anf.1 Kent Härstedt (S):
Herr talman! Vi samlas i dag för att debattera FöU8
Samhällets räddningstjänst
. Jag yrkar bifall till reservation 3 under punkt 5 och reservation 4 under punkt 12 om krisberedskap för grupper med särskilda behov.
Herr talman! Hjärtstartare är en fråga som berör många människor i vårt land. I dag är högt blodtryck och hjärt- och kärlproblem en av våra stora folksjukdomar. Som motionären har skrivit önskar han en översyn om möjligheten att lagstifta om hjärtstartare i miljöer där många människor vistas. Motionären anför att teknikutvecklingen har gjort att det i dag är så lätt att hantera en hjärtstartare att tillgång till sådana i miljöer såsom varuhus, arbetsplatser och kollektivtrafik och turistbussar skulle rädda många liv. Majoriteten har angett att man inte tycker att detta är nödvändigt.
Jag vill berätta lite grann om de problem som finns i vårt samhälle i dag och som är kopplade till hjärt- och kärlsjukdomar. I dag har vi ett samhälle där ungefär 750 svenskar årligen dör i onödan efter plötsliga hjärtstopp. Av de 5 000 svenskar som får hjärt- och lungräddning efter plötsligt hjärtstopp överlever endast var tionde. Detta är naturligtvis inte acceptabelt.
Om samhällets resurser skulle utnyttjas på ett annat sätt skulle vi kunna rädda många fler. I en debattartikel som skrevs förra året angav några av Sveriges främsta experter på området - hjärtläkare, överläkare och verksamhetschefer för hjärtkliniker med flera - i en debattartikel hur de önskar se framtiden.
De skrev bland annat att i Sverige omkommer årligen 100 personer i bränder, och 400 personer dör i trafiken. Samtidigt drabbas uppemot 10 000 individer årligen av hjärtstopp utanför sjukhus. I 5 000 fall påbörjas hjärt- och lungräddning av ambulanspersonal. Av dessa överlever i dag endast en av tio.
När experterna summerar sina rekommendationer för vad vi skulle kunna göra för att förbättra överlevnaden anger de att det ena är en läroprocess för oss alla. Vi ska lära oss mer om hur man utför hjärt- och lungräddning, så kallad HLR, som i form av 30 hjärtkompressioner följt av 2 inblåsningar kan tredubbla överlevnaden genom att blodcirkulationen till hjärnan upprätthålls till dess att en hjärtstartare kan användas.
Experternas andra förslag är kopplat till hjärtstartare. De rekommenderar en storskalig spridning av hjärtstartare till allmänheten. Den som drabbas av hjärtstopp kan i princip endast räddas till livet med hjälp av en hjärtstartare. Smaka på den meningen!
Därför är det förvånande, och egentligen lite upprörande, att ministern förra året svarade så avvisande på en fråga om detta. Man tycker att det görs tillräckligt, eller så tycker man att det är svårt att lagstifta på grund av att det är landsting och andra som har ett primäransvar.
Men det är klart att landets landsting och regioner måste rätta sig efter den lagstiftning vi har i landet. Och nog måste en regerings ambitionsnivå vara högre än att bara säga att man inte kan, att det inte fungerar eller att man inte borde göra det. I detta sammanhang finns möjligheten. Kunskapen finns bland Sveriges främsta experter på området. Verkligheten och statistiken talar för att man ska ha en mer offensiv linje när det gäller hjärtstartare för att undvika att människor dör i hjärtstopp.
750 svenskar dör i onödan. Det säger Sveriges främsta experter. Och vad säger ansvarigt statsråd? Han säger: Nej, jag tycker nog inte att vi behöver göra så värst mycket mer, för det är besvärligt.
Nog måste vi se till att vi får en ändring på denna punkt. Det kan vara intressant att höra de efterföljande debattörerna från den borgerliga sidan förtydliga denna passiva hållning från regeringens sida.
Den andra del som jag från Socialdemokraternas håll vill tala om är krisberedskap för grupper med särskilda behov. Jag har själv i många sammanhang ute i världen, bland annat på uppdrag från Unicef, sett hur människor i akut kris hamnar i mycket svåra omständigheter. De med funktionshinder är de som drabbas värst. Vi har dessa erfarenheter också i Sverige från de kriser vi har haft när vi blickar tillbaka genom åren. Det är självklart, och det är egentligen ganska enkel matematik, att man har det lite besvärligare än andra om man har funktionshinder. I samband med en kris har vi det alla besvärligt, och det är klart att det blir extra besvärligt för dem som inte har riktigt samma förutsättningar.
Låt oss lyssna på vad chefen för MSB sade när hon i en intervju förra året fick svara på frågan om ifall hon tycker att man kan klara situationen för rörelsehindrade och deras förmåga att hantera en kris: Man behöver en förnyad kontakt med handikapporganisationerna kring de här frågorna. Det är en lärande process. Efter varje händelse måste vi ställa frågan: Vad kan vi göra bättre?
Hon säger också på ett annat ställe: Något enkelt svar på exakt förmåga att hantera detta finns inte mer än att i en sådan händelse sätts alla på hårt prov. Detta menar alltså Helena Lindberg.
I den här motionen vill vi socialdemokrater att vi ska inventera frågan om krisberedskap för grupper med särskilda behov. Vi konstaterar att även här väljer regeringen att ha en passiv hållning. Man avvisar motionen och menar att man har ett pågående arbete. Man tycker att det är viktigt, men mer än så vill man inte göra.
Jag vill fråga majoritetens företrädare här i dag om det är denna passiva hållning vi ska ha till människor med funktionshinder i de kriser som säkert kommer. Vi vet inte hur de kommer att se ut, men vi vet att de kommer. Vad är ert svar till de funktionshindrade som i sina egna tidningar och olika sammanhang diskuterar krisberedskapen? Den är tydligen inte så viktig för dem eftersom ni inte är beredda att syna detta ordentligt och utvärdera vad vi kan göra bättre.
anf.2 Mikael Jansson (SD):
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och 2. När jag hör talas om bränder är det första jag tänker på hur snabba brandförloppen kan vara.
Ett snabbt brandförlopp hade förvisso läktarbranden i Bradford den 11 maj 1985. Det är mycket tankeväckande att se hur branden, när den precis hade börjat på läktaren, först ignorerades och matchen fortsatte. Fyra minuter senare var hela läktaren övertänd och människor som stod inne på fotbollsplanen tog eld av värmen. I början av branden bedömde de flesta alltså att man kunde ta sig från brandplatsen i sakta mak. Den bedömningen fick fasansfulla konsekvenser. 56 människor omkom.
Snabba brandförlopp återspeglar sig också i bostadsbränder där övertändning ofta sker efter bara några minuter. Det är därför som alla ska ha brandvarnare. Man kan ha flera brandvarnare som är sammankopplade så att alla tjuter redan när en har löst ut. Bostadsbränder skördar de flesta dödsoffren av alla brandtyper. Värden för flera miljarder kronor förstörs därtill varje år.
När bränder uppstår på äldreboenden är det särskilt farligt eftersom många äldre rör sig långsamt eller behöver hjälp. När äldreboendena är underbemannade blir risken ännu större.
En undersökning som SVT:s
Uppdrag granskning
gjorde 2009 visade att trots 400 bränder varje år på svenska äldreboenden saknade många direktlarm, sprinkler och ibland till och med brandvarnare. Undersökningen visade att i var tredje svensk kommun fanns äldreboenden som inte hade direktlarm till larmcentralen SOS, att vissa boenden helt saknade brandvarnare och att inte en enda kommun hade sprinkler i samtliga boenden. Det visade sig att sprinkler tvärtom var mycket ovanligt.
Boverkets regler ändrades 2012 så att sprinkler enligt lag ska sättas in i sjukhus och särskilda boenden vid ny- eller ombyggnad. Motionen från Björn Söder och Per Ramhorn har ett yrkande om att sprinkler ska sättas in även i alla befintliga äldreboenden.
Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, framhöll år 2009 att sprinkler i alla befintliga äldreboenden är en prioritering av resurser och måste nettokostnadsanalyseras. Detta påverkade försvarsutskottets behandling av en motion samma år. Jag hävdar att detta också är en prioritering av humanitet och rättvisa.
Herr talman! Risken för brand på våra äldreboenden ska inte nettokostnadsanalyseras. Anständigheten säger att det ska vara sprinkler på alla äldreboenden. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, gör samma analys.
Vid katastrofer är det viktigt med tydliga regler och att alla eller de flesta vet vad begreppen som används i räddningsarbetet betyder. Vid stora katastrofer är det viktigt att alla känner till räddningsledarens rättigheter. Det är viktigt att såväl främre som bakre brytpunkt respekteras av alla, även journalister. Det är viktigt att döda och skadade inte hamnar på samma uppsamlingsplats. Kända, tydliga regler räddar liv.
Vid bränder i bostäder finns standarder som säkerställer att varje lägenhet blir en brandcell. Räddningskårerna ska hinna fram under den tid som de lägenheter som ligger nära brandhärden står emot. Även här räddar tydligare regler, krav och standarder liv.
Så kan man fortsätta. Erfarenheter gör det möjligt för oss att upprätta tydliga regler som räddar liv.
Lars Isovaaras motion tar fasta på att det inte finns tydliga regler för brandskydd vid campingplatser. Konsekvenserna av en storskalig brand på en fullbelagd campingplats kan vara direkt förödande. Lyckligtvis har vi än så länge varit förskonade från dylika katastrofer i Sverige. Bland annat är avståndet mellan husvagnsekipagen, husbilarna och tälten en viktig faktor. Det har tagits fram rekommendationer på säkerhetsavstånd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, men dessa säkerhetsavstånd är just bara rekommendationer. Om ett sällskap väljer att ställa sig närmare än det rekommenderade avståndet på fyra meter är det ingen som kan hindra dem från att göra det.
För att öka brandsäkerheten i förebyggande syfte kan en lagreglering av tillsynen över brandsäkerheten på campingplatserna vara på sin plats. Vi ska inte vänta tills en katastrof inträffar. Ekonomin kan driva ägarna till campingplatser att lägga platserna för tätt. Vid många festivaler där det tältas och inmundigas alkohol kan riskerna vara extra stora.
Danskarna kallar svenskarna för fyrkantiga eftersom de ska reglera allting, men ibland är det bra. En sådan här gång, när det handlar om hälsa och liv, är det bra.
Herr talman! Vi bör reglera brandskyddet vid våra campingplatser!
anf.3 Kent Härstedt (S):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga om hjärtstartare, och jag kan förbereda mina borgerliga kolleger på att de kommer att få samma fråga. Sveriges främsta experter ställer sig bakom detta. För dem som är engagerade i hjärt- och lungräddning i landet kan det vara bra att veta varför ni inte ens kan tänka er en översyn av möjligheten att sprida hjärtstartare över landet.
Det finns klar statistik. 750 svenskar dör i onödan. Kostnaden för detta är förhållandevis överkomlig. Sveriges främsta experter instämmer men inte ni. Jag skulle gärna vilja att du berättar för alla dem som är medlemmar i det här förbundet, alla dem som är engagerade, läkarna och experterna på det här området varför ni inte kan tänka er en översyn av möjligheten att sprida hjärtstartare över landet.
anf.4 Mikael Jansson (SD):
Herr talman! Det skulle jag säkert kunna. Ibland handlar det om en avvägning mellan vad som man påstår är på gång i regeringen och vad som ska beslutas i riksdagen, och då kan man kanske tycka att regeringen har frågan.
I går besöktes jag här i riksdagen av tre partikamrater som jobbar med att sälja hjärtstartare. Jag var nästan sugen att rösta med er i frågan, men det var lite sent. Frågan är hur man kommer fram till att få ut fler hjärtstartare bland allmänheten och på offentliga platser. De kostar visst 14 900 kronor styck, och det är ganska lite.
Det stod och vägde, men jag tror kanske att regeringen behandlar frågan på ett bra sätt. Jag är faktiskt lite sugen på att rösta med er så här i efterhand.
anf.5 Kent Härstedt (S):
Herr talman! Tåget har inte gått ännu. Knappen är inte intryckt. Med den nya kunskap som Mikael Jansson nu har fått och med insikten om att kostnaden är begränsad och att så många människoliv kan räddas tycker jag mig inte höra något riktigt argument annat än att regeringen har någonting på gång, men det känner vi inte till att den har. Jag förstår inte riktigt vad Mikael Jansson hänvisar till när han säger att regeringen har någonting på gång. Det känner vi inte till. Har ni möjligen några förhandlingar på gång som vi inte känner till?
Här finns en möjlighet. 750 svenskar dör i onödan. För en förhållandevis liten kostnad skulle man kunna flytta fram positionerna.
Nu är detta inte ett skarpt förslag i så måtto att det handlar om ett faktiskt krav på inköp, utan det handlar om att inventera möjligheterna. Det är ett par timmar kvar till omröstningen, och ni får dra era egna slutsatser. Jag måste dock säga att svaret från Sverigedemokraterna är förhållandevis tunt.
anf.6 Mikael Jansson (SD):
Herr talman! Ja, vi kommer att överväga det. Mycket beror på hur samtalet går med mina partikamrater och lite grann beror på vad ni från socialdemokratiskt håll har sagt i dag. Det kan alltså övervägas. Vi får se, men det finns starka skäl för den linjen.
anf.7 Torbjörn Björlund (V):
Herr talman! Jag tycker att det låter hoppfullt att Mikael Jansson kan överväga att trycka på rätt knapp vid omröstningen i eftermiddag.
Att säkerställa viktiga samhällsfunktioner och att rädda liv är en väsentlig del av ett samhällsbygge. I det här betänkandet går vi igenom en del av dessa funktioner. Vi har i Sverige utvecklat ett rätt bra system och ligger ganska långt framme när det gäller räddningstjänst och annat som ingår i det. Men det går alltid att förbättra vissa saker även på det här området, utifrån nya rön och annat som dyker upp.
Att rädda liv kan ofta handla om sekunder. Det handlar också om kunskap om hur man går till väga i olika situationer. På senare år har fenomenet hjärtstartare blivit alltmer spritt. Det är en apparatur som visat sig vara bra och relativt enkel för de flesta att hantera. Även om det många gånger finns en rädsla för att gripa in kan det vara just känslan av att det är lätt att göra en insats som påverkar människor att göra insatsen. Vi vet att till exempel brandsläckare ofta har den påverkan att människor lättare griper in och agerar när något händer.
Det är troligt att ett utplacerande av hjärtstartare på fler platser också kan få den verkan, vilket i så fall är positivt. Jag tycker därför att det vore en enkel åtgärd att se över möjligheterna att lagstifta om utplacering av hjärtstartare. Det är naturligtvis kopplat till kostnader, och det är väl därför vi behöver se över möjligheterna. Jag hoppas att det inte tar alltför lång tid innan det blir verklighet med hjärtstartare på många fler platser där människor dagligen rör sig.
Herr talman! Det finns i dag brister i hur samhället byggt upp möjligheterna att ta hand om funktionshindrade vid kris eller katastrof. Det handlar i botten om en generell eftersläpning av reglerna när det gäller funktionshindrades möjligheter i samhället och kan ibland bli särskilt uppenbart exempelvis i samband med att något händer som kräver en mer genomtänkt räddningsinsats.
Vi vet att det pågår arbete på olika områden - det redovisas på olika sätt - för att förbättra saker, men jag tror att det krävs mer. Till exempel behöver vi titta över det nuvarande lagstödet liksom olika regler och naturligtvis de praktiska förutsättningarna och åtgärderna för att förbättra skyddet för funktionshindrade i händelse av katastrofer. Det är därför dags att inventera vad som behöver göras av de relevanta myndigheterna, vilka finns namngivna i betänkandet, för att förbättra situationen.
Jag vill poängtera att det gäller alla typer av funktionshinder. Man får alltså inte glömma bort att det är en rätt omfattande inventering som ska göras, det vill säga en där alla funktionshinder ska tas i beaktande. Det kan göra att inventeringen och åtgärderna tar lite tid, men det kan det vara värt om vi ska kunna avhjälpa de brister som vi ser i dag.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation 4.
anf.8 Anders Hansson (M):
Herr talman! I detta betänkande behandlar vi motioner om bland annat invånarnas brandskydd, hur vi hanterar krisberedskap för grupper med särskilda behov och inte minst behovet av att kunna rädda liv genom närhet till så kallade hjärtstartare. Det är egentligen ett tacksamt betänkande att debattera då det rakt igenom handlar om hur vi kan underlätta får våra kommunala räddningstjänster att bäst utföra sitt arbete med att rädda liv.
Varje dag utför räddningstjänsterna i Sveriges alla kommuner ett nödvändigt och uppskattat arbete för att förhindra att vi råkar ut för bränder och olyckor. Skulle olyckan ändå vara framme kommer personalen från dessa räddningstjänster så fort de bara kan och gör allt de kan för att hjälpa oss.
Våra välviljor begränsas kanske endast av det faktum att allt måste avvägas ekonomiskt genom en så kallad nettokostnadsanalys för att kunna motiveras inom kommunernas eller statens budget där flertalet områden ska dela på den begränsade summan pengar. Alla vill vi självfallet det bästa för våra medmänniskor och för vårt samhälle.
Herr talman! Sverigedemokraterna har yrkat på förändrade regler avseende brandskyddet vid våra äldreboenden, att sprinklersystem ska införas på alla äldreboenden. Dagens föreskrifter från Boverket kräver att sprinklersystem ska finnas vid nybyggnation och sedan den 1 januari 2013 även vid ändring av byggnad. Med ändring avses en eller flera åtgärder som ändrar en byggnads konstruktion, funktion, användningssätt, utseende eller kulturhistoriska värde.
Det föreligger också enligt lagen om skydd mot olyckor krav på att ägaren eller nyttjaren till en byggnad eller anläggning i skälig omfattning håller utrustning för släckning av brand, livräddning vid brand eller annan olycka och i övrigt vidtar de åtgärder som behövs för att förebygga brand eller att hindra eller begränsa skadorna till följd av brand. Värt att nämna är dock att den kanske allra viktigaste varningsanordningen inom brandskydd är, som Mikael Jansson sade, en fungerande brandvarnare.
Att så tidigt som möjligt upptäcka en brand är av yttersta vikt för att kunna bekämpa branden och rädda andra människor från elden. Ett äldreboende som har personal dygnet runt kan med ganska enkla medel förhindra spridningen av en brand eller släcka en uppkommen brand om de upptäcker den i tid. Utbildning av personal inom brandskydd är därmed av stor betydelse.
Sprinklersystem fyller självfallet en mycket viktig funktion, och det är min övertygelse att det kommer att införas efter hand på alla äldreboenden i Sverige, just med tanke på ändringen som trädde i kraft vid årsskiftet. Självfallet är det en kostnadsfråga, men efter att ha besökt många kommuner runt om i landet kan jag konstatera att viljan att värna om brandskyddet för de äldre i kommunerna är stor. Det rör sig dock om stora investeringar för kommunerna, och dess nytta måste självfallet analyseras grundligt. För närvarande arbetar MSB och Boverket med ett gemensamt underlag i frågan.
Herr talman! Sverigedemokraterna har också ett yrkande om en lagreglering av tillsyn av brandsäkerheten på våra campingplatser. Som jag tidigare nämnt ska ägaren eller nyttjanderättshavaren till en byggnad eller anläggning enligt lag i skälig omfattning verka för att ett säkert och tillfredsställande brandskydd finns. MSB har vidare lämnat allmänna råd avseende brandskydd på campingplatser där allt från avstånd mellan campingenheter till hanteringen av gasol framgår.
Tillsynen för att brandskydd efterlevs utövas av den kommun vari campingen ligger. Under 2009 gjordes en uppföljning av hur tillsynen efterlevs, och brandskyddstillsynen ansågs då fungera tillfredsställande. För att ändå ge mer underlag gavs MSB i uppdrag av regeringen att återkomma med förslag på hur den kommunala tillsynen kan förbättras ytterligare. Någon lagreglering avseende tillsynen i enlighet med Sverigedemokraternas reservation behöver således inte göras.
Herr talman! Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har yrkat att det görs en översyn av möjligheterna att lagstifta om att hjärtstartare ska finnas i miljöer där många människor vistas. Det är ett behjärtansvärt initiativ även om det möjligen kan vara svårt att avgöra exakt vad som ingår i begreppet många. Är det 4, 10, 40 eller 400 personer? Den fråga man också bör ställa sig är om lagstiftning är den bästa vägen att gå. Alla partier i Sveriges riksdag är i alla fall fullständigt överens om vikten av att ha hjärtstartare till hands.
Hjärtstartare finns i dag på flertalet ställen i våra kommuner runt om i landet. Civilförsvarsförbundet genomför ett mycket förtjänstfullt arbete med att utbilda och placera ut hjärtstartare i hela landet via sin kampanj Hjärta att hjälpa. Över 2 000 hjärtstartare har placerats ut under ett fåtal år.
Tillsammans med Svenska rådet för hjärt-lungräddning har Civilförsvarsförbundet startat hjärtstartarregistret, ett nationellt register över de hjärtstartare som finns tillgängliga för allmänheten. Vidare inledde Hjärt-Lungfonden i år en ny kampanj, Hjärtsäkra Sverige, som ska pågå till år 2015. Målet är att dubblera antalet hjärtstartare i landet. Otaliga föreningar och organisationer har själva också tagit initiativ till att införskaffa hjärtstartare.
Lägg därtill näringsidkare som egenhändigt införskaffat hjärtstartare till sina respektive butiker. Vi har näst intill en folkrörelse i denna fråga. I till exempel min hemkommun Vellinge har över 30 hjärtstartare installerats runt om i kommunen - utan den lagstiftning som S, V och MP efterlyser. Hjärtstartare finns där i idrottshallar, på golfklubbar, på brandstationer, på församlingshem, hos föreningar och så vidare, överallt där personer befinner sig. Flera kommuner har det likadant.
I Stockholms län har personalen inom räddningstjänst, polis och taxibolag samt säkerhetspersonal vid större publika anläggningar utbildats i hjärt-lungräddning och utrustats med hjärtstartare. MSB fördelade under 2012 hela 33 miljoner till ideella organisationer för ökade kunskaper inom hjärt-lungräddning. Kent frågade vad den storskaliga spridningen av hjärtstartare är. Detta är en storskalig spridning av hjärtstartare.
Allt som sker i dag har alltså hittills skett utan lagstiftning. Att då i nuläget kräva lagstiftning verkar inte berättigat, hur ädelt än syftet må vara. Låt oss i stället ta vara på de frivilliga krafter som vill hjälpa till och är själva grunden för hela vårt samhälles krisberedskap.
Herr talman! S, V och MP har också yrkat om att ge MSB och Socialstyrelsen i uppdrag att inventera frågan om krisberedskap för grupper med särskilda behov. Fler inventeringar är självfallet alltid bra att genomföra, men faktum är att mycket redan görs och att regelverk redan finns på plats. Jag har några exempel:
Arbetsmiljöverkets föreskrifter slår fast att alla arbetsplatser ska kunna utrymmas under kritiska förhållanden. Det gäller alla grupper, även dem med särskilda behov.
Boverkets regler slår fast att byggnader ska utformas så att det ges möjlighet till tillfredsställande utrymning vid brand. Reglerna slår uttryckligen fast att möjligheten till utrymning ska gälla även för personer med funktionsnedsättning. Åtgärder kan vara allt från räddningshissar till larmanordningar på offentliga toaletter som kan uppfattas av döva eller hörselskadade. Samhället arbetar alltid med att öka tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning eller särskilda behov. Med detta kommer också ett ansvar att arbeta med frångängligheten, det vill säga möjligheten att utrymma en byggnad vid en nödsituation för den nämnda gruppen.
Socialstyrelsen, Boverket, MSB och andra berörda aktörer har tagit fram ett förslag till handlingsplan för säkerhetsfrämjande åtgärder för äldre personer. Som vi hörde tidigare kan dessa anses ha särskilda behov med tanke på att de kanske inte är lika rörliga.
Sedan 2007 bedriver Post- och telestyrelsen och SOS Alarm en verksamhet där de via sms kan larma döva samt tal- och hörselskadade.
Myndigheten för handikappolitisk samordning, Handisam, har på regeringens uppdrag utarbetat riktlinjer för att öka tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning. Dessa riktlinjer gäller även vid en utrymning på grund av en nödsituation.
Därtill får all räddningstjänstpersonal runt om i landet utbildning för att förstå, identifiera och hantera personer med funktionsnedsättning i en nödsituation. Arbetet fortskrider med att öka såväl tillgängligheten som frångängligheten för personer med särskilda behov. Om detta kan anses vara en passiv hållning får det stå för några av oppositionspartierna. Jag tycker inte att ytterligare en inventering av frågan är befogad. Det som vi i stället bör fokusera på är tillsynen över att reglerna de facto efterlevs. Detta är som jag tidigare nämnt också under beredning på Regeringskansliet.
Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.
I detta anförande instämde Stefan Caplan (M).
anf.9 Kent Härstedt (S):
Herr talman! Huruvida detta är en passiv hållning eller ej får de som följer detta hemma vid tv-apparaterna och de som sitter på läktarna här avgöra. Men man kan väl säga att Anders Hansson beskriver en väldigt passiv väg. Allt är redan gjort. Allt är i sin ordning. Samtidigt säger Sveriges främsta expertis på de här områdena motsatsen.
Låt mig räkna upp en del av dem som i den debattartikel som motionen är byggd på uppmanar till en massiv spridning av hjärtstartare: Jacob Hollenberg, hjärtläkare och ordförande för Svenska HLR-rådets arbetsgrupp för D-HLR, David Fredman, projektledare för Sveriges hjärtstartarregister, Sune Forsberg, överläkare vid medicinska intensivvården på Södersjukhuset, Eva Strååt, verksamhetschef vid hjärtkliniken på Södersjukhuset, Staffan Josephson, generalsekreterare vid Hjärt-Lungfonden, Anders M Johansson, generalsekreterare vid Civilförsvarsförbundet, Inger Ros, ordförande för Hjärt- och lungsjukas riksförbund, Mårten Rosenqvist, professor i hjärtsjukdomar vid Karolinska institutet, och Leif Svensson, professor i hjärtsjukdomar och ordförande för Svenska HLR-rådet. De har en annan uppfattning än Anders Hansson. Nähä, Anders Hansson förnekar detta genom att skaka på huvudet. Det blir intressant att höra hans förklaring till det. Men det står så i den här debattartikeln.
Vi kräver att det görs en satsning på att se över möjligheten att sprida hjärtstartare på platser landet över. Då är det inte fråga om hur många som är "många". Den saken får vi nog komma överens om. Det är bara en liten detalj i sammanhanget.
anf.10 Anders Hansson (M):
Herr talman! Detta är väldigt intressant. Kent Härstedt försöker göra gällande att det skulle råda någon form av tvist om hur många hjärtstartare det bör finnas i samhället. Jag kan skaffa dig alla moderata riksdagsledamöters underskrifter på att de vill ha fler hjärtstartare i samhället. Men det är just den utvecklingen som pågår. Ni vill lagstifta om detta. Vi tycker att det vore synd om staten gick in och pekade med hela handen när vi har en sådan god utveckling. Civilförsvarsförbundet, som du nämnde, hör till dem som är väldigt duktiga på området. Där råder egentligen inget motsatsförhållande över huvud taget.
Det låter på dig som att det skulle vara så att ni vill ha hjärtstartare men inte vi, Kent Härstedt. Men jag tror att alla här inne vill ha hjärtstartare. Det handlar bara om vägen dit. Det ni vill göra är att lagstifta om det hela. Då menar jag att vi tar bort de goda frivilliga krafter som faktiskt finns i dag. Vi får hjärtstartare överallt. Senast såg jag att Lions Club i Höllviken gett nio hjärtstartare till Vellinge kommun. Nej, detta ska man lagstifta om, tycker ni, så att staten går in och pekar med hela handen. Jag tycker att de frivilliga krafterna ska få råda. Vi ska höja upp dem i stället för att säga att staten ska ta hand om det.
anf.11 Kent Härstedt (S):
Herr talman! När 750 svenskar dör i onödan varje år och när Sveriges främsta expertis tycker att utvecklingen går i alldeles för sakta mak, då använder Anders Hansson exemplet Lions Club i Höllviken, som gjort fina insatser. Det är lite fjuttigt, får jag säga. Men det är väl ganska signifikativt för den här regeringen. Ambitionerna har på något sätt falnat.
Välvilligheten hos människor som skänker hjärtstartare och samlar in pengar är väldigt bra, men det är något komplementärt. Vi har byggt upp vårt samhälle och räddningstjänsten i Sverige utifrån en miniminivå. Det har blivit bättre och bättre, med brandsläckare, brandskydd och annat. Hade det varit upp till er hade väl allt sådant varit upp till Lions och andra som ska samla in pengar till sådan verksamhet.
Nu är det här pockande. Det är 750 svenskar om året som dör i onödan, och Sveriges främsta expertis uppmanar oss att gå i den här riktningen. Jag kommer att följa upp det här i en skriftlig fråga till regeringen, för det är alldeles uppenbart att regeringen är helt på fel sida av Sveriges främsta expertis på området.
När det gäller räddningstjänst och när det gäller speciellt utsatta grupper är det likadant där. När MSB:s chef fick frågan om man tror att läget i kommunerna är tillräckligt gott för att hantera en kris utifrån de rörelsehindrades situation svarade Helena Lindberg: En särskild utmaning är hur man ska nå ut med information, både förberedande och i samband med kris- och katastrofsituationer. Hon anser att det är en fråga som man tillsammans med många andra måste titta vidare på. Men det tycker inte ni. Ni hamnar på fel sida av svenska folket och de behov som finns.
anf.12 Anders Hansson (M):
Herr talman! För att börja med frågan om hjärtstartare kan jag tycka att det är lite berörande att höra Kent Härstedt raljera över Lions. Men du får väl svara när du kommer hem på varför du tycker illa om Lions arbete, för det är uppenbarligen det du gör. Du raljerar ju nästan över dem.
Att tro att lagstiftning i detta fall ska vara det allområdande är galet, för här har vi faktiskt goda krafter som arbetar i precis den riktning vi ska. Det är självfallet jättebra att vi också vill engagera oss. Men samtidigt är det så att Civilförsvarsförbundet står för utbildning, och de ställer upp med hjärtstartare. De har faktiskt också den bästa kompetensen.
Lagstiftning i all ära, men en sådan kommer att ta tid. Låt oss i stället vända oss till de frivilliga krafter som finns. Också Civilförsvarsförbundets ordförande frågar när vi ska ta de frivilliga krafterna på allvar. Lagstifta, säger Kent, medan jag tycker att vi just ska ta vara på de frivilliga krafterna.
Avseende särskilt behov har jag rabblat upp Arbetsmiljöverket, Socialstyrelsen, Boverket, MSB, Post- och telestyrelsen, SOS Alarm, Myndigheten för handikappolitisk samordning och andra berörda aktörer. Jag vet inte riktigt vad det är Kent vill ha ytterligare, för här finns ju redan en lagstiftning på plats och ett arbete som verkligen fortsätter. Jag kan inte förstå vad du egentligen är ute efter. Men du får gärna upplysa mig om det, för vi håller definitivt på att förbättra på detta område.
anf.13 Mikael Jansson (SD):
Herr talman! Jag har diskuterat den här frågan med gruppledare. Och i går hade jag besök av en delegation från Civilförsvarsförbundet tillika partikamrater. De övertygade mig om att reservation 3 är en bra reservation.
Vi är lite sent ute, men vi kommer efter kammardebatten att rösta på reservation 3.