Straffrättsliga frågor

anf.1 Kerstin Haglö (S):

Herr talman! I dagens debatt behandlar utskottet 130 motionsyrkanden om straffrättsliga frågor, men på vårt bord har vi ungefär 80 motioner, för vi har ändå sett till att behandla en del förenklat. Vi har också 22 reservationer och en del särskilda yttranden. Det tycker jag visar på att det finns ett enormt engagemang bland våra riksdagsledamöter för just frågor som rör brott, straffmätning och påföljder. Vi socialdemokrater står bakom våra reservationer och yttranden, men här och nu yrkar jag bifall till reservationerna 2 och 12. Den viktigaste och mest grundläggande rättspolitiska frågan är människors förtroende för och tilltro till rättsväsendet. Människor måste känna att det finns rättssäkerhet och rättstrygghet i vårt demokratiska samhälle och att det finns tydliga signaler om vilka normer och gemensamma spelregler som gäller. Straffet förväntas ha förebyggande effekter men också avskräckande effekter. Alla människor ska känna sig trygga i vardagen och slippa rädsla för att utsättas för brott. Vårt öppna samhälle bygger på demokratiska värderingar om alla människors lika värde och en ömsesidig respekt. Den socialdemokratiska visionen att alla människor ska kunna leva i frihet, rättvisa och jämlikhet kränks och utmanas dagligen av brottslighet. Brott kan aldrig accepteras. Brott kränker rättigheter till liv och egendom. De kränker vårt öppna samhälle och tilliten mellan oss människor i samhället. Den som råkar ut för ett inbrott, en stöld, en grov kränkning eller fysiskt våld måste kunna lita på att samhället bryr sig om det lidande, den ilska och vanmakt som det innebär för brottsoffer. Det måste till ett snabbt stöd och möjligheter till upprättelse. Rättsväsendet måste också reagera mot den som begått brottet, som snabbt måste nås av en reaktion. Rättsväsendet måste stå upp för medborgarnas krav på effektivitet, rättssäkerhet och rättstrygghet. Då är det inte acceptabelt att rättskedjan inte fungerar som den borde med alltför långa genomströmningstider, polisutredningar som läggs ned, förundersökningar som brister i kvalitet, rättegångar som ställs in, brottsoffer som inte får det bemötande som de förtjänar och återfall i brott. Rättsväsendets arbete med att minska kriminaliteten blir då ineffektivt. Det är inte enbart jag och Socialdemokraterna som säger detta. Detta säger även Riksrevisionen i sin rapport Att hantera brottmål effektivt , som de lämnade i november 2011. Brottslighet beror på en mängd faktorer i samhället. Men genom satsningar på välfärden kan vi skapa förutsättningar för en trygg uppväxt för våra barn och ungdomar som får dem att växa och utvecklas. Det handlar också om arbete, utbildning, boende och social gemenskap. Ett samhälle där alla får del av välfärden minskar också risken för unga människor och även vuxna att hamna i kriminalitet. Vi måste bekämpa både brotten och brottens orsaker. Därför är det brottsförebyggande arbetet för oss socialdemokrater A och O. I dag saknar vi en effektiv arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik och bostadspolitik - det är många som säger att de inte är med - men vi saknar också en effektiv politik inom rättsväsendet. Herr talman! Till denna inledning kände jag mig nödd och tvungen. Vi socialdemokrater vägrar likt strutsen att stoppa huvudet i sanden och blunda för verkligheten. Nu går jag in på reservationerna, och då säger jag siffran 4,6 miljoner. Vad säger det er? Jo, svaret är att varje år i Sverige görs så många onyktra resor. Varje timme dygnet runt görs 525 onyktra resor. Varje år dödas ca 75 människor i Sverige på grund av alkohol i trafiken. Varje år skadas mer än 1 000 människor svårt på grund av alkohol- och drogrelaterade trafikolyckor. För att visa allvaret med att köra bil påverkad vill vi införa två helt nya brottsrubriceringar vid rattfylleri: vållande till annans död vid fordonstrafik och vållande till kroppsskada eller sjukdom vid fordonstrafik. Vi vill också se en kriminalisering av eftersupning, ett behov som vi har hävdat länge. Det fanns ett färdigt förslag från den förra regeringen som denna regering valde att lägga i papperskorgen. Nu, efter ett tillkännagivande från riksdagen, hoppas vi att vi kan få se en lagstiftning framöver som kriminaliserar eftersupning. Det är också mycket annat som behöver göras. Vi vill se att förverkandet av fordon skärps. Det är i dag möjligt att beslagta bilen från en förare som återfallit i rattfylleri, men förverkandet kräver att det inte är oskäligt. Det betyder att man gör en bedömning av bilens värde, vilket i praktiken innebär att en fordonsägare med en värdefull bil ofta får behålla den, medan en billigare bil kan beslagtas och förverkas, och detta vid likvärdiga brott. Vi vill se en lagstiftning som gör det möjligt att beslagta fordon från alla återfallsrattfyllerister. Vi vill också se kraftfulla åtgärder mot den som återfaller gång på gång. Det handlar inte enbart om straff och längre straff. Det handlar också om att dessa människor får den vård och behandling som de behöver. Herr talman! Det finns människor som man aldrig glömmer, som fallit offer för brutaliteten i vårt samhälle. Fadimes död är inte glömd för mig. Den 20 nov 2001 höll Fadime ett tal här i riksdagen. Två månader senare mördades hon brutalt av sin pappa. Fadime och hennes pojkvän Patrik hade då levt under hot i fyra år. Under senare år har vi sett hur hedersrelaterat förtryck och våld med dödlig utgång och hedersrelaterade hot har ökat. Vi måste se allvarligt på hedersvåld och hedersförtryck. Hederskulturen drabbar främst flickor och kvinnor. Det handlar om kontroll över deras liv, begränsningar i vardagen som ställer krav på hur de klär sig, vilka de umgås med och om deltagande i skolaktiviteter. Det handlar om livsval, utbildning, vem de gifter sig med, frågor om skilsmässa och sexualitet. Om de bryter mot familjens regler drabbas de av sanktioner, hot och i värsta fall våld. Det finns ingen statistik över omfattningen av det hedersrelaterade våldet. Mörkertalet är jättestort. Därför måste det brottsförebyggande arbetet bli bättre. Skolan har en viktig roll, inte minst i att ge det stöd som många föräldrar som kommer hit till oss i Sverige behöver. Det behövs också samverkan mellan myndigheter och kommuner. Socialtjänsten måste vara kunskapsinriktad när det gäller hedersproblematik och måste samverka med andra kommuner kring skyddat boende. Visst är det viktigt med hot- och riskbedömningar. Men hur blir det när socialtjänsten gör sin riskbedömning och polisen gör sin? Ibland skiljer de sig åt, vilket leder till att den som känner sig hotad kan råka mycket illa ut. I vår reservation tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet tar vi också upp frågan att det är dags att vi i den svenska lagstiftningen erkänner brott som begåtts i hederns namn. Vi menar att det bör införas en tydlig straffskärpningsgrund för brott som har hedersrelaterade motiv. Vi välkomnar att Carin Götblad har fått i uppdrag att se över detta, och vi kommer att följa det noga. Det är nämligen dags att vi erkänner brott som begås i hederns namn. Det måste vara tydligt från politiskt håll att problemet existerar och att uppfattningar som har sin grund i hederskulturer aldrig kan vara accepterat i ett jämställt samhälle som har sin grund i mänskliga fri- och rättigheter. Herr talman! Låt mig avsluta med några ord ur Fadimes tal här i riksdagen 2001. "Jag har valt att berätta min historia här för er i förhoppning om att det kan hjälpa andra invandrartjejer. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig. Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem." (Applåder) I detta anförande instämde Christer Adelsbo, Arhe Hamednaca, Mattias Jonsson och Elin Lundgren (alla S).

anf.2 Agneta Börjesson (MP):

Herr talman! Vi debatterar nu justitieutskottets betänkande nr 10, Straffrättsliga frågor . Precis som Kerstin Haglö sade handlar det om knappt 130 motionsyrkanden från 2011 och 2012 om brott, straff och påföljder. Jag kommer att fatta mig kort. Vi i Miljöpartiet står givetvis bakom våra två reservationer och det särskilda yttrande som vi har tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Vi står förstås också bakom de synpunkter vi angivit för motionsförslag som nu behandlas förenklat. För att spara tid yrkar jag dock enbart på reservation nr 2 som vi har tillsammans med S och V. Jag instämmer också i det som Kerstin Haglö sade om brottsförebyggande och eftersupning, där vi har gemensamma skrivningar. I reservation nr 2 skriver vi om behovet av att man får till stånd en särskild brottskod som anger om brottet har anknytning till skam eller heder. Vi pekar också på behovet av en straffskärpningsgrund för denna typ av brott. Kerstin Haglö argumenterade för den gemensamma reservationen, och jag instämmer helt i det hon sade. Det är först under 2000-talet som denna problematik uppmärksammats i Sverige och av våra myndigheter. Det är därför inte konstigt att brottskodningen hänger efter. Nu har dock arbetet pågått ett tag, men det finns fortfarande mycket okunskap. När polisen kodar misshandel så får de ett nummer från Brottsförebyggande rådet. Det finns dock ingen kodning för hedersrelaterade dåd, utan de sorteras under rubriker som till exempel Misshandel av kvinna. Hur ska man då kunna få en uppfattning om problematikens omfattning? Ja, det kan man bara spekulera i. Jag och Miljöpartiet menar att det är centralt att man synliggör den här typen av brott i statistiken. Det är först när man vet omfattningen som man kan klargöra orsakssambanden och bättre förebygga brott. Jag yrkar som sagt bifall till reservation nr 2.

anf.3 Lena Olsson (V):

Herr talman! I dag debatterar vi hela tre betänkanden från justitieutskottet i kammaren. Jag ska därför inte förlänga denna debatt så mycket. Det handlar som sagt om 130 motionsyrkanden på straffrättsliga områden och en förenklad behandling på en del som vi har sedan tidigare. När det gäller de straffrättsliga frågorna hade Kerstin Haglö från Socialdemokraterna en bra inledning om betydelsen av ett fungerande rättsväsen i ett demokratiskt land. För Vänsterpartiet är det viktigt att man bekämpar brott när de begås. Det är dock minst lika viktigt, om inte viktigare, att vidta förebyggande åtgärder. Vad som kan vara förebyggande åtgärder har tagits upp i talarstolen. Det är att det finns bostäder och jobb och att vi ser till att våra barn klarar sin skolgång. Framför allt måste vi förhindra att de blir rekryterade till kriminella nätverk eller organiserad brottslighet, som det stod om i tidningen häromdagen. Jag står givetvis bakom våra reservationer och det särskilda yttrandet om eftersupning. Eftersom vi tycker att det finns ett akut behov av att förändra detta och kunna klassa eftersupande som kriminellt vill jag passa på att fråga Alliansen: När kommer det ett förslag om detta? Regeringen har ju ett tillkännagivande från riksdagen om att återkomma och göra något åt detta. Det har också påpekats i talarstolen att det är många som framför fordon i onyktert tillstånd. I dag finns det mycket man kan stoppa i sig. Det är inte bara öl, vin och sprit, utan det finns en uppsjö av droger som man kan beställa på nätet. Vi har en reservation som handlar om vållande till annans död. Det händer saker vid bilkörning. Folk kör påverkade, och människor får sätta livet till. Det ser Vänsterpartiet allvarligt på. I detta sammanhang frågar jag: Finns det funderingar åt detta håll i Alliansen? Ni har ju gjort en del skärpningar, men vi tycker att ni borde ta ett steg till och betrakta det som vållande till annans död. Att ha dödspiloter på vägarna är allvarligt. Det har sagts mycket om reservation 2. Alliansen tycker att man redan i dag tar hänsyn till detta i motiven. Det är försvårande omständigheter. Men om domstolarna redan i praktiken tar hänsyn till detta vid straffmätningen kan man väl förtydliga det genom att också ha med det i lagstiftningen.

anf.4 Johan Pehrson (FP):

Herr talman! Man får väl konstatera att det är korrekt beskrivet av tidigare talare att det är mycket som påverkar kriminaliteten i vårt samhälle. Det är därför viktigt att lyfta fram den svenska politiken när det gäller social inkludering och att ge människor goda livschanser. Det börjar på MVC. Det går vidare till BVC och vidare till förskolor. Vi kan väl konstatera att det är ganska många människor i världen som gärna skulle vilja ha de förutsättningar som vi har i Sverige för att ge inte minst unga människor en god start. Detta är sedan kopplat till förutsättningar för utbildning, egenmakt i livet, restriktiv syn på droger och att se till att man har en arbetsmarknad som förhoppningsvis utvecklas och där man kan säga att mycket är gjort men mer naturligtvis är att göra. Men jag tänkte, herr talman, ändå släppa detta och inte heller gå in så mycket på den breda reformagenda som alliansregeringen har för polis, brottsofferskydd, kriminalvård, åklagare, domstolar eller för den delen särskilda brottstyper och utsatta människor i övrigt, utan jag tänkte fokusera på de straffrättsliga frågor som betänkandet handlar om. När vi smalnar av det så kan man väl konstatera att det är fyra partier som står bakom alliansregeringen och har gått till val tillsammans två gånger för att markera att det är vissa straff som trots allt behöver skärpas i Sverige. Det motsäger inte att vi, som jag sade tidigare, ser detta bara som en del av rättspolitiken och att det aldrig går att bortse från att det förebyggande arbetet på rättsområdet också är viktigt. Hur jobbar polisen? Inte minst kan det kopplas ihop med skola och socialtjänst. Här måste man lyfta in något annat. Jag gör en reflexion och noterar det vi har gjort till exempel vad gäller tidigare och tydliga insatser. Det har inte handlat om skärpta straff utan om att se till att föräldrar får ökat ansvar för de skador som deras barn orsakar. Vi har sett till att skapa sociala insatsgrupper för att mycket snabbt kunna gripa in i unga människors liv när det håller på att gå åt pipan. Vi har brutit ned sekretesshinder för att göra det möjligare att agera snabbt för att hjälpa unga. Vi har skärpt möjligheterna för att till exempel polisen ska kunna ta hand om barn i allvarliga sociala miljöer som definitivt är skadliga. Vi har förbättrat och fokuserat förutsättningarna för kommunerna att ta ansvar för utslussningen, för det fall att ungdomar har varit inlåsta på statlig institution. Det sker en bättre utslussning. Vi har sett till att polisen ska utreda alla allvarliga brott av ungdomar, även under 15 år, för att ingen ska kunna hamna emellan och glömmas bort, utan tanken är att det första brottet ska vara det sista brottet. Dessa tidiga och tydliga insatser har lett till att vi i dag kanske ser en fallande ungdomskriminalitet, åtminstone enligt Brå. Det välkomnar vi, och jag tar det som en intäkt för att tidiga och tydliga insatser är viktigt. Det handlar inte bara om skärpta straff. Men tillbaka till vilka utmaningar vi ser. Alliansregering ville skärpa straffen för inte minst grova våldsbrott. Vi ville trycka upp straffskalorna något. Vi ville markera vilka tydliga försvårande och förmildrande omständigheter vi ser. Vi ville också markera att organiserad brottslighet ska ses som mycket mer allvarlig än människor som begår brott av rent sociala skäl, det vill säga att man själv är sjuk eller missbrukare eller har hamnat i en miljö där man har svårt att hitta någon annan väg ut än brott. Däremot kan vi beträffande just organiserad brottslighet ta av oss silkesvantarna och snarare använda stålhandskarna. Vi kan nu konstatera att den förändring som vi gjorde inte riktigt har lett till den skärpta syn som vi hade önskat. Därför har vi från alliansregeringen aviserat att vi avser att återkomma till detta. Vi ger oss inte in i några diskussioner med Högsta domstolen om vems felet är, om det var dålig produkt och vad detta beror på. Vi konstaterar att vi kommer tillbaka med tydligare direktiv, så att domstolen lättare kan se till att markera mot det vi tycker är allvarligt - upprepad brottslighet, många brott, organiserad brottslighet och så vidare - och verkligen skärper synen på vissa grova våldsbrott som ändå är de ultimata integritetskränkningarna. Där har vi en bred puck som passar in på de flesta av de punkter som tidigare har lyfts fram av oppositionen. Jag säger inte att oppositionen skulle vara emot detta. Men vid en genomläsning kan jag redan nu konstatera att man för att vara snäll kan beskriva oppositionens synpunkter på detta som lite spretiga. Det finns förslag om både sänkta straff och skärpta straff - kanske inte i det här betänkandet, men vi vet vart de fyra oppositionspartierna vill gå, och det är definitivt åt olika håll. Men, herr talman, det handlar inte bara om grova våldsbrott och organiserad brottslighet, där vi tror att straffen behöver skärpas. Vi har också tillsatt en utredning för att titta på hela straffrättspolitiken. Vi är övertygade om att en ansvarsfull kriminalpolitik i dagens rättssamhälle kräver att människors rätt till integritet i privatlivet får ett tydligt genomslag. Vi vill inte sticka under stol med att behovet av att skydda medborgarna med straffrätt alltid måste vägas mot människors intresse av skydd för den personliga integriteten och att straffrätt endast ska användas i sista hand. Därför har vi en särskild utredare som tittar på hela komplexet av straffrätt och har sin utgångspunkt i vad som har hänt inom straffrätten sedan vi tillskapade själva brottsbalken. Det är kanske strukturer och omfattningar som behöver ändras så att det blir optimalt. Den utredningen ska redovisas senare under året. Det är den breda synen, för det är klart att mycket har hänt. Jag ska kommentera några saker speciellt. Vi har olaga hot uppe i betänkandet. Det gäller om man ska skärpa synen på detta, inte minst redan på förberedelsestadiet. Det är väl verkligen aktuellt. De hot som framförs i den digitala världen är lika obehagliga som dem som framförs i den verkliga världen, så här finns det väl all anledning att försöka ta ett bredare grepp för att titta på såväl rekvisit som straffvärde. Jag hoppas att regeringen snart kan återkomma till det. Flera talare innan har nämnt de hedersrelaterade brotten. Jag vill understryka att det inte finns något som hindrar att man ser allvarligare på det faktum att människor är utsatta, är ensamma och befinner sig i ett underläge gentemot en starkare part som begår dessa brott. Detta används redan i dag. Jag vill understryka en sak beträffande den typ av brottslighet där det finns livstid i straffskalan. När till exempel tingsrätten i Örebro ska tidsbestämma ett straff ser de inte milt på den här typen av brott, utan snarare går de tillbaka och ser att brottet har varit allvarligt. Det handlar oftast om en del gubbar som är dömda, och de är inlåsta. Det nämndes också att vi har tillsatt den tidigare länspolismästaren för att gå igenom allt detta och kunna återkomma med förslag på frågan om hur man ska kunna komma till rätta med den så kallade hedersvåldskulturen. Det är minst 70 000 unga människor i Sverige i dag som får sina liv kraftigt begränsade beroende på detta. Rattfylleribrotten har också varit uppe. Vi tittar på eftersupningen. Det ska bli en redovisning den 30 april. Jag hoppas att det är snabbt nog. Det efterfrågas också skärpta straff. Vi har skärpt straffen, och jag kan tänka mig att göra det igen. Jag vill också understryka att det är viktigt med det förebyggande arbetet, som görs ute i många landsting och många regioner. Där försöker man hela tiden ta hand om de personer som har kört rattfulla, så att de snabbt kommer i kontakt med både polis och sjukvård för att få hjälp med sitt ofta underliggande alkoholproblem. Det är en minst lika viktig väg att gå framåt som att bara ropa på skärpta straff. Det gäller att vara tydlig i lagstiftningen - där har vi genomfört skärpningar - men också se till att jobba med att komma åt problemet, vilket är människors ohållbara förhållande till alkohol, framför allt på våra vägar. Vi bereder också den fråga som nyss togs upp om förverkande av fordon. Där delar jag Kerstin Haglös tankar om att det naturligtvis är stötande att vissa bilar kan tas om hand. När det gäller att komma till rätta med narkotikabrotten ser vi att det sannolikt finns en del utvecklingsmöjligheter. Men för tids vinnande återger jag inte alla reflexioner som man kan göra om detta. Men jag tror att vi snart behöver komma tillbaka till detta eftersom det inte finns någon riktig förklaring till Högsta domstolens åtgärd att så att säga trycka ned straffskalorna, kanske inte ned i källaren men ganska långt ned. Det finns också andra frågor som gäller straffmätningen generellt, som har nämnts här, och preskriptionstider. Men min talartid är slut, och jag nöjer mig med att konstatera att regeringen har en agenda för att få straffvärden i paritet med integritetskränkningen av drabbade människor. Men vi är också tydliga med att det inte bara handlar om att peka ut vilka straff som kan påverka på ett sådant sätt att samhället blir mer lagligt och friare. Det finns även andra åtgärder. Jag kan konstatera att oppositionens förslag spretar. Det är dessa alternativ som står mot varandra. Som sades är intresset stort från oppositionen för dessa frågor, vilket gläder mig. Jag kan också konstatera att intresset bland medborgarna är stort för dessa frågor. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

anf.5 Kerstin Haglö (S):

Herr talman! Johan Pehrson står här och raljerar och säger att oppositionens politik spretar - ena minuten vill vi ha lägre straff, andra vill vi ha högre straff. Jag trodde faktiskt att rättspolitiken och de straffrättsliga frågorna handlade om att man hela tiden ska hålla ett öga på hur straffen ligger i förhållande till begångna brott. Johan Pehrson säger att regeringen har en agenda. Ibland undrar jag hur denna agenda ser ut. Jag ska ta ett exempel som jag gärna vill att Johan Pehrson kommenterar. I Riksrevisionens rapport om att hantera brottmål effektivt står det att det inte finns någon statistik om återfall i brott från 2006 fram till 2011. Det är sex år utan statistik på hur många människor som återfaller i brott. Jag har sökt efter det. Efter att regeringen har fått denna rapport borde man ha tänkt till. Jag har försökt leta. Har regeringen gett något uppdrag om att se till att denna statistik förs? Det borde man ha gjort 2012 eller nu 2013. Min fråga till Johan Pehrson är: Vad vet du om detta? Är du beredd att driva på? Sitter du kanske inne med upplysningar om att detta nu är i gång? Det är helt oacceptabelt att vi saknar statistik för sex år om återfall i brott. Jag vill gärna ha en kommentar från Johan Pehrson.

anf.6 Johan Pehrson (FP):

Herr talman! Man kan i en sådan här diskussion ta avstamp i att Sverige i internationella sammanhang kommer mycket högt upp och kanske är bäst i världen när det gäller olika jämförelser av hur rättsstaten fungerar. The World Justice Project har pekat på detta. Det visar också att Sverige har nått långt och kanske längst men att det finns mer att göra. Vi har det som utgångspunkt. Därför tycker jag att de frågor som tas upp här är fullt relevanta. Vi ser att Brottsförebyggande rådet och andra myndigheter kan göra mycket mer, inte minst när det gäller statistik och forskning. Jag ger Kerstin Haglö rätt i att Brå kanske ska få ett förtydligande. Jag tycker att vi borde ha en bättre statistik på en mängd områden. Det kan finnas nya brottskoder. Brottskoder formas av Brå. Det är Brå som har uppgiften. Det står inte i grundlagen att det är Sveriges riksdag som ska fastställa brottskoder, utan det gör Brottsförebyggande rådet tillsammans med Tullverket, polisen, Ekobrottsmyndigheten och ytterligare någon myndighet årligen. Det kommer till nya, och några försvinner. Det kan vi alltid diskutera. Men det är deras uppgift, och jag tycker att det är viktigt att vi håller isär detta. Men när det gäller statistiken finns det mycket mer att önska. Jag hoppas att vi snart kan få se den förbättring som Kerstin Haglö efterfrågar. Jag tror inte att det finns någon skillnad mellan oss. Både Kerstin Haglö, Socialdemokraterna, Folkpartiet och alliansregeringen vill se fakta på vad som händer i fråga om återfallen och vad de beror på. Men jag vill understryka att det är ett problem att människor återfaller i brott och att domstolarna, enligt Folkpartiets och Alliansens uppfattning, inte ser tillräckligt allvarligt på återfall. Det är det som vi försöker åtgärda, oavsett om det handlar om tre eller tio personer.

anf.7 Kerstin Haglö (S):

Herr talman! Jag tycker inte att du svarade på min fråga, Johan Pehrson, om du tycker att det är acceptabelt att vi inte har haft denna statistik under sex år. Under vår tid fanns denna statistik. Den saknas sedan 2006. Jag ställer frågan: Har regeringen tagit några initiativ i denna fråga? Men jag får inget svar från Johan Pehrson. Alltså känner Johan Pehrson inte till om det finns statistik eller inte från 2012. Men nu glömmer vi det och går vidare. Johan Pehrson säger att Brå kan göra så mycket mer. Ja, det kan Brå göra. För oss är brottsförebyggande arbete A och O. Det handlar om att både titta på brottets orsaker och ta itu med brottet. Därför är det också märkligt att regeringen faktiskt får kritik från Riksrevisionen även i fråga om detta, nämligen att man inte har någon uppföljning och inte har gett några uppdrag vad gäller den nationella samverkan om brottsförebyggande arbete. Där har vi klart och tydligt talat om att vi är beredda. Vi har till och med avsatt resurser för en nationell samordnare därför att vi tycker att det är så otroligt viktigt att detta samordnas och att man syr ihop säcken. Johan Pehrson säger själv att Brå kan göra mycket mer. Det tycker vi också. Vi tror att Brå kan få ett särskilt uppdrag och också vara en drivande kraft i fråga om en nationell samordnare, där man utifrån kunskaper, erfarenheter och mer forskning i brottsförebyggande arbete kan vara den kraft som kan driva dessa frågor framåt och också komma med förslag till åtgärder som ska vidtas. Då är det märkligt att regeringen får kritik även från Riksrevisionen. Regeringen har inte gett något som helst uppdrag eller följt upp frågan om en nationell samordning om det brottsförebyggande arbetet. Det bevisar bara att det inte finns någon agenda i den politik som ni för, Johan Pehrson.

anf.8 Johan Pehrson (FP):

Herr talman! Vi stärker nu Brå som får extra resurser. Vi har sett till att det finns samverkansavtal mellan polisen och kommunerna för att förstärka det förebyggande arbetet med skola och socialtjänst. Vi har vidtagit en rad åtgärder, som jag nyss räknade upp, för att det ska ske tidigare och tydligare insatser för att brottsligheten ska minska. Vi ska kunna förebygga - det är viktigt - och se till att små olyckor aldrig får bli stora katastrofer. Det är detta det handlar om. Vi måste se till att unga människor som begår ett brott stoppas tidigt i stället för att bara låta det gå vidare. Det är detta vi har gjort. Det är klart att man kan göra ännu mer. Men om man vill ha evidens kan jag konstatera att den statistik som Brå producerar - jag vill understryka att de gör mycket statistik - visar att ungdomsbrottsligheten minskar och alltså går åt rätt håll. Det kan nog finnas något mer som Kerstin Haglö kan sakna. Då ska jag försöka ta fram det, så att hon kan få en bra politik. Men detta är inte tillräckligt. Så länge det finns unga människor som dras in, fostras och växer upp i kriminella miljöer förstör de sina egna liv och andras i rasande fart, och det är oacceptabelt. När man påstår att regeringen inte gör något på det förebyggande området för att unga ska slippa dras in och bil kanonmat, som jag brukar beskriva det, i den grova organiserade brottsligheten är helt felaktigt. Jag tycker att detta räcker som svar på detta. Sedan må det vara så att Riksrevisionen hittar områden där det kan finnas mer att göra. Vi försöker hela tiden via våra regleringsbrev se till att man täpper till de luckor som finns. Herr talman! Jag återkommer till att vi har en rättsstat i världsklass enligt The World Justice Project och att vi har gjort en hel del för att förebygga brottsligheten. Det är viktigt att komma ihåg även en dag då vi talar om straffrätten.

anf.9 Krister Hammarbergh (M):

Herr talman! År 2006 gick vi till val med en tydlig reformagenda för rättsväsendet. Vi har kvar en tydlig reformagenda. Mycket har gjorts, och i den bästa av världar skulle man som politiker önska att det räckte med att fatta beslut för att saker och ting skulle bli verkställda och att allting skulle hända ute i samhället. Jag tror dock att även de partier som har suttit i regeringen tidigare vet och märker att det ibland finns en tröghet som gör att de demokratiska beslut vi fattar och de reformer vi antar i riksdagen ibland tar väldigt lång tid att genomföra. Ibland är det också en tröghet i systemet, där det ibland inte ens får genomslag. Det betyder inte att vi som politiker ska ge upp, utan vi måste fortsätta att ha en reformagenda: se till att laga det som är trasigt och låta bli det som är helt. Johan Pehrson talade mycket om det förebyggande arbetet. Jag lämnar det därhän. Vi hade en reformagenda vad gäller polisen som var väldigt tydlig. Vi har tillfört resurser och utbildat fler. Vi ser nu till att vi kan få fler kompetenta utredare. Samtidigt ser vi en tröghet i systemet, och vi har tydligt signalerat att vi inte är nöjda med de resultat som har kommit. Det gäller också de, om man ska vara ärlig, faktiskt sänkta resultat vi kan se när det gäller den utredande verksamheten och personuppklaring. Detta är inte önskvärt, och det är inte acceptabelt. Det innebär att vi som politiker säger att vi inte är nöjda utan att vi kommer att fortsätta trycka på. En av anledningarna till att vi nu utreder och kommer att sjösätta en ny myndighet - en ny nationell polis - är just de problem vi ser inom den brottsutredande delen. Vi har tryckt mycket på mängdbrotten. Vi har varit ute i de olika länspolismyndigheterna och frågat vad man gör. Signalen till polisen är väldigt tydlig: Det måste bli fler brottsplatsundersökningar. Personuppklaringen måste upp. Brottsoffren måste märka och känna att polisen är på plats. Det är en kraftig och tydlig signal för vår del, och det är en del av reformagendan. Vad har detta med straffrätten att göra? Jo, naturligtvis är det så att brott måste utredas innan det är på sin plats att diskutera om straff över huvud taget kan utmätas. Vi såg problem inom straffrätten framför allt när det gäller misshandel och andra grova våldsbrott när vi kom till makten. Det innebar att vi gjorde den största straffskärpningsreformen på detta område redan 2010. Det var väldigt tydligt i och med att vi införde en ny brottstyp, synnerligen grov misshandel. Vi gjorde också tydligt i förarbetena att försvårande och förmildrande omständigheter måste få ett större genomslag när domar fälls. Varför? Jo, vi upptäckte att det egentligen inte var något större fel på de straffskalor som fanns men att det var en alldeles för snäv bedömning och för liten rörelse i dem. Straffskalorna har inte använts. Vi pekade även på att återfall i brott måste ha betydelse i dömandet. Under sex månader skedde en förändring inom tillämpningen i rättsväsendet och i domstolarna. Därefter föll det tillbaka, och det verkar uppenbart att reformen inte har fått effekt. Det innebär inte att vi släpper reformagendan. Vi är angelägna om att driva igenom reformen när det gäller allvarliga våldsbrott och straffskärpningar, och därför kommer vi att följa upp det hela. Vi har ett system som vi ska värna om i Sverige. Det ska vara rättssäkert. Vi har en lagstiftande del med demokratiskt valda politiker, och vi har en fristående dömande verksamhet i form av domstolarna. Vi har också verkställande myndigheter i form av både de utredande myndigheterna, som Polisen, EBM med flera, och den verkställande delen, alltså Kriminalvården. Dessa delar ska inte blandas ihop. Som politiker ska vi inte, som man gör i en del andra länder, sätta fingrarna i syltburken så fort det händer någonting. Vi ska inte gå in och leta, försöka styra upp ett pågående fall eller lägga oss i hur domstolen dömer i varje enskilt fall. Samtidigt är det vi i denna församling som talar om hur allvarligt samhället ser på olika brott. Därför är det om systemet ska fungera lika väsentligt att den dömande makten har respekt för lagstiftaren och lagstiftarens intentioner. Annars hänger nämligen inte systemet ihop. Det är riksdagen som fattar beslut om vilka lagar som gäller, och domstolarna ska se till att dessa lagar upprätthålls. Vi kan diskutera straffskärpning och strafflindring hur mycket som helst i denna församling om vi inte samtidigt får ett genomslag i praktiken. Vi behåller dock reformagendan: Vi ska laga det som är trasigt och låta bli det som är helt. Vi kommer att fortsätta att jobba vidare, som Johan Pehrson nämnde. Vi tittar nu på förslag som ska se till att den skärpta synen när det gäller allvarliga våldsbrott faktiskt får effekt. Det gäller brott som grov misshandel, grova rån, grov utpressning och andra allvarliga våldsbrott. Det gäller att hålla tempot uppe och inte låta sig nedslås, även om man är politiker. Detta betänkande är inget lagstiftningsbetänkande i sig, utan det är ett så kallat motionsbetänkande. Det är ett antal motioner som har lämnats in under den allmänna motionsperioden. Som har sagts är det många som är engagerade i detta, och tittar man på det ser man att väldigt många moderata ledamöter är intresserade av dessa frågor. Vänsterpartiet och Miljöpartiet är lite mer passiva. Socialdemokraterna kan man se med lite större intresse på. Vi kan konstatera att de i första hand hämtar inspiration från Alliansen. De föreslår ofta samma saker som vi redan har sagt att vi ska göra, följer gärna de utredningar som är tillsatta och skyndar sig att lägga fram samma förslag innan utredningen är klar, för att på det sättet framstå som något uppfinningsrika. I sig är detta inget problem, för det innebär att Socialdemokraterna hela tiden anpassar sig till Alliansens politik på rättsområdet. Det är i grund och botten positivt. Mycket av det flum som tidigare kännetecknat politiken har släppts i och med att Socialdemokraterna alltmer talar om straffskärpningar. Alliansen har haft betydelse och påverkat det politiska klimatet. Sverigedemokraterna har efter en ganska trevande start med väldigt få motioner blivit mer aktiva och skrivit fler saker. Ibland har man kanske kopierat det som har skrivits från andra partier. Det som är tråkigt med Sverigedemokraterna är dock att man huvudsakligen fokuserar på förslag som har sin udd riktad mot nya svenskar. Det är klart att vi ska bekämpa alla typer av brott, men det som är tråkigt med Sverigedemokraterna är att man verkar mindre intresserade av annan brottslighet än den som begås av dem som nyligen kommit till landet. En mer nyanserad syn skulle vara bra om man vill ha betydelse för hur vi bekämpar brott på det hela taget. Ett par områden har tagits upp; Johan Pehrson har nämnt en del av dem. Tittar vi på reservationerna kan vi se att det gäller bland annat hedersrelaterade brott. Det konstateras att frågan redan utreds. När det gäller olaga hot, vilket är viktigt att ta upp, kommer också detta att ses över i samband med att vi jobbar vidare med den grova organiserade brottsligheten. När det gäller penningtvätt kommer en proposition före propositionsstopp nästa år, alltså 2014. Det ligger inom verksamhetsplanen. När det gäller förverkande av fordon pågår arbetet. Om eftersupning står det i betänkandet, Lena Olsson, när utredningen kommer att lämnas. Det är den 30 april. Jag har kontrollerat datumet, och det kommer att hållas. I det stora hela, herr talman, kan vi alltså konstatera att denna politiska församling är tämligen överens om vad som ska göras - även om det finns lite fler reservationer än vad som speglar verkligheten. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder) I detta anförande instämde Pia Hallström och Patrick Reslow (båda M).

anf.10 Johan Linander (C):

Herr talman! Även om det egentligen inte handlar om den straffrättsliga debatten utan snarare om den kriminalvårdsrättsliga debatt vi ska ha efter denna måste jag börja med det Kerstin Haglö höjde rösten om, nämligen statistik över återfall i brott. Det är inte så jättesvårt att söka på Brås hemsida. Under debatten här plockade jag fram den läsplatta vi har fått från riksdagen och hittade att Brå presenterade statistik i maj 2012. De kom då fram till att två av fem återfaller i brott, alltså omkring 41 procent. Detta gällde återfall i brott under 2003-2009. Det presenterades alltså i maj förra året. I maj i år kommer nästa presentation från Brå. De jobbar alltså på. Man kan också utan större problem läsa att Brå har förbättrat sin statistik. Från och med 2012 publicerar man en ny statistik över återfall i brott. Statistiken har genom olika åtgärder förbättrats när det gäller tillförlitlighet, kvalitet och aktualitet. Innan man höjer rösten kan man åtminstone leta lite själv. Tycker man att det är svårt att söka på nätet kan man plocka fram en tryckt version. Vi fick häromdagen, och jag antar att Kerstin Haglö också fått det, från Kriminalvården budgetunderlag för 2014. Här finns det preliminära siffror. Där säger Kriminalvården att preliminära återfallsstudier visar att andelen klienter som efter frigivning från anstalt återtas till anstalt inom ett till tre år har minskat markant under 2000-talet från 45 till 36 procent. Statistik finns, det gäller bara att man försöker leta lite. Herr talman! Det finns knappast något politiskt område som är så diskuterat som straffrätten. Man kan slå upp en dagstidning vilken dag som helst och läsa om vilka brott som har begåtts och vilka påföljder som har dömts ut. Vi politiker och våra partier är duktiga på att tycka, tänka och lägga fram förslag på det här området. I dag hanterar vi nästan 130 motionsyrkanden. Frågan man borde ställa sig är: Vad vill vi uppnå med straffrätten? Ett givet svar är att den som begår ett brott ska få en påföljd, ett straff, som står i proportion till det brott som har begåtts. Det ska inte sammanblandas med att påföljden ska ses som en vedergällning, som en hämnd, för det som brottsoffret har utsatts för. Jag tycker att det är viktigt att poängtera det, eftersom det resonemanget är ofta återkommande i en del av den politiska debatten om straffrätten. Visst var den formen av straffteori var vanlig för rätt många årtionden sedan. Nuförtiden är det mycket ovanligt i demokratier att man resonerar på det sättet. Det finns samhällen där man anser att straffet är till för att återupprätta brottsoffrets förlorade anseende eller människovärde, ett slags hämnd. De samhällena brukar vi kalla för hederskulturer. Vi i Sverige ska inte ha en straffrätt som bygger på hämndbegär. Herr talman! Vad vill vi då uppnå med straffrätten? Svaret är delat. Givetvis finns det ett allmänpreventivt syfte. Alla ska känna en viss rädsla för påföljden och därför inte begå brott. Samtidigt kan man i det sammanhanget säga att det som vi kan kalla för det socialpreventiva i många fall är minst lika avskräckande som en eventuell påföljd, det vill säga att rädslan för omgivningens fördömande är ofta minst lika stark som rädslan för en påföljd enligt straffrätten. Vidare finns det ett visst individualpreventivt syfte, till exempel att den som tidigare har begått brott avstår från att begå nya brott eftersom påföljden är så kännbar. Men de flesta som jobbar med dessa frågor är överens om att den effekten är ganska liten. En betydligt viktigare del, som också är en del av preventionen på individnivå, är att påföljderna ska ha ett sådant innehåll att den som har begått brott får en positiv förändring i sitt liv och därför väljer att leva laglydigt framöver, med andra ord påföljder som är anpassade för att hjälpa den som har begått brott att inte göra det igen. Vård, rehabilitering och behandlingsprogram inom kriminalvården är självklart viktiga. Att bli fri från sitt missbruk är ofta avgörande för en att kunna lämna kriminaliteten, liksom att få en relevant utbildning som öppnar arbetsmarknaden och möjligheter för att leva på ett annat sätt när man lämnar kriminalvården. Även för den som har begått mindre allvarliga brott där anstaltsvistelse, alltså kriminalvård, inte är aktuell, måste få tillgång till lämpade behandlingsprogram och missbruksvård. Detta är oerhört kostnadseffektiva åtgärder. Det som är dyrt är när brott begås om och om igen. Pengar är inte det viktiga i sammanhanget, det viktiga är att långsiktigt minska brottsligheten och därmed öka tryggheten i samhället. Viktigt är också, herr talman, att vi har proportionella påföljder. För de grövsta brotten finns inget annat än fängelsestraff som är tillräckligt ingripande. Det ska utdömas i ett antal månader eller år efter hur allvarligt brottet är, men med hänsyn till om det finns försvårande eller förmildrande omständigheter i fallet. Därutöver måste det vara tydligt att den som har fått samhällets hjälp genom behandlingsprogram, missbruksvård och så vidare men ändå fortsätter att begå brott ska få en betydligt mer kännbar påföljd. Den hjälpande handen från samhällets sida ska finnas där, men den som inte är beredd att ta den hjälpande handen ska få en ytterligare påföljd. Man ska visa tydligt att brottsligheten inte accepteras, och i slutändan blir det ett längre fängelsestraff. Vad blir då slutsatsen, herr talman? Jo, slutsatsen är att hårdare straff generellt inte är någon hållbar lösning för att långsiktigt minska brottsligheten. Det är innehållet i påföljden som är avgörande för att man ska kunna minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

anf.11 Caroline Szyber (KD):

Herr talman! Många motioner skrivs under allmänna motionstiden och speciellt många på rättsområdet. För mig som sitter i justitieutskottet är det extra intressant att se vilka motioner som läggs under allmänna motionstiden som berör mitt politikområde. Det blir nu under våren ett antal debatter, och de är indelade ämnesvis. I det här betänkandet behandlas flera viktiga motioner, men det som är viktigt i politiken är att inte slå in öppna dörrar genom att föregå utredningar och politiska processer. Mina allianskolleger har redogjort bra för de reservationer som oppositionen har lämnat. Därför väljer jag, herr talman, att tala lite om bostadsinbrott. Bostadsinbrott oroar många runt om i vårt land, inte minst dem som bor i enskilt belägna villor. De senaste åren har vi sett en utveckling där det allt oftare är välorganiserade ligor som utför en större del av inbrotten. Dessa brott måste prioriteras, och straffen måste skärpas för att markera mot denna kränkning. Varje år anmäls nära 30 000 bostadsinbrott i Sverige. Varje inbrott är en fruktansvärd upplevelse för den som drabbas. Det värsta är inte att ens tillhörigheter försvinner. Det värsta är upplevelsen av kränkning, känslan av att någon har varit inne i ens hem utan att fråga om lov, otryggheten. Inte sällan flyttar den som råkar ut för ett inbrott - känslan av intrång är alltför stor - och blir därmed dubbelt drabbad. Enligt Brås nationella trygghetsundersökning är bostadsinbrott det brott som flest människor oroar sig över att råka ut för. Inte minst är oron stor när man reser bort till exempel under julen, sommaren eller, vissa kanske, under sportlovet. Inbrott är sällan en "engångsgrej". Förövarna är i regel återfallsförbrytare. Ändå döms de i allmänhet bara för enstaka brottstillfällen även om det finns bevisning för betydligt fler likartade brott. Denna så kallade mängdrabatt på brottslighet går inte hand i hand med det allmänna rättsmedvetandet. En person som begått ett flertal likartade brott borde därför dömas till maxstraffet eller till ett strängare straff än vad som kan utdömas för varje enskilt brott av samma slag. En statlig utredning har tillsatts för att titta på straffsatser för systematisk brottslighet. Jag hoppas att utredningen presenterar förslag som innebär hårdare straff för den som upprepade gånger kränker andras hem och ägodelar. Inbrottstjuvar ingår ofta i olika typer av kriminella nätverk. Polisen har på senaste tiden lyckats spränga flera internationella ligor som genomfört stöldturnéer i landet. Samtidigt har vi sett en framväxt av en inhemsk organiserad brottslighet i form av gatugäng. Bostadsinbrott är i allmänhet en av flera olika inkomstkällor för dessa kriminella nätverk. Bekämpningen av den organiserade brottsligheten, både den lokala och den mobila, måste prioriteras om vi ska minska antalet inbrott. I dag är bostadsinbrott en av de brottstyper som har lägst uppklaringsgrad, endast 4 procent. Brottslighetens mobilitet och organiseringsgrad kräver samarbete mellan flera myndigheter om vi ska kunna hejda villainbrotten. Det är uppenbart att polisen behöver samarbeta över geografiska och organisatoriska gränser. På några håll har polisen och socialtjänsten inlett ett samarbete tillsammans med åklagarmyndigheten. Sådana samarbeten bör fortsätta. Parallellt behöver målen för polisens arbete omformuleras. I dag är det alltför stort fokus på mätbara resultat, vilket lätt gör att man enbart fokuserar på brott med hög uppklaringsprocent i stället för att prioritera de svåra brotten. Jag anser att arbetet mot mängdbrott bör vidareutvecklas. Stöld, skadegörelse och andra vanliga brott som drabbar människor i vardagen bör prioriteras. Fler brott måste klaras upp, och handläggningstiderna måste bli kortare. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

anf.12 Maria Abrahamsson (M):

Herr talman! I justitieutskottets betänkande nr 10 föreslår utskottet att riksdagen ska avslå mitt motionsyrkande om vad som avses med barn i brottsbalkens bestämmelse om barnpornografi. Jag finner mig i det men vill ändå använda det här tillfället till att förklara, påverka och bilda opinion så att vi så snart som möjligt ska kunna ha en rimligare lagstiftning. Med snart 15 års perspektiv kan det som borde ha varit självklart redan från början sägas, nämligen att det måste vara lika tillåtet att skildra fiktiva barn i tecknad form som det är att skildra fiktiva barn i skrift, vilket det alltså inte är enligt den svenska barnpornografilagstiftningen. Låt oss backa bandet till den 28 januari 2011. Svea hovrätt har fastställt tingsrättens dom mot serieexperten Simon Lundström. Lundström döms även i hovrätten för barnpornografibrott eftersom han i sin dator har lagrat tecknade mangabilder som föreställer barn i sexuella situationer. Det hjälps inte att barnen som skildras är rena fantasiprodukter och att teckningarna har lagrats som ett led i Lundströms yrkesutövning. Riksdagen har beslutat att innehav av teckningar, även sådana utan någon som helst verklighetsbakgrund, ska vara lika straffbart som innehav av foton och filmer med verkliga barnpornografiska motiv. Med pedofilstämpel i pannan begär Lundström prövningstillstånd i Högsta domstolen. Högsta domstolen bollade över frågan till riksåklagaren för yttrande. Riksåklagaren returnerar med en uppmaning till HD som lyder: Pröva hur bestämmelserna om barnpornografibrott ska tolkas när det gäller tecknade barn! HD våndas och vill inte säga rent ut att bestämmelserna i detta avseende strider mot grundlagen, för när det gäller tecknade barn finns det inget motiverat undantag från tryck- och yttrandefriheten. Vissa saker komplicerar det hela, bland annat ett rambeslut i EU från 2004, det vill säga flera år efter det att den svenska lagen infördes. Rambeslutet har en rymlig definition av barnpornografi. Definitionen omfattar bland annat "realistiska bilder på ett fiktivt barn som är inblandat i handling med tydlig sexuell innebörd". Faktum är att i Lundströmfallet hade Högsta domstolen ett utmärkt tillfälle att ifrågasätta rådande rättsläge genom att låta EU-domstolen pröva om förbudet mot innehav av tecknade bilder är förenligt med grundläggande fri- och rättigheter som medborgarna är garanterade i Europakonventionen, i den svenska grundlagen och också i EU:s egen rättighetsstadga. Genom att problematisera kring dessa frågor kunde Högsta domstolen ha medverkat till att vrida tiden rätt, men det gjorde man inte. Efter ett snårigt proportionalitetsresonemang, där de höga juristerna väger in den japanska mangatraditionen och amatörmässigt funderar över bildernas konstnärliga kvalitet, landar HD i att just i det här fallet, just när det gäller Simon Lundström, ska den grundlagsskyddade yttrandefriheten väga tyngre än de skyddsmotiv för barn som var anledningen till att lagstiftningen infördes på 90-talet. Motivet som åberopades då, för snart 15 år sedan, var alltså att avbildningar av barn i sexuella situationer, även tecknade barn, är en kränkning av alla barn, av alla barn i hela världen. Men det resonemanget var förstås nonsens då, och det är lika mycket nonsens i dag. Varför skulle barn i allmänhet känna sig personligen kränkta om de råkar se en sådan teckning? Är det så illa att moralpaniken och indoktrineringen har gått så långt att riksdagens ledamöter inte vågar lita på sitt sunda förnuft? Eller varför jämställer annars riksdagen rena fantasiteckningar av påhittade barnfigurer i sexuella situationer med foton på verkliga barn som utsätts för verkliga sexuella övergrepp? Det finns bara riksdagen att ställa till svars för denna orimliga svenska lagstiftning som förbjuder konstnärer att visa sina teckningar. Och det avgörande i sammanhanget är alltså att förbudet mot spridning av tecknade barnfigurer stämmer dåligt överens med den grundlagsgaranterade yttrandefriheten. Herr talman! När nu Högsta domstolen inte rent ut ville underkänna lagstiftningen, och inte heller gav någon vägledning alls för bedömningen av andra fall som liknar men inte är identiska med mangafallet, vilar ett tungt ansvar på riksdagen, på oss lagstiftare, att ändra lagen och lösa den konstnärliga friheten från dessa påtvingande bojor. Herr talman! Inte minst i tider av politiska omprövningar är det är viktigt att stå fast vid försvaret av de medborgerliga rättigheterna. Dit hör yttrandefriheten, och det var skäl nog för mig att bestämma att i dag skulle jag ta plats i talarstolen. Tack för ordet! Och för tids vinnande: Det behövs inga applåder. (Applåder) I detta anförande instämde Marianne Berg (V).

anf.13 Richard Jomshof (SD):

Herr talman! Jag står naturligtvis bakom alla reservationer, men ska göra som andra brukar göra och bara yrka bifall till ett fåtal. Det blir några stycken ändå även om det bara är hälften. Jag yrkar bifall till reservation 1, 7, 9, 17, 18, 19 och 20. Jag glömde att sätta upp mig på talarlistan, så jag har rätt ont om tid i dag. Det beklagar jag. Jag tänker därför koncentrera mig på en av reservationerna, och det gäller lagstiftningen om hets mot folkgrupp. Herr talman! Uppfattningen att alla medborgare ska vara lika inför lagen och att ingen ska behöva utså diskriminering på grund av exempelvis etnisk tillhörighet är inte bara en allmänt erkänd princip i Sverige utan något som också är stadgat i 1 kap. 9 § regeringsformen. Jag tänker citera den. Många av er kan det säkert redan, men där står det: "Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet." I realiteten finns det dock ett tydligt exempel på lagstiftning som gör skillnad mellan svenska medborgare på basis av deras etniska tillhörighet. Ett sådant exempel är bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken. Det framgår i och för sig inte när man läser själva texten. Jag tänker citera igen. Där står: "Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter." Men verkligheten är en annan. För några år sedan gjordes en anmälan med anledning av en insändare i tidningen Mitt i Södermalm, som innehöll grovt nedsättande påståenden om svenskar. Då skrev Justitiekanslern, alltså den 5 november 2003, att "syftet vid tillkomsten av straffstadgandet om hets mot folkgrupp var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd" och så vidare. Sedan säger han i slutet att innehållet i insändaren inte kan anses utgöra hets mot folkgrupp just för att svenskar inte omfattas av skyddet. Så sent som den 21 januari i år konstaterade Justitiekanslern samma sak, detta trots att det finns svenskar som faktiskt lever i minoritet i Sverige. Det finns till och med skolor där andelen svenskar kanske kan räknas på ena handens fingrar, och det finns bostadsområden där svenskarna lever i minoritet. Trots det omfattas inte svenskar av det här skyddet. Jag beklagar det. Jag menar att det strider mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I artikel 7 står nämligen: "Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering." Jag menar att vår lagstiftning tyvärr inte lever upp till det. Vår lagstiftning är diskriminerande. I min värld har alla grupper, så långt det är möjligt, exakt samma möjligheter, samma rättigheter och samma skyldigheter. I min värld är det lika illa att diskriminera en svensk som att diskriminera någon med invandrarbakgrund. Därför är det beklagligt att lagstiftningen ser ut som den gör. Jag tycker att det är en självklarhet att alla människor i det här landet ska vara lika inför lagen. Det borde vara en självklarhet för alla partier i denna församling, och jag beklagar att övriga partier inte delar den uppfattningen. Jag beklagar också att jag inte har mer talartid för jag har så mycket intressanta saker att säga, men jag får väl återkomma i nästa ärendedebatt.

anf.14 Johan Linander (C):

Herr talman! Jag lyssnade på Richard Jomshof. Han talade om hur många som var svenskar på en skola eller i en klass, att det kanske var en handfull i en hel skola. Därför skulle jag vilja fråga Richard Jomshof vilka han då tycker är svenskar. Är alla barn som är svenska medborgare svenskar? Det vore intressant att höra. För mig är såklart alla som är svenska medborgare svenskar. Det är möjligt att Richard Jomshof inte håller med om det. När det gäller den lagstiftning som Richard Jomshof lyfter upp kan man i betänkandet läsa att det i förarbetena till lagen finns exempel på detta, att om någon angriper någon eller några just för att de är svenskar kan lagen användas. I de fall som Justitiekanslern har prövat har det väl inte varit fallet, men lagen kan användas på det sättet som Richard Jomshof efterfrågar.

anf.15 Richard Jomshof (SD):

Herr talman! Det är helt rätt. Jag läste det i går och hade en diskussion om just det som står i förarbetena. Problemet är att jag inte har hittat något exempel på att lagen använts på det viset. Det är därför jag och vi menar att vi måste se över detta för att verkligen försäkra oss om att lagen ger ett likartat skydd för alla medborgare i det här landet. Det är precis det jag säger. Så är det inte i dag. Man kan skratta hur mycket man vill åt detta, men det finns flera exempel på hur svenskar blivit misshandlade, utsatta, enkom för att de är svenskar och därmed inte åtnjuter det skydd som den med invandrarbakgrund åtnjuter. Jag tycker att det är beklagligt, för så är det, och det har som sagt Justitiekanslern konstaterat. Det finns fler exempel på det. Jag beklagar att det är så. Vad gäller huruvida någon är svensk eller inte kan man såklart diskutera det. Jag menar att det finns många människor i det här landet som är medborgare men som inte är svenskar. Jag har träffat jättemånga medborgare med invandrarbakgrund som till mig sagt att de inte är svenskar, så det är inte speciellt konstigt. Jag menar att det kanske krävs mer än att bara sätta foten i ett annat land, även om man skulle få medborgarskap, för att kunna säga att man är svensk eller någonting annat. Målet med vår politik är att de som får stanna i landet ska bli svenskar. Vi företräder en assimileringspolitik, vilket man gjorde i det här landet fram till mitten av 70-talet. Målet är att de som kommer hit och får stanna i vårt land ska bli svenskar, men det finns jättemånga människor där ute som inte vill vara svenskar. De ser sig inte som svenskar. De struntar fullständigt i samhället. Jag har träffat äldre människor, men framför allt många unga killar, ofta unga killar, som är födda i landet, har invandrade föräldrar och absolut inte ser sig som svenskar. Sådan är verkligheten i dag.

anf.16 Johan Linander (C):

Herr talman! Jag kom nästan av mig, så chockad blev jag av det som sades. Det är klart att det finns många som lever i Sverige, är svenska medborgare men har exempelvis finska rötter. De har kommit hit men ser sig fortfarande som finländare. De är ändå svenskar; de bor i Sverige och är svenska medborgare. Med det resonemang som Richard Jomshof här för skulle alltså hets mot folkgrupp mot svenskar inte kunna ske mot alla dem som är svenska medborgare, utan hets mot folkgrupp mot svenskar skulle bara kunna ske om den som är utsatt ser ut så som Richard Jomshof tänker sig att svenskar ser ut. I annat fall skulle de inte kunna omfattas, alltså om de säger att de inte är svenskar, kanske talar ett annat språk eller har en annan religion. Det är inte det samhället jag vill ha. Tvärtom ska lagstiftningen omfatta alla oavsett vilken religion du har, oavsett hur du ser ut, oavsett etnicitet, oavsett varifrån du kommer och oavsett vad du själv kallar dig. Då kan man inte göra den typen av begränsningar i lagstiftningen, det vill säga vem som är svensk och vem som inte är svensk. Men det är tydligen det som Richard Jomshof efterfrågar. Det kommer vi inte att uppfylla, det lovar jag.

anf.17 Richard Jomshof (SD):

Herr talman! Det här blir faktiskt lite löjeväckande. Själva lagstiftningen rörande hets mot folkgrupp är exkluderande. I lagstiftningen räknas ett antal grupper upp som ska ha ett särskilt skydd. I och med att du räknar upp ett antal grupper finns det en massa grupper som därmed exkluderas, de som inte räknas upp. Jag skulle helst vilja se att lagstiftningen togs bort helt och hållet just för att vi ska kunna försäkra oss om att den som bor i Sverige och är medborgare i landet - oavsett bakgrund, oavsett om man ser sig som svensk eller inte - ska ha precis samma skydd, samma möjligheter, samma rättigheter, samma skyldigheter. Det gäller alla medborgare. Det har inte med hudfärg att göra. Det har inte med huruvida du ser dig som svensk eller inte att göra. Om du är medborgare ska du omfattas av exakt samma skydd. Den lagstiftning som Johan stöder är exkluderande. Den räknar upp ett antal grupper. Det innebär att det finns andra grupper. Det har tillförts grupper efter hand. Varför det? Jo, för att man insett att den här lagstiftningen inte gäller just den eller den gruppen. Den är exkluderande till sin natur, och det är problemet. I och med att du stöder lagstiftningen, Johan, innebär det att du tyvärr inte ställer upp på principen att alla människor ska ha exakt samma rättsskydd i det här landet. Så är det. De har inte det. Det finns exempel på unga svenska killar som har blivit misshandlade av förövare med invandrarbakgrund enbart för att de är svenskar. Men inte har de som misshandlat dem tilldömts ett hårdare straff för det. Däremot finns det exempel på motsatsen. Det kan jag inte acceptera. Den som misshandlar ska dömas till ett straff. Det gäller oavsett vem som misshandlar. Så enkelt är det. Som lagstiftningen nu ser ut är den inte bra. Den är exkluderande, och det kan jag inte acceptera.

anf.18 Kent Ekeroth (SD):

Herr talman! Det är intressant hur debatten kan gå från år till år i den här kammaren. Allt fler partiföreträdare talar nu om hårdare straff, partiföreträdare som i denna talarstol och i replikskiftena varit emot hårdare straff. Nu har till och med regeringen erkänt att de hårda straffen som man var så stolt över när de infördes 2010 inte gett någon effekt. Det är inte alls förvånande. Det har jag stått och sagt i den här talarstolen i ungefär två och ett halvt år. Jag har väckt otaliga motioner och deltagit i många debatter gällande just detta. I varenda debatt har jag fått höra att straffen är bra. Jag hade en debatt med Beatrice Ask i höstas - straffen är bra, allting är jättebra. Men nu börjar SD ligga på 10-15 procent i opinionsundersökningarna. Analysen av väljarströmmarna visar att de går bland annat från Moderaterna till SD. När man frågar de moderata väljarna varför de går till SD säger de att den viktigaste frågan för dem är kriminalpolitiken. Då börjar det helt plötsligt hända saker, vilket är bra. Det är såklart positivt att fler och fler personer får denna insikt. Jag ska ta några exempel på vad som hänt här i kammaren innan. När jag väckte en motion om att slopa tvåtredjedelsfrigivningen, den så kallade villkorliga frigivningen, gick Ewa Thalén Finné upp och sade att det var ett jättedåligt förslag som inte kunde accepteras. Oj, vad hemska vi var! Sedan går Beatrice Ask ut och säger: Det ska vi göra! Och då är det helt plötsligt bra. För något år sedan eller två hade jag ett replikskifte med Roger Haddad där han var väldigt tydlig med att Folkpartiet inte ville ha skärpta straff. Men häromdagen gick Folkpartiet ut och sade att de vill ha skärpta straff för våldsbrott - vilket var just det vi pratade om. Caroline Szyber gick nyligen upp och pratade om att mängdrabatten ska bort, visserligen kanske bara för inbrott. Men det är ett steg i rätt riktning. Någon annan hade jag en debatt med om ungdomsrabatt. I min motion skrev jag att den ungdomsrabatt som gäller mellan 18 och 21 år bör tas bort. Alla partier var emot det. Sedan går Beatrice Ask ut och säger: Nu ska rabatten mellan 18 och 21 år tas bort. Mönstret upprepar sig hela tiden. Vi säger en sak, och alla andra säger emot. Sedan går till slut Beatrice Ask ut och säger: Vi ska göra det ändå. Väljare går till SD. Det har vi sett. Vi ligger nu på 10-15 procent i opinionsundersökningarna. Det är klart att andra partier börjar anpassa sig, vilket som sagt är väldigt bra. Vad händer då när man skickar upp dessa testballonger? Det är inte ens så att man kommer med konkreta förslag. Nej, det handlar om arbetsgrupper internt i partiet. Det påminner mig om när Folkpartiet 2002 pratade om ett språktest som de aldrig ville genomföra, aldrig genomförde och aldrig gjorde någonting för att genomföra. Ett annat exempel är Moderaterna 2009, när Billström gick ut i en debattartikel och - hör och häpna - skrev att man ska ta tillbaka medborgarskapet från kriminella invandrare. Men det blev ingenting av det heller. Dessa testballonger brukar skickas upp något år före valet, som 2002, 2009 och nu 2013. Men jag vill påpeka att de oftast brukar spricka väldigt snart efter valet, när debatten lagt sig och väljarna har fått tron på att de andra partierna de facto vill göra någonting. Jag har stått i den här kammaren hur många gånger som helst och läst upp vad som hela tiden händer i Sveriges domstolar med de extremt låga straff vi har. Alla vet min förkärlek för det. Man kan skjuta sin flickvän på 15 centimeters avstånd i pannan och få ett år och nio månader. Om man nästan slår ihjäl en sjukpensionär i Kortedala kan man få 130 timmars samhällstjänst. Det är dessa straff som ni har suttit och försvarat i två och ett halvt år, och det är dessa straff som ni låtsas vilja göra någonting åt nu, ett år före valet. Men vi vet alla att det där bara är tomt prat. Jag var tvungen att gå upp och säga det. Jag yrkar bifall till reservation 18, som ligger lite i linje med vad jag stått här och sagt.

anf.19 Krister Hammarbergh (M):

Herr talman! Jag vet inte om jag ska hälsa Kent Ekeroth välkommen tillbaka till justitieområdet. Ni har bytt personal tidigare, men nu kanske ni kommer att delta i debatterna båda två. Jag har en liten fundering om hur Kent Ekeroth resonerar. Du har till exempel funnits med i referensgruppen för Påföljdsutredningen och suttit och lyssnat på den diskussion som bland annat Johan Linander och jag fört om de saker som du själv nämner. Det sades inte så mycket från SD då, men ni kanske lyssnar. Det är så här politiskt arbete går till. Vi tittar, vi genomför, vi utreder och vi utvärderar. Sedan lägger vi fram genomarbetade förslag. Vi skjuter inte från höften. Du kan själv konstatera att den här regeringen har fattat beslut om straffskärpningar. Men som jag och andra har nämnt tidigare i dag ser vi problem med tillämpningen i domstolen. Vad är det egentligen du vill göra med domstolen? Vad innebär det du sade? Vill du gå direkt in och bestämma hur domstolen ska döma? Vilken var innebörden?

anf.20 Kent Ekeroth (SD):

Herr talman! Det är roligt att vara tillbaka i kriminalpolitiken, även om jag aldrig har slutat arbeta med den. Det finns mycket att göra. Jag har skrivit många debattartiklar och så vidare. Det är alltid roligt att diskutera kriminalpolitik. Vad vill vi göra? Vi väckte 68 motioner i höstas, tror jag, om vad vi vill göra. Det har framkommit att praxis till exempel i misshandelsfall innebär att man i 90 procent av fallen dömer i den nedersta fjärdedelen av straffskalan. Vi har väckt en del motioner för att minska utrymmet för domstolarna att alltid lägga sig lägst, till exempel genom tredje-gången-gillt-principen, det vill säga att man ska få maxstraff om man begår tre brott i samma kategori inom en viss tidsrymd. Vi har väckt en motion om riktiga livstidsstraff för vissa brott. Man åker in på livstid, sitter där och kommer helt enkelt aldrig ut igen. Vi har lagt fram förslag om att förändra mängdrabatten. Dels handlar det om ackumulationsprincipen, dels om att utöka tilläggsstraffskalan. Vi har en mängd förslag. Vi vill höja miniminivåerna för vissa straff, så att domstolarna får mindre utrymme att utdöma de löjeväckande låga straffen. Vi har givetvis lagt fram förslag om att ta bort rabatten för dem mellan 18 och 21 år, vilket ni var emot och nu helt plötsligt är för. Vi har också lagt fram ett förslag om att 15-18-åringar ska kunna dömas som vuxna vid speciella fall. Och så vidare. Vi har lagt fram en hel rad förslag på att höja miniminivåerna och skärpa straffen för att styra domstolarna till att utdöma straff som helt enkelt är moraliskt riktiga. Jag tror att du vet om det. Jag vet inte riktigt varför du ställer frågan. Du har ändå suttit i justitieutskottet under samma tid som jag under de senaste två och ett halvt åren ungefär.

anf.21 Krister Hammarbergh (M):

Herr talman! Vad gäller straffrabatterna vill jag repetera att Kent Ekeroth har haft möjlighet att under ett tidigt skede följa de diskussioner som förts under utredningsarbetet. Jag vet att du har lyssnat på oss. Eller hur? Min fråga var vad du menade när det gällde domstolarna. Tycker du att riksdagen ska ha större makt att gå in direkt i domstolens förhandlingar och vara med i avgörandena av domarna? Var det detta du menade? Det är viktigt att få klarlagt i så fall. Jag har en fråga till. Din partikamrat sade tidigare att han helst inte skulle vilja ha kvar lagstiftningen om hets mot folkgrupp därför att alla ska behandlas lika. Samtidigt har ni en motion om våld mot kulturarbetare. Tydligen ska våld mot kulturarbetare ske på ett annat sätt än mot andra arbetare. Gör man inte skillnad på folk i det fallet? Eller är det så att er politik kanske inte är så genomarbetad?

anf.22 Kent Ekeroth (SD):

Herr talman! Ärligt talat förstår jag inte riktigt Hammarberghs frågor när han pratar om domar i domstolarna. Jag använde precis två minuter till att gå igenom de motioner som Hammarbergh säkert har sett under årens lopp och berätta vad vi vill göra. Vi vill använda lagstiftningen till att styra domstolarna. Lagstiftningen är till för att styra domstolarna. Vi har lagt fram förslag som är mycket bättre och mer långtgående än de så kallade straffskärpningar som Moderaterna var så stolta över. Det visade sig att ingenting hände, vilket vem som helst kunde ha fattat för länge sedan och vilket vi gjorde. Det var därför vi lade fram alla de här förslagen före det moderata nyuppvaknande som uppenbarligen har skett under de senaste veckorna. Det var ingen nyhet att det här inte skulle påverka speciellt mycket. Annars skulle vi inte ha lagt fram alla de förslag som vi lagt fram. Det gjorde vi därför att det inte var så svårt att se den utvecklingen för lång tid sedan. Lagstiftningen om hets mot folkgrupp skulle jag precis som Richard vilja ta bort. I själva lagstiftningen står det att det beror på ras, etnicitet, religion och allt vad det nu är. Redan där säger lagstiftningen att man kan peka ut vissa grupper. Om någon uttrycker ringaktning eller hotar någon på grund av ras eller etnicitet måste uppenbarligen domstolen kunna definiera ras och etnicitet. Hur ska de annars kunna tillämpa den lag som ni står här och försvarar? Det går inte. Linander var uppe innan och ifrågasatte hur man definierar detta. Men eftersom det står i lagen har ni valt att man ska definiera det. Det är ni som har bestämt det. Det är ni som har sagt till domstolarna att de ska avgöra när någon är utsatt på grund av sin ras, etnicitet, kultur, religion eller vad det nu kan vara. Det var ni som införde den lagstiftningen. Det är ni som har sagt till domstolarna att definiera vilken ras eller etnicitet någon tillhör. Om det inte finns några sådana, som Linander var inne på, hur ska man då kunna använda lagstiftningen över huvud taget? Det är en helt ologisk lagstiftning från första början, speciellt med tanke på vad ni står här och säger i talarstolen.