En skärpt sexualbrottslagstiftning

anf.117 Kerstin Haglö (S):

Herr talman! I dagens debatt behandlar vi justitieutskottets betänkande över regeringens proposition En skärpt sexualbrottslagstiftning . Det finns nio motionsyrkanden som har väckts med anledningen av propositionen. Med oss har vi också 44 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2011 och 2012. Det finns 15 reservationer. Vi socialdemokrater står bakom alla våra, men här och nu yrkar jag bifall endast till reservationerna 8 och 9. Propositionen har en direkt koppling till en utvärdering av tillämpningen av 2005 års sexualbrottsreform. Det är bra och nödvändigt att ständigt se över vår lagstiftning. Det är en grundläggande uppgift för samhället att skapa ett starkt och väl fungerande skydd för barn och vuxna mot sexuella kränkningar och övergrepp av olika slag. Ett sexuellt övergrepp är ett extremt uttryck för bristande respekt för en annan människas självklara rätt till personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande. Därför är det viktigt att ha en ändamålsenlig och effektiv sexualbrottslagstiftning. Frågan är hur skarp regeringens En skärpt sexualbrottslagstiftning är . Vi socialdemokrater tycker att de få förslag, cirka fyra, som nu läggs fram i stort sett är bra, men vi vill mer. Vi tycker inte att detta är tillräckligt. Visst är det bra att bestämmelsen om våldtäkt utvidgas genom att begreppet "hjälplöst tillstånd", som har varit så omdiskuterat både vad gäller tolkning och vad gäller tillämpning, nu ersätts av ett mycket vidare begrepp när det ändras till "särskilt utsatt situation". Då blir det också tydligare att sådana situationer där ett offer möter övergreppet med passivitet omfattas av våldtäktsbrottet. Vi tycker också att det är mycket bra att man ytterligare markerar allvaret i sexualbrott mot barn där tillämpningen av grovt sexuellt övergrepp utvidgas. Det kommer att ge domstolarna ett mycket större utrymme att bedöma allvarliga sexuella övergrepp mot barn som grova brott, och straffet för detta höjs också. I propositionen föreslås också den lagstiftning som krävs för att Sverige ska uppfylla åtagandena enligt Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp. Bland annat innebär detta att preskriptionstiden för utnyttjande av barn för sexuell posering förlängs och börjar löpa först den dag barnet fyller eller skulle ha fyllt 18 år. Vi ser positivt på att preskriptionstiden nu föreslås bli förlängd för vissa sexualbrott mot barn, men vi vill mer. Vi vill att regeringen ska låta utreda om preskriptionstiden för sexualbrott och andra allvarliga övergrepp mot barn kan tas bort helt. Vi tycker inte att regeringen agerar tillräckligt starkt i denna fråga. Många barn utsätts för grova övergrepp som skadar dem för resten av livet. Det kan dröja långt upp i vuxen ålder innan man orkar, vågar eller får möjlighet att bearbeta händelserna och vill anmäla dem. Har man varit utsatt för övergrepp är det viktigt att det finns en möjlighet att få upprättelse även om det har gått lång tid. Har man begått ett grovt övergrepp mot ett barn ska man också kunna fällas för detta även om det har gått lång tid. Vi har också andra förslag i våra reservationer som stärker brottsoffrets ställning. Det gäller inte minst anmälningsprocessen för att ytterligare förbättra tryggheten. Vi vill att man redan när en brottsanmälan sker ska ha hjälp av ett målsägandebiträde. Det stöd och den hjälp ett målsägandebiträde kan ge tidigt i processen betyder oerhört mycket för den som utsatts för våld eller sexualiserat våld och ofta befinner sig i en traumatisk situation. Att målsägandebiträdet kommer in tidigare kan också innebära ökade möjligheter att få bättre kvalitet i förundersökningarna. Men när det gäller målsägandebiträden verkar regeringen tyvärr vilja gå i motsatt riktning och helt enkelt snäva in anlitandet av målsägandebiträden. Herr talman! Vi vet att statistiken visar att påfallande få våldtäktsanmälningar leder till åtal. Vi behöver mer kunskap om varför det är så. Vi behöver också komma till rätta med eventuella brister i förundersökningarna. Därför föreslår vi att en granskningskommission tillsätts när det gäller våldtäktsärenden. I Amnestys rapport från 2008, Fallet nedlagt - Våldtäkt och mänskliga rättigheter i de nordiska länderna , visas det att våldtäktsutredningar särbehandlas i förhållande till andra utredningar. Ett annat exempel kommer från en undersökning som TV4 gjorde 2011. Av de 3 000 våldtäktsanmälningar som gjordes i Stockholm, Göteborg och Malmö 2010 ledde endast 600 till åtal. Det Amnesty kommer fram till är att en granskningskommission bör tillsättas, och vi stöder detta förslag och menar att regeringen bör tillsätta en granskningskommission. Herr talman! Vi är oroade över att Sverige tappar fart. Efter fem års utvärdering av 2005 års sexualbrottsreform hade man hade chansen att komma med skarpare förslag. Det blev cirka fyra ynka förslag. Reformtakten på området är alldeles för långsam, och de förslag som läggs fram är alltför marginella. En skärpt sexualbrottslagstiftning blev inte så skarp. Vi socialdemokrater har länge haft ett starkt fokus på att motverka mäns våld mot kvinnor och barn. Det var vi som reformerade sexualbrottslagstiftningen och skapade nya lagar mot sexköp, kvinnofridskränkning och människohandel. Vi utvidgade besöksförbudet och ökade skyddet för barn som bevittnar våld i hemmet. Särskilda barnahus inrättades, och vi fortsätter kampen för att barnahus ska finnas i varje län. Kvinno- och brottsofferjourer fick bättre möjlighet att verka under vår tid. Dessa fantastiska jourer gör ett otroligt bra jobb med stöd, råd och vägledning för brottsoffer. Det finns så mycket mer att göra för att nå målet att mäns våld mot kvinnor och barn ska upphöra. Sverige har i många år varit ett föregångsland när det gäller att bekämpa mäns våld mot kvinnor, men vi vill mer än det som finns i betänkandet som ligger på bordet i dag. Det kan också utläsas av våra motioner och nu också av reservationer i det här betänkandet där vi, förutom det jag nämnt om att vi vill pröva om preskriptionstid för barn kan tas bort helt, om att målsägandebiträde kommer in tidigare och om att en granskningskommission tillsätts, har förslag på att tydligare markera att våldtäkt är ett av de allvarligaste brotten och att det bör införas en särskilt sträng straffskala på sex till tio år för synnerligen grov våldtäkt. Det skulle göra att vi också använde straffskalan fullt ut. Vi har också föreslagit att dubbel straffbarhet när det gäller sexköp tas bort. Det har vi gjort tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Norge har redan klarat av detta. Varför ska vi i Sverige ha en sådan dubbelmoral? Herr talman! Avslutningsvis kan det inte nog understrykas att brottsoffret måste få se resultat av aktiva åtgärder. Rättssystemet måste agera och visa respekt för brottsoffret. Det kommer också att öka anmälningsbenägenheten och förtroendet för rättsväsendet. Det är också viktigt att se att det krävs ett starkt brottsförebyggande arbete på alla plan i vårt samhälle. Vi socialdemokrater kommer att fortsätta driva dessa frågor med kraft, engagemang och vilja. Politik är att vilja. Det som i dag ligger på bordet är ingen stark vilja från regeringen att förändra så mycket i en skärpt sexualbrottslagstiftning som inte blev skarp.

anf.118 Agneta Börjesson (MP):

Herr talman! Vi debatterar just nu justitieutskottets betänkande nr 20, En skärpt sexualbrottslagstiftning , som behandlar regeringens proposition med samma namn och nio motioner och 44 motionsyrkanden från de senaste två årens allmänna motionstid. Jag ska från början säga att jag givetvis står bakom samtliga av Miljöpartiets reservationer, men jag kommer här i kammaren för att spara tid enbart att yrka på vår reservation nr 1. Miljöpartiet de gröna har länge engagerat sig i frågorna om hur skyddet mot sexuella övergrepp kan stärkas. Redan för fem år sedan, i mars 2008, uppdrog vi i Miljöpartiet åt professor Madeleine Leijonhufvud att se över dagens konstruktion av brottet våldtäkt. Vi bad henne att särskilt titta på hur en samtyckesmodell skulle kunna se ut och om den var rimlig. Utredningen blev klar och kunde presenteras i augusti 2008. Jag hoppas och tror att den var ett bra inspel till Sexualbrottsutredningen som ju också, då den presenterades 2010, föreslog en kriminalisering av sexuella handlingar mot en annan människa utan hennes eller hans samtycke. Nu kan vi tyvärr konstatera att regeringen i propositionen avstyrker utredningens förslag. Regeringen tar därmed aktivt avstånd från att kriminalisera sexuella handlingar som utförs mot en människa utan den personens samtycke. Det är visserligen bra att regeringen nu inför den förändring som diskuterades redan 2005, det vill säga att fler fall av sexuella utnyttjanden kriminaliseras som våldtäkt genom att begreppet "hjälplöst tillstånd" ersätts av det vidare begreppet "särskilt utsatt situation". Vi i Miljöpartiet anser dock att grunden för en sexuell handling ska vara ömsesidighet och att det därför ska vara kriminellt att genomföra en sexuell handling mot någon som inte deltar frivilligt. Så länge inte samtycke är ett krav kommer tillämpningsproblemen som grundar sig i makt att kvarstå. Herr talman! Jag tycker att det rent ut sagt är dåligt att regeringen inte går längre. Jag vill också hänvisa till de många starka remissinstanser som stöder oss: Barnombudsmannen, länsstyrelsen i Stockholm, länsstyrelsen i Västerbotten, Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet, Amnesty International, Ecpat, Fredrika Bremer-Förbundet, Bris, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, alltså Roks, Sveriges Kvinnolobby och Unicef. Utskottsmajoritetens invändning emot samtycke är att frågan om samtycke i praktiken sällan är något som förs på tal mellan två personer innan sexuell samvaro inleds. Detta är något man skriver utan någon källanvisning, och jag tycker nästan att det känns fördomsfullt. Jag vet inte ens om det är trovärdigt. Min uppfattning är att innan en sexuell relation inleds finns ändå någon form av ömsesidig överenskommelse. Är det verkligen regeringens och utskottsmajoritetens ståndpunkt att man inte frågar innan? Regeringen för också fram att det kan riskera att bli mer fokus på offret. Det argumentet förstår jag inte heller. Kan det verkligen bli mer fokus på offret än vad det redan är? Blir det inte mer fokus på gärningsmannen om det blir uppenbart att de inblandade behöver säga ja till sex innan en sexuell relation inleds? Det tror jag. Förutom att jag är övertygad om att en samtyckeslagstiftning kan bidra till att föra över en del av beviskravet på förövaren är jag övertygad om att en lagstiftning som betonar ömsesidigheten också skulle underlätta mycket av det förebyggande och attitydpåverkande arbetet. I Sverige har både lagstiftningen mot barnaga och lagstiftningen om att kriminalisera sexköp haft en stor påverkan på opinionen. Jag är helt övertygad om att en samtyckeslagstiftning skulle flytta fram debatten avsevärt. Vi i Miljöpartiet har också i betänkandet haft med några andra reservationer, och jag ska avsluta med några ord om dem. Vi har en andrahandsreservation, som jag givetvis står bakom, där man gör en mjukare form av samtyckeslagstiftning som också är den som utredningen föreslår. Regeringen föreslår att man höjer straffminimum för grovt sexuellt övergrepp mot barn från sex månader till ett år. Det tycker jag är en rimlig avvägning, men vi i Miljöpartiet menar att det är alldeles särskilt viktigt att man följer upp den här straffskärpningen så att inte straffskärpningarna i sig leder till att färre fälls just för att domstolen kan bedöma att det behövs starkare beviskrav. I reservation nr 7 vill vi att man får en mer rimlig tillämpning av åldersgränser. Vi ser inte rimligheten i att straffa unga som har frivilligt och ömsesidigt sex eller i att det ska vara helt omöjligt att erbjuda preventivmedel till dessa unga. Däremot menar vi att det bör vara den äldre som har ansvar att ta reda på den yngres ålder, och därför ska inte en förövare kunna gå fri på grund av att denne inte känt till brottsoffrets ålder. I reservation nr 13 som vi har gemensamt med S och V vill vi få bort kravet på dubbel straffbarhet av sexköp utomlands. Jag tycker att Kerstin Haglö på ett föredömligt sätt har motiverat det.

anf.119 Richard Jomshof (SD):

Herr talman! Jag tänker inleda mitt anförande med ett citat. "Det är inte lika fel att våldta en svensk tjej som att våldta en arabisk tjej, säger Hamid. Den svenska tjejen får ju massor av hjälp efteråt, och hon har nog redan knullat. Men arabtjejen får problem med sin familj. För henne är det en stor skam att bli våldtagen. Det är viktigt att hon har kvar oskulden när hon gifter sig. - - - Många invandrarkillar är ju med svenska tjejer när de är tonåringar. Men sen när de ska gifta sig tar de en riktig kvinna från sin egen kultur som inte har varit med någon kille. Så ska jag göra. Jag har inte så mycket respekt för svenska tjejer. Man kan säga att de blir sönderknullade." Ursäkta ordvalet, men det är ju ett citat. Jag tänker återkomma till detta längre fram i mitt anförande. Vi debatterar alltså i dag propositionen En skärpt sexualbrottslagstiftning . Propositionen kommer med några mindre förändringar - några förbättringar - vilket är bra. Jag delar dock kritiken att det är otillräckligt. Till saken hör att såväl dagens alliansregering som tidigare regeringar har varit med om att skapa ett splittrat och segregerat samhälle där otrygghet och fientlighet riktad mot kvinnor numera hör till vardagen. Herr talman! Mellan 1950 och 1985 låg andelen anmälda sexualbrott per 100 000 invånare ungefär konstant kring ca 40 anmälningar per år. Från mitten av 80-talet kunde en försiktig ökning skönjas. Det var en ökning som tog fart under 90-talet. I dag är det ca 180 anmälda brott per 100 000 invånare och år. Vi kan se en liknande trend för våldtäktsbrotten. På 50-talet rörde det sig om ca 5-10 anmälningar årligen per 100 000 invånare. I dag rör det sig om ca 65 anmälda våldtäkter per 100 000 invånare. Vad gäller våldtäkt mot barn, det vill säga personer under 15 år, ser vi samma dystra utveckling. Under 2000-talet har det legat på ca 22 anmälda våldtäkter mot barn per 100 000 invånare, vilket ska jämföras med cirka ett anmält brott per 100 000 invånare under 70-talet. Herr talman! I Brås rapport Våldtäkt mot personer 15 år och äldre - Utvecklingen under åren 1995-2006 rapporteras att andelen anmälda överfallsvåldtäkter ökat med en tredjedel under perioden 1995-2006. Enligt Brås rapport Våldtäkt - En kartläggning av polisanmälda våldtäkter är våldsanvändningen vid överfallsvåldtäkter omfattande. Vid sidan av de psykiska skador en överfallsvåldtäkt innebär drabbas 38 procent, alltså närmare 40 procent, av offren av grovt eller mycket grovt fysiskt våld. Offren är i stor utsträckning unga eller till och med mycket unga. Medianåldern är 23 år, och vart tionde offer är under 15 år, det vill säga ett minderårigt barn. I drygt var femte överfallsvåldtäkt förekommer fler än en gärningsman. Det vanligaste vid gruppvåldtäkter är att offret möter eller konfronteras av gruppvåldtäktsmännen utomhus. Under perioden 1995-2006 har andelen gruppvåldtäkter i Sverige ökat med hela 377 procent. Herr talman! Denna enligt mig horribla utveckling bär övriga riksdagspartier ansvaret för. Jag tycker att det blir lite smått tragikomiskt när man i betänkandet skriver att det har "vidtagits ett flertal åtgärder . för att förebygga och bekämpa våldtäkter". Statistiken visar nämligen på raka motsatsen. För det första har samtliga riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna medvetet valt att skapa ett splittrat, mångkulturellt och segregerat samhälle - ett samhälle med stora inslag av icke-europeiska kulturer där synen på kvinnor ofta lämnar mycket att önska. För det andra har samtliga riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna gång på gång valt att förneka svensk kultur och svensk jämlikhetskultur samtidigt som man uppmuntrat all annan kultur, oavsett vilken den är. För det tredje har samtliga riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna valt att förneka de problem som följer i massinvandringens spår. Man har blundat, man har sopat under mattan och man har som sagt förnekat. För det fjärde har samtliga riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna valt att skapa en polis och ett rättsväsen utan tillräckliga verktyg för att ta tag i de här problemen. Herr talman! I detta betänkande föreslår eller stöder Sverigedemokraterna följande förslag: 1. Vi vill öka tryggheten för barn och deras skydd mot sexuella övergrepp genom att göra det obligatoriskt för arbetsgivare att begära utdrag från belastningsregistret för jobbsökande till samtliga yrken inom vilka man arbetar med barn. Samtidigt ska det vara förbjudet att anställa den som har dömts för sexualbrottslighet mot barn eller för allvarlig sexualbrottslighet mot vuxna. 2. Vi vill ta bort preskriptionstiden för sexualbrott mot barn för att visa sexualförbrytare att rättvisan alltid hinner i kapp dem. 3. Vi vill införa skärpta straff för trafficking och därigenom motverka den organiserade brottslighetens vedervärdiga handel med kvinnor som blivit allt vanligare i Sverige som en följd av våra mer eller mindre öppna gränser. 4. Vi vill se en granskningskommission för att utreda varför så få anmälningar om våldtäktsbrott leder till åtal och fällande domar. Det är ett mycket bra förslag. 5. Vi vill göra det möjligt att döma våldtäktsmän för synnerligen grov våldtäkt där minimistraffet höjs till fängelse i minst sex år. Detta är dock inte tillräckligt. Därför vill Sverigedemokraterna dessutom se riktiga livstidsstraff för grova sexualbrottslingar. Vi vill även införa obligatorisk utvisning för gärningsmän som är utländska medborgare och som begår brott av det här slaget. Slutligen vill vi se generella straffskärpningar för vålds- och sexualbrott. Herr talman! Man kan skratta åt det här, men jag gör det inte, för det är en väldigt allvarlig verklighet vi diskuterar här i dag. Herr talman! Jag vill återvända till citatet av Hamid som jag började mitt anförande med och som var taget från Dagens Nyheter år 2000 i samband med den uppmärksammade gruppvåldtäkten i Rissne då en svensk tjej blev brutalt gruppvåldtagen av ett gäng med invandrarbakgrund. När det gäller överfalls- och gruppvåldtäkter visar statistiken att en majoritet begås av förövare med invandrarbakgrund. Statistiken visar också att vissa invandrargrupper är kraftigt överrepresenterade när det gäller brott av det här slaget, och det är inte förvånande med tanke på den kvinnosyn som framkommer till exempel i Dagens Nyheters artikel. I tidningen Svensk Polis, nummer 6 från år 2000, skriver man att de flesta gruppvåldtäkter begås av folk med utländsk bakgrund och att deras offer överlag är svenska kvinnor. I Jyllandsposten den 12 februari samma år, alltså 2000, också detta i samband med gruppvåldtäkten i Rissne, stod följande att läsa: Det är i huvudsak män från östra Medelhavsområdet som är överrepresenterade när det gäller gruppvåldtäkter. Men en detalj får den svenska offentligheten inte veta - att de misstänkta har utländska rötter, närmare bestämt rötter från Mellanöstern. Det är dock inte bara Sverige som är drabbat av invandrade våldtäktsmän. Enligt rapporten Voldtekt i Oslo 2007 från Oslos polisdistrikt begicks närmare 73 procent av våldtäkterna 2007 av utländska gärningsmän. Av dessa våldtäkter var närmare 76 procent av offren norska kvinnor. Det är ungefär samma mönster i Norge som vi har här i Sverige. Andelen utländska gärningsmän vid just överfallsvåldtäkter har rapporterats vara närmare 100 procent i Oslo - närmare 100 procent. År 2009 gick Hanne Kristin Rodhe, ledare vid Oslopolisens våldssektion, ut och berättade att samtliga överfallsvåldtäkter i Oslo som kommit till polisens kännedom åren 2006, 2007 och 2008 hade begåtts av, som hon uttryckte det, icke-västliga invandrare främst från Afrika och Mellanöstern. I ett norskt radioinslag med rubriken Norska flickor har sig själva att skylla den 14 maj 2008 intervjuades tre afrikanska män med anledning av vågen av överfallsvåldtäkter i Oslo. Under intervjun säger männen att när de norska kvinnorna går omkring "halvnakna" är det detsamma som att ropa: Kom och knulla mig! De berättar vidare att när de norska kvinnorna dricker sig berusade får de helt enkelt skylla sig själva om de blir våldtagna. Även här är det mycket tydligt vilken snedvriden kvinnosyn många invandrargrupper har. Herr talman! Innebär då detta att det endast är förövare med invandrarbakgrund som begår överfalls- och gruppvåldtäkter? Nej, det är det inte, och det påstår jag inte heller. Men statistiken talar sitt tydliga språk: I en majoritet av fallen har förövarna invandrarbakgrund, samtidigt som vissa invandrargrupper är kraftigt överrepresenterade i statistiken. Det finns vissa invandrargrupper som inte sticker ut alls, medan andra sticker ut väldigt mycket. Vi behöver inte gå längre än till den uppmärksammade gruppvåldtäkten i Tensta nyligen, där åtta tonårskillar med invandrarbakgrund förgrep sig på en ensam tjej, för att se hur den mångkulturella verkligheten ser ut i dagens Sverige. På tal om mångkulturell verklighet, herr talman, tvingas vi än en gång se hur invandrarungdomar eldar upp våra förorter. Det är bilar, förskolor och skolor som brinner. Det brinner i hyreshus, det krossas rutor, det vandaliseras. Polis, ambulans och brandkår utsätts för kränkningar, tillmälen och stenkastning. Det är anmärkningsvärt, och jag undrar om de övriga partierna är stolta över sin skapelse. Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservationerna 5, 6, 8, 10 och 11 i betänkandet.

anf.120 Lena Olsson (V):

Herr talman! Vi diskuterar betänkandet En skärpt sexualbrottslagstiftning och i samband med detta motioner från allmänna motionstiden. Vänsterpartiet står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 2 och 13. Vänsterpartiet tycker att det är positivt att regeringen lägger fram en proposition där man skärper och markerar allvaret vad gäller sexualbrott mot barn. Det som föreslås är att tillämpningsområdet för grovt sexuellt övergrepp mot barn utvidgas, att domstolarna ges större utrymme att bedöma allvarliga sexuella övergrepp mot barn som grova brott, att straffminimum höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år, att lagstiftningen i Sverige nu uppfyller åtagandet enligt Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp och att preskriptionstiden för utnyttjande av barn för sexuell posering förlängs och börjar gälla den dagen barnet fyllt 18 år. Det är bra. Så långt låter det bra. Sedan är det slut på hejaropen. Vad gäller bestämmelsen om våldtäkt anser Vänsterpartiet att den är helt otillräcklig. När boken Flickan och skulden gavs ut 2002 var den ett aktuellt inlägg i den svenska våldtäktsdebatten. Den visade bland annat att det är offret och inte förövaren som tenderar att bli föremål för granskning i våldtäktsfall. Nu, herr talman, ges boken ut igen efter mer än tio år i en upplaga med tillägg av nya texter. Det visar sig att inte mycket har förändrats efter de lagändringar som gjordes i sexualbrottslagen 2005. Synen på sexbrott är i hög grad en kvinnofråga. Det är kvinnor som utsätts och män som begår brotten. Av alla anmälda fall 2012 var det 98 procent män som var misstänkta för sexualbrott, och av dem som var utsatta för brottet var 96 procent kvinnor. Lagstiftningen från 2005 utvärderas i SOU 2010:71. Denna utredning föreslog förändringar i lagen som skulle innebära ett litet steg på vägen till en samtyckesreglerad lagstiftning. I samma utredning presenteras också förslag till hur en rent samtyckesbaserad lagstiftning skulle kunna utformas. Tyvärr lyssnade inte regeringen vare sig på utredningens huvudförslag eller på det utarbetade förslaget om samtyckesreglering. Herr talman! Vi i Vänsterpartiet anser att det behövs ett rejält omtag vad gäller lagstiftningen om våldtäkt och sexbrott. Vi kan konstatera en tröghet i attityden inom det svenska rättsväsendet, och nu också från majoriteten i och med att man inte lägger fram förslag om en samtyckesreglerad lagstiftning. En samtyckesreform som Vänsterpartiet ville ha skulle tydliggöra att ingen ska utsättas för ofrivilligt sex. Dessutom är en sådan reglering bättre anpassad till den allmänna uppfattningen i samhället, att frivillighet är själva grunden för att sexuella handlingar ska anses tillåtna. Vi har många organisationer och människor med oss, som Amnesty, Ecpat, Barnombudsmannen, Roks, kvinno- och tjejjourer. Listan kan göras lång. När rättsväsendet ser på hopknipna ben som blyghet när en flaska ska föras upp i underlivet hade det varit väldigt bra om man hade kunnat ställa frågan till flickan om hon samtyckte till detta. Rätten att bestämma över sin egen kropp är aldrig förhandlingsbar. För att förstärka kvinnors rätt till sina kroppar behövs lagar som utgår från att sex bygger på frivilligt deltagande och samtycke. Jag och Vänsterpartiet beklagar att majoriteten fortfarande 2013 inte inser detta. Jag vill också kommentera att argumenten i betänkandet för att inte reglera detta är väldigt bräckliga. Precis som Miljöpartiet tog upp står det så här: "Regeringen anför dessutom att en särskild svårighet med samtyckesreglering är att frågan om samtycke i praktiken sällan är något som förs på tal mellan två personer innan en sexuell samvaro inleds." Vad grundar ni ert påstående där på? Herr talman! Eftersom jag har yrkat bifall till vår reservation 2 kommer det att bli så om den faller att vi i andra hand kommer att stödja reservation 1. I detta betänkande hanteras även motioner från den allmänna motionstiden. I vår reservation 13 har Vänsterpartiet tillsammans med Socialdemokraterna sagt att det nu är dags att ta ytterligare steg framåt. Vi anser därför att även svenskar som köper sex utomlands ska kunna lagföras för detta i Sverige. Vi tycker också att kravet på dubbel straffbarhet vid köp av sexuell tjänst ska tas bort. Vi tycker att kvinnor i andra länder är lika skyddsvärda som våra svenska kvinnor. Sexhandel i Sverige och i världen betraktar jag som dagens slavhandel. Min fråga till den borgerliga regeringsmajoriteten är om ni tycker att kvinnor som utsätts för sexköp i andra länder är lika skyddsvärda som svenska kvinnor som utsatts för samma sak. Ge mig ett svar på den frågan i denna kammare i dag! Vänsterpartiet vill sätta stopp för män att köpa makt av kvinnors kroppar. Har man köpt den makten anser man sig ha rättighet att behandla denna kvinnokropp efter behag. Det är så det ser ut, och vi vill på allvar komma åt problemet. Vänsterpartiet med medreservanter är långt ifrån ensamt om att föreslå kriminalisering av sexköp utomlands. Vi har bland annat fått stöd från Centerkvinnorna, vilket är väldigt välkommet. I Norge har man redan gjort det. Även EU-parlamentet har ställt sig bakom en resolution där det sägs att prostitution är könsbaserat våld mot kvinnor. I den omröstningen fanns det en stor majoritet för resolutionen, som Vänsterpartiets representant Eva-Britt Svensson varit med och arbetat fram. Vänsterpartiet som feministiskt parti kommer att kämpa för kvinnors rättigheter, oavsett om det gäller kriminalisering av sexköp utomlands eller samtyckesreglerad lagstiftning vid sexualbrott. Och jag är säker på att förslagen i båda våra reservationer i detta betänkande är självklara för alla er andra om några år. Det har hänt förut. Jag måste bara också kommentera att SD fortsatt pekar ut vissa grupper, oavsett vad det gäller här i samhället eller i denna kammare. Man kan ju ställa sig frågan utifrån det som kom fram i anförandet: Tycker ni att det är okej att svenska män importerar kvinnor och misshandlar och våldtar dem? Där vill ni ju inte göra någon reglering alls.

anf.121 Richard Jomshof (SD):

Herr talman! Naturligtvis ska du ha svar på din fråga. Jag uppfattade den inte riktigt, så du får chansen att ställa den igen, så ska jag ge dig ett svar. Jag uppfattade den inte riktigt, men jag vill gärna svara på din fråga.

anf.122 Lena Olsson (V):

Herr talman! Vi har ju en tvåårsregel för något man i folkmun kallar för fruimport. Där vill vi se en skärpning när det gäller de män som importerar kvinnor från andra länder. I många fall är det så att dessa kvinnor misshandlas, de våldtas och de slängs ut utan att ha några rättigheter alls att få stanna kvar. Och det är i huvudsak svenska män som gör detta. Vad ska Richard Jomshof göra åt det? Det har förts debatter mellan Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt i den här frågan, och ni är inte beredda att lyfta ett litet finger för dessa kvinnor.

anf.123 Richard Jomshof (SD):

Herr talman! Det är vi visst det. Jag är framför allt villig att sätta mig ned och resonera med er. Om ni kan tänka er att sätta er ned helt förutsättningslöst och diskutera frågan gör jag det gärna. Jag kan tänka mig att diskutera frågan med samtliga partier här. Problemet är ju att ni bara skrattar så fort man tar upp det. Ni pekar gärna finger, men när det kommer till saken och att faktiskt resonera får man oftast bara ett blankt nej som svar. Men jag gör det gärna. Jag kan tänka mig att resonera med samtliga, även Morgan faktiskt, med Socialdemokraterna till och med. Jag tycker också att det här är ett jätteproblem. Och jag är fullt medveten om att det framför allt är svenska män. Det är bra att vi vågar tala om vilka som begår olika avskyvärda handlingar. Är det svenska män som gör det, säg det då! Är det invandrade män från en viss folkgrupp som gör det, säg det då! Vad är problemet? Det är precis det som är huvudpoängen i mitt anförande, att lyfta fram de frågor som ni alltid duckar för. Ni går som katter kring het gröt. Ni vågar liksom inte över huvud taget diskutera frågorna. Ni hukar lite grann, sopar det under mattan, för det är så ni jobbar. Men är det nu som så att det är svenska män, vilket jag är helt övertygad om att det är, bra, då har vi ett problem. Vi har en problemformulering. Det är klart att vi ska diskutera hur vi tar tag i det här. Jag är fullt villig att göra det. Jag kan erkänna att det finns många frågor där Sverigedemokraterna ännu inte har landat i några lösningar, men vi jobbar på det stenhårt. Och det absolut bästa sättet att komma fram till bra lösningar är att diskutera dem gemensamt. Under de snart tre år vi har suttit i riksdagen har det hela tiden varit vårt utgångsläge i de olika utskotten. Prata med oss! Diskutera med oss! Vi vill jättegärna göra det, även i den här frågan. Det har jag absolut inga som helst problem med. Jag kan inte förstå hur Vänsterpartiet kan stå här och beklaga sig över att jag lyfter fram sanningen och mena att vi ställer grupper mot grupper när ni själva uppenbarligen gör det. Jag ska avslöja något som ni kanske inte känner till, nämligen att all politik handlar om att ställa grupper mot grupper. Det är grundkonceptet i den verklighet vi lever i. Det är så det fungerar, och det är väl okej så länge vi håller oss till sanningen, så länge vi utgår från verkligheten och den riktiga statistiken. Då finns inget problem.

anf.124 Lena Olsson (V):

Herr talman! Jag skrattar inte. Det Richard Jomshof säger kan få mig att gråta. Du pekar ut - i debatt efter debatt pekas vissa grupper ut. Richard Jomshof säger att man ställer grupper mot varandra i politiken. Du ljuger rent ut sagt. Så är det inte alls. Nu visar du så stort intresse för att göra något åt kvinnoimporten. Du får faktiskt fråga din partiledare Jimmie Åkesson om detta. Det är inte i en debatt han har sagt nej utan det är i flera. Gör upp med ditt eget parti innan du börjar erbjuda samarbete med oss andra. (Applåder)

anf.125 Johan Pehrson (FP):

Herr talman! I detta betänkande diskuterar vi förändringar i sexualbrottslagstiftningen. Det är förändringar som ytterligare skärper skyddet för den sexuella integriteten och människors rätt att själva bestämma över sin kropp. Jag är glad för Folkpartiets del, för min egen del och för alla mina vänner från Alliansens del att det finns ett så brett stöd i kammaren för de förslag som läggs fram här. Det finns ingen som väljer att gå emot, trots komplicerad materia, trots straffskärpningar och i praktiken en hel del hårdare tag och tydligare gränssättningar. Det brukar annars finnas de här i kammaren som är emot detta, har jag noterat genom åren. Nu finns det ett brett stöd, och det välkomnar jag. Vi väljer här att bredda det område som avgränsar vad som ska vara våldtäkt, inte vara våldtäkt eller inte vara kriminellt alls. Vi lyfter fram personer som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd eller i en särskilt utsatt situation. Det är ett stort steg. Vad detta kan komma att innebära får så småningom avgöras av våra domstolar. Men om vi tittar noga i specialmotiveringen i propositionen finns en del exempel, och de kommer att utgöra ett underlag när domstolarna ska tolka denna lagändring. Av propositionen framgår att bedömningen av om ett offer befinner sig i en särskilt utsatt situation ska grundas på situationen i sin helhet. Omständigheterna kan vara hänförliga till såväl offrets person som till yttre förhållanden. Vid en samlad bedömning av situationen kan det vara flera omständigheter som sammantaget skapar just en särskilt utsatt situation. Vidare framgår det att det finns situationer där gärningsmannen på ett kvalificerat och förslaget sätt vilselett offret om de rätta omständigheterna kring en viss sexuell samvaro. Sedan ges mängder av exempel på lurendrejerifall och lite annat där människor kan vara i en särskilt utsatt situation. Detta är nödvändigt för att möta den verklighet där vi kan följa de fall som spelas upp i massmedierna. Jag upplever att inte minst kvinnor befinner sig, frivilligt eller ofrivilligt, i särskilt utsatta situationer. Jag hoppas att detta kommer att vara det verktyg som kan ge ett stärkt skydd och ett ökat självbestämmande, inte minst för dessa kvinnor. Som redan har redovisats här skärper vi synen på vad som ska utgöra ett grovt sexuellt övergrepp mot barn. Här vidgas också möjligheten att skärpa straffen. Vi skärper också minimistraffet i dessa fall - det tredje förslaget. Vi tar bort tanken på dubbel straffbarhet när det gäller utnyttjande av barn för sexuell posering och köp av sexuell handling av barn som är begångna utomlands. Jag kommer tillbaka till denna fråga när vi senare ska prata om dubbel straffbarhet med delar av oppositionen. Barn har en helt annan skyddsvärd ställning än vuxna människor. Det gäller rakt igenom lagstiftningen. Här skärper vi lagen. Det är viktigt. Vi förändrar också regelverket för preskriptionstid. Det är den femte viktiga förändringen för denna typ av vidriga utnyttjande av barn. I det här sammanhanget vill jag lyfta fram att detta är viktig lagstiftning, men det handlar om så mycket annat. Någon tidigare talare nämnde vikten av det förebyggande arbetet. Vad gör vi för att det ska bli färre sexualbrott? Vad gör vi för att det ska bli färre brott över huvud taget i vårt samhälle? Det handlar om att jobba brett och med socialpolitiska insatser - sådant vi brukar prata om i kammaren när de viktiga frågorna om brott och straff diskuteras. Just i det här fallet är det nödvändigt att fokusera på vad myndigheterna gör. Vilket stöd ger vi till brottsofferjourer och kvinnojourer? Vidare har vi regelverket för målsägandebiträden. Det var på det området pionjärerna lade fram tanken på ett målsägandebiträde, en särskild advokat eller jurist som biträder brottsoffret vid sidan av polisutredning och åklagare, för att ge skydd och stöd till en människa som har varit med om en fruktansvärd och vidrig integritetskränkning. Regeringen och Alliansen kommer i många sammanhang tillbaka till vikten av att polisen ska fungera, att åklagarna ska ha den rätta kompetensen och att de utvecklingscentrum som finns - varav ett har ansvar för sexualbrott inom åklageriet - ska ägna sig åt att hela tiden finna metoder och utveckla verksamheten för att bli mer effektiva. Det är förhoppningsvis politiskt ostridigt att det ska vara så. Detta gäller även domstolarnas kompetens och Kriminalvårdens insatser. Oavsett hur långa straff de personer som har begått de vidriga brotten får kommer de någon gång tillbaka till samhället. Då är det viktigt att tiden i kriminalvård har använts på bästa sätt så att de inte blir gärningsmän på nytt. Det är tanken med Alliansens syn på kriminalvård, nämligen en vändpunkt. Just arbetet för att behandla sexualförbrytare utvecklas ständigt och befinner sig just nu på en historiskt sett hög nivå. Även om mycket är gjort finns mer att göra. Herr talman! Jag yrkar avslag på reservationerna och bifall till förslaget i betänkandet. Det ska inte utesluta att det finns en hel del här som är fullt relevant. Sammantaget vill jag beteckna en del av reservationerna som symbolpolitik; en del är önskemål i en riktning som redan utreds. Som ni ser av svaren i betänkandet rör en hel del av reservationerna frågor som är föremål för mer eller mindre färska utredningar som bereds. Frågorna ska verkligen inte uteslutas. Jag tar det till intäkt för att det råder ett brett engagemang i kammaren för att gå vidare. Jag kan nästan lova att det här inte är de sista förändringarna i den svenska sexualbrottslagstiftningen. Det kommer att komma fler, och det har varit många innan dessa. Samhället ändras, och vi måste vara beredda att ständigt ompröva. Jag måste ändå reagera lite mot retoriken här. Det har låtit som om det har varit någon sorts etnisk tävlan i vilka som begår de mest sjuka handlingarna och vilka länder människorna kommer från. För min del vill jag göra klart att i fråga om de människor som ser kvinnor som horor och anser att de ska få göra vad de vill med dem spelar det ingen roll om dessa människor heter Erik eller Hamid. Det finns en sexualbrottslagstiftning, och det finns en lag som gäller alla människor i Sverige. Om de heter Erik eller Hamid spelar mig ingen roll. Människor som begår sexualbrott ska mötas av polis och utredas, och om de är skyldiga ska de förhoppningsvis dömas. Sedan ska de sitta en rejäl stund i fängelse och där få behandling. Men de ska sitta inlåsta. Det ska vara konsekvenser på sexualbrott. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi lägger oss på den nivån. Vem som begår den ena vidrigheten efter den andra genom våldtäkt eller så kallad fruimport spelar inte heller någon roll. Det finns en lag i Sverige, och den gäller alla som lever i Sverige och är svenska medborgare. Det tycker jag är viktigt att vara tydlig med. Herr talman! Jag nöjer mig med detta, och jag gissar och hoppas att jag kommer att få repliker om frågor om samtycke eller synnerligen grov våldtäkt eller andra saker som är viktiga att diskutera. Herr talman! Än en gång yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

anf.126 Kerstin Haglö (S):

Herr talman! Det var intressant att höra Johan Pehrson säga att vissa av reservationerna kanske är fullt relevanta. Då ställer jag frågan: Tycker Johan Pehrson att vårt förslag om att tillsätta en granskningskommission är ett sådant relevant förslag? Jag ska inte gå in på något fall i sak, för det är ändå domstolarna som dömer, men det kom i förra veckan ett uppmärksammat frikännande i en våldtäktsdom från Umeå tingsrätt. Direkt väcktes en massa upprörda känslor hos våra medborgare. Vi kan inte heller blunda för det. Det fallet, tillsammans med andra domar, aktualiserar på nytt att vi måste titta närmare på de här frågorna. Vi vet att det är en enormt låg uppklarningsprocent. Det görs ca 6 000 våldtäktsanmälningar per år, och vi vet att det är ett enormt stort mörkertal. Av dessa 6 000 är det 20 procent där man kan knyta en gärningsperson till brottet. Det är en låg uppklarningsprocent på så grovt kränkande brott. Vi måste ändå ställa oss frågan: Vad är det som gör att så få anmälningar leder till åtal? Vad är det som brister i förundersökningarna? Det är därför vi vill tillsätta en granskningskommitté som kan titta över våldtäktsärendena. Är det här en sådan relevant reservation som Johan Pehrson ändå vill titta på?

anf.127 Johan Pehrson (FP):

Herr talman! Jag vill fråga Kerstin Haglö om det arbete som bedrivs av Riksåklagaren inom ramen för åklagarens utvecklingscenter. Det arbetet innebär att man hela tiden reviderar och går igenom domar. Vad är det som Kerstin Haglö tror att en granskningskommission ska göra? Ska vartenda sexualbrott som avgjorts i varenda tingsrätt granskas i efterhand? Det finns andra system för att göra detta. En del mål överklagas ju, exempelvis det tragiska fallet i Umeå som nämndes här. Det är överklagat, har jag förstått efter vad som står i tidningarna. Där sker en andra prövning och en andra granskning. Sanningen är den att vi ofta pratar om våldtäktssituationer där det finns väldigt lite teknisk bevisning. Så länge vi anser oss vara en rättsstat kommer det att vara rimligt att hellre fria än fälla. Med tanken om rättsstat i ryggen är det naturligtvis svårt att utan teknisk bevisning få det att leda fram till fällande domar. Jag känner mig trygg med det arbete som Riksåklagaren bedriver. Vad beror den låga uppklarningsprocenten på? Ja, det kan bero på att det finns för få poliser. Det kan bero på att det är för dåliga rättsintyg. Det kan bero på att människor känner sig hotade att vittna. Det kan vara för lite stöd från kvinnojourer på sina håll. Det kan finnas mängder av skäl där man beträffande vart och ett kan skärpa till och förbättra så att fler enskilda mål kan leda till en fällande dom. Vi ska komma ihåg att alla mål inte ska leda till en fällande dom. Alla människor som åtalas är de facto inte skyldiga.

anf.128 Kerstin Haglö (S):

Herr talman! Då förstår jag att det här inte var en sådan relevant reservation. Det här slår Johan Pehrson ifrån sig med händer och fötter. Samtidigt ställer han frågan: Vad kan det här bero det på? Sedan slänger han ut lite svar. Det kan bero på det ena och det kan bero på det andra. Nej, det är därför vi vill tillsätta en granskningskommission. Vi har inte svaren, Johan Pehrson. Med den kunskap vi skulle kunna få genom en granskningskommission skulle vi kunna vidta åtgärder så att kanske fler fall skulle gå till åtal och bevisningen leda till en fällande dom. Titta på den låga uppklarningsprocenten. Det är inte tillfredsställande, Johan Pehrson. Johan Pehrson säger att Riksåklagaren håller på med det här. Ja, det gör de, men det är flera som gör det. Den här regeringen har lagt ut det på den ena myndigheten efter den andra, och så glömmer regeringen en sak: uppföljning, styrning, kontroll. Med en granskningskommission hade vi kunnat få en helhet, ett samlat grepp för att se vad det är som brister, för någonstans brister det ju. Johan Pehrson ställer själv frågorna. Låt en granskningskommission tillsättas, och vi får svaren.

anf.129 Johan Pehrson (FP):

Herr talman! Jag noterar att Kerstin Haglö håller fast vid att detta skulle avhjälpa de tillkortakommanden som finns, med tanke på Socialdemokraternas, och även V:s och MP:s, åsikt om Riksåklagarens utvecklingsarbete. Jag kan säga att jag har träffat rätt många åklagare runt om i Sverige som är väldigt engagerade och ser till att människor som begår den här typen av brott ska få en tid bakom lås och bom. Jag hoppas att Kerstin Haglö också har träffat någon, för de är rätt många och gör ett fantastiskt arbete och sitt yttersta. Man samlas, analyserar och utvecklar. För mig är detta en ständigt pågående granskningskommission. Ska vi ha en särskild ny kommission utöver den granskning som Riksåklagaren redan gör måste vi ta resurser någonstans ifrån. Då blir det något färre åklagare som kommer att kunna jobba operativt. Det leder inte omgående till fler uppklarade fall. Jag tar gärna en diskussion med Socialdemokraterna om hur Riksåklagarens arbete och metoder på till exempel området sexualbrott ska utvecklas. Men när det finns ett sådant arbete ska man vara försiktig med att tillsätta särskilda kommissioner, för det drar resurser. Detta är ett av de viktigaste förslag Kerstin Haglö lyfter fram i kammaren. Jag tar med mig detta och ska naturligtvis aldrig utesluta att det ska vara en särskild granskningskommission. Vi kan ha sällskap till Riksåklagaren och se på det arbete som bedrivs så kan vi bedöma det tillsammans. Det är ett viktigt arbete. Jag hör att du sitter där till och med. Det är utmärkt, för då kan du ta upp det på nästa möte.

anf.130 Agneta Börjesson (MP):

Herr talman! Jag tycker egentligen inte att Johan Pehrson motiverade någonting när det gäller varför regeringen och utskottsmajoriteten har valt att inte följa utredningens förslag när det gäller samtyckeslagstiftning. Det har tagit ett bra tag för regeringen att komma med det här förslaget, och jag tror att vi var ganska många som hoppades på att det skulle komma ett förslag om en samtyckeslagstiftning. Man anför själv i både betänkandet och propositionen att man tror att en sådan lagstiftning skulle få en normerande verkan. Jag undrar lite över de invändningar som har förts fram i det skriftliga material vi har. Både jag och Lena Olsson från Vänsterpartiet har i våra anföranden ställt oss undrande till den motivering som ges. Det står att samtycke sällan är något som förs på tal mellan två personer innan en sexuell samvaro inleds. Jag undrar var det kommer ifrån, och jag undrar om det ens skulle stämma om man undersökte det. Jag undrar också hur man bygger en retorik på detta.

anf.131 Johan Pehrson (FP):

Herr talman! Ja, hur går sexuell samvaro till bland människor i Sverige år 2013? Det är en rätt stor fråga, och det varierar väl runt om i vårt land och mellan individer. Själv har jag väl viss erfarenhet. Frågan om samtycke - nu menar jag allvar - dyker väl inte upp på annat sätt än genom så kallat konkludent handlande, där det står ganska klart vad som gäller. Jag vill dock göra väldigt klart att hela den svenska sexualbrottslagstiftningen och våldtäktsparagrafen bygger på att bristande samtycke är kärnfrågan. I straffbestämmelsen, som vi nu utvidgar, anges de faktorer som visar på att det inte finns eller inte ens kan finnas något giltigt samtycke, för det upphävs av de omständigheter som räknas upp. Samtycke är alltså helt centralt för den svenska våldtäktslagstiftningen i dag. Frågan är dock om man ska vända på det hela och säga att det ska vara bara samtycke - ska då de andra faktorerna tas bort och bara vara något slags tolkningsunderlag i dagens våldtäktsparagraf? Jag talar om detta med tvång, särskilt utsatt situation, rädsla, hot och så vidare. Jag har läst ganska många tragiska domar i våldtäktsmål som återspeglas i medierna, och det finns all anledning att läsa domar, för då får man lite annat besked om de omständigheter som har förevarit även om man inte har varit med på rättegången. Jag har faktiskt aldrig stött på ett mål där samtycke på något sätt skulle ha ändrat situationen, för det slutar ändå alltid i en bevisfråga där, i det stereotypa fallet, en man eller flera män säger att det har funnits samtycke medan kvinnan säger att det inte funnits. Samtycket är fundamentalt i dag.

anf.132 Agneta Börjesson (MP):

Herr talman! Jag måste säga att jag står här som ett levande frågetecken. Jag uppfattade fortfarande inte någon ordentlig argumentation för att inte ha en samtyckeslagstiftning. Jag kan förstå svårigheterna, för det finns en svårighet i alla våldtäktsmål. Det finns ofta inte vittnen och så vidare, så jag kan definitivt förstå svårigheterna, men jag har väldigt svårt att förstå argumentationen mot att inte stärka upp och lägga mer av bevisbördan på vad man har hört offret säga.

anf.133 Johan Pehrson (FP):

Herr talman! Det första var något slags teoretisk bakgrund för att visa att samtycket är centralt i dagens våldtäktsbestämmelser. Det innebär ju att man vänder på kuttingen och säger att man struntar i de rekvisit som i dag är uppräknade och som innebär att gärningsmannen ska dömas om något av dem har förekommit. Dagens fokus är på gärningsmannens påstådda beteende, och det tycker jag är viktigt. Vi ska granska gärningsmannen och inte offret. Vänder man på detta och i stället säger att huvudutgångspunkten är att det finns ett samtycke pekar erfarenheter från bland annat Storbritannien på att allt fokus kommer att ligga på offret. Det är redan i dag ibland lite väl mycket fokus på offret, tycker jag. Det är alltså redan ett problem, och det finns inget problem i samhället som inte kan bli ännu värre. Om vi nu vänder på detta och säger att vi ska fokusera på samtycket blir detta den avgörande frågan, och då kommer alla frågor att ställas till offret. I det stereotypa fallet blir frågorna då: Hur gjorde du? Varför lade du dig på sängen? Varför klädde du av dig? Varför satte du på den där musiken? Sedan ska man resonera om vad det betydde att detta skedde, och i slutändan kommer kvinnan att säga att hon sade nej medan mannen kommer att säga att hon sade ja. Då blir det ändå en bevisfråga. Det skulle alltså innebära att fokus flyttas helt från vad gärningsmannen har gjort, som är den viktiga frågan i dagens lagstiftning, till hur offrets handlande uppfattades och om det inte i själva verket innebar samtycke. Inte ens Agneta Börjesson kan på fullt allvar mena att vi ska skriva något sorts kontrakt innan det sker sexuell samvaro i Sverige. Det är långt från den verklighet som jag har stött på i alla fall.

anf.134 Ewa Thalén Finné (M):

Herr talman! Förra året anmäldes 16 900 sexualbrott i Sverige. Av dessa brott rörde 7 610 anmälningar sexuellt ofredande, och antalet anmälda våldtäkter uppgick till 6 320. 2 880 fall rörde våldtäkter mot barn i åldrarna 0-17 år. Jag kan alltså konstatera att det anmäls drygt 17 våldtäkter i Sverige varje dag. I tillägg till det vet vi att det finns stora mörkertal - kvinnor och flickor som aldrig anmäler att de utsatts för nog det värsta en kvinna eller flicka kan utsättas för. Samtidigt vet vi att alltför många fall aldrig når domstol eftersom bevisföringen många gånger är svår, och åklagare väljer att lägga ned förundersökning. Emellanåt kan vi även konstatera att det når domstol men att domstolen inte anser att ett brott är styrkt och friar gärningsmannen. Emellanåt blir jag och många med mig upprörda över resultatet. Framför allt gäller det många av de uppmärksammade fall där det är flera gärningsmän och en ensam kvinna eller flicka som utsätts. Då kan åtminstone jag fundera över hur domstolar resonerar. Trots detta har vi över en tioårsperiod sett att anmälningsbenägenheten för sexualbrott och antalet anmälda våldtäkter kontinuerligt har ökat. En stor del av ökningen kan förklaras av den sexualbrottslagstiftning som trädde i kraft den 1 april 2005 och som innebar att vissa gärningar som tidigare rubricerats som sexuellt utnyttjande nu rubriceras som våldtäkt. Generellt kan vi dock också konstatera att när samhället under decennier har skärpt sexualbrottslagstiftningen ökar anmälningarna. För mig är det ett utslag av jämställdhet. I dag vet generellt kvinnor och flickor att man har sex när man själv vill och att man inte behöver, vad ska vi kalla det, ställa upp på krav från sin man, pojkvän, eller andra manliga kontakter. Kvinnor vet att de har rätten till sin egen kropp, integritet och eget självbestämmande. Detta gör att kvinnor som utnyttjats eller våldtagits i allt större utsträckning anmäler förövaren eller förövarna. Det är lönt att anmäla även om vi fortfarande har för få fall som leder till fällande domar och det fortfarande finns ett stort mörkertal. Sexualbrott är allvarliga brott mot en människas integritet och rätten till sin egen kropp. Det är viktigt att samhället tufft och konsekvent markerar allvaret i den här typen av brott. Regeringen beslutade 2008 att ge en särskild utredare i uppdrag att utvärdera tillämpningen av 2005 års sexualbrottsreform och hur bestämmelserna har fungerat i praktiken. Utifrån denna utvärdering har regeringen nu överlämnat propositionen om en skärpt sexualbrottslagstiftning som vi i dag har att ta ställning till. För att stärka skyddet för den sexuella integriteten och den sexuella självbestämmanderätten föreslår därför regeringen ytterligare skärpningar i lagstiftningen, och det är bra. I propositionen föreslås att bestämmelsen om våldtäkt utvidgas genom att fler sexuella handlingar kommer att jämställas med samlag. Fler fall av sexuella utnyttjanden kriminaliseras därmed som våldtäkt. Därutöver ändras begreppet "hjälplöst tillstånd" och ersätts av det vidare begreppet "särskilt utsatt situation". Det innebär att det blir straffbart att genomföra samlag eller en sexuell handling jämförlig med samlag med en person som befinner sig i medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annan särskilt utsatt situation. Det blir därmed tydligt att även sådana situationer där ett offer möter övergrepp med passivitet omfattas av våldtäktsbrottet. Vi tar även ytterligare steg för att skydda barn som utsätts för grova sexuella övergrepp, detta genom att vi höjer minimistraffet från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Grunden för detta är att det blir försvårande omständigheter om gärningsmannen är närstående till barnet eller i övrigt utnyttjat sin ställning eller missbrukat ett särskilt förtroende mot barnet. Försvårande blir det även om fler personer än en har förgripit sig på barnet eller på något sätt deltagit i övergreppet. Därutöver ska det bedömas hur man gått till väga, barnets ålder eller annan hänsynslöshet. Denna straffhöjning kommer då även att stå i bättre proportion till straffminimum för våldtäkt mot barn av normalgraden. Därutöver ändrar vi reglerna om preskriptionstider, vilket kommer att innebära att preskriptionstiden inte kommer att börja löpa förrän barnet fyller eller skulle ha fyllt 18 år. Det kommer heller inte från den 1 juli att uppställas något krav på dubbel straffbarhet för att en svensk domstol ska kunna döma för utnyttjande av barn för sexuell posering eller köp av sexuell handling av barn som är begånget utomlands. Herr talman! Jag anser att de förändringar som föreslås är viktiga steg framåt för att betona vikten av att sexualbrott är ett allvarligt samhällsproblem och att samhället ser allvarligt på det. Att utvidga våldtäktsbrottet genom att ändra begreppet "hjälplöst tillstånd" till det vidare begreppet "särskilt utsatt situation" tror jag kommer att göra skillnad i rättstillämpningen. Och jag tror att vi därigenom kommer att se fler fällande domar, vilket vi moderater anser är angeläget. Herr talman! Jag tänker i mitt anförande i övrigt uppehålla mig kring de förslag som delar av oppositionens partier, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, har reserverat sig för och i talarstolen propagerat för, att vi i svensk rätt borde införa en samtyckesreglering. I utredningen från 2008 gjorde utredaren en bred översyn om hur våldtäktsbrottet ska definieras. Han vägde även för- och nackdelar med att införa en ren samtyckesreglering i svensk lagstiftning. Han kom fram till att vi i Sverige inte i första hand borde införa en sådan reglering, utan det var ett andrahandsförslag. Det är en slutsats som vi i Alliansen instämmer i. Till det finns det flera skäl. Det som är det mest angelägna är att vi så långt det är möjligt vill undvika att lägga mer fokus än i dag på offrets agerande i anslutning till och under gärningen. Det är något som det finns stor risk för och som verkligen inte är önskvärt. Dessutom kan samtycke ges genom tvång, vilket gör att ett ja inte alltid är ett ja. Det gör att det här är problematiskt. Därutöver ökar risken för att tvånget, våldet och utnyttjandet hamnar i bakgrunden, och det tycker vi vore tragiskt. Självklart argumenterar V och MP för sitt förslag med flera argument. Men ett skäl som lyfts här, i deras motioner och i den allmänna samhällsdebatten är att vi då skulle förändra samhällets normer och moral och att det på sikt skulle göra att vi får färre våldtäkter. En jämförelse görs ofta med förbudet att aga sina barn, som inte har en straffrättslig sanktion utan är inskrivet i föräldrabalken. Jag anser att den jämförelsen haltar. I Sverige är det sedan många år tillbaka olagligt att begå våldtäkt. Det brottet är förknippat med straff och omoral. I grunden finns det inte någon jag träffar som finner det acceptabelt med våldtäkt eller sexuella övergrepp, utan man anser att det är en djupt omoralisk handling. Bestämmelsen om barnaga infördes just för att man ville ändra människors sätt att uppfostra barn, ändra moralen och normen. Det är inte okej att slå sina barn i uppfostringssyfte. Det var något som var mycket vanligt innan den här regleringen infördes. Detta har i det stora hela lyckats. I dag är det inte okej att slå sina barn. Samhället och omgivningen reagerar. Här har vi ändrat människors allmänna moral, och normverkan har varit stor. Men trots den ändrade allmänna moraluppfattningen vet vi att det fortfarande finns de som slår sina barn i uppfostringssyfte. Ändrad moral och ändrade normer utrotar tyvärr inte brott eller oönskade beteenden. Argumentet att om vi skulle ändra samhällets normer och moral - det är dessutom en norm och en moraluppfattning som jag anser att vi i samhället redan har när det gäller våldtäkt och sexuella övergrepp - skulle dessa brott blir färre tror jag tyvärr inte på. Avslutningsvis, herr talman, vill jag än en gång understryka vikten av att vi behöver ha en tydlig och bra sexualbrottslagstiftning, och skärpningen som nu görs är viktig. Med dessa ord vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

anf.135 Kerstin Haglö (S):

Herr talman! I mitt anförande tog jag upp att vi vill att målsägandebiträdet ska in mycket tidigare i processen. Vi tror att det betyder oerhört mycket att de får komma in redan när anmälan görs och inte efter anmälan. Det betyder oerhört mycket att få stöd och hjälp i en sådan traumatisk situation som brottsoffret befinner sig i. Och när det är en så fruktansvärd kränkning betyder det mycket att man får prata igenom det med någon innan. Det kan nämligen bli så fel. I teorin måste man, när man gör polisanmälan, uppge tid och plats. Sedan ska man vara så detaljerad som möjligt i de här frågorna. Det är då väldigt lätt, har jag fått veta, att polisen kanske i ren välmening säger: Ja, men vi kan prata om det, men du behöver egentligen inte säga något. Sedan är man triggad att sätta i gång. Det som är märkligt i det här är att den misstänkte, den gripne för ett brott, den häktade, den anhållne aldrig behöver säga någonting förrän han har sin advokat vid sin sida. Men en kvinna lockas nästan in i att börja tala. Vi tycker att det vore jättebra om ett målsägandebiträde kom in mycket tidigare för att kunna stödja både under processen och efter processen. Men stöder man under processen behövs det kanske inte så mycket stöd efter processen, för då kanske de mycket lättare går in i läkningsprocessen och går vidare. Det blir en vinst för samhället ekonomiskt och en enorm vinst för kvinnan, som kanske slipper vara sjukskriven och slipper gå till psykolog. Vi tror att detta är oerhört viktigt. Vad tycker Ewa Thalén Finné?

anf.136 Ewa Thalén Finné (M):

Herr talman! I dagens reglering kan man tilldelas ett målsägandebiträde redan när målet tas upp, vid en anmälan. Det avgörs från fall till fall. Jag tycker att det är bra, och jag tycker att det är viktigt att man gör den individuella bedömningen. Sedan har vi nu två utredningar. Den ena nämnde Kerstin Haglö i talarstolen. Den gäller att man nu ser över regleringen runt målsägandebiträden generellt. Men när jag läser direktiven ser jag inte att man i just de här fallen på något sätt tänker begränsa det. Sedan har vi Straffprocessutredningen, där man också har med de här frågorna. Det gäller överklaganden och så vidare. Men jag vill ändå peka på att jag tycker att det är väsentligt att man redan från början kan, om behov anses föreligga, få ett målsägandebiträde. Jag skulle vilja ställa en fråga till Kerstin Haglö och Socialdemokraterna. Det gäller tillsättning av en granskningskommission. Jag tycker att hela resonemanget är lite förvånande. Vad är det man ska granska? Självklart är det viktigt att alltid följa upp domstolar, och som min kollega Johan Pehrson var inne på har Åklagarmyndigheten, Brå med flera fått i uppdrag att göra det. Om man skulle tillsätta den nu, vad är det då den ska granska? Är det 2005 års sexualbrottsutredning eftersom vi nu har en ny?

anf.137 Kerstin Haglö (S):

Herr talman! Jag vet inte riktigt vad Ewa Thalén Finné hänvisar till. I den lagstiftning vi har, med de ändringar som gjorts, står det att man kan få ett målsägandebiträde efter anmälan. Den ändringen har gjorts. Tidigare var det vid förundersökningen. Vi säger att målsägandebiträde ska komma in mycket tidigare och ska få stöd i anmälan. Jag håller med Ewa Thalén Finné om att bevisbördan är svår. Just därför vill vi ha en granskningskommitté. Så enkelt är det. Ni ger själva svar på frågan, Ewa Thalén Finné. Om bevisbördan är svår, vad beror det på? Vi anser att ett målsägandebiträde ska finnas med tidigt i processen och att alla akutsjukhusmottagningar ska ha särskild kompetens, exempelvis som på Södersjukhuset, vilket vi motionerat om. På Södersjukhuset har man särskilt anställda utbildade barnmorskor och kuratorer, en gynekolog som gör provtagningar och drogtester, vilket är oerhört viktigt, samt skriver rättsintyg som gör att det blir bra bevis. Dessa ska tillsammans med målsägandebiträde komma in tidigt i processen. Dessutom måste vi våga granska vad det är som gör att bevisbördan är så svår. Det är det vi vill ha med. När det gäller målsägandebiträde har jag en kort fråga till Ewa Thalén Finné. Det pågår en utredning. Att regeringen ens får tanken att börja utreda huruvida målsägandebiträde ska finnas vid vissa brott eller inte är anmärkningsvärt. Nu kommer det förhoppningsvis inte att gälla dessa brott, men man tittar över kostnaderna. Vi vill gå längre. Vi vill ha målsägandebiträde mycket tidigare. Regeringen har tillsatt en utredning där man vill inskränka rätten till målsägandebiträde. Vad får vi då för rättssäkerhet och rättstrygghet i Sverige?

anf.138 Ewa Thalén Finné (M):

Herr talman! Jag måste först få ge en allmän kommentar. Om vi tittar på hur Sverige hamnar i rankningen över rättstrygghet inser vi att vi faktiskt kan sträcka på oss. Vi ligger högt upp i de tabellerna. För att sedan komma in på det som Kerstin Haglö tog upp vill jag säga att precis som Johan Pehrson sade har Åklagarmyndigheten, Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum och så vidare ett generellt uppdrag att gå in och granska varför en viss förundersökning inte ledde till åtal, varför åtal aldrig väcktes, vad det var som fallerade. Det är en uppgift för rättsväsendet generellt. Det ska vi ha mycket stor respekt för. Jag tycker att det är oerhört viktigt att man gör dessa granskningar och på det sättet förbättrar sitt arbete. Vi vet att det inte alltid fungerar. Dessutom vet vi att det många gånger är väldigt svåra fall eftersom ord står mot ord. Det är roligt att Kerstin Haglö lyfter fram Södersjukhusets sätt att jobba. Regeringen har gett direktiv om att så kallade rape kits ska finnas på samtliga akutmottagningar i Sverige. Man ska ta rätt prover, dokumentera på ett korrekt sätt och så vidare. Det ska ha implementerats i akutsjukvården. Alla har inte gjort det, men det är en viktig bit för att få bättre bindande bevis, vilket är grunden för att vi ska få fällande domar.

anf.139 Lena Olsson (V):

Herr talman! Det är glädjande att höra att Ewa Thalén Finné gillar mottagningen på Södersjukhuset. Den kom till efter initiativ av Vänsterpartiet. Vi ser gärna att de utökas. Ewa Thalén Finné tar upp detta med samtycke. Hon tror inte på det. Det görs vissa skärpningar, men huvudförslaget i utredningen var att ta ett litet myrsteg mot samtyckesregleringsförslaget. Den uppfattningen har ni nu, och som jag sade i mitt anförande är jag säker på att man om några år har ändrat sig. Detta ska ju bygga på frivillighet, och att bestämma över sin kropp är inte förhandlingsbart. Som jag också sade tidigare ser rättsväsendet på ihopknipta ben som ett uttryck för blyghet när en flaska ska föras upp i underlivet. Hade det då inte varit bra att ställa frågan till flickan och därmed kunnat vara glasklar över ifall hon samtyckte till det?

anf.140 Ewa Thalén Finné (M):

Herr talman! Nu är det en tingsrättsdom, och vi vet att den har överklagats, vilket jag tycker är utmärkt. Jag har inte läst hela domen ska jag ärligt erkänna, men det som framkommit gör att jag blir extremt upprörd över det som skett. Vi vet fortfarande inte om man bedömt det som ett samtycke eller inte eftersom det föregicks av sex. Dilemmat är att killarna säger att hon visst gav sitt samtycke. Har vi löst problemet? Jag hoppas att vi i nästa instans får en annan dom, men det vet varken Lena Olsson eller jag någonting om ännu. Därför är det lite vanskligt att spekulera i ett pågående rättsfall. Vi kan ta andra rättsfall som är avslutade. Ofta står då ord mot ord. Än värre är det när det är fråga om flera gärningsmän, för då kan de alla säga att de tyckte att hon sade ja. Då måste hon på ett trovärdigt sätt bevisa att hon sade nej. Jag tycker att det är självklart att man inte vill ha vissa saker uppförda mellan benen eller sex med många på ett våldsamt sätt, men det tycker tydligen inte alltid domstolarna. Problemet är fortfarande bevisföringen och att ord står mot ord. Vi i Sverige dömer inte någon om han eller hon inte bevisligen har begått brott. När ord står mot ord är det svårt, och det tror jag att det måste vara. Sedan kan jag ibland bli upprörd och tycka att det känns oerhört besvärande. Det vore intressant att höra hur man ska döma när ord står mot ord. Blir det bättre med en samtyckesreglering?

anf.141 Lena Olsson (V):

Herr talman! Ja, ord står mot ord. När det gäller bevisföringen är den svår som den är redan i dag. Det som sägs i betänkandet är att offret, eller den brottsdrabbade, skulle få en mer besvärande situation i och med att man ställde frågor. Det tror jag inte alls på. Vi har till och med motionerat om att rättsväsendet bör ha bättre utbildning på vilka frågor de ställer, relevanta eller inte, i en domstol. Detta är svårt oavsett hur det blir. Vi kommer inte att bli överens, men jag är ganska säker på att alla partier i riksdagen en vacker dag är överens om att man ska ha tillstånd till det och ett samtycke. Det kommer att bli normen. Jag ställde en fråga när det gäller sexköp. Vi har kriminaliserat sexköp i Sverige. Jag skulle gärna vilja ha svar på om alliansregeringen anser att kvinnor utomlands är lika skyddsvärda som svenska kvinnor och att man bör kriminalisera även svenska mäns sexköp utomlands och ta bort den dubbla straffbarheten. Centerkvinnorna har uttryckt att de vill ställa sig bakom detta. Ni är säkert på gång, men det kanske tar några år till. Men jag vill höra anledningen till att man vill skydda svenska kvinnor mer än andra.

anf.142 Ewa Thalén Finné (M):

Herr talman! Kvinnor utanför Sverige är lika skyddsvärda som kvinnor i Sverige. Det är egentligen inte det som detta handlar om, utan det handlar om bevisföring och hur man bevisar brott. Utifrån denna aspekt är vår slutsats att vi inte ska avskaffa den dubbla straffbarheten just när det gäller sexköp. Vi gör det i fråga om många andra grövre brott. Det tycker jag är viktigt. Men i detta fall ser vi flera komplikationer. Vem utreder brottet, och vem beivrar brottet när det till och med är lagligt och där det finns statliga licenser och bordeller? Utifrån denna aspekt är vi inte beredda att ta bort den dubbla straffbarheten när det gäller sexköp i utlandet. Jag ska återkomma lite grann till normen och att Lena Olsson inte tror att det kommer att bli mer fokus på kvinnan. Om en man nekar till att det inte var samtycke och säger att det var samtycke måste man förhöra kvinnan utifrån hennes ja och om det var tydligt eller utifrån hennes nej och om det var tydligt. Kunde det missförstås? Då kommer man in på att domstolar emellanåt ställer frågor som känns mycket irrelevanta för den gångna händelsen. Där är vi helt överens. Men det är en uppenbar risk. En försvarsadvokat kommer naturligtvis att framhärda sin klients åsikt om att det fanns ett samtycke i detta sammanhang. Då måste åklagaren bevisa att det inte förelåg.

anf.143 Agneta Börjesson (MP):

Herr talman! Vi återupptar replikskiftet. Ewa Thalén Finné talade en del om samtyckeslagstiftningen, men det som är tragiskt med det som regeringen gör är att man inte tar en samtyckeslagstiftning. Det som det handlar om nu, 2013, när man skärper lagstiftningen är att det också måste vara ett visst mått av våld, hot och sådana otäckheter. Ett nej ska alltså inte räcka, och det tycker jag är tragiskt. Jag skulle vilja höra Ewa Thalén Finné förklara varför det är på detta sätt. Ewa Thalén Finné pratade också om normerande lagar. Jag nämnde i mitt anförande till exempel sexköpslagstiftningen. Vi har många normerande lagar i Sverige i dag som har fungerat oerhört bra. Men vi tror inte att den här lagstiftningen bara skulle vara normerande - tvärtom. Vi har därför föreslagit en hel lagstiftning, som jag hänvisar till och som finns i slutet av vårt betänkande. Det är också så att det finns olika åsikter när det gäller samtyckeslagstiftningen, inte bara mellan de olika partierna utan också mellan olika jurister och olika uttolkare. Min uppfattning är väldigt hårt att detta flyttar fokus från offret till förövaren. Det kommer inte att bli mer fokus på offret, som Ewa Thalén Finné tror. Här känner jag att jag har starkt stöd, som sagt, av många kloka jurister.

anf.144 Ewa Thalén Finné (M):

Herr talman! Man kan ha många olika ingångar i den här frågan. Frågan är då om ett nej inte ska räcka. En anmälan om våldtäkt eller sexuellt utnyttjande bygger ju indirekt på att man inte har samtyckt, annars har ju inte något brott begåtts. Men man kan lika väl vända på det här. Är ett ja alltid ett giltigt ja? Är det alltid självklart att om ett offer har sagt ja har det inte skett en våldtäkt? Det blir min fråga tillbaka.

anf.145 Agneta Börjesson (MP):

Herr talman! Jag tror att det är ganska uppenbart att det inte är på det sättet. Men det som jag tror har varit oerhört stötande för många är att det 2013 inte räcker att förövarna tydligt säger att de uppfattade ett nej utan att det måste till ett våld också. Det som upprör så oerhört mycket är att ett nej inte räcker.

anf.146 Ewa Thalén Finné (M):

Herr talman! De här frågorna är generellt oerhört komplicerade eftersom, tyvärr, utsaga står mot utsaga många gånger. Vi har ett offer, och förmodligen har man gjort en mycket grundlig förundersökning och hållit adekvata förhör, men vi har likväl en gärningsman som kanske inte erkänner. Ord står mot ord, och det ska bedömas. Det kan till och med vara så att jag sade ja därför att jag hade en kniv mot halsen, men detta ja kan vi ju inte se som ett samtycke till våldsdådet. Det här är alltså oerhört komplexa frågor. I botten på vår lagstiftning ligger, oavsett om man sagt ja eller nej, att man inte har samtyckt till att ha samlag utan har sagt ja under hot om våld. Men det kan också vara indirekt våld och hot som gör att man inte vågar. Med den utvidgning som vi nu gör blir det väldigt tydligt att man kan vara passiv. För min del är det alltid våld när någon gör något utöver vad man får göra. De här frågorna är oerhört komplexa. Ett ja eller inte alltid ett ja, och det måste vi ha med oss. Det är en av orsakerna till att en ren samtyckeslagstiftning är jättekomplex. Därutöver är vi säkra på att det blir mer fokus på offret, och vi vill definitivt inte att det ska bli mer fokus på offret än vad det redan är i dag.

anf.147 Johan Linander (C):

Herr talman! Den 2 mars 2005 debatterade vi här i riksdagen den då föreslagna sexualbrottslagstiftningen som trädde i kraft den 1 april samma år. Då hade det gått sju år av utredande och processande i det departement som hade dåvarande socialdemokratiska justitieministern Thomas Bodström som chef. Efter sju år lade man fram en proposition om ny sexualbrottslagstiftning - detta med anledning av det tidigare sagda att det har tagit för lång tid. Förslaget som vi antog 2005 var definitivt i rätt riktning. Bland annat blev sexuellt utnyttjande av en sovande, berusad eller på annat sätt hjälplös person äntligen benämnt som våldtäkt i stället för sexuellt utnyttjande. Men vi från Centerpartiets sida var inte nöjda med detta. Trots förslag från Sexualbrottskommittén och från Lagrådet vägrade Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att utvidga begreppet ytterligare till att även omfatta särskilt utsatta situationer. Nu tänker jag göra något som jag inte brukar göra. Det är lite så där, men jag ska citera vad jag själv sade i debatten för ungefär åtta år sedan: "Det kommer att finnas fall där offret inte vågat eller kunnat säga nej trots att hon inte befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd enligt lagens mening. En sådan situation skulle kunna vara en kvinna som inte vågar säga nej eftersom hon vet att han kan bli mycket våldsam när han blir arg. En situation som enligt min mening är klart straffvärd och borde omfattas av våldtäktsbestämmelsen genom att vi lägger till begreppet 'särskilt utsatt situation'. Såväl Sexualbrottskommittén som Lagrådet har föreslagit att mjuka upp rekvisitet hjälplöst tillstånd, och det skulle kunna göras genom att lägga till 'särskilt utsatt situation'. Detta skulle också kunna vara ett sätt att komma närmare Europadomstolens krav på att alla sexuella handlingar utan samtycke ska vara straffbelagda." Herr talman! Vad var det då som hände efter detta? Jo, precis det som vi hade varnat för. Trots ändrad lagstiftning förblev det ett antal situationer som inte kunde bedömas som våldtäkt, även om de allra flesta var överens om att det var en form av våldtäkt. Vanligast var den typen av situationer som vi kallar passivitetssituationer, där den utsatta medvetet väljer passivitet för sin egen säkerhets skull eller hamnar i passivitet på grund av extrem rädsla. Nu äntligen tar vi steget och ändrar lagstiftningen på det sätt som vi borde ha gjort redan 2005 och lägger till begreppet "särskilt utsatt situation". Detta är en klar förbättring. Jag tror att vi genom denna förändring kommer att täcka upp väldigt många situationer av dem som vi i dag har sett är problematiska. Ändå måste jag komma in på samtyckesfrågan. I utvärderingen av 2005 års sexualbrottsreform fick utredaren även i uppdrag att överväga om kravet på tvång som grund för straffansvar för våldtäkt i stället borde ersättas med ett samtyckeskrav. Redan då, 2005, yrkade vi i Centerpartiet på att införa ett samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen. Men majoriteten då, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, sade nej till detta. De argument som jag då framförde, och som jag fortfarande står bakom, var att det aldrig kan vara acceptabelt att utföra sexuella handlingar med en annan person utan att veta att personen vill det. En presumtion att alla är tillgängliga för sexuella handlingar tills han eller hon har visat eller sagt nej är inte den typen av lagstiftning som vi vill ha. Tyvärr kom utredningen inte fram till att kravet på samtycke borde införas utan föreslog i stället ett alternativt brott som benämndes "sexuellt övergrepp" som skulle bygga på samtyckeskrav. Herr talman! Centerpartiet står fortfarande bakom ett samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen som princip, men vi ser också problemet med att genomföra det i praktiken. Vi fick tidigare höra om en del tunga remissinstanser som tyckte att samtyckeskravet var bra. Men jag kan nämna några andra remissinstanser som pekade på en del tillämpningsproblem, till exempel Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och Domstolsverket, och de tillämpningsproblem som de pekar på måste vi definitivt ta på allvar. Det är en sak att vilja något, att ha det som sin principiella inställning, och en annan att kunna genomföra det i en lagstiftning som ska vara tillräckligt rättssäker. Varför genomför vi då inte utredningens kompromiss, alltså inför ett subsidiärt brott som bygger på samtyckeskrav? Även i detta fall har vi tittat på vad remissinstanserna har sagt. Remissinstanserna Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Advokatsamfundet har starka invändningar. De menar att den föreslagna bestämmelsen inte uppfyller de krav på förutsägbarhet och tydlighet som måste ställas på straffrättslig lagstiftning. Det finns remissinstanser, såsom Domstolsverket, Umeå tingsrätt och Juridiska institutionen vid Uppsala universitet, som påpekar att de situationer som skulle täckas av den föreslagna bestämmelsen om sexuellt övergrepp ändå täcks av övriga paragrafer i sexualbrottslagstiftningen nu när vi täcker in passivitetsfallen genom att "särskilt utsatt situation" läggs in i våldtäktsparagrafen. Jag är inte helt säker på att de har rätt. Men de invändningar som har rests mot utredningens förslag om ett nytt samtyckesbaserat brott är så starka att vi i dagsläget inte kan genomföra det. Det vi gör i dag är en klar förstärkning av svensk sexualbrottslagstiftning. Mina kolleger Johan Pehrson och Ewa Thalén Finné gick igenom de ytterligare förändringar vi gör, och de är bra och välkomna. Allt tar lång tid. Jag kan också tycka att dessa förändringar har tagit för lång tid. Här är vi nog överens inom oppositionen och majoriteten. Så är det dock när frågor ska utredas i grunden. Den lagstiftning som vi antar i Sveriges riksdag måste vara rättssäker, förutsägbar och tillräckligt tydlig. Annars kan vi inte anta ny straffrättslig lagstiftning. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

anf.148 Agneta Börjesson (MP):

Herr talman! Det är glädjande att Johan Linander egentligen vill ha en samtyckeslagstiftning. Han säger också att det aldrig ska vara okej att ha sex utan samtycke. Men när vi i dag debatterar denna fråga försvarar han en linje där man inte ens kriminaliserar de fall där gärningsmannen erkänner att han har hört att det inte finns samtycke, där han har hört offret protestera och där han har hört den utsatta säga nej. Inte ens det ska kriminaliseras. Inte ens så långt går regeringen. Kan Johan Linander förklara hur det går ihop med det han säger att han och Centerpartiet står för?

anf.149 Johan Linander (C):

Herr talman! Agneta Börjesson var tydlig med att hon hade läst remissvaren, och hon nämnde vad en lång rad olika remissinstanser tyckte. Det förvånar mig om hon inte har läst till exempel Åklagarmyndighetens, Rikspolisstyrelsens och Domstolsverkets remissvar. Talar vi om tunga juridiska remissinstanser är det nog dessa vi menar i första hand. De pekar tydligt på att utredningens förslag inte är tillräckligt förutsägbart och rättssäkert. Hur ska vi då kunna genomföra det? I Sveriges riksdag har vi ett större ansvar än så. Vi kan vara överens om vart vill nå i princip. I teorin vore det bra med en samtyckeslagstiftning. Det skulle markera att det aldrig är okej att man genomför sexuella handlingar med en annan person om man inte är säker på att denna person vill det. I teorin är vi helt överens om detta. Det är dock en helt annan sak att skriva ned det i lagtext, sätta in det i lagboken och sedan låta våra rättsvårdande myndigheter, polis, åklagare och domstol, ta hand om denna lagstiftning och använda den i verkligheten. Då måste vi se till att få en lagstiftning som fungerar och som är tillräckligt rättssäker. Tror man att bevisbördan ändras genom att vi inför en samtyckeslagstiftning har man inte riktigt förstått hur rättsprocessen går till. Bevisbördan förändras inte. Det är fortfarande åklagaren som har bevisbördan och måste bevisa att någon har begått ett brott. Den som är misstänkt behöver inte säga något utan har rätt att hålla tyst. Det finns en övertro på att denna förändring skulle göra under och att vi skulle få många fler fällande domar. Så är det dock inte. I teorin är vi dock helt överens.

anf.150 Agneta Börjesson (MP):

Herr talman! Jag inser att det är många svåra fall. Jag inser också att många tunga remissinstanser är tveksamma. Det finns dock andra tunga remissinstanser som tycker att det vore bra att ta ett steg framåt till en samtyckeslagstiftning. Det är absolut inte några enkla frågor. Även med en samtyckeslagstiftning kommer det att vara många tveksamma och svåra domar. Det är jag helt med på. Men när det gäller bevisbördan tror jag att mycket fokus kommer att flyttas över från offret till gärningsmannen. Det blir inte enbart en fråga om hur mycket offret kämpade emot utan en fråga om huruvida gärningsmannen uppfattade ett nej. Det blir huvudfrågan, och den måste ställas. Denna fråga ställs i dag också. Man bryr sig dock inte om resultatet, utan det ska vara annan bevisbörda också. Det är det som är så tråkigt, att ett nej inte räcker.

anf.151 Johan Linander (C):

Herr talman! Det blev tydligt att Agneta Börjesson inte har förstått hur bevisbördan ser ut i en domstol. Även om vi har en samtyckeslagstiftning behöver den misstänkte gärningsmannen inte bevisa att han har uppfattat ett samtycke. Det är åklagaren som ska bevisa att det inte fanns samtycke. Den bevisbördan för åklagaren är väldigt svår, precis som dagens bevisbörda är väldigt svår. Det är därför vi har så få fällande domar. Det är därför åklagare så ofta tycker att de inte har tillräcklig bevisning för att väcka åtal. Det är problemet. Vi måste i stället jobba med att se till att de som utsätts för dessa vedervärdiga brott vågar anmäla och snabbt kommer till sjukhus för att lämna bevis. Vi måste se till att det görs brottsplatsundersökningar och att förhör görs på rätt sätt och tillräckligt snabbt så att folk minns vad som hände. Det finns så många andra saker vi måste jobba med för att se till att fler av de sexualbrott som begås anmäls och leder till åtal och fällande dom. Tror man att hela lösningen är att införa en samtyckesreglering i sexualbrottslagstiftningen gör man det väldigt enkelt för sig. I teorin är det rätt. Det skulle ge rätt signaler. Men lagstiftning måste vara förutsägbar, rättssäker och tillräckligt tydlig. Annars kan vi inte genomföra den.

anf.152 Lena Olsson (V):

Herr talman! Jag instämmer i det som Agneta Börjesson från Miljöpartiet sade om samtyckesreglering. Det är ganska magstarkt av Johan Linander att säga att vi som vill ha denna reglering hävdar att den skulle lösa allt. Det har vi aldrig påstått. Lite mer seriös borde Johan Linander vara. I princip tycker Centerpartiet som vi, men i praktiken kan ni inte genomföra det. Men som alltid är politik att vilja. Vill man genomföra något ser man till att göra det, och då kommer lagstiftningen att utformas därefter. Det handlar inte om att något är omöjligt i praktiken, utan det hänger på viljan. Jag skulle vilja passa på att fråga: När rättväsendet ser på ihopknipta ben som blyghet - var det nu kommer ifrån - när en flaska ska föras upp i underlivet, hade det då inte varit bra om man hade kunnat fråga den flickan: Har du samtyckt till det här? Ja, hon hade samtyckt till sex. Men hon hade uppenbarligen inte samtyckt till någon flaska. Sedan vill jag övergå till sexköp. Anser Johan Linander när det gäller kriminalisering av sexköp från utländska kvinnor - att svenska män köper utländska kvinnor - att de kvinnorna är lika skyddsvärda som de kvinnor i Sverige som säljer sex? Centerkvinnorna tycker det, men vad tycker partiet och Johan Linander i frågan?

anf.153 Johan Linander (C):

Herr talman! Vilja är jättebra, men vilja är inte tillräckligt. Vi kan inte lagstifta på "vilja". Hur skulle det se ut om vi beslutade om en ny straffrättslig lagstiftning där domstolarna ska döma människor till fängelsestraff efter bara därför att vi vill ha något! Det räcker faktiskt inte. Den lagstiftning som vi beslutar om här måste vara tydlig, förutsägbar och rättssäker. Det förslag som vi har fått från utredningen håller inte måttet. Varför har vi remissrundor om vi inte ska lyssna på remissinstanserna? Det är svårt att komma ifrån att Domstolsverket, Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen - alla de som sedan ska uttolka lagstiftningen och jobba med den - inte bara är tveksamma utan direkt avvisar det förslag som har lagts fram. Jag vill säga, herr talman, att jag inte uttalar mig om pågående rättsfall. Det rättsfall som Lena Olsson nämner har överklagats. Vi som politiker och riksdagsledamöter ska inte lägga oss i pågående rättsfall. Jag tycker att man ska vara oerhört noga med det. Generellt kan man dock uttala sig, och då skulle jag säga så här. Om man frågar brottsoffret om det fanns samtycke kommer brottsoffret i det här fallet, eftersom hon har anmält våldtäkten, med all sannolikhet att svara: Nej, det fanns inte samtycke. Då kommer de misstänkta gärningspersonerna att få frågan: Fanns det samtycke? De kommer med all sannolikhet att svara: Ja, det fanns samtycke. Då står man kvar, precis som i dag, vid att åklagaren ska bevisa att det inte fanns samtycke, på samma sätt som man i dag måste bevisa att det begicks en våldtäkt och att det inte gjordes på frivillig väg. Förändringen blir alltså inte så gigantisk som Lena Olsson tror.

anf.154 Lena Olsson (V):

Herr talman! Då återkommer jag till det som Johan Linander tog upp i sitt senaste inlägg, att det skulle förändra allting. Nej, det är ju massvis med saker som vi måste jobba med och förebygga när det gäller att få ned mäns våld mot kvinnor. Men politik är fortfarande att vilja. Johan Linander hänvisar till tunga remissinstanser. Men jag vill påminna Johan Linander om att det är ganska tunga remissinstanser som står på andra sidan. Det är inte så att juridiken är överens över lag, utan det finns delade meningar även där. Jag fick inget svar på - och det hade jag väl inte förväntat mig heller - om kvinnor är lika skyddsvärda. Eftersom dina centerkvinnor tycker det skulle det vara roligt att höra ditt svar också.

anf.155 Johan Linander (C):

Herr talman! Jag hann inte svara i det första inlägget, och jag försöker göra som talmannen vill, att hålla mig till den tid som vi har, det vill säga två minuter per inlägg. Då ska vi komma till dubbel straffbarhet för sexköp. Jag tycker att kvinnor i andra länder är precis lika skyddsvärda som kvinnor i Sverige. Jag tycker att det är lika avskyvärt att man köper sex i något annat land som i Sverige. Men när man kommer till dubbel straffbarhet måste man fråga sig: Om det inte är olagligt i ett annat land, ska vi då döma en person som har begått det brottet i det landet, om det är en svensk medborgare? Vi kan vända på det och säga att en kvinna från ett land där abort är olagligt kommer till Sverige och utför en helt laglig abort här, åker hem till sitt hemland och där blir dömd för en olaga abort. Vi kan också se på en person som har varit i Sverige och haft sexuellt umgänge med en person av samma kön och sedan åker hem till sitt hemland och där blir dömd för olagliga homosexuella handlingar. Tycker vi att det skulle vara speciellt bra? Nej, jag tycker att det är rent förkastligt att någon i ett annat land säger något annat än: Det ni gjorde i Sverige som är lagligt där - den utförda aborten eller det sexuella umgänget med en person av samma kön - ska ni självklart inte dömas för i ert hemland heller. Om vi tycker så i de fallen, varför ska vi inte vända på det och säga: Om det nu är lagligt med sexköp i det land där det har skett, ska vi då döma den svenska medborgaren när han kommer hem? Jag tycker att det är värt att tänka på. Jag tycker inte att frågan är helt enkel. Men försök åtminstone tänka i de banorna också!

anf.156 Caroline Szyber (KD):

Herr talman! Vi i Kristdemokraterna har länge jobbat för att "hjälplöst tillstånd" ska ändras till "särskilt utsatt situation" i sexualbrottslagstiftningen. Den 1 april 2005 trädde en ny sexualbrottslagstiftning i kraft. Den lagen förbereddes av dåvarande justitieminister Thomas Bodström. Då pågick det en intensiv diskussion om hur skyddet för kvinnor kunde förbättras. På vissa punkter ledde det till en skärpning av lagen. Men trots att Sexualbrottskommittén hade föreslagit en utvidgning genom att införa ett uttryckligt förbud mot att sexuellt utnyttja den som är i en särskilt utsatt situation och att även Lagrådet förespråkade en sådan förändring avstod Socialdemokraterna från att genomföra den. Följden av detta beslut har blivit att den praxis som utarbetats angående begreppet "hjälplöst tillstånd" står fast, vilket har fått olyckliga konsekvenser för många kvinnor. Ett exempel är det så kallade Jordbrofallet. Tre män plockar upp en kvinna på Centralstationen i Stockholm. Hon är på rymmen och har inte ätit eller sovit på flera dygn. Männen tar med henne till en lägenhet, bjuder henne på alkohol och våldför sig på henne. Två av tre män frikänns. Endast den som har genomfört ett regelrätt samlag med henne, som rätten kallar det, fälls, eftersom det i det fallet gick att bevisa att flickan hade försökt värja sig. De andra två frikänns som sagt helt. Domare ska följa lagen, och det har de gjort. Ansvaret ligger på oss politiker som stiftar lagarna. Om förändringen hade genomförts hade domen mot de två männen som jag berättade om blivit en annan, för vem kan hävda att flickan inte var i en särskilt utsatt situation i det tillstånd hon befann sig i? Kristdemokraterna har sedan dess arbetat för en utvärdering av 2005 års lagstiftning och för att en ny utredning skulle ske, då vi såg behov av skärpningar. Därför är vi glada att alliansregeringen har gjort detta och att vi kommer att fatta beslut om en ny lag. Herr talman! Det finns nog få brott som skapar en sådan upprördhet i oss - och det med rätta - som sexbrott mot barn. Propositionen innehåller flera förslag som ytterligare markerar allvaret i sådana brott. Grovt sexuellt övergrepp mot barn utvidgas så att domstolarna får en större möjlighet att bedöma allvarliga sexuella övergrepp mot barn som grova brott. Regeringen föreslår även att straffminimum höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Regeringen föreslår också en lagstiftning som gör att Sverige uppfyller åtaganden enligt Europakonventionen om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp. I sak handlar detta om att kravet på dubbel straffbarhet avskaffas för utnyttjande av barn för sexuell posering och köp av sexuell handling av barn och att preskriptionstiden förlängs så att den börjar löpa från det att barnet har fyllt eller skulle ha fyllt 18 år. Avskaffandet av dubbel straffbarhet handlar i praktiken om att avskaffa de kryphål som gör skillnad på barn och barn. Det är inte rimligt att det inte ska gå att straffa den som utsätter barn för olika former av sexuella brott bara för att barnet inte är svenskt. Ett sådant brott mot ett barn är givetvis lika allvarligt även om personen åker utomlands och begår det. Att som barn utsättas för sexuella övergrepp är ett oerhört trauma. Inte sällan är barn beroende av personen som begår brottet. Barn kanske i vissa fall inte förstår hur oerhört allvarligt det är eller saknar ord för att beskriva det. Ett barn kan naturligtvis inte förväntas agera som en vuxen. Många gånger kommer sexuella övergrepp fram långt senare, kanske när personen har hunnit bli vuxen. Det är därför mycket bra att preskriptionstiden för utnyttjande av barn för sexuell posering börjar först vid 18 års ålder. Herr talman! Med detta sagt vill jag vara tydlig. Att enbart ändra en lagstiftning räcker inte, för lagstiftning är inte allt. Under de senaste åren har vi haft flera debatter om hur vi ger ett starkare skydd. Det handlar om hur vi får en tydlig signal om skiljelinjen mellan olämpligt och olagligt och likaså om att ett nej alltid är ett nej. Det behövs en mer djupgående diskussion om etik och moral i hela samhället. Rättväsen och lagstiftning spelar en central roll i detta moderna samhälle. Den lagstiftande funktionen är viktig. En signal ur ett juridiskt perspektiv är ändringen i sexualbrottslagstiftningen från "hjälplöst tillstånd" till numera "särskilt utsatt situation". Den ändringen är en viktig markering. All sexualitet bygger på ömsesidighet och frivillighet. En lagändring ger förhoppningsvis vissa möjligheter att påverka attityder. Det går dock inte att lagstifta bort alla övergrepp. Det är viktigt att samhället tydligt signalerar vad som är acceptabelt och inte. Det bästa skyddet för alla i vårt samhälle är etiska värderingar som är djupt rotade i oss med en given rågång mellan vad som är rätt och fel och där det i sammanhanget blir tydligt vad som är sex och vad som är våldtäkt. Det får till och med gärna blir övertydligt. Värden som respekt, omsorg, hänsyn och lyhördhet måste återerövras som naturliga fundament i all form av sexualitet. När vi hamnar i hårklyverier om huruvida gärningsmännen förstod eller inte förstod att det begicks ett övergrepp förstår vi juridikens trubbighet och den komplexa lagstiftning som finns när det gäller sexualbrott. Återigen: Det går inte att lagstifta bort allt. Men det går att visa på att vissa principer är viktiga. Det är också viktigt att kommunicera vissa värderingar. Det är synd att Sverigedemokraterna står här i talarstolen och har en väldigt hög svansföring men inte stannar under hela debatten. Jag förstår inte hur de kunde ta upp en sådan omdiskuterad våldtäktsrapport som de släppte som fick rött ljus i varenda undersökning som gjordes i princip av alla svenska medier och sedan inte stannar debatten ut för att eventuellt ta vissa frågor. Jag kunde inte begära replik på SD tidigare under debatten. Jag hade velat ställa ett antal frågor om den människosyn de har och om de väldigt långtgående slutsatser de drar som jag utifrån mitt perspektiv tycker är helt felaktiga. Jag vill därför ta till protokollet att de inte har stannat debatten ut. Jag har väldigt många utestående frågor i debatten. Jag får ta dem vid något annat tillfälle, eftersom jag inte vill ge dem mer uppmärksamhet i deras utevaro. Jag avslutar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

anf.157 Kerstin Haglö (S):

Herr talman! Jag tänkte kommentera ditt inlägg väldigt kort när du tog upp frågan om "hjälplöst tillstånd". Sedan har du väldigt hög svansföring och säger: Nu blir det bättre när vi ändrar detta till "särskilt utsatt situation". Jag var med när sexualbrottsreformen skrevs fram år 2005. Jag var också mycket delaktig i den. Jag vet vilken diskussion vi hade om just hjälplöst tillstånd. I förarbetet till lagstiftningen står mycket tydligt vad hjälplöst tillstånd är. Trots det har det varit - och det sade jag i mitt anförande - både tolknings- och tillämpningssvårigheter med detta. Nu står vi socialdemokrater bakom att man nu ändrar detta till särskilt utsatt situation. Jag hoppas innerligen att det ska kunna hjälpa framöver. Jag är inte helt säker på det. Vi kanske står här igen om några år och ser att även de orden har vållat både tolknings- och tillämpningssvårigheter. Jag vill tala om att vi ändå varit beredda att ändra oss här. Vi vill ta flera steg framåt. Det sade jag också i mitt anförande. Vi vill mer.

anf.158 Caroline Szyber (KD):

Herr talman! Jag får väl använda det gamla uttrycket bättre sent än aldrig. Jag ska använda min talartid till att läsa ur det domslut som Svea hovrätt skrev. Det är väldigt tydligt vad lagstiftaren gjorde för fel och vad ni skulle ha tänkt på 2005 när ni hade möjligheten. Det står: "Lagstiftaren har, som tingsrätten anmärkt, nyligen uttryckligen avstått från att genomföra ett förslag att utvidga det straffbara området genom att göra våldtäktsbestämmelsens andra stycke tillämpligt även i fall där en person befinner sig i en särskilt utsatt situation. Särskilt mot denna bakgrund kan begreppet hjälplöst tillstånd inte anses ha en så vidsträckt innebörd att det är tillämpligt i en situation som den förevarande. Att de tilltalade agerat med ett stort mått av hänsynslöshet och bristande respekt för målsäganden medför inte någon annan bedömning." Den enda jag kan känna när jag läser detta är att det var mycket diskussioner. Vi har hört mycket vad olika remissinstanser har sagt och inte. Men det var väldigt tydligt 2005 vad som skulle täckas in och inte. Som du talar om kan man läsa mycket vad som stod i förarbetena. Men det var också väldigt tydligt när domen kom lite senare att inte heller den lagstiftningen var tillräcklig. Det kunde vara väldigt mycket hänsynslöshet och väldigt mycket bristande respekt och ändå skulle personen i fråga kunna gå fri. Det är mycket positivt att vi har kommit så här långt. Men i det här fallet har vi tyckt detta hela tiden och också sett möjligheten att detta är en väg framåt.

anf.159 Kerstin Haglö (S):

Herr talman! Nu tycker vi detta, och då ska man ta till sig det. Det kan göra att det blir tydligare i sådana situationer där ett offer möter ett övergrepp med passivitet så att också det kan omfattas. Det hoppas jag innerligt, och det säger jag också. Inom forskning och över huvud taget bland den medicinska expertisen brukar man tala om det reflexmässiga sätt som brottsoffret reagerar på. Det kan betecknas som spela-död-reflexen. Offren blir så rädda att de inte vågar göra motstånd och deras kropp helt enkelt stängs av. En sådan reaktion kan också vara en medveten strategi för att slippa bli utsatt för våld. Jag hoppas innerligt att vi nu får se att orden "särskilt utsatt situation" ska kunna hjälpa till. För övrigt håller jag fast vid det jag har sagt i mitt anförande. Den skärpta sexuallagstiftningen är inte så skarp. Det är fyra förslag som läggs fram. Vi har ställt oss bakom dem. Men vi har också lagt fram ytterligare förslag. Det gäller bland annat att målsägandebiträde måste in tidigare. Redan när anmälan görs ska kvinnan ha den hjälpen och det stödet för att ta sig igenom denna process. Jag sade också tidigare att den som är gripen eller sitter i häkte aldrig behöver säga ett ord utan att en advokat är närvarande. Det är det mest ojämställda i vårt rättssystem att inte också kvinnan får det stödet. Det stödet ska ges redan när anmälan görs och man ska få hjälp med anmälan.

anf.160 Caroline Szyber (KD):

Herr talman! Det är bra när man som politiker kan ta ett steg tillbaka, titta på det samhälle vi har framför oss och tänka: Den lagstiftning som vi hade ansvar för 2005 och lade fram var inte tillräcklig. Det är positivt att Socialdemokraterna har kommit så långt. Det är också väldigt viktigt för alla brottsoffer. Det är viktigt att få ett målsägandebiträde. Men en fällande dom är något helt annat. Väldigt många vill också ha en fällande dom. Man kan sitta och tala om man hoppas att lagstiftningen ändrar detta. Jag hoppas verkligen det för alla som går igenom en process och i slutänden i princip får ett slag i ansiktet när de suttit och öppnat sig och berättat allting och domstolen inte tror på dem. När vi ser att man i domsluten säger att lagstiftningen inte är tillräcklig är det vad vi ska ha fokus på. Vi hoppas att de som vågar anmäla och vågar gå igenom processer också får ett stöd och att vi har en tydlighet med en tydlig bevisvärdering. Det står jag fast vid. Jag tror att ändringen är viktig, och det var synd för alla dem som har genomgått målen tidigare, då lagstiftningen inte var fullödig, att den inte hade gjorts då. I Jordbrofallen hade utgången blivit helt annorlunda om man 2005 hade vågat trycka på detta med "särskilt utsatt situation".

anf.161 Agneta Börjesson (MP):

Herr talman! Jag ska fatta mig kort. Det var en intressant föredragning som Caroline Szyber höll. Men jag fastnade på en mening i anförandet som jag inte riktigt förstod - eller egentligen förstod jag den mycket väl, men jag förstod inte riktigt var den hörde hemma. Caroline Szyber sade att det ska vara tydligt att ett nej är ett nej. Men så långt går inte förslaget. Det kommer fortfarande att vara på det sättet att ett nej inte alls är ett nej. Med detta förslag kommer detta fortfarande inte att vara straffbart ens i de fall där det är tydligt för rätten att gärningsmannen eller gärningsmännen har uppfattat ett tydligt nej. Jag skulle vilja höra hur Caroline Szyber ser på att ett nej inte alls är ett nej i denna lagstiftning.

anf.162 Caroline Szyber (KD):

Herr talman! Jag tackar för frågan. Som jag sade räcker det inte med enbart en ändrad lagstiftning. Jag kan tycka att det är olyckligt att ett nej inte är ett nej i dag. Hur mycket vi än försöker, hur vi än gör och hur höga rekvisit man än säger att det ska vara - vi har haft många diskussioner i vårt parti om huruvida det ska finnas en samtyckesklausul eller inte - tror jag tyvärr inte att vi får ett läge där ett nej är ett nej. Det är olyckligt. I dessa fall står ofta ord mot ord. I vissa fall räcker det inte ens med att man har sagt nej, som Agneta Börjesson säger. I vissa fall kanske man har sagt ja men menade nej. Det finns så många tolkningsfrågor i detta. Jag hoppas att vi ska kunna få en bredare diskussion. Jag tror att många behöver fundera lite på detta, som vi har varit inne på tidigare. Utredaren fick på presskonferensen frågan om hur man på något sätt skulle kunna manifestera ett samtycke. Han sade efter många om och men att ett exempel skulle kunna vara en ökad grad av intimitet. Journalisterna ställde då 25 följdfrågor, och han hade ibland ganska svårt att berätta vad han menade. Det är detta jag försöker säga här: Frågorna är svåra. Jag tycker att även om man har sagt ja, ja och ja så är det ett nej den gång man säger nej. Det är detta som är så komplext med lagstiftningen, och det kommer att kvarstå hur man än gör. Jag kan bara tycka att det är synd, och vi behöver därför fler utvärderingar av lagen framöver. Den kommer definitivt att ses om ett antal gånger framöver.

anf.163 Agneta Börjesson (MP):

Herr talman! Vi har hört denna typ av svar från flera av regeringsföreträdarna nu. Man säger att det är tolkningsfrågor. Vi vet att det är så med nuvarande lagstiftning. Det skulle det vara med vårt förslag, och det kommer det att vara med ert förslag. Det kommer att vara många svåra frågor och tolkningsfrågor just därför att det sällan finns vittnen som har tagit del av det som har hänt och som inte är part i målen. Mitt problem i detta är att inte ens i de fall när samtliga är överens om att det är ett nej vill regeringen tycka att det är en kriminell handling. Det är där jag verkligen har problem.

anf.164 Caroline Szyber (KD):

Herr talman! Det är precis det jag försöker säga. Det handlar om tydligheten, till och med när alla är överens. Problemet är att i denna situation i en domstol är man inte överens. Det är ord mot ord. Även om personen i fråga mycket väl vet att det skedde en våldtäkt på plats är det fortfarande så i rätten att ord står mot ord om man förnekar detta. Då gäller fortfarande denna bevisvärdering. Tyvärr får vi säga att hur man än gör kommer aldrig ett nej att bli ett nej. Så är det. Jag har varit målsägandebiträde i ett antal rättegångar, och jag känner verkligen att det är tungt. Många känner sig otroligt ifrågasatta, och jag kan förstå att folk i vissa fall till och med låter bli att anmäla om de skulle utsättas för detta igen. Det är hemskt att man kan känna så när man bara har suttit på bänken bredvid och inte själv har varit berörd. Så är det i Sverige, och även om man tittar internationellt ser man att det i dag tyvärr inte finns något land där lagstiftningen är så glasklar att ett nej är ett nej. Men vi kommer säkert att ta upp frågan i kammaren igen, och som jag tryckte på tidigare tror jag att det är viktigt med en utvärdering.

anf.165 Lena Olsson (V):

Herr talman! Caroline Szyber tar upp problemet med att man ska betrakta ett nej som ett nej. Hon säger vidare att oavsett vad som kommer att gälla i framtiden kommer det att finnas svårigheter och att man vill se en utvärdering av den nya lagstiftningen. Jag känner mig ganska övertygad om att vi kommer att hamna i en samtyckesreglering. Det finns en fråga som ingen har svarat på och ett argument som skulle kunna användas. Man anför dessutom att en särskild svårighet med samtyckesreglering är att frågan om samtycke i praktiken sällan är något som förs på tal mellan två personer innan en sexuell samvaro inleds. Jag ställer mig frågande till detta. Vad baserar ni detta på så som ni uttrycker det i betänkandet? Jag har fortfarande en fråga till Caroline Szyber om svenska män som köper sex utomlands. Anser Caroline Szyber att de kvinnor som man köper sex av utomlands är lika skyddsvärda som de svenska kvinnor som man köper sex av här i Sverige? Det blir lite svårt när argumentet om abortlagstiftning kommer upp. Abort är en mänsklig rättighet. Men det är väl inte en mänsklig rättighet att köpa sex, vad jag vet.

anf.166 Caroline Szyber (KD):

Herr talman! Jag ska börja med den första frågan. Som det står i propositionen och även i betänkandet står det, som Lena Olsson sade, att man ska söka ett samtycke. Jag var ute en hel del och diskuterade dessa frågor tidigare. Då var det många som frågade vad jag menade. Jag fick skickat till mig från en vän som är åklagare en liten Youtubevideo där man raljerade lite över detta. Där ser man ett ungt collegepar som är på ett rum. Innan det liksom är dags kommer var sin advokat in och säger: Hon går med på paragraf 3 f om du går med på paragraf 33 a. Och så går det fram och tillbaka. Först tyckte jag att man raljerade lite grann, men någonstans tror jag att det finns en liten poäng i detta också. Det handlar alltså om hur uttrycket manifesteras. Om man tittar på de riktigt extrema, svåra fallen tror jag tyvärr att det inte finns någon lyhördhet. Det är det som vi någonstans skulle vilja ha. Vi vill se den grundläggande respekten för varandra och att man ser varandra. Det ska alltid finnas ett ömsesidigt samtycke; det ska vara naturligt. I de situationer där det inte är så är det svårt, för då är det en part som inte ens söker samtycke eller som inte heller försöker läsa av om det finns ett samtycker eller inte. Det är möjligt att vi kommer tillbaka och att det kommer att bli en samtyckesklausul framöver. Men om man talar med åklagare och domstolar är det många som säger att de inte tror att det skulle bli lättare när det gäller bevisbördan eller beviskraven. Det är många som säger att brottsoffren antagligen skulle få fler frågor än vad de får i dag. Detta var uppe tidigare, och ni undrade hur det kunde bli större fokus. Jag tycker att boken Flickan och skulden visade vilka frågor som ställdes. Det har hänt lite grann på dessa tio år, och man ställer inte riktigt samma frågor. Jag är bara orolig - och denna oro har också framförts av flera - för att vi skulle kunna hamna i ett tydligt fokus på vissa frågor som vad man hade på sig och vad man tidigare hade tackat ja till att göra. Då skulle det på något sätt vara okej att göra allt sådant framöver. Det som jag svarade på nu var alltså den första frågan.

anf.167 Lena Olsson (V):

Herr talman! Vi kan konstatera att man inte har något stöd för det som uttrycks i betänkandet utom möjligen en Youtubefilm, men det är inte så mycket att hänga i julgranen. Svaret på den andra frågan återstår. Anser Kristdemokraterna att de kvinnor som svenska män åker utomlands och köper sex av är lika skyddsvärda som de svenska kvinnor som utsätts för detta?

anf.168 Caroline Szyber (KD):

Herr talman! Vi har inte baserat det på en Youtubefilm. Jag försöker bara visa hur billigt det blir. Om raljerar åt ena hållet går det att raljera åt andra hållet. Vi har lyssnat på remissinstanserna, och de var alla tydliga. Framför allt tycker inte åklagarna, som ändå någonstans ska företräda brottsoffrets perspektiv, att detta skulle ge dem mer. Jag tycker att alla kvinnor är lika skyddsvärda. Vårt kvinnoförbund driver detta och skulle vilja att det skulle kriminaliseras även utomlands, likt Centerkvinnorna. Den här diskussionen kommer upp med jämna mellanrum. Att vi nu tog steget att kriminalisera handlingar som görs mot barn utomlands tror jag är ett steg i den riktningen. Nu nämnde Lena Olsson abort. Det är en mänsklig rättighet. Men vi bråkar mycket om våra tryck- och yttrandefrihetslagar för att kunna värna dem, och vi känner ibland en stor osäkerhet inför hur det ska påverka svensk lagstiftning när vi skriver på EU-konventioner. Därför måste vi också tänka på hur detta påverkar andra länders bild av oss. Jag tror att det som regeringen gör och har gjort under mycket lång tid, det vill säga att försöka tala mer om vår svenska sexköpslag och ta den på export, är det första steget. Vi måste få fler att tycka att kvinnor är skyddsvärda. Det är det största problemet i dag, inte att vi inte tycker det. Men i vissa länder ser man inte att man utnyttjar andra personer och att man köper dem. Det tycker jag är det grundläggande problemet. När vi har tagit det första steget går vi kanske vidare till det andra.

anf.169 Morgan Johansson (S):

Herr talman! Jag satte upp mig på talarlistan därför att jag ville kommentera Richard Jomshofs, enligt min uppfattning, fullständigt avskyvärda inlägg. Där gick han över alla gränser. Det var nästan så att man trodde att Kent Ekeroth var tillbaka i justitieutskottet, men de har väl samma talskrivare, antar jag. Nu är Jomshof inte längre kvar i salen, och det är också symtomatiskt. Först går man upp och håller ett sådant här inlägg, och sedan sjappar man från debatten. Det visar ännu tydligare att Sverigedemokraterna och Richard Jomshof inte är intresserade av att bekämpa och förebygga sexualbrott. Han är bara intresserad av att hetsa mot invandrare. Det var själva innebörden i hans inlägg. Ja, antalet anmälda våldtäktsbrott har ökat. Det beror på att vi klassar fler gärningar som våldtäkter nu än vad vi gjorde förr. Det beror också på att fler och fler kvinnor faktiskt vågar anmäla när de har varit utsatta för övergrepp. Så var det inte förr på 50- och 60-talen. Våldtäkt inom äktenskapet var inte ens kriminaliserat förrän 1965. Om Sverigedemokraterna och Richard Jomshof går omkring och tror att det var något slags paradis för svenska kvinnor på 50- och 60 talen, något slags idyll där det inte hände någonting, är det fullständigt historielöst. Under de här åren har kvinnors ställning förbättrats på ett mycket påtagligt sätt, inte tillräckligt men på ett mycket påtagligt sätt. Det har gjort att fler och fler vågar anmäla. Det är inte Sverigedemokraternas förtjänst, vill jag säga. Deras kvinnosyn är ytterst unken. Titta bara på deras inställning i abortfrågan! Så citerar han då gärningsmän med invandrarbakgrund och menar att det talar för hur invandrare ser på kvinnor. Det är ett rent bedrägeri. Låt mig nämna en sak. Den mest kända serievåldtäktsmannen i Sverige heter Niklas Lindgren. Det är den så kallade Hagamannen i Umeå. En av våra mest kända barnamördare och barnavåldtäktsmän heter Anders Eklund. Det var han som dödade Engla. Vad tror ni skulle ha hänt om man hade satt en mikrofon framför Niklas Lindgren eller Anders Eklund och bett dem utveckla sin syn på barn eller kvinnor? Om de hade uttalat sig förmodar jag att man hade fått höra samma typ av avskyvärda citat som dem vi hörde Richard Jomshof citera. Men vi skulle aldrig någonsin dra slutsatsen att de här två gärningsmännen talar för hur svenska män ser på kvinnor eller barn. Den slutsatsen skulle vi aldrig någonsin dra. Eller tycker Sverigedemokraterna och Richard Jomshof det? Tror han det? När Lena Olsson tog en replik blev det fantastiskt tydligt. Hon ställde frågan: Hur ser du då på svenska män som tar hit kvinnor och begår övergrepp mot dem, det vi kallar för fruimport? Då blev han fullständigt svarslös. Det var inte den poängen han ville ha. De är bara intresserade av att lyfta upp när invandrare begår brott, men när svenska män begår brott räknar man det inte. Det är oerhört avslöjande och visar den människosyn som ligger bakom detta. I Sverigedemokraternas värld är människor inte lika mycket värda. Det handlar bara om att använda de olika brotten som begås för att öka skillnaderna, öka hetsen och ställa olika folkgrupper mot varandra. Vi måste bekämpa och förebygga sexualbrott oavsett vem som är offer och oavsett vem som är gärningsman. Låt oss aldrig använda detta som ett medel för att hetsa olika folkgrupper mot varandra. Den diskussionen får vi nog föra vidare med Sverigedemokraterna och Richard Jomshof när han behagar visa sig i kammaren igen. (Applåder) I detta anförande instämde Kerstin Haglö, Mattias Jonsson och Elin Lundgren (alla S) samt Agneta Börjesson (MP).