Allmänna helgdagar m.m.

anf.135 Peter Eriksson (MP):

Herr talman! Jag får väl börja med att säga att jag tror att Luleå har goda möjligheter att vända 0-3-underläget i finalen i hockey trots allt. De har spelat bättre och bättre för varje match. Nu har vi att diskutera ett betänkande som heter Allmänna helgdagar m.m. Vi har i konstitutionsutskottet ett antal motioner att ta ställning till som handlar om allt, från att fira att slaveriet avskaffades till att Raoul Wallenberg får en egen dag eller att vi inför ett system med hedersmedborgare. I en av de här frågorna har vi kunnat konstatera att Svenska Akademien har tagit ett beslut, nämligen att göra en dag till Raoul Wallenbergs dag. Det beslutet togs så sent som nu i februari, och man har beslutat att den 27 augusti ska vara Raoul Wallenbergs dag. Det passar särskilt bra därför att det är i de faggorna som höstterminen börjar i skolorna. Då har också skolan en möjlighet att ta upp den här frågan, diskutera och göra någonting i samband med att läsåret startar. Där ser vi att motionärerna har fått igenom, inte tack vare riksdagen men tack vare Svenska Akademien, det de har tänkt sig och hoppats på. I de flesta andra frågor har vi avstyrkt motionerna, men det finns en motion där vi faktiskt ger ett tillkännagivande som åtminstone delvis i praktiken är ett bifallsyrkande till en motion. Det är en motion från Leif Pagrotsky, socialdemokrat, som nyligen har avslutat sejouren här i riksdagen. Motionen handlar om att införa ett jubileumsår över demokratin och demokratins genombrott i Sverige. Vi föreslår att vi tillkännager till riksdagsstyrelsen att vi ska ha ett sådant år. Vi tycker i konstitutionsutskottet att det verkligen är något som är väl värt att ha ett jubileum kring, att demokratin har fått ett genombrott i Sverige. Men den delikata frågan om när det här egentligen ska ske är vi glada nog att överlämna till just riksdagsstyrelsen för beslut. Och det är inte alldeles enkelt. Om man frågar historiker tror jag att det nog finns de som kan tycka att genombrottet skedde redan 1866 när vi avskaffade ståndsriksdagen. Många andra tycker att det är i samband med att vi för första gången hade ett val där både kvinnor och män hade allmän och lika rösträtt. Det var året 1921. Å andra sidan kan man säga att något år innan var det kommunala val där både kvinnor och män hade rösträtt och det inte längre var fråga om graderad rösträtt, som hade funnits under en lång tid. Det kan också sägas att det historiska tillfället, som Leif Pagrotsky skriver i sin motion, egentligen var när den folkpartistiske statsministern lämnade över propositionen till parlamentet, riksdagen, om att införa allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män. Det året var 1918, om jag inte missminner mig. Här finns det lite grann att fundera över. Beslutet fattades något senare, kanske 1919. Vilket år vi ska använda som jubileumsår kan vara en smaksak, men det är inte helt oväsentligt. Jag tror att störst uppslutning bland människor i Sverige är möjligt att få för 1921, det vill säga ett jubileum 2021, eftersom det då var val till riksdagen där alla deltog. Jag lämnar den frågan till talmannen och riksdagsstyrelsen. Det blir en intressant och delikat uppgift. Vi tycker att jubileet är väl värt att fira, och vi hoppas att riksdagsstyrelsen gör något riktigt bra av förslaget från konstitutionsutskottet.

anf.136 Björn von Sydow (S):

Herr talman! Det är bra att konstitutionsutskottet i enighet gör detta tillkännagivande. Det markerar en allpolitisk uppslutning för att vi vill celebrera demokratins införande. Det kanske mest centrala elementet som det tedde sig i den svenska författningsutvecklingen var allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Jag tänkte lämna ett litet bidrag till den svåra beslutsprocess som talmannen och gruppledarna står inför - även jag - även om konstitutionsutskottets värderade ordförande har sagt det mesta. Vad som hände var dramatiskt. En god vän skickade ett mejl till mig. Han skriver om den tiden, och han kände till motionen. Han skrev: Björn! Har du sett filmen Lincoln ? Jag antar att flera har sett filmen. Det är en otrolig dramatisering för hur man fick en majoritet i kongressen för en amendment som innebar att slaveriet avskaffades. Det är en fantastisk dramatisering om president Lincoln och den politiska situationen. Ja, det är lika dramatiskt i Sverige i november-december 1918. På våren 1918 hade den liberal-socialdemokratiska regeringen lagt fram en proposition om att införa allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Men förslaget avslogs av första kammarens högermajoritet. Det stora världskriget var ännu inte avgjort. Några månader senare var både Österrike-Ungern och det kejserliga Tyskland benäget, eller tvingat, att ingå ett vapenstillestånd. Det är i den situationen som det öppnar sig både möjligheter och farligheter. Är det en revolutionär situation som håller på att utveckla sig också i Sverige? Det är krav på republik. Det är krav på genomförande av en annan samhällsordning än den som då kallades den borgerliga samhällsordningen. Det är i den situationen som den liberal-socialdemokratiska regeringen internt förhandlar i tre dygn. Det var uppenbarligen rätt utmattande för statsråden. Hjalmar Branting hade lämnat regeringen därför att han verkligen inte var lämplig som finansminister, vilket han hade varit i tre månader och sedan brutit samman. Han var naturligtvis med i sammanhanget. Man kommer fram till en stor proposition, som innebär flera viktiga författningsändringar och som kan genomföras med beslut direkt när det gäller den kommunala rösträtten. Den var då ännu graderad efter inkomster och förmögenheter. Rösträtten till andra kammaren - den som då var allmän och lika för män - var en grundlagsfråga som hanterades bland annat genom riksdagsordningen. Hanteringen kunde ske i laglig ordning endast under en vid den tiden så kallad lagtima riksdag. Det är dramatiska dagar. Regeringen förhandlar. Det råder en revolutionär stämning på många ställen i landet. Branting, LO:s ordförande Herman Lindqvist, avbildad här utanför kammaren, och på den andra sidan konungen, agerar för att få till stånd en allpartiuppgörelse i riksdagen. Tyvärr kunde inte riksdagens konstitutionsutskott spela en ledande roll eftersom man där hade grävt ned sig. I stället inrättades ett särskilt utskott. Det är i det utskottet, som leds av Hjalmar Branting, som de slutliga kompromisserna görs i december 1918. När man läser om detta och ser de fåtaliga bilder som finns känner man att en film om Abraham Lincoln skulle komma på andra plats jämfört med en film om 20 dagar i Sverige hösten november-december 1918. Sedan kan man diskutera hur detta ska celebreras och forskas. Peter Eriksson var inne på det intressanta fenomenet att 1920 var det faktiskt direkta kommunala val. Det blev ett högt valdeltagande. Valmanskåren fördubblades. Det var uppenbarligen många både män och kvinnor som använde sin rösträtt. Det skulle kunna celebreras. Första kammaren kunde direkt förnyas och få en sammansättning som byggde på demokratins grundvalar. År 1920 fattades beslut en gång till, med bara manlig rösträtt, om det första beslutet att införa allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor till andra kammaren. Det beslutet stadfästes sedan genom ett nytt riksdagsbeslut 1921, och det året är det också nya val. Då fick onekligen alla män och kvinnor för första gången rösta till riksdagen. Ja, det finns många datum att välja. Själv tänker jag på dramatiseringen av att det gick att i en sådan extrem situation ändå nå en sorts accepterad konsensus därför att alternativet tedde sig så mycket mer skrämmande. Skulle det bli en revolutionär situation? Skulle det bli våld på Stockholms och andra städers gator med en oöverblickbar situation, som man redan såg i det besegrade Tyskland, i det under upplösning varande Österrike-Ungern och på andra håll i det dåtida Europa? Därför var det som skedde viktigt. Ordföranden har sin preferens för 1921. Jag har min preferens för 1918-2018. Talmannen och gruppledarna har onekligen ett gott arbete att göra för att komma fram till ett beslut. Det viktigaste är dock att vi alla är överens om att den allmänna och lika rösträtten ska celebreras. Det är jag tacksam för på vägnar av motionären, som har lämnat vår riksdag. (Applåder)

anf.137 Andreas Norlén (M):

Herr talman! Den 12 september 1921 var en viktig dag i Sveriges historia. För första gången genomfördes val till riksdagen där allmän och lika rösträtt gällde för både män och kvinnor. Därmed var den politiska demokratin fullt genomförd i vårt land. Vi som är uppvuxna i ett land med ett stabilt demokratiskt styrelseskick tar demokratin för självklar och upplever att den har funnits mycket länge. Tid är dock något relativt. Det har snart gått ett århundrade sedan alla män och alla kvinnor för första gången fick delta i ett riksdagsval, och 100 år onekligen är en lång tid. Å andra sidan var min mormor Ingrid född 1918, och morfar Per föddes 1919, det vill säga ett par tre år före denna historiska valdag. Det var människor som fanns med mig under hela min uppväxt. Tänker man så blir närheten till den fördemokratiska tiden mycket större - den är bara ett par släktled bort. Konstitutionsutskottet anser att demokratins genombrott är en så viktig händelse i vårt lands historia att dess hundraårsminne bör markeras särskilt. I det betänkande vi nu debatterar föreslår utskottet därför enhälligt - och jag yrkar bifall till detta förslag, herr talman - att riksdagen vid lämplig tidpunkt och i lämplig form ska uppmärksamma detta jubileum. Riksdagsstyrelsen bör tillsätta en kommitté med uppdraget att planera och genomföra firandet. Det betänkande vi debatterar heter Allmänna helgdagar m.m. och behandlar motioner även i en del andra frågor, men det kommer jag inte att vidare beröra. Förslaget om hundraårsjubileet innebär att en motion i ämnet delvis bifalls. Som har framgått tidigare i debatten vill motionären att firandet ska äga rum år 2018, eftersom det var på hösten 1918 som regeringen Edén avlämnade den avgörande propositionen om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor i riksdagsval - den proposition som vann riksdagens bifall och ledde fram till de första fullt ut demokratiska valen. Utskottet vill dock inte låsa sig vid en viss bestämd tidpunkt för firandet utan anser att tidpunkten behöver övervägas närmare. Man kan nämligen identifiera flera årtal som var centrala i den process som ledde fram till demokratins fullständiga genombrott. Låt mig göra några kommentarer med anledning av detta. Genom 1866 års representationsreform avskaffades den föråldrade ståndsriksdagen och ersattes av ett tvåkammarparlament. Andra kammarens ledamöter var valda i direktvalda enmansvalkretsar, det vill säga som i det brittiska systemet, medan första kammaren utsågs indirekt av landstingskommunerna och de tre största städerna. Rösträtten var dock starkt begränsad genom att rösträtt bland annat förutsatte antingen att man hade viss inkomst eller ägde jordegendom av visst värde. I riksdagsvalen fick bara män rösträtt, men i kommun- och landstingsvalen fick ogifta kvinnor och änkor som uppfyllde inkomst- och ägandekraven rösträtt. Mot 1800-talets slut ökade kraven på demokratiska reformer av valsystemet. Den första stora rösträttsreformen ägde rum 1907-1909 och byggde på en proposition från Arvid Lindmans konservativa regering. Den innebar att allmän och lika rösträtt för män infördes i andrakammarvalen från 1911. Däremot behölls inkomst- och ägandekraven för rösträtt i kommun- och landstingsval för att därmed påverka sammansättningen av första kammaren. Det för framtiden viktigaste med Arvid Lindmans rösträttsreform kan dock sägas vara att valen till andra kammaren gjordes proportionella. Ett reformförslag som hade lagts fram 1906 av den dåvarande liberale statsministern Karl Staaff byggde på att andra kammarens ledamöter fortsatt skulle utses genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Det förslaget föll dock i riksdagen, Staaff avgick och Lindman fick bilda regering. Lindman insåg att liberalerna och Socialdemokraterna med vidgad rösträtt skulle stärka sin ställning. Om den vidgade rösträtten kombinerades med majoritetsval i enmansvalkretsar skulle hans parti, Allmänna valmansförbundet - det var föregångaren till det som i dag är Moderaterna - i princip riskera utplåning. Man kan föra fram olika argument för olika valsystem, men det finns utan tvekan ett antal partier i denna kammare som har anledning att skänka en tacksamhetens tanke till Arvid Lindman för att han lyckades driva igenom proportionella val till andra kammaren och därmed lägga grunden till det valsystem med partilistor i flermandatsvalkretsar vi fortfarande har. Krav på ytterligare rösträttsreformer restes under 1910-talet men blockerades i första kammaren, som kontrollerades av Allmänna valmansförbundet. Det hela kulminerade den dramatiska hösten 1918, då en del tydde på att det kunde bli revolution även i Sverige. Den liberale statsministern Nils Edén lade fram ett förslag om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor till andra kammaren. Samtidigt föreslogs ett slopande av inkomst- och ägandegränserna i kommun- och landstingsvalen och därmed i förstakammarvalen. I ljuset av de dramatiska omvälvningarna i andra länder i Europa valde Allmänna valmansförbundet att vara pragmatiskt och efter förhandlingar med liberalerna och Socialdemokraterna stödja förändringarna. När beslutet om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor fattades av riksdagen 1919 och bekräftades 1921 röstade såväl socialdemokrater och liberaler som konservativa för förslaget - inklusive de mest motsträviga, den så kallade förstakammarhögern. Efter 20 års stridigheter genomfördes alltså den fullständiga politiska demokratin i Sverige i bred politisk enighet genom det vi i dag skulle kalla en blocköverskridande överenskommelse. Vill man kan man se detta som ett tidigt uttryck för den strävan vi numera alltid har när det gäller reformer av det politiska systemet, nämligen att de ska genomföras i brett samförstånd. Alla dessa dramatiska händelser är onekligen värda att minnas, och det är därför lätt att ställa sig bakom förslaget att hundraårsminnet av demokratins genombrott ska firas. Om det är årtalet 1918, 1919, 1921 eller något annat vi framför allt vi ska fokusera på finns det anledning att diskutera närmare, men ett jubileumsfirande ska det bli. Det är vi överens om, precis som vi sedan 1919 alltid har sökt enighet om demokratins spelregler. (Applåder)

anf.138 Stefan Käll (FP):

Herr talman! I detta betänkande är utskottet fullständigt enigt, och det kan också föregående talare enas om. Det är förvisso en fördel att frågor kring nationella högtidsdagar, nationaldagen och andra symboler för vårt gemensamma samhälle kan hanteras i brett samförstånd. Jag vill ägna mitt anförande åt en enda fråga, nämligen att ett enigt utskott föreslår ett tillkännagivande till riksdagsstyrelsen om att riksdagen i lämplig form bör uppmärksamma att det år 2018 är jämnt 100 år sedan demokratin fick sitt genombrott i Sverige. Därmed bifaller också utskottet delvis en motion av Leif Pagrotsky. Demokratin får aldrig tas för given. Optimismen var enorm efter att militärdiktaturerna föll i Latinamerika och kommunismens tyranni kollapsade i det forna Sovjetblocket. Även om framstegen är enorma finns det i dag många länder där utvecklingen går åt fel håll. Det gäller också medlemsländer i Europeiska unionen. Jag tänker då på Ungern. Vi i Sverige måste ge stöd åt alla de demokratikämpar världen över - i Ryssland, i Vitryssland, i Kina, på Kuba och så vidare - som verkar för frihet och ett öppet folkstyre i sina länder. Ofta gör de det med stora risker för sin egen säkerhet. Vi i Sverige ska inte heller skönmåla vår egen historia. Demokratiseringen hände inte av sig själv - det var en lång kamp kantad av hårda politiska motsättningar innan demokratin slutligen fick sitt genombrott genom författningsuppgörelsen i riksdagen 1918. När Sverige införde allmän och lika rösträtt för kvinnor och män var vi det sista landet i Norden att göra det. Det måste understrykas att författningsuppgörelsen 1918 inte bara innebar genombrottet för en princip om allmän och lika rösträtt för kvinnor. Det var också först 1918 som genombrottet kom för principen om allmän och lika rösträtt för män. När det ibland talas om att män fick allmän och lika rösträtt till riksdagen redan 1909 är det tyvärr inte korrekt. Visserligen breddades rösträtten för män redan då, men den blev absolut inte jämlik. Män fick nämligen bara lika rösträtt till riksdagens andra kammare och inte till hela riksdagen, och på egen hand kunde andra kammaren inte hävda sig mot den odemokratiskt valda första kammaren. Bakgrunden är att Sverige under tvåkammartiden hade likställda kamrar till skillnad från de flesta andra länder med tvåkammarsystem. För att ett lagförslag skulle gå igenom måste det godkännas av båda kamrarna, annars föll det. Ett annat sätt att uttrycka detta var att kamrarna hade ömsesidig vetorätt mot varandra. Det här skapade en unikt stark maktställning för den första kammaren enligt grundlagen konstruerad som de rikas bastion. Endast höginkomsttagare med stora fastigheter kunde väljas till ledamöter av första kammaren. Dessutom utsågs första kammaren i indirekta val av landstingens och städernas fullmäktige. I valen till dessa församlingar gällde inte lika rösträtt, utan den kommunala rösträtten var tvärtom graderad efter inkomst så att de rikas röst vägde tyngre. Rösträttsreformen 1909 innebar inte att männen i Sverige fick allmän och lika rösträtt till riksdagen. Männen fick rösträtt till halva riksdagen. Riksdagens icke-demokratiska första kammare behöll sin vetorätt mot alla lagar som de folkvalda som satt i andra kammaren ville införa. Det är därför som 1918 på alla sätt är märkesåret för demokratins genombrott i Sverige. Det var först då som en författningsuppgörelse förhandlades fram som innebar att både kvinnor och män fick allmän och lika rösträtt till både riksdag och kommun. Grundlagsändringar som förverkligade detta tog ytterligare några år, men avgörandet skedde 1918. Detta är värt att uppmärksamma. Genom att göra detta bidrar vi till en förståelse för att demokrati inte är något som kommer av sig själv. Vi ska synliggöra den långa och mödosamma resan mot demokrati i Sverige, och vi ska också stötta alla de människor i andra länder som just nu utkämpar samma kamp. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande. (Applåder)

anf.139 Tuve Skånberg (KD):

Herr talman! Det har föreslagits för talmannen och talmanskretsen att 2018, 2019 eller 2021 vore lämpliga år att celebrera demokratin. Till detta vill jag lägga år 2016. Ett avgörande genombrott för demokratin skedde faktiskt 150 år före 2016, det vill säga den 4 december 1866. Ett alternativ till att få ett rättfärdigare samhälle hade dessförinnan varit revolutionen. Från den franska revolutionen 1789 hade revolution varit på Europas läppar som ett medel för att få ett rättfärdigare samhälle, men demokratin skulle visa sig kunna besegra revolutionen. Det är riktigt att det som hände något av åren 1918, 1919 eller möjligen 1921 ledde fram till det som vi i dag ser som en fullvärdig demokrati. Men den 4 december 1866 var de samlade i Riddarhuset för att avskaffa sig själva. Det tog fyra dygn av debatt att göra detta. Ståndsriksdagen var djupt förankrad i folkets medvetande. Adeln hade stora privilegier att förlora. Men då uppmanade Louis de Geer de lyssnande att vinna den svåraste av alla segrar, nämligen segern över sig själva. Vid den votering som följde avskaffade de sig själva och införde en parlamentarisk tvåkammarriksdag. Det var nog så viktigt, och därför vill jag att vi inte ska glömma 2016 nu när vi celebrerar. Det vore kanske lämpligt att göra som i Lund där man har fem års jubileum. Det har vi nämligen på Lunds universitet. Vi kan inte riktigt säga om det var 1666 som universitetet grundades, och för att vara på den säkra sidan celebrerar Lund i fem år. Vi tycker att saken är värd det. Det kan kanske vara någonting för riksdagen. Herr talman! Ett annat glädjeämne är att det är lönt att motionera. Det händer ibland att vi misströstar om att det går att påverka någonting. När jag 2003 motionerade om en Raoul Wallenberg-dag blev den motionen, precis som alla andra motioner som jag skrev det året, avslagen. Men i år kan jag notera att en motion med samma yrkande har fått om inte bifall så i alla fall ett konstaterande att den anses tillgodosedd och därför avslås. Det är nog den största segern som man kan vinna i denna riksdag, nämligen att det man motionerat om redan har genomförts. Raoul Wallenbergs dag är oerhört viktigt. Han var en hjälte. Det var en hjälteinsats som Raoul Wallenberg gjorde, och den bör uppmärksammas mer. Ingen svensk är så internationellt uppmärksammad som Raoul Wallenberg. Man kan notera att han är en av endast sju personer som har blivit utsedda till hedersmedborgare i USA. Han var den andra efter Winston Churchill när han 1981 blev amerikansk hedersmedborgare. Han är också hedersmedborgare i Kanada, och år 1986 blev han det också i Israel. Nu får Raoul Wallenberg en dag på namnsdagen för Raoul. Den 14 februari 2013 fattade Svenska Akademien beslut om att bifalla en begäran om införandet av Raoul Wallenbergs dag den 27 augusti i akademialmanackan. Det går faktiskt att föra det framåt. Låt vara att det tar tio år och många turer och att det är en instans utanför riksdagen som möjliggör det, men framåt går det i alla fall. Herr talman! I övrigt ställer jag mig bakom förslaget i utskottets betänkande.

anf.140 Mikael Oscarsson (KD):

Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet. Anledningen till att jag tog tillfället i akt att gå upp i debatten är att jag har varit med och motionerat om den här saken. Första gången var 2001, då jag skrev en motion om att inrätta Raoul Wallenbergs dag, och den började så här: "Raoul Wallenberg är ett stort namn utomlands, inte minst i USA, men han är märkvärdigt okänd i sitt hemland. Runt om i världen uppmärksammas hans insatser på många olika sätt. Vägar och torg uppkallas efter honom, han tillerkänns hedersmedborgarskap och skolor undervisar om hans insatser." Så är det fortfarande i dag. Förra året uppmärksammade vi hundraårsjubileet av hans födelse, och det var bra. Men fortfarande är han alltför okänd. Inte minst i skolböckerna är det förvånansvärt lite som nämns om någonting så ovanligt som en svensk hjälte. Det är nu 68 år sedan Raoul Wallenberg tackade ja till att åka till Budapest. Vi känner alla till den speciella tidsanda som rådde. I Budapest fanns det då fortfarande 100 000 judar, och Raoul Wallenberg gjorde en mycket speciell insats genom att rädda tiotusentals judar. Han gjorde det tillsammans med andra, men han stod i spetsen. Vi vet allesammans hur han sågs för sista gången i januari 1945. Man sade till honom: Nu måste du tänka på din egen säkerhet. Men han svarade: För mig finns inget annat val. Och det var sista gången man såg honom. Han som kämpade mot nazismen blev senare offer för en annan ideologi, lika förskräcklig den, nämligen kommunismen. Ingen vet exakt vad som hände honom. En viktig sak med att ha en speciell Raoul Wallenberg-dag är att hålla frågan vid liv. Vad var det egentligen som hände Raoul Wallenberg? Nu blir den här dagen verklighet, och som föregående talare sade har Svenska Akademien redan tagit det beslutet - det är de som är den beslutande instansen - och riksdagen kan genom att rösta i morgon bifalla detta. Det här blir en viktig dag. Den 27 augusti är Raoul Wallenbergs namnsdag, och det blir en unik möjlighet för skolor runt om i landet att uppmärksamma vad han gjorde men också att vi kan göra skillnad i dag. Fortfarande finns antisemitismen, och fortfarande finns främlingsfientligheten i vårt land. Det behövs en speciell dag för att lyfta upp detta och visa på att man kan göra skillnad. Jag vill än en gång säga att jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Jag är väldigt glad för att den här motionen nu tillgodoses och att en dag till minne av Raoul Wallenberg på det viset blir verklighet.