Politik för det civila samhället, folkbildning och trossamfund

anf.78 Christina Zedell (S):

Fru talman! Vi ska nu behandla motionsförslag från allmänna motionstiden 2012 som rör politiken för det civila samhället. Vi socialdemokrater har fem reservationer i det här ärendet, och vi står naturligtvis bakom dessa. Men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 3 och 9. Fru talman! Jag tänker ägna min tid åt folkbildningen. Som socialdemokrat drivs jag av våra grundvärderingar. Jag vill ha ett samhälle som bygger på demokrati, jämlikhet och rättvisa, där solidariteten är en självklarhet och där frihetsbegreppet inte begränsas till det marknadsliberala ordet valfrihet. För oss handlar frihet om något helt annat än att välja mellan olika varor eller tjänster. Frihet handlar om att kunna göra sina egna livsval och kunna styra sina liv. Jag vill se ett demokratiskt samhälle där människor ses som medborgare och inte som kunder på en marknad, medborgare som har en bred bildning och som ges möjlighet att delta i ett rikt kulturliv, en kultur som är självständig och kritiskt tänkande, ett demokratiskt kulturliv präglat av tillgänglighet och mångas delaktighet och medborgare som deltar i samhällsutvecklingen och tar ansvar för sitt eget och andras välbefinnande. För att nå dit krävs att varje individ ges förutsättningar att utvecklas och öka sin egen kunskapsnivå. En av de viktigaste grunderna för vårt välbefinnande är att vi ser mening och sammanhang i det som sker i vår omvärld. I dag lever vi i en tid där det ibland är svårt att hänga med i den snabba omställningen på flera områden. Tempot är högt, och kraven ökar hela tiden. Många upplever stress och maktlöshet. Vi har ett informationsöverflöd som för den enskilde är svårt att manövrera i. Man ska kunna sålla bort onödig information, värdera lättillgängliga uppgifter, förhålla sig kritisk, granska och självständigt kunna tolka och av brottstyckena skapa begripliga och meningsfulla helheter. Vår tid präglas av professionalisering, specialisering och fragmentisering. Kulturellt, socialt och demokratiskt deltagande beror i allt högre grad på kunskapsnivå. Folkbildningen kan här bidra till att minska kunskaps- och klassklyftorna i vårt samhälle. Bildning har den fördelen jämfört med utbildning att den just syftar till att individen utvecklar en personlig relation till sina kunskaper. Den relationen uppfattar väldigt många människor som en av livets viktigaste drivkrafter och glädjeämnen. Att vidga sitt vetande och sin förståelse av sig själv och världen, att själv söka och vinna visdom, att med hjälp av litteratur, utbildning, information, samtal och fantasi ständigt söka fler förklaringar och nya perspektiv är en process som präglar folkbildningen. Den förutsätter också gemenskap där tankar kan prövas och brytas. Mötet mellan individer med olika erfarenheter och olika intressen är en del av pedagogiken. Individens hela livssituation och unika förutsättningar har alltid varit folkbildningens utgångspunkt. Lärandets betoning ligger på sammanhang, insikt och personlig utveckling. Sverige är ett mångkulturellt land, med nästan all världens länder, språk och kulturer representerade. Det är en enorm tillgång för ett litet land i en globaliserad värld. Men mångfalden är en i hög grad outnyttjad resurs. Diskriminering utestänger på grund av etnicitet, men också funktionsnedsättning, ålder, kön och sexuell läggning. I takt med den ökade inflyttningen till städerna växer både befolkningen och mångfalden. Här blir också samhällets socioekonomiska klyftor som tydligast. Bildning och utbildning är nyckelfaktorer för att minska klyftorna. Här har folkbildningen en stor roll att spela. Minskade utbildningsklyftor och ökad delaktighet är helt nödvändiga om inte polariseringen allvarligt ska utmana demokratin och medföra att antidemokratiska krafter runt om i Europa ökar sitt inflytande. Vi får aldrig ta demokratin för självklar. Varje människa föds unik - men fri och okränkbar. Alla människor är olika - men lika mycket värda. Ingen människa - någonstans, någonsin - har rätten att trampa på någon annan. Till försvar för människan har vi demokratin. Demokratins regler, skyldigheter och rättigheter har vi tillsammans satt upp för oss själva och våra medmänniskor till skydd för just det grundläggande - det lika människovärdet. Folkbildningens insatser kan samverka med det övriga samhället för att motverka utanförskap, segregering, konflikter och diskriminering. I folkhögskolor och studieförbund kan människor utveckla metoder för interkulturell dialog och reflexion. En annan viktig del för en väl fungerande demokrati är möjligheten att vara digitalt delaktig. Närmare 90 procent av befolkningen har tillgång till internet, och det är bra. Men en dryg miljon vuxna står utanför av rädsla, okunskap eller utan möjlighet att koppla upp sig för att det inte finns något nät. Här behövs samverkan både nationellt, regionalt och lokalt. Folkbildningsinsatserna behöver fortsätta och intensifieras i detta viktiga arbete. Fru talman! Vi ser i dag hur klyftorna ökar i vårt land. Sverige har en hög arbetslöshet, och vi är ett av de länder i Europa som har högst ungdomsarbetslöshet. För oss socialdemokrater är detta helt oacceptabelt. Det är hög tid att satsa på jobb och utbildning. Vi vill att folkhögskolorna ska användas på ett bättre sätt för att bistå dem som vill skaffa sig en ny utbildning eller till dem som behöver komplettera tidigare utbildning. Vi vet att folkbildningens pedagogik passar många som tidigare har tyckt att skolan inte har varit kul och passat för dem. Här ser jag folkhögskolan som en av flera viktiga aktörer för att hjälpa människor till ett arbetsliv eller till en ny utbildning och inte minst till tron på sig själva. Folkhögskolans verksamhet bidrar till människors möjlighet till det livslånga lärandet samtidigt som de ges möjlighet till personlig utveckling. Vi socialdemokrater har i budget avsatt medel för ytterligare 1 000 folkhögskoleplatser, utöver regeringens 1 000. Våren 2006 antogs en ny folkbildningsproposition - Lära, växa, förändra - som fortfarande gäller. I propositionen betonades att folkbildningen är en angelägenhet för hela samhället och att ansvaret för det ekonomiska stödet till folkbildningen delas mellan stat, landsting och kommuner. Vi kan konstatera att det ekonomiska ansvarstagandet på kommunal nivå inte har levt upp till propositionens intentioner. En sammanställning över kommunernas bidragsgivning till studieförbunden visar på en mycket negativ utveckling. Statens andel av bidragen till studieförbunden har från 1992 till 2012 ökat från 55 procent till 73 procent. Under samma period har kommunernas andel minskat från 30 procent till 15 procent, och landstingens och regionernas andel har minskat från 15 procent till 12 procent. Flera kommuner - 16 under 2012 - budgeterade inga bidrag alls till folkbildningen. Nio av dessa kommuner finns i Stockholmsområdet. Det bör påpekas att det inte är de fattigaste kommunerna i Stockholms län som inte vill bidra, utan det är de mer välborna som också är borgerligt styrda. Jag vet inte hur man ska tolka detta. Kanske någon i denna kammare kan klarlägga dessa kommuners inställning till folkbildningen. Med tanke på den förda borgerliga politiken förstår jag att många kommuner har det ekonomiskt tufft. Kostnader för sjuka och arbetslösa belastar kommunernas kassor då försörjningsstöden har ökat lavinartat. Vi behöver en dialog mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting. En sådan är nödvändig. Staten kan självklart inte kommendera varje landsting eller kommun att öka sitt ekonomiska stöd till folkbildningen. Men regeringen kan tydliggöra riksdagens ambition med ett delat ansvar för stödet. Därför anser vi att regeringen ska ta initiativ till årliga överläggningar med Sveriges Kommuner och Landsting. Vi vill också att riksdagen ska få en skriftlig redogörelse för de samtal som har förts med Sveriges Kommuner och Landsting sedan 2006 med inriktning just på bidragen till folkbildningen. Fru talman! Det finns så mycket att tala om när det gäller vikten av folkbildningen, men tiden räcker inte till. Bildning och kultur är nödvändiga för oss människor om vi ska förstå vår samtid och ges möjlighet till reflexion och fördjupning och vara delaktiga och se sammanhang och mening och förstå vår egen viktiga del i att forma ett samhälle som står på en demokratisk grund, ett samhälle där det inte finns vi och dem utan som bygger på människors lika värde. (Applåder)

anf.79 Tina Ehn (MP):

Fru talman! Vi debatterar kulturutskottets betänkande om det civila samhället, folkbildning och trossamfund. På Ungdomsstyrelsens hemsida kan man läsa om det civila samhället och att det är ett begrepp som används för att beskriva alla typer av sammanslutningar av människor som inte utgörs av staten, marknaden eller enskilda hushåll. Man kan också tala om den ideella sektorn, alltså när människor organiserar sig tillsammans för att de har ett gemensamt mål, ideal eller intresse av något slag. På Ungdomsstyrelsens hemsida står det också att ett viktigt mål med politiken för det civila samhället är att förbättra föreningars, organisationers och andra ideella verksamheters villkor så att de i ännu högre grad än i dag kan engagera medborgare och spela en roll i demokratin. Andra mål med politiken är att stärka förutsättningarna för det civila samhället, att bidra till samhällsutvecklingen och välfärden och att verka för att fördjupa och sprida kunskap om det civila samhället. Det ligger mycket av mellanmänsklighet, samband, sammanhang och möjligheter i det civila samhällets politik och på det området. Det blir därmed väldigt många olika förslag från oss olika partier i ett sådant här betänkande. Det handlar om samlingslokaler, idrottsaktiviteter och socialt ansvar, det handlar en del om folkbildning och det handlar även om rätt till lika möjligheter. I det här betänkandet - den här gången - har vi i Miljöpartiet en reservation, och den kommer jag att tala om. Den handlar om hbtq-frågor inom idrotten. Den samlade idrottsrörelsen är den största folkrörelsen i Sverige med drygt tre miljoner medlemmar. Nästan alla unga människor passerar här under sin uppväxt, vilket gör att den tillsammans med skolan är verkligt viktig för den sociala fostran. Det är därför helt centralt att idrottsrörelsen på samma sätt som skolan arbetar målmedvetet och aktivt med hbtq-frågor - homo-, bi-, trans- och queerfrågor. Ingen diskriminering på grund av sexuell läggning ska få förekomma. Det är ett misslyckande om en så viktig instans för unga människors sociala fostran förmedlar och stärker ett förakt för icke-heterosexuella. Det är ingen hemlighet att diskriminering förekommer. Attityden inom vissa idrottsförbund har av vissa upplevts som väldigt homofob. Att en viss typ av språk och jargong förekommer i omklädningsrum eller på träningen leder till att många pojkar och flickor har blivit och blir djupt kränkta och förtryckta, och det behöver uppmärksammas betydligt mer än vad som faktiskt görs. Precis som inom andra delar av samhället sker dock förändringar även här. Riksidrottsförbundet är sedan en längre tid medvetet om problemen, och man har tagit fram en policy och en handlingsplan mot diskriminering och trakasserier på grund av sexuell läggning för att uppmärksamma hbtq-personers situation inom idrottsrörelsen. Förra året, 2012, genomfördes en studie i samarbete med RFSL ungdom. Den kartlade attityder som hbtq-personer möter i idrottsvärlden och är den största satsning som har gjorts på hbtq-frågor samt det största forskningsprojekt Riksidrottsförbundet har gjort. Hittills har det inte bara handlat om enskilda hbtq-personer som finns och diskrimineras inom idrottsrörelsen utan om de attityder som florerar inom rörelsen. Problemen finns sällan främst på central nivå utan på lokal nivå. Det är viktigt att idrottsrörelsens ledare påminns om sin egen position som fostrare och spridare av attityder och att diskussionen om hbtq-frågor lyfts upp och blir seriös. I dag finns det inga konsekventa krav på antidiskriminerande motprestationer för klubbarnas ekonomiska bidrag från stat, kommun och landsting, och det är det vi anser skulle behövas. Vi menar att alla klubbar som vill ha ekonomiskt stöd från det allmänna bör utarbeta en hbtq-policy och en handlingsplan för att hantera diskriminering. Det handlar reservation 4 om, som jag yrkar bifall till. Jag tänkte inte tala längre än så i dag. Det går att säga otroligt mycket om det civila samhället, men jag koncentrerar mig på endast detta. Jag vill dock avsluta med en vers från en text av Jonas Gardell. Det finns dom som gjort dig illa Det finns dom som inget vet Det finns dom som gjort en grej av att skrika ut din hemlighet Det finns dom som stal din stolthet Det finns dom som tog ditt mod Och dom som ingenting förstod

anf.80 Adam Marttinen (SD):

Fru talman! I utskottsbetänkandet Politik för det civila samhället, folkbildning och trossamfund har Sverigedemokraterna nio reservationer. Jag tänkte för tids vinnande yrka bifall till reservationerna 7, 10 och 15 även om jag står bakom samtliga reservationer. Enskilda individers frivilliginsatser och de ideella föreningarna, idrottslivet och de religiösa samfunden stärker det sociala kapitalet i vårt samhälle och har en stor betydelse för bland annat kulturarvets bevarande, kunskapsutvecklingen, folkhälsan och demokratin. Starka lokalsamhällen och en trygg och levande hembygd präglad av en stark medborgaranda där människor oegennyttigt tar ansvar för samhället och andra medborgares välbefinnande är en viktig faktor i byggandet av det goda samhället. Den ideella sektorn har i detta avseende en central funktion. Statens och kommunernas primära uppgift är att lyfta fram och stödja den ideella sektorn utan att i alltför hög grad begränsa dess handlingsfrihet. En förutsättning för att erhålla stöd från det offentliga ska dock givetvis vara att den verksamhet som bedrivs är förenlig med demokratiska värderingar och en konstruktiv samhällsutveckling. Helt grundläggande för bevarandet och upprätthållandet av en livskraftig ideell sektor är förekomsten av ett starkt socialt kapital inom samhället. Det förutsätter i sin tur en stark gemensam identitet. En nationell politik för det civila samhället kan således vara både ett komplement till och en förutsättning för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Att vi i dag kan se ett Sverige växa fram med allt större klyftor mellan dem som har råd och dem som inte har råd, mellan äldre och yngre och mellan människor med utländsk bakgrund och människor som är födda i Sverige är givetvis faktorer som ställer allt högre krav på det civila samhället och därmed också på politiken. Sverigedemokraternas förhoppning är att vi ska kunna främja ett samhälle där den inre solidariteten stärks och den nationella, regionala och kommunala samhörighetskänslan ökar - kanske genom att stimulera en framväxt och fortlevnad av olika föreningar och organisationer men framför allt genom att skapa bättre förutsättningar för dem som av olika skäl inte är speciellt delaktiga i det civila samhällets olika förgreningar. En sådan stimulans kan vara att få fler äldre i vårt land att förenas genom olika motions- och idrottsrelaterade verksamheter. Många kommuner och landsting har ambitioner när det gäller att bryta isolationen på ålderns höst och främja den fysiska och psykiska hälsan hos många äldre genom att arbeta med möjligheter för äldre att fortsätta eller börja med idrott och motion. Dock uppger PRO att man i nästan hälften av landets kommuner inte får något stöd alls för sin motionsverksamhet för äldre. Således är möjligheterna för våra äldre ett lotteri beroende på vilken kommun de lever i. Studier från det danska socialdepartementet visar, vilket inte är överraskande, att satsningar på äldreidrott är en samhällsekonomisk vinst, inte bara på grund av det rent sociala mervärde det skapar utan även på grund av minskade kostnader genom det minskade vårdbehov som uppstår. Låt oss göra en insats för våra äldre på det här området, fru talman! "Till dig som kastade stenar på oss i natt. I natt kastade du stenar på oss! Tack och lov var det bara en av ungefär 20 stenar som gick igenom rutan. Som tur var hade jag min hjälm på huvudet så stenen lämnade bara ett stort ärr i min hjälm. Som tur var träffade du inte vår chaufför, han kunde köra oss där ifrån och han kunde lämna sin son på dagis i morse. Själv fick jag krama om min flickvän när jag kom hem, overklig omfamning! Som tur var skadades ingen annan fysiskt av de stenar du kastade på oss. Men du har påverkat mitt och mina vänners yrkesliv för all framtid! Jag är här om din pappa behöver hjälp om han krockar med sin bil, jag hjälper din syster om det börjar brinna i hennes kök. Jag kommer att simma i iskallt vatten för att hjälpa din lillebror om han trillat ur en båt även fast det är iskallt i vattnet. Jag kommer att hjälpa din mormor om hon får hjärtstillestånd och jag kommer även att hjälpa DIG om du går igenom isen en solig dag i mars. Varför gör du då så här mot mig? Jag har också en familj som vill träffa mig igen, precis som du!" Fru talman! Det meddelande jag nyss läste upp skrevs av en brandman vars brandbil blev attackerad med stora gatstenar när man försökte släcka de bränder förortsbor i Stockholm anlagt i sina områden. Brandmannen frågar sig varför, och jag tror att politiken för det civila samhället de senaste decennierna bär en del av svaret. Enligt kulturutskottets ställningstagande till motionen om mångkulturalistisk verksamhet läggs stor vikt vid att man genom folkbildning ska möta det mångkulturella samhällets utmaningar genom att främja ömsesidig kunskap om och förståelse för olika etniska, religiösa och kulturella grupper i samhället. Vad detta innebär i praktiken är att man genom statliga medel främjar olika kulturella eller etniska minoriteters intressen att stärka sin egen identitet, vilket har föranlett att ytterligare incitament för att assimileras och bli en del av det svenska samhället minskas. Med andra ord har ambitionen om förståelse och ömsesidig respekt i själva verket blivit det motsatta genom en tilltagande segregation. All form av segregation är en grogrund för missaktsamhet och motsättningar mellan de olika parterna, och just nu brinner våra socialt och kulturellt segregerade förorter i vårt land som ett tecken på en missaktsamhet mot det svenska samhället, som man känner liten eller ingen koppling till alls. Det är givetvis viktigt att poängtera att en klar majoritet av de boende i dessa områden tar avstånd från de yttersta våldsaktionerna, men det är inte en slump att alla liknande fall låter sig upprepas i starkt segregerade områden. Därför anser vi sverigedemokrater att allt statligt stöd till mångkulturalistiska verksamheter ska dras in, även inom ramen för folkbildning. Fru talman! Vi har också genom journalistiska granskningar av olika trossamfund fått se en skrämmande bild av vad statligt anslagna medel kan gå till. Uppdrag granskning lyckades, kanske inte så förvånande, med det som Nämnden för statligt stöd till trossamfund, SST, tidigare inte lyckats påvisa trots sitt ansvar för att granska att det statliga stödet används så att målsättningarna med stödet uppfylls. Flera moskéer runt om i vårt land visade sig förmedla en horribel kvinnosyn och uppmuntrade sina församlingsmedlemmar att bryta mot svensk lag genom exempelvis uppmuntran till månggifte och så vidare. Trots att Uppdrag granskning visade på att det fanns ett tydligt mönster bland våra svenska moskéer att inte leva upp till de krav som ställs för att få statligt anslagna medel verkar det finnas en majoritet i riksdagen som inte tycker att kontrollerna av våra trossamfund bör skärpas, vilket är häpnadsväckande. Den som tror att det räcker med att skrapa lite på ytan i de här fallen måste, fru talman, kallas något blåögda. För att stävja segregation och förakt mot det svenska samhället och dess lagar och värderingar är det viktigt att staten inte bidrar till att sådana värderingar får en grogrund i vårt land. En skärpt kontroll mot våra trossamfund måste få bli en del i detta arbete.

anf.81 Lars Ohly (V):

Fru talman! Det finns dagar då denna kammare fattar livsavgörande beslut. Det finns dagar då besluten kanske inte spelar lika stor roll. I går, menar jag, var en dag då det verkligen spelade roll, både när vi beslutade att sätta stopp för tvångssteriliseringar och när vi tog beslut om att papperslösa vuxna ska ha rätt till vård. Det var två verkligt viktiga beslut. Ska jag vara riktigt ärlig, fru talman, ser jag inte de livsavgörande frågorna i detta betänkande. Jag tror inte att verkligheten kommer att förändras alltför mycket oavsett vilka beslut som fattas. Det innebär inte att frågorna i sig är oviktiga - de är jätteviktiga. Det finns, som på så många områden, en sorts välvilja som lägger sig som en våt filt över alla förändringsförslag. När utskottet skriver om folkbildning skriver man oerhört positivt. När man skriver om folkrörelsernas arbete är man nästan lika positiv. Men när det gäller att komma till konkreta förslag, som underlättar för folkrörelser eller ideella organisationer att arbeta, är man nöjd med hur det ser ut. Man vill inte ställa några som helst krav. Det där stämmer ganska illa med verkligheten. Detta betänkande innefattar flera olika delar. Torbjörn Björlund från Vänsterpartiet kommer att ta upp de idrottspolitiska frågor som finns med i betänkandet. Jag kan redan nu meddela att Vänsterpartiet instämmer i det yrkande på reservation 3 som Christina Zedell framförde från talarstolen. Men vi kan ta de andra frågorna som finns med här, till exempel läxhjälpen. Är ni nöjda med att de som har råd ska kunna betala för sina barns läxhjälp och få skatteavdrag för det? Tycker ni att det är bra? Var inte tanken med skolan att den skulle vara avgiftsfri och att alla skulle ha samma rätt till stöd efter behov? Tänk om vi överför er modell till skolmaten och säger att de som har råd kan få lite bättre skolmåltid om de betalar, lite mer näringsriktig och godare mat, än de andra som får hålla till godo med lite sämre och billigare. Skulle det vara bra? Det ligger väl i linje med ert förslag om läxor. Eller ska kanske den som har råd kunna köpa sig en bättre lärare och få skatteavdrag för det, medan de som inte har råd får hålla till godo med lite sämre undervisning? Så här börjar det redan bli. Så här börjar den svenska skolan se ut. Utbildningen är inte längre likvärdig. Och bakom det ligger välviljans våta filt, där man pratar om likvärdig utbildning och hyllar den i högtidstal men i praktiken gör allting för att fördärva det som är uppbyggt. Eller vi kan ta frågan om allmänna samlingslokaler. Det har varit en oerhörd framgångsväg för att ideella organisationer ska kunna utveckla sin verksamhet att det har funnits tillgång till lokaler. Människor har kunnat träffas även när de har varit rätt många och har inte behövt knöka ihop sig i köket hemma hos någon som kanske haft möjlighet att ställa in en extra stol. Man har till och med för en billig penning eller ibland gratis kunnat ha tillgång till stora lokaler, för vi har tyckt att det har varit bra att människor organiserar sig, träffas och diskuterar, att det ideella folkrörelsearbetet behöver möjligheter och förutsättningar för att kunna utvecklas. Då kommer välviljans våta filt, där man talar om hur viktigt folkrörelsearbetet är. Det säger ni ju på den borgerliga kanten. Men när det handlar om att antalet samlingslokaler drastiskt minskar och att de samlingslokaler som finns kvar i allt större utsträckning hyrs ut på kommersiella villkor, vilket gör att ideella organisationer saknar möjlighet att hyra dem, vill ni inte göra något åt det, för allting är ju bra som det är. Då kan jag meddela mina borgerliga vänner i kulturutskottet att allting inte är så bra som de tror. Jag vill därför yrka bifall till reservation 2 om tillgång och stöd till allmänna samlingslokaler. Jag tror att det skulle vara väldigt bra ifall vi kunde hitta bättre stödformer för att se till att fler människor kan träffas och organisera sig och att den ideella sektorn kan växa. Slutligen, fru talman, tas folkbildningsfrågorna upp ganska kort i detta betänkande. Jag skulle vilja att regeringen tog ett helhetsgrepp på folkbildningsfrågorna, gärna i enlighet med den utmärkta argumentation som Christina Zedell stod för här i talarstolen när det gällde vikten av folkbildningen. Framför allt kanske man ska göra upp med den felaktiga princip som innebär att folkhögskolor i dag måste slåss och konkurrera ut varandra för att kunna öka sin andel av utbildningen. Vi behöver mer av folkhögskolor, mer av studieförbund, mer av utbildning och bildning i samhället. Därför skulle jag väldigt gärna önska att vi fick en regering som tog de frågorna på allvar. (Applåder)

anf.82 Anne Marie Brodén (M):

Fru talman! Jag ska glädja Lars Ohly med att säga att vi har en regering som tar dessa frågor på allvar. Det är också därför som vi med glädje kan vänta in en skrivelse eller en proposition utifrån Erik Amnås utredning, som precis nu har fått in ungefär hundra remissvar. Där belyses folkbildningen, inte minst utifrån detta med hur vi bättre ska utvärdera och hur vi bättre ska lyfta fram folkbildningens betydelse i samhället. Nästa vecka blir det en dragning för ministern, och till hösten kommer det förhoppningsvis en mycket bra proposition eller skrivelse i frågan. Det har visat att det finns ett stort engagemang för folkbildning, och det kan man också säga när man tittar på budgeten. 3 ½ miljard i statens budget för folkbildning är inte något att förakta. Jag kommer i mitt anförande framför allt att fokusera på folkbildning eftersom jag har en kollega som senare kommer att ta upp idrottsfrågorna och de övriga frågorna. Jag tror att vi i stora delar är rörande överens om att folkbildningen är en viktig del av vårt samhälle och också har en historia som är väldigt tydlig där man har spelat en roll som är unik i Sverige. Både studieförbund och folkhögskolor har spelat och spelar en viktig roll. Det är också därför regeringen har satsat och fortsätter satsa på extra platser på folkhögskolorna. Jag delar dock Lars Ohlys oro när det gäller ersättningsmodellen för studieförbund och folkhögskolor som gör det svårt för nya att ta sig in. Det ersättningssystem som finns i dag gynnar till viss del dem som redan finns och som har funnits länge. Här tror jag att man behöver tänka om och tänka till. Det är också något som Erik Amnå har berört i sin utredning: Utredningssystemet behöver man fundera vidare på. Alla som känner de här frågorna väl vet också att det är Folkbildningsrådets styrelse som antar ersättningsmodellerna. Låt oss gemensamt fortsätta att bevaka de frågorna och släppa in så många nya skolor som möjligt. Detta är en egen skolform, och det är en skolform som jag ofta brukar säga är en av de första friskolorna, för man har möjlighet att bestämma bra mycket mer själv än vad andra skolor kan i dagens Sverige. Också studiecirklarna har stor betydelse i samhället. Jag tittade på siffror för ett tag sedan som visar att det skiljer 82 år mellan den yngste och den äldste deltagaren i våra studiecirklar. Det är imponerande. Det finns 95-åringar som går i studiecirklar. Detta är viktigt och värdefullt att lyfta fram, och det är kanske också viktigt att besöka olika studiecirklar som finns runt om i samhället. Det finns många utvärderingar som också beskriver den personliga utvecklingen, den demokratiska utvecklingen och viljan att ta mer plats i samhället när man har haft möjlighet att ta del av folkbildningen. Men det finns också ett ökat engagemang inom kulturlivet, och vi vet att en stor del av kulturen sker i folkbildningssammanhang. De 150 folkhögskolor vi har, varav 107 är rörelsedrivna, har också stor betydelse. Vi ser att tremånadersutbildningarna för arbetslösa ungdomar har varit en väldigt bra satsning från regeringen. Här ser vi en fortsättning, och vi vill också diskutera en förlängning av detta. De har ju nu genom 1 000 särskilda platser fått möjlighet att få en längre utbildning på folkhögskola. Det är ett viktigt steg i arbetet med att minska utanförskapet. Också kulturen har en viktig roll i att minska utanförskapet. Jag pratade med Botkyrkas Subtopia alldeles nyss om vad som händer där ute. Det är givet att det arbete som sker med inte minst integration och mångkulturella verksamheter har betydelse för alla, inte minst för våra ungdomar. Därför blir jag bekymrad när jag hör att det finns de som vill ta bort anslagen för mångkulturellt arbete i folkbildningen. Det vore att gå helt fel väg, och det vore också att kanske till och med skapa större problem än vi ser nu. Herr talman! Regeringen har förutom satsningen på 60 miljoner som jag har talat om och de 1 000 platser som nu har tillkommit också lyft fram vikten av att kvalitetssäkra folkbildningen. Folkbildningsrådet har en expertgrupp. Vi jobbar med uppföljning och utvärdering, men Erik Amnås utredning kommer som jag sade också att leda till en fortsatt diskussion om var utvärderingsansvaret ska ligga och hur det kan bli ännu bättre. Det finns också diskussioner och motioner som handlar om hur man ska kunna kräva tillbaka anslag om saker och ting går fel och hur man kan ha en bättre kontroll. Här är det tydligt att Folkbildningsrådet har tagit beslut om att kräva tillbaka anslag om man inte följer statsbidragets regelverk eller om man till exempel lämnar oriktiga uppgifter. Det finns alltså flera viktiga saker att nämna när det gäller detta. Jag vill avsluta med att kommentera de motioner som finns i betänkandet. Det är flera motioner som anses delvis tillgodosedda, och det beror just på att det sker mycket positivt arbete på de här områdena. Jag tror inte att de olika oppositionspartierna behöver vara oroliga för att vi inte vill göra ännu mer, för det är precis detta vi redan har pekat ut. Det kommer mer inom detta område, och det kommer också att följas av mer pengar. Jag vill yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner. I detta anförande instämde Peter Jutterström (M).

anf.83 Christina Zedell (S):

Fru talman! Det är roligt att höra att det finns en positivitet när det gäller folkbildningen, men ord måste också leda till verkstad. Anne Marie Brodén nämnde inget om det som jag tog upp i vår reservation om det gemensamma ansvaret mellan stat, kommun och landsting. Om ni nu står bakom de ord ni använder när ni pratar om folkbildning måste ni också vara orolig för den utveckling ni ser i kommunerna i dag. År 2012 var det, som jag sade, 16 kommuner som hade bestämt sig för att inte lämna några anslag till folkbildningen. Tio av dessa var här i Stockholmsområdet. Hur ser Anne Marie Brodén på den frågan, och varför kan man inte ställa upp på kravet i vår reservation, att regeringen årligen ska återkomma med en skriftlig redovisning till oss folkvalda i den här kammaren så att vi kan följa de diskussioner som förs mellan regering, kommuner och landsting?

anf.84 Anne Marie Brodén (M):

Fru talman! Tack för frågan, Christina Zedell! Jag ser med viss oro på att det har halverats från 30 till 15 procent när det gäller kommunernas del i det totala anslaget till folkbildningen. Det förs regelbundna diskussioner. Kulturutskottet har också varit och träffat SKL. Det förs också från departementet regelbundna diskussioner. Det finns också en SKL-representant i vår folkbildningsexpertgrupp för att man ska få kunskap om och insikt i vad som händer. Glädjande nog kan jag säga att de här samtalen har lett fram till att SKL har ändrat uppfattning när det gäller folkbildningsfrågor. I dag har man seminarier, där jag har deltagit, och bjuder också in kommunpolitiker för att diskutera vikten av att satsa på folkbildningen. En sak som vi har sett tydligt i vår grupp och där vi har lyssnat på till exempel länsbildningsförbund är att folkbildningen också själv har ett ansvar för att bli bättre på att redovisa och berätta vad man gör. Det har varit lite mycket siffror och statistik och kanske lite mindre av beskrivande texter och bevis på att det är bra för kommunen, tillväxten och så vidare och på att folkbildningen gör skillnad. Som jag sade finns det deltagare från 13 till 95 år. Det är klart att många kommuner tycker att detta är fantastiskt och också är beredda att satsa. Vi är medvetna om frågan och jobbar vidare med den, men vi avstyrker er motion. Den har funnits i flera år. Vi har också diskuterat den här frågan i flera år. Nu tycker jag att vi börjar se en positiv förändring.

anf.85 Christina Zedell (S):

Fru talman! Jag har inte varit med lika länge som Anne Marie Brodén när det gäller de här frågorna. Även om man har diskuterat frågan länge kan jag inte förstå vad det är som skulle hindra att regeringen kom tillbaka till riksdagen och redovisade samtalen? Det är väl jättebra att vi finns med i olika sammanhang och lyssnar in och så vidare. Det sista Anne Marie Brodén sade låter som om man lägger över ansvaret på studieförbunden. Det är inte det vi säger, utan vi vill ha en redovisning utifrån de diskussioner som sker med Sveriges Kommuner och Landsting så att vi folkvalda i den här salen kan ta del av dem. Då kan vi också se exempelvis vad det är som gör att de tio kommunerna i Stockholms län inte ger en enda krona till folkbildningen. Vad grundar de det på? De andra 16 kommunerna som har dragit tillbaka sina anslag, varför har de gjort det? Vi ska komma ihåg att i propositionen 2006 var stat, kommuner och landsting överens om att denna fördelning var bra. Varför har man gått ifrån den? Det är en fråga som vi bör få svar på.

anf.86 Anne Marie Brodén (M):

Fru talman! Det är viktigt och angeläget att det är regering och departement som för dessa samtal men att också vi kan göra det. Vi tycker dock inte att man behöver lämna skrivelser till riksdagen i denna fråga, utan det är en fråga för kulturutskottet. Det är fullt möjligt för oss att bjuda in representanter från Utbildningsdepartementet som kan redovisa hur samtalen går. Vi har en socialdemokratisk ordförande som så här långt inte har tagit detta initiativ. Men jag ska gärna ta det, för jag vet att det pågår ett positivt samtal om kommunerna. Jag hoppas att Socialdemokraterna inte vill att vi ska besluta över kommunernas huvud utan att ni vill att det ska ske på frivillig väg. Vi och flera av studieförbunden har sagt att man måste bli bättre på att beskriva så att det blir en naturlig prioritering när kommunerna ska använda sina resurser. Det nämndes att kommunerna har så dålig ekonomi. Förra året hade SKL 20 miljarder i överskott. I år är det ett nollresultat, framför allt för att vi har fler yngre och äldre. År 2014 räknar man med ett visst plusresultat. Det är viktigt att vi i kammaren säger rätt siffror när vi talar om hur kommunerna har det med sin ekonomi.

anf.87 Anna Steele (FP):

Fru talman! Vi talar om politik för det civila samhället, trossamfund och folkbildning. Även idrott finns med här, och det kommer min partivän Hans Backman att tala om. Jag yrkar härmed avslag på samtliga reservationer och bifall till utskottets förslag. En reservation av Sverigedemokraterna som syftar till att upphöra med stöd till så kallad mångkulturalistisk verksamhet finner jag extra anmärkningsvärd. Där menar Sverigedemokraterna att skattemedel används till något som man kallar bland annat samhällssplittrande projekt. Det är otroligt. Här verkar alla i den tredje sektorn, i folkbildningen och i studieförbunden överallt i vårt land för att inkludera alla människor, skapa förståelse för oss alla och verka som brobyggare eftersom vi alla har olika bakgrund och förutsättningar. Det kallar Sverigedemokraterna för samhällssplittrande. Ett särskilt extra starkt avslag vill jag yrka på en reservation med sådant innehåll och syfte. Det civila samhällets ställning i vår nation kan inte överskattas. Massor med människor är dagligdags involverade i olika aktiviteter och insatser som är helt ideella. Det är en fantastisk kraft. Här görs insatser som det offentliga inte kan eller ens bör bistå med. I den tredje sektorn finns väntjänstföreningar för årsrika människor, kvinnojourer, nattvandrare, frilufts- och idrottsföreningar, hobbyföreningar, kulturföreningar, olika stödföreningar och mycket mer. Människors möjlighet att mötas i olika former och på olika platser är något som alla kommuner förhoppningsvis ser som en del i demokratiarbetet. Boverkets samlingslokalsdelegation fördelar medel via ansökningar till samlingslokaler, och det gör även Arvsfonden. Folkbildningen syftar bland annat till att höja bildningsnivån i samhället och utjämna utbildningsklyftor. Den ska också bidra till större delaktighet och engagemang i samhällslivet. På Sveriges 150 folkhögskolor går många studerande allmän kurs, som kan ge behörighet till högskola, men också ämnesinriktade kurser. De tio studieförbunden har verksamheter över hela landet med mängder av studiecirklar i alla möjliga ämnen. Dessa förbund skapar mötesplatser, kunskapsinhämtning och socialt utbyte som är en stor tillgång för hela vårt samhälle. I Sverige har vi religionsfrihet. Nämnden för statligt stöd till trossamfund är den institution som ser till att trossamfund kan få statsbidrag. Målet för stödet är att trossamfunden ska ha förutsättningar att bedriva sin verksamhet, såsom gudstjänster, själavård och undervisning. Det finns premisser för att samfunden ska få sina bidrag, bland annat ska de upprätthålla och stärka de värderingar som samhället vilar på och se till människors lika värde och jämställdhet. Sammantaget finns alla dessa olika verksamheter för att människor ska få möjlighet till förkovran, socialt utbyte och socialt umgänge. Själsfriden finns också med, och inkluderar man idrotten så kan även fysisk aktivitet läggas till.

anf.88 Per Lodenius (C):

Fru talman! Människors frivilliga organisering är en fundamental del av en väl fungerande demokrati och välfärdsstat. Det går också under beteckningen det civila samhället. Det civila samhället är viktigt för personlig utveckling, social hållbarhet, integration, demokratisk fostran och kreativt skapande. Det civila samhället utgör ryggraden i ett öppet samhälle, ryggraden i en hållbar demokrati. Idrott, frivilligt socialt arbete och amatörkultur är tydliga exempel på hur civilsamhället skapar sammanhållning, integration och engagemang. Politikens uppgift på alla nivåer är att riva hinder och röja väg för denna utvecklingskraft. Det solidariska ansvaret att förbättra människors livsmöjligheter kräver ett samspel mellan det offentliga och det civila. Demokratin, den demografiska utvecklingen och människors önskan om ökad makt över sin egen vardag kräver ökat utrymme för ideella insatser, föreningsarbete och socialt och kulturellt entreprenörskap. Människor måste uppmuntras och tillåtas vara med och bygga nätverk som kan nå fler och bidra till välfärden. Det civila samhället måste ha en självständig roll, bortom både staten och privata företag. Om det offentliga blir alltför ambitiöst, tar på sig allt fler uppgifter och garanterar allt fler delar av människors liv riskerar det att motverka de frivilliga initiativ som annars uppkommer i dess ställe. I dagens komplexa värld är det viktigt med kontakter med andra och bildning för att kunna orientera sig, forma självständiga uppfattningar och delta i samhällslivet. Här spelar civilsamhället en mycket viktig roll, inte minst för en livskraftig demokrati. Att skapa goda villkor för civilsamhället och folkbildningen är därför en mycket viktig uppgift. Här vill jag lyfta fram folkbildningens studieförbund och folkhögskolor som otroligt viktiga aktörer inom civilsamhället. Inte minst handlar det om folkbildningens möjlighet att lyfta och skapa engagemang i samhällsdebatten och om studieförbundens och folkhögskolornas betydelse som arena för att skapa engagemang för vårt samhälle. Folkhögskolornas betydelse ökar också i en tid då många ungdomar har lämnat skolan utan godkända resultat. Fru talman! De satsningar som har gjorts inom folkhögskolan för arbetslösa ungdomar har visat sig vara lyckade och visar på kraften och möjligheterna som folkhögskolan ger. Bredden av folkhögskoleanordnare gör att det finns utbildningar anpassade för olika behov samtidigt som utbildningsformen som sådan av tradition har möjlighet att friare pröva och använda olika pedagogiska metoder. För mig som centerpartist handlar folkbildning om att stärka demokratin, höja bildningsnivån och öka samhällsengagemanget. Det är också många i vårt land som nås av och tar aktiv del i studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet, inte minst i mötet med folkbildningen som kulturspridare, en spridare av kultur och kulturell verksamhet över hela landet, långt utanför storstadens stora scener. Studieförbund och folkhögskolor är viktiga aktörer för att kulturlivet ska leva lokalt runt om i landet med både mångfald och hög kvalitet. Folkbildningen ska vara tillgänglig för alla som en självklar del av vårt samhälle. Det ska inte spela någon roll om man har sitt ursprung i ett annat land, om man har en funktionsnedsättning eller var i landet man bor. Fru talman! Idrottsrörelsen är en stor del av vårt civila samhälle. Idrotten är viktig i många människors liv, inte minst för barn och ungdomar där tiden i idrottsföreningar betyder otroligt mycket. Då är det viktigt, för att inte säga väsentligt, att idrottsrörelsen tar ansvar också i svåra frågor. Riksidrottsförbundet jobbar på olika sätt med att sprida kunskap och förståelse kring frågor som i det här sammanhanget kan definieras som svåra. Bland annat gör man det genom idrottens idéprogram. Man menar att alla som vill ska ha rätt att vara med i föreningsdriven idrottsverksamhet och det oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön och sexuell läggning. Dessutom jobbar Riksidrottsförbundet aktivt med att stävja och motverka övergrepp, mobbning och trakasserier av alla slag. Det gör man bland annat genom att informera och utbilda ledare och aktiva inom idrotten. Idéprogrammet tar också upp möjligheterna att delta oberoende av fysiska och psykiska förutsättningar. Studier visar att idrottande ungdomar mår psykiskt bättre än andra - inte bara fysiskt bättre. Ungdomar som idrottar trivs också bättre i skolan och skolkar mindre. Studierna visar alltså tydligt att idrottsengagemang har tydliga vinster när det gäller ungdomars välmående. Därför är det viktigt att idrotten är öppen och mottagande, så att den som vill får möjlighet att delta. Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.

anf.89 Lars-Axel Nordell (KD):

Fru talman! I slutet av förra året uppmärksammades hur organisationen Missing People lyckades hitta en nioårig flicka som hade varit försvunnen i Göteborg välbehållen. Lättnaden var stor, och jag hörde en tv-reporter fråga en representant för Missing People: Men är inte det här egentligen en uppgift för samhället? Det var frågan. Det är en fullständigt befängd fråga, enligt mitt förmenande, eftersom den ideella organisationen Missing People är lika mycket samhälle som den offentliga sektorn, som journalisten förmodligen syftade på. Men det var ett feltänk. Ibland hör man framför allt från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet men också från andra håll att de på ett felaktigt - jag skulle vilja säga okunnigt - sätt sätter likhetstecken mellan samhället och den offentliga sektorn. Men samhället, kära vänner, är betydligt större än den offentliga sektorn. I det civila samhället samlas naturliga gemenskaper som en samhällskropp bestående av familjer, folkrörelser och andra ideella organisationer. Man kan säga att familjen är grundbulten i samhällskroppen. Fru talman! Förutom civilsamhället finns den privata och den offentliga sektorn. Var och en av de tre samhällssektorerna har sina viktiga roller att spela, viktiga roller och uppgifter, drivkrafter och arbetssätt. Dem ska vi vara rädda om. Det är den privata sektorn, bestående av näringsliv och entreprenörer, som framför allt ger jobb och betalar skatt som är förutsättningen för våra välfärdssystem. Det offentligas uppgift är att vara understödjande och kompletterande när inte marknaden fungerar av sig själv eller när eldsjälarnas engagemang inte räcker till för de insatser som behöver göras. Då är det viktigt att den offentliga sektorn finns som kompletterande och understödjande. Fru talman! Under flera decennier blev Sverige känt för sin stora offentliga sektor och sitt höga skattetryck. Även om vi har normaliserats därvidlag avviker vi fortfarande, och när vi talar om det civila samhällets utveckling är detta mer centralt än man många gånger kan tro. Vi tillät i Sverige det offentliga att bli så stort att det till slut i princip gjorde anspråk på att ha monopol på goda gärningar, och svenskarna blev lärda att den enda sociala plikten av betydelse var skatteplikten. Undra på att det civila samhället under lång tid var på tillbakagång i Sverige! När vi söker förklaringar till att det blev som det blev är denna bakgrund central. Oavsett vilka slutsatser man drar är det tydligt att vi behöver ett värderingsskifte i synen på det offentliga för att det civila samhället på allvar ska få blomma ut. Fru talman! Låt mig kort beröra frågan om finansieringen av den ideella sektorn. Som sista land i Europa införde vi i Sverige avdragsrätt för gåvor till vissa ideella organisationer. Det är en kristdemokratisk hjärtefråga att det ska vara enkelt och problemfritt att ekonomiskt bidra till civilsamhällets utveckling. Nu har det glunkats om att Socialdemokraterna kommer att vilja avveckla gåvoskatteavdraget vid ett eventuellt maktskifte efter valet 2014. Det vore intressant att få ett förtydligande på den punkten från Socialdemokraterna här och nu. Kan ni svara på frågan: Planerar ni att avskaffa gåvoskatteavdraget? Ja eller nej! I Norge började man precis som i Sverige på en låg nivå, 6 000 kronor, sedan höjde man och fördubblade till 12 000 kronor, och nu finns det ett förslag i Norge på 25 000 kronor som förmodligen kommer att majoritet. Där är taket i Norge. Vad jag har förstått finns det egentligen inte några delade meningar i Norge, utan oavsett majoritet efter valet kommer man att ha det här spåret. Det nuvarande avdraget gäller stöd till forsknings- och hjälporganisationer. Det är bra. Men vi kristdemokrater ser gärna att vi även i Sverige kan gå vidare, så att taket för avdraget höjs och att fler ideella organisationer kan komma i fråga i framtiden. Fru talman! Några motioner kopplade till denna debatt handlar om äldres tillgång till idrott och fysisk aktivitet, att stärka det hälsofrämjande arbetet för äldre. Det sker faktiskt en hel del intressanta satsningar ute i landet, vilket förmodligen också kommer att fångas in i den utvärdering som pågår. Nyligen har en gemenskapspark med rörelseredskap etablerats i de centrala delarna av Nora, som ligger i mitt hemlän Örebro län. Där finns det en idérik och driftig kvinna vid namn Gunbritt Parsmo som har kommit med förslaget att dra i gång detta. Kommunen gillade idén, och nu engageras föreningar och enskilda i olika åldrar för gemenskap och fysisk aktivitet. Detta är ett utmärkt exempel på civilt engagemang som gör skillnad. Liknande anläggningar finns på flera andra platser i landet, bland annat Hökarängen, Enköping, Eskilstuna och Luleå. Till sist, fru talman, vill jag säga något om folkbildningen. Det har Anne Marie Brodén redan pratat om, men jag vill nämna några saker, för jag vill också understryka hur viktigt detta är. Från det att riksdagsledamoten och nykterhetskämpen Oscar Olsson 1902 genomförde den första studiecirkeln någonsin har studiecirkeln hela tiden varit viktig ur gemenskaps-, demokrati- och bildningssynpunkt. Studiecirkeln kom att spela en särskilt stor roll i övergången från bondesamhället till industrisamhället, då vi hade stora folkförflyttningar i vårt land. Men folkbildningen har alltjämt en viktig roll i dagens samhälle. Vi hörde tidigare att den är viktig för invandrargrupper. Det kan jag verkligen stryka under: Folkbildningen är oerhört viktig för invandrargrupper. Jag är själv tjänstledig som verksamhetschef för studieförbundet NBV i Örebro län, som är i särklass störst när det gäller just folkbildningsverksamhet bland våra nysvenskar. Folkbildningen hjälper till med att starta föreningar och lära ut sammanträdesteknik, hur man skriver föredragningslistor, protokoll med mera. Det är oerhört viktigt. Folkbildningen är i dag ett avgörande viktigt verktyg för både demokrati och integration. Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

anf.90 Lars Ohly (V):

Fru talman! Lars-Axel Nordell talade om en hel del saker som inte finns med i betänkandet, och då tar jag mig rätten att också göra det i min replik. Olika syn på vad som är samhället tror jag egentligen inte att vi har. Det är självklart att samhället består av så väldigt mycket mer än den gemensamt finansierade och organiserade sektorn. Däremot har vi väldigt olika syn på hur stor del som ska organiseras gemensamt och betalas med skatt och hur mycket man ska ta ansvar för själv, som Lars-Axel Nordell säkert skulle uttrycka det. Lars-Axel Nordell företräder ett parti som tycker att det är viktigare med skattesänkningar än med fler lärare i skolan, om man hårdrar det. Men samhället är naturligtvis oerhört mycket större än så. Att vi inte skulle se idrottsrörelsen, fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen, folkrörelser och ideella organisationer som en del av samhället är ett märkligt påstående. Varifrån har Lars-Axel Nordell fått det? Vem har sagt så? Jag tror inte att vare sig någon socialdemokrat eller någon vänsterpartist någonsin skulle ha sagt så. Jag är själv fostrad i den största folkrörelsen i Sverige, fackföreningsrörelsen. Självklart ska inte den vara statligt organiserad. Självklart är den en del av samhället. En sådan syn tror jag att Lars-Axel Nordell inte hittar någonstans. Detta är att slåss mot hjärnspöken. Dessutom tar Lars-Axel Nordell upp frågan om gåvoskatteavdrag, som inte heller finns med i betänkandet, fru talman. Men är det inte lite märkligt, Lars-Axel Nordell, att de som är rika och har råd att betala måste få belöning i form av sänkt skatt när de gör det? Varför kan man inte betala utan att man ska tjäna pengar i form av sänkt skatt? Är inte det lite väl egoistiskt, om det nu är hjälpa man vill göra?

anf.91 Lars-Axel Nordell (KD):

Fru talman! Jag tackar Lars Ohly för frågorna. Min kritik gällde att så många sätter likhetstecken mellan samhället och den offentliga sektorn. Man säger att något är samhällets sak att ordna och menar då ofta inte den ideella sektorn eller företagen utan den offentliga sektorn. Det är bra att Lars Ohly markerar att han inte tycker så. Det uppskattar jag. Jag tycker att det är viktigt att vi kan rensa ut det här tänkesättet, att det är "de" som har ansvar. Det får inte vara så. Det är viktigt att vi håller isär detta, så att vi inte pratar om "samhället" när vi menar någonting annat. Samhället är betydligt bredare än den offentliga sektorn. Lars Ohly tog upp flera saker, och jag greppar inte riktigt alltihop. Men beträffande gåvoskatteavdraget vill jag säga att det är ett sätt att engagera människor, att uppmuntra engagemang. Det är viktigt att människor engagerar sig för den ideella sektorn, att det inte hela tiden, som tidigare, ska gå via statsbidrag eller kommunala bidrag, utan att man direkt ska kunna göra den här typen av insatser. Som sagt är det här någonting som finns i övriga Europa och som nu även etablerats i Sverige, även om vi i Sverige bara har börjat. Min och mitt partis ambition är att vi ska kunna fortsätta att bygga ut det här, så att fler kan komma i åtnjutande av det och så att man också kan ha ett högre tak för vad som kan dras av. Det tycker jag är oerhört viktigt även för finansieringen av den ideella sektorn i framtiden.

anf.92 Lars Ohly (V):

Fru talman! Jag måste nog göra Lars-Axel Nordell besviken om han tror att vi plötsligt är överens. Den stora skiljelinjen gäller frågan vad som är ett gemensamt ansvar som vi tillsammans bör organisera och finansiera med skatt och vad som bör vara vars och ens eget ansvar. Det finns mängder av uppgifter som ni vill att samhället ska dra sig tillbaka från, eller åtminstone minska sitt engagemang i. Till exempel ska nu inte längre läxläsning vara en självklarhet för alla barn, utan barn som har föräldrar som är tillräckligt rika för att köpa tjänsten ska kunna få skatteavdrag när de gör det. Jag ställde i mitt huvudanförande frågan: Varför stanna där? Varför inte låta dem som har råd köpa bättre måltider, bättre lärare och bättre lokaler för sina barn? Varför ska den likvärdiga skolan upphävas bara när det gäller läxor? Fortsätt på den väg som ni har slagit in på, om ni tycker att den är så himla bra! Där finns det en enorm skiljelinje mellan Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. Vi anser att vi ska bygga upp och gemensamt organisera utbildning, vård, omsorg, polis och brandväsen. Det är inte något enskilt ansvar att göra det. När det gäller gåvoskatteavdraget kvarstår min förundran över att Lars-Axel Nordells väljare och de som har råd att betala till hjälporganisationer är så egoistiska i sin hjälpverksamhet att de måste tjäna på det genom att få tillbaka på skatten. Varför kan de inte vara lite altruistiska? Varför kan vi inte uppmuntra det altruistiska i stället för att vädja till dessa rika människors egenintressen? Det tycker jag är ganska snålt resonerat, Lars-Axel Nordell.

anf.93 Lars-Axel Nordell (KD):

Fru talman! Lars Ohly råkade säga att "samhället" inte ska dra sig tillbaka från vissa uppgifter. Jag tycker att han fångade in just det som jag pekade på. Uppenbarligen satte han i det här fallet likhetstecken mellan samhället och den offentliga sektorn och undantog därmed den ideella och den privata sektorn. Det är det här som är problemet med detta tankefel. Jag inser att Lars Ohly menar att det är den offentliga sektorn som inte ska dra sig tillbaka. Vi vill ha ett större civilt engagemang än vad som är fallet i dag, och det är det vi vill uppmuntra. Många gånger företräder Vänstern ett ganska fyrkantigt synsätt, tycker jag: Allt måste gå genom det offentliga, och politiken ska styra detta. Problemet för Vänstern är kanske att det är svårt att styra om människor själva får ökad möjlighet att fatta beslut. Det är väl det som det handlar om många gånger. Det är väldigt bra om man kan vara med och särskilt välja eller stödja olika utvecklingar. Det innebär inte att de andra får det sämre. Om man kan lyfta en grupp är det väldigt bra. Synsättet "om inte jag får det bättre ska åtminstone de andra få det sämre" ställer jag inte upp på. Det tycker jag är ett vedervärdigt synsätt, som ibland slår igenom. Man måste också kunna glädja sig åt andras framgångar. Det är viktigt att vi försöker få till stånd en politik som stöder utveckling.

anf.94 Peter Johnsson (S):

Fru talman! Som flera tidigare talare nämnt innehåller detta betänkande, KrU10, ett antal områden. Det område jag kommer att prata om är det som jag ansvarar för, nämligen idrottsfrågorna. Därför yrkar jag bifall till reservation 3 under punkt 5, men står självklart bakom de övriga reservationer vi har. Reservation 3 handlar om avgifter för idrottsaktiviteter, men är mycket större än så. Den samhällsutveckling vi sett under de senaste åren har gett en betydande effekt på det som sker inom idrottsområdet. Klyftorna växer i samhället, och utanförskapet ökar. Fler får det svårare och svårare att klara sin vardag; de får det kanske svårt att klara de mest basala saker, som mat och kläder. I en prioritering är det naturligtvis detta som är det viktigaste. Vad har då detta med idrotten att göra? Jo, vi ser en utveckling i dag där fler och fler måste välja bort idrottsaktiviteter. Idrottsutövandet minskar i vårt samhälle. Det finns naturligtvis flera orsaker till att det sker, men jag tror att en av de viktigaste orsakerna är de ekonomiska förutsättningarna. Om man i dag blir sjuk eller arbetslös och inte känner sig delaktig i samhället skapar det en hopplöshet. Vi ser detta växa fram med upplopp och kriminalitet som följd, exempelvis nu i dagarna i Stockholms ytterområden. Men detta sker i hela vårt land. Nu måste dagens regering ta detta på allvar. I mina tidigare anföranden om dessa områden har jag lyft fram kostanden för att delta i tävlingsidrott. Siffrorna är från 2011. Jag lovar att de inte har minskat när vi står här i dag, 2013. Exempelvis är kostnaden inom ishockey 10 740 kronor, ridsport 10 405 kronor, tennis 4 700 kronor, och fotboll 3 700 kronor. I dessa kostnader ingår avgifter, utrustning och resor. Dessa uppgifter är framtagna av Riksidrottsförbundet. Tänk er en familj där sjukdom eller arbetslöshet har slagit till. Den har två eller tre barn eller kanske fler som inget annat vill än att syssla med någon form av idrott. Men föräldrarna måste säga nej utifrån sin ekonomiska situation på grund av ett raserat trygghetssystem i vårt samhälle. Regeringens politik under de sju år som snart har gått har, precis som tidigare har sagts, inriktats på stora skattesänkningar för dem som har det allra bäst, och så har det gått lite till den stora folkmängden. Vad har det fått för konsekvenser för det övriga samhället? I stället för att användas för skattesänkningar skulle pengarna delvis ha kunnat gå till att stärka kommunernas olika ansvarsområden. Vi ser i dag enligt RF att var femte kommun drar ned på stödet till idrottsföreningarna. Avgifterna har ökat ganska mycket, skriver man, under de senaste tio åren. Vi ser att en av tio föräldrar inte har råd att låta sina barn utöva idrott som de vill. Herr talman! Detta är ett misslyckande. Det är följden av en borgerlig politik. Det vill vi förändra 2014. Jag lovar er det. Med vår politik skulle fler få arbete och egen inkomst och på det sättet förutsättningar för att delta i olika idrottsföreningars aktiviteter. Kommunerna skulle få bättre förutsättningar, och man skulle förhoppningsvis kunna stärka föreningarnas ekonomi. Vi tror att ett samhälle måste hållas ihop. Vi måste hjälpas åt så att utanförskapet och den frustration som många i dag känner bekämpas av en aktiv arbetsmarknadspolitik och ökad delaktighet. Sverige har inte längre råd med en borgerlig politik. Det gäller även inom idrottsområdet. Vi vill ha framtida förebilder för barn och unga. Det kan vara Carolina Klüft, Zlatan eller någon av de andra stora profilerna som driver ungdomar att inte bara läsa Zlatans bok utan också aktivera sig i föreningslivet. Då måste man se kultur och fritid som en del i välfärdens kärna. Jag ställer frågan till de borgerliga företrädarna: Gör regeringen det? Ser ni kultur, fritid och idrottslivet som en del av välfärdens kärna? Det finns ytterligare några saker som jag vill ta upp här. Marknadsdomstolen fattade ett beslut för inte så länge sedan. Det är en nyliberalism som börjar skapas i samhället där man säger att föreningar ska likställas med företag. Vi vill bevara idrotten som en särart. Om man säger att föreningar ska likställas med företag om du tar ut en anmälningsavgift eller säljer korv kan man fundera på vart utvecklingen är på väg. Om inte demokratiska beslut kan fattas i föreningarna och genomföras i verkligheten utan man går till Marknadsdomstolen för att få det förändrat är vi inne på en ganska sjuk väg för föreningslivets utveckling. Vi har ett särskilt yttrande i betänkandet och andra reservationer som vi hade förra året. Jag kommer inte att ta upp dem. Men de finns där att läsa. Vi har också 51-procentsregeln som kommer att diskuteras på RF:s stämma i helgen. Jag önskar både RF och specialförbunden lycka till i den diskussionen och andra diskussioner om idrottens framtida möjligheter att skapa förutsättningar för ett hållbart Sverige. Vi står självklart bakom 51-procentsregeln. Men det är oerhört viktigt att den diskussionen måste föras och mer kompliceras utifrån det jag sade tidigare om Marknadsdomstolens beslut. Det finns kopplingar till utvecklingen av det svenska föreningslivet. Det finns också en debattartikel i DN i dag där två moderata politiker i Stockholms idrottsnämnd uttrycker att de vill införa en idrottspeng inom idrotten. Ett barn ska få 5 400 kronor och sedan gå ut på en marknad och använda idrottspengen för att köpa sig idrott. Snacka om att förstå hur det svenska idrotts- och föreningslivet fungerar med hela vår struktur för det uppväxande släktets deltagande i samhället och i en demokratisk förening för att utveckla idrotten! Man kan fundera på om detta stämmer överens med moderat politik. Jag skulle vilja veta om Amir Adan anser att en idrottspeng är framtiden i utvecklingen av svensk idrott. (Applåder)

anf.95 Torbjörn Björlund (V):

Herr talman! I morgon börjar riksidrottsmötet i Luleå. Jag antar att några av oss som är här kommer att vara uppe i Luleå och lyssna på och vara med vid riksidrottsmötet. Det håller på till söndagen. Det kommer att vara ett antal diskussioner, och det kommer att avgöras ett antal frågor som är av stor vikt för idrottsrörelsen i Sverige. Några frågor som redan har varit uppe här kommer att tas upp. Det gäller 51-procentsregeln, moms- och skattefrågan och barnidrottens etiska frågor. De är på tapeten. Det är naturligtvis oerhört viktigt hur vi hanterar dem. Det gäller också ekonomin för idrotten i stort och framför allt på föreningsnivå. Idrottsrörelsen står inför en hel del frågor att hantera på riksidrottsmötet. Det ligger oss alla varmt om hjärtat att se till att det blir bra lösningar på de frågorna. Men vi ser också olika på hur lösningarna ska se ut. Jag tänkte ta upp några saker som är rätt viktiga. Först och främst yrkar jag bifall till reservation 3 som vi har tillsammans med S. Vi har fler, men det är den reservation jag yrkar på just nu. När idrotten nu samlas i Luleå är ett par saker som är viktigare än annat i fokus. Det gäller bland annat den demokratiskt uppbyggda folkrörelsen. Det är kanske den största folkrörelse vi har i dag som har ett demokratiskt system med föreningar. Den ska naturligtvis ha fortsatt makt i de egna föreningarna. En oerhört viktig principiell fråga att avgöra gäller 51-procentsregeln. Nu verkar som tur är de flesta medlemsförbunden vara på vår sida och anser att 51-procentsregeln ska vara kvar. Det tycker vi är positivt. Men diskussionen fortsätter. Det kommer att vara ett påverkande tryck från kommersiella krafter att det ska förändras. Den andra fråga som jag tror kommer att vara viktig är fokuseringen på hur barnidrotten bedrivs i dag. Det handlar om vilka som kan vara med och framför allt avarterna som har funnits och som har lyfts upp i olika mediala sammanhang. Det kommer att vara en sådan sak som vi kommer att diskutera. Där finns en hel del saker att göra. Vi har bland annat i Vänsterpartiet sagt att vi ska lyfta upp och så småningom marknadsföra en idé som vi ska genomföra inom idrotten. Det är någonting som kallas för ett utbildningslyft. Vi tror att det i dag finns en stor brist. Även om man har en bra verksamhet i dag när det gäller utbildning fattas det vissa saker. En sådan sak som det är oerhört viktigt att lyfta fram som fattas är den pedagogiska utbildningen och förståelsen för hur barn fungerar på olika sätt, inte minst inom idrotten. Kan man i vårt stöd till idrotten lägga in ett utbildningslyft som fokuserar på att genomföra en ordentlig drive med utbildning i pedagogik tror jag att vi skulle få en mycket bättre situation för idrotten själv. Om det kostar mer pengar kan man alltid diskutera hur mycket som ska läggas in. Det finns kanske andra saker att plocka bort i de bidrag som idrotten får i dag. Det finns några saker som finns i betänkandet som jag gärna vill lyfta upp. Det gäller först och främst avgifter för idrottsaktiviteter. Vi vet i dag att de stora bidragsgivarna till idrotten är kommunerna. Det ligger kanske på 4-4 ½ miljard per år i bidrag på olika sätt. Det är direkta bidrag men också subventioner av idrottslokaler och sådant. Den situation vi har i dag i Sverige med sämre kommunal ekonomi drabbar naturligtvis även idrotten. Det är en sådan sak som vi definitivt måste titta på. Vi tar inte i Vänsterpartiet ställning för jobbskatteavdragen. Vi vill tvärtom ta tillbaka pengarna och lägga ut dem på kommunerna till viss del så att de får möjlighet att göra saker även inom idrotten. Det är en oerhört viktig princip som vi jobbar med. Orsaken är att vi har sett att det i dagens samhälle skapas större klyftor. Klassklyftorna bara ökar hela tiden, vilket drabbar barnen och idrotten. Det drabbar idrott bland barn; det är en rätt tydlig bild som dyker upp. Den sammantagna bilden av hur samhället ser ut påverkar idrotten. När kommunerna inte har pengar och när de drar ned drabbar det inte bara skola utan också idrotten. Barnen drabbas alltså egentligen mångdubbelt och på många olika sätt just i dessa sammanhang. Jag tycker att vi måste hitta en lösning där man också ser helheten. Det är fler som har varit inne på detta. Man måste lyfta upp vad idrottsrörelsen egentligen är och varför vi ska stödja den från den offentliga sektorn. Det beror på att den gör en samhällsnyttig insats som är viktig för många. Idrottsrörelsen har också en klassutjämnande och påverkande uppgift. Man tar denna uppgift på allvar, menar jag, men man har inte alltid förutsättningar att genomföra den på ett bra sätt i den situation vi har i dag. Jag ska säga något om den debattartikel som var införd i dag och som också Peter Johnsson lyfte fram. Det är en rätt skrämmande bild av att man ska göra allting till något slags marknad. Jag tycker att ett sådant förslag ger en oerhört tydlig bild av hur lite man förstår av hur idrottsrörelsen är uppbyggd. Vi måste göra allt vi kan för att motarbeta detta. Det finns ett par saker till i betänkandet som jag tycker är viktiga. Vi har en egen reservation som handlar om internationella idrottsarrangemang. Vi har en positiv syn på stora arrangemang i Sverige. Vi kanske inte ska ha de allra största. Det är svårt med ett sommar-OS, och det kan också vara svårt att arrangera ett stort fotbolls-VM. Men vi kan ta andra, som är mindre. Fotbolls-EM kan vi kanske ta, och dam-EM kommer ju. Det finns dock saker som vi måste ta i beaktande. Detta är positivt, men i den värld vi i dag lever i finns en allt större dragning mot kommersialisering. Pengarna styr. Vi måste vara aktsamma när det gäller hur detta påverkar den svenska idrottsrörelsen. Vi har lyft upp några saker som vi vet erfarenhetsmässigt, från bland annat Sydafrika och Tyskland, när det gäller till exempel prostitution. Vi måste vara positiva, men vi måste också vara vaksamma när det gäller de baksidor som finns med arrangemangen. Detta har vi beskrivit i vår reservation. Till sist handlar det om äldre och idrott. Jag vet inte vad något slags medelålder på oss som är här skulle bli, men många av oss är rätt åldersstigna. Vi behöver allihop ha tillgång till idrott. Idrott för äldre är en sak som det inte alltid fokuseras på och som inte lyfts fram, men jag tycker att vi ska göra det. Vi behöver satsa på att genomföra förändringar i samhället. Även där handlar det om kommunerna. Det finns exempel på att man bygger speciella idrottsplatser eller lekplatser för äldre där de kan idrotta. En sak som ger stort hopp är att vi vet att vi kan bygga muskelmassa till dess att vi är 90 år. Det ska vi kanske försöka göra. Vi vet också att aktivitet ger ett bättre välbefinnande och en bättre folkhälsa. Jag tycker att detta är en sak som vi kan lyfta fram när det gäller idrottsrörelsen.

anf.96 Amir Adan (M):

Herr talman! I dag ska vi debattera betänkande KrU10 Politik för det civila samhället, folkbildning och trossamfund . Betänkandet rör det civila samhället, idrotten, folkbildningen samt trossamfunden, men jag kommer att fokusera mitt anförande på idrotten. Det känns glädjande att debattera idrottsfrågor i dag, bara några dagar efter det att Sveriges herrlandslag i ishockey vann VM-guld i söndags. I söndags kväll satt många svenskar bänkade framför tv:n, eller kanske till och med på plats i Globen, och hejade fram våra svenska hjältar. För en del barn och ungdomar kan detta idrottsevenemang bli startskottet till att börja idrotta eller kanske få nya idoler att se upp till. För att lyckas få en stor bredd och en möjlighet för fler att börja idrotta behövs även en elit. För att få fram en elit krävs en stor bredd. Att idrotten i Sverige i större utsträckning än i de flesta andra länder är till för alla, oavsett bakgrund och privata ekonomiska muskler, är nog en av de bidragande orsakerna till att Sverige fortsätter att producera världsstjärnor. Detta är en svensk modell som vi fortsatt ska värna. Det är med omsorg om denna svenska idrottsmodell som regeringens stora satsning med 500 miljoner kronor årligen på Idrottslyftet ska ses. Denna satsning, som sjösattes 2007, är en tydlig ambition och en uttalad önskan om att idrotten ska nå ännu fler och bli ännu bredare. Herr talman! Regeringen satsar lite drygt 1,7 miljarder kronor på idrotten för år 2013. Statens stöd har mer än tredubblats sedan millennieskiftet. Den gamla och oförutsägbara finansieringsmodellen där idrotten finansierades via Svenska Spel har ersatts med en finansieringsmodell via skatten. Riksidrottsförbundet gör årligen en undersökning av hur det kommunala stödet till svensk idrott ser ut. För 2012 framgår i undersökningen att nästan var fjärde kommun ökade sitt stöd till idrotten under 2012. Samtidigt var det drygt var tjugonde kommun som sänkte stödet. Vi är många som har sett nyhetsinslag och reportage som visar på de orättvisor som finns när det gäller jämställdhetsarbetet mellan kön inom idrotten, och då i huvudsak vad gäller anläggningsmöjligheter. Jämställdhetsarbetet inom idrotten har pågått under många år, men det finns mer kvar att göra. Riksidrottsförbundet beslutade på RF-stämman 2011 att revidera och komplettera jämställdhetsmålen för idrottsrörelsen samt att uppdra till Riksidrottsstyrelsen att aktivt arbeta med jämställdhetsintegrering. Detta visar att Riksidrottsförbundet aktivt arbetar med frågan, men det behöver bli bättre. Slutligen, herr talman, är Sverige fantastiskt när det gäller idrott. Vår bredd bidrar till bättre folkhälsa, fostrar den uppväxande generationen i ansvarstagande och social träning samt förgyller mångas tillvaro på läktare och framför tv-apparaterna. Regeringen värnar vår svenska idrottsmodell. Detta visar man inte minst genom att satsa ekonomiskt. Med dessa ord vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkande KrU10 Politik för det civila samhället, folkbildning och trossamfund .

anf.97 Peter Johnsson (S):

Herr talman! Jag ställde en fråga i samband med mitt anförande: Hur ser Amir på tankegången att ha någon sorts system med idrottspengar som skulle delas ut i form av en check eller liknande? Tycker han att det är rätt väg att gå? Det var ju Amirs partikamrater som föreslog detta, och Stockholm har varit föregångare för den moderata nyliberalismens utveckling i hela landet när det gäller olika områden, även sjukvård och annat. Finns det något uns av tanke och sanning bakom detta? Det skulle jag gärna vilja veta. Jag skulle också vilja veta någonting om utvecklingen av några andra saker. Också jag är oerhört nöjd och stolt över det svenska ishockeylandslaget och det VM-guld vi nu tog i mötet mot ett land som Schweiz, som har utvecklat sin ishockey enormt mycket under de senaste åren, om man ska vara ärlig. Detta bygger på förutsättningarna för många unga att syssla med den idrott som de vill och önskar och bli morgondagens stjärnor, på samma sätt som det var för dem som nu spelar när de var yngre. I mitt anförande nämnde jag den ekonomiska utvecklingen i landet. Vi ser att klyftorna ökar, och allt fler människor får ekonomiska problem att skapa förutsättningar för att leva upp till sina barns och kanske till och med sina barnbarns drömmar inom idrotten. Jag ska inte be dig att svara på Per Lodenius inlägg när han talade om RF:s idéprogram. Det är jättebra, men det finns en sak som inte finns med där och som inte heller Per tog upp. Det är de ekonomiska förutsättningarna i landet. Det måste man lägga in när vi ser hur klyftorna och utanförskapet ökar dramatiskt i Sverige. Jag skulle vilja veta hur Amir ser på detta och vilka åtgärder han vill vidta för att skapa förutsättningar för att fler ungdomar ska kunna delta i idrott.

anf.98 Amir Adan (M):

Herr talman! Dagens artikel i DN som Peter Johnsson nu hänvisar till är inte någonting som jag tänker ta ställning till i dag. Du och jag läste som sagt samma sak för första gången i dag. Jag har inte hört talas om detta tidigare. Det är alltså inte något som jag tänker ta ställning till i dag. Detta är också något som är på kommunal nivå och inte på statsnivå. Som det ser ut i dag är det Riksidrottsförbundet som tillsammans med sina specialidrottsförbund bestämmer hur stödet ska fördelas mellan de olika förbunden. Så tycker jag att det ska vara. Men jag tänker alltså inte ta ställning till hur det ser ut på kommunal nivå i dag. Sedan kommer vi in på frågan om möjligheter för unga att idrotta. Det är just därför vi har Idrottslyftet på 500 kronor årligen. Vi ska försöka få fler unga att komma in i idrotten och se till att de är kvar där längre. Att vara kvar inom idrotten ger mycket bra hälsoeffekter och även sociala effekter. Idrottslyftet är en del för att se till att unga kommer in i idrottandet.

anf.99 Peter Johnsson (S):

Herr talman! Idrottslyftet är jättebra. Det är en efterföljare till Handslaget som socialdemokratin och de rödgröna skapade en gång i tiden. Men vi ser faktiskt att det är färre ungdomar som idrottar i dag. Även med insatser som Idrottslyftet, och tidigare Handslaget, är det färre ungdomar som idrottar i dag. Man kan diskutera varför. Det finns säkert flera olika orsaker. Vi har ett socialdemokratiskt program som heter Klara, färdiga, gå. Där har vi flera olika framtidsvisioner om hur vi vill utveckla svensk idrotts- och föreningsrörelse rent generellt, och det gäller även friluftslivet. Min fråga är: Har Alliansen några visioner om hur framtidens idrottsrörelse och fritidsliv ska utvecklas? Vi har en idrottsminister som jag inte har hört uttala sig om idrott förutom när hon var i Kungsträdgården och tackade för VM-guldet. Det tycker jag var jättebra, för det gjorde Pagrotsky när han var idrottsminister. Det är inte fel att göra det, men det kommer väldigt få förslag från regeringen på det här området. När det gäller den här artikeln håller jag med Amir om att det här är en kommunal fråga, men det handlar om synen på idrottsrörelsen och hela folkrörelsen. Det handlar inte om ett checksystem, utan det handlar om så mycket mer. Det handlar om en demokratisk fostran och en enorm integration. Idrottsrörelsen är väl den bästa organisationen för att skapa integration i samhället. Då kan man inte komma med en check, precis som när man handlar mjölk. Det här handlar om en samhällsmodell som har gett enormt värdefulla vinster för ungdomar och vuxna som har vuxit upp i ett demokratiskt samhälle och har varit med i en idrottsrörelse eller en föreningsrörelse. Det är detta det handlar om. Tycker Amir att det är en bra utveckling att vi ska börja ha checkar?

anf.100 Amir Adan (M):

Herr talman! Jag utgår ifrån att du tar uppgiften om att det är färre unga som idrottar från Centrum för idrottsforsknings senaste rapport. Där pekar de ut något helt annat än just pengar. De pekar ut elitsatsning. Det är något helt annat. Vi ska självfallet se till att alla unga, oavsett nivå, ska ha möjlighet att idrotta. Där är vi nog överens. De kommer fram till att vi måste se till att tränare har utbildning och kunskap för att se till att unga, oavsett förutsättningar och oavsett mål, kan idrotta. Det är prioritering nummer ett. När det gäller checkar hit och dit håller jag fortfarande med om att idrotten själv ska bestämma hur man ska fördela resurserna.

anf.101 Hans Backman (FP):

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till förslaget i betänkande KrU10, Politik för det civila samhället, folkbildning och trossamfund . Jag kommer att hålla mig till idrottsdelen i detta betänkande. Det är alltid lika trevligt att få stå här i kammaren och debattera idrott, denna för samhället så viktiga del. Jag ska börja med att säga något om förslaget om en idrottspeng i debattartikeln från moderata företrädare i Stockholms kommun som har tagits upp här talarstolen. Daniele Fava, gruppledare i idrottsnämnden och representant för Folkpartiet, har i dag tagit avstånd från detta förslag eftersom det bland annat skulle slå mot tjejidrotten. Det skulle ta resurser och sannolikt stoppa möjligheten att bygga nya idrottshallar som simhallar och ridhus för sådant som många tjejer ägnar sig åt. Det kan vara värt att ha med sig från denna debatt. Folkpartiet liberalernas idrottspolitik tar sin utgångspunkt i de tydliga idrottspolitiska målsättningarna. Idrottspolitiken syftar till att skapa möjligheter för kvinnor såväl som män och unga såväl som gamla att efter de egna förutsättningarna motionera och idrotta för att främja en god folkhälsa. Folkpartiet vill främja en fri och självständig idrottsrörelse som fostrar människor i demokratiska värderingar. Idrottsrörelsen bygger på delaktighet och genomsyras av demokratiska värden. Därför måste alla delar av idrottsrörelsen ta sitt ansvar för att fostra våra ungdomar till ansvarstagande medborgare som förstår värdet av demokrati och mänskliga rättigheter. Vi vill också uppmärksamma det viktiga idrottsledarskapet. Jag vill nämna att Sisu Idrottsutbildarna är idrottens studie- och utbildningsorganisation. Genom sin verksamhet ser Sisu till att stödja och stärka idrottsrörelsen genom att erbjuda möjligheter till vidareutveckling för de över 600 000 ledare som är verksamma i Sveriges största folkrörelse. Sisu får också ett statsbidrag från Utbildningsdepartementet och ett lokalt stöd från kommuner och landsting. Vi i Folkpartiet fäster stor vikt vid att de kommunala företrädarna för en aktiv dialog och stöder Sisus viktiga verksamhet för att kunna ge bra förutsättningar för alla våra ideellt arbetande idrottsledare ute i landet. Det är demokratiskt fostrande och utvecklande att få vara med och forma en förenings verksamhet. Det offentliga ska inte detaljstyra idrottsrörelsen utan främja föreningsmedlemmarnas möjlighet att utveckla och driva den egna föreningen. Det innebär självfallet inte att politiker kan undvika att ta ansvar för hur medborgarnas skattemedel används. Vi som politiker måste ställa upp tydliga mål. Det kan gälla satsningar på jämställdhet, integration av nya svenskar eller stärkta möjligheter för funktionshindrade att delta på likvärdiga villkor. Politiker bör ställa upp övergripande mål som talar om vad som ska uppnås för medborgarnas bidrag till idrottsrörelsen men överlåta till idrottsrörelsen att besluta hur dessa mål ska uppnås. Denna vision för idrottspolitiken förutsätter nära och förtroliga kontakter mellan idrottsrörelsen och de politiska institutionerna på alla nivåer. Idrottsrörelsen är den största folkrörelsen i Sverige med över tre miljoner medlemmar. Tillsammans kan vi skapa goda förutsättningar för tävlingsidrott och motion, främja en god folkhälsa och ett vitalt civilt samhälle som fostrar unga såväl som gamla i demokratiska värderingar och ger bra förutsättningar för integration. Idrotten är en pusselbit för sammanhållningen i samhället. Herr talman! Jag vill också nämna att statens stöd till idrotten har mer än tredubblats sedan millennieskiftet, och särskilda satsningar som Idrottslyftet har tillkommit. För 2013 uppgår det statliga stödet till drygt 1,7 miljarder kronor. Det statliga lokala aktivitetsstödet, LOK-stödet, är också viktigt. Det stöder verksamhet för barn och ungdomar mellan 7 och 20 år och är ett stimulansbidrag som är baserat just på aktivitet. Jag tycker att det är ett bra stöd till idrotten. Vi har också den särskilda satsningen på Idrottslyftet som har haft som främsta syfte att öppna dörrarna till idrotten för fler barn och ungdomar samt utveckla verksamheten så att de väljer att idrotta högre upp i åldrarna. Verksamheten har också utgått från ett jämställdhets- och jämlikhetsperspektiv. För att ge alla barn och ungdomar chansen att prova på idrott har Riksidrottsförbundet för avsikt att föreslå att en verksamhetsinriktning som innehåller fokusområdet att säkerställa förutsättningarna för barn- och ungdomsidrott ska antas på Riksidrottsmötet, RF-stämman, som hålls nu i helgen i Luleå. I det här arbetet ingår ett internt förändringsarbete där respektive idrott måste se över sina system och strukturer för att hålla nere kostnaderna för deltagande. Det är viktigt att låta barn få prova på olika idrotter, och alla barn ska ges möjlighet att delta i fysiska aktiviteter. Därför är det positivt att RF, för att säkerställa förutsättningarna för barn- och ungdomsidrotten, har som mål att se till att idrottsföreningar ser över sina system och strukturer för att hålla kostnaderna för deltagande nere. Det är också viktigt att poängtera att i dag kan föreningar få statligt stöd via Idrottslyftet för att bedriva verksamhet som syftar dels till socialt ansvar, dels till att rekrytera barn och behålla dem i föreningarna. Herr talman! En enskild person har rätt att få ut ett utdrag ur belastningsregister som rör den enskilde själv. Den enskilde kan begära att få ut ett begränsat utdrag ur belastningsregister som ska användas vid ett anställningsförfarande för vissa typer av tjänster som till exempel tjänster vid förskolor eller skolor eller i skolbarnsomsorg. Det anges då högst upp på utdraget ur belastningsregistret vad tjänsten avser. I departementspromemorian Genomförande av EU:s direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi föreslås att den som rekryterar personer till sådan yrkesverksamhet eller organiserad frivilligverksamhet som innebär direkt och regelbunden kontakt med barn ska ha rätt att begära att den som erbjuds anställningen eller uppdraget visar ett utdrag ur belastningsregistret av vilket det framgår om personen i fråga har dömts för sexualbrott eller vissa andra allvarliga brott. Detta är viktigt. Frågan bereds nu inom Justitiedepartementet, och enligt departementet är en lagrådsremiss på gång. Vi som är aktiva som ledare har en stor och viktig uppgift att se till att barnen inte riskerar att utsättas för någon form av övergrepp under sitt idrottande. Det är extremt viktigt. Herr talman! Jag vill avsluta med att fästa uppmärksamheten på att en av sommarens stora idrottsliga folkfester, damernas fotbolls-EM, kommer att avgöras i Sverige den 10-28 juli 2013. Halmstad, Kalmar, Göteborg, Linköping, Norrköping, Solna och Växjö blir värdorter. Finalen ska gå på den nya nationalarenan Friends Arena med plats för 50 000 åskådare. Det är förstås av stor betydelse för flick- och damfotbollen i Sverige att vi får arrangera EM 2013. Ca 30 procent, över 86 000, av våra många fotbollsspelare är i dag tjejer. De får såklart ett lyft av det här, och ännu fler kommer att få inspiration att börja spela fotboll, precis som ännu fler har fått inspiration att börja spela ishockey efter den härliga segern i ishockey-VM här i veckan.

anf.102 Peter Jutterström (M):

Herr talman! Jag hade inte tänkt gå upp i talarstolen, men jag kunde inte låta bli att anmäla mig när Peter Johnsson var uppe tidigare. Han ställde några frågor och undrade om vi tycker att det här med kultur och idrott är en viktig samhällsfunktion, eller något sådant - jag kommer inte riktigt ihåg hur han uttryckte det. Jag kan bara tala om att det är klart att vi gör det. Det är därför vi har tillfört mer pengar år efter år, trots att det har rått en ekonomisk kris i framför allt eurozonen. Också på idrottsområdet som behandlas i dag har vi höjt statens stöd ganska mycket. Sedan finns det en oroande trend, och den är att en del idrotter blir allt dyrare. För att bereda fler möjligheter har vi infört någonting som heter jobbskatteavdrag, vilket gör att det finns mer disponibel inkomst i hushållen så att fler kan ta del av det här. Med stort självförtroende säger Peter: Vi kommer att se till att fler kommer i arbete. Kan du förklara för mig, som kan så där lagom mycket matematik, logiken i att det blir fler arbeten av att höja skatterna med 30 miljarder och av att höja arbetsgivaravgifterna? Den ekvationen vore det enormt intressant att få förklarad.

anf.103 Peter Johnsson (S):

Herr talman! Det jag skulle vilja höra från Peter är: Ingår kultur och fritid i välfärdens kärna? Om jag får höra att det är så har Moderaterna ändrat sin uppfattning, för det har man inte vågat säga tidigare. Vi har sett en utveckling där Alliansens partier har sänkt skatter för långt över 100 miljarder. Vi har en massarbetslöshet som ni 2006 sade att vi socialdemokrater hade skapat. I dag är den nästan dubbelt så hög. Jag kommer från Trollhättan, där den näringspolitiska frånvaron var fullständig i samband med det. I dag har vi 16 procents arbetslöshet beroende på att man har en näringspolitik som inte skapar förutsättningar för växande företag. Sedan anklagar du oss socialdemokrater för att höja skatten med 30 miljarder och menar att det inte skulle skapa fler jobb. Det finns en omfördelningspolitik. Ni har sänkt skatterna till den grupp som har mest och bäst ekonomiska förutsättningar i samhället i dag. Ca 70 procent av skattesänkningarna har gått till den gruppen. Övriga 30 procent har gått till den stora massan i Sverige. Det har nästan inte lett till ett enda nytt jobb. Ni pratar om 200 000 nya jobb, men de skapades faktiskt mellan 2006 och 2007 och var följden av en socialdemokratisk politik. Inte ens där lyckas ni alltså komma fram till ett resultat utifrån er ekonomiska politik. Som sagt, jag tror att en socialdemokratisk och en rödgrön politik har större förutsättningar att skapa fler jobb och därmed ökade ekonomiska förutsättningar och möjlighet för fler ungdomar att idrotta.

anf.104 Peter Jutterström (M):

Herr talman! Man kanske inte ska säga här i kammaren att det är dubbelt så hög arbetslöshet nu som 2006. Den ligger ungefär på samma nivå. Den är något högre, men då har hela eurozonen, som jag sade, befunnit sig i en ekonomisk kris. Jag har fortfarande inte fått svar på hur man kan beskatta företagen med 30 miljarder och höja arbetsgivaravgifterna och få fler jobb av det. Den frågan har jag verkligen inte fått svar på.

anf.105 Peter Johnsson (S):

Herr talman! Med skattesänkningar för 130 miljarder har det inte skapats några fler jobb. Man kan hitta andra lösningar på hur de skattemedel som finns i dag kan användas och ge förutsättningar för en annan typ av politisk inriktning. Det är en självklarhet att det kommer att skapas fler jobb om man använder skattemedel mer effektivt. Den ekonomiska politiken har inte lett till att fler ungdomar i dag har möjlighet att idrotta, då fler familjer i dag har ekonomiska problem på grund av att man har försämrat de svenska trygghetssystemen. De nordiska trygghetssystemen var unika i världen. Dem har ni raserat under er korta period vid regeringsmakten. Det är självklart att det får konsekvenser även inom idrottsrörelsen och inom föreningslivet. Det kostar att syssla med idrott, som jag sade förut. Det kostar lite över 10 000 kronor med ridsport, ishockey och sådana saker. Man måste ha ekonomiska förutsättningar om man vill syssla med den typen av idrott. Om möjligheterna till detta tas bort för en del av befolkningen skapar man ett vi-och-de-samhälle. Det samhället ser vi utvecklas i dag i Stockholms ytterområden och i fler områden i Sverige. Det beror på någonting, Peter. Det är ingenting som växer av sig självt, utan det beror på en politisk inriktning som skapar ett utanförskap i samhället. Att minska utanförskapet var ett mål som regeringen och de borgerliga partierna kom till makten med. Har utanförskapet minskat under er regeringsperiod? Jag är helt övertygad om att det inte har gjort det, utan det har ökat. Man måste säga att det är ett misslyckande. Inriktningen på idrottsrörelsens förutsättningar kommer också långsiktigt, om man inte ändrar politiken, att bli ett misslyckande där vi inte kommer att se fler förebilder för våra barn och ungdomar.

anf.106 Peter Jutterström (M):

Herr talman! Nu är det faktiskt så att det har blivit fler jobb. Befolkningen har ju ökat, så procentuellt ser det inte så mycket bättre ut, men faktum är att fler är i arbete i dag, och detta mitt i brinnande finanskris. När det gäller artikeln i dag om idrottspengen tycker jag personligen att det är ett jättespännande förslag, även om jag inte heller har satt mig in i det. Tack och lov att vi har kommunalt självbestämmande så att vi kan pröva olika modeller.