anf.7 Elin Lundgren (S):
Herr talman! I dag debatterar vi alltså regeringens skrivelse om Riksrevisionens rapport
Att hantera brottmål effektivt
. Den har undertiteln, kan man säga,
En utmaning för regeringen och rättsväsendet
. Samtidigt hanterar vi också en del motioner som passar bra i detta sammanhang.
Den granskning som Riksrevisionen gjort gäller perioden 2000-2011 och utgår från fyra centrala mål för rättsväsendet, nämligen minskad brottslighet, återfall i brott, ökad uppklarning och kortare genomströmningstider. Om man ska göra en enkel sammanfattning av resultatet kan man säga att det inte alls gått särskilt bra. Riksrevisionen har även tittat på samverkan, kompetensförsörjning och kunskapsstöd i rättsväsendet. Där kan man säga att resultatet är ungefär likadant.
Utifrån dessa genomgångar lämnar Riksrevisionen rekommendationer både till berörda myndigheter och till regeringen. Bland myndigheterna finns exempelvis polisen, Kriminalvården och Sveriges domstolar. Myndigheterna får rekommendationer som att sätta mål som kan följas upp, att ha bra systemuppföljning och att ha ett system för hur analyser kan göras och varför problem inte har lösts.
Om vi sedan tittar på rekommendationerna till regeringen kan vi se att en huvudrekommendation är att en grundläggande analys behöver göras av hela verksamheten. Det är en ganska tung rekommendation. Vidare finns rekommendationen att se över stärkt samverkan i rättsväsendet och att formulera gemensamma och sammanhängande mål för hela rättsväsendet.
De av er som i söndags läste en stor svensk dagstidning kunde läsa en intervju med justitieminister Beatrice Ask. Journalisten undrade följande: Polisen har fått mångmiljardbelopp i ökat anslag, och ändå minskar andelen uppklarade brott. Hur är det möjligt? Justitieminister Beatrice Ask tyckte själv att det var en ganska bra fråga.
Socialdemokraterna har lagt fram en del olika förslag på det här området, självklart sådant som vi tror kan ge bättre resultat i rättsväsendet. Ett förslag som vi har lagt fram har vi fått majoritet för i utskottet. Det handlar om att specifikt ange en inriktning för polisen; det behövs fler civilanställda som utför arbeten som poliser i dag gör men som civilanställda skulle kunna göra med enkelhet, till exempel sitta som arrestvakt, svara i telefon eller sitta i receptionen. Vi tror att det skulle effektivisera polisens arbete väldigt mycket.
På temat polis har vi också polisutbildningen. Vi har debatterat den flera gånger sedan jag kom in i riksdagen för två år sedan, senast bara härommånaden, när jag hade en interpellationsdebatt med Beatrice Ask där hon lovade att besked om hur polisutbildningen ska se ut i framtiden skulle komma under hösten. Nu är det snart mitten av november, och vi har fortfarande inte hört någonting. Vi i Socialdemokraterna vill se en treårig högskoleutbildning, liksom Polisförbundet, som också väntar. Riksrevisionen påpekade i den rapport som vi diskuterar i dag att regeringen släpar efter i den här frågan och behöver lämna ett besked.
Vi har också lämnat förslag om en utslussningspeng i kriminalvården. Vi tror att det är viktigt att staten går in och säkrar upp detta, så att det finns en bra mottagning med boende och sysselsättning när människor kommer ut från kriminalvården. De har då möjlighet att starta om livet på ett bra sätt och inte återfalla i kriminalitet, någonting som man väl lugnt kan säga att alla tjänar på.
Herr talman! Vi ställer oss naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för att vinna tid väljer jag att yrka bifall endast till reservation 3.
(Applåder)
anf.8 Krister Hammarbergh (M):
Herr talman! Som den tidigare talaren nämnde är det här ett betänkande som justitieutskottet skrivit med anledning av en skrivelse som regeringen gjort med anledning av en slutrapport från Riksrevisionen. Det handlar egentligen om åtta olika rapporter som skrivits under en följd av år, där Riksrevisionen gått igenom effektiviteten inom rättsväsendet. Det nämndes också tidigare att den omfattar en ganska lång period, elva år, med början år 2000. Det är sex år med socialdemokratiskt styre och fem år med alliansstyre.
Det är bra att Riksrevisionen gör de här genomgående granskningarna, tittar på vad som hänt och följer ärendena. Det är ett ganska gediget arbete som sker under en lång tid. När Riksrevisionen gör sin slutrapport och sammanfattar de åtta olika rapporterna till en helhet innebär detta de facto att en stor del av de problem man tagit upp redan är åtgärdade. Det gäller också i detta fall. De omfattande problem som fanns före regeringsskiftet jobbar vi nu med. En del är åtgärdat, men allt har vi inte hunnit med. Det finns dock anledning att observera en del punkter som Riksrevisionen tar upp och se till att vi får en bättre styrning och ledning. Då tänker jag inte minst på polisen.
Under perioden har det skett en del väsentliga saker vad gäller myndighetsstyrningen i Sverige. Före 2008 var det en annan myndighetsstyrning. Det var en mycket större detaljgrad när regeringen skrev regleringsbrev. Man gick in mer i olika typer av detaljer. Detta ledde till problem som riksdagen kunde konstatera och som riksdagen också kritiserade. Det var svårt att följa upp verksamheten. Det stod en sak i budgeten, men det redovisades på ett annat sätt, och det var väldigt svårt att följa upp det hela.
Därefter har vi fått en annan myndighetsstyrning. Det betyder att myndigheterna har ett större fristående ansvar, precis som det ska vara i Sverige enligt det system vi har byggt upp. Regeringen petar mindre i detaljer och talar i stället i större drag om vilka mål myndigheten ska uppnå. Myndigheten har då inom sitt anslag friheten och ansvaret att se till att styra verksamheten så att målen uppnås. Då är det viktigt att vi som riksdagsledamöter följer upp att myndigheten också når uppsatta mål.
Däremot är det inte meningen att vi riksdagsledamöter så fort vi får en snilleblixt ska tala om exakt hur polisen ska utreda ett brott eller hur domstolen ska göra när de dömer. Det blir sällan bra. Då är vi inne på ett område som vi absolut ska avhålla oss från. Vi ska inte heller tala om för åklagarna hur de ska sköta sitt jobb. Det kan de bättre än vi. Men vi ska vara noga med att se till att medborgarna får det som de har rätt att kräva med tanke på att skattebetalarna avstår 40 miljarder kronor för att se till att rättsväsendet fungerar.
Det ingår inte i oppositionens roll att tala om de positiva förändringar som skett, så Elin Lundgren avstod naturligtvis från att tala om det, men faktum är att vi i dag, trots den kritik som förts fram mot polisen, har fler misstänkta för brott än 2005. Det betyder att polisen har gjort ett större arbete. År 2010 nådde man de högsta talen; antalet misstänkta för brott var då 20 procent högre än 2005. Med andra ord var det 20 procent högre med nuvarande regering än med den tidigare. Det har säkert inte bara att göra med regeringsskiftet, men det handlar om en tydlighet i målstyrningen; vi vill se resultat.
Tittar man på åklagarna, som är nästa del i rättskedjan, kan man konstatera att antalet lagförda är 20 procent högre jämfört med 2005, vilket är viktigt och väsentligt. Vi har fler avgjorda mål i domstolarna, och ekonomer, som gärna talar om produktivitet och effektivitet, kan konstatera att fler mål avgörs per domare i dag än tidigare. Det är positivt.
Det har gjorts en hel del. För att inte bli för långrandig ska jag bara nämna ett par brister vi sett när det gäller ökning av effektiviteten. En sak är problemet med myndighetssamverkan när det gäller polisen och grov organiserad brottslighet. Det är en mycket väsentlig del där myndigheterna måste arbeta tillsammans. Detta arbete har pågått ett par år nu, och den första utvärderingen har gjorts. Man kan säkerligen fortsätta att effektivisera arbetet, men det är viktigt att alla delar i samhället samverkar och arbetar på det sättet. Det är en av de punkter som Riksrevisionen tar upp i sin rapport och som man absolut har helt rätt i. Samhället kan arbeta bättre, och samhället ska fortsätta att arbeta bättre.
En annan sak när det gäller att få detta att fungera bättre ihop är den så kallade seriebrottsligheten och mängdbrottsligheten. Polisen och åklagarna har i regleringsbreven fått i uppdrag att se till att arbetet med mängdbrotten fungerar bättre tillsammans, att det blir en bättre samverkan. Det är också väsentligt för att kunna få upp effektiviteten i rättsväsendet. Vi har inte minst inom ramen för Polisorganisationskommittén sett att det finns brister i dag. Det finns konstiga gränsdragningar inom polisen som gör att man många gånger inte ser systemen i den här typen av brottslighet.
Vi har uppenbarligen problem, inte minst när det gäller antalet utredningar polisen har i dag. Det handlar om ett klart och tydligt uppdrag att se till att antalet utredningar blir mindre. Vi säger väldigt tydligt från Alliansens sida att det måste finnas en måluppfyllelse och en målsättning att alla utredbara brott ska utredas. Där tycker vi i dag att det brister. Det finns absolut förutsättningar att kunna göra saker bättre.
Alliansen har tillfört snart 6 miljarder mer i resurser till rättsväsendet. Slutsatsen av det måste bli att medborgarna nu har större rätt än tidigare att kräva resultat, inte minst när det gäller polisens arbete.
Vi fick alltså ett förslag från den så kallade Polisorganisationskommittén, vilket innebär att vi kommer att få en polismyndighet. Vi kommer i december att fatta beslut i riksdagens kammare om att det ska genomföras. Det kommer inte att lösa alla problem inom polisen, det ska ingen tro, men det är en förutsättning för att kunna ta tag i de problem som finns i dag.
Jag tror att vi måste ta ett steg vidare. Vi måste börja fundera lite på polisens arbetsmetoder. I första hand måste polisen själv göra det, men vi kan gärna ta initiativ i likhet med vad vi i Nya Moderaterna gjorde och börja titta lite på arbetsmetoderna. Det kan vara fråga om lean production, som vi hade ett seminarium om i januari. Tanken med det är helt enkelt att det måste kunna finnas inom polisen en diskussion om
hur
man arbetar snarare än att ha en lång diskussion om ett förändrat arbete.
Polisutbildningen har ministern lovat ett besked om före årsskiftet. Det är ett ansvar inom alla partier inom regeringen att se till att så kommer att ske.
Sedan har vi tillkännagivandet om civilanställda - lite märkligt, lite konstigt. Låt mig först konstatera att man tydligen, precis innan vi har beslutat att polisen ska ha en ny organisation, direkt ska gå in och tala om för polisen att man ska öka en del av de anställda innan polisen har hunnit sätta sig in i sin nya organisation, och detta trots att vi har fler civilanställda inom polisen än tidigare. Man kan säga att målet redan är uppfyllt, förhoppningsvis. Men tydligen är fler än tidigare redan för lite.
Det här har de fyra oppositionspartierna lyckats komma överens om, trots att man inte har finansierat någonting på motsvarande sätt. Något av oppositionspartierna vill ge betydligt mer pengar till polisen, något vill finansiera polisen med betydligt mindre pengar, exempelvis Miljöpartiet som har föreslagit 300 miljoner mindre till polisen i år, eller Vänsterpartiet som välvilligt och gärna ger ett uppdrag som kostar mer resurser men finansierar det med 5 miljoner mindre totalt.
De fyra oppositionspartierna har inte något som helst gemensamt budgetförslag. Det enda man är överens om är att tillföra mer resurser, men det utan pengar. Det mest anmärkningsvärda är väl att det parti som har ambitioner att kunna utmana och som under de senaste månaderna har gjort sken av att vilja ta ansvar för den ekonomiska politiken försöker driva på ett beslut från Sveriges riksdag utan att själva ha finansierat det med en enda krona.
Från utskottets sida har vi tagit in ett yttrande från Rikspolisstyrelsen för att få en bedömning av vad detta kostar. Rikspolisstyrelsen meddelar att det handlar om ungefär 300 miljoner kronor - 300 miljoner kronor! Socialdemokraterna har finansierat det med 10 öre per krona. Varje kronas ökning ska från Socialdemokraternas sida finansieras med 10 öre. Var de övriga 90 ören per krona ska tas ifrån är fullständigt okänt. Det är inte ansvarsfull ekonomisk politik.
Vad värre är, är att den här 10-öringen per krona har man inte heller finansierat. Man har gått in i polisens anslag och har så kallat öronmärkt. Det låter ju fint, men det betyder att man har tagit pengar som redan skulle användas till något annat. Det måste rimligen innebära att polisen måste dra ned på någonting annat. Då är man svaret skyldig: Vad ska polisen dra ned på?
Polisen har två stora kostnadsposter: den ena är personal och den andra är lokaler. Om det är personal man ska dra ned på, vilken är den personalkategori som man vill minska? Ja, det måste rimligen vara poliser, alltså färre poliser inom polisen. Eller så måste det vara lokaler. Vad är det för lokaler? Det kan säkert vara ett och annat garage för polisbilar eller en skyddad uppställningsplats för en helikopter, men sannolikt är det i de allra flesta fall fråga om polisstationer.
Vad vi menar i första hand är anmärkningsvärt är att trots att vi har fått in ett yttrande från ett enigt finansutskott som talar om att den här typen av beslut ska tas i den ordinarie budgetprocessen väljer man att vilja driva igenom ett beslut utgående från en rapport från Riksrevisionen, som omfattar en granskning från elva år tillbaka, 2000-2011. Den här frågan hade kunnat drivas i den ordinarie budgetprocessen. Ni hade kunnat skriva ihop er om ekonomin och lämna ett seriöst förslag, men det här visar att Socialdemokraterna har tappat greppen om den ekonomiska politiska och därmed också, åtminstone när det gäller rättsväsendet, tappat en stor del av trovärdigheten.
(Applåder)
anf.9 Elin Lundgren (S):
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att resonera kring det som Krister Hammarbergh tog upp absolut sist och där han kritiserar Socialdemokraterna och säger att Socialdemokraternas förslag skulle strida mot ramverket. Krister Hammarbergh är väl medveten om att det ju var på hans initiativ som justitieutskottet bad att få ett utlåtande från finansutskottet. Jag förutsätter att Krister Hammarbergh har läst samma utlåtande från finansutskottet som jag. Där står det absolut ingenting om att det här skulle bryta mot det finanspolitiska ramverket. I finansutskottet sitter även Krister Hammarberghs partikamrater som i så fall hade kunnat lyfta upp frågan, men det kan jag inte se någonstans.
Hammarbergh talar en del om uppklarningsandelen vad gäller brott. Där skulle jag kunna säga att en del är siffertricksande. Andelen uppklarade brott har definitivt inte ökat. Det är någonting som jag tycker att våra medborgare har att förvänta sig.
Beträffande polisutbildningen tycker jag mig höra att det finns ett slags splittring bland allianspartierna, så vi får se vad de som står längre ned på talarlistan kommer att säga i den frågan.
Jag tycker att Krister Hammarbergh ger ett visst uttryck för att det finns problem inom hela rättsväsendet. Jag tycker att det är ganska tydligt i hela rapporten, och det blir tydligt när man läser i medier om hur det ser ut. Tycker då inte Krister Hammarbergh att det faktiskt är ett slöseri när polisens resurser inte främst går till polisarbete, utan poliser får sitta och svara i telefon? Tycker Hammarbergh att det är ett korrekt sätt att använda polisens pengar?
anf.10 Krister Hammarbergh (M):
Herr talman! Det du säger om andelen uppklarade brott är alldeles riktigt, och vi är inte nöjda med resultaten. Men en anledning till resultatet när det gäller den procentuella andelen uppklarade brott - det var lite av det gamla vanliga att man väljer att lägga fram den statistik man vill - är att det är fler misstänkta. Polisen har fler misstänkta för brott, 20 procent fler misstänkta. Däremot kan man göra mer inom polisen för att ta itu med detta på ett bättre sätt och få upp effektiviteten. Där har vi exakt samma uppfattning. Det är en del av bakgrunden till att det har tillförts så pass stora anslag till polisen som det gjorts. Det är en del av bakgrunden till att det har utbildats betydligt fler poliser så att vi i dag har över 20 000 poliser. Men det kan göras mer, och det nämnde jag i mitt anförande.
Jag kan ta det där med finansutskottet senare och läsa upp direkt vad finansutskottet skriver om den ordinarie budgetprocessen.
Jag vill passa på att ställa en fråga till dig. Ni är inte överens med de övriga oppositionspartierna om en enda krona i budgeten. Men problemet är att ni inte ens är överens om vad de civila som ni vill anställa ska göra. Du pratar om att svara i telefon. Miljöpartiet har, liksom Jusek som skriver om det i en artikel i Svenska Dagbladet, en mer genomtänkt tanke som jag sympatiserar med, nämligen att man ska ha fler kvalificerade utredare. Problemet med oppositionen är att ni har sagt att det ska vara fler som inte ska vara poliser inom polisen, men ni har inte klart för er vad de ska göra. Vad ska de göra - utreda brott, svara på telefon eller vara arrestvakter? Hur många blir det med 30 miljoner som är tagna från polisens befintliga budget?
anf.11 Elin Lundgren (S):
Herr talman! Jag hör att Krister Hammarbergh säger att han inte är nöjd. Då är vi väl åtminstone överens i den frågan - hur rättsväsendet presterar.
Hammarbergh talar också om alla de resurser som är tillförda rättsväsendet. Om han nogsamt har läst Riksrevisionens rapport ser han att det tydligt står där att det främst inte är en fråga om resurser. Det är andra saker som gör att rättsväsendet inte fungerar som det ska, det vill säga arbetsmetoder och liknande. Jag tror absolut att resurser är bra, men det är inte hela lösningen. Man ska inte slå sig för mycket för bröstet utifrån det.
Jag kan naturligtvis inte kommentera de andra partierna, men från Socialdemokraterna tyckte jag att jag var tydlig med att vi ser att det är ett problem att utbildade poliser sitter och gör uppgifter som någon annan hade kunnat göra. Jag har inte heller sagt någonting annat än att civil personal också kan göra utredningar och utföra andra kvalificerade uppgifter. Men det är inte specifikt detta som vi har talat om i dag.
anf.12 Krister Hammarbergh (M):
Herr talman! Ska vi ta det där med finansutskottet och bristen på ansvarsfull ekonomisk politik? Finansutskottet skriver enigt att man vill betona vikten av att nya utgifter för staten alltid föregås av en grundlig beredning av regeringen och att utgiftspåverkande beslut - och detta är onekligen ett utgiftspåverkande beslut - fattas inom ramen för den ordinarie budgetprocessen.
Elin Lundgren! Det här är inte den ordinarie budgetprocessen. Vi följer alltså inte finansutskottets yttrande. Det är sanningen.
Vi är överens om att saker kan bli bättre i rättsväsendet. Men jag hoppas att vi trots allt kan vara överens om ytterligare en sak. Elin Lundgren har läst Riksrevisionens rapport. Rättsväsendet presterar bättre i dag än det gjorde 2006. Det innebär inte att vi är fullständigt nöjda med resultaten, men det innebär trots allt att vi kan vara lite stolta över att vi har förbättrat det som inte fungerade så bra, särskilt tidigare. Vi har förslag och åtgärder nu som ger stora förutsättningar för att lyfta resultaten framöver. Det är viktigt.
Jag noterar att Elin Lundgren inte vill ge ett svar på hur många civilanställda man får för 50 miljoner kronor. Och det är definitivt lite tveksamt vad dessa personer ska göra, utom möjligen att svara i telefon.
(Applåder)
anf.13 Tredje vice talman Jan Ertsborn (FP):
Herr talman! Riksrevisionen har satt strålkastarljuset på en synnerligen viktig fråga, nämligen hur regeringen och de ansvariga myndigheterna i rättsväsendet hanterar brottsligheten på ett samlat och effektivt sätt.
Man har särskilt satt upp fyra mål, som vi har hört tidigare: minskad brottslighet och återfall i brott, ökad uppklarning och kortare genomströmningstider. Det är viktiga målsättningar.
Det är naturligt att regeringen inte delar alla synpunkter och rekommendationer som kommer från Riksrevisionen i anledning av den genomförda granskningen. Men regeringen instämmer helt i att måluppfyllelsen ska öka och att resultatet i rättsväsendet måste förbättras. Detta tror jag att vi alla här i riksdagen är överens om. Frågan gäller hur man ska åstadkomma detta.
Som Krister Hammarbergh angav har det gjorts en hel del förändringar av regeringens styrning av myndigheterna under de år som granskningen har pågått. Samtidigt har man gjort en stor satsning på rättsväsendet. Antalet poliser, åklagare och domare är nu större än någonsin tidigare. Allmänheten, och naturligtvis också vi här i riksdagen, vill självfallet se resultat av dessa satsningar. Men här har vi vissa svårigheter med att mäta effektiviteten på detta område.
För min del, och för Folkpartiets del, tror vi att ett nyckelord i sammanhanget är en ytterligare utvecklad samverkan mellan de olika aktörerna samtidigt som man fortsätter att arbeta med mer kompetens- och kunskapsstöd. Det är säkert oerhört viktigt.
Jag ska nämna något lite om reservationerna i betänkandet. Vi är säkert alla överens om att de civilanställda inom polisen utför mycket viktiga uppgifter, och vi tror också att det finns utrymme för att öka antalet civilanställda. Men i denna fråga är jag helt på samma linje som Krister Hammarbergh; detta ska inte skötas inom ramen för detta betänkande och ett riksdagsbeslut. Det ska antingen ske via budgeten eller genom att Rikspolisstyrelsen sköter det hela inom ramen för de befintliga ekonomiska resurserna. Just nu är det dessutom viktigare att vi får till stånd den förändrade polisorganisationen. I det sammanhanget kan säkert personalsituationen också komma upp till bedömning.
Jag förstår mycket väl om oppositionen tycker att det dröjer med förändringar av polisutbildningen. Ibland får vi acceptera att det blir vissa fördröjningar, men vi hoppas att det ska komma något ganska snart.
Vad gäller reservationen om utslussningspeng kan den vid första tanken vara tilltalande. Men är det inte egentligen också här fråga om att förstärka samverkan mellan de olika berörda myndigheterna - och jag betonar åter ordet
samverkan
mellan de olika aktörerna eller myndigheterna - i stället för att man bara kommer med yrkanden om att det ska ut mer statliga pengar?
I övrigt ansluter jag mig till vad Krister Hammarbergh har anfört i sitt anförande.
anf.14 Johan Linander (C):
Herr talman! Dagens betänkande utgår från Riksrevisionens granskningsrapport som heter
Att hantera brottmål effektivt - en utmaning för regeringen och rättsväsendet
.
Det är en rapport som kom för nästan ett helt år sedan och som gäller elva år dessförinnan. Utöver denna rapport, som regeringen har yttrat sig över i en skrivelse, behandlar vi följdmotioner på skrivelsen samt motioner från denna höst och från förra hösten. Detta gör att det plötsligt finns yrkanden och reservationer som egentligen inte har ett dugg med Riksrevisionens ursprungliga granskningsrapport att göra, och därför kan denna debatt kanske kännas något otydlig.
I grunden är vi i utskottet överens om att det är bra att Riksrevisionen granskar rättsväsendet och dess effektivitet. Att det finns brister i effektiviteten är vi också överens om. De stora satsningar på rättsväsendet som Alliansen har gjort borde resultera i ett betydligt bättre resultat med bättre brottsförebyggande arbete, fler utredda brott och fler skyldiga som döms.
Precis som Krister Hammarbergh och Jan Ertsborn tidigare har nämnt finns det också positiva indikatorer, till exempel att antalet misstänkta för brott ökar och att antalet avgjorda mål i tingsrätterna också ökar. Men vi får inte glömma - och jag tycker att detta ska betonas varje gång vi debatterar dessa frågor - att det varje dag är tusentals poliser som utför ett alldeles utmärkt arbete där ute på våra gator för att göra samhället tryggare.
Med detta sagt måste man också se att det finns problem. Antalet uppklarade och lagförda brott måste öka, och handläggningstiderna måste minska. Regeringen redogör i sin skrivelse för vilka åtgärder för att uppnå detta som kommer att vidtas, och utskottet konstaterar att dessa är väl avvägda och ändamålsenliga.
Men sedan, herr talman, kommer vi till de övriga motionsförslagen, som har debatterats tidigare och som också jag känner att jag måste säga några ord om.
Allra mest intressant är tydligen antalet civilanställda inom polisen. Jag är den förste att säga att vi behöver välutbildade och ambitiösa civilt anställda inom polisen. Polismyndigheterna kan inte bara ha poliser som anställda. Vi behöver civilt anställda för allt från löneadministration och it-service till att sitta i receptionen och att utreda brott. Det är framför allt det senare som brukar föranleda en diskussion. Men som jag ser det har specialister inom till exempel it och ekonomi en given plats. De har mycket att tillföra polisen även i det brottsutredande arbetet. Man kan konstatera att denna utveckling också pågår sedan ett antal år tillbaka.
Det är intressant att titta på detta historiskt. Eftersom granskningsrapporten från Riksrevisionen gäller ett antal år tillbaka har jag plockat fram gamla siffror för att se hur utvecklingen av antalet civilanställda har sett ut de senaste åren. Eftersom tonläget från Socialdemokraterna är högt just nu är det intressant att se hur det såg ut under den förra socialdemokratiska regeringsperioden 1994-2006.
Jag har inte hittat någon exakt siffra för hur många civilanställda det fanns inom svensk polis precis när Socialdemokraterna tog över regeringsmakten 1994. Men den 31 maj 1994 var det nästan exakt 7 700 civilanställda, och det bör inte ha förändrats speciellt mycket till oktober samma år.
Därefter började den socialdemokratiska regeringen jobba. De inledde med en historisk slakt av svensk polis. Fram till 1998, på fyra år, försvann det över 2 000 civilanställda inom svensk polis. Samtidigt försvann det ungefär 1 700 poliser. Efter det påbörjades en uppbyggnad igen, men den var mycket långsam.
År 2006, när Alliansen vann valet, fanns det 7 200 civilanställda och 17 400 poliser. Det innebär alltså att det totala resultatet av tolv år med socialdemokratisk regering, 1994-2006, var minus ca 700 poliser och nästan 500 civilanställda.
Vi gick till val 2006 på att öka antalet poliser, och vi gjorde en rivstart. Polisen fick förstärkta resurser från första början. Men eftersom det inte kom ut speciellt många poliser från Polishögskolan just åren 2007 och 2008 anställdes ännu fler civilanställda. År 2008 var vi uppe på all-time-high med över 8 500 civilanställda. Det var alltså en ökning med 1 300 personer på två år. Det minskade sedan under 2009 och 2010 för att åter öka under 2011 och i år.
Nu - det är väl det intressanta, eftersom tillkännagivandet kommer nu - har vi ca 8 250 civilanställda i svensk polis. Det är alltså mer än 1 000 fler än 2006 när alliansregeringen tog över.
Sedan kan man titta på andelen. Eftersom antalet poliser också har ökat är andelen intressant. Nästan 29 procent av det totala antalet anställda i svensk polis är civila. Nu, 2012, är andelen större än den var 2009, 2010 och 2011. Ändå har oppositionen nu plötsligt upptäckt att det behövs fler civilanställda. Det borde ni kanske ha kommit på för två år sedan. Då var det möjligtvis mer aktuellt. Men nu när både regeringen och Rikspolisstyrelsen jobbar i den här riktningen vill ni ge ert tillkännagivande.
Herr talman! För att vi skulle få in synpunkter från Rikspolisstyrelsen har de fått yttra sig över det här förslaget. I yttrandet är de mycket tydliga med att det behövs en satsning på breddad och fördjupad kompetens genom fler civilanställda men att det inte ryms inom beslutade och anvisade ramar. Samtidigt säger Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet i det här utskottsbetänkandet att åtgärder kan vidtas redan inom de gällande ekonomiska ramarna.
Rikspolisstyrelsen beräknar att en sådan här satsning uppgår till 300 miljoner kronor, och de säger alltså att det inte ryms inom befintligt anslag. Oppositionen i riksdagen vill detaljstyra hur polisens resurser ska användas inom de befintliga ramarna. Vad leder det till? Ja, det är ganska enkelt. Ska man ta 300 miljoner kronor till någonting annat måste man också flytta de pengarna.
Poliser kan inte sägas upp och ska inte sägas upp. Då återstår det egentligen bara en enda stor utgiftspost, och det är lokalkostnader. Då är frågan till Socialdemokraterna: Är det polisstationer ni vill lägga ned? Vi vet att det försvann mängder av polisstationer under Thomas Bodströms tid som justitieminister. Vill ni göra det igen?
Jag är övertygad om att medborgarna i Bromölla, Fagersta eller Söderhamn är intresserade av att höra om det är de som ska bli av med sin polisstation med ert sätt att bedriva politik.
För oss i Centerpartiet är det avgörande för människors trygghet att ha polisen nära och tillgänglig i lokalsamhället. Målsättningen är att ha polis stationerad i alla landets kommuner för att skapa ett bra samarbete mellan polisen, kommunens socialtjänst och skolan men också med föreningsliv och näringsliv. Det är så, herr talman, vi vill skapa en effektiv polis med närhet till medborgarna.
(Applåder)
anf.15 Kent Ekeroth (SD):
Herr talman! I det här betänkandet har Sverigedemokraterna sex reservationer. Jag vill yrka bifall till samtliga av dem. Jag ska gå igenom dem lite kort.
En av de här reservationerna handlar om att föra över uppgifter som i dag ligger på polisen till andra aktörer. Anledningen är att vissa av dem inte borde vara polisiära eftersom de inte över huvud taget handlar om brottslig verksamhet. Det handlar till exempel om att inspektera istappar, utfärda tillstånd för fyrverkeri, utfärda pass eller inspektera utrymningsvägar.
Detta är också förändringar som rikspolischefen vill se. Att renodla polisens verksamhet och gå ifrån denna typ av verksamhet borde vara en naturlig del i att effektivisera polisen.
En annan reservation handlar om utökade möjligheter att avvisa anmälningar. Sveriges poliser är skyldiga att behandla en anmälan om brott, muntlig eller skriftlig, utan uppskov och oavsett till vilken polismyndighet den lämnats.
Det kan vara problematiskt. Det förekommer till exempel att polisen vid en viss tid måste överge en plats där det finns risk för bråk, misshandel eller våld mot andra människor.
Jag pratade med en polis som berättade om precis det här. Han stod på ett torg där det fanns klubbar. Det var en fredagskväll. På grund av att någon anmälde en parkeringsskada var han tvungen att gå från platsen för att ta emot den här anmälan. Då blev någon misshandlad, och förövaren kom undan. Det här inträffar säkert i fler än i hans fall.
Det kan också handla om rena försäkringsärenden, där det inte är ett brott över huvud taget. Någon kan ha tappat bort sin plånbok eller vad det nu kan vara, och en polis måste gå från en plats där andra människor kanske riskerar att skadas.
Vi menar att man ska kunna hänvisa sådana ärenden till nästa dag, om inte skadan kan förvärras eller liknande, så att en sådan anmälan kan göras i en reception på en polismyndighet.
Riksrevisionen menar att det i genomsnitt tar 60 minuter från en sådan här anmälan till avskrivning. Vi menar att man borde kunna avvisa sådana anmälningar som inte uppenbart utgör brott. Enligt Riksrevisionen skulle det kunna frigöra uppemot 320 årsarbetskrafter inom polisen.
Konsekvensen av nuvarande system kan bli att allvarliga brott begås som polisen skulle ha kunnat förhindra om de inte tvingats lämna platsen. Med det här förslaget kanske vi kan undvika sådana situationer.
En annan av reservationerna handlar om snatteribrott, som är det vanligaste tillgreppsbrottet i Sverige. År 2010 var det nästan 17 000 snatteribrott. Alla sådana går givetvis inte till domstol, utan åklagare kan besluta om strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse för att snabba på processen. Men det är fortfarande så att det kan gå åt väldigt mycket tid åt ett sådant här ärende i dagens läge.
Jag fick ett exempel från en polis en gång. Han kom till en plats. Det var ett par personer som hade snattat i en butik vid 12-tiden på dagen. Utan att läsa hela berättelsen kan jag säga att han var klar med det här kl. 21.
Han fick först göra en butiksanmälan, som blev klar ungefär 45 minuter efteråt. Sedan skulle de identifiera gärningsmännen, som inte kunde svenska. Då var de tvungna att ta dit tolkar. Sedan skulle de visitera. Då behövde de skicka dit en annan polis för att visitera den kvinnliga tjuven. Då hade klockan blivit 14. Sedan var det en hel återrapportering när de kom tillbaka till polisstationen. Den här polisen var klar kl. 21. Det tog nio timmar. De fick använda två eller tre radiobilar och flera poliser. Detta är ett enormt resursslöseri.
Om man skulle kunna utfärda ordningsbot på samma sätt som man till exempel kan göra när det gäller fortkörning skulle man åtminstone i en stor andel av de här fallen kunna undgå sådana här långa, omständliga och byråkratiska processer. Effektiviteten skulle öka markant, som vi ser det, med ordningsbot för snatteri, och byråkratin skulle minska.
Vi har också en reservation om en tredje-gången-gillt-princip, som handlar om att man ska få maxstraff om man döms för ett brott för tredje gången inom en viss tidsperiod och inom samma brottskategori.
Man kan undra om detta hör hemma i det här betänkandet om effektiviteten i rättsväsendet. Men vi ser det som att den här tredje-gången-gillt-principen är förebyggande. Det kommer att bli mycket jobbigare att begå det tredje brottet - det gäller våldsbrott, sexualbrott eller narkotikabrott - för då åker man dit på maxstraffet.
Dessutom kan man hindra återfall i brott om de personer som uppenbarligen har en vana att begå brott, eftersom detta är tredje gången, sitter inlåsta. Då har de inte möjlighet att begå brott.
Tittar man till exempel på dem som kommer ut från livstidsstraff i Sverige, alltså de som har fått tidsbestämning, har de en lägre återfallsgrad än vad man generellt har för vanliga fängelsestraff, vilket kanske kan indikera att längre fängelsestraff också kan hindra återfall i brott. Tredje-gången-gillt-principen är alltså något vi vill införa.
Vi har också ett förslag om att införa fotboja för dem som begår grövre brott, framför allt vålds-, sexual- och narkotikabrott eller för dem som är en del av organiserad brottslighet. Fotbojan ska bäras i proportion till den tid de suttit av i fängelset och kommer också att kunna förebygga återfall i brottslighet. De kommer att ha frihet att röra på sig som de vill men hämmas när det gäller att begå brott eftersom de vet att deras position vid varje givet tillfälle kan kontrolleras om det behövs. Detta skulle också vara ett väldigt kostnadseffektivt sätt eftersom fotboja är billigt jämfört med andra medel. Det är alltså också något vi vill införa.
Sist men inte minst menar vi att sekretessen mellan SOS Alarm och polisen ska upphävas. En person som ringer till SOS Alarm i dag får svara på en rad frågor från operatören och redogöra för vad som hänt, men polisen har inte nödvändigtvis tillgång till dessa uppgifter omedelbart, vilket medför att det tar längre tid innan polis hinner komma på plats och kan hjälpa till. Ibland kan det också vara så att den som ringer blir stressad av att få upprepa det han eller hon har sagt ytterligare en gång för polisen ifall det skulle behövas.
Dessutom är polisen som en del i sin naturliga verksamhet dagligen ute och kör runt om i samhället. Vid en olycka eller ett brott är det alltså ofta troligt att polisen är närmare än vad ambulans kan vara och kan snabbare vara på plats för att ta hand om någon som är skadad.
Dessutom kan det vara så att om polisen får tillgång till dessa uppgifter omedelbart finns det en större chans att gripa gärningsmän i det fall det har begåtts ett brott. Vi menar därför att det är nödvändigt att reglerna om sekretess mellan SOS Alarm och polismyndigheternas länskommunikationscentral ändras så att polisen får tillgång till uppgifter om akuta ärenden samtidigt som övrig räddningstjänst.
anf.16 Johan Linander (C):
Herr talman! Jag har två konkreta frågor till Kent Ekeroth. Den första gäller tredje-gången-gillt-principen. Kent Ekeroth hävdar att detta skulle innebära att människor begår färre brott. Jag undrar vilka vetenskapliga belägg ni har för det. Det finns länder som utövar den här typen av straff där man får maxstraff vid det tredje brottet, men det är länder som har en långt mycket större brottslighet än vad vi har i Sverige. Jag undrar därför vilka vetenskapliga belägg Kent Ekeroth har för detta påstående eller om det bara är något som ni tror.
Sedan tar Kent Ekeroth upp ett intressant faktum: att de som är livstidsdömda och sedan får tidsbegränsning faktiskt har en väldigt låg återfallsfrekvens. Ändå är Sverigedemokraterna det parti som säger att de inte alls ska få någon tidsbestämning, utan de ska sitta inne på livstid oavsett hur gamla, sjuka, senila eller ofarliga för samhället de är. De ska ändå sitta kvar i fängelset enligt er politik. Är det då inte rimligt att livstidsdömda kan få komma ut när du själv säger att de har en låg återfallsfrekvens?
anf.17 Kent Ekeroth (SD):
Herr talman! Om vi börjar med de livstidsdömda är det så att de har en återfallsgrad på 37 procent, vilket är lägre än för andra fängelsestraff. Det är dock fortfarande en ansenlig del som begår brott igen. Vi ser även straff som en moralisk fråga. Det finns människor som har begått sådana brott att de moraliskt sett inte har rätt att vistas ute i samhället igen.
Jag vet att vi har diskuterat livstidsstraffen förut, och det finns många riktigt grova och fruktansvärda brott som vi menar att riktiga livstidsstraff ska utfärdas för. Ett exempel var en person som försökte göra inbrott i en bil. Så kom en 81-åring ut - det var hans bil - och blev nedslagen av den här personen. När 81-åringen låg avsvimmad på marken fortsatte personen slå på honom så att han bröt några revben. Efter detta släpade han den 81-årige pensionären till en sjö och dränkte honom.
Detta var utdraget under lång tid och är ett exempel på ett sadistiskt brott där vi menar att ett riktigt livstidsstraff borde vara aktuellt. Det är alltså en moralisk fråga när det gäller livstidsstraff. Vissa förtjänar helt enkelt inte att vara ute i samhället. Vissa förtjänar inte att få leva i frihet mer. Vissa förtjänar inte att få njuta av livet längre, eftersom de har förstört någon annan människas liv på ett väldigt brutalt sätt. Inte minst gäller det anhöriga.
När det gäller tredje gången gillt är det återigen en moralisk fråga. Om någon har begått ett brott för tredje gången har personen uppenbarligen inte fattat vad det handlar om de första två gångerna. Då menar vi att ett maxstraff framför allt är en moralisk fråga för att samhället ska säga till på skarpen och ge upprättelse till brottsoffren.
Uppenbarligen har en sådan person en historia av återfall i brottslighet. Jag drar då slutsatsen att om man ger honom ett så pass långt fängelsestraff så skulle han naturligtvis inte kunna återfalla i brottslighet, för han skulle sitta inburad i stället. Det är också någonting som flera poliser som jag har pratat med vittnat om skulle hjälpa.
anf.18 Johan Linander (C):
Herr talman! Det är intressant att diskutera vad som är moral. Är det moral att låta en dödssjuk människa sitta i fängelse? Oavsett hur sjuk man är ska man sitta kvar. Även om man har suttit 40-50 år i fängelse och inte är ett dugg farlig för sin omgivning eller för samhället på något sätt ska man sitta kvar i fängelse. Är det moral? Är det egentligen inte döddstraff Kent Ekeroth i så fall förespråkar, eller så får man ha något slags äldrevård eller avancerad sjukvård inne på fängelset, för vi lär ju få en situation med människor som när de börjar komma upp i 85-90-årsåldern eller ännu äldre kräver ganska mycket vård.
Jag vet inte riktigt hur ni har tänkt lösa det. Jag tycker åtminstone inte att det handlar om moral om man vill låta människor sitta inne och aldrig kan förlåta, aldrig kan säga att en människa har tagit sitt straff.
Kent Ekeroth sade väldigt tydligt i sitt anförande att det skulle ha en preventiv effekt om man införde tredje gången gillt. Jag frågade då vilka vetenskapliga belägg ni har för det. Kent Ekeroth menade i sitt anförande att man inte begår det tredje brottet om man har den principen, men om han hävdar en sådan sak måste han också kunna hänvisa till något slags forskning som visar detta.
I själva verket är det tvärtom så att de länder som har den typen av rättssystem också har en mycket högre brottslighet än vad vi har i Sverige. Den typen av rättssystem skapar inte tryggare samhällen.
anf.19 Kent Ekeroth (SD):
Herr talman! Även om en person inte är ett dugg farlig kan han fortfarande sitta inne. Det handlar inte om farlighet för andra; det handlar om brottet han har begått och om att sona det. Vissa kan aldrig sona sitt brott. Exemplet som jag tog var ett av dem. Jag har en lång, lång lista på liknande brott. De förtjänar inte att leva i frihet igen, de förtjänar inte att komma ut igen, de förtjänar inte att njuta av samhället eller livet igen. De förtjänar att sitta inlåsta för det brott de har begått.
Det
är moral.
När det gäller preventiv effekt för det tredje brottet handlar det ju om när de har begått det tredje brottet. Då ska de sitta inlåsta under mycket längre tid. De har uppenbarligen inte fattat den första gången, de har inte fattat den andra gången och de har inte fattat den tredje gången. Okej, då kommer de att sitta inne så länge att vi kanske kan förhindra att de begår det fjärde brottet för att bespara vissa människor det lidandet.
Johan Linander hänvisar till andra länder som har Three Strikes and You're Out. Jag antar att han syftar på det. USA är ett av dem. Men att jämföra USA med Sverige, två länder som har så olika rättstraditioner och så olika som samhällena är uppbyggda med helt olika välfärdssystem och en helt annan befolkningsstruktur, blir väldigt konstigt.
Den preventiva effekten blir framför allt när de sitter inlåsta och inte kan begå nya brott under den tiden, plus den moraliska aspekten.
anf.20 Lena Olsson (V):
Herr talman! Vi debatterar i dag Riksrevisionens rapport angående rättsväsendets effektivitet, eller kanske man ska säga ineffektivitet, och den skrivelse som har kommit från regeringen.
Mycket har sagts här, och jag kan ställa mig bakom det som Elin Lundgren från Socialdemokraterna har sagt och hålla med henne om till exempel det som också Alliansen tar upp när det gäller civilanställd personal. Ni får det att låta som att det bara är dem som svarar i telefon och utför lönedistribution och sådant som vi i oppositionen pratar om. Så är det faktiskt inte. Vi vill så klart ha civila utredare. Då har jag gjort det tydligt.
Jag vill också säga att vi träffar poliser som faktiskt intygar att de får svara i telefonen, de får sköta vissa receptionssysslor och de får sitta arrestvakt. Ni kan väl inte på allvar mena att det var det som de 20 000 poliserna skulle göra. De 20 000 poliser som ni har anslagit medel till ska vara ute och visa sig i förebyggande syfte och de ska finnas för människor när brott har begåtts. Det var väl själva syftet med den här satsningen.
Om vi tittar på hur det såg ut 2006/07 kan vi notera att man hade 16 728 miljoner. I dag är det 20 500 miljoner. Då är det väldigt märkvärdigt att man inte ser bättre resultat. Poliser säger själva också: Jag gick inte Polishögskolan för att jag skulle sitta och svara i telefon eller göra enklare kontorssysslor. Det är i alla fall det svar jag får när jag är ute och diskuterar med poliser. Det kan ju inte vara så att de ljuger mig rätt upp i ansiktet. Det har jag väldigt svårt att tro.
Johan Linander tog ganska stora ord i sin mun om vad som hände under 90-talet. Om jag inte helt missminner mig var Centern med i det regeringsunderlaget. Man samarbetade med socialdemokratin under den tiden. Då är man ju svaret skyldig om varför man i så fall gick med på det här då.
Jag skulle också vilja diskutera den motion som gäller polisutbildning. Krister Hammarbergh uttryckte det så att Alliansens partier skulle ta sitt ansvar för att se till att det kom en ny polisutbildning på plats. Gör man inte det som utlovat tycker jag att det är tragiskt. Den här utredningen fyller fem år i vår, och vi är överens om att polisen ska bli
en
myndighet. Det är vi alla överens om. Det är jättebra.
Jag tycker att det är väldigt sorgligt att man inte samtidigt såg till att vi fick den förnyade polisutbildningen, och då menar jag en högskolebaserad polisutbildning. Den behöver vi ha. Det här ska ju också vara en lärande organisation. Man behöver forskningsdelen för att ta fram sina egna metoder för att kunna bli bättre. Vi får medhåll från många håll om att det verkligen behövs. Till exempel Polisförbundet stöttar oss i det här. De stöttar också påståendet att man har sagt upp civilanställda, just de som gör enklare kontorsgöromål, och att poliser får göra de här jobben i stället.
Herr talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation nr 3 i betänkandet.
anf.21 Krister Hammarbergh (M):
Herr talman! Jag ser också gärna fler civilanställda, Lena Olsson. Vi har långt fler civilanställda inom polisen redan i dag, men jag ser också gärna fler.
Skillnaden är att jag inte vill lägga ut sådana här beställningar utan att skicka med resurser. Det är ju så att vill vi ha fler civilanställda måste vi lägga ut lite mer resurser. De ska ju ha lön. Det brukar Vänsterpartiet tycka är viktigt. De ska ha någonstans att jobba. Det kommer säkert att krävas både en och annan skrivare och dator också. Det kostar i alla fall pengar och någon ska betala. Därför skulle jag vilja veta varifrån du ska ta de här resurserna. Du har ju själv föreslagit att poliserna ska ha 5 miljoner kronor mindre totalt sett och så kommer det här till. Kan du berätta för riksdagen och för svenska folket var du har tänkt skära ned inom resten av polisen? Är det annan personal, är det lokaler eller är det polisbilar?
anf.22 Lena Olsson (V):
Herr talman! Att människor behöver sin lön om de är på jobbet tycker Vänsterpartiet. Jag hoppas ju att Moderaterna också tycker det. Naturligtvis är det så.
Vi har lagt en ram. Det är dryga 34 miljarder till rättsväsendet så jag tror inte att de här 5 miljonerna har någon väldigt stor effekt. Men Krister Hammarbergh kan påminna sig vad jag alltid har sagt i alla budgetdebatter, att nu har man satsat dryga 4 miljarder under den här tiden, och hur mycket bättre polisverksamhet har man fått ut av det?
Där står vi. Vi håller ju med varandra. Vi tycker att det här är olyckligt. Man har fått så mycket mer pengar men man gör inte mycket bättre resultat. Det beklagar jag. Men jag har också för Vänsterpartiets räkning i budgetdebatterna sagt att vi måste kräva större effektivitet. Jag har beställt och velat ha utredningar om det här därför att det inte går att bara stoppa in pengar och tro att resultatet ska bli så mycket förbättrat. Det har jag alltid sagt.
Man ska också passa sig för att ange en bas, att vi ska ha 20 000 poliser. Vi ska ha så många poliser som det behövs för att klara upp brott och för att förebygga brott. Vi ska ha en effektiv polis.
Det ramanslag som läggs fast har vi ifrågasatt, men vi har ju gått med på det i stort sett. Där ryms civilanställd personal, punkt slut. Får vi nu till en organisation som blir effektivare får vi också pengar över till annat.
anf.23 Krister Hammarbergh (M):
Herr talman! Lena Olsson undviker att svara på frågan över huvud taget. Du vill driva igenom ett uppdrag som direkt kostar pengar. Det kan du inte förneka. Samtidigt ska du skära ned på de totala resurserna till samma myndighet. Det kommer att kosta pengar. Du kan inte hänvisa till att man ska göra om organisationen senare. Det här är nästa år. Var ska du ta pengarna ifrån?
Jag ska väl inte behöva tolka dig. Det blir ju bättre om du själv svarar. Om du nu väljer att inte svara i nästa inlägg måste jag göra en tolkning utifrån det du nämnde om poliserna. Det är poliser du har tänkt ta bort från polisen.
anf.24 Lena Olsson (V):
Herr talman! Jag kan upprepa det jag har sagt, men det gör jag ju inte. De stora anslag som polisen har fått måste omfatta den civilanställda personalen, om man från regeringshåll har någon tro på att man ska höja effekten hos polisen. Krister Hammarbergh kan inte på allvar mena att poliser ska utföra jobb som de inte har utbildning för. Massvis av poliser säger: Jag tog inte det här jobbet för att de ska kicka en civilanställd som har suttit i vår reception, som har haft hand om våra löner etcetera eller sitta arrestvakt. Jag utbildade mig till polis för att bekämpa och förebygga brott och hjälpa våra medborgare på det viset.
Du svarade inte på frågan från Elin Lundgren förut. Hon ställde samma fråga till dig då. Du valde att inte svara. Det är mycket så det går till i den här kammaren.
anf.25 Caroline Szyber (KD):
Herr talman! Den övergripande frågan för Riksrevisionens granskning har varit: "Hanterar regeringen, de ansvariga myndigheterna och rättsväsendet brottsligheten på ett samlat och effektivt sätt?" Det är naturligtvis en helt grundläggande och berättigad fråga som vi behöver ställa. Riksrevisionen ger ett antal rekommendationer både till regeringen och till myndigheterna.
Jag tycker att det är positivt att dessa granskningar görs. Vi måste ständigt förbättra vår rapportering, sättet vi arbetar på och sättet vi nyttjar våra resurser på. Detsamma gäller för alla myndigheter.
Det finns delar i Riksrevisionens rapport som är högst relevanta, och där kan vi konstatera att ett arbete ofta redan påbörjats. Det finns också delar där det pågår ett arbete som nu alltmer intensifieras. Det här har mina allianskolleger redogjort för på ett bra sätt.
Med detta vill jag få sagt att vi inte är nöjda. En effektivisering måste ske, och det är vad vi arbetar med.
Regeringen ställer krav på myndigheterna att de fortsätter med arbetet. Efter de senaste årens resurstillskott är det nu innehållet i verksamheterna som ska stå i fokus.
Det finns förutsättningar att uppnå förbättringar på flera områden, exempelvis när det gäller att korta handläggningstider och att antalet uppklarade och lagförda brott måste öka.
Det som oppositionen främst har tagit fasta på i Riksrevisionens rapport gäller polisen och framför allt civilanställda inom polisen. Det pågår en debatt om polisen i medierna, i landet men också här i riksdagen. Debatten handlar om alltifrån hur polisen ska organiseras i arbetet mot vissa typer av brott, hur polisen ska organiseras för att arbeta så effektivt som möjligt, vilka verktyg som behövs, hur ledarskapet kan förbättras till hur vi får en mer närvarande polis. Det är viktiga frågor som vi bör ha en bred debatt om.
Efter att ha lyssnat på vissa partiföreträdare vill jag vara tydlig: Vissa politiker verkar frestas av att gå in i detalj och avgöra hur resursfördelningen ska se ut. Det vi i stället måste göra är att ta ansvar för de stora dragen och framför allt se till att polisen har effektiva instrument och resurser. Polisen får sedan själv prioritera i sin verksamhet beroende på händelser och situationer som vi inte alltid kan planera för.
Vi kan konstatera att det är positivt om kompetensen kan vara bred inom polisen. Civilanställda fyller en mycket viktig funktion, och det är uppenbart att när det gäller många typer av brott att det är den speciella kompetens de har som behövs. Det kan till exempel vara fråga om en ekonom när det gäller ekonomisk brottslighet eller en it-specialist när det gäller it-relaterad brottslighet. Det här är viktigt, och det är vi överens om.
Med detta sagt är det anmärkningsvärt att oppositionspartierna, som nyligen lämnat sina respektive budgetmotioner, som sinsemellan har lagt fram helt olika förslag när det gäller polisens anslag, nu har enats om en gemensam ståndpunkt. Denna fråga borde hanteras i den budgetprocess som pågår nu och som vi ska debattera senare i höst.
I sak anser vi också att det är upp till Rikspolisstyrelsen att avgöra hur många civilanställda det kan vara lämpligt att ha. Dessutom vet vi att ett stort arbete är på gång inom polisen som handlar om att de 21 polismyndigheterna ska bli en.
Avslutningsvis vill jag tala om historiken för civilanställda. Den redogjorde också Johan Linander för tidigare.
Från att alliansregeringen tog över fram till mitten av 2011 ökade antalet civilanställda med ungefär 1 000 personer. Alliansregeringens satsning på polisen gjorde det möjligt att anställa personer med specialistkompetens och administrativ personal. Polisorganisationen behöver även fortsättningsvis kompletteras med nödvändig kompetens.
När det gäller antalet civilanställda finns det nu fler civila än vad som fanns 2006.
anf.26 Morgan Johansson (S):
Herr talman! Jag tänker inte säga mer om förslaget som rör civilanställda vid polisen i dag. Frågan har diskuterats mycket, men den debatten har förts på ett utomordentligt sätt av Elin Lundgren för Socialdemokraterna att jag inte kommer att säga något mer om den.
Men jag reagerade starkt när Johan Linander angrep oss socialdemokrater för något som vi ska ha gjort på 1990-talet. Han sade att vi socialdemokrater genomförde en "slakt" på polisen. Det får inte stå oemotsagt. Jag vet att hela linjen från Alliansen är att skylla antingen på Socialdemokraterna eller på en myndighet - det är alltid någon annans fel - men när Johan Linander angriper oss på det sättet får det inte stå oemotsagt.
För det första var det den borgerliga regeringen som på 90-talet stängde Polishögskolan, inte den socialdemokratiska.
När vi kom tillbaka i regeringen 1994, för det andra, hade den borgerliga regeringen fördubblat statsskulden. I Sverige lånade man nu 6 000 kronor i sekunden. Så högt var underskottet. Alla känner till den statsfinansiella krisen.
Vår uppgift som nytillträdd regering 1994 var att sanera statsfinanserna. Det gjorde vi först tillsammans med Vänsterpartiet. I ungefär ett halvårs tid hade vi ett samarbete. Men därefter hade vi ett formaliserat samarbete med Centerpartiet. Från 1995 till 1998 hade vi detta samarbete. Varenda konto, varenda utgiftspost, som den socialdemokratiska regeringen lade fram var ett resultat av ett samarbete med Centern. Det var oerhört viktigt att Centern var med och tog det ansvaret. Vi tog ansvar för Sverige. Ni tog ansvar för Sverige. Vi gjorde det ihop.
Nu beskriver Johan Linander detta som att det var en slakt på polisen. Om det var en slakt - ja, då gjorde vi det tillsammans.
När vi sedan var klara med saneringen av statsfinanserna kunde vi återigen börja bygga ut. Vi öppnade två nya polishögskolor, och vi inledde den stora utbyggnaden av antalet poliser. Vi satte upp målet om 20 000 poliser.
Jag är stolt över att den socialdemokratiska regeringen genomförde den saneringen av statsfinanserna på 90-talet. Jag är stolt över de socialdemokrater som gjorde det. Jag är faktiskt också stolt över de centerpartister som vågade ta det ansvaret. Det är tydligen inte Johan Linander.