåliga exempel också. Nuonaffären får i nuläget och med facit i hand betraktas som en sådan, åtminstone på kort sikt. Men, och det är viktigt att komma ihåg, köpet av Nuon ska rimligen inte betraktas som ett försök att göra snabba klipp. Enligt Vattenfall själv handlar det förutom intäktsskapande om att skapa tillträde till en ny marknad med 2,6 miljoner elkunder och 2 miljoner gaskunder. Och det handlar inte minst om att sprida riskerna mellan olika energislag, vilket i grunden och i förlängningen gör bolaget mindre sårbart. När vissa energislag blir olönsamma blir andra lönsamma, vilket talar för att det är klokt med en mix. På lång sikt kan det mycket väl visa sig att den här affären inte alls varit så dålig som den kanske verkar i dag. Värdet på Nuon har skrivits ned med 15 miljarder, vilket är en kostnad på kort sikt. Om marknadsförutsättningarna ändras kan värdet också förändras och till och med återställas. Om detta vet vi ingenting i dag, men en reell förlust uppkommer egentligen först om bolaget säljs med förlust. Oavsett hur det visar sig bli med den saken är det ändå anmärkningsvärt att höra Socialdemokraternas höga tonläge i den här frågan, för det är ju inte så att det statliga ägandet har varit befriat från problem eller utmaningar under tidigare regeringar. Jag vill påminna om att Riksrevisionen med flera riktade skarp kritik mot ägarstyrningen och att Björn Rosengren, den dåvarande näringsministern, faktiskt prickades just för bristande styrning av Vattenfall. När det gäller Vattenfalls expansiva inriktning kan det också vara på sin plats att påminna om att det inte precis var någon ny innovation, ingenting som man hittade på 2009. Den strategin hade då redan ett styvt decennium på nacken. Att det fanns risker med detta påpekade bland annat Riksrevisionen i sin rapport 2004: "Vattenfalls investeringar i Tyskland innebär en markant förändring av bolagets tidigare verksamhetsinriktning och strategi samt ett i väsentliga delar ändrat ekonomiskt risktagande i förhållande till tidigare." Det betyder att den avgörande strategiförändringen för Vattenfall, med ett ökat risktagande som följd, gjordes redan före millennieskiftet under den dåvarande S-regeringen. Även under Göran Perssons regeringar, där Magdalena Andersson var verksam som planeringschef vid Statsrådsberedningen och statssekreterare i Finansdepartementet, har det gjorts investeringar som resulterat i betydande nedskrivningar. Det investerades bland annat i både kärnkraft och transmissionsnät i Tyskland, vilket har genererat nedskrivningar på minst 15 miljarder kronor, det vill säga minst lika mycket som i den affär som Socialdemokraterna nu försöker kritisera så hårt. Kära socialdemokrater! Ni sjösatte Vattenfalls expansiva strategi. Ni hade ägaransvaret när affärer genomfördes med större risker och som lett till ännu större förluster än i det nu aktuella fallet. Ni tillsatte hälften av ledamöterna i den styrelse som fattade beslut om köpet av Nuon. En av dem var den tidigare ministern Anders Sundström. Ni lade er aldrig tidigare i Vattenfalls köp av exempelvis kärnkraft och kolkraft i Tyskland. Varför skulle någon på allvar tror att ni socialdemokrater just i denna fråga plötsligt 2009 på alla dessa punkter skulle ha agerat tvärtemot hur ni agerat tidigare? Sannolikheten för det är försvinnande liten. Er trovärdighet i den här frågan är därmed, med förlov sagt, inte så särskilt hög. (Applåder) I detta anförande instämde Cecilie Tenfjord-Toftby (M).

anf.147 Jennie Nilsson (S):

Herr talman! Jonas Jacobsson Gjörtler började sitt inlägg om Vattenfall med att säga: Låt oss reda ut vad som hände. Sedan ägnade han lång tid utan att egentligen reda ut någonting alls av vad som hände, vilket gör att han tyvärr sällar sig till sina mer ansvariga, ska erkännas i sammanhanget, kolleger i Regeringskansliet som tycks ha fått uppmaningen: Huka, ducka, spring, skyll ifrån dig! Och det är inte klädsamt. Han försökte också göra en jämförelse av Löfven och Reinfeldt, moderater och socialdemokrater, och hade någon form av avslutning som byggde på "kära socialdemokrater". Problemet är bara att Jonas Jacobsson Gjörtler försökte hantera sitt inlägg som om det vore han som tog replik, som om det vore Socialdemokraterna som regerade, som om det vore Socialdemokraterna som kunde ta ansvar för situationen här och nu. Sanningen är, kära Jonas Jacobsson Gjörtler, kära moderater, tyvärr får jag väl säga, att det är ni som regerar. Det är ni som har ansvar för den här historian. Det blir bara pinsamt att stå och påpeka att redan 2004 kritiserade Riksrevisionen Socialdemokraterna för att man inte hade tillräckligt stark ägarstyrning av Vattenfall. Nu står man här 2012 och hänvisar till något som man visste innan man ens tillträdde regeringsmakten och försöker få det att låta som att med detta sagt har man inget ansvar. Kritiken av Nuonköpet handlar heller inte främst om att det var en dålig affär, för precis som Jonas Jacobsson Gjörtler säger är det kanske för tidigt att säga hur det blir i det långa perspektivet. Den springande kritiken i detta handlar om att man hade tjänstemän som talade om att priset för köpet var för högt. Sedan fattade man ändå beslut på en högre summa. Regeringen försöker med statsministern och finansministern i spetsen säga att man inte kände till något. Man ändrar historien allteftersom det passar. Där ligger kritiken.

anf.148 Jonas Jacobsson Gjörtler (M):

Herr talman! Jennie Nilsson inleder med att påstå att jag inte redde ut vad som hände i denna affär trots att jag sade att jag skulle göra det. Jag hävdar dock att jag gjorde det. Jag gick igenom rätt så tydligt hur denna affär gick till, vilka värderingar som gjordes och att det var ett annat marknadsläge då. Min kritik mot Socialdemokraterna handlade mer om att ni nu har ett högt tonläge och antyder att ni skulle ha gjort en helt annan bedömning trots att verkligheten talar emot det. Under den tid ni hade ansvar agerade ni inte på något annat sätt, och det finns ingen anledning att tro att ni skulle ha gjort det i detta fall. Ansvaret för bolaget i den operativa och löpande delen ligger på styrelsen. Det är styrelsen som fattar beslut om köp. Det är lämpligt att ägaren har en dialog med bolaget, men det fråntar inte styrelsen ansvaret. Ägaren kan bara ge bolaget nya uppgifter genom ägardirektiv som tas på bolagsstämman. Om bolaget vill ha sådana uppgifter får man efterfråga dem på bolagsstämman. Det skedde inte i detta fall. Sanningen är att affären har gått till precis som det har beskrivits. Det är styrelsen som har fattat beslutet. Det baserades på det marknadsläge som var då. Det var inget som talade för att marknaden skulle utvecklas som den gjorde. Det kunde ingen veta. Det kunde inte ni veta. Därmed finns det ingen anledning att tro att ni skulle ha gjort en annan bedömning. Därför blir det anmärkningsvärt att ni har detta höga tonläge och försöker påstå att regeringen har gjort något som ni inte skulle ha gjort.

anf.149 Jennie Nilsson (S):

Herr talman! Vi hade definitivt gjort två saker annorlunda. Om ett statligt bolag skulle genomföra den största kontantaffären någonsin hade vi förväntat oss, och antagligen krävt, att det förankrades i och godkändes av regeringen. Det är det första som är märkligt i detta, och Jonas Jacobsson Gjörtler och alla andra i hans parti har fortfarande inte tydliggjort hur det såg ut med det. Jag kan i någon mening förstå varför, för vilket är mest pinsamt: att styrelsen inte hade förtroende för regeringen och därför inte förankrade en affär av denna dignitet eller att regeringen fick information om den? Och jag menar all information, även informationen från Näringsdepartementet som visade att man räknat på affären och konstaterat att priset var för högt. Fanns det underlaget med när man fattade beslut eller när man fick information? Frågan landar i om man var arrogant och struntade i vad Näringsdepartementets tjänstemän sade och trodde sig veta bättre eller om man var ignorant. Jag vet inte. Det hade inte hänt med en socialdemokratisk regering. Vi hade fått information, om det nu är det ni påstår att ni inte har fått. Vi hade erkänt att vi hade fått information, och om det i efterhand visade sig vara en dålig affär är jag övertygad om att vi hade tagit ansvar för vad vi visste, vad vi inte visste och vilka beslut som fattades. Vi hade heller aldrig någonsin kommit undan i medierna, men det beror väl på att både samhället och medierna har olika syn på oss och förväntar sig olika saker av oss. Ibland när det känns lite surt får vi trösta oss med att det i grunden är en god sak. Man förväntar sig mer och bättre av socialdemokrater än av moderater.

anf.150 Jonas Jacobsson Gjörtler (M):

Herr talman! Jag bortser från de sista lite snyftiga orden från Jennie Nilsson och börjar i stället där hon inledde. Vi hade gjort annorlunda i dag, säger ni. Socialdemokraterna hade agerat på ett annat sätt. Det tror jag inte alls av det enkla skälet att det har gjorts affärer tidigare, vilket jag nämnde i mitt anförande. När Vattenfall köpte kärnkraftverk, transmissionsledningar och kolkraft i Tyskland, fanns det någon dialog då? Affärerna med kärnkraftverk och transmissionsnät, som jag nämnde i anförandet, har genererat minst lika stora förluster som den affär vi diskuterar nu. Fanns det en sådan dialog, menar Jennie Nilsson? Vi har inte hittat några uppgifter om att det förekom en sådan dialog, och det är i så fall rätt så anmärkningsvärt. Om Jennie Nilsson menar att det var en riskfylld affär att köpa Nuon trots att marknaden pekade i den riktning den gjorde, vad borde det i så fall inte ha varit att köpa kärnkraftverk i Tyskland när opinionen i Tyskland i decennier har varit kritisk mot kärnkraft? Vi kan tycka vad vi vill om det, men till skillnad från i Sverige har den tyska opinionen länge varit mycket kritisk till kärnkraft. Att Socialdemokraterna då gick med på ett risktagande att köpa kärnkraftverk i Tyskland framstår för mig som mer allvarligt. Till sist kan jag inte undgå att ställa en fråga, även om den får bli retorisk. Vad vill Socialdemokraterna egentligen med de statliga bolagen? Nu talas det mycket om att det är ett risktagande att äga företag. Vi vet det. Det är ett av argumenten för att vi tycker att man ska vara försiktig med statligt ägande. Väljer man ändå att ha statligt ägande ska man vara medveten om riskerna. Att ni nu är kritiska, ska det tolkas som att ni tycker att staten ska sälja dessa bolag så att staten inte tar dessa risker?

anf.151 Jonas Eriksson (MP):

Herr talman! Jonas Jacobsson Gjörtler tog inte upp något om synen på det statliga ägandet i sitt anförande. Tidigare hörde vi Mats Odell tala om hur KD ser på det, och jag uppfattade - om jag törs mig på en tolkning igen - att han också talade för Alliansen. Det skulle dock vara intressant att höra Jonas Jacobsson Gjörtler själv redogöra för Moderaternas syn på det statliga ägandet och om man har samma uppfattning i Alliansen som helhet. I en debattartikel strax före jul skrev Moderata samlingspartiets gruppledare tillsammans med finansmarknadsministern att Moderaterna i stort sett positionerat sig som motståndare till det gemensamma ägandet och att det emellanåt låtit som att försäljningar i sig själva skulle lösa alla effektivitets- och kvalitetsproblem. Lite senare i artikeln vill man modifiera denna hållning och hävdar att de nya moderaternas slutsats är att ägandet och driftsformerna bör prövas från fall till fall. Alliansen har tidigare signalerat att man vill öppna för en försäljning av delar av Vattenfall. Vi har också hört Postens ledning i olika sammanhang säga att man arbetar med att göra Posten som bolag säljbart. Är det något Jonas Jacobsson Gjörtler kan bekräfta eller dementera? Vad vill Alliansen egentligen? Om man hittar ett stöd för det, vill man sälja Vattenfall och Posten? Vill man sälja SJ, LKAB och Sveaskog? Det vore intressant att höra vad Jonas Jacobsson Gjörtler har att säga om det.

anf.152 Jonas Jacobsson Gjörtler (M):

Herr talman! Ägandet och synen på det redogjorde jag för i den första halvan av mitt inlägg. Vi har ett pragmatiskt förhållningssätt till ägandet. Vi tycker att man ska pröva det i varje enskilt fall. Finns det inget särskilt samhällsuppdrag och bolagen finns på välfungerande konkurrensutsatta marknader tycker vi att det finns skäl att sälja bolagen. Vi har dock ingen princip som säger att vi vill sälja alla bolag. Den position som det refererades till i artikeln ligger långt tillbaka i tiden, för detta har varit Alliansens position under en längre tid. Vi har ett pragmatiskt förhållningssätt till ägandet. På konkurrensutsatta marknader, om det inte finns ett särskilt samhällsuppdrag, tycker vi att företagen kan säljas. Det kan finnas särskilda skäl för ägande. När det gäller Vattenfall har vi alltid varit tydliga med att vi tycker att staten ska behålla en majoritet i Vattenfall. Det vi ville öppna för när denna fråga debatterades för ett par år sedan var att släppa in ytterligare någon delägare i Vattenfall för att förstärka bolaget på olika sätt, inte minst vad gäller kompetens. Staten skulle dock fortsätta vara majoritetsägare. Det har aldrig varit tal om något annat. Vid samma tidpunkt diskuterades också Posten. Vi ville ha ett bemyndigande för att kunna sälja delar av Posten, men det sade riksdagen nej till. Därmed är det inte aktuellt i nuläget.

anf.153 Jonas Eriksson (MP):

Herr talman! Tack för de svaren, Jonas Jacobsson Gjörtler! Min fråga blir väl då: Gör ni fortfarande samma bedömning av behovet av att sälja delar av Vattenfall och delar av Posten men menar att det är de politiska förutsättningarna som hindrar? Står ni fast vid den uppfattningen? Har ni samma bedömning i dag som tidigare och väntar bara på ett tillfälle att finna stöd i riksdagen för en försäljning?

anf.154 Jonas Jacobsson Gjörtler (M):

Herr talman! Som jag sade i mitt inledningsanförande tycker vi att det är viktigt att agera ansvarsfullt som ägare, och så länge staten är ägare gäller det att sköta bolagen på ett professionellt sätt. Vad gäller Vattenfall har vi alltid tyckt att staten ska vara majoritetsägare. I ett läge när det inte finns något intresse från en majoritet i riksdagen av att släppa in någon ytterligare minoritetsägare har vi bedömt att det inte är aktuellt att jobba vidare med det för tillfället, utan då accepterar vi det. Bolaget har också ändrat strategisk inriktning under den här tiden och har fokuserat på färre marknader än tidigare. Det tror vi är klokt, och det har kanske också minskat det behov som fanns tidigare.

anf.155 Eva Flyborg (FP):

Herr talman! Folkpartiet är av den principiella inställningen att staten inte annat än i undantagsfall ska driva företag, och vid detta står vi fast. I en väl fungerande marknadsekonomi stiftar staten lagar, fattar beslut om skatter och sysslar med myndighetsutövning. Det är bra. Om staten på samma gång är en ledande aktör på marknaden blandas rollerna samman, och grundläggande mekanismer om konkurrensneutralitet sätts helt eller delvis ur spel. Men man ska också vårda det man äger. Det är en gammal sanning som passar bra även på så stora och lite opersonliga saker som de statliga bolagen. Att vårda statliga bolag är att se till att de sköts på bästa sätt med professionella ledningar, tillräckligt med kapitalbaser och kloka ägardirektiv. Det kan också finnas ett samhällsuppdrag, som flera har talat om här tidigare i dag, som bara ett statligt företag kan eller ska sköta eller ett naturligt monopol, men det är som jag sade tidigare undantagsfall. Såväl Folkpartiet som alliansregeringen arbetar för att försäljning - inte utförsäljning - av statliga bolag kan och ska ske. Det måste dock självfallet göras i rätt konjunkturläge. Det är också därför flera av de beslutade försäljningarna har skjutits upp. Alliansregeringen har sålt hela eller delar av Vin & Sprit, Telia Sonera, OMX och Vasakronan. Under perioden 2007-2011 såldes till exempel bolag som inbringade 118 miljarder kronor till statskassan. Det är pengar som kan användas till att hålla den svenska ekonomin i god balans också framöver. Mindre statsskuld innebär ju rent konkret att fler miljarder kan användas till sänkning av skattetrycket, angelägna satsningar och reformer för alla i vårt land. Herr talman! Det finns flera exempel på statliga företag som sköter sig utmärkt, levererar pengar till statskassan och utför ett arbete som ingen annan än staten kan eller ska göra. Men det finns också gott om exempel på motsatsen: företag som stör den goda konkurrensen på marknaden, företag som genom felaktig eller undermålig ledning förorsakar stora förluster, kräver ägartillskott och mycket annat stöd. Då kostar de oss i stället skattepengar, tid, energi och uppmärksamhet. Var och en inser att det inte är en bra situation. Det är helt enkelt inte bra för marknadens funktionssätt när en av aktörerna är både domare och en av spelarna. Ett statligt bolag är just denna hybrid, en domarspelare - eller domherre, kanske. Rena pippin, med andra ord! Ett statligt företag är alltså alltid en risk, oavsett om det sedan går bra eller dåligt. Den risken tvingas skattebetalarna bära - inte de politiska partierna. Man ska vårda det man äger. Men ibland är den bästa vården att inte alls äga utan att släppa fri. Det finns alltså flera goda skäl till försäljning av statliga bolag. Konkurrensen blir sundare, statens roll blir mer renodlad, företagen får bättre utvecklingsmöjligheter och intäkterna från försäljningarna kan användas till att få ned statsskulden och därmed de stora räntor som Sverige tvingas betala för sina lån. Det i sin tur ger möjlighet till reformer och förbättringar som annars inte hade blivit gjorda. Skattepengar ska gå till förbättringar i Sverige, inte till stora räntekostnader. Herr talman! Det har riktats kritik från bland annat Riksrevisionen mot tidigare regeringars hanterande av de statliga bolagen. Det känner vi väl till. Det är bra att detta nu åtgärdas av alliansregeringen. Tydlighet, öppenhet och transparens måste prägla den statliga förvaltningen. Som vi hörde tidigare angav regeringen redan för flera år sedan i budgetpropositionen dessa goda principer för de statliga bolagen. Man ska inte sälja ut om det inte är påkallat och om man inte måste. Man ska sälja ut när det är tid och när man får bra med pengar till skattebetalarna för bolagen. Man ska inte behöva skynda sig. Det är goda principer, herr talman. När det gäller Vattenfall kan man lugnt konstatera, som flera andra har gjort, att det var under den dåvarande socialdemokratiska regeringen, med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som Vattenfall och därmed Sverige investerade 70 miljarder svenska kronor i den tyska kolindustrin. Samma partier som i dag ylar i högan sky över Vattenfalls kolbrytning var de partier som då såg till att vi i Sverige hamnade där, dessutom prickade av KU och starkt kritiserade av Riksrevisionen för den slappa och formlösa styrningen, beslut som inte gick att härleda och därmed granska och att man helt enkelt struntade i att gå via riksdagen, som man borde ha gjort. Allt det är nu uppstramat och förtydligat med nya ägarpolicyer och verksamhetsmål. Vattenfall prioriterar nu sex områden i sin verksamhet, med en bra balans mellan de olika delarna. Vi ser ingen anledning att förändra detta mål. Herr talman! Frågan om köpet av Nuon är ett favoritämne för oppositionen i dessa dagar. Detta företag köptes förvisso under alliansregeringens tid, nämligen år 2009, men det ska ses som en konsekvens av och ett steg i den strategi som jag nämnde tidigare som startades och förverkligades av regeringen Göran Persson. Hälften av den styrelse som fattade beslutet att köpa Nuon var dessutom utsedd av en socialdemokratisk regering, till och med under aktiv medverkan av en före detta socialdemokratisk näringsminister. De nedskrivningar som har gjorts när det gäller Nuon är dessutom mindre än vad tidigare socialdemokratiska regeringar, med stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet, har skrivit ned Vattenfalls köp med under tidigare år, som vi hörde här tidigare. Genom att titta i Vattenfalls årsredovisningar ett antal år tillbaka kan man se att Vattenfalls affärer under tidigare S-regeringar har medfört nedskrivningar och förluster på 24,4 miljarder, medan Vattenfalls affärer under alliansregeringen har medfört nedskrivningar med 15,1 miljarder. Matematiken är ganska enkel, herr talman. Man kanske lite summariskt kan konstatera: Ja, så här kan det helt enkelt bli när företag ska köpas och strategiska satsningar ska göras. De företag som staten har, helt eller delvis, ska alltid skötas med effektivitet och ackuratess. Men man får heller inte glömma att företagande alltid innebär ett risktagande. Låt mig också i sammanhanget påminna oppositionen om blott en bråkdel av vad som i övrigt skedde med några statliga bolag under dess regeringstid - bara som en påminnelse. SJ gick nära nog i konkurs och fick vid ett flertal tillfällen ägartillskott för att inte gå i konkurs. Flera extra miljarder har pumpats in i företaget genom åren. Den största olagliga kartellen någonsin avslöjades i en dramatisk gryningsräd av statliga Konkurrensverket, och statliga Vägverket fälldes då för medverkan i en kartell genom Vägverket Produktion. Nordens genom tiderna största mut- och korruptionsskandal avslöjades i statliga Systembolaget, med stora skadestånd och uppsägningar av personal. 77 chefer avskedades i statliga Systembolaget, herr talman. De här tre exemplen ska tjäna som en komihåglapp från det förflutna för oppositionen men också tjäna som ett varnande exempel för oss som har makten och ansvaret nu för att detta aldrig ska upprepas. Herr talman! Som företrädare för ett parti och en allians som är drivande i jämställdhetsfrågor vill jag särskilt lyfta fram det arbete som görs för jämställdheten i just de statliga bolagen. I regeringens skrivelse finns ett särskilt stycke om att vara ett föredöme i jämställdhetsarbetet. Det är av stor vikt att öka andelen kvinnor i företagsledande ställning. Av redovisningen i skrivelsen framgår att kvinnor utgjorde 29 procent i gruppen vd:ar i december 2011. Vi är inte framme där vi borde vara, men vi är på rätt väg. Andelen kvinnor i ledningsgruppen i statliga företag uppgick till 38 procent. Av styrelseledamöterna var 49 procent kvinnor, jämfört till exempel med det privata näringslivet, som nådde upp till knappt hälften, 24 procent. Sist men inte minst: I 43 procent av de statliga företagen leds styrelsen av en kvinna. Motsvarande siffra för näringslivet är 5 procent. De här siffrorna visar att vi är på god väg mot ökad jämställdhet i de statliga bolagen även utan kvotering. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner.

anf.156 Helena Lindahl (C):

Herr talman! Det är inte alltid enkelt att vara sista talare i ett ärende. Men jag hälsar välkommen till er åhörare. Det är trevligt att ha er här. Dagens debatt handlar om det statliga ägandet. De statliga företagen ägs gemensamt av svenska folket och är stora arbetsgivare med många anställda runt om i Sverige. Staten har ett stort och viktigt ansvar att förvalta dessa företag, och det ska man ha respekt för. Det är dock ingen hemlighet att vi centerpartister och Alliansen inte ser det som en självklarhet att staten ska fortsätta att äga alla dessa företag. Det är viktigt att markera att det finns ett inbyggt problem, som flera här har påpekat, i att staten både spelar och dömer i samma match. Det är problematiskt att staten både är utformare av de regler som gäller för näringslivet och är en näringslivsaktör som är beroende av reglerna. Om det statliga ägandet minskar undviker vi inte bara att intressekonflikter kan uppstå, utan vi som lagstiftare renodlar också statens roll, och vi får en sundare konkurrens. Vidare har försäljningen av statliga bolag bidragit till fler mervärden. Det har gjort att vi har kunnat betala av ännu mer på statsskulden. Men dessa försäljningsvinster skulle, enligt min mening, även kunna satsas på att öka infrastrukturpåsen så att vi exempelvis får en helhet i Botniska korridoren genom att bygga Norrbotniabanan. Men det är också viktigt att påpeka att det heller inte finns skäl att sälja bolag som utvecklas bättre med staten som ägare eller där marknadsförhållandena är sådana att en försäljning skulle försämra konkurrensen och motverka en god utveckling av sysselsättningen. Ett fortsatt statligt ägande kan också vara motiverat om det föreligger särskilda nationella intressen eller samhällsuppdrag som svårligen kan hanteras utan statligt inflytande, till exempel LKAB och Vattenfall. Herr talman! Vattenfall har kritiserats för sitt köp av Nuon och företagets kolkraftverk i Europa och den nuvarande expansionen i Tyskland. Eftersom oppositionen har varit ganska aktiv i dag när det gäller den frågan väljer jag att mota Olle i grind. Låt mig få börja med ett exempel på hur stora investeringar, med förlust som följd, kan få för konsekvenser i den kommunala sfären. Skellefteå Kraft är ett helägt kommunalt bolag som är en riktig kassako för företaget, Skellefteå kommun och dess invånare. För några år sedan, när jag själv var kommunpolitiker och gruppledare för Centerpartiet i Skellefteå kommun, togs ett beslut av kommunfullmäktige att en satsning på etanolproduktion och delägarskap i Sekab, Svensk Etanolkemi AB, skulle göras. Vi såg, med de underlag som då presenterades, att vi skulle kunna bidra till en satsning på ett regionalt och förnybart drivmedel i etanol som dessutom skulle produceras med skogen som råvara. Det skulle även kunna skapa en mängd arbetstillfällen i Norrland och göra oss mindre beroende av fossila bränslen. Det visade sig i slutändan vara en förlustaffär, och Skellefteå Kraft förlorade drygt en halv miljard. Vi trodde alla på idén och såg möjligheten. Som ni förstår lät kritiken inte vänta på sig när det blev tydligt och klart att förlusten var ett faktum. Det kanske inte var så konstigt med tanke på risktagandet och med tanke på att det senare kom fram att styrelsen i Sekab gjort en del affärer utan vår kännedom. Det jag vill säga med detta är att det, trots goda affärsunderlag, alltid är ett risktagande att göra affärer. Så var också fallet med Vattenfalls satsning i Nuon, där nedskrivningen just nu ligger på dryga 15 miljarder. Det är beklagligt, men under de då rådande förutsättningarna, det vill säga med de höga priser på energi som då rådde i Europa, och de affärsunderlag som tagits fram bedömde styrelsen i Vattenfall att detta var en god investering. I dag har det visat sig att köpet hittills är en stor förlustaffär. Men trots de då rådande argument och fakta som fanns är det till syvende och sist alltid ett risktagande att göra affärer. Så var fallet även under Göran Perssons och Socialdemokraternas tid, då köp av kärnkraft och kolkraft i Tyskland visade sig vara en förlustaffär, och där nedskrivningen landade på dryga 15 miljarder. Varken den dåvarande styrelsen i Vattenfall eller Göran Persson kunde förutse det kommande beslutet i Tyskland om avveckling av kärnkraft. Det är samma sak med den nuvarande regeringen. Vem kunde i förväg veta att Tyskland skulle avveckla kärnkraften? Jag kan, trots att jag själv inte gillar kärnkraft, stilla undra om tongångarna hos oppositionen och i kammaren i dag skulle ha varit densamma om Nuonaffären hade bidragit till en storvinst till kassakon Vattenfall. Men jag är inte heller sämre än att jag i dag kan konstatera att det självklart är problematiskt om skattebetalarna får stå för notan för en sådan förlustaffär. Med detta sagt är det dock viktigt att understryka att så länge staten äger är det viktigt att staten hanterar sin ägarroll på ett ansvarsfullt sätt. Staten ska fortsätta att vara aktiv, agera på ett professionellt sätt och vara tydlig i sin ägarroll. Herr talman! Det finns också, som vi alla känner till, stora förväntningar på hur våra statligt ägda bolag ska uppträda. De ska i alla avseenden föregå med gott exempel, oavsett om det gäller ersättningar till ledande befattningshavare, jämställdhetsarbete, miljöengagemang eller socialt ansvarstagande. Som centerpartist och alliansföreträdare är det därför mycket glädjande för mig att Alliansens arbete med att öka andelen kvinnor i företagsledande ställning har gett fortsatt goda resultat. Andelen kvinnor som är styrelseordförande har ökat från 37 procent förra året till 43 procent i år, att jämföra med 5 procent i börsbolagen, som Eva Flyborg tog upp. Det bör också betonas att denna siffra 2006, när vi hade en socialdemokratisk regering, var 22 procent. Det har alltså skett en 21-procentig ökning sedan Alliansen tog över makten. Vi ser också en ökning av andelen kvinnliga vd:ar, från 21 procent 2010 till 29 procent vid utgången av 2011. Vidare är 49 procent av styrelseledamöterna i de statligt ägda företagen kvinnor. Denna siffra är oförändrad från föregående år, och här finns alltså utrymme för viss förbättringspotential. Precis som betänkandet lyder har staten till uppgift att ange ramar och regelsystem för näringslivets verksamhet. Det är politikernas ansvar att skapa förutsättningar för långsiktig tillväxt och bra villkor för alla de entreprenörer och investerare som vill satsa och utveckla sina idéer. Det är detta som leder till nya jobb och en långsiktigt hållbar tillväxt i hela landet. Det är inte politikerna som skapar jobben. Därför bör vi inte heller äga alla de i dag statliga bolagen.