Kriminalvårdsfrågor

anf.23 Christer Adelsbo (S):

Herr talman! Kriminalvården är en av rättsväsendets absolut viktigaste verksamheter. Det är samtidigt en av de allra svåraste, för när alla andra samhällsinsatser har misslyckats kommer man till Kriminalvården. Det är Kriminalvården som ska verkställa utdömda påföljder och sedan göra allt den kan för att de dömda efteråt ska vara bättre rustade att leva ett liv utan kriminalitet. Att bara låsa in människor utan rehabilitering tror jag inte att det är många som förespråkar. Det är bra varken för samhället eller för den enskilde eftersom alla intagna ska ut i samhället någon gång igen. Därför är det viktigt att Kriminalvården har resurser och möjligheter att satsa på de dömda så att de är så rustade som möjligt att leva ett liv utan kriminalitet efter sin tid i Kriminalvården. Herr talman! När vi ökade antalet poliser till för närvarande ca 20 000 trodde vi väl alla att detta skulle få konsekvenser även för Kriminalvården. Fler poliser borde normalt innebära fler uppklarade brott, fler fällda och större tryck på våra häkten och fängelser. Nu vet vi alla att det inte har blivit så. År 2012 levererade polisen färre förundersökningar än man gjort tidigare. Situationen inom kriminalvården är i dag lite speciell. I stället för ett beräknat tryck och behov av minst 1 000 nya platser till i år, vilket var rättsväsendets bedömning så sent som 2011, hade vi 2012 det lägsta antalet personer i fängelse sedan 2001, närmare bestämt 4 852 personer. Kriminalvården har själv svårt att förklara den minskning som vi nu kan se. Vi hoppas såklart att det beror på en minskad brottlighet, men det är nog inte hela förklaringen. Vissa menar att det beror på att rättsväsendet oftare ger åtalsunderlåtelse eller dömer till böter. Andra menar att Högsta domstolen har ändrat praxis för narkotikabrott och att strafftiden därför har minskat. En undersökning från Brå visar också att straffskärpningen för våldsbrott inte har lett till att domstolarna dömer ut längre straff, vilket man trodde skulle ske. Detta sammantaget innebär att det akuta tryck vi hade för ett par år sedan på fler platser inom Kriminalvården har minskat, och vi har i stället ett överskott på flera håll. Den beräknade genomsnittliga beläggningen 2013 är 84 procent på såväl häkte som anstalt, vilket är historiskt lågt. Nu är det så att även om det totalt sett finns ett överskott på platser finns det problem. Exempelvis har projektet Ersättningsanstalt Skåne lagts på is. Här handlar det om ersättning av ett antal äldre anstalter som är från 1800-talet och början av 1900-talet. Dessa gamla lokaler måste kanske avvecklas eller totalrenoveras även utan ersättningsplatser. Detta skulle kunna innebära en platsbrist i södra Sverige. Sedan är det viktigt att man inte förivrar sig och börjar stänga och lägga ned fängelser innan man har en långsiktig och klar bild över situationen. Nu gäller det att använda den goda platssituationen till att åtgärda det omfattande och sedan lång tid eftersatta behovet av renovering och underhåll av just gamla och slitna lokaler. Herr talman! Vi har åtta reservationer i detta betänkande. Vi står självklart bakom samtliga, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 5. Jag tänker trots allt ta upp lite om några av våra reservationer. Först har vi särskilda handlingsplaner vid återfall i brott. Tyvärr är återfallsmängden förhållandevis stor. Arbetet för att förhindra återfall kan därför inte sägas vara fullgott. Vi har därför den uppfattningen att Kriminalvården bör ta fram särskilda handlingsplaner för de personer som döms för återfall i likartad brottslighet. Ett av de största problemen för intagna inom Kriminalvården är den utbredda sysslolösheten. Det är hög tid att vi försöker komma till rätta med denna problematik. Regeringen bör i regleringsbrevet till Kriminalvården eller på annat sätt ge myndigheten i uppdrag att ta fram en nationell strategi som innebär att alla personer som har möjlighet att delta i någon form av relevant sysselsättning ska ges möjligheter till det. Sedan har vi frågan om häktesrestriktioner för barn. Europarådets tortyrkommitté har kritiserat Sverige för det sätt som barn hålls häktade på. Drygt 80 procent av 15-17-åringar i häkte är belagda med restriktioner. Även om det ibland kan finnas skäl till restriktioner mot unga som häktas måste det vägas mot de negativa konsekvenser det kan bli för dessa barn. Vi menar att regeringen måste låta utreda hur skadeverkningar som sker via restriktioner kan begränsas och anpassa såväl lagstiftning som häkten efter detta. Vi lyfter också frågan om användning av straffregisterutdrag. Inom allt fler sektorer krävs i dag att arbetssökande ska visa upp straffregisterutdrag. Detta sker i syfte att öka tryggheten inom bland annat vård, skola och omsorg. Men det innebär också ett nervärderande och utpekande av den som redan har avtjänat sitt straff. Denna utveckling är bekymmersam. Effekterna av det ökande användandet av olika registerutdrag för dem som avtjänat sitt straff och deras möjligheter att rehabiliteras bör enligt vår uppfattning utvärderas. Herr talman! Sedan måste jag också lyfta upp frågan om utslussningsavtal. Det är en mycket viktig fråga. I många fall kan det vara helt avgörande för en lyckad övergång från anstalt till frihet. Förberedelserna för den intagnes frigivning ska vara särskilt inriktade på konkreta åtgärder för att underlätta denna övergång. Det är viktigt att kommuner har en god beredskap för att kunna erbjuda bostad och utbildning samt stöd och den vård som kan behövas efter frigivandet. För att underlätta kommunernas möjlighet till detta menar vi att det bör utredas hur alla de resurser som finns inom missbruksvård, socialtjänst, arbetsförmedling etcetera kan samordnas på ett bättre sätt. Sedan bör man införa utslussningsavtal, detta för att kunna ge varje individ ett så bra stöd som möjligt i samband med frigivningen. Stödet ska vara individuellt, och insatserna ska vara riktade mot exempelvis fortsatt missbruksvård, arbetspraktik, utbildning och boende. Insatserna ska vara dokumenterade i en handlingsplan som skrivits under av den enskilde, Kriminalvården och kommunen. Regeringen bör initiera samverkan mellan exempelvis Arbetsförmedlingen och Kriminalvården. Det är också angeläget att Kriminalvården samverkar med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, för att förbättra samverkan kring de intagna i kriminalvården. Avslutningsvis vill jag betona vikten av att samhället satsar mer på förebyggande arbete så att de som har avtjänat sitt fängelsestraff inte återfaller i kriminalitet. Det är viktigt att övergången mellan anstalten, frigivningen och häktet förbättras och utvecklas. Jag är övertygad om att införande av utslussningsavtal är en åtgärd som skulle vara till stor hjälp i detta arbete.

anf.24 Agneta Börjesson (MP):

Herr talman! Vi debatterar justitieutskottets betänkande 12 Kriminalvårdsfrågor . Det är ett betänkande som behandlar drygt 50 motionsyrkanden om kriminalvård. Jag står givetvis bakom samtliga Miljöpartiets reservationer. Här i kammaren yrkar jag bifall till reservationerna 1, 2 och 6, trots att det finns mycket att säga om de andra reservationerna. Christer Adelsbo har här motiverat en hel del av dem som vi har gemensamt. Jag kommer att här att fokusera på de tre reservationerna. Inför årets allmänna motionstid skrev vi i Miljöpartiet en ganska omfattande kommittémotion om kriminalvård. Vi menar att det finns ganska mycket som talar för att det går att göra betydligt mer än vad som görs i dag när det gäller att förebygga återfall i brott och få tidigare brottslingar att börja ett liv i samhället i stället för utanför. När man ser på vilka grupper av personer som i dag finns i fängelse vet vi att det finns en tydlig överrepresentation av personer som missbrukar eller har adhd eller andra neuropsykiatriska diagnoser. Det finns också en överrepresentation av personer med läs- och skrivsvårigheter och en del psykiska problem. En stor andel är också själva brottsoffer. De har ekonomiska problem och trassel med jobb, boende och familj. Alla dessa siffror blir alldeles särskilt tydliga när man tittar på återfallsförbrytare och dem som återfaller i brott väldigt många gånger, de så kallade livstidskriminella. För några veckor sedan var halva justitieutskottet i Kanada för att titta på deras kriminalvård. Det var mycket där som var svårt att ta till sig: de trånga cellerna, som dessutom kunde vara dubbel- eller trippelbelagda, och det faktum att barn från tolv års ålder kan hamna i särskilda ungdomsfängelser. Men en sak som jag tror att vi som var med i delegationen var eniga om och grundligt imponerade av var den gedigna utredning som varje dömd person gick igenom efter det att personen blivit dömd men innan den dömde fått sin påföljd. Där gick man igenom allting i detalj från fysisk och psykisk hälsa, bakgrund vad gäller utbildning och jobb till familjesituation och boende med mera för att hitta de nycklar som skulle kunna vara det som skulle kunna få den dömde tillbaka till ett liv i samhället. Det handlade både om att kunna hitta motivation till att bryta sin kriminalitet och starta ett program och, förstås, om att hitta ett relevant program, en relevant utbildning eller en jobbsatsning som skulle kunna vara vägen ut ur det kriminella livet. Utredningen pågick ganska länge, oftast i över en vecka, och det blev uppenbart hur nyckeln till en god rehabilitering låg i en grundlig plan och just i denna utredning som kunde motivera den dömde till att fullfölja planen. Det var uppenbart att det var just för de tyngre kriminella, som genom att de hade ett längre straff också kunde genomföra ett längre program, som man lyckades förhindra återfall i brott. Jag tror också att det var detta vi var särskilt imponerade av. Mot denna bakgrund känns det särskilt angeläget att yrka bifall till reservation 1 och 2, som just handlar om att få till stånd bättre handlingsplaner och en kontaktperson. Vi har en hel del verksamma program inom svensk kriminalvård i dag. I vårt betänkande redovisas att det finns ca 5 800 program som genomfördes på anstalt och 3 700 i frivård bara under förra året. Redan genom att få in en enda återfallsförbrytare i ett program kan man minska risken för återfall avsevärt. Ett exempel är användningen av tolvstegsbehandlingen, som beräknas minska återfallsrisken med 17 procent. Andra program som visar signifikanta resultat är One-to-One och Våga Välja. Men det behövs fler verksamma program, och jag hoppas mycket på de försök som har gjorts på till exempel Södertäljeanstalten med adhd och att den typen av program ska få större spridning. Droger och missbruk är förklaringen till en stor del av de brott som begås. Ett liv utan droger och missbruk är i de allra flesta fall en grundförutsättning för att bryta med det kriminella livet. Att kunna bryta under fängelsetiden kan därför tyckas vara en självklarhet. Trots det är inte våra fängelser i dag fullständigt drogfria. Vi tycker att det behövs en nolltolerans mot droger och missbruk inne på anstalterna. Därför yrkar jag bifall till reservation nr 6.

anf.25 Richard Jomshof (SD):

Herr talman! Jag yrkar bifall till tre reservationer, nämligen reservation 8, 9 och 14. Jag tänker kort hålla mig till dessa tre reservationer här i dag. Enligt Brottsförebyggande rådets uppgifter från 2012 - jag tror att siffrorna nämndes i den förra debatten - återfaller 41 procent av alla dem som döms för brott inom tre år efter lagföringstillfället. Det är ganska aktuella siffror. Jag hittade dem i går; de finns att hitta på internet om man letar. I de flesta fall verkar dessutom återfallen komma inom ett år. Och då ska vi komma ihåg att procentsatsen bygger på de återfallsbrott som kommer till polisens kännedom. Den skulle alltså i teorin kunna vara högre än så. Statistiken visar att risken för återfall ökar med de lagförda personernas tidigare brottsbelastning. Det är ett mönster som kan observeras över en längre tidsperiod. Med anledning av detta föreslår Sverigedemokraterna att grova våldsbrottslingar och sexualbrottslingar men också narkotikabrottslingar vid frisläppandet förses med elektronisk fotboja. Tanken är att den tid de ska bära bojan ska stå i proportion till hur länge de har suttit i fängelse. De ska ha full frihet såklart, men fotbojan innebär att samhället har en viss kontroll över individerna under en tid efter frisläppandet. Vi tror att det kommer att sätta större press på dessa individer att sköta sig. Fotbojan ska naturligtvis kunna kombineras med andra metoder för att få dessa människor in i samhället. Men vi tror att fotbojan kan vara en viktig faktor för att se till att de inte återfaller. Jag går nu över till reservation 9. Jag såg också på nätet i går, Johan Linander, att antalet människor som rymmer har minskat ganska kraftigt de senaste åren. Det är glädjande. Det finns statistik på detta också. 2012 rymde en person från en högsäkerhetsanstalt, och 25 personer avvek från anstalter med säkerhetsklass 3. Det är ganska få om man jämför med hur det var bara några år tillbaka i tiden. Trots att det har minskat menar jag att det finns en viktig sak att ta upp i sammanhanget, nämligen att det i dag inte är brottsligt att rymma. Det tycker jag är ganska konstigt. Genom att brottslingen tar emot och avtjänar ett straff som står i proportion till det begångna brottet är tanken att han eller hon ska få möjlighet till förlåtelse. Man ska försonas med brottsoffer och med samhälle, och man ska betala sin skuld till samhället. Det finns många sätt att uttrycka det på. Det är såklart viktigt. Om man då rymmer från sitt fängelsestraff - må vara att det är ganska få som gör det - är det att göra det motsatta. Om man till och med begår brott efter det att man har rymt är det definitivt ett bevis på att man inte har förstått vad det handlar om. Man signalerar att man inte bryr sig. Man signalerar att man inte ställer upp på rättssamhällets grundvalar. Man söker inte botgöring för de brott man har begått. Detta är ett jätteklandervärt beteende, och jag menar att det borde kriminaliseras i lag. Efter att ha läst på har jag förstått att man kan få sin fängelsevistelse förlängd en kortare tid vid sådana här tillfällen. Men det är att anse som en mycket liten disciplinåtgärd i sammanhanget. Därför menar jag att vi i likhet med våra grannländer helt enkelt bör kriminalisera rymning och avvikelse från permission. När det gäller straffen kan man titta på hur våra grannländer har gjort. Där kan detta ge fängelse i maximalt två till tre år, enligt den information jag har kunnat hitta. Jag tycker att det är fullt rimligt att kriminalisera rymning och se till att de som rymmer får ett straff. Jag kommer nu till den sista reservationen, nämligen nr 14. Jag skulle vilja säga följande: På grund av Schengensamarbetets uppluckring av vårt gränsskydd har utländska ligor fått en betydligt större chans att härja i vårt land, att komma hit och att begå brott. Det är en uppenbar nackdel. Man kan tycka att Schengensamarbetet är bra, och man kan tycka att det är dåligt. Men utländska ligor finns i större omfattning i Sverige och begår brott. Svensk kriminalvård ska vara human. Jag tror på det. Jag delar uppfattningen om Kanada; det finns saker som vi upplevde där som känns ungefär som i Sverige, och det finns andra saker där det känns som att det skiljer sig ganska mycket även om länderna har mycket gemensamt. Detta påpekade också många. Vi ska ha en human svensk kriminalvård; så är det. Men jag menar också att den ska anpassas efter verkligheten. Därför vill jag föreslå att regeringen återkommer med ett förslag om att bygga en ny form av kriminalvårdsanstalt där utländska medborgare kan placeras. Det gäller utländska medborgare som kommer till Sverige och begår brott i väntan på att avvisas eller utvisas eller i väntan på beslut om en sådan åtgärd. Där ska de kunna placeras. Det tycker jag att regeringen bör titta på och återkomma med ett förslag om. Tanken är också att den här sortens anstalt i och för sig ska vara human, men den ska kunna vara mer spartansk. Man ska ge mat och husrum, men det är i stort sett allt. Jag ser två fördelar med detta. De blir billigare att bygga, de blir billigare i drift, och vi kan ha fler platser till ett lägre pris. Jag tror också att eftersom standarden blir lägre kommer det att bli mindre attraktivt att sitta inlåst som utländsk medborgare. Förslagsvis skulle man kunna placera de här förvaringsplatserna eller kriminalvårdsanstalterna i närheten av våra gränspassager - detta för att underlätta hanteringen. Jag vill också kort nämna att detta inte är något som vi är ensamma om att tycka. Detta är något som är på gång i våra grannländer, både i Norge och i Danmark. I Aftenposten den 17 september 2012 kunde man läsa att man funderar på att införa B-fengsel för utlänningar, och man diskuterar att det ska kunna vara lägre standard på de anstalterna. Till och med i Danmark har socialdemokraterna föreslagit att man skulle kunna bygga den här sortens anstalt. Jag tycker att det är ett väldigt bra förslag, och jag skulle önska att vi kunde tänka oss att göra samma sak här i Sverige. Ni kanske redan tittar på det, vem vet? Annars får ni hemskt gärna låna vårt förslag. Till skillnad från Kent tycker jag att det i det här fallet vore bra. Jag tycker att det är ett jättebra förslag som ni bör titta på och återkomma. Jag skulle kunna sätta mig i morgon och diskutera detta med vår regering, om ni kan tänka er det. Vi är gärna samarbetspartner i de här frågorna. Bollen ligger hos er.

anf.88 Lena Olsson (V):

Fru talman! Vi har åter på justitieområdet ett motionsbetänkande som handlar om kriminalvårdsfrågor. Det har redan sagts en del i debatten, till exempel att det är en viktig verksamhet inom rättsväsendet. Det håller jag med om. Verksamheten är av stor vikt när man har avtjänat sitt straff och ska anpassa sig till ett liv utan kriminalitet. Som Christer Adelsbo sade har det förekommit många olika siffror när det gäller platser. Hur det är med den analysen har jag inte mäktat med att ta reda på eftersom det har figurerat olika siffror vid olika tillfällen olika år. Det har varit platsbrist, och nu är det överskott. En sak kan jag dock säga och det är att detta överskott skulle kunna användas på bästa sätt eftersom vi har så föråldrade anstalter. Vi står givetvis bakom våra reservationer, men för tids vinnande har det yrkats bifall endast till de reservationer vi har tillsammans med S och MP. Jag vill dock lyfta upp reservation 10 som handlar om villkor för häktade. I Sverige har vi hårda restriktioner för dem som sitter häktade, och vi har fått internationell kritik för det. Jag har i en interpellationsdebatt tagit upp detta med ministern, men jag ser inga förslag om att man ska lätta på detta. I den kritik som har framförts från Europarådet mot svenska häkten konstateras bland annat att personer i svenska häkten har bristande tillgång till medicinsk personal. Man har också konstaterat att det kan vara en orsak till de många självmord och andra destruktiva handlingar som sker i våra häkten. En annan riskfaktor kan vara att den som häktas befinner sig i ett akut avgiftningstillstånd, vilket inte är något konstigt. Att genomgå en hastig avgiftning utan adekvat medicinsk tillsyn kan vara livshotande. Jag anser därför att det bör göras en förstärkning när det gäller tillgång till sjukvård i häktet och att regeringen bör komma med förslag om åtgärder. Detta tog jag också upp med ministern under en frågestund, och hon ställde sig då positiv till att förbättra detta. Kritiken mot Sverige har varit både hård och omfattande när det handlar om restriktioner för häktade. Användandet av restriktioner har lett till såväl kritik som rekommendationer från konventionsorganen. Rekommendationerna har varit inriktade på det sammantagna bruket av restriktioner och deras längd. Att sitta i häkte med restriktioner ökar riskerna för den intagne. Då den häktade inte kan delta i eventuell daglig sysselsättning kan det innebära att han eller hon tvingas vara i sin cell 23 timmar per dygn. Jag anser att det är skrämmande att en rättsstat som Sverige under snart 20 år inte har lyckats komma till rätta med denna fråga. Därför ber jag regeringen att återkomma med förslag. Man vet att i ett inledande skede är den som blivit häktad mycket benägen att ändra sitt beteende. Därför är det bra att sätta in åtgärder redan där. Så till den reservation som vi har tillsammans med S och MP om utslussningsavtal. Genom Kramiprojektet har man lyckats väl. För kvinnor finns MOA som startade i Malmö, och det har gett bra resultat. När man kommer ut och står där med sin påse är det svårt att sköta sig om man inte har en rejäl uppbackning, vilket jag tycker att man ska ha. Man har sonat sitt brott och avtjänat sitt straff, och då ska man ha riktiga möjligheter att komma tillbaka. Därför tycker vi att arbetet med utslussningsavtal är viktigt, och man ska involvera kommuner och Arbetsförmedlingens resurser i detta. Vänsterpartiet har avsatt medel i sin budgetmotion för att detta fortare ska komma till stånd. Det vore trevligt att höra Alliansens åsikter om utslussningsavtal. Är det något sådant på gång? Hur ser man på detta problem, och vill man göra något åt det? Som jag sade har vi stränga restriktioner på häktena i Sverige. Ministern har i riksdagens frågestund sagt att hon tar detta på stort allvar och att hon är beredd att vidta åtgärder. Det skulle därför vara trevligt om Alliansen kunde berätta för oss hur man ska lätta på dessa restriktioner. Vi tar också upp utbildning, arbete och programverksamhet när det gäller kriminalvården. Vi har varit ute på studiebesök, och jag vet att det på kvinnliga anstalter har varit svårt att få tillgång till sysselsättning, det vill säga arbete. Jag skulle vilja ha ett svar från Alliansen om hur man ser på detta med arbete på våra anstalter, hur man ska förstärka det. Detsamma gäller utbildning. Många av dem som sitter på anstalt i dag har missbruksbakgrund och behöver hjälp med utbildning. Det finns många bra program för det. Huvudsaken är att man har individuella verkställighetsplaner för att följa upp en individ så att han får rätt åtgärd. Det är många som har missat mycket av sin grundskolekompetens. Just detta att klara av grundutbildningen när man sitter på anstalt tycker vi är mycket viktigt. Vi står bakom alla våra reservationer, men jag vill speciellt yrka bifall till reservation 10, eftersom ingen har yrkat bifall till den förut. I detta anförande instämde Marianne Berg (V).

anf.89 Johan Linander (C):

Fru talman! Detta är det årliga betänkandet om kriminalvårdsfrågor, även om vi inte hade något förra året, så det har inte riktigt blivit något varje år. I stället hanterar vi i dag motionsyrkanden från både 2011 och 2012. Det är ett femtiotal motionsyrkanden, och vi har 15 reservationer och två särskilda yttranden. Jag vill börja med att säga att Sverige har en mycket väl fungerande kriminalvård. Jag skulle till och med våga påstå att vi har en av världens bästa. Den är nu förmodligen bättre än någonsin tidigare. Det är många olika signaler som visar att det går åt rätt håll. De senaste tre åren har vi haft en enda rymning från sluten anstalt. Vi minns hur det såg ut för ett antal år sedan. Sommaren 2004 var det väl rymning på rymning. Vi har en historiskt låg nivå av narkotika inne på anstalterna. Vi har historiskt få avvikelser, det vill säga när man lämnar från permissioner. Inom kriminalvården är det i dag ett större lugn och en bättre trygghet, som också ger förutsättningar för det som är viktigt inom kriminalvården, nämligen att bedriva vård, behandling och utbildning. Bara som ett exempel, för att visa att det fungerar bättre: Nu utfärdas det ungefär dubbelt så många betyg på inlästa ämnen som det gjordes 2007. Även när det gäller utbildning har det verkligen gått åt rätt håll. Allt detta är bra för att nå det riktiga målet, som är att så få som möjligt ska återfalla i brott efter det att man har avtjänat sin tid i kriminalvården. Precis som vi var inne på i förra debatten finns det preliminära siffror som man kan läsa i Kriminalvårdens budgetunderlag för 2014. Återfallsfrekvensen under 2000-talet har minskat från 45 procent till 36 procent på tre år. Det är en markant nedgång som verkligen är positiv. Man kan tycka att 36 procent fortfarande är alldeles för högt, men det går definitivt åt rätt håll. För många grova brott är fängelse den enda tillräckligt ingripande påföljd som är möjlig. Fängelse måste utdömas, men i fängelset är inlåsning i sig inget mål. Målet är att medborgarna ska vara så laglydiga som möjligt när de kommer ut. För att nå det målet handlar det om vissa förutsättningar. Jag var inne på lugn och trygghet. Men det gäller också att ha en utbildning så att man kommer närmare arbetsmarknaden, och att komma ifrån sitt missbruk är mycket viktigt. Det finns mycket kvar att göra - det finns det anledning att säga också - men jag tycker ändå att vi kan vara stolta över den kriminalvård som vi har. Halva justitieutskottet var och besökte Kanada. Agneta Börjesson har redan gått igenom lite av vad vi upplevde där. Jag tyckte att det var en mycket bra studieresa. Det är viktigt att vi som ledamöter i Sveriges riksdag åker till andra delar av världen och ser hur man jobbar där, för att lära mer men ibland också för att förstå vad vi själva gör bra. Några av de saker som jag tänkte nämna här och som jag tycker att vi kan ta med oss hem är bland annat utvärdering. Man utvärderar allt man gör på ett helt annat sätt - jag fick åtminstone den känslan. Det gav en helt annan kunskap om vilket resultat verksamheten ger. Är till exempel behandlingsprogrammen framgångsrika eller inte? Vi har också tagit över många behandlingsprogram till den svenska kriminalvården från Kanada. Även när det gäller verkställighetsplaneringen hade de en mycket mer omfattande genomgång av de intagnas behov, allt för att kunna möta de behoven och se till att den enskilda vid frisläppandet ska vara förberedd för samhället utanför murarna. Det är saker som vi kan ta med oss. Jag vill också nämna några andra punkter där jag tror att vi kan bli betydligt bättre. Några har oppositionen redan tagit upp. Jag tycker inte att det är tillfredsställande att vi har så mycket restriktioner i svenska häkten i dag. När man jämför med andra länder ska man komma ihåg att vi har ett delvis annat system. Det är bara det som sägs i rättegången som gäller. Det innebär att restriktioner måste följa med hela vägen fram till rättegången. Det är inte alldeles lätt att komma runt det. Men kanske ska vi börja fundera över att ha bindande förhör som sedan kan användas i rättegången, för att på det sättet kunna släppa på restriktionerna tidigare. Något som också har nämnts är häktning av barn, som jag tycker är problematiskt. Jag tycker att man borde ha ett system där barn aldrig sätts i vanliga häkten som är för vuxna. Vi har en speciell sorts verksamhet - fast man inte ska kalla det kriminalvård - som är sluten ungdomsvård. Kanske skulle vi kunna lösa häktning för dem under 18 år inom sluten ungdomsvård i stället. Även när unga har begått brott är det klart att man ibland måste hålla dem ifrån andra, så att de inte kan prata sig samman inför rättegången eller förstöra bevisning, eller av någon annan anledning som finns för häktning. Registerutdrag ur belastningsregistret vet vi har ökat snabbt. Det kommer en utredning på det området, och det är välkommet. Vi måste hitta en balans mellan behovet av att använda registerutdrag för att veta vem det till exempel är som ska anställas och möjligheten för den dömde att faktiskt komma tillbaka till samhället, så att man inte är utesluten från alla möjliga områden i samhället, alla möjliga yrkesplatser därför att man en gång har varit dömd för ett brott. Fru talman! År 2011 hade vi motsvarande debatt senast. Då var det stora angreppet från oppositionen, framför allt Socialdemokraterna, på oss i Alliansen att det var så hög beläggning inom kriminalvården. Vi skulle genast sätta i gång att bygga nya anstalter. Det skulle behövas 1 300 nya platser till 2013. Så sade man från oppositionens sida för två år sedan i den här debatten. I dag kan man säga att det var en väldig tur att vi inte lyssnade på er. I fjol satt i medeltal 4 852 personer i fängelse. Det är det lägsta antalet sedan 2001. Prognoserna visar att det kommer att bli en ytterligare minskning ned mot 4 000 intagna till 2016. Medelbeläggningen under 2012 var 89 procent, och i år beräknas den bli 84 procent. Det kan jämföras med 2010, då den var 93 procent, eller - om vi tittat längre tillbaka, när det var en socialdemokratisk regering som styrde landet - med år 2005, när medelbeläggningen på svenska fängelser var 103 procent. Det satt alltså i snitt fler människor i fängelse än det fanns platser. Att minska beläggningen är viktigt. Det är viktigt för att kunna förflytta intagna mellan olika anstalter och avdelningar för att på det sättet bryta upp gängbildningar inom anstalterna. Det är också viktigt för att den som blir intagen ska kunna få en plats nära sin bostad. Där tycker jag att man ska betona barnens rätt att kunna träffa föräldern även om föräldern sitter i fängelse. Det försvåras naturligtvis om man sitter på en anstalt långt bort. Även i häktena har vi haft beläggningsproblem. År 2010 var beläggningen 97 procent, vilket var alldeles för högt. Nu 2013 beräknas beläggningen vara 84 procent även i häktena. Det beror delvis på att det har byggts nya häkten, bland annat i Helsingborg och Sollentuna. I oktober 2013 öppnas ytterligare 171 platser i Göteborg. Kriminalvården planerar för ett nytt häkte i Östersund och för åtminstone tillfälliga platser i Halmstad. Jag vill avsluta med att säga att vi har en bra kriminalvård, men allting kan alltid bli bättre. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

anf.90 Ewa Thalén Finné (M):

Fru talman! Målet för kriminalvården är att påföljder verkställs på ett säkert, humant och effektivt sätt och att antalet återfall i brott ska minska. Moderaterna anser att det är självklart att om man begår allvarliga brott ska man dömas till fängelse och detta av två skäl. Det krävs en skarp reaktion från samhället. Men lika viktigt är det att påföljden faktiskt är en kompensation för brottsoffret, en kompensation som utifrån brottsofferperspektiv, om ett allvarligt brott har begåtts, kanske inte alltid kanske ses som tillräcklig men likväl är viktig. Jag ska ge några fakta om kriminalvården. Den består av 31 häkten, 52 anstalter och 34 frivårdskontor. Därutöver bedriver man transporttjänst. Medelbeläggningen på anstalt var under 2011 drygt 4 500 personer, och frivården hade i genomsnitt drygt 14 000 klienter. Över lag arbetar kriminalvården proaktivt med många viktiga frågor. Till exempel kan jag konstatera det som andra har lyft fram tidigare, nämligen att i princip inte någon har rymt under de senaste åren. Under åren 2010-2012 har en person rymt från anstalt som har säkerhetsklass 1 och 2. Den personen rymde förra året. Från anstalter med säkerhetsklass 3, det vill säga öppna anstalter, avvek 25 personer under 2012. Utifrån dessa fakta kan jag konstatera att frågan om att kriminalisera rymning inte känns angelägen och att detta inte är en fråga att prioritera. Vidare kan jag konstatera att arbetet för en helt drogfri anstaltsvistelse fortsatt visar goda resultat. Kriminalvårdens ansträngningar under de senaste åren för att finna narkotika och andra droger fungerar väl, men detta måste fortsatt vara en prioriterad fråga att arbeta med. Det är självklart att våra anstalter ska vara helt drogfria. Utifrån det kan jag konstatera att reservation 13 från Socialdemokraterna och Miljöpartiet slår in öppna dörrar. För Alliansen är det självklart att verkställigheten inom kriminalvården är effektiv, så att den intagne ges möjlighet att komma tillbaka i samhället och inte återfalla i brott. Att fokusera på arbetslinjen är centralt. Därför är innehållet i kriminalvården viktigt. Jag vill börja med att konstatera att den som är intagen i fängelse ska ha en individuell verkställighetsplan. Denna plan ska vara anpassad till den intagne där man ska bedöma både risker och behov. Den är grunden för en bra verksamhet för varje intagen så att man får den hjälp som man behöver. Särskilt fokus ska ligga på unga dömda. Enligt Kriminalvårdens årsredovisning 2012 hade 90 procent av de intagna en verkställighetsplan. Den som är dömd genomgår varje år olika behandlingar. I syfte att förhindra återfall i brott ges de dömda nya kunskaper och färdigheter samt insikter om sitt brott och dess verkningar. Behandlingen ska ge den dömde bättre förutsättningar att klara ett laglydigt liv när han eller hon har avtjänat sitt straff. Behandlingsprogrammen, som ska vara evidensbaserade, har olika innehåll beroende på behov, allt från antidrogprogram till program om alternativa livsstilar. Den som sitter i fängelse är skyldig att delta i programverksamheten. Eftersom vi kan konstatera att utbildningsnivån hos många i fängelse är låg satsas mycket på utbildningar av olika slag, allt från att läsa in grund- och gymnasieskola till att läsa in yrkesexamen genom arbetsmarknadsutbildningar och kurser från universitet och högskolor. Därutöver ska man ha möjlighet att delta i arbete genom arbetsdrift eller service. Vi kan konstatera att arbetsdrift finns vid de flesta anstalterna och att detta självklart måste vidareutvecklas. Därtill krävs en bra utslussning, och i de bästa av världar ska alla komma ut till ordnade förhållanden. Enligt fängelselagen är det tydligt att detta är viktigt, och samverkan ska ske med berörda myndigheter, framför allt socialtjänsten, hälso- och sjukvården, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Men det är även viktigt med samverkan med organisationer inom den ideella sektorn. Vi kan konstatera att arbetet för att verkställighetsplaner och utslussningsåtgärder ska bli än bättre är ett löpande arbete som regeringen fokuserar på och som kriminalvården måste jobba vidare med. Med anledning av reservationer om häktade med restriktioner skulle jag vilja lyfta fram några delar. Enligt 24 kap. 5 a § första stycket rättegångsbalken ska domstol på begäran av åklagare pröva frågan om den häktades kontakter med omvärlden ska få inskränkas. Tillstånd till sådana restriktioner får meddelas endast om det finns risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning. Att restriktioner behövs i vissa fall är självklart, men det är viktigt att man gör den prövning som rättegångsbalken kräver. Regeringen har i regleringsbrevet till Åklagarmyndigheten för år 2013, för att understryka hur viktigt det är att restriktioner används enbart då det är befogat, begärt att myndigheten tydligt redovisar hur man använder sig av detta. Vidare ska Åklagarmyndigheten under 2013 genomföra ett tillsynsprojekt som avser just användningen av restriktioner. Syftet är att granska hur åklagarna fullgör skyldigheten att dokumentera de konkreta omständigheterna som ligger till grund för att meddela restriktioner. Projektet ska redovisas i slutet av detta år. Det är viktigt att säkerställa att man inte använder sig av restriktioner slentrianmässigt utan att det ska föreligga skäl för restriktioner. Detta är speciellt viktigt när det gäller unga som sitter häktade. Därutöver är det viktigt att de som sitter med restriktioner likväl får en så human vistelse som är möjlig trots restriktionerna. Kriminalvården har under senare år arbetat med olika åtgärder. De gäller bland annat hälso- och sjukvård. Men framför allt handlar de om att bryta isoleringen för unga häktade. Frågan om häktades villkor, framför allt för unga, är viktig, och det är angeläget att Åklagarmyndigheten och Kriminalvården arbetar vidare med frågan. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Jag vill slutligen även konstatera att Alliansen under den förra mandatperioden och under denna mandatperiod har gjort historiskt stora satsningar på rättsväsendet, detta inkluderar självklart kriminalvården. Det är ett väsentligt och viktigt utvecklingsarbete som pågår, både hos regeringen och inom kriminalvården. (Applåder)

anf.91 Christer Adelsbo (S):

Fru talman! Jag har en fråga till Ewa angående vårt förslag om utslussningsavtal. Ni skriver i ert ställningstagande bland annat följande: "Utslussningen ska anpassas till vad varje intagen behöver för att förbättra förutsättningarna för att han eller hon ska klara sig i samhället efter frigivningen utan att återfalla i brott. Samverkan mellan Kriminalvården och andra myndigheter, organisationer i den ideella sektorn, näringsliv och andra aktörer i det omgivande samhället såväl regionalt som kommunalt är en förutsättning för ett framgångsrikt återfallsförebyggande arbete." Det är jättebra. Det skulle kunna vara vår text. Man skulle nästan kunna ha en samskrivning med vår reservation nr 5 om just utslussningsavtal. Trots att vi verkar ganska överens om mycket väljer ni dock att avslå vår motion med motiveringen att regeringen har uppmärksammat problemet och kommer att noga följa frågan. Det är bra att ni vill följa frågan, men varför inte agera och ta ett steg framåt i stället för att sitta på läktaren och bara följa frågan?

anf.92 Ewa Thalén Finné (M):

Fru talman! Vad jag skulle vilja vända mig emot är det jag tog upp när det gällde drogfria fängelser. Även detta tycker jag är en reservation som i princip slår in öppna dörrar, för det första med anledning av att vi vet att lagen är väldigt tydlig med att man ska samverka och för det andra med anledning av att regeringen följer frågan. Att vi skulle göra ett tillkännagivande till regeringen att de ska följa frågan förändrar inte saken när regeringen redan jobbar med frågan. Det är oerhört väsentligt att man samverkar, och lagstiftningen är som sagt väldigt tydlig. Jag är säker på att man kan jobba väldigt mycket och att detta varierar oerhört utifrån vilka kommuner man har att samverka med. Vissa är förmodligen duktigare än andra, för så ser det ofta ut. Bara det att ni har en reservation trots att du till och med säger att vår text är bra, Christer Adelsbo, visar alltså att reservationen inte var nödvändig.

anf.93 Christer Adelsbo (S):

Fru talman! Där har vi inte alls samma uppfattning. Er text, Ewa Thalén Finné, bygger på det vi säger: Det finns ett problem, och det är en viktig fråga. Här måste man göra någonting. Vårt förslag är mer en konkret åtgärd för hur vi ska gå till väga med det. Det är nämligen som du säger, att vi önskar att alla ska samverka och så vidare. Vi vet dock att det inte sker överallt. Lena tog upp Krami, som är väldigt lyckat men bara förekommer på 15 orter i dag. Vi vet alltså att detta behövs, och vi vet att det är en förutsättning för att det ska bli lyckat när man lämnar fängelset för friheten. Det behövs någonting; det är ingen tvekan om det. Om du kallar detta att slå in öppna dörrar har du alltså inte riktigt förstått. Vårt förslag är inte att regeringen bara ska följa frågan, utan vårt förslag är att man ska besluta om att göra utslussningsavtal mellan den enskilda kommunen och Kriminalvården, så att man verkligen ska ha någonting konkret att jobba med. Då hjälper det ju inte att vi bara sitter och följer frågan på läktaren, utan detta är faktiskt en konkret åtgärd. Jag tycker egentligen att det är konstigt att ni bara nonchalerar den som ni gör.

anf.94 Ewa Thalén Finné (M):

Fru talman! Om man ska samverka utifrån en individ krävs det att man har en dialog på individbasis med den kommun där en person är bosatt eller skriven. Då måste man självklart med denna kommun teckna ett avtal om vad man gör. Det är det som ligger i samverkan; det är inte bara att man ringer och säger hej. Då har man nämligen inte skött sitt uppdrag, som dessutom är lagstiftat. När det kommer till hur man lyckas med samverkan på olika platser vet vi att det varierar. Det jag ändå tycker är väldigt positivt är att jag vet att man i Kriminalvården under 2012 har jobbat offensivt på såväl riksnivå som regional och lokal nivå för att till exempel få till fler Kramiavtal - där är Arbetsförmedlingen en oerhört viktig aktör - och avtal med SKL för att få till samtalen. Det står att läsa i Kriminalvårdens årsredovisning över hur man jobbar för att förbättra utslussningen. Lagstiftningen är oerhört tydlig. När regeringen följer en fråga följer den självklart Kriminalvårdens arbete. Jag skulle vilja säga att Kriminalvården jobbar väldigt hårt med dessa frågor just för att nå ett mycket bättre resultat.

anf.95 Lena Olsson (V):

Fru talman! Det var ett intressant svar att man följer frågan. Jag måste fortsätta på det spår Christer tog upp. Jag tycker att det är väldigt intressant, för här kommer vi faktiskt med ett konkret förslag på hur man skulle kunna jobba vidare. Ewa tycker att de gör det, men så ser det inte riktigt ut. Man följer frågan, och man tycker att Kriminalvården gör ett bra jobb tillsammans med Arbetsförmedlingen. Men om det ska bli en riktig verkstad är det väl ändå så att man måste peka på vad man vill göra - och kanske också skicka med lite resurser. Jag tror att det skulle löna sig ganska bra, hellre än att vi i högre grad riskerar att dessa människor går ut i kriminalitet igen. Vi vet nämligen att det kostar mångmiljonbelopp att ha en verksam kriminell. Sedan blir jag väldigt glad över Johan Linanders besked om restriktionerna, som vi har fått mycket kritik för. Du säger att man ska komma med åtgärder, Ewa. Jag har samtidigt en fråga. Det finns en reservation om häktesrestriktioner för barn där vi har ett särskilt yttrande. Vi tycker över huvud taget inte att barn ska sitta i häktet. Jag tycker att det är undervärderande för Sverige. Johan Linander berörde också detta, och jag undrar om man är överens om att kanske lösa denna fråga på ett annat sätt.

anf.96 Ewa Thalén Finné (M):

Fru talman! När det gäller utslussning är lagstiftningen tydlig. Kriminalvården jobbar intensivt för att det ska bli så bra utslussning som möjligt. Det gör man i första hand ihop med kommunen men också, som jag sade, med hälso- och sjukvården, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Det är någonting man gör i varje individuellt fall. Självklart ligger det i verkställighetsplanering, frivårdsplanering och så vidare när någon ska ut på frivård eller släppas. Jag tycker alltså att man jobbar väldigt konkret med dessa frågor. När det sedan gäller häktesrestriktioner för barn kan jag inte generellt säga att barn aldrig ska sitta häktade. Det ska naturligtvis ske med stor restriktivitet, men det händer tyvärr att också barn begår mycket grova brott. Det kan när man utreder dessa brott behövas att barn tvingas både sitta häktade och ha restriktioner. Jag tycker dock att man måste ta en sådan fråga på yttersta allvar och vara väldigt aktsam när man i domstol dömer ut att någon ska sitta häktad, eventuellt med restriktioner. Jag är alltså inte beredd att säga att man aldrig ska häkta barn. Det är jag inte beredd att säga.

anf.97 Lena Olsson (V):

Fru talman! När det gäller att barn aldrig ska vara häktade vill jag säga att det bara finns en häktesverksamhet, och där sätter man barn. Det är absolut förkastligt. Även på denna punkt får Sverige kritik. Så är det. Man kanske ska försöka hitta andra former när det har begåtts grova brott. Men med de häktesrestriktioner som finns i dag och den miljö som man ska sätta barnen i tror jag att gör man sig själv en stor otjänst. Så säger Ewa Thalén Finné när det gäller utslussningsavtal att man ska följa frågan och att lagstiftningen är väldigt tydlig. Vet du hur jag tror att det är? Jag känner till hur många kommuner som helst som har det väldigt kämpigt ekonomiskt. Jag tror att det är där skon klämmer. Pengarna finns inte. Då ställer jag frågan: Är du, med Alliansen, beredd att skicka med pengar för att vi ska kunna skapa bra utslussningsavtal? Vi i Vänsterpartiet har pengar specifikt för detta i vårt budgetförslag. Det här är en viktig fråga. Vi vet vad kriminaliteten kostar. Det är nog ganska billigt att se till att kommunerna har pengar att verkställa det här i stället för att man bara talar om att lagstiftningen är tydlig. Den får vara hur tydlig den vill, men det hjälper inte om man inte skickar med pengar. Vi har ju finansieringsprincipen att om man ändrar lagstiftning ska man skicka med pengar.

anf.98 Ewa Thalén Finné (M):

Fru talman! Självklart är häktesmiljö en otrevlig miljö. Det kan vi vara helt överens om. Sedan kan man diskutera om vi ska bygga specialhäkten och så vidare. Samtidigt är väl inte antalet barn i häkte så stort att vi kan göra det över hela Sverige. Risken är att man skulle bli häktad väldigt långt ifrån där man bor, och det kanske inte heller är så bra. Vad jag vet har Kriminalvården under 2012 börjat med ett projekt där man verkligen tittar på ungas miljö där de sitter häktade. Även om det finns restriktioner får de träffa olika ideella verksamheter och får sysselsättning. Där är det angeläget att fortsätta arbeta med de frågorna. När det gäller utslussningsavtal är det klart att kommuner på vissa håll har dålig ekonomi. Men kommunerna har att vara noga med hur de prioriterar sina pengar. Nej, jag är inte beredd att skicka med öronmärkta pengar till kommunerna. Vi gör det väldigt sällan. I regel får kommunerna ett statsbidrag och sina skatteintäkter. A och O för kommunernas verksamhet är onekligen att de lever upp till arbetslinjen och har många som går till jobbet varje dag. Det är ett sätt för kommunerna att få bättre inkomster. På den linjen jobbar vi stenhårt. Kommunerna har ett ansvar för sina medborgare. Det är inget nytt att de har ett ansvar för människor som kommer ut från fängelse. Det har de faktiskt haft i alla tider. Nu har vi försökt tydliggöra att kriminalvården har ansvaret att se till att man tar de kontakter som ska tas för att det här ska fungera.

anf.99 Johan Pehrson (FP):

Fru talman! Ämnet är kriminalvårdsfrågor. Tyvärr är det så att människor ibland måste bli inlåsta. Då är det viktigt att det sker på ett vettigt sätt så att personer som kommer till kriminalvården möts av en möjlighet till en vändpunkt, inte till en ändpunkt. Åtminstone för Folkpartiet är det tydligt att alla människor ska ha en chans att förbättra sig. Detta kan ske under en lång tid eller en kortare tid beroende på hur allvarligt brott man har begått och naturligtvis också i vilken omfattning man begår brott gång på gång. Tanken är att det ska vara en längre inlåsning om man visar sig att ha svårt att svara mot behandling, stöd och hjälp inom kriminalvården. Jag vill understryka, fru talman, att den debatt vi i dag har är väsensskild från den vi hade för tio år sedan. Det handlar om ett ganska hårt arbete och medvetet fokus, ett arbete som inte minst handlar om att sätta den enskilda i fokus, att sätta den enskilda trasiga inte sällan missbrukande människan, som förvisso har skadat andra men som har en historia som är ganska mörk och tragisk, i centrum. Hur såg det ut för tio år sedan? Ja, då diskuterade vi kraftiga överbeläggningar. Vi pratade om människor som gick och åt i matsalar helt utan eget ansvar för att lära sig basala saker som att laga mat och för att återanpassa sig. Man kunde i praktiken ligga i cellen och röka utan att det hände någonting. I dag får man inte ens röka. Man kan inte få in pengar om man inte medverkar i arbete, behandling och utbildning. Vi kan i dag redovisa en kriminalvård som har nått svenskt rekord, får man väl ändå säga, i förutsättningarna för människor att arbeta, att få behandling för sina problem och att få en basal utbildning, i vissa fall även en högskoleutbildning om man når så långt. Här ligger vi nu i topp. Samtidigt har vi rekordfå rymningar och rekordlite narkotika. Det är alltså mängder av faktorer som i dag samverkar för att vi ska kunna ha en human, vettig och fungerande kriminalvård. Det är en stark kontrast till hur det såg ut för tio år sedan. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg det. Detta har inte skett utan ansträngning. Det har inte skett utan ekonomisk kostnad, utan vi har valt att satsa på olika program, arbete och utbildning. Vi tror att det leder till en bättre och en mer effektiv kriminalvård på så sätt att människor får en chans till en vändpunkt i stället för en evig ändpunkt. Oppositionen lyfter fram en mängd saker som är angelägna. Sanningen är den att om vi står här om tio år kommer vi att fortsätta att prata om förbättringar som är möjliga. Jag tycker att det är viktigt att vi är ärliga med det. Det är inte så att personer som kommer in i kriminalvården i dag är mindre komplicerade eller har mindre tragiska bakgrunder, utan snarare tvärtom personer som har farit ganska hårt genom livet, för att inte säga vad de har gjort mot andra människor. Det är klart att utmaningarna är enorma. Därför är det bra att vi gör allt vi kan och tidigt börjar tänka på ett liv i frihet, allt från vettiga besöksrum till att vi stöder olika ideella organisationer som Bryggan för att man ska kunna hålla kontakt med släkt och vänner utanför fängelset. Allt det där är viktigt. Man ska ta sin avstamp i individen. Jag tycker att tankarna från oppositionen om särskilda avtal när man kommer ut är något som tål att tänka på. Att skriva under ett avtal är dock ingen lösning. Problemet är inte det att det finns kommuner som tänker: Nu kommer Pelle eller Kalle eller Ahmed ut ur fängelset. Han har ett liv där han har varit lite kostsam för samhället, han har inte haft något jobb på länge, så nu gör vi ingenting. I stället försöker man göra saker hela tiden. Vi har inte minst förstärkt, som jag nyss nämnde, arbetslinjen så att människor får en chans att komma i arbete. Sanningen är den att man inte är jätteattraktiv om man är tidigare dömd. Det är inte den som står först i kön på rekryteringsmässorna när företag vill anställa nytt. Här behöver vi tänka mer, allihop här inne, vad vi kan göra för att de här människorna ska känna att de har en reell möjlighet till egen försörjning, inte bara ett papper, ett kontrakt där det står att de ska sköta sig och socialtjänsten ska hjälpa dem. Mycket av det som sker i anstalter riskerar att rasa ihop om man inte får bra hjälp utanför. Här finns mer att göra. Jag tycker att diskussionen om restriktioner är viktig. Här finns uppdraget att man ska förbättra redovisningen. Vi får väl se vad som kommer in, men man får inte göra det för lätt för sig heller. Det finns en orsak till att människor häktas. Det är helt rimligt om vi ska kunna klara upp några brott över huvud taget. Det är också rimligt att man får restriktioner för att inte kunna fortsätta begå brott, hota eller vad det nu kan vara. Vi för ju andra debatter här i kammaren där vi pratar om hur människor hotas. Det finns exempel på hur det trots restriktioner kommuniceras med omvärlden genom fängelsefönster och alla möjliga papper som man skriver på. Det finns ganska grovt kriminella som ingår i olika organisationer som trots restriktioner gör allt de kan för att styra och ställa i verksamheter utanför murarna. Det lyftes fram här att det är synnerligen angeläget att barn häktas så sällan som möjligt. Man använder de särskilda platser på ungdomsavdelningar som finns i dag så långt som möjligt. När restriktioner för unga personer under 18 år hävs blir det ofta direkt frigivning från häktet eller överflyttning till någon av Statens institutionsstyrelses verksamheter. De unga kanske är farliga för omgivningen eller har hotat någon även om utredningen är färdig så långt. Frågan är om man ska satsa mer på den verksamheten inom Statens institutionsstyrelse eller bygga särskilda häkten. Även om ungdomsbrottsligheten just nu ser ut att minska något i vårt land, inte minst tack vare regeringens arbete för tidiga och tydliga insatser, kommer nog personer under 18 år att behöva häktas och få restriktioner också i framtiden. Det är obehagligt. Det ska ske så sällan som möjligt, och det ska vara så lite restriktioner som möjligt. Det är viktigt att de checklistor som Kriminalvården har för unga personer under 18 år används för att minimera de skador som finns hos en ung människa som är häktad i allmänhet och med restriktioner i synnerhet. Fru talman! För oss i Folkpartiet är det tydligt att det är en stor kontrast mellan att diskutera kriminalvården i dag och för tio år sedan. Det är en helt annan miljö. Det finns bättre möjligheter att vända livet än på många år, men det finns mer att göra. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

anf.100 Caroline Szyber (KD):

Herr talman! Kriminalpolitik måste stå på en stadig grund av brottsförebyggande insatser där inte minst ökat stöd och ökad samverkan mellan familj, det civila samhället, skola, socialtjänst och polis spelar en viktig roll för att förhindra att unga beträder brottets bana. Även Kriminalvården har en viktig uppgift i det brottsförebyggande arbetet. Kriminalvårdens möjlighet att rehabilitera den intagne har blivit bättre, men ännu mer kan göras. Inriktningen ska vara att den dömde inte ska återfalla i brott. För att på allvar kunna stävja brottsligheten krävs att man tar itu med de bakomliggande orsakerna till brott. I detta brottsförebyggande arbete ligger ett hårt arbete med att omvända kriminella till en ny livsstil. Kriminalvården spelar en viktig roll i detta arbete. Syftet med kriminalvården är att den person som vårdas där aldrig ska komma tillbaka till anstalt. Det är viktigt att tiden utnyttjas väl med fokus på behandling och förberedelser för ett liv utan kriminalitet. Kriminalvården ska ställa tydliga krav, och regler ska följas. Droger får naturligtvis inte förekomma. Men det gör de i dag. Det är ett av Kriminalvårdens största problem och misslyckanden. Mycket har skett, men detta ska fortsatt prioriteras. Det har funnits ett stort fokus på fängelserna när det gäller att förbättra arbetet där. Jag skulle vilja att vi gjorde om fängelserna till motivationsanstalter. Man skulle kunna se vägen i tre steg. I det första steget införs dagliga drogtester. Alla intagna ges möjlighet att delta i behandlingsprogram mot missbruk och kriminalitet som livsstil. Kontakter intensifieras med föreningsliv, ideella organisationer och idrottsföreningar. Internerna ska sköta vardagliga saker såsom tvättning, städning och matlagning. I steg två införs grundliga kunskapstester för att hitta en individuellt anpassad utbildning, schemalagda dagar för arbete och studier samt relationsskapande verksamhet med organisationer utanför anstalten. I ett tredje steg finns ett utslussningsboende där det frigivningsförberedande arbetet påbörjas. I utslussningsboendet kan kontakter komma att tas upp med familj, barn och arbetsmarknad samt organisationer som samarbetar med den ideella sektorn. Det kan handla om att skapa relationer och bygga upp ett förtroende för att få möjlighet att få ett arbete vid frigivning. Kontakter med övervakare skapas, och sökandet efter bostad påbörjas. Det är väl känt att övergången från ungdomsvård eller efter att ha suttit i fängelse till ett liv i frihet är en kritisk period då personer kan återfalla i brott. Många behöver hjälp med att bryta den onda cirkeln så att de kan leva ett liv utan kriminalitet och droger efter frigivning. Resultatet påverkas dels av den intagnes vilja att återanpassa sig, dels av hur samhället tar emot personen efter frigivningen. De intagna måste ges kraft att vilja resa upp sina liv och känna att de kommer att ges en andra chans och åter kunna komma in i samhället. Detta innebär många praktiska förberedelser. Det handlar om vad som händer efter tiden i kriminalvården, kontakter med andra myndigheter och tillgången till bostad. Kristdemokraterna tycker att de som väl avtjänat sitt straff och verkligen vill och jobbar för att återanpassa sig till samhället ska få positiv respons såväl under sin fängelsevistelse som efteråt. Kriminalvården måste därför i högre grad utformas individuellt. Det är oerhört viktigt att samhällets stöttning fortsätter även efter avtjänat straff genom hjälp till bostad, arbete, utbildning och andra återanpassande åtgärder för att möjliggöra ett liv utan brottlighet. När någon friges utan vettig sysselsättning, utan bostad eller utan socialt nätverk drivs personen återigen rakt i armarna på de kriminella kretsarna. Det är också viktigt att betona det civila samhällets roll, inte minst när det gäller det sociala sammanhanget. Föreningar bör uppmuntras att finnas med som en del i livet före och efter frigivningen. Avhopparjourer - här är det viktigt att nämna både Kris och Exit; den senare vänder sig till avhoppare från nazistiska miljöer - har gett väldigt viktiga redskap. Polisen i Stockholm har också öppnat en försöksverksamhet med en avhopparjour för gängmedlemmar. Den kommer att utvärderas framöver. Det här är viktiga verksamheter som vi fortsatt vill stödja. Jag yrkar avslag på samtliga motioner och bifall till utskottets förslag. (Applåder) I detta anförande instämde Annika Eclund (KD).