Resningsförfarandet i brottmål – återupptagande av förundersökning och rätt till biträde

anf.27 Mehmet Kaplan (MP):

Herr talman! Vi ska med anledning av detta betänkande debattera resningsförfarandet i brottmål. Det handlar bland annat om rätt så aktuella fall - men dessa frågor är alltid aktuella. Att bli oskyldigt dömd för ett brott måste vara något av det värsta som kan hända en människa. Tänk att dömas för mord eller våldtäkt du aldrig begått eller att dömas för misshandel, stöld eller förskingring som du inte har varit med om. Fallet med Thomas Quick, numera Sture Bergwall, visar att detta händer inte bara en utan flera gånger, inte heller bara för honom. Det har hänt även tidigare, inte bara i vårt land. När en oskyldig döms rasar en människas liv samman. Omgivningen tar avstånd från personen. Hela samhället fördömer personen och även ibland familjen. Man kan förlora arbetet, ofta vänner och också familjen, i värsta fall livet. Konsekvenserna är så allvarliga att samhället med all kraft måste se till att den berömda devisen om att det ska vara ställt utom allt rimligt tvivel att den dömde begått brottet verkligen gäller. Oskyldiga får inte och ska inte dömas för brott de aldrig begått. Därom kan vi nog vara överens i denna kammare. Vi vet också att när detta förekommer finns ett system som ska se till att hantera frågan. Varje år inkommer ca 180 ansökningar om resning i brottmål hos Högsta domstolen, det vill säga dömda eller åklagare vill att domstolen ska avgöra om en dom ska omprövas. Av dessa ca 180 är det två till fyra som varje år får bifall - resten avslås. Vi vet naturligtvis inte hur många av dessa som är oskyldigt dömda. Vi kan bara hoppas - och personligen tror jag det - att rättsväsendet fungerar så att risken för detta ständigt minimeras. Herr talman! Jag vill också lyfta upp att det genom regeringens i dag debatterade förslag kommer att bli något lättare att få resning och att rättssäkerheten kommer att förbättras i vissa delar. Detta är bra, och vi från Miljöpartiet de gröna tycker att det ska välkomnas. Herr talman! Min farhåga är bara att detta inte räcker. Vi har därför från Miljöpartiets sida föreslagit att en oberoende myndighet för behandling av resningsansökningar ska inrättas - en myndighet som står fri från Åklagarmyndighetens partsställning och fri från den polisiära dagliga verkligheten, en myndighet som utreder om nya omständigheter och bevis kan dra lagakraftvunna domar i tvivelsmål. Att detta är ett bra förslag instämmer både Justitieombudsmannen och Sveriges advokatsamfund i. Trots detta väljer utskottets majoritet att med hänvisning till det så kallade Quickärendet avstyrka förslaget. Det vore tacksamt om företrädare för majoriteten kunde förklara på vilket sätt ett framåtsyftande förslag som stärker enskildas rättsskydd och minskar risken för att oskyldiga döms ska avslås därför att rättsväsendets hantering i Quickärendet inte är avslutad. Jag förstår uppriktigt sagt inte den kopplingen. Det vi från Miljöpartiet föreslår är en utredning som kan lämna förslag som bereds, konsekvensanalyseras och så småningom genomförs. Vi vet alla hur den processen går till, så det vore ingen svår sak att genomföra. Jag noterar också att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i sitt särskilda yttrande lyfter upp den här biten. Jag vill därför yrka bifall till reservation nr 1 i betänkandet. Jag vill också lyfta upp att just oskyldigt dömda ofta blir föremål för stor debatt och diskussion i medier. Jag lever i förhoppningen om att när så sker är det därför att professionellt anställda inom rättsväsendet ändå har gjort så gott de har kunnat, att de har vägt bevisen för och emot den dömda och dragit sina slutsatser, om än felaktiga. Genom inrättandet av en oberoende myndighet för att utreda ansökningar om resning skulle vi öka tilltron till rättsväsendet. Vi skulle dessutom avlasta rättsväsendet från de uppgifter som finns där i dag när det gäller den typen av ansökningar. Det är också ett sätt att minska risken för att oskyldiga döms. Till syvende och sist handlar det om förtroendet just för rättsstaten, för vårt land, Sverige, och hur vi skipar rättvisa. Jag beklagar än en gång att utskottsmajoriteten inte är beredd att pröva denna möjlighet, men jag är ändå glad att några små steg nu tas i arbetet för att färre oskyldiga ska dömas. Jag vill också uppehålla mig vid de så kallade gallringsbestämmelserna. För att en ansökan om resning ska vara något värd måste utredningsmaterialet finnas kvar, och i dag är risken uppenbar att viktigt material förstörs just på grund av gallringsbestämmelser. Här hoppas jag att regeringens aviserade utredningar tar hänsyn till detta och ser till att materialet bevaras längre än vad som är fallet i dag. Annars blir ansökan smått illusorisk och leder egentligen inte till någon typ av uppdagande av vad som skulle ha kunnat beslutas i annat fall. Jag vill därmed upprepa själva grunden för förslaget och att det handlar om att vi måste stärka tilltron till rättsväsendet. Utan tilltron till det och utan det höga förtroende rättsväsendet besitter hos allmänheten är rättsstatens grundvalar i gungning.

anf.28 Kent Ekeroth (SD):

Herr talman! Vi har en reservation i detta betänkande som jag vill yrka bifall till. Betänkandet som behandlas i denna debatt har jag inget i sig att invända mot. Det rör sig i huvudsak om kodifiering av lag och gällande praxis. Vi har väckt en motion om förutsättningarna för att få till stånd resningsförfarande. Resningsförfarande kan delas upp i två kategorier. Det ena är till förmån för den tilltalade. Det kan handla om att en dömd person anser sig ha rätt till en friande dom eller ett lindrigare straff. Det andra kan handla om en målsägande som anser att en tilltalad borde ha getts en fällande dom eller ett strängare straff. Det handlar kort sagt om att ändra en dom som vunnit laga kraft som en sista instans för rättvisa antingen för brottsoffret eller för den dömde. Förutsättningarna skiljer sig åt i de två olika fallen. Det är lättare för en brottsling som anser sig felaktigt dömd att få resning och betydligt svårare för ett brottsoffer som anser att någon borde få sitt rättmätiga straff. Till skillnad från en dömd gäller det för ett brottsoffer som ansökt om resning att det krävs en giltig ursäkt för att inte ha åberopat ny bevisning tidigare, att synnerliga skäl inte kan åberopas vid ny bevisning, att brottet måste ha ett visst straffvärde och att ett nytt straff måste vara fällande eller väsentligt strängare än i tidigare dom, att oriktig rättstillämpning inte kan åberopas, att jäv inte kan åberopas och att det finns en tidsfrist om ett år. Från rättvisesynpunkt borde det vara av lika stor vikt att brottslingar som på felaktiga grunder frikänts eller getts för lindriga straff ska kunna få sina domar omprövade som det är för oskyldigt eller för strängt dömda. Hur rimligt är det till exempel att det saknas en tidsfrist för en dömd medan brottsoffret endast får ett år på sig att ansöka om resning? För att bättre tillvarata brottsoffrens perspektiv anser jag att regeringen bör återkomma med ett lagförslag som i högre grad tillåter resning för brottsoffer. Till exempel bör tidsfristen ses över. Även jäv, oriktig rättstillämpning och synnerliga skäl bör kunna åberopas som grund för resning. Jag vill därmed yrka bifall till reservation 3 i betänkandet.

anf.29 Mattias Jonsson (S):

Herr talman! Jag kan till att börja med säga att vi inte har något yrkande i detta ärende. Vi har däremot ett särskilt yttrande, som jag ska återkomma till. Jag har stor sympati för det Mehmet förklarade här uppe i talarstolen och även för Miljöpartiets förslag och yrkande. Vi har en annan ingång i ärendet, och jag återkommer till hur vårt särskilda yttrande ser ut. Detta betänkande har rubriken Resningsförfarandet i brottmål - återupptagande av förundersökning och rätt till biträde , och det kanske är på sin plats att ta upp några delar av betänkandets innehåll och förslag. Det föreslås att en åklagare under vissa förutsättningar kan återuppta en förundersökning när resning i brottmål aktualiseras. Kraven för att återuppta en förundersökning sänks jämfört med de krav som utvecklats i praxis. Om förundersökningen om brott inte är avslutad ska åklagare i stället besluta att den även kan avse frågan om den tidigare tilltalades delaktighet i brottet. Vidare föreslås att domstolen i ett ärende om resning ska kunna förelägga åklagaren att vidta en viss utredningsåtgärd. Det föreslås också att den tidigare tilltalade och målsäganden i vissa fall ska ha rätt till rättsligt biträde när resning aktualiserats. Om den tidigare tilltalade bedöms ha rätt till ett sådant biträde ska en offentlig försvarare kunna förordnas. Den här lagändringen - om nu kammaren, med den majoritet som det ser ut att vara, kl. 16 i dag fattar beslut om detta - kommer att träda i kraft den 1 januari 2013. Om jag återgår till det särskilda yttrande som vi har skrivit framgår det där att vi inte har någonting att invända mot propositionen från regeringen. Vi vill ändå i detta sammanhang, precis som Mehmet var inne på, påpeka vad som har framkommit i den så kallade Quickaffären - Thomas Quick, som numera heter Sture Bergwall. Där har det i dagsläget blivit resning i fem morddomar som hittills har lett till tre friande domar. Det är - som vi också säger i vårt särskilda yttrande - helt unikt i svensk rättshistoria att en morddömd blir frikänd i så stort antal domar. Vi menar att det behövs en större granskning av hur rättsväsendet och rättspsykiatrin har fungerat och handlat i det här fallet. Flera partier i kammaren har uttalat sig för en granskning av fallen. Det verkar alltså finnas en bred uppslutning för att få klarhet i vad som har gått fel. Vi vill till att börja med att en kommission ska gå igenom utredningarna för att bedöma om de har skötts på ett professionellt sätt eller inte. Kommissionen bör också särskilt granska hur vården har bedrivits i samband med utredningarna. Om kommissionen kommer fram till att fel har begåtts ska den också bedöma om det finns systemfel inbyggda i det svenska rättsväsendet, vilket är viktigt, eller i hur polisutredningar görs och hur den rättspsykiatriska vården har bedrivits. I så fall måste förslag till åtgärder läggas fram, så att något liknande aldrig kommer att inträffa igen. I det sammanhanget kan även ytterligare frågor om resningsförfarandet prövas, till exempel ett fristående utredningsorgan. Det är lite grann det skedet som Miljöpartiets motion pekar på, men vi vill innan det ha en kommission. Därför finner vi inte skäl att i dagsläget ställa oss bakom de reservationer som finns utan nöjer oss med ett särskilt yttrande. Det är naturligtvis - som avslutning - oerhört viktigt att ingen oskyldig döms. Det är ju grunden.

anf.30 Johan Linander (C):

Herr talman! I dag tar vi ett steg för att öka rättssäkerheten i samband med resningsförfarandet i brottmål. Vi sänker kraven för att en förundersökning ska återupptas. Vi gör så att domstolen i ett ärende om resning kan förelägga åklagaren att vidta en särskild utredningsåtgärd. Vi ökar också möjligheten för den tidigare tilltalade och målsäganden i vissa fall att få rättsligt biträde. Detta gör att rättssäkerheten ökar och att förutsebarheten för den enskilde också ökar i samband med resning. Jag vill så här i början av mitt anförande tydliggöra att detta betänkande - eller de lagändringar som vi nu kommer att göra - inte har någonting med något enskilt fall att göra. Förundersökningsutredningen, vars utredning och förslag ligger till grund för propositionen, tillsattes redan i maj 2009 och alltså inte med anledning av de diskussioner om resning som har förts under den senaste tiden. Herr talman! När man talar om resning måste man först tydliggöra att det är ett så kallat extraordinärt rättsmedel. Grunden i vårt rättssamhälle är att en lagakraftvunnen dom ska gälla, det vill säga när en domstol har dömt och domen inte har överklagats inom utsatt tid eller prövningstillstånd för prövning i högre instans inte har getts har domen vunnit rättskraft. Den ska gälla. Den har vunnit laga kraft. Domen ska vara orubblig. Det kallas orubblighetsprincipen, och det är en viktig princip i alla rättssamhällen. Men orubblighetsprincipen har trots sitt namn vissa undantag, och det är de så kallade extraordinära rättsmedlen. Ett av dessa - det vanligaste - är just att en domstol beviljar resning. Utgångspunkten är att en dom som har vunnit laga kraft gäller, men i vissa fall kan man göra en ny prövning. De speciella fallen kan handla om att en domare eller en åklagare har varit jävig, att man har använt bevis eller vittnesmål som har varit falska eller, vilket är det vanligaste, att nya omständigheter eller nya bevis har kommit fram och att de, om de hade funnits med från början, skulle ha gjort att den tilltalade hade frikänts eller dömts för ett brott med annan brottsrubricering med mildare straffskala. Det finns också resningsgrunder för att återuppta ett mål till nackdel för den tilltalade. Det vanligaste då är att någon har frikänts för ett grovt brott men att det senare framkommer nya omständigheter eller bevis. Det är svårare att få resning till nackdel för den tilltalade. Det bygger på att det i en rättsstat är viktigare att en oskyldig inte döms för ett brott än att en skyldig går fri från straff. Detta har också konsekvenser genom att det finns olika tidsgränser. För resning till förmån för den tilltalade finns det inga tidsgränser. Oavsett om man har hunnit avtjäna sitt straff eller inte har man rätt till ny prövning, helt enkelt för att slå fast att man var oskyldig till det man tidigare dömdes för. Men när det gäller resning till nackdel för den tilltalade finns det en tidsgräns. Självklart ska den som felaktigt har blivit frikänd kunna dömas. Det går också med dagens resningsregler - men inte efter hur lång tid som helst och inte för mindre allvarliga brott. Man måste förstå att det är ett betydligt större problem för den enskilde att vara oskyldigt dömd än det är för samhället eller möjligtvis för målsägande att en skyldig friats eller fått ett lindrigare straff. Oavsett om man har begått ett brott eller inte har man rätt att avtjäna sitt straff och sedan gå vidare i livet. Det är viktigt att komma ihåg. Herr talman! De ändringar som vi nu genomför kan delas upp i två delar som gäller dels när förundersökning ska ske, dels utökade möjligheter till rättsligt biträde. Vad gäller när förundersökning ska återupptas har det i praxis skapats en regel som säger att förundersökning ska återupptas när en ny omständighet eller bevis kommer fram och det är sannolikt att det utgör grund för resning. Då ska åklagaren återuppta förundersökningen. Detta slår vi nu också fast i lag. Samtidigt lagfäster vi att även en domstol kan förelägga åklagaren att vidta en viss utredningsåtgärd. Normalt har domstolen inte den uppgiften. Domstolen dömer efter det som framkommer i rättegången, men i just resningsfall är det viktigt att domstolen kan se till att ha en tillräcklig utredning för att kunna ta ställning till resningsansökan. Totalt sett utökas alltså kraven på återupptagen förundersökning vid resningsansökan. Det andra som vi gör genom dagens beslut är att vi utökar rätten till rättsligt biträde i ett resningsärende. Det gäller när åklagaren har återupptagit förundersökningen eller när det finns synnerliga skäl. De skälen kan vara att det krävs särskilda arbetsinsatser inför en ansökan om resning. Vi lagstiftar också om att en målsägande ska kunna få ett målsägandebiträde eller, om det är ett barn, en särskild företrädare för barn när en förundersökning har återupptagits. Det innebär några kostnadsökningar för polis, åklagare och domstolar, framför allt under en övergångsperiod. Det innebär också en viss kostnadsökning vad gäller rättsliga biträden. Men totalt sett är det ganska små summor, och vi menar att de ryms inom befintliga ekonomiska ramar. Den nya lagstiftningen ska träda i kraft den 1 januari 2013, det vill säga mycket snart. Herr talman! Jag vill också säga något mer om en reservation och det särskilda yttrandet. Miljöpartiet har motionerat om att skapa ytterligare en myndighet, den här gången en myndighet för att pröva ansökningar om resning. Det är en fråga som har diskuterats förut. Precis som Miljöpartiet skriver i sin motion valde Förundersökningsutredningen att inte lägga fram något sådant förslag. Jag menar att lösningen på alla problem inte är att skapa nya myndigheter. Lösningen ska vara att åklagarna sköter det hela på ett professionellt sätt, och det tycker jag också att de har gjort, till exempel i fallet med Thomas Quicks - eller Sture Bergwalls - resningsansökningar. Det är om just det fallet som socialdemokraterna och vänsterpartisten i justitieutskottet har ett särskilt yttrande. De vill ha en kommission för att gå igenom hela Quickfallet. Jag har inget principiellt emot det - tvärtom. Däremot tycker jag att det är viktigt att den rättsliga prövningen först får ha sin gång. Det finns fortfarande resningsansökningar som inte är avgjorda. Därför är det olämpligt att vi från den politiska sidan nu lägger värderingar i frågan. Detta får vi återkomma till när de rättsliga instanserna är färdiga med sina prövningar. Vi har ett självständigt rättsväsen, och det ska vi vara väldigt noga med. Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

anf.31 Carl-Oskar Bohlin (M):

Herr talman! Varje gång en oskyldig person felaktigt ådöms en påföljd är det naturligtvis en tragedi i det enskilda fallet och ett misslyckande för rättsväsendet i stort. Ett rättssystems kvalitet konstitueras av så få felaktiga domslut som möjligt, men det konstitueras också genom erkännandet av att inget system kan vara felfritt och att ett rättssystem också därför måste vara utrustat med ett adekvat institut för att hantera felaktiga domar. För detta har vi resningsinstitutet, ett särskilt rättsmedel som återfinns i 58 kap. rättegångsbalken. Det är viktigt att här vara tydlig med vad resningsinstitutet är för något. I den här debatten har det i talarstolen hävdats att resningsinstitutet skulle vara en sista instans. Det är direkt felaktigt. I bästa fall vittnar det bara om okunskap om hur vårt processrättsliga system ser ut. I värsta fall vittnar det om bristande respekt för vad resningsinstutet är. Högsta domstolen är vår sista instans i brottmål, inte resningsinstitutet. Resningsinstitutet är precis vad det heter, nämligen ett särskilt rättsmedel, och man ska inte förhålla sig till det som om det vore en sista instans. Som huvudregel inom svensk processrätt gäller att en dom vinner rättskraft när tiden för överklagande har gått ut. Att domen vinner rättskraft innebär, precis som Johan Linander framhöll, att domen blir i princip orubblig. Den principen är värd att värna. Men det finns också fall då principen måste kunna brytas och att en lagakraftvunnen dom därmed rivs upp. Det är inte att ta det till en ny instans. För dessa fall finns resningsinstitutet. Propositionen syftar till att öka förutsebarheten för när resningsinstitutet kan användas och därmed öka rättssäkerheten för den enskilde. Praxis i resningsärenden har på senare år blivit otydlig i den bemärkelsen att det har blivit svårare för den enskilde att förutse när resningsinstitutet kan finnas till hands. Ett välavvägt resningsinstitut är smalt men lättillgängligt. På ett sådant sätt upprätthålls orubblighetsprincipen i den utsträckning som är rimlig, samtidigt som man tydliggör när resningsinsitutet finns tillgängligt. Det är detta som propositionen syftar till att tillskapa. Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. (Applåder)

anf.94 Tredje vice talman Jan Ertsborn (FP):

Fru talman! I den bästa av världar, i ett drömlikt rättsamhälle döms ingen oskyldig för brott som man inte har begått. Något sådant samhälle finns tyvärr inte, men man måste naturligtvis sträva dit så långt man kan. Det kan vi faktiskt slå oss för bröstet i Sverige och säga att vi gör. Det är ett fåtal oskyldiga som döms i Sverige och som kommer upp genom resningsförfarande. Det handlar om en oerhört liten del av alla de domar i brottmål som meddelas dagligen i vårt samhälle. För att kunna rätta till misstag som har begåtts krävs institut av olika slag. Vi har ett resningsinstitut i Sverige som har fungerat väl under en följd av år. Nu har regeringen lagt fram förslag på att förstärka det här resningsinstitutet, och det välkomnar vi. Jag ser med tillfredsställelse att alla partier i vår riksdag gör det. Den debatt som vi hade före frågestunden handlade snarast om det enskilda fallet som vi alla så väl känner till genom medierna, det vill säga om Thomas Quick eller Sture Bergwall som han heter i dag. Från visst oppositionshåll har man velat använda detta fall som skäl för att man ska skapa en särskild myndighet för att ta hand om de här resningsärendena. Alliansen delar inte den uppfattningen, utan vi tycker att man från regeringens sida går rätt väg när man nu förstärker resningsinstitutet. Jag har en viss förståelse för att diskussionen om en särskild myndighet har kommit upp, men det måste finnas mycket starka skäl om man ska skapa en myndighet för just den här situationen. Jag tror att vi kan förlita oss på de regler som finns i resningsinstitutet med de förbättringar som nu kommer och med de avgöranden som fattas av våra bästa jurister i det här samhället. Jag tänker inte förlänga den här debatten ytterligare, utan jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna.

anf.95 Lena Olsson (V):

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet tycker att det förslag som vi har om resningsförfarandet i brottmål är ett steg i rätt riktning. Det handlar om förbättringar där man föreslår att åklagaren under vissa förutsättningar ska återuppta en förundersökning. Vidare föreslås att domstolen i ärenden om resning ska kunna förelägga åklagaren att vidta en viss utredningsåtgärd. Det här är förbättringar. Jag kan känna stor sympati för den reservation om ett utredningsinstitut som Miljöpartiet har, men jag tycker att det är för tidigt att redan nu ropa efter detta. Förslaget måste få verka. Vi får se vilka möjligheter det ger i framtiden. Det ska ju leda till förbättringar. Vi vill förstärka vår rättssäkerhet. Vi tycker att detta gör det. Vi har tillsammans med Socialdemokraterna ett särskilt yttrande där vi utvecklar detta att man ska titta på resningsärendena i Quickfallen. Men detta måste få ha sin gång och bli färdigt. Sedan kan vi återkomma till att tillsätta den kommission som många har ställt sig bakom och som vi i Vänsterpartiet har sagt att vi ville ha. Det är ett frikännande i tre av totalt fem resningsansökningar. Jag vill säga till Ertsborn, som talar om ett utredningsorgan, att i vårt särskilda yttrande säger vi att om man tillsätter den här kommissionen, som ska titta på vad som har gjorts inom rättspsykiatrin, vilka eventuella fel som har begåtts där och vilka fel som kan ha begåtts inom polisen, kan den också beröra ytterligare frågor om förbättringar i resningsförfarandet. Vi öppnar den möjligheten, men vi säger inte att det ska vara så. Jag vill korrigera detta och säga att det handlar om att kommittén kan ta detta i beaktande.

anf.96 Caroline Szyber (KD):

Fru talman! Att det finns ett förtroende för vårt rättsväsen är naturligtvis grundläggande. Vi ska alla kunna lita på att alla nödvändiga ansträngningar görs för att förebygga och bekämpa brott men också att brotten prövas i domstol. Om ett sådant förtroende inte finns får det negativa konsekvenser för hela vårt samhälle men självklart också för många enskildas liv. För att behålla och stärka förtroendet måste alla delar i rättskedjan fungera. I ett fungerande rättssamhälle är det naturligtvis samtidigt helt avgörande att oskyldiga inte döms. Vi måste ha en rättssäker prövning där det fastställs utom allt rimligt tvivel att en person är skyldig. Att vara oskyldigt misstänkt för och sedan oskyldigt dömas för brott är möjligen det värsta man kan råka ut för. Vetskapen att detta kan hända gör att jag anser att de steg vi tar här i dag är nödvändiga. Eftersom det är ofullkomliga människor inblandade i den dömande verksamheten kan naturligtvis fel begås som drabbar enskilda mycket hårt. En felaktigt dömd person har i dag mycket svårt att få sin sak prövad och få resning. Genom att förtydliga möjligheten till resning stärks också rättssäkerheten. Den svenska så kallade orubblighetsprincipen innebär att det ska vara mycket svårt att på nytt få prövat en dom som vunnit laga kraft, alltså en dom som inte längre får överklagas. Det är en näst intill oöverstiglig barriär för de oskyldigt dömda. Det krävs mycket arbete och är mycket kostsamt för den enskilde att upprätta en resningsansökan. Resning har sökts flera gånger i de fall där personer som dömts för allvarliga brott blivit frikända efter omprövning, och upprättelsen har inte varit ett resultat av rättssamhällets självsanering. De sällsynta framgångarna beror snarare på journalisters, juristers, prästers, polisers och vanliga medborgares ideella arbete under flera år. Därför är dessa steg som vi nu tar mycket viktiga. Kristdemokraterna har länge talat om ett resningsinstitut och vill att den frågan utreds. Det ges uttryck för i en enskild motion från Kristdemokraterna. Ett oberoende resningsinstitut skulle inte bara bygga upp rättssäkerheten genom att ge dem som anser sig dömda på felaktiga grunder en möjlighet till rättelse utan på sikt kanske också förbättra metoderna att bedriva en förundersökning. Att människor frias efter många år i fängelse betyder att någon skyldig går fri. De senaste årens friande domar betyder att gärningsmän med mycket grova brott på sitt samvete ännu inte fångats upp. Vi tycker dock att de förändringar som föreslås nu är steg i rätt riktning för att öka rättssäkerheten och förutsägbarheten för den enskilde i samband med resning. Vår rättstrygghet måste stärkas. Ingen skyldig ska gå fri, men ännu viktigare är att en oskyldig till ett brott inte fälls. När det sker måste det finnas möjlighet till upprättelse - för personens egen skull, men även för offrets skull. Om fel person döms går den verklige förövaren fri. Därför är det bra att vi nu rättar till detta genom förenklade möjligheter till resning. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.