Offentlig upphandling

anf.107 Monica Green (S):

Herr talman! Sjysta villkor, kollektivavtalsliknande villkor som löner och rätt till vila, sociala krav, miljövänlighet och krav på god djurhållning borde vara självklart i den offentliga upphandlingen. Därför yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 3. Om vi - staten, kommuner, myndigheter och landsting - följer principerna ger vi seriösa företagare chansen att överleva och växa. Om vi enbart stirrar oss blinda på priset kommer den oseriösa branschen att växa sig ännu större i Sverige, och med den kommer lönedumpning, otrygghet, ja till och med slaveri som följd. När lägsta anbud alltid vinner en upphandling leder det till en utarmning av kvalitet och till att sociala rättigheter sätts på undantag. Fackföreningarna ser ett ökande problem med kriminalitet i samband med offentligt upphandlade jobb. Lagen om offentlig upphandling bör därför ses över, så att det framgår att avtalsenliga löner och svenska kollektivavtal eller liknande villkor ska gälla för alla som utför arbete på den svenska arbetsmarknaden. Vid upphandlad verksamhet i Sverige förekommer faktiskt stora brister, dåliga arbetsvillkor för gästarbetare på bland annat transporter - detta har jag ofta stött på - och ibland utnyttjas utländska tjänsteföretag som inte behöver följa samma regler som företag som är etablerade i Sverige. Det kan till exempel innebära att lönerna är sådana att man knappt kan leva på dem. Vi har hört talas om exempel på att det kan vara hälften av en svensk arbetares lön eller till och med en tredjedel. Jag har till och med hört talas om chaufförer som kör för 1 000 kronor i månaden. Vi kan räkna ut vad det innebär. Man kan inte leva på 1 000 kronor i månaden. Det medför tyvärr också kriminalitet. Dessutom är arbetsmiljön ofta väldigt dålig och olycksfrekvensen väldigt hög. För att förhindra lönedumpning och försämring av arbetsvillkoren är det en självklarhet att ställa krav på kollektivavtalsenliga villkor för arbetare. Kraven ska gälla för entreprenörer i hela underleverantörskedjan. Man ska ha koll när man upphandlar. Det gäller hela kedjan. Kravet ska gälla alla arbetare oavsett om de bor i Sverige eller arbetar här tillfälligt. Lagen om offentlig upphandling bör också arbetas om så att Sverige maximalt kan ta till vara den flexibilitet som EU-rätten faktiskt medger. Det gäller såväl etiska som sociala och miljömässiga krav vid upphandling av både varor och tjänster och det som inom EU-rätten kallas oprioriterade områden, det vill säga vård, skola och omsorg. Det handlar om att på olika sätt begränsa upphandlingen till eller favorisera icke vinstdrivna associationsformer. Ett verktyg som kan användas vid upphandling är så kallade vita jobb. Den metoden har prövats och utvecklats i Stockholms stad av jurister. Och den används redan i dag av Malmö stad. Herr talman! Vi menar att lagen om offentlig upphandling inte är lämplig att tillämpa på socialt företagande. Lagen om offentlig upphandling får inte tolkas på ett sätt som är ogynnsamt för små kooperativ. Regelverket bör ändras så att upphandlingen inte bara bör utan ska prövas utifrån sociala hänsyn. Ett arbete med att formulera sociala kriterier bör påbörjas snarast i sådana former att den sociala ekonomin garanteras medverkan, och det ska vara ett särskilt fokus på kriterier för inkludering i arbetslivet. Ett exempel på socialt företagande är kvinnojourerna, som även de borgerliga partierna vurmar för och säger sig vilja stödja. Det vore bedrövligt om man lade ut det på anbud. Vår grundinställning är dock att lagen om offentlig upphandling inte ska tillämpas inom vård, omsorg och sociala tjänster och därmed inte heller när det gäller socialt företagande. Vi har i den här kammaren flera gånger diskuterat den skyhöga ungdomsarbetslösheten. Vi menar att denna fråga är så viktig att den behöver lyftas upp och att regeringen bör verka för att införa särskilda lärlingsklausuler vid offentlig upphandling där det är möjligt. Som det är nu är det slöseri att unga människor inte kommer in på arbetsmarknaden. Herr talman! Jag vill gå över till miljökraven. För vem vill inte veta vad som är i en köttlasagne i dagens läge? Offentlig upphandling kan spela en stor roll när det gäller att möjliggöra för kommunerna att ställa höga krav på produktionen av de livsmedel som upphandlas offentligt. Lagstiftningen behöver förtydligas så att det klart framgår att krav på djurskydd, god miljö och socialt ansvarstagande ska ställas i all offentlig upphandling. Kraven ska inte bara gälla de färdiga produkterna eller tjänsterna utan även miljöeffekterna under hela upphandlingskedjan. Statlig upphandling av mat ska även inriktas på minskad klimatpåverkan. Sverige bör dessutom ställa upp ett nytt mål för ekologisk produktion och konsumtion. Vi föreslår att 30 procent av den offentliga livsmedelskonsumtionen ska vara ekologisk till 2020 och att upphandlingen ska användas till att minska den klimatpåverkan som vår livsmedelskonsumtion faktiskt orsakar. Den offentliga sektorn bör alltså genom upphandlingen verka för ett miljövänligare samhälle med minskade kemikalier i den offentliga verksamheten. Regeringen bör därför se till att upphandlingsbestämmelserna ändras i detta avseende. Vi menar att det ska vara möjligt att ställa krav på lägre koldioxidutsläpp vid transporter vid upphandling av en vara. På så sätt borde det vara möjligt att upphandla närodlade produkter. Kort sagt: Vi är för seriösa företagare som tar hand om sina anställda och ger sjysta villkor. Vi är emot oseriösa företagare som med sin verksamhet slår sönder den svenska modellen. Vi är för upphandling när den används för att vrida klockan åt rätt håll. Det handlar om att det ska vara hållbart, miljövänligt, god djurhållning och minskade kemikalier. Vi vet att politiken kan göra skillnad, till skillnad från de borgerliga partierna, som bara tror att marknadskrafterna kan styra allt. Men vi ser ju att det går åt fel håll just nu. Vi socialdemokrater tror att en annan, mer rättvis och miljövänlig värld är möjlig. Offentlig upphandling kan, om den används rätt, vara ett verktyg för ett modernare och humanare samhälle.

anf.108 Per Bolund (MP):

Herr talman! Offentlig upphandling har en mycket stor potential att göra vårt samhälle bättre. Det handlar om att få ut nya och mer miljöanpassade produkter på marknaden. Det kan handla om att stödja utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle eller att ställa krav på att de bolag som staten handlar upp från kontinuerligt ska minska sin klimatpåverkan. Jag vill därför yrka bifall till Miljöpartiets reservationer 2 och 4 i det här betänkandet. Genom att staten, kommunerna och landstingen upphandlar för hundratals miljarder varje år får tydliga och långtgående krav på miljöanpassning och social anpassning stort genomslag i vårt samhälle. Det har tidigare visat sig genom historien att det har varit ett mycket effektivt styrmedel, ett effektivt verktyg, när staten och myndigheter har varit aktiva när det gäller att upphandla. Man kan ta upp några exempel. De första miljöbilarna som kom ut på marknaden kom ut genom just offentlig upphandling. Det kan handla om att få ut värmepumpar som ett alternativ på värmemarknaden och så vidare. På grund av att vi ser de positiva effekter som kan komma genom att aktivt använda offentlig upphandling är vi väldigt bekymrade över regeringens syn. Man verkar vara väldigt motvillig till att använda offentlig upphandling som ett verktyg för att aktivt minska till exempel samhällets miljöpåverkan eller motverka sociala orättvisor. Man kan titta på upphandlingar som sker runt om i vårt land. Det är fortfarande nästan bara den kortsiktiga kostnaden som styr vilken aktör som man upphandlar från. Det är alltför sällan man tar hänsyn till vilken långsiktig effekt den här varan eller tjänsten får för samhälle och för miljö. Här skulle regeringen kunna agera. Ett exempel är den osäkerhet som finns hos många upphandlare om vad man får göra. Vad får man ställa krav på? Vilka möjligheter har man att i upphandling agera och påverka marknad och samhälle? Regeringen skulle kunna förtydliga för alla upphandlare, minska osäkerheten och också uppmuntra att man vid upphandlingar ställer höga sociala och miljömässiga krav. Tyvärr görs inte det. Därmed missar man en fantastisk möjlighet att aktivt påverka samhället. Herr talman! Ett tydligt exempel på det är jämställdhetsområdet. Vi från Miljöpartiet hävdar jämställdhetens grundläggande betydelse för att vi ska få en rättvis och hållbar samhällsutveckling. Ska vi klara de socioekonomiska utmaningar som vi står inför och också klara miljöutmaningar, till exempel klimatutmaningar, måste vi göra någonting åt jämställdheten, bryta könsmaktsordningen och på allvar förändra samhällets resursfördelning. Vi menar att hållbar utveckling och jämställdhet hänger ihop. Det ena kan man inte få utan det andra. Därför måste vi våga utmana och förändra grundläggande mekanismer som styr till exempel fördelningen av resurser mellan män och kvinnor i vårt samhälle. En sådan här jämställdhetspolitik måste ha styrka att påverka både offentlig och privat sektor. För att de jämställdhetspolitiska mål som har antagits av den här riksdagen ska kunna genomföras och uppfyllas krävs det många åtgärder. Bland annat måste den statliga budgeten vara betydligt mer jämställd och främja en jämställd samhällsutveckling. Vi behöver till exempel ha mer pengar i budgeten för att minska löneklyftan mellan män och kvinnor i offentlig verksamhet. Vi behöver också ha lagstiftning om jämställdhetsintegrering i offentlig och statlig verksamhet. Men vi behöver även använda upphandling som ett redskap för att öka jämställdheten i vårt samhälle. Det visar sig att det finns stora möjligheter enligt till exempel EU-lagstiftningen att faktiskt agera på det här området. I Europeiska kommissionens meddelande Socialt ansvarsfull upphandling - En handledning till sociala hänsyn i offentlig upphandling definieras socialt ansvarstagande i offentlig upphandling. Där framgår tydligt att det är tillåtet att till exempel formulera ett upphandlingskrav när det gäller sociala hänsyn, till exempel jämställdhet. Vi menar att vi genom att använda krav på miljöhänsyn och sociala hänsyn vid upphandling på ett effektivt sätt kan använda våra gemensamma skattemedel för att skapa ett mer rättvist, jämställt och hållbart samhälle. Därför tycker vi att kommuner och landsting inte bara bör, som man ofta uttrycker det i dag, utan faktiskt ska beakta både miljöhänsyn och sociala hänsyn vid upphandling. Ett sådant exempel är att man ställer krav på att leverantörer har ett aktivt arbete för att öka jämställdheten inom sina företag. Skulle vi lyckas med det skulle vi kunna använda de 500 miljarder kronor som är den totala omfattningen av upphandling i samhället för att påverka så att vi får en mer jämställd och hållbar utveckling i vårt samhälle. Därför har vi bland annat föreslagit att Upphandlingsutredningen som nu verkar ska få ett tilläggsdirektiv om jämställdhet, och vi tycker att man ska ställa tydligare krav på att man ska ställa krav på till exempel jämställdhet vid offentlig upphandling. Herr talman! Vi ser också att det finns stora behov av att minska klimatpåverkan i vårt samhälle. Inte minst gäller det i våra städer. Här ser vi att upphandling kan användas aktivt för att få en stor effekt och ett stort genomslag i samhället. Det kan handla om att både stat, kommun och andra offentliga aktörer ska handla upp miljövänlig transportteknik, till exempel använda sig av bilpoolstjänster, men också handla upp miljöbilar för sina transporter. Det handlar också om att minska miljöpåverkan när man bygger staden. När det handlar om infrastrukturens klimatpåverkan vet vi att genom att till exempel staten genom Trafikverket eller kommunen inom sina förvaltningar handlar upp tjänster från entreprenörer som aktivt arbetar för att minska sin egen miljö- och klimatpåverkan så kan man få ett stort genomslag. Det byggs väldigt mycket både gator och spår, det anläggs parker och så vidare i våra städer, och genom att hela tiden kontinuerligt ställa krav på att de aktörer som är entreprenörer och bygger också har ett aktivt miljöarbete för att minska sin klimatpåverkan kan man få ett snabbt och stort genomslag. Vi vet att många kommuner på egen hand i sin interna verksamhet arbetar hårt för att minska sin klimatpåverkan. Däremot är man ofta väldigt försiktig med att ställa krav och inte driva krav på klimathänsyn och energibesparande när man handlar upp genom offentlig upphandling. Därför tycker vi att det behövs ett förtydligande och att man vid all offentlig upphandling ska ställa hårdare krav på entreprenörer som styr mot minskad klimatpåverkan och minskad energianvändning. Det kan handla om att kontinuerligt ha ett miljörevisionsarbete där man ser till att man använder effektivast möjliga teknik. Det kan handla om att man ställer krav på att man inkluderar användning av förnybara bränslen när man kör arbetsverktyg och arbetsmaskiner. Genom att man på det här sättet ställer krav på att använda en mer miljöanpassad och energibesparande teknik kan vi också få till en omställning i näringslivet. Där tycker vi att staten och offentliga aktörer genom offentlig upphandling ska vara en aktiv part.

anf.109 Sven-Olof Sällström (SD):

Herr talman! I dag debatterar vi finansutskottets betänkande Offentlig upphandling . I betänkandet behandlar vi 48 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden som gäller offentlig upphandling. Vi sverigedemokrater har i betänkandet två reservationer. Jag skulle vilja börja med att yrka bifall till reservation 5 som handlar om svenska djurskyddskrav för importerat kött. En av motionärerna till motionen som ligger till grund för reservationen, Richard Jomshof, kommer senare i denna debatt ta den del som handlar om reservation 5. När det gäller vår andra reservation, reservation 8, ställer vi oss bakom intentionerna i reservationen men väljer av tidsbesparande skäl att inte yrka på densamma. Frågan har också relativt nyligen debatterats och behandlats i denna kammare. Herr talman! När det gäller socialdemokraternas reservation 1 stöder Sverigedemokraterna tanken på att avtalsenliga löner och svenska kollektivavtal ska gälla för alla som utför arbete på den svenska arbetsmarknaden. Vi ställer också upp på formuleringen om att det är en självklarhet att det, för att förhindra lönedumpning och försämring av arbetsvillkoren, ställs krav på att kollektivavtalsenliga villkor för arbete ska gälla för entreprenörer och hela underleverantörskedjan. Kravet ska gälla för alla arbetare, oavsett om de bor i Sverige eller arbetar här tillfälligt. Vi sverigedemokrater ställer oss också i stort bakom skrivningarna "Lagen bör arbetas om så att Sverige maximalt kan ta till vara den flexibilitet som EU-rätten medger" och "Det gäller även att inom vad som i EU-rätten kallas oprioriterade områden, dvs. vård, skola och omsorg". Så långt är vi med. Men sen går det snett, riktigt snett. Jag citerar: " . på olika sätt begränsa upphandling till eller favorisera icke-vinstdrivna associationsformer". Där gick socialismen åtminstone tio steg för långt till vänster. Jag känner vibbarna från 80-talet. Löntagarfonderna gör sig påminda. Det är tydligt att socialdemokraternas omtalade förnyelsearbete har tagit en rejäl fikapaus. Vi sverigedemokrater kommer aldrig någonsin att medverka till att utestänga svenska företag från rätten att delta i offentlig upphandling. Vi tror heller inte på förbud för dessa företag att gå med vinst. Vi anser heller inte att upphandlande enhet ska råda över vem leverantörsföretaget anställer eller inte anställer.

anf.110 Jacob Johnson (V):

Herr talman! LOU, lagen om offentlig upphandling, är något som det finns många åsikter om, till exempel hur krångligt det är att lämna anbud enligt dessa regler inte minst för små och mindre företag eller att lagen å andra sidan är en möjlighet som kan användas för att driva utvecklingen åt rätt håll till exempel vad gäller sociala förhållanden, miljöhänsyn och djurskydd. Personligen har jag alltid haft en ifrågasättande inställning till denna lagstiftning bland annat eftersom den endast gäller just offentlig upphandling. Privata företag får ju själva avgöra med vilka de vill göra affärer och väljer ofta att utveckla långsiktiga samarbeten med underleverantörer och andra partner på ett helt annat sätt. Det väckte för övrigt viss uppmärksamhet när Christina Ramberg, tidigare professor vid Handelshögskolan i Göteborg, för knappt två år sedan föreslog att i ett experiment avskaffa LOU inom ett avgränsat område. Hon motiverar detta med att upphandlingssystemet medför en kostsam administration som kostar skattebetalarna mer än motsvarande inköpsadministrationskostnad i privat sektor. Enligt Ramberg är det absurt att tala om likabehandling av leverantörer. Sedan när blev det en mänsklig rättighet för företag att få leverera varor och tjänster till offentlig sektor? Detta sade Ramberg i samband med detta förslag. En aspekt på LOU som inte så ofta debatteras är att när nu den offentliga välfärdsektorn alltmer konkurrensutsätts innebär LOU olika spelregler för privata utförare och kommunala. Till exempel måste kommunala skolor följa LOU medan privata friskolor fritt kan välja att anlita olika leverantörer. Problematiken tas delvis upp av Kurt Kvarnström och Carin Runeson i motionen 260 med exemplet att privata friskolor kan erbjuda sina elever närproducerad mat, vilket den kommunala skolan inte kan göra på grund av reglerna i LOU och EU. En konkret fråga i anslutning till detta är tröskelvärdet för direktupphandling. Precis som centerpartisten Rickard Nordin skriver i sin motion är detta värde i dag onödigt lågt och ger därmed inte till exempel mindre kommuner möjligheten att direktupphandla varor och tjänster från lokala företag. Jag får här hänvisa till Vänsterpartiets särskilda yttrande. I denna fråga och i de flesta andra i detta betänkande hänvisas det till pågående förhandlingar inom EU eller till Upphandlingsutredningens slutbetänkande, som ska komma i början av nästa månad. Debatten i dag påminner därmed lite grann om väntan på Godot. Herr talman! Jag kommer just tillbaka från en studieresa som skatteutskottet i går och i dag gjorde till Malmö och Köpenhamn. I Malmö fick vi bland annat ta del av Malmö kommuns arbete mot svartarbete och organiserad brottslighet genom att använda sig av offentlig upphandling för att skapa vita jobb. Till exempel fick vi höra att man i Malmö nu förbereder att i upphandlingsunderlaget kräva att leverantörer av tjänster ska avsätta 5 procent av lönesumman för att anställa långtidsarbetslösa. En annan grupp som är intressant att rikta sig till i detta sammanhang är lärlingar. Det är till exempel rimligt att byggföretag som arbetar åt kommunerna tillhandahåller lärlingsplatser, vilket det i dag ofta är brist på, så stor brist att många elever från byggprogrammen inte får den nödvändiga praktiken för att bli färdiga byggnadsarbetare. Det är Malmö kommuns vällovliga ambition att arbeta för vita jobb och att den skärpta upphandlingspolicyn ska ge sjystare affärer. Därmed yrkar jag bifall till reservation nr 1. Vid vårt studiebesök med skatteutskottet i Köpenhamn träffade vi representanter för det danska skatteudvalget i Folketinget samt experter vid skatteministeriet. En av de frågor som vi behandlade var arbetet mot skattefusk och skatteplanering, vilket också diskuterades i Malmö kommun. Frågan berörs också i detta betänkande under punkt 5 Uteslutning av skatteplanerande företag. Motionären Annika Lillemets föreslår till exempel införande av så kallad land-för-land-rapportering, att regelverket ska medge att kommunerna i sina upphandlingar ska kunna ställa krav på att utesluta leverantörer som utnyttjar skatteparadis. Motionären nämner Kalmar kommun som exempel på detta arbete. I mars 2010 antog kommunstyrelsen där en upphandlingspolicy med en uppförandekod där det sägs att "vi förväntar oss att våra leverantörer uppvisar hög affärsetik, att de följer gällande nationella lagar, och att de inte på något sätt medverkar i korruption, bestickning, bedrägeri eller utpressning. Våra leverantörer får ej ha någon koppling till företag baserade i s.k. 'skatteparadis' . " Kalmar kommuns uppförandekod har dragit uppmärksamhet till sig, och Konkurrensverket har påbörjat en granskning av formuleringen . Även om begreppet skatteparadis inte är entydigt anser jag att Kalmar visar på ett möjligt sätt att använda upphandlingsinstrumentet för att främja ett sjyst näringsliv som inte ägnar sig åt skattefiffel och skattefusk. Ett intressant resultat från Kalmar är till exempel att Carema inte längre lämnar anbud till Kalmar kommun. De kanske känner att det bränner under fötterna. Jag får även i denna del hänvisa till vårt särskilda yttrande i frågan. Det kan för övrigt också nämnas att frågan om land-för-land-rapportering även behandlas i skatteutskottets kommande betänkande Skatteförfarande och folkbokföring . Där kan reservationer till förmån för sådan rapportering förväntas. Herr talman! I betänkandet diskuteras också upphandlingskrav vad gäller miljö, klimat och djurskydd. Även här hänvisas till Upphandlingsutredningens slutbetänkande i början av mars. Som framgår av vår motivreservation anser Vänsterpartiet att LOU behöver förändras och förbättras i dessa avseenden, till exempel när det gäller krav på energieffektivitet, beaktande av livscykelkostnader, ekologiska livsmedel, ursprungsmärkning, djurhållning med mera. Vi förväntar oss naturligtvis att det kommer förslag i Upphandlingsutredningens slutbetänkande i dessa frågor. Låt mig avslutningsvis få lyfta fram tillgänglighetsfrågorna. Från Vänsterpartiets sida har vi efterlyst ett tilläggsdirektiv till Upphandlingsutredningen om utökade krav på tillgänglighet vid offentlig upphandling. Tillgänglighet är en fråga om att ge alla medborgare samma demokratiska rättigheter och möjligheter. I dag går det att ställa krav på tillgängligheten i tekniska specifikationer vid upphandling av byggentreprenader och koncessioner samt av varor och tjänster. Men LOU behöver kompletteras så att det också går att ställa krav på tillgänglighet vid upphandling av tjänster och stöd för information och kommunikation. Låt oss hoppas att sådana förslag finns med i det kommande slutbetänkandet från Upphandlingsutredningen.

anf.111 Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M):

Herr talman! Årets skörd av motionsbetänkanden om offentlig upphandling utgör en lång rad av önskemål. Säkerligen kommer en hel del svar att kunna tydliggöras så snart såväl Anders Wijkmans utredning här hemma i Sverige som den parallella översyn som görs på upphandlingsområdet inom ramen för Europeiska unionen i Bryssel landar. Huvuduppdraget är att utvärdera regelverket ur ett ekonomiskt och samhällspolitiskt perspektiv. Wijkmans utredning tittar på om dagens regelverk i tillräcklig utsträckning gör det möjligt för upphandlande myndigheter och enheter att göra den goda affären genom att tillvarata konkurrensen på marknaden och samtidigt använda köpkraft till att förbättra miljön, ta sociala och etiska hänsyn och öka deltagandet för fler företag genom att göra det möjligt för även små och medelstora företag att delta. Det ska bli intressant läsning, inte minst med tanke på de motioner som vi i dag har i vårt betänkande. Det är ganska enkelt att ställa krav på att samhällsfrågor ska lösas just inom ramen för området offentlig upphandling. Det finns en risk att man staplar alla kraven på varandra och att det kommer att leda till en gedigen uppgift att lösa, förknippad med kostnader såväl för medborgare som för kommuner. En annan risk är att de små och medelstora företag som man säger att man gärna vill ska delta i anbudsgivningar, och som i dag signalerar förenklingar av krångliga och svåra uppgifter, inte alls deltar eller deltar i mindre utsträckning. Det finns kommuner med större muskler ekonomiskt och resursmässigt, och vi har våra landsting och regioner. Säkert kan de genom att ställa en del krav som visar vägen också uppfylla mycket mer än små kommuner utan dessa möjligheter. För den lilla kommunen återstår då att vara en del av en större helhet, på bekostnad av det egna valet av produkter och tjänster, då de blir beroende av vad den större kommunen köper in. Det är viktigt att i sammanhanget tänka på att vi har lagstiftning i grunden såväl för hur och på vilket sätt man får agera. All offentlig upphandling utgår från ett regelverk i syfte att säkerställa fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital på EU:s inre marknad. Varor och tjänster ska kunna erbjudas av en leverantör i ett EU-land till en upphandlande myndighet i ett annat EU-land. Reglerna ska därmed skapa möjligheter för leverantörer i olika EU-länder att tävla på lika villkor i varje enskild upphandling. Grundprinciperna för detta är likabehandling icke-diskriminering transparens proportionalitet ömsesidigt erkännande. Det innebär att ett land som Sverige med bra produkter och tjänster för export, enligt mitt synsätt, ska öka sitt deltagande genom att lämna anbud och att vinna dem för att företag ska växa och kunna anställa och sälja efterfrågade varor och tjänster i större utsträckning. Med det synsättet är det viktigt att inte i det lilla lokala perspektivet skapa kommunarrest för de egna företagen som man säger sig värna. Det kan vara lätt för Per Bolunds Stockholmsföretag att sälja varor och tjänster inom den egna kommunen. Det kan vara betydligt kärvare för Monica Greens i Skövde, för Jacob Johnssons företag i Uppsala eller för Sven-Olof Sällströms hemkommun att endast få avsättning för sina varor på den lokala marknaden. Jag vill se företag lämna anbud såväl i hela Sverige som utanför den egna landsgränsen för att de ska kunna växa och skapa fler arbetstillfällen. Samtidigt gör ett större antal deltagande företag också att priset på varan eller tjänsten blir bättre för kommuner, landsting och myndigheter. Herr talman! Det finns i debatten om offentlig upphandling påståenden om att det alltid är priset som fäller avgörandet vid offentlig upphandling och att det är regelverkets fel. Detta är en myt. Upphandlaren kan välja anbudsförfarande, det ekonomiskt mest fördelaktiga alternativet. Kravet är att myndigheten är tydlig med vilka kvalitetskrav som gäller och hur de värderas. Även om man väljer lägstaprisförfarandet kan man, och ska man, ställa kvalitetskrav från början som gör att man får det bästa priset på önskad vara eller tjänst. När du och jag köper ny tv eller bil funderar vi först över vilken typ av bil vi behöver. Vi ställer krav på vad bilen ska ge oss. Därefter ser vi vad marknaden erbjuder utifrån kriterierna, läser tester och så vidare. När beslutet ska fattas blir det en avvägning mellan olika faktorer vi tycker är viktiga. Det är samma med offentlig upphandling, det vill säga man måste veta vad man vill ha. Beställer man en transporttjänst och först efter upphandlingen upptäcker att det skulle vara bra om de inte bara levererar kopieringsmaskinerna utan även installerar dem, kan man inte komma tillbaka med detta krav i efterhand. Säkert vill man också spara på energin och ställer krav på detta. Men då är det också nödvändigt att ha tagit reda på att själva kopieringsmaskinen fungerar och att den inte drar ström via elnätet när den står still. Man måste göra rätt från början. Det går att ställa enkla och tydliga krav som inte försvårar och krånglar till det för företagen. För att svara på Socialdemokraternas och Vänsterpartiets krav på "vita arbeten" finns exemplet med att beställa bevakningstjänster. Det finns metoder och tekniker. Det är fråga om att kontrollera leverantören, Bolagsverket, F-skattsedel, regler för arbetsgivaravgifter och så vidare. Även uppföljning är A och O. Kommunen kan ju med jämna mellanrum stämma av med skattemyndigheten att de företag som är delaktiga i upphandlingen fortfarande uppfyller kraven. Är det utländska företag som vunnit upphandlingen får de svara mot det som kallas A l, det vill säga att de är socialförsäkrade i sitt hemland. Nya EU-regler är på gång som gör det tydligare att ställa sociala och ekologiska krav, som i vissa delar är enklare än förr. Regeringen vill utveckla upphandlingsstödet. Utredningens förslag bereds för närvarande. Här tror jag mig veta, efter alla besök jag har gjort ute på fältet, att, som även Per Bolund tog upp, det är fråga om att få tips på hur saker kan göras bättre och att det behövs mer kunskap. Strategisk offentlig upphandling handlar om att myndigheter och kommuner tänker igenom före. Vilken organisation behöver vi? Vilka resurser behöver den? Var ska vi sätta ribban i upphandlingarna och så vidare? Upphandlingsenheten är en av de viktigaste enheterna i en kommun, myndighet eller i ett landsting. Men i många kommuner sitter de längst bort i korridoren. Precis som inköpsdirektören i näringslivet ofta ingår i ledningsgruppen bör också upphandlarens status i kommunen höjas. Det är här vi ska sätta till alla klutar. Vi behöver bli bättre upphandlare. Vi måste våga göra den goda och bra affären. Herr talman! Mycket underlag från utredningen väntas in. Det är lätt att ställa krav på att regelverket ska omfamna allehanda samhälleliga angelägna ting, men jag menar att det är värt att tänka två gånger innan man sätter ned foten. Det är viktigt att de regler vi redan har används på bästa sätt, och det är viktigt att inte krångla till det mer än nödvändigt. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

anf.112 Monica Green (S):

Herr talman! Jag delar Ann-Charlotte Hammar Johnssons inställning till viss del. Ann-Charlotte påstod att man kan ställa krav, och på det sättet kan man påverka. Socialdemokratiskt styrda Sigtuna är ett sådant exempel. Där ställde man krav på god djurhållning, bättre mat och så vidare, och man lyckades få igenom kraven. Men detta är inte tillräckligt. Reglerna är inte tillräckligt bra i dag. Vi skulle kunna använda offentlig upphandling på ett helt annat sätt än i dag. Tyvärr klarar många i dag inte av den offentliga upphandlingen utan de går på lägsta priset, även om Ann-Charlotte Hammar säger något helt annat. Ann-Charlotte Hammar säger dessutom att vi ställer för stora krav, att vi inte kan lösa alla samhällets problem med offentlig upphandling. Jag delar den uppfattningen, men vi ställer rimliga krav. Vi ställer krav på att arbetarna ska ha lön. Vi ställer krav på att det inte ska vara slavar som åker omkring på våra vägar. Vi ställer krav på att vilotidsreglerna ska följas. Vi ställer krav på miljövänligare produkter och färre kemikalier i maten. Det är rimligt att ställa de kraven. Jag är förvånad över att regeringen förhalar. Är det som Carl B Hamilton - som nu har strukit sig på talarlistan - brukar säga, nämligen att man ska bara gå på lägsta pris, inte följa några kollektivavtalsliknande villkor eller inte ställa några andra krav? Jag undrar om Ann-Charlotte Hammar håller med Carl B Hamilton i den högerliberala synen.

anf.113 Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M):

Herr talman! Tack för frågorna, Monica Green! Krav kan ställas. Svar ja. Krav kan och ska man alltid ställa om det passar. Men de ska också utgå från den vara eller tjänst man beställer. Man kan inte bara säga att det ska vara miljökrav på det som beställs. Om det är bildäck eller en bil som ska beställas ska kraven utgå från dem. Man får börja med att titta på vad det är för en vara, produkt eller tjänst som ska användas. Sedan får man se bakåt och räkna ut vilka frågor som ska ställas. Det går att ställa många frågor. Jag tycker ibland att offentlig upphandling får en negativ betydelse i diskussionen. Det går att ställa många bra frågor, men det gäller att ställa dem på rätt sätt för att få det rätta svaret. Det går att ställa sociala, ekologiska och miljömässiga krav. Dessutom kommer det nu förslag som ska underlätta dessa frågor. Men frågorna ska inte ställas enbart för frågandets skull, vilket har varit ett problem. Det är något som man får titta på. Sedan var det frågan om djurhållningen i Sigtuna. Det finns ett fall där man menar att det inte går, vilket är ett problem för Sverige. Frågan drivs i EU. Ministern ska driva frågan om djurhållning. Samtidigt kan vi önska att vårt rättsväsen kan skicka några fall till EU-domstolen för att få dem klarlagda så att det inte ska vara så spretigt för dem som ska hantera kraven. Vidare var det frågan om kollektivavtal. Det finns inte kollektivavtal i resten av Europa. Det är en svensk företeelse. Vi kan ställa många krav som ingår i kollektivavtal, men vi får ställa kraven ungefär på det sätt som jag sade om de "vita jobben". Det går att ställa krav på F-skattsedel och så vidare, men det går inte att ställa krav på kollektivavtal eftersom de bryter mot principen om offentlig upphandling. Då utestängs utländska företag, vilket jag inte tror att Monica Green vill. Vi ska ändå kunna tillåta oss själva att sälja våra varor och tjänster.

anf.114 Monica Green (S):

Herr talman! Låt mig ställa frågan på följande sätt: Kan vi ställa krav på kollektivavtalsliknande villkor?

anf.115 Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M):

Herr talman! Frågar Monica Green mig personligen? Detta är inte utrett. Vad innebär kollektivavtalsliknande avtal? Låt mig själv tänka högt utan att ha detta förankrat på något vis. Då tänker jag att kollektivavtal är en svensk företeelse. Om jag representerade Konkurrensverket skulle jag tänka på om det finns en definition av begreppet kollektivavtalsliknande som kan fungera även i Danmark, Tyskland, Frankrike, Belgien och så vidare. Tiden får utvisa när den kommer upp på banan.

anf.116 Annika Lillemets (MP):

Herr talman! Allt fler börjar få nog av att gemensamma medel läcker ut ur gemensam välfärd. Det finns - som väntat - ett starkt stöd hos allmänheten för att skattepengar ska gå till det de är avsedda för. Så är tyvärr inte alltid fallet. Människor upprörs, med rätta, av uppgifter om att en del av de pengar som skulle satsas på grundläggande samhällsservice som skolor och äldrevård läcker ur systemet och inte kommer barn och äldre till godo. Skatteflykt är ett enormt globalt problem som slår allra hårdast mot världens fattigaste. Men även i rika länder märks effekten. Eftersom Sverige gått extremt långt i att tillåta vinstdrivande företag i vård, skola och omsorg, är skatteflykten ett påtagligt ekonomiskt problem i den gemensamt finansierade samhällsservicen. Det finns flera rapporter, från bland Tax Justice Network, som visar att en internationell superrik elit, både privatpersoner och företag, smusslar undan hisnande summor till världens skatteparadis. Det finns hur mycket material som helst för den som vill fördjupa sig i detta. Problemet ökar i Sverige eftersom riskkapitalbolag med säte i skatteparadis i snabb takt tar över samhällsservice som skolor, sjukvård, äldreomsorg, apotek och bilbesiktning. Enligt en färsk rapport Välfärden är vinsten från Katalys, ett institut för facklig idéutveckling, omsatte privata bolag 70 miljarder kronor av skattepengarna i vård, skola och omsorg, en tredubbling jämfört med år 2000. Det är de privata företagen med vinstintresse som växer mest. Allt fler av företagen inom välfärdssektorn köps upp av riskkapitalbolag. Flertalet av de stora utförarbolagen inom vård, skola och omsorg i Sverige ägs av riskkapitalbolag med säte i något så kallat skatteparadis. Samtidigt som bolagen gör miljardvinster gör de allt för att undvika att betala skatt. Att begränsa dessa koncerners möjligheter att med olika metoder föra undan pengar från beskattning till så kallade skatteparadis är angeläget. Men det är svårt att med uppdaterad lagstiftning hålla jämna steg med dessa resursstarka och målmedvetna aktörer. Internationella initiativ till att stävja denna regelrätta plundring av våra samhällen har tagits, men urvattnats. Skatteparadis som tidigare fanns på OECD:s svarta lista har blivit vitlistade sedan de skrivit på ett antal bilaterala informationsutbytesavtal. Skattemyndigheterna har på så sätt fått en chans, om än liten, att tränga igenom skatteparadisens sekretess som döljer ekonomisk brottslighet, korruption och skatteflykt. Men än så länge är det bara en skrapning på ytan. För att få tillgång till information krävs att man kan bevisa misstanke om brott, vilket kan vara svårt just i brist på information. Därför behövs ett multilateralt avtal om automatiskt informationsutbyte, så att skatteparadisen verkligen tvingas lägga alla papper på bordet och informationen blir tillgänglig för alla. Skärpta regler för räntesnurror, det vill säga koncerners sätt att trolla bort vinsten och därmed beskattning i Sverige genom höga avdragsgilla räntor på interna lån mellan företag i koncernen, räcker inte för att lösa problemet med skatteflykt via skatteparadisen. En annan populär metod är att via internprissättning manipulera bokföringen vid internhandel inom samma koncern för att på så sätt föra över vinsten obeskattad till skatteparadis. Det här är ingen detaljfråga. Enligt OECD utgörs 60 procent av världshandeln av internhandel inom transnationella koncerner. Det är race to the bottom, alltså kapplöpning till botten, som pågår i dag och måste stoppas. Världens länder borde samarbeta i stället för att ägna sig åt skattekonkurrens som underminerar den ekonomiska basen för vår gemensamma välfärd. I väntan på globala överenskommelser som kan sätta stopp för skatteparadisen och skatteflykten tar aktiva medborgare och lokalpolitiker i olika länder saken i egna händer. I Helsingfors och flera norska kommuner har man tagit ställning för att "motverka skatteparadis och att undvika samarbete med företag med kopplingar till skatteparadis". Efter en kampanj av aktiva medborgare har den norske finansministern Sigbjørn Johnsen lovat att införa krav på land-för-land-rapportering i Norge. Det innebär att företagen ska redovisa omsättning, vinst och hur mycket skatt som betalas i varje land där de har verksamhet i syfte att stävja skattefiffel och korruption. Ett antal franska regioner har beslutat att kräva av de banker man väljer att samarbeta med att de inte otillbörligt ska utnyttja skatteparadis. De valde också metoden att kräva land-för-land-rapportering. Växjö kommun är inne på samma spår. I mars i fjol fattade kommunfullmäktige beslut om att anbudsgivare vid upphandling ska vara beredda att redovisa en land-för-land-rapportering. Kommunledningarna i Kalmar och Nybro kommuner har infört följande formulering i sina uppförandekoder för hållbar upphandling: "Våra leverantörer får ej ha någon koppling till företag baserade i så kallade skatteparadis." Kommunledningen i Malmö har uttalat samma ambition. Det här är viktiga ställningstaganden och relevanta, inte minst utifrån kommunallagens krav på god hushållning med skattemedel. Det är väl knappast god hushållning om en kommuns skattebetalare anlitar bolag som lever på skattemedel men själva gör allt för att undvika att betala skatt. Det är en dålig affär för skattebetalarna. Det finns ingen anledning att seriösa företag som gör rätt för sig och betalar skatt ska få konkurreras ut av skattesmitare som kan lägga ett lägre anbud. Kommunledningarna i Kalmar, Nybro och Malmö är inte ensamma om sin uppfattning. 75 procent av kommunstyrelseordförande som deltog i en undersökning av tidningen Dagens Samhälle uppgav att de inte vill att riskkapitalbolag registrerade i skatteparadis ska få bedriva vård, skola och omsorg. Ändå ifrågasätts dessa kommunernas beslut av jurister med hänvisning till lagen om offentlig upphandling och till det faktum att det internationellt saknas en entydig definition av skatteparadis. Kalmars uppförandekod granskas nu av Konkurrensverket. Enligt gällande lagstiftning går alltså företagens rättigheter före medborgarnas även när det är helt uppenbart att företagen ägnar sig åt skatteflykt. Finanskrisen, skuldkrisen och skattekrisen är ett resultat av politiska beslut om avreglering av bankernas kreditgivning och de finansiella marknaderna, av kapitalets fria rörlighet på den globala marknaden. Det krävs nya demokratiska beslut för att vända den destruktiva utveckling vi nu befinner oss i. Finansmarknadsminister Peter Norman har nyligen sagt att han vill ha ökad kontroll av företag som etablerar sig i välfärdssektorn. Vad det innebär vet inte jag, men jag vill uppmana ministern och regeringen att inte nöja sig med det utan driva på för att de nya upphandlingsdirektiv man nu arbetar fram inom EU ska bli bra så att den nya lagen kommer att hjälpa kommuner och regioner som vill välja att upphandla från företag som gör rätt för sig i stället för att stjälpa dessa kommuner. Förslagen i den motion om upphandling som jag tillsammans med flera andra gröna ledamöter lämnade in och som behandlas i detta betänkande syftar just till att staten ska ta sitt ansvar för att underlätta sådana goda ansträngningar. De här förslagen är värda att beakta om man verkligen vill göra något för de kommuner som vill gå före, om man verkligen i första hand ser till allmänintresset i stället för resursstarka särintressen.

anf.117 Richard Jomshof (SD):

Herr talman! Många svenskar får dagligen kött på sin tallrik från djur som slaktats med något som jag anser vara vedervärdiga metoder, tyvärr helt utan att de vet om det. Jag talar om importerat kött från djur som halal- och koscherslaktats, vilket innebär att djuren avlivats och avblodats helt utan bedövning. Eftersom det beklagligt nog verkar finnas en växande marknad för dessa produkter och därmed också ekonomiska incitament för tillvägagångssättet, och eftersom det är tillåtet i hela EU utom just i Sverige, börjar allt fler köttproducenter ute i Europa övergå till denna slaktmetod. Sveriges Veterinärförbund beskriver bland annat slaktmetoden på följande sätt: "För det första måste ett djur som inte är bedövat låsas eller hållas fast för att inte springa iväg när man skär halsen av det. Denna fixering är ofta mycket stressande och obehaglig. I många fall vänder man kor på rygg, vilket gör att djuret får starkt tryck mot lungor och blodkärl. För det andra är själva snittet smärtsamt. Det läggs genom hud, muskler, bindväv, luftstrupe, matstrupe och blodkärl. Efter att snittet lagts kommer sårytorna i kontakt med motstående ytor eller med olika inredningsdetaljer. Det ger upphov till kraftiga smärtimpulser . ." Sveriges Veterinärförbund skriver vidare att FVE, The Federation of Veterinarians of Europe, år 2002 enhälligt konstaterade att "slakt av djur utan bedövning är oacceptabel under alla förhållanden" och att "otaliga vetenskapliga och praktiska studier har visat att slakt utan bedövning medför betydligt större risker för smärta och lidande hos djuren än slakt med bedövning". På Jordbruksverkets hemsida skriver man i sin tur att djur alltid ska bedövas före slakt eftersom de ska skyddas från vad man kallar onödigt lidande. Man skriver: "Om djuret är vid medvetande kan smärta och stress utlösa kramp. - - - Obedövad slakt är förenat med smärta för djuren. Det framgår av forskningen. Djuren är medvetna och känner smärtan längre innan de förlorar medvetandet än vad man tidigare trott." Därför är det, herr talman, mycket oroväckande att andelen kött som slaktats med dessa båda slaktmetoder är växande. I en rapport från EU-kommissionen framkommer det att närmare 75 procent av nötkreaturen inom EU dödas utan bedövning. I vissa medlemsländer är situationen än värre. Enligt en annan uppgift som jag hittade hos Eurogroup for animals slaktas exempelvis 90 procent av alla får och lamm i Belgien utan bedövning. Det här är anmärkningsvärt. Jag tycker att det är skrämmande att man inte tar den här frågan på större allvar. Då kan man ställa sig frågan hur man angriper problemet, för det är ett problem och ett växande problem. Det är uppenbart att vi inte kan förlita oss på EU i de här frågorna; den saken är säker. Här menar jag att Sverige måste visa framfötterna, annars är risken överhängande att denna slaktmetod snart också blir verklighet här i Sverige. Jag menar att den svenska regeringen måste inta en mycket starkare hållning gentemot EU i de här frågorna och helt enkelt kräver generella förbud för vad jag anser vara en mycket brutal form av slakt. Jag menar också att regeringen aktivt ska söka undantag i EU för att Sverige ska kunna förbjuda import av kött där man avviker från intentionerna i vår djurskyddslagstiftning. Kött från djur som avblodats utan bedövning ska också, innan Sverige fått till ett importförbund, märkas med en tydlig varningstext för att möjliggöra för konsumenterna att välja bort dessa produkter. Det är viktigt att konsumenterna får reda på vad det är för kött som ligger i köttdiskarna eller vad det är för kött som kan serveras på restaurangerna även här i Sverige, att det är kött från djur som helt enkelt plågats ihjäl. Även frågan om märkning är en fråga som regeringen aktivt bör driva gentemot EU. Vi menar att Sveriges regering ska kräva att all mat som upphandlas via offentlig upphandling garanteras vara från djur som slaktats och avblodats efter bedövning. Man ska alltså bedöva djuret innan man slaktar det. Jag tycker att det är en självklarhet att detta ska kunna krävas vid offentlig upphandling. Sverige är en liten bubbla i EU när det gäller de här frågorna. Det spelar egentligen ingen roll vilka rapporter eller vilka länder man än tittar på för att se att det här är ett växande problem ute i EU. Vi måste visa framfötterna och visa att vi är bättre i de här frågorna. Och än så länge är vi det, även om jag märker att det finns ganska många företrädare för övriga partier som tyvärr inte riktigt verkar förstå hur stort problemet verkligen är. Jag menar att det är en fråga om ryggrad, herr talman. Jag och mitt parti har ryggrad i den här frågan, och jag önskar att också övriga partier ska kunna ha det.

anf.118 Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M):

Herr talman! Med anledning av påståendena vill jag ta upp att Sverige har i lag att vi ska bedöva våra djur, och vi driver frågan hårt i EU. EU har också ett generellt förbud mot detta. Men det finns undantag, av religiösa skäl, där detta har använts. Det har missutnyttjats, vilket man från svensk sida har sagt är oacceptabelt, precis som Richard Jomshof säger. Hela tiden driver Sverige detta kraftfullt och tar upp det på möten. I Sverige har vi sagt att vi ska ha den lagstiftning vi har för djurhållning, att djuren ska bedövas före slakt. Och det är fritt - när vi nu är inne på det ämne som vi hanterar i dag, det vill säga offentlig upphandling - att ställa krav när man tar in anbud. Det är alltså fullt möjligt att göra det, och jag anser att man absolut ska göra det.

anf.119 Richard Jomshof (SD):

Herr talman! Det gläder mig verkligen att Ann-Charlotte Hammar Johnsson tycker så. Man brukar tala om att det här är ett undantag ute i Europa. Problemet är att det är på väg att bli en regel, eftersom man tyvärr duckar alldeles för ofta när man diskuterar de religiösa kraven. Man vågar inte ta diskussionen och fajten, och det beklagar jag. Det är just därför som det blir mycket vanligare ute i Europa. Vi ser att i land efter land är denna slaktmetod tyvärr den vanligaste. Slakterier väljer den helt enkelt därför att den är billigare. Man väljer den för att den är bekvämare. Det finns slakterier som tidigare har haft två slaktmetoder, en där man bedövar dem och en annan där man helt enkelt försöker gå de religiösa grupperna till mötes. Problemet är att man inser att det är dyrt att ha två olika slaktmetoder och då går över till slakt utan bedövning. Det är det vi ser ute i Europa nu. Den är mycket vanligt förekommande och är alltså på väg att slå ut den andra slakten. Det är ett jätteproblem. Jag menar trots allt att regeringen inte har gjort tillräckligt mycket. Jag erkänner att Sverige har tagit upp frågan i EU, och det tycker jag är bra, men jag menar att vi dock kan göra det mycket bättre. Och vi måste våga erkänna att det är ett problem. Du säger att det skulle vara en sorts undantag, men det är det inte. Det är tyvärr en regel nu för tiden. Det tidigare undantaget är tyvärr på väg att ta över fullständigt ute i Europa när det gäller vanlig slakt. Det är oerhört beklagligt. Som jag nämnde i talarstolen har slakterier i vissa länder, bland annat Belgien, till nästan hundra procent gått över till slakt utan bedövning av får och lamm. Jag tycker att det är oerhört beklagligt.

anf.120 Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M):

Herr talman! Jag kan inte motbevisa siffrorna. Jag har inte tittat på de här hemsidorna och vet inte vilka siffror som är riktiga och vilka som är oriktiga. Men detta är absolut ett ökat fenomen, vilket gör att regeringen sätter in krafttag. Den debatt som pågår om våra livsmedel, särskilt kött, kommer att påverka märkning och annat. Vi har också ställt krav på att det här köttet ska märkas. Vid offentliga upphandlingar behöver man inte göra de här valen, utan man kan göra andra val i stället. Valet är upp till de upphandlande myndigheterna. Sedan styr vi inte över dem, men jag förmodar att de själva tänker på hur de ska göra det.

anf.121 Richard Jomshof (SD):

Herr talman! Man kan verkligen hoppas att de verkligen tänker på det. Problemet är att det tyvärr inte är något krav i kommunerna. Jag har mött det hos några av dina företrädare, inte alla. Det finns kommuner där ditt eget parti tar frågan på allvar, medan det finns andra kommuner där man inte gör det. Problemet inom Alliansen, i alla fall som jag ser det från min horisont, är att ni inte är överens. Det är till exempel sällan som jag möter kristdemokrater som verkar tycka att det här är ett problem, utan man vill verkligen låta de religiösa grupperna ha möjlighet till någon sorts särlagstiftning eller särrättigheter. Jag anser att det är ett problem. EU, Sverige och framför allt djuren skulle må mycket bättre om man från regeringens sida tog ett samlat grepp om det här och också fick med Kristdemokraterna på vagnen. Det jag har tagit del av när jag har talat med kristdemokrater, även här i kammaren, är att de inte tar problemet på allvar. Sedan erkänner jag att Sveriges regering i många avseenden har gått före och vågat ta upp frågor som andra länder i Europa inte tar upp, och det tycker jag är ett jättebra. Det måste jag våga erkänna, och det gör jag också. Men det kan bli betydligt bättre. Och vi kan tala med en betydligt skarpare röst, och det vore jättebra om hela regeringen kunde tala med en och samma röst i de här frågorna. Inte ens jag kan garantera att alla de siffror som jag har hittat på internet är sanna. Men man får ändå en bild, när man går in på hemsida efter hemsida och läser om det här, av att det är ett växande problem. Det oroar mig att vanliga slakterier ute i Europa försvinner i en ganska snabb takt till förmån för de slakterier som erbjuder den här sortens, i mina ögon, vedervärdiga slaktmetod. Då hoppas jag att regeringen fortsätter att ställa krav och kanske ställer lite hårdare krav framöver.