anf.189 Helén Pettersson i Umeå (S):
Herr talman! Efter att ha ägnat en dryg timme till att lyssna på en väldigt spännande debatt om skogen tänkte jag att vi skulle ägna en stund åt dem som faktiskt lever där. Jag kommer att tala om några av de arterna i anförandet.
Vi ska nu debattera miljö- och jordbruksutskottets betänkande nr 17 om jakt och viltvård. Det är ett osedvanligt tunt motionsbetänkande i år, måste jag påpeka. Anledningen till det är att många av de motioner som senast är väckta behandlas förenklat i år. De kommer alltså inte att tas upp till debatt här i kväll.
Jag känner att jag vill klargöra det så att inte alla engagerade tittare och protokollsläsare tror att vi politiker inte har mer åsikter och tyckanden om jakt och viltvård än just det som kommer att behandlas i kväll. Jag kan garantera att vi kommer tillbaka till frågor om älgjakt, fällfångst, skarvar och småvilt vad tiden lider, men inte just här och nu.
En annan anledning till att betänkandet är ganska tunt är att ganska mycket av det som finns som riktiga förslag hänvisas till den pågående Jaktlagsutredningen. Det är bra att det nu är tillsatt en större utredning som ska gå igenom hela jaktlagstiftningen. Det är i dag en lagstiftning som är väldigt lappad och lagad under många år. Den behöver absolut ses över och moderniseras utifrån de förutsättningar som gäller i dag. Om det är vi nog överens i alla partier här i riksdagen.
Det är också jättebra att det kommer ett delbetänkande redan i augusti, om jag har förstått det rätt, som handlar om var myndighetsansvaret ska ligga. Det behöver verkligen komma så att vi vet vad man har att förhålla sig till om det ska till några större förändringar.
Det vi inte är riktigt överens om, och det som vi från socialdemokratiskt håll har varit väldigt kritiska mot, är hur enormt stort uppdrag man har gett till utredaren och vad som har blivit instoppat i maratonutredningen, som inte ska lämna sitt slutbetänkande förrän i december 2014.
Som man kan läsa i vårt särskilda yttrande till betänkandet är vi bland annat mycket negativa till att just de två jaktfrågor som regeringen mot sin ursprungliga vilja har fått i uppdrag av riksdagen att lösa har stoppats in i utredningen. Både frågan om fjälljakten och frågan om dubbelregistreringen, det vill säga den dubbla jakträtten på älg som finns i vissa områden i vårt land, ligger i utredningen och ska inte behandlas förrän tidigast under 2015.
Det är i mina ögon ett exempel på att begrava brännande och för regeringen obekväma frågor för en väldigt lång tid framöver. I varenda debatt från och med nu fram till december 2014, och det ligger som bekant ett val däremellan där vi kommer att debattera frågor flitigt, kommer regeringen och de borgerliga partiernas företrädare på alla olika nivåer att hänvisa många av de frågor som handlar om just jakten till den pågående utredningen
Man skjuter över det på nästa regering att hantera. Nog tycker jag att det hade varit smakfullt om man kanske kommit med delbetänkanden om just dessa två frågor som inte direkt är kopplade till lagstiftning på det sättet. Det är två frågor som riksdagen de facto har fattat beslut om att den vill ha lösningar på. Man kanske till och med skulle ha tillsatt en parallell utredning för just de två frågorna om man anser att de behöver utredas ytterligare. Jaktlagsutredaren har tillräckligt mycket ändå att titta på fram till december 2014.
Det finns ingen anledning att lägga frågan om till exempel fjälljakt i utredningen. Det tyder snarare på en brist på både mod och vilja från regeringen att lösa de uppgifter som riksdagen har lagt på regeringen.
Herr talman! I betänkandet behandlas frågor rörande bland annat den svenska vildsvinsförvaltningen. Det finns all anledning att diskutera den lite grann.
Vi kan göra ett litet historiskt tillbakablickande här från talarstolen. Det kanske var ett av de mindre lyckade besluten som riksdagen någonsin har fattat. Det beslutades 1981 att vi skulle utrota den svenska vildsvinsstammen förutom de 200 individer som då fanns i området kring Mörkö i Sörmland. Det gick sådär med den målsättningen. År 1987 gav man upp här i kammaren och accepterade vildsvinen som en del av den svenska faunan, och man gav upp tanken på utrotning av dem.
I dag är det lite svårt att säga exakt hur många vildsvin som finns. Det är många siffror som figurerar. Det är inte speciellt mycket färre än 100 000, men det är nog inte så många som 150 000. Det är väldigt svårt att göra beräkningar av hur stor stammen är. Den rör sig också upp och ned av naturliga skäl beroende på vilka förhållanden som råder under vintrar och annat.
Det man kan säga är att 100 000 vildsvin är väldigt många. De är också väldigt koncentrerade på vissa ställen, och på en del ställen ökar de lokala bestånden explosionsartat. Det ställer till väldigt stora problem på många områden kanske framför allt inom jordbruket.
Vi ser också en stor ökning av trafikolyckor med vildsvin inblandade. Det är rätt obehagliga olyckor. Det kan alla vittna om som har varit med. Vildsvinen blir väldigt kompakta och stora och gör stor skada när man krockar med dem.
Under 2012 skedde det 4 200 olyckor bara med vildsvin. Det är en ökning med 1 500 från året innan. Det är en ökning på i runda slängar 35 procent på ett år. Det är väldigt mycket.
Samtidigt ser vi att avskjutningen av vildsvinsstammen inte har ökat speciellt mycket. I rena siffror har den gått ned. I förhållande till stammens storlek har den legat ganska lika. Men den är uppenbarligen inte tillräckligt stor.
Det tyder på att vi måste bedriva ett mer aktivt arbete politiskt för att hantera vildsvinsfrågan innan den helt går oss ur händerna. Vissa hävdar med bestämdhet att den redan har gjort det. Vi måste vara mer aktiva med politiska beslut. Vi måste vara snabba med de besluten för att underlätta för vildsvinsförvaltningen. Vi måste också uppmuntra och ge förutsättningar för jägare och lokala organisationer att delta i framtagandet av förvaltningsplanerna och i själva förvaltningen på grund av vad jag nyss sade. Just för att stammen på vissa områden lokalt växer så väldigt fort måste vi ha en lokal förankring i förvaltningen av vildsvinen.
Även i vildsvinsfrågan hänvisar de borgerliga partierna i sin majoritetstext delvis till jaktlagsutredaren. Det är när det gäller frågan om utfodring. Vi är alla medvetna om de problem som finns kring utfodring av vildsvin och de problem som felaktig utfodring medför. I vissa fall är det sätt på vilket utfodringen sker moraliskt förkastligt. På vissa ställen är det djurskyddsmässigt förkastligt. Det är ett problem; det är ett akut problem. Men regeringen avser alltså inte att återkomma i frågan förrän i december 2014. Detta innebär i praktiken - i allra bästa fall, ska jag tillägga - beslutsfattande någon gång under våren 2015 och implementering därefter. Det är lång tid kvar för ett så pass akut problem.
I sammanhanget vill jag också passa på att skicka en liten uppmaning till de borgerliga partiernas företrädare här i kammaren att föra en kunskapsöverförande diskussion med en del kolleger som finns i andra utskott i riksdagen så att man inte där fattar beslut som inte underlättar den effektiva viltförvaltning som vi alla vill ha. I stället för att lägga ut texten om det hänvisar jag helt enkelt till vår partimotion i betänkandet från justitieutskottet om den nya kameraövervakningslagen. Där tas bland annat frågan upp om att man skulle kunna underlätta för kameror vid åtlar.
Herr talman! Egentligen finns det många frågor som man kan beröra i ämnet, men jag stannar vid detta för denna gång. Jag är helt övertygad, som jag tidigare sade, om att vi kommer att ha många anledningar att fortsätta diskussionen om jaktfrågorna och att göra det lite bredare och större.
Sist av allt yrkar jag bifall till reservation nr 5.
(Applåder)
anf.190 Helena Leander (MP):
Herr talman! Nu har Helén Pettersson redan förklarat att detta motionsbetänkande inte handlar om allting som vi tycker om jakt. Det säger till exempel ingenting om vad vi kan göra för att anpassa djurskyddet inom jakten.
Det ska i och för sig sägas med en gång att viltkött har större förutsättningar att innebära bättre djurhänsyn än djurfabrikskött eftersom de vilda djuren i alla fall får vara just vilda innan de skjuts. Men om man ska göra anspråk på att vara ett mer djurvänligt alternativ måste man också komma till rätta med de skadeskjutningar som fortfarande är alldeles för många och de plågsamma jaktformer som fortfarande förekommer. Men det är som sagt inte det som motionsbetänkandet handlar om.
Däremot handlar det till exempel om jaktlagstiftningen, som just nu är under utredning. Om vi går tillbaka till den senaste rovdjursutredningen föreslogs bland annat att man skulle överväga att samla jaktreglerna under miljöbalken och att talerätten för miljöorganisationer skulle utredas. Det är båda förslag som är värda att titta på, men tyvärr kom de aldrig med i utredningsdirektiven. Talerätten har i och för sig under tiden hunnit ändras i praxis. Därför vore det rimligt att man också ändrar lagen så att den speglar detta och våra åtaganden enligt Århuskonventionen.
En annan sak som borde ses över är Jägareförbundets så kallade allmänna uppdrag. Det allmänna uppdraget är en märklig konstruktion från 30-talet där staten pekar ut en enskild intresseorganisation och ger den uppdraget att leda delar av jakten och viltvården. Det handlar bland annat om att tillhandahålla objektiv information i jakt- och viltvårdsfrågor. För detta får Jägareförbundet årligen ungefär 50 miljoner kronor ur Viltvårdsfonden, som finansieras av jaktkortsavgiften.
Det är i och för sig inget märkligt med att ideella organisationer kan söka medel för att genomföra olika projekt som samhället finner angelägna. I det här fallet kommer pengarna dessutom ursprungligen från jägarna. Men det är ingen sorts medlemsavgifter som jägarna har rätt att få tillbaka, utan det är snarare en sorts ersättning för att man får jaga djur som ingen enskild person kan sägas äga. Då blir det rätt märkligt när staten pekar ut en enskild organisation och ger den uppdrag och finansiering på ett sätt som normalt brukar förbehållas statens egna myndigheter.
Dessutom kan man ifrågasätta om en organisation som har som syfte att främja sina medlemmars intresse av jakt är den bäst lämpade att tillhandahålla objektiv information i jaktfrågor. Nu har just rovdjuren tillfälligt lyfts ur detta uppdrag eftersom förbundet inte har velat samarbeta om vargen, om man uttrycker det så. Men de många hätska uttalanden som har kommit från en rad av förbundets företrädare belyser ändå den svårighet som finns i att å ena sidan företräda sina medlemmars intressen, å andra sidan vara objektiv.
Det innebär inte att Jägareförbundet inte gör värdefulla saker. Eftersök av trafikskadat vilt är en sådan verksamhet som är viktig för att förhindra att djur behöver lida längre än nödvändigt om de är skadade. Det är en insats som staten mycket väl bör stödja också ekonomiskt. Däremot kanske man inte ska göra det genom konstruktionen med det allmänna uppdraget. Om staten i stället skulle välja att upphandla den tjänsten skulle Jägareförbundet rimligtvis ligga bra till. Och givetvis bör Jägareförbundet kunna söka medel för naturvårdsprojekt på samma sätt som andra ideella organisationer. Däremot tycker jag att gräddfilen som det allmänna uppdraget innebär har spelat ut sin roll.
Rovdjursfrågan har vi annars debatterat i naturvårdsbetänkandet häromsistens. Men vi har några pusselbitar kvar som är relaterade till jaktfrågor. Min utgångspunkt är att det är hundföraren som ansvarar för hundens säkerhet och inte staten som ansvarar för att rensa naturen från de rovdjur som kan hota hundens säkerhet i en jaktsituation. Däremot tycker jag att staten har ett stort ansvar för att ersätta de näringsidkare som trots försiktighetsåtgärder kan drabbas av rovdjursangrepp. I första hand tycker jag att man ska jobba med förebyggande åtgärder som stängsling och se till att det verkligen finns rimliga ersättningar och förutsättningar för det. Men i fall där detta inte är ett alternativ, inte minst rennäringen, eller där olyckan trots goda åtgärder är framme, måste det också finnas generösa ersättningar. Rovdjursutredningen har föreslagit mer pengar till detta ändamål. Det är också någonting som vi stöder i vår budget.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 4.
(Applåder)
anf.191 Jens Holm (V):
Herr talman! Jakt är någonting som engagerar hundratusentals svenskar. Det är en viktig fråga. Jag tycker precis som Helena Leander att om man äter kött är det mycket bättre att äta viltkött än kött som är producerat på ett fabriksliknande sätt av intensivuppfödda djur.
Vi i Vänsterpartiet har en del synpunkter på vissa jaktformer som finns i Sverige. Över lag kan man säga att våra förslag handlar om att vi vill ha större djurhänsyn än vad som finns i dag. Det avhandlas inte direkt i detta ärende, varför jag inte går in på detaljerna.
Jag skulle vilja ta upp några frågor som har direkt bäring på ärendet. Den första rör det så kallade allmänna uppdraget. Det handlar om vem som egentligen ska ha ansvaret för att informera om jakt- och viltfrågor i Sverige. I dag har Svenska Jägareförbundet detta huvudansvar. Förbundet ska förmedla en objektiv sakkunskap om viltfrågor i Sverige.
Jag menar att det blir hart när omöjligt för en jägarorganisation att förmedla objektiv information. Därför tycker Vänsterpartiet och Miljöpartiet i reservation nr 4 att detta är en gammalmodig konstruktion som har hängt med sedan långt tillbaka, där det är jägarna själva som ska sköta informationen om jakt och vilt. Vi tycker inte att detta känns som en modern ordning längre. Det vore i stället fullt rimligt att alla aktörer som har relevant information att komma med - det kan vara djurskyddsorganisationer och miljöorganisationer men också jägarorganisationer - skulle kunna söka pengar från Viltvårdsfonden och bedriva informationsarbetet.
Jag skulle också vilja knyta an till det som Helén Pettersson från Socialdemokraterna tog upp, fjälljakten. Jag måste säga att det är djupt beklagligt vad den borgerliga regeringen har gjort. Strax efter valet öppnade man upp för storskalig jakt för egentligen hela Europas medborgare att jaga i de svenska fjällen. Det gjorde man genom en ändring av rennäringsförordningen. Man menade att så här måste vi göra för att det ska vara fri rörlighet i EU.
Tack och lov beslutade en enig riksdag våren 2012 att det inte var acceptabelt att det var på det sättet, utan vi uppdrog åt regeringen att föra in den tidigare lagstiftningen och därmed ändra i rennäringsförordningen. Det var våren 2012, för drygt ett år sedan, som vi fattade beslutet. Fortfarande har regeringen inte gjort ett skvatt, utan man väljer att begrava frågan i en utredning. Det tycker jag är oacceptabelt och ett svek mot den här församlingen.
Avslutningsvis vill jag understryka vikten av att vi har en generös ersättning för skador som vilda djur och i synnerhet rovdjur åsamkat. Jag tror att vi genom att höja ersättningen för rovdjursskador ökar möjligheterna för en större förståelse för den svenska rovdjurspolitiken. Vi understryker i reservation 3 att det är väldigt viktigt med en generös ersättning för rovdjursskador. Jag tycker att det är olyckligt att regeringen än så länge inte har svarat på det önskemålet, men man kan hoppas att de gör det snart.
anf.192 Bengt-Anders Johansson (M):
Herr talman! Jag vill inledningsvis säga att svenska folket har en väldigt stor tillgång i den viltförvaltning som vi har i vårt land. Vi har en bredd av vilt som inte så många andra länder har. Vi har dessutom välskötta viltstammar med friska djur som är till stor glädje för de allra flesta. Jag vågar nästan påstå att alla svenskar ser vilt med en viss regelbundenhet. Det är oerhört glädjande, och det ska vi vara stolta över.
Men det här sköter sig naturligtvis inte självt, utan det ligger ett stort och tungt frivilligt arbete bakom denna möjlighet för svenska folket, oavsett vad man gör i skogen.
Jag vill till att börja med yrka bifall till betänkandets förslag och avslag på reservationerna.
Precis som har sagts av mina företrädare här i talarstolen är det många förslag som nu hanteras i en jaktlagsutredning som är tillsatt. Vi har hört här tidigare att man ondgör sig, inte minst Socialdemokraterna i ett särskilt yttrande, över att utredningen tar så lång tid och att den skulle ha gjorts för mycket länge sedan. Vi är ganska vana vid att oppositionspartier har en mycket snabbare väg än regeringspartier. Jag tycker ändå att vi ska notera att det är positivt att Jaktlagsutredningen har tillsatts. Det visar att vi inser att vi måste göra någonting.
Nu har det nämnts några enskilda delar i Jaktlagsutredningen. Men jag vill bara för kompletteringens skull nämna att det handlar om den dubbla jakträtten, om en översyn av fjälljakten. Det handlar om myndighetsansvaret, om en jakttidsberedning, om jakt på allmänt vatten, om jakt efter kronhjort, som haltar med tanke på att det är bara i Skåne man kan förvalta den på ett vanligt sätt. Det handlar vidare om utfodring av vilda djur, om viltvårdsområden, om arrendatorernas jakträtt och om regelförenkling. Som ni hör är det en ganska bred och djup genomgång, och jag välkomnar att regeringen nu har tagit initiativ till denna så att vi kan få detta belyst på ett allsidigt sätt.
Herr talman! Mot bakgrund av att Jaktlagsutredningen nu arbetar vill jag från Moderaterna skicka med vad vi tycker är viktigt att tänka på, ett mer framåtsyftande medskick.
Vi tycker att man i större utsträckning än i dag ska ha rullande förvaltningsplaner. Och vad menar vi då med det? Jo, vi menar att vi ska ha förvaltningsplaner för fler arter, och främst de som vi förvaltar aktivt, kanske på treårsbasis eller liknande så att årliga variationer inte ska inverka så mycket utan att det finns en långsiktighet. Vi tror att det är utomordentligt viktigt, inte minst för det vilda.
Vi tycker också att man ska kunna ha regionala hänsyn vid för stora och talrika stammar av vilket vilt det vara må. Även om man inte har uppnått ett nationellt mål ska man på lokalplanet kunna förvalta dem på ett sådant sätt att det inte uppstår negativa effekter i alltför stor utsträckning.
Det är också viktigt att länsstyrelserna, som har en viktig roll i den svenska viltförvaltningen, inte minst när det gäller tillsyn och myndighetsutövning, tolkar den lag som denna församling stiftar på ett likartat sätt. Det ska inte vara någon skillnad om man är i Västerbotten eller i Skåne, utan det ska vara samma tillämpning. Dess värre är det inte så i dag, och det ser vi alltför ofta. Det finns en del som är bättre och en del som har lite att lära, men det är inte acceptabelt sett ur ett medborgarperspektiv att det är olika tillämpning.
När det gäller viltinventering tror vi att det är viktigt att fler engagerar sig, att exempelvis fågelskådare, jägare, friluftsmänniskor etcetera kan hjälpas åt att göra inventeringarna, inte minst rovdjursinventeringar. På det sättet får man en ökad förståelse för den här typen av inventeringar och därigenom en större tilltro till dem. Det är ju ganska meningslöst om man använder inventeringsresultat på olika sätt och därigenom inte kommer fram till en gemensam ståndpunkt.
Avslutningsvis, herr talman, tycker vi att det är utomordentligt viktigt att vi försöker minska den splittrade bild som finns i dag. Det är ju väldigt många som är inne och rör i viltförvaltningen. Vi kan bara se här i kammaren, precis som sades för en liten stund sedan, att rovdjuren debatteras under ett helt annat betänkande och som ligger under Miljödepartementet. I dag debatterar vi de andra 500 djuren som ligger under Landsbygdsdepartementet. Det här är inte speciellt klokt, utan det är jätteviktigt att få ihop helheten.
Som har sagts tidigare är skogen den gemensamma nämnaren. Det är ju i det ekosystemet som det vilda finns. Då måste man kunna koppla ihop detta så att det hamnar under en hand. Vi har därför föreslagit att allt vilt ska hanteras av ett departement och har fastnat för att det bör vara Landsbygdsdepartementet, eftersom de redan har de 500 djurslagen vid sidan om de 5 rovdjuren som hanteras på Miljödepartementet. Det är därför mest naturligt att det är så. Det är också mest naturligt av det skälet att skogen redan hanteras på Landsbygdsdepartementet, och man måste samförvalta skogen och det vilda. Annars kommer vi inte att nå den absolut bästa av alla världar.
Herr talman! Med detta hoppas jag att vi med förenade krafter kan fortsätta att hjälpas åt att utveckla den svenska viltvården till gagn för alla svenska medborgare.
(Applåder)
anf.193 Anita Brodén (FP):
Herr talman! Våra viltstammar utgör en stor tillgång och rikedom. Det innebär ett stort ansvar för oss alla att förvalta denna rikedom på bästa sätt. Viltförvaltning av våra olika stammar krävs för att minimera skador men också för att hålla stammarna på en frisk och livskraftig nivå. Jakt och viltvårdsarbete engagerar många människor och skapar arbetstillfällen, intäkter och en rik fritid.
Herr talman! Vid ett sådant här tillfälle är det möjligt att framföra sitt partis olika åsikter. Jag tog del av kollegan Bengt-Anders Johanssons anförande där han redovisade Moderaternas inställning. Det pågår en utredning, så vi kommer att få tillfälle att debattera detta mer när den är klar.
Folkpartiet har alltid förordat en tydlighet i styrning och ansvarsfördelning och där det finns goda skäl också ökad samordning som kan leda till och oftast leder till ökad effektivitet.
Frågan om rovdjuren handlar inte ytterst om jakt, anser vi, utan om förvaltning och bevarande av den biologiska mångfalden. Olika insatser krävs för att säkerställa genetiskt friska stammar och en gynnsam bevarandestatus. Vår bedömning är därför att Naturvårdsverket har en viktig kompetens på detta område och också möjlighet att bedöma hur och i vilken omfattning olika former av jakt kan tillåtas.
Herr talman! Vi är rörande överens om att Sverige har en föråldrad jaktlagstiftning med 25 år på nacken. Den har visserligen ändrats något under årens lopp, men den är i behov av en ordentlig översyn. Det är därför välkommet med denna utredning.
Eva Eriksson har tidigare lagt fram en djurskyddsutredning, men den omfattade bara djur som människan håller.
Jaktlagstiftningen är i flera avseenden otydlig. Dessutom har flera direktiv under årens lopp antagits i EU, till exempel art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet, som gör att det är viktigt att nu få en ordentlig samling på plats vad gäller jaktfrågorna.
Herr talman! Viltskador är ett stort och allvarligt problem för många. Jägare betalar årligen in pengar till Viltvårdsfonden. Det är pengar som sedan kan nyttjas till olika viltvårdsinsatser, bland annat till det allmänna uppdraget.
Att minimera viltskador är A och O liksom den information och kunskap som måste till för att förhindra dessa.
Rovdjursskador uppstår också, och regeringen har anslagit nästan 50 miljoner årligen för att ersätta rovdjursskador. Vi vet att det är vanligt förekommande i renbeteslandet, och här finns stort behov av att regeringen tillskjuter dessa medel.
Det finns ett problem som inte har nämnts i debatten. Vi talade om skog för en stund sedan, och skador på skog, inte minst på tallplantor, är ett reellt problem för många skogsägare. I vissa skogar är det en hög procent skador, vilket givetvis åsamkar skogsägarna stor ekonomisk förlust. Därför är det viktigt med de forskningsprojekt som pågår om hur man ska kunna odla i skogen för vilt och om viltåkrar. Man forskar också på hur man ska kunna utfodra vilt på annat sätt och locka bort dem från att äta på skogsplantorna.
Herr talman! I stora delar av landet har man problem med vildsvin, vilket också har lyfts fram här. Vildsvinen har ökat markant, och det är ett stort problem. Jag kan förstå den frustration som många känner. Det är akut nödvändigt att få en balanserad stam. Förvaltningsplanen har nämnts, och där kommer man att komma fram till olika lösningar. Jag förstår dock att det brådskar. Därför är det viktigt att vi ser vad vi kan göra här och nu för att hejda utbredningen och möjliggöra för människor att känna en större trygghet och slippa dessa problem.
Det är dock inte enbart ett problem. Det är också en stor matresurs. Tar vi vara på detta på ett bra sätt får vi stor nytta av det.
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)
anf.194 Inger Fredriksson (C):
Herr talman! Jakt- och viltfrågor engagerar, precis som många har sagt. Tyvärr blir debatten ofta svart eller vit, och de grå nyanserna, balansen och avvägningen mellan olika intressen, kommer inte alltid fram.
I påskas när jag var hemma i Bohuslän dök vargen upp i min pappas hemtrakt Utby i Uddevalla kommun. Vargen rev sju får av åtta. Rovdjursfrågan kommer nära när den befinner sig runt knuten.
En trovärdig rovdjurspolitik tar hänsyn både till naturvårdsintressen och intressen från djurägare och andra berörda i områden med rovdjur. Regeringen har flyttat besluten närmare de berörda och genomfört en ny rovdjursförvaltning med ökat regionalt ansvar och lokalt inflytande.
Det är viktigt för oss i Centerpartiet att de som är berörda ska ha ett verkligt inflytande över rovdjursfrågorna. Vi kommer nämligen aldrig att nå samsyn om vi inte får dialogen att fungera och kan hitta balansen.
Herr talman! Vildsvinsfrågan är också het. Den blir hetare när vildsvinen börjar rota upp golfbanor och trädgårdar efter att tidigare ha nöjt sig med lantbrukarnas vallar och sädesfält. I Sörmland är vildsvinen ett gammalt problem. Eftersom många lantbrukare i länet är arrendatorer som inte har jakträtt har skadeproblemet varit ännu större.
Nu är det en hel del på gång som ska göra att vildsvinsstammen kan hållas på en mer rimlig nivå. Jaktlagsutredningen ska exempelvis titta på utfodringsfrågan.
Vidare har landsbygdsminister Eskil Erlandsson tagit initiativ för att underlätta vildsvinsjakt. Han har också tagit initiativ till en snabbutredning om subventionering av trikintester i syfte att göra försäljning av vildsvinskött enklare. Det arbetas också för att förenkla införandet av vildsvinsfällor så att fällor som är godkända i ett annat land också ska kunna användas i Sverige. Då kan det räcka med en anmälan till Naturvårdsverket i stället för ett helt godkännande.
Åtelkameror har också tagits upp i debatten. Visst är integritetsaspekterna viktiga, och de måste förstås lösas. Jag tror dock att det finns viss förståelse för att filmning sker om syftet är att begränsa skadorna på grödor, i skog och i trafik.
Herr talman! Slutligen vill jag säga några ord om jakttider. Organisationer som har många jagande medlemmar brukar dela in sin verksamhet i före och efter älgjakten. Det är nämligen inte lönt att lägga sammanträden mitt i älgjakten, i alla fall inte om man vill vara något så när demokratisk.
Det finns anledning att se över jakttiderna för älgjakten, inte minst därför att klimatet delvis har förändrat förutsättningarna. Det är inte säkert att det är frost och lövfällning när älgjakten inleds i södra och mellersta Sverige, vilket är en fördel för jakten.
Inte minst av den anledningen behöver jakttiderna ses över, vilket nu Jaktlagsutredningen gör. Det är viktigt att få till en modern lagstiftning som är tydlig och ger stöd för en långsiktigt hållbar jakt- och viltvård och som också tar hänsyn till den biologiska mångfalden.
En del har nämnt Håkan Larsson, utredaren. Jag känner honom personligen. Jag vet att han är noggrann och enveten som den smålänning han är, omplanterad i Jämtland. Jag har fullt förtroende för hans arbete.
I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)
anf.195 Olle Larsson (SD):
Herr talman! Dubbelregistrering vid jakt är en av många orättvisor som staten har skapat mellan folkgrupperna och näringarna i det så kallade renbetesområdet i Norrland, som utgör 35 procent av landets yta. Statens ensidiga gynnande av rennäringen har fått förödande konsekvenser för alla andra näringar och kulturyttringar inom området.
I SLU:s bok
Traditionell kunskap och lokalsamhällen
går att läsa: "Jakt och fiske har varit ett nödvändigt komplement till jordbruket och ofta har jakten och fisket varit viktigare för nybyggare än för renskötande samer."
Låt mig ge ett exempel från Härjedalen på hur de små stegens tyranni fungerar. För 130 år sedan ansåg renägarna att de behövde större marker för vinterbete. För att tillfredsställa det behovet köpte staten, under hot om expropriering, mark från fjällbönderna och överlät den marken till rennäringen för vinterbete. Med tiden gjordes markerna om till att bli betesmarker året runt för ren. Med året-runt-marker följer också andra rättigheter, bland annat jakträtt. I Härjedalen började problemen med dubbel älgjakt under 1980-talet.
Rätt att jaga på dessa marker i västra Härjedalen har även de få fjällarrendatorer som bor kvar sedan staten tvångsköpte deras marker från deras förfäder och de tvingades bli arrendatorer.
Konflikter om jakten uppstod. Staten löste det genom att minska arrendatorernas jaktmarker och ge större jaktmarker till renägarna. Motivet var att renägarna hade för lite jaktmarker - ett märkligt argument anser jag eftersom renägarna redan hade tio gånger så stora jaktmarker per familj som arrendatorerna.
En renägare hade ett år 27 jaktgäster. Samtidigt nekas andra som bor här att jaga.
Konflikterna mellan renägare och andra folkgrupper, inte minst samer som inte är renägare, är ännu större i Västerbottens och Norrbottens län.
För mig är det rasism att ge en folkgrupp rättigheter som den egentliga ursprungsbefolkningen fråntas. Jag vill leva i ett land där alla medborgare har samma rättigheter, villkor och skyldigheter. Det är en självklarhet i alla andra delar av landet, men inte här.
Jag har uppfattningen att det i svensk rättstradition alltid är markägarnas rätt som går i första hand. På statens marker ska alla som bor i området ha samma rättigheter oavsett vad de har för ursprung och oavsett vad de försörjer sig på.
Jag vill avskaffa de sista raslagarna i Sverige och låta medborgarna få samma förutsättningar för att leva, även i Norrlands inland och i norra Dalarna.