Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen

anf.84 Sven-Olof Sällström (SD):

Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till reservationerna 2 och 4. Den 13 november 1994 hölls folkomröstningen om ett svenskt medlemskap i EU. Av de röstberättigade deltog över 83 procent i folkomröstningen, och 52,3 procent röstade då ja till ett svenskt EU-medlemskap. Det väljarna då sade ja till var det avtal som då hade förhandlats fram mellan EU:s medlemsstater och Sverige - ett avtal som man då sade var ett mellanstatligt samarbete mellan fria nationalstater. Efter det svenska EU-inträdet har detta avtal genom nya fördrag omförhandlats till oigenkännlighet. Denna förändring har relativt obemärkt gått folkopinionen förbi. Nya fördrag har i stort sett aldrig gjorts till heta valfrågor. Det har aldrig skapats någon större samhällsdebatt kring alla de fördrag som sakta men säkert förändrat det som sades vara ett mellanstatligt samarbete till alltmer överstatlig federalism - ja, förutom vid ett enda tillfälle efter EU-inträdet då folket tillfrågades om ytterligare maktöverföring. Det var vid folkomröstningen om införandet av euron som valuta, där nejsidans övertag var hela 13,9 procentenheter. Sverigedemokraterna tog klar ställning mot euron som valuta, likaså Vänsterpartiet och Miljöpartiet. På nejsidan återfanns också stora delar av det socialdemokratiska partiet samt Centerpartiet - ett ställningstagande som dessa två partier i och med det beslut som kanske senare i dag kommer att tas i denna kammare på sätt och vis vänder ryggen. Herr talman! Man kan naturligtvis argumentera för att nuvarande medlemmar i eurozonen själva ska få bestämma över sina regelverk och över sitt samarbete. Problemet är bara att Sverige inte likt Storbritannien och Danmark har förhandlat fram något undantag när det gäller euron som valuta. Det finns också krafter, inte minst i den här kammaren, som arbetar för att överföra än mer makt från Sverige och det svenska folket till byråkraterna och juristerna inom EU-systemet. Det regelverk som nu troligtvis kommer att godkännas av majoriteten kan, om olyckan är framme, också i framtiden gälla Sverige. Därför har vi reserverat oss inte bara mot ett godkännande av fördraget utan också för att regeringen ska förhandla fram ett juridiskt bindande undantag från att införa euron som Sveriges valuta - ett undantag som både Danmark och Storbritannien har i dag. För oss sverigedemokrater är en självständig finanspolitik och en självständig penningpolitik en självklarhet för en självständig och fri nationalstat. Jag kan också lova att vi sverigedemokrater kommer att ta med oss denna fråga och andra frågor om maktöverföring till ett mer federalt EU in i EU-valrörelsen 2014. Vi kommer inte att begränsa oss till att i den valrörelsen prata om lågenergilampor och fiskekvoter. Vi kommer i såväl EU-valet som riksdagsvalet senare det året att göra den alltmer utbredda federalismen inom EU till en huvudfråga. Herr talman! Jag tänkte inte göra mitt anförande alltför långdraget. Vi har ytterligare en talare från partiet som kommer att dra huvuddelen av våra ställningstaganden senare. Jag skulle dock vilja göra några reflexioner. Innan jag gav mig in i rikspolitiken hade jag nog en lite naiv uppfattning om att samtliga riksdagsledamöter utifrån sina förutsättningar, sina politiska ideologier och sina visioner om det goda samhället ändå på sitt sätt alltid arbetade för Sveriges och det svenska folkets bästa. Jag kan ärligt säga att som sverigedemokratisk riksdagsledamot går jag till jobbet varje morgon med just dessa föresatser: att arbeta för ett starkt, självständigt och fritt Sverige, att varje dag på jobbet komma ihåg varför jag är här, för vems skull jag är här och att så gott jag förmår påverka politiken i en riktning som jag tror bäst gagnar svenskarna och den självständiga, fria nationalstaten Sverige. Bedrövad har jag nu tvingats konstatera att inte alla i den här kammaren går till jobbet med samma ambitioner.

anf.85 Ulla Andersson (V):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 3 och 4. När man följer nyhetsrapporteringen från eurokrisens EU kan man få intrycket att det värsta är avklarat. De panikartade utryckningarna med sena nattliga möten för EU:s finansministrar i Bryssel och räddningspaketens tid verkar vara förbi. Rubrikerna skriker inte längre om skenande låneräntor för krisländer och risker för bankkollapser, även om ett och annat nödrop fortfarande hörs. Kan vi då dra en lättnadens suck? Tyvärr är det inte så. I stället har krisen dels ändrat karaktär, dels skjutits på framtiden. Det som har skett är att bankerna och finanssektorn har vunnit den första ronden. De får nu som de vill, och då är marknaden nöjd, åtminstone ett litet tag till. Det ska inte förväxlas med att krisen eller dess orsaker är borta. Framför allt är krisen numera en social och demokratisk krutdurk. Priset för att mätta den hungriga marknaden är astronomiskt. Skattebetalarnas pengar i stödpaketen till eurozonens krisländer gick ofta direkt vidare till de krisande bankerna. En stor del av de pengarna kommer sannolikt aldrig att återbetalas. På tre år, mellan 2008 och 2011, godkände Europeiska kommissionen 4 ½ biljon euro, motsvarande 37 procent av EU:s bnp, i statligt stöd till finansiella institut. Nu ska skattebetalarnas pengar i euroområdet dessutom kunna gå direkt till att bygga upp kapital i krisande banker via den nya lånemekanismen ESM. Europeiska centralbanken har öst ut obegränsade lån till bankerna till 1 procents ränta, pengar som bankerna i sin tur kan låna ut dyrare till krisländerna. ECB, Europeiska centralbanken, har också köpt upp statspapper av tvivelaktigt värde från privata innehavare till enorma summor. Det offentliga har tagit över riskerna och förlusterna från det privata. Detta har inget att göra med en fri marknad. Tvärtom har en skenande finansmarknad som var med och skapade krisen nu belönats mycket rikligt. Vad blir lärdomen av det? Den blir sannolikt att någon annan står för notan om finanssektorn fortsätter att ta stora risker. De skattebetalare, ungdomar och pensionärer som inte orsakade krisen får nu betala priset. EU:s krispolitik har inneburit en direkt och enorm överföring av förmögenhet och därmed makt från det allmänna till finanssektorn. Men detta är ingen lösning på krisen. Priset för denna så kallade krishantering är i stället att krisen blir allt djupare som social, demokratisk och politisk kris. Det som nu sker i krisländer som Grekland, Spanien och Portugal är inget mindre än en social härdsmälta och katastrof. 27 miljoner är nu arbetslösa i EU. Det är en ökning med 40 procent sedan finanskrisen. I Spanien har 400 000 hushåll vräkts. Det är lika många som bor i hela Storstockholm. Brandmän och låssmeder har gått ihop och vägrar nu att bidra till att fler människor vräks från sina hem. Barn till arbetslösa lämnas på kyrktrappan i Aten. Soppköken är enda chansen att få mat för många som tidigare tillhörde en välmående medelklass i Spanien, Irland, Grekland och Portugal. Självmorden ökar, bytesekonomin likaså. Och fascister och nazister vädrar morgonluft. Tramp av bruna stövlar hörs åter på gatorna. Även från länder som av EU-makten framhålls som lyckade exempel och duktiga elever i klassen, som Lettland och Irland, emigrerar nu stora delar av den arbetsföra befolkningen i krisens spår. Denna sociala kris och katastrof är den direkta baksidan och konsekvensen av den politik som tillfälligt har lugnat bankerna och finansmarknaden. Men sociala kriser kan leda till sociala explosioner. Under krisens tryck faller nu regeringar och politiska system. Ja, hela stater svajar under krisens tryck. Krisen blir alltmer en politisk kris med växande brutal högerextremism i länder som Grekland och Ungern. Men det är också ett växande folkligt motstånd mot finanskapitalets härjningar som leder till en starkare vänster i länder som Grekland, Spanien och Irland. Eurokrisen är en strukturell kris som har sin grund i att valutaunionen låser fast medlemsländerna i en gemensam penning- och valutapolitik. Detta har resulterat i stora privata sparandeobalanser och stora skillnader i konkurrenskraft inom valutaunionen, vilket också manifesteras i de stora och växande skillnaderna i bytesbalanserna sedan den gemensamma valutan infördes. Därtill har frånvaron av nationella centralbanker som kan garantera ländernas statsskulder kraftigt förvärrat krisen. Fördraget är ett uttryck för att EU besynnerligt nog endast beaktar den ena sidan av obalanserna i valutaunionen, det vill säga underskotten i bytesbalanserna och de till dessa kopplade statsfinansiella problemen. Underskotten i flera av Sydeuropas länder är till stor del ett direkt resultat av överskotten i andra delar av valutaunionen, det vill säga att Tyskland och Sverige måste öka sin inhemska konsumtion för att Grekland och andra länder ska kunna ta sig ur den här krisen. Den nuvarande politiken lägger hela bördan på underskottsländerna när det gäller att åstadkomma den nödvändiga anpassningen. En balanserad politik för att komma till rätta med obalanserna i valutaunionen borde innebära att man också lägger kraft på att minska överskotten i de nordeuropeiska länderna. Den ekonomiska krisen är som sagt var inte över. Staternas skuldberg växer. Många banker har stora hål i sina balansräkningar. Åtstramningen, som anbefalls från EU, leder till recession i flera länder. EU har bara skjutit krisen framför sig på finansmarknadens villkor. De grundläggande ekonomiska obalanser som euron har bidragit med kvarstår. En gemensam räntenivå och växelkurs för ekonomier i helt olika skick är fortfarande en urusel idé. Den akuta ekonomiska krisen lär därför komma tillbaka om inte kursen läggs om, skulder skrivs ned, banker får ta ansvar för sina egna handlingar och euron överges. Därför, herr talman, är inte den finanspakt som borgerligheten och Socialdemokraterna nu ställer sig bakom någon lösning på problemen. De som utformat finanspakten är desamma som de som ansvarar för krisens orsaker och effekt men också för att krisen tillåts att fördjupas med social och demokratisk kris i land efter land. LO skriver i en debattartikel: Den överordnade strategin tycks vara att isolera viktiga finans- och penningpolitiska intressen från demokratins krav på öppenhet och ansvarsutkrävande. Det tycker jag också gestaltar den här finanspaktens stora problem. Socialdemokraterna och regeringen ställde upp tre krav för att man skulle godkänna det här fördraget. Av de tre kraven är två och ett halvt inte uppfyllda. Det skulle finnas tydliga garantier i avtalet om respekten för arbetsmarknadens parter. Det var ett absolut krav, fick vi höra bland annat från Marie Granlund, Socialdemokraterna. Så blev det inte, utan det blev ett icke juridiskt bindande stycke, det vill säga den formuleringen gäller inte formellt. Det andra kravet var att det skulle finnas garantier för att våra undantag skulle gälla om finanspakten blir en del av EU:s fördrag. Det har vi inte fått några garantier för. Det enda som man har fått igenom - det är hälften av en fråga - är att Sverige får närvara vid ett toppmöte varje år men utan rösträtt. Det är en halv seger i en fråga. Förhandlingsresultatet kan inte tyckas vara strålande. När det gäller två och ett halvt av tre krav har man inte gått i mål. Men ändå ställer man sig bakom fördraget. Den politik som ordineras i finanspakten tar ytterligare steg mot minskat folkligt inflytande. Pakten beskär kraftigt den nationella beslutsrätten i fråga om finanspolitiken. Och det finns inga bindande garantier för att arbetsrätten inte berörs. Det är också oklart vad en ratificering innebär på sikt för Sverige eftersom vi inte har ett bindande juridiskt undantag från EMU. EU har uppenbara problem, och det framlagda förslaget om en finanspakt riskerar att institutionalisera den åtstramningspolitik som fördjupat krisen och kraftigt ökat arbetslösheten. Det är en åtstramningspolitik som försvårar återhämtningen i euroländerna och som påverkar Sveriges ekonomi eftersom mycket av vår handel sker med EU- och euroländer. Sverige är ett exportberoende litet land. Därför har det självklart stor betydelse för svensk ekonomi. Men fördraget visar också på en bristande insikt om att även de länder som har överskott i bytesbalansen är en del av problemet. Målet för strukturellt sparande i pakten är problematiskt i sig, eftersom det är tekniskt svårt men framför allt för att det är viktigt att de automatiska stabilisatorerna får verka vid en kris så att arbetslösa inte slutar konsumera och så att inte fler förlorar jobbet. Det är stor risk för ytterligare åtstramningar i ekonomin om målet kopplas just till det strukturella sparandet. Men framför allt visar den här krisen och den här pakten en brist på demokratisk legitimitet när det gäller EU- och EMU-länderna. Krisen hanteras över huvudet på folk fast de beslut som fattas påtagligt påverkar deras liv. I de flesta av de berörda länderna fick folket inte fatta beslut om huruvida de skulle vara med i EMU. Men de får betala priset för experimentet. Därför är inte heller en ökad överstatlighet lösningen, och det är tragiskt att en majoritet i riksdagen bestående av borgerligheten och Socialdemokraterna anser det.

anf.86 Bo Bernhardsson (S):

Herr talman! Det europeiska samarbetet - vi har hört det redan - förändras i snabb takt. Bakgrunden till denna förändringsprocess är den djupa ekonomiska krisen som utlöstes av finanskrisen och som har blottlagt stora brister i eurons konstruktion - brister som man nu inom eurozonen försöker att rätta till och laga. En rad radikala förslag har lagts fram, till exempel förslag om en bankunion som egentligen inte är ett förslag utan flera olika förslag, och förslag om det som kallas verklig monetär union, det vill säga en politisk union där makt över finanspolitik, skatter och nationella budgetprocesser lämnas över till den europeiska nivån. Det handlar även om förslag om ett gemensamt och solidariskt ansvar för offentlig upplåning och skuldsättning. Det är en hel räcka av förslag som lanseras. En del har redan genomförts, andra diskuteras och åter andra har lagts åt sidan så länge. Jag skulle vilja påstå att det är ganska lätt att se skälen för att de här förslagen läggs fram. Eurozonen befinner sig i en farlig obalans. Man kan tycka vad man vill om att valutaunionen har inrättats, men en valutaunion utan långtgående ekonomisk-politisk samordning är enligt vår uppfattning ett svårt, kanske omöjligt projekt. Det är naturligtvis också lätt att vara skeptisk, för att inte säga kritisk. Inte minst krävs det ett demokratiskt stöd, en legitimitet och uppbackning för att man ska kunna genomföra den typen av reformer, alldeles oavsett om de nu skulle vara möjliga av andra skäl. Finanspakten, som det fördrag vi nu ska behandla populärt kallas - om det nu är så populärt vet jag inte - är, kan man säga, också ett steg i riktning mot att försöka samordna och styra upp ekonomin bättre inom eurozonen. Det går att förstå motiven för den processen. För Sveriges del är det så att vi inte har euron som valuta. Flera av de förslag som har lagts fram och som redan har beslutats i det som kallas sexpacken och tvåpacken berör inte oss eftersom vi inte har euron som valuta. Det kommer heller inte finanspaktens kärna, själva regelverket, att göra som resultatet nu ser ut, även om jag tycker att Ulla Andersson ger en väldigt märklig bild, men det tillhör väl debatten. Hon påstår att vi egentligen inte har lyckats uppnå någonting, medan min bild är att vi har uppnått i princip allt det vi förutsatte innan vi skulle kunna gå med på att säga ja till fördraget. Jag återkommer till detta. Vi kan konstatera att EU utvecklas i olika takt. Jag tycker egentligen inte att den metaforen är särskilt lyckad, inte minst därför att man inte vet vem som rör sig snabbast, och ibland vet man inte heller åt vilket håll. Bilden av att vi kan få ett EU i olika takt har dock satt sig. Det är inte längre en beskrivning av en risk, utan det är en beskrivning av ett faktum. Det pågår en process som innebär att vi har lite olika takt eller utveckling i olika delar av unionen. Det måste man förhålla sig till. Man kan inte bara säga nej och säga att det de gör i eurozonen är alldeles åt skogen. I så fall får man faktiskt presentera vad som borde göras som är hållbart. Det är rätt rimligt. Detta som nu är ett faktum innebär naturligtvis ett dilemma för Sverige och för alla länder i unionen, det vill säga att det nu rör sig åt lite olika håll eller i olika takt. Det finns som sagt skäl som talar för att eurozonen måste gå vidare mot ökad styrning och samordning, kanske till och med mot en politisk union. Det går intellektuellt att se de skälen, eftersom man har en gemensam valuta. Men det finns naturligtvis också, och det är det som är det problematiska, välgrundade invändningar inte minst av demokratisk karaktär. Sverige som ett land som inte har euron som valuta har naturligtvis andra förutsättningar att hantera ekonomiska och sociala problem. Det är självklart. Samtidigt finns det bara ett EU och bara en inre marknad. Och därför är det så att det som händer i eurozonen när de fattar beslut där också påverkar oss, vår vardag och våra ekonomiska villkor. Vi är en liten exporterande ekonomi, säger Ulla Andersson. Visst är vi det, och det är just därför vi inte kan vända det ryggen och säga att vi ställer oss vid sidan om och kritiserar. I stället måste vi vara en konstruktiv part i diskussionen om vart Europa rör sig. Vår socialdemokratiska grundinställning är därför att vi så långt det är möjligt ska försöka hålla ihop beslutsfattandet inom den europeiska unionen. Vi vill så långt det är möjligt ha inflytande och kunna delta konstruktivt när EU förändras också när det främst rör eurozonen, även om jag är medveten om att det naturligtvis är en ganska svår historia att lyckas fullt ut med. De vill väl bestämma själva eftersom vi inte är med, men ambitionen måste vara att försöka hålla ihop beslutsfattandet. Jag hörde Per Bolund säga i tv i går att vad blir det nu? Vi får vara med på ett toppmöte. Det är liksom ett fotografitillfälle. Men jag är inte ens säker på att man ska förakta fotografitillfällen. Det är viktigt att Sverige deklarerar väldigt tydligt: Vi har inte euron som valuta, men vi är en del av den inre marknaden, vi är en del av det här projektet och vi vill faktiskt ändå, så långt det är möjligt, vara med där det är möjligt och ge uttryck för vår uppfattning, föra diskussioner och ha synpunkter på vart Europa rör sig. Jag skulle vilja uttrycka det så här: Vi vill inte stå i vägen för det euroländerna måste göra, även om det inte alls är självklart vad de måste göra och vad de kommer att lyckas med, men vi vill heller inte stå tysta. Vi vill där så är möjligt vara en röst, delta i diskussionen och påverka den här utvecklingen. Det som händer i eurozonen kommer ju att påverka oss, gynna oss eller drabba oss som medlemmar av unionen och som en del av den inre marknaden. Detta är ett faktum. Det är knepigt, och det är ett dilemma. Men det är ett faktum som vi måste förhålla oss till. Den socialdemokratiska hållningen till finanspakten tar sin utgångspunkt i precis det dilemma som jag har försökt beskriva. Vi har i varje läge ett intresse av, ja, en skyldighet, att se till att Sverige finns med i olika sammanhang och kan göra sin röst hörd och påverka. Därför ställde också Socialdemokraterna upp fyra bestämda krav för att vi över huvud taget skulle kunna ansluta oss till fördraget. Det första kravet var att avtalet tydligt måste innebära att Sverige undantas från de bestämmelser där länder lämnar över finansmakt till den europeiska nivån. Jag menar att detta är tillgodosett. Jag kommer sedan att få hjälp av dem som är mer konstitutionellt insatta för att reda ut den biten, men jag menar att detta har vi nagelfarit fram och tillbaka, och det är tillgodosett. Vi har inte euron som valuta och ska därför inte bindas av paktens finanspolitiska ramverk förrän vi eventuellt någon dag i framtiden skulle bestämma oss för att gå med i euron. För det andra sade vi att Sverige måste få inflytande genom tillträde till euroländernas toppmöten. Jag medger att det inte är en massa sammanträden, jag behöver inte upprepa det jag sade, men det är ändå en viktig markering att vi inte gör som Storbritannien, blockerar eller ställer oss vid sidan om och säger: Gör ni bäst ni vill! Vi säger faktiskt okej, vi vill kunna påverka det ni gör så långt möjligt. Vi ställde för det tredje kravet på att fördraget skulle respektera den roll som de fackliga organisationerna och arbetsmarknadens parter i olika länder i Europa har. Vi fick in en skrivning om detta. Men där ska jag naturligtvis medge att det inte levs upp till detta. Det gjorde det inte för finanspakten och det görs inte nu heller, men det har väldigt lite med finanspakten eller regelverken att göra egentligen. Jag skulle vilja ställa frågan till Ulla Andersson, för ni har ofta det upplägget att här drabbas löntagare av lönesänkningar och försämringar. Det ska man ju försöka förhindra, men framför allt ska man se till att traditionerna på olika arbetsmarknader respekteras. Hur vill Ulla Andersson lyckas med att ingen ska drabbas av lönesänkningar i den situation som eurozonen har hamnat i? Det skulle jag vara hemskt road av att få höra utvecklas. Där har man fått sådana väldiga obalanser, och det man nu gör är att försöka ta sig vidare med någon sorts intern devalvering. Man kan tycka vad man vill om det, men hur gör man, Ulla Andersson, för att inte vanliga människor, pensionärer och andra, ska drabbas av den här situationen? Det ska jag erkänna att jag inte har ett fullgott svar på, men jag är väldigt intresserad av om det finns några. För det fjärde ställde vi kravet att de svenska undantagen ska gälla vid varje förändring. Planen är nämligen att det här ska bli ett fördrag. Det är inte ett fördrag ännu utan det är ett avtal mellan länder, så det är lite vid sidan av EU-systemet på det sättet. Men om det blir färdigt, vilket är avsikten, ska de svenska undantagen också gälla, och då ska beslutet tas i den här kammaren efter ny diskussion, om det över huvud taget skulle bli aktuellt att överväga att vi skulle ansluta oss till regelverk som vi i dag inte är anslutna till. Jag menar nog att det också är tillgodosett. Där har jag hjälp av Billy Gustafsson senare, för det är konstitutionella frågor. Nu finns det de som har sagt - de är inte på samma sida som Ulla Andersson - att det här inte är så viktigt därför att Sveriges eget finanspolitiska ramverk inte är så långt ifrån det som finns i finanspakten. Men då säger vi: Jo, det är jätteviktigt. Det är inte poängen om det skulle vara likt. Poängen är att så länge vi inte är medlemmar i euroområdet fattas de besluten här, i Sveriges riksdag, ingen annanstans. Det är liksom poängen. Om det skulle vara exakt lika hade det inte heller spelat någon roll. Jag ser att tiden rinner i väg. Jag tyckte att jag anmälde lång tid, men jag får försöka runda av så får jag se om jag kan återkomma senare. En reflexion som jag ändå måste få göra - även om det här regelverket inte omfattar oss har jag ju sagt att vi ska tycka något om det - är att finanspakten faktiskt har en flexibilitet inbyggd i sig som det inte pratas så mycket om och som inte används så mycket i diskussionen. Men det är ett ganska flexibelt ramverk. I olika lägen, till exempel om medlemsländerna drabbas av kriser som de inte själva kan rå för, om det inträffar en väldigt stor kris i Europa, vilket jag tycker redan har inträffat - någon däremot? - eller om man genomför stora strukturreformer som senare kan ge ökade inkomster, finns det en flexibilitet i det här ramverket. Det glöms ofta bort. Det är inte skrivet i sten på det sättet. Det är naturligtvis så att politiken måste finnas där. Man kan inte sätta in en budgetmaskin i politikens ställe. Jag påstår att det, precis som i stabilitetspakten, för där finns också sådana skrivningar, finns en flexibilitet. Nåja, nu måste jag runda av. För oss socialdemokrater finns det alltså ingen lösning på den europeiska krisen som innebär att inte länderna återtar kontrollen över sina budgetar. Det finns ingen sådan lösning. Dit måste man. Europas problem i dag är faktiskt inte finanspakter eller annat utan det är snarast den högerpolitik som bedrivs i Europa. Åtstramningspolitiken är ett jätteproblem. Man kan aldrig ge upp ambitionen. Man måste återta kontrollen över sina finanser. Men jag menar att det finns ett väsentligt utrymme för att genomföra en betydligt bättre balanserad, socialt anständig och jobbskapande politik för att återföra de här länderna till någonting som kan likna att de har kontroll över sin ekonomi och sin sociala utveckling. Det är klart, där kan jag instämma med Ulla Andersson, att det som händer nu i Europa är väldigt oroväckande, absolut. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

anf.87 Ulla Andersson (V):

Herr talman! Jag tänkte att Bo Bernhardsson skulle bli lite glad om han fick fortsätta, eftersom tiden blev väldigt knapp. Då kan man ju försöka bidra på bästa sätt, eller hur? Jag kan väl säga att jag också tycker att det är viktigt och bra att man försöker vara en konstruktiv part. Det är bara det att hela sjukdomsinsikten och den diagnos man har ställt inte stämmer överens med verkligheten. Först och främst ställer man en felaktig diagnos. Därför får man en felaktig medicin. Därmed är också det här fördraget, menar jag, felaktigt utställt, eftersom det är ytterligare steg i riktningen att fatta beslut över människors huvuden. Jag menar att det som vi ser framför oss och de effekter den här krisen har fått i människors tilltro till demokratin kommer att kosta oerhört mycket, dels i förlorade förhoppningar och drömmar, dels också i de demokratiska möjligheterna framöver. Jag tycker också att det är mycket oroväckande - det tror jag i och för sig att alla i den här kammaren gör - med fascister och nazister på gatorna igen. Jag menar att den tilltro till dem som har skrivit ut det här fördraget för min del därmed är noll. Jag tycker också att fördraget i sig, de rekommendationer man gör, är problematiskt, både när det gäller det strukturella sparandet, som fortsätter att innebära en åtstramningspolitik på olika sätt, och framför allt när det gäller att de här besluten kommer att fattas över människors huvuden. Jag delar Bo Bernhardssons åsikt att det inte går att ta sig ur den här krisen utan att det påverkar vanliga människor. De har ju drabbats av politiska beslut som de själva inte har varit med och fattat. Däremot menar jag att man kan göra effekterna mycket mindre än vad man har gjort. Det är ett stort problem. Det här tror inte jag hjälper till på det sätt jag skulle vilja.

anf.88 Bo Bernhardsson (S):

Herr talman! Jag är precis lika orolig som Ulla Andersson för den sociala utvecklingen. Arbetslösheten är på väg att bli förskräcklig. Den politik som hittills har levererats har faktiskt också levererat tillbakagång och recession, massarbetslöshet. Länder som skulle hjälpas har blivit ännu fattigare och har ännu svårare att ta sig ur problemen. Jag delar den uppfattningen. Men jag vidhåller att problemet inte är olika regelverk. De är tillräckligt flexibla. Om det är tillräckligt kan man i och för sig fortsätta att diskutera. Problemet är ju den högerpolitik som levereras. Jag sitter i EU-nämnden. Jag har sett dessa dokument som kommer från ministerrådsmötena där det står att vi ska också satsa på jobb och vara socialt inkluderande, eller hur det uttrycks. Men det kommer aldrig några förslag på det området, utan det som levereras är åtstramningspolitik och ensidig åtstramningspolitik. Vänstern i Europa står inte upp och säger unisont att de inte vill ha finanspakten. Det finns kritiska röster, och framför allt är de kritiska mot åtstramningspolitiken. Det är skillnad. Det finns ingen lösning som inte innebär att man återvinner kontrollen över statsfinanserna. Den finns inte. Frågan är på vilket sätt och i vilket tidsperspektiv det måste ske. Men det måste finnas en trovärdig plan för hur man ska ta sig dit. Lösningen kokar ned till tre ord - även om de skulle behöva utvecklas - nämligen tid, bättre balans i programmen mellan sparande, investeringar och framåtsyftande insatser, och tillit. Det måste skapas tillit. Jag menar inte marknadens tillit utan människornas tillit.

anf.89 Ulla Andersson (V):

Herr talman! Vi kan vara helt överens om att de inte kan fortsätta låna ut, framför allt inte till bankägarna, vilket har skett hela vägen. Det ska vi ärligt säga. De pengar som har lagts ut från skattebetalarna i euroländerna har gått till bankerna, inte till folket som betalar. Jag menar på att reglerna i sig problematiserar eftersom det blir ytterligare överstatlighet och därmed också mindre demokrati. Jag tror också att man därmed får mindre respekt för de beslut som fattas. Det påverkar människors liv på ett sätt som det annars inte skulle ha gjort. Det finns inte ens insikt om att underskotten i flera av Sydeuropas länder beror på överskott i flera av de andra länderna. Det problemet berörs inte i något av de dokument vi hittills har sett, inte heller i finanspakten. Om man inte har den insikten tar man sig inte heller ur problemen på det sätt som behövs. Även om Bo Bernhardsson säger att det finns en resår i regelverket är ett mål för det strukturella sparandet ett problem i sig eftersom det strukturella sparandet är indikatorn på att de automatiska stabilisatorerna faller ut. Eller hur? Det är därför vi tycker att det är så viktigt - bland annat - att det finns en bra a-kassa. Om vi då helt plötsligt börjar titta på det strukturella sparandet får vi problem med åtstramningar i ekonomin. Därför är regelverket inte heller anpassat utifrån de problem som finns i samhällsekonomin. Fördraget i sig är inte en lösning, och jag tycker, till skillnad från Bo Bernhardsson, att regelverket på olika sätt bidrar till att öka problemen. Sverige har inget juridiskt undantag från euron. De skrivningar som finns om respekten för arbetsmarknadens parter är inte heller juridiskt bindande i det dokument som ni nu vill ställa er bakom.

anf.90 Bo Bernhardsson (S):

Herr talman! Ulla Andersson inledde med frågan om att ytterligare överstatlighet är ett demokratiskt problem. Jag tror också det. Men man har skapat en eurozon, och det finns naturligtvis en drivkraft som går i den riktningen att man borde samordna sin ekonomiska politik. Är det demokratiskt möjligt att göra? Det är jag tveksam till med tanke på vad som nu inträffar. Stödet för ett sådant projekt minskar dag för dag därför att arbetslösheten växer. Det är mycket problematiskt. Det är rätt svårt för oss som inte är med i eurosamarbetet att säga till dem exakt vad de ska göra. Det är euroländerna själva som har bestämt att de vill fortsätta och att de vill samordna sin ekonomiska politik. Då säger vi att vi inte ska stå i vägen för det, men vi vill gärna vara med och föra en diskussion om hur samarbetet kan se ut och göras bättre därför att vi kommer att påverkas. Det är den hållningen vi har. Inte någon i Europa, inte heller de som har lagt fram de radikala förslagen, skulle säga att detta är lösningen, utan det är fråga om ett sökande efter en väg ut ur en mycket svår situation.

anf.91 Peder Wachtmeister (M):

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i FiU:s betänkande och avslag på de fyra reservationerna. EU är världens mest framgångsrika samarbete mellan självständiga stater. Samtidigt är det viktigt att samarbetet sker på rätt sätt, att det finns tydliga gränser för vad unionen ska göra. Det är viktigt att det nationella självbestämmandet ska värnas. EU ska koncentrera sig på gemensamma frågor som länder inte kan lösa på ett bra sätt. Politik ska utövas så nära människor som möjligt - Ulla Andersson! Alla beslut inom EU bör prövas så att de verkligen gynnar den enskilda människan. Beslut som kan fattas på nationell eller lokal nivå ska gynnas. EU-medel ska ge ett mervärde, inte ökad byråkrati. Vi måste värna subsidiaritetsprincipen. Många gränsöverskridande frågor kan endast lösas på ett bra sätt med ett europeiskt samarbete, till exempel ansvarsfull ekonomisk politik, en tuffare klimatpolitik, krafttag mot den internationella brottsligheten, ett gemensamt asylsystem och värnande om demokrati i vårt närområde. Sedan en tid tillbaka befinner sig euron och Europa i en allvarlig kris. Det är mycket på grund av att en del medlemsländer inte har följt de finansiella krav som EU har ställt på dem. Europasamarbetet måste bygga på att de finansiella ramverken, den så kallade stabilitetspakten, regleras och efterföljs och att enskilda länder inte kan missköta sin ekonomi, som har skett. Ekonomin har misskötts till den grad att den har fått allvarliga konsekvenser för hela EU-samarbetet. Även om Sverige inte ingår i samarbetet om den gemensamma valutan påverkas vår ekonomi i allra högsta grad av det ekonomiska läget i euroländerna. Vår svenska export drabbas hårt av den finansiella krisen. Vi välkomnar därför att euroländerna vidtar ytterligare åtgärder med en striktare ekonomisk styrning. Vi sympatiserar inte med alla former i den skrivningen, men vi tycker ändå att den är en bit på väg. Vi kan se en positiv utveckling i en del euroländer som har skött sin budget och där disciplinen har respekterats. Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag utan att det är bindande för Sverige. Det är ett ja men ändå ett nej. Det är ett beslut som kan te sig lite konstigt för den som inte är insatt i frågorna. Utskottet anser att det krävs ytterligare ställningstaganden och godkännande av riksdagen om Sverige ska känna sig bundet till nya regelförslag. Därför har det blivit ett tillkännagivande till regeringen för att ytterligare förstärka att frågorna ska återkomma till riksdagen, vilket vi tycker är klokt. Till Sverigedemokraterna och Vänstern kan jag inte låta bli att ge en personlig historisk reflexion. Jag var i Prag, Tjeckoslovakien, 1968 när ryska tanks stod längs vägarna och ryska soldater patrullerade på Prags gator. Jag var i Ungern 1970. Jag åkte igenom gamla Östtyskland i april 1990, strax efter murens fall. Ulla Andersson talade om soppkök. Har man sett Europa på andra sidan järnridån, som under de resor jag gjorde, tycker jag att vi har kommit långt med Europasamarbetet. Jag satt i Europaparlamentet 2003, och jag var med och voterade den 9 april. Vad hände den 9 april? Jo, vi voterade in tio nya länder efter Köpenhamnsmötet. Flera av de tio länderna hade befunnit sig bakom järnridån. Till Sverigedemokraterna måste jag säga att om man har den bild av Europasamarbetet som ni har borde man gå tillbaka historiskt och titta på hur Europa såg ut innan länderna bakom järnridån kom in.

anf.92 Ulla Andersson (V):

Herr talman! Sverige har till skillnad mot alla andra länder i EMU haft en folkomröstning, och det svenska folket var väldigt klokt. Om Peder Wachtmeister och hans kamrater i Moderaterna hade fått bestämma hade även vi varit i den soppan i dag. Ett av problemen är att folket i sig inte har fått ta ställning till valutaunionen. Jag begärde ordet när du sade så här i din inledning: Beslut ska tas som gynnar den enskilda människan. Jag kände det nästan som ett hån, som ett skämt, mot alla dem som har drabbats av den här krisen, som inte har varit med och röstat om det och som verkligen har drabbats av de enskilda konsekvenserna av de beslut som fattats bakom lyckta dörrar. Jag tycker att det var ett väldigt märkligt påstående. Vi är ett exportberoende land och påverkas såklart mycket av vad som sker i Europa. Men det som är det stora problemet i dag, varför vi påverkas så mycket, är att ingen längre kan efterfråga produkterna eftersom det är ekonomisk och social kris. Jag tänkte passa på och fråga Peder Wachtmeister varför det är så bra att länder som inte sköter sig enligt detta regelverk ska få böter, att EU-domstolen ska kunna döma ut böter till enskilda länder. Tycker du att det gynnar den enskilda människan? Man har gått till val och valt en regering som fattar ett beslut, och sedan ska jurister överpröva det någon annanstans bakom lyckta dörrar och därefter kunna döma ut böter, som drabbar det enskilda folket troligtvis rätt hårt.

anf.93 Peder Wachtmeister (M):

Herr talman! Det är väl egentligen det som är problemet med den gemensamma valutan. Jag är villig att säga att det är så. Det fanns inget straff, om man nu ska kalla det för det, för de länder som inte skötte sin ekonomi. Nu har man stramat åt det, och förhoppningsvis blir det bättre. Historiskt sett var det så att när Frankrike och Tyskland inte skötte sina budgetar och passerade treprocentsspärren kunde man inte kräva att Portugal, som var det första landet som gick under treprocentsgränsen, skulle straffas. Nu gör man det lite tuffare. Det är inte ett perfekt system - det har vi upptäckt - kan jag säga även om jag stod på ja-sidan under den tiden när vi hade kampanjerna. Sedan måste jag kommentera Ullas hån mot demokratin. Jag försökte återspegla den bild av Östeuropa som fanns före murens fall, och det kan man verkligen kalla hån mot demokratin. Ulla Andersson tillhör ju ett parti som ibland har tyckt att det var ett system som fungerade väl, men av demokratiska skäl gjorde det inte det. Framför allt var det väldigt synd om människorna som inte kunde styra över sitt eget liv. Jag anser att det europeiska samarbetet har gett förutsättningar för de 500 miljoner invånarna att få ett bättre liv och kunna påverka på ett annat sätt även om 750 personer, 772 eller vad det är, i Bryssel inte kan få ned information till den enskilde. Det kan inte vi i det här rummet heller.

anf.94 Ulla Andersson (V):

Herr talman! Det var inte det jag sade. Jag sade att du inledde ditt anförande med att säga att beslut som ska gynna den enskilda människan är utgångspunkten för de beslut som ska fattas på EU-nivå. Jag anser att det inte är det, för då hade vi inte sett det som vi ser i dag. Det var det jag sade och ingenting annat. Du menar alltså på fullaste allvar att du finner att bötesbelopp för enskilda länder är ett bra sätt att komma till rätta med de problem som finns i euroländerna? Du anser tydligen också att det då stärker demokratin. Men hur anser du att det gynnar den enskilda människan? Om du går till val och lägger din röst i en valurna vill du ju påverka politiken i en viss riktning. Om du driver opinion i vissa frågor vill du kunna påverka de politiska beslut som fattas. Finner du då att det är rimligt att någon överprövar den regeringens beslut och utdömer böter för det fattade beslutet? Jag gör inte det. Jag tror att det är mycket allvarligt, särskilt i den situation som är i dag. Jag fattar inte på vilket sätt portugiser, spanjorer, irländare eller greker skulle få det bättre av ett sådant beslut. Det ingår ju faktiskt i den pakt som ni och Socialdemokraterna nu ställer er bakom. Jag tycker att det är djupt bekymmersamt.

anf.95 Peder Wachtmeister (M):

Herr talman! Det här är ju ingen nyhet. Innan pakten kom fanns det ett bestraffningssystem som aldrig har använts. Det fanns med från början. Du talar om den enskilda människan och demokrati. Jag tycker att man efter valet i Italien nu kan se svårigheterna när ett splittrat land ska få ut den demokratiska tanken så att den enskilda människan får det bättre när man med en minoritet på 30 procent kan få en majoritet i deras riksdag. Jag ser att det demokratiska problemet finns, och det måste man förbättra. Vi arbetar på ett ganska brett sätt i vår riksdag, med EU-nämnd och så vidare, och försöker förankra våra frågor ute i partierna. Samtidigt finns det vissa svårigheter att även få alla riksdagsledamöter intresserade av Europafrågorna.

anf.96 Sven-Olof Sällström (SD):

Herr talman! Peder Wachtmeister anför återigen, som många brukar göra, EU och EU-samarbetet som ett fredsprojekt. Och det kan man väl säga - det tror jag också att det var en gång i tiden. Kol- och stålunionen var nog bra för sammanhållning i Europa direkt efter kriget, precis som Marshallhjälpen till ett sönderbombat Tyskland var, för att ta bort mycket av den bitterhet och de spänningar som fanns i Europa på den tiden. Det kan jag hålla med om. De gånger vi de senaste 20-25 åren har sett krigshandlingar i Europa har de berott just på stora stormaktsbildningar tvärs över nationsgränser, tvärs över folkgränser och ibland över religionsgränser utan demokratiskt starka mandat, det vill säga de diktaturer som fanns i Östeuropa. Det var därför de föll. Det var mindre spänningar som gjorde att de föll. Det så kallade fredsprojektet EU är tyvärr, Peder Wachtmeister, på väg i samma riktning. Lyssna på folket i Grekland! Lyssna på spanjorerna! Lyssna på portugiserna! Lyssna på vad irländarna säger! Titta på plakaten i Aten! Vad står det på dem? Vad tycker de om Tyskland? Vad tycker de om Angela Merkel? Vad säger irländarna om den vidlyftiga utlåningen från tyska banker när de hade en överhettad fastighetsmarknad? Det är det som är grundproblemet i dag, att vi inte tar hänsyn till varandra inom EU-systemet och inom den monetära union som har skapats. Man går i otakt. Man går åt olika håll i olika hastigheter. Det finns inte utrymme för särlösningar. Utan att lösa de inre spänningarna kommer vi att hamna där igen, och då kommer inte EU att vara ett fredsprojekt, Peder Wachtmeister. Tyvärr ser det mycket oroligare och mörkare ut än så.

anf.97 Peder Wachtmeister (M):

Herr talman! Sven-Olof Sällströms Europabild är historielös. Sedan detta projekt, som han kallar det, startade har det blivit lugnt och stilla i Europa. Vi tittar gärna på en väldigt kort historisk period, men vi kan titta lite längre tillbaka också. Oroshärdarna har man slagit undan genom att bilda det gemensamma EU. Jag brukar citera Marit Paulsen, som när hon kom ned till Europaparlamentet inte var så förtjust i tanken. Det får hon stå för själv, men så har hon sagt till mig. Men hon besökte de gamla levande museerna i Belgien, där man kan gå i skyttegravarna och följa ungdomar genom att lyssna på röster och så vidare. Då förstår man djupet i behovet av samarbete. Sverige lever med en vattenbarrikad mot det övriga Europa, men tänk om du bor i Tyskland, jobbar i Holland, har barn i skola i Belgien, har en gemensam valuta och reser över gränser utan begränsning. Man har slagits historiskt men kommer inte att göra det igen. Jag tycker att er bild av hela EU-samarbetet är förvrängd.

anf.98 Sven-Olof Sällström (SD):

Herr talman! Jag tycker precis tvärtom, Peder Wachtmeister. Efter andra världskriget har inte två demokratier fört krig mot varandra. Det var förresten inte heller, tror jag, några demokratier som förde krig mot varandra under andra världskriget. Oavsett om länderna har varit medlemmar i Kol- och stålunionen, Europeiska unionen eller någonting annat har krig har under större delen av 1900-talet och alltsedan dess alltid förts mellan diktaturer sinsemellan eller mellan demokratier och diktaturer. Det är inte där problemet ligger. Demokratier i allmänhet är inte krigförande länder, och är de det är det oftast på goda grunder. Problemet som ni har skapat nu är en monsterunion, en federation med stormaktsambitioner som har ett väldigt svagt demokratiskt mandat. Precis som Ulla Andersson och andra har sagt här tidigare har man i de flesta länder inte ens fått rösta om den monetära unionen. Många av dem som går arbetslösa i dag, som har drabbats av den här krisen som till stora delar har skapats av för strikta regelverk och bristande möjlighet för länderna att själva föra en finans- och penningpolitik, till exempel i Greklands fall, klandrar de politiker som har gått in i det här samarbetet utan att ha gett befolkningen rätten att säga sin mening. Om man har de här federalistiska drömmarna och vill skapa det stormaktsvälde som EU är på väg att bli utan att ha en demokratisk legitimitet, utan att i varje enskilt fall där man ska anta ett nytt fördrag eller stärka samarbetet fråga folket vad de tycker och få godkänt av folket, skapar man de inre spänningar som vi ser i Grekland, Spanien, Portugal, Irland och andra länder. Tyvärr tror jag inte att framtiden är ljus.

anf.99 Peder Wachtmeister (M):

Herr talman! Framtiden är säkert inte ljus för många av länderna i Europa. Vi kan inte skylla på det gemensamma EU för det. De enskilda länderna har själva försatt sig i den situationen. Jag var i Spanien under den tiden då byggboomen där var som värst, och man frågade sig hur det skulle sluta. Ja, nu vet man svaret. Med Irland är det samma sak. Priserna på hus i Irland var fem gånger så höga som i Sverige. Då undrade man om det kunde stämma, och så vidare. Jag tillhör inte dem som önskar en federalistisk stat. Vad jag önskar är ett fredsprojekt som kan utvecklas där man har öppen handel, öppenhet mellan människor, öppet för utbildningar, att man kan arbeta på olika ställen och på olika sätt. Att det inte finns några demokratiska stater som har haft krig kan jag hålla med om. Men man får inte glömma bort Ungern 1956 och, som jag nämnde förut, Tjeckoslovakien 1968. Det var ju faktiskt militär makt som gick in i de länder som i dag är medlemmar i den gemensamma unionen och som säkert är ganska tacksamma för att de är med i den gemensamma unionen. Somliga av dem är till och med medlemmar i Nato. Att det här är ett projekt som bara kommer att tyna bort tror jag inte på. Det finns för mycket historia för att det ska gå om intet.

anf.100 Gunnar Andrén (FP):

Herr talman! Vem älskar EU, den europeiska unionen? Vem älskar finanspakten? Eller, för att travestera en berömd rubrik i Dagens Nyheter av Olof Palme, vem älskar Sveriges radio? Nej, EU, Europeiska unionen och tidigare EEC och EG, präglas av kriser och kriser. Det är budgetkriser, konstitutionella kriser, smörkriser och fiskekriser; det är kris på kris. Ändå, herr talman, rör hon på sig, EU. Vem vill över huvud taget vara med i en sådan förening som präglas av så otroligt många kriser? Det finns verkligen ingen brist på motiv för att vilja utträda ur denna förening. Det är som i ett politiskt parti: Tycker alla lika? Nej, alla vi som är politiskt aktiva vet att det finns väldigt många olika åsikter, både ideologiskt och i enskilda sakfrågor, och ändå vill vi vara kvar i våra partier. Det konstigaste av allt, herr talman, är att vi får nya medlemmar till dessa motsägelsefulla föreningar, och så är det med EU också. Vi kan just nu välkomna den 28:e medlemmen i denna förening, nämligen Kroatien som blir medlem den 1 juli i år. Nu handlar detta om någonting helt annat än EU:s existens eller inte. Det handlar om ett avtal som ligger inom ramen för EU men som är ett avtal mellan länderna som inte är federalt i egentlig mening inom ramen för Lissabonfördraget. Då måste vi ta ställning till - jag tycker att Bo Bernhardsson väldigt väl har uttryckt detta - och förhålla oss till detta. Det är en viktig sak. Det allra viktigaste för oss som riksdagsledamöter är att se till att Sverige och svenskarna gagnas av vad vi beslutar i denna riksdag. Då måste man förhålla sig till detta, för Sverige har ett stort intresse av att euroområdet fungerar väl. Det är den väsentligaste frågan att förhålla sig till. Detta avtal mellan ett antal länder i Europa - det är inte alla som är med i euron men i stort sett - syftar till fyra olika saker, och det har nästan inte nämnts i den här debatten. För det första syftar det till att stärka de offentliga finanserna och samordningen av den ekonomiska politiken inom euroområdet - väldigt viktigt. Euroländerna i denna förening ska införa regler i sina nationella lagstiftningar om en budget i balans eller i överskott. För det andra ska euroländerna söka minska sin statsskuld om den överstiger EU:s referensvärde på 60 procent av bruttonationalprodukten. Det är en mycket tuff uppgift för många av de länder som har ingått detta avtal. För det tredje innehåller avtalet också regler som ska stärka styrningen inom euroområdet genom regelbundna eurotoppmöten. För det fjärde är avtalets regler bara bindande för de euroländer som har godkänt fördraget. Sverige och andra fördragsländer som inte har infört euron som valuta kan emellertid meddela om de vill vara bundna av alla eller delar av avtalets regler. Detta är vad vi ska ta ställning till i dag. Då är frågan: Vad är bra för Sverige? Vi måste alltså förhålla oss till detta. Då kan man se det på två olika sätt. Det ena sättet är det enkla, att man utträder ur alltihop, sätter sig på åskådarbänken och säger: Vi blir visserligen berörda i väldigt hög grad av det som ni beslutar, men av principiella skäl vill vi inte delta i detta. Vi tar de konsekvenser som blir av detta beslut. Det är det ena betraktelsesättet. Det andra betraktelsesättet, som är det som föreligger här, är att vi inte, som Bo Bernhardsson sade, motsätter oss att andra länder söker ordna upp det på det sätt som de tror är det bästa för deras del. Det tror jag är en klok politik, när vi nu i Sverige genom folkomröstningen 2003 har en annan position, inte minst gentemot våra väljare. Finanspakten, som den kallas, har under hela den process som den har tillkommit präglats av otydligheter och oklarheter. Det ska man vara på det klara med. Det har alla vi som har suttit i EU-nämnden, finansutskottet eller skatteutskottet sett. Det har varit oklart i många avseenden vad den innehåller - också för dem som skulle diskutera detta. Herr talmannen vet inte minst från EU-nämnden att det har varit oklart även för svenska förhandlare vad den skulle innehålla. Otydligheten har minskat något, men det finns fortfarande oklarheter kvar vart detta kommer att bära hän. I motsats till vad vissa säger är det också en form av solidaritetspakt. Man lämnar ingen utanför. De som säger att vi ska strunta i alla länder i Europa som inte tycker som Sverige, till exempel Grekland och de grekiska medborgarna, har anledning att fundera över att finanspakten, trots de brister den säkert har, inte lämnar någon utanför. Det är intressant. Samtidigt kan den nya styrningen komma att innebära att de ekonomiska skillnaderna, säkert på viss sikt, utjämnas mellan de olika länderna. Det är en nödvändighet om detta ska fungera. Herr talman! Innan den inre marknaden fanns och innan euron fanns hade vi ständigt problemet i Europas mitt med att den ekonomiska stormakten Tyskland hade låg inflation och stark produktivitet medan Frankrike hade problem med sin valuta och sin konkurrenskraft. Det ledde till en stor mängd devalveringar. Den dörren har stängts med denna finanspakt. Hela eurotanken är att man inte ska ha devalveringar. Vi har själva prövat, och många tycker att det är bra att vi har ständig devalvering eller ständig revalvering. Vi tycker att vi genom medlemskapet och dörren in kan påverka situationen och inte bara sitta och bli beroende, och det är väldigt viktigt. Herr talman! Hur stort är ett valutaområde? Är Gävle stad optimalt? Är det Gävleborgs län, Norrland eller Sverige? Är det Euro 17 eller hela Europa? Är det Amerika eller Kina? Nej, det finns inget vetenskapligt svar på det. Oavsett de fel och brister som finns med olika valutaområden är det viktigaste med detta förslag för oss som liten exportberoende nation att euroländerna klarar av att ha en bra ekonomisk politik. Vi är beroende av det för vår välfärd här i landet.

anf.101 Ulla Andersson (V):

Herr talman! Det är intressant att Folkpartiet fortfarande menar att det bästa för Sverige är att gå med i valutaunionen. Det borde leda till en och annan eftertanke hos Gunnar Andrén när han står i talarstolen. Så verkar det dock inte vara, utan han menar på fullaste allvar att Sverige ska göra allt för att få vara med i EMU. Gunnar Andrén menar också att om vi inte godkänner avtalet, fördraget eller pakten förhindrar det berörda länder att göra det. Så är det inte. De kan införa detta på egen hand. Sverige behöver inte alls godkänna det för att de ska kunna genomföra det. Sverige har frivilligt anslutit sig till fördraget. Det måste Gunnar Andrén kunna vara ärlig med. När Sverige ställer sig bakom fördraget ger man dem som har utarbetat detta ett förtroende som de inte har förtjänat. De som har utarbetat förslaget till fördraget är nämligen en bidragande orsak till krisen. Gunnar Andrén säger också att de ekonomiska skillnaderna i unionen har minskat. Så är det inte. De ekonomiska skillnaderna i unionen är grymt stora och inbyggda i systemet. Med så vitt skilda ekonomier går det inte att ha gemensam valuta och penningpolitik, vilket Gunnar Andrén är mycket medveten om. Därför faller hela hans upplägg på den egna retoriken. Jag ska fråga Gunnar Andrén det jag frågade Peder Wachtmeister tidigare om böter för enskilda länder. Tycker även Folkpartiet att Sverige ska drabbas av böter om ni får bestämma och Sverige går med i valutaunionen?

anf.102 Gunnar Andrén (FP):

Herr talman! Det viktigaste är inte hur långa steg man tar. Det viktiga är åt vilket håll man går. Tar man långa steg kan det gå alldeles åt pepparn om man tar dem åt fel håll. Det är bättre med små steg i rätt riktning. Och detta är ett steg i rätt riktning för att vi ska klara det som är det yttersta syftet, nämligen välfärd och sysselsättning i Sverige. Med Ulla Anderssons politik och Sverigedemokraternas - jag gratulerar till sällskapet - sätter vi oss på läktaren och bryr oss inte alls om hur det går med jobben och välfärden i Sverige. Det kan man skaka på huvudet åt, men så är det. Vill man ha inflytande i en union som består av snart 500 miljoner människor kan man inte sitta på läktaren och bli beroende av deras beslut utan att ha några synpunkter. Det är ingen bra politik; det är inget bra förhållningssätt. Det är oklok politik. Ulla Andersson talar om att vi ansluter oss till fördraget, avtalet eller pakten. Jag ser det inte så. Jag ser det som att vi inte blockerar det. Anledningen är den centralaste frågan av alla: Vi har i Sverige ett stort intresse av att euroområdet fungerar väl. Jag säger inte att det här är den optimala lösningen men att göra ingenting skulle vara dåligt för Sverige. Vi har som sagt ett stort intresse, herr talman, av att euroområdet fungerar väl.

anf.103 Ulla Andersson (V):

Herr talman! Långa eller korta steg i rätt riktning - om Folkpartiet hade fått bestämma hade vi nu suttit i denna soppa. Jag har därför inte särskilt stort förtroende för er i denna fråga. Det var Vänsterpartiet, Miljöpartiet och delar av andra partier som tillsammans med svenska folket sade nej. Gunnar Andrén borde kunna skänka ett tack till alla kloka människor som bidrog till detta nej. Gunnar Andrén talar om att sitta på läktaren. Det här avtalet kan de underteckna själva. Vi behöver inte stå bakom och säga att det är rätt regelverk att införa, för det är inte rätt regelverk att införa. Det kommer att fördjupa den kris vi ser. Dessutom kommer det definitivt att påverka demokratin i de berörda länderna. Dessa länder är numera en krutdurk, och jag är orolig för den sociala kris och brist på demokrati som finns där. Att införa detta regelverk ovanpå det, med ytterligare överstatlighet, i en sådan krutdurk kommer inte att bidra till en bättre utveckling. Ska det dessutom börja dömas ut bötesstraff till dessa länder som har enorma problem? På vilket sätt skulle det förbättra situationen för arbetslösa spanjorer, portugiser, greker och cyprioter? På vilket sätt blir det bättre för dem att de ovanpå alla bördor de redan bär ska behöva betala bötesbelopp?

anf.104 Gunnar Andrén (FP):

Herr talman! Jag ber Ulla Andersson om ursäkt. Jag hann inte med den sista frågan om bötesbeloppet. Inte heller jag tror att bötesbelopp skulle vara bra för de enskilda länderna. Det är självklart. Hot om sanktioner är något som man har, men man vill inte sätta dem i verket. Det är ungefär som trafikförseelser. Man har böter, men om det inte är några brott mot dem blir ju några böter aldrig utdömda. Det är en form av prevention. Om man frågar "Är det bra att jag får betala 10 000 kronor?" är det klart att det inte är så bra för individen, så den frågan är helt absurd, enligt mitt sätt att se. Finns det några som ska tacka Vänsterpartiet för 2003 års omröstning är det valutahandlarna i vårt land. De har gjort enorma vinster på detta nej. Jag skulle gärna, herr talman, se kraftigt ökad arbetslöshet bland valutahandlarna. Ulla Andersson får gärna höja arbetslösheten hos valutahandlarna, bara vi kan bli av med alla dessa valutahandlare som gör jättevinster på att vi har olika valutor här i landet. Tänk så mycket de svenska människorna lägger ned på att få valuta! Detta är inte ett huvudargument, men är det några som ska tacka Ulla Andersson med flera är det valutahandlarna här i landet: SEB, Nordbanken och vad alla banker heter. Det är enorma vinster på miljardtals kronor som går till detta. Allra sist, herr talman: Sverige har ett väldigt intresse för välfärden, att euroområdet fungerar väl. Om detta är den optimala lösningen vågar jag inte säga. Men jag vågar säga: Vi kan inte fortsätta som det är nu. På den sista punkten håller jag gärna med Ulla Andersson: Det finns en väldig oro för social oro nere i Europas länder, om det inte blir bättre i den här delen av världen. Vi behöver mer samarbete - inte mindre!

anf.106 Emil Källström (C):

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande. Där slår vi fast att utskottet ställer sig bakom regeringens förslag att riksdagen ska godkänna fördraget utan att dess regler blir bindande för Sverige. Herr talman! Europa är i dag den del av världen som utvecklas sämst ekonomiskt. År 2013 ser ut att för euro- och EU-området bli ett förlorat år, med fortsatt hög arbetslöshet och en nolltillväxt för området i stort. Ett hållbart samhälle kräver social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet, och dessa tre former av hållbarhet är förutsättningar för varandra. Europa är den del av världen som mer än någon annan Sveriges öde är sammanknutet med, i med- och motgång. Det tecknar en bild av att det som är viktigt för och skapar utveckling i Europa är det som gör detsamma när det gäller Sverige. Därför är Sveriges deltagande i den process vi nu diskuterar, fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen, så pass viktigt även för Sverige som icke-euroland. Det går inte att likt några av mina meddebattörer i dag stoppa huvudet i sanden och ställa sig vid sidan av ett för Sverige livsviktigt arbete. Kommer inte Europa på fötter innebär det nämligen stora prövningar för svensk ekonomi, svensk företagsamhet och svenska jobb. När den finansiella krisen briserade efter kraschen av Lehman Brothers visade det och efterföljande kriser på behovet av förändringar i regelsystemen. Finanskrisen följdes av andra kriser, och det vi numera kallar skuldkrisen i Europa är anledningen till att vi i dag behandlar detta betänkande. Många av de förslag som förts fram i olika sammanhang som lösning på skuldkrisen är i egentlig mening inte ett svar på dagens akuta jobb- och strukturkris runt om i Europas länder. Till stor del handlar det om åtgärder som kommer att ta tid att få genomslag. Däremot sänder de en tydlig signal om att förändringar krävs för ett långsiktigt hållbart Europa. Där ska Sverige vara med och spela en roll. Herr talman! Länder kan traditionellt styra sina ekonomier på två sätt, för att generalisera det lite. Det är genom penningpolitiken eller genom finanspolitiken. För länderna i eurozonen sköts som bekant penningpolitiken av Europeiska centralbanken, och därmed är möjligheten borta för enskilda länder att påverka den egna konjunkturen genom räntan och valutan. Devalveringsvapnet är borta. Kvar för de egna länderna finns finanspolitiken, där ju ekonomin påverkas genom förändrade skatter och utgifter. Men finanspolitiken verkar normalt sett lite långsammare. Många av de länder som gick med i eurosamarbetet fick initialt en snabb och stark ekonomisk tillväxt. Den bromsades varken av ECB eller av länderna själva. De fortsatte i stället att spendera, med stigande statsskulder som följd. Samtidigt skuldsatte sig många personer och företag med billiga banklån, och fastighetspriserna sköt i höjden, som några av mina debattörer tidigare nämnt. När tillväxten vek började omvärlden att misstro ländernas förmåga att betala skulderna. Räntorna sköt i höjden, tillväxten bromsades ytterligare och många fick problem med lånen, oavsett om det var bolån eller statliga lån, samtidigt som huspriserna föll. Krisen var ett faktum. Herr talman! Centerpartiet har varit pådrivande för att skapa det finanspolitiska ramverk som vi har i dag och som skapades av Centerpartiet och Socialdemokraterna tillsammans under 1990-talet. Vi har alltid försvarat det. Därför välkomnar vi en finanspakt som innebär att regler införs om en budget i balans eller gärna i överskott för euroländerna. Länderna ska också ha nationella regler om åtgärder för att rätta till avvikelser från budgetmålet eller från planen för att nå målet. Enligt Centerpartiet är argumenten för detta fördrag om stabilitet, samordning och styrning inom den ekonomiska och monetära unionen, populärt kallat finanspakten, betydligt fler än argumenten mot. Bland annat bör Sverige inta en ledande roll för att reformer för finansiell stabilitet och långsiktig hållbarhet ska införas i alla medlemsländer. Det är svårt att spela den rollen om vi ställer oss utanför samarbetet. Redan i ett tidigt skede ställde dock Centerpartiet två bestämda kriterier för att säga ja till ett svenskt medlemskap. Det första är att ett svenskt medlemskap inte med någon som helst nödvändighet är ett steg på väg mot en svensk euroanslutning. Detta är en annan fråga. Sverige ska som icke-euroland inte vara bundet av fördragets regler. Genom att ansluta sig till finanspakten signalerar Sverige att vi vill tillhöra Europas kärna, att vi vill vara med och ta ansvar och att de ansträngningar som euroländerna gör för att skapa stabila statsfinanser har vårt fulla stöd. Som Europavänner tycker vi, och jag, att det är en viktig signal. När förslaget om en finanspakt kom upp på bordet blev det för oss i Centerpartiet viktigt att betona vår syn på Europapolitiken. Vi tycker att vi ska jobba för att se till att det finns ett strikt regelverk för budgetdisciplin i alla medlemsländer. Detta är viktigt inte minst för Sverige som ett litet exportberoende land. Vi måste också arbeta för att länder som inte är med i eurosamarbetet och som ansluter sig till finanspakten ska få möjlighet att delta i de eurotoppmöten som aviseras. Vi ska vidare arbeta för att de frågor som är av gemensamt intresse för alla 27 medlemsstater även i fortsättningen ska diskuteras och beslutas av denna krets och inte av den snävare eurokretsen. Herr talman! Centerpartiet drömmer om en värld där människor får möjlighet att växa och förverkliga sina livsprojekt. Samhällen med demokrati och öppenhet ger de bästa möjligheterna för detta. Det är det vi kämpar för. Europeiska unionen gör det möjligt för oss att förverkliga dessa drömmar och möta de utmaningar hela Europa och världen står inför. Det handlar om att främja demokrati, öppenhet och tolerans, om att stärka individuella fri- och rättigheter, om att EU ska bli en global ledare att räkna med, om att vi ska ha ett grönare och mer hållbart Europa och om att vår del av världen ska bli mer företagsam och välmående. På alla dessa punkter spelar det europeiska samarbetet en mycket viktig roll. Centerpartiet anser att det behövs ett smalare men vassare EU, för att parafrasera en gammal valkampanjslogan. Med det menas att unionen ska prioritera och kraftsamla för att kunna möta de stora gränsöverskridande frågor som miljön, utrikespolitiken, handeln och brottsbekämpningen är. EU-samarbetet har åstadkommit fantastiska resultat, som tidigare talare har varit inne på. Under sin drygt 50-åriga existens har EU, och dessförinnan EG, spelat en stor roll för utvecklingen inom unionen, men framför allt kanske utanför dess gränser. De ursprungliga 6 medlemsstaterna är nu 27 till antalet, och fler länder knackar på dörren. EU:s så kallade soft power är fortfarande stark i länder i vår närhet. Den inre marknaden har nämnts och förtjänar att nämnas igen, med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital, till gagn för både konsumenter och företag. Denna fria rörlighet, med fri in- och utvandring, må skrämma riksdagens ytterkantspartier men har visat sig vara en exempellös succé när det gäller att skapa rörlighet över gränser som tidigare korsades av soldater. Förslaget till beslut i dag handlar om att bygga ett starkare och mer robust Europa. Sverige ska spela sin roll; därför ska vi vara med. Centerpartiets ställning har hela tiden varit ja till finanspakten och nej till euron. Det är glädjande att detta också i korthet kommer att bli riksdagens beslut.

anf.107 Anders Sellström (KD):

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet från finansutskottet. Det kan vara bra att ibland påminnas om vad vi pratar om. Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom den ekonomiska och monetära unionen är vad vi nu diskuterar. Jag ska citera ett par meningar på s. 1 i betänkandet: "Syftet med fördraget är att stärka de offentliga finanserna och samordningen av den ekonomiska politiken i euroområdet. Fördragets regler blir bindande för Sverige endast om Sverige i framtiden inför euron som valuta eller förklarar sig bundet av reglerna." Jag tycker att det är viktigt att vi är tydliga med vad det är för beslut vi fattar här i riksdagen. Debatten hittills har visat att det finns en ganska stor och stark majoritet för en linje som är att vi ska tillhöra EU, att vi ska vara med och bygga ett stabilt Europa och att vi vill se en stabilitet inom eurozonen. Självklart ska vi från Sverige bidra så gott vi kan till att få till stånd detta. Bo Bernhardsson pratade om EU i olika takt. Jag håller med om det. Det är lätt att det blir något negativt över det hela, men det kan faktiskt vara något positivt med ett EU i olika takt. I och med detta vaknar musikern i en till liv. Jag fick flashback om hur det var med skolkörer när man växte upp. Alla skulle trängas in i skolkören, alla skulle vara med, från den värsta busen i skolan till den som kanske var blygast i skolan. Vi vet hur det går till. Vissa är duktiga på att sjunga, vissa tar i så att de blir alldeles högröda i ansiktet. En del andra står stumma. Till och med händer det att en del svimmar. Det är en bra bild på hur Europa fungerar. Alla är där med sina förutsättningar och försöker bygga en kör ihop. Ibland låter det riktigt bra, men det kan bli problem mellan varven. Så fungerar EU, och det är det som är poängen. Det finns en massa olika länder. Vi är olika, men vi är med tillsammans i syfte att diskutera med varandra och försöka bygga ett Europa som aldrig mer ska hamna i en situation där vi får ett krig eller något annat av det slaget i den här sfären. Det är klart att det inte är alldeles enkelt, men folk från olika länder sitter tillsammans och talar med varandra. Och nu befinner vi oss i en situation där vi måste lösa de ekonomiska problemen ordentligt. Ända sedan krisen i början av 90-talet har Sverige haft strikta regler för statsbudgeten med överskottsmål och utgiftstak som bärande inslag. Det har tjänat Sverige väl. Liknande regelverk för euroländer är en förutsättning för att man ska kunna stabilisera ekonomin på kort och medellång sikt och få den att börja växa igen på längre sikt. Att Sverige redan har budgetregler som är striktare än de i fördraget och det faktum att vi står utanför EMU:s tredje steg innebär förstås att det inte finns anledning för Sverige att binda sig till fördraget i dagsläget. Om vi någon gång skulle binda oss till fördraget måste ytterligare ställningstaganden från riksdagen till. Vid eurons introduktion fanns det regler, även om de kanske inte vara alldeles tydliga, men de föll direkt beroende på att Tyskland och Frankrike bröt mot dem och blockerade alla typer av sanktioner. Nya regler måste alltså följas, inte minst av de här rika länderna. Och därför finns även detta med sanktioner med som en tydlig del i detta. Därför är det också bra att sanktionerna nu endast kan stoppas om en kvalificerad majoritet i rådet röstar för det. Sverige har ett starkt intresse av att euroområdet fungerar bra. Det har vi hört många säga. Det är avgörande för vår exportmarknad och därmed för vår tillväxt. Fördraget kan bidra till att förebygga kriser och leder till mer hållbara offentliga finanser. Det är bra inte bara för euroländerna utan självfallet också för Sverige. Låt mig också vara tydlig med vad Kristdemokraterna anser om att en euroanslutning för Sverige. För vår del ligger det inte inom synhåll för närvarande. Det har vi också sagt tidigare. Jag tycker att det finns oroande ageranden från tre riksdagspartier. För det första vill de föra in ett svenskt permanent undantag från EMU. De vill få det juridiskt inskrivet i dokumentet trots att ingen skulle komma på tanken att tvinga in Sverige i en euroanslutning utan att vi själva skulle vilja det. De vill ändå bända in detta, och det skapar direkt signaler där man undrar vad Sverige vill och vad Sverige tycker om detta. Vi skapar en onödig oro. För det andra vill Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet också avslå den här propositionen. Jag undrar vad de här partierna vill. Vill de fjärma sig från våra bröder och systrar i Europa? Är det detta man är ute efter? Jag kan förstå Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, men jag förstår inte hur Miljöpartiet resonerar. Snart får vi väl höra Per Bolund förklara detta. Risken är stor att man skapar en onödig oro med den här typen av agerande. Vi behöver hålla ihop även i Sverige för att få ett stabilare och bättre Europa. Nu prövas egentligen samarbetet på allvar, nu prövas tilliten på allvar och nu prövas också solidariteten mellan Europas länder på allvar. Jag är lite bekymrad. Jag är glad att vi har en stark majoritet i riksdagen för detta, men jag är framför allt bekymrad över var vi har Miljöpartiet i detta. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet går det inte att göra så mycket åt. Det har jag förstått. Men varför agerar Miljöpartiet på det här sättet? Varför ser man inte vikten av att vi skapar en stabilitet inom eurozonen och får ordning och reda på finanserna ute i Europa?

anf.108 Johnny Skalin (SD):

Herr talman! Det är med stor bedrövelse jag tvingas konstatera att riksdagen i dag återigen har att fatta ett riktigt stort och kvävande beslut med det enda syftet att flytta central och avgörande makt från Sverige till EU. Jag vet inte hur många gånger jag kommer att behöva upprepa detta, men jag lovar att varje gång den här riksdagen tvingar mig kommer jag att utan undantag ställa mig eller någon annan i mitt ställe precis här för att i bokstavlig mening stå upp för demokratin. Och tvingar mig gör riksdagen varje gång den avser att fatta beslut som flyttar makten från det svenska folket till EU. För mig finns inget ädlare, finare eller mer högaktningsfullt än en demokrati där all makt utgår från folket. För min del innebär det att det är folket, och inte dess så kallade företrädare i riksdagen, som avgör var makten ska utövas och av vilka. Jag förkastar därför riksdagens tidigare beslut att ratificera det så kallade Lissabonfördraget. Det enda mandat riksdagen fick i den svenska folkomröstningen om EU 1994 var att Sverige skulle ansluta sig till Maastrichtfördraget med tillhörande svenska undantagsregler. Ändå valde alltså riksdagen, på eget bevåg, att ansluta Sverige till det efterföljande så kallade Lissabonfördraget som på nästan alla politiska områden flyttade makt från Sverige. Jag anser att det är en av svensk, politisk historias absolut värsta politiska bedrägeri. Det hade därför varit lätt att tro att det skulle sluta där. Men i stället kan man endast konstatera att maktöverföringen bara har fått fortsätta. Förvisso låtsas man från vänster till höger i denna kammare vara kritiska mot EU, åtminstone utåt sett. Här i kammaren erkänner till exempel Kristdemokraterna att de inte alls är kritiska mot EU, men det var ju inte riktigt så det lät när Göran Hägglund förklarade KD:s syn på EU för det svenska folket. I Vänsterpartiet försöker de också vara lite EU-kritiska ibland, men när det verkligen gäller ratificerar de gärna fler för demokratin dräpande förslag mot att de i fördragen får in en liten ynka skrivning om vad de kallar ett socialt protokoll. Socialdemokraterna försöker även de ibland kritisera EU. De har ju i det här fallet, ironiskt nog, ställt sig temporärt skeptiska till EMU, inte för att de är emot ett svenskt eurointräde utan på grund av att de är rädda att förlora partisympatier. Men varje gång det bränner till röstar naturligtvis även Socialdemokraterna med regeringen i så gott som alla avgörande frågor. Per Bolunds Miljöpartiet vill även de ibland framstå som lite kritiska till maktöverföringen, men när ärendena kommer upp i EU-nämnden bifaller likafullt även hans partikolleger gärna alla förberedelser till stora maktöverföringar på centrala politiska områden. Och det är just där skon i allmänhet klämmer. De svenska politiska företrädarna, från Vänsterpartiet till Moderaterna, saknar alla helhetssynen på EU:s maktöverföringsambition. Därför låter man sig förblindas av varje enskilt förslag. Horisontblicken är totalt frånvarande. Den svenska riksdagen har därför bland annat fattat centrala beslut som låter EU diktera avgörande ekonomisk-politiska frågor såsom man gjorde när det gäller det så kallade sexpacket. Man har även valt att ge bort viktiga delar av den politiska makten över banksystemet för att i stället låta utländska makter diktera styrmedlen för kapitaltäckningsreglerna. Och det är inte bara centrala delar av den ekonomiska politiken riksdagen frivilligt ger bort självbestämmandet över. Det så kallade Europa 2020-avtalet lägger sig dessutom, som grädden på moset, som en frätande, våt filt över stora delar av hela den svenska politiska agendan. Faktum är att Europa 2020 för närvarande styr i stort sett hela EU:s arbete med att ta kontroll över de få kvarvarande områden där EU ännu inte har makten att köra över Sverige. Svensk utbildningspolitik, svenska pensioner, svensk sjukvård, svensk arbetsmarknadspolitik eller svenskt försörjningsstöd är bara några av de områden som EU kommer att diktera över. Lägger man samman det här med den finanspolitiska pakt som riksdagen i dag avser att rösta för är Sverige i full färd med att bereda för ett nytt politiskt fördrag på EU-nivå där de djupaste och mest centrala delarna av politiken är tänkta att överföras till EU. Jag är förstås väl medveten om att majoriteten i riksdagens finansutskott hävdar att det här mellanstatliga avtalet inte leder till några rättsliga förpliktelser för Sverige, men jag är också väl medveten om att Sverige de facto redan är medlem av EMU men med undantag. Det enda som egentligen krävs för att EU ska kunna tvångsansluta Sverige till den finanspolitiska pakten, vilket utskottet insiktsfullt självt faktiskt konstaterar, är att riksdagen med ett enkelt majoritetsbeslut låter knyta den svenska kronan till euron och sedan väntar i två år. Att just det också är ett högst prioriterat politiskt mål råder det inga som helst tvivel om. Både Socialdemokraterna och regeringen är ju i grunden positiva till en svensk anslutning till EMU, trots att de alla, tack och lov på distans, bevittnat vad EMU-medlemskapet inneburit såväl för statsfinanserna som för demokratin i de nuvarande EMU-medlemsstaterna. Finansmarknadsminister Peter Norman uttryckte i EU-nämnden den 18 januari i år att regeringen inte avser att gå med i en grupp som de verkligen tycker är fel. Regeringen valde alltså att avstå från att ansluta sig till pakten om en finansiell transaktionsskatt med samma anslutningsvillkor som i den här finanspakten. När det däremot handlar om att ansluta sig till just finanspakten går man alltså med. Det man därmed ställer sig bakom är att frångå EU:s nuvarande verktyg för att skapa politisk samordning, den så kallade öppna samordningsmetoden. Den bygger på frivillighet till en ekonomisk styrning som tillsammans med europluspakten, sexpacken, tvåpacken och den europeiska planeringsterminen tvingar medlemsländerna i EMU att direkt lyda EU:s vilja på så gott som samtliga politiska områden. Det nya EMU, som blir följden av det här beslutet, medför alltså inget annat än en finanspolitik på federal nivå, som heller inte ger oss något tillbaka. Om man tar bort alla de regler som vi tills vidare kommer att undantas ifrån finns ju ingen pakt längre kvar. Kvar finns då endast en meningslös diskussionsklubb, där Sverige inte ens har rösträtt, för något det svenska folket redan röstat nej till att tillhöra. I stället för att rösta för ett meningslöst beslut om att delta i en pakt full med regler som vi tillfälligt ska undantas ifrån borde vi lyfta blicken och se vad det är för något vi diskuterar. Här kan vi se att det ekonomiska haveri EMU skapat nu i hög takt omvandlar EU från ett samarbetsprojekt till en överstatlig och allt mäktigare federation. Den absurda devisen "Du vill aldrig att en seriös kris ska gå förlorad", som Rahm Emanuel, när han 2009 var Vita husets mest inflytelserika medarbetare, troligen uppfann, ges i den här kontexten verklig mening. Man måste konstatera att medlemsländerna i EU före bildandet av EMU antingen var riktigt naiva eller så var de väldigt medvetna om vad EMU-projektet skulle innebära för många av de deltagande ländernas ekonomier. Som av en ren tillfällighet konstaterar nämligen även EU i rapporten Kom2012(777) s. 9 att den kris som EMU förorsakat öppnat upp för beslut som tidigare var helt otänkbara. Sett till teorin om optimala valutaområden kunde vem som helst redan innan EMU bildades konstatera att risken för ett ekonomiskt haveri, som vi nu sett i Europa, var högst påtaglig. Den slutsatsen drog för övrigt även den oerhört välrenommerade ekonomen Hans Tietmeyer, som fram till 1999 var den tyska centralbankens chef, alltså innan EMU bildades. Följaktligen kan vi endast förstå dagens beslut som ett i raden av stora maktöverförande räddningspaket för EMU där demokratin betalar priset. Som sann vän av demokrati, samarbete och Europa kan jag inte annat än bedrövas över att riksdagen ämnar delta i en sådan aktion. Därför, herr talman, yrkar jag i likhet med min partikollega Sven-Olof Sällström bifall till Sverigedemokraternas reservationer 2 och 4.

anf.109 Bo Bernhardsson (S):

Herr talman! Det är en mycket märklig känsla att lyssna på Johnny Skalin. Man undrar om han tagit del av diskussionen i kammaren, om han tagit del av Europa, det som finns därute som han talar om, om han sett problemen på riktigt. Allt är meningslöst, säger Johnny Skalin. Det vi gör är meningslöst. Han beskriver det som ett haveri. Det finns problem, så mycket är säkert, men han beskriver det som ett haveri och säger att allt är meningslöst. Därför måste jag fråga: Vad är din lösning, Johnny Skalin, på de problem som finns - massarbetslösheten, de sociala spänningarna, ojämlikheten, de skriande orättvisorna som faktiskt finns i Europa? Är det att vi backar in i nationalstaten, stänger dörrarna och sitter där och beundrar oss själva? Är det din lösning, eller vad har du för lösning? Johnny Skalin säger att vi andra låtsas vara kritiska. Vet Johnny Skalin vad ordet kritisk betyder? Jag ska berätta det. Det betyder att man prövar, inte att man är negativ utan att man prövar, att man väger för och emot och vill vara konstruktiv. Det är att vara kritisk. Men Johnny Skalin och Sverigedemokraterna är genuint negativa. Det är något helt annat. De vill inte. De tittar på haveriet och säger: Fy, så hemskt det som händer där ute. Vi backar in och stänger dörrarna. Vad vill ni göra åt problemen mer än att gnälla? Vad är det för makt vi flyttar över genom det här beslutet? Vilken makt flyttar vi över till den europeiska nivån i och med detta beslut?

anf.110 Johnny Skalin (SD):

Herr talman! Det var ganska många frågor och jag ber därför om ursäkt ifall jag inte hinner besvara dem alla. Visst har jag deltagit i diskussionen. Jag har suttit här och lyssnat ända från början. Jag kanske bara råkar ha ett helt annat perspektiv på det här ärendet än de flesta andra i denna kammare. Det står jag för. Jag menar inte att allting är meningslöst. Jag menar att det finns stor mening med allting. Den meningen bygger på demokrati. Den bygger på människor. Makten ska utgå från folket. Det är det som är min största invändning mot förslaget. Sedan har jag ingenting emot att vi löser de ekonomiska problemen ute i Europa, men inte på demokratins bekostnad. Det var huvudpoängen i mitt anförande. Jag är inte beredd att lösa Europas problem på bekostnad av den svenska demokratin. Det är däremot övriga partier i denna kammare, flertalet av dem i alla fall. Socialdemokraterna är det definitivt. De vill ingå i en diskussionsklubb. Varför vill man ingå i den diskussionsklubben? Jo, för att man vill vara med och påverka. Vad vill man då påverka? Jo, man vill påverka en union som bygger på någonting helt annat än demokrati. Min lösning är att helt enkelt inte gå med i den här pakten. Varför ska vi gå med i en pakt som gäller något som svenska folket redan sagt nej till? Jo, för att diskutera! Om vi utlyste en ny folkomröstning skulle vi, först då, få möjlighet att verkligen påverka - ifall vi inte gått med i pakten redan från början. Nu går vi med och ska delta i en diskussionsklubb där vi inte ens har rösträtt. Om vi någonsin ska kunna påverka pakten är det i så fall den dag svenska folket avgör om vi ska gå med i EMU eller inte. Jag får återkomma till övriga frågor i nästa replik.

anf.111 Bo Bernhardsson (S):

Herr talman! Vad är det för makt vi flyttar över genom det beslut vi ska fatta? Jag försäkrar Johnny Skalin att vi inte vill göra någonting på bekostnad av svensk demokrati. Däremot finns det områden där vi som enskilt land inte har möjlighet att själva gå fram. Det gäller finansmarknaden, klimatfrågor, miljöfrågor, internationell brottslighet och så vidare - gränsöverskridande problematik över huvud taget. Jag är beredd att påstå att om vi inte hade haft det europeiska samarbetet skulle vi ha varit tvingade att uppfinna det. Det finns områden där det behövs. Det handlar inte om att avskaffa demokratin. Det handlar om att bygga en demokrati som gör att vi också kan ta itu med gränsöverskridande problem. Sedan gäller det att göra avvägningar så att vi inte lämnar ifrån oss makt som vi inte behöver lämna ifrån oss. Det är det som kallas närhetsprincipen eller subsidiaritetsprövningen. Jag försäkrar att vi inte vill göra någonting på bekostnad av demokratin. I stället vill vi stärka demokratin. Det är inte lätt, och det är framför allt inte lätt i den situation som Europa nu befinner sig, där missnöje och elände breder ut sig. Men det är avsikten. Vad är det för beslut vi i dag flyttar till den europeiska nivån?

anf.112 Johnny Skalin (SD):

Herr talman! I dag fattar vi beslutet att i morgon flytta avgörande makt på centrala politiska områden inom den ekonomiska politiken. Som jag nämnde i mitt anförande säger Socialdemokraterna att de är för att gå med i EMU. Det är någonting som Bo Bernhardsson säger här indirekt. Det är någonting som man har sagt från det socialdemokratiska partiet i en rad debatter under de här åren under mandatperioden. Man är i grunden positiv till EMU, men man vill inte gå med just nu. Just nu finns det en opinion som säger att människor inte vill gå med för tillfället. Det finns en väldigt stark opinion för den saken. Bo Bernhardsson säger att han inte vill göra någonting på bekostnad av svensk demokrati. Men det är precis vad Socialdemokraterna gör nästan varje vecka i EU-nämnden. Hela tiden fattar man beslut i EU-nämnden om att flytta makt över från Sverige till Europa. Det är exakt det man gör hela tiden. Det är också vad man gör när man säger att man är för EMU. EMU handlar just om maktöverföring. Det handlar inte i första hand om ett ekonomiskt samarbete. Det handlar numera om en politisk organisation. Jag nämnde också i mitt anförande att EMU från grunden var tänkt att misslyckas. I varje fall antydde jag att det kunde vara så. Det säger inte Bo Bernhardsson någonting om. I stället står han här och försöker hävda att han är för demokrati när han egentligen är emot demokrati. Om man är för demokratin låter man svenska folket avgöra var makten ska hålla hus. Vilken makt vi flyttar är avgörande av vilken dag vi beslutar att gå med i EMU fullt ut. Det är ett beslut som Socialdemokraterna kan fatta här i riksdagen, eller så kan man fatta det via en folkomröstning. Jag hoppas för guds skull att det blir en folkomröstning den dagen som Socialdemokraterna känner för att de återigen vill väcka frågan om ett svenskt EMU-medlemskap.

anf.113 Billy Gustafsson (S):

Herr talman! En och annan kanske ställer sig frågande till varför en ledamot från konstitutionsutskottet begär ordet i den här debatten. Det är inte alldeles vanligt att vi gör det. Anledningen till att jag har gjort det i dag är att jag skulle vilja ge några kommentarer utifrån de bedömningar som jag själv var med och diskuterade när konstitutionsutskottet behandlade det yttrande som sedan gick till finansutskottet. Jag tycker det finns konstitutionella aspekter som är värda att uppmärksamma. Det är därför jag har begärt ordet. Det kan finnas en poäng i att föra in ytterligare dimensioner och vinklingar i diskussionen. Jag vill först säga, så att det är klart, att det är ett bra betänkande som finansutskottets majoritet har ställt sig bakom. Jag vill också klara ut att utgångspunkten och förutsättningen för mitt resonemang och ställningstagande har hela tiden varit just det som slås fast i betänkandet, nämligen att ett godkännande av fördraget inte innebär att Sverige har några rättsliga skyldigheter och därmed skulle vara bundet av fördragets regler. Det har varit helt avgörande för mitt ställningstagande i sak. Det finns ett särskilt avsnitt i det betänkande som vi nu diskuterar som jag utifrån mina utgångspunkter har varit och är ett nyckelavsnitt. Det är det avsnitt som är benämnt Framtida bindningar till fördragets regler. Det är för mig det avgörande. Jag vill särskilt uppmärksamma riksdagens ledamöter på den rapport som kom från Europeiska rådets ordförande. Där pekar man på att det finns i varje fall en teoretisk möjlighet att genom ett rådsbeslut införa det nu aktuella fördragets tre artiklar 3, 6 och 8. När jag tittar på de tre artiklarna är enligt min uppfattning - och jag betonar att det är enligt min uppfattning - i varje fall artikel 3 och 8 snubblande nära att handla om befogenhetsöverföring av delar av finansmakten. Med det sagt kommer jag över på det som jag menar är lite grann av ett problem om vi inte skulle fatta det beslut som nu föreslås från utskottet. Det skulle kunna innebära att med stöd av det så kallade EUF-fördragets artikel 126.14 skulle man kunna föra in dem genom ett protokoll som heter Förfarande vid alltför stora underskott. Man skulle alltså via ett rådsbeslut kunna föra in de artiklarna i det protokollet, och då skulle Sverige vara bundet av det. Det krävs visserligen enhälligt beslut i rådet vid ett sådant tillfälle. Men problemet är att riksdagen som helhet inte behöver bli inblandad. Ett sådant ärende bereds på samma sätt som alla andra rådsbeslut, det vill säga med behandling i fackutskott och EU-nämnden enligt riksdagsordningens regler. Uttalanden av utskott och EU-nämnden är inte bindande för hela riksdagen. Regeringen kan under ett parlamentariskt ansvar företräda en annan uppfattning vid exempelvis ett rådsmöte. För mig, kolleger, har det viktiga varit att tillse att det är den av det svenska folket valda riksdagen som fattar de framtida besluten med stöd av det beslut som riksdagen kommer att fatta om den så kallade finanspakten. Problemet har varit att vi skulle kunna hamna i en situation med någon form av självspelande piano där beslut fattas där den parlamentariska församlingen inte är inblandad. Jag menar att det förslag till beslut som finns i dag sätter stopp för det. Det är tillgodosett om en bred majoritet i riksdagen antar det tillkännagivande som föreslås av FiU. Då har vi tillsett att det är framtida riksdagar som kommer att fatta besluten. Herr talman! Jag drar framför allt två slutsatser av detta. Med detta resonemang i botten är det för det första bra och nödvändigt att riksdagen fattar detta beslut. Jag hade skrivit att riksdagen skulle fatta beslutet i dag, men det får jag ändra. Vi kommer inte att fatta beslutet i dag. När riksdagen fattar beslutet vill jag skicka med till er som är emot: Det skulle vara en otrolig styrka om vi skulle kunna fatta beslutet enhälligt och kunna ställa oss bakom tillkännagivandet. Det är då vi garanterar just det vi är ute efter. Nu kommer det ändå att vara en bred majoritet. Men det skulle vara önskvärt med ett enhälligt beslut. Vad som fastslås är att Sverige, om det blir aktuellt, inte ställer sig bakom ett förslag i EU:s ministerråd om införande av artiklarna jag nämnde tidigare - 3, 6 och 8 - utan ett uttryckligt medgivande från riksdagen. Vad blir det för slutsats av det? Enligt min mening blir slutsatsen att alla beslut helt eller delvis - det skulle kunna vara så att man ska anta samtliga artiklar eller delar av dem - kommer att fattas och måste fattas av riksdagen. Vi har här förut talat om demokrati. För mig är det demokrati om en majoritet i den svenska riksdagen fattar ett beslut. Om det sedan råkar vara ett beslut som jag inte gillar är det inte odemokratiskt bara för att jag ogillar det. Blanda inte ihop att man är emot med att det därför skulle vara odemokratiskt. Det blir i så fall lite problematiskt när vi ska diskutera demokrati. För det andra vill jag ha ett medskick inför framtiden. Vi skriver lite om det i vårt yttrande till finansutskottet. Vi behöver titta på om nuvarande regler i riksdagsordningen för information, samråd och överläggningar inför beslut i EU är tillräckliga. Dagens beslut innebär att framtida beslut i anledning av det beslut vi fattar i dag ska fattas av kommande riksdagar - kanske av denna men mycket sannolikt av andra riksdagar som kommer efter oss. Detta har vi liksom sytt in och klarat ut. Men det vi har upptäckt här tycker jag skulle leda till frågan: Kan det bli andra situationer som vi i dag inte riktigt har överblick över? Därför tycker jag att vi borde ställa oss en fråga: Säkerställer nuvarande regler att det är riksdagen som är den slutliga beslutsfattaren i andra situationer, som liknar den som jag nu har tagit upp och pekar på? Jag är tveksam till det, mina kolleger. Därför tycker jag att vi borde titta på det. Om vi tänker efter ser vi att grunderna i de regler vi har i riksdagsordningen i dag i princip har funnits sedan vi gick med i EU. Det har hänt en del under de åren. Det nu aktuella fördraget pekar bland annat på det. Därför tycker jag att det vore angeläget att vi tittade på riksdagsordningens regler utifrån dessa aspekter och såg på behovet av en modernisering av riksdagsordningens regler. Med detta, herr talman, ber jag om överseende med överskridandet av talartiden med 2 minuter och 57 sekunder och yrkar bifall till finansutskottets förslag i betänkandet.

anf.114 Lena Sommestad (S):

Herr talman! Också jag kommer från konstitutionsutskottet. Jag vill säga att beslutet om Sveriges anslutning till fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom den ekonomiska och monetära unionen reser viktiga frågor, inte bara när det gäller finanspolitiken utan också när det gäller fördragets konstitutionella aspekter. Min kollega i konstitutionsutskottet Billy Gustafsson har nu redan lyft fram några centrala frågor som bör uppmärksammas med anledning av dagens beslut. Han har också erinrat om att det kan finnas skäl att se över vår egen beslutsordning här i riksdagen. Jag vill i detta inlägg kort återknyta till Billy Gustafssons inlägg och till de konstitutionella förutsättningarna för fördraget. Jag vill också ta tillfället i akt att kort kommentera något om Sveriges anslutning till fördraget i ett historiskt perspektiv. Sverige kommer med dagens beslut inte att bindas av fördragets bestämmelser. Det är alldeles utmärkt att enighet råder om detta i Sveriges riksdag. Men lika viktigt är det att Sverige i framtiden inte ska kunna bindas av fördragets bestämmelser utan att frågan återkommer till riksdagen. Riksdagsprövningen är av stor vikt eftersom den ytterst handlar om fördragets förenlighet med grundlagarna. En aspekt som konstitutionsutskottet har noterat i sitt yttrande gäller i vad mån en framtida anslutning till fördraget skulle begränsa riksdagens finansmakt. Det handlar alltså om viktiga frågor. Billy Gustafsson lyfte i sitt inlägg fram det faktum att det finns en möjlighet att införa vissa av reglerna i fördraget genom ett särskilt lagstiftningsförfarande - ett enhälligt beslut i ministerrådet. Det är utmärkt att finansutskottet mot bakgrund av denna möjlighet har tillkännagett för regeringen att en framtida bindning till fördragets regler ska underställas en ny prövning av riksdagen. Men som Billy Gustafsson har påpekat finns det skäl att se över beslutsordningen i dessa fall så att detta kan bli ännu tydligare. Jag vill understryka betydelsen av detta inlägg. Det är viktigt att beslutsordningen för denna typ av ärenden klargörs, dels mot bakgrund av det beslut som vi kommer att fatta i morgon om detta fördrag om samordning, styrning och stabilitet, dels i ljuset av de ytterligare förslag om fördjupad integration inom EU som är att vänta och som vi ser framför oss redan nu. Till exempel är ett meddelande från kommissionen på väg som handlar om en plan för en djupgående verklig ekonomisk och monetär union, som det heter. Det är en visionär plan från kommissionens sida. Som den svenska regeringen har noterat handlar den om en långtgående plan för att omvandla eurozonen till mer av en federativ statsbildning. Det finns alltså stora skäl för riksdagen att vara uppmärksam - detta om de konstitutionella aspekterna. Låt mig till sist säga att euroländerna har fattat beslut om och varit aktiva för att forma en finanspakt för att, som man själv ser det, gynna sina egna länders utveckling och hela Europas ekonomiska utveckling. Likväl finns det skäl att en dag som denna påminna om att många bedömare ser skäl att ifrågasätta om den inriktning på den monetära och ekonomiska politik som euroländerna väljer verkligen är den som bäst gagnar Europas ekonomiska välstånd. Grunden för en sådan här mer kritisk bedömning bottnar helt enkelt i historisk erfarenhet. I ett längre historiskt perspektiv vet vi att monetära system av den typ som euron representerar rymmer stora risker, inte minst i tider av minskande efterfrågan. Som Bo Bernhardsson konstaterade i sitt inlägg tidigare finns det problematiska konstruktionsfel i eurosystemet. Därmed finns det också problem i de förslag till lösningar som man föreslår. Om vi ser tillbaka i historien kan vi se att det finns paralleller till det som händer i Europa i dag. Den mest kända parallellen är mellankrigstidens försök att vidmakthålla den tidens monetära system, som hette guldmyntfoten. På den tiden var det så att utan en möjlighet till anpassning via växelkursen var det intern devalvering och ekonomisk åtstramning som var den enda väg som stod öppen för många länder som hade övervärderade valutor. Den gången såg vi ekonomisk stagnation, växande sociala spänningar och dessutom hotades till slut, i dag, inte bara sysselsättning och välfärd utan också stödet för demokratin. Vi kan också se att olika monetära system avlöser varandra från 1930-talet och framåt. Vi kan se hur förändringar i den reala ekonomin och i politiken gång på gång driver fram ett nytänkande i den monetära politiken om hur man bör organisera de monetära systemen. Jag vill sluta med att säga att respekt för euroländernas försök att med stärkt styrning lösa valutaunionens problem också måste inbegripa att vi ser att vi inte kan utesluta - och att vi bör ha - en öppen och konstruktiv diskussion om alternativa vägval. Det är inte säkert att Europa är på rätt väg, och jag tror personligen inte att det är rätt väg. Jag menar att Sverige har alla förutsättningar, också nu som deltagare vid eurotoppmöten i framtiden, att på ett konstruktivt sätt bidra till en sådan här diskussion. Med utgångspunkt från detta yrkar jag bifall till finansutskottets förslag i betänkandet.

anf.115 Per Bolund (MP):

Herr talman! Jag hade planerat att komma in först i debatten. Nu fick jag i stället chansen att lyssna in alla anföranden som har hållits. Då gör man en del reflexioner och kan också ge kommentarer, så på sätt och vis kanske det var en positiv utgång. Miljöpartiet anser inte att Sverige ska ställa sig bakom finanspakten. Vi anser också att Sverige ska begära och försöka få ett permanent undantag från den europeiska monetära unionen, vilket vi inte har i dag. Därför börjar jag med att yrka bifall till våra reservationer nr 1 och nr 4. Det har visat sig med all önskvärd tydlighet att införandet av den europeiska monetära unionen och euron inte var något lyckat projekt. Det var ganska tydligt redan från början att samarbetet medförde stora risker. Att införliva så olika länder med så olika ekonomier och ekonomiska förutsättningar som Grekland och Tyskland, till exempel, i samma valuta och med liknande räntenivåer skulle skapa precis de bubblor och de ekonomiska krascher som vi nu har sett i den Europakris som vi är mitt inne i. Detta är en fråga som i allra högsta grad var uppe i samband med euroomröstningen för tio år sedan här i Sverige. Det var också någonting som påpekades bland flera namnkunniga ekonomer, bland dem flera Nobelpristagare, att Europa inte är något lämpligt valutaområde och att riskerna med projektet var mycket stora. Det är värt att komma ihåg nu när samma partier som då var för att Sverige skulle ansluta sig till euron nu också vill att vi ska ansluta oss till finanspakten. Finanspakten är ett försök att laga ett redan från början trasigt system. Det starkaste skälet som har förts fram här i debatten för att Sverige skulle ställa sig bakom den är att vi inte berörs av villkoren. Det är ganska märkligt som argument, det vill säga att det viktigaste skälet till att vi ska vara med är att vi inte berörs. Det är inte på särskilt många områden som man skulle argumentera på det sättet. Anser man att det inte är ett särskilt bra ramverk, regelverk, och att det är viktigt att Sverige inte berörs finns det inte heller särskilt starka anledningar för oss att ansluta oss till finanspakten. Ett annat skäl som har förts fram är att det skulle öka marknadens förtroende för de europeiska ekonomierna och därmed hjälpa Europas länder att komma ur krisen. Det vore ju fint om det skulle fungera. Men mycket pekar på att Frankrike redan i år inte kommer att uppfylla kraven i pakten och att man inte heller kommer att få de böter som i princip följer av finanspakten. Det vi ser nu är att vi får en repris på stabilitetspakten, det vill säga att de stora länderna ändå inte följer regelverken. Därmed faller idén om att det här skulle ge en ökad trovärdighet till de europeiska ekonomierna. Ett annat argument som har förts fram här är att vi får åka på ett toppmöte per år och diskutera med euroländerna. Det tycker jag är ett väldigt svagt argument för att Sverige ska ansluta sig. Det är inte någonting som kommer att göra att Sverige får särskilt mycket större möjligheter att påverka. De stora besluten fattas ju ändå av euroländerna som är med i eurosamarbetet, och priset för att vara med i den klubben är väldigt högt, vilket har visat sig. Mot finanspakten har det kommit ganska starka skäl. Ett skäl som Konjunkturinstitutet lyfte fram i sitt remissvar är att regelverket, som är ganska fyrkantigt och inte särskilt flexibelt, gör att man inte kan motverka konjunktursvängningar i ekonomierna, det vill säga att man inte kan göra investeringar och satsningar när ekonomin vänder nedåt. Därför tycker jag att det svenska regelverket är väldigt mycket bättre utformat och har mycket bättre principer. Då inställer sig frågan: Varför ska vi ställa oss bakom ett system som i princip alla partier här inne tycker är sämre, det vill säga det som regleras i finanspakten? Varför står vi inte upp för det svenska systemet och säger att det egentligen är ett bättre system? Det finns också ett demokratiproblem med att vi nu medverkar till en ökad överstatlighet inom Europa, vilket alla de opinionsmätningar och de folkomröstningar som har genomförts i Europa visar att det inte finns någon folklig förankring för. Det tycker jag också väcker mycket tveksamhet för förslagen.

anf.116 Bo Bernhardsson (S):

Herr talman! Per Bolund säger att vi har märkliga argument för att vi vill ansluta oss till pakten samtidigt som vi inte ansluter oss till det riktiga regelverket, pakten. Jag försökte förklara tidigare hur vi har resonerat. För oss är det uteslutet att vi ska ansluta oss till den hårda kärnan i det här, det vill säga själva regelverket, så länge som vi har en egen valuta och inte ansluter oss till euron. Per Bolund sade att det är märkligt att vi inte vill påverkas av villkoren. Nej, det vill vi inte, för vi har en egen valuta, och då fattar vi besluten här i riksdagen om vårt finanspolitiska ramverk. Men att vi inte påverkas av villkoren i finanspakten innebär ju inte att vi inte påverkas av det man gör i eurozonen eller inom ramen för finanspakten. Vi har försökt hantera detta dilemma, för det är klart att det är ett dilemma, genom att säga: Okej, vi vill ändå, om det är möjligt, vara med och få inflytande, till och med om det är ett rätt litet inflytande. Det vet vi inte än, men jag inser att det kanske inte blir så många sammanträden som vi får vara med på. Vi vill vara med och påverka här så långt möjligt och naturligtvis också i andra sammanhang. Jag tror att det är en klok hållning. Detta är inte det enda dilemma av den här sorten som vi kommer att ha att hantera framöver när Europa nu fortsätter i lite olika takt, utan det kommer att bli fler. Då tycker jag att det är en bra hållning att vi inte ska ta på oss några uppgifter eller lämna ifrån oss makt om vi inte behöver det, absolut inte, för vi har en egen valuta. Men vi ska ha den hållningen att vi så långt möjligt vill vara med och diskutera, ge våra synpunkter och försöka påverka hur Europa utvecklas, för vi påverkas av det man gör.

anf.117 Per Bolund (MP):

Herr talman! Ja, att vi påverkas av vad som händer i Europa kan både jag och Bo Bernhardsson ställa oss bakom. Självklart är det så. Sedan är den stora frågeställningen om Sverige kommer att beröras av regelverken. Där lägger Bo Bernhardsson väldigt stor vikt vid att Sverige inte kommer att påverkas av och tvingas följa regelverken. Jag återkommer i mitt nästa anförande till att det finns skäl att vara orolig för om det stämmer eller inte. Det finns åtminstone en tydlig risk för att Sverige i framtiden kan beröras av regelverken. Därför är det märkligt att ha som det starkaste skälet för att ställa sig bakom att Sverige i dagsläget inte skulle påverkas. Jag pekade också i mitt anförande på att det här är en tveksam lösning på eurokrisen, på hur man ska ta sig ur den ekonomiska krisen i Europa. Det här leder, enligt till exempel Konjunkturinstitutet, till en risk för en ännu mer åtstramande ekonomisk politik i en tid då det lyfts fler och fler farhågor för att mer åtstramning i den ekonomiska politiken i Europa antagligen inte är en bra väg ut ur eurokrisen. Det finns faktiskt risk för att den i stället förvärrar den ekonomiska krisen i Europa när det skulle behövas möjligheter att göra stimulanser av ekonomin när man är på väg i negativ riktning ur ekonomisk synvinkel. Detta ramverk ställer sig nu Socialdemokraterna bakom i och med att de tycker att Sverige ska ställa sig bakom den här pakten. Det är olyckligt att Socialdemokraterna gör analysen att bara för att vi ska kunna vara med på ett toppmöte per år och, som Bo Bernhardsson sade i sitt anförande, vara med vid det fototillfälle som det innebär och att det är väldigt viktigt, ska vi införa ett system som alla partier här inne verkar vara överens om inte är särskilt väl utformat och inte så bra. Framför allt är det så dåligt att det är väldigt viktigt för alla partier att Sverige inte omfattas av villkoren i det. För mig är det ett väldigt märkligt resonemang. Det vore mer rimligt att försöka utforma ett ramverk och ett regelverk som är väldigt mycket bättre och som gör att man får flexibilitet, till exempel av samma modell som det finanspolitiska ramverk som vi har i Sverige.

anf.118 Bo Bernhardsson (S):

Herr talman! Nu kommer jag att upprepa mig igen. Vad jag sade i mitt anförande var att Europas stora problem i dag, det som skapar arbetslösheten och de sociala motsättningarna och riskerar att skapa politiska ställningstaganden som är väldigt obehagliga, är åtstramningspolitiken, högerpolitiken som bedrivs. Men den är inte given med anledning av de finanspolitiska regelverken. Det är fullt möjligt att driva en aktiv politik för att ta in skatter som i dag inte kommer in. De är dubbelt så stora som de samlade budgetunderskotten i Europa. Det är fullt möjligt att ha helt andra tidsperspektiv när det gäller när man ska ha ordning på sina statsfinanser. Det är fullt möjligt att bedriva mycket mer investeringspolitik och utbildningspolitik och att göra insatser för att skapa jobb, i stället för att bara göra ensidiga åtstramningar. Det är fullt möjligt inom ramen för ett finanspolitiskt ramverk som det här. Sedan är det inte perfekt i alla delar. Problemet är den politik som bedrivs, vill jag bestämt hävda, och inte att man måste ha ordning på sina statsfinanser. Jag vill fråga Per Bolund: Finns det någon väg för Grekland, Spanien, Portugal, Italien eller för Frankrike, som nu dras in, som inte innebär att man har en plan för hur man ska ta sig tillbaka till en kontroll över sin budget, sina utgifter och sina inkomster? Finns det en sådan lösning? Det gör det inte, men det finns en annan politik att bedriva för att nå dit i stället för den högerpolitik som i dag bedrivs och som faktiskt är farlig för Europa.

anf.119 Per Bolund (MP):

Herr talman! Finns det en väg ut ur krisen utan en budgetdisciplin och ett budgetansvar? Nej, jag håller med om att man självklart måste ha det. Men är den här finanspakten vägen ut ur krisen? Nej, det hävdar jag att den inte är. Det är där jag tycker att Socialdemokraterna hamnar fel i den här debatten. Bo Bernhardsson lägger nu stor vikt i sin replik på att det här ramverket inte skulle förhindra en aktiv finanspolitik och en stimulans av ekonomin. Jag vill hävda att Bo Bernhardsson och Socialdemokraterna har fel i den frågan. Regelverket säger att man inte under något tillfälle får gå med underskott med mer än 0,5 procent av bnp. Det innebär att om man skulle behöva göra stimulanser i en djup lågkonjunktur kan man inte med det här ramverket göra det utan att få bötesstraff av EU och EMU. Det kan inte vara en rimlig princip. Det svenska ramverket är betydligt bättre, det vill säga att man ska gå med överskott under en hel konjunkturcykel, vilket gör att man har en flexibilitet och kan gå med underskott under en djup lågkonjunktur medan man i stället går med överskott under andra delar av konjunkturcykeln. Det är ett mycket bättre utformat ramverk som skulle kunna passa även för de europeiska länderna. Jag beklagar att Socialdemokraterna har landat fel. Man kritiserar åtstramningspolitiken men ställer sig nu bakom ett ramverk som slår fast just den åtstramningspolitik som man säger sig kritisera. Det är bekymmersamt att man inte ser det. Det finns många ekonomer i Sverige och på andra håll som konstaterar att detta finanspolitiska ramverk kommer att göra det svårare att bedriva en aktiv konjunkturpolitik och försöka möta konjunkturcykler. Det borde Socialdemokraterna, om några, vara bekymrade över. Sverige tog sig ur den svåra ekonomiska krisen på 90-talet genom att vi kunde föra en aktiv konjunkturpolitik och driva ekonomin med underskott under en viss tid för att få i gång ekonomin och få hjulen att snurra igen. Det regelverk som Socialdemokraterna nu ställer sig bakom förhindrar en sådan politik, och det är bekymmersamt att man inte har lärt sig läxan från 90-talskrisens Sverige.

anf.120 Gunnar Andrén (FP):

Herr talman! Jag är angelägen om att ge Per Bolund lite mer tid att utveckla sina synpunkter eftersom hans tid är långt ifrån ute. Vad i stället? När jag läser Miljöpartiets reservation frågar jag mig: Vad i stället? För det första vill Miljöpartiet ha ett permanent undantag från euron. Det kan man alltid diskutera. För det andra skriver Per Bolund: Däremot anser jag att euroländerna själva har huvudansvaret för att skapa ekonomisk stabilitet inom euroområdet. Det är ju just det som det handlar om. Vi tolererar att de 17 länderna gör som de vill för att lösa problemet. Vi kan tycka att den lösning de föreslår är bra eller dålig, men det handlar om att vi tolererar avtalet. Det är ju det Per Bolund själv skriver. För det tredje skriver Per Bolund att fördragets regel om budget i balans i princip är positiv. Som Bo Bernhardsson påpekade kan man inte lösa problemen om man inte har en god ekonomisk utveckling i de enskilda länderna. Det handlar dock om tillämpning. När det gäller den andra punkten och det som är bra för Sverige: Varför säger ni att ni vill avslå detta, och vad föreslår ni i stället? Om ni menar att det är de 17 euroländernas sak att lösa sina problem, vad föreslår ni i stället? Det får man inget besked om i reservationen.

anf.121 Per Bolund (MP):

Herr talman! Gunnar Andrén försöker medvetet eller omedvetet förvirra debatten och åhörarna. Sverige kan inte genom det beslut vi fattar i riksdagen avgöra om euroländerna ska införa ramverket eller inte. Även om Sverige skulle rösta nej, som Miljöpartiet vill, avgör det inte om ramverket kan införas i Frankrike, Tyskland eller Grekland. Det ligger helt i euroländernas egna händer om de vill göra det eller inte. Storbritannien har inte ställt sig bakom finanspakten. Det förhindrar inte att euroländerna går vidare och genomför ramverket om de anser att det är lösningen på deras problem. Jag är dessutom tveksam till att utformningen kan lösa euroländernas problem. Ramverket är för fyrkantigt och ger inte den flexibilitet som behövs för att kunna reglera ekonomin, så gott man nu kan, när ekonomin går uppåt eller nedåt. Det är jag glad för att det svenska ramverket gör. Det är inte så som Gunnar Andrén försöker göra gällande, nämligen att om Sverige inte ställer sig bakom finanspakten spolierar det euroländernas möjlighet att införa ett ramverk som de tror kan hjälpa dem att komma ur den ekonomiska krisen. Det Sverige nu avgör är om vi ska ställa oss bakom finanspakten. Även om Gunnar Andrén och andra försöker hävda att vi inte på några villkor skulle kunna omfattas av dessa regelverk ser jag en risk att också Sverige i framtiden skulle kunna komma att omfattas av dessa regelverk. Därför är det en onödig risk att Sverige ska ställa sig bakom finanspakten, trots att vi inte omfattas av regelverken och trots att vårt ställningstagande inte på något sätt avgör om euroländerna kommer att kunna använda sig av detta regelverk eller inte.

anf.122 Gunnar Andrén (FP):

Herr talman! Vem som förvirrar debatten låter jag nog andra än Per Bolund avgöra. I sin reservation har Miljöpartiet två motsägande åsikter. Dels vill Miljöpartiet att de 17 euroländerna själva ska bestämma detta, dels vill man att vi ska avslå propositionen, som ju inte innebär något annat än att vi tolererar detta. Jag menar att reservationen innebär i stort sett samma sak, nämligen att man tolererar detta. Hur politiken utformas i sak är en annan sak som vi kan diskutera. Jag tar fasta på just fördragsdelen. I den andra delen fruktar man olika saker. Men Billy Gustafsson har väl utvecklat detta. Det framgår tydligt att utskottets förslag är att riksdagen beslutar att tillkännage för regeringen att en framtida bindning till avtalets eller fördragets regler ska underställas en ny prövning av riksdagen. Det kan inte missförstås. Det är ett tillkännagivande från denna riksdag att vi inte kan bindas till detta avtal. Hur kan man ifrågasätta den formuleringen? Då är ett tillkännagivande till regeringen från en stor majoritet intet värt. Men det är väldigt tydligt på denna punkt.

anf.123 Per Bolund (MP):

Herr talman! Jag blir förvånad. Innebär Gunnar Andréns tolkning att Storbritannien, som ställer sig utanför, inte tolererar att euroländerna inför detta finanspolitiska regelverk, finanspakten? Så har det absolut inte tolkats i den allmänna debatten. Det innebär bara att Storbritannien anser att detta inte är särskilt lämpliga och väl avvägda regler och att Storbritannien vill försäkra sig om att Storbritannien inte under några omständigheter kommer att omfattas av dessa regelverk. Det är samma ställningstagande som jag anser att Sverige ska göra. Jag anser att Sverige inte ska ställa sig bakom detta för att vi inte under några omständigheter i framtiden ska komma att omfattas av dessa regelverk - just för att jag tycker att de är sämre utformade än vad det svenska finanspolitiska ramverket är och att det inte tillåter den flexibilitet som är nödvändig. Jag är förvånad över att Gunnar Andrén tolkar det som att Sverige på något sätt skulle blockera möjligheten för euroländerna att införa detta, för det innebär inte det beslut som Sveriges riksdag kommer att fatta i denna fråga.

anf.124 Per Bolund (MP):

Herr talman! Åter till frågan om Sverige kommer att beröras. Som jag var inne på har det viktigaste argumentet från dem som säger ja till detta varit att Sverige inte kommer att beröras. Vi ser nu att det finns en del risker och att det kanske inte är så kassaskåpssäkert som majoriteten i riksdagen försöker göra gällande. Till exempel har EU:s ekonomikommissionär Olli Rehn har anfört att en fördragsändring kommer att krävas inom ett och ett halvt till fem år för att ytterligare fördjupa det ekonomiska samarbetet. Då är risken att det i stället för att vara en finanspakt går över till att bli ett fördrag som Sverige kommer att omfattas av. Vi är i dag bundna av den tredje portalparagrafen i Lissabonfördraget, som säger att unionen ska upprätta en ekonomisk och monetär union som har euron som valuta. Sverige är medlem i denna union och alltså bundet av att vi ska gå med i euron. Därför anser vi att det är nödvändigt att vi får ett permanent undantag från EMU, precis som Danmark och Storbritannien. Som vi ser det är det ett sätt att respektera den folkomröstning som var i Sverige då en majoritet av svenska folket sade nej till att vi ska vara med i EMU, vilket vi nu enligt fördraget är bundna till. Låt mig också lyfta upp det som våra kolleger i konstitutionsutskottet har pekat på, nämligen att Sverige kan bli bundet av finanspaktens regler utan ett riksdagsbeslut. Det är bekymmersamt att man konstaterar att det är på detta sätt och att ett beslut som skulle binda Sverige skulle kunna fattas i rådet. Jag tycker att det är upprörande att regeringen i propositionen inte nämner detta förhållande och denna risk och diskuterar igenom det, utan att det måste lyftas fram i en riksdagsbehandling. Vårt ställningstagande står kvar. Vi anser att Sverige inte ska gå med på pakten. Vi ser det som en smygande anslutning till det monetära samarbetet. Även om det är ett litet steg är det ett steg åt det hållet, och vi anser att det inte är att respektera svenska folkets ställningstagande när det gäller EMU.