Klimatpolitik m.m. - Debatt och beslut onsdag 20 mars 2013

Nej till motioner om klimatpolitik (MJU11)

Riksdagen sa nej till motioner om jordbrukspolitik från allmänna motionstiden 2012. En orsak är att det redan pågår arbete i flera av de frågor som motionerna tar upp. Motionerna handlar bland annat om internationella avtal, utsläppsmål för koldioxid, mekanismen för renutveckling, livsmedelskedjans klimatpåverkan, förnybara drivmedel och luftkvalitet.

anf.29 Sara Karlsson (S):

Herr talman! Världen är på väg mot fyra katastrofala graders uppvärmning. Under några veckor, eller kanske bara några dagar, i höstas diskuterades detta intensivt i medierna, kring köksbord och kring fikabord på arbetsplatserna. Sedan upphörde diskussionen nästan helt. Varför? Var det på grund av ointresse? Nej, jag tror inte det. Det var kanske snarare på grund av uppgivenhet och på grund av att medierna inte tillräckligt väl granskar och rapporterar om frågorna, och kanske framför allt på grund av bristen på politiskt ledarskap. Vi måste fortsätta diskutera. I höst släpper FN:s klimatpanel, IPCC, sin nya rapport. Alla är överens om att denna rapport kommer att visa att läget är mycket allvarligare än vi trodde och vad som visades när IPCC släppte sin förra rapport. För första gången kommer rapporten att ta upp de återkopplingsmekanismer som finns inbyggda i klimatsystemet och som vi absolut inte bör överträda. Det är ett mycket allvarligt läge, och för varje dag som ingenting händer skärps allvaret. Ofta sägs det att klimatet är vår tids ödesfråga. Det är helt rätt. Jag invänder inte mot det. Jag brukar också säga det. Men vad betyder det egentligen? Det handlar såklart om allvaret i frågan. Hur vi lyckas med att hantera frågan är helt avgörande för vår framtid och rentav för vår överlevnad. Vi får helt enkelt inte misslyckas. Men det är också just det som man ska komma ihåg. Det betyder att vi har en möjlighet att faktiskt lyckas. Ibland när larmen duggar tätt kan situationen kännas hopplös. Men så är det inte. Vi kan göra något, och vi ska göra något. Det är vårt ansvar att göra något och att göra vårt yttersta. Det handlar inte bara om att stoppa utsläppen. Det skulle vi faktiskt rent tekniskt kunna göra mycket snabbt. Den stora utmaningen är att avveckla utsläppen och samtidigt fortsätta att utveckla samhället och världen, att skapa bättre förutsättningar för människor och att skapa rättvisa och jämlikhet. Det är det som klimatpolitiken handlar om. Det är inte bara en fråga om vilka energikällor eller vilken produktionsteknik vi använder utan om vilket samhälle och vilken värld vi vill leva i. Herr talman! Det vi debatterar i dag är miljö- och jordbruksutskottets betänkande nr 11 Klimatpolitik m.m. I betänkandet behandlas 75 motionsyrkanden från allmänna motionstiden 2012 om såväl nationell klimatpolitik som klimatpolitik inom ramen för EU-samarbetet och det globala samarbetet. Jag vill här beröra några av förslagen. Klimatförändringarna är av naturen gränsöverskridande problem och kräver därför gränsöverskridande lösningar. Det måste hänga ihop, från den enskilda individen upp till den globala nivån. Detta kan kännas tufft. Internationellt fortsätter utsläppen att öka, och varje år åker stora delegationer till internationella förhandlingar och återkommer i det närmaste tomhänta. Visst går det framåt, men sett till de behov som finns är resultaten av klimatförhandlingarna helt otillräckliga. Världens länder enades i Durban om att ta fram ett nytt internationellt avtal till 2015, men det ska enligt planen inte börja gälla förrän 2020. Det betyder att även om man får till ett nytt avtal - och det har vi inte sett än - skjuter vi utsläppsminskningarna framför oss. Ju senare de globala utsläppen viker av och börjar minska, desto mer dramatisk blir därefter takten vi måste minska utsläppen i om vi ska klara tvågradersmålet, vilket är det minsta vi bör göra. Detta reser som sagt varningar om att vi är på väg att inte nå upp till de målsättningar vi har satt. Vi är i stället på väg in i en värld där temperaturen ökar med tre till fyra grader - kanske även ännu mer. Enligt FN:s klimatpanel innebär fyra grader att öknarna breder ut sig över världen, till exempel i Spanien och Sydeuropa, att stora problem med stormar och skogsbränder hotar regnskogens existens, att kustöversvämningar kommer att drabba miljontals människor - och så vidare och vidare i all förskräcklighet. Hittills har alltså de internationella klimatförhandlingarna inte levererat tillräckligt för att skydda människor, och de kan inte heller garantera att utsläppen minskar. I stället för att fortsätta med den strategi man hittills har haft borde alltså regeringen fundera över en ny strategi i klimatförhandlingarna. Med en strategi som bygger mindre på hot och mer på förtroende och respekt kan vi nå framåt i klimatförhandlingarna. En av knäckfrågorna i de internationella förhandlingarna är frågan hur utsläppsminskningar och anpassningsarbete i fattiga delar av världen ska finansieras. Världens rika länder har varit rätt frikostiga med att ställa upp löften som de sedan inte har levt upp till. Det skadar inte bara det arbete med anpassning i fattiga delar av världen som behöver ske utan undergräver hela CDR-principen, som är grundläggande i det internationella klimatarbetet och innebär att vi har ett gemensamt, delat ansvar för problemen och lösningarna. Vi som har stått för de historiska utsläppen och också har störst möjligheter att ställa om måste ta detta ansvar, inte bara på hemmaplan utan också genom att hjälpa till att finansiera arbetet i andra delar av världen. Här måste Sverige ta en mycket tydligare roll för att hitta nya finansieringskällor. Där är regeringen alldeles för passiv. Vi pekar bland annat på att man ska öronmärka intäkterna från ETS och även hitta nya källor, som internationella skatter på till exempel flyg och sjöfart. Vi måste diskutera olika alternativ betydligt mer konkret, och regeringen måste ta en aktiv roll och driva på både inom EU och i det internationella samarbetet. Det måste också till en annan strategi för utsläppsminskningarna. EU bör inte bara för sin egen skull utan även för att kunna spela en mer konstruktiv roll i förhandlingarna skala upp sina målsättningar om utsläppsminskningar till åtminstone minus 30 procent till 2020. Där har regeringen vacklat betänkligt, eller rättare sagt: Miljöministern har vacklat betänkligt. Det är svårt att veta vad den svenska regeringens position över huvud taget är. Sverige måste ta en mer aktiv roll inom EU, och EU måste ta en mer aktiv roll i världen. Här har Sverige hamnat på efterkälken. När det till exempel gäller den reformering av EU:s handel med utsläppsrätter som så uppenbart är nödvändig hamnade Sverige tydligt på efterkälken. Vi välkomnar såklart att regeringen till slut ställde sig bakom de förslag som finns från kommissionen om att reformera systemet för att få det att funka, men medan andra länder, som till exempel Storbritannien, var ute och aktivt drev kommissionen framför sig satt Sverige tyst in i det sista innan man tillkännagav sin position. Sverige måste vara mer aktivt, annars blir orden om att vara föregångare bara just ord. Detta gäller inte bara internationellt och inom EU utan också på nationell nivå. Svensk klimatpolitik har tappat takten sedan den borgerliga regeringen tog över. Här behövs långsiktighet, och här behövs ambitiösa målsättningar - men här behövs också konkret politik. Ett förslag som finns med i betänkandet är ett förslag som förekommer under olika namn och som det ofta pratas om under olika namn. Man kan välja att kalla det ett klimatpolitiskt ramverk, en klimatbudget eller en klimatlag. Det är ett förslag Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet står bakom. Det gör vi just för att vi ser behovet av långsiktighet i klimatpolitiken. Det behövs ordning och reda och förutsägbarhet. Det är så man hanterar klimatutmaningen och också använder den för att skapa nya jobb och säkra välfärden. Det kan man inte göra med en klimatpolitik som svajar hit och dit och är osäker. Klimatpolitiken måste sättas som en ram eller sättas i centrum för politiken. Här kan vi hämta inspiration till exempel från Storbritannien. Det kan låta tråkigt med ett klimatpolitiskt ramverk, men poängen är ju att sätta upp ett långsiktigt mål och dela upp det i budgetperioder med tydliga tak för att få styrning på klimatpolitiken med en årlig uppföljning som underlag för budgeten. De förslag man lägger fram på andra områden måste testas eller prövas mot klimatmålet. Vi behöver få ordning på klimatpolitiken. När regeringen eller representanter för regeringspartierna tillfrågas om behovet av ett sådant styrande ramverk blir man lite fundersam. Några säger att den politik som bedrivs nu räcker. Centerpartiet säger sig vara för som parti, och samtidigt säger miljöministern att det är just detta Naturvårdsverkets arbete med Färdplan 2050 syftar till. Man blir lite förvirrad. Hur är det? Finns det en majoritet i Sveriges riksdag för att genomföra ett klimatpolitiskt ramverk? Varför gör vi då inte det? Jag tror att de partier som ställer sig bakom ett sådant förlag inser allvaret i frågan, och vi borde i så fall ta saken i egna händer. Eller är det detta som är på gång? Ska man lyssna på miljöministern? Är det detta som är på gång; är det detta regeringen tänker genomföra? Det vore bra med ett klargörande på detta område. Herr talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation 19. (Applåder)

anf.30 Helena Leander (MP):

Herr talman! I går kunde vi läsa i tidningen att 80 procent av Sveriges unga har klimatångest. Det är ingen sjuklig reaktion att ha klimatångest, utan det är tvärtom en ganska frisk reaktion när världen rusar på mot fyra graders uppvärmning trots att vi vet att fyra graders uppvärmning vore en total katastrof. Fortsätter vi så här klarar vi inte tvågradersmålet, och då vet vi ändå att redan två grader egentligen är för mycket och att vi kanske borde försöka hålla oss under en och en halv grad om vi ska undvika katastrofala effekter. Trots att vi vet allt detta - trots att vi innerst inne vet vad vi borde göra - gör vi så lite. Inte konstigt att man får ångest! Men mitt i denna ångest finns också ett stort hopp: Just för att vi vet allt detta och vet vad vi borde göra är det faktiskt bara att göra det. Redan nu skapar driftiga människor jobb genom att utveckla förnybar energi, genom energieffektivisering och genom de andra strategier som behövs i omställningen till ett klimatsmart samhälle. Redan nu ser vi kloka människor som själva ställer om och visar hur man kan hitta andra livsstilar som förenar hög livskvalitet med lägre klimatpåverkan. Det som saknas är inte kunskapen eller tekniken, utan det är det politiska modet. Det handlar om modet att inte bara lyssna på dem som ryggar för alla förändringar, oavsett i vilken riktning, utan att också lyssna på alla de ungdomar som inte tycker att politiker tar klimatfrågan på allvar i dag. Det handlar om modet att lyssna på de enskilda och de företag som redan i dag försöker vara en del av lösningen och kräver av sina politiker att vi också ska vara det. Vi ska skapa de ramar som gör det lönsamt att ställa om och som gynnar den gröna omställningen där det lönar sig att göra de klimatsmarta valen både i affären och i bolagens styrelserum. För att skapa dessa ramar tror jag att vi behöver ett klimatpolitiskt ramverk, ungefär på samma sätt som vi har ett finanspolitiskt ramverk för att se till att ekonomin inte kajkar i väg. I Storbritannien har man sedan ett par åt en klimatlag där politiker över alla partigränser enas om ett långsiktigt klimatmål och en utsläppsbana på vägen dit som man sedan är skyldig att följa. När det gäller hur man väljer att göra det är det upp till varje regering att utifrån sin utifrån sin politiska hemvist ta fram de konkreta åtgärderna. Det man inte kan förhandla med är att man ska nå målen. På samma sätt som man inte får tricksa med siffrorna i budgeten får man inte tricksa med utsläppssiffrorna. På samma sätt som budgeten måste gå ihop i slutändan måste utsläppen gå ned i slutändan med den engelska klimatlagen. Till sin hjälp har man ett klimatpolitiskt råd, ungefär som vi har ett finanspolitiskt råd i Sverige. Precis som vårt finanspolitiska råd granskar politiken ur finanspolitisk synvinkel och ger råd till regeringen gör det klimatpolitiska rådet samma sak fast med klimatet. Detta ramverk har skapat en stadga i Storbritannien - en stadga som gör att inte bara politiker och frivilligorganisationer utan också näringslivet ställer sig mycket positiv till lagen. Det ger en trygghet om man står inför en stor investering. Man vet att det kommer att löna sig att göra de klimatsmarta valen och ta fram de klimatsmarta lösningarna, för det finns en tydlig riktning för klimatpolitiken. Också Sverige behöver en sådan här klimatlag för att ge stadga åt klimatpolitiken och för att alla ska veta att det lönar sig att satsa på de klimatsmarta lösningarna. Klimatpolitiken får inte landa i fluffiga visioner som sedan inte tas på allvar. Det måste också bli verkstad på riktigt. Med ett klimatpolitiskt ramverk får vi en struktur som ser till att målen kontinuerligt följs upp och att styrmedlen justeras så att målen verkligen nås - mer ordning och reda, helt enkelt. Nu kanske vän av ordning invänder att Sverige är så litet att det inte spelar så stor roll vad vi gör. Och visst är det så; vi kan inte ensamma lösa klimatfrågan. Visst måste hela världen hjälpas åt utifrån ansvar och förmåga. Men nu är det sällan en särskilt vinnande förhandlingsstrategi att åka i väg på klimattoppmötena och i allmänna ordalag tala om för andra länder att de ska ta sig i kragen. Vår bästa - ja, kanske vår enda - chans att påverka förhandlingsklimatet och få fler länder att höja sina klimatambitioner är att visa på det goda exemplet. Vi ska visa att det går att ställa om vårt samhälle till ett mer klimatsmart samhälle med bibehållen välfärd. I dag är inte Sverige den förebild vi har så goda förutsättningar för att vara. Inför det senaste klimattoppmötet varnade klimatforskare och miljöforskare generellt för att Sverige halkar efter i omställningen. Andra länder har inte bara sprungit i kapp utan också sprungit om oss. Vi hade höga ambitioner tidigt på klimatområdet, men i mitten av 2000-talet hände någonting. Ambitionerna sjönk. Men det går att ändra på. Sverige kan åter ta ledartröjan i klimatfrågan. Men det kräver en klimatpolitik som inte bara utlokaliserar utsläppsminskningarna utan där vi också tar ansvar på hemmaplan. Det handlar inte bara om att det ger oss bättre förutsättningar att driva konstruktiva förhandlingar i klimatarbetet. Det är också vårt moraliska ansvar som ett land med historiskt höga utsläpp och med en ekonomi som gör att vi borde kunna vara föregångare. Vi har byggt upp vårt välstånd till priset av höga utsläpp. Den resan kan inte dagens fattiga länder göra när de vill resa sig ur fattigdom, för det klarar inte planeten. Vi måste bidra med resurser och med teknik så att de kan resa sig ur fattigdom på ett mindre klimatskadligt sätt. Då behöver vi både bidra med pengar och göra saker hemma. Vi kan inte bara göra det ena, utan vi behöver både och. Det finns olika sätt att räkna på hur stort ansvaret är. En modell som har tagits fram av Stockholm Environment Institute är Greenhouse Development Rights, eller GDR. Den tar hänsyn både till länders historiska ansvar och till deras ekonomiska kapacitet. Jag tycker att det borde vara en rimlig utgångspunkt för den svenska klimatpolitiken. Ett annat angreppssätt är att titta på vad vi har lovat i internationella förhandlingar. Där har de rika länderna lovat att till år 2020 skala upp klimatfinansieringen till fattiga länder till 100 miljarder US-dollar årligen. Det är pengar som ska gå till FN:s gröna fond för utsläppsminskningar och klimatanpassning i fattiga länder. Hittills har Sverige tagit varenda krona från biståndet trots att vi har lovat att komma med nya pengar. Trots allt har inte behovet av fattigdomsbekämpning minskat bara för att klimatförändringarna har kommit som en ytterligare börda för redan hårt prövade länder. Vi behöver både vanligt bistånd och nya pengar för klimatsatsningar. Att inte stå upp för de löften vi har givit är inget som inger förtroende i klimatförhandlingarna. Tvärtom spär det på den misstro som har skapats mellan rika och fattiga länder. Här behöver Sverige skärpa sig och presentera nya pengar. Det ska inte bara vara från statsbudgeten, antar jag, även om regeringen naturligtvis är välkommen. Sverige behöver också bli mer drivande i att få fram nya internationella finansieringskällor om vi ska kunna leva upp till de stora summor som vi trots allt har lovat. Det kan till exempel handla om internationella skatter på flyg- och sjöfart, det kan handla om att öronmärka intäkterna från EU:s utsläppshandel och det kan handla om internationell skatt på finansiella transaktioner. Här behöver vi vara aktiva i stället för att vara bromsklossar, som regeringen med Anders Borg i spetsen tyvärr har blivit i dag. Förutom att skaka fram de pengar vi har lovat behöver vi göra mer på hemmaplan. Om vi ska hålla utsläppsminskningarna under 1,5 grad behöver hela världen gå ned till i princip noll i utsläpp till år 2050. Jag säger "i princip" helt enkelt därför att det finns vissa utsläpp i gränslandet mellan naturlig och mänsklig påverkan. Det handlar om visst kolläckage från marker och så vidare som kan vara svåra att helt eliminera. Då tycker jag att det är ärligare att vi säger det rakt ut i stället för att vi vindlar bort oss i någon sorts resonemang om sänkor och att detta skulle kunna lagras in i skog och mark. Givetvis är kolinlagringen i skog och mark en viktig sak som vi måste jobba med. Vi måste vårda våra kolsänkor, inte minst för att ta hand om de utsläpp som redan har gjorts. Men jag vill inte öppna för ett resonemang där de förmodade upptagen i skog och mark, som är vetenskapligt osäkra, ska kunna legitimera alla möjliga sorters utsläpp som vi borde ta itu med på riktigt. Det vore ansvarslöst. Nåväl - det är lätt att ha fina mål långt fram i tiden. Men om det ska hända någonting här och nu behöver vi också ha mål på närmare håll. Om vi drar en rak linje från i dag till noll utsläpp 2050 blir det en minskning på ungefär 40 procent till 2020 och 66 procent till 2030. Det är mål som kanske är mer styrande för det vi gör här och nu. Händelsevis säger även regeringen minus 40 procent till 2020, men man räknar helt annorlunda. Först räknar man bort hela industrin och allting som ingår i EU:s utsläppshandel. Sedan räknar man dessutom bort en tredjedel som man helt enkelt tillgodoräknar sig för att man gör utsläppsminskningar i fattiga länder. Det är utsläppsminskningar som vi också är för men som vi inte tycker legitimerar att man ska göra mindre på hemmaplan. Efter allt detta siffertricksande blev det inte ens 20 procent kvar att minska. Med denna takt tar det närmare 200 år innan vi får ned utsläppen till någorlunda hållbara nivåer i Sverige. En sådan passivitet och ett sådant siffertricksande är helt obegripligt i det som vi nästan alla är överens om är en av vår tids stora ödesfrågor. Siffertricksandet lurar knappast klimatet. Vi behöver en ny klimatpolitik. Vi behöver en klimatlag där politiker från alla partier förbinder sig att ta klimatfrågan på allvar - på riktigt! Därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservation nr 19. (Applåder)

anf.31 Josef Fransson (SD):

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservationer nr 6 och 27. I dag debatterar vi som sagt återigen klimatpolitik. Det var inte så länge sedan vi stod här och hade en extrainsatt debatt med anledning av Världsbankens vid den tidpunkten uppmärksammade rapport. Jag gjorde den gången ett försök att lyfta fram några delar av klimatpolitiken som sällan sägs i debatten. Det är saker som borde kunna vara välkommet. Jag tog nämligen upp det faktum att det inte på över 15 år har gått att utläsa några signifikanta höjningar av den globala temperaturen, vilket för övrigt är ett faktum som IPPC:s ordförande Rajendra Pachauri har bekräftat i en tidningsintervju. Man skulle kunna tro att detta skulle vara goda nyheter och en god utveckling för alla som lever med den ångest för framtiden som det har talats om här tidigare. Det kanske inte slår med sådan hård kraft som klimatmodellerna har låtit göra gällande. Det kan tyda på det. Det indikerar i varje fall någonting. Jag inser dock att jag, trots att jag höll mig till ganska verifierbara enkla fakta, gav uttryck för saker som inte ostraffat får yppas i denna debatt. Debatten refererades i en av Sveriges största tidningar, Dagens Nyheter, där Socialdemokraternas Matilda Ernkrans lät göra gällande att jag i och med mitt debattinlägg placerade mig på "yttersta, yttersta högerkanten". Vad Ernkrans nu menade med det är jag något osäker på. Är det kanske så att man är fascistoid om man tar upp andra infallsvinklar på en mycket komplex fråga än den som Socialdemokraterna framhärdar med? Jag visste inte ens att klimatfrågan var en vänsterfråga, även om det ofta tycks finnas synergieffekter med att sammanföra klimatpolitik med socialistiska plansamhällen. Miljöminister Lena Ek gjorde vidare i samma artikel gällande att mitt anförande var "väldigt långt ifrån verkligheten och fullt av felaktiga fakta". Det kan vid en första anblick tyckas vara ganska betryggande att vår minister sitter på verkligheten i denna fråga. Men jag är samtidigt undrande om hennes självförtroende utmynnar i en viss fartblindhet trots allt. Jag lyckas nämligen inte utläsa vad det var för faktauppgifter som var felaktiga i mitt anförande. Kanske kan jag be ledamöterna som sitter i kammaren här i dag hjälpa mig att reda ut det. De faktauppgifter som jag framförde var i denna debatt var, i kronologisk ordning, dessa: Att det under ungefär 15 år inte kunnat konstateras några globala temperaturhöjningar. Att temperaturen globalt ökat med ca 0,75 grader sedan förindustriell tid på 1800-talet. Att koncentrationen koldioxid i atmosfären sedan 1800-talet har ökat med ungefär 0,01 procent, eller 0,1 promille, i absoluta tal. Att Sveriges bidrag till de globala utsläppen av koldioxid är ca 1,6 promille. Att Kina sedan 1990 ökat sina koldioxidutsläpp med ungefär motsvarande 140 gånger Sveriges totala utsläpp. Att Sveriges elsystem är näst intill helt koldioxidfria. Det var en liten sammanställning av de faktauppgifter jag framförde under den debatten. Skulle det vara så att någonting av det är väldigt felaktigt tar jag tacksamt emot rättelse. Fakta är alltid fakta, och man får inte blanda ihop fakta med åsikt. Det är väldigt viktigt. Herr talman! En annan sak som jag tycker är intressant inom forskningen är hur man nu kan observera hur jorden blir allt grönare och att växtligheten frodas på grund av den högre koncentrationen koldioxid i atmosfären. Denna globala förgröning har påvisats i tropikerna, den arktiska tundran, på höga höjder och i de alltmer effektiva jord- och skogsbruken världen över. Den högre koldioxidhalten bidrar till att växterna kan invadera torrområden och minska ökenutbredningen på jorden. Det tycks alltså inte ensidigt vara problem kopplade till användande av fossila bränslen, vilket varit bärande i debatten de senaste årtiondena. Det är givetvis en helt otroligt glädjande utveckling, i varje fall för alla som inte investerat stor trovärdighet i enkelriktade utsagor i en mycket komplex vetenskap. I en debattartikel i Expressen för några månader sedan oroade sig Miljöpartiets Maria Ferm över de miljontals klimatflyktingar världen över som man i framtiden ska hantera. De nya rönen om den globala förgröningen kan kanske därför ses som glädjande. Kanske kan i varje fall några av alla dessa klimatflyktingar nu sadla om och bli entreprenörer inom skogs- och jordbruksnäringarna. Allt är med andra ord inte nattsvart. Herr talman! I Sverigedemokraternas reservation nr 6 i detta betänkande tar vi upp att LULUCF-sektorn, alltså hur man använder skogsarealer, ska inkluderas i EU-ländernas EU-interna utsläppsåtagande i enighet med Kyotoprotokollet. Det är vår uppfattning. Detta ser vi skulle ge goda incitament till en aktiv skogspolitik där mer av Europas marker kan återplanteras. I Sverige sparkade alla partier utom SD bakut inför förslaget när man insåg att detta skulle ge positiva effekter på beräkningarna av landets utsläpp och därmed bespara skattebetalarna stora summor pengar. Det tycker jag är en märklig politik. För Sverigedemokraterna däremot faller det sig naturligt att verka för Sveriges medborgares intressen. Herr talman! Sist men inte minst skulle jag vilja säga några ord om Sverigedemokraternas reservation 27 som handlar om biodrivmedel. Det verkar nu som att vi närmar oss att regeringen ska införa den kvotplikt man har talat om ett tag, det vill säga en tvingande inblandning av etanol och biodiesel i våra drivmedel. Det är problematiskt på flera sätt. Det är nämligen inte bara så att många äldre bilar kommer att haverera till följd av denna inblandning, om man inte kan få tag på annat bränsle. Det är inte heller bara så att denna politik lastar Sverige med kostnader på några miljarder per år. Det är också dåligt för miljön. Enligt en uträkning från riksdagens utredningstjänst uppgår skattesubventionerna till ungefär 4,5 miljarder per år om regeringen genomdriver den föreslagna politiken. För detta får vi förutom en större global jordbrukssektor runt om i världen, med allt vad det innebär, dessutom ökade utsläpp av koldioxid under tiotals år. Detta beror på den koldioxidskuld de nya jordbruksarealerna ger upphov till. Vidare kommer givetvis användandet av mineralgödsel och diverse kemikalier att öka i motsvarande utsträckning. Vi betalar alltså stora summor pengar för att belasta miljön ytterligare och dessutom under kanske 50-60 år öka utsläppen av växthusgaser. Det är givetvis lite beroende på varifrån vi tar etanolen. Det kan tyckas lite kontraproduktivt med tanke på att politikens själva syfte är att minska dessa utsläpp. Jag hoppas givetvis att regeringen tänker om i frågan och handlar mer utefter miljöns, medborgarnas och statskassans intressen.

anf.32 Jens Holm (V):

Herr talman! Samtidigt som klimattoppmötet i Doha ägde rum i slutet av förra året svepte tyfonen Bopha över ön Mindanao i södra Filippinerna. Över 100 000 personer blev hemlösa, och tusen personer dog. Dessutom förstördes vägar, jordbruk, skolor och annan samhällsbärande verksamhet. Jag har tagit upp det exemplet förut i kammaren. Jag gör det igen för att varna för den formen av extremt väder som kommer att bli allt vanligare i takt med att klimatet blir varmare. Det finns en djup ironi och orättvisa i detta. Det är vi i den rika världen som här och nu släpper ut. Andra får betala notan. Det är våra barn och de som lever i dag i den fattiga delen av världen. Det är exempelvis de tusentals människor i södra Filippinerna som drabbades av tyfonen. Detta är inte acceptabelt. Vi i Vänsterpartiet menar att Sverige måste ta ett större ansvar för att minska våra utsläpp än vad vi gör i dag. Därför lägger vi i detta betänkande fram konkreta förslag på hur Sverige ska kunna skärpa de svenska klimatmålen. Våra förslag från Vänsterpartiet torde vara de mest långtgående av alla partiers i denna kammare. Vi i Vänsterpartiet föreslår att det svenska klimatmålet skärps till att Sveriges utsläpp ska minska med 45 procent till 2020. För den icke handlande sektorn blir vårt klimatmål minskningar med 52 procent jämfört med 1990. Dessutom har vi föreslagit en förbättring av EU:s målsättning. Vi har också lagt fram ett konkret förslag om ett helt nytt additionellt klimatbistånd för att hjälpa utvecklingsländerna att hantera klimatförändringen. Jag ber om ursäkt för att det blir en del procent och siffror, men så får det bli när man talar om klimatmål. Det är viktigt att vi är noggranna med Sveriges klimatåtaganden. I ton räknat handlar Vänsterpartiets klimatmål om att vi ska minska utsläppen i Sverige med drygt 32 miljoner ton, från 72 miljoner ton, som det låg på 1990, till knappt 40 miljoner ton 2020. Vad föreslår då regeringen? Jo, regeringen säger att man vill minska utsläppen med 40 procent till 2020. En tredjedel av dessa utsläppsminskningar ska göras genom uppköp av osäkra utsläppskrediter i andra länder. Räknar vi bort dessa uppköp blir det endast 13 miljoner ton kvar att minska för den svenska regeringen. Detta kan jämföras med vårt förslag på 32 miljoner ton. Regeringens klimatmål räcker inte. Därför föreslår Vänsterpartiet nya klimatmål, och jag yrkar därför bifall till reservation 18 där detta förtydligas. Att lägga fram riksdagens mest långtgående klimatmål förpliktar. Det är därför som Vänsterpartiet har lagt fram ett helt batteri av åtgärder för att vi snabbt ska kunna minska Sveriges utsläpp. Det handlar om att i grunden ställa om samhället. Att häri ensidigt förlita sig på så kallade marknadsmekanismer är en synnerligen riskabel strategi. Jag instämmer helt med den brittiske ekonomen Nicholas Stern, författare till den så kallade Sternrapporten som jag tror kom ut 2007, som menar att klimatförändringarna visar på marknadsekonomins största misslyckande. Vi behöver riktiga åtgärder som kan minska de svenska utsläppen på riktigt. Vänsterpartiet föreslår bland annat höjd koldioxidskatt, skatt på långtradartransporter och en flygskatt. Dessa skatter bidrar till en finansiering av en kraftfull utbyggnad av järnvägen och kollektivtrafiken i Sverige. Vi vill också ha ett separat klimatprogram för de troligen mest omfattande klimatinvesteringarna i våra kommuner och landsting. Vi vill ha ökat stöd till förnybar energi, klimatrenoveringar av de så kallade miljonprogramsområdena, investeringar i grön teknik och ökade satsningar på miljö- och klimatforskning. Dessutom vill vi ha en handlingsplan för minskad köttkonsumtion. Låt mig utveckla detta. Animaliekonsumtionen, det vill säga konsumtionen av kött, mjölk och ägg, bidrar till ungefär lika stora utsläpp som Sveriges cirka fyra miljoner privatbilar. Nästan en tredjedel av hushållens utsläpp kommer från det vi äter, och här är köttkonsumtionen den dominerande faktorn. I så gott som alla andra sektorer i Sverige har vi beslut om minskade utsläpp, och vi har konkreta styrmedel för det. Dock inte när det gäller det vi äter. Den svenska köttkonsumtionen har ökat med nästan 50 procent sedan 1990. Det är inte hållbart. Vänsterpartiet lägger sig inte i vad människor har på tallriken, men vi vill att animaliesektorn ska ta sitt klimatansvar. Därför har Vänsterpartiet och Miljöpartiet en gemensam reservation där vi föreslår ett nationellt mål för en minskad köttkonsumtion. Vi vill också ha satsningar på god, näringsrik och klimatvänlig vegetarisk mat. Jag yrkar därför bifall till reservation nr 23. För att underlätta arbetet med att minska utsläppen föreslår vi rödgröna partier, S, V och MP, ett klimatpolitiskt ramverk. Detta har kommenterats tidigare av Sara Karlsson och Helena Leander, så jag ska inte gå in alltför mycket i detalj på det. Jag vill dock understryka att det är ett system som redan finns och fungerar i Storbritannien. Danmark är i full färd med att sätta upp en så kallad klimatbudget eller koldioxidbudget. Man kommer att ha ett separat råd som noggrant kommer att följa utvecklingen och ge konkreta förslag på minskningar om Danmark är på fel kurs i klimatpolitiken. Vänsterpartiet tycker att detta är ett bra förslag. Det ska vara ordning och reda i klimatpolitiken. Därför vill vi ha en koldioxidbudget och ett så kallat klimatpolitiskt ramverk. Jag yrkar bifall till reservation 19, även om det redan har gjorts. Jag avslutar med att upprepa ett citat som jag tidigare har framfört i kammaren. Det kommer från Filippinernas chefsförhandlare Naderev Saño. I klimatförhandlingarna i Doha i fjol sade han: "Om inte vi - vem? Om inte nu - när? Om inte här - var?" Detta apropå att det är här och nu som vi måste ta tag i klimatförändringarna. Det är här och nu som vi måste se till att utsläppen minskar. (Applåder)

anf.33 Lars Hjälmered (M):

Herr talman! Jag tänkte börja i en lite mer positiv ton genom att konstatera att vi har haft en fantastisk utveckling de senaste decennierna. Vi har haft en otrolig ekonomisk utveckling och en globalisering som på olika sätt knutit människor och länder närmare varandra. Den ekonomiska utvecklingen och handeln har gjort att världen når FN:s millenniemål om halverad fattigdom i världen till 2015. Många är de människor i världen i dag som kan ta del av välstånd på ett sätt som vi i Sverige länge kunnat ta för självklart. Men problemen finns där såklart, herr talman. Fortfarande lever miljarder människor i fattigdom, och vi har ett fortsatt behov av en stark ekonomisk utveckling med nya jobb och nya möjligheter. Vi har också stora klimatutmaningar och andra miljömässiga utmaningar som kommer i spåren av en sådan utveckling. Vi måste bryta den trend som varit där global tillväxt knutits ihop med ständigt ökade utsläpp globalt och ständigt ökad användning av fossil energi. Sverige är och ska vara ett föredöme i klimat- och miljöpolitiken. Vi har de senaste decennierna visat att vi har kunnat kombinera en växande ekonomi med minskade utsläpp. Vi har bland de lägsta utsläppen i relation till vår ekonomi. Vi ligger också bra till när man jämför de utvecklade länderna inom OECD. Mycket återstår dock. För att bidra till vår del av ansvaret har vi fattat beslut om en samlad klimat- och energipolitik i Sverige. Vi ska minska våra utsläpp i Sverige med 40 procent till 2020 relativt utsläppen i Sverige 1990. Det är ett tydligt utsläppsmål kopplat till konkreta åtgärder, krona för krona och gram för gram, för att kunna nå det målet. Vi arbetar också med visionen om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. Här tar vi oss an en av de stora, viktiga utmaningarna för Sverige. Vi har dessutom det långsiktiga klimatmålet, med sikte på 2050, om att inte ha några nettoutsläpp i Sverige och ett pågående så kallat färdplansarbete i detta. Tillsammans med dessa utsläppsmål, åtgärder och långsiktiga visioner och arbeten finns energipolitiken där vi vill hålla fast vid ett robust energisystem på tre ben med vattenkraft, kärnkraft och förnybar energi. Det är ett system som redan i dag är i princip koldioxidfritt i produktionen. Till detta ska givetvis läggas ett fortsatt arbete för att få det nödvändiga på plats, nämligen en internationell överenskommelse med tillräckliga åtaganden om utsläppsreduktioner. Allt detta vill vi fortsätta kombinera med jobbpolitik och ordning och reda i svensk ekonomi eftersom dessa frågor så tydligt hänger ihop. Att vi tar ansvar för svensk ekonomi och jobbpolitik gör att Sverige, till skillnad från i stort sett varje annat europeiskt land, kan gasa i detta konjunkturläge. Vi har råd med viktiga välfärdssatsningar och en rejäl miljöbudget. Vi kan också göra viktiga framtidsinvesteringar, till exempel på forskningsområdet. Herr talman! Med den nya forskningspolitiken läggs 1,3 miljarder kronor på energiforskning i år. Fullt utbyggd kommer denna forskningspolitik omfatta 34 miljarder skattekronor varje år. Det gör Sverige till ett av de länder i världen som satsar allra mest på forskning. Denna typ av framtidsinvestering är viktig för framtida jobb i Sverige och för svensk konkurrenskraft och avgörande för att klara viktiga klimatutmaningar och andra miljöutmaningar. Runt om i vårt land finns mängder av idéer, lösningar med mera som forskats fram. Jag tänkte passa på att fördjupa mig i tre exempel. Det första är ett företag som heter Heliospectra. Det erbjuder ljuslösningar som i ett slag minskar energiförbrukningen i växthus med 50 procent och minimerar det svinn som i dagsläget uppgår till kanske en tredjedel i den typen av växtodlingar. Och kanske viktigast av allt: Om deras lösning och deras konkurrenters lösningar förs ut på en världsmarknad kan man i ett slag minska utsläppen av koldioxid med tiotals miljoner ton varje år. Visste ni att det används 50 000 ton koppar varje år till bottenfärg till båtar och fartyg? I Göteborg huserar ett företag som heter I-Tech. Baserat på forskning vid Göteborgs universitet har de tagit fram och patenterat en lösning som de kallar för Selektope, något som de själva betecknar som en miljövänlig biocid. Det är ett lite konstigt begrepp. Poängen är i alla fall att det här till skillnad från koppar och andra lösningar på ett miljövänligt sätt kan hantera den svåra beväxning som finns på båtar och fartyg. I tester har de kunnat visa att lösningen klarar detta utan att samtidigt ge negativa effekter på miljön. Man kan dessutom få en signifikant bränslebesparing och minskade utsläpp från sjöfarten, vilket ju är en av våra riktigt stora utmaningar. Idén med el från strömmande vatten är något som företaget Minesto arbetar med. En finurlig vinge som rör sig i vattnet gör att mer vatten kan strömma genom turbinen så att man får mer elektricitet. Deras lösning testas nu skarpt och ska köras ut i större koncept på den europeiska marknaden. Dessa tre företag som jag tog som exempel - det finns naturligtvis många fler - alltså Heliospectra, I-Tech och Minesto, är alla exempel på sådant som har kommit ur forskning. Jag tycker att det är viktigt att utöver siffror om 1,3 miljarder till energiforskning och att Sverige har en historiskt stor forskningsbudget också lyfta fram några konkreta exempel, för det är egentligen det som det handlar om i slutändan. Ska vi klara klimatutmaningen och andra viktiga miljöutmaningar är teknik, kunnande och nyttiggörande av det som kommer ur forskning en bärande och avgörande del för att möta detta och även en avgörande del i en ansvarsfull klimat- och energipolitik, naturligtvis jämte de politiska beslut vi redan har fattat och fortsatt måste fatta vad gäller utsläppsmål och åtgärder, som handlar om att på olika sätt ställa om jordbruk, tranporter, bostäder och andra delar av vårt samhälle. Det handlar också om de internationella överenskommelser som vi naturligtvis måste få på plats. Vi har nu en fortsättning på Kyotoprotokollet. Vi har det viktiga och framgångsrika arbete som miljöministern gör med kortlivade klimatgaser, men långsiktigt behöver vi en rättslig överenskommelse med helt andra åtaganden än vad som nu är uppe på bordet och till diskussion. Sist och slutligen har vi naturligtvis vårt eget personliga ansvarstagande. Herr talman! Vi har gjort rätt mycket i Sverige. Vi har otroligt mycket mer framför oss. Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. (Applåder)

anf.34 Helena Leander (MP):

Herr talman! Lars Hjälmered gav i sitt anförande några positiva exempel på företag som på basis av proffsig svensk forskning tar fram ny miljöteknik som kan vara en del av lösningen i omställningen till ett mer klimatsmart samhälle. Det finns många sådana goda exempel på företag i framkant. Men det är också företag som förväntar sig att vi politiker tar vår del av ansvaret och blir en del av lösningen. Under 90-talet hade vi stora ekonomiska problem i Sverige. Politiker tog inte ansvar utan var alldeles för kortsiktiga. Då skapade man ett finanspolitiskt ramverk, en budgetlag, som numera alla - i alla fall Moderaterna och några till - står bakom. Detta har varit en stor framgångssaga som verkligen har bidragit till att få ordning på svensk ekonomi. Jag skulle därför vilja fråga Lars Hjälmered om han inte tror att det skulle kunna vara en idé att ha något motsvarande på klimatpolitikens område, alltså ett klimatpolitiskt ramverk, en klimatlag där vi sätter ramarna precis som vi gör i budgetpolitiken. Självklart får varje parti fylla sin budget med vad de vill så länge plus och minus går ihop. Vi har de övergripande ramarna vilket innebär att vi inte får vara ansvarslösa och skjuta problemen på framtiden, men sedan får vi utifrån politiska prioriteringar forma vår budget eller vår klimatpolitik på det sätt vi tycker är bäst. Det här har man gjort i Storbritannien, och fler länder är på gång. Är det inte dags att Sverige gör något liknande?

anf.35 Lars Hjälmered (M):

Herr talman! Jag skulle vilja påstå att vi har ett rätt solitt ramverk i Sverige. Vi har mål på kort, medellång och lång sikt. Vi har utsläppsmålen i Sverige fram till 2020. Vi har gemensamma beslut inom EU, och vi har långsiktiga visioner och arbete i Sverige kring fordonsflottan till 2030 och det långsiktiga målet till 2050. Efter att Naturvårdsverket som myndighet har lagt fram förslag på hur vi ska kunna nå detta är det remitterat och bereds nu i Regeringskansliet. Med de etappmål som riksdagen har fattat beslut om med konkreta åtgärder som lyfts fram tycker jag alltså att vi har ett samlat ramverk. Jag har naturligtvis, likt Helena Leander, tittat på det brittiska exemplet och deras lösning. Den är klart intressant, men den väcker också en hel del frågor. Vad händer efter 2030? Det har de inte riktigt svar på. Vad händer om man inte lever upp till det som är sagt i den klimatlagen? Det är för mig lite oklart, och då tycker jag att vi här och nu bättre kan följa upp det svenska ramverket som vi tydligt har med mål på olika tidslängder kopplat till konkreta åtgärder.

anf.36 Helena Leander (MP):

Herr talman! Det är egentligen ingen brist på mål och visioner i svensk klimatpolitik, men ibland kan det vara lite otydligt vad de egentligen innebär. Vad är en fossiloberoende fordonsflotta? Det visste man inte när man satte upp målet. Det ska liksom tolkas efter hand. Det var samma sak med nettonollutsläpp till 2050. Man började med målet, och sedan ska man fundera på vad det innebär. Det kan vara en liten brist att man har målvisioner som man inte riktigt är överens om vad de innebär. Men även om man skulle vara överens om vad de innebär, vilket någonstans är steg ett, måste man också se till att politiken hänger ihop med de målen. Där brister det i dag. Med den takt som regeringen håller i klimatpolitiken kommer vi att nå de långsiktiga målen om så där 200 år. Det är lite för sent, tycker jag, och det tror jag nog att även Lars Hjälmered tycker. Det är här vi behöver mer konsekvens. Det är det de har lyckats med i Storbritannien. De har skarpa åtaganden som innebär att om vi ska nå ett mål där borta måste vi ta de här stegen på vägen. Då får man ha tydliga utsläppsperioder med mål för varje utsläppsperiod som man måste hålla sig till. Det är inte så att någon kommer och rycker en i näsan om man misslyckas, men det blir ändå ett starkt politiskt åtagande där det blir väldigt pinsamt om man misslyckas, på samma sätt som det blir väldigt pinsamt om man bryter mot budgetlagen. Det blir ett mycket starkare politiskt åtagande än att bara ha fluffiga mål och visioner som inte förpliktar till någonting. Att ha den här stadgan i klimatpolitiken ger också större trygghet, inte minst för näringslivet. Det är därför de är så positiva i Storbritannien. De vet nämligen vad de kan räkna med. De vet att styrmedlen kommer att utvecklas, att klimatpolitiken kommer att se till att vi går mot en omställning och att det kommer att löna sig att göra klimatsmarta investeringar. Den tryggheten finns inte i dag i Sverige, där det kan gå lite hur som helst med målen och visionerna. Därför vill jag än en gång fråga: Vore det inte bra för Sverige att ha ett ordentligt klimatpolitiskt ramverk i stället för lite oklara mål och visioner?

anf.37 Lars Hjälmered (M):

Herr talman! Jag tycker ärligt talat att vi har ett rätt tydligt ramverk i Sverige. Vi får heller inte glömma bort att det världen behöver är en rättslig överenskommelse med tillräckliga åtaganden om utsläppsreduktioner. Det är det samlade svaret för att klara utmaningen globalt, för den här utmaningen är global. Sedan handlar det om att vi utifrån detta gemensamt i Europa och nationellt i Sverige måste bryta ned och se vad våra mål och åtgärderna kopplade till dessa mål är. Det har vi gjort inom de internationella förhandlingar som har varit. Riksdagen har fattat beslut om en samlad klimat- och energipolitik med utsläppsmål till 2020, med kopplade åtgärder krona för krona och gram för gram för att kunna klara det målet, en tydlig kontrollstation 2015 och naturligtvis en årlig uppföljning från Naturvårdsverket och andra expertmyndigheter för att se hur vi ska klara vägen fram till 2020 - måste fler saker vidtas för att klara det målet? Detta gäller också om vi blickar framåt till 2030 med omställningen av transportsektorn och det långsiktiga målet 2050. Det är riktigt som Helena Leander säger att allt inte är definierat när det gäller detta. Alla åtgärder är inte på plats nu, men det är arbetet med hur Sverige ska ta sikte på 2050 med hjälp av olika åtgärder som pågår i Regeringskansliet utifrån förslag från bland annat Naturvårdsverket. Då tycker jag att vi får en långsiktighet som kan riktas både till mig som enskild och till näringslivet och att vi också får det ramverk samlat och solitt som vi så tydligt behöver.

anf.38 Jens Holm (V):

Herr talman! Jag har två frågor till Lars Hjälmered. Den ena rör regeringens minskningsmål. Som jag sade i mitt anförande, och det är ingen hemlighet, så vill ni minska med 20 miljoner ton varav en tredjedel, det vill säga ungefär 7 miljoner ton, görs genom uppköp av billiga utsläppskrediter i andra länder. Det är inte bara jag som tycker att det här är en tveksam metod. Dels innebär det egentligen bara att man skjuter den stora klimatomställningen här på hemmaplan på framtiden, dels innebär det en stor osäkerhet om de här projekten i sig verkligen kommer att leverera någonting. EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard har tagit upp frågan flera gånger. Och jag tror inte att det är någon slump att stora, viktiga länder som Tyskland, Storbritannien och Danmark alla har bestämt sig för att göra sina utsläppsreduktioner på hemmaplan. De köper inte billiga utsläppsrätter. Jag skulle vilja veta om Lars Hjälmered tycker att det blir fler eller färre klimatinvesteringar ifall en tredjedel av klimatmålet ska klaras av genom uppköp i andra länder. Anser Lars Hjälmered att det är ett säkrare sätt att arbeta, som regeringen gör, genom uppköp? Vore det inte säkrare ur klimatperspektiv att göra alla minskningar på hemmaplan? Det är bra att Lars Hjälmered tar upp frågan om forskning och ny teknik, men där anser jag att regeringen totalt sviker på solenergiområdet. Solenergi är en teknik som håller på att växa nu. Vi ser hur det i andra länder är ett område som växer. Svenska företag flyttar tyvärr till exempelvis Tyskland, där det finns en stor solenergimarknad. Men det gör det inte här i Sverige. Ni har exempelvis dragit in det riktade solvärmebidraget. Varför har ni gjort så?

anf.39 Lars Hjälmered (M):

Herr talman! Den typen av investeringar som Sverige gör, att bidra med pengar och teknik till andra länder, är en avgörande och viktig del i en ansvarsfull klimat- och energipolitik. Vi gör en majoritet av de saker som vi har sagt fram till 2020. Vi vidtar åtgärder i Sverige i snart sagt varje del i samhället, med omställning av transportsektorn, jordbruket och annat, och ungefär en tredjedel i andra delar av världen. Det är för att möta ett behov som finns i många länder av pengar och hjälp med teknik för att kunna anpassa och också minska utsläppen av växthusgaser. Jag skulle säga att det är en avgörande och viktig del i en ansvarsfull klimat- och energipolitik. Vi vill fortsätta att använda den typen av system, och vi ska göra det utifrån de FN-krav som finns på att det ska vara additionellt, hållbart och ge lokala arbeten. Då måste systemet naturligtvis utvecklas för detta. Jens Holm säger: Ska man inte göra allting hemma och nationellt? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Det här är en internationell utmaning. Svaret måste vara att ansvaret är globalt. Sverige ska ta sin del av ansvaret genom att göra en majoritet av sakerna här hemma. Vi ska vara ett föredöme som land och visa på de möjligheter som finns och som vi har åstadkommit med en växande ekonomi och sjunkande utsläpp. Vi ska bidra med pengar och teknik till andra delar av världen. Men detta är ett samlat ansvar, och då ska Sverige vara ett föredöme. När det gäller energifrågorna har Sverige valt en lösning med certifikatsystem för att på det sättet möjliggöra mer av förnybar energi och till detta historiskt stora forskningssatsningar för att få fram nya lösningar inom energi och andra områden.

anf.40 Jens Holm (V):

Herr talman! Att köpa billiga utsläppskrediter i andra länder handlar inte om att hjälpa andra länder. Det är tvärtom så att de länderna hjälper er att nå ert minskningsmål. Vi i Vänsterpartiet tycker att det är otroligt viktigt att vi har ett globalt samarbete. Det är därför som vi avsätter pengar till ett helt nytt additionellt klimatbistånd för att kunna hjälpa utvecklingsländerna. Vi gör inte, som ni gör, så att vi tar pengar från det ordinarie biståndet och sedan kallar det för ett klimatbistånd. Jag tycker inte riktigt att Lars Hjälmered svarade på min huvudfråga, nämligen om det blir fler eller mindre klimatinvesteringar här på hemmaplan ifall en tredjedel av klimatmålet ska uppnås i andra länder. För mig är det i alla fall helt uppenbart att när så mycket som en tredjedel av vårt klimatmål uppnås i andra länder skjuter vi den viktiga klimatomställningen på framtiden. Jag tycker att länder som Storbritannien, Danmark och Tyskland är viktiga referensländer i klimatpolitiken. Dessa tre länder har bestämt sig för att göra allting för att uppnå sina klimatmål på hemmaplan. När det gäller solenergin får den i praktiken inte ett öre, nästan ingenting, från elcertifikatssystemet. Så är det bara. Det är därför som det behövs ett riktat stöd till solenergin. Det finns ett solcellsbidrag, men det minskar ni nästa år. Nu när intresset är enormt, när alla vill sätta upp solceller och bli egenproducenter av el, drar ni ned på bidraget från och med nästa år. Och det riktade stödet till solvärmen har ni helt och hållet avskaffat. Flera företag inom den här branschen har nyligen gått i konkurs, därför att ni har fört en så dålig politik. Jag tycker att ni måste tänka om på det här området, så att inte fler företag går i konkurs eller flyttar till andra länder.

anf.41 Lars Hjälmered (M):

Herr talman! Vad världen behöver är en rättslig överenskommelse med tillräckliga åtaganden om utsläppsreduktioner. Vi får inte tappa det konceptet på något sätt, för det är det som världen behöver. Då ska Sverige naturligtvis ta en väldigt stor del av sitt ansvar, baserat på historik och annat, på det sätt som vi redan har gjort och på andra sätt. En viktig del i den här typen av förhandlingar handlar om förtroende och arbete länder emellan och mellan olika delar av världen. Där har Sverige agerat och ska fortsätta att agera. Ett exempel på det, herr talman, är det som har skett efter det möte som var i Köpenhamn för några år sedan. Då talade man om snabbstartsfinansiering. Sverige är ett av få länder som verkligen har levt upp till det som vi har sagt. Sverige har bidragit med ungefär 10 procent av EU:s samlade finansiering till detta. Vi sade 8 miljarder, och det blev uppemot 9 miljarder kronor som vi använde för att bidra i enlighet med vad vi hade sagt. Det skapar förtroende i de internationella klimatförhandlingarna. Vi har använt biståndspengar för detta, för vi tycker just att arbete med miljö och klimat ska gå hand i hand med utvecklingspolitiken. Inte sällan riktas den och även de flexibla mekanismerna in på just fattigdomsbekämpning kopplat till klimatanpassningsåtgärder, till exempel inom jordbruket. Jag ser det som fortsatt viktigt att bidra med kunskap och pengar till detta. Jag tror, herr talman, att jag och Jens Holm har lite skiftande syn i delar av klimat- och energipolitiken. Jens talar om stora satsningar som han vill göra. Problemet är att de och ekonomin inte riktigt hänger ihop. Föreslår man uppemot 90 miljarder i skattehöjningar och gör det dyrare att anställa och att starta och driva företag kommer Sverige att tappa jobbtillfällen. Det tror jag inte riktigt kan gå hand i hand med den typ av satsningar som han här vill ge sken av att han tänker göra.

anf.42 Sara Karlsson (S):

Herr talman! Lars Hjälmered vill vara positiv. Och, visst, för all del finns det skäl att också vara positiv. Men Moderaterna framstår här som oroväckande nöjda. Lars Hjälmered pekar på färdplanen som Naturvårdsverket har tagit fram och på målet om en fossiloberoende fordonsflotta. Men det betyder ju rätt lite om det inte är styrande, om politiken inte hänger ihop, om de konkreta åtgärder som behövs inte kommer på plats. Det var därför lite konstigt att Lars Hjälmered i replikskiftet med Helena Leander ville ge sken av att det finns ett styrande ramverk på plats. Det finns det ju inte om man till och med fortfarande utreder vad målen innebär. Det jag menar, och som jag tror att vi är överens om i oppositionen, är att vi behöver ett ramverk som ger långsiktighet och styrning som gör att klimatpolitiken hänger ihop, och det finns inte på plats. Det fiffiga med ett sådant ramverk är att vi inte behöver vara överens om alla åtgärder, för det vi att vi inte är. Vi vill satsa på mycket av lokalt klimatarbete och koppla ihop det nationella och lokala klimatarbetet, en åtgärd som Moderaterna tillbakavisar. Detta behöver vi inte vara överens om, men vi skulle kunna komma överens om att sätta klimatpolitiken i ett ramverk som gör att det blir styrande för politiken. Menar Lars Hjälmered att detta finns på plats? Om han inte gör det: Varför ska det inte finnas?

anf.43 Lars Hjälmered (M):

Herr talman! Jag skulle vilja säga att vi har ett ramverk för klimatpolitiken i Sverige med de utsläppsmål, etappmål och åtgärder som riksdagen har fattat beslut om, med de presenterade visionerna till 2030 vad gäller transportsektorn och samlat det till 2050 så kallade färdplansarbetet. Det är riktigt att allt i detta inte är fullt ut definierat. Det är riktigt att vi inte har alla förslag till åtgärder på plats för hur Sverige stegvis ska kunna ta sig fram till 2050. Men jag ser framför mig att bland annat underlaget från Naturvårdsverket, som har varit ute på remiss och som bereds i Regeringskansliet, senare kommer att koka ned till konkreta saker som ska göras. Rimligen sätts det också upp mål för Sverige på klimatområdet till 2030 och 2040, så att vi får en tydlig inriktning framåt. Det är något som jag skulle välkomna. Jag menar att det sammantaget ger oss ett rimligt regelverk med en långsiktighet vad gäller vart Sverige är på väg och kopplat till olika saker som vi behöver göra inom transport, jordbruk och andra delar av samhället för att kunna klara vår del av åtagandena. Vi får inte glömma bort att det ska göras en stor avstämning av det beslut riksdagen fattade 2009 om en samlad klimat- och energipolitik. År 2015 är det sagt att det ska göras när det gäller riksdagsbeslutet för att se vart vi är på väg, hur långt vi har kommit och om vi behöver vidta extra åtgärder för att klara våra mål till 2020. Regeringen kommer under mandatperioden att återkomma i någon form vad gäller klimatpolitik och siktet framåt.

anf.44 Sara Karlsson (S):

Herr talman! Jag tycker att Lars Hjälmereds svar visar att vi inte är överens om vad som behövs. Det som Lars Hjälmered hänvisar till är inte den typ av ramverk som jag menar är nödvändigt för att komma till rätta klimatproblemen. Klimatpolitik är delvis ett område för sig där man kan koppla konkreta åtgärder till målen, men all politik behöver genomsyras av klimatarbetet för att vi ska kunna nå målen. Det är därför vi behöver den typ av ramverk som gör att alla förslag måste prövas mot klimatmålet. Anser inte Lars Hjälmered att det är nödvändigt? I annat fall tror jag att han inte är överens med sina kolleger som sitter här och som om en stund ska ge sin syn på klimatpolitiken. Jag kan inte låta bli att fråga om Moderaternas inställning till EU:s klimatpolitik. Jag och andra har diskuterat mycket med framför allt Centerpartiet synen på EU:s målsättningar och på reformeringen av EU:s handel med utsläppsrätter. Där får man lätt känslan av att vi är tämligen överens om att EU behöver ta på sig mer i form av skarpare målsättningar oavsett vad andra länder gör. Det finns stora behov av att reformera handeln med utsläppsrätter och gå ännu längre än vad kommissionen föreslår, kanske i linje med vad Storbritannien föreslår. Då är frågan vad det är som hindrar. Jag tror knappast att det är Kristdemokraterna eller Folkpartiet som sätter sig som bromsklossar i frågan, utan det är Moderaterna. Därför skulle jag vilja höra om Lars Hjälmereds syn på det. Varför ska inte EU ta på sig målet minus 30 procent oavsett vad andra länder gör? Vad är det som gör att Moderaterna inte driver på reformering av EU:s handel med utsläppsrätter?

anf.45 Lars Hjälmered (M):

Herr talman! Låt mig vara tydlig med att det var två fel från Sara Karlssons sida. Hon säger att vi inte vill höja målet till 30 procent. Vi vill inte utveckla och reformera utsläppshandelssystemet i Europa. Båda är fel, det är någonting vi tvärtom vill göra. Vi tycker att EU borde gå mot ett 30-procentsmål i en internationell överenskommelse. Vi vill reformera utsläppshandelssystemet. Skulle man skärpa EU:s mål till 30 procent skulle det få en ökad styrkraft också i handelssystemet. Det vore den bästa vägen för att reformera systemet och få en bättre styrverkan. Det är vi absolut beredda att göra. När det gäller frågan om ramverk vill jag komma tillbaka till att jag tycker att vi med de beslut som vi har fattat och det så kallade färdplansarbetet har ett samlat ramverk för klimatpolitiken i Sverige. Sedan får man se var detta konkret landar. I Naturvårdsverkets underlag är ett bland många förslag från deras sida till exempel att olika förslag på alla områden ska inte bara klimatbedömas utan klimat- och miljöbedömas. Det är ett förslag som sagt från deras sida. Man täcker in det i alla delar av beslutsfattande. Vi får se var det landar, men vi tycker att man då får ett samlat ramverk, som är det viktiga. Avslutningsvis tycker vi att det väsentliga är att vi fortsätter arbeta aktivt i Sverige, fullfölja de åtaganden vi har sagt att vi ska göra nationellt, finansiera aktiviteter i andra länder, leva upp till det vi har beslutat inom ramen för FN-beslut och fullfölja arbetet för att på sikt kunna nå en internationell överenskommelse. Då vill jag återigen, som jag gjorde i talarstolen förut, trycka på det viktiga och framgångsrika arbete miljöministern har gjort och gör när det gäller kortlivade klimatgaser. Jag tror att det kan vara en framkomlig väg om det är låst i de internationella förhandlingarna om de stora och viktiga avtal som behöver komma på plats när det gäller sot, partiklar, metan och så vidare, och vi har fått med väldigt många länder. Det tror jag, tillsammans med att vi i Sverige fullföljer det vi har sagt vi kan göra, gör att vi kan skapa förtroende och ha fortsatt inflytande i klimat- och energipolitiken internationellt.

anf.46 Anita Brodén (FP):

Herr talman! Att klimatutmaningen är vår tids största utmaning är nog de flesta av oss överens om, liksom om att det finns ett samband mellan ekosystemen och klimatförändringarna. Ekosystemens välmående påverkar våra möjligheter att stävja klimatförändringar. Klimatfrågan kan ändå inte ses separat; den måste ses i ett sammanhang tillsammans med miljön och den biologiska mångfalden men också tillsammans med energifrågorna. Folkpartiets tidigare partiledare Bengt Westerberg myntade begreppet: Det behövs både hjärna och hjärta i politiken. Det är ett begrepp som har bäring inom alla politikområden, inte minst inom klimatområdet, som vi i dag debatterar. Att vi ska dra nytta av våra framstående forskarhjärnor - Lars Hjälmered har pekat på en hel del konkreta och positiva exempel och att vi ska använda smarta ekonomiska styrmedel - nya forskningsinnovationer, grön teknik och internationella överenskommelser är lika viktigt som att vi i maggropen, i hjärtat ska känna och inse att dessa ansträngningar krävs för kommande generationers skull, för att vi även framöver ska få njuta av den obeskrivliga skönhet och rikedom som finns i naturen, för att de allra fattigaste i de mest utsatta områden ska slippa accelererande klimatförändringar med extrema oväder som följd och för att vi alla, ja, alla, ska få tillgång till hållbar och trygg energiförsörjning. Herr talman! I september kommer återigen IPCC, FN:s klimatpanel, att presentera sin nya rapport. Det kommer man att göra här i Stockholm. Det hyses farhågor, stora sådana hos många av oss, om att rapporten kommer att vara en mer dramatisk läsning än tidigare, och många av oss ställer in sig mentalt på att målet 2 grader kan behöva skärpas ytterligare. I detta betänkande lyfts klimatförhandlingarna upp. Ofta uttrycks besvikelser, många gånger med rätta, och en frustration över att vi inte kunnat ta de beslut och steg som vi upplever är helt nödvändiga. Sällan framförs de framsteg som faktiskt har gjorts, till exempel förlängt Kyotoavtal, den gröna fonden och alla de beslut som vi inom EU har fattat om gemensamma klimat- och miljömål och alla de gemensamma och nationella forskningsinsatser som vi har varit beredda att göra. Nästan aldrig, herr talman, tas det upp vad som händer mellan klimatförhandlingarna, där inte minst svenska klimatförhandlare och nordiska samarbetspartner har framgångsrika bilaterala möten, vilkas dialog och förtroendeskapande utgjort och utgör värdefulla plattformar inför kommande klimatmöten. Sara Karlsson nämnde i sitt anförande att det krävs en ny strategi för förtroende och respektfulla möten, något i den stilen. Jag skulle säga att den strategin finns på plats. Det finns konkreta exempel. Bolivia har till exempel fullständigt vänt, 180 grader, i sin syn på och i sitt engagemang i klimatfrågor. Det kan vi till stor del tacka den svenska klimatförhandlaren för. Där skapades förutsättningarna. Herr talman! Under den gångna veckan hade jag förmånen att delta vid ett Climate Parliament-möte i Bryssel. Det var delegater från 17-18 länder. Vår gemensamma agenda handlade om utbyggnad av förnybar energi och smarta nät, nät med hög kapacitet att ta emot och distribuera el. För att detta ska kunna ske krävs utöver en politisk insikt och vilja gemensamma resurser. Det är det som många av oss nu jobbar för. De politiska prioriteringar som nu sker i samband med EU-budgeten, där bland annat en del av CAP-stödet, jordbruksstödet, kommer att kanaliseras till forskning, är en konkret satsning och ett viktigt steg i rätt riktning. Herr talman! Det krävs tuffa politiska beslut om att agera så att fossilsubventionerna snabbt fasas ut. Den frågan har tagits upp många gånger här i kammaren. Det kommer att krävas en hel del. Det handlar om 400 miljarder dollar årligen. Vi vet också att det finns många människor som är beroende av detta i de allra fattigaste länderna. Därför måste en del av de pengarna användas till ett direktstöd till de allra fattigaste människorna. Vi skulle också kunna använda en hel del av de här pengarna till att gemensamt bygga ut de smarta näten. Då kan vi koppla ihop många av de olika energisatsningar som finns. Som svenska politiker lever vi inte på en isolerad ö, utan vi har en plikt, en skyldighet, att ta reda på hur andra löser problemen och att samverka. England har nämnts här. Jag hade möjlighet att vara med när tankesmedjan Global Utmaning helt nyligen anordnade ett seminarium. Där tog de upp den engelska klimatlagen som lägger fokus på ekonomi. Det är fokus i de olika sektorerna. Man har ett prisgolv för koldioxidutsläpp och en skatt för att upprätthålla priset. Där finns det skarpa klimatmål inom varje sektor som också följs upp mycket noggrant, precis som har redovisats här. Det har också visat sig att utvecklingen har gått snabbare och i en mer positiv riktning än vad man kunde ana från början. Jag tycker att det här är viktigt. Vi ska absolut följa detta. Vi ska ta till oss alla goda idéer. Vi ska också vara medvetna om att vi ibland glömmer bort vilka mål vi själva sätter upp. I England är målet minus 80 procent till 2050. Vårt mål är noll utsläpp i Sverige till 2050, så vi är inte så dåliga. Det har nämnts här att vi skulle ha ett ramverk. Jag håller med Lars Hjälmered om att vi har planering och en uppföljningsplan, men det fortsatta arbetet med Färdplan 2050 kommer självfallet att innebära ytterligare konkretisering. Det är det hela den här processen kommer att handla om. Vi som politiker har ett ansvar för att se till att det blir av. Vi kan kalla det ramverk, planering, uppföljning eller målsättning. Låt oss titta på det. Det är det som är grejen. Herr talman! Om vi fortsätter att se oss om kan vi se att vi givetvis inte ännu har kunnat utläsa de klimatmässiga effekterna efter energibeslutet i Tyskland. Det beslutet fattades ju nyligen. Men vi kan ändå vara övertygade om att koldioxidutsläppen kommer att öka på kort sikt. De kommer att tvingas använda främst kolkraft men också gas. Samtidigt med detta pågår det en snabb utbyggnad av såväl vind- som solenergi. Där har man använt feed-in-tariffer och garantipris som har haft stor betydelse. Men man kan ändå drista sig att ställa frågan om det inte hade varit klokare utifrån ett klimatperspektiv att de hade hejdat sig när det gäller snabbstoppet för kärnkraft och i stället använt den befintliga kärnkraften som en brygga från det fossila till det förnybara samhället samtidigt som man bygger upp det förnybara i snabb takt. Jag tycker att den frågan är berättigad. Mer grön energi hade kunnat konkurrera ut mycket av den fossila användningen. Herr talman! Vi ska också lyfta fram det positiva som sker i vårt land. Vi har lyckats fördubbla vår tillväxt samtidigt som utsläppen nästan halverats. Det låter som, och är till viss del, en framgångssaga, men vi kan inte blunda för den totala konsumtionen, inklusive de utsläpp som den förorsakar i andra länder. Det går förstås inte att räkna bort dem, utan vi måste se klimatfrågan i ett globalt sammanhang. Det är därför som globala klimatöverenskommelser är så viktiga. Vi anser att EU:s klimatstrategi 20-20-20 måste skärpas. Vi har pratat om 30 procent. Det är oerhört angeläget att vi driver på så att det verkligen sker inom ramen för EU, och det gäller även energieffektiviseringsmålet. Där har vi mycket att hämta, och vi måste också vara pådrivande i den frågan. Herr talman! Regeringen har visat stort intresse för Gröna fonden. Den har lyfts fram här i dag också. Det är pengar för bland annat klimatanpassningsåtgärder till de allra fattigaste. Det är viktigt att den nu tar form. Här har vi funnits med. Vi har en delegat i styrelsen. Vi har tillfört 5 miljoner för att man ska kunna bygga upp en strategi för att komma i gång med ett styrsystem. Det är viktigt att det kommer på plats så fort som möjligt. Vi är fullt eniga om att dessa pengar, 100 miljarder dollar, ska finnas på plats. De ska finnas där årligen från 2020. Vi ska också hitta smarta finansieringsmekanismer i Gröna fonden. Vi drev på detta under det svenska ordförandeskapet. Vårt engagemang för att få en operationell fond på plats är oerhört viktigt och angeläget för Sverige. Det är också viktigt att hela tiden säga att det humanitära biståndet är angeläget. Vi vill att det ska fortsätta att vara högt. Men det humanitära biståndet måste också vara klimat- och miljösmart. Vi är också mycket positiva till det additionella klimatbiståndet och tycker att det är viktigt. Herr talman! Om en liten stund kommer jag att åka till Karlstad. Där kommer jag att prata om Arktis. Det är något som engagerar väldigt många människor. Det finns en stor oro och ett stort engagemang, inte minst med tanke på det som har hänt. Josef Fransson ville ha bevis på att det har skett en temperaturförhöjning. Jag kan informera Josef Fransson om att en tredjedel av sommarisen i Arktis har smält sedan 1970. Hälften av den fleråriga isen i Arktis har smält under den senaste tioårsperioden. Jag tycker att det talar sitt tydliga språk, herr talman. Nu finns det ett ökat intresse för prospektering av olja och gas. Det är viktigt att vi tillsammans skyddar de allra sköraste områdena, och där arbetar vi väldigt mycket inom ramen för Nordiska rådet, Nordiska ministerrådet och Arktiska rådet. Där får det inte ske prospektering, och vi ska förhindra utvinning att utvinning sker där. Det handlar också om att förhindra att en olycka sker, och skulle någonting hända måste det finnas en stor kapacitet. Det är genom arbetet inom Norden, EU, på global nivå och på nationell nivå som vi sammantaget måste bemästra, och ska bemästra, klimatutmaningen. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga andra yrkanden. (Applåder)

anf.47 Helena Leander (MP):

Herr talman! Till att börja med vill jag tacka Anita Brodén för den öppenhet som jag uppfattar finns vad gäller möjligheten att ha någon form av klimatpolitiskt ramverk också i Sverige, även om vi än så länge kanske lägger lite olika betydelser i begreppet. Att det finns en öppenhet tycker jag är lovande. Dessutom är det glädjande att Anita Brodén tar upp frågan om Arktis. Där ser vi tydligt konsekvenserna av klimatförändringarna. Samtidigt har vi den paradoxala situationen att man utnyttjar det faktum att isen drar sig tillbaka. Man börjar borra efter ny olja och förvärrar därmed situationen ytterligare. Jag vet att Anita Brodén personligen har engagerat sig för att skydda åtminstone de allra känsligaste bitarna - om man nu kan peka ut några bitar som okänsliga i den känsliga arktiska miljön; det i sig är ju lite märkligt. Tyvärr har Sveriges utrikesminister inte alls tagit vara på den möjligheten under Sveriges ordförandeskap i Arktiska rådet. Sverige har under två år varit ordförande i Arktiska rådet, och några begränsningar för oljeprospektering har inte blivit av. Överenskommelsen om att begränsa skadorna, eller i alla fall öka beredskapen för skador, vid oljekatastrofer har ju kritiserats starkt från miljöhåll för att vara alldeles för tunn. Här har Sveriges Arktisbeting tyvärr blivit en flopp. Hur ser Anita Brodén på det? Kan vi försöka skärpa Arktispolitiken så att vi inte endast tar hand om olyckorna när de väl skett och inte bara skyddar de mest känsliga områdena, vilket vi inte ens lyckats få igenom ännu, utan också försöker få ett skydd av Arktis på samma sätt som av Antarktis så att man lämnar Arktis i fred och inte går in och borrar i Ishavet på ett sätt som kan medföra helt ohejdbara konsekvenser både för den lokala, känsliga miljön och för det globala klimatet?

anf.48 Anita Brodén (FP):

Herr talman! Tack, Helena Leander, för frågorna! Jag börjar med frågan om ramverket, för det verkar vara den stora oppositionsfrågan. Jag håller med Lars Hjälmered om att vi har utsläppsmål, vi har etappmål och vi arbetar konkret med Färdplan 2050. Det sammantaget - antingen vi kallar det för ett gemensamt ramverk eller inte - kommer att utmynna i många konkreta förslag. Vi måste åtminstone vart tionde år göra avstämningar för att se vad som kommer att hända. De olika sektorerna kommer givetvis att komma med sina planer för att uppnå målet om noll utsläpp år 2050. Låt oss därför återkomma till det. Vad vi kallar det hela är egentligen det minst viktiga. Det viktigaste för oss är att se till att uppnå målet. Det var det ena. Det andra gällde Arktis. Det är viktigt med internationella avtal. Den svenska positionen har skrivits in i den första svenska arktiska strategi som någonsin presenterats. Den har levererats för två år sedan. Ett antal marina reservat är viktiga. Vi har bärighet och kan jobba i de internationella delarna. Att tänka sig ett reservat över hela Arktis, ja då vet man inte hur Arktis ser ut geografiskt. I så fall skulle en stor del av Sverige hamna i ett reservat. Jag hoppas att jag kan återkomma i nästa replik, för jag ser att min repliktid är slut.

anf.49 Helena Leander (MP):

Herr talman! Med en definition av Arktis som allt norr om polcirkeln är Kiruna en del av Arktis, och oljeborrningen i Kiruna är som bekant ganska begränsad. Jag tror att vi kan enas om en hanterbar definition av vad som är en problematisk oljeborrning i Arktis och som inte får ett löjets skimmer över sig. Det tror jag inte är något problem. Problemet är att få till stånd en sådan överenskommelse på riktigt. Man har lyckats göra Antarktis till ett skyddat område. Det är förvisso en kontinent med vatten runt omkring i stället för land, men det visar att om den internationella viljan finns går det att nå överenskommelser för att skydda en känslig miljö. Jag skulle gärna se att man försökte göra något liknande med Arktis. När det gäller ramverket får vi väl helt enkelt diskutera vad vi ställer för krav på ett sådant, om det räcker att vi har långsiktiga mål, vilka kontrollstationer vi behöver på vägen, på vilket sätt vi behöver hålla politiker ansvariga för att nå målet, på vilket sätt vi behöver bindande utsläppstak, och inte minst om vi är överens om vilka mål vi siktar mot. Det är spännande att höra Anita Brodén säga att det ska vara noll utsläpp år 2050. Det gläder mig mycket. Regeringens linje har ju varit att det ska vara noll nettoutsläpp, vilket innebär att man kan handla bort dem lite hur som helst om man tror att det finns någon att handla med, eller kan räkna med kolsänkor på mer eller mindre vetenskapliga sätt. Det kan göra stor skillnad, alltså hur många ton vi egentligen måste minska med om man säger noll eller om man säger noll nettoutsläpp. Om Folkpartiet står bakom noll utsläpp till 2050 vill jag i så fall gärna höra det.

anf.50 Anita Brodén (FP):

Herr talman! Låt oss börja med Arktis. Där är vi överens. Det handlar om den marina delen av Arktis. Därför har vi tagit fram ett antal marina reservat, skyddade områden, där det är nödvändigt och där vi kan jobba internationellt för att få acceptans för det. De frågorna har drivits när vi arktiska parlamentariker har mötts under våra överläggningar. Det är viktigt att påpeka att Sverige som ordförandeland i Arktiska rådet lyckats få gehör för det första bindande avtalet någonsin. I maj hålls nästa möte. Då är ett andra bindande avtal på gång. Det visar att det går att komma överens. Norge och Ryssland har jobbat bilateralt med gemensamma frågor. Mycket fokus ligger på Arktis, och det ska det göra. Jag tycker att Sverige drivit på i rätt riktning. Det är jätteviktigt. Självklart har vi utmaningar. Vi har utmaningar till exempel när det gäller den ökade turismen. Det är oerhört många fartyg som nu finns i området. Skulle det hända en katastrof vore det verkligen allvarligt, för där finns inte räddningsberedskap på samma sätt som på andra håll. Sedan var frågan om det gällde nettoutsläpp eller nollutsläpp. Jag måste vara noggrann med orden. Det handlar om nettoutsläpp. Det är viktigt att säga. Här är det viktigt att vi ständigt är realistiska. Det hela måste kunna balanseras. Det handlar alltså om nettoutsläpp. Att ha målsättningen noll nettoutsläpp år 2050 är en gigantisk utmaning.

anf.51 Jens Holm (V):

Herr talman! Jag förstod inte riktigt vad Anita Brodén menade när hon sade att Bolivia har gjort en kovändning i klimatpolitiken. Visst har deras klimatpolitik förändrats. De röstade exempelvis inte emot resolutionen i Doha, vilket de gjort tidigare. I allt väsentligt tycker jag att Bolivia har en intressant klimatpolitik där de kritiserar den utvecklade världen, alltså de rika länderna, för att dessa inte tar tillräckligt stort klimatansvar. De kritiserar bland annat den stora användningen av så kallade flexibla mekanismer. Anita Brodén menar att vi kan tacka den svenska regeringens chefsförhandlare i det här avseendet. Det kom ett förslag från Sidas generaldirektör nyligen om att helt och hållet skrota biståndet till alla latinamerikanska länder, därmed även Bolivia. Kommer Folkpartiet att motsätta sig det förslaget och verka för att biståndet till Bolivia ska finnas kvar? Det vore intressant att få veta. Anita Brodén talade också om den gröna klimatfonden och vikten av finansiering av den, liksom av andra multilaterala fonder. Det tycker också jag är viktigt. När jag gav riksdagens utredningstjänst i uppdrag att titta på Sveriges direkta bidrag till de globala miljö- och klimatfonderna visade det sig att vårt direkta bidrag gått ned från 755 miljoner kronor år 2010 till endast 500 miljoner kronor, budgeterat, i år. Därför vill jag fråga om Folkpartiet kommer att verka för att det anslås mer pengar till de globala miljö- och klimatfonderna och om de kommer att verka för nya och additionella medel, så att man inte stjäl från biståndsbudgeten.

anf.52 Anita Brodén (FP):

Herr talman! Tack för frågorna! Jag börjar med Bolivia. I Mexiko ställde sig Bolivia i ett hörn. De ville inte vara med i omröstningarna. Jag minns det mycket väl. Jag var inte där, men jag följde det mycket noga på tv; jag undrar om inte Jens Holm faktiskt var där. Den kvinnliga ordföranden klubbade ganska resolut, och det blev ett rejält beslut trots att ett av länderna, Bolivia, ställde sig vid sidan av. Efter det har det förts mycket fruktbara bilaterala samtal. Bolivia hade en idé. Man ville ha moder jords rättighetslag. Den gav Sverige stöd till. Den fördes in i förhandlingar, och den fördes in i texterna. Det skapade ett förtroende. För bara någon månad sedan drygt var vi ett par riksdagsledamöter som hade möjlighet att träffa Bolivias klimattoppförhandlare tillsammans med Sveriges klimattoppförhandlare Anna Lindstedt. Det var fascinerande att höra och se. Man har nu drivit igenom den lagen. Man är oerhört angelägen och aktiv vad gäller klimatfrågorna. Under en tid stoppade man till och med i Bolivia subventioner till fossilanvändning. Det blev starka protester, varför man fick dra tillbaka det. Men det visar ändå att man vill jobba mycket framåt vad gäller klimatfrågorna. Vad gäller pengar till bistånd upplever inte jag att man snor pengar. Jag tycker att det är ett vårdslöst uttryck. Det handlar om hur vi förvaltar de gemensamma pengar vi har. Det är ingen hemlighet att Folkpartiet och flera av oss folkpartister ska jag säga för att vara riktigt, riktigt rättvis är väldigt positiva till och angelägna om additionellt klimatbistånd.

anf.53 Jens Holm (V):

Herr talman! Det vore bra om vi fick ett additionellt klimatbistånd på riktigt också, inte bara att ni i Folkpartiet gärna vill det. Det är ju resultatet som räknas. Vad gäller det direkta multilaterala bidraget drar Sverige ned det från ungefär 750 miljoner kronor till 500 miljoner kronor i år. Det tycker jag inte är acceptabelt. Sedan tycker jag att det är jättebra att ni reser till Bolivia som har en socialistisk president, Evo Morales, som jag tycker har lyckats åstadkomma otroligt mycket vad gäller både miljö och fattigdomsbekämpning under extremt svåra omständigheter. Där behövs det ett fortsatt svenskt bistånd. Det är därför jag är så oroad över Sidas förslag att avskaffa biståndet till Bolivia. Det vore väldigt bra med en tydlig markering från Folkpartiet i det här avseendet, där man understryker vikten av att ha kvar biståndet till Bolivia. Det får Anita Brodén gärna berätta här och nu i den här kammaren. Sedan skulle jag vilja ta upp en annan fråga, eftersom Anita Brodén talade om andra länders klimatmål, Tysklands, Storbritanniens och så vidare. Den stora skillnaden i förhållande till de länderna är att de gör allting på hemmaplan. De tricksar inte med utsläppsstatistiken och vidtar stora åtgärder i andra länder. Där tror jag att de vinner väldigt mycket trovärdighet. Jag tycker att det blir symtomatiskt när ni på den borgerliga kanten liksom inte riktigt kan definiera målet till 2050 utan måste prata om nettoutsläpp, vilket innebär att man ska fortsätta att tillgodoräkna sig en mängd åtgärder i andra länder. Det tycker jag inte är trovärdig klimatpolitik.

anf.54 Anita Brodén (FP):

Herr talman! Den trovärdigaste klimatpolitiken är när vi kan presentera hur vi använder varenda krona. Jag skulle vilja säga att det inte alltid handlar om påsens storlek, men det handlar om att varenda krona i den påsen används optimalt. Då är det smart, då är det vettigt att också satsa på insatser i andra länder, i utvecklingsländer där pengarna förvaltas, där en krona förmeras. Det är mycket därför jag tycker att Jens Holm, Vänsterpartiet, ibland glömmer att förvaltandet, vad vi kan göra med pengarna, inte alltid handlar om summan, utan det handlar om innehållet. Vad gäller biståndet till Bolivia kan jag säga att det jag särskilt var och besökte och tittade närmare på handlade mycket om samverkan mellan universitet och högskolor. Den samverkan hoppas jag verkligen att vi på något sätt kan fortsätta. Det handlar bland annat om hur Sverige, Linköpings universitet och Högskolan Väst, har bidragit och stimulerat till att ett urfolksuniversitet har startat. Man har tagit vara på den kompetensen. Det är dialoger och utbyte som har oerhört stor betydelse. För övrigt får diskussionen om vilka länder det är fråga om fortsätta internt. Det är vettigt många gånger. Här vill jag verkligen säga att den diskussionen tar vi i partiet och i Alliansen. Men rent generellt måste man också ha möjlighet som regering att se till att använda pengarna där de gör den allra största nyttan. Det är väl den helhetsbedömningen som man får göra och som inte minst UD får göra. Vi fortsätter som sagt den debatten internt.

anf.55 Roger Tiefensee (C):

Herr talman, ledamöter och åhörare på distans! Vi diskuterar miljö- och jordbruksutskottets betänkande nr 11 om klimatpolitik med mera. En dag som denna är det särskilt viktigt att göra skillnad mellan väder och klimat. Alla önskar vi väl att våren ska sluta tveka. Kalla dagar som en sådan marsdag som i dag kommer gärna argument och påståenden upp om att klimatförändringarna orsakade av mänsklig aktivitet bara är påhitt. Vi har ju haft tre rejäla vintrar på raken. Dagar som dessa har vi kallt väder, men det säger inget om klimatet. Klimatförändringar ser vi, herr talman, i att fästingar breder ut sig alltmer i Sverige. Jag som småbarnsförälder behöver fundera på att vaccinera mig och mina barn mot TBE. Allt oftare ser vi extremt väder i världen, ökad nederbörd och översvämningar på vissa håll, ökad torka och dåliga skördar till följd av det på andra håll. Precis som Anita Brodén sade har istäcket i Arktis under sommaren minskat med en tredjedel sedan 1970-talet. Vi ska komma ihåg att salt is smälter vid minus 1,6 grader. Det behöver inte ens vara plusgrader för att saltis ska börja smälta. Det man ser är att sommaren, issmältningssäsongen, blir längre. Våren kommer lite tidigare, och vintern kommer lite senare. Därför, herr talman, är det viktigt med klimatpolitik, och det är nödvändigt för Sverige, för Europa och för världen. Jag hade tillsammans med Jens Holm möjligheten att representera riksdagen vid klimatförhandlingarna i Doha i december. På plats vid klimatförhandlingarna, herr talman, kan man känna en stor frustration, en brist på globalt ledarskap och ansvarstagande. Man lurpassar på varandra i stället för att se det gemensamma ansvaret. Jag fick själv uppleva i en arbetsgrupp hur en representant från Kina blockerade förhandlingarna och inte ville binda sig för åtaganden därför att man i en annan arbetsgrupp inte hade kommit fram till något. Då gick jag till ett parallellt seminarium. Där fanns näringslivsföreträdare från många länder, inklusive Kina, som slog sig för bröstet över hur mycket man gör på hemmaplan. Den paradoxen, att man blockerar förhandlingarna och samtidigt gör väldigt mycket på hemmaplan, är otroligt frustrerande. Herr talman! Förhandlingarna i Doha klarade skamgränsen. Man fick till en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet och en fortsatt process för ett globalt avtal som ska beslutas 2015, ett avtal som ska omfatta alla länder och alla klimatutsläpp. Kyotoprotokollet, som vi då har en andra åtagandeperiod för, omfattar enbart 15 procent av världens utsläpp. EU står för 11 procent av de 15. Två frågor som är avgörande för att nå framgångar i internationella klimatförhandlingar är dels åtaganden för att minska utsläpp, dels åtaganden för att finansiera klimatinvesteringar i utvecklingsländer. Båda delarna har vi varit inne på i debatten tidigare. Herr talman! Det Sverige gör, har gjort och aviserar att göra väcker respekt, både när det gäller utsläppsminskningar och när det gäller klimatfinansieringar. Det märkte jag på plats i Doha, även om den svenska debatten både här i dag och i övrigt låter lite annorlunda. Regeringen jobbar nu med en färdplan för att Sverige 2050 ska ha noll utsläpp netto av klimatgaser. Parallellt jobbas det också med målet om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. I underlagsrapporten från Naturvårdsverket jämför man den svenska klimatplanen med andra länders klimatarbete. I debatten har Storbritanniens klimatplan, Climate Change Act, kommit upp. Det är viktigt att jämföra och se vad vi kan lära av Storbritannien. I Naturvårdsverkets underlag trycker man mycket på uppföljning och styrning. Samtidigt skulle jag vara lite försiktig med att ta en blåkopia av vad Storbritannien gör. Det är oklart vad landet ska göra efter 2030. Alla som har gått på toaletten på ett hotell i London vet att det är svinkallt där. De har många lågt hängande frukter att plocka. Det är sådant som vi har gjort i Sverige. Till synens kan det framstå som att de gör massor av saker nu, men Sverige har gjort massor av saker redan tidigare. Vi behöver fortsätta att göra saker. Det är därför som färdplansarbetet kommer att innebära att vi behöver sätta upp mål för 2030 och 2040 inför det långsiktiga målet 2050. Vi ska lära oss av vad Storbritannien och andra länder gör. För någon vecka sedan hade jag tillsammans med Åsa Romson ett seminarium där vi "benchmarkade" Storbritanniens och Sveriges arbete. Storbritanniens representant sade sig ha översålt Storbritanniens arbete och var glad åt samarbetet på andra områden med Sverige. Jag känner också att reservanterna översäljer det Storbritannien gör. Jag skulle inte vara beredd att göra en blåkopia av deras arbete. Det innebär exempelvis vad Anita Brodén var inne på, nämligen att sänka vårt mål och minska klimatutsläppen med 80 procent till 2050 i stället för målet noll utsläpp netto till 2050. Herr talman! Vad Sverige och EU gör har stor betydelse. Vi behöver öka våra åtaganden i fråga om utsläppsminskningar i EU till 30 procent. Det tror jag är helt nödvändigt för att vi ska nå fram till ett globalt avtal. Strategin hittills har varit att för att få ett globalt avtal ska vi gå upp till 30 procent. Jag tror att EU behöver ett mandat vid kommande klimatförhandlingar att kunna avisera antingen innan eller under förhandlingen att vi kan gå upp. Nu är det fråga om att komma i efterhand. För att lösa detta bör vi komma i förhand. Sedan var det frågan om klimatfinansiering. Sverige har - Lars Hjälmered var inne på det - hållit vad vi har lovat när det gäller snabbstartspengar. Vi lovade 8 miljarder 2010-2012, och vi överträffade det. Finansieringen av den gröna fonden ska uppgå till 100 miljarder US-dollar från 2020 och framåt per år. Sveriges första prio har varit att få ramverket på plats. För både den som ger och som får pengar från klimatfinansiering är det viktigt med ett ramverk som funkar, som är transparent så att det går att lita på - så att det blir effekt av pengarna. Herr talman! Flera har varit inne på frågan om nya finansieringskällor, till exempel skatt på internationell flygfart och internationell sjöfart. Jag bejakar dem. Det intressanta är EU:s arbete med att ta in flygfarten i handelssystemet. Man får inte lägga skatt på flygbränsle. Det är ett post-krigstrauma efter andra världskriget. Det är en del av Marshallplanen att vi inte kan ta ut skatt på flyg- och sjöfartsbränsle. Jag tycker att vi borde ha kommit ur post-krigstraumat. Men likafullt, när EU har startat arbetet har man nu fått kalla fötter inom ICAO och börjat diskutera inom den internationella flygfartsorganisationen att kanske lägga skatt på flygbränsle. När alliansregeringen tillträdde fanns ett förslag om att lägga skatt på flygstolar eller flygbiljetter. Herr talman! Jag tror mig kunna påstå att den skatten inte hade stressat ICAO. Vårt budskap var då att vänta på att EU tar in flyget i handelssystemet med utsläppsrätter. Vi ser följdeffekter. Nu kanske vi kan öppna diskussionen för skatt på bränsle på internationell flygfart och sjöfart. Så kan man driva aktiv klimatpolitik som ger resultat, inte bara sådant som är snyggt på plakat. En annan fråga, herr talman, är CDM. I dag finns en avgift på CDM, Clean Development Mechanism, på 2, möjligtvis 3, procent, som går till FN:s anpassningsfond. Jag anser att en höjning av avgiften är en möjlig väg att skapa en klimatfinansiering. Men man blir, som Jens Holm, inte trovärdig om man ena stunden avfärdar CDM och nästa gång anser att man kan ha en avgift på CDM för att fixa klimatfinansiering. Det gäller att bestämma sig för vilket ben man ska stå på. För att få ett globalt klimatavtal behöver vi system för utsläppshandel. Där är CDM en viktig del. Den var det redan i Kyotoprotokollet, och den kommer att bli det för det avtal jag ser fram emot att besluta om 2015. Herr talman! Klimatfinansiering måste gå hand i hand med FN:s hållbarhetsmål. Vi behöver få en bättre styrning på det generella biståndet så att det också gör klimatnytta. Det behövs bättre klimatkompetens både på Sida och på UD. Det kan jag som centerpartist konstatera. Vi behöver också ta fram nya finansieringskällor. Vi behöver i den statliga budgeten få ett särskilt klimatfinansieringsanslag. Tillsammans med det arbete som Sverige, Norge och Storbritannien gör för att lyfta fram vinsterna av att gå före, benefits of action, Ekenplanen, apropå Lena Ek, miljöministern, tror jag att det arbetet kan skapa förutsättningar för att Sverige kan fortsätta att vara ledare och se till att EU bär en ledartröja. Vad Sverige och EU gör har otroligt stor betydelse för att få till ett globalt bindande klimatavtal. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

anf.56 Jens Holm (V):

Herr talman! Anser Roger Tiefensee fortfarande att Sverige har Europas mest ambitiösa klimatmål? Jag vet att han sade det i en replik till mig i en debattartikel i Dagens Samhälle för ett par veckor sedan. Sedan var det frågan om avgiften på CDM. Både Roger Tiefensee och jag var på plats i Doha. Sverige motarbetade förslaget att höja avgiften på CDM. Det var ingenting som fanns med i den svenska linjen. Jag blir lite förvånad när jag hör att Centerpartiet ett par månader efter toppmötet i Doha nu är för att höja en sådan avgift. Min huvudkritik mot CDM-systemet är inte projekten i sig. Många av dem är tveksamma. Vi vet inte om de levererar. Men det faktum att vi kan avräkna projekten på vårt nationella klimatmål innebär att när ni säger att vårt nationella klimatmål är 40 procent är det i själva verket bara 27 procent som sker på hemmaplan. Vi gör inte som Storbritannien, Danmark och Tyskland som gör allt på hemmaplan. De skjuter inte den stora omställningen på framtiden. Det är en viktig trovärdighetsfråga i klimatpolitiken.

anf.57 Roger Tiefensee (C):

Herr talman! Tack, Jens Holm, för frågorna! Först var det en fråga om ramverket och hur den gröna fonden ska fyllas med innehåll. Jag sade i mitt anförande att Sveriges och den svenska regeringens prio ett har varit att få ramverket för den gröna fonden på plats. Vi tycker inte att det är ansvarsfullt att lova ut eller skicka i väg pengar och inte veta var de hamnar och inte veta att de får effekt. Vi är rädda om skattebetalarnas pengar. Ramverket formades under klimatförhandlingarna. Nu när ramverket är på plats kan vi börja fundera över hur vi ska hitta nya finansieringskällor. Sedan var det klimatmålen. Jag tycker inte att Storbritanniens mål om en minskning med 80 procent till 2050 är bättre än Sveriges mål om noll utsläpp netto. Jag vidhåller att vi har Europas mest ambitiösa klimatmål. Sedan kan du ju mäta till 2020 eller så. Vi har ännu inte några mål för 2030 och 2040. Men det är väldigt osäkert vad till exempel Storbritannien ska göra efter 2030.

anf.58 Jens Holm (V):

Herr talman! Jag ställde en fråga om höjningen av avgiften på CDM som går till anpassningsfonden, som är en fond som har funnits under ganska lång tid. Det är alltså inte den nya gröna klimatfonden. Jag tycker att det är märkligt att man står i riksdagens kammare och säger att man vill höja den avgiften när man för ett par månader sedan hade en regering som inte biträdde den linjen då det verkligen gällde i Doha. Vad sedan gäller Europas så kallade mest ambitiösa klimatmål får jag inte ihop det, Roger. Danmark ska minska sina utsläpp med 40 procent. De gör allting på hemmaplan. De förlitar sig inte på utsläppskrediter i andra länder. Tyskland ska minska sina utsläpp med 40 procent. De gör allting på hemmaplan. Storbritannien ska minska med 32 procent. De gör också allting på hemmaplan. Vi minskar på hemmaplan med 27 procent. Storbritannien säger att de ska minska med 80 procent till 2050. Ni säger att ni vill ha nettonollutsläpp, och det innebär att ni öppnar för att ni ska kunna fortsätta att tillgodoräkna er en mängd utsläpp som görs på andra områden. Då måste jag återigen få fråga: Menar du verkligen att det är mer ambitiöst att minska 27 procent här i Sverige mot 40 procent i Danmark, mot 40 procent i Tyskland och mot 32 procent i Storbritannien?

anf.59 Roger Tiefensee (C):

Herr talman! När det gäller höjd avgift på CDM tog jag exemplet att avgiften i dag går till anpassningsfonden. Mitt exempel gick ut på att vi skulle kunna höja den avgiften och föra över till den gröna fonden. Det var klargörande i den delen. Jag tycker att Jens Holm inte är riktigt trovärdig när han ena gången dissar CDM:s varande och nästa gång vill höja avgiften på CDM för att finansiera anpassning eller klimatinvesteringar. Jag får det inte att gå ihop. Sedan gällde det Storbritanniens mål och Sveriges mål nettonollutsläpp. Det handlar om olika sektorer. Jag är från Sörmland, och SSAB i Oxelösund är den största punktkällan av koldioxid. Kol är en aktiv del i ståltillverkningen. Jag tror och tycker att vi ska ha en stålindustri även 2050, och då behöver andra sektorer vara netto minus - därav netto noll. Det är inte nollutsläpp. Med nollutsläpp har du stängt SSAB i Oxelösund, och det vill inte jag göra.

anf.60 Helena Leander (MP):

Herr talman! Är fem myror fler än fyra elefanter? Det är en fråga som barn grubblade över när jag var liten. Och det är lite den känslan jag får nu när man jämför mål som uttrycks på så olika sätt. Roger Tiefensee pratar om 40 procent, som när man pillar bort de där sakerna som man gör någon annanstans och det som inte är med egentligen bara är knappt 20 procent. Han pratar om netto noll, som i praktiken - i alla fall med ett av Naturvårdsverkets scenarier - inte ens når upp till Storbritanniens 80 procent. Det är väldigt lätt att man kollras bort bland myror och elefanter, och saker och ting framstår som mycket bättre, eller mycket sämre, än vad de egentligen är. Här tror jag att vi har ett av grundproblemen i klimatdebatten, att vi tricksar så mycket med siffrorna att ingen vet vad vi snackar om och tappar intresset. Det är inte riktigt det vi behöver i klimatpolitiken. Vi behöver enas om ett mål som vi uttrycker på samma sätt, så att vi vet vad vi pratar om, och sedan kan vi börja dividera om vilka åtgärder vi ska ha för att nå dit. Det var det de gjorde i Storbritannien. Jag kanske översäljer Storbritanniens klimatlag - det är möjligt - men vad de gjorde var att i alla fall enas om samma sätt att räkna, samma mål som de ska till. Sedan kan man fylla det med olika innehåll. Vi kommer att fortsätta att dividera om vilka skatter vi ska ha, hur mycket vi ska lägga på järnvägen och så, men om vi i alla fall är överens om hur vi räknar och vart vi ska tror jag att vi kommer mycket längre än nu, när vi har en klimatdebatt som sjabblas bort genom att vi pratar om helt olika siffror. Jag tror att en klimatlag, ett klimatpolitiskt ramverk, skulle ge den skjuts åt klimatpolitiken som vi verkligen behöver, där vi tvingas ta ansvar för klimatpolitiken, där vi tvingas koncentrera oss på vilka åtgärder vi behöver för att nå målen, i stället för att kollra bort varandra med konstiga siffror som inte räknas på samma sätt. Jag vill därför ta chansen att fråga Roger Tiefensee, precis som jag har frågat alla andra, om detta med ett klimatpolitiskt ramverk: Behöver vi inte göra någonting som ändå ger lite mer stadga än de lite mer oklara mål vi har i dag?

anf.61 Roger Tiefensee (C):

Herr talman! Ja, fem myror är fler än fyra elefanter. För mig är netto noll till 2050 mer än minus 80 procent. Även om Naturvårdsverket har haft olika scenarier ser jag att vi inte ska nå målet 2050 med internationella utsläppskrediter. Då når vi inte de globala utsläppsmålen. Däremot tycker jag att det är helt rätt att vi har en del av vårt mål nu, med att vi köper internationella utsläppskrediter, för då bidrar vi till fungerande klimatmarknader. Det var en viktig del av Kyotoprotokollet. Jag tror att det kommer att vara en viktig del av klimatöverenskommelsen från 2015. På så sätt bidrar vi, med höga mål och genom att vi köper utsläppskrediter på en global marknad, till att vi får fungerande klimatmarknader. Det kommer att innebära att vi också kan få ett globalt bindande avtal. Färdplan 2050 är ett klimatramverk. Jag tror inte att skillnaderna är så stora. Färdplan 2050 är mer inne på vad vi behöver göra. Klimatramverket är inne på hur vi administrativt ska fixa det. I Färdplan 2050-arbetet kommer det att vara viktigt att bryta ned mål sektor för sektor, precis som Storbritannien gör. Det som är intressant, och som det skulle vara intressant att höra Helena Leanders syn på, är att Storbritannien köper utsläppskrediter om de inte når sina mål. Det är semantik. Om de inte når sina mål måste de köpa utsläppskrediter för att kompensera det. Vi har för 2020-målet valt att lägga en del av våra mål i utsläppskrediter. Storbritannien lägger utsläppskrediterna i efterhand om de inte når sina mål.

anf.62 Helena Leander (MP):

Herr talman! 80 procent och netto noll - ja, det blir lite klurigt där. Men om man tittar på Naturvårdsverkets scenarier är ett scenario att vi i Sverige 2050 fortfarande ska ha mer än 20 miljoner ton i utsläpp. Det är fortfarande en minskning som är mindre än 80 procent. Med det scenariot blir vårt nettonollmål mindre ambitiöst än 80 procent. Det finns ett annat scenario utan den här internationella handeln som är mer ambitiöst, och om man åtminstone kunde få besked från regeringen att det är det som gäller skulle det vara ett positivt steg framåt. Än så länge har vi ju ett mål vi styr mot som vi inte riktigt vet vad det är. Det är i sig ett problem. Sedan har vi 2020-målet, där regeringen på förhand har sagt att en tredjedel av utsläppen ska täckas genom att man köper insatser utomlands. Vi i Miljöpartiet är inte på något sätt emot att man gör insatser utomlands - tvärtom vill vi ge mer pengar till den gröna fonden för insatser utomlands. Men det vi är emot är att man använder CDM-krediterna, som de kallas, för att göra mindre i Sverige - inte som Storbritannien, som har det som en nödlösning om man på grund av diverse oförutsedda händelser inte lyckas nå sina mål. Man kalkylerar helt kallt med att en tredjedel av utsläppen ska vi inte bry oss om i Sverige, utan vi ska bara tillgodoräkna oss att vi gör saker utomlands. Det är det jag tycker är problematiskt. Vi är beredda att göra både och. I Storbritannien har man ändå ett tydligt mål. Det blir en kostnad om man inte når målet, för då måste man köpa utsläppsrätterna utomlands. Framför allt blir det väldigt pinsamt, på samma sätt som det blir väldigt pinsamt om man inte lever upp till budgetlagen i Sverige. Det blir en betydligt större stadga än att bara ha en oklar målsättning för 2050 som man inte ens vet vad den betyder och där man kan ha en klimatpolitik som innebär att vi i nuvarande takt skulle klara målen om så där 200 år och ingenting händer. Det är inte okej. Därför behöver vi ett tydligt klimatpolitiskt ramverk.

anf.63 Roger Tiefensee (C):

Herr talman! Jag kan upprepa det jag sade i mitt första inlägg i det här replikskiftet. Det Centerpartiet och jag förordar är ett scenario där vi inte uppnår 2050-målen med utsläppskrediter. När vi däremot säger netto noll innebär det att när vi sätter upp sektorsmål för att till exempel kunna ha en stålindustri i Sverige behöver andra sektorer ha negativa utsläpp. Det kan handla om skogen, om jordbruket och om andra sektorer. Det kan till exempel vara ett biobränsleeldat kraftvärmeverk där man tar in biokolet och koldioxiden åker ut. Aga kan göra gas till kolsyra av det, man kan göra metanol eller man kan skicka ned det i berggrunden och göra CCS-teknik. I vilket fall som helst behöver man få vissa sektorer som har ett nettoupptag av koldioxid. Just sektorsmålen är den stora likheten mellan hur regeringen avser att jobba med Färdplan 2050 och hur Storbritannien jobbar. Jag vill varna Helena Leander för att göra en blåkopia av Storbritanniens arbete. Till exempel bygger Storbritanniens mål med klimatarbetet på att man subventionerar kärnkraft. Det har jag inte hört Helena Leander säga något om i sitt anförande. Jag vill varna. Vi ska lära oss av andra länder, men vi ska inte översälja andra länders arbete. I stället ska vi dra goda erfarenheter och använda dem i vårt eget arbete.

anf.64 Sara Karlsson (S):

Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt begära replik, men Roger Tiefensee jagade upp mig. Jag talade i mitt anförande om att vi behöver byta strategi i de internationella förhandlingarna. EU måste höja sina ambitioner oavsett vad andra gör i stället för att sätta villkoret att också andra höjer sina ambitioner. Dels är det för att vi inom EU ska få en rimligare kurva, dels, och framför allt, är det en strategi. Jag uppfattade att Roger Tiefensee i sitt anförande stämde in i detta och betonade hur viktig spelare EU är internationellt. Bra, men jag frågade också Lars Hjälmered om hans syn på detta, och jag lyssnade noga på hans svar. Hans svar var att Moderaterna också tycker att EU ska skala upp till minus 30 procent inom ramen för internationella överenskommelser. Hur ska jag tolka detta? Vad är den gemensamma positionen från regeringspartierna?

anf.65 Roger Tiefensee (C):

Herr talman! Jag lyssnade också på vad Lars Hjälmered sade. Han sade att EU ska skala upp till minus 30 procent som en del i en internationell överenskommelse. EU:s internationella klimatstrategi formades inför Köpenhamnsmötet 2009. EU:s åtagande där var minus 20 procent, och strategin var att om det blev ett internationellt avtal skulle vi skala upp till minus 30 procent i efterhand. Jag menar att EU behöver kunna komma till internationella klimatmöten och ha mandatet att antingen inför eller under mötet kunna gå upp till 30 procent. Löftet om att i efterhand höja till minus 30 är inget spelkort längre. Det ger inte effekt. Jag såg det väldigt tydligt. Det är två saker man behöver kunna ge vid ett klimatmöte. Det är antingen utsläppsåtaganden eller finansieringsåtaganden.

anf.66 Sara Karlsson (S):

Herr talman! Tack, Roger Tiefensee, för svaret! Jag uppfattar att vi är helt överens om detta och att vi inte är överens med Lars Hjälmered och Moderaterna. Det tror jag att också Roger Tiefensee är medveten om. Roger Tiefensee gick också inför klimattoppmötet i Doha tillsammans med miljöminister Lena Ek ut med en debattartikel i opposition mot övriga regeringen eller mot Moderaterna på just detta tema. Det är klart att man som partier tycker olika, men regeringen måste ju ha en gemensam linje. Regeringspartierna måste i en riksdagsdebatt kunna ge något slags gemensamt besked om man gör anspråk på att vara en samlad allians som har en gemensam politik. Jag frågar mig hur regeringen har tänkt sig bygga trovärdighet kring sin klimatpolitik om man inte själv kan redogöra för vad den innebär.

anf.67 Roger Tiefensee (C):

Herr talman! Som jag sade formades EU:s klimatstrategi inför klimatmötet 2009 och gällde till 2012. Just nu är det lite limboläge när det gäller vad som är EU:s klimatstrategi. Vi håller på och formar den, och det är just därför jag säger att EU måste ha ett mandat att vid ett kommande klimatmöte, helst nu i Warszawa i december, kunna spela ut ett kort som är aktivt och inte bara gäller åtaganden i efterhand. Jag ser inga skillnader mellan Centerpartiets och Moderaternas hållning i detta. Vi vill använda detta med att gå från 20 till 30 procent som en aktiv möjlighet i internationella klimatförhandlingar. Min erfarenhet från förhandlingen i Doha var att det inte duger att bara säga att andra måste göra först och så gör vi i efterhand, utan vi behöver vara först.

anf.68 Irene Oskarsson (KD):

Herr talman! Ansvar, förvalta, förnya, teknikutveckling, nytänkande, förändra vårt eget beteende, kunskap som leder till förändring, drivkrafter - är det detta som hörs från den här kammaren i dag när vi debatterar klimat, miljö och vår gemensamma framtid? Jag roade mig med att titta på vad ordet "kris" betyder. Ganska många står i denna talarstol och säger att det är kris nu. Kris kan vara detsamma som fara eller hot om man ingenting gör. Då kan man köra huvudet i sanden. Men kris är också möjligheten om man bearbetar och jobbar vidare. Då leder det in i något nytt. Det vi just nu ser i vår värld och det vi debatterar här är ett medvetandegörande om att vi inte kan hålla på som vi har gjort när det gäller hur vi behandlar vårt klimat och vår miljö. Vad gäller då för Sverige? För Sverige gäller följande. Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser. Det är generationsmålet i miljöarbetet, men det skulle kunna vara överskriften för allt vi gör. Det gör också att det för mig, precis som också flera av mina allianskolleger har sagt, blir mycket knepigt när oppositionen och framför allt Vänsterpartiet diskuterar vad vi gör internationellt och vad vi gör i Sverige. Som en god förvaltare av det kapital vi har att använda ska vi se till att använda det där det gör bäst nytta. Alltså ska vi kunna investera en stor del också internationellt på det sätt som avnämarna ser som lämpligt. Det ska vara tydligt och transparent. Här ska mycket mer göras än vad som har gjorts hittills. Vi ska kunna se hur dessa resurser används. Vi ska också, som flera av kollegerna sagt i sina inlägg tidigare, kunna använda en liten del av resurserna för att föra över till den gröna fonden. Jag undrar ibland om våra åhörare riktigt hänger med. Vi börjar ju använda förkortningar och beteckningar som gör att man nästan skulle behöva ha en uppslagsbok med sig. I sammanhanget är det viktigt att se att ett gemensamt åtagande måste ha ett tydligt ramverk och tydlig inriktning. Det som nu görs i den gröna fonden, där vi har förmånen att ha svenskar med som leder och styr arbetet med att bygga upp fonden, gör att jag med god tilltro till det arbetet vågar säga att alliansregeringen kommer att bidra med den finansieringsdel som är Sveriges ansvar när vi ser att detta är funktionellt på plats. Jag tillhör inte dem som gärna köper grisen i säcken, om uttrycket tillåts, utan jag vill veta att det vi gör kan göra nytta först. Mycket har också diskuterats om hur vi ska se på regelverk och ramlagstiftning. I det underlag som Naturvårdsverket har tagit fram för arbetet mot 2050 skriver man att nationell politik i form av propositioner, utredningar och skrivelser bör miljö- och kvalitetsbedömas, utvärderas och så vidare mot färdplanens målvisioner 2050. Man skriver att de bör följas upp och utvärderas regelbundet. Det bör tillskapas indikatorer och utsläppsmål, till exempel för 2030 och 2040. Vad är detta om inte ett förslag till ett ramverk att förhålla sig till? Jag har mycket svårt att se skillnaden på det och det som ett föredömligt seminarium över blockgränserna hade häromveckan. Jag ser inte den skillnaden. Jag säger inte nu att det kommer att bli exakt som det står här, för det här är naturligtvis ute på en bred dialog i Sverige på typiskt svenskt manér. Vi vill ha en så bred bas runt de här frågorna som möjligt. Då har vi alltså åstadkommit en kunskapshöjning. Vi har åstadkommit en gemensam målbild, och vi kommer att ha regelverk att förhålla oss till under resan fram till 2050. Jag har stor tilltro till att det vår miljöminister nu gör och det alliansregeringen har tagit initiativ till kommer att leda till att vi får förändringar på det här området. Det är precis i samma linje som man i Storbritannien har valt sin modell, utifrån sina förutsättningar. Herr talman! Det har också talats mycket om de ämnesområden som jag brinner lite extra för. Landsbygd, kan det sammanfattas som. Det är skogen och de areella näringarna. Men jag har hört ett nytt ord i dag, tror jag: animaliesektorn. Animalier som talar för sig själva har jag lite svårt för. Vi förvaltar dem, som människor. Vad händer inom jordbrukssektorn? Händer det något över huvud taget? Det undrar en del. Det har gjorts otroligt mycket, och det görs mycket, för att vi ska få ett mer klimatsmart jordbruk i Sverige än vad vi redan har. Och det är förebilder för många andra. Jag skulle önska, herr talman, att vi åt mer svenskt kött. Men nästa sats blir då: Det kan vi göra om vi minskar vår totala köttkonsumtion. Låt Norrlands inland och kustland få betas, så att vi bevarar den biologiska mångfalden. Låt mina hemtrakter få ha ett jordbruk som fungerar och som gör att vi också kan njuta de dagar vi får vara på annan ort än Stockholm för att se hur våren någon gång är i antågande. Jag tittar ut genom fönstret just nu, herr talman, och kan konstatera att det blåser snålkallt där ute. Det finns också många andra bitar som har lyfts fram i det här sammanhanget. Men klimatet känner inga gränser. Därför är det oerhört centralt att regeringen fortsätter att aktivt vara en part i det gemensamma arbetet på EU-nivå. Flera av mina allianskolleger har redan berört den frågan. Det är också fråga om politisk slughet och taktik. Som kristdemokrat ser jag gärna att EU i morgon lyfter det till 30 procent. Då var det också klarlagt. Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

anf.69 Helena Leander (MP):

Herr talman! Jag ska väl tjata lite om klimatpolitiskt ramverk med dig också, Irene Oskarsson. Visst finns det små frön i den här färdplanen, som Naturvårdsverket har tagit fram, som skulle kunna bli små delar av ett ramverk. Tittar man däremot på det brittiska exemplet kan man se att det handlar om lite mer än bara om att granska politiken ur ett klimatperspektiv. Det är ju också de här tydliga mekanismerna, där man förbinder sig att ha ett utsläppstak som politikerna måste hålla sig under på ett eller annat sätt. Och för att svara på en tidigare replik kan jag säga att kärnkraftssubventioner inte behöver vara en sådan del bara för att man inspireras av det brittiska ramverket. Jag vill ändå höra om Irene Oskarsson kan tänka sig att ta lite fler steg mot ett sådant här stadigt ramverk. Sedan tyckte jag att det var lite roligt att Irene Oskarsson tog upp jordbruket och jordbrukets bidrag när det gäller klimatpåverkan. Det kan ju vara både plus och minus, om man tittar på kolinlagring. Men det handlar också inte minst om den påverkan som kommer från djuren. Det var framför allt glädjande att höra att Irene Oskarsson var positiv till en minskad köttkonsumtion även om en större andel av köttet skulle vara svenskt. Det kan vi faktiskt vara rörande överens om. Jag ser att de svenska betesdjur som betar i artrika hagmarker gör en viktig insats för biologisk mångfald. Men när det gäller den stora mängd kött som äts i Sverige, där de flesta djur inte varit i närheten av en artrik hagmark, är det någonting helt annat. Där är klimateffekterna och de sammantagna miljöeffekterna negativa. Därför undrar jag egentligen: Finns det någon öppning här? Vi har en reservation om en minskad köttkonsumtion och en minskad klimatpåverkan från köttkonsumtionen med 25 procent. Är det någonting som vi kanske kan få med oss Kristdemokraterna på en vacker dag, om vi också är väldigt tydliga med att vi samtidigt vill gynna naturbetet, där djur gör en viktig insats för den biologiska mångfalden?

anf.70 Irene Oskarsson (KD):

Herr talman! Helena Leander! Det är roligt att få lite repliker även om man försöker provocera fram dem från annat håll också ibland. Jag ser att frön oftast växer till plantor om vi göder dem på rätt sätt med rätt näring. Jag tror mig se att i 2050-strategin, som vi nu har förslag till att hantera, finns allt det som både du, Helena Leander, och övriga i oppositionen frågar efter. Jag tog upp ett litet utdrag och konstaterade att där finns förslag om att vi ska sätta tydliga mål till 30 och 40 för att så småningom nå 50. Det handlar om att få hela kedjan att fungera. Jag tror att det är ett gott underlag för den fortsatta diskussionen. Det handlar om att förfina det, att tillföra något ytterligare och kanske ta bort något för att få det strategiska ramverk som vi behöver. Herr talman! Helena Leander berör köttkonsumtionen. Jag brukar säga så här: När jag var 15 år konsumerades det betydligt mindre kött, och det har inte någon mått dåligt av. Jag hävdar med emfas att vi ska konsumera mer svenskt kött. Jag hävdar också med emfas att vi ska göra detta genom kunskapsupplysning, dialog och förståelse. Jag tror inte på piskor i det här sammanhanget, det vill säga lagstiftning om köttskatter eller annat.

anf.71 Helena Leander (MP):

Herr talman! I just det här sammanhanget handlade det faktiskt bara om ett litet oskyldigt mål om minskad konsumtion och minskad klimatpåverkan från den konsumtionen. Så där kanske vi ändå kan nå varandra. Sedan var det frågan om det större klimatpolitiska ramverket. Jag ser ändå ett bekymmer med att det är så oklart vad det är för mål vi styr mot med det arbete som Naturvårdsverket tagit fram inom färdplanen. Vi pratar om netto noll. Det är lite olika syn på vad det egentligen innebär. Och med den politik som förs i dag skulle det ta 200 år, typ, innan vi ens är i närheten av det. Det tycker jag är bekymmersamt. Jag tror att vi behöver ha mer av struktur, ett ramverk där vi har tydliga utsläppsperioder, inte bara på tio års sikt eller så. Det handlar om att man har ungefär en mandatperiod eller någonting sådant där man har en utsläppsbudget som man får förhålla sig till. Sedan får man såklart fylla den med innehåll utifrån politisk färg. Men vi är då ändå skyldiga att ta klimatpolitiken på allvar i stället för att ha lite oklara mål och lite oklara siffror som vi tolkar på lite olika sätt. Och det finns egentligen ingen skyldighet att nå upp till målen. Det här tycker inte jag är värdigt vår tids stora ödesfråga. Därför vill jag i alla fall hoppas att de här fröna kan läggas på en hel åker tills vi har ett ordentligt och stadigt klimatpolitiskt ramverk.

anf.72 Irene Oskarsson (KD):

Herr talman! Netto noll är inte så svårt för mig att förstå. Det är netto noll. Det är precis som Roger Tiefensee och andra har varit inne på. Skulle vi ha absolut noll skulle mycket av det som är svensk basnäring i dag inte existera. Vill vi ha kvar den måste vi naturligtvis göra mer på andra områden, och då blir nettot noll. I det här arbetet är det oerhört centralt att detta genomsyrar allt vad som görs från riksdag och ut till vårt eget hem. Däremellan finns det andra politiska nivåer. Men det gäller också det som vi gör globalt och internationellt. Då är det inte så svårt att se, tycker jag, att ett ramverk i den bemärkelsen, som en strategi är tydlig i att göra, driver på detta arbete. Då möjliggör det också att det här kommer att genomsyra all verksamhet i det som görs. Där kommer vi bland annat, tror jag, att kunna se betydligt mer teknikutveckling och resurser inom forskning och utveckling till grön teknik som också ger underlag för fortsatt utveckling. Vi vet inte i dag hur världen ser ut om 5, 10 eller 30 år. Titta i backspegeln! Ingen av oss hade kunnat ana det om vi räknar tidsperioder åt andra hållet. Herr talman! För mig är det arbete som nu pågår med 2050-strategin just ett led i det arbete vi behöver gemensamt.

Onsdagen den 20 mars 2013

Kl.	09.00		Arbetsplenum
	16.00		Votering

________________________________________________________

Nr			Anmäld tid (min.)	Ackumulerad tid
19	Konstitutionsutskottets utlåtande KU14
	Subsidiaritet och proportionalitet
	1	Billy Gustafsson (S)	8
	2	Lars Elinderson (M)	6
			____	____
			0.14	0.14

20	Konstitutionsutskottets utlåtande KU15
	Förbindelserna mellan Europeiska kommissionen och de nationella parlamenten
	1	Billy Gustafsson (S)	6
	2	Karl Sigfrid (M)	4
			____	____
			0.10	0.24

21	Utbildningsutskottets betänkande UbU8
	Högskolan
	1	Louise Malmström (S)	8
	2	Jabar Amin (MP)	10
	3	Richard Jomshof (SD)	10
	4	Betty Malmberg (M)	8
	5	Roger Haddad (FP)	8
	6	Emil Källström (C)	8
	7	Yvonne Andersson (KD)	8
			____	____
			1.00	1.24

22	Miljö- och jordbruksutskottets betänkande MJU11
	Klimatpolitik m.m.
	1	Matilda Ernkrans (S)	10
	2	Helena Leander (MP)	10
	3	Josef Fransson (SD)	8
	4	Jens Holm (V)	10
	5	Lars Hjälmered (M)	8
	6	Anita Brodén (FP)	10
	7	Roger Tiefensee (C)	8
	8	Irene Oskarsson (KD)	8
			____	____
			1.12	2.36

23	Näringsutskottets betänkande NU14
	Mineralpolitiska frågor
	1	Karin Åström (S)	10
	2	Jonas Eriksson (MP)	10
	3	Anna Hagwall (SD)	8
	4	Kent Persson (V)	10
	5	Johan Johansson (M)	10
	6	Eva Flyborg (FP)	10
	7	Helena Lindahl (C)	10
	8	Mats Odell (KD)	10
	9	Marie Nordén (S)	6
	10	Lise Nordin (MP)	10
	11	Jens Holm (V)	10
	12	Sven-Erik Bucht (S)	12
			____	____
			1.56	4.32

24	Näringsutskottets betänkande NU15
	Konkurrenspolitiska frågor
	1	Anna Hagwall (SD)	2
			____	____
			0.02	4.34

25	Skatteutskottets betänkande SkU17
	Beskattning av företag, kapital och fastighet
	1	Leif Jakobsson (S)	12
	2	Mats Pertoft (MP)	10
	3	Thoralf Alfsson (SD)	8
	4	Jacob Johnson (V)	10
	5	Ulf Berg (M)	8
	6	Gunnar Andrén (FP)	8
	7	Karin Nilsson (C)	8
	8	Lars Gustafsson (KD)	8
			____	____
			1.12	5.46

26	Skatteutskottets betänkande SkU19
	Punktskatter
	1	Hannah Bergstedt (S)	10
	2	Mats Pertoft (MP)	10
	3	Thoralf Alfsson (SD)	8
	4	Jacob Johnson (V)	8
	5	Lena Asplund (M)	8
	6	Gunnar Andrén (FP)	8
	7	Karin Nilsson (C)	8
	8	Lars Gustafsson (KD)	8
	9	Teres Lindberg (S)	8
			____	____
			1.16	7.02

27	Civilutskottets betänkande CU9
	Planering och byggande
	1	Katarina Köhler (S)	12
	2	Oskar Öholm (M)	8
	3	Jan Lindholm (MP)	20
	4	Lars Tysklind (FP)	10
	5	Ola Johansson (C)	10
	6	Markus Wiechel (SD)	8
	7	Amineh Kakabaveh (V)	12
	8	Roland Utbult (KD)	8
			____	____
			1.28	8.30

Totalt anmäld tid

8 tim. 30 min.

_____________________________

2012/13:81

Onsdagen den 20 mars 2013

Kl.	09.00		Arbetsplenum
	16.00		Votering

________________________________________________________

	Justering av protokoll
1	Protokollet från sammanträdet torsdagen den 14 mars

	Anmälan om inkommen faktapromemoria om förslag från Europeiska kommissionen, m.m.	Ansvarigt utskott
2	2012/13:FPM76 Direktiv om gemensamt system för skatt på finansiella transaktioner KOM(2013) 71	SkU

	Anmälan om fördröjda svar på interpellationer
3	2012/13:318 av Jacob Johnson (V) Sveriges Turkietstrategi
4	2012/13:319 av Leif Jakobsson (S) 3:12-reglerna
5	2012/13:327 av Hans Linde (V) Sveriges långsiktiga utvecklingssamarbete

	Ärenden för hänvisning till utskott	Förslag
	Propositioner
6	2012/13:77 God kvalitet och ökad tillgänglighet inom missbruks- och beroendevården Kammaren har beslutat om förlängd motionstid för denna proposition. Motionstiden utgår den 10 april	SoU
7	2012/13:89 Ändring i skatteavtalet mellan Sverige och Indien samt överenskommelse med Indien om anstånd med betalning av skatter	SkU
8	2012/13:107 Upphävande av kravet på sterilisering för ändrad könstillhörighet	SoU
9	2012/13:109 Hälso- och sjukvård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd	SoU
10	2012/13:110 Överlåtelse av tillsynsuppgifter inom sjöfarten	TU
11	2012/13:116 En mer samlad myndighetsstruktur inom folkhälsoområdet	SoU
	Skrivelse
12	2012/13:80 Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 2012	UU
	EU-dokument
13	KOM(2013) 133 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättandet av en ram för fysisk planering i kust- och havsområden och integrerad förvaltning av kustområden Åttaveckorsfristen för att avge ett motiverat yttrande går ut den 13 maj	TU
14	KOM(2013) 145 Förslag till ändring av kommissionens förslag COM(2011) 607 final/2 – Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska socialfonden och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1081/2006 Åttaveckorsfristen för att avge ett motiverat yttrande går ut den 13 maj	AU

	Ärenden för bordläggning	Reservationer
	Arbetsmarknadsutskottets betänkande
15	2012/13:AU7 Utvidgad målgrupp för samhällsorientering, m.m.	9 res. (S,MP,SD,V)
	Socialutskottets betänkande
16	2012/13:SoU11 Socialtjänstfrågor	29 res. (S,MP,SD,V)

	Ärenden för avgörande kl. 16.00
	Tidigare slutdebatterade
	Kulturutskottets betänkanden
17	2012/13:KrU5 Kultur och fritid för barn och unga	10 res. (S,MP,SD,V)
18	2012/13:KrU6 Kultur för alla	9 res. (S,SD,V)

	Ärenden för debatt och avgörande
	Konstitutionsutskottets utlåtanden
19	2012/13:KU14 Subsidiaritet och proportionalitet
20	2012/13:KU15 Förbindelserna mellan Europeiska kommissionen och de nationella parlamenten
	Utbildningsutskottets betänkande
21	2012/13:UbU8 Högskolan	13 res. (S,MP,SD,V)
	Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
22	2012/13:MJU11 Klimatpolitik m.m.	32 res. (S,MP,SD,V)
	Näringsutskottets betänkanden
23	2012/13:NU14 Mineralpolitiska frågor	10 res. (S,MP,SD,V)
24	2012/13:NU15 Konkurrenspolitiska frågor	1 res. (SD)
	Skatteutskottets betänkanden
25	2012/13:SkU17 Beskattning av företag, kapital och fastighet	9 res. (S,MP,SD,V)
26	2012/13:SkU19 Punktskatter	22 res. (S,MP,SD,V)
	Civilutskottets betänkande
27	2012/13:CU9 Planering och byggande	11 res. (S,M,MP,FP,C,V,KD)

______________________________