anf.68 Gunilla Carlsson i Hisings Backa (S):
Herr talman! Varslen duggar tätt runt om i vårt avlånga land, och arbetslösheten närmar sig 8 procent. Under nästa år beräknas arbetslösheten bli ännu högre än i dag.
Tyvärr, herr talman, har vi en borgerlig regering som inte vill stoppa denna utveckling utan snarare vill förvärra den ytterligare, med ökade klyftor mellan människor som följd och ett Sverige som dras än mer isär. Detta vinner ingen på, vare sig medborgarna eller Sverige som nation.
I ljuset av det har vi socialdemokrater lagt en budgetmotion på riksdagens bord som ser den verklighet vi befinner oss i och som lägger fram förslag om en aktiv jobb- och utbildningspolitik. Vi socialdemokrater tror att man genom en aktiv politik kan påverka utvecklingen i en annan riktning.
Även i dag, herr talman, när vi debatterar budgeten för kultur, medier, trossamfund och fritid kan man se att den socialdemokratiska budgetmotionen inom detta område har satsningar på jobb och utbildning för att minska klyftorna. Vi vet att en satsning inom detta område inte bara möjliggör för fler att ta del av eller själva delta i till exempel kultur eller idrott, utan det genererar också arbetstillfällen för en hel del människor.
Herr talman! Bland dem som är arbetslösa är ungdomar under 25 år en stor grupp. En del av dessa ungdomar saknar grundskola eller gymnasieutbildning. För att stå starka i framtiden måste vi i Sverige konkurrera med hög kompetens och goda arbetsvillkor och inte med låga löner.
Den borgerliga regeringen har gjort en extra satsning på folkhögskolorna, vilket vi socialdemokrater tycker är bra. Vi vet dock att behovet är mycket större. Därför, herr talman, satsar vi socialdemokrater 60 miljoner kronor mer än regeringen på utbildningsplatser inom folkhögskolan. Det skulle ge ytterligare 1 000 utbildningsplatser inom folkhögskolornas verksamhet.
Folkhögskolornas pedagogik ger oftast bra resultat och gör att fler får möjlighet till en examen som kan leda vidare till fortsatta studier eller jobb. Detta anser vi är så mycket bättre än att placera människor i fas 3 - en verklighet för allt fler unga människor i det borgerligt styrda Sverige.
För oss socialdemokrater har folkbildningen en viktig plats i ett demokratiskt samhälle. Att få mötas, ta del av andras erfarenheter och dela med sig av sina egna och lära sig om nya saker är en nödvändighet för att ett samhälle ska utvecklas. Vi vet också att det på många orter är folkbildningen som står för den kultur som man har i sitt närområde, med studiecirklar, föreläsningar och kulturarrangemang.
Att folkbildningen ska vara fri och frivillig är en viktig princip och att det är folkbildningen själv som ska bestämma vad man vill göra utifrån de syften som riksdagen beslutar om.
Därför, herr talman, blir jag lite orolig när Litteraturutredningen i sitt betänkande vill öronmärka 30 miljoner av folkbildningens anslag för ett läslyft. Eftersom utredningen inte fick lägga fram några förslag som kostar pengar förstår jag att den inte hade så många val. Men vill man göra något för att öka läsandet måste man också vara beredd att lägga resurser på det.
Vi har under många år sett att läsförståelsen minskat. Jag har vid ett flertal tillfällen under flera år debatterat denna oroande utveckling med kulturministern, men hon har inte velat göra något åt det.
Vi socialdemokrater ser kopplingen mellan minskad läsförståelse och sämre resultat i skolan, och därför gör vi också stora satsningar inom skolans område. Inom kulturutskottets ansvarsområde satsar vi dessutom 10 miljoner kronor mer än regeringen på ett läslyft.
I dag har vi kunnat ta del av ytterligare rapporter som visar att svenska barns läsförmåga minskar, så här behöver något verkligen göras.
I den socialdemokratiska budgeten görs som sagt också stora satsningar på utbildningsområdet. Här lägger vi 3 miljarder mer än regeringen.
Forskningen visar att lusten att läsa är viktig för läsförmågan. För barnens del är föräldrarnas inställning till läsning och högläsning betydelsefull. Svenska barn har dock allt sämre tillgång till böcker i hemmet och färre läsande förebilder.
Vi föreslår också att regeringen tar fram en nationell handlingsplan för läsfrämjande, för vi tror att alla krafter måste samlas för att genomföra ett läslyft för Sverige. Det är viktigt att involvera folkrörelserna: fackföreningsrörelsen, idrottsrörelsen och det ideella föreningslivet. Kan vi till exempel få idrottsklubbarnas A-lagsspelare att engagera sig i att få de yngre killarna och tjejerna att läsa mer skulle det ha betydelse för en hel del barn. Dessa spelare är oftast barnens stora förebilder.
Jag vill också poängtera vikten av att alla har tillgång till bibliotek och avgiftsfria lån. Vi föreslår i vår budgetmotion att Kungliga biblioteket får i uppdrag att utarbeta en biblioteksstrategi och bibliotekspolitik.
I dag ser vi att många skolor struntar i att erbjuda sina elever ett skolbibliotek, trots att det står i skollagen. Kvaliteten på skolbiblioteken är också väldigt varierande - allt från en ensam bokhylla med några få böcker till ett ordentligt bibliotek med klassuppsättningar av böcker och utbildad personal.
Därför vill vi socialdemokrater att Kungliga biblioteket också ska ta fram en strategi som ska se till att inga skolhuvudmän bryter mot skollagen och att kvaliteten höjs.
Herr talman! I förra årets budgetbetänkande fanns det ett tillkännagivande till regeringen om att återkomma till riksdagen i årets budget med en lösning på scenkonstpensionerna. Det regeringen skriver i årets budgetproposition är att arbetsmarknadens parter bör ta över ansvaret för att genom kollektivavtal reglera pensionsvillkoren på scenkonstområdet. Man skriver också att beredning av att införa en sådan ordning pågår i Regeringskansliet och att regeringen avser att återkomma till riksdagen i frågan. Man skriver dock inte
när
man tänker återkomma.
Detta är anmärkningsvärt efter flera tillkännagivanden från ett enat utskott och dessutom i en fråga som kulturministern var väldigt tydlig med att hon skulle lösa om hennes parti kom i regeringsställning. Nu har det gått sex år, man har lagt fram sju budgetpropositioner och Lena Adelsohn Liljeroth har varit minister i sex år.
Är det då inte dags att komma med en lösning på den här frågan? Kanske kan kulturministern i dagens debatt ge oss och alla dem som är berörda ett svar på när hon mer exakt tänker återkomma med en lösning på pensionsfrågan.
Svensk scenkonst och flera andra har under många år drivit denna fråga eftersom den påverkar deras medlemmar, och jag tycker att det är dags för kulturministern att nu ge ett svar på när hon tänker komma med en lösning.
Herr talman! I förra årets budgetdebatt stod kulturministern i kammaren och pratade stolt om den satsning som kallas Kulturarvslyftet. Hon sade att det är en satsning med bara vinnare. Jag skulle i dag säga att det är ett paradexempel på regeringens misslyckade jobbpolitik.
Projektet beräknades skapa 4 400 arbetstillfällen varav 1 200 under 2012. Resultatet hittills är inte ens 10 procent av det antal platser som man hade beräknat för 2012. Detta måste väl ändå räknas som ett misslyckande.
Vi socialdemokrater har oroligt följt projektet under året och ställt flera frågor till kulturministern, men hennes svar är hela tiden att det är för tidigt att dra slutsatser.
Projektet har också fått stark facklig kritik från Sacoförbundet Dik.
Kulturarvslyftet riktar sig till personer som står långt från arbetsmarknaden och har nedsatt arbetsförmåga. En anledning till att så få anställningar har kommit till stånd är att kulturinstitutionerna inte anser sig ha råd att skjuta till medel från sina ordinarie budget för att täcka kostnaderna för att anställa via Kulturarvslyftet. De svenska kulturinstitutionerna har ofta en hårt ansträngd ekonomi, och det finns inga resurser att ta av för att stödja en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
När vi i utskottet i förra veckan var på studiebesök på ett av statens museer fick vi höra om deras negativa bild av Kulturarvslyftets konstruktion medan de däremot lyfte fram det positiva med den tidigare socialdemokratiska satsningen Access.
Vi socialdemokrater föreslår att Kulturarvslyftet läggs ned och att medlen används för att utveckla Accessprojektet som den nuvarande regeringen lade ned 2009. Access var både en kulturinsats och en jobbskapande reform. Ledorden för projektet var bevara, vårda och tillgängliggöra. Access skapades genom att medel tillfälligt överfördes från arbetsmarknadsområdet till kulturområdet.
Åtgärden var mycket populär bland kulturinstitutionerna, de fackliga organisationerna och bland de kulturellt yrkesverksamma. I nya Access vill vi öppna upp för möjlighen för fler institutioner än museer och arkiv att delta. Det kan även vara scenkonstinstitutioner och ideella föreningar, till exempel riksorganisationer inom kulturområdet. Uppdraget bör samordnas av Statens kulturråd.
För detta nya Accessprojekt anslår vi 196 miljoner kronor under 2013 och 2014, varav 122 miljoner i nytt anslag för 2013 inom kulturområdet. Medel överförs från Arbetsmarknadsdepartementet till Kulturdepartementet.
Kulturministern har försökt skapa en bild av att vi socialdemokrater genom att lägga ned Kulturarvslyftet skulle vända ryggen till de personer som detta vänder sig till. Det skulle vi aldrig göra. Här ser vi en mängd andra vägar genom vår aktiva jobb- och utbildningspolitik. Vi satsar bland annat på 5 500 föreningsjobb som en möjlig väg in på arbetsmarknaden igen. Däremot tycker jag att kulturministern har vänt ryggen till genom att hålla fast vid en åtgärd som inte håller vad den lovar och där pengar som var avsatta för detta nu skickas tillbaka. Är inte det att vända ryggen till?
I vår budgetmotion inom kulturområdet finns flera satsningar än de som jag redan har nämnt, utöver regeringens budget. Det är mer pengar till fria grupper och ökat stöd till arrangörer. De ideella arrangörerna är ofta viktiga för att få fler att ta del av kultur, och de engagerar många människor som vill arrangera festivaler, teater eller konserter. Vi föreslår även en ökning på 10 miljoner som ska användas för att stödja internationalisering. Ökade möjligheter för internationellt kulturutbyte tror vi är nödvändigt för en kreativ kulturutveckling. Vi har också resurser till en fri entréreform för de statliga museerna. Frågan om museerna återkommer Isak From till lite senare i debatten.
Herr talman! Det skulle kunna finnas en helt annan möjlighet att se kulturen som den kraft den är, men då måste det också finnas mer politisk vilja. Det finns det i den socialdemokratiska budgetmotionen, och det lyfter vi fram i vårt särskilda yttrande i dagens betänkande.
Jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservation nr 4.
I detta anförande instämde Agneta Gille, Peter Johnsson och Per Svedberg (alla S).
anf.69 Tina Ehn (MP):
Herr talman! Det är kulturen som gör oss till människor. Frihet är garanti för ett levande kulturliv, och kultur är en del av välfärden och demokratin. Kulturen tillhör alla. Alla ska ha möjlighet att ta del av både kulturupplevelser och kulturskapande. Vi anser att en stor spridning av kulturverksamhet i hela landet måste eftersträvas. Kulturpolitiken måste vara en politik för oss när vi besöker konsthallar och museer och en politik för kultur som ger liv och kraft på människors arbetsplatser och i offentliga miljöer som gator och torg, skolor och sjukhus. Kultur i samhället ger oss möjlighet att bryta våra åsikter och vrida och vända på våra värderingar. Det är en källa till djup och subjektiva insikter och det skapar engagemang. Genom att satsa på kultur i samhället bygger vi broar mellan människor och generationer. Vi öppnar fönster med olika bilder av världen vi delar, och vi öppnar fler dörrar för fler möjligheter.
I dagens debatt kommer vi att få höra om de satsningar som regeringen gör under kulturbudgetens område och om de satsningar som vi andra partier, i opposition, skulle vilja genomförs och som vi prioriterar i våra budgetar.
Mycket av det som man satsar på i kulturbudgeten är sådant som även vi i Miljöpartiet kan ställa oss bakom. En del av de satsningar som görs är vi tveksamma till, men vi har sagt okej till dem och anser att de ska fortsätta. En sådan sak är det som lyftes fram i det tidigare anförandet, nämligen det omdiskuterade Kulturarvslyftet. Det är mycket få arbeten som har skapats. Det är mycket krångligt, sägs det från olika kommuner, och det kostar för mycket. Den kritiken tror jag att regeringen också har uppfattat, och jag undrar hur man kommer att hantera just det.
Det kanske inte blir så våldsamt många arbetstillfällen. Då behöver man från regeringen också vara ärlig med att det inte var så enkelt; det blev inte någon så stor kulturpolitisk satsning som man hade hoppats och tänkt. Det är inte en realistisk bedömning, och det har inte gett några 1 200 jobb i år, men kanske ett par hundra jobb.
Det är begripligt att regeringen vill skapa arbetstillfällen, och det är alltid trevligt att kunna presentera en idé som man tänker ska ge många arbetstillfällen, men det är allvarligt när det blir en felkalkyl och en sådan miss. Från oss är medskicket: gör ett omtag.
En annan miss man har gjort är att man har missat möjligheten att lösa frågan om pensionssystem för den understödda scenkonsten. Det är en fråga som är alldeles särskilt pinsam. Den har behandlats många gånger och diskuterats i många år. Det handlar om människor som i sin professionalitet har usla förutsättningar för få ut en pension eller stöd till omskolning när det blir ohållbart att fortsätta sin konstnärliga verksamhet som operasångare eller dansare.
Scenkonstpensionsfrågan bör få en lösning. Vi är ju överens om just den saken, och vi har flera gemensamma tillkännagivanden över partigränserna från kulturutskottet i fjol och tidigare och från finansutskottet. I den här frågan har Miljöpartiet en gemensam reservation tillsammans med S och V.
Jag yrkar bifall till reservation 4.
I årets budgetmotion från Miljöpartiet fokuserar vi med all rätt på de gigantiska hot som världen står inför. Det är klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald. Allt hänger ihop med hur vi människor förvaltar våra gemensamma resurser, hur mycket naturresurser vi exploaterar, vilken energianvändning vi väljer och hur vi bygger upp gränser och försvar gentemot varandra som människor.
Inom kulturområdet som vi debatterar här och nu vill vi möjliggöra en satsning på förbättrade villkor för kulturskapare, ett lyft för svenskt biblioteksväsen och en förstärkt folkbildning. Kultur är viktigt för demokratin.
Miljöpartiet värnar de professionella kulturskaparna och konstnärerna och vill säkerställa att de har rimliga arbetsvillkor och trygghetssystem. Därför har vi gjort en satsning på detta.
Som jag sade tidigare tycker vi att ett nytt pensionssystem för scenkonstnärerna måste utformas. Den presenterade utredningen har förslag på hur man skulle kunna gå till väga. Att regeringen och kulturministern inte förmått komma fram med ett konkret förslag till årets budget, trots flera tillkännagivanden från kulturutskottet, är inte acceptabelt.
Miljöpartiet visar även i år att vi värnar om Sveriges kulturskapare och vill därför att samtliga konstnärsstipendier ska vara skattepliktiga och pensionsgrundande. I vår budget avsätter vi 8 miljoner kronor per år för att göra samtliga stipendier skattepliktiga och pensionsgrundande.
MU är samlingsnamnet för det statliga ramavtalet för konstnärers medverkan och ersättning vid utställning som började gälla i januari 2009. Det är ett viktigt avtal. MU står för medverkans- och utställningsersättning. Trots att dessa avtal finns vittnar flera om att de många gånger inte får ersättning enligt modellen. Miljöpartiet menar att goda arbetsvillkor för konstnärer innefattar att få ersättning enligt avtal. För att stimulera och säkerställa att staten blir en normerande kraft i det här sammanhanget ökar vi anslaget med 8 miljoner kronor.
Genom att stimulera kulturen skapas också fler arbetstillfällen. Som tidigare tycker vi att företags avdragsrätt för konst och kultur behöver utredas närmare.
När det gäller scenkonstallianserna har vi också lagt förslag på ökade resurser. Vi tycker att det är ett bra system. Vi ser att scenkonstallianserna utgör en bra förebild för hur en trygg arbetsmarknad kan skapas. Vi avsätter 60 miljoner i vårt budgetförslag under tre år för att denna verksamhet, eller varianter av den, ska kunna omfatta allt fler kulturutövare också utanför branscherna musik, dans och teater.
När det gäller bibliotek är Sverige ett av de länder i världen där biblioteksanvändandet är som störst. Men besöken på bibliotek har minskat på många håll, hundratals folkbibliotek har lagts ned, och en del boklån minskar. Bibliotekens roll förändras, och en framåtsyftande politik behöver utvecklas. Vi behöver kunna främja läsning och litteratur på ett nytt sätt, och vi behöver kunna hjälpa till att sovra i information.
Kungliga biblioteket har ett särskilt uppdrag när det gäller att svara för en nationell överblick för att främja denna samverkan och driva på utvecklingen inom biblioteksväsendet. Men det har inte funnits resurser för att göra verklighet av detta uppdrag. Vi i Miljöpartiet har specificerat 10 miljoner per år till Kungliga biblioteket för nationell bibliotekssamordning. Dessa medel återfinns under utgiftsområde 16.
Bibliotekens roll förändras, som jag nämnde, i takt med annan utveckling inom utbildning, information och teknik. Även medielandskapet förändras snabbt. Det ställer samtidigt mycket höga krav på kompetens och kunskapsutveckling. För att biblioteken ska fylla sin funktion både i nutid och i framtid krävs välutbildade biblioteksanställda med hög informationskompetens. Pedagogisk kompetens har också blivit allt viktigare då människor i alla åldrar individuellt ska söka upp information och tillföras ny kunskap. Det är bara drygt hälften av alla biblioteksanställda som är utbildade bibliotekarier i dag.
När det gäller bibliotek vill jag passa på att säga något om allt det finfina med den biblioteksverksamhet som finns runt om i vårt avlånga land, ibland i områden med en tätare befolkning, men också i områden som är glest befolkade.
Vi har biblioteksverksamhet som är en fantastisk verksamhet med engagerade människor som arbetar inom bibliotek. Det är människor som tar på sig ett stort samhällsansvar, långt utöver sitt uppdrag. På många håll får de täcka upp fler verksamheter som saknas. Biblioteken är något slags medborgarkontor. De som arbetar där besitter enorma kunskaper och gör ett mycket bra jobb.
Biblioteken åker ut till skolorna och i samhället. De har läsecirklar, språkkaféer och bokprat, de är med och utvecklar de digitala möjligheterna för människor, de är med och ordnar kulturaktiviteter, och de servar människor med mycket mer än att tillhandahålla böcker.
Biblioteken är dessutom en demokratisk och opolitisk mötesplats. Man kan vara ung eller gammal, man kan se ut som man gör och vara den man är. Alla är välkomna, och det finns något för var och en.
Dessutom kan man slippa konsumtionspåverkande reklam som tränger sig på alltmer var vi än befinner oss, vad vi än gör eller handlar.
Vi i Miljöpartiet är fast övertygade om att bibliotekarierna kommer att betyda än mer för samhället och ha en viktigare funktion i att bidra till kunskap om kritiskt granskande och om hur man hittar rätt information, detta som en kontrast till dem som tror att Google kan vara en ersättning för människor att lotsa och lära om hur man hittar i en alltmer komplicerad värld. Där har vi också gjort en satsning i vårt budgetförslag. Vi specificerar 20 miljoner som går till den regionala kulturutvecklingen. Detta syftar just till bibliotekarierna och deras yrke.
En annan fråga är e-boken. Vi tycker att regeringen borde ta ett initiativ till en hållbar lösning för e-boken. Detta har vi haft en interpellationsdebatt om. Frågan kanske får sin lösning. Vi får se.
Folkhögskolorna är en viktig del i det svenska utbildningssystemet. Sammanlagt 12 000 elever läser in gymnasiekompetens på folkhögskolorna varje år. Vi vet också via Folkbildningsrådets utvärderingar att de som går vidare från allmän linje på folkhögskola till högre studier ofta klarar studierna bra. Vi tycker att det borde finnas ännu mer resurser till folkhögskolorna, och vi har föreslagit ytterligare 2 000 studieplatser, utöver de 1 000 som regeringen lade till i årets budget, framför allt på de allmänna linjerna. Vi satsar 120 miljoner per år för detta ändamål.
En annan fråga som är aktuell är fristäder. På flera håll i landet finns det fristäder upplåtna åt författare som är förföljda i sitt hemland på grund av sina åsikter eller sina litterära verk. Fristadsarbetet sker i dag i samarbete med Kulturrådet och olika regionala och lokala organisationer, Svenska Pen, Icon med flera. Miljöpartiet stöder Kulturrådets ambitioner att vidga fristadsbegreppet till att omfatta fler konstformer och förföljda kulturarbetare. Vi vill tillföra 5 miljoner till Kulturrådets anslag just för detta arbete.
Jag vill avsluta med att säga följande: Där konsten tar slut tar våldet vid.
anf.70 Mattias Karlsson (SD):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till de sverigedemokratiska reservationerna 1 och 2.
Det första som slog mig när jag granskade regeringens och de övriga oppositionspartiernas budgetförslag är hur försvinnande små de ideologiska skillnaderna är. Det är nästan så att man börjar undra om inte Herbert Tingsten, Francis Fukuyama med flera hade rätt i sina förutsägelser om historiens slut och ideologiernas död.
Socialdemokraternas budgetförslag skulle i grova drag kunna sammanfattas med att de vill att regeringen ska göra lite mer av det man redan gör. De är däremot nöjda med målsättningarna och den ideologiska inriktningen på kulturpolitiken. Inom ramarna för de dryga 12 miljarder som regeringen faktiskt satsar på kulturområdet anser de att regeringen har placerat varje krona rätt. De vill inte dra in eller omprioritera någon av regeringens befintliga satsningar, bara göra lite mer av dem och lägga till ett par nya saker.
Visst finns det fortfarande skillnader i några sakfrågor, men ingen av dem kan sägas vara särskilt djupt ideologiskt präglad. Enligt min bedömning är de ideologiska skillnaderna mellan Socialdemokraternas och regeringens budgetförslag inte större än att de skulle kunna rymmas inom två falanger i samma parti.
Sverigedemokraterna står i detta sammanhang för någonting annat och någonting nytt. Vårt intåg i riksdagen innebar att ett nationalistiskt och konservativt perspektiv återigen fördes in i kulturdebatten och i den svenska politiken. Vi räds inte att göra tydliga prioriteringar, vilket också framgår av vårt budgetförslag.
Till skillnad från Socialdemokraterna är vi inte alls nöjda med regeringens grundläggande inriktning på kulturpolitiken. Därför har vi lagt fram förslag om nya kulturpolitiska mål. Vi är inte heller nöjda med regeringens prioriteringar inom den befintliga utgiftsramen. Förutom att höja utgiftsramen med nästan 300 miljoner kronor i syfte att bland annat stärka stödet till idrotten och förbättra tillgången till kultur för barn, äldre och funktionshindrade föreslår vi en omfördelning mellan anslagen på drygt 300 miljoner kronor.
Jag ska lämna den ideologiska aspekten av de föreliggande budgetförslagen för en stund och i stället fokusera på de konkreta förslag som föreligger, och även på dem som inte föreligger, finns det några saker som jag särskilt vill lyfta fram.
Idrottspolitiken är ett område som sällan får särskilt mycket utrymme i kulturutskottets budgetdebatter. Men i år anser vi sverigedemokrater att det finns starka skäl att ändra på det.
Vi sverigedemokrater är övertygade om att elitverksamheten och basverksamheten förutsätter varandra och utgör omistliga delar i upprätthållandet av ett starkt svenskt idrottsliv. Vi har därför varit positiva till den elitsatsning som regeringen anslog medel till år 2009 i syfte att stärka svensk idrotts internationella konkurrenskraft och få fram fler idrottsliga förebilder som kan locka barn och unga till idrottens värld.
Särskilt glädjande har det också varit att en stor del av dessa pengar har kommit handikappidrotten till del. Enligt en rapport från Centrum för idrottsforskning gick nästan 15 procent av medlen inom ramen för elitsatsningen till just handikappidrotten.
Mot bakgrund av bland annat detta är det ytterst beklagligt att Sverigedemokraterna är ensamma om att vilja förlänga stödet när pengarna nu tar slut i och med årsskiftet.
Om man till slopandet av elitsatsningen lägger det faktum att regeringen och de övriga oppositionspartierna vägrar att tillmötesgå Riksidrottsförbundets vädjan om att få kompensation för pris- och löneomräkning innebär det att stödet till idrotten urholkas med ca 90 miljoner kronor bara under nästa år.
Fortsätter denna urholkning av stödet till idrotten uppger Riksidrottsförbundet att man inom en relativt snar framtid kommer att tvingas till besparingar inom basverksamheten där bland annat barn- och ungdomsidrotten ingår. Det är beklagligt, och det rimmar illa med de övriga partiernas utfästelser om att prioritera såväl idrotten som barn och ungdomar.
En del av de pengar som regeringen och Socialdemokraterna sparar in på bland annat handikappidrott används i stället till att för andra gången på relativt kort tid genomföra en kraftig höjning av stödet till trossamfund. Från Sverigedemokraternas sida finner vi denna prioritering vara anmärkningsvärd av flera skäl. Vi finner regeringens motivering till denna kraftiga höjning bristfällig, men framför allt ifrågasätter vi tidpunkten för höjningen och de signaler som detta riskerar att sända ut.
Som ett villkor för att få statsbidrag förbinder sig trossamfunden att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar varpå samhället vilar. Gång på gång de senaste åren har det dock visat sig att många av de skattefinansierade samfunden gör det rakt motsatta och att kontrollen av hur bidragen används är minst sagt bristfällig. Det har tidigare framkommit hur man inom skattefinansierade samfund har liknat homosexuella vid cancersvulster, pläderat för införandet av sharialagar i Sverige och spridit propaganda med uppmaningar till mord på judar.
För cirka ett halvår sedan avslöjade SVT:s
Uppdrag granskning
med hjälp av dold kamera att sex av tio undersökta moskéer pläderade för att kvinnor ska underkasta sig sina män och acceptera misshandel och sex mot sin vilja. Man visade också hur kvinnor i vissa moskéer tvingades att gå in bakvägen och sitta bakom stora draperier utan möjlighet att se gudstjänsterna. Mig veterligen har inga av dessa kvinnoförtryckande moskéer och samfund blivit av med sitt bidrag. I stället väljer regeringen och Socialdemokraterna nu att kraftigt öka stödet till dessa samfund.
På temat besynnerliga ställningstaganden från regeringen har jag också mycket svårt att förstå hur regeringen efter det totala fiaskot med Kulturarvslyftet kan välja att bara luta sig tillbaka och inte göra någonting för att försöka förbättra situationen utan bara hoppas att allting ska lösa sig. Vi Sverigedemokrater delar de grundläggande intentionerna bakom Kulturarvslyftet, och vi är inte beredda att ge upp grundtanken med verksamheten riktigt än.
Vi har därför lämnat förslag på hur verksamheten skulle kunna förbättras och göras mer attraktiv för tilltänkta arbetsgivare, och vi har även tillskjutit medel för detta. Sker det inga förbättringar är vi åtminstone beredda att titta närmare på Socialdemokraternas förslag om att återinföra Access. Som det är nu gör ju Kulturarvslyftet knappt någon nytta alls vare sig som arbetsmarknadspolitisk eller kulturpolitisk reform.
På samma sätt som vi delar intentionerna bakom Kulturarvslyftet delar vi också intentionerna bakom de övriga oppositionspartiernas förslag om att återinföra fri-entré-reformen. Vi är beredda att längre fram titta närmare även på detta förslag, men vi tycker att det är rimligt att först invänta resultatet av tillkännagivandet till regeringen om att närmare utreda konsekvenserna av reformens slopande. För att möjliggöra en seriös bedömning av förslaget vore det också bra om Socialdemokraterna och Vänstern kunde enas om vad det faktiskt skulle kosta att införa en sådan reform.
Herr talman! Innan jag slutar vill jag också ta tillfället i akt att säga några ord om vår omprioritering av medel från mångkulturalistiska verksamheter till stärkandet av det svenska kulturarvet och den gemensamma svenska identiteten. Just denna prioritering är central för vårt budgetalternativ och brukar också leda till en hel del missförstånd och starka känslor hos övriga partier.
Jag har vid tidigare debatter angett en rad skäl till att det svenska kulturarvet och den gemensamma identiteten i samhället bör stärkas, men då ämnet är så viktigt vill jag ännu en gång försöka förklara grunden till vårt ställningstagande. För att åtminstone i någon mån tillmötesgå den rådande tidsandan inom kulturpolitiken ska jag denna gång försöka ta mig an ämnet utifrån ett så kallat interkulturellt perspektiv.
Herr talman! En tid efter den senaste kulturbudgetdebatten här i kammaren hade jag förmånen att få följa med delar av kulturutskottet på en resa till Japan. Resan gav naturligtvis många fina och intressanta upplevelser av olika slag, men också en del insikter och tillfällen till politiska observationer.
Japan är ett land som i likhet med Sverige har haft ett naturligt och frivilligt kulturutbyte med sina grannländer under historiens lopp. Trots det hörde jag inte under hela veckan någon av mina riksdagskolleger från de övriga partierna på grundval av detta ifrågasätta existensen av en särpräglad japansk kultur och identitet. Ingen talade om för våra japanska värdar att man på grund av det faktum att inspirationen till teceremonin kommit från Kina, att den japanska konsten har låtit sig inspireras av Korea och att buddhismen ursprungligen härstammar från norra Indien egentligen skulle kunna säga att endast barbariet är urjapanskt, och resten av utvecklingen har kommit utifrån. Och tur var det, för det hade varit ganska oförskämt och dessutom fel i sak.
I samband med resan till Japan gjorde jag även några andra observationer som jag menar åtminstone till stora delar har en gemensam förklaring.
För det första noterade jag när jag läste på inför resan att Tokyo räknas som världens kanske mest säkra storstad. I Wikitravels reseguide över Tokyo läste jag till exempel: Tokyo är förmodligen en av de tryggaste storstäder du någonsin kommer att besöka, och Japan i allmänhet är ett av världens tryggaste länder att vistas i. Den absoluta merparten av alla resenärer, inklusive ensamma kvinnor, kommer inte att mötas av några som helst problem när de går runt på gatorna sena kvällar och nätter. Gatukriminalitet är extremt ovanligt och tycks trots de redan låga nivåerna vara på väg att minska.
För det andra noterade jag att Japans moderna historia tycks ha varit förskonad från de våldsamma klassmotsättningar som präglat många andra länder.
För det tredje fick jag under utskottets besök vid Tokyos katastrofberedskapscenter se en mycket rörande utställning bestående av teckningar av japanska barn som skildrat sina upplevelser under den senaste jordbävnings- och tsunamikatastrofen. Givetvis fanns där teckningar av rädda barn som gömde sig under ett bord under jordskalvet, men det fanns också teckningar som skildrade den enorma solidaritet, hjälpsamhet och beslutsamhet som det japanska folket uppvisade under katastrofen och som väckte omvärldens beundran.
En teckning som berörde mig särskilt djupt var gjord av en liten flicka och visade hur hon lugnt stod arm i arm med sina grannar i alla åldrar och mötte den anstormande flodvågen. Personalen vid svenska ambassaden i Tokyo berättade för mig om den fantastiska samhörighetskänsla och hjälpsamhet som präglade landet under katastrofen. Bokstavligt talat alla delar av det japanska samhället hjälpte till. I stället för att ta tillfället i akt att råna och plundra avbröt till exempel den japanska maffian sin vanliga verksamhet och hjälpte till med räddningsarbetet.
Vid samtal med Japankännare både under och efter resan har jag fått bekräftat att tryggheten, frånvaron av djupgående gruppmotsättningar och solidariteten i katastrofsituationer samtliga kan kopplas till karaktären på den japanska kulturen och även till själva förekomsten av en stark gemensam kultur och identitet, som delas av nästan alla medborgare i samhället.
Detta säger mig att kultur är någonting mer och viktigare än bara estetiska upplevelser, att det spelar en enorm roll vilken eller vilka kulturer det är som präglar ett land, att en gemensam kultur bidrar till att upprätthålla en gemensam identitet och att en stark gemensam identitet i sin tur befrämjar socialt kapital, solidaritet, stabilitet, trygghet och skydd för svaga grupper. Gemensam kultur och identitet kan göra så att ett barns främsta minne av en naturkatastrof blir gemenskap och hjälpande grannar.
Samtidigt skulle frånvaron av en gemensam kultur och identitet och ett obefintligt socialt kapital sannolikt kunna leda till att samma barns minne av samma naturkatastrof i stället hade blivit otrygghet, våld, sönderfall och plundring. Detta är grunden till Sverigedemokraternas kulturpolitiska prioriteringar och våra satsningar på att stärka den svenska kulturen och identiteten.
Herr talman! Bortsett från Kristdemokraterna, som hittills har föredragit att citera sig själva, har det blivit något av en tradition att i samband med kulturdebatterna här i kammaren citera någon författare eller läsa upp en dikt. Som min sista gärning i egenskap av kulturpolitisk talesperson för mitt parti skulle jag därför vilja läsa upp ett litet utdrag ur den finaste dikt jag känner till om svenskt kulturarv. Dikten heter
Utblick
och är skriven av den småländske bondepoeten Pälle Näver.
Än nynnar mot tidsdammets ängsel och kvalm liksom röster och bytrummans dunk till åldermanstal eller visa och psalm ifrån seklernas hävdtrygga lunk
Med vinddragets stigande, fallande tåg tonar mörtforsens eviga sång som brusat till vallhorn och böljande råg utmed vargskog och svedjedalssprång
Fast skvaltkvarn och ålkista multnat till dy ligger nålsten och dammfäste kvar till fast tradition med en vädjan i by att förvalta det jordearv vi har
anf.71 Gunilla Carlsson i Hisings Backa (S):
Herr talman! Det är intressant att Mattias Karlsson inte ser några skillnader mellan borgerlig kulturpolitik och socialdemokratisk kulturpolitik, vilket han lyfte fram i talarstolen. Jag tycker att han ska läsa våra motioner. Det är stora skillnader. Vi gör en hel del satsningar som regeringen inte gör. För oss är det självklart att kulturpolitiken är en del av en välfärdspolitik och att alla ska ta del av kultur, inte bara några få.
Jag tänker dock inte ägna tiden åt att diskutera socialdemokratisk och borgerlig kulturpolitik, utan jag tänkte ställa en fråga till dig, Mattias Karlsson. Det är intressant att du själv lyfter fram Japan. Nu var jag inte med på den resan, men du lyfter fram detta med solidariteten - men bara solidaritet i ett samhälle, i ett land.
För oss socialdemokrater handlar solidaritet också om att ställa upp för varandra över nationsgränserna. Solidariteten kan inte stanna vid Sveriges gränser, utan den måste finnas med alla människor. I detta fall lyfte du upp att det hade varit jordbävning, men vi vet att i många delar av världen flyr människor från krig och annat. För oss som socialdemokrater är det självklart att vi då också ska hjälpa till så att solidariteten inte stannar inom vissa landsgränser.
Jag tycker att det är intressant att se vad som står i den motion som ni skriver om att de mångkulturalistiska verksamheterna ska läggas ned. I den dikt som du läser upp talar du om utblicken. För mig är utblicken också att se vad det är som händer runt omkring oss och att vi kan ta intryck av det. Du lyfte fram att du tog intryck av din resa till Japan. Ser inte Sverigedemokraterna att det är viktigt att vi jobbar med utblick på olika sätt?
anf.72 Mattias Karlsson (SD):
Herr talman! Det jag sade var att det visserligen finns skillnader mellan Socialdemokraternas politik och den borgerliga politiken men att de inte är av någon ideologisk karaktär. Det handlar i första hand om att Socialdemokraterna vill göra lite mer av det som regeringen redan gör. Jag ser inte att Socialdemokraterna bedriver någon särskilt genomtänkt eller aktiv oppositionspolitik. Jag tycker att det är synd, för jag tror inte att det befrämjar intresset för den kulturpolitiska debatten bland allmänheten.
När det gäller ansvar och solidaritet håller jag fullständigt med. Vi har ett ansvar för våra medmänniskor i Sverige men också i andra länder. Just därför är det så otroligt viktigt att de resurser som vi kan avsätta i detta land till att hjälpa människor i andra länder används så effektivt som möjligt. Det handlar om de pengar som vi har över efter det att vi har sett till att äldreomsorgen funkar, efter det att vi har tacklat hemlöshetsproblem och social problematik och efter det att vi har sett till att sjukvården och allt det som vi måste göra för att ha ett drägligt samhälle här i Sverige fungerar. Dessa pengar måste vi använda så effektivt som möjligt. Det är det vi sverigedemokrater gör.
Det är därför vi föreslår att vi ska mångfaldiga stödet till UNHCR för att kunna hjälpa flyktingar på plats. Det är de som lider allra mest, de som har det allra svårast och de som har det allra fattigast. Den stora merparten av alla flyktingar i världen hamnar i krisområdenas närhet. Men dem vill Socialdemokraterna inte göra någonting för. Ni gör ingenting för att hjälpa dessa människor. I stället slår ni er för bröstet och känner er goda för att ni tar hit en liten rännil av världens flyktingar. Det är en liten rännil som relaterat till vår befolkningsmängd skapar stora problem här.
Er politik går ut på att hjälpa mycket färre än vi vill hjälpa samtidigt som den skapar mycket större problem här i Sverige. Det är inte solidaritet. Det är bara trångsynthet och självgodhet.
anf.73 Gunilla Carlsson i Hisings Backa (S):
Herr talman! Vi lägger en hel del resurser på biståndsarbete och annat arbete i andra delar av världen. Men vi ser också att vi behöver ställa upp för de människor som flyr från krig och annat, och det tycker jag att vi ska vara stolta över i det här landet.
Jag skulle vilja lyfta upp en annan fråga. Det gäller scenkonstpensionerna. Vi var tidigare överens i kulturutskottet om att frågan om scenkonstpensionerna måste lösas och att regeringen skulle återkomma. I den budgetproposition som har lagts fram till riksdagen har det fortfarande inte kommit något konkret förslag om att lösa frågan.
Hur ser Mattias Karlsson på detta? Ni har ju ingen reservation i frågan. Du sitter alltså lugnt i båten och tycker att det är helt okej att frågan om scenkonstpensionerna fortfarande inte är löst - eller hur ska vi tolka detta agerande från Sverigedemokraternas sida?
anf.74 Mattias Karlsson (SD):
Herr talman! När det gäller scenkonstpensionerna har jag ingen annan uppfattning än att detta måste lösas. Det tillkännagivande som gavs till regeringen var att den skulle återkomma med förslag. Nu har frågan lämnats över till arbetsmarknadens parter, och det förs en diskussion. Vi kommer att följa frågan noggrant, och jag hoppas att det så snabbt som möjligt kommer till en lösning. Jag tycker att det är bra att arbetsmarknadens parter får vara med i processen. Det är en del av den svenska modellen, som jag tror att även Socialdemokraterna värnar.
För att få med alla i båten och se till att vi har en lösning som fungerar och som blir långsiktigt hållbar tycker jag att det kan vara värt att vänta ytterligare ett litet tag för att sedan få lösningen på plats. De pengar som ni använder här använder vi till exempel till att försöka bevara stödet till idrotten. Det handlar till exempel om pengar till handikappidrotten som ni tar bort. I stället lägger ni dem på att öka stödet till kvinnoförtryckande samfund av olika slag. Det tycker jag är en ganska märklig prioritering från Socialdemokraternas sida.
anf.75 Lars Ohly (V):
Herr talman! Häromveckan kom siffror från Statistiska centralbyrån som var lite intressanta för vår debatt här i dag. De visade att Sveriges offentliga utgifter för kultur och fritid är de minsta i Norden. Det är inte det vi brukar höra från kulturministern, som skrytsamt brukar påpeka hur mycket man har höjt anslagen och hur mycket pengar man satsar.
Det har visat sig att medan Sverige spenderar minst, med 1,2 procent av bruttonationalprodukten till kultur och fritid, spenderar alla andra nordiska länder mer. Mest spenderar Island med 3,7 procent. Detta förvånar egentligen inte oss som sysslar med kulturpolitik. Vi har en regering som i stor utsträckning litar till marknadens självreglering och marknadsanpassning, inte bara på kulturområdet utan på alla områden. Man ska betala vad det kostar. Vi ska i mindre utsträckning solidariskt finansiera sådant som vi ser som gemensamma nyttigheter och i stället se välfärd, vari kultur är en del, som en privatsak.
Detta går igen. Regeringen anser, åtminstone enligt kulturministern, att den viktigaste kulturpolitiska reformen de senaste åren är jobbskatteavdraget. Detta skulle ha varit jättekul om det hade sagts i ett satirprogram, men det har sagts av Sveriges kulturminister.
Tanken bakom det är sannolikt att de som får lite mer pengar i plånboken genom skattesänkningar får möjligheten att själva bestämma om de vill köpa kultur för en viss del av pengarna. Först och främst är det en något märklig syn på vilka som behöver tillgång till kultur. Det ska tydligen inte gälla arbetslösa, sjuka eller pensionärer, som har fått mycket mindre skattesänkningar än alla andra. Det ska i första hand gälla de högavlönade, för det är de som har fått de största skattesänkningarna. Det är de som ska få möjligheten att köpa sig mer kultur, medan många ska få hålla till godo med mindre kultur. Detta är ett kulturpolitiskt haveri.
Det skulle kunna göras mycket mer. Mot Alliansens marknadsanpassning finns det möjlighet att välja en radikal konst- och kulturpolitik - en politik som inser att kultur är välfärd och att kultur är någonting som vi har ett gemensamt ansvar för. Den innebär dessutom att kulturyttringar inte ska låta sig styras utan tillåtas att reta, provocera och oroa minst lika mycket som de roar och underhåller. Men det vill inte regeringen.
Den absolut största satsning som regeringen har gjort, det så kallade Kulturarvslyftet, har knappt skapat några jobb alls. Det är ett fiasko. Det vore klädsamt om kulturministern senare i debatten här i dag erkände att det är ett misslyckande och ett fiasko - för det är vad det är.
Men jag tror inte att vi kommer att få höra det. Vi kommer att få höra att det är på rätt väg och att det kanske inte har gått så fort som man hade trott, men att det så småningom kommer att skapa en massa nya jobb. Vi kommer att få höra fler sagor om Kulturarvslyftet i stället för konkreta åtgärder för att lyfta kulturens betydelse.
En sådan verksamhet, som är avgörande för barns och ungdomars möjlighet att själva utöva kultur, är kulturskolan. Det är en fantastisk inrättning, som började som den kommunala musikskolan och som nu har vidareutvecklats. Men möjligheterna att delta i kulturskolans verksamhet är inte lika över hela landet. Det finns 14 kommuner som inte ens har någon kulturskola. Det är 14 kommuner som över huvud taget inte erbjuder sina barn och ungdomar att pröva på att lära sig att spela ett instrument, att spela teater, att måla och att utöva kultur själva.
Sedan finns det andra kommuner som tar så höga avgifter att majoriteten av barnen och ungdomarna stängs ute av det skälet. Man skulle kunna tro att det är kommuner med svag ekonomi och höga skattesatser i Norrlands inland som tar sådana här höga avgifter till kulturskolan, men så är det inte alls. Högst avgifter tar de moderatstyrda kommunerna runt Stockholm. Lidingö och Täby tar 1 700 kronor per barn och termin för kulturskolans verksamhet. Det visar den moderata synen på kulturen och kulturskolan. Det är någonting som de som har råd får ägna sig åt. En ensamstående morsa med tre ungar skulle behöva punga ut med 5 100 per termin, vilket är en omöjlighet för de allra flesta människor i dagens ekonomiska verklighet.
Vi vill att kulturskolan på sikt ska bli avgiftsfri, och vi vill lagstifta om att den ska finnas i alla kommuner. Där står kulturministern tomhänt och ointresserad.
Ett annat anslag som jag menar är viktigt att lyfta upp och som hittills inte har nämnts i debatten är folkbildningsanslaget. Folkbildningsfrågorna ligger ju inom vårt ansvarsområde. Just nu är det så att om en folkhögskola anordnar nya kurser får den konkurrera med alla andra folkhögskolor eftersom bidraget är fast. Det innebär att man måste konkurrera ut någon annan folkbildningsverksamhet för att kunna starta en ny. Det händer ju att folkbildningsverksamhet läggs ned, och det händer att ny startas. Men i dagens situation är det väl orimligt om inte de som vill studera får möjligheter att göra det. Därför vill vi höja folkbildningsanslaget med 50 miljoner kronor.
Dessutom är kulturen beroende av att de som utövar den har goda villkor. Kulturarbetarna måste uppskattas för det arbete de gör. Enligt Konstnärsnämnden är det en av de sektorer i samhället där de som arbetar där har de sämsta villkoren. De är hänvisade till låga, osäkra inkomster. De har mycket små möjligheter att planera sin ekonomi. Det är alltså en sektor som präglas av hängivna, ideellt arbetande människor som gör sitt bästa för att bidra till utvecklandet av kultur. Här behöver mycket mer göras. Det behövs naturligtvis mer pengar till centrumbildningarna och allianserna som i någon mån kan förbättra villkoren för kulturarbetare, framför allt under deras långa arbetslöshetsperioder. Men här behövs också en annan politik när det gäller a-kassan. A-kassan och de försämringar som regeringen har gjort av den har slagit hårdare mot kulturarbetarna än mot många andra i vårt samhälle.
Dessutom är det pinsamt att ni inte har lagt fram ett förslag om scenkonstpensionerna. Det är pinsamt att ni inte har kommit med ett förslag trots en enig riksdag och trots att samtliga här närvarande borgerliga kulturpolitiker gick upp i den förra kulturpolitiska debatten och sade att detta ska lösas. Det är riktigt uselt eftersom detta riskerar att leda till mindre verksamhet. Det riskerar att leda till mindre kultur för pengarna. Nu står teatrar och institutioner där och frågar sig om de har råd med sina pensioner eller om de måste minska sitt kulturutbud för att få råd med dem.
Herr talman! Att kultur ska vara tillgänglig innebär inte att den ska vara lättviktig, lättsam och lätt att ta till sig, utan det innebär att alla ska ha möjlighet att ta del av den.
Ett av de bästa besluten som fattades av det rödgröna samarbetet på det kulturpolitiska området fattades på Vänsterpartiets initiativ, och det innebar att vi avskaffade entréavgifterna till de statliga museerna. Det var en formidabel succé. Det innebar att alla de kultursamlingar som finns på våra museer plötsligt tillgängliggjordes för oss alla som äger dem tillsammans. Det ökade antalet besök på museerna. Det gav nya besökare. Det var inte så att de som gick förut nu gick några fler gånger, utan det var nya besökare som hittade fram till museerna. Att en av regeringens första åtgärder på det kulturpolitiska området efter valet 2006 var att avskaffa den fria entrén var ett slag mot arbetet med att tillgängliggöra kultur. Därför avsätter Vänsterpartiet 120 miljoner till fri entré inte bara på de statliga utan också på de regionala och kommunala museerna.
Vi vill dessutom tillgängliggöra lokaler så att människor med olika typer av funktionshinder får möjlighet att ta del av det kulturutbud som skapas.
Herr talman! På det här sättet skulle man kunna fortsätta på område efter område och visa hur regeringen är blind inför verkligheten, i princip tom och innehållslös på förslag och nästan inte ens inser när de förslag man har lagt fram och genomfört har misslyckats. Fiaskot med Kulturarvslyftet är i regeringens egna ögon fortfarande en framgång.
Det finns en annan väg. Det finns en möjlighet att både satsa pengar på kultur och inse kulturens betydelse som välfärdsfråga för alla i vårt land, och den vägen vill Vänsterpartiet beträda.
anf.76 Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M):
Herr talman! Inför det kommande året fortsätter regeringen att utveckla och fördjupa kulturpolitiken utifrån prioriteringarna att stärka barns och ungas rätt till kultur, förbättra villkoren för den nyskapande kulturen och utveckla kulturarvet för framtiden.
Omvärlden fortsätter att präglas av ekonomisk oro och turbulens. Detta påverkar oundvikligen också ett litet, öppet och exportberoende land som Sverige. Men Sverige har trots detta, som ett av få länder i Europa, kunnat öka sin kulturbudget varje år sedan Alliansen tillträdde 2006. Detta har varit möjligt tack vare en ansvarsfull ekonomisk politik som ställt krav på återhållsamhet och stundom svåra beslut för att kunna genomföra viktiga insatser och investeringar för framtiden. Många andra europeiska länder är i jämförelse med Sverige i en betydligt tuffare situation och genomför i detta nu drastiska nedskärningar på kulturområdet.
I budgetpropositionen för 2013 föreslår regeringen att kulturbudgeten även nästa år ska fortsätta att öka. I en situation där andra tvingas prioritera vilka nedskärningar som måste göras kan vi i stället prioritera investeringar och satsa mer på kultur.
En sådan investering för framtiden är att vi från och med nästa år föreslår en utbyggnad av Skapande skola till förskoleklass. Satsningen kommer då att uppgå till närmare 170 miljoner kronor per år. För mig har Skapande skola och barns och ungas rätt till kultur varit en av de allra främsta prioriteringarna för förnyelsen av den nationella kulturpolitiken. Min vision är att kulturen ska ta mer plats i hela samhället, och då är skolan en självklar utgångspunkt. Det är ofta i skolan som många barn och unga får sin första kontakt med konst och kultur. Vi vet dessutom att vanor och förhållningssätt som etableras tidigt tenderar att hålla i sig resten av livet. Barn och ungdomar har rätt att själva få skapa och delta i kulturlivet.
Men barns möjligheter skiljer sig kraftigt åt. Skapande skola har varit ett sätt att minska dessa skillnader och nå alla barn. När jag reser runt i Sverige är det tydligt att det skapande lärandet också har inspirerat och stimulerat både lärare och elever. Genom Skapande skola har många elever fått möjlighet att utveckla sin kreativitet både i och utanför klassrummet. Utvärderingar visar också att elevernas självkänsla och självförtroende stärkts.
Med stort engagemang har landets skolor, lärare, konstnärer, institutioner och framför allt eleverna tagit sig an Skapande skola. Satsningen har fått ett enastående genomslag och omfattar nu hela grundskolan. Så gott som alla landets kommuner är med, och många kommuner har beslutat att satsa ytterligare och bidrar med extra medel till kulturverksamhet i skolan. Det är ett imponerande arbete som pågår.
Som jag ser det har Skapande Skola tre vinnargrupper. Först och främst är det naturligtvis eleverna men även de lärare som väljer att ta aktiv del och därmed får kompetensutveckling. Det är också kulturutövarna själva som får uppdrag och chans att möta och engagera en helt ny publik. Jag är därför övertygad om att utbyggnaden av Skapande skolan från grundskolan även till förskoleklass kommer att bli en stor framgång.
Herr talman! Kulturpolitiken bör ge förutsättningar för allas deltagande i kulturlivet vare sig man söker vägar till bildning, kulturupplevelser eller till eget skapande. Det ska vara möjligt att ta del av ett kulturutbud som präglas av mångfald och hög kvalitet, oavsett i vilken del av landet man bor.
Den mest genomgående och strukturella utvecklingen inom kulturpolitiken sedan regeringen presenterade kulturpropositionen
Tid för kultur
2009 har varit arbetet med att föra besluten om kulturpolitiken närmare människor runt om i hela landet. Genom att ge regionerna större ansvar och nya möjligheter genomgår kulturpolitiken just nu en såväl demokratisk som utvecklingsmässig förnyelse.
Den så kallade samverkansmodellen innebär att regionerna, i samverkan med staten, är med och utformar den regionala kulturpolitiken. Allt fler regioner har anslutit sig till modellen, och från och med årsskiftet kommer samtliga Sveriges regioner, med undantag för Stockholm, att ingå.
Utbyggnaden av modellen har skett successivt, men vi kan nu utifrån de första rapporterna och utvärderingarna börja dra lärdomar och slutsatser av hur samverkansmodellen fungerat där den har genomförts. Förväntningarna har varit många och skiftande. Från regeringens sida har dock det i grund och botten varit en demokratireform som syftat till att inkludera regionala beslutsfattare, det civila samhället, kommuner, kulturutövare och många andra som varje dag arbetar i och bidrar till kulturverksamheterna i hela landet.
Vi kan nu se att samverkansmodellen har resulterat i nya möten mellan kulturskapare, tjänstemän och politiker. Kommuner skriver egna kulturplaner för att komplettera de regionala kulturplanerna, och samarbetsprojekt över kommungränserna har uppstått. Kulturpolitikens roll har också stärkts gentemot andra politikområden.
Myndigheten för kulturanalys visar i sin utvärdering att samverkansmodellen har stärkt kulturens betydelse och lyft kulturpolitikens betydelse i regionerna. Sveriges Radios
Kulturnytt
genomförde tidigare i höstas en kartläggning bland de 16 involverade regionala kulturcheferna som talar om att "landet sjuder av ett nytt uppvaknat kulturtänk". För att vidare citera en av de tillfrågade kulturcheferna: "Jag tror inte staten var medveten om det engagemang man kom att väcka med den här reformen ute i regionerna. Det har fött en helt ny dialog. Man har träffats över kulturgränser på ett sätt som man aldrig har gjort tidigare."
Men detta, mina vänner, var precis den effekt som regeringen avsåg, hoppades och trodde på.
Totalt omfattar samverkansmodellen fullt utbyggd drygt 1,2 miljarder kronor. För att fortsätta den förnyelse och utveckling som samverkansmodellen medför i hela landet förstärktes regionerna redan i förra årets budget med totalt 75 miljoner kronor under perioden 2012-2014.
I budgetpropositionen för 2013 tillförs regionerna därutöver 7,8 miljoner per år i särskild uppräkning från och med årsskiftet, detta i en tid när flertalet europeiska länder tvingas skära i sina kulturbudgetar.
Herr talman! Flera viktiga insatser kommer att göras för att skapa ett kulturarv för framtiden som bevaras, används och utvecklas. Till kulturarvsinstitutioner och museer förs 10 extra miljoner. Arbetet med Kulturarvslyftet fortsätter på flera håll i landet och gör faktiskt skillnad för de personer som för första gången på många år har fått möjlighet till ett jobb, kompetensutveckling och arbetskamrater. Vi vet att fler behöver få ta del av Kulturarvslyftet och följer därför verksamheten noga för att den ska komma fler till del.
Dessutom kommer en ny satsning på tillgänglighet att göras för att genom digital teknik öka tillgängligheten till kultur för personer med funktionsnedsättning.
Herr talman! År 2014 kommer att vara ett speciellt år för Kultursverige. Umeå kommun kommer då, tillsammans med Riga, att vara Europas kulturhuvudstad.
Att vara kulturhuvudstad innebär en unik möjlighet att på olika sätt bidra till kulturens utveckling såväl lokalt och regionalt som nationellt, inom EU och även internationellt. Kulturhuvudstadsåret berör många olika politikområden och kommer att ha betydelse för hela den regionala och kulturella utvecklingen.
De nationella kulturpolitiska insatserna innebär att staten stöder kulturhuvudstadsåret med minst 80 miljoner kronor. I budgeten för 2013 föreslår regeringen att Umeå kulturhuvudstad får sammanlagt 75 miljoner kronor i direkt statligt stöd. Till detta kommer minst 5 miljoner i stöd från Statens kulturråd. Inte minst viktigt: Därutöver ger regeringen 22 statliga kulturmyndigheter och institutioner förnyade uppdrag att samverka med och stödja Umeås kulturhuvudstadsår.
I går högtidlighöll vi Alfred Nobels minne här i Stockholm och i Oslo för att uppmärksamma framstående gärningar inom vetenskap, litteratur och fredsarbete. Nobelpriset är världens främsta vetenskapliga utmärkelse och en betydelsefull institution för Sverige som ett land i framkant av forskning, litterär skildring och utveckling.
I budgetpropositionen har regeringen meddelat sin avsikt att bidra till driften av ett framtida Nobel Prize Center. Statens stöd kommer då att uppgå till 30 miljoner kronor från 2018, när verksamheten beräknas inledas. Detta center är avsett att inrymma Nobelmuseum och lokaler för symposier, bibliotek, seminarier med mera. En ny byggnad mitt i Stockholms hjärta kommer att skapa nya förutsättningar för att utveckla museiverksamheten till en nationell och internationell mötesplats där vetenskap, humanism, litteratur och fred i Alfred Nobels anda står i centrum.
Avslutningsvis skulle jag vilja säga några ord om kulturens vidare betydelse för det samhälle vi lever i. Människans frågor om tillvaron är i någon mening eviga. Konsten har sedan begynnelsen imiterat känslor och speglat föreställningar, efterliknat vår omvärld och gestaltat vår fantasi, befäst våra samhällens värderingar och ifrågasatt deras riktighet.
Det är därför vi fortfarande spelar grekiska klassiker som Elektra och Medea på våra teaterscener, läser August Strindberg och Selma Lagerlöf i skolan och vänder oss till såväl kulturhistorien som den nyskapande konsten för att sätta våra samtidsfrågor i nya perspektiv.
Därutöver behövs också ett rikt och fritt kulturliv för att skapa och förnya ett demokratiskt, öppet och tolerant samhälle.
Kulturell mångfald och bildning stimulerar inte bara den enskilda människan såväl intellektuellt som emotionellt utan bidrar också till att utveckla det civila samhället och det offentliga samtalet.
Det är därför en självklar utgångspunkt att samhället - i form av offentliga, privata och ideella krafter - delar ansvaret för kulturens framtid.
Kulturpolitiken bidrar till ett kulturliv och ett offentligt samtal där djupare mänskliga, sociala och kulturella värden kan spridas. På så vis kan en humanistisk människosyn förankras i hela samhället.
I mötet med kultur som berör oss och som visar andra erfarenheter än våra egna påminns vi om vår gemensamma mänsklighet och att våra synbara olikheter är mindre än våra likheter.
Herr talman! Ett fritt kulturliv gör livet roligare. Men framför allt skapar, bevarar och utvecklar det dessa omistliga värden som ligger till grund för tolerans och öppenhet mot varandra och mot omvärlden.
(Applåder)
I detta anförande instämde Anne Marie Brodén, Gustaf Hoffstedt, Peter Jutterström (alla M) samt Christer Nylander (FP) och Lars-Axel Nordell (KD).
anf.77 Lars Ohly (V):
Herr talman! När jag började arbeta med de kulturpolitiska frågorna här i riksdagen blev jag förvånad över hur missnöjda och kritiska kulturarbetarna var mot kulturministern. Jag hamnade ibland i den situationen att jag fick försvara kulturministern: Hon är inte så dålig som ni säger. Nej, så ond är hon inte.
Däremot är hon ganska dålig. Vi är sämst i Norden. Jämfört med alla andra nordiska länder är Sverige det land som satsar minst på kultur och fritid. Att möta kritik med skryt är måhända en mänsklig reaktion. Det kan jag nog ha gjort själv någon gång. Då kanske det är bra att man har någonting att sätta bakom de skrytsamma orden. Där menar jag att regeringen har väldigt lite att komma med.
Jag noterade att kulturministern i sitt relativt långa anförande inte över huvud taget nämnde Kulturskolan, som jag ser som en av de främsta möjligheterna för barn och ungdomar att få möjlighet att utöva kultur.
Kulturministern nämnde inte scenkonstpensionerna, som en enig riksdag upprepade gånger har krävt att regeringen ska lösa. Men det var för pinsamt för kulturministern, så därför förblev hon tyst.
När det gäller Kulturarvslyftet blev skrytet som larvigast. Det är ett fiasko! Hur många är det nu som har fått jobb med Kulturarvslyftet, och hur många var det som ni trodde skulle få jobb?
Det är dessutom så att skryta om att Umeå får hälften så mycket till Kulturhuvudstadsåret 2014 som Stockholm fick när staden var kulturhuvudstad 1998 är lite övermaga, menar jag. Kulturministern har en del att bevisa och lite mindre att skryta om.
anf.78 Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M):
Herr talman! Det var ord och inga visor. Jag tror att Lars Ohly använde ordet skryt tio tolv gånger. Det ligger inte för mig att stå och skryta. Men jag är stolt och nöjd över den kulturpolitik vi har och den budget som vi i dag diskuterar.
Jag är stolt därför att vi varje år sedan regeringen kom till, från den tid när Lars Ohly var med och måhända påverkade kulturpolitiken via Socialdemokraterna. Jag vet inte vad han fick igenom då. Jag är väldigt stolt över vad vi gör trots att detta inte sker i omvärlden.
Jag är ännu stoltare över att vi har lyckats förnya kulturpolitiken. Det är säkert ingenting som Lars Ohly hade velat se hända. För honom var 1974 års kulturpolitik och de målen huggna i sten för all framtid.
När Lars Ohly i sitt tidigare inlägg talade om solidaritet är det ett uttryck som vi nog definierar helt olika. För Lars Ohly är solidaritet att han och hans gelikar tar hand om människors inkomster och bestämmer vad som är lämpligt för var och en. Det är inte min syn på solidaritet.
(Applåder)
När det handlar om Norden kan vi jämföra oss lite hur vi vill. Jag träffar mina nordiska kulturkolleger. Jag vet till exempel om den situation som den isländska kulturministern har befunnit sig i och hur kärvt det har varit och hur hon har kämpat. Jag tycker att hon är värd allt beröm för det.
Jag träffar också min danska och min finska kollega som tvingas till nedskärningar på kulturområdet. Vi kan räkna hur vi vill, men Sverige ligger långt framme. Ska vi jämföra oss med någonting annat kan vi i så fall ta hela EU. Där är Sverige och svenskarna de mest kulturaktiva i hela Europa.
I min nästa replik går jag gärna in på frågor som jag inte hann med nu eller i mitt tal. Det gäller exempelvis samverkansmodellen eller Kulturskolan.
anf.79 Lars Ohly (V):
Herr talman! På slutet undslapp sig kulturministern en ren lögn. Det gällde de mest kulturaktiva i hela Europa. SCB mätte inte bara hur stor del av bnp som gick till kulturområdet utan också hur aktiv befolkningen var. Det visade sig att både islänningar och finländare var mer aktiva på kulturområdet än vad svenskarna är.
Det finns rätt lite grund för skryt och för att stå här att vara så liknöjd som kulturministern är. I stället borde kulturministern fråga sig: Vad man kan göra för att till exempel tillgängliggöra kultur mer?
Tydligen har man i budgetprocessen kommit fram till att ett förslag man kan genomföra är att ta bort 30 miljoner kronor till taltidningar. Det är vad regeringen föreslår. Är 30 miljoner mindre till taltidningar ett bra sätt att tillgängliggöra det som är gemensamma nyttigheter?
Sedan fick kulturministern en liten applåd från sin lilla hejaklack när hon sade att solidaritet är när var och en tar hand om sin inkomst själv. Det är den synen som präglar kulturpolitiken, nämligen att det inte är ett gemensamt ansvar.
Det är inte vi tillsammans som ska se till att kulturen får leva och utvecklas. Var och en bestämmer själv vilken kultur man vill gynna med sin egen inkomst. De som har mest inkomst får mest makt. De som får störst skattesänkningar har mest att säga till om i den kulturpolitik som regeringen i marknadsanpassningens namn bedriver.
Fortfarande sägs inte ett ord om Kulturskolan och scenkonstpensionerna på grund av att det var för pinsamt, och det görs ett väldigt svagt försvar för Kulturarvslyftet. Det är en svag kulturminister vi ser i riksdagens talarstol i dag.
anf.80 Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M):
Herr talman! Det är lite svårt att svara om Lars Ohly hela tiden väljer att föra in nya frågor i sammanhanget.
Vi kan ta Kulturskolan. Kulturskolan är en viktig institution. Jag har själv gått där och spelat, kanske inte med den största framgång, men jag har haft glädje av det. Det finns enligt Smok, tror jag, i dag elva kommuner som inte har kulturskola, och åtta av dem styrs av vänstermajoriteter. Lars Ohly kan till att börja med gå hem och börja göra hemläxan där.
En helt ny fråga är taltidningarna. Det är intressant. Det är rätt symtomatiskt för Lars Ohly. Det var bättre förr. Det var alltså bättre med inlästa kassetter där det bara var tillgång till 90 minuter av en dagstidning.
Vi gör nu ett intåg i den nya världen, Lars Ohly, i den digitala världen. Taltidningarna ska bli tillgängliga på ett nytt sätt för många fler, och det gäller hela tidningen. Det skulle jag vilja säga är en stor förändring.
Lars Ohly har flera gånger tagit upp Kulturarvslyftet. Det är en viktig satsning. Jag medger också att det varit svårare att få det genomslag som vi hade trott. Det innebär inte att jag har slutat tro på det eller att jag lutat mig tillbaka, vilket Lars Ohly också inledningsvis antydde.
Vi för ständiga diskussioner med såväl kulturinstitutionerna som Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna. Jag vet att viljan finns. Jag vet också att det finns en del stötestenar. Jag kan lova Lars Ohly att jag jobbar vad jag kan för att få bort så många som möjligt av dem.
Eftersom vi har en trevlig tradition att ge en liten julgåva här vill jag gärna lämna en bok till Lars Ohly.
anf.81 Gunilla Carlsson i Hisings Backa (S):
Herr talman! Jag tog i mitt anförande upp några frågeställningar till kulturministern och hade hoppats att hon skulle svara lite grann på de frågeställningarna när hon höll sitt anförande. Men jag fick inga svar.
Därför passar jag på att lyfta upp frågorna igen i ett replikskifte.
Det gäller scenkonstpensionsfrågan. Vi har flera tillkännagivanden från kulturutskottet om att frågan måste lösas. Kulturministern själv, när hon satt i opposition, drev på i frågan och sade att hon minsann skulle lösa den om hennes parti fick regeringsmakten.
Nu har det, precis som jag sade i mitt anförande, gått ganska många år. Under de åren har kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth haft frågan på sitt bord. Men vi har fortfarande inte sett någon lösning.
I budgetpropositionen säger man att man ska återkomma. Nu ger jag kulturministern chansen att klart och tydligt tala om när man tänker återkomma till riksdagen om en lösning på frågan. Det är en fråga som väldigt många kulturinstitutioner brottas med, för man vet inte hur man ska lösa den ekonomiska delen, vilket gör att det blir mindre och mindre verksamhet där ute, eftersom frågan inte är löst.
Herr talman! Nu ställer jag frågan klart och tydligt: När kommer kulturministern med ett konkret svar till oss i riksdagen?
anf.82 Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M):
Herr talman! Så sent som i förra veckan, tror jag det var, hade Isak From och jag en debatt om just den frågan. Om Gunilla Carlsson läser protokollet med den blir nog en del klarare.
Det är riktigt - som jag också påpekade när Isak From och jag debatterade frågan - att frågan är svår och segdragen. Den fanns även under Gunilla Carlssons tid, när hon satt i majoritet i kulturutskottet. Gunilla Carlsson känner igen frågan väl.
Det är riktigt att vi tog oss an frågan redan tidigt under förra mandatperioden, i hopp om att vi skulle kunna lösa den. Men frågan är - det tror jag att även Gunilla Carlsson insåg, när Socialdemokraterna hade regeringsmakten - mer komplicerad än man tror.
Det är därför som vi nu i samtal med parterna bland annat har kommit fram till att den bästa lösningen är att man tar hand om frågan och löser den i kollektivavtal. Det är också en uppfattning som bland annat Svensk Scenkonst och de fackliga organisationerna delar. De samtalen pågår nu, och vi återkommer så fort som möjligt, precis som det står i budgetpropositionen.
Jag är lite fundersam över en del som Gunilla Carlsson tog upp tidigare. Hon mer eller mindre gjorde oss i alliansregeringen skyldiga till att vi inte hade satsat så mycket på läsande.
Jag kan konstatera att trots de tråkiga siffror som vi nu får när det gäller läsförståelse har vi verkligen gjort en hel del. Redan förra mandatperioden gjordes en stor satsning på läsa-skriva-räkna i lågstadiet. Vi har gjort skolbiblioteken obligatoriska. Det var de inte tidigare. Vi har haft en litteraturutredning som nu är ute på remiss och som så småningom kommer att resultera i en proposition.
Det är långt mer än vad som hände under den tid då Gunilla Carlssons partifränder satt i regeringen.
anf.83 Gunilla Carlsson i Hisings Backa (S):
Herr talman! Trots den satsning som kulturministern lyfter fram visar det sig nu att resultaten dalar ytterligare vad gäller läsförståelse. Med andra ord har de satsningar som man har gjort inte gett resultat.
Vi satsade också på läsfrämjande verksamhet när vi hade regeringsmakten. Nu lägger vi ytterligare 3 miljarder inom utbildningsutskottets område, inte minst på att få ned storleken på klasserna. Vi vet att i de lägre åldrarna är det där som mycket av läsförståelsen grundas och där man behöver resurser för att kunna hålla nere klasstorleken. Vi gör en hel del satsningar vad gäller läsandet.
Men det handlar också om att se hur man kan nå ut till nya grupper. Precis som jag lyfte fram i mitt anförande handlar vårt läslyft just om att se mängder av andra aktörer som finns för att öka läsandet. Jag pratar om fackföreningsrörelsen och idrottsrörelsen, och det finns andra delar. Jag tror att biblioteken gör en jättebra insats. Men jag tror att de som behöver läsandet kanske inte ens tar sig till biblioteket. Då måste vi fråga oss: Var hittar vi de grupperna? Det lyfter vi också fram i vårt läslyft som en del för att nå ett bättre resultat.
I den här repliken skulle jag också vilja fråga om Kulturarvslyftet. Vi har väldigt tydligt sagt att vi tycker att det är ett misslyckande. Vi vill göra något annat med de resurser som kulturministern väljer att lägga på detta misslyckade projekt och satsa på ett nytt Accessprojekt. Regeringen tog över det när de fick regeringsmakten efter det att vi socialdemokrater hade genomfört Access med ett väldigt lyckat resultat. Är man ute på institutioner lyfter de fram det som en mycket bra insats som väldigt många använder, medan de däremot tycker att Kulturarvslyftet inte är något bra projekt.
Varför lyssnar inte kulturministern på institutionerna? Ett helt år har gått, och man har inte ens nått upp till 10 procent av det som var målsättningen. Är det inte dags att tänka om?
anf.84 Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M):
Herr talman! Enligt Sverigedemokraternas Mattias Karlsson råder det inte så stora skillnader mellan våra respektive partier, men jag tycker nog att det gör det, även om vi delar oron för läsningen, fast det kan vi ta i ett separat sammanhang.
Access, som Gunilla Carlsson tog upp, var en tvåårig satsning avsedd att vara i just två år. När alliansregeringen tillträdde 2006 såg vi att det fanns stora fördelar, och vi valde därför att förlänga Accessatsningen i ytterligare två år.
Men Access är något helt annat. Det projektet riktar sig också till museiinstitutioner, arkiv och bibliotek, men det handlar om akademiker. Enligt det förslag som Gunilla Carlsson och hennes parti har lagt fram ska, vad jag förstår, 196 miljoner kronor ge 600 jobb. Men det är långt under den lönenivå som den fackliga organisation DIK rekommenderar.
Det kan knappast vara något som skulle lösa problemen för kulturinstitutionerna, om nu Gunilla Carlsson hade tänkt sig det, för det blir en klart mer dyrbar reform än Kulturarvslyftet.
Som jag sade i en tidigare replik avser jag att fortsätta detta.
Det är en fråga som ständigt återkommer i Socialdemokraternas kulturpolitik. Jag begriper inte riktigt varför man håller fast vid något som inte är så relevant. Det gäller fri entré på museer, och då handlar det om 19 museer av de närmare 300 museer som finns i Sverige i dag. Då kan vi tala om en rätt orättvis situation, om de ska ha så kallad fri entré - det var det ju inte under er tid, för det gällde bara basutställningar och inte barn och unga utan bara ett litet antal - i synnerhet som vi nu har fått den nya statistiken, som visar att museibesöken fortsätter att öka och nu, trots att många museer väljer att ta entré, är uppe på i stort sett samma nivåer, vilket är glädjande, under en period då det hette att det var fri entré fast det egentligen inte var det.
anf.85 Tina Ehn (MP):
Herr talman! Kulturministern började med väldigt många fina ord om att utveckla och fördjupa kulturpolitiken. En sak som sades var att man vill stärka barns och ungas rätt till kultur. Det var ganska mycket i anförandet runt barns och ungas rätt till kultur, att det ska ta mer plats i samhället och att det ska ske i skolan.
Jag har varit ute rätt mycket och besökt kommuner och hör ofta att de säger att ungdoms- och barnkulturen inte riktigt är på agendan när det gäller regeringens politik för barn och unga. Det kan jag skicka med.
Vi kan titta på den sammanhållna politik som regeringen har, där vi har en utbildningsminister som har en viss agenda och en kulturminister som har en annan agenda. I så fall håller jag på kulturministers agenda när det gäller barns och ungas rätt till kultur.
Men kulturministern pratar sällan om musik- och kulturskolorna, och vi har en utbildningsminister som har plockat bort estetisk verksamhet i gymnasiet. Vi har fått en skolbibliotekslag. Men den haltar något, eftersom det viktigaste i skolbiblioteken inte finns med, nämligen bibliotekariens roll.
Sammantaget är det frågor som har med barns och ungas rätt till kultur att göra. Jag frågar då kulturministern i det här inlägget hur regeringen ser på detta. Regeringens politik måste sammantaget lyfta fram barns och ungas rätt till kultur ur ett helhetsperspektiv, eftersom det kommer in på många områden.
anf.86 Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M):
Herr talman! Jag skulle gärna vilja få veta lite mer konkret var Tina Ehn har uppfattat att man inte tar barns kultur på allvar. Jag får helt andra signaler, inte minst därför att vi också har ständig dialog med våra institutioner. Det står tydligt inskrivet i regleringsbrev och instruktioner att barns och ungas rätt till kultur är prioriterad. Då handlar det inte bara om att man ska ha verksamhet
för
barn och unga utan också
med
barn och unga. Att få en återkoppling där är väl så viktigt.
När det gäller skolbibliotek finns det nu, som Tina Ehn konstaterade, en lag, vilket det inte var tidigare. Den har tillkommit under alliansregeringens tid. Nu är Litteraturutredningen, som också tar upp läsningen i skolan, ute på remiss. Den återkommer vi till, precis som jag nämnde för Gunilla Carlsson.
Jag kan se en del möjligheter till förbättring för barn- och ungdomskulturen. Det gäller inte minst på filmområdet, som kommer att debatteras senare i kväll. Här skulle vi absolut behöva se någon form av lyft också.
Tina Ehn nämnde gymnasieskolan och de estetiska ämnena. De är inte försvunna. De är förvisso inte längre obligatoriska, men det är fler som väljer de estetiska ämnena i dag än tidigare. Vi kan också hämta inspiration och finna problemlösningar i Ungdomsstyrelsens rapport om barns och ungas kulturvanor. Jag rekommenderar verkligen en läsning av den. Den kom för ett år sedan. Den visar att 13-20-åringar är väldigt aktiva kulturellt, men det syns inte alltid i statistiken. De betecknar dock sig själva som kulturintresserade och kulturaktiva, men det är som vanligt ofta så att flickor får mer än pojkar och att samhällets resurser inte alltid styrs jämlikt. Det avser vi dock att återkomma till.
anf.87 Tina Ehn (MP):
Herr talman! Det är alltid svårt att generalisera, och det är väl något man egentligen ska undvika. Här handlar väl mycket om trender. Man upplever att det pratas väldigt lite om barn- och ungdomskultur och kanske på en annan nivå. Vi kanske pratar mycket om det.
En sak man också ser på bibliotek är att de som lånar mest böcker är barn och unga, men de har minst utrymme på biblioteken. Det är också en intressant iakttagelse som man kan göra.
Jag hör ministern prata om det som ska komma. Jag ser fram emot de propositioner som ska komma till våren. Jag har väntat länge på bibliotekslagen. Vi har väntat på den om public service och så vidare. Vi ser fram emot intressanta debatter om olika kulturområden här, så att inte denna budgetdebatt blir den enda debatten på kulturområdet under hela hösten. Vi vill vara med och lyfta fram kulturen och debattera den flitigt. Det är precis det man ska göra.
Jag avslutar med att önska god jul.
anf.88 Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M):
Herr talman! Jag avser också att om en liten stund önska god jul.
Det finns mycket man skulle kunna önska. Det gör jag också, till exempel det som Tina Ehn tog upp när det gäller ytan för barn på biblioteken. Vi kan glädja oss åt att det fortfarande i hög grad är barn- och ungdomslitteraturen som lånas ut även om vuxenutlåningen minskar. Det är återigen en fråga för Litteraturutredningen och dess remissinstanser.
Jag debatterar gärna kulturpolitik och kommer så fort som det blir interpellationer eller enkla frågor eller i den mån kulturutskottet kallar. För mig är kulturen och kulturens utväxling, om jag får kalla det så, för att kulturen ska ta plats på många fler områden, en väldigt angelägen fråga.
(Applåder)
anf.89 Mattias Karlsson (SD):
Herr talman! Som jag tog upp i mitt anförande är villkoren för att trossamfund ska få statsbidrag att man ska upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar varpå samhället vilar. Då tänker sig säkert den vanlige medborgaren att om man bryter mot detta villkor får det någon typ av konsekvens. Men nu har det under flera års tid uppdagats enstaka fall av missförhållanden, och för ett halvår sedan avslöjade SVT:s Uppdrag Granskning att det i 60 procent av de moskéer man undersökte i landet pläderades för att kvinnor ska underkasta sig män, för att de ska acceptera att bli misshandlade och att de ska acceptera att ha sex mot sin vilja. Det är som jag tolkar det ett uppenbart brott mot villkoret att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar vårt samhälle vilar på. Så ser jag det i alla fall.
Därför undrar jag: Hur har dessa missförhållanden kunnat undgå kulturministern tidigare? Varför får det inga konsekvenser när man bryter mot villkoren? Är det en rimlig ordning att man i stället för att drabbas av konsekvenser om man bryter mot de villkor som man har gått med på belönas med ökade anslag på det sätt som kulturministern har valt att göra i årets budget?
anf.90 Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M):
Herr talman! Det är riktigt att regeringen är en enhet, men det är inte längre jag utan Stefan Attefall som har ansvar för Trossamfundsrådet. Jag blir precis lika upprörd som Mattias och de flesta andra i den här salen över de uppgifter som kom fram i Uppdrag Granskning, om de nu är sanna. Våld är aldrig acceptabelt, inte mot någon, och den här formen av våld faller också under allmänt åtal. Men den debatten får Mattias Karlsson föra med Stefan Attefall.
anf.91 Mattias Karlsson (SD):
Herr talman! Om det inte är acceptabelt måste man på något sätt visa det. Man måste sätta ned foten och visa att detta inte är tolerabelt i det svenska samhället. Annars sänder man ut väldigt konstiga signaler. När man då inte heller drar undan bidragen utan faktiskt ökar dem i stället blir det nästan som att man belönar de samfund som har misskött sig i stället för att visa att man inte tolererar deras beteende.
Ett område som man till skillnad från trossamfunden inte satsar på från regeringens sida är idrotten. Som jag nämnde i mitt anförande urholkar regeringen stödet till idrotten med 90 miljoner kronor bara under nästa år. Denna urholkning kommer också att fortsätta för varje år som idrotten inte kompenseras för pris- och löneomräkning, som Riksidrottsförbundet har vädjat om.
Riksidrottsförbundet uppger också att om inget görs åt detta kommer man inom en ganska snar framtid att tvingas till besparingar på bland annat barn- och ungdomsidrotten. Jag undrar om detta är något som kulturministern tar på allvar och vad hon i så fall tänker göra åt situationen.
anf.92 Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M):
Herr talman! Jag hade nästan hoppats att också Mattias Karlsson skulle ge sig in och försvara det förslag om museer man har i sitt budgetförslag, men det är möjligt att han tog intryck av diskussionen innan och bestämde sig för att inte ta upp den frågan.
Idrotten har under den borgerliga regeringen fått ett kraftigt ökat stöd. Stödet till idrotten har sedan sekelskiftet 2000 tredubblats. Sedan vet jag att det alltid, inom idrotten liksom inom samtliga verksamheter, finns en önskan om mer pengar.
Jag för regelbundna samtal med Riksidrottsförbundet och har nog situationen rätt klar för mig. Det är ingen alarmerande situation. Att de vill ha en pris- och löneomräkning har vi diskuterat. Det fungerar inte så. Däremot får myndigheten Sisu detta.
Idrotten har enligt sina egna önskemål fått en stabil uppräkning, det vill säga ett stabilt anslag, i stället för att som tidigare vara beroende av Svenska Spel. Det är man inte längre. Det elitstöd den tillfälliga satsningen innebar - det var uppenbart för idrotten att det var en tillfällig satsning - kommer att räcka också under nästa år. Sedan får vi ta ställning till fortsättningen.
Jag ser i dag ingen anledning till oro när det handlar om idrottens anslag, däremot i en del andra frågor som berör idrotten, om hur man behandlar barn och unga och att barnrättsperspektivet alltid ska hållas högt. Den diskussionen finns det stor anledning att föra vidare.
(Applåder)
anf.93 Cecilia Magnusson (M):
Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på alla reservationer.
Alliansen levererar. För sjätte året, som kulturministern sade, har vi gett mer pengar till kulturen. Över 12,6 miljarder kronor är kulturbudgeten på för 2013.
För några veckor sedan publicerade Kulturrådet en sammanställning över det offentliga stödet till kulturen, där man redovisade att stödet har ökat med 19 procent under en tioårsperiod. Det är ingen dålig utveckling. Jag hoppas att Lars Ohly lyssnar på vad Kulturrådet säger.
23 miljarder per år är det offentliga stödet. Då är det staten som står för 43 procent. Landsting och regioner står för 14 procent och kommunerna för 41 procent.
Vad som inte redovisas i den här rapporten är vad människor själva lägger ut på kulturen, människor som köper böcker i bokhandeln, som går på musikaler eller som köper tavlor. Det är faktiskt två tredjedelar av kulturomsättningen som görs av oss själva, av oss skattebetalare. Vi betalar alltså både till det gemensamma och till det som vi själva är intresserade av och vill stötta ytterligare.
Vi i Alliansen är glada över att vi har kommit så här långt, och vi fortsätter på den väg som vi stakade ut i
Tid för kultur
år 2009. Kulturministern har förnämligt tagit upp de satsningar som vi har gjort, och oppositionspartierna har haft möjlighet att få svar på de frågor som de har.
Vi kan nu titta på det betänkande som vi har framför oss. Det är 14 beslutspunkter, och det är fyra reservationer. Intresserade som har följt kulturdebatten kan tro att oppositionen har massor med alternativ till den rådande politiken, men i betänkandet får man leta länge innan man ser att de har någon avvikande mening. Det är mycket snack och lite verkstad i den oppositionen.
Det låter på oppositionspartiernas företrädare som att de har hur mycket mer pengar som helst. Men inget av partierna i oppositionen har mer än 3 procent i ökade anslag till kulturen. Därför undrar man. Det är mycket prat och lite verkstad. Det tycker jag är tråkigt.
Flera har sagt att vi ska citera kända verk, herr talman. När jag hör om kulturen tänker jag på björnen Baloo i
Djungelboken
. När han hör Mowgli försöka ryta säger han: tss, tss, tss, tss.
Det var mitt citat, herr talman.
Jag börjar med det största partiet i oppositionen, Socialdemokraterna. De pratade nästan mest. De har 322 miljoner kronor utöver vad regeringen har. På det kommer de trea i ökning.
Där måste den politiska kompassen ha fått fnatt, för Socialdemokraterna kräver att Kulturarvslyftet ska avslutas. Man tar då från dem som verkligen står i utanförskap och vill ge till dem som faktiskt är på arbetsmarknaden. Jag och vi i Alliansen säger inte att kulturarbetare är de som har det bäst på arbetsmarknaden. Men här handlar det om att ge dem som står långt från arbetsmarknaden en möjlighet att gå från utanförskap till innanförskap. Jag trodde aldrig att detta skulle drabba socialdemokrater.
Jag skulle vilja höra hur Gunilla Carlsson har tänkt med detta, att ta från dem som inte har någon möjlighet på arbetsmarknaden. Vad ska de 400 personer som redan har fått anställning inkom Kulturarvslyftet göra med socialdemokratisk politik? Vad ska Gunilla Carlsson göra med dem? Ska hon kasta ut dem i utanförskap igen? Det skulle vara mycket intressant att höra.
Nyskapande kulturpolitik är inte Socialdemokraternas stora grej. 80 miljoner kronor läggs på att tvinga museerna att ha fri entré igen. 80 miljoner kronor är inte ens full kostnadstäckning. Man får faktiskt in 100 miljoner kronor varje år på entréavgifter. Hur ska museerna göra då? Det skulle vara jättebra att få höra det av Gunilla Carlsson.
Det här är ungefär de stora skillnaderna i budgetförslaget.
Nummer två, herr talman, på min lista är Miljöpartiet. De ligger närmast Alliansen med 245 miljoner kronor i ökning. Miljöpartiet tycker att Kulturarvslyftet nog är en ganska bra idé, bara det får lite fart, precis som vi har sagt. Miljöpartiet anser inte att fri entré är någon bra grej, och vi är glada över att man har insett detta.
Men vad jag gärna skulle vilja ha reda på är hur Miljöpartiet har tänkt om de 2 000 extra folkhögskoleplatser som man har i sitt budgetförslag. Hur skulle folkhögskolorna på ett år kunna ordna detta när det är 1 000 mer än vad folkhögskolorna själva säger att de kan mäkta med på en betydligt längre tid. Det skulle vara intressant att höra.
Herr talman! Det tredje partiet i oppositionen är Vänsterpartiet. De har såklart mest i sin plånbok. De har 371 friska miljoner i sitt förslag. Men vad de ska använda de här till är jättesvårt att läsa ut i deras motion.
Vi har hört Lars Ohly stå här och tala om kommersialismens skadliga verkningar under sitt anförande och i replikskiftet. Men det skulle vara intressant att få höra lite mer detaljerat vad man har tänkt göra med de här pengarna. Jag kan gissa att Lars Ohly vill tvinga museerna till fri entré, och där är man överens med S. Men några andra svar är det svårt att uttyda.
Partiets övriga skuggbudget präglas av chockhöjning av skatter som kortvarigt ger mer pengar till filmstöd, folkbildning och regionalt kulturstöd men som skulle bli ett dråpslag för den enskilde konsumenten.
Det sista partiet, herr talman, är Sverigedemokraterna. De kommer på tredje plats med 288 miljoner kronor mer än regeringen. När jag läser motionen är det nästan som att höra Lars Ohly på den gamla goda tiden. Det är väldigt mycket antikapitalistiskt och solidariskt i bred vänsterpolitisk mening. Det skulle vara intressant att diskutera den frågan mer, men jag ser att min tid rinner ut.
Sammanfattningsvis, herr talman, ser jag en enad allians. Vi är fyra partier. Vi har olika uppfattningar. Men vi har en enad politik som vi ständigt arbetar med. Mot detta står en opposition, fyra partier, som inte är enig om någonting.
(Applåder)
anf.94 Lars Ohly (V):
Herr talman! När Cecilia Magnusson talar vet man ibland inte om hon är medvetet rolig eller omedvetet rolig. Men rolig är hon, framför allt när hon säger: Det finns bara fyra reservationer i det här betänkandet.
(CECILIA MAGNUSSON (M): Visst är det roligt!)
Det är jätteroligt, eftersom vi inte får lämna reservationer på alla de utgiftsposter som vi har. Det får vi inte enligt riksdagsordningen. Det kan vara bra för åhörarna att veta att vi inte får lämna reservationer när det gäller Kulturskolan, när det gäller avgiftsfrihet på museerna och när det gäller punkt efter punkt där vi har haft andra uppfattningar än regeringen. Att det bara finns fyra reservationer var väl inget starkt argument för att ge sken av att skillnaderna är små mellan regeringen och oppositionen. Det var ett ganska uselt argument, Cecilia Magnusson.
Nå, finns det då några skillnader? Ja, men inte de som Cecilia Magnusson tror. Hon argumenterar mot det hon trodde att jag sade. Jag nämnde aldrig kommersialismens skadeverkningar. Det kan man läsa i protokollet. Jag nämnde ingenting om det, men hon säger att jag stod och orerade om det. Då måste jag ha talat mycket om det - i Cecilia Magnussons huvud, men inte i kammaren. Frågan är: Är hon medvetet rolig eller är hon omedvetet rolig när hon citerar någonting som inte har sagts? Jag vet inte.
Det jag däremot sade var mycket konkret, och även det kan man läsa i protokollet, ifall Cecilia Magnusson missade det när jag sade det. Det kan också läsas i vårt särskilda yttrande nr 4, där vi på område efter område visar vad vi vill lägga pengar på. Det handlar, alldeles riktigt, om museerna, men inte bara om de statliga utan också om de regionala och kommunala museerna. Det handlar om Kulturskolan. Det handlar om Läsfrämjandet. Det handlar om mängder av olika kulturpolitiska satsningar som verkligen skulle innebära skillnad i människors vardag, eftersom det sänker avgifter, ökar tillgängligheten och breddar kulturen.
anf.95 Cecilia Magnusson (M):
Herr talman! Jag är glad att jag kan roa Lars Ohly. Jag kan dock inte återgälda det med att Lars Ohly roar mig. Hans politik skrämmer mig lika mycket i dag som tidigare.
Jag måste säga att jag skulle vara glad om jag hade en bättre opposition mot mig. Inte ens i fråga om fri entré är Socialdemokraterna, Vänstern, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna överens. Det är det som är så skrämmande. Vi vet inte vad alternativet till en stark alliansregering är. Än mindre vet svenska folket det. Ni kan inte komma överens om någonting, ni fyra partier i oppositionen.
Jag skulle uppskatta om Lars Ohly i sin andra replik kunde berätta lite om detaljerna i kulturbudgeten. 371 miljoner kronor är ganska mycket, och det är svårt att få fram vad ni egentligen vill göra. Jag skulle därför uppskatta att få veta det - om det nu inte är att motverka kommersialismens skadliga verkningar. Det uttrycket kanske inte användes, men i anförandet och i replikskiftet med kulturministern låg det som en air över det som sades. Det är intressant att det lever kvar så starkt.
Kom gärna med lite mer detaljer om vad ni ska använda de extra anslagen till.
anf.96 Lars Ohly (V):
Herr talman! Jag får hänvisa till protokollet eftersom jag höll ett anförande som på punkt efter punkt visar vad Vänsterpartiet vill göra med pengarna. Det var ytterst konkret. Nu hörde inte Cecilia Magnusson det, och ändå blev hon rädd. Hon blev så skrämd att hon tycker att det är skrämmande att till exempel satsa på en avgiftsfri kulturskola i alla kommuner. Ja, det låter ruggigt tycker nog många, i varje fall moderater, eller i varje fall någon, eller i varje fall Cecilia Magnusson. Att vi ska ha museer som är tillgängliga för alla och att man inte tar ut avgifter, utan människor får möjlighet att se de enorma samlingar som vi tillsammans äger - ja, det var skrämmande tycker kanske många, eller i varje fall några moderater, eller i varje fall Cecilia Magnusson. Att scenkonstpensionerna ska lösas, att kulturarbetarna ska få bättre villkor, att biblioteken ska få bättre möjligheter att fylla sitt uppdrag, allt det är tydligen sådant som skrämmer Cecilia Magnusson.
Jag kan säga att det finns sådant som jag är mer rädd för än ett levande kulturliv. Det finns sådant som jag blir mer skrämd av än av att vi skulle få en kultur som är tillgänglig för fler och där vi satsade mer pengar på att göra den kulturen tillgänglig. Det finns verkligen inte några proportioner ifall man blir skrämd och rädd av en kulturpolitik som innebär att kulturen sprids till fler människor, att kulturen får leva och vara provocerande, retande, oroande och inte bara underhållande och roande. Kulturministern sade vid något tillfälle att hon helst ville vara underhållningsminister. Det skulle jag verkligen också önska att hon var, för då satt hon inte i regeringen. Vi behöver en kulturminister i det här landet.
anf.97 Cecilia Magnusson (M):
Herr talman! Jag är så glad att vi har en kulturminister i detta land som kan ta tag i saker och ting och verkligen reformera och förändra och som kan få hela sin regering att ge ökade anslag till kulturen - varje år. Det är mer än vad Lars Ohly lyckades med när han hjälpte Socialdemokraterna åren före 2006. Jag är därför mycket stolt och nöjd med den kulturminister vi har. Hon är många gånger bättre än den som fanns tidigare.
Jag är övertygad om att kulturministern och den regering som haft möjlighet att styra landet gjort det mycket bättre för kulturarbetarna, som fått fler möjligheter till arbete genom till exempel Skapande skola, vilket öppnat en helt ny arbetsmarknad för kulturarbetarna.
Vi har en regering som satsat på de olika allianserna för att människor, när de står utan arbete, ska ha möjlighet att vidareutvecklas och utbilda sig under den tid de inte har arbete.
Vi har en regering som ser till barnens bästa, inte som på Vänsterpartiets och Socialdemokraternas tid när man hade barnkulturår eller projektår hit och dit men ingen långsiktig verksamhet. Nu har vi Skapande skola, som inte bara ger kulturarbetarna möjlighet till en arbetsmarknad, utan barn får möjlighet att ta del av kulturen och får hjälp i sina kreativa processer när de lär sig.
Vi har en regering och en kulturminister som drar läsandets lans, som ser till att vi kommer till rätta med det underskott som innebär att barn inte får hjälp med att hitta läsandet och läsnyckeln. Det ska vi fortsätta med.
anf.98 Gunilla Carlsson i Hisings Backa (S):
Herr talman! Jag upplever nog inte, till skillnad från Lars Ohly, att Cecilia Magnusson är särskilt roande. Jag tycker mest att det är beklagligt att hon inte känner till riksdagsordningen, som säger att vi inte kan foga några reservationer till budgeten, utan de ligger som ett särskilt yttrande. Cecilia Magnusson brukar ju vara noga med att peka på att man ska följa riksdagsordningen, och därför är det lite knepigt att hon inte gör det i dagens debatt.
Cecilia Magnusson tycker inte att vi har någon politik och undrar vad vi egentligen vill. Jag tyckte att jag lyfte fram ganska mycket i mitt anförande. Jag hör en hel del kritik, bland annat vad gäller pensionsfrågan. Det är ingen ny fråga, utan Cecilia Magnusson har ställt sig bakom ett tillkännagivande till regeringen och efterfrågat en lösning. Fortfarande ser vi ingen lösning på det.
Cecilia talar om att projekt inte är så bra, och barnkulturår tyckte hon inte heller var någonting. Däremot ställer hon sig bakom Kulturarvslyftet, som ju också är ett projekt. Dessutom ställer hon sig bakom ett projekt som inte ens nått 10 procent av det som var målet. Hon talar om 400. Jag har fortfarande inte sett någon rapport om att det skulle vara 400, utan ungefär 10 procent av de 1 200 har man lyckats nå. Jag beklagar det.
Den grupp människor som står utanför arbetsmarknaden skulle vi verkligen vilja hjälpa att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Därför gör vi en satsning på en ny Access. Vi vet att det var ett lyckat projekt där kulturinstitutionerna öppnade upp sin verksamhet och såg till att människor faktiskt kom i sysselsättning. Det tycker vi är en bättre politik än den där man talar om mycket men där resultatet blir väldigt, väldigt litet.
anf.99 Cecilia Magnusson (M):
Herr talman! Gunilla Carlsson blandar ihop en hel del. Låt mig börja med det som gällde projekt. Barnkulturåret skulle hålla på i ett år och sedan aldrig mer återkomma. Det kan vi nog vara överens om. Kulturarvslyftet är en arbetsmarknadssatsning i en tid av hög arbetslöshet.
Här står en socialdemokrat och säger att vi inte ska ha några arbetsmarknadsprojekt, en socialdemokrat som inte har gjort något annat under sin tid här än att föreslå sådana. Att blanda ihop detta med Accessprojektet tycker jag faktiskt är lite synd.
Kulturarvslyftet är faktiskt till för att hjälpa dem som står längst från arbetsmarknaden, de som inte har fått fäste på en arbetsmarknad. De får hjälp att komma tillbaka och att kunna göra det i en miljö med kultur, som vi vet har en läkande process. Om Gunilla Carlsson kommer ihåg det så har den här regeringen gjort en satsning på kultur och hälsa som är väldigt lyckosam. Vi vet från forskning att kulturen främjar hälsa. Här får människor som står längst från arbetsmarknaden en möjlighet att få in en fot på arbetsmarknaden till ett innanförskap och slippa stå utanför.
Jag ställde en fråga till Gunilla Carlsson i mitt anförande. Vad tänker Gunilla Carlsson göra med de 400 personer som hittills har fått möjlighet till en anställning i Kulturarvslyftet? Ska de bara kastas tillbaka till ett utanförskap, eller hur ska man hantera dem? Det är människor som inte är kulturarbetare från början. Jag skulle vara jättetacksam för att få ett svar på den frågan.
anf.100 Gunilla Carlsson i Hisings Backa (S):
Herr talman! Med en socialdemokratisk politik skulle vi absolut se till att de här människorna kom i sysselsättning. Behövde de rehabilitering skulle de få det, men de skulle också få möjlighet till arbete.
Med en socialdemokratisk regering skulle vi inte skicka tillbaka 18 miljarder av Arbetsförmedlingens resurser från 2007. I år skickar man tillbaka drygt 3 miljarder av de resurser som har gått till Arbetsförmedlingen. Vi skulle använda dem. Vi skulle se till att de faktiskt riktades in på den grupp människor som du lyfter fram. Du pratar ju bara!
Det är liksom 10 procent av det som var målet som har kommit in på Kulturarvslyftet. Tycker du att det är att ta ansvar? Tycker du att det är att se de människor som faktiskt har det som allra svårast att komma in på arbetsmarknaden?
Jag tycker att det är fruktansvärt förnedrande att höra från Cecilia Magnusson hur man värderar de här människorna. Man måste väl se till att göra insatser som faktiskt ger resultat, inte bara prata om det utan faktiskt göra politik och se till att politiken följer verkligheten som den ser ut, annars blir det inga bra resultat. Det har väl Kulturarvslyftet väldigt tydligt pekat på.
Jag skulle också - usch, jag blir så frustrerad - vilja ställa frågan till Cecilia Magnusson eftersom hon lyfter fram fri entré till museerna. För oss socialdemokrater handlar kulturen om att människor också ska kunna ta del av den. Du pratar om att det är vissa människor som ska ta del av kulturen. Moderat politik är ju att ta från de fattiga och ge till de rika. De som får mer i plånboken ska ta del av kulturen.
Vi har en annan syn. Vi vill se till att fler människor kan ta del av vårt gemensamma kulturarv. Därför står vi fast vid den fria entrén på de statliga museerna, för det gjorde faktiskt att väldigt många människor som i dag inte går till museerna kunde gå dit.
(Applåder)
anf.101 Cecilia Magnusson (M):
Herr talman! Gunilla Carlsson glömmer att vi införde fri entré på museerna för barn upp till 18 år. Vi prioriterar först och främst barn och unga. Vi tycker att vuxna människor som kan köpa en Big Mac också kan betala en entré till museerna. Det Gunilla Carlsson också glömmer är att specialutställningar, typ Picasso eller andra finare utställningar, inte var avgiftsfria. Till dem var man tvungen att betala på den tiden.
Både Gunilla Carlsson och Socialdemokraterna lägger till fri entré på de statliga museerna. Det är ju en underfinansiering. 100 miljoner kronor får de statliga museerna in varje år på avgifter, men Socialdemokraterna lägger endast 80 miljoner kronor. Om Gunilla Carlsson hade kvar någon replik, vilket hon inte har, hade det varit intressant att höra hur museerna skulle göra med tanke på de ytterligare 20 miljonerna.
Nej, vi pratar inte bara. Vi gör insatser. Jag är övertygad om att Kulturarvslyftet och de insatser som hjälper människor som står längst ut från arbetsmarknaden att komma in och som dessutom använder kulturen och dess läkande kraft till detta kommer att ge ett jättebra resultat när det väl är färdigt. Det har tagit lång tid. Vi hade alla önskat att det hade gått fortare, men pengarna finns kvar så det kan bli de 4 400 innan det blir färdigt. Vi får vänta och se. Vi får återkomma till det.
Pensionsfrågan tror jag kommer att lösa sig under året.
anf.102 Tina Ehn (MP):
Herr talman! Cecilia Magnusson höll ett anförande där det ställdes ett antal frågor och gjordes ett antal påståenden. Dessutom säger Cecilia Magnusson att hon vill ha en bättre opposition, att vi inte är överens om någonting och att det är dåligt.
Vi har en gemensam reservation som handlar om scenkonstpensionerna. Den är väldigt viktig. Dessutom är det väldigt viktigt att man kan ha olika politik och att vi har olika politik. Vi är olika partier så det är ganska självklart. Om det är bättre att vi är överens vet jag inte. När vi tidigare hade ett uttalat gemensamt arbete tyckte man att det också var ett problem. Det där är lite olika.
Det ställdes frågor också. Miljöpartiet tycker tydligen att fri entré inte är en bra grej. Det var det som sades. Jag kan väl säga att Miljöpartiet har drivit frågan om fri entré tidigare. Vi tycker fortfarande att det skulle vara väldigt trevligt att få driva den frågan också, men vi har gjort en annan prioritering i vår budget. Vi ser också när vi tittar på siffrorna att det faktiskt inte är så att besöksantalet är jättepåverkat av den förändring som har skett.
Det som är bra i den förändringen tycker vi är att det är gratis för unga. Men visst, hade vi obegränsat med pengar hade fri entré absolut kommit med.
Kulturarvslyftet har jag kritiserat i dag. Jag tror inte att jag behöver säga så mycket mer. Det är inte så att vi tycker att det är jättebra. Absolut inte. Jag var ganska tydlig med att säga att här behövs ett omtag. Jag har varit i kommuner där man har sagt att det här är för dyrt, det är för krångligt: Vi har försökt, men det går inte. Det tycker jag är ganska klara signaler.
Det innebär däremot inte att vi säger att vi måste bryta upp det. Vi avvaktar.
anf.103 Cecilia Magnusson (M):
Herr talman! Det är intressant att lyssna på Tina Ehn. Det är bara det att hon i början glömde att oppositionen består av fyra partier. Den reservation som hon hänvisar till är det tre partier - Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna - som står bakom. Men Sverigedemokraterna, som också tillhör oppositionen, är inte med.
Jag tror att hela kammaren lyssnade när Socialdemokraterna flirtade med Sverigedemokraterna för att få med dem på en gemensam reservation. Det var rätt talande, men ni fick tydligen inte med någon på den flirten. Jag tycker att det hedrar dem. Jag tycker faktiskt att Tina Ehn kan erkänna att oppositionen består av fyra partier. Alliansen står för övrigt också på fyra partiers ben. Där kan vi förhoppningsvis vara överens.
Om vi nu tar upp Kulturarvslyftet kan jag tycka att vi hela tiden behöver omvärdera, se hur vi kan göra det bättre och hur vi kan underlätta för de inblandade parterna. Det är ju så när det är nya reformer och arbetsmarknadssatsningar på gång. Jag tycker att en av styrkorna är att man använder både Arbetsmarknadsdepartementets kompetens och Kulturdepartementets kompetens i de här frågorna. Det skulle vara mycket bättre om vi i flera frågor använde flera områdeskompetenser för att göra samhället bättre.
Det skulle vara intressant att höra Tina Ehn svara på den fråga som jag ställde om folkhögskoleplatserna.
anf.104 Tina Ehn (MP):
Herr talman! Frågan som ställdes om varför Sverigedemokraterna inte står med på reservationen som Miljöpartiet har skrivit tillsammans med S och V får Cecilia Magnusson ställa till Mattias Karlsson. Jag kan inte svara på frågor som rör Sverigedemokraternas politik, och jag delar inte deras ideologi heller.
Sedan var det kommentaren om flörtandet med S. Jag uppfattade det som att S ställde en fråga till Sverigedemokraterna.
Vidare var det en fråga om fler platser på folkhögskola. Om Cecilia Magnusson och Moderaterna ser det som ett problem att folkhögskolorna inte snabbt kan inrätta ett utökat antal platser ser jag det nog som ett större problem att vi inte kan erbjuda de x platser som efterfrågas och som skulle behövas. Det är många sökande till allmän linje på folkhögskolan.
Jag kan hålla med om att vi kanske inte har tänkt på att det saknas några byggnader eller lokaler. Det är mycket möjligt att vi inte har tänkt på saken och att det inte går att genomföra bums. Men jag ser det som ett mycket större problem att vi inte kan erbjuda alla de platser som efterfrågas. Vi framför i vår motion att fler platser på folkhögskola kan innebära att man behöver anställa fler lärare och att det behövs mer lokalyta.
Jag har barn som har gått på folkhögskola. Det är inte alltid undervisningen är inrättad i just den byggnad som är folkhögskolan. Undervisningen kan också ske någon annanstans där man provisoriskt har hyrt in sig.
anf.105 Cecilia Magnusson (M):
Herr talman! Det var bra att få höra hur Miljöpartiet har tänkt i frågan. Därmed lämnar jag det här replikskiftet.
anf.106 Mattias Karlsson (SD):
Herr talman! På en punkt är jag beredd att ge Cecilia Magnusson rätt, nämligen att vi har en svag och idéfattig socialdemokrati som inte förmår att prestera någon särskilt offensiv oppositionspolitik. Det är häpnadsväckande att av de dryga 12 miljarder som regeringen satsar är socialdemokratin nöjd med varje krona. Man vill inte förändra någonting, och man vill inte omfördela eller dra in någonting i de anslagen.
Det var nog det enda som Cecilia Magnusson hade rätt i, för resten var ganska obegripligt. Jag har försökt att hitta en röd tråd, men det är inte alldeles lätt.
Cecilia Magnusson säger att vi sverigedemokrater satsar bara 288 miljoner, men hon bortser då från att vi omfördelar mer än dubbelt så mycket och satsar de pengarna på att förbättra tillgängligheten för funktionshindrade, gör en stor satsning på barnkultur, satsar mer på kultur och idrott för äldre och satsar på att stärka det svenska kulturarvet och motverka den mångkulturella splittringspolitik som regeringen bedriver.
Cecilia Magnusson säger att alliansregeringen är stark och att oppositionen är svag. Först och främst har jag svårt att förstå hur man kan beskriva en regering som stark när vi talar om en minoritetsregering. Det är en minoritetsregering som dessutom bedriver någon form av blunda-och-hoppas-politik som ofta resulterar i någon form av brasklappslösningar. Antingen sätter man sig i panik och kohandlar med Socialdemokraterna för att slippa få stryk i kammaren, eller kovänder och byter ståndpunkt helt och hållet mot vad man har tyckt innan för att slippa nederlag i kammaren eller struntar i att yrka bifall till sina egna förslag för att slippa uppmärksamhet för att man utgör en svag regering utan majoritet. Det är inte en stark regering enligt min definition.
Cecilia Magnusson säger också att hon önskar att hon hade en bättre opposition. Jag önskar att vi hade en bättre regering. Jag önskar också att vi hade en bättre opposition på många sätt, men jag önskar också att vi hade en bättre regering. Det visar sig inte minst här.
Nu har Cecilia Magnusson fått uppdraget att för regeringens räkning kritisera oppositionspartiernas förslag. Det Cecilia Magnusson lyckas komma fram till efter att ha detaljstuderat Sverigedemokraternas budgetmotion är att jag låter som Lars Ohly.
anf.107 Cecilia Magnusson (M):
Herr talman! Till skillnad från Lars Ohly roar Mattias Karlsson mig en smula.
Det är helt klart att jag kritiserar Socialdemokraterna, Mattias Karlsson, för svaghet, men det gäller alla oppositionspartier. När jag har läst era motioner har jag inte hittat någonting som jag har tyckt varit spännande. I vissa fall har jag tyckt att det har varit lite skrämmande, men jag låter mig inte hindras.
Mattias Karlsson hade ingen direkt fråga till mig, men jag har många frågor till Mattias Karlsson. Låt mig börja med min första.
Ni skär ned mycket i fråga om kulturtidskriftsstöd och annat - allt som enligt er uppfattning är inkorrekt. Jag som moderat, och vi i alliansregeringen, jobbar mer och mer för självständiga myndigheter, att politiken ska ha armlängds avstånd till avnämarna. Vi ger så stor frihet som möjligt i våra anslag.
Tycker Mattias Karlsson att det är rätt sätt att driva politik att om bara man uppfyller de kriterier som riksdagen ställer upp ska alla, oavsett om man är multikulturell, religiös, feministisk eller vänsterinriktad, ha möjlighet att söka och få anslag? Är det möjligt i Sverigedemokraternas Sverige?
anf.108 Mattias Karlsson (SD):
Herr talman! Det som Cecilia Magnusson säger är obegripligt. Å ena sidan låter jag som Lars Ohly, å andra sidan kritiserar Cecilia Magnusson mig för att jag inte vill skattesubventionera allt, vilket den borgerliga regeringen gör och då på många sätt har köpt en marxistisk analys av kulturpolitiken. Cecilia Magnusson får bestämma sig. Antingen är jag kommunist eller så är jag för liberal. Någonstans måste du landa för att det här ska bli begripligt och vi ska kunna ha en fungerande diskussion.
Cecilia Magnusson har många frågor, men jag tycker att det i första är regeringen som ska svara på frågor. Det måste nästan vara någon form av rekord i fräckhet när Cecilia Magnusson står här och kräver oppositionen på svar på vad vi ska göra med Kulturarvslyftet. Oppositionen har redogjort för vad vi vill göra med Kulturarvslyftet och hur vi vill förbättra det. Om Cecilia Magnusson hade läst det som faktiskt stod i motionen och inte bara funderat över vad som eventuellt påminner om Lars Ohly hade hon sett att vi har konkreta förslag på hur vi ska kunna förbättra Kulturarvslyftet och göra det mer attraktivt för arbetsgivare.
Regeringen har inte gett några som helst förslag. Man har presterat ett fiasko utan dess like, men man gör ingenting för att förbättra. Man säger att det nog kommer att bli bra med tiden om man inte gör någonting. Jag skulle vilja ha svar från Cecilia Magnusson om vad regeringen tänker göra för att förbättra resultaten inom Kulturarvslyftet. När kommer det att bli bättre?
anf.109 Cecilia Magnusson (M):
Herr talman! Jag trodde att vi hade yttrandefrihet och kunde ställa de frågor och ge de svar vi vill, Mattias Karlsson. Så är nämligen reglerna. Jag trodde inte att Mattias Karlsson ansåg sig vara liberal, socialkonservativ ja men liberal eller marxistisk nej. Tydligen är det liberal som Mattias Karlsson är.
Nej, jag tycker inte att Kulturarvslyftet är ett fiasko. Det har gått långsammare än vad vi har önskat, men pengarna finns kvar för 4 400 anställningar. Vi ser över hur det går att förbättra och underlätta. Det har varit ett stort intresse. Vi tror att det kommer att bli en bra arbetsmarknadsåtgärd när det är färdigt. Den arbetsmarknadsåtgärden är angelägen.
Mattias Karlsson och övriga i oppositionen, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna, glömmer bort att 400 människor i dag befinner sig i Kulturarvslyftet. Det är 400 människor som har stått år efter år i utanförskap och inte fått möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. De har nu möjlighet att bidra och komma in i ett innanförskap. De kan dricka kaffe på morgonen tillsammans med arbetskamrater, vara lediga lördag och söndag och få ersättning för utfört arbete. Det är inte ett fiasko att de har fått en möjlighet till detta.
Om Mattias Karlsson och övriga oppositionen tittar på reaktionerna från dem som är inne i Kulturarvslyftet och anordnarna av det framgår det att det är en positiv erfarenhet. Men det finns mycket kvar att göra - det erkänner jag gärna.
anf.110 Christer Nylander (FP):
Herr talman! Ryktet går i korridorerna att det är dags för ett spännande anförande om kulturpolitik, och vi kommer nu att se hur kammaren fylls successivt.
Det är tuffa dagar i Europas kulturliv, och vi har så sent som i dag fått nya besked om att det sker besparingar. Det är bekymmersamt, och så ser det ut i land efter land efter land. Men det är viktigt för oss att notera att det inte hjälper oss att andra behöver dra ned, utan det är någonting som vi också förlorar på. Vi förlorar alla på om kulturen tar mindre plats i Europa. Om alla andra sänker ambitionerna minskar också våra förutsättningar i Sverige.
När vi ser hur det ser ut i andra länder tycker jag ändå att de i kammaren som är engagerade i kulturpolitik måste se att den kulturminister som vi i dag har i Sveriges regering återigen har lyckats se till att vi får ökade resurser till kulturpolitiken.
Därför är det lite trist att höra Lars Ohly säga att kulturministern har kallat sig själv underhållningsminister. Det är inte sant. Det var inte det hon sade. Tycker Lars Ohly att vi ska ha en underhållningsminister får det stå för honom. Jag tycker att vi ska ha den kulturminister som vi har i dag. Det är det som Sverige behöver.
(Applåder)
Budgetpropositionen för 2013 ska naturligtvis ses i sin helhet. Nu diskuterar vi utgiftsområde 17, men allt detta hör ju samman.
När vi möter en tuffare tid i Europa och en tuffare tid i Sverige, när vi ser hur arbetslösheten kommer att öka 2013 och fortsätter att öka 2014, måste vi fundera på vilka åtgärder vi möter detta med.
När vi ser att fler blir utan jobb, när vi ser att de grupper som har det svårast att ta sig in på arbetsmarknaden blir fler och kommer ännu längre från arbetskraften, måste vi fundera på hur vi alla kan hjälpa till.
När man lyssnar på oppositionens kritik av Kulturarvslyftet blir man förvånad. Det här är en satsning som riktas mot dem som har allra svårast att ta sig in på arbetsmarknaden, mot dem som har allra störst behov av att få hjälp in på arbetsmarknaden, och dem försöker ni slå undan benen för.
Jag skulle acceptera och förstå om socialdemokrater och andra sade: Okej, vi kör vidare med Kulturarvslyftet, men vi gör också någonting annat. Men det är inte det de säger. De säger: Vi gör någonting annat och lägger ned det som är ett stöd för dem som ligger längst bort. Gammal socialdemokratisk politik skulle förmodligen handla om att lova mer till alla. Nu gör man inte det, utan nu tar man från dem som har störst behov och ger till andra. Jag tycker att det är sorgligt.
Man har också missat att vi har börjat se förbättringar inom denna satsning. I betänkandet står det att ansökningar har kommit in som innebär över 400 anställningar. Jag tycker att oppositionen borde läsa på handlingarna något bättre.
Men jag är också den förste att erkänna att det kunde ha varit bättre. Jag tror att vi måste följa detta kulturavsnitt mycket noga och fundera på hur vi hjälper de människor som nu står så långt ifrån arbetsmarknaden till en bra sysselsättning och att få in en fot på arbetsmarknaden. Det är få människor i detta land som behöver vårt stöd bättre. Jag tycker att det är så sorgligt att oppositionen försöker dra undan mattan för dem.
Vi flyttar nu återigen fram positionerna på kulturpolitikens sida, herr talman. Jag och Folkpartiet hade gärna sett att vi tagit ytterligare steg, men vi är ganska nöjda med att positioner återigen flyttas fram.
Vi ger mer pengar till kulturhuvudstadsåret i Umeå. Vi satsar vidare på Skapande skola. Vi kommer under kommande år att diskutera villkoren för public service. Vi kommer att ta hand om den litteraturutredning som handlar om det centrala att få fler människor att läsa, bli duktiga läsare och lyckas bättre i skolan därför att man förstår det man läser.
Vi som är engagerade i litteraturfrågan och bokfrågan kommer att få göra många viktiga insatser under det kommande året. Vi ser att både kulturministern och utbildningsministern nu åker runt i landet och prioriterar arbetet med att få fler människor att läsa.
Jag tror att kulturbudgeten inte bara handlar om dagens och nästa års budget utan också handlar om hur vi stärker Sverige inför framtiden. Det handlar om att vi lever i en föränderlig värld som kräver mer av oss människor, som kräver att vi blir bättre bildade, bättre på att förstå vad som händer runt omkring oss, bättre på att tolka hur vår roll i samhället håller på att förändras, men också hur vi blir bättre på att ta till vara den kreativitet som finns i samhället, hur vi blir ett alltmer kreativt samhälle som skärper möjligheterna för Sverige att lyckas i globaliseringens tid.
När man då läser oppositionspartiernas reservationer och särskilda yttranden blir man förvånad. Det är faktiskt ganska tunt. Det låter högt, det låter starkt och det låter skarpt i anförandena här, men tittar man på vad som står i reservationerna och yttrandena är det väldigt svagt.
Det talas mycket om att pensionssystemet måste förbättras för scenkonstanställda. Men vad står det i reservationen? Jo, där står det att man ska återkomma så snart som möjligt. Tänka sig - det tycker jag också! Det tycker regeringen också. Det tycker parterna också. Vem tycker inte att man ska återkomma så snart som möjligt? Vad är skillnaden mellan oppositionens reservation och särskilda yttrande och det som vi andra står för?
Lars Ohly säger kraftfullt att de vill höja budgeten med 2,2 procent, och det är då skillnaden mellan en marknadsanpassad kulturpolitik och en socialistisk kulturpolitik. Jag tycker att det är en mycket konstig prioritering i hans tal.
När han säger att man ska öka folkbildningens pengar, som ska räcka till allt möjligt, handlar det om 50 miljoner kronor. För 50 miljoner kronor ska han lösa vartenda problem som kan tänkas finnas inom folkbildningen, inom studieverksamheten och inom folkhögskolorna. Jag tycker att det är att tala högt men att ge väldigt lite.
Herr talman! Vi lämnar nu 2012 bakom oss. Vi lämnar Strindbergsåret bakom oss. Vi hoppas att vi har lärt oss en del av detta. Vi har lärt oss hur viktig Strindberg var för bilden av Sverige. Jag hoppas att Sverigedemokraterna har lärt sig att man inte kan använda kulturarvet som ett argument för att hålla samman Sverige. Var det någon som splittrade Sverige och svenskt kulturliv var det Strindberg, som vi precis har firat.
Om 2012 var Strindbergs år skulle jag vilja säga att 2013 kanske blir Gabriela Pichlers år. Hon är den skickliga filmaren som bättre än några andra visar hur kultur och film kan användas för att visa den situation som gäller i Sverige i dag, hur arbetslösheten ser ut och hur verkligheten ser ut för många av de människor som lever i ett samhälle utan arbete. Kanske kan vi då förstå bättre hur viktigt det är att vi fortsätter satsningen på att hjälpa dem som står längst ifrån arbetsmarknaden att få ett riktigt jobb.
Herr talman! Med dessa ord vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.
(Applåder)
I detta anförande instämde Anna Steele (FP).
anf.111 Gunilla Carlsson i Hisings Backa (S):
Herr talman! När det har varit två timmars uppehåll är det lite svårt att komma ihåg vad Christer Nylander sade i talarstolen och vilka repliker man hade. För att inte bli anklagad att flörta med någon, vilket togs upp i den förra debatten, vill jag säga att det här inte är någon flört utan en fråga till Christer Nylander.
Det gäller Kulturarvslyftet. Christer tyckte att jag inte hade läst noga i betänkandet. Jag tycker att jag har läst noga. Jag har dessutom sett sammanställningen från Riksantikvarieämbetet. I den kan jag inte se att det är 400 anställningar. Det står att det har kommit in ansökningar till ca 440 anställningar, men det finns inte så många anställningar i dag. Det är viktigt att vi pratar om hur många anställningar det har blivit av Kulturarvslyftet. Som jag hävdade i mitt anförande är det inte mer än 10 procent av det som var målet.
Är Christer Nylander och Folkpartiet nöjda med det resultatet? Hur få procent skulle det vara för att Christer Nylander skulle säga att detta är ett misslyckande?
anf.112 Christer Nylander (FP):
Herr talman! Det finns anledning för mig, Folkpartiet och Alliansen att säga att vi inte är nöjda med detta. Vi hade prognostiserat en helt annan utveckling. Samtidigt tror jag att det finns anledning för oss alla att vara lite ödmjuka. Det här är inte bara en fråga om antal människor utan det handlar om att varje människa är en stor seger. Detta vänder sig till en grupp som under lång tid har haft väldigt svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Det är därför vi har Kulturarvslyftet. Det är inte för att gömma undan arbetslöshet eller räkna procentenheter utan för att se till att hjälpa en grupp människor som står långt från arbetsmarknaden att få en bra sysselsättning och dessutom se till att vi får bra saker gjorda på kulturarvsområdet.
Varje människa är ett lyckande, även om det inte blir av den dimensionen som vi hade hoppats på.
Jag tror att jag talar för alla allianspartier när jag säger att vi följer detta noga. Vi funderar också på hur det kan bli bättre. Om det visar sig att det inte blir bättre måste vi naturligtvis fundera på hur det kan bli bättre. Det är viktigt att se till att hjälpa människor som står långt från arbetsmarknaden att ta sig in på arbetsmarknaden med åtminstone
en
fot och att se till att underlätta för de verksamheter inom kulturarvssektorn som detta berör.
Att säga att man inte ska vara nöjd med 10 procent och därför dra ned det till 0 procent är en logisk kullerbytta som Socialdemokraterna gör som jag inte förstår mig på. Jag hade förstått om ni hade sagt att det här inte har kostat så mycket pengar som vi trodde och att det har inte gett så stor effekt som vi trodde och därför plussar vi på med en annan arbetsmarknadsåtgärd för att hjälpa både dem som står nära arbetsmarknaden och dem som står långt från arbetsmarknaden. Ert svar är att vi lägger ned det som hjälper dem som har det allra kärvast och satsar på någonting helt annat. Varför gör ni inte både och?
anf.113 Gunilla Carlsson i Hisings Backa (S):
Herr talman! Det är ju precis det vi gör. Dels ser vi att Kulturarvslyftet inte har nått upp till det mål som man hade satt. Vi var inte emot det här när man startade det inför förra årets budget. När vi ser resultatet kan vi inte bara sitta lugnt i båten och tycka att det ska fortsätta. Därför lägger vi fram ett konkret förslag som säger att vi gör ett nytt Accessprojekt i stället. Det vänder sig till en helt annan grupp; det är jag fullt medveten om. Vi vet att det skulle generera arbetstillfällen för en stor grupp människor in på kulturarbetsmarknaden. Det skulle också höja kvaliteten på kulturinstitutionernas verksamhet.
Med det säger jag inte att vi vänder ryggen till den grupp som Kulturarvslyftet vänder sig till. Vi har mängder av andra förslag i våra budgetalternativ. Vi lyfter bland annat upp föreningsjobben. Vi avsätter pengar till 5 500 personer att jobba med föreningsjobb. Det är ett exempel. Det finns fler. Vi har en aktiv utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. Vi accepterar inte att Arbetsförmedlingen skickar tillbaka drygt 3 miljarder kronor till staten för att man inte har använt pengarna i en situation där vi har nästan 8 procents arbetslöshet. Hur tänker Folkpartiet och Christer Nylander när Arbetsförmedlingen skickar tillbaka pengar som är avsatta för att den här gruppen och andra ska komma in på arbetsmarknaden? Man sitter lugnt och tycker: Vi skickar tillbaka de här pengarna in i statskassan. Det är väl inte att ta ansvar för att få ned arbetslösheten och se till att människor kommer i arbete?
anf.114 Christer Nylander (FP):
Herr talman! Alliansregeringen bedriver en aktiv arbetsmarknadspolitik. För några veckor sedan sade Socialdemokraterna att vi var alldeles för expansiva i vår finanspolitiska strategi, att vi lade för mycket pengar i budgeten och hade för stora utgifter. Därför ville ni skära ned utgifterna och minska den expansiva tendensen i statsbudgeten. Ni tyckte att vi gjorde för mycket. Nu gör vi för lite. Jag tror att sanningen är att oavsett vad vi gör är ni emot det.
Jag tror att vi måste fundera tillsammans ganska många. Det kom en prognos från Arbetsförmedlingen förra veckan som visar att arbetslösheten tenderar att öka nästa år, och att den kommer att fortsätta att öka också 2014. Det obehagliga är att arbetslösheten dessutom ökar i just de grupper som vi pratar om när det gäller Kulturarvslyftet, nämligen de grupper som står långt från arbetsmarknaden. Här behövs det mycket kreativitet och funderingar. Oavsett vilken färg regeringen har haft har man haft svårt att hjälpa den här gruppen att få jobb.
Det handlar om ungdomar som skolan har misslyckats med att hjälpa till fullgoda resultat. Det handlar om människor som är födda utomlands och har svårt att ta sig in på svensk arbetsmarknad av olika skäl. Det handlar om människor med funktionsnedsättning som ofta är de som får gå först från arbetsmarknaden när det blir kärvt. De grupperna riskerar att öka i omfång när vi går in i en tuffare arbetsmarknad.
Vi måste alla hjälpas åt att fundera på hur vi underlättar för dessa människor att få in en fot på arbetsmarknaden. Kulturarvslyftet är ett svar på frågan. Vi är inte nöjda med hur det har utvecklats hittills, men vi tror att vi kan fortsätta att förbättra situationen inte minst för att det är viktigt att se till att den här gruppen får så många chanser som möjligt.
anf.115 Tina Ehn (MP):
Herr talman! Det har gått en stund sedan Christer höll sitt anförande, men jag har bestämt för mig att det var många kloka ord.
Jag känner stor oro för regeringens kultursatsningar när det gäller barn och unga. Jag har ungefär samma fråga som jag hade till kulturministern. Regeringen består ju av fyra partier och ni har möjlighet att påverka politiken på många områden. För barn och unga är utbildning en stor del av livet.
Jag ser att det finns en mycket stor skillnad när det gäller hur man ser på kulturens möjligheter för barn och unga.
Jag nämnde förut för kulturministern att jag ser att hon vill göra satsningar för barn och unga när det gäller Skapande skola. Men jag ser också att denna regering har en utbildningsminister som jag upplever har en lite annan agenda. Jag nämnde till exempel den estetiska verksamheten.
Jag ser också att bibliotekslagen missade målet ganska ordentligt, där man inte tog fasta på att det viktigaste var en människa inom biblioteksverksamheten som kan lotsa och som kan vara den som kan hjälpa till när det gäller hur man kritiskt granskar den information som man möter. Jag ställer denna fråga till Christer Nylander också eftersom jag inte tror att man kan tala om kulturpolitik bara utifrån detta perspektiv. Det handlar om att detta grundläggande griper in hos oss människor redan i tidig ålder på ett mycket bredare plan.
anf.116 Christer Nylander (FP):
Herr talman! Låt mig börja bakifrån och säga att jag tycker att Tina Ehn och Miljöpartiet har gjort ett mycket intressant arbete när det gäller biblioteksfrågan under det senaste året. Jag vill verkligen gratulera till det. Även om jag inte håller med om alla slutsatser tycker jag att det är mycket bra att hon lyfter fram denna fråga och fokuserar på den.
Frågan om skolbibliotek har under lång tid legat i bibliotekslagen. Det gör den fortfarande. Men det som alliansregeringen nu har gjort - det gjorde inte den rödgröna majoriteten - är att i skollagen skriva in krav på att det ska finnas skolbibliotek.
Däremot håller jag personligen med om, jag tror att jag också kan tala för mitt eget parti, att ett bibliotek inte är ett bibliotek om det inte också finns en människa där som har bibliotekariekompetens.
Jag följer rätt noga de utvärderingar som görs av Skolinspektionen av skolbiblioteksverksamheten runt om i landet. Jag är inte nöjd med hur läget är.
När det gäller estetiska inslag i skolan finns det ett ökat intresse för de estetiska ämnena i skolan. Det märker vi på söktrycket. Vi vet också att svenskämnet byggs ut. Även litteraturundervisningen byggs ut. Historia blir nu ett kärnämne. Detta innebär att kulturarvsfrågor kommer i fokus eftersom både svenska och historia har kulturarvsinslag i sina ämnesplaner.
Vi har Skapande skola som byggs ut, och vi har på många olika sätt aktiva kampanjer både från kulturministern men också från utbildningsministern för att skapa ett ökat intresse för läsandet. Jan Björklund är just nu ute på en lästurné där han på olika sätt försöker stimulera till ökad läsning i de tidiga årskurserna. Det är inte bara en fråga om estetiska uttryck eller om kulturpolitik, utan det är också en central fråga hur man ska få fler människor som lyckas i skolan.
Jag ska avsluta med en fråga. Scenkonstpensionerna har varit centrala i denna debatt. Vad tycker Tina Ehn är skillnaden mellan oppositionen och Alliansen när det gäller scenkonstpensionerna?
anf.117 Tina Ehn (MP):
Herr talman! Jag börjar också bakifrån. Jag tycker att det skulle ha kommit ett förslag nu. Det var en ambition, om jag förstod det rätt. Det är också därför som vi har skrivit denna reservation, och jag förväntar mig att det kommer att hända någonting. Om det inte händer någonting får vi naturligtvis fortsätta att driva frågan. Jag vet att detta är angeläget även hos er. Men det är också vår uppgift att se till att denna fråga inte försvinner. Det har hänt förut, och det kommer att hända igen om vi inte försöker hitta gemensamma former för att lösa detta.
När det gäller inlärning lär vi in på olika sätt. Det finns visuell inlärning, auditiv inlärning, kinestetisk inlärning och så vidare. Detta tror jag att Christer Nylander känner igen.
När vi talar om människor med funktionshinder och så vidare vill vi använda alla sätt att lära in. Men i dagens skolpolitik finns det inte med riktigt. Det tycker jag är mycket märkligt. Det är oerhört viktigt att vi ger barn och unga alla sätt och möjligheter att lära in. Många av oss vet att de flesta sätt som vi använder för att lära in är en kombination av detta - att vi kan känna, höra och se, alltså att vi tar in på olika sätt. Därför är kulturen otroligt viktig i barns och ungas liv. Det är också därför som jag tror att vi gemensamt måste se till att dessa möjligheter finns.
När det gäller skolbibliotek var jag i Tanum i går. Då besökte jag ett litet nybyggt skolbibliotek som är integrerat med ett folkbibliotek i en bygd som heter Bullaren. Här hade man otroliga möjligheter för bygden och för skolan. Även i Tanum lyfte man fram hur mycket kultur som finns i denna kommun och som man inte alltid tänker på. I och med att man har så otroligt många kulturarbetare är man också mån om att det finns trygghetssystem för dessa människor. Där är arbetslösheten mycket låg. Det tror man hänger ihop med att det finns otroligt mycket kulturengagemang hos människor och verksamhet inom detta område.
anf.118 Christer Nylander (FP):
Herr talman! Lokalt kulturintresse och engagemang är viktigt av flera skäl, inte minst för att skapa social sammanhållning i ett samhälle, vilket inte minst amatörkulturen bidrar till på olika sätt.
Det finns i skolan ett stort utrymme för olika lärstilar. Ibland kan man tycka att det beror lite väl mycket på vilken lärare som är i skolan för tillfället. Men den långsiktiga trenden har varit att man snarare har nedvärderat lärarnas status och ifrågasatt lärarens uppdrag att förmedla kunskap. På något sätt tror jag att vi också måste vara mycket tydliga med att det finns en anledning till att vi har en skola, och det är det finns vuxna där som kallas lärare och som vet något mer än eleverna. Då måste också lärarna få vara med och planera lektionerna och ibland kanske till och med leda lektionerna.
Jag ställde en fråga om scenkonstpensionerna därför att jag tycker att det under debatten har varit en skarp ton kring denna fråga. Det finns inte täckning för denna skarpa ton i reservationen. Det som står där och som påstås skilja reservanterna från Alliansen är att man vill att regeringen snarast möjligt bör återkomma med förslag för att lösa problemen med scenkonstpensionerna. Det är inte särskilt skarpt, och det är framför allt inte särskilt skarpt om man sätter det i relation till de skarpa ord som har framförts under denna debatt.
Jag tycker också att man snarast möjligt bör lösa frågan om scenkonstpensionerna. Det tycker Alliansen, regeringen och parterna också, vilket talar för det som står i regeringens budgetproposition, nämligen att detta nu ligger hos parterna att lösa. Men det är klart att också politiken måste vara behjälplig innan man hittar denna lösning.
anf.119 Per Lodenius (C):
Herr talman! För mig personligen är kulturen viktig. Jag har i mitt arbete fått se vilken betydelse kulturen har för att vi ska kunna leva ett gott liv. Inte minst under den period då jag hade förmånen att få jobba med dansen, som danslärare såväl för barn som för vuxna, och då inte minst med alla de elever och klasser från särskolan som jag dansade med.
Jag fick under denna period i mitt liv se och uppleva hur viktigt kulturutövande är för hälsa, glädje och utveckling.
Nu var det dans jag jobbade med. Men jag har hört samma reaktion från kulturarbetare inom andra genrer.
Men hur tillgänglig är kulturen? Hur tillgänglig är den för personer med funktionsnedsättning? Hur tillgänglig är kulturen i olika delar av Sverige, och vilka är det som får tillgång till kulturen?
För att få lära mig mer om detta har jag under året rest runt i vårt land. Jag har gett mig ut på en kulturtillgänglighetsturné. Till min hjälp har jag haft Centerpartiets kulturnätverk, ett nätverk av centerpartister verksamma inom kultursfären på olika sätt över hela vårt land. Det är medlemmar från detta kulturnätverk som har arrangerat alla de kulturbesök som jag har fått vara med om på denna turné. Med hjälp av sin lokalkännedom och kontakter har de visat mig många goda exempel på hur man gör kulturen tillgänglig i olika delar och på olika sätt runt om i vårt land.
Men vad jag också sett är att det finns många kulturverksamheter i vårt land som orättvist ses som regionala angelägenheter. Det kan handla om hur man på ett pedagogiskt och metodiskt sätt levandegör historia för skolklasser och andra grupper, vilket man har gjort exempelvis vid Kalmar läns museum. Det är en metodik som rönt intresse internationellt. Det kan handla om att vårda Sveriges unika och rika populärmusikhistoria, vilket man gör vid Rockarkivet i Hultsfred. Men vems ansvar är Sveriges moderna musikhistoria? Är det regionens, eller är det egentligen inte en nationell angelägenhet?
Det kan också handla om att ta fram en modell för att ge alla som jobbar inom en kulturinstitution kunskap och utbildning om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Det gör man hos Scenkonstbolaget i Sundsvall med projektet Våga mötas - om tillgänglighet.
Jag skulle kunna fortsätta att räkna upp många fantastiska och angelägna kulturverksamheter och kulturprojekt som finns och pågår runt om i vårt land. Jag kan konstatera att det finns många verksamheter med verklig nationell spetskompetens runt hela landet, kompetens som skulle kunna spridas till fler om man fick möjlighet till det. Jag kan också konstatera att all nationell expertis inte måste vara placerad här i vår huvudstad.
Herr talman! På min resa har jag träffat så många fantastiska människor som arbetar med att göra kulturen tillgänglig. Jag har träffat ideella föreningar som uträttar storverk och institutioner som med stor insikt välkomnat även ovana kulturbesökare in i kulturens värld. Vi har exempelvis Panikteatern, som turnerar bland bygdegårdarna i vårt land. Det är en professionell teaterensemble som ser mötet med publiken och mötena som sker
i
publiken som en lika viktig del som själva teaterföreställningen. Det är en professionell teater som bidrar till sammanhållning och fest i bygden, som skapar en tro på sin bygd och en vilja till utveckling i stället för avveckling.
Vi har Gottsunda teater i Uppsala, där man förutom dans- och teaterföreställningarna driver ett mentorsprojekt där teaterns skådespelare och dansare är mentorer för ungdomar från området. Det har också lett till att ungdomar har hittat en roll i kulturellt skapande och en inriktning bort från den väg som annars med stor sannolikhet hade kunnat leda mot utanförskap. I stället har man alltså hittat mening i sin tillvaro genom dansen och teatern.
Mycket kulturell verksamhet är riktad mot barn och ungdomar. Det tycker jag är en viktig och rätt prioritering. Vi kan också konstatera att satsningen på Skapande skola är framgångsrik. Skapande skola är en investering som betyder mycket. Den ger möjlighet för barn och ungdomar i skolan att utvecklas och få mer kunskap, inte bara inom det specifika kulturområdet man arbetar med, utan hela skolarbetet påverkas i en positiv riktning. Kultur i skolan skapar också ett bättre arbetsklimat. Dessutom skapas arbetstillfällen för kulturarbetaren, samtidigt som man får sprida och dela med sig av sin kunskap och sitt skapande.
Att nu utöka Skapande skola till att också gälla förskoleklass är helt rätt. I framtiden kan jag se hur Skapande skola är en verksamhet som finns från förskoleåldern via grundskolan och vidare genom gymnasieskolan. Kulturen är en resurs som vi inte har råd att hålla utanför vår skola.
Kulturen behöver dock göras tillgänglig på flera plan. Statens kulturråd får i budgeten resurser för att kartlägga hur digital teknik kan användas till att göra kulturen tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Det är en satsning jag med intresse kommer att följa, och jag har på min resa runt omkring i Sverige sett många bra exempel där man redan i dag använder den digitala tekniken.
För mig och Centerpartiet är det också viktigt att göra kulturen tillgänglig över hela vårt land, till exempel genom satsningen på digitalisering av landsortsbiografer. Att då enbart satsa på vuxna i Stockholm känns som ett lite förlegat koncept. Jag tänker nu på Socialdemokraternas förslag på fri entré till statliga museer, som till största delen finns just i Stockholm. Vi ska också komma ihåg att det redan i dag är det fri entré på dessa museer för barn och ungdomar upp till 19 år.
Herr talman! Vad är svensk kultur? Var går gränsen för när kulturen blir svensk? Hur svensk är egentligen Erik Fernström? Jag menar alltså Jerry Williams, en ursvensk folkparksartist som hämtat sin inspiration och sin stil från den amerikanska rock'n'roll-traditionen, som i sin tur tagit sitt avstamp i den afro-amerikanska kulturen. Finns det någon som kan säga emot att Erik Fernström, eller Jerry Williams, är en äkta svensk kulturinstitution?
Hur svensk är en av vårt lands främsta folkmusiker, Ale Möller? Han är en musiker som levandegör, utvecklar och sprider den svenska folkmusiken. Inte minst gör han det genom sitt samarbete med musiker från olika delar av vår värld. Det är musiker med annan så kallad kulturell bakgrund som med sin musik - sitt kulturella bidrag - genom samarbetet med Ale Möller berikar vårt gemensamma kulturarv, vår folkmusik.
Så har skett genom alla tider. Det handlar om utveckling genom möten mellan människor med olika bakgrund. Vi är inte, har aldrig varit och ska inte vara en kulturellt isolerad ö. Då dör vår kultur, och med den dör vårt kulturarv.
Som jag har sagt tidigare är jag utbildad pedagog i svensk folk- och pardans. Jag har undervisat i gammeldans och folkdans, sång- och danslekar och bugg. Det är danser vi kallar typiskt svenska. Jag har varit lekledare vid midsommarfiranden och julgransplundringar. Jag har i över 30 år - nej, det är faktiskt 40 år - aktivt varit med och levandegjort den så kallade traditionella, folkliga, svenska kulturen.
Vad jag har lärt mig under dessa år är att de så kallade svenska kulturyttringarna aldrig skulle ha funnits om vi inte varit mottagliga för influenser från andra länder, om vi inte varit öppna mot och nyfikna på andra kulturer. Dansen, musiken, julgranen och midsommarstången - allt har påverkats av andra kulturer. Utan dessa influenser hade vi inte haft det vi i dag kallar svenskt.
Det bästa, och vad jag kan se enda, sättet att utvecklas är genom att möta och inspireras av andra. Det handlar om att ta del av och dela med sig av olika kulturella former och uttryckssätt - ja, andra kulturer. Enda sättet att utvecklas och överleva är att vara öppen och tolerant mot andra. Vi är inte, har aldrig varit och ska inte vara en kulturellt isolerad ö. Då dör vår kultur, och med den dör vårt kulturarv.
Herr talman! Kulturen hjälper oss att se världen runt omkring oss. Vi kan med en berättelse se oss själva med en klarare blick. Vi kan genom en teaterföreställning förstå andras livsvillkor. Vi kan uppfyllas av kraft, lust och glädje genom att dansa. Kulturen kan berika oss i livets alla situationer. Den kan roa, och den kan oroa. Den kulturtillgänglighetsturné jag har varit ute på har gett mig många nya perspektiv och inspiration. Vi behöver en kultur som är tillgänglig för alla, för att lära känna oss själva, varandra, vår historia och vår samtid bättre. Det är inte minst viktigt för ett samhälle som ska vara hållbart på lång sikt.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.
(Applåder)
anf.120 Mattias Karlsson (SD):
Herr talman! Jag har till att börja med en kort kommentar om det här med kulturellt isolerad ö. Jag gissar att det var riktat till mig på något sätt.
Det är som vanligt: Man målar upp någon form av mental halmgubbe, som Per Lodenius sedan argumenterar mot. Det finns ju ingen som förespråkar den linje du argumenterar emot, Per Lodenius. Jag har aldrig sagt att Sverige ska vara en kulturellt isolerad ö. Sverigedemokraterna tycker inte det. Jag tror knappt att det finns några människor som tycker det.
Därmed inte sagt att vi måste skattefinansiera upprätthållandet av alla världens olika kulturer och identiteter i Sverige. Det är skillnad. Det är skillnad mellan frivilliga kulturimpulser som svenska folket naturligt, organiskt och i en lagom takt tar till sig och om staten trycker ned utländska kulturimpulser i halsen på folk fast de inte känner att de är särskilt intresserade. Det är skillnaden mellan din politik och min.
Det var dock egentligen inte därför jag begärde ordet. Jag tycker att det du sade om regional verksamhet som kanske borde vara ett nationellt ansvar var intressant. Jag tycker att det är en intressant fråga att fundera över.
Jag känner en viss oro inför samverkansmodellen på det sättet att jag är rädd för att det ska bli ett svartepetterspel mellan olika verksamheter där en hel del verksamheter riskerar att hamna emellan och där staten, kommunerna, regionerna och i viss mån även EU skjuter ifrån sig, pekar på varandra och säger: Det är inte mitt ansvar.
Där tror jag att vi alla har ett ansvar att följa frågan väldigt noga och försöka identifiera vilka verksamheter som eventuellt kan hamna mellan stolar. Ett bra exempel på det du nämner tycker jag är Visarkivet i Västervik, som tar ett nationellt ansvar, har ett nationellt material och servar hela landet men inte får tillräckligt med pengar från staten för att överleva. Det får inga pengar alls, i princip. Det riskerar att läggas ned. Vi har lagt fram ett konkret förslag i vår budget om att denna verksamhet ska inordnas i Svenskt visarkiv. Med utgångspunkt i det du sade, Per Lodenius, förstår jag faktiskt inte varför du inte stöder det förslaget.
Jag tycker också att det du sade om hur du ser på framtiden för Skapande skola var intressant, nämligen att det ska utvecklas ända ned till förskoleålder. Vi har ett konkret förslag även kring detta, och det skulle vara intressant att få veta varför du inte stöder heller det.
anf.121 Per Lodenius (C):
Herr talman! Jag skulle kunna ta båda dessa två minuter till att tala om olika kulturella infallsvinklar. Då hade jag gärna också velat ställa motfrågor till Mattias Karlsson. När blir den svenska kulturen svensk? Var det när Philochoros vid förra sekelskiftet tog en del baletter, kallade dem folkdanser och började dansa dem i folkdräkter? Philochoros var alltså en folkdansförening som bildades vid Uppsala universitet. Den bestod enbart av män, kan jag också berätta. Det var väl alltså föregångaren till After Dark eller vad de där grupperna heter.
Men jag ska i stället ta och svara på dina frågor. När det gäller samverkansmodellen ser jag tvärtom att den är en fördel. Jag har varit ute runt omkring i landet, och då har man just sagt att samverkansmodellen har gjort att man har kunnat få en mer regional kraft och mer kunskap bland politikerna.
Jag menar att det också finns institutioner som tack vare samverkansmodellen växer och blir tydligare i sina uppdrag. De kan också ha ett nationellt uppdrag. Jag kan se framför mig en samverkansmodell också på ett nationellt plan framöver. I regionerna jobbar man med sina samverkansmodeller, men man träffas också nationellt för att prata ihop sig: Hur ska vi jobba i Sverige och internationellt? Hur ska vi samverka tillsammans - alla delar? Hur ska vi utöka samverkansmodellen? Jag tycker att den fungerar väldigt bra.
Det jag har sett när jag har varit ute och rest är att ingen har varit helt negativ. Man har haft lite synpunkter, för detta är ju en ny reform. Men överallt har man sagt att det har varit fler fördelar än nackdelar med samverkansmodellen. Jag tror att det är en viktig del att ta med i detta.
Jag ska säga något om visarkivet i Västervik. Vi har redan visarkiv där man jobbar nationellt och som har dessa delar. Visarkivet i Västervik är ett bra komplement till dem.
anf.122 Mattias Karlsson (SD):
Herr talman! Jag tror att tiden helt enkelt utvisar vilka utländska företeelser som med tiden blir svenska. Det har att göra med svenska folkets inställning. Det handlar om de företeelser som en majoritet av svenskarna tycker är bra och trevliga och som de tar till sig och ofta omformar på något sätt. De blir med tiden svenska. Det där är ganska naturligt, och det sköter sig självt om man bara låter det vara. Men det vill inte ni och regeringen göra, utan ni vill styra uppifrån med statliga medel. Ni vill skattesubventionera på olika sätt och diktera för svenskarna vad de ska tycka är svenskt av utländska företeelser. Det är det stora delar av den mångkulturella politiken går ut på, och det är skillnaden mellan oss.
Jag tycker inte att jag egentligen fick något bra svar på min fråga om samverkansmodellen. Det är kanske en intressant tanke om olika typer av utveckling av samverkansmodellen och så vidare, men varför stöder ni inte rent konkret förslaget om att inordna det hela? Om nu visarkivet i Västervik är ett komplement - vad har då Centerpartiet emot att inordna det i det nationella visarkivet och på så sätt också rädda verksamheten? De tar ett nationellt ansvar, och vi menar att det finns en hel del exempel på regionala verksamheter som de skulle kunna ta ett nationellt ansvar för.
När det gäller Skapande skola skulle du gärna se - om jag tolkar dig rätt - att man fortsatte att utöka verksamheten så att den även omfattar förskolan. Vi har lagt fram ett sådant förslag. Varför stöder inte Centerpartiet det?
anf.123 Per Lodenius (C):
Herr talman! När det gäller visarkivet i Västervik har vi som jag sade tidigare, Mattias Karlsson, också ett visarkiv här i Stockholm som man också jobbar med. Jag kan mycket väl se att man skulle kunna ha ett samarbete där, men det handlar då inte om att lyfta upp visarkivet i Västervik till ett nationellt arkiv. Men jag förutsätter att dessa myndigheter och visarkivet i Västervik ska kunna samarbeta.
När det gäller Skapande skola sade jag att jag absolut ser en möjlighet att kunna driva detta vidare på sikt från förskoleklasserna upp via grundskolan till gymnasiet. Det är målsättningen. Men vi måste ta ett steg i taget när det gäller dessa delar just för att det måste kunna sätta sig. Man måste kunna få i gång organisationen kring Skapande skola. Det handlar också om ekonomi. Det är en jätteviktig del att ha kulturen i skolan. Jag har själv sett hur den kan användas och hur den inspirerar och lyfter både elever och lärare i deras arbete med undervisningen.
Det är precis som jag sade: Framöver vill jag absolut se Skapande skola hela vägen från förskola och vidare upp. Men vi är inte där i dag. Nu har vi infört Skapande skola från förskoleklass och vidare genom hela grundskolan. Jag tycker att det är en jättebra början. Låt oss ta nästa steg längre fram när möjligheterna kommer.
anf.124 Lars-Axel Nordell (KD):
Herr talman! Det är med glädje jag kan konstatera att Sverige, precis som kulturministern påpekade, som ett av få länder i Europa även i år kan satsa mer pengar på kulturen - precis som Alliansen har gjort i varje budget sedan regeringsskiftet 2006.
I dag kan vi läsa att det brittiska kulturrådet kommer att få sin budget nedskuren med ytterligare 11,6 miljoner pund fram till 2015. Det motsvarar över 124 miljoner svenska kronor. Det skiljer sig alltså en del mellan länderna. Vi har som sagt satsat mer pengar varje år sedan regeringsskiftet 2006.
Jag tänker tala en del om hur Kristdemokraterna och de andra partierna i regeringen satsar på våra folkminnen, våra traditioner, våra värderingar och våra kunskaper om olika platser - våra kunskaper om jorden vi ärvde och lunden den gröna. Kort och gott handlar det om arbetet för att bevara och tillgängliggöra vårt kulturarv.
De gemensamma värderingarna, de svenska dialekterna, inklusive till exempel gotländskan, och berättelser som har förts vidare genom generationer ingår alla i det som vi brukar kalla för vårt immateriella kulturarv. Om vi har god kännedom om vårt kulturarv har vi bättre förutsättningar att utveckla vår identitet. Det betyder i sin tur att vi får bättre förutsättningar att respektera andras kulturer och värden. Det immateriella kulturarvet blir därmed ett viktigt vapen mot rasism och främlingsfientlighet.
Vi kristdemokrater står upp för kulturarvet. Vi betonar det småskaliga och lokala. Jag tycker till exempel att det är trevligt när Gunilla Carlssons hemort nämns när namnet ropas upp - Hisings Backa. Tidigare hade alla riksdagsledamöter ortsnamnet med. Det saknar jag egentligen.
Vi ser positivt på mötet mellan generationer, som innebär att kunskaper och traditioner förs vidare. Vi ser Unescos konvention till skydd för det immateriella kulturarvet som oerhört viktigt.
Många viktiga uppgifter som handlar om att bevara vårt kulturarv riskerar att inte bli utförda. Inventering, fotografering, dokumentation och katalogisering i syfte att öka kunskapen om kulturarvet är sådant som inte direkt är det första som kommuner och landsting öronmärker pengar för att klara av i sina budgetar.
Samtidigt har vi i Sverige personer som står långt ifrån arbetsmarknaden och som är i behov av en inkomst och i behov av meningsfulla uppgifter att fylla sin vardag med. De behöver också arbetskamrater att utvecklas tillsammans med. I Kristdemokraternas Sverige säger vi att alla ska ha rätt att arbeta till 100 procent av sin förmåga.
Kulturarvslyftet förenar de här två behoven. Regeringen strävar efter att bygga upp kunskap om kulturarvet och bevara det för eftervärlden. Det kombineras med att man erbjuder en meningsfull och utvecklande sysselsättning för personer med arbetshinder.
Varje kommun kan genom Kulturarvslyftet stärka sitt lokala museum. Öppettiderna kan utökas. Tillgängligheten för personer med rörelsehinder kan förbättras. Sverige är fullt av kulturskatter som genom den här satsningen kan lyfta. Och samtidigt kommer människor några steg närmare arbetslivet.
Kulturarvslyftet har fått kritik, som vi har hört i dag. Politiker som av okända anledningar ser skeptiskt på en satsning som är till för att människor ska finna en plats i arbetslivet har varit snabba att döma ut projektet. Om dessa politiker hade ägnat mer tid åt att sätta sig in i vårt kulturarv hade de kunnat dra lärdom och ta del av den vishet som har följt med från lång tid tillbaka.
Låt mig nämna några traditionella exempel från ordstäv som har burits med genom åren. De kanske kan passa in för att bemöta kritiken mot Kulturarvslyftet.
"Alla är vi barn i början." "Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge." Man måste ju börja någonstans, och man måste också försöka. "Den som sover syndar inte." Om man inte gör något syndar man förstås inte. "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge." "Efter regn kommer solsken." Det kanske är regnperiod just nu. "Kasta inte ut barnet med badvattnet." "Skam den som ger sig." "Trägen vinner. Eller kanske: "Skadeglädjen är den enda sanna glädjen."
Herr talman! Kulturarvslyftet växer till sig. Det behöver tid. Vi kan konstatera att starten varit betydligt längre och trögare än vad vi förväntat oss. Vi kan också konstatera att det i många fall rör sig om fleråriga projekt. Under året har Kulturarvslyftet befunnit sig i en uppbyggnadsfas. Antalet ansökningar har ökat även om de är på tok för få. Det är fortfarande svårt att sia om vilken volym satsningen kommer att få i framtiden. Alliansen följer utvecklingen, och jag som kristdemokrat följer noggrant den fortsatta utvecklingen; det kan jag lova. Bättre förutsättningar för handledning kan vara en god idé för att Kulturarvslyftet ska lyfta i volym framöver.
Liksom en del andra talare i debatten i dag vill också jag beklaga att Socialdemokraterna i det här sammanhanget tar från de mest utsatta på arbetsmarknaden. Det är precis det som också jag anser att det handlar om när man talar om att föra över pengar från Kulturarvslyftet till ett projekt för att understödja frilansande kulturarbetare. Min far var kulturarbetare. Jag vet hur tufft det kan vara, men här handlar det om personer som står långt ifrån arbetsmarknaden. Då anser jag att det är oerhört viktigt att inte lyfta bort pengarna för den gruppen.
Det här är ett beklagligt exempel på felaktig fördelningspolitik. Vi vill i stället ge människor möjlighet att arbeta hundra procent av sin förmåga. Att lägga ner Kulturarvslyftet, som Socialdemokraterna föreslår, skulle vara ett hårt slag mot människor som står långt från arbetsmarknaden.
Ett annat exempel på felaktig fördelning av våra gemensamma medel är Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets förslag att minska stödet till trossamfunden. De båda partierna har uppenbart inte förstått religionens oerhört betydelsefulla roll i vårt samhälle, och detta trots att vi gång på gång ser att trossamfunden utför ett enormt arbete där staten många gånger inte räcker till. Det gäller inte minst verksamheter för barn och unga, i integrationsprocessen, i det sociala arbetet och i den andliga vården. Att nedvärdera trossamfunden är helt enkelt oansvarigt. Alliansregeringen föreslår i höstens budgetproposition en ökning av anslaget Stöd till trossamfunden med 15 miljoner kronor, inklusive stöd till sjukhuskyrkan som vi väl alla uppskattar på olika sätt.
Av oppositionspartiernas budgetmotioner framgår däremot att Sverigedemokraterna vill ta bort 30 miljoner kronor från samfunden och att Vänsterpartiet vill ta bort 15 miljoner kronor.
Jag är glad över att regeringen ser hur samfunden bidrar till att skapa ett hållbart samhälle. Det offentliga ska uppmuntra och understödja det arbete som trossamfunden utför, inte motarbeta det. När vi kristdemokrater tillsammans med övriga Alliansen nu har lyckats höja nivån visar Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna tyvärr att trossamfunden kommer att avlövas om de får styra Sverige, vilket jag beklagar.
Herr talman! Alliansens fördelningspolitik innehåller fler platser på folkhögskolornas allmänna linje. Folkbildningens pedagogik och tradition betyder mycket för att motivera och stödja unga arbetslösa som saknar fullgjord gymnasieutbildning. Regeringen har redan tidigare infört en temporär satsning på studiemotiverande kurser där unga kan studera på heltid i upp till tre månader inom folkhögskolan. Bland annat handlar studierna om att repetera kärnämnen, träna studieteknik och pröva aktiviteter. Nu förlängs den satsningen och görs också tillgänglig för personer som fyllt 25 år. Arbetet är en del av regeringens insatser för att underlätta för unga att komplettera och stärka sin kompetens, där Alliansen i årets budgetproposition satsar 342 miljoner för åren 2013 till 2016.
Alliansen utökar dundersuccén Skapande skola. Kristdemokraternas hjärtefråga har tagits väl emot av både kulturskapare, lärare och elever. I korthet går satsningen ut på att professionella kulturskapare samarbetar med skolan för att få in kulturella uttryck i skolans arbete. Sedan starten 2008 har Skapande skola utvidgats steg för steg, och nu får även sexåringarna i förskoleklass tillgång till kultur på det här sättet.
I Alliansens budget lyfts den digitala tekniken fram för att göra kulturen tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Den stärker det civila samhället. Den lyfter fram kulturen i ett läge där andra europeiska länder bara kan drömma om att göra samma sak.
Herr talman! Därför är jag glad över att i dag få yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.
(Applåder)
anf.125 Mattias Karlsson (SD):
Herr talman! Jag blir glad över att höra att Lars-Axel värnar om svenska dialekter och tycker att det är viktigt att lägga fokus på att bevara dem. Med anledning av det skulle jag vilja fråga om Lars-Axel anser att de estlandssvenska och finlandssvenska dialekterna är svenska dialekter och om han anser att de estlandssvenska och finlandssvenska minoriteterna är svenskar. Om svaret på de frågorna är ja undrar jag varför du i så fall säger nej till vårt förslag om att låta Språk- och folkminnesinstitutet ta ansvar även för dessa svenskars dialekter, folkminnen och kultur.
När det gäller Kulturarvslyftet vill jag säga att det finns ett annat ordstäv som säger att om man gör som man alltid har gjort kommer man att få samma resultat som man alltid har fått. Det är väl det som är problemet. Ni ser att det inte blev som ni hade tänkt er, men ändå gör ni ingenting åt det. Ni hoppas bara att det ska lösa sig av sig självt.
Om de tilltänkta arbetsgivarna upplever att det erbjudande som staten har gett inte är tillräckligt intressant och attraktivt måste man ju göra det mer intressant och attraktivt, men det verkar inte finnas några sådana tankar och idéer alls. Jag tror att man kan fortsätta utefter de grundläggande intentioner som man hade med det här projektet och försöka hjälpa dem som står väldigt långt från arbetsmarknaden och få något bra uträttat på kulturarvsområdet. Men ska man göra det måste man göra någonting snabbt för att förbättra det och göra det mer attraktivt.
När det gäller stödet till trossamfunden har jag en fråga med anledning av det som jag tog upp tidigare om
Uppdrag gransknings
avslöjanden att 60 procent av de granskade muslimska samfunden och moskéerna pläderar för förtryck av kvinnor och uppmanar kvinnor att finna sig i våld i hemmet och bli utsatta för sex mot sin vilja, eller våldtäkt som man kallar det. Ska inte det få några konsekvenser? Ska trossamfunden ha stöd till varje pris? Det låter nästan på Lars-Axel som om vi obönhörligen ska stödja trossamfunden oavsett vad de gör, annars är vi på något sätt fientliga. De villkor som ställs upp för att trossamfunden ska få stöd måste väl följas?
anf.126 Lars-Axel Nordell (KD):
Herr talman! Tack för dina frågor, Mattias Karlsson. Jag har ingen uppfattning om de detaljer som du frågar om när det gäller estlandssvenskar och finlandssvenskar. Jag är inte alls insatt i det. Däremot vet jag att vi har ett antal minoritetsspråk. I språklagen jämställs även teckenspråket med de här minoritetsspråken. Det är också en viktig grupp som kommunicerar. Det är vad jag kan säga.
När det gäller att å ena sidan inte ge upp för tidigt och å andra sidan byta system, byta taktik eller lägga ned och börja om tror jag att vi ska ge Kulturarvslyftet en längre startsträcka. Jag tror att det är nödvändigt. Men sedan är det möjligt att vi måste se över om man till exempel kan förstärka handledningen. Det skulle kanske kunna vara en möjlighet om det är där som det fallerar. Jag tror att det finns ett tjugotal olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder som Arbetsförmedlingen kan sätta in. Det finns väldigt många åtgärder. Vitsen med det här är att vi kombinerar ett behov som vi har på kulturarvssidan med att det finns personer som står långt från arbetsmarknaden. Jag tror att det är mycket viktigt att det blir meningsfulla sysselsättningar.
Reaktionen på
Uppdrag granskning
blev naturligtvis oerhört stark. Vi var många som reagerade mycket kraftigt på det som hände. I det läget tror jag att det är helt fel att straffa genom att dra ned statsbidrag. Jag tror att man måste komma till rätta med detta genom att vara tydlig och föra en tydlig dialog i stället för att i efterhand dra ned statsbidrag. Jag tror att det här kommer att vara viktigt om vi tror på en framtid tillsammans, och det gör jag.
anf.127 Mattias Karlsson (SD):
Herr talman! Då skulle jag vilja uppmana Lars-Axel Nordell att läsa lite om de estlandssvenska och finlandssvenska minoriteterna. De har en väldigt spännande historia, och om det nu är så att Lars-Axel tycker att det är viktigt att man bevarar och lyfter fram svenska dialekter så hoppas jag att han nästa gång vi står här har tänkt en runda till och kanske till och med är beredd att stödja vårt förslag om att ge den svenska staten ansvar för att bevara även de här svenskarnas dialekter och folkminnen.
När det gäller Kulturarvslyftet förespråkar ju vi i nuläget inget systemskifte utan en modifiering av den befintliga modellen för att göra den mer attraktiv. Jag tycker att det är tråkigt att regeringen inte alls funderar i samma banor utan tror att det bara ska lösa sig av sig självt. Det tror inte jag, tyvärr, och då riskerar de fina grundtankarna med projektet att gå om intet. Det är jag rädd för.
Jag håller inte alls med om Lars-Axel Nordells utgångspunkt när det gäller trossamfunden. Om man ställer upp tydliga kriterier för vilka krav man ska uppfylla för att få stöd och man sedan bryter mot dem måste det få en konsekvens. Då kan man inte i stället belöna. Skulle vi tillämpa de här principerna på kriminalpolitikens område skulle det bli väldigt märkligt. Då skulle vi gå och dela ut rosor till våldsverkare och förbrytare av olika slag. Det är inte en linje som jag tror på.
anf.128 Lars-Axel Nordell (KD):
Herr talman! Om vi tar det sista så gör Mattias Karlsson en ordentlig neddragning - 30 miljoner. Det han föreslår går ut över väldigt mycket över verksamheten, bland annat sjukhuskyrkan.
När det gäller det man avslöjade i
Uppdrag granskning
tycker jag för det första att det var väldigt bra att man avslöjade det, för det som sker är inte på något vis acceptabelt. Men jag tror också att det är viktigt att vi kan följa upp det och att det svenska samhället måste ha bra kontakter med alla kyrkor och moskéer. Vi måste ha en öppen dialog så att det inte blir slutna grupper.
I Örebro där jag bor har vi en väldigt bra dialog, och jag tror därför att det går att komma till rätta med de här tokigheterna som har varit.
anf.129 Isak From (S):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka ledamöterna i kulturutskottet för en intressant och livlig debatt. Jag vill också tacka kulturministern för att hon var här i alla fall till halvtid. Det är väl ungefär som med kulturpolitiken: Det blir lite halvgjort. Det är i alla fall mer än vad man kan säga om näringsministern tidigare i dag. Hon var inte här alls, och näringspolitiken är också helt ogjord i den borgerliga regeringen.
De borgerliga partierna kritiserar oss socialdemokrater väldigt mycket här i dag. Det tycker jag är jättebra. Det visar att vi är på rätt väg. Det visar att man har bekymmer med den socialdemokratiska politiken.
Sverigedemokraterna ser ingen skillnad mellan vår socialdemokratiska politik och de borgerliga partiernas politik. Jag rekommenderar å det kraftigaste att man tar del av vårt socialdemokratiska förslag för ett nytt läslyft. Då kanske man kan läsa vår kulturmotion och övriga motioner och se att det faktiskt är ganska stor skillnad.
Herr talman! Vi socialdemokrater lägger väldigt stor vikt vid ungdomspolitiken. Det är därför vi satsar på ungdomsgrupperna. Det är därför vi kopplar ihop kultur, utbildning, arbetsmarknad och socialpolitik till en sammanhållen ungdomspolitik.
Rädda Barnens årliga rapport visar att det fortsatt är väldigt många barn och ungdomar som växer upp under fattiga förhållanden i Sverige i dag och att det är väldigt många barn och unga som riskerar att komma ohjälpligt efter. Resultaten visar att trots den gynnsamma ekonomiska utvecklingen för de allra flesta hushåll de senaste åren så ökar ojämlikheten i Sverige. Levnadsstandarden förändras för väldigt många till det bättre, men för väldigt många blir det fortsatt sämre. Väldigt många barn har det väldigt illa i dag.
Det finns trots detta en ökad medvetenhet om barnfattigdomen i Sverige, vilket är positivt. Allt fler kommuner tar krafttag och arbetar för att minska barnfattigdomen. Det är naturligtvis väldigt välkommet, men man bör också i sammanhanget fundera över vad regeringens insatser på det här området är.
Herr talman! Det krävs betydligt mer än sänkt bolagsskatt. Regeringen saknar en övergripande strategi, och det är tydligt att det krävs ett samordnat helhetsgrepp. Både regeringen och samtliga kommuner behöver effektivt samverka för att lindra och förhindra att barnfattigdomen ökar i Sverige.
I Moderaternas Sverige galopperar utanförskapet, särskilt i ungdomsgrupperna. Ungdomar släpps inte in i samhället. De hoppar av gymnasieskolan. De får inget jobb, de får ingen bostad och de känner ingen tilltro till demokratin.
Därför har vi särskilt har valt att lyfta in ungdomsgrupperna. Kulturen är ett viktigt verktyg för att hjälpa ungdomsgrupperna att förstå sin samtid och växa som goda medborgare. Lars Ohlys inlägg om kultur- och musikskolan var mycket bra; jag delar det till fullo.
I dag är kultur- och musikskolan hotad i många kommuner. I många kommuner blomstrar den, inte minst i många socialdemokratiska kommuner. Vi har till exempel varit på besök hos S-gruppen i Trollhättan, och jag har även goda exempel från Skellefteå och Norsjö där det är låga eller inga avgifter till musik- och kulturskolan.
Det krävs ändå att någonting görs, för skillnaderna på det här området ökar. Vi vill se ett uppdrag från regeringen till Statens Kulturråd i samarbete med SKL och med Sveriges musik- och kulturskoleråd för att följa upp och göra en rejäl översyn av musik- och kulturskolan i Sverige. Det riskerar också att långsiktigt få negativa konsekvenser, inte minst med tanke på att vi tidigare har haft väldigt stora exportframgångar med vårt svenska musikliv.
Till följd av att den moderatledda regeringen låter landet spricka isär finns det kraftiga underströmmar av rasism och intolerans som tar sig uttryck i islamofobi, afrofobi, antisemitism, antiziganism och homofobi. Ungdomsstyrelsen ger i dag projektbidrag till verksamheter som jobbar mot rasism och intolerans. Bidragets syfte är att stödja verksamheter som förebygger och motverkar rasism och intolerans. Under 2011 har Ungdomsstyrelsen kunnat bevilja ett stort antal bidrag men till långt färre än alla som har sökt. Detta visar att det finns ett stort engagemang och ett stort behov av att satsa på de här grupperna.
I vårt socialdemokratiska förslag fanns det mer medel för att möta detta. Om vi hade haft möjlighet att reservera oss på det här området hade vi naturligtvis gjort det, men eftersom det handlar om mer pengar kunde vi inte göra det.
Vi vill utifrån detta föreslå att Ungdomsstyrelsen ges i fortsatt uppdrag att identifiera och arbeta med de här frågorna. De är jätteviktiga. Det är väldigt viktigt att Ungdomsstyrelsen kan fortsätta sin bidragsgivning och prioritera projekt inom områdena demokrati, kultur, mångfald och integration.
Herr talman! Jag hade en interpellationsdebatt om Skapande skola med kulturministern här i kammaren förra veckan. Jag hade denna debatt med kulturministern därför att jag undrar om vi har en skola för alla. Jag tycker nämligen att det är viktigt att alla elever ska kunna möta morgondagens arbetsmarknad väl förberedda, och jag måste säga att Moderaterna verkar väldigt nöjda med det faktum att Skapande skola inte når ens hälften av alla barn. Och detta kallar Kristdemokraterna här i kammaren i dag för en dundersuccé. Det är skrämmande.
Betydelsen av estetisk kompetens ska inte underskattas. Det krävs att man kan kommunicera med sin omgivning, vara kreativ och tänka utanför mallen. Det krävs också för att vi ska kunna få nya företag. Det kommer att krävas nytänkande, och det kommer att krävas kreativt skapande tillsammans med kommunikativ kompetens om vi ska få nya företag.
Det krävs betydligt mer än sänkt bolagsskatt.
Jag och samtliga mina kolleger i kulturutskottet är väl medvetna om att Skapande skola har fått både ris och ros. Enligt Kulturrådets nulägesanalys från i våras har andelen skolor och kommuner som sökt Skapande skola-medel ökat kraftigt och är nu nära nog 100 procent. Det tycker vi är jättebra.
Men det är väldigt många som inte får ta del av satsningen. Drygt hälften av alla har inte möjlighet att ta del av satsningen. Det kan nämligen vara så att det bara är en klass eller en årskurs som har deltagit i satsningen. Alla andra lämnas därhän.
Mycket pekar också på att alltför många skolor tar tillfället i akt att skära ned på kultur när man inte beviljar pengar för Skapande skola. Därför har vi föreslagit att det görs en djupare analys.
Kulturministern höll i varje fall med mig när hon tidigare förra veckan belade mina farhågor genom att bekräfta att det saknas fakta. Det i sin tur måste betyda att vi måste ha bättre underlag. Därför är det inte tillfredsställande att en rejäl utvärdering kanske kommer först i slutet av nästa år.
Jag tänker övergå till att tala lite om museer. Jag vill samtidigt lyfta fram att många museer gör ett mycket bra, viktigt och gott arbete tillsammans med Skapande skola. Det är också viktigt att lyfta fram att det saknas medel till museipedagoger.
Jag har under året besökt ett flertal statliga och regionala museer där man vittnar om att det finns ett stort intresse från skolor för deras verksamhet. Men tyvärr saknas det i många fall ekonomi på grund av svårigheter inte minst från skolans sida att planera verksamheten eftersom man får besked om medel för Skapande skola alltför sent.
Herr talman! Vi har ett nationalmuseum med stor potential. Nationalmuseum renoveras under de kommande åren för väldigt dyra pengar. Trots denna kostnad kommer inte museet att kunna bedriva en verksamhet värdig ett nationalmuseum. Till exempel kommer man inte att ha fysiska möjligheter att ta emot internationella tillfälliga utställningar av den sort som dragit stora publikskaror till museet.
Nationalmuseum har även andra bra idéer som är värda att nämna. Etableringen av Nationalmuseum Norr på Jamtli i Östersund är en viktig framtida satsning. Här hade jag velat fråga kulturministern om det kommer att finnas stöd för en sådan framtida satsning i framtida regleringsbrev. Det gäller regionen i Jämtland och Jamtli. Nationalmuseum säger att en sådan norrländsk filial för Nationalmuseum vore väldigt önskvärd. Det är också ett museisamarbete som inte tidigare har prövats i landet.
En av Sveriges absolut mest kända och respekterade händelser är utdelandet av Nobelpriset, som skedde i går. Vi har drivit frågan om ett nytt Nobelmuseum. I förra årets budgetförslag uppmärksammade vi regeringen på att man måste ta initiativ till en dialog med Nobelstiftelsen, en uppmaning som vi kan se att man hörsammat.
Vi välkomnar därför att regeringen nu stöder Nobelstiftelsens arbete för att skapa ett Nobel Prize Center. Det är en väldigt viktig del i utvecklingen av besöksnäringen. Vi ser dock stora problem med den placering av ett Nobelmuseum som anvisats av Stockholms stad, tomten bakom Nationalmuseum på Blasieholmen. En placering där av ett Nobelmuseum omöjliggör en utbyggnad av nuvarande Nationalmuseum på den platsen.
Vi menar fortfarande marken bakom Nationalmuseum är mycket lämplig för att för att skapa ett Nationalmuseum i världsklass, men också för att se vilka möjligheter det finns att skapa ett design- och formmuseum. Om nu Moderaterna tänker ta replik kan man tänka sig att Moderaterna vill fråga hur vi tänker oss att genomförandet av etapp 2 ska gå till, renoveringen av museibyggnaden på Blasieholmen, hur vi vill stärka Nationalmuseum långsiktigt eller hur vi vill genomföra etableringen tillsammans med Jamtli i Östersund.
Vi har nya frågor som dyker upp i borgerlighetens Sverige. I dag förvaltas mycket av det rullande kulturarvet genom enskildas och ideell sektors försorg. Utan enskildas brinnande intresse hade inte sektorn kunnat växa. Enbart den ideella sektorn beräknas ge en sysselsättning på minst 350 heltider.
För många mindre samlingar och stiftelser fungerar det på många håll rent utmärkt bra. Men i fallet Saab och Saabmuseet höll det på att gå över styr, och en stor världsunik samling riskerade att skingras. Nu är den frågan löst genom att kommunen och regionen orkat gå in och rädda kvar samlingen i Trollhättan.
Detta visar att det finns föremål som borde kunna sparas och bevaras på statliga museer. Det borde också finnas en myndighet som är till stöd för sektorn ur ett kulturhistoriskt perspektiv.
Jag menar inte att vi ska ha ett museum för detta. Men man bör kunna dokumentera vad den ideella sektorn nu kan. Mycket av den ideella sektorn håller på att dö ut.
Herr talman! I valet mellan mat på bordet och ett kulturbesök på museet väljer familjen med knappa resurser mat på bordet. Moderaterna gör sig lustiga över vårt förslag till fri entré, som vi står fast vid.
Vi har ett viktigt förslag för att förbättra integrationen och kunskapen om vårt gemensamma kulturhistoriska arv. Vårt förslag är även ett effektivt sätt att ge alla oavsett inkomst möjlighet att ta del och njuta av våra samlade kulturhistoriska skatter.
Reformen med fri entré på statliga museer möjliggjorde besök för många grupper. Inte minst lockade fri entré grupper som aldrig tidigare besökt ett museum, som barnfamiljer med låga inkomster.
Besöksutfallet för 2007 vid de 19 statliga museerna med fri entré för barn och ungdom upp till 19 år, det vill säga fri-entré-museerna, innebar att dessa museer tillsammans förlorade nästan 2 miljoner besök, vilket motsvarar en publiknedgång med 39 procent. Trots detta avskaffade den borgerliga regeringen den fria entrén efter valet 2006.
Vi menar att det åter är dags att öppna museerna för fler. Det är därför som vi föreslår en satsning på fri entré. Det är därför som vi satsar 80 miljoner kronor på museisektorn.
Noterbart här är att Cecilia Magnusson jämför museibesök med en Big Mac. Det är helt i linje med regeringens övriga näringspolitik, så vi är inte alls förvånade.
Vi vill dock samtidigt poängtera att vi ser det som väldigt viktigt att stärka samverkansmodellen så att även de regionala museerna kan ta del av fri entré och det blir möjligt i hela landet.
Det är en konkurrensfaktor för Sverige att unga människor behärskar kreativa uttrycksformer. Det visar inte minst framgångar för svenska data- och tv-spel och design. Dessa framgångar bygger på ett kreativt tänkande.
Vi välkomnar att regeringen till slut, långt om länge, valde att tillskjuta 80 miljoner till Kulturhuvudstadsåret i Umeå 2014. Det är, precis om Lars Ohly framförde här, långt mycket mindre än vad Stockholm fick 1998. Men det är ändå välbehövliga pengar.
Jag hoppas att representanterna för de borgerliga partierna trycker på sina kamrater i näringsutskottet så att också näringsutskottet bidrar med motsvarande satsning. Kulturhuvudstadsåret i Umeå är även en näringspolitisk satsning för att kunna ta tillvara de kreativa näringarna och utveckla besöksnäringen.
Det är i sammanhanget beklagligt att regeringen väljer att dra ned på stödet till Visit Sweden i samma anda. Det gör att besöksnäringen kanske inte får det stöd den borde få. Det är glädjande att våra kamrater i näringsutskottet har prioriterat satsningen och fortsatt vill satsa på Visit Sweden.
Herr talman! Ska Sverige lyckas måste varje mänsklig resurs nyttjas väl. Det är därför vi föreslår satsning på musik, Kulturskolan och fri entré. Det är vår sammanhållna politik för tillväxt, mångfald, välfärd. Tveka aldrig om det.
(Applåder)
anf.130 Cecilia Magnusson (M):
Herr talman! Det är inte antalet ord som är det viktiga, Isak From. Jag ska inte ställa några frågor, men det var ett antal påståenden som Isak From framförde i denna ordkaskad som jag måste rätta.
Jag ska börja med Skapande skola. Skapande skola är inte färdig. Vi har byggt den sedan 2008. Att just nu bara hälften av eleverna har möjlighet att ta del av den kan bero på att en stor andel har gjort det förra året eller året innan, och nu är det en helt ny grupp som kommer in. Det här, Isak From, är en långsiktig satsning, inget projekt som på Socialdemokraternas tid.
Jag var med i den interpellationsdebatt som Isak From hänvisar till. Där sade kulturministern att Myndigheten för kulturanalys gör just nu en genomgripande utvärdering. En genomgripande utvärdering, Isak From, kan man inte göra på en kafferast. Det tar ett antal månader att få den genomgripande utvärdering som vi vill ha.
När det gäller den kommunala musikskolan sade Isak From att socialdemokratiska kommuner är bättre på kommunal musikskola. Men hur kommer det sig då att åtta av de elva kommuner som inte har musikskola är socialdemokratiskt styrda? Förklara det, Isak From!
När det gäller Nationalmuseum är Nobelstiftelsen är en egen stiftelse. Ska vi i Sveriges riksdag ha synpunkter på hur de ska bygga sitt nya museum? Det är väl ändå lite för grovt.
Beträffande fri entré gav vi museerna möjlighet att själva bestämma om de skulle ha fri entré eller inte, men de ansåg sig inte ha råd.
anf.131 Isak From (S):
Herr talman! Skapande skola är en viktig satsning och bra på många sätt. På många ställen har man bra projekt genomförda som har fått gott renommé. I många skolor har man inte det, och i många skolor är det kanske en lärare som driver projektet, vilket gör att det kanske bara är årskurs 8 som får ta del av det.
Vi menar att svenska skolan ska vara till för alla. Om man gör reformer riktade till svenska skolan måste de därför vara till för alla barn. Det är utgångspunkten. Det innebär att när man genomför en sådan här reform borde man ha tänkt till och tillskjutit medel. Eller så får man göra ansökningsprocessen lättare. Många kommuner anser att det är ganska jobbigt, man får ligga ute med ganska mycket pengar och man vet inte när man får ett beslut.
Det kom fram i den interpellationsdebatt som det hänvisas till att Skapande skola är en grundbult i den borgerliga politiken. Jag framhöll då att den grundbulten pekar på att det är likställt med all annan borgerlig politik: hälften lämnas därhän. Eller har det ändrats sedan förra veckan?
Det kan vara så att flera socialdemokratiska kommuner, och även borgerliga kommuner, skulle ha nytta av att den moderatledda regeringen såg till att genomföra det skatteutjämningsförslag som man politiskt var överens om. Det skulle innebära att flera kommuner skulle få betydligt mer pengar i plånboken och skulle kanske slippa att dra ned på sådan verksamhet som inte är lagstadgad. Musik- och kulturskolan är tyvärr inte lagstadgad i dag.
anf.132 Cecilia Magnusson (M):
Herr talman! För att börja med Skapande skola: Det är klart att det är olika i olika skolor. Den här verksamheten utvecklas hela tiden. Men, snälla Isak From, du kan väl inte mena att elever i en musikklass också måste ta del av Skapande skola. Det måste väl ändå vara upp till läraren och till eleverna, för det är kulturen som ska in i skolan.
När det gäller musikklasser är det kanske bättre att det är någon annan som får medlen. Inte ens en gammal socialist som Isak From kan väl mena att alla ska tvingas att ta del av Skapande skola.
Vi utvecklar ansökningsprocessen hela tiden.
Visst finns det en paroll som heter Hälften kvar, men den gäller skattetrycket. Man ska ha hälften kvar av lönen efter det att skatten är dragen. Så är det, Isak From.
Jag ska avsluta med några ord om den ideella sektorn. Jag blir nästan upprörd när Isak From talar väl om den ideella och frivilliga sektorn. Ni har ju inte velat och fortfarande inte vill att vanliga människor ska ha möjlighet att hjälpa den ideella sektorn genom att bidra med medel. Staten ska tycka att det är bra att vanliga människor hjälper ekonomiskt föreningar och samfund, och då får de göra avdrag på skatten. Man bidrar med sina pengar för att hjälpa dem som hjälper andra. Vad är det för fel? Jag är övertygad, när vi nu har fått in en avdragsrätt, om att den ideella sektorn kommer att må mycket bättre jämfört med vad Isak From skulle åstadkomma.
anf.133 Isak From (S):
Herr talman! Det var ett viktigt påpekande som Cecilia Magnusson gjorde på slutet. Hon stöder Kristdemokraternas märkliga förslag fullt ut. Ska man få göra skatteavdrag för gåvor? Vi tycker inte det. Vi tycker att skatt ska fördelas rättvist till dem som behöver. Det är den största skillnaden här, och den vill vi gärna trycka på. Den ideella sektorn gör väldigt mycket som är bra, men vi tycker inte att vi med våra gemensamma skattemedel behöver stödja den.
Däremot tycker vi att föreningslivet bör stödjas. Det är därför som vi har föreslagit föreningsjobb, till exempel - subventionerade jobb via Arbetsförmedlingen till föreningslivet - så att en idrottsförening, en kulturförening kan anställa en medhjälpare över tid.
Vi har föreslagit 5 000 jobb. Det är betydligt mer än vad Kulturarvslyftet och allting annat i den borgerliga politiken har åstadkommit.
anf.134 Bengt Berg (V):
Herr talman! Innan jag säger några ord om läsning, litteratur, böcker, bibliotek yrkar jag bifall till reservation nr 3.
Det är spännande att få uppleva en lång dags färd mot natt, fylld av intensiv kulturdebatt. I det jag ska säga om läsning och litteratur har jag hämtat många tankar och idéer ur de två rejäla luntor som kom i höstas. Den ena utgjordes av Litteraturutredningens betänkande och heter
Läsandets kultur
. Den andra är en forskarantologi med namnet
Läsarnas marknad, marknadens läsare
. Tillsammans utgör de cirka tusen sidor.
Efter ett tag förstod jag att de är som en karta för den som vill orientera sig i de möjligheter och det landskap om litteraturen har i Sverige. Det som saknas är bara en kompass, och den vill vi i Vänsterpartiet, ofta tillsammans med de rödgröna, gärna ställa upp med.
Tillsammans ger de här två rapporterna alltså en hyfsad kartbild över bokens plats och litteraturens tillstånd. Mycket av det som utredarna kommer fram till är inga absoluta nyheter, men det förtjänar ändå att komma upp i debatten på nytt, till exempel att läsandet i hög grad beror på vilken plats man har i samhällsstegen. Det finns ett givet och tydligt samband. Ju högre upp du befinner dig på denna stege, desto närmare har du till bokhyllan. Den som redan i går läste mycket läser kanske ännu mer i dag, medan det finns många som inte läser alls och som det är väldigt viktigt att hjälpa och stötta så att de kan få del av litteraturen. Det kan handla om såväl LO-anställda som de som bor i hyreshusområden. Och det är en sanning som är oomtvistlig att pojkar läser mindre böcker än flickor.
Den bristande läsförståelsen gör att var femte europé och var sjätte svensk har problem med att orientera sig i samhället. Därmed kan de heller inte ta del av det demokratiska samhällsbygget. Utan språk är du ingen.
Herr talman! Också i Litteraturutredningen talas det om läsfrämjande insatser, för att minska de så kallade läsklyftorna, med extra satsningar på barns och ungdomars skolbibliotek, något som vi i Vänsterpartiet alltid har vurmat för. Vi måste också konstatera att det är just nedmonteringen av läsfrämjande insatser som regeringen i alltför hög grad har ägnat sig åt genom att motverka projekt som sjukhus- och arbetsplatsbibliotek, Kultur i arbetslivet, Läs för mig, pappa och det statliga stödet till En bok för alla.
Sedan den borgerliga regeringens tillträde 2006 har utvecklingen i landet lett till att massvis med biblioteksfilialer har lagts ned och bokbussar slagits igen. I skolan har, som i alla fall några av oss har kunnat konstatera, de humanistiska ämnena fått stryka på foten. Vänsterpartiet vill satsa 5 extra miljoner till En bok för alla.
Herr talman! Åter till Litteraturutredningen och det avstånd som handlar om litteraturproduktion och bokdistribution. Där pekar utredarna på negativa konsekvenser som en alltmer dominerande mediekoncern, läs Bonniers, har. Därför förordar Litteraturutredningen fortsatt litteraturstöd till mindre förlag med en för mångfalden både nödvändig och våghalsig utgivning. Och det är ingen tillfällighet att det är Tranan, det lilla men välorienterade förlaget på Söder, som ger ut årets nobelpristagare i litteratur, kinesen Mo Yan. Vänsterpartiet vill också se 5 ytterligare miljoner till litteraturstöd.
Utredningen lyfter också fram vikten av internationella brobyggen, något som det nuvarande kulturministeriet mer än väl behöver veta. Också den kulturella delen i biståndet till utvecklingsländerna har helt enkelt tagits bort, för att ta ett annat allvarligt exempel. Få investeringar torde vara så fruktbara som de på kulturområdet, både för läsande barn i Sverige och för utbytet mellan länder, kulturer och kontinenter.
Herr talman! Det läslyft som Litteraturutredningen proklamerar är lika vällovligt som ofinansierat. Det är tydligen tänkt att lässtimulansen ska betalas med pengar hämtade ur folkbildningens spargrisar i stället för att rikta sin anmodan till Finansdepartementet, som i alltför hög grad lägger sordin över kulturens och kulturskaparnas villkor i vårt land. Tänk bara på scenkonstnärernas ständigt uppskjutna pensioner!
Den moderna teknikens intåg i bokvärlden innebär också stora utmaningar och anpassning till helt nya villkor. E-boken är i sammanhanget ett kapitel för sig. Givetvis bör en e-bok ha samma momssats som pappersboken. Det finns mycket att reda ut där i gränslandet mellan medborgerlig tillgänglighet och kulturskaparnas upphovsrätt.
Herr talman! Litteraturutredningen och forskarantologin tillhandahåller en brukbar och som sagt tusensidig karta över bok- och läslandet Sverige. Men det saknas en kompass riktad mot de skugglagda områden som befinner sig utanför strålglansen från Nobelfester och andra galatillställningar - en kompass som förmår att leta sig fram till dem som annars riskerar att hamna utanför vår bokglädje, utanför den sociala gemenskapen och utanför det demokratiska samhällsbygget.
Vänsterpartiet vill satsa på humanistiska värden och allas rätt till deltagande och utövande också i litteraturens värld.
(Applåder)
I detta anförande instämde Siv Holma och Lars Ohly (båda V).
anf.135 Peter Jutterström (M):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och därmed avslag på reservationerna.
Jag blir ganska fascinerad av Sverigedemokraternas bild av Sverige och svenskarna. Nu går vi tillbaka några timmar, när Mattias Karlsson höll sitt inledningsanförande. Han tog oss då med till Japan i en spännande berättelse om hur japanerna slöt sig samman under de naturkatastrofer som drabbade dem med jordbävning, tsunami och ett kärnkraftverk som ställde till det. Eftersom Mattias berättade om denna naturkatastrof drar jag slutsatsen att han inte tror att detsamma skulle hända i Sverige. Han tror inte att svenskarna skulle sluta sig samman på samma sätt ifall något motsvarande skulle hända här. Alltså skulle inte det mångkulturella Sverige, svenskar av alla etniciteter, visa samma solidaritet. Det är en märklig syn på Sverige och svenskarna, vill jag påstå.
Dessutom menar Mattias på fullt allvar att kulturpolitiken bidrar till detta förhållningssätt och att betänkande KrU1, om vi bara följer Sverigedemokraternas förslag, blir så mycket bättre. Då, herr talman, kommer vi till något mycket spännande, att då skulle vi bli mer som japaner. Det måste väl vara en intressant ideologisk vändning för Sverigedemokraterna.
Om man berättar historien om Japan har man ju ett uppsåt med det, eller hur? Och det är att ställa det mot någonting annat. Varför annars ta det exemplet? Är det så Sverigedemokraterna ser på Sverige och svenskarna? Personligen är jag helt övertygad om att den sammanhållningen skulle vi visa och känna av också här i Sverige.
Det är jättetydligt än en gång att det är stor skillnad på hur vi ser på invånarna i vårt land.
(Applåder)
I detta inlägg instämde Michael Svensson (M).
anf.136 Mattias Karlsson (SD):
Herr talman! Mitt syfte med att lyfta fram exemplet Japan var att sätta fokus på det faktum att en gemensam identitet skapar en högre grad av socialt kapital, och socialt kapital medför en högre grad av solidaritet. Det menar jag är ett vetenskapligt faktum som har bevisats i ett antal forskningsstudier.
Det finns en anledning till att olika länder ser olika ut. Det finns en anledning till att olika länder reagerar olika på till exempel kriser. Jag menar att ett samhälle där människor känner gemenskap med varandra och identifierar sig med varandra har större motståndskraft och har bättre förutsättningar att utvecklas fredligt och harmoniskt. Det finns gott om exempel på det i världshistorien.
Det är också en vetenskaplig sanning att länder där befolkningen har en gemensam identitet i mindre utsträckning präglas av våldsamma motsättningar och väpnade konflikter. Menar du att det förhåller sig på något annat sätt får du gärna bevisa det för mig.
anf.137 Peter Jutterström (M):
Herr talman! Men nu är Mattias Karlsson där igen och insisterar på att det inte skulle fungera på samma sätt i Sverige.
Menar du på fullt allvar att min polskfödda fru, min slovakiskfödda dotter, min fars brasilianska hustru, de bekanta som jag har på hemmaplan i form av greker, irakier etcetera med olika trosuppfattningar inte skulle sluta sig samman under en naturkatastrof? Är det så du ser på svenskarna i detta land?
anf.138 Mattias Karlsson (SD):
Herr talman! Jag kan inte uttala mig om dina grannar, släktingar och andra personer som du känner, Peter Jutterström. Jag kan bara konstatera att på en makronivå är det betydligt större sannolikhet att ett land med en stark gemensam identitet och med en hög nivå av socialt kapital klarar att reda ut kriser och visa solidaritet mellan medborgarna. Det menar jag är en vetenskaplig sanning.
anf.139 Peter Jutterström (M):
Herr talman! Jag tror att du hade en tanke och ett uppsåt med din berättelse, Mattias Karlsson. Jag vill dock påstå att det föll ganska platt.
(Applåder)