anf.62 Phia Andersson (S):
Herr talman! Det jag håller i min hand är
Justitieombudsmännens ämbetsberättelse
. Denna vackra bok med sina vita pärmar med guldtext får vi riksdagsledamöter en gång om året. En del tycker den är vacker och ställer in den i bokhyllan. En del ögnar igenom den, och en del kanske inte läser den över huvud taget. Men så finns det också dem som längtar efter den, som ser fram emot att den kommer och som läser den från pärm till pärm.
Varför är då denna ämbetsberättelse så viktig? Jo, det är nästan 7 000 röster från svenska folket som genom sina klagomål till justitieombudsmännen talar om för oss riksdagsledamöter hur möten och beslut på våra myndigheter påverkat deras liv.
Dessutom är det en redogörelse för de inspektioner som justitieombudsmännen gjort på våra myndigheter för att granska hur myndigheterna följer de regelverk som finns i syfte att värna människors rättssäkerhet. Därför är denna ämbetsberättelse så viktig.
När man läser ämbetsberättelsen slås man av att när trygghetssystemen urholkas och kommunerna får ta ett allt större ansvar genom bistånd inom socialtjänstområdet så märks det genom ett ökat antal klagomålsärenden till justitieombudsmännen. Konsekvenserna belyses av de inspektioner som JO Lilian Wiklund gjort. Hon skriver: "De har bekräftat det intryck som förmedlas såväl genom klagomålsärendena som i den allmänna debatten, nämligen att kraven både på den enskilde och på myndigheterna skärpts i olika avseenden."
Det märks tydligt, enligt JO, inom socialtjänsten. Enligt JO Lillian Wiklund är det uppenbart att trycket på socialförvaltningarna är hårt, att arbetstakten är uppdriven och att den enskilde ofta upplever sig illa bemött. Det är oerhört viktig information att ta till sig.
Herr talman! I ämbetsberättelsen kan man också läsa om att många förvaltningsrätter har allvarliga problem med långa handläggningstider, vilket har inneburit klagomål från personer som blivit drabbade. Man kan också läsa om att Transportstyrelsen har problem med handläggningstider. Körkortsenheten har fortfarande över 3 000 icke avgjorda ärenden kvar som man övertog från Länsstyrelsen 2010.
Sist men inte minst vill jag beröra de iakttagelser som JO Hans-Gunnar Axberger gjort vad gäller den brottsutredande uppdelning mellan polis och åklagare som leder till bristande effektivitet och även till att det är svårt att klara ut vem som ska hållas ansvarig för uppkomna fel och brister.
Allvarlig kritik har getts av JO, bland annat till Polismyndigheten i Skåne, som inte hade verkställt en åklagares utredningsdirektiv, vilket fick till följd att bevismaterial i en våldtäktsutredning förstördes.
Polismyndigheten i Västra Götaland utredde en brottsmisstanke så långsamt att brottet hann preskriberas innan utredningen slutförts, detta trots upprepade påminnelser från åklagare.
Det tydligaste exemplet på ett illa fungerande samspel mellan polis och åklagare gällde en kvinna som mördats av sin före detta man, trots att hon kvällen dessförinnan vänt sig till polisen med anledning av att den före detta mannen hotade henne och deras gemensamma barn.
Polismyndigheten kritiseras av JO för att inte ha skaffat sig nog med underlag för bedömning av allvaret i hotet, och en jouråklagare kritiseras för sitt passiva sätt att leda utredningen sedan hon inträtt som förundersökningsledare.
Mycket allvarligt är det som JO skriver i ämbetsberättelsen om de brottsutredande myndigheternas ovilja att ta på sig något som helst ansvar för den på flera sätt sällsynt tragiska händelsen. Ingen som läser detta i ämbetsberättelsen kan vara oberörd.
Herr talman! Förundersökningsutredningen lämnade sitt betänkande till justitieministern i maj 2011, och Polisorganisationskommitténs betänkande överlämnades i mars 2012. Båda betänkandena har remitterats och bereds för närvarande i Regeringskansliet. Min förhoppning är att även JO Hans-Gunnar Axbergers erfarenheter på området tas till vara när man ser över förslag om sammanslagningar inom polismyndigheten.
Herr talman! I konstitutionsutskottet har vi i ett tidigare tillkännagivande bett om att regeringen ska utreda frågan om bristen på reguljär tillsyn inom migrationsmyndigheten och socialförsäkringsområdet, vilket nu bereds i Regeringskansliet. Konstitutionsutskottet har dessutom skapat möjligheter för JO att delegera klagomålsärenden till byråchef, allt i syfte att skapa förutsättningar för att justitieombudsmännen ska kunna utföra sitt viktiga uppdrag.
Lika viktigt är det att statsråd och riksdagsledamöter tar justitieombudsmännens ämbetsberättelse på största allvar och ser den som en uppföljning av de beslut som vi faktiskt tar här i kammaren - en granskning av hur de genomförs - och vad de får för konsekvenser. Om vi ser att vi kan förbättra något är det vår skyldighet att göra det.
När konstitutionsutskottet nu föreslår riksdagen att lägga redogörelsen till handlingarna hoppas jag att många goda handlingar görs efter detta.
Jag vill passa på att ge en uppmaning till alla: Ta fram justitieombudsmännens ämbetsberättelse, läs den noga och föreslå de förbättringar som ni ser behov av.
Herr talman! Med detta sagt yrkar jag bifall till förslaget i KU:s betänkande 12.
anf.63 Cecilia Brinck (M):
Herr talman! Vi kan åter konstatera att Justitieombudsmannen förvaltar sitt viktiga uppdrag med stort engagemang och med stark känsla för uppdragets vikt och betydelse.
Jag kan inte låta bli att göra en kort historisk utvikning. Ombudsmannaämbetet, Riksdagens ombudsmän, inrättades för drygt 200 år sedan efter 1809 års statsvälvning. Men tanken var inte ny då heller. Redan 1713, under det karolinska enväldet, inrättades nämligen en funktion som då kallades Konungens högste ombudsman. Den huvudsakliga anledningen till det var att Karl XII hade varit på resande fot i många år - just då befann han sig i Turkiet - och det hade uppstått kaos och förvirring i statsförvaltningen. Denna ombudsman skulle på kungens uppdrag tillse att domare och tjänstemän agerade inom lagarna. Efter Karl XII:s död 1719 ändrades ombudsmannens namn till Justitiekanslern, vilken som bekant fortfarande existerar.
Herr talman! Självklart har JO:s roll förändrats över tiden. Den centrala funktionen i början var åklagarfunktionen. Men den har successivt trängts undan, och tyngdpunkten har, som JO själv säger, förskjutits från repression till vägledning och rådgivning. Fokus ligger nu på att förebygga fel och brister och verka för en korrekt rättstillämpning, vilket är en enormt viktig uppgift.
Under den period som denna ämbetsberättelse omfattar har justitieombudsmannaämbetet genomgått personella och organisatoriska förändringar. En ny chefs-JO har tillträtt. Sedan den 1 juli 2011 fullgör också JO sitt uppdrag som nationellt besöksorgan enligt det fakultativa FN-protokollet från 2002 till Förenta nationernas konvention mot tortyr och annan grym och omänsklig behandling eller bestraffning, den så kallade Opcat.
Under våren 2011 beslutade riksdagen om en lagändring som gör det möjligt för JO att delegera beslut i vissa ärenden till betrodda tjänstemän. Av ämbetsberättelsen framgår det att denna delegation har medfört att ombudsmännen har fått mer tid till de mer komplicerade ärendena.
Herr talman! Hur ser det ut i verksamheten? Min kollega Phia Andersson har på ett tydligt sätt redogjort för den typ av ärenden som JO har att behandla, och jag tänker inte upprepa det som hon har sagt.
Det första som vi kan konstatera är att klagomålsärenden fortfarande dominerar kraftigt. Antalet inspektioner och övriga granskningar på JO:s eget initiativ har förvisso ökat men är fortfarande mindre än vad JO själv önskar. Ironiskt nog förhåller det sig också så att ett ökat antal inspektioner leder till ett ökat antal klagomål eftersom Justitieombudsmannen då blir mer tydlig ute i de verksamheter som man inspekterar.
Antalet nyregistrerade ärenden har ökat marginellt. Under perioden avgjordes 6 908 ärenden. Det är en liten minskning i förhållande till den förra perioden. Vid periodens slut var knappt 1 000 ärenden fortfarande oavgjorda.
Det är intressant och uppmuntrande att kunna konstatera att antalet anmälningar mot Försäkringskassan har minskat dramatiskt. Det är en minskning med ungefär 25 procent. Däremot ligger antalet anmälningar mot och klagomål på kriminalvården på i stort sett samma nivå som tidigare.
Herr talman! För att Justitieombudsmannens viktiga funktion skulle få mer uppmärksamhet valde utskottet tillsammans med ombudsmännen att presentera denna ämbetsberättelse på ett lite annorlunda sätt än vi har gjort tidigare. Det anordnades en offentlig presentation i slutet av november där medier och allmänhet välkomnades att komma och lyssna när utskottets ledamöter ställde frågor till ombudsmännen om innehållet i ämbetsberättelsen. Detta föll mycket väl ut, och jag nämner detta eftersom det var ett sätt att öka tydligheten och medvetenheten om JO:s viktiga uppdrag. Vi hoppas kunna fortsätta och göra något liknande nästa gång. Det är nämligen oerhört viktigt att uppmärksamma den väsentliga och centrala funktion som justitieombudsmannaämbetet har i den svenska statsförvaltningen.
Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag.