anf.113 Billy Gustafsson (S):
Herr ålderspresident! Enligt riksdagsordningen ska konstitutionsutskottet följa tillämpningen av subsidiaritetsprincipens tillämpning inom riksdagen. Vi ska också i ett betänkande meddela kammaren vilka iakttagelser vi har gjort och vilka slutsatser vi har dragit.
Vi har redovisat de här iakttagelserna under ett par års tid men kanske inte riktigt fått den uppmärksamhet som jag tycker att frågan faktiskt förtjänar. Det är lite otacksamt att försöka få uppmärksamhet direkt efter debatten mellan de ledande politikerna, men icke förty tycker jag att det här är en viktig fråga. I grund och botten handlar det om kompetensfördelning, eller med andra ord handlar det om makt. Det är väl för att vi vill få makt att kunna påverka samhället som vi vart fjärde år ställer upp i allmänna val.
Det här handlar om en fördelning av makt mellan nationella parlament och den europeiska unionen. I samband med ratificeringen av Lissabonfördraget framhölls ofta att det skulle stärka de nationella parlamentens makt och möjligheter. Bland annat skulle det ske genom de möjligheter som de nationella parlamenten gavs via en granskning ur subsidiaritetshänseende. Därför tycker jag att det är viktigt att vi, det vill säga riksdagen, använder den möjlighet som Lissabonfördraget ger att tillsammans med ett antal andra parlament antingen påverka innehållet i ett förslag eller till och med förhindra att förslaget behandlas vidare.
Med andra ord finns det i fördraget ett verktyg eller ett medel för vår riksdag, vårt parlament, att tillsammans med andra agera så att beslut tas så nära medborgarna som det är ändamålsenligt möjligt.
Herr ålderspresident! Jag tycker att det här är en viktig aspekt både sakligt sett och för unionens legitimitet hos de svenska medborgarna. Jag tänker ta tillfället i akt och kommentera valda delar av betänkandet.
Det synes som att utskotten i vår riksdag har använt den i förarbetena till riksdagsordningen beskrivna så kallade tvåstegsmodellen i större utsträckning än vad man har gjort tidigare. Det är en positiv utveckling. Jag vill för min del slå fast att jag tror att det är både nödvändigt och önskvärt att själva prövningen formmässigt i utskotten går så lika till som det är möjligt så att vi har ett någorlunda enhetligt sätt att granska lagförslagen ur subsidiaritetssynpunkt.
Det har kommit upp en diskussion under den pågående perioden, och på förekommen anledning vill jag återigen fästa kammarens uppmärksamhet - det gäller även dem som inte finns i kammaren - på att en prövning av ett lagförslag ur subsidiaritetssynpunkt inte måste ske i dess helhet utan kan också avse delar av ett lagförslag om det strider mot subsidiaritetsprincipen. Det har varit föremål för funderingar, och därför vill jag göra den markeringen.
Låt mig göra en reflexion om när man ska granska utfallet av hur vi skött granskningarna ur subsidiaritetssynpunkt. Det innehåller åtminstone två dimensioner, dels en kvantitativ del, dels en kvalitativ del. Att redovisa den kvantitativa delen är förhållandevis enkelt medan den kvalitativa delen är betydligt mer grannlaga. Därför tror jag att det är viktigt att vi i den svenska riksdagen gör ett arbete som syftar till att utveckla arbetssätt och metoder.
Jag har satt upp två mål för vad jag tycker att arbetssätten och metoderna i första hand ska ha som inriktning. Jag tror att det är viktigt att vi får metoder, system och arbetssätt som gör att vi kan fånga upp hur kompetensfördelningen mellan de nationella parlamenten och Europeiska unionen utvecklas. Därmed, kolleger, har jag inte sagt att utvecklingen är fel, men det vore fel att inte ha kunskap om på vilket sätt den framskrider.
Det finns ytterligare ett mål för utvecklandet av arbetsmetoder, arbetssätt. Jag tror att vi har ett behov av att kunna sätta in olika delar av de lagförslag vi får från unionen i en helhet. Det är nämligen lätt att hamna i situationen att ett enskilt förslag ur subsidiaritetssynpunkt är ganska harmlöst, men om du har tio harmlösa förslag kanske bilden blir en annan. Jag vet inte om bildspråket är tillämpligt, men det finns risk för att vi inte ser skogen för alla träd om vi bara tittar på dem ett och ett.
Jag vill lite grann kommentera en brist som vi tidigare tagit upp och som, glädjande nog, blivit något bättre. Enligt fördraget är kommissionen skyldig att motivera varför ett visst lagförslag passar bäst att beslutas på unionsnivå. Detta har blivit bättre jämfört med tidigare år, men fortfarande återstår en hel del. Det är faktiskt enligt fördraget en absolut skyldighet för kommissionen att motivera sina förslag.
Ska jag vara ärlig kan jag säga att jag för egen del har lite svårt att förstå hur vi ska kunna göra subsidiaritetsprövningen när motiveringarna är undermåliga, eller rentav saknas helt. Det är ju i förhållande till mål och motiv som vi ska göra prövningen. Avsaknaden av det ena borde göra det ganska svårt att göra prövningen. Här tror jag alltså att vi har anledning att fundera lite grann.
Jag kan konstatera att det fortfarande inför granskningen av subsidiaritetsfrågorna är väldigt lite kontakt mellan den svenska riksdagen och andra parlament i EU. Jag kan förstå varför. Det finns en tidsaspekt, de åtta veckorna, och så vidare, men det vore viktigt att utveckla ett bättre samarbete med de andra parlamenten. Även här ser jag två skäl för det. Det ena är att vi kanske går miste om värdefull information om vi inte kan kommunicera med andra parlament. Det andra är att vi går miste om möjligheten att uppnå de gränsvärden som finns i fördraget så att vi ska kunna påverka innehållet i ett lagförslag.
Här, herr ålderspresident, vill jag lyfta fram att vi i Sverige i förhållande till vår storlek har det parlament som gör överlägset flest subsidiaritetsprövningar. Låt det sjunka in, och låt oss fundera lite grann på det.
Av samma skäl som de jag nyss nämnde tycker jag att det också finns anledning att fundera på hur vi på ett bättre sätt kan tillse att det informationssystem som jobbats fram kommer till bättre användning, nämligen det som kallas för IPEX.
Låt mig avslutningsvis nämna ytterligare två iakttagelser. Från KU gav vi remissmöjlighet till andra utskott, och det har förts fram tankar om att riksdagen skulle göra någon form av avgränsning beträffande vilka ärenden som ska subsidiaritetsprövas. Frågan har behandlats i utskottet, och man har kommit fram till att det vore väldigt olyckligt; jag vill gärna understryka att det dessutom är min personliga uppfattning. Då skulle vi riskera att hamna i en situation där vi inte har kontroll över hur kompetensförflyttningen mellan de nationella parlamenten och EU kan ske.
Jag vill avsluta med att säga att det är en brist att vi inte har kunskap om vad som händer med de motiverade yttranden som vi från den svenska riksdagen lämnat och där vi haft invändningar ur subsidiaritetssynpunkt. Vad händer med dem när de kommer ned till unionen? Vi har tittat på det, och vi vet faktiskt inte vad som händer. Det tycker jag är ett utvecklingsområde.
Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.
anf.114 Lars Elinderson (M):
Herr ålderspresident! Jag vill börja med att instämma i det som Billy Gustafsson sade inledningsvis, att detta är en principiellt viktig fråga. Det är synd att den inte väcker lika stor uppmärksamhet nu som den gjorde när vi slöt Lissabonfördraget. Det var en av de centrala frågorna beträffande hur det nationella inflytandet över EU och EU:s olika organ skulle lyftas fram.
Förutom att debatten äger rum efter partiledardebatten är det kanske enigheten i dessa frågor, både i utskottet och i riksdagen liksom i det svenska samhället i dess helhet, som gör att frågan i sig inte blir speciellt dramatisk. Men om vi ser till den långsiktiga utvecklingen tror jag dock, precis som Billy, att det är viktigt att följa upp konsekvenserna av subsidiaritetsgranskningen, alltså huruvida det över åren sker en kompetensförflyttning mellan de nationella parlamenten och EU:s centrala organ.
Det yttersta ansvaret för att föra Sveriges talan i EU ligger naturligtvis hos regeringen genom Europeiska rådet och indirekt genom kommissionen. Framför allt gäller det de områden där EU har exklusiv beslutanderätt, till exempel tullunionen, vissa konkurrensregler och den gemensamma handelspolitiken. För övriga områden är befogenheten delad mellan EU och medlemsländerna. Det gemensamma på dessa områden syftar till att harmonisera och samordna lagstiftning och regelverk för att underlätta den fria rörligheten och integrationen mellan enskilda medlemsländer och medborgarna.
Enligt subsidiaritetsprincipen ska unionen på de områden där EU inte har exklusiv befogenhet "vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av de enskilda medlemsstaterna". Det är det som de nationella parlamentens subsidiaritetsprövning handlar om.
Som Billy var inne på har de tidigare granskningarna framför allt varit kvantitativa. Konstitutionsutskottet har mätt och redovisat antalet granskningar fördelat på olika utskott inom skilda ämnesområden.
Vi har också granskat den modell som har tillämpats, avgränsning mellan subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen, den omtalade tidsfristen, kommissionens motiveringar och informationsutbytet mellan de enskilda parlamenten bland annat genom informationsdatabasen IPEX.
Att göra en kvalitativ bedömning av tillämpningarna av subsidiaritetsprincipen och huruvida de påverkar till exempel kompetensfördelningen mellan EU och medlemsstaterna är en svårare process. Utskottet lyfter i betänkandet fram några reflexioner från årets granskning. Jag ska avsluta med att kommentera tre av dessa.
Flera utskott har i sina yttranden framfört synpunkter på att riksdagen i likhet med andra länders parlament borde införa någon form av urval av vilka utkast till lagstiftningsakter som ska prövas. Utskottet har enhälligt uppfattningen att övervägande skäl talar för att behålla den nuvarande ordningen, som Billy Gustafsson var inne på.
Även om riksdagsordningen ställer krav på att samtliga utkast till lagstiftningsakter ska prövas i utskotten finns det inget som hindrar att någon form av förenklad behandling används, till exempel en sådan som trafikutskottet tidigare använt sig av. Men vi är eniga om att vi bör ha kvar principen att alla lagstiftningsärenden ska prövas.
Finansutskottet, skatteutskottet och justitieutskottet påpekar att tillämpningen av subsidiaritetsprincipen är svår när förslagen utgör en del i ett större lagstiftningsprojekt. Billy Gustafsson var också inne på detta. Det gäller till exempel inom finansmarknadsområdet och den ekonomiska monetära politiken inom unionen.
Även om prövningen av de enskilda delarna inte föranleder någon erinran av subsidiaritetsskäl innebär det samlade utfallet inom dessa områden att lagstiftningen på EU-nivån har stärkts på bekostnad av den nationella beslutskraften.
När EU-lagstiftning beslutas på ett område blir utrymmet för nationell lagstiftning i motsvarande mån mindre, och EU:s kompetens ökar inom de aktuella områdena. En samlad bedömning skulle därför eventuellt ha gett ett annat utslag i subsidiaritetsfrågan. Det är viktigt att fortsatt lägga tid på att studera den frågan.
Skatteutskottet har på samma sätt påpekat att det sker en rejäl kompetensöverföring om två förslag som utskottet under 2011 lämnat utlåtande om genomförs. Justitieutskottet konstaterar att det samarbete som finns inom EU på straffrättens område när det gäller gränskontroll också innebär att den nationella kompetensen förs över till EU, vilket i många fall är nödvändigt för att uppnå ett effektivt samarbete på området.
KU betonar mot denna bakgrund vikten av att uppmärksamma den samlade effekt som olika förslag kan ha, vilket kan vara svårt att överblicka vid subsidiaritetsprövningar av enskilda förslag.
Herr ålderspresident! Näringsutskottet har i sitt yttrande till KU framfört att man anser att rutiner bör införas för att följa upp hur riksdagens invändningar mot subsidiaritetsprincipens tillämpning har tillgodosetts i den antagna lagstiftningen, det vill säga i nästa steg i lagstiftningsprocessen. Konstitutionsutskottet delar denna uppfattning.
I dag saknas sådana fasta rutiner för informationen när lagstiftningen väl har antagits. Den så kallade Lissabonutredningen ansåg att det åligger de enskilda utskotten att bevaka den fortsatta lagstiftningsprocessen.
Även om det formellt sett är utskottens uppgift anser konstitutionsutskottet att det vore bra om det fanns ett stöd för utskotten som kunde ske i en mer systematisk uppföljning centralt i Riksdagsförvaltningen.
Med detta, herr ålderspresident, ställer jag mig bakom anmälan i konstitutionsutskottets betänkande.
anf.115 Per-Ingvar Johnsson (C):
Herr ålderspresident! Riksdagen prövar löpande att beslut som kan och bör fattas i Sverige också fattas i Sverige av riksdagen och inte av EU, Europeiska unionen. Detta sker i form av subsidiaritetsprövningar.
I riksdagen görs en gång om året ett omfattande arbete, främst av våra utskottskanslier, för att samlat följa upp tillämpningen av subsidiaritetsprincipen. Det vi nu behandlar är denna uppföljning av subsidiaritetsprövningar som är gjorda under 2011. Denna uppföljning har konstitutionsutskottet och vårt kansli ett samlat huvudansvar för.
Uppföljningen visar att det gjordes 124 subsidiaritetsprövningar 2011. Vår riksdag är det parlament inom EU som gör flest prövningar av om lagstiftningsförslag från EU fattas på rätt nivå. Vi prövar samtliga förslag från EU ur den aspekten. Sverige är också det land som avger flest motiverade yttranden med kritik och synpunkter på lagstiftningsförslagen ur subsidiaritetsprövningssynpunkt.
Tyvärr kan vi i uppföljningen se att vår kritik när det gäller rätt lagstiftningsnivå inte har haft någon effekt. Vi har inte haft tillräckligt många andra länder med oss som delat vår kritik. Det har gjort att vi inte har kunnat ändra eller stoppa, som jag uppfattar det, något enda lagstiftningsförslag från EU ur den aspekten.
Den slutsats som konstitutionsutskottet drar av uppföljningen är att vi behöver i vår riksdag bli bättre på att samarbeta med andra parlament inom EU för att få påverkan på EU:s lagstiftningsarbete.
Vi lyfter i vårt ställningstagande från konstitutionsutskottet fram att riksdagens samtliga utskott borde utnyttja riksdagens ständige representant i Bryssel för att uppmärksamma andra länder på de invändningar som vi har från Sverige när det gäller vem som ska fatta besluten.
Lyckas vi inte få fler länder med oss än hittills är det stora arbete som görs i våra utskott och kanslier i riksdagen tyvärr förgäves. Därför är det viktigt att vi blir aktivare på området så att det jobb vi gör i kanslierna och utskotten också får effekt på EU. Jag ställer mig bakom utskottets anmälan.