Kulturskaparnas villkor och kultur i den offentliga miljön

anf.107 Agneta Gille (S):

Herr talman! De som följt debatten om kulturen förstår att vi ser mycket olika på kulturfrågorna och på samhällsbilden. Det är spännande. Kulturen har del i att vi mår bra. Att må bra är viktigt. Att ha framtidstro, känna hopp är oerhört viktigt. Men det är inte alltid vi har den känslan. Det finns många som inte känner så i dag. Det händer att även vi som trots allt har det ganska bra känner oss nedstämda och tycker att det är lite grått, lite trist och tråkigt. Vi behöver göra något för att må bättre. Vad kan vi då göra? Mat och dryck ingår som en del i kulturen, som en del i vårt dagliga liv. Känslan av välbehag förstärks när det är extra gott och extra vackert på tallriken. Detta välbehag kan också fås genom andra saker, till exempel genom upplevelser och kultur. Kultur underskattas, men den kan vara som en drog som gör att vi mår bättre. Att få njuta live av ett musikstycke eller leva sig in i en teaterpjäs och glömma vardagen för en stund kan ge nya perspektiv på livet. Lyssna på musik, se en spännande film, läsa bra böcker, få möjlighet att gå runt på ett museum eller en utställning och drömma sig bort utan att bli ruinerad kan också ge nya perspektiv. Det är det som betänkandet Kulturskaparnas villkor och kultur i den offentliga miljön handlar om. Herr talman! Det är sorgligt att se att förutsättningarna för att vara scenkonstnär i dag inte är de bästa. Vid ett tillfälle för inte så länge sedan satt jag och talade med en framgångsrik upphovsman, och han gav sin bild av varför Sverige varit så framgångsrikt på musiker - musik, musikskapare, upphovsmän - för Sverige har verkligen varit framgångsrikt. Hans teori bestod av två delar som var viktiga, och jag tror att ni kan lista ut vad de var. Det första var naturligtvis den kommunala musikskolan för alla barn, den som gett möjlighet för alla att ta del och lära sig mer. Den har gett alla barn samma chans och möjlighet att ägna sig åt musik utan att bli ruinerad. Att veta att man har möjlighet att delta i den kommunala musikskolan har skapat oerhört många musiker, upphovsmän, författare och annat, vilket är helt fantastiskt för ett så litet land som Sverige. Det andra han ansåg var viktigt för att scenkonstnärer och upphovsmän vågat ta steget var tryggheten i Sverige. Tryggheten har gett möjlighet att våga ta språnget, våga ta steget, att veta att det finns en trygghetsförsäkring som fångar upp honom eller henne om det går åt skogen. Dessa båda delar håller på att raseras, för nu har samhället ändrats radikalt efter sju år med borgerlig regering. Tryggheten försvinner, a-kassan urholkas, arbetslösheten ökar, utanförskapet växer, inkomstskillnaderna har aldrig varit så stora. Teatrarna har inte råd att ha kvar sina skådespelare. Självklart känner kulturskaparna av den förändringen av samhället. Det är en mycket tuff situation för många kulturskapare. Många framstående och duktiga kulturskapare lämnar kulturen för att kunna försörja sig. De måste ju försörja sig, och då lämnar de kulturen och börjar jobba med annat. Sverige kommer att backa. Från att ha varit i topp när det gäller kreativa människor kommer vi att tappa många. Här kan vi tydligt se hur politik gör skillnad. Regeringen satsar på skattesänkningar, vilket vi också hörde i den tidigare debatten - 100 miljarder i skattesänkningar i stället för att satsa på människor så att de kan känna trygghet, ta del och våga vara kreativa. Regeringen har varit bra på att tala om att alla ska jobba men har inte bidragit till att skapa förutsättningar för några nya jobb. Allra sämst har det varit inom kultursektorn. För oss socialdemokrater är tryggheten viktig. Det är viktigt med trygghet. Det är viktigt med solidaritet. Det är viktigt med jämlikhet. En förutsättning för ett rikt och levande kulturliv är att kulturskaparna har goda grundförutsättningar, möjligheter och villkor. Villkoren har försämrats under en följd av år, framför allt genom att fler som tidigare var anställda inom scenkonsten har pressats ut i en osäker frilanstillvaro. Det vet vi. Sådana fakta finns. Försämringarna har ökat under den borgerliga regeringen. A-kassans försämrade villkor har slagit hårt mot artister som tidigare kunnat lyfta a-kassa mellan olika engagemang, som en försäkring, och på så sätt kunnat vara kvar i kultursektorn. Utan kulturskaparna har vi ingen kultur. Utan konstnärer har vi ingen konst. Därför är det viktigt för oss alla att kulturskaparna kan leva på och utveckla sitt yrke. Jag måste i detta sammanhang nämna att vi söker en lösning på scenkonstpensionerna och att den snarast måste komma till stånd. Riksdagen har vid ett flertal tillfällen gett tillkännagivanden till regeringen. Utskottet har tryckt på - vi är ett enigt utskott - men vi har fortfarande inte fått något besked om detta från regeringen. Det är en viktig fråga som vi måste lösa. Herr talman! Vi konstaterar att de kulturellt yrkesverksamma utgör navet i skapandet av kultur. Trots det har de dåliga arbetsvillkor och svårt att passa in i de traditionella trygghetssystemen som gjorts om. En socialdemokratisk politik vill göra det enklare för kulturskaparna att leva på sitt arbete. Vi föreslog i vårt budgetalternativ för 2013 en höjning av bidragen till fria grupper och konstnärer men även till arrangörer som skapar arbetstillfällen för kulturskapare. Vi vill därför uppdra åt regeringen att utarbeta en strategi som har till syfte att långsiktigt stärka kulturskaparnas villkor. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservation nr 1 i betänkandet. Vi har många reservationer i betänkandet, och jag går därför vidare till reservation nr 4 Utvärdering av enprocentsregeln. Den berör nämligen det som jag talat om. Det är viktigt att vi har konst i våra offentliga miljöer, att vi smyckar både inomhus och utomhus. Det ger skönhetsupplevelser och skapar välbefinnande. Det är viktigt inte bara för oss som ska njuta av konsten, utan minst lika viktigt är att det skapar arbetstillfällen för konstnärer som får marknadsmässigt betalt och möjlighet att få sina verk utställda och kända. Där är enprocentsregeln mycket viktig. Den rekommenderar att 1 procent av kostnaderna för offentliga byggnationer ska gå till offentlig konst. För konstnärerna innebär regeln arbete och rimliga ersättningar. Samtidigt bidrar den till en tilltalande och spännande offentlig miljö. Om denna regel följs innebär det en stärkt marknad för konsten och konsthantverket. Det saknas i dag kunskap om hur enprocentsregeln efterlevs. Vi anser därför att det vore viktigt att det gjordes en utvärdering av hur enprocentsregeln fungerar i praktiken. Det behöver göras en grundlig analys av hur regeln efterlevs av kommuner och landsting men även av staten och av privata aktörer i form av byggbolag. Vi vill att regeringen ger Statens konstråd samt Konstnärsnämnden i samverkan med andra lämpliga aktörer i uppdrag att genomföra en sådan utvärdering och parallellt förstärka informationen om enprocentsregeln, allt för att våra konstnärer ska få möjlighet till arbete och en bättre situation. Jag yrkar därför bifall även till reservation nr 4. Herr talman! Naturligtvis stöder vi alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till nr 1 och 4. (Applåder)

anf.108 Tina Ehn (MP):

Herr talman! Jag kan börja med att nämna det som Agneta Gille också tog upp men som egentligen inte är med i dagens betänkande, det som handlar om scenkonstpensionerna. Jag kan instämma i det som Agneta Gille framförde här. Vi väntar med spänning på den lösningen. Jag skulle vilja börja med det som handlar om några reservationer i betänkandet. En reservation som vi har ställt oss bakom heter Skyldighet att följa MU-avtalet. Det är medverkans- och utställningsavtalet som är förkortat till MU-avtalet. Statens kulturråd har inlett en översyn av avtalet, och man förväntar sig att det ska komma en redovisning under våren. Jag känner inte till om den har kommit, men det borde jag ha gjort, tycker jag, eftersom jag sitter i kulturutskottet. Vi tycker också, som vi skriver i den här reservationen, att man borde arbeta fram riktlinjer för hur alla institutioner som får statligt bidrag ska följa MU-avtalet. Det är det den reservationen handlar om. En annan reservation handlar om det som kallas för enprocentsregeln. Den offentliga konsten som alla har tillgång till är en del av det demokratiska samhället. Där finns riktlinjer och rekommendationen att 1 procent av den totala byggkostnaden ska gå till konstnärlig utsmyckning. Det är en bra regel som verkligen ska efterlevas. Men vi saknar kunskap om i vilken utsträckning det sker. Den reservationen handlar om att vi tycker att vi behöver ha den kunskapen. Själv kan jag väl säga att när jag har träffat kulturskapare och konstnärer har de till mig sagt att de många gånger känner sig snuvade på det här uppdraget därför att det i dag är väldigt många arkitekter som talar om att man har en arkitektonisk utsmyckning. Arkitekturen sägs vara det som man kan hänvisa till följer enprocentsregeln. Men jag tycker inte att det är riktigt samma sak. Arkitektur är spännande och design också, men konstnärlig utsmyckning är faktiskt konstnärlig utsmyckning. En reservation handlar om biblioteksersättningen. Även jag har deltagit i en debatt med kulturministern om den. Många frågetecken har funnits runt den, oklarheter om varför man har gett uppdrag till exempel till Litteraturutredningen att över huvud taget se över förhandlingsrätterna. Det handlade den interpellationsdebatten om. I den interpellationsdebatten fick jag, och även Bengt Berg som deltog i den, svaret att man värnade biblioteksersättningen. Det tycker jag låter bra, men fortfarande handlar det väldigt mycket om att jag inte riktigt känner att förhandlingsrätten är säkrad från Alliansens sida. Däremot var även Ulf Nilsson uppe i den debatten och klargjorde Folkpartiets ståndpunkt, vilket var betryggande. Den reservationen handlar alltså om att förtydliga rätten att förhandla om biblioteksersättningen. En reservation handlar om slöjdfrågor. Jag skrev en motion om slöjdens betydelse och möjligheter för oss alla. Där tar jag upp frågan om en strategi för hemslöjd, en strategi som man behöver utforma tillsammans med slöjdare för att ge slöjden en mer betydelsefull plats i samhället. När jag träffar människor som håller på med och brinner för slöjd blir jag varm inombords och glad. Det finns ofta ett genuint intresse för vad som är hållbart. Det finns ett intresse för kvalitetskrav och en tillfredsställelse över att klara av att göra saker själv. Det finns också många gånger en respekt för naturen och för naturmaterialets egenskaper. Men det finns också en ren glädje över att arbeta med olika slöjdmetoder. Det finns väldigt många goda exempel på hur slöjden når människor i väldigt många olika åldrar. Slöjdens betydelse för samhällets välmående är sannolikt stor. Slöjdande människor är kreativa människor. Slöjd och hantverk gränsar till mycket. Vägen till design är nära. Slöjd innefattar mycket av kunskap, och människor kan mötas på olika sätt genom slöjden. Slöjden är ett språk, kan man säga, som man kan kommunicera med utan att kunna det verbalt. Man kan förstå varandra, man har gemensamma intressen. Mycket av interkulturella möten finns i slöjden. Jag deltog själv på en internationell slöjdkonferens i Bohuslän i somras med 40 olika nationer. Det var fantastiskt att se hur man möttes. Det finns också inom slöjdrörelsen väldigt mycket av uttryck, av gränsland mellan gatukonst, solidaritetsrörelse och samhällsengagemang. Craftivism kallas det. Det är otroligt spännande. Det handlar verkligen om yttrandefrihet. Det är kanske inte det vi i första hand förknippar slöjd med, men det kan vara mycket av det i dag. Slutligen handlar en reservation om fristäder. Fristäder är ju någonting som erbjuds författare som inte kan verka fritt i sitt yrke i hemlandet. Runt om i världen finns ungefär 40 fristäder. Nu börjar det växa lite snabbare. Samtidigt lär det finnas flera hundra förföljda författare och kulturarbetare. För ett litet tag sedan fick vi den sjätte fristadskommunen, Sigtuna, i Sverige. Och det är fler som har ansökt om att bli fristäder. Sedan tidigare har vi Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och Växjö. Är man en fristadskommun ansvarar man för uppehälle och bostad under två år. Fristadsarbetet sker i dag i samarbete med Kulturrådet och olika regionala och lokala organisationer. Exempel på samarbetsparter har varit organisationen PEN, bibliotek, kulturhus, museer, studieförbund, Författarcentrum, skolor, Missionskyrkan, bokhandlare, filmfestivaler, fria teatergrupper, tidningar, med flera. Många fristadsförfattare väljer ett liv i fristaden och involverar sig i det kulturliv som man har knutit kontakt med. Vilken roll man har som fristadsförfattare beror på vilken roll man kan, vill och vågar inta. Flera av dessa människor är mer eller mindre hotade. En del behöver skyddad identitet, andra deltar mer i offentlighet. Många kommuner och orter i Sverige är relativt små, sett till antalet invånare, och det råder en osäkerhet om att klara av att erbjuda en fristad. Ett sätt att utveckla det här och ge fler kommuner och orter möjligheten att involvera sig i arbetet för fler fristäder är att bidra till stöd och handledning samt att uppmuntra små kommuner att gå samman för att bilda ett gemensamt fristadsansvarstagande. Det handlar en av reservationerna om, och jag ser att man i svaret säger att det är möjligt. Det förstår jag att det är. Men jag tror att det behövs lite omsorg för att göra det möjligt. Det är där vi har ett ansvar, att se till att det sker. Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag stöder samtliga motioner som Miljöpartiet har ställt sig bakom, men just nu ställer jag mig bakom reservation 9.

anf.109 Adam Marttinen (SD):

Herr talman! I kulturutskottets betänkande Kulturskaparnas villkor och kultur i den offentliga miljön har Sverigedemokraterna skrivit en reservation. Den gäller visarkivet i Västervik. Visarkivet i Västervik har en omfattande samling verk som vi sverigedemokrater vill bevara, och vi vill ge förutsättningar för att folket även i fortsättningen ska kunna ta del av samlingen. Visarkivet i Västervik innehåller material från hela landet. Arkivet förvaltar och levandegör en central del av det svenska kulturarvet. När arkivet går en oviss framtid till mötes vill vi sverigedemokrater att möjligheten att införliva arkivet med Statens musikverk bör utredas. Därmed yrkar jag bifall till Sverigedemokraternas reservation nr 7.

anf.110 Bengt Berg (V):

Herr talman! Vi stöttar alla våra reservationer, men här yrkar jag bifall till reservationerna nr 1, 6 och 11. Jag samtycker med både Agneta Gilles och Tina Ehns anföranden, och speciellt Tina Ehns lovsång till slöjden var vacker. Herr talman! Det är dyrt att leva. Frågan är om det lönar sig, var det någon som sade. Många kulturskapare och kulturarbetare ställer sig den frågan. Ändå drivs de av sin inre glöd och kämpar vidare. Jag menar att också samhället i stort har glädje och nytta av kulturskaparna. När man ser på kulturarbetarna i ekonomiska siffror finner man att de också genererar arbete. Det paradoxala är att den som skapar till exempel en bok eller ett konstverk är den enda som inte har någon som helst trygghet i sitt arbete. Man börjar med ett vitt ark, har huvudet fullt med idéer, har all tid i världen, lever i ett fritt land där man kan uttrycka sina innersta känslor om livet i stort, samhället och världen, men man har ingen trygghet. Man skriver, och i bästa fall blir det en bok som ges ut av ett bokförlag. På det förlaget har alla lyckligtvis lön för sitt arbete - korrekturläsare, redaktörer och så vidare. Långtradarchauffören som kör ut hela härligheten i landet har givetvis betalt. Det gäller också bibliotekarierna och de som jobbar i bokhandeln - men inte den som har skrivit boken. Jag menar att samhället i sig har ett stort ansvar för den levande kulturen. Jag kommer från Värmland. Jag tänker ibland på salig Selma Lagerlöf. Hur mycket har hon inte långt efter sin död betytt för hela landskapet. Hon har med sitt vackra språk färgat våra bilder av Värmland - det glittrande vattnets land. Jag vill gärna säga något om konstnärerna, alltså bildkonstnärer, skulptörer, filmare och så vidare. De satsar också så otroligt mycket av sin inre energi och tid. En konstnär vill absolut vara en del av samhället, inte någon som står utanför och betraktas som en kuf. Det är tyvärr en långlivad tradition att betrakta särlingarna i konsten som mer eller mindre otillräkneliga. Ibland får man syn på den konst som har skapats av särlingar i konsten. Annan Konst är en utställning som har visats på Göteborgs Konsthall, Liljevalchs och på andra ställen i Norden. Det är en underbar samling av helt originell konst. Då tappar man genast lusten att dela upp i bra och dåligt, kvalitet och så vidare. Dessa människors liv har säkert blivit mycket lyckligare tack vare detta skapande. Herr talman! Nyss var jag med på en studieresa till Berlin. Den var givande. Det var tre täta dagar. Berlin är en stad med en miljö som har använt kulturen i sin marknadsföring. Kulturen är en del av profilen för Berlin. Många svenska konstnärer har hamnat där. I början av 90-talet var hyrorna billiga. De kunde få en stor fin ateljé för en överkomlig summa. I hela Europa tas nedgångna industrikvarter och fabrikshallar över av konstnärer. Därmed höjs statusen och värdet i stadsdelen. På något vis stiger hyrorna och de tvingas flytta därifrån. De gör något stort och viktigt, ett nästan ideellt arbete, men sedan trillar de därför att de har sågat av den gren de satt på. Även där har samhället fortfarande ett stort ansvar. Kulturen ska vara dynamisk, utmanande, en obunden kraft och värna yttrandefriheten. Det är grunden. Målet ska vara att kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska bidra till samhällets utveckling. Om man tar de nationella kulturpolitiska målen på allvar innebär det också att samhället tar ett ekonomiskt ansvar för den kulturella utvecklingen i landet. Prioriteringar ska leda till förbättrade villkor för den nyskapande kulturen. Konsten ska göras tillgänglig för fler. Bidrags- och ersättningssystemen ska vara öppna och rättvisa, och hänsyn ska tas till kulturskaparnas speciella villkor. Allt detta är absolut vackra ord, men de måste också fyllas med konkret innehåll. Utgångspunkten är att konstnärerna och kulturskaparna ses som en nödvändig del av samhället och inte betraktas som idealistiska eldsjälar som lever på luft och vatten. Medverkans- och utställningsersättningen är viktig, och det så kallade MU-avtalet måste följas, även när kulturen omhändertas av den så kallade samverkansmodellen runt om i landet. Det har redan talats om enprocentsregeln, och den har lovprisats. I det är det bara att instämma. Herr talman! I en interpellationsdebatt, som också Tina Ehn nämnde nyss, framhöll kulturministern att regeringen värnar om biblioteksersättningen och att författare, översättare, tecknare och fotografer självklart ska ersättas för att de låter sina verk lånas ut vid folk- och skolbiblioteken. Att författare och andra litterära upphovsmän ges bra förutsättningar för sitt arbete är avgörande för litteraturens utveckling i landet. Kulturministern konstaterade också att den nuvarande förhandlingsordningen fungerar väl. Gott! Detta kan ses som ett erkännande av de farhågor som har uppstått på grund av kulturministerns otydlighet vad gäller biblioteksersättningens utformning och dess stora betydelse för bokskaparna i Sverige. Utlåningsersättningen har höjts med 4 öre till 1:41 kronor för varje utlånad bok. 4 öre kan tyckas lite, men denna höjning innebär en ökning av medlen i Författarfonden som går till stipendier och resor. Dessa 4 öre blir 5,5 miljoner. Det tycker åtminstone jag är en bra uppräkning. Men det kan bli ännu bättre. Ersättning ska det vara, inte bidrag. Det ska vara ersättning för utfört arbete på en konstnärlig nivå, inte bidrag till någon som står med mössan i handen. Men riktigt glad får man sällan vara när det gäller Alliansens kulturpolitik. Det uppstår titt som tätt glidningar i själva skrivningen, men orden står för olika saker även om de liknar varandra. När det gäller ordningen för den årliga förhandlingen mellan upphovsparten och staten förordar Litteraturutredningen reglerade överläggningar. Där finns en väsentlig skillnad. Förhandlar gör två likvärdiga parter med målet att uppnå ett konkret resultat. En överläggning behöver inte alls resultera i någonting. Dessutom sägs att ersättningen ska bestämmas för tre eller fem år och vara indexreglerad. Allt detta tyder på att det inte blir någon större uppräkning i sak. Herr talman! Kulturministern har själv sagt att den nuvarande förhandlingsordningen har stora brister. Men vilka dessa skulle vara tycks vara skrivet i stjärnorna. Hur ska ersättningen för e-bokslånen hanteras? Det är en annan alltmer brännande fråga som väntar på svar. Vi i Vänsterpartiet vill inrätta digitala bibliotek för gratis utlån samtidigt som vi avsätter nödvändiga medel för att finansiera de elektroniska boklånen. Men det behövs som sagt ett regelverk för detta. Herr talman! Till sist några ord om de fristäder för konstnärer och författare som hamnat i en sorts ingenmansland. Det handlar om demokratiska rättigheter och yttrandefrihet. Det handlar om solidaritet och om att slå bryggor mellan olika språk och kulturer. När de demokratiska villkoren sätts ur spel i ett land är det ofta kulturens arbetare som först hotas, fängslas eller till och med mördas. Det fria ordets styrka utmanar makten och förtrycket. I Sverige finns sex fristäder, i Norge betydligt fler och som sagt runt om i världen ett fyrtiotal. Vi menar att förföljda kulturarbetare betyder så mycket genom sitt mod och sitt konstnärliga skapande att vi vill erbjuda fler fristäder för att kunna ge skydd åt dem i vårt land som i samma stund också berikar vår kultur och berör oss som människor bland människor. (TALMANNEN: Det yrkades bifall till reservation 11, men någon sådan finns inte. Kan det möjligen vara punkt 11 i reservation 9 som avses? Ja, vi noterar det.)

anf.111 Anne Marie Brodén (M):

Herr talman! Vi debatterar och diskuterar betänkandet om kulturskaparnas villkor och kulturen i den offentliga miljön. Vi har hört flera olika oppositionspolitiker säga att det är väldigt mycket som inte fungerar och som är dåligt, att det går åt fel håll och så vidare. Jag undrar om man läst innehållet i betänkandet eller kanske enbart läst sina egna reservationer. Jag hoppas att jag inte har rätt i det. Men det är glädjande att Bengt Berg ändå berömmer kulturministern för hennes tydliga ställningstagande när det gäller biblioteksersättningen, så det tänker jag inte kommentera mer. Däremot ska jag än en gång, det har jag gjort tidigare, slå fast vad statsministern sade i regeringsförklaringen 2010. Det är något som även Bengt Berg lyfte fram, att kulturen ska vara en dynamisk, oberoende och utmanande kraft med yttrandefriheten som grund. Med utgångspunkt i kulturens frihet och egenvärde ska vi stärka dess betydelse i samhället. Det tycker jag är väldigt bra och tydligt sagt av statsministern, och det är naturligtvis något som hela Alliansen står bakom. Vi moderater anser att kulturen verkligen ska ta mer plats i samhället. Vi anser att den bidrar till människors utveckling på många olika sätt, men den bidrar även till tillväxt, ökad sysselsättning och förbättrad hälsa och utbildning. Regeringen har gjort satsningar på detta område, till exempel 73 miljoner på kulturella och kreativa näringar. Ändå har vi hört att det inte har blivit några fler arbetstillfällen. Jag vet inte vilken verklighet man då har tittat på. 170 miljoner går till Skapande skola. Vi har i utvärderingar sett att det berör väldigt många elever. Men det är naturligt att det också berör väldigt många kulturarbetare. 40 miljoner till kultur för de äldre - det är givet att det ger mycket mer kultur till de äldre, men det berör också väldigt många kulturarbetare. Budgetar inom kulturområdet har regeringen lyckats att både bibehålla och öka under flera år. Bara mellan 2012 och 2013 satsas det 184 miljoner extra på kulturen. Det har aldrig varit lättare än nu för människor att ta del av film, musik, litteratur, bildkonst och allt annat som kulturen har att erbjuda. Ett av regeringens övergripande prioriterade områden inom kulturpolitiken är att förbättra villkoren för nyskapande kultur. Kulturskapare ska ha goda möjligheter att fritt utveckla sitt konstnärliga skapande. Det ska finnas förutsättningar för att göra konsten tillgänglig för fler människor. Vi har hört att bidrags- och ersättningssystemen ska vara öppna och rättvisa, och man ska ta hänsyn till kulturskapares ofta speciella arbetsvillkor. Då kan man ställa sig frågan: Är det inte så att det har blivit bättre? I Svensk Scenkonsts senaste pressmeddelande säger man: Tack vare kultursamverkansmodellen har vi fått ett större inflytande ute i regionerna, och vi är väldigt positiva till det som sker. Regeringen har avsatt 25 miljoner extra i tre år för att stärka kultursamverkansmodellen. Jag har tidigare nämnt att väldigt många elever har fått del av Skapande skola, närmare 700 000. Även detta har stärkt kulturen ute i skolorna. Herr talman! Positiva exempel finns att peka på när det gäller MU-avtalet. Vi har hört att det finns en motion på det området. Man vill se att ett sådant avtal blir obligatoriskt för att man ska få ersättning. Men regeringen har valt en annan modell. Alliansen har valt att göra detta till en del i kultursamverkansmodellen. Jag räknade och ser jag att det är 120-125 som är med och tecknar MU-avtal. Här ingår alla län. Jag tror att den vägen är mycket positiv. KRO och KIF har uttryckt att de ser detta som någonting väldigt positivt. Jag kan ta mitt eget län Halland som exempel. Där har vi jobbat aktivt för att detta ska finnas i kulturplanen. Vi har startat ett centrum för kulturarbetare, ett resurscentrum, först i landet. Dessutom diskuterar vi nu hur vi ska kunna locka ännu fler att vilja etablera sig som kulturarbetare i Halland. Då pratar vi naturligtvis om många företagare. 70 procent av dem som verkar inom kulturen i dag är egenföretagare. Ibland får jag för mig att de olika oppositionspartierna har blivit lite överraskade över den tuffa situation som man har som egenföretagare i Sverige. Där har regeringen försökt att fortsätta att förbättra för dem, och det gäller naturligtvis alla företagare, inklusive dem som arbetar inom kultur och kreativa näringar. Herr talman! Goda villkor för konstnärligt skapande är en grundförutsättning för kulturlivet, och det görs många satsningar där. I betänkandet kan vi läsa att man avsatt 333 miljoner kronor för att användas för ersättning inom bild, form, musik, teater, dans och ord. Vi har en arbetsgrupp som har arbetat med frågor inom detta område och där jag ingår. Vi har tittat på konstalliansernas verksamhet, som är en form av verksamhet för att trygga ekonomin när man går mellan olika uppdrag. Vi har överlämnat en rapport om detta till kulturutskottet. Vi konstaterar att allianserna är viktiga, gör ett viktigt arbete och har avgörande betydelse för den ekonomiska tryggheten för många som finns inom detta område. Vi har haft en utvärderingsgrupp. Vi har lyssnat på både kulturministern och Stefan Attefall - bostadsminister lät lite konstigt i sammanhanget - som har tittat på hur scenkonstpensionsfrågan kan lösas. Den är viktig och avgörande. Flera har sagt att den måste få sin lösning, och jag delar den uppfattningen. Däremot delar jag inte det som är sagt att man inte fått något besked. Kulturministern har sagt att detta ska lösas i kommande budget. Det står också tydligt i tidigare budget att man vill att detta ska lösas mellan parterna. Det är också det arbete som nu pågår, så jag ser ändå förhoppningsfullt fram emot att vi kommer att kunna hitta en lösning för scenkonstpensionerna. Och det är väl mer än vad vi kan säga att vi har lyckats med tidigare, oavsett hur det har sett ut på regeringssidan, för det är en svår nöt att knäcka. Det vet alla som har varit inne och tittat på detta. Herr talman! Regeringen kommer fortsatt att bedriva en aktiv konstnärspolitik med samma syfte som hittills, nämligen att de professionella konstnärerna ska kunna leva på sin yrkesverksamhet och ha goda möjligheter att fritt utveckla sitt konstnärliga skapande. Vi bör också uppmärksamma alla dem som finns inom amatörkulturens område. Det är lätt att titta på idrotten och säga att vi behöver bredd och spets, men ibland glömmer vi detta inom kulturens område, och det kan vi, tycker jag, påminna oss om ibland. Slutligen när det gäller enprocentsmålet och offentliga lokaler blev jag lite förvånad av inläggen. Det står ju väldigt tydligt att motionen är delvis tillgodosedd, för det är precis det här som regeringen gör: tittar på det, har en utredning i gång så att arbete pågår. Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

anf.112 Agneta Gille (S):

Herr talman! Det är fascinerande hur olika man ser på saker och ting. Det är också fascinerande att höra Moderaterna stå här och slå sig för bröstet över hur bra man tycker att man har jobbat med kulturen. Alla håller dessutom inte riktigt med om det. Jag är en av dem som inte delar den uppfattningen. Det finns också ett pressmeddelande från Länsteatrarnas årsmöte. Jag undrar om Anne Marie Brodén har tagit del av det. Det hade kanske varit på sin plats före inlägget. Pressmeddelandet kom i slutet av förra månaden. Länsteatrarna varnar för en utarmning av den regionalt producerade scenkonsten och skriver att det omöjliggör uppfyllandet av de nationella kulturpolitiska målen. De skriver väldigt hårt och konstaterar att den ekonomiska situationen bland medlemmarna är mycket ansträngd. Man har ingen möjlighet att ha kvar sina kulturskapare på länsteatrarna. De har en väldigt svår situation. De skriver på slutet: Länsteatrarna anser att staten ska ta sin del av ansvaret för att den kulturella infrastrukturen i hela landet ska leva och för en långsiktig strategi. Jag skulle vilja höra hur Moderaterna ser på det här och svarar på hur länsteatrarna ska överleva.

anf.113 Anne Marie Brodén (M):

Herr talman! Tack för frågan! Jo, jag har sett pressmeddelandet, och jag förstår att man är bekymrad till vissa delar. Jag har själv suttit som ordförande i regionala musikorganisationer, och ett av bekymren är just pensionsfrågan, som jag nämnde. Man har det besvärligt med det system vi har i dag. Det är viktigt att påpeka att vi har satsat mer på den regionala samverkansmodellen. Den kulturplan som görs i respektive län gör att institutionerna ibland kan samverka mer, och det kan kräva förändringar av olika institutioner. Jag känner till den debatten. Jag hänvisade till ett pressmeddelande från Svensk scenkonst som i stället berömmer detta att man har fått mer inflytande och mer att säga till om ute i regionerna och att man också är närmare beslutsfattarna. Sedan tycker jag inte att jag slår mig för bröstet när jag berättar vad som har hänt. Och jag blev bekymrad när Agneta Gille tidigare beskrev att inga nya pengar har satsats och att det inte har blivit några nya jobb. Då undrar jag i vilken verklighet som Agneta Gille har befunnit sig?

anf.114 Agneta Gille (S):

Herr talman! Det är intressant att lyssna på Anne Marie Brodén, för det som man tar fram är uppräkningen från staten. Det är den som ligger långt under kostnadsutvecklingen. Det skriver man också och påtalar. Då är det tydligt att man inte klarar situationen ute på länsteatrarna, utan man får varsla och våra skådespelare blir utan möjlighet att ha ett fast arbete. Därför är situationen oerhört anmärkningsvärd. Anne Marie Brodén tog också upp Skapande skola som en fantastisk satsning. Men när vi tittar på siffrorna och på hur väl det har slagit ut ser vi att det inte har slagit så väl ut. Det är väldigt stora brister även där. Ministern har till och med varit här i kammaren och erkänt att det inte har blivit den effekt som man hade hoppats på. Det finns en kritik mot dagens kulturpolitik, en väldigt skarp kritik, som jag vill att de som har majoritet och har makten belyser och tar till sig. Det är mitt budskap till Moderaterna.

anf.115 Anne Marie Brodén (M):

Herr talman! Det är givet att man kan önska sig mer uppräkning. Men jag tror att uppräkningen med 2,8 procent, som ändå har gjorts mellan åren, inte på något sätt är lägre än tidigare utan tvärtom. När det gäller Skapande skola har jag läst en interpellationsdebatt med Isak From där man är väldigt negativ från Socialdemokraternas sida till Skapande skola, och jag är lite förvånad över det. Det är givet att det fortfarande är många barn som inte får del av den, om det är det som Agneta Gille hänvisar till. Men det är dock 700 000 barn som får del av den. Vi har nu också utökat den till skola. Vi har gjort en särskild satsning med 170 miljoner kronor om året, en permanent satsning till mer kultur i skolan, och ändå är man inte nöjd. Jag vet att man tidigare har varit helt emot det, och nu är man bara lite emot det. Det är givet att vi vill göra mer på det här området och se till att alla kommuner och fristående skolor verkligen söker. Vi vet att det är 99 procent av kommunerna som har sökt, men alla skolor får ändå inte del av det. Det har visat sig att i de kommuner som har gjort ett bra jobb, organiserat detta väl och fört ut det till skolorna och eleverna fungerar det väldigt väl. Vi har mer att göra, men det innebär inte att vi vill avveckla Skapande skola. Min fråga är om Socialdemokraterna vill det.

anf.116 Bengt Berg (V):

Herr talman! Jag skulle vilja få en liten kommentar från Anne Marie Brodén. Skattesänkningarna framjublades ju som en enorm kulturreform. Det skulle ge folk så otroligt mycket mer pengar att konsumera kultur för, och det är möjligt att de som tjänade på skattesänkningarna också gick på operan en och annan gång. När det gäller skatter för kulturskaparna och kulturarbetarna vet jag att det har varit ett väldigt krångel. Om en kulturarbetare har ett litet rum och där råkar ha en säng diskvalificeras det hela till arbetsrum. Det är bara ett exempel på hur man letar efter en nål i en höstack. I Irland var det ett väldigt stort experiment med skattebefrielse för konstnärer, kanske mest bildkonstnärer. Men det har upphört därför att det visade sig gynna grupper som U2 och liknande som ändå tjänade ganska mycket. Finns det några tankar om en typ av särskild behandling för kulturskapare när det gäller just skatterna?

anf.117 Anne Marie Brodén (M):

Herr talman! Tack för frågan! Nej, det vi har gjort är att vi har satsat på jobbskatteavdraget och framför allt riktat det till låg- och medelinkomsttagare, och det gynnar ju många olika personer i samhället. Men det gynnar också många inom kulturområdet, som vi har sett. Det andra är att eftersom många har fått mer i plånboken vet vi att en stor del av kulturens totala intäkter kommer från privatpersoner, från dig och mig. Vi kanske inte går på operan, utan vi kanske köper en bok extra eller gör som jag gjorde häromdagen, då jag var hos en före detta kollega och köpte två tavlor. Det kan också vara något som vi använder vårt jobbskatteavdrag till. Jag tror att det är positivt både för den enskilda personen och för de som arbetar inom kulturen. När det gäller andra förmåner för ett speciellt område är det alltid knepigt att välja ut. Vi har valt att titta på det här med avdragsrätt, om det finns möjlighet att utveckla och utvidga detta. Det tror jag är en väg som man kan titta vidare på och göra ännu mer omkring.

anf.118 Bengt Berg (V):

Herr talman! Jag ska växla spår lite grann och ställa en ny fråga. I betänkandet står det om Litteraturutredningens förslag om en revidering av förordningen för att förenkla systemet med biblioteksersättningen och för att minska behoven av detaljstyrning från regeringens sida. Då vill jag veta hur det här systemet ska förenklas. Mig veterligen har det varit ganska enkelt och välfungerande i decennier. Vad är det som man kan förenkla? Det har dessutom tillkommit datahantering så att man snabbt och säkert ser hur många utlån det gäller. Det var det ena. Sedan handlade det om att minska behoven av detaljstyrning från regeringens sida. Då undrar jag: Är detta ett problem objektivt sett, eller har regeringen specifika behov av detaljstyrning som man nu befriar regeringen från?

anf.119 Anne Marie Brodén (M):

Herr talman! Tack för frågan! Bengt Berg har själv läst vad som står i utskottets texter och i betänkandet. Det är väl rimligt att tänka sig att det här ska bli en förbättring. Jag tycker också att du berörde det i ditt anförande tidigare, att det finns mycket kloka saker i det här. När det gäller själva biblioteksersättningen delar jag det som sagts i den diskussion som har förekommit och det som vår kulturminister har sagt här i kammaren, att det är viktigt att den bibehålls. Du berättade till exempel om en förbättring - var det 4 öre per bok? - och vad den betyder i pengar. Det är en viktig satsning. Jag ser inte någon rädsla eller oro i den här texten för att det ska bli värre eller sämre utan i stället att det ska bli bättre. Detaljstyrning betyder ofta att man kanske styr för mycket i detaljer, sådant som kan skötas på ett mycket bättre sätt. Regeringens ambition är att göra detta bättre. Det tycker jag också framgår i texten.

anf.120 Ulf Nilsson (FP):

Herr talman! Litteratur, musik och konst, som vi talar om i dag, kan i stor utsträckning vara nöje och avkoppling. Men för mig är det viktigt att vi förstår att konst, musik och litteratur också skapar en ny kunskap och en ny insikt som inte går att få via faktaböcker. All kultur som berör en människa inspirerar till nya tankar och livsuppfattningar. Många har försökt svara på den svåra frågan: Vad är egentligen konst? För mig är det ett ganska enkelt men samtidigt ganska betydelsefullt svar. Det är att böcker, tavlor, filmer och musik som vi på ett eller annat sätt blir känslomässigt berörda av gör att vi förändras som människor. Det är också en konst som påverkar oss. Annars är det inte politikerna som ska tala om vad som är bra kultur. För en kulturpolitiker handlar det om att stödja strukturer som uppmuntrar skapande människor och som ger kulturinstitutioner bra utvecklingsmöjligheter. Men politiker ska hålla sig så långt borta som möjligt från beslut om enskilda författare och konstnärer eller om programutbud på teatrar, museer och så vidare. Där har vi däremot ett antal kunniga människor inom kulturlivet som kan bidra. Naturligtvis är goda villkor för det konstnärliga skapandet en av grundförutsättningarna för ett vitalt kulturliv. Kulturskapare ska ha goda möjligheter att utveckla sitt konstnärliga skapande fritt. Särskilt nyskapande ska gynnas. Det har regeringen också satt upp som ett av sina prioriterade områden, att underlätta för nyskapande. Jag tycker, nu när vi talar om budget här, även om det egentligen inte är en budgetdiskussion i dag, att det finns goda argument för att kulturbudgeten behöver stärkas i Sverige, även jämfört med i dag. Jag delar den uppfattningen, och Folkpartiet argumenterar för en förstärkt kulturbudget de närmaste åren. Men samtidigt konstaterar jag att trots tider av ekonomisk kris har regeringen i budgetpropositionerna sedan 2007 stärkt kulturområdet och stärkt det mer än vad den förra regeringen gjorde. Det är positivt. Det har i de tidigare anförandena talats om en hel del mycket uppskattade satsningar som säkert kan utvecklas ytterligare. Vi har talat om satsningen Skapande skola. Och vi har talat om den nya så kallade kultursamverkansmodellen. Det är ett ord som kan vara obegripligt för den som inte är insatt i det. Men det innebär att man ger ett stöd till regionerna samtidigt som man försöker föra ut en nationell kulturpolitik. Skapande skola har jag hört väldigt många positiva reaktioner på. Det är Kulturrådet som fördelar statsbidrag för den här satsningen, och det omfattar som sagt hela grundskolan och numera även förskoleklass. De uppföljningar som har gjorts hittills visar att samarbetet och kontakterna mellan skola och kulturliv har blivit mycket bättre sedan det här projektet inleddes. Det kan handla om många olika saker. Det är det som man gör på skolan. Det handlar om möten med författare, musiker och konstnärer. De träffar elever ibland en gång, ibland flera gånger och återkommer och inspirerar till skapande. Även lärarna själva säger att de ökar sitt kulturintresse genom detta. Ett viktigt anslag som förekommer i en del reservationer är anslaget om ersättning och bidrag till konstnärer. Det används till ersättning inom bild, form, musik, teater, dans och så vidare. Det finns några centrala ersättningsformer här som har nämnts flera gånger under debatten. Det är dels medverkans- och utställningsersättningen, dels den individuella visningsersättningen, som handlar om att konstnärer ska få en rimlig ersättning för att de medverkar, oavsett om de har sålt tavlorna eller inte, i utställningar och arrangemang. Sedan har vi biblioteksersättningen, som man kan säga är en liknande ersättning för författare. Och vi har enprocentsmålet när det gäller konstnärlig gestaltning i kommunerna. De här ersättningarna, herr talman, är väldigt viktiga, för de har dubbla mål. De har målet att stärka tillgången till konst och kultur för människor i Sverige, men de har också det viktiga målet att öka möjligheten för konstnärer att försörja sig på sitt arbete. Avtalet som handlar om medverkans- och utställningsersättning har upprättats mellan Statens kulturråd och konstnärsorganisationerna. Det är naturligtvis viktigt för konstnärer att de får en rimlig ersättning när de lånar ut sin konst till museer och utställningar. Därför har regeringen och utskottet uttalat att MU-avtalet, som det kallas, ska vara en riktlinje och en förebild också för andra utställare. Det görs just nu en översyn av Statens kulturråd. Så småningom kommer det ett underlag till ett reviderat avtal. Inriktningen är att man ska försöka säga att både statliga och icke-statliga institutioner, men som får någon form av statligt bidrag, ska följa detta avtal. Det är naturligtvis viktigt att det följs. Kommunala konsthallar och andra ska inte åka snålskjuts genom att försöka smita från reella ersättningar till konstnärer. Kulturutskottet har också tidigare uttalat att det är viktigt att de här avtalen tillämpas, inte bara av statliga institutioner. Nu får vi ta del av hur uppföljningen ser ut och se hur institutionerna lever upp till sitt ansvar. Jag är beredd att verka för hårdare tag om det skulle visa sig att man inte följer de här avtalen eller lever efter dem och att genom bland annat hur statliga bidrag fördelas och så vidare faktiskt driva på att kommunerna följer det. Det tycker jag är viktigt. Liknande kan sägas om en annan typ av ersättning som nämns här. Det är inte en ersättning, utan det är en utgift som ger skapande konstnärer arbete. Det är det här med att 1 procent av byggkostnaderna ska avsättas för någon form av konstnärlig gestaltning. Jag har ju varit kommunpolitiker i rätt många år, och jag vet av erfarenhet att många, både kommunpolitiker och kommuntjänstemän, raljerar över det här enprocentsmålet. De skojar om det och tycker att det är en löjlig inriktning. Jag håller inte alls med om det. Så länge det finns en ovilja i bland annat kommunerna att satsa på konstnärlig gestaltning behövs det en pådrivande uppmaning. Inte en exakt matematisk beräkning men en inriktning att över tid avsätta minst 1 procent av byggkostnaderna till kulturell gestaltning. Även här har Konstnärsnämnden och Statens Konstråd påbörjat en studie för att se efter hur man lever upp till den här regeln i dag. Det blir också någonting som vi får ta tag i och se om det behöver kompletteras. Utskottet uttalar också i betänkandet att det är väsentligt att det här fortsätter och fungerar bra. Biblioteksersättningen har vi talat om. Jag ska inte upprepa allt som har sagts men vidhåller fortfarande att en ersättning inte är ett bidrag eller ett stipendium och att den ska vara relaterad till antalet utlånade böcker. Jag vidhåller också att Folkpartiet arbetar för att man ska behålla förhandlingsrätten. Det är viktigt. Just i år såg vi också exempel på en bra förhandling mellan Författarfonden och regeringen som ledde till en höjning som är acceptabel. Det som står här är delvis ett referat av Litteraturutredningens kommentarer, men som vi har hört i interpellationsdebatten där kulturministern deltog uttalade hon också att hon värnar biblioteksersättningen och att översättare, tecknare, fotografer och så vidare självklart ska ersättas för att de låter sina verk lånas ut till bibliotek. Det är bra. Svaret på hur det kommer att se ut kommer så småningom i en proposition med anledning av Litteraturutredningen, men utgångspunkten är klar, och jag tycker att det känns bra att ministern också har deklarerat det. Avslutningsvis, herr talman, tycker jag som sagt att vi ska ha en tydlig nationell kulturpolitik. Det finns och har historiskt funnits olika sorters kultursyner med olika politisk bakgrund. Det finns som vi vet olika argument både för och emot en nationell, statlig kulturpolitik. Några menar att kulturen inte tillhör statens kärnuppgifter. Men det finns också de som vill ha en väldigt aktiv kulturpolitik för att fostra rätt sorts människa. De vill ofta stödja kultur som strävar efter en viss politisk linje. Folkpartiet liberalerna avfärdar båda dessa riktningar. Vi vill se en aktiv kulturpolitik, men vårt viktigaste skäl för en aktiv kulturpolitik är att en sådan politik ökar människans frihet. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

anf.121 Per Lodenius (C):

Herr talman! Vi vet att kulturen bidrar till ett mer tolerant samhälle. Vi kan se hur kulturen har betydelse för hälsa och välbefinnande. Vi ser också hur kulturen bidrar till personlig och samhällelig bildning och till utmaning av konventioner. I Centerpartiet ser vi kulturens betydelse i många dimensioner. Vi ser också dess unika värde för oss som enskilda människor. Det är en del. Men hela samhället har behov av ett brett och omfattande kulturliv. Vi är mångfacetterade både som människor och samhälle och vet att vi lockas och inspireras av de mest skilda kulturella uttrycken. De professionella kulturskaparna är våra vägledare på denna resa genom dimensionerna. Kulturskaparen är vår lärare och mentor som roar oss men som också kan skapa oro så att vi måste tänka till och ta ställning. Konstnärer är en ofta högutbildad grupp i vårt samhälle som utför viktiga gärningar genom sitt konstnärliga skapande. Det är ett arbete som inte alltid får den ekonomiska uppskattning det faktiskt är värt. Samtidigt blir de kulturella och kreativa näringarnas betydelse för nationell och regional tillväxt, jobb och innovationer allt tydligare. Ett livskraftigt kulturliv bidrar till en orts eller regions attraktionskraft både vad gäller att locka till sig nya invånare och industrier och företag. Det finns också stora vinster i en ökad kulturturism. Samtidigt har kulturen och kulturskaparna en stor betydelse för innovationer och entreprenöriell utveckling i ett större perspektiv. Entreprenörskap och konstnärskap har många beröringspunkter. Båda handlar ytterst om att tänka och skapa nytt. Därför finns det också mycket att vinna på att utveckla mötet mellan just kultur och näringsliv. Det är också därför som Centerpartiet i regeringen har tagit fram en handlingsplan för de kulturella och kreativa näringarna. Målet är att göra det enklare för konstnärer och kulturskapare att leva på sitt skapande. En annan fråga som är av stor vikt för många verksamma entreprenörer inom de kulturella och kreativa näringarna är införandet av en avdragsrätt för företag på förstahandsinköp av konst. En sådan avdragsrätt skulle stärka många konstnärers möjlighet att leva på sitt skapande. Jag vill med det här, herr talman, ha sagt att det inte enbart är kulturpolitiken som påverkar konstnärers möjligheter. Flera andra politikområden spelar in, till exempel förenklade regler för småföretagare som Anne Marie Brodén tidigare tog upp. För att återgå till kulturutskottets område vill jag lyfta fram kultursamverkansmodellen som en viktig motor för att utveckla kulturen och samarbetet mellan olika aktörer som finns i en region. För att detta ska fungera är det viktigt att den dialog som regionen för med kommunerna, det fria kulturlivet, organisationerna, studieförbunden, de ideella kulturorganisationerna och inte minst de professionella aktörerna blir så bra som möjligt. Med en väl genomförd dialog och ett gott samarbete inom regionen får också kulturlivet och de professionella kulturskaparna ett tydligt uppsving. Skapande skola är ytterligare ett mycket bra exempel på hur kultur ger mervärde. Professionella kulturutövare och skapare delar där med sig av sin kunskap för att inspirera barn och ungdomar. Samtidigt får kulturskaparen en inkomst och en möjlighet att använda, utveckla och sprida sitt kunnande. Herr talman! Jag vill avslutningsvis kommentera motionerna i dagens betänkande som rör Svenskt Rockarkiv i Hultsfred. Jag måste erkänna att formuleringen i utskottets ställningstagande kan uppfattas som lite missvisande. Jag vill vara tydlig med att för mig är Svenskt Rockarkiv i Hultsfred inte enbart en regional angelägenhet. Fram till 2003 förvaltades detta kulturarv här i Stockholm. Jag tror inte att någon då tvivlade på att detta var en nationell angelägenhet. Sedan 2003 är det Rock City som förvaltar Rockarkivet, som för övrigt inte bara innehåller rockminnen. Ett mera riktigt namn skulle vara Populärmusikarkivet. Nu är dock namnet Rockarkivet så etablerat att ett namnbyte inte är aktuellt. Att arkivet nu ligger i Hultsfred och inte i Stockholm kan ju inte innebära att det plötsligt har blivit en regional angelägenhet. Allt av riksintresse måste väl inte ligga i Stockholm? Här har vi faktiskt en arbetsuppgift att utföra. Herr talman! Centerpartiet vill värna kulturens egenvärde och förstår dess betydelse som samhällsberättare och aktiv part i samhällsutvecklingen - en samhällsutveckling där våra kulturskapare är centrala och betydande färger på samhällets palett. Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på motionerna.

anf.122 Lars-Axel Nordell (KD):

Herr talman! Ledamöter! Vi har säkert alla som deltar i den här debatten mer eller mindre rika erfarenheter av hur det ser ut för kulturskapare att kunna leva på sin konst. Min egen son till exempel målar i olja och är en mycket produktiv och driven konstnär. Men han kan inte leva på sitt konstnärliga skapande utan arbetar deltid inom hemtjänsten för att försörja sig. Min far var däremot professionell skulptör och finns representerad i Sverige med ett sextiotal monumentalskulpturer i utomhusmiljöer från Malmö i söder till Luleå i norr. Han blev mest känd för sin barnvänliga konst där man inte bara får titta på konsten utan även känna, klättra, klänga och rutscha och på så vis uppleva konsten med hela kroppen. Som ni förstår är det framför allt barnen som uppskattar det men också en del vuxna. Framför allt uppskattades det av blinda och synskadade elever på Tomtebodaskolan i Stockholm, som fick denna möjlighet. Min far brann för att förmedla konstnärlig utövning till andra och var bland annat slöjdlärare för vår nuvarande kung under tidigt 50-tal. Jag fick tidigt lära känna andra konstnärer och lära mig om konstens betydelse för vår livskvalitet. Jag fick också lära mig om realism, impressionism, expressionism och surrealism. Jag kunde inte heller undgå att väldigt tidigt lära mig vad enprocentsregeln är för något: att åtminstone 1 procent av byggkostnaden ska användas till konstnärlig utsmyckning. Som vi ser i betänkandet har denna regel för konstnärlig gestaltning i offentliga miljöer funnits sedan 30-talet. Den har gett viktiga förutsättningar för att skapa arbetstillfällen för bildkonstnärer. Det är väldigt bra att enprocentsregeln alltjämt finns som en viktig riktlinje. Som framgår av betänkandet har Konstnärsnämnden och Statens konstråd inlett en kartläggning av i vilken omfattning som kommuner, landsting, regioner och stat i dag ger konstnärer uppdrag som är byggnadsanknutna samt hur dessa uppdrag administreras och finansieras. Det är en mycket angelägen undersökning, vars resultat jag, och säkert många med mig, ser fram emot att ta del av. Men samtidigt tror jag att vi kan vara överens om att konstinköpen i första hand ska grunda sig på en mer kulturpolitisk bedömning snarare än att kopplas till dagens prisnivåer på byggmaterial eller hur stora byggprojekten är vid en viss tidpunkt. Herr talman! Om vi sedan går över till den så kallade kultursamverkansmodellen kan vi konstatera att den vilar på en viktig maktfördelningsprincip som heter subsidiaritetsprincipen. Den handlar om att vi bygger samhället nedifrån och upp och inte tvärtom, om att beslut ska ske på lägsta möjliga ändamålsenliga nivå och att nivåer ovanför har understödjande uppgifter. Det är så det fungerar i dag när det gäller kultursamverkansmodellen. Det är också denna princip som tillämpas när det gäller frågan om medverkans- och utställningsavtalet, det så kallade MU-avtalet, ett ramavtal för konstnärers medverkan och ersättning vid utställningar. Statens kulturråd verkar för att samtliga regioner som ingår i kultursamverkansmodellen ska skriva in i sina respektive kulturplaner att de avser att följa avtalet. Det är viktigt. Trots att oppositionen, för att inte tala om flertalet kulturskribenter, vill utmåla regeringen som närmast kulturfientlig är det i sammanhanget viktigt att påpeka - vilket Ulf Nilsson också gjorde för en stund sedan - att man kan läsa svart på vitt att regeringen i sina budgetpropositioner alltsedan 2007 stärkt kulturområdet. Med tidigare regeringar skedde inte samma utveckling. Det är viktigt med tillgång till konst och kultur för att en region ska utvecklas och vara attraktiv. De kulturella och kreativa näringarna är en viktig del av detta. Alla regioner i Sverige har utarbetat egna planer eller program för de kulturella och kreativa näringarna, och inom EU-samarbetet lyfts dessa sektorer fram som väsentliga. Herr talman! Genom Skapande skola har möjligheten ökat för eleverna att få del av kulturella upplevelser, oavsett bakgrund och oavsett vilka förutsättningar de har. Sedan årsskiftet finns nu Skapande skola även för elever i förskoleklass. När jag varit ute i landet har det här lyfts fram av kulturarbetare och människor som jobbar med kulturens utveckling, av lärare och politiker. Man ser det här som något väldigt positivt. Vi kristdemokrater tycker att detta är en stor framgång för oss. Forskning har visat att barn som regelbundet har kontakt med kulturell verksamhet får en större förmåga att känna igen och uttrycka sina känslor. Den förmågan är avgörande för att förstå andra människors känslor och känna empati. På så sätt utvecklas barnets kognitiva kompetens. Införandet av såväl kultursamverkansmodellen som Skapande skola har kunnat genomföras och har visat sig vara viktigt för kulturskaparna. I det långsiktiga arbetet är en ansvarsfull ekonomisk politik med en budget i balans en garant för kulturskaparnas villkor. Sänkta inkomstskatter leder också till att konstnärernas ekonomiska situation förbättras, samtidigt som hushållens ekonomiska utrymme att ta del av viktiga kulturupplevelser ökar. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande.