Mineralpolitiska frågor - Debatt och beslut onsdag 20 mars 2013

Nej till motioner om mineralpolitik (NU14)

Riksdagen sa nej till motioner från allmänna motionstiden 2012 om olika mineralpolitiska frågor. Motioner om ändringar i minerallagen avslås eftersom riksdagen inte anser att det är aktuellt med en förändring av den så kallade mineralersättningen. Ett annat skäl är att regeringen just nu arbetar med ett utredningsförslag om ändringar i minerallagen.

Riksdagen avslår också motioner om förbud mot utvinning av skiffergas. Här hänvisar riksdagen bland annat till att det redan finns strikta miljörestriktioner för utvinning av gas i Sverige.

Andra motioner handlar om förbud mot uranbrytning och uranprospektering, om de samhällsutmaningar som följer i spåren av gruvnäringens expansion i Malmfälten, om ett nationellt samverkansprogram samt om ett ökat nordiskt samarbete kring en gemensam mineralstrategi.

anf.73 Karin Åström (S):

Herr talman! Vi ska nu debattera mineralpolitiken. För ett år sedan i denna kammare fick vi majoritet för att regeringen skulle ta fram ett strategiskt program för gruvnäringen. Regeringen har nu i februari presenterat sin mineralstrategi. Det är en mineralstrategi som innehåller 20 åtgärdspunkter. Jag kan tycka att det är en god början, men samtidigt frågar jag vilken legitimitet och vilken tyngd strategin kommer att få, eftersom regeringen inte har gett riksdagen möjlighet att ta ställning till den. I Finland antog man en liknande strategi för ett antal år sedan. Där gjorde man på samma sätt: Man gick inte till finska riksdagen med strategin, så att de kunde ta ställning till den. Nu hörs kritiken i Finland. Man säger att det inte blev mycket annat än en hyllvärmare och att det inte händer särskilt mycket för vare sig gruvnäringen eller de samhällen som finns i Finland. Sverige däremot, som Europas största gruvnation, är värd och behöver ett sammanhållet nationellt program för en framåtsyftande, offensiv gruvnäring, ett program som riksdagen borde få ta ställning till för att det ska få full legitimitet. Herr talman! I början av augusti 2005 var jag i Junosuando. Jag var med ett gäng från den lokala S-föreningen. Vi hade samlats runt eldstaden ute på gårdsplanen hos Vesa Hiltonen. Vesa och hans fru bor på en liten bergsknabbe. Vesa har under stora delar av sitt liv letat efter mineraler. Bäst som vi satt där och småpratade och drack det goda skogskaffet reste sig Vesa upp och började berätta för mig hur han under många år hade letat mineraler i området. Han pekade med handen ut över de vidsträckta myrmarker och skogshyggen som fanns runt omkring. Han pekade och berättade att det fanns stora järnmalmsfyndigheter. Han berättade med ett oerhört engagemang hur han för sitt inre såg en blomstrande gruvnäring i Pajala och hur det skulle bli för hela regionen och inte minst för landet. Han var en fantastisk, målande konstnär, där han stod och beskrev den utveckling som han såg då. Vid det tillfället var vi faktiskt inte så många som trodde på Vesas beskrivning. Men faktum var att drygt ett år senare hade prospekteringar i området påbörjats, och sju år senare, i oktober 2012, var jag tillsammans med Vesa och många fler med när första sprängsalvan avlossades och det första av tre dagbrott i Kaunisvaara öppnades. Vi är oerhört många som har sett och följt den positiva utveckling som sker i Pajala och hela regionen. Många av riksdagens ledamöter och ministrar har varit dit och beskådat vad som händer. Själv möter jag väldigt många människor i bygden och hela regionen som har varit mycket positivt inställda och haft framtidshopp inför det som sker. Men myntet har också en baksida. Det finns naturligtvis många svårigheter. Just nu känner vi allihop till den situation som bolaget Northland Resources är ställd inför, med svårigheter med finanserna. Men oavsett bolag och hur det kommer att se ut i framtiden kan vi vara absolut säkra på att gruvan finns där och att ytterligare två gruvor är på väg att öppnas. Brytningen kommer alltså att fortsätta, och vi måste naturligtvis förhålla oss till det och göra det bästa av situationen. Herr talman! Pajala får för mig här representera många andra småkommuner som just nu befinner sig i samma situation. Pajala är en kommun som under 50 år bakåt i tiden har minskat sin befolkning med två tredjedelar, och nu är man ca 6 000 invånare. Kommunen har ett stort ansvar när en gruva etableras. Många jobb kommer till, och bostäder, skolor, barnomsorg och annan offentlig service behöver utvecklas. För den lilla kommunen Pajala är detta oerhört tufft, inte minst ekonomiskt. Man har genom hårda nypor i ekonomin klarat av investeringar på 15 miljoner. Enligt plan behövs det ytterligare 340 miljoner under åren 2013-2016. Det är omöjligt för lilla Pajala att klara av detta i dagsläget. Pajala är inte den enda kommunen med den här positiva utvecklingsfasen och samtidigt så stora svårigheter att klara den förändring som primärt behöver göras i gruvsamhällena på en mängd områden. Vi har Malmfältskommunerna i norr, inlandskommunerna i Västerbotten och många småkommuner i Bergslagen. Alla har samma typ av utmaningar framför sig, men problemen kan te sig mycket olika från kommun till kommun. Det är viktigt att man ser varje gruva och det omgivande samhället var för sig, eftersom det är så specifikt och kan se så olika ut, hur man behöver lösa de problem som kan uppstå. Vi menar att kommunerna måste få betydligt mer uppmärksamhet från staten, så att de klarar av den omställning som behövs. Ett nationellt sammanhållet program kräver enligt vår mening en samverkan mellan näringarna, samhället, utbildningsanordnare och facken. Det behöver antas på nationell nivå, helt givet. Det behöver antas av denna riksdag, för att få den legitimitet och seriositet som näringen och samhällena behöver och för att hålla långsiktigt över flera mandatperioder. Det är trots allt nationella riksintressen som vi debatterar här i dag. Herr talman! Minister Ewa Björling innehar det här året ordförandeskapet för Nordiska ministerrådet. Ministern har i sitt ordförandeskapsprogram sjösatt ett nordiskt mineralpolitiskt samarbete. Det tycker vi är bra. Nationsgränserna staplar ofta onödiga hinder på varandra och hämmar en god utveckling och samverkan, exempelvis vid byggande av gemensam, nödvändig infrastruktur, gemensamma yrkesutbildningar etcetera, men det gäller också att stimulera ett mer ambitiöst nordiskt miljöarbete inom gruvnäringen, med forskning och innovation. Där finns det så oerhört mycket mer att göra tillsammans för att stärka miljöaspekterna och särskilt konkurrenskraften för våra nordiska företag inom miljöteknikområdet. Även den delen skulle få betydligt större legitimitet om den behandlades här i denna kammare av oss riksdagsledamöter. Till sist, herr talman, som jag sagt vid ett flertal tillfällen: Våra naturtillgångar är nationella och ska användas på ett långsiktigt, hållbart sätt. Det krävs att vi gör en ganska stringent och tydlig ansvarsfördelning mellan staten och själva näringen. I medierna har det under ett antal veckor pågått en debatt om att införa gruvskatt, höja mineralavgifter etcetera. Vi tycker givetvis att det är oerhört viktigt att vi hanterar dessa frågor på ett mycket seriöst och bra sätt. Vi behöver ha glasögonen på så att vi ser och förstår helheten med gruvnäringen och samhällsutvecklingen och på vilket sätt de hänger ihop. Det är oerhört viktigt att vi hanterar frågan seriöst. Den stora expansion som vi nu ser inom gruvsektorn talar för att det faktiskt finns all anledning att göra en förutsättningslös och seriös översyn av mineralavgifterna i syfte att successivt komma fram till att dessa ska höjas. Herr talman! Jag yrkar bifall till samtliga våra reservationer 3,6 och 9.

anf.74 Jonas Eriksson (MP):

Herr talman! Jag är uppvuxen i Bergslagen, en trakt starkt präglad av gruvnäringen. Sedan medeltiden och fram till modern tid har bergshantering, brytning och smältning av malmer haft en stark ställning i området. Men efterkrigstidens ökade globalisering och sjunkande järnmalmspriser ledde till att samtliga järnmalmsgruvor i Bergslagen lades ned. De bergsbruk och järnbruk som tog hand om malmen från Bergslagens gruvor gick samma öde till mötes. Samhällen i Bergslagen har gått under, och många kommuner lider fortfarande av stora problem på grund av gruvindustrins nedläggning. Gruvnäringen har samtidigt skapat många kulturhistoriskt intressanta miljöer men också många tickande miljöbomber. Denna utveckling har inte varit unik för Bergslagen. Under de senaste 100 åren har antalet gruvor i Sverige minskat från runt 500 till under 20. Antalet sysselsatta inom gruvindustrin har följt samma utveckling. De senaste åren har dock utvecklingen vänt. En ökad global efterfrågan på metaller och mineraler har kraftigt ökat intresset för de svenska mineraltillgångarna. Trots att antalet aktiva gruvor och anställda är litet har det aldrig producerats så mycket malm som i dag. Tidigare nedlagda gruvor i Bergslagen har på nytt blivit intressanta, likaså gruvor på andra platser och de stråk av mineraliseringar som finns i södra och norra Sverige. Detta väcker förstås stora förhoppningar i gamla tynande gruvkommuner om nya arbetstillfällen. I flera internationella jämförelser framstår Sverige som ett av de mest fördelaktiga länderna i världen att prospektera och starta gruvor i. I slutet av 2012 fanns drygt 1 100 gällande undersökningstillstånd. Enligt uppgifter från Sveriges geologiska institut kan det inom några år finnas dubbelt så många gruvor i Sverige som i dag och på sikt ännu fler. Dagens gruvindustri skiljer sig på många sätt från den som under flera hundra år drevs i mina hemtrakter. Man kan räkna med att livslängden för en gruva blir betydligt kortare på grund av teknikutveckling och produktivitetsökning som varit enorm. Färre arbetstillfällen krävs för att utvinna mer. Efterfrågan på mineraler och prisbilden kan snabbt förändras. Det är därför inte ologiskt för gruvbolagen att på så kort tid som möjligt utvinna så mycket som möjligt för att i tid ta vara på det fördelaktiga fönster som man med säkerhet ser framför sig. Högre världsmarknadspriser gör det företagsekonomiskt lönsamt att bryta malm med lägre mineralinnehåll än tidigare och i områden längre bort från befintliga transportvägar. Gruvorna blir större, gruvavfallet och dess miljöpåverkan likaså. Samtidigt kan kraftiga prissvängningar på världsmarknaden snabbt förändra lönsamheten för enskilda gruvor. Sverige står inför ett exploateringstryck av sällan skådat slag och helt nya utmaningar. Även om kunskapen om gruvnäringens miljöpåverkan och kraven på samhällshänsyn och miljöhänsyn har ökat väcker det ökade intresset för svenska mineraler stor oro och många konflikter. Jobben är viktiga, men till vilket pris? En ohämmad och överhettad expansion inom gruvnäringen gagnar inte samhället. Herr talman! Förra året gav riksdagen regeringen i uppdrag att ta fram ett program för en sammanhållen gruv- och mineralindustri. Programmet skulle bland annat belysa förhållandet mellan gruv- och mineralindustrins expansion å ena sidan och nuvarande riksintressen, miljömål och ny kunskap om näringens påverkan på miljön och omgivningen å andra sidan. Riksdagen ville också att det omgivande regionala och lokala samhällets förutsättningar och behov av stöd för att möta de utmaningar som följer av en ny gruva skulle belysas. Det handlar om tillgång till infrastruktur, kompetensförsörjning, konkurrens om arbetskraft, bostadsförsörjning och kommunal service. För att möta det ökade intresset för Sverige som gruvnation och nå en långsiktigt hållbar utveckling krävs tydliga och långsiktiga spelregler. Regeringen har nyligen presenterat en mineralstrategi som man menar tillgodoser riksdagens krav och förväntningar. Enligt min uppfattning är dock regeringen långt ifrån målet att ge de besked samhällets olika aktörer, prospektörer, exploatörer, övrigt näringsliv och medborgare behöver för att vi ska uppnå ett hållbart nyttjande av Sveriges naturresurser. Regeringens mineralstrategi brister i flera delar. I sin strategi väger regeringen inte in det faktum att oavsett om mineraltillgångarna i Sverige är stora är de i grunden en ändlig resurs. Ett hållbart nyttjande av Sveriges mineraltillgångar behöver en strategi med större fokus på hur vi på ett bättre sätt än i dag kan ta vara på de metaller och mineraler som redan har utvunnits. För att öka incitamenten till ett effektivt resursutnyttjande och en långsiktigt hållbar ekonomi får de ändliga resurserna inte vara för billiga. Vid bedömning av en näringsverksamhets hållbarhet behöver man även se till de långsiktiga effekterna på samhället och miljön. En långsiktig hushållning med mark och vatten kräver betydligt längre tidsperspektiv och bredare analys än vad regeringen presenterar. Regioner och kommuner behöver stöd till regional utveckling för att inte bli ensidigt beroende av en näring som man på förhand vet har en begränsad livslängd. Värdet av utvunna naturresurser behöver i större utsträckning komma hela samhället till del. Även om den ökade globala efterfrågan innebär ett behov av jungfrulig malm under en lång tid framöver, måste vi för att uppnå en långsiktig hållbarhet sluta kretsloppen för metaller och mineraler. Inom detta område finns en stor potential för innovation, nya arbetstillfällen och svensk export. Men för en sådan utveckling krävs också statliga satsningar. Styrningen mot ett hållbart utnyttjande av våra naturresurser och behoven av framtidsinvesteringar kan lämpligen finansieras genom en ökad mineralersättning eller, som Miljöpartiet har föreslagit, genom en form av naturresursskatt. Herr talman! Mineralstrategin presenterar flera utmaningar och hot men på ett alltför förenklat sätt. Existerande målkonflikter förminskas, och konkreta och trovärdiga förslag till hur de ska hanteras saknas. En långsiktigt hållbar utveckling nås inte genom vackra formuleringar om att ökande produktion av mineraler och metaller måste balanseras mot ett ökat skydd och vård av naturen och utan avkall på uppfyllelsen av miljökvalitetsmål. Regeringens faktiska politik tycks gå i en helt annan riktning - mot att försvaga miljöbalken och miljöprövningsprocessen och göra det lättare för gruvbolag att få sina tillstånd. Att det i dag finns brister i prövningen av vilka bolag som ska få bearbetningskoncession och i de villkor som ges för brytning är uppenbart. Ett exempel på detta är den tidigare gruvverksamheten i Ersmarksberget och Svartträsk. Samhället tvingas nu att till stora kostnader för skattebetalarna städa upp efter de konkursade bolagen. För att nå den hållbarhet regeringen omskriver behöver miljöhänsynen och samhällets intressen tydligt stärkas, inte försvagas. Det behöver ställas högre krav på lönsamhetsbedömningar vid tillståndsgivning, och jag vill se ett krav på en obligatorisk återställande- och saneringsförsäkring för all gruv- och täktverksamhet. Herr talman! En annan konflikt regeringen inte tar på allvar är markintressekonflikten mellan gruv- och rennäring. En ökad dialog mellan gruvbolagen och samebyarna, som regeringen föreslår, lär inte lösa denna konflikt. Maktförhållandena är alltför olika, och lagstiftningen som den ser ut i dag står på exploatörernas sida. Möjligheten och ansvaret att väga in kumulativa effekter av alla olika typer av exploateringar som sker i området är begränsat och otydligt. Det måste främst vara statens uppgift att ta ansvar för de långsiktiga intressena. Den samiska kulturen och samernas rättigheter behöver stärkas och skyddas. Inte heller den utmaning som följer av LKAB:s verksamhet i Kiruna och Malmberget kommer särskilt mycket närmare en lösning med regeringens mineralstrategi. Tusentals bostäder och andra fastigheter måste flyttas på grund av gruvverksamheten. Expropriationslagen garanterar den som tvingas lämna sin fastighet en ersättning som motsvarar fastighetens marknadsvärde plus 25 procent. I det fall det handlar om någon enstaka fastighet skulle lagen troligen utgöra en trygghet för dem som förhandlar med LKAB eller andra gruvbolag, men när det handlar om en så stor stadsomvandling som i detta fall och när tillgången till likvärdiga bostäder och fastigheter är i det närmaste obefintlig är det svårt att se hur enskilda och företag skulle undslippa förmögenhetsskada. Regeringen behöver återkomma med en fördjupad analys och förslag på hur detta problem ska lösas. Herr talman! Vi är alla medvetna om behovet av att snabbt minska vår klimatpåverkan och fasa ut vår användning av fossil energi. Trots detta läggs det enorma resurser på att prospektera efter olja och gas. Inte minst har intresset för att utvinna skiffergas ökat globalt, men även i Sverige. Vi behöver inte mer investeringar i fossil energi. Vad vi behöver är satsningar på energisystem baserade på 100 procent förnybart. Utvinningen av skiffergas är också högst tvivelaktig av andra skäl än klimatet. För att utvinna gasen måste berggrunden spräckas sönder genom högt tryck och injektioner av sand, vatten och kemiska tillsatser. Stora risker finns att grundvatten förorenas och giftiga kemikalier läcker ut i miljön. Utvinning av skiffergas är inte lösningen på världens eller våra egna energi-, miljö- eller klimatproblem. Det finns inget skäl till att utvinna skiffergas i Sverige. Sverige bör därför liksom flera andra länder förbjuda fracking som utvinningsmetod. Till sist: Jag står förstås bakom samtliga undertecknade reservationer i betänkandet men yrkar för tids vinnande endast bifall till reservationerna 1 och 8.

anf.75 Anna Hagwall (SD):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2. Gruvnäringen har en lång och stolt tradition i Sverige och gjorde oss en gång till ett rikt land. Sverige har en mycket hög geologisk potential och i huvudsak bra minerallagar, och vi ser i dag mineralnäringens stora betydelse för den svenska ekonomin. År 2011 levererade LKAB 26 miljoner ton järnmalmsprodukter, och Boliden bröt 34 miljoner ton kopparmalm. År 2011 bidrog gruvindustrin med 26 miljarder till Sveriges bnp. Den svenska gruvnäringen bidrar med 10 000 direkta och 35 000 indirekta arbetstillfällen samt med en stor del av industriinvesteringarna. Svensk gruvindustri är en bidragande del till vår välfärd men även en viktig del av Europas självförsörjande, med ca 90 procent av järnmalmsproduktionen och 30 procent av blymalmsproduktionen. Rätt hanterad kan vår gruvindustri få mindre orter i glesbygden att blomstra, bidra med ännu fler arbetstillfällen samt skapa stora exportintäkter för staten. EU:s ambitioner angående mineraler är att öka självförsörjningen, men vi ser en del orosmoln i den europeiska ekonomin. Importen av stål är en viss måttstock på medlemsstaters välmående, och vi ser att detta kan få negativ effekt på svensk export vid en europeisk ekonomisk kräftgång. Vi måste ligga i framkant gällande konkurrens i alla dess former, som ekonomi, kvalitet och leveranssäkerhet. Även viktiga aspekter som CSR är dock en del av en hållbar produktion för att säkerställa svensk exportkraft. Herr talman! Behoven av järnvägssatsningar är stora i såväl Norrbotten som Bergslagen, där gruvnäringen leder till stor belastning på infrastrukturen. Vi ser prioriteringar på en utbyggnad av ytterligare mötesspår på Malmbanan samt en samhällsekonomisk analys av en ny sträckning mellan Pajala och Svappavaara innan beslut tas för vidare åtgärder. Viktigt att påpeka är att banavgifterna bör hållas på en rimlig nivå för att inte utkonkurrera tåget som transportmedel. I sammanhanget måste det även poängteras att Finland och Norge är starka gruvnationer och att stora mängder malm transporteras till djuphamnen i Narvik. En koordinering med våra grannländer vad avser satsningar på infrastruktur faller sig därmed fullt naturlig. Gruvnäringen sysselsätter fler människor än någonsin, och flera gruvor står inför antingen nystart eller expansion. Arbetsmarknaden har dock haft svårt att erbjuda den kompetens som näringen så väl behöver. Vi ser skyndsamma satsningar på de utbildningar som näringen behöver, alltifrån längre ingenjörsutbildningar till kortare kvalificerade yrkesutbildningar, exempelvis maskinoperatörer och dylikt. För att våra gruvkommuner även ska kunna attrahera varaktig arbetskraft krävs fundamentala saker såsom bostäder och en fullgod kommunal service i övrigt, exempelvis barnomsorg. Vi ser en reformerad mineralersättning där kommunerna får ett större värde från gruvorna och därmed en ökad möjlighet att finansiera och attrahera varaktig arbetskraft. Vår syn är att det finns ett ömsesidigt intresse mellan stat, kommun och landsting samt markägare och gruvbolag gällande en reformering av mineralersättningen. Att kommuner och landsting kompenseras för denna ökade efterfrågan i den offentliga servicen tycker vi är självklart, och vi vill därmed justera mineralersättningen så att de erhåller ett rimligt värde av det som bryts. Vi ser även att markägaren får rätt till en större del av värdet på det som bryts, för de eventuella olägenheter som en prospektering faktiskt medför. Om staten ska ha större möjligheter och incitament att bedriva en aktiv och gruvvänlig politik måste den även tillföras mer resurser för detta ändamål. Statens roll ska vara att bygga lämplig infrastruktur och bedriva en aktiv utbildnings- och arbetsmarknadspolitik, en aktiv prospektering samt skyndsamt behandla frågor om koncessionstillstånd och prospekteringsrättigheter med högt satta miljömål. Enligt vår mening bör staten erhålla en större andel av det värde som bryts i en gruva. Herr talman! Sveriges geologiska undersökning har en nyckelfunktion inom en aktiv gruvpolitik. Utöver att vara expertmyndighet för berg, jord och grundvatten vill vi ge SGU en mer proaktiv roll i själva prospekteringsarbetet, i likhet med de norska och finska motsvarigheterna. Dessutom ser vi positivt på satsningar inom forskning i syfte att utveckla och införa ny kunskap och nya metoder i SGU:s verksamhet. Även Bergsstaten har en nyckelroll i vår aktiva gruvpolitik. Vår ambition är att Bergsstaten måste bli mer effektiv i sin roll som koncessionstilldelare. Våra miljömål ska vara högt satta, och för att kvaliteten i Bergsstatens verksamhet inte ska bli lidande ser vi att erforderliga resurser tillsätts. Sverige har genom sin tradition som gruvnation en stark kompetens inom gruvnäringen. Denna kompetens är dock inte given för alltid, utan vi måste kontinuerligt hävda vår position. Vi önskar anslå medel till ett nytt forskningscentrum för att flytta fram våra positioner inom mineralogi och geovetenskap. Detta förutsätter såklart en vilja hos våra grannländer, men vår övertygelse är att vi blir mycket starkare och mer konkurrenskraftiga om vi söker samordna våra forskningsresurser. Sverigedemokraterna har en pragmatisk och öppen inställning till uranbrytning i Sverige. Det finns potentiella värden i en eventuell framtida brytning av uran, men vi respekterar det kommunala självstyret och ser positivt på att kommunerna fortsättningsvis får behålla vetorätten mot eventuell brytning. Vi ser betydande utmaningar med utvinning av skiffergas i dagsläget. Man bör därför noggrant följa utvecklingen på området och ta del av de utredningar och den kompetens som finns att tillgå. Då utvinning av skiffergas är relativt nytt i Sverige är det av största vikt att gå varsamt till väga. Gällande den nu framtagna mineralstrategin ser vi positivt på att den är klar och att det finns något att utgå ifrån. Givetvis finns det delar som bör belysas ännu mer, till exempel tillståndsprocesserna. Men en framtagen strategi är bättre än ingen strategi alls.

anf.76 Kent Persson (V):

Herr talman! Dagens debatt handlar om mineralpolitiska frågor. Vänsterpartiet har i två motioner tagit upp yrkanden som berör mineralnäringen och närliggande frågor. Jag kommer i mitt anförande att beröra frågan om mineralersättningens storlek och frågan om uranbrytningen. Men innan dess ska vi komma ihåg att ett modernt samhälle som det vi i dag lever i är helt beroende av mineraler och metaller. Det är bara att titta på våra Ipadar, mobiltelefoner, tv-apparater och vindkraftverk. Alla dessa innehåller mineraler i olika mängder. Därför är det också viktigt att förstå och ha en politik som tar utgångspunkt i nödvändigheten av att hantera dessa frågor med största omsorg. Innan jag kommer in på själva frågan om mineralersättning ska vi komma ihåg att svensk gruvnäring också är historien om Sveriges framväxt som industrination och välfärdsland. Genom århundraden har vi utvecklat svensk gruvnäring till att bli den moderna gruvindustri som den är i dag. Vi har haft de grundläggande förutsättningarna. Vi har haft skogen och vi har haft vattenkraften som har varit en förutsättning för att vi på ett framgångsrikt sätt ska kunna bryta och bearbeta våra mineraltillgångar. Ur denna verksamhet har det också växt fram en världsledande verkstadsindustri som i sin tur har skapat välfärd, ekonomisk tillväxt och arbetstillfällen i hela landet. Detta är någonting som vi kan vara stolta över. Det har inte skett bara av nödvändighet, utan det har skett genom en upparbetning av kunskap genom generationer och en medveten satsning på de naturresurser som vi har använt genom historien. Men det har inte alltid varit så. Vi har haft perioder när gruvnäringen verkligen har varit ifrågasatt och där vi också har ifrågasatt själva existensen för industripolitiken här i Sverige. Det var tjänstesamhället som skulle lyfta oss - inte den gammalmodiga industripolitiken. Under 60-, 70- och 80-talen kallade man Bergslagen för rostbältet - i mycket negativ bemärkelse. Det fanns ingen framtid. Gruvorna lades ned, hyttorna stängdes och stålverken var utsatta för internationell konkurrens. I dag är tongångarna helt andra. I dag har gruvnäringen fått en renässans som saknar motstycke i svensk historia - inte tack vare vår historia utan tack vare att det finns en ekonomisk tillväxt, en växande befolkning i världen och växande ekonomier framför allt i Asien, Kina, Indien och Brasilien. Detta gör att efterfrågan på mineraler ökar, och det har också fått återspeglingar på Sverige. Detta är givetvis i grunden positivt. Jag kan försäkra er om att det i många gamla gruvsamhällen finns luttrade kommunpolitiker som har sett nedgångarna, befolkningsomflyttningarna och befolkningsminskningarna. De ser nu en framtid med ökad befolkning, ökade skatteinkomster och en växande framtidstro. Det finns anledning till framtidstro. Detta är i grunden någonting positivt. Men om man vänder på myntet och kikar lite grann på baksidan ser man också en rad utmaningar som kommunerna står inför och som man måste ta på allvar. Vi ska komma ihåg att gruvverksamhet och gruvnäring är extremt miljöpåverkande. Vi kan bara titta på det stora experimentet med uranbrytning i Sverige i slutet på 60- och början på 70-talet i Ranstad. Där ligger dagbrottet som ett öppet sår som fortfarande varar. Det belastar fortfarande samhället med miljökostnader. Det är kostnader och utmaningar som vi inte ser slutet på. Därför måste man ta människors oro på allvar när det gäller uranbrytning i Jämtland och i Oviken. För Vänsterpartiet är inte detta några konstigheter. Vi vill avveckla kärnkraften. Alltså behöver vi inte heller bryta uran eller prospektera efter uran. Därför yrkar jag bifall till reservation 6, där uranbrytning tas upp. Vi ser också andra konsekvenser. Jonas tog upp de två konkurserna i Västerbotten. Det var ett gruvbolag som via sitt dotterbolag satte två verksamheter i konkurs. Det fanns ekonomiska orsaker, men framför allt kunde man inte lösa de miljöproblem som man hade när det gäller gruvverksamheten. Och vad gjorde man? Man försatte det i konkurs och lämnade över hela kostnaden på samhället och skattebetalarna. Det är oanständigt. Det går att göra någonting åt den här delen. Om man införde ett ansvarsgenombrott skulle moderbolaget ha kunnat få stå för hela saneringskostnaden. Det hade varit rimligt. Nu får skattebetalarna stå för det, och staten får i sista hand möjligtvis skjuta till pengar. Det finns också andra utmaningar och konfliktytor. Det handlar om markanvändningen och om konflikten mellan industripolitik, rennäringen och den växande besöksnäringen. Vad ska marken användas till, och på vilket sätt ska den exploateras? Det finns även något annat som vi måste se när vi talar om utvecklingen av gruvbygderna. Hur ska man ersätta de fastigheter som blir beslagtagna och som ska köpas ut? Den nya expropriationslagen som antogs 2010 innebär att man ersätter en sakägare med marknadsvärdet plus 25 procent. Vi har konflikter i Gällivare i dag när det gäller detta. Jag kan försäkra att det inte på långa vägar täcker nyproduktion av nya hus för dessa villaägare. Marknadsvärde plus 25 procent kan röra sig om högst 1 ½ miljon. En nybyggd likvärdig villa går på runt 2-3 miljoner. Det är lika dyrt att bygga uppe i Gällivare som nere i Stockholmstrakten. Skillnaden är markpriset. Annars är det lika dyrt. Detta måste man lösa, men regeringen har inte gjort någonting åt det trots att man tillsatte en utredning 2006 som fick förlängt uppdrag till 2008 eller 2010, tror jag att det var. Det var Boverket som skulle titta på de här sakerna. Ännu har man inte gjort något. I mineralstrategin kommer man fram till att man nog måste se över hur man ska lösa byggnationen i gruvkommunerna. Det är en svaghet. Problemet finns och är väl analyserat. Förslagen finns inte minst från småkommunsamverkan i landsbygdskommunerna. De har lämnat förslag på hur det ska se ut, och ingenting har gjorts. Det finns också andra konfliktytor som man måste lösa och som inte är lösta. Det gäller infrastrukturen. Vem ska stå för den? Den är nödvändig för att man ska kunna låta malmvagnarna återigen rulla från Bergslagen eller där nya gruvor öppnas i Norrbotten. Det gäller skolan och allmän servicetillgång. Det är väl ingen här som vill ha baracksamhällen i de nya gruvsamhällen som byggs upp eller fly-in-fly-out som för oljeborrplattformsarbetare. En grundförutsättning för en växande kommun med framtidstro är givetvis att så många som möjligt som får jobb i gruvkommunerna också bosätter sig där. Men då måste också samhällena kunna erbjuda någonting med bostäder, samhällsservice och infrastruktur. Här har staten en viktig roll att spela. Vi menar från Vänsterpartiet att det är rimligt att höja mineralersättningen från dagens 2 promille av uppfordrad malm under ett år till 10 procent, som vi har föreslagit senare. Det är rimligt att utveckla och bygga upp regionala fonder som man använder för att motverka just den problembild som jag tagit upp och lösa de konfliktytor som finns. Om vi ser till mineralpolitiken är den också historien om kampen om våra naturresurser. Så har det varit från 1300-talet när de första privilegiebreven kom fram till dagens minerallagstiftning. Vem ska äga naturtillgångarna? Är det markägare, gruvägare eller staten? Det har reglerats genom historien. Det har sett olika ut beroende på vad det varit för maktkoncentrationer. På 1600-talet var det behov av att staten fick in så mycket som möjligt av detta. Vi hade krig som vi förde som skulle betalas med tillgångar från Falu koppargruva och Sala silvergruva. Så här har det sett ut. Ända fram till 1993 hade vi en kronoandel på 50 procent av vinsterna som tillföll staten. Det ändrades 2005. Nu är det 2 promille. Herr talman! Det är dags att rikedomarna också kommer gruvsamhällena och de regionala delarna av Sverige till del. Genom att höja ersättningen och införa en gruvfond har vi möjlighet att möta utvecklingen och de utmaningar vi står inför.

anf.77 Johan Johansson (M):

Herr talman! När fler reser sig ur fattigdom, bostäder byggs och industrier utvecklas ökar efterfrågan på mineraler och metaller. Sverige har ett ansvar att bidra till den globala försörjningen av dessa metaller och mineraler. Det är bra. Det ökar levnadsstandarden för människor världen över. Det är bra för miljön och den svenska gruv- och metallindustrin som lever upp till hårda miljökrav. Det ger arbetstillfällen på de orter där mineraler bryts eller där metaller smälts och i hela värdekedjan som börjar på orterna och slutar här i Stockholm med it-konsulter, advokatbyråer och reklambyråer. En stor del av vår svenska välfärd kommer från råvaror som finns i vår berggrund. Sverige är i dag en ledande gruv- och mineralnation. Naturligtvis är de geologiska förutsättningarna avgörande, men det är även politiken. Att riksdagen 1992 ställde sig bakom den borgerliga regeringens förslag om att prospektering inte längre skulle äga rum i statlig regi eller med statliga medel har varit betydelsefullt. Ett viktigt motiv då var att statens roll är att skapa goda förutsättningar för företagande, inte att ge särskilt stöd till prospektering. Ledtiderna är långa i gruvnäringen. Många av de prospekteringar som har påbörjats under de senaste två decennierna börjar nu ge resultat i nya gruvor. Herr talman! Allt fler partier vill utveckla mineralavgiften till en gruvskatt. Ofta förs det fram att det är kortsiktigt utländskt riskkapital bakom investeringarna, och undertonen är att dessa företag tar "våra tillgångar" utan att betala för sig. Ingenting kan vara mer fel. En investering i en gruva är ett högriskprojekt. Miljarder investeras innan produktionen startar. Som exempel kan nämnas att gruvprojektet i Pajala startade 2005. Nära 8 miljarder har investerats, och det ser ut som att det behövs 2 miljarder till för att projektet ska komma i hamn. Ofta tar det åratal innan lönsamhet nås, och under den tiden måste ägarna finansiera verksamheten. Att då hävda att det internationella riskkapitalet drivs av en jakt efter snabb avkastning kan inte beskrivas som annat än okunnigt eller kanske rent av populism. Investeringarna i en gruva är mycket långsiktiga. Det tar decennier innan investerarna har fått tillbaka sina pengar. I dag har vi två partier som tydligt förordar en förändring av mineralavgiften. Det är Miljöpartiet och Vänsterpartiet, samt i debatten som pågår utanför riksdagshuset även ett antal socialdemokrater. Vänsterpartiet går längst. Vi har nyss hört Kent Persson säga att 10 procent av värdet på mineral som bryts och uppfordras är en lämplig nivå. En sådan hög skatt innebär att gruvor med svag lönsamhet kommer att avvecklas och nya gruvor blir svårare att finansiera. Skälet är helt enkelt att företagets kostnadsbild är det enda som företagsledningen kan kontrollera. Intäkterna bestäms av en nyckfull världsmarknad. Om skillnaden mellan kostnad och intäkt är liten uteblir investeringen. Om kostnaderna är högre än intäkterna läggs verksamheten ned. Med en så hög gruvskatt riskerar många av gruvprojekten i Bergslagen och Norrland att aldrig bli av. Förespråkarna utsätter gruvnäringen, dess anställda och gruvkommunerna för den oro som en hög gruvskatt kan innebära tillsammans med fluktuerande mineralpriser. LKAB:s dåliga 80-tal, eller att Boliden var på fallrepet för knappt tio år sedan, verkar inte förespråkarna för en gruvskatt minnas. Både dollarn och världsmarknadspriset kan snabbt ställa till det för dessa cykliska företag. Jag tycker att det ibland flödar av närmast nationalistiska argument för att beskatta gruvbranschen hårdare. Det sägs att utländskt kapital som ofta kommer gör vinster på våra naturresurser. Ett mycket stort utländskt intresse finns även i vindkraften. Man kan säga att även där är råvaran gratis. Ska vi då beskatta vindkraften hårdare? Nej, jag tycker inte det. Både vind och metaller är återvinningsbara. Både vind och metaller leder till investeringar, jobb, miljövänlig energi och stärkt svensk konkurrenskraft. Vi ska vara glada och stolta över att vi lyckas attrahera utländskt kapital. Herr talman! Regeringen har presenterat en mineralstrategi med fokus på att skapa tillväxt i hela landet genom ett långsiktigt och hållbart användande av landets mineralresurser i samklang med miljö-, natur- och kulturvärden. Mineralstrategin är ett viktigt avstamp för att ytterliggare förbättra vår konkurrenskraft och samtidigt hantera de utmaningar som följer. Jag har nyss pekat på vikten av att Sverige är ett attraktivt land att investera i. Lika viktigt är att man är i samklang med andra näringar som exempelvis besöksnäringen och rennäringen. Ofta handlar det då om markanvändning. Det är viktigt att dialogen och synergierna mellan olika näringar tas till vara. Ofta handlar det inte om antingen eller utan om både och. Den vägledning för ren- och gruvnäring vid tillståndsprocesser som Länsstyrelsen i Norrbotten nu fått i uppdrag att ta fram är en viktig pusselbit för att kunna ta till vara detta liksom Riksantikvarieämbetets uppdrag om hur kulturmiljöer kan tas till vara av både gruv- och besöksnäringen. Lika viktigt är det att Sverige har en excellent kunskapsbas. Som norrbottning gläds jag åt att den kompetens som finns vid Luleå tekniska universitet får ett allt större erkännande. Där finns ett gediget kunnande inom berg och metallurgi. Utanför universitetsområdet finns LKAB:s forskningsmasugn, Swerea Mefos forskningsanläggning och SSAB:s produktionsanläggning. Regeringens kraftfulla satsning med närmare 700 miljoner kronor på forskning inom gruv- och mineralnäringen, metallurgi, hållbart byggande och skogsnäringen gör att dessa institutioner kan bli ännu vassare framöver. Att det svenska ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet lett till att Nordmin, ett expertnätverk, etableras vid Luleå tekniska universitet stärker svensk konkurrenskraft ännu mer. Nordmin kommer att jobba med hela värdekedjan inom gruvnäringen, från prospektering till återvinning, näringslivsutvecklingsfrågor, företagens sociala ansvar och kompetensutvecklingsfrågor. I Luleå skapas nu i samarbete mellan regeringen, universitetet, näringens aktörer något som kan bli ett världsledande Excellence Center. Herr talman! En expanderande gruv- och mineralnäring innebär miljardinvesteringar i delar av landet där investeringar ofta har lyst med sin frånvaro. Det är mycket välkommet, men det är också en utveckling som ställer krav. De samhällen som växer i takt med gruvnäringen måste byggas på ett hållbart sätt, och attraktiva boendemiljöer måste skapas så att arbetskraftspendling över långa sträckor undviks. LKAB:s beslut om nya huvudnivåer i Malmberget och Kiruna är två mycket viktiga beslut som ger förutsättningar för lokal, regional och nationell tillväxt. Besluten innebär stora förflyttningar av människor och bostäder i dessa två områden. Här har regeringen tydligt uttryckt att statens ägande i LKAB är en viktig och generell förutsättning för att säkerställa bolagets ansvar i stadsomvandlingen, där styrelserepresentation och kontinuerlig dialog inbegriper ett miljömässigt och socialt ansvarstagande. Ställningstagandet är bra. Det är självklart att staten som ägare tar sitt ansvar och att det i regeringens riktlinjer till LKAB tydligt framgår vilket ansvar bolaget har för stadsomvandlingen. Regeringens besked till Malmfältsborna skiljer sig därmed rejält från dåvarande socialdemokratiska partiledaren Håkan Juholts besked vid besöket i Kiruna 2011 då han aviserade att Socialdemokraterna "avser att utreda ansvaret" för stadsflytten. Vad Socialdemokraterna nu vill är oklart då deras utkast till samverkansprogram för gruvnäringen är ute på remiss. Herr talman! Att upprätthålla en hög nivå på antalet prospekteringar är viktigt, dels eftersom prospekteringarna ger kunskap om vad som finns i backen, dels eftersom det finns ett samband mellan prospekteringsaktivitet och framtida gruvor. Att begränsa möjligheterna till prospektering, som vissa motionärer förespråkar, är dumt både ur ett kunskapsperspektiv och ur ett samhällsperspektiv. Uran är anledningen till att vissa motionärer vill begränsa möjligheterna. Jag förstår oron men upplever den som delvis obefogad då det redan finns tydliga bestämmelser för uran. Kommuner har möjlighet att yttra sig om undersökningstillstånd för alunskiffer som är en bergart som är rik på uran. Dessutom finns ett kommunalt veto mot uranbrytning. Efterfrågan på mineraler är stor och växande, inte minst inom den högteknologiska energiindustrin och miljöindustrin. Sverige som nation har goda möjligheter att vidareutveckla näringen. Vi har fyndigheter, lång erfarenhet, hygglig infrastruktur, miljömedvetande och bra lagstiftning. Jag avslutar med att yrka bifall till utskottets förslag. (Applåder)

anf.78 Kent Persson (V):

Herr talman! Jag tackar Johan Johansson för anförandet trots att han började hela anförandet med att gå till angrepp mot Vänsterpartiet och den höjning av mineralersättningen som vi har föreslagit. Det är ingen skatt, utan det är en höjning av befintligt regelverk som vi har inom den minerallag som finns. Det är alltså ingen skatt. Det är bara ett sätt för Johan Johansson att förvilla i debatten. Johan Johansson sade att staten har ett stort ansvar för utvecklingen i gruvbygderna. Det var ju det jag tog upp. Jag tog upp de miljöutmaningar som vi står inför när det gäller gruvhanteringen. Vi kan inte bortse från dem. Vi kan inte bortse från människors oro när deras hus ska beslagtas. Det måste lösas, men ni har inte presenterat någon lösning. Vilket är statens ansvar? Vi föreslår att man genom en höjning av mineralersättningen bygger upp en regional fond för att kunna bygga bostäder, lösa markfrågor och lösa miljöproblem och för att kunna satsa ytterligare på SGU så att prospekteringar kan göras i områden som inte är intressanta för gruvbolagen att prospektera. Detta tycker vi är viktigt i en mineralpolitik, och det borde finnas med i en mineralstrategi. Men ni har ingenting. Vad tänker ni göra åt dessa utmaningar? Vi vill ju göra något. Storleken på mineralersättningen kan diskuteras men att det skulle innebära att vi inte får några nya gruvor är rent nys. De allra flesta länder i världen med gruvbrytning har någon form av beskattning av den. Extremast är det i Australien.

anf.79 Johan Johansson (M):

Herr talman! Staten har ett ansvar att sätta upp regelverk. Det Kent Persson delvis föreslår med de regionala fonderna är att en del av ansvaret flyttas från bolagets axlar till fondens axlar. Tar vi exemplet Malmfälten är det klart och tydligt att det är LKAB som har ansvaret. Det är de som tar upp malmen och tjänar pengarna, så de ska också stå för kostnaden. Regeringen har varit tydlig med det i direktiven till LKAB. LKAB:s styrelse har gjort de avsättningar som den anser erforderliga för att klara stadsflytten. Den uppgift jag har är att det är 6 miljarder kronor avsatta för detta. Det är alltså tydligt att LKAB har ett ansvar. Det kan finnas annan infrastruktur som kommer som en följd av det hela. Där har staten ett ansvar. I budgetpropositionen för 2013 har avsatts 3 ½ miljard för gruvrelaterad infrastruktur. Det är ett sätt för staten att ta ansvar.

anf.80 Kent Persson (V):

Herr talman! Det räcker inte, och det vet Johan Johansson också. När jag frågar vilket ansvar staten har tar Johan Johansson upp LKAB. Ja, det är jättebra. Men LKAB är ju statligt; det är vårt gemensamma bolag. Det är klart att vi går in där och talar om att bolaget har ett ansvar för samhällsutvecklingen i Kiruna och Malmberget. Men vad gäller för de privata bolagen? Har de samma ansvar? Nej, det har de inte. Vem har då ansvaret? Vem tar ansvaret för att bygga ut infrastrukturen i de områden där staten inte driver verksamhet via LKAB? Den frågan måste besvaras. Vad händer i Bergslagen, i Ludvika kommun, i Blötberget, i Håksberg och i Grängesberg där det kommer att ske gruvbrytning och där samhällena behöver byggas upp med infrastruktur och bostäder? Ska de privata bolagen ta detta samhällsansvar? Gärna för mig, men Johan Johansson vet lika väl som jag att så kommer det inte att bli. Hur tänker ni lösa detta? Med en höjd mineralersättning är vi en bit på väg mot att bygga upp regionala fonder som tar tag i dessa problem. På detta sätt kan vi även få de privata bolagen att vara med och ta det ansvar som de annars inte skulle ta.

anf.81 Johan Johansson (M):

Herr talman! Frågan gled lite grann från stadsomvandling till gruvetablering totalt sett, och jag ska göra mitt bästa för att svara. En gruvetablering är en jättestor investering, ofta uppemot 10 miljarder, som kanske hamnar på en liten ort. Det är en enorm injektion. Kopplar man då till det de privata investeringarna som sker av olika underentreprenörer får man en enorm vitamininjektion på orten. Vi kan också koppla till de statliga infrastruktursatsningarna, för staten har ett ansvar för infrastrukturen. Då är det ytterligare en injektion i det hela. Det finns goda förutsättningar för privata företag och fastighetsägare att faktiskt bygga fastigheter på de här orterna. Det är en affär i många fall. Titta på Pajala! Där ser vi nu privata entreprenörer som vill bygga fastigheter. Det går att lösa. Det behöver inte alltid vara staten som gör allting.

anf.82 Karin Åström (S):

Herr talman! Johansson och jag kommer båda från det gruvtätaste länet i Sverige - Norrbotten. Vi lever med det ständigt, varje dag. Det förvånar mig icke på något sätt att Johansson ständigt ägnar tiden åt att bara prata för näringarna. Jag lyssnade nogsamt på hans anförande, och han ägnade två tre meningar åt det vi socialdemokrater tycker är väldigt viktigt, nämligen gruva och samhällsutveckling tillsammans och ihop. Dessa två delar måste ju per automatik funka. Så ser vi det, och det är den utvecklingen vi vill ha i Norrbotten och i landet i övrigt. Som Johansson säger har LKAB som statligt bolag sina direktiv och ska ta ett ansvar för samhällsomvandlingen. Så görs till viss del, men regeringen har ett annat ansvar. Den komplikation som finns i Kiruna och Gällivare handlar ju om massor med lagstiftning och regelverk som regeringen behöver ta ansvar för och titta igenom. Det här är pilotkommuner, där det händer någonting som aldrig tidigare har hänt i Sveriges, Europas eller världens historia. Därför är det oerhört viktigt att regeringen omgående tar ett större ansvar. Det hade varit värdefullt om den här mineralstrategin hade kommit åter till riksdagen så att vi hade fått ha en rejäl debatt om hur vi ska förändra den lagstiftning som behövs för att dessa samhällen ska kunna fortsätta utvecklas och leva.

anf.83 Johan Johansson (M):

Herr talman! Regeringens mineralstrategi fokuserar på fem olika strategiska områden och elva åtgärdsområden. Det är 19 olika konkreta uppdrag som har delats ut. Att det här ska ske i samklang med andra näringar och med de olika orterna, regeringen och branschens aktörer är en självklarhet. Annars kommer man aldrig att få till det. Varför inte ärendet hamnade i kammaren är helt enkelt därför att mineralstrategin inte har med lagstiftning att göra i det här läget. Däremot kan det vara så att många av de saker som initieras, de här 19 åtgärderna och uppdragen som har gått ut, kan leda till att det kommer att bli ny lagstiftning längre fram. Jag tror därför att vi ska hejda oss lite grann på den punkten. Att bygga attraktiva städer och samhällen är otroligt viktigt för de här orterna. Det är inte bara viktigt att bygga attraktiva orter som det är trevligt att bo på. Man ska även kunna göra annat, så kompletterande näringar är viktiga. Här har dels staten, dels regionerna ett stort ansvar att få näringar att växa upp parallellt med gruvnäringen. Fallet Kiruna är ett jättebra exempel där man nu ser hur besöksnäringen växer, till stor del tack vare att det är drag i gruvnäringen. Man kan alltså växeldra varandra och göra varandra starkare. Fler sådana exempel måste till i andra näringar, och då tror jag att dialog och samverkan med aktörerna som finns med är vägen fram.

anf.84 Karin Åström (S):

Herr talman! Det är självklart så som Johansson säger, att näringar på orterna ger vissa synergieffekter som är positiva, men Johansson borde väl också förstå att när det gäller besöksnäringen måste man ha ett samhälle som kan svara upp med samhällsservice som är utvecklad, där det finns boende för de turister som kommer och så vidare. I dag finns inte den möjligheten. Jag blir mäkta förvånad när Johansson säger att det inte är lagstiftning som behövs i första hand i den här mineralstrategin. Jag ska säga att när det gäller de gruvorter som nu håller på att byggas upp är det just lagstiftning som behövs. Man behöver se över regelverk. Man behöver titta över hur kommunerna kan få den hjälp som behövs för att dessutom veta var de ska söka sig för att få till stånd en lagändring. Det är väl självklart att mineralstrategin handlar om lagstiftning, och därför borde den ha funnits i riksdagen för diskussion och debatt om vad vi behöver göra för att exempelvis Kiruna ska kunna klara av att riva de enormt stora fastighetsbestånden - mängder av skolor, hälso- och vårdcentraler som finns etcetera. Det är sådana kostnader och sådana lagmässiga spetsfundigheter som finns. Vi i riksdagen måste se över detta så att det blir möjligt för samhällena att utvecklas. Vi är lagstiftarna, Johansson. En sådan här form av departementsskrivelse är oerhört olycklig.

anf.85 Johan Johansson (M):

Herr talman! Mineralstrategin var inte föremål för lagstiftning. Däremot kan de åtgärder som vidtas som en följd av de 19 uppdrag som har getts leda till lagstiftning. Det var det jag sade. Om vi tittar på mineralstrategin, och jag rekommenderar Åström att läsa den, ser vi att det finns väldigt mycket som pekar på ett tydligare och effektivare regelverk, kopplat till stad, stadsomvandling, stadsbyggnation och även på miljösidan och tillstånd för gruvprocessen. Det är oerhört viktiga områden. Karin Åström kommer in på Kiruna och stadsomvandlingen. Det kan vara så att det behöver ändras både i lagar och förordningar kopplat till denna omvandling. Men i huvudsak är det LKAB:s ansvar. LKAB tar vinsterna. Det har regeringen sagt tydligt. Om man behöver flytta en skola är jag inte säker på att man behöver genomföra en lagändring, utan jag tror nog att det är så att LKAB får öppna plånboken och betala ur sin balansräkning.

anf.86 Eva Flyborg (FP):

Herr talman! Så var det dags att åter borra oss ned i något av det mest grundläggande vi har, det vill säga vår berggrund och de mineraler som finns där. Det är ingen överdrift att säga att gruvindustrin, tillsammans med andra viktiga branscher, har hjälpt till att bygga hela vårt lands välstånd. Sverige är rikt på naturtillgångar av olika slag som vi också använder oss av. Mineralbrytning och gruvverksamhet innebär självfallet ingrepp i vår natur, men vi har en stark och bra lagstiftning på området som hela tiden har uppdaterats med starkare och bättre skydd för miljön. Lagstiftningen ska också tillgodose många olika intressen samtidigt, vilket inte alltid är så enkelt. Avvägningen gäller markägarens, statens och näringslivets intressen och också allmänna miljöhänsyn. Allt det här ska samsas, trots alla dessa inneboende konflikter. Samhällsintresset av att mineraler kan brytas och tas till vara över huvud taget har bedömts vara ett så starkt allmänt intresse att grundlagens förutsättningar för ingrepp i markägarnas rätt är uppfyllda. Under de senaste åren har företagen, enligt ansökningarna till SGU, i första hand letat efter guld. Därefter kommer järn, koppar och zink. Dessutom finns ett starkt ökat intresse för så kallade REE, sällsynta jordartsmetaller. Dessa metaller används ofta i ny teknik, till exempel i katalysatorer, mobiler, specialmagneter i hybrid- och elbilar, vindkraftverk och solceller. Kina har dominerat utvinningen av dessa och dessutom den globala handeln. Den snabba tillväxten i Kina resulterar i en ökande egen efterfrågan, vilket minskar deras möjligheter att exportera metallerna till oss andra. Det innebär att det behövs fler leverantörer för den övriga världen, inte minst för oss här i Sverige och i EU totalt. Det bidrar i sin tur till det växande intresset för prospektering efter dessa metaller i Sverige, vilket inte är helt okomplicerat. I takt med till exempel att allt fler vindkraftverk byggs i Sverige ökar efterfrågan på sällsynta jordartsmetaller kraftigt. Enligt beräkningar kan det gå åt flera tiotals ton neodym om året. Dessa ska också brytas, och neodym innehåller även radioaktivt torium och uran. Det kanske är bra att veta för dem som hyllar vindkraften och samtidigt vill förbjuda uranbrytning. Herr talman! EU använder ca 30 procent av den globala produktionen av metaller, men den egna produktionen är så låg som 3 procent. Det gör oss beroende av import på ett vanskligt sätt. Därför har kommissionen nu satt i gång ett innovationspartnerskap där Sverige ingår, och ett arbete med sju EU-ministrar har satts i gång. Herr talman! Frågan om uran, som tagits upp av tidigare talare, kan tyckas något laddad. Vi ska komma ihåg att uran förekommer naturligt i jordskorpan och ofta tillsammans med andra metaller såsom järn, koppar, guld och de sällsynta jordartsmetallerna som jag tidigare talade om. Strålningsegenskaperna i berggrunden används, även om de är låga, i samband med prospektering. Uran kan därmed sägas visa vägen till andra fyndigheter, nästan som en modern skattkarta. Parallellt med uranet, hand i hand, sida vid sida, ligger i berggrunden alltså de ämnen som är nödvändiga för till exempel vindkraften och kärnkraften. Herr talman! Näringsutskottet har vid flera tillfällen under de senaste åren tagit ställning till motioner om förbud mot prospektering eller brytning av uran. Det är ingen ny fråga. Utskottet har konsekvent avstyrkt motionerna och bland annat konstaterat att prospektering som omfattar uran är värdefull då den, som jag sade tidigare, ökar möjligheten att finna andra brytvärda mineraler. Vidare har vi påpekat gemensamt att en vetorätt mot uranprospektering i praktiken skulle vara utan betydelse, då det är oundvikligt att finna uran när man söker efter andra mineraler. Mineralerna tar ingen hänsyn till regler eller gränser, de bara är. I Sverige får särskild uranbrytning med tillhörande processer inte ske utan tillstånd utfärdade enligt minerallagen, miljöbalken och kärntekniklagen. En miljökonsekvensbeskrivning ska bifogas en ansökan enligt samtliga tre lagar. Dessutom finns det kommunala vetot, som vi har hört om här tidigare, som är mycket starkt. Regeringen måste också ge sitt tillstånd och likaså Strålsäkerhetsmyndigheten. Vi har inte bara hängslen och livrem på oss, herr talman. Vi har också gummistövlar, sydväst, regnkappa och gummiraka. Det finns därför inget behov av ett generellt brytningsförbud mot uran. Herr talman! Sverige har en stor potential för fynd och utvinning av malmer och kritiska mineraler. Betydelsen av och tillgången på råvaror står högt på den politiska dagordningen över hela världen, också i EU. Några av de största industrisatsningarna i vårt land görs i dag inom gruvnäringen. Det bidrar, som vi har hört här tidigare, till nya jobb, tillväxt, utveckling och framtidstro. Det är mycket bra, men det måste samtidigt ske med hänsyn tagen till människor och natur. Utnyttjande av våra naturresurser ställer krav på varsamhet mot miljö och människors hälsa. Minerallagen ska därför värna det allmänna intresset av att värdefulla mineraler kan tas till vara på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Att exploateringen sker på ett hållbart sätt säkerställs bland annat genom att verksamheterna prövas enligt gällande miljölagstiftning. Miljöbalken och minerallagen ska tillämpas parallellt, men försiktighetsprincipen gäller alltid. Historiskt har vi i Sverige ofta använt oss av våra gruvor för att klara rikets affärer, våra skulder eller för att betala pant. Det gällde inte minst när vi betalade lösen för Älvsborgs fästning utanför Göteborg som danskarna olyckligtvis tog år 1570. Sverige betalade 150 000 silvermynt i lösen. Det var på den tiden när hela Sveriges omsättning var 450 000. Det får vi tacka särskilt för att man löste i Göteborg. Det är väl dessutom få saker som är så starkt förknippade med Sverige som Falu rödfärg och en röd liten stuga med vita knutar. Falu rödfärg kommer från Falu koppargruva. Av röd järnoxid, vatten och rågmjöl får man Falu rödfärg, som flera av oss säkert har använt med varierande framgång på våra sommarstugor. Det är två exempel på hur gruvnäringen genom historien har satt sin prägel på hela Sverige. Herr talman! Sverige är en erfaren och mycket kompetent gruvnation. Den svenska gruvnäringen är en framtidsbransch där modern teknik samsas med en ansvarsfull politik. De mycket högt ställda miljö- och säkerhetskraven gör att gruvdrift passar Sverige mycket väl. Det är dessutom mycket tillfredsställande att se att satsningarna kommer kommunerna i norra Sverige till godo med ökat antal arbetstillfällen och högre kommunala intäkter där sådana satsningar sker. En ökad framtidstro är märkbar och ytterst välkommen. Regeringen har helt nyligen fattat beslut om en sammanhållen mineralstrategi, som vi hörde om tidigare. Syftet är att arbeta gemensamt med näringen, akademin och forskningen så att Sverige fortsätter att utvecklas som EU:s ledande gruvnation. Regeringen har också avsatt totalt 50 miljoner fram till år 2016 för genomförandet av strategin, och det tycker jag är mycket bra. Ett nationellt mineralforum har också inrättas som stöd och motor i det fortsatta arbetet med strategin. Låt mig bara avslutningsvis nämna vilka områden det är som man nu vill profilera och prioritera. De strategiska områdena innehåller: En gruv- och mineralnäring i samklang med miljö, kultur och andra näringar. En dialog och samverkan som främjar innovation och tillväxt. Det gäller inte minst med närboende, kommuner, länsstyrelser och andra. Ramvillkor och infrastruktur för konkurrenskraft och tillväxt, något som hela landet står inför. Vi är utsatta för konkurrens hela tiden i allt vi gör, och detta är en viktig komponent. En innovativ gruv- och mineralnäring med en excellent kunskapsbas. En internationellt välkänd och attraktiv mineralnäring. Herr talman! Vi vill fortsätta att utveckla Sverige som en ledande gruvnation, inte avveckla den. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

anf.87 Kent Persson (V):

Herr talman! Tack, Eva Flyborg, för ditt anförande och ditt inlägg i debatten. Jag känner igen en del av det som Eva har tagit upp, nämligen uranbrytning och uranprospektering. Du sade att det inte går att ha ett förbud mot prospektering, därför att när man ändå är ute och prospekterar hittar man uran, och så kan vara fallet. Men skillnaden är att när Vänsterpartiet talar om uran och uranprospektering gör vi det utifrån att det ska föregås av en förstahandsansökan, att man talar om vad det i första hand är man letar efter, för att man ska få tillstånd eller inte. När det gäller diamant, olja och någonting mer är man nämligen tvungen att ange detta i första hand. Gör man inte det får man inte prospektera. Vi menar att samma sak kan gälla för uran. För oss i Vänsterpartiet är det självklart att vi vill ha ett förbud mot prospektering av uran och uranbrytning, eftersom vi vill avveckla kärnkraften. Jag kan förstå att det här är helt okej för er i Folkpartiet att bryta uran, eftersom ni vill bygga ny kärnkraft. Det ställningstagandet respekterar jag givetvis. Men det går att förbjuda det. Du talar om gummistövlar, regnrock, säkerhetsväst och mössa, att ni har ett säkerhetstänk först, och ändå vill ni tillåta prospektering av uran. Det håller inte.

anf.88 Eva Flyborg (FP):

Herr talman! En stor del av mitt anförande försökte jag koncentrera mig på att berätta hur det ser ut rent praktiskt. Vi har diskuterat de här frågorna vid många tillfällen här i kammaren, i utskottet och på andra ställen. Rent konkret och rent praktiskt, utanför denna kammare, uppe i Malmberget, runt om i Sverige, i vår berggrund, i graniten, i skiffer vad du vill ligger mineralerna blandade huller om buller. Det finns inga särskilda fack där det ligger lite guld. Det finns inget annat fack där det ligger lite zink och tredje och fjärde med någonting annat, uran till exempel. De ligger huller om buller, och man bryter hela berget, hela malmen, och sedan utvinner man de olika mineralerna. Så ser det ut rent faktiskt. Därför går det inte att ha ett förbud mot prospektering av uran, för det kommer att följa med när du prospekterar och letar efter andra saker. Dessutom är ofta, som jag försökte berätta, den radioaktiva signal som uran har ganska låg, men den finns och visar ofta vägen till guld, zink och andra mineraler som är brytvärda just därför att de ligger någorlunda tätt ihop i områdena. Så är naturen formad. Den ordningen kan inte Vänsterpartiet göra om, inte heller Folkpartiet. Det går inte att förbjuda. Det är ett mycket kraftfullt slag i luften att förbjuda prospektering av ett enskilt ämne.

anf.89 Kent Persson (V):

Herr talman! Jag delar inte din uppfattning. Eftersom det går att göra det när det gäller andra mineraler går det givetvis att göra i fråga om uran. När det gäller uran och uranbrytning har vi historiska belägg för att det är en miljöfarlig verksamhet. Det vet Eva Flyborg som har sett hur det ser ut nere i Ranstad. Alldeles nyligen var det ett läckage i Talvivaara i Finland från en damm i samband med gruvverksamhet. Där är det enormt förhöjda halter av uran i dammen. Det här är alltså en i högsta grad miljöfarlig verksamhet. Det är därför den omgärdas av sådana säkerhetsbestämmelser där Strålskyddsmyndigheten har synpunkter. Trots det händer det olyckor. Trots det har vi utsläpp. Det är mot den bakgrunden man måste se vårt förslag om förbud mot prospektering. Letar du efter guld så letar du efter guld. Jag vet att man får med uran på köpet, men du ska ange vad det är för någonting. Det är det jag säger, ingenting annat. Det går givetvis att föra in det här i minerallagstiftningen. Vi har olika utgångspunkter. Ni vill tillåta brytning, och vi säger nej. Av det att vi säger nej till uranbrytning följer givetvis att vi inte heller behöver prospektera efter uran.

anf.90 Eva Flyborg (FP):

Herr talman! Problemet är att man inte kan förbjuda detta därför att allt hänger ihop. Om man säger nej till att prospektera efter till exempel uran hittar man inte heller de andra mineralerna. Ett sådant förbud innebär i förlängningen, det som oppositionen står för men inte säger eller inte vill säga, i stort sett slut för svensk gruvverksamhet, för mineralerna ligger huller om buller i naturen, i berggrunden. Här kan vi stifta lagar och ändra lagar, men inte ens Vänsterpartiet kan ändra naturlagarna, Kent Persson. Där går väl ändå gränsen. Det ni föreslår har ingenting med verkligheten att göra. Det är ett politiskt ställningstagande, absolut, och det respekterar jag, precis som Kent Persson respekterar vår hållning. Så måste det vara. Men talar du om att det är ett politiskt ställningstagande som inte har någon som helst förankring i verkligheten utan snarare är en del av det publika, det vill säga att folk ska tro att här går det att göra någonting med kraftfulla åtgärder? Det går inte, och det måste även Kent Persson veta om. Men det låter bra - så långt kan jag hålla med. Naturlagarna kan vi inte ändra i Sveriges riksdag, utan dem får vi hålla oss ifrån.

anf.91 Karin Åström (S):

Herr talman! Det är alltid intressant att debattera uranfrågan med Eva Flyborg. Vi har gjort det under ett antal år, och vi kan konstatera att trycket efter uranprospektering i våra skogar och marker fortfarande är stort. Dessutom kan jag tycka att just uran är av extra starkt nationellt intresse när vi pratar om naturtillgångar. Jag säger bara Oviken. Människor som finns i Jämtland runt Oviken lever med oron att det kommer att bli uranbrytning där. Brytningskoncessionen är inlämnad, och processerna pågår. Man har kommit en bit på väg. Vi tycker att den enda rimliga vägen i dagsläget är att förbjuda brytning av uran. Vi är helt övertygade om att detta är det enda riktiga. Döm om min förvåning när jag på frågestunden den 14 februari i kammaren hörde näringsministern säga detsamma. Hon tyckte detsamma på en fråga från Vänsterpartiets partiordförande Jonas Sjöstedt. Hon säger nej till uranbrytning. Han ställde om frågan flera gånger för att få klara besked om näringsministern kommer att säga nej till uranbrytning när tillåtlighetsprövning för en urangruva ligger på regeringens bord. Hon svarade: Mitt ord står fast, det är nej. Jag undrar: Hur tänker Folkpartiet i denna fråga?

anf.92 Eva Flyborg (FP):

Herr talman! Det är spännande, men jag ska inte ge mig in på att föregripa regeringens beslut och interna diskussioner. Jag förutsätter att vi håller oss till den överenskommelse vi har. Där kommer ett sådant här tillstånd att prövas enligt de lagar och förordningar som vi har. Det enda jag vet är att vi gemensamt har sagt att vi kommer att stå upp för den gemensamma överenskommelse som omfattar även detta. Så det ska nog gå bra. I det anförande som Karin Åström höll tidigare tog hon inte upp uran och vad man ska ha det till. Prospekteringsförbud tror jag inte att Socialdemokraterna står för, för det har väl Socialdemokraterna insett inte går. Hur tror ni att brytningsförbud påverkar hela gruvindustrin när man inte kan låta bli att få med uran? Hur har ni tänkt klara ut det? En annan sak som jag har funderat på är de sällsynta jordartsmetallerna. Att Vänsterpartiet säger nej till uranbrytning för att man är mot kärnkraft kan ha en logisk koppling. Ni är för vindkraft till exempel men har inga problem med att REE bryts i andra länder med gigantiska miljöförstöringar. Det tycker jag inte alls att man har kopplat till ansvarstagande, som man kanske borde göra. Det vore intressant att höra från Karin Åström om det finns en sådan diskussion hos Socialdemokraterna. Ska man tillåta REE-brytning i Sverige på något annat sätt, eller är man nöjd med det sätt på vilket det görs i andra länder?

anf.93 Karin Åström (S):

Herr talman! Jag tycker att det här med uran är en högst viktig fråga som vi behöver reda ut mellan oss och regeringspartierna. Var står ni egentligen när det gäller uranbrytning? Näringsministern har varit väldigt tydlig här i kammaren och sagt att hon kommer att rösta nej när ärendet ligger på regeringens bord och man gör tillåtlighetsprövningen, alltså den yttersta prövningen. Jag är oerhört intresserad, och det tror jag att alla väljare i Sverige är, av att veta: Hur kommer Folkpartiet att ställa sig i frågan när näringsministern har sagt nej till urangruva? Sedan vill jag förtydliga att jag tycker att det är oerhört olyckligt att regeringens mineralstrategi endast presenteras i form av en departementsskrivelse som inte kommer tillbaka till riksdagen så att vi får en möjlighet att här i kammaren föra ett resonemang och en diskussion över vilka lagförändringar vi behöver göra. Och då är den här frågan som vi diskuterar just nu, förbud mot uranbrytning, oerhört viktig. Jag ställer frågan till Flyborg igen: Hur ser Folkpartiet på frågan nu när näringsministern har sagt nej till uranbrytning? Säger ni fortfarande ja till urangruvor?

anf.94 Eva Flyborg (FP):

Fru talman! Det finns ett generellt förhållningssätt till detta från de fyra allianspartierna, och det håller vi oss till. Vi säger att om eller när det kommer in en ansökan ska vi titta på den enligt alla de säkerhetsföreskrifter och andra saker som finns. Det är inte mer än så. Det är egentligen inte värre än någon annan gruva i den delen. Den ska behandlas som alla ansökningar. Man kan undra varför man biter sig fast så vid detta med uran. Sverige har ungefär 1 procent av det brytvärda uranet. Det är inte särskilt mycket. Värdena i sig är ganska låga. Det finns en oro där ute som man ska ta på stort allvar, men jag tycker att det sätt som oppositionen hanterar de här frågorna på egentligen bara gör saken värre genom att man underblåser oron och inte talar om att uran redan finns i berggrunden. Det bryts redan uranmineraler i de gruvor vi har i dag. Det tas om hand redan i dag, men inte på ett sådant koncentrerat sätt eller med de processer som en urangruva skulle medföra. Så långt är jag helt med. Men man behöver inte underblåsa den rädsla som finns ute i samhället. Man ska i stället tala om vad det här innebär och att vi har sådana miljölagar och andra lagar som reglerar detta så noga och på ett så bra sätt att det aldrig kommer att vara någon som fattar beslut om inte alla de högt ställda krav och förväntningar som finns uppfylls. Jag ser verkligen fram emot att vi får diskutera gruvstrategin mer. Jag tror inte att vi behöver göra det i plenum i kammaren, utan det kan vi ta i de olika delar som kommer fram. Jag har ett förslag, och det är att vi i utskottet begär att få de olika delarna till oss så att vi där i utskottet också kan fördjupa vår kunskap om det och föda in värdefull kunskap som kommer från hela landet, inte minst från er som bor i norra Sverige.

anf.95 Helena Lindahl (C):

Fru talman! Tiderna är goda för den svenska gruvnäringen. Det har vi hört från ett flertal talare i dag, och det stämmer. Baserat på 2011 års siffror är Sverige världens elfte största järnmalmsproducent och världens åttonde största järnmalmsexporterande land. Runt om i Sverige öppnar nu nya verksamheter. Prognoser från SGU, det vill säga myndigheten Sveriges geologiska undersökning, pekar på att vi fram till 2020 kan ha fördubblat antalet gruvor. I Svemin, gruvnäringens egen branschorganisation, talar de om en tredubbling av tillväxten i gruvnäringen. Det är jätteroligt att höra. Det skapar jobb i de delar av Sverige där jobben behövs som mest. Det innebär miljardinvesteringar på orter där investeringarna har lyst med sin frånvaro i många år. Men gruvnäringens expansion skapar såklart också utmaningar och problem. Hur ska vi hinna med att bygga bostäder, förskolor eller vägar i samma takt som samhället växer? Hur undviker vi fly-in/fly-out-situationer? Det är som sagt problem, men det är ändå bättre med de här utmaningarna än det motsatta. Det var inte länge sedan som man lite raljant sade: Siste man i Pajala släcker lyset. Så säger man inte längre. Vi ser också att gruvnäringen, i takt med expansionen, alltmer finns med i samhällsdebatten. Vi har sett manifestationer, en lång rad artiklar och inslag i tv där människor uttrycker oro för vad som ska hända med deras mark, med miljön och med Sveriges mineraltillgångar. Vi måste ha respekt för den oron. I grunden är det jättebra att vi debatterar och diskuterar hållbarhetsfrågor. Men jag delar inte bilden av att utländska företag kommer till Sverige, plundrar landet på dess naturtillgångar och för vinsten utomlands. Jag tror inte, som Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, att lösningen stavas gruvskatt. För inte så länge sedan föreslog Sjöstedt en gruvskatt på 10 procent. Som centerpartist ser jag gärna att man ser över möjligheterna till olika former av återföring av de vinster som kommer från naturresurser. Det kan likaväl handla om gruvor som om vatten- och vindkraft, men den debatt om gruvskatt som nu förs ligger på en helt annan nivå. Debatten handlar om en kraftigt höjd statlig avgift. Och för att vara rakt på sak tror vi inte på Vänsterpartiets lösning som innebär kraftigt höjda skatter för gruvbrytning. Det skulle leda till mindre investeringar och färre jobb på landsbygden. Vi anser att den typen av beskattning utan konsekvensanalyser varken kommer att gynna jobben på landsbygden eller lokalsamhällena. I mångt och mycket bygger den debatt som vi nu ser på en bristande samsyn kring hur det faktiskt ser ut. Utländskt ägda företag betalar skatt i Sverige. Företagens etablering skapar skatteintäkter till staten, och i etableringsfasen skapas en mängd arbetstillfällen för underleverantörer och entreprenörer. Svenska privatpersoner kan inneha aktier i de utländskt registrerade företagen, och på så sätt stannar delar av vinsten i Sverige. Låt mig vara tydlig. Även om en stor del av oron bygger på bristande fakta är det viktigt att ta den på allvar. Det gäller oss här i riksdagen, och det gäller regeringen men också näringen, som har en stor roll i att tydliggöra och visa på de faktiska förhållandena. Fru talman! För en dryg månad sedan presenterade näringsminister Annie Lööf Sveriges mineralstrategi. Den har tagits fram tillsammans med olika organisationer, myndigheter och branschföreträdare. Den är viktig och efterlängtad och ger oss fler verktyg att möta en växande gruvnäring. I dag har vi 16 gruvor i drift i Sverige, och i verksamheten jobbar det ungefär 6 000 personer. Efterfrågan på metaller och mineraler är stor i världen. Det handlar om material som finns till exempel i våra mobiler, i vindkraftverk, i broar och i hus. Vi ser att den svenska malmproduktionen ökar, och den kommer att öka de kommande åren. Förutom att det här kommer att kunna ge fler arbetstillfällen finns det en del utmaningar. Det finns saker som måste förbättras och ses över. Användandet av våra naturresurser måste vara hållbart och stå i samklang med miljön, naturen och kulturen. I mineralstrategin finns det 19 åtgärdspunkter. Här kommer man bland annat att titta på hur man kan ta fram en vägledning för samråd mellan ren- och gruvnäring, se vilka hinder som finns för ökad bostadsproduktion i samband med gruvetableringar som några här också var inne på, få fler att intressera sig för att arbeta inom gruvnäringen, kartlägga hur attraktivt Sverige är att investera i som gruvland och titta på hur man kan snabba på tillståndsprocesser som i dag tar alldeles för lång tid. Sveriges mineralstrategi kommer att stärka Sverige. Utöver de åtgärder som presenteras i strategin ska man inte glömma bort allt som görs i forskningspropositionen, där gruv- och mineralnäringen särskilt lyfts fram. Vi ska också komma ihåg att regeringen har investerat i infrastruktur för att möta gruvnäringens expansion. Genom infrastrukturpropositionen avsattes medel för att bygga fler mötesplatser på till exempel Malmbanan. Vi förstärker vägen i Pajala för att möta det kommande transportbehovet. Det sker också investeringar i infrastruktur för gruvnäringen i Bergslagen. Sverige har genom Nordiska ministerrådet lanserat projektet Nordmin, som ska bli ett nordiskt expertnätverk inom gruv- och mineralnäringen. Centret kommer att placeras vid Luleå tekniska universitet. I budgeten för 2013 tillförde vi resurser till mark- och miljödomstolar och miljöprövningsdelegationer för att korta ledtiderna vid miljötillståndsprocesser. Det är en mycket efterlängtad åtgärd från näringens sida. Jag skulle också vilja nämna att vi har utrett vissa frågor i minerallagen. Tanken är att få fram bättre information vid undersökningstillstånd. Vi vill inte att det skapas extra administrativa pålagor för företagen, men vi tycker att det är oerhört viktigt att ta människors oro för vad som ska hända med deras mark när gruvnäringen expanderar på allvar. Här kan näringen göra mer för att vara ännu tydligare i sin information och kommunikationen. Utredningen är ute på remiss. Fru talman! För mig som centerpartist är det viktigt att beslut fattas så nära människorna som möjligt. Jag kan säga att jag tycker att det är synd att vi inte har ett nationellt förbud mot uranbrytning. Men jag ska också säga att jag känner mig trygg med det kommunala vetot. Tack och lov har vi det kommunala vetot. Uran har inte brutits i Sverige sedan 60-talet, och det känns bra att det är människorna i de berörda bygderna som får avgöra om de vill ha brytning eller inte. I dag verkar det inte finnas något större intresse för uranbrytning, varken bland medborgare eller bland kommunpolitiker i de kommuner som har uranfyndigheter. Centerpartiet är en del av Alliansen och har i dagsläget inte fått igenom något uranbrytningsförbud på nationell nivå, även om vi skulle vilja det. Det finns inte med i energiöverenskommelsen. Det ligger i samarbetets natur att man inte får igenom alla frågor som man vill. Vi kommer att jobba för att få igenom det på sikt, och det i Alliansen. Därför vill jag vara tydlig med att vi inte kommer att rösta för några motioner som oppositionen har väckt i den här frågan. Fru talman! Nu är skiffergasen på tapeten, och många tror att den kommer att innebära stora politiska konsekvenser och påverka maktbalansen i världen. Vad är skiffergas? Ja, egentligen är det naturgas som är lagrad långt ned i marken och inbäddad i skiffer. Man har länge känt till förekomsten, men det har tidigare varit alldeles för dyrt att utvinna den. I USA har man börjat göra stora investeringar i just utvinning av skiffergas. Den är kontroversiell från miljösynpunkt eftersom man för att få upp gasen borrar djupt ned i backen, spräcker berget och pumpar ned stora mängder vatten, sand och en del kemikalier. Enligt vissa är investeringarna i den typen av gasutvinning en energirevolution som kan göra länder som USA mindre beroende av import av gas och olja. Förutom att det kanske blir prispress på olja och gas kommer Mellanösterns stora betydelse för världens energiförsörjning att minska. Även Ryssland kan få minskad betydelse som gasexportör, vilket nog i så fall påverkar deras möjligheter att använda energivapnet mot andra europeiska länder. Det finns stora mängder skiffergas i världen. Utom USA är det Kina som sitter på den största reserven. I Europa har Sverige, Polen och Österrike de största skiffergasreserverna. Tyvärr är utvinningen en stor nackdel för miljön. Det går åt alldeles för stora mängder vatten och kemikalier som sprutas ned under hårt tryck. Vill det sig riktigt illa kan föroreningar läcka ut i grundvattnet och borrhål som läcker metangas bidra till växthuseffekten. Jag gissar att USA ser möjligheten att bli i stort sett energioberoende, att inte vara beroende av länder som de inte har de bästa relationerna med. Det väger nog tyngre än miljökonsekvenserna, är jag rädd. Jag och Centerpartiet är inte för en utvinning i Sverige då vi tycker att skiffergas är att ta ett steg bakåt i energiutvecklingen. Om vi är rädda om klimatet bör vi fortsätta på den inslagna vägen med förnybar energi. Det känns inte rätt att satsa på storskalig utvinning av något som vi inte vet mycket om och med tanke på de konsekvenser som kan följa av den typen av utvinning. Centerpartiet vill inte att vi ska bygga oss fast i mer fossilgas, utan vi vill bli fossilfria inom en generation. EU, USA:s motsvarighet till Naturvårdsverket och Kanada utreder för närvarande miljökonsekvenser, möjligheter och problem när det gäller utvinning av fossilgas. Trots vår skepsis är vi inte främmande för att invänta utredningen, då kunskapsnivån behöver bli högre.

anf.96 Kent Persson (V):

Fru talman! Välkommen, Helena Lindahl, bland dem som tycker att uranbrytning ska förbjudas. Det är ett välkommet besked från Centerpartiet, som jag gläder mig åt. Men jag blir givetvis bekymrad när det kommer till omröstning i kammaren. Det finns en reservation med förslag om att förbjuda uranbrytning, men Helena Lindahl och Centerpartiet kommer inte att rösta för den. Snacka om hyckleri! Det fanns kritik från Helena mot Vänsterpartiets förslag om att höja mineralersättningen. Det är en mineralersättning, inte en skatt. Det är två helt skilda saker. Vi föreslår en höjning, och i betänkandet föreslår vi att regeringen ska återkomma med förslag om en höjning av den, ingenting annat. Sedan har vi utvecklat politiken ytterligare och sagt att ersättningen bör höjas till 10 procent för att på så sätt ta tag i de utmaningar som Helena Lindahl tog upp i sitt anförande, dock utan att nämna vem som ska finansiera dessa utmaningar och hur. Med den höjningen vill vi att gruvägarna och gruvbolagen ska medverka till att finansiera ersättningen genom att bygga upp regionala fonder. Vi har en rad exempel på att gruvbolag kan smita undan sitt ansvar. Vi har två exempel i Västerbotten, som Helena Lindahl väl känner till, där skattebetalarna får stå för notan.

anf.97 Helena Lindahl (C):

Fru talman! Kent Persson vet hur han ska leverera. Först stryks man medhårs, och sedan får man en kniv i ryggen. Det ingår väl i spelet, antar jag. Snacka om hyckleri, säger Kent Persson när det gäller Centerpartiets inställning till uranbrytning och hur vi ska hantera det i Sveriges riksdag. Ja, Kent Persson, jag tycker att det är bättre att man är rak och ärlig och säger som det är. Kent Persson vet mycket väl hur det ligger till, att Centerpartiet är en del av Alliansen, ett av fyra partier. Om vi samarbetar och har en energiöverenskommelse, som i detta fall, kan vi inte göra exakt som vi vill. Det innebär att vi faktiskt måste tugga i oss våra kompisars blodpudding i det här fallet - ursäkta uttrycket. Vi kommer att på sikt jobba i Alliansen för ett förbud, och fram till dess är vi mycket nöjda med det kommunala vetot. Vi tror nämligen på decentralisering. Vi tror på underifrånperspektivet. Vi tror att våra kommunpolitiker kan fatta rätt beslut.

anf.98 Kent Persson (V):

Fru talman! Skillnaden är att Centerpartiet har medverkat till att det finns möjligheter att bygga ny kärnkraft i Sverige, och nu säger de nej till uranbrytning. Det är okej att vi har mer kärnkraft i Sverige, men vi ska inte bryta uran här. Vem ska bryta det uranet? Ja, det är hyckleri, menar jag. Helena Lindahl säger att man ska vara öppen och ärlig och säger att hon varit det i denna fråga. På samma sätt är jag det. Jag tycker att Centerpartiets politik i den här frågan är rent och skärt hyckleri. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Det är antingen eller. Låt mig återgå till mina frågor om mineralersättningen. Vem ska stå för den samhällskostnad som ökad gruvverksamhet innebär? Det är i grunden positivt; det vill jag säga. Det är egentligen jättebra. Frågan är bara vem som ska stå för det. Det är därför vi föreslår en höjning av mineralersättningen. Vi är helt övertygade om att det inte kommer att innebära att gruvverksamheten inte kan starta. Om den är så dåligt finansierad från början, då ska den inte starta. Om vi gör en utblick över världen kan vi se att i de allra flesta länder med gruvverksamhet och gruvbrytning finns en beskattning av gruvverksamheten, en gruvskatt. Det vi talar om är en höjning av mineralersättningen. Australien är det mest extrema landet med 30 procent. Nu är den effektiva beskattningen förstås inte 30 procent utan väsentligt lägre, men i alla fall. Sedan varierar det i olika länder, från 2 procent upp till 10 procent. Sverige är den enda nationen som inte har några krav på bolagen vad gäller delning av vinsterna.

anf.99 Helena Lindahl (C):

Fru talman! Centerpartiet har medverkat till att bygga ut ny kärnkraft, säger Kent Persson. Vad jag vet byggs det ingen ny kärnkraft i Sverige, Kent Persson. Däremot kan jag konstatera att det förnybara kraftfullt byggs ut. Om Kent Persson tycker att det är hyckleri att vi i Centerpartiet medverkar till en kraftfull utbyggnad av det förnybara, som i sin tur kan bidra till att fasa ut kärnkraften, får det stå för Kent Persson. Jag tycker att det är allt annat än hyckleri. När det gäller gruvskatten kan jag säga att vi i Centerpartiet är för en slags återföring av vinster från naturresurser. Men vi har ju fler naturresurser. Vi har vattenkraft. Det finns kanske också möjligheter att titta på exempelvis vindkraft. Skulle man kunna få tillbaka någonting där när det gäller fastighetsskatt? Det är inte bara gruvorna. Vi tittar på de här bitarna, men just en gruvskatt ställer vi oss frågande till. Vi tror att en sådan kraftig gruvskatt som Kent Persson föreslår, som är ett femtiofaldigande av den nuvarande gruvskatten, bara kommer att göra att färre kommer att söka sig till Sverige och etablera sig på landsbygden. Det är faktiskt risken. När det gäller gruvskatt i andra länder är det också viktigt att komma ihåg att man inte bara kan jämföra Sverige exakt med Finland eller Australien. Man måste också titta på gruvskatt i relation till exempel till arbetskraftskostnader, tillgång till riskkapital, etcetera. Det finns liksom en rad andra parametrar som man måste ta med och inte bara exakt jämföra procentsatsen länder emellan.

anf.100 Karin Åström (S):

Fru talman! Jag tycker att det är oerhört glädjande att vi i dag har fått besked från Centerpartiet och också från näringsministern tidigare att ni säger nej till uranbrytning. Det gläder mig. Jag kan förstå att det kan vara svårt att ta ställning för det i regeringssammanhang, men jag skulle vilja säga så här: Välkommen att rösta på vår reservation där vi föreslår lagstiftning som förbjuder uranbrytning. Välkommen till oss! Jag tänker fortsätta och ta upp frågan om själva mineralstrategin. Tidigare debatterade jag med Johan Johansson, Moderaterna. Då gällde det mer det ansvar som ligger i mineralstrategin. Jag vill särskilt peka på samhällsansvaret. I det inlägget tog jag upp situationen bland annat i Kiruna där man håller på att flytta en hel stad, vilket är oerhört unikt. Det har aldrig hänt tidigare. Det finns massor av komplikationer då det gäller lagregler som inte fungerar. Exempelvis äger kommunen ingen mark. De måste köpa mark av staten för att kunna flytta bostäder, skolor, vårdcentraler, kyrka och allt vad de ska flytta. Den marken måste de köpa av staten. I det fenomenet finns en mängd av svåra lagkomplikationer. Jag skulle vilja fråga på vilket sätt Helena Lindahl lite mer kan precisera hur staten kommer att ta sitt ansvar för samhällsomvandlingen sett utifrån mineralstrategin.

anf.101 Helena Lindahl (C):

Fru talman! Det är inte enkelt att svara på den frågan på två minuter, men jag ska göra så gott jag kan. Jag förstår också att en flytt av en hel stad är en utmaning. Det är någonting helt nytt, och med det följer en hel del komplikationer. Några av dem har också Karin Åström nämnt. När det gäller mineralstrategin vill jag säga precis som Johan Johansson sade, att det är just en strategi. Den pekar ut vägen. En strategi innefattar egentligen inga lagar. Däremot tror jag att strategin i slutändan, när vi gör vissa olika utredningar via olika myndigheter, kommer att leda till att vi kommer fram till saker och ting som kanske behöver förändras i lag. Då kommer det att komma tillbaka hit till kammaren. Dessutom vet jag att man har inrättat ett mineralforum. Där kommer det att ingå olika intressenter från bland annat Norrbotten, branschen och även regeringsföreträdare. Därför kommer man att fortsätta diskussionen. Det var inte bara så att man under mineralstrategins gång hade några samråd och fick in information, utan insamlandet av information kommer ju att fortgå via just det här mineralforumet. Där kommer säkert en del av de här problemen att tas upp så att de snabbare kan åtgärdas, vilket är min förhoppning.

anf.102 Karin Åström (S):

Fru talman! Jag tar upp det igen. Jag är oerhört besviken över att inte regeringen lämnar mineralstrategin till riksdagen så att riksdagen får ta ställning till de 20 åtgärdspunkter som finns däri. Det skrivs om mineralforum som ska bildas och att näringar och olika intresseorgan ska kunna diskutera sig fram till hur man ska göra. Det kan väl vara gott och bra, kan jag tycka, liksom framåt. Men faktum är ju att exempelvis Kiruna och många kommuner nu är i en oerhört svår och knepig situation på grund av att gruvorna breder ut sig. I Gällivare har man problem med att hus får överges. Det är förfärligt hur situationen ser ut där uppe, och den är akut. De är inte hjälpta av ett mineralforum just nu. De måste få direkt hjälp i form av ett statligt större ansvar där staten går in och hjälper dem att reda ut på vilket sätt de ska kunna hantera de svåra lagsituationer som de hamnar i och som gör att det blir långbänk så att de inte kommer framåt i sin planering av nya byggnader etcetera. Igen skulle jag vilja be Helena Lindahl precisera lite mer hur ni egentligen har tänkt ta det här samhällsansvaret. Hur har regeringen tänkt göra det, inte skjuta allting på LKAB att göra det? LKAB kan tyvärr inte stifta de lagar och förändra de regler som behövs. Det gör regeringen med proposition och förslag till riksdagen.

anf.103 Helena Lindahl (C):

Fru talman! Precis som Karin Åström var inne på är det så att regeringen lämnar förslag till riksdagen, och i riksdagen stiftar vi lagar. Det vi i dag debatterar är ju mineralstrategin. Som jag sade tidigare, Karin Åström, kan inte mineralstrategin bli en lag. Mineralstrategin pekar vägen framåt, hur vi ska utveckla gruvnäringen, vad som är Sveriges väg framåt. Vi pratar om hållbarhet, vi pratar om kulturmiljö och om att Sverige ska behålla sin position som en av de främsta exportörerna av järnmalm i världen. Sedan är det också så att Boverket och Tillväxtverket ska gå in och hjälpa till. Boverket ska titta över situationen för bostäder. Fly-in- och fly-out-situationer är ingenting som är önskvärt. Vi vill att människor ska bo i de här kommunerna och betala skatt där, för det kommer också att kunna bidra till att man får mer pengar som man kan investera i annat. Tillväxtverket ska likaså titta på olika tillväxthinder. Även gruvsamordnarna ska som jag förstår det finnas med för samtal för att kunna få den här direkta informationen om vad som är problem. Kan vi hjälpa till att lösa det? Gruvsamordnarens uppgift är just denna. Jag tycker nog att det finns en hel del vägledning i strategin. Men för en konkret lagstiftningsförändring måste det komma förslag från regeringen, och det är då vi fattar beslut här i kammaren. Jag förstår att Karin Åström är oroad, för det finns väldigt mycket som man måste ta tag i, och allting har man kanske inte heller förutsett. Men jag är också säker på att regeringen tillsammans med myndigheterna kommer att göra sitt absolut allra bästa för att lösa problemen.

anf.104 Mats Odell (KD):

Fru talman! Jag tror att man nog kan säga att hotet om en ny gruvskatt att döma av ställningstagandena i näringsutskottets betänkande nr 17 är undanröjt, i alla fall för den här gången. Det finns helt enkelt ingen majoritet för att stapla ytterligare skatter ovanpå de - det måste man ändå säga i ett internationellt konkurrensperspektiv - redan höga skatter som vi har på arbete, kapital och företagande här i Sverige. Ja, det stämmer att det finns andra länder där det finns den typen av skatter eller avgifter - om man nu vill döpa om dem. Pengarna som ska ut är desamma. Det spelar egentligen ingen roll om de kallas för skatt eller avgift. Men ofta har de länderna - här nämndes till exempel Australien - mycket lägre skattesatser på andra skattebaser som ju kantar bergets väg till mer förädlade metaller. Jag besökte Pajala och gruvan i Kaunisvaara förra fredagen. Där andades man ut, vågar jag säga, när man fick höra att det inte blir någon ny pålaga på kostnaderna i de kalkyler som Northland Resources och deras tilltänkta finansiärer sliter med för att få gruvverksamheten att leva vidare. Det hade varit en mycket olycklig signal också till den internationella marknaden om Sverige mitt under en sådan process ändrar spelreglerna. Institutionell stabilitet och skattevillkor för att få internationella investeringar är absolut A och O. I Pajala gläds man naturligtvis åt att detta arbete har kommit i gång. Stora förhoppningar knyts till framtiden. Men det handlar ändå om att några måste satsa pengar. Där ska vi politiker ge goda förutsättningar. Man behöver bygga minst tusen nya bostäder för att locka unga medarbetare. Det handlar inte om medarbetare som kommer dit och bor provisoriskt i tillfälliga bostäder och pendlar till andra kommuner där de betalar kommunalskatt, utan det handlar om medarbetare som vill leva sina liv i Pajala med en bra bostad och bli kommunalskattebetalare där. Det är viktigt att det finns stabila förutsättningar för att det kommer kapital till den typen av investeringar. Fru talman! Jag övergår till ett annat ämne i betänkandet. Nu föreslås i en motion från Miljöpartiet att riksdagen ska förbjuda eller - om vi använder olika epitet för samma sak - kriminalisera varje letande efter olja, kol, gas eller andra fossila bränslen i Sverige. Om man hittar något av dessa ämnen i en sådan tilltänkt kriminell verksamhet ska det vara ännu mer förbjudet att utvinna sådana fyndigheter. Detta till trots ska det, såvitt jag förstår, fortfarande vara tillåtet att använda fordonsgas, bensin och diesel i landet. Det här är intressant eftersom den stränga miljölagstiftning vi har i Sverige redan innehåller rigorösa regler för varje sådan verksamhet om den skulle bli aktuell. Det här partiet talar ofta om närproducerat. I det här fallet har man svårt att se att en produkt som är tillåten inte ska få produceras nära konsumenterna. Det återstår fortfarande att förklara detta eftersom det ändå handlar om produkter som ofta har mycket långa transportvägar till konsumenterna. Ett annat ämne som behandlas i betänkandet är uranbrytning, som flera talare har varit inne på. Jag behöver inte upprepa de grundläggande fakta som finns om detta, att det finns mycket mer uran per ton malm i andra delar av världen där tillgångarna finns. Med andra ord bedöms det vara olönsamt att försöka utvinna den typen av mineral i vårt land. Vad som talar för detta är att det ännu inte på ett halvt sekel har kommit in någon ansökan om att få bryta uran i Sverige. Visst fanns det vid årsskiftet enligt mineralrättsregistret 13 gällande undersökningstillstånd där uran har angetts som förstahandsintresse. I december förra året skrev ett kanadensiskt företag till bergmästaren och ville få del av det regelverk som finns för en ansökan om en bearbetningskoncession enligt minerallagen. Man bestämde också en träff för att diskutera förutsättningarna. Bolaget ansåg sig ha hittat mycket stora fyndigheter av nickel, molybden, vanadin och uran i en alunskifferformation. Men träffen blev aldrig av. Det var sannolikt för att aktieägarmajoriteten avsatte bolagets styrelse i december förra året. Jag vet inte om det berodde på att styrelsen försökte lägga en mängd pengar i ett land som har en så liten uranhalt i malmen. Styrelsen avsattes i alla fall innan mötet skulle äga rum. Nu vet naturligtvis ingen hur den nya styrelsen kommer att agera, men mycket talar för att man söker sig, om det är uran man är ute efter, till länder där det finns betydligt bättre förutsättningar. Det viktiga är att det finns ett strikt regelverk och en strikt tillståndsplikt för den som vill pröva lyckan att utvinna uran i vårt land. Vi har ett rigoröst regelverk för att skydda såväl medarbetarna i gruvföretaget och miljön för kringboende som samhällets intressen i övrigt. Man får inte tillstånd om inte det aktuella projektet har tillståndsprövats först av regeringen och därefter den aktuella kommunen har tillstyrkt en sådan brytning. Det är alltså fråga om starkt lokalt och nationellt inflytande i en sådan process. Det här är krav som har funnits i ett antal år, och utskottet har avstyrkt motionsyrkanden om förbud, kommunal vetorätt, mot att någon letar efter uran och ett generellt förbud mot uranbrytning. I år har vi inte i utskottet sett att det har tillförts nya argument som skulle tala för att riksdagen ska ändra uppfattning i frågan. Alltså yrkar utskottet avslag på de motionerna. Lite av samma förbudsiver finns hos delar av oppositionen när det gäller om någon vill leta efter eller eventuellt utvinna skiffergas. På den amerikanska energimarknaden har just utvinning av skiffergas inneburit en revolution när det gäller självförsörjning av energi. Den betydelsen väntas öka hela tiden fram till 2035. Då väntas skiffergasen i USA stå för knappt hälften av gasproduktionen jämfört med 20 procent i dag. Det här kommer naturligtvis att få konsekvenser för den globala energiförsörjningen. Intresset för detta, som någon talare nämnde tidigare, växer också i Europa, inte minst i länder med låg självförsörjningsgrad och där man är beroende av importerad olja, kol och gas. Samtidigt, fru talman, finns mycket stora frågetecken omkring miljöpåverkan av skiffergasutvinning. Jag delar delvis den oro som speglas i ett par av motionerna. Det finns en stor osäkerhet, inte minst om metoden fracking. Därför kommer utskottet att noga följa utvecklingen på området, ta del av alla de utredningar från bland annat SGU och från andra länder som finns och undersökningar som pågår - också inom Europeiska unionen. I år väntas också kommissionen föreslå ett nytt ramverk för att hantera risker och åtgärda brister i regelverket och garantera största möjliga rättsliga klarhet och förutsägbarhet för marknadens aktörer och enskilda inom Europeiska unionen. Fru talman! Jag och utskottsmajoriteten tycker att det som föreslås i en miljöpartimotion, nämligen att redan nu kräva att EU ska avbryta alla sina befintliga finansiella och politiska stöd till skiffergasprojekt, är att i onödan låsa fast sig i någon sorts oresonlighet som inte gynnar det fortsatta arbetet med att nå fram till en bärkraftig gemensam hållning till skiffergasfrågor på EU-nivå. Vi tror, tvärtom, att en gemensam EU-politik är viktig om EU också ska få något inflytande över alla andra viktiga aktörer på den globala energimarknaden för att också där värna om miljö och klimat. Fru talman! Även när det gäller skiffergas finns rigorösa miljörestriktioner för den som eventuellt vill utvinna sådan gas i Sverige. Däremot förbud som någon sorts universalmedel är ingen riktigt bra väg framåt om man ska skapa förståelse och en bred uppslutning för en långsiktigt klok politik.

anf.105 Karin Åström (S):

Fru talman! Jag tycker att det är trevligt att Odell har varit uppe i Pajala. Jag vill ge Odell en eloge; han är en av de få gruppordförande och ministrar från Alliansen som har besökt kommunalrådet Kurt Wennberg där uppe. Det tillhör ovanligheterna att alliansföreträdare gör så. Jag konstaterar att Kristdemokraterna och Odell inte har samma uppfattning som Centerpartiet och näringsministern när det gäller förbud mot uranbrytning. Jag konstaterar också att det är oerhört oroligt kring Oviken uppe i Jämtland, där man har lämnat in en brytningskoncession som är i sin linda och precis har börjat beredas och behandlas. Jag återgår till det som jag tycker är viktigt - gruvan och kopplingen till samhället som lever i dess närhet. Jag förstod att Odell har sagt någonting sådant här: Stabila förutsättningar till att det kommer kapital är viktigt till de samhällsförändringar som måste göras. Jag noterar att i ett nyhetsreportage efter Odells resa till Pajala säger Odell som svar på en fråga: Som hjälp till att bygga ut samhällen med gruvor får kommunen lita till pengar från skatteutjämningen mellan kommunerna. Jag vill ställa frågan på ett lite annat sätt: Hur menar Odell att Pajala kommun ska klara denna samhällsomvandling med skatteutjämningsbidragen?

anf.106 Mats Odell (KD):

Fru talman! Det första påståendet, om att energiministern skulle ha gett uttryck för en ny politik vad gäller uranbrytning, är en nyhet för mig. Jag kan inte kommentera detta. Jag har inte sett påståendet, och jag har rik erfarenhet av omtolkningar av saker som sägs i denna riksdags talarstol. Under den förra debatten vi hade här sade jag till en ledamot att han var en bra och fin person på många sätt men att jag aldrig skulle använda vederbörande som tolk om jag skulle ut och tala i något annat land eftersom han totalt omtolkar det jag säger här. Jag säger inte att Karin Åström nu omtolkar energiministerns uttalande, men jag skulle gärna vilja se vad hon har sagt innan jag kommenterar det. När det gäller den kommunala skatteutjämningen tillsatte jag som kommunminister en utredning med en partikamrat som heter Bengt Germundsson som utredare. Man kom fram till en helt enig utredning om att helt enkelt uppdatera de faktorer som ingår i det kommunala skatteutjämningssystemet. Om detta genomförs, vilket jag hoppas att det gör så snart som möjligt, skulle det ge 9,6 miljoner kronor mer till Pajala kommun per år. Det är pengar som finns i en statlig utredning som nu bereds i Regeringskansliet till skillnad från fonder på kapital och investeringar som vi vet kommer att bidra till att hugga hälsenorna av Sverige som exportland när vi vill få ut produkter och tjänster. Vi trissar ständigt upp kostnadsläget för de företag som ska jobba med export. Det är ingen väg till långsiktig framgång.

anf.107 Karin Åström (S):

Fru talman! Låt mig säga så här: Under många år innan jag kom in i riksdagen hade jag förmånen att jobba med skatteutjämningssystemet. Det är uppbyggt på en mängd av parametrar. Vad jag vet är gruvnäringen ännu ingen parameter i skatteutjämningssystemet. Det ska gå till att utjämna välfärdsområdena. Det handlar om 9,6 miljoner som vi kanske, förhoppningsvis, framdeles fattar ett beslut om i riksdagen om i och med det nya förslaget - det vet vi inte ännu. I varje fall kan man säga att dessa 9,6 miljoner går till att täcka de underskott som Pajala kommun har när det gäller att se om sina äldre, se till att skolorna fungerar och se till att man har vattenförsörjning i den enormt stora kommun som behöver serva en mängd små byar som ligger i utkanten. Det är alltså inte görligt att säga att detta ska gå till att bygga och nyinvestera. Jag skulle vilja ställa lite fler frågor till Odell. Han är van riksdagsledamot - han har varit det länge - och vet hur viktigt det är att man tar strategier etcetera som regeringarna lägger fram in till riksdagen och låter riksdagen göra en ordentlig behandling och en ordentlig debatt av frågorna. Hur kommer det sig då egentligen att Odell inte på något sätt kommenterar den här saken? Nu blir mineralstrategin en departementsskrivelse, och förmodligen kommer den att landa där.

anf.108 Mats Odell (KD):

Fru talman! Jag tvivlar inte alls på att Karin Åström har lång erfarenhet av riksdagsarbete och kanske av kommunalskatteutjämningen. Ett tecken på det kanske skulle kunna vara den lilla ansats till dubbel bokföring som Karin Åström försöker sig på här. Det låter på Karin Åström som om Socialdemokraterna skulle ha yrkat bifall till förslag om att höja avgifterna. Stämmer det? Jag trodde inte det eftersom ni har ett särskilt yttrande där ni vill se över detta. Men nu låter det som att Karin Åström redan har börjat samla in dessa skatter som ska delas ut till de olika kommunerna. Det kanske inte är riktigt så man ska tolka betänkandet. Socialdemokraterna har nöjt sig med detta. Ni stöder inte Sven-Erik Buchts motion; den har ni slopat. Ni har ett särskilt yttrande där ni säger att ni vill se över de här sakerna. Några pengar har inte Karin Åström, men det är det som hon försöker ge sken av här i kammaren: Vi har fickorna fulla, och vi kommer att lösa det här bara vi kommer till makten! Sanningen är att ni inte har mer pengar än vad vi har. Den andra frågan gällde hur jag kan tillåta att regeringen antar en mineralstrategi. Vad detta handlar om är att vi i regeringsarbetet har olika stadier på saker. Här har nu regeringen efter ett mycket brett samråd över hela landet arbetat fram en mineralstrategi. Till olika myndigheter och intressenter går nu ett antal uppdrag ut på 19 olika punkter. När detta sedan samlas ihop kanske det blir någonting som kommer till oss här i kammaren att ta ställning till. Men nu är detta på ett stadium som delvis är en del av beredningsprocessen av eventuellt kommande lagförslag.

anf.109 Lise Nordin (MP):

Fru talman! Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har i dag lagt fram ett enat förslag om att lagstifta mot uranbrytning. Vi tycker att det är dags för en tydlig politik som ger besked både till de företag som vill bryta uran och till de människor som bor i hotade orter om att det inte kommer att bli någon brytning i Sverige. I debatten har bland andra Folkpartiet Eva Flyborg sagt att det inte skulle vara möjligt att förbjuda uranbrytning. Det är självfallet möjligt. Det finns flera exempel runt om i världen där man har gjort det. I flera delstater i både Australien och Kanada har man förbjudit brytning av just uran eftersom det har extra allvarliga miljö- och hälsokonsekvenser. Det enda tydliga beskedet om man inte vill tillåta uranbrytning är att instifta ett lagstiftat förbud. Då kan de företag som i dag lägger miljontals kronor på att provborra efter uran i stället lägga dessa pengar på mer framtidsinriktade satsningar som förnybar energi. Då kan människorna i Jämtland, Skaraborg, Hälsingland och Västerbotten andas ut. Om Centerpartiet väljer att stå upp för sitt stämmobeslut om ett uranbrytningsförbud får Sverige en riksdagsmajoritet som förbjuder uranbrytning. Jag hoppas att Centerpartiets riksdagsledamöter lyssnar på partimedlemmarna. Om man inte står upp för ett uranförbud kan man fråga sig vad det är för mening med att Centerpartiets medlemmar samlas i helgen för att fatta nya beslut om politik som man inte lever upp till i riksdagen. När riksdagen förra året debatterade uranbrytning sade representanter från allianspartierna att det var fullständigt osannolikt att uranbrytning skulle kunna ske i Sverige. Det lovades också att uranbrytning med allvarliga miljökonsekvenser aldrig skulle kunna ske i ett land som Sverige. Men sedan riksdagen beslutade om uranbrytning förra året har det hänt två viktiga saker. Företaget Continental Precious Minerals har tagit steget från att provborra efter uran till att förbereda en ansökan om att få öppna en urangruva i Oviken i Jämtland. Planerna på en gruva i Oviken skulle enligt företaget självt innebära brytning av 40 000 ton malm per dag i 16 år. I november 2012 kunde vi läsa rubriker om att uran läcker från en finsk gruva. Gruvdammen i Talvivaara i östra Finland läckte hundratals miljoner liter vatten innehållande tungmetaller och uran. Ekosystemen i området beräknas vara påverkade för lång tid framöver, och vattendragen i närheten är obrukbara. Detta var tredje gången på kort tid som urangruvan i Finland hade ett sådant här läckage. Olyckan anses vara en av Finlands största miljökatastrofer någonsin. Att urangruvan i Finland förstörde kringliggande vattendrag gör det extra oroande att Continental Precious Minerals vill bryta i Jämtland nära Storsjön, som är dricksvattentäkt för ett flertal kommuner. Jag har flera gånger frågat allianspartierna om de kan ge ett enda exempel på uranbrytning i världen som inte haft allvarliga konsekvenser för miljö och hälsa. Jag har ännu inte fått svar på detta. När jag skrev min magisteruppsats vid Göteborgs universitet studerade jag uranbrytning i världen och kunde inte hitta ett enda exempel i världen på uranbrytning som klarar rimliga miljö- och hälsokrav. Det tycks helt enkelt som om uranbrytning är en verksamhet som inte är önskvärd någonstans i världen. Uranbrytning är ett moraliskt dilemma för alla partier som vill tillåta fortsatt kärnkraft. Sedan uranbrytningen upphörde i Ranstadverket i Skövde på 70-talet importerar Sverige allt uran från länder som Namibia, Australien, Ryssland och Kazakstan. Uranbrytning är en av kärnkraftens baksidor som man slipper med ett helt förnybart energisystem. Jag tycker att det vore logiskt att de partier som förespråkar fortsatt och utbyggd kärnkraft också skulle tycka att Sverige skulle bryta sitt eget uran. Men regeringspartierna ger inget besked om man kommer att säga ja eller nej till en ansökan om att öppna en urangruva i Sverige. Dessa oklarheter om regeringens politik gynnar ingen. Det är dålig miljöpolitik, landsbygdspolitik och näringspolitik att inte ge besked. Sedan förra årets debatt om uranbrytning har kommunalråd på de hotade orterna enat sig för att få stöd av varandra när regeringen sviker. I en debattartikel med rubriken "Uranbrytning hotar våra bygder" skriver kommunalråd från Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet att ingen vill investera i bygder som riskerar att bli obeboeliga. Att som regeringen säga att man ger besked om uranbrytning först den dag det kommer en ansökan är ett slag i ansiktet på de kommunalråd som säger att "undersökningarna av uranförekomster innebär förlorade år för våra kommuner". Jag har besökt de områden i Oviken, Ovanåker, Billingen och Nianfors där människor i dag lever med hotet om uranbrytning. Jag har fått se hur markägare och företag avstår från mer framtidsinriktade investeringar i ekoturism eller förnybar energi på grund av hotet att marken riskerar att bli obrukbar. Fru talman! Sverige förtjänar ett förbud mot uranbrytning och ett mål om 100 procent förnybar energi. Miljöpartiet föreslår också ett stopp för provborrning av uran, så kallad prospektering, till dess att ett lagstiftat förbud mot uranbrytning är på plats. Jag yrkar bifall till reservationerna 6 och 7.

anf.110 Johan Johansson (M):

Fru talman! Lise Nordin är yvig i sitt anförande, och jag får känslan att hon försöker skapa osäkerhet. Mats Odell pekade i sitt anförande på att det är högst osäkert vad som händer i detta aktuella fall och hur bolaget kommer att resonera. Jag ska svara på frågan. Det finns ett kommunalt veto. Det anser jag vara fullt tillräckligt. Beträffande Miljöpartiets ställningstagande i betänkandet ska jag säga följande. Efterfrågan på mineraler och metaller ökar när fler reser sig från fattigdom. Städer och infrastruktur byggs, och industrier utvecklas. Afrikaner och asiater lämnar dåliga eldstäder och skaffar moderna spisar. Detta förenklar livet och minskar miljöpåverkan. Miljöpartiet skriver att de vill göra det dyrare att prospektera och dyrare att utvinna. Har inte vi i riksdagen en skyldighet att hjälpa till i denna utveckling för en bättre värld då människor lämnar dessa dåliga eldstäder och skaffar moderna spisar och att ta vara på sällsynta jordartsmetaller som kan finnas här hemma?

anf.111 Lise Nordin (MP):

Fru talman! Det är just det förslag som Miljöpartiet lägger fram om en hållbar gruvindustri som gör att vi kan garantera att Sverige bidrar till en hållbar utveckling. Johan Johansson säger att han anser att det kommunala vetot mot uranbrytning är fullt tillräckligt. Som jag sade i mitt anförande är det tydligt att de berörda kommunerna inte gör samma bedömning. Kommunalråd med samma partifärg som Johan Johansson - Moderaterna - säger att uranbrytning hotar våra bygder och att bara undersökningarna av uranförekomster innebär förlorade år för våra kommuner. Det räcker alltså inte att kommunerna kan säga nej till brytning när det kommer till detta skede, om det gör det, utan redan prospekteringsfasen och provborrning efter uran leder till stora negativa konsekvenser för de orter som är berörda. I princip i alla dessa orter i landet som i dag har ett hot om uranbrytning enas man över partigränserna och vädjar till Sveriges riksdag och regering att hjälpa till så att det blir en tydlighet i politiken. Kommer det att brytas uran i Sverige eller inte? Det som vi har hört i den här debatten i dag är att regeringsföreträdare ger mycket olika besked, både om man tror och om man anser att det är önskvärt med uranbrytning. Jag har, som sagt, besökt flera av de orter som är hotade - Oviken, Ovanåker, Billingen, Nianfors - där man redan i dag ser att flera viktiga investeringar i bland annat ekoturism och förnybar energi läggs ned på grund av hotet om uranbrytning. Just på grund av det läge vi ser i landet är det viktigt att Sveriges riksdag och regering säger vad man har för politisk ståndpunkt när det gäller uranbrytning. I dag är det nämligen väldigt oklart vad regeringen tycker om uranbrytning.

anf.112 Johan Johansson (M):

Fru talman! Jag tycker att det är väldigt tydligt: Finns det ett kommunalt veto slutar ju frågan att vara aktuell redan där. De kommuner du nu refererar till, Lise Nordin, kan använda sitt kommunala veto och döda frågan på direkten. Men nu ska jag inte diskutera deras ställningstaganden, för jag vet inte deras bevekelsegrunder. Jag tycker att Lise Nordin kunde ha svarat på frågorna jag ställde. Har inte Sverige ett ansvar för global råvaruförsörjning och att bidra med våra metaller för att göra världen lite bättre? Är det inte bra att svenska produkter är konkurrenskraftiga? Vem vinner egentligen på att det blir dyrare att prospektera och dyrare att ha gruvdrift?

anf.113 Lise Nordin (MP):

Fru talman! Jag konstaterar att Johan Johansson talar om två väldigt olika frågor. Jag ska försöka hinna med båda två. Den första frågan handlar alltså om hur Sverige ska ta ansvar för den globala råvaruförsörjningen. Jag och Miljöpartiet tror att det enda sättet att ta detta ansvar är att ha en hållbar gruvnäring. Där har vi fortfarande en hel del kvar att göra i Sverige. Bland annat, vilket har debatterats i dag, handlar det om att se till att de lokala samhällena får hjälp med den omställning dagens gruvindustri innebär och att de ska få någon form av lokal återbäring. Jag hade hoppats att vi skulle kunna vara överens om att det inte är några konstigheter. Johan Johansson säger att de kommuner som i dag hotas av uranbrytning kan använda det kommunala vetot och därmed stoppa frågan. Om vi ser på vad som händer i dag ser vi att det uppenbarligen inte räcker. I princip alla de kommuner som är hotade i dag uttrycker man gång på gång att man inte vill se någon uranbrytning i sina kommuner och att man kommer att använda sitt kommunala veto om det kommer in en ansökan. Ändå ser vi dessa konsekvenser, år ut och år in: Investeringar i dessa bygder läggs ned på grund av hotet om uranbrytning och på grund av provborrningen i sig. Jag är mycket förvånad över att regeringspartierna i dag inte har gett något svar till alla de kommunalråd och alla de människor som bor i dessa kommuner, som ber om hjälp med att få ett tydligt regelverk som säger att det inte ska bli någon uranbrytning. De kommuner som är berörda anser inte att det räcker att de har vetorätt i slutskedet eftersom de i dag lever med de negativa konsekvenserna av hotet om uranbrytning. Jag tycker att Sverige ska göra precis som man har gjort i flera delstater i bland annat Australien och Kanada: tydligt förbjuda uranbrytning. Det skulle vara en tydlig och bättre miljöpolitik, landsbygdspolitik och näringspolitik för alla berörda parter.

anf.114 Jens Holm (V):

Fru talman! Utvinning av så kallad skiffergas kommer stort, särskilt i Nordamerika. Den utvinningsmetod som används kallas för fracking. Det handlar om att miljontals liter vatten och kemikalier pressas långt ned i berggrunden under väldigt högt tryck. Skifferlagren sprängs till slut, och gas kan utvinnas. Konsekvenserna för miljön av denna metod kan vara helt förödande. Den gas man bryter är oftast metangas, och det är en gas som läcker ut i rätt stora mängder vid fracking. Metangas har en uppvärmningspotential som är mer än 20 gånger starkare än koldioxid. De kemikalier som läcker ut riskerar att förgifta grundvattnet. Mikael Höök, forskare vid institutionen för geovetenskap på Uppsala universitet sade nyligen till tidningen Riksdag & Departement angående fracking av skiffergas: Det är ungefär som en fest där vodkan tar slut. Då övergår man till folkölen. När den är slut tar man till mäsken. Det är där vi är nu. Höjda oljepriser och ny teknik gör det kanske intressant och lönsamt att borra än djupare, att använda kemikalier och att spränga upp skifferlagren genom fracking. Bara för att det går rent tekniskt behöver det dock inte vara rätt. Jag ser med väldigt stor oro på att intresset för skiffergasbrytning nu sprids även till Europa och faktiskt också till Sverige. Det har hittills delgivits hela 17 undersökningstillstånd för brytning av gas i skiffer i Sverige - fem på Öland och tolv i Östergötland. Jag önskar att Sverige kunde gå den väg flera andra europeiska länder har gjort, nämligen klart och tydligt säga: Metoden fracking är inte acceptabel. Vi inte vill ha den. Vi vill ha ett förbud. Så har Frankrike gjort, och så har Bulgarien gjort. Jag vet att Österrike ganska nyligen har infört väldigt mycket hårdare restriktioner för skiffergasbrytning så att det inte längre är intressant att använda metoden. I Tjeckien, Rumänien och Tyskland överväger man just nu också förbud. I reservation 8 föreslår vi i Vänsterpartiet och Miljöpartiet gemensamt att fracking ska förbjudas i Sverige. Vi vill också att den svenska regeringen ska verka för ett förbud inom EU. Det är bra timing att verka för detta på EU-nivå nu när EU-kommissionen har aviserat att man vill ta fram ramverk för skiffergasbrytning. Ifall kommissionen inte får uppbackning och påtryckningar från aktiva medlemsstater är jag dock rädd att detta ramverk kommer att bli tandlöst. Jag välkomnar inlägget från Centerpartiets Helena Lindahl. Helena sade klart och tydligt att Centerpartiet inte vill ha någon utvinning av skiffergas i Sverige. Välkommen att rösta på reservation 8, säger jag då till Centerpartiet! Jag delar också till stora delar anförandet av Kristdemokraternas Mats Odell. Han sade att han hyste stora frågetecken kring skiffergasbrytningen. Ifall man hyser dessa stora frågetecken och känner denna stora oro tycker jag att den logiska konsekvensen är att man stöder oss i ett förbud mot fracking vid brytning av skiffergas. Därför vill jag yrka bifall till reservation 8.

anf.115 Johan Johansson (M):

Fru talman! Jag delar Jens Holms oro kring fracking. Det finns många tveksamheter kring detta. Det är en ny teknik, och som teknikoptimist hoppas man ju att tekniken även här ska gå framåt. Alltså kanske det inte är skäl att förbjuda en metod som kanske utvecklas. Däremot finns det all anledning att studera hur den utvecklas och naturligtvis att göra inspel till EU-kommissionens kommande ramverk. Vänsterpartiet har talat om en mineralavgift. Som jag ser det kan det leda till att många gruvprojekt kanske aldrig blir av. Dessa 10 procent skulle för Northland Resources i Pajala innebära 455 miljoner kronor per år vid full produktion. För LKAB skulle det innebära nära 3 miljarder per år. Nyss har IGE Resources meddelat att de inte kommer att investera 10 miljarder i Tärnaby utan i stället investera i två gruvprojekt i Afrika. Självfallet har en annalkande gruvskatt haft betydelse, då det förändrar en investeringskalkyl. Det blir inte lätt för Northland att hitta det riskvilliga kapitalet när det nu skramlar av en mineralavgift eller en gruvskatt. Min fråga till Jens Holm är: Är det bra för Tärnaby, Pajala och övriga Sverige med en hög mineralavgift?

anf.116 Jens Holm (V):

Fru talman! Jag tackar Johan Johansson för frågan. Ja, det är bra för Sverige. Det är bra lokalt ifall vi kan ta ut högre avgifter från de stora gruvbolag som bedriver gruvdrift. Hela vår tanke med en höjd mineralavgift är just att pengarna ska stanna kvar i regionen, att det ska leda till utveckling och nya jobb i regionen. Vi i Vänsterpartiet vill inte ha någon form av u-landsutveckling, ifall det uttrycket tillåts, nämligen där man öppnar upp för stora bolag. De kan komma dit och bedriva sin verksamhet precis som de vill. De betalar 2 promille i mineralavgift, vilket jag tycker är en försumbar summa i sammanhanget ifall vi vill ha resurser till att utveckla verksamhet lokalt. Jag tycker att det som bygden lokalt behöver är att de stora bolagen bidrar mer än vad de gör i dag. Jag skulle också vilja tacka Johan Johansson för att han tar upp frågan om fracking. Det känns som att alla partier i kammaren hyser en väldigt stor oro kring den här metoden, där man pumpar ned kemikalier under väldigt hårt tryck och spränger upp berggrunden för att kunna få upp metangasen. Då tycker jag, Johan Johansson, att det känns lite klent att ni i Moderaterna hyser denna oro men bara vill avvakta utvecklingen och hoppas på bättre teknik i framtiden. Det är väl nu och här vi har chansen att påverka utvecklingen, och det är därför vi säger att den här formen av gasutvinning kan vi aldrig acceptera. Vi önskar att vi hade med oss Moderaterna på det förslaget.

anf.117 Johan Johansson (M):

Fru talman! En oro behöver inte automatiskt leda till ett förbud. Jag tycker att det är viktigt att man bevakar det här och ser hur tekniken utvecklas. Vi har en miljölagstiftning som jag känner mig trygg med. Nu tänkte jag komma över till det här med mineralersättningen. Om vi tar Kiruna som ett exempel och räknar på LKAB:s omsättning kommer man fram till siffran 3 miljarder. Delar man det för enkelhetens skull på två produktionsorter blir det 1 ½ miljard till Kiruna och 1 ½ miljard till Malmberget och Gällivare. Det är avsevärt mycket mer än all skattekraft i de kommunerna i dag i kommunalskatt och landstingsskatt. Vi får även räkna med en hel del av den bolagsskatt som produceras i de områdena, borträknat LKAB. Ett sådant här förslag slår sönder det kommunala skatteutjämningssystemet. Nästa invändning är: Hur definierar man regionen? Norrbotten är det enkelt att definiera som en gruvregion, Västerbotten också. Bergslagen blir mer problematiskt, när du har Bergslagen och en tänkt utskeppningshamn i Lysekil. Betyder det att hela Västra Götaland även är med i en gruvregion?

anf.118 Jens Holm (V):

Fru talman! Vad gäller fracking fick vi tyvärr inget klart besked från Moderaterna. Det noterar jag. Ett medskick från Vänsterpartiet är att det är här och nu som vi har chansen att sätta stopp för den här metoden. Känner man den oro som alla partier här uttrycker, när jag lyssnar på dem, borde man säga att vi inte ska tillåta den här metoden i vårt land. Ett minimikrav är också att man från regeringssidans partier klargör vad man kommer att spela in till kommissionen när de ska göra översynen. Det har vi tyvärr inte hört någonting om i dag. Jag måste säga att siffran 3 miljarder kronor som du sade, Johan Johansson, känner jag absolut inte igen mig i. När vi har gjort våra egna uträkningar handlar det om ungefär 200 miljoner kronor. Det där känns lite mer som en hittepåsiffra från er sida. Ni måste klargöra det mycket tydligare ifall vi ska kunna ha en seriös debatt om sådana siffror.

anf.119 Sven-Erik Bucht (S):

Fru talman! Det är många som har varit uppe i debatten hittills i dag. Det kanske finns en risk att jag upprepar några av de argument som är framförda, men om jag gör det beror det på att det är bra argument som tål att upprepas. Jag skulle vilja inleda med ett påstående som jag tror starkt på: Utbyte och samverkan bäddar för en bättre framtid. Tillsammans blir man starkare och bättre rustad. Det är det min motion om nordisk samverkan inom gruv- och mineralstrategin handlar om. Det är också den vi behandlar i dag. Syftet och andemeningen med motionen är att stärka och bättre rusta gruv- och mineralnäringen inte bara i Sverige utan i hela Norden. Min avsikt är att jag i mitt anförande i huvudsak ska beröra motionens syfte och andemening. Men jag tänker också ta upp några andra intressanta tankar som berörs och behandlas i betänkandet. Jag återkommer till detta. Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 9 som är skriven av S, MP och V. Jag är glad för att de stöder min motion och även Kent Perssons motion, yrkande 1. Jag måste tillrättavisa ledamoten Mats Odell, som i sitt anförande påstod att Sven-Erik Buchts motion inte har stöd från S, MP och V. Jag hoppas att ordföranden i utskottet läser på bättre i handlingarna. Tyvärr avstyrker allianspartierna med Sverigedemokraterna nämnda motion, vilket jag tycker är defensivt och illavarslande. Nordisk samverkan är definitivt en framgångsfaktor. Det är något som allt fler blir varse. Det finns också många andra områden där nordisk samverkan skapar och kan skapa bra utveckling. Det finns visserligen vissa tecken på att Alliansen är på väg att upptäcka det. Ett tecken på det är expertnätverket Nordmin, med centrum i Luleå vid tekniska universitetet där, som man planerar att inrätta under detta år. Det är ett steg i rätt riktning, men det går alldeles för sakta. Man måste vilja mycket mer än vad Alliansen orkar med. Det är samma sak med regeringens nyligen presenterade mineralstrategi, som är ett steg i rätt riktning. Men vi ska också notera att det är en fråga som oppositionen drivit fram här i kammaren och där Alliansen varit tveksam och emot. Men det mest bedrövliga är handläggningen av mineralstrategin. En så viktig fråga har regeringen underlåtit att ta till riksdagen. Avsaknaden av en demokratisk debatt och en demokratisk förankring i landets parlament är bedrövlig. Det är ett ansvar som regeringen får ta på sig som inte har möjliggjort en öppen och demokratisk debatt i frågan. Det handlar om strategiskt viktiga frågor för stora delar av svensk industri, och den nationella strategin tas endast i det slutna rummet. Det blir ingen tyngd med de slutna rummens dokument. Det är faktiskt tid för ansvar, regeringen! Fru talman! Barentsområdet är ett av världens rikaste områden avseende tillgången på och mängden av olika mineraler. Inte minst de tre nordiska länderna Finland, Norge och Sverige har väldigt stora tillgångar på mineraler. Dessutom har vi en väl utvecklad gruv- och mineralindustri. I vårt land har vi flera hundra års erfarenhet av gruvverksamhet. Gruvindustrin har varit en viktig förutsättning för Sveriges utveckling ända sedan medeltiden. Gruvindustrin har tillgodosett industrins och samhällets behov av mineraler, utvecklat regioner och utvecklat en unik kompetens hos medborgare och leverantörer. Det gruvtekniska kunnandet har blivit en stark exportframgång där svensk industri har ett teknologiskt ledarskap och en dominerande ställning som utrustningsleverantör på världsmarknaden. Det finns många exempel när det gäller utrustningsleverantörer där vi är världsledande. Några, som Sandvik och Atlas Copco, är framgångsexempel. Gruv- och metallindustrin har varit och är i mångt och mycket en förutsättning för vår industriella framväxt och utveckling. Mycket stora delar av vår industri och vår export är helt beroende av metaller. Men det är inte bara järnbalkar, fordon, verktyg, maskiner eller vad det kan vara som kommer ut från fabrikerna. I en förlängning är gruvorna och vår industri en viktig del i välfärdsbygget i vårt land. Där produceras implicit daghem och sjukvård. Där produceras äldreboende, skolor och annan välfärd. Fru talman! Sveriges välstånd är till mycket stor del beroende av vår export. Mer än 50 procent av vår bnp genereras genom svensk export. Därför är det betänkande om mineralpolitik som vi behandlar i dag i förlängningen en viktig fråga för landets välstånd. Fokus på råvaruförsörjning blir allt viktigare utifrån ett globalt perspektiv. Ökad global befolkning och ökad global konsumtionsutveckling skapar redan nu en tydlig efterfrågan på råvaror inte minst när det gäller mineraler. Där ökar det avsevärt. Det blir allt tydligare att den som sitter på råvaran alltid sitter med trumf på hand. Frågan om råvaruförsörjning har också uppmärksammats på EU-nivå och särskilt unionens beroende av metaller. EU:s medlemsländer använder ca 25-30 procent av den globala produktionen av metaller. Men den egna produktionen är endast 3 procent. En tydlig ambition för EU är att öka försörjningsgraden. Fru talman! Här kan de nordiska länderna spela en mycket viktig och avgörande roll. Tillsammans är Sverige, Norge och Finland Europas mineralbod. En känd alliansledare brukar uttrycka sig: I ljuset av det noterar jag. I det perspektivet skulle jag vilja vara lite tydligare än alliansledaren och säga så här: I ljuset av det borde vi alla se stora möjligheter ur ett globalt perspektiv och se att en djup nordisk samverkan i gruv- och mineralfrågan är en framgångsfaktor. Vi behöver inte vara konkurrenter. Vi kan samverka och ta grepp om marknaden. Det gäller att vara tydlig i politiken och inte bara notera. Man måste också vilja. Fru talman! Det handlar om att samordna sig inom strategiskt viktiga områden. Det handlar om utbildnings- och forskningsfrågor, teknik- och miljöfrågor, energi- och logistikfrågor. Det handlar om uppbyggnad av infrastrukturnät där nationsgränser inte är ett hinder utan där nationsgränser kan vara en möjlighet. Det handlar om naturvårdsfrågor och tillståndsfrågor, personalförsörjningsfrågor, kompetensförsörjningsfrågor, prospekteringsfrågor och avgifts- och skattefrågor. Utmaningen handlar om att effektivt kunna ta till vara ländernas gemensamma resurser och förmågor. Jag är övertygad om att vi tillsammans blir mycket starkare och bättre rustade inte minst inom gruv- och mineralnäringen. Utan nationella gränser vore det en självklarhet. Men tyvärr tenderar nationsgränserna att bli något som man oftast tänker längs efter och sällan över. Ett tänk över gränser med mer nordisk samverkan bäddar för en betydligt bättre framtid. Fru talman! Jag vill säga några ord om motionerna i övrigt och bland annat den som Kent Persson har skrivit. Jag tycker den är särskilt intressant. Vi har också biträtt den i yrkande 1 i vår reservation. Jag är säker på att vi får återkomma till några av de frågeställningar som Kent belyser i motionen och som Socialdemokraterna belyser i reservation 3, vilken även jag biträder. Jag är övertygad om att en passiv nationell nivå inte är någon framgångsfaktor. Det går inte att göra som ministrarna i nuvarande regering gör och åka upp till gruvsamhällena, sprida superlativ och tycka att det är fantastiskt att se utvecklingen. Sedan lämnar man kommunerna i sticket med beskedet: Detta får ni lösa själva tillsammans med bolagen som är verksam på er ort - det är ju en fantastisk utveckling. Att göra så är passivitet. Nej, det räcker inte. Det behövs mycket mer verkstad. Det är tid för ansvar. Detta med tid för ansvar räknades upp kanske 22, 23 gånger i regeringsförklaringen. Det måste också gälla Alliansen och inte bara alla andra. Det handlar om att bygga hållbara samhällen. Det handlar om människor som måste flytta från hus och hem och som får fördubblade boendekostnader. Vi ser det i Kiruna och Malmberget. Det är inte acceptabelt. Det handlar om kommuner som inte har en chans att ekonomiskt eller på annat sätt klara och möta behov av infrastruktur och samhällsservice när ett gruvbolag etablerar sig på orten. Vi ser det i Pajala, och vi kommer att se det på många fler orter. Det gäller Älvsbyn, Storuman och Jokkmokk. Där måste den nationella nivån vara med om vi ska skapa hållbara samhällen. Det går inte att fly undan ansvaret. Men det handlar även om miljö- och naturvårdsåtgärder och rennäringsfrågor. Det är frågor som många gånger är väldigt komplexa, konfliktfyllda och svåra att lösa. Då går det inte att ha en passiv regering. Det leder till konflikter alldeles i onödan och bromsar utvecklingen. Det handlar även om finansierings- och avgiftsfrågor och möjligen också fondering av avgifter i syftet att de ska kunna nyttjas för att bygga hållbara samhällen i samband med gruvetableringar. Det handlar väldigt många gånger om mycket små glesbygdskommuner som har ytterst begränsade resurser. Fru talman! Det är viktiga frågor. Jag hoppas att vi kan få återkomma till en diskussion och beslut i kammaren om dem vid ett senare tillfälle. Jag vill även ta upp en annan viktig fråga. Det gäller kapitalförsörjning. Gruv- och mineralnäringen är mycket kapitalintensiv. Tillgång till såväl internationellt som nationellt kapital är därför en mycket viktig fråga. Det är också en förutsättning att vi får såväl internationellt som nationellt kapital för att skapa aktivitet inom näringen. I dag är tillströmningen av internationellt kapital väldigt omfattande. Vi behöver ha en strategi för att säkerställa nationellt kapital. Man kan fråga sig: Varför det? Varför behöver vi säkerställa nationellt kapital till gruvindustrin? Jag ska upprepa det som jag sade tidigare i mitt inlägg: Den som sitter på råvaror sitter alltid med trumf. Vi ser en allt tuffare och konkurrensutsatt marknad. I en framtida förväntad global råvarubrist måste vår inhemska industris behov av mineraler och metaller säkerställas. Det leder till en annan frågeställning. Vad vill vi med vårt LKAB? Det är ett oerhört framgångsrikt bolag. Det är världsledande inom underjordsbrytningsteknik och pelletstillverkning. Alliansen vill att det också ska bli världsledande på stadsomflyttning. Är det kärnverksamheten för ett gruvbolag att vara världsledande på stadsomflyttning, för att Alliansen inte tar ansvar och den nationella nivån flyr undan? Detta är ett bolag som levererat 10 miljarder, eller 10 000 miljoner, de två senaste åren till statskassan. Det är enormt mycket pengar. Det har dessutom levererat lika mycket till statskassan de två senaste åren i bolagsskatt. Ska detta bolag bara vara en budgetregulator i statsbudgeten, eller vill man någonting mer med det? Ska detta bolag kunna ta ny position inom branschen och kanske inte bara uppe i norr? Kan våra AP-fonder eller andra svenska institut eller fonder vara en del i den nationella kapitalförsörjningen? Det är också frågor som vi kan ställa oss och fundera på. Fru talman! Nationell kapitalförsörjning till gruv- och mineralindustrin är en mycket central och viktig fråga. Jag hoppas att även den kommer till kammaren för diskussion och beslut vid ett senare tillfälle.

anf.120 Mats Odell (KD):

Fru talman! Jag har lärt känna Sven-Erik Bucht som en jordnära politiker som engagerar sig i sin hembygd och är aktiv på olika sätt. Bland annat skrev han tillsammans med Maria Stenberg en debattartikel i NSD den 8 februari där han föreslår en gruvskatt på 1-2 procent samt en fond för hållbara gruvsamhällen. Det var det jag syftade på, och det var inte, fru talman, en motion utan en artikel. Jag ber Sven-Erik Bucht rakt av och ödmjukt om ursäkt för att jag gjorde den förväxlingen. Det är visst så att hans motion om nordiskt samarbete har fått stöd av hans eget parti och även av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det framgår av betänkandet. Det krav som Sven-Erik Bucht nu indirekt upprepar, att man borde ta ut en särskild gruvskatt, får inte stöd vare sig av hans partiledare eller av hans partikamrater i näringsutskottet. Stefan Löfven uttalade sig bland annat i P4 Norrbotten den 22 januari och sade att Socialdemokraterna inte är beredda att genomföra en sådan skattehöjning, med hänvisning till Vänsterpartiets förslag. Jag uppfattar Sven-Erik Buchts anförande snarast som att han vänder sig till Stefan Löfven och de egna partikamraterna för att försöka få med dem på vagnen. Man kan kanske fundera på om det är en framgångsrik strategi. När det gäller internationellt och nationellt kapital som behövs i gruvnäringen är frågan hur det påverkas om man lägger på ytterligare kostnader. Tror Sven-Erik Bucht att Northland Resources skulle få ihop sina pengar om förslaget blev verklighet och man ökade kostnadsmassan i den omfattning som förslaget innebär?

anf.121 Sven-Erik Bucht (S):

Herr talman! Jag är inte bara engagerad i hembygden och i Sverige, Mats Odell, utan jag har en förmåga att också blicka utanför Sveriges gränser. Det är det som motionen handlar om. Det är ingen hembygdsmotion. Det är en motion som behandlar det nordiska perspektivet. Mats Odell ska få be om ursäkt en gång till. Artikeln i NSD var nämligen en följdartikel till den artikel som vi hade i Dagens Industri. Där sägs inte med ett ord, vilket Mats Odell påstår, att jag vill införa en skatt. Det tycker jag att Mats Odell också får be om ursäkt för. Det talas inte om någon som helst skatt där. När det gäller fixeringen vid skatter vill jag nämna att Bergsstaten har gjort en grundlig undersökning av utländska företag som investerar och prospekterar i Sverige. De har bett företagen rada upp vilka motiv de har. Som nummer ett kommer att Sverige är ett av de säkraste länderna när det gäller politik, att det är politiskt stabilt, nummer två är en utmärkt malmpotential, tre malmfyndigheter i världsklass, fyra utmärkt infrastruktur och så vidare. Skatten som ni, Mats Odell, hakat upp er på kommer långt ned på listan, det vill säga låg företagsbeskattning - observera, företagsbeskattning. Avgifter nämns över huvud taget inte. Vad vill Alliansen egentligen med den gruvboom som finns - dra sig tillbaka passivt och låta kommuner och bolag ta ansvar för den? Det är tid för ansvar. Har Mats Odell inte lyssnat på regeringsförklaringen? Det borde kanske sägas en tjugotredje gång. Det är tid för ansvar, men det gäller tydligen inte Alliansen.

anf.122 Mats Odell (KD):

Herr talman! Den första punkten i den lista som Sven-Erik Bucht räknar upp är politisk stabilitet. Om Sverige håller på och ändrar spelreglerna under pågående match och höjer skatter och avgifter är det inte stabilt. Vi ska inte haka upp oss på om det är en skatt eller en avgift. Det är samma pengar, Sven-Erik Bucht. Det hjälper inte att ha någon sorts nöddop av nya pålagor och säga att det inte är någon skatt utan en avgift, och så ska den passera utan vidare. Det är klart att det försämrar den svenska konkurrenskraften. Vi är nu med knapp marginal förbisprungna av Danmark när det gäller det totala skatteuttaget. Det är ovanpå det som pålagorna ska läggas. Kalla det gärna avgift. Jag ber om ursäkt om jag kallar det för skatt, men jag tror faktiskt att skillnaden är hårfin. Sven-Erik Bucht verkar tycka att LKAB inte ska bekosta förändringar i exempelvis Kiruna stadsbild när bolaget utvidgar sin verksamhet. Det ska i stället bekostas av skattebetalarna, om jag förstod honom rätt. Det är en ganska outgrundlig tanke måste jag säga. Om företagets verksamhet förorsakar kostnader och det är ett företag som har råd att betala, varför ska det företaget då inte betala utan notan skickas till skattebetalarna? Det hänger inte ihop, herr talman. Jag ber gärna om ursäkt igen. När jag sade hembygd var det inte avsett som ett nedsättande omdöme utan handlade om omsorg. Norden har vi tagit ställning till i utskottets betänkande. Vi säger att det samarbetsinitiativ som Sverige har tagit, det så kallade Nordmin som syftar till att stärka konkurrenskraften i den nordiska gruvnäringen, är positivt. Det finns inget negativt i det, men vi anser inte att det behövs ytterligare initiativ.

anf.123 Sven-Erik Bucht (S):

Herr talman! Det är bra att Mats Odell kom med en tredje ursäkt, men han fortsätter att se spöken. Vi har icke föreslagit någon avgiftshöjning. Däremot har vårt parti i reservation 3, som jag hoppas att ordföranden läst igenom, sagt att vi ser över samtliga avgifter. Det håller inte att vi har en regering som åker upp och sprider superlativ. Jag vet hur man råddar i en liten kommun och när det är ont om pengar. Jag har stor erfarenhet av det. Tydligen har man inte det i Alliansen när man tror att det fixar sig självt. Det är att fly verkligheten. LKAB:s avsatta 6 miljarder måste nyttjas genom att staten går in och tar hand om pengarna och utvecklar tillsammans med kommunerna. Det är klart att LKAB ska betala, men man kan inte ha en politik som går ut på att LKAB först ska vara världsmästare på underjordsbrytning och pelletstillverkning och sedan också bli världsmästare på stadsomvandling och sitta i diskussioner med kommunen. Det skulle skapa konflikter. Det handlar om ett bolag som tillsammans med kommunen ska verka i ytterligare hundra år. Den politik som Alliansen för håller inte. Den är förlegad. Det är gammeldags att tro att ett bolag som jobbar med gruvnäring också ska bli världsmästare på stadsomvandling. Det är inte att utveckla gruvteknik. LKAB ska jobba med det som de är duktiga på för att bli ännu duktigare. Då kan de leverera pengar till statskassan och ta position på fler orter. På så sätt säkerställer vi svensk industris behov av råvara också i framtiden så att det inte helt hamnar i utländska händer.

anf.124 Johan Johansson (M):

Herr talman! Regeringen är passiv och politiken förlegad och gammeldags har vi fått höra av Sven-Erik Bucht. I regleringsbrevet till SGU 2011 gavs uppdraget att lite grann titta på en mineralstrategi. I augusti 2011 förklarade Maud Olofsson att regeringen ska satsa på en mineralstrategi. Den återfanns i budgeten, VP 2012, och Sven-Erik Bucht väckte motion om den i september 2011. Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet stödde sedan motionen om ett mineralprogram. Det blev ett tillkännagivande våren 2012. Alliansen avstyrkte eftersom arbetet redan var igångsatt. När det nu gäller nordiskt samarbete tycker jag mig känna igen upplägget. Sven-Erik Bucht är en god förkämpe för Norrbotten, något annat ska jag inte säga. Han är smart på att utnyttja saker, och det har han gjort i det här fallet. Det jag inte får att gå ihop gäller kapitalfrågan. Sven-Erik Bucht har varit ute och debatterat, bland annat i Dagens Industri, och talat om en svensk gruv- och mineralfond, den som skulle finansieras med en mineralavgift på 1-2 procent. När han talar om en mineralfond med den avgiften, som faktiskt gör det svårare att finansiera nya projekt, och samtidigt i kammaren säger att staten ska ta ett ansvar för finansiering får jag det inte att gå ihop.

anf.125 Sven-Erik Bucht (S):

Herr talman! Jag börjar med det som gällde initiativet till en mineralstrategi. Johan Johansson var tyvärr ännu inte i riksdagen när jag vid två tillfällen debatterade med den förra näringsministern och man från regeringshåll sade att en sådan inte behövs, detta trots att vi kunde påvisa att man börjat med det i Finland. De sådde lite frö, men förslagen kanske kom från fel håll. Det är så prestigefull Alliansen är. Ibland måste man släppa på prestigen. Det har jag fått lära mig som kommunalråd. Man måste kunna samverka också. Man blir starkare om man klarar av att samverka, Johan Johansson, inte bygga upp saker och ting med prestige. Kapitalförsörjningsfrågan handlar ju om att se till att vi på något sätt säkerställer att svenska mineraler som finns i vår backe också långsiktigt kan tillföras svensk industri som är så beroende av dem. Tänk tanken att alla gruvor skulle vara utländskt ägda när vi har en framtida råvarubrist. Jag vill inte försätta mina och dina barnbarn i den situationen att vi inte över huvud taget har grepp om det här. Jag tycker att LKAB skulle få helt andra ägardirektiv. Jag tycker att det är fattigt att inte ha andra ägardirektiv än att de ska vara en budgetregulator och hamna i Anders Borgs börs.

anf.126 Johan Johansson (M):

Herr talman! Samarbete är oerhört viktigt. Jag delar Sven-Erik Buchts uppfattning att man nog inte bör vara så prestigebunden. Jag tänkte hoppa lite grann och lämna kapitalet och nordiskt samarbete. Sverige har en hög kompetens när det gäller gruvor. Det har du anfört i ditt tal. Vi har också en god miljölagstiftning, kanske de miljövänligaste gruvorna i hela världen. Det ska vi vara stolta över. Det har pratats om uranbrytning. Jag kan tycka att det är lite märkligt att Socialdemokraterna, när vi har en hög kompetens och vi har en god miljölagstiftning, så frekvent säger nej till uranbrytning. Har inte vi ett moraliskt och etiskt ansvar så länge vi har kärnkraften att även, om det nu skulle finnas brytbart uran i Sverige - det är en hypotetisk frågeställning - att bryta det om vi har ett folkligt stöd för det?

anf.127 Sven-Erik Bucht (S):

Herr talman! Jag stöder helt mitt partis ställningstagande när det gäller uran och det som finns skrivet i betänkandet. Därom råder det ingen tvekan. När det däremot gäller miljölagstiftning och framför allt hanteringen av det här och de utdragna tider vi har är det katastrof. Vi har i Sverige tre år längre användningstider än Europa i övrigt. Jag har själv interpellerat och jag har motionerat i frågan, men den prestigefyllda Alliansen har avslagit motionerna. Sedan kommer de året efter och försöker visa på att man tog initiativ. Nu är någonting på väg. Det är prestige. Det är inte samarbete. Jag tycker att det skulle behövas mycket mer pragmatism på den nationella nivån också i de här frågorna.

Onsdagen den 20 mars 2013

Kl.	09.00		Arbetsplenum
	16.00		Votering

________________________________________________________

Nr			Anmäld tid (min.)	Ackumulerad tid
19	Konstitutionsutskottets utlåtande KU14
	Subsidiaritet och proportionalitet
	1	Billy Gustafsson (S)	8
	2	Lars Elinderson (M)	6
			____	____
			0.14	0.14

20	Konstitutionsutskottets utlåtande KU15
	Förbindelserna mellan Europeiska kommissionen och de nationella parlamenten
	1	Billy Gustafsson (S)	6
	2	Karl Sigfrid (M)	4
			____	____
			0.10	0.24

21	Utbildningsutskottets betänkande UbU8
	Högskolan
	1	Louise Malmström (S)	8
	2	Jabar Amin (MP)	10
	3	Richard Jomshof (SD)	10
	4	Betty Malmberg (M)	8
	5	Roger Haddad (FP)	8
	6	Emil Källström (C)	8
	7	Yvonne Andersson (KD)	8
			____	____
			1.00	1.24

22	Miljö- och jordbruksutskottets betänkande MJU11
	Klimatpolitik m.m.
	1	Matilda Ernkrans (S)	10
	2	Helena Leander (MP)	10
	3	Josef Fransson (SD)	8
	4	Jens Holm (V)	10
	5	Lars Hjälmered (M)	8
	6	Anita Brodén (FP)	10
	7	Roger Tiefensee (C)	8
	8	Irene Oskarsson (KD)	8
			____	____
			1.12	2.36

23	Näringsutskottets betänkande NU14
	Mineralpolitiska frågor
	1	Karin Åström (S)	10
	2	Jonas Eriksson (MP)	10
	3	Anna Hagwall (SD)	8
	4	Kent Persson (V)	10
	5	Johan Johansson (M)	10
	6	Eva Flyborg (FP)	10
	7	Helena Lindahl (C)	10
	8	Mats Odell (KD)	10
	9	Marie Nordén (S)	6
	10	Lise Nordin (MP)	10
	11	Jens Holm (V)	10
	12	Sven-Erik Bucht (S)	12
			____	____
			1.56	4.32

24	Näringsutskottets betänkande NU15
	Konkurrenspolitiska frågor
	1	Anna Hagwall (SD)	2
			____	____
			0.02	4.34

25	Skatteutskottets betänkande SkU17
	Beskattning av företag, kapital och fastighet
	1	Leif Jakobsson (S)	12
	2	Mats Pertoft (MP)	10
	3	Thoralf Alfsson (SD)	8
	4	Jacob Johnson (V)	10
	5	Ulf Berg (M)	8
	6	Gunnar Andrén (FP)	8
	7	Karin Nilsson (C)	8
	8	Lars Gustafsson (KD)	8
			____	____
			1.12	5.46

26	Skatteutskottets betänkande SkU19
	Punktskatter
	1	Hannah Bergstedt (S)	10
	2	Mats Pertoft (MP)	10
	3	Thoralf Alfsson (SD)	8
	4	Jacob Johnson (V)	8
	5	Lena Asplund (M)	8
	6	Gunnar Andrén (FP)	8
	7	Karin Nilsson (C)	8
	8	Lars Gustafsson (KD)	8
	9	Teres Lindberg (S)	8
			____	____
			1.16	7.02

27	Civilutskottets betänkande CU9
	Planering och byggande
	1	Katarina Köhler (S)	12
	2	Oskar Öholm (M)	8
	3	Jan Lindholm (MP)	20
	4	Lars Tysklind (FP)	10
	5	Ola Johansson (C)	10
	6	Markus Wiechel (SD)	8
	7	Amineh Kakabaveh (V)	12
	8	Roland Utbult (KD)	8
			____	____
			1.28	8.30

Totalt anmäld tid

8 tim. 30 min.

_____________________________

2012/13:81

Onsdagen den 20 mars 2013

Kl.	09.00		Arbetsplenum
	16.00		Votering

________________________________________________________

	Justering av protokoll
1	Protokollet från sammanträdet torsdagen den 14 mars

	Anmälan om inkommen faktapromemoria om förslag från Europeiska kommissionen, m.m.	Ansvarigt utskott
2	2012/13:FPM76 Direktiv om gemensamt system för skatt på finansiella transaktioner KOM(2013) 71	SkU

	Anmälan om fördröjda svar på interpellationer
3	2012/13:318 av Jacob Johnson (V) Sveriges Turkietstrategi
4	2012/13:319 av Leif Jakobsson (S) 3:12-reglerna
5	2012/13:327 av Hans Linde (V) Sveriges långsiktiga utvecklingssamarbete

	Ärenden för hänvisning till utskott	Förslag
	Propositioner
6	2012/13:77 God kvalitet och ökad tillgänglighet inom missbruks- och beroendevården Kammaren har beslutat om förlängd motionstid för denna proposition. Motionstiden utgår den 10 april	SoU
7	2012/13:89 Ändring i skatteavtalet mellan Sverige och Indien samt överenskommelse med Indien om anstånd med betalning av skatter	SkU
8	2012/13:107 Upphävande av kravet på sterilisering för ändrad könstillhörighet	SoU
9	2012/13:109 Hälso- och sjukvård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd	SoU
10	2012/13:110 Överlåtelse av tillsynsuppgifter inom sjöfarten	TU
11	2012/13:116 En mer samlad myndighetsstruktur inom folkhälsoområdet	SoU
	Skrivelse
12	2012/13:80 Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 2012	UU
	EU-dokument
13	KOM(2013) 133 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättandet av en ram för fysisk planering i kust- och havsområden och integrerad förvaltning av kustområden Åttaveckorsfristen för att avge ett motiverat yttrande går ut den 13 maj	TU
14	KOM(2013) 145 Förslag till ändring av kommissionens förslag COM(2011) 607 final/2 – Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska socialfonden och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1081/2006 Åttaveckorsfristen för att avge ett motiverat yttrande går ut den 13 maj	AU

	Ärenden för bordläggning	Reservationer
	Arbetsmarknadsutskottets betänkande
15	2012/13:AU7 Utvidgad målgrupp för samhällsorientering, m.m.	9 res. (S,MP,SD,V)
	Socialutskottets betänkande
16	2012/13:SoU11 Socialtjänstfrågor	29 res. (S,MP,SD,V)

	Ärenden för avgörande kl. 16.00
	Tidigare slutdebatterade
	Kulturutskottets betänkanden
17	2012/13:KrU5 Kultur och fritid för barn och unga	10 res. (S,MP,SD,V)
18	2012/13:KrU6 Kultur för alla	9 res. (S,SD,V)

	Ärenden för debatt och avgörande
	Konstitutionsutskottets utlåtanden
19	2012/13:KU14 Subsidiaritet och proportionalitet
20	2012/13:KU15 Förbindelserna mellan Europeiska kommissionen och de nationella parlamenten
	Utbildningsutskottets betänkande
21	2012/13:UbU8 Högskolan	13 res. (S,MP,SD,V)
	Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
22	2012/13:MJU11 Klimatpolitik m.m.	32 res. (S,MP,SD,V)
	Näringsutskottets betänkanden
23	2012/13:NU14 Mineralpolitiska frågor	10 res. (S,MP,SD,V)
24	2012/13:NU15 Konkurrenspolitiska frågor	1 res. (SD)
	Skatteutskottets betänkanden
25	2012/13:SkU17 Beskattning av företag, kapital och fastighet	9 res. (S,MP,SD,V)
26	2012/13:SkU19 Punktskatter	22 res. (S,MP,SD,V)
	Civilutskottets betänkande
27	2012/13:CU9 Planering och byggande	11 res. (S,M,MP,FP,C,V,KD)

______________________________