anf.138 Pia Nilsson (S):
Herr talman! För sex år sedan såldes vårdcentralen Serafen i Stockholm till en grupp läkare för 700 000 kronor. Lokaler, utrustning, kundkrets och personal ingick i köpet. En bra affär, tyckte ansvariga politiker. Fyra år senare säljer läkarna Serafen vidare till företaget Capio, som ägs av riskkapitalbolag, för 20 miljoner kronor. Det är pengar, herr talman, som gått rätt ned i fickorna på de läkare som köpte vårdcentralen för den ringa summan av 700 000.
Avknoppning av skattefinansierad verksamhet som vårdcentraler, förskolor och hemtjänst har blivit en etablerad affärsidé i många kommuner och landsting. Kommunal verksamhet säljs till företag där tidigare anställda ingår som ägare. Problemet är att affärsidéer av det här slaget inte bedrivs utifrån marknadsmässiga principer utan tycks snarare vara ideologiskt sprungna. Utförsäljning av våra gemensamma skattefinansierade tillgångar slumpas många gånger bort till vrakpriser. Rena rama realisationen!
Väl fungerande verksamheter har sålts, vanligen enbart till priset av inventarierna. Flera av dessa verksamheter har sedan gjort stora vinster redan första året i privat regi - pengar som ofta inte återinvesteras utan delas ut till aktieägare. Att vårdcentraler, förskolor och hemtjänst ska bedrivas privat är uppenbarligen viktigare än kvaliteten och innehållet.
I Stockholm instiftade Alliansen ett särskilt avknoppningskansli direkt efter maktskiftet 2006 för att sälja ut så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt och så billigt som möjligt. Avknoppningarna har skett utan att ordentligt utreda marknadsvärdet och utan att ta in anbud från andra marknadsaktörer, och detta, herr talman, med de styrande politikernas goda minne.
Försäljningen av Serafen är bara ett i raden av flagranta exempel på hur en ideologisk iver resulterar i urusla affärer för skattebetalarna. Kritiken mot Serafenaffären 2007 blev till slut så massiv att regeringen gav Statskontoret i uppdrag att ta fram principer för prissättning vid avknoppning. Året därpå, det vill säga 2008, presenterades ett förslag som slog fast att kommunal egendom som säljs ska säljas till marknadspris och att immateriella värden, som upparbetad kundkrets och personalens kompetens, ska ingå i värderingen. De anställda ska betraktas som anbudsgivare utan någon särställning.
Nutek och Sveriges Kommuner och Landsting landade i samma slutsatser i sina respektive utredningar. Tillgångar får inte överlåtas till ett underpris i förhållande till marknadsvärdet.
Herr talman! Tydliga riktlinjer framtagna i inte mindre än tre utredningar borde ha inneburit en rejäl uppskärpning. Men icke. Bara ett år senare, det vill säga 2009, seglar ännu en uppseendeväckande affär upp, nämligen avknoppningen av Vantörs hemtjänst i Stockholms stad, som såldes till två anställda chefer för 69 500 kronor. På en öppen marknad hade bolaget kostat mellan 25 och 40 miljoner kronor. Den avknoppningen var olaglig, enligt beslut i Regeringsrätten, eftersom man sålt till underpris och bolaget på så vis fått ett individuellt stöd som inte är tillåtet enligt kommunallagen. Men ansvariga politiker tyckte inte att man hade gjort något fel. Något mervärde fanns inte, menade man.
Under samma tid avknoppades 25 förskoleenheter i Stockholms stad för sammanlagt 3 miljoner kronor trots att marknadsvärdet beräknades till mellan 2 och 40 miljoner kronor per enhet beroende på storlek. Skattebetalarna, herr talman, gick miste om hundratals miljoner.
Trots upprepade lagbrott saknar Regeringsrättens dom betydelse om kommunerna väljer att strunta i att rätta sig efter domen. Stockholms stad kommer inte att ställas till svars för att avknoppningarna av hemtjänsten var olagliga. Avtalen med företagen påverkas inte och inte heller ansvarfrågan. Kommuner följer inte den praxis som slagits fast av högsta instans, vilket är synnerligen anmärkningsvärt, och ansvarig minister Peter Norman har i ett interpellationssvar tidigare sagt att han inte finner skäl att vidta några åtgärder.
Herr talman! Jag blir konfunderad när jag i betänkandet läser att Alliansens företrädare å ena sidan anser att befintliga regelverk och gjorda utredningar tydligt visar vad som gäller vid avknoppning av kommunal verksamhet. Men ett stycke längre ner konstaterar man, å andra sidan, att det nog råder en viss osäkerhet trots allt, vilket kan påverka intresset för avknoppning.
Något förtydligande av reglerna föreslås däremot inte, utan man inväntar vad Friskolekommittén kommer fram till om rättsläget för avknoppning av kommunala skolor. Menar Alliansens företrädare att försäljning av våra skolor skulle omfattas av andra regler än övrig skattefinansierad verksamhet? Problemet är att nuvarande regelverk är för tandlöst och inte efterlevs, oavsett verksamhet.
Under tiden regeringen sitter och väntar pågår avknoppningar som inte följer de framlagda principerna, men metoderna har blivit mer sofistikerade. Formellt heter avknoppning numera personalövertagande på affärsmässiga grunder. För en väletablerad hemtjänstverksamhet med ett par hundra brukare och ett femtiotal medarbetare behövde en enhetschef i Stockholm betala endast 1 ½ miljon. Det var vad ansvariga politiker värderade verksamheten till. Att starta ett sådant företag från grunden skulle naturligtvis ha kostat betydligt mycket mer.
Avknoppning sker således fortfarande till underpris. Otydligheten i gällande regelverk skapar möjligheter till godtyckliga värderingar i syfte att kunna sälja så mycket som möjligt, så fort som möjligt och så billigt som möjligt. Det är inte rimligt. Det är skattebetalarnas pengar det här handlar om.
Avslutningsvis, herr talman: En vårdcentral säljs för 700 000 men är värd 20 miljoner. En upparbetad hemtjänst säljs för 69 500 men är värd minst 25 miljoner. 25 förskolor säljs för sammanlagt 3 miljoner men är värda upp till 40 miljoner per enhet. Det här är upprörande exempel på hur offentliga verksamheter som byggts upp av skattemedel slumpats bort till vrakpriser, trots ett regelverk som hävdar marknadsmässiga priser.
Kommunallagen förbjuder kommuner att gynna enskilda personer, men det är uppenbart det man gör när en verksamhet kan säljas till underpris för att sedan säljas vidare med mycket god vinst. Uppenbarligen är skyddet inte tillräckligt starkt i dag. Vi socialdemokrater föreslår därför att en lag om investeringsskydd införs så att det helt enkelt blir olagligt att sälja ut skattefinansierad verksamhet till underpris och att ansvar måste utkrävas.
Jag yrkar därför bifall till reservation 2.
anf.139 Per Bolund (MP):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till våra reservationer nr 4 och nr 5.
Vi har alla i medierna kunnat följa skandaler med allvarlig vanvård på äldreboenden runt om i vårt land. För Miljöpartiet är varje fall av vanvård bland äldre oacceptabelt, och vi behöver därför se till att man skjuter till de resurser som behövs för att undvika dem, oavsett om boendena drivs i privat eller kommunal regi. Vi ser nu hur kommuner och andra utövare tvingas hantera en ökad andel äldre samtidigt som man står inför stora pensionsavgångar bland omsorgspersonalen som ska göra jobbet. Det riskerar att ge stora problem för äldreomsorgen framöver.
Från Miljöpartiets sida vill vi därför se till att öka personaltätheten för att kunna garantera en god kvalitet inom äldreomsorgen. Den arbetssituation vi i dag ser på många äldreomsorgsarbetsplatser med orimlig tidspress och hög arbetsbelastning gör tyvärr att allt färre väljer att söka sig till omsorgsyrken. Allt färre väljer en karriär som innebär att ta hand om medmänniskor. Det är en ohållbar situation eftersom personaltätheten snarare behöver öka än minska inom dessa yrken. Samtidigt måste fler få en rimlig chans att klara av jobbet utan att slita ut sig fullständigt. Miljöpartiet föreslår därför i sin budgetmotion en stimulans till kommuner och andra verksamhetsutövare för att dessa ska kunna rekrytera mer personal, det vill säga öka bemanningen, på äldreboenden så att kvaliteten kan upprätthållas. Vi föreslår också en reform för att förkorta arbetstiden för personal inom äldreomsorgen med bibehållen lön. Vi anser att äldreomsorgspersonalen är en grupp som har en tung arbetssituation. De skulle gynnas av kortare arbetstid och därmed klara hälsan och kunna jobba längre upp i åldrarna. Vår satsning skulle ge rimligare arbetsförhållanden för personalen och samtidigt ge bättre vård och omsorg för de äldre runt om i vårt land.
Herr talman! Jag vill även lyfta fram frågan om sociala investeringar i våra kommuner. Det är ett viktigt område för Miljöpartiet. Har man möjlighet att förhindra en olycka innan den inträffar är det mycket billigare och mycket mer effektivt än att försöka betala för effekterna i efterhand.
Ju tidigare man åtgärdar ett problem, desto mindre blir både lidandet och samhällskostnaden. Det är ett generellt samband som vi kan se till exempel när det gäller ekonomiska kriser, som eurokrisen som drabbat Europa. Vi kan se att det gäller tydligt för miljökatastrofer som den snabbt ökande klimatförändringen, där Nicholas Stern redan för snart tio år sedan visade att kostnaden för att vänta med åtgärder för att minska utsläppen kostar oerhört mycket mer än att snabbt göra insatser för att minska utsläppen och minska klimatförändringen.
Men detta samband gäller också mycket på det sociala området, som jag ska tala om här i dag.
Vi vet genom många studier att många kommuner i dag har stora kostnader för sociala problem. Sociala problem som inte åtgärdas leder till sjukdom, brottslighet och missbruk.
Samtidigt finns det också glädjande exempel, studier som har visat att det ofta är möjligt att se problemen tidigt och att kunna förebygga och åtgärda dem genom att tidigt gå in med sociala investeringar som hindrar att människor hamnar snett senare i livet. Det här är mycket positiva kunskaper, både för att kunna minska lidandet för de personer som berörs och för samhällsekonomin i stort.
Nationalekonomen Ingvar Nilsson har i flera olika studier tydligt kunnat visa att om man går in tidigt med insatser, vidtar åtgärder för att till exempel hjälpa ett barn som är på väg att misslyckas i skolan och hamna i missbruk, blir kostnaden för samhället under barnets fortsatta liv tusentals gånger mindre än om man låter bli att vidta dessa åtgärder och tar kostnaden för de problem som uppstår om man låter utvecklingen fortsätta.
Med dessa kunskaper är det inte heller konstigt att allt fler kommuner och landsting runt om i vårt land mycket gärna vill göra sociala investeringar, vill avsätta pengar för att kunna gå in med förebyggande åtgärder tidigt för att kunna fånga upp problem som uppstår. Man ser att detta sätt att arbeta kan spara både ekonomiska resurser för framtiden och, inte minst, att mänskligt lidande kan undvikas.
Tanken med sociala investeringar är just att man går in så tidigt som möjligt med insatser och därmed kan minska de sociala problemen mycket och minska stora kostnader som senare kommer om man till exempel får en utveckling mot ökad brottslighet och ökat missbruk. Det kan handla om rättsväsendet som får stora kostnader för domstolsprövningar och polisinsatser, sjukvården som tvingas ta hand om de hälsoproblem som uppstår och socialtjänsten som får ta hand om de sociala problemen. Kan man undvika att få kostnader inom dessa områden är det ett sätt att spara mycket stora samhällsresurser. Det är värt att uppmuntra denna typ av insatser. Man kan till exempel gå in och hjälpa ett barn med problem i skolan och med familjeproblem som har uppstått. Det kan handla om att ge en diagnos och en behandling för ett psykiskt syndrom som barnet lider av eller att ge stöd till ett barn att klara av skolgången och komma ut med godkända betyg.
För att denna typ av sociala investeringar ska fungera krävs det ett samarbete mellan många olika parter. Det är kommunala, regionala och statliga aktörer som behöver vara inblandade. Därför anser vi att regeringen måste ge berörda statliga myndigheter, som är viktiga kuggar för att kunna lösa sociala problem, mycket tydliga uppgifter att samarbeta med kommuner och landsting som vill göra sociala investeringar och göra projekt för att just gå in med tidiga insatser.
I dag ser vi tyvärr att det finns alltför många exempel på motsatsen, där statliga aktörer inte är beredda att gå in med de ganska små insatser som är nödvändiga för att man ska kunna få fungerande projekt och för att kommunerna ska kunna ge det stöd som varje unge behöver. Att som myndighet på det sättet vägra ge det stöd som behövs för att förebygga sociala problem anser vi inte ska vara möjligt. Staten måste ta sitt ansvar för att förebygga sociala komplikationer.
Herr talman! Eftersom sociala investeringar gång på gång har visat sig vara ett så effektivt sätt att arbeta och minskar samhällets kostnader och minskar lidandet för den enskilde anser vi att det ska vara det normala sättet att arbeta med sociala problem i kommuner och landsting. Insatserna för att minska sociala problem skulle därmed kunna minska kostnaderna mycket för till exempel rättsväsendet, sjukvården och socialtjänsten i framtiden. Därmed skulle vi kunna spara mycket stora samhällsresurser. Det är alltså en investering som ger en mycket stor utväxling för samhällsekonomin på sikt.
I dag betraktar man ofta tidiga investeringar som en kostnad och en utgift, och man har svårt att räkna hem de positiva effekter som kanske kommer flera årtionden senare. Ett stort problem som gör att alltför många kommuner och landsting avhåller sig från att göra denna typ av investeringar är att rättsläget kring dem är oklart. Genom att göra det mycket tydligt i lagstiftningen att sociala investeringar är tillåtna och önskvärda skulle man undvika denna gråzon, och man skulle undvika risken att kommuner och landsting avhåller sig från att göra sociala investeringar och göra tidiga insatser, trots att många exempel visa att de är mycket effektiva.
Därför har vi motionerat om att man ska undersöka och ta fram en sådan lagstiftning som tydliggör att sociala investeringar är tillåtna och ska uppmuntras.
Det är bekymmersamt och förvånande att det finns en majoritet här i riksdagen som kommer att rösta emot ett sådant legalt ramverk för sociala investeringar eftersom det gör att man inte kan minska de problem som uppstår och gå in med tidiga insatser på ett mycket pragmatiskt sätt. Jag hoppas att majoriteten här i riksdagen kommer att tänka ett varv extra och fundera. Nu har vi påskhelgen på oss innan det blir votering. Jag hoppas att det blir en majoritet efter påskhelgen.
anf.140 Sven-Olof Sällström (SD):
Herr talman! Vi sverigedemokrater anser att frågan om valfrihet och konkurrens inte får bli ett självändamål.
Det får aldrig vara så att ideologiska ställningstanden och ambitioner att driva på privatiseringar innebär utförsäljningar av offentlig egendom till underpris eller att enskilda gynnas i tvivelaktiga affärer där andra hindrats att på lika villkor konkurrera.
Jag vill understryka att detta inte är ett ställningstagande mot privata alternativ, men ett tydligt ställningstagande mot kommunal avknoppning och otillbörligt gynnande av enskild.
Pia Nilsson från Socialdemokraterna har tidigare på ett bra sätt redogjort för en rad ärenden där detta har missbrukats. Det finns därför inte någon anledning för mig att upprepa just dessa exempel.
Jag kan som exempel nämna Tibble gymnasium i Täby som såldes för 9,2 miljoner kronor - ett kraftigt underpris - till skolans rektor och en lärare.
Det finns också exempel från Upplands Väsby där tre skolor och tre förskolor såldes till personalen för 2,1 miljoner. Det var också tveksamt.
Ytterligare exempel är rätt onödiga.
Det är inte bara förkastligt att en kommun gynnar enskilda genom att sälja ut kommunal egendom till underpris utan upphandling utan även irrationellt och oetiskt.
Fokus bör läggas på hur vi höjer den svenska skolans resultat och hur vi ökar likvärdigheten och inte på avknoppningar av kommunal verksamhet.
Jag vill härmed yrka bifall till reservation 3.
anf.141 Jacob Johnson (V):
Herr talman! I detta betänkande behandlas Vänsterpartiets motion om en välfärd fri från kommersiella intressen. Jag inleder med att yrka bifall på vår reservation 1 som är ett stöd för denna motion. Det är en nog så aktuell fråga, och det ska bli spännande att se vad den socialdemokratiska kongressen kan komma fram till även om signalerna från den socialdemokratiska partiledningen tyvärr inte ser så lovande ut.
Herr talman! Privatiseringar av samt vinstuttag ur den skattefinansierade välfärden urholkar rättvisa och jämlikhet men även resurseffektiv användning av skattepengar i vår välfärd. Privatiseringarna är nu mycket omfattande, och de privata bolagen nu närmast legio som utförare för skolor, vårdcentraler med mera. Men Vänsterpartiet visar i sin motion en väg ut ur detta.
Det har i den allmänna debatten hävdats att det inte går att lagstifta bort vinstintresset från vård, skola och omsorg. Men det stämmer inte. Det som krävs är den politiska viljan att sätta välfärdens kvalitet och likvärdighet före privata vinstintressen.
En förutsättning för en riktigt bra skola, vård och omsorg är att ägarna och huvudmännen fokuserar på det viktigaste. Kvaliteten och behoven ska alltid komma i första rummet, inte möjligheten att berika sig på verksamheten. I skola och förskola ska det finnas utbildad personal så att varje barn får det stöd han eller hon behöver. När vi besöker vårdcentralen eller flyttar in på ett äldreboende ska vi kunna känna trygghet i att det är de behov som vi har som avgör vilket stöd vi får. Ingen ska någonsin bemötas utifrån hur lönsam hon eller han anses vara.
Både den offentligt och den privat drivna välfärden måste mer än i dag fokusera på behov, kvalitet och likvärdighet och mindre på efterfrågan och kortsiktig lönsamhet.
Vi föreslår att välfärden befrias från kommersiella intressen samtidigt som alternativa utförare får goda möjligheter att driva sin verksamhet. De av dagens vinstsyftande företag som är intresserade av att vara med och utveckla välfärden även utan vinstsyfte kan då välja att övergå till en särskild bolagsform där vinsten inte är styrande. Genom att använda denna bolagsform, som redan finns men i dag sällan används, löser vi även problemet att riskkapitalbolag via uppköp och försäljning av företag gör vinstuttag med skattemedel.
Med vinst avses i detta sammanhang överskott från näringsverksamhet. I vissa fall ges det som en årlig utdelning, i andra fall tar ägarna ut vinsten när företaget säljs efter att man under några år har investerat skattemedel i detsamma. Det senare är vanligt när ägaren är ett riskkapitalbolag, och det förklarar varför det kan se ut som att vissa välfärdsföretag inte delar ut någon vinst. Naturligtvis kan verksamheter gå med överskott även i system utan vinstsyftande aktörer, men där stannar dessa resurser i välfärden och bidrar till högre kvalitet - ett av många skäl till att välfärden blir bättre om den avkommersialiseras.
Offentligt drivna äldreboenden har enligt Socialstyrelsen mer än 10 procent fler anställda per äldre jämfört med de privat drivna. Lärartätheten är i snitt 20 procent högre i kommunala gymnasieskolor än i fristående. I de kommunala förskolorna har 56 procent en pedagogisk högskoleutbildning, och endast 4 procent saknar utbildning för arbete med barn. I de fristående förskolorna har bara 43 procent en pedagogisk högskoleutbildning, och 11 procent saknar utbildning för arbete med barn.
Att våra gemensamma resurser går till vinster åt företagsägarna blir än mer problematiskt eftersom de flesta av de större aktörerna ägs av riskkapitalbolag. Dessa använder ofta avancerade upplägg för att undvika beskattning. En av Skatteverkets studier visade att 23 av 25 bolag som köpts upp av riskkapitalbolag inte betalade skatt efter uppköpet. Samhället förlorar alltså i två steg: först när våra gemensamma resurser försvinner till vinst, därefter när riskkapitalbolagen genom kryphål i lagstiftningen undviker att betala skatt på denna vinst.
I en avkommersialiserad välfärdssektor undviks också vinstintressets press nedåt på arbetsvillkor och löner. Det är ingen slump att andelen som bara har timanställning är mer än dubbelt så stor i den privat drivna hemtjänsten som i den kommunala.
Det finns i svensk lagstiftning ingen rätt för enskilda eller privata bolag att få fri tilldelning av offentliga medel. Varken i våra grundlagar, i Europakonventionen eller inom EU-rätten finns några bestämmelser som hindrar begränsningar av vinstintressen inom den offentligt finansierade välfärden. Våra förslag beaktar regeringsformens bestämmelser om egendomsskydd och näringsfrihet, liksom EU-rättens krav på att lagstiftningen inte utformas på ett sätt som diskriminerar enskilda eller bolag i andra medlemsländer.
Vi vill avkommersialisera välfärden genom att reglera under vilka förhållanden skattemedlen kan gå till icke-offentliga välfärdsutövare, det vill säga sådana som inte drivs av kommuner, landsting eller stat. Förslagen innebär inte övertaganden av privat verksamhet eller att fortsatt drift av redan befintlig verksamhet omöjliggörs. Modellen innebär däremot att vissa förutsättningar för att bedriva verksamheten ändras genom lag. Förändringarna som föreslås gäller skattefinansierad välfärd. De fall där någon vill starta välfärdsverksamheter som finansieras privat i stället för med skattemedel berörs alltså inte.
Icke vinstdrivande kooperativa företag och ideellt drivna utövare i övrigt ska fortsatt kunna ges offentliga medel för att bedriva sin verksamhet på dessa områden, om de driver den utan vinst. Vi menar alltså att icke-offentliga aktörer som i dag är verksamma även i fortsättningen kan beviljas skattefinansiering om de, utöver andra relevanta krav på sådana utförare, bedriver sin verksamhet utan vinstsyfte och vinstutdelning samt vid behov övergår till en ägarform som säkerställer detta. De som däremot endast är ute efter att göra en vinst på skattepengar förlorar i och med våra förslag intresset för att verka i dessa sektorer.
För de verksamheter som tar emot skattemedel ska det inte vara tillåtet med vinstuttag i någon form, med undantag för visst överskott ungefärligen motsvarande en minskning av värdet på insatt kapital. Vänsterpartiet menar att allt överskott ska stanna i verksamheten och sparas eller återinvesteras. Därför bör en vinstbegränsning införas som innebär att eventuell icke-offentlig verksamhet som huvudregel ska bedrivas av aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning enligt 32 kap. aktiebolagslagen, alternativt av ideella aktörer och/eller icke vinstdrivande kooperativ.
Lagen om valfrihetssystem, LOV, ger i dag företag rätt att själva bestämma var och när de startar vissa verksamheter för skattepengar. I enlighet med vad jag här har anfört, herr talman, bör denna lag samt berörda delar i skollagen och hälso- och sjukvårdslagen upphävas.
anf.142 Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M):
Herr talman! Detta betänkande, kallat
Kommunala frågor
, spänner över de verksamheter som kommuner runt om i vårt avlånga land har att hantera. Det man kan konstatera är att det ser väldigt olika ut runt om i Sverige. De som styr väljer olika vägar och ställer krav på olika vis. Metoder och verktyg används på olika sätt. Något kanske inte används alls på vissa ställen, och på andra ställen används det frekvent.
Av debatten här i kammaren kan man ibland förledas att tro att det är här i detta rum som alla de hur-frågor ska lösas som är den dagliga verksamheten och det dagliga arbetet i våra kommuner och landsting. Självklart är det inte så, utan det är ute i de självbestämmande kommunerna och landstingen, och i verksamheterna, detta arbete sker. I våra 290 kommuner och 20 landsting eller regioner arbetar människor i verksamheter för att leverera service och för att hjälpa och stödja kommuninvånarna. Här spelar det också roll hur verksamheter tänker kring sitt uppdrag.
Ett viktigt område vi har debatterat i kammaren ett antal gånger är offentlig upphandling. Det är också en motion från Vänsterpartiet. Kommuner där upphandlarposten är en viktig funktion i en ledningsstrategi har nått långt. Det gör skillnad var i organisationen man utför arbete, och hur. Det spelar roll hur man utformar sina krav och följer upp sina inköp av varor och tjänster. Kriterierna för upphandlingar ska beskriva det man avser att köpa, och detta är fullt möjligt så länge man inte ställer krav som går emot lagen.
Miljöpartiet har i en motion lyft frågan om ökad bemanning inom äldreomsorgen. Socialstyrelsen har i uppdrag att ta fram föreskrifter om bemanning på alla särskilda boenden för äldre. Att ta fram en vägledning för hur äldreomsorg ska kunna organiseras och bemannas utanför demenssjukdom ses över. Det är bra att man tittar på detta, men det goda får aldrig bli det dåligas fiende i all välmening. Att ställa politiska krav på exakthet i hur arbetet ska läggas upp skapar ytterst oflexibilitet, till nackdel för dem den är till för. I längden kan det också förhindra och sätta stopp för utveckling eftersom verksamheten då inte har möjlighet att hitta egna upplägg på lösningar.
Det finns ett lärande i verksamheter som är klokt och som skapar mervärde för alla. Ett exempel är de två undersköterskor som jobbade två och två inne hos den boende - till den dagen då den boende sade: Det är fasligt vad ni babblar. Det fick dem att haja till och inse att de lade tid på varandra i stället för på den boende. De beslutade då att gå in en och en till den boende för att ha mötet med den boende och inte med varandra. Annan personal säger: Inte var det bättre förr, fastän vi var många fler då, och det blev inte mer gjort. Så kan det också vara.
I en kommun berättar personal om fortbildning som sker gemensamt med personal från såväl kommunala som privata utförare. De konstaterar att sammansättningen av personal ser olika ut, och man har hittat olika vägar för att hitta smarta arbetssätt. Då menar de inte att några har mindre personal och andra mer, utan de menar att funktionerna ser olika ut och att det är bra att hitta goda vägar för att jobba smart för sig själv med stöd och hjälp till de äldre. Det är ju det som är målet. Att kunna fundera fritt och möjliggöra flexibilitet i verksamheter är viktigt. Det gagnar såväl boende som personal. Därför bör man fundera mer än en gång på vad som kommer att ske vid införandet av den ena eller den andra åtgärden.
I en motion om vinstutdelning skriver Vänsterpartiet att alla skattemedel ska komma välfärdens brukare till godo. Självfallet är det så, och därför ska också kvaliteten vara god oavsett utförare. Hög kvalitet är en fråga om innehåll och på vilket sätt saker görs. Med väl genomtänkta beställningar av omsorg till de äldre från såväl offentliga boenden som privata, och med uppföljning, når man bra verksamhet gemensamt med smarta lösningar och utveckling av verksamhet med den äldre i fokus.
Jag tror inte på ett förbud mot vinster i välfärden, men det är tydligt så att det är olagligt att undandra skatt och att detta ska motverkas. Detta gäller på alla områden.
Det som spelar roll är hur man riggar sin verksamhet. Till exempel blir det stor skillnad för en äldre person med bistånd hur den kommunala hemtjänsten eller den alternativa utföraren, i dagligt tal kallad privat utförare, valt att utföra sitt uppdrag. Hur hjälpen kommer att fungera är beroende av "tänket" som finns i verksamheten och hos dem som arbetar i verksamheten och levererar tjänsterna. Det blir betydligt enklare och mer roligt att arbeta i de organisationer som skapar smidighet i beslutsvägar och där människor har möjlighet att växa och utvecklas, något som kommer med förtroende och ansvar.
En äldre dam eller kvinna, låt oss kalla henne Greta, som fått ett biståndsbeslut för hjälp och stöd vid dusch kan mötas av två helt olika synsätt och organisationsformer. I den ena finns det flexibilitet och korta beslutsvägar, och i den andra följs en struktur som blir byråkratisk och tar tid. I den ena organisationen kommer Greta, som gruvat sig länge för att våga fråga om hjälp med sängbäddning och inte vill vara till besvär, att få till svar att detta inte är möjligt då hennes biståndsbeslut inte omfattar detta. Det kommer i sin tur att göra att Greta aldrig mer kommer att våga be om detta. Personalen lämnar, och något nytt biståndsbeslut kommer Greta inte heller att få. På ett annat ställe kommer personalen att säga: Klart, vi fixar det, Greta. Och så får hon hjälpen, och personalen går tillbaka och skriver ett förenklat biståndsbeslut så att det löser sig med själva insatsen för Greta.
Det är detta politiken måste arbeta med, det vill säga att ta bort byråkrati och fyrkantigheter och göra det enkelt och smart att ge hjälp och få hjälp. Det bästa är där Gretas och andras välmående ökar och där personalen trivs på jobbet. Detta är frågor ute i våra kommuner och landsting, men lösningen är inte att förbjuda vinster utan att ställa bra och tydliga krav samt att ha god uppföljning på egen och privat verksamhet.
Det pågår ett antal utredningar som ser över ägarprövning vid offentligt finansierade välfärdstjänster och vilka krav som kan och bör ställas på dem som äger och driver företag inom välfärdssektorn. En annan handlar om avknoppning. Kring frågan om avknoppning av verksamhet, där det finns en motion i detta ärende, är det såväl kommunalrättsligt som EU-rättsligt tydligt vad som gäller vid överlåtelse av kommunal verksamhet, det vill säga högsta möjliga pris, marknadsmässighet och en god affär.
Herr talman! Debatten om vinster i välfärden blir ensidig och borde i stället handla om att få de bästa möjliga skolorna till innehållet för alla, få en god äldreomsorg och sjukvård och vad vi vill ha för kvalitet för dem som ska nyttja och för dem som arbetar i verksamheten.
I dag vet vi att människor, enskilda kvinnor och män, har lämnat sina arbetsplatser efter att ha försökt driva på med nya idéer och tankar. Exempel kan vi hitta runt om i välfärden, där skolor är en del. Enskilda lärare har tagit steget över för att driva en idé om att det finns smarta sätt att bedriva undervisning som gynnar barn och ungdomar men som inte får genomslag i den "traditionella" världen. De har tagit anställning i friskolor, eller så har de startat eget. Det kan också vara så att elever som gått igenom en utbildning i efterhand på arbetsmarknaden ser att det saknas saker och ting i skolan och då funderar på att starta en egen skola, med målet att uppnå det man själv aldrig fick.
Det spelar roll på vilket sätt saker sker i ett klassrum. Det kan vara klassrum vid sidan om varandra, det kan vara två olika skolor i en kommun och det kan vara skolor i två olika kommuner. Den ena läraren talar om centrala prov och om bättre resultat. Den andra läraren talar om för eleverna i augusti i första årskursen att de kan, om de bara kämpar och lägger manken till, uppnå målet att bli tredjeklassare när det blir sommarlov nästa gång.
Det spelar roll på vilket sätt saker och ting sker och hur motivation, stöd och hjälp ges. Innehållet i klassrummet, på boendet och i vården är det viktiga, och vi brukar tala om det som kvalitet.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.
anf.143 Jacob Johnson (V):
Herr talman! Om jag hörde rätt sade Ann-Charlotte Hammar Johnsson att alla skattepengar ska komma välfärden till godo, eller något liknande. Det kan jag hålla med om. Men hur kan man då tillåta vinstuttag av skattepengar? Jag förstår inte hur man kan få ihop den tankekedjan.
I dag har det publicerats en debattartikel i Svenska Dagbladet, och jag ska citera: "Det svenska skolsystemet är i ett avseende närmast unikt extremt i ett internationellt perspektiv. Med undantag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets styre finns inget annat allmänt finansierat skolväsende som tillåter att skolor drivs av privatägda vinstdrivande bolag. En engelsk forskare betecknade . det svenska systemet som 'till höger om höger' och ur brittisk synvinkel så radikalt att det inte ens diskuterades under Margaret Thatchers tid som premiärminister."
När man läser detta skulle man kunna tänka sig att det är någon till vänster om Vänsterpartiet som har skrivit detta, men det är alltså ledamöter i Kungliga Vetenskapsakademien. Deras slutsats och rubrik för debattartikeln på Brännpunkt i dag är Sätt stopp för vinstuttag i skolan.
Jag undrar med anledning av detta om Ann-Charlotte Hammar Johnsson tycker att vi ska titta på de internationella erfarenheterna och hur man tillåter till exempel vinstuttag i skolor i andra länder. Eller är det så att den svenska modellen är helt unik och så fantastisk att man inte behöver ta hänsyn till internationella erfarenheter?
anf.144 Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M):
Herr talman! Det är väl alltid intressant, Jacob Johnson, att titta på vad som försiggår i vår omvärld, och det ska man inte sluta med att göra. Vi har ett system där man gör uppföljningar, och det gäller att göra uppföljningar i alla verksamheter, oavsett om det är kommunala eller om det är en annan myndighet som följer upp till exempel skolan. Det finns en hel del god verksamhet som har skapat väldigt bra värden i Sverige. Sedan får man se till att de dåliga delarna förbättras. Men det innebär inte att man ska införa förbud på saker och ting, utan man ska försöka hitta förbättringar.
Jag vet inte om Jacob Johnson kan påstå att det i kommunal verksamhet alltid är den bästa kvaliteten. Jacob Johnson nämner urholkningen. Jag undrar: Vad innebär det? Ja, det är urholkning om pengar försvinner på ett extremt sätt någonstans. Men det är också urholkning om kommunal verksamhet inte håller kvalitet och man tillför mer och med skattemedel hela tiden.
Det är viktigt att följa upp alla verksamheter och se till att man ställer höga krav så att det blir en bra verksamhet, för god kvalitet vill vi åt allihop. Det tror jag att vi har ett gemensamt värde av.
anf.145 Jacob Johnson (V):
Herr talman! Naturligtvis måste man följa upp och utvärdera den offentligt drivna verksamheten, till exempel skolor och äldreomsorg. Givetvis ska man ställa höga krav. Det är väl inte fel att citera en gammal socialdemokratisk socialminister som sade att varje inte effektivt använd skattekrona är en stöld från folket - eller hur det nu var. Naturligtvis måste man använda skattepengarna på bästa sätt.
Jag tycker också att man måste ta till sig det som skrivs på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag och de studier som gjorts. Man skriver:
"Vår slutsats är att några tydliga positiva effekter av det fria skolvalet på elevernas studieresultat inte har kunnat påvisas; möjligen ger ett fritt skolval något bättre resultat för elever från resursstarka hem. Säkert är dock att det ger upphov till ökad segregation och minskad likvärdighet i skolsystemet." Det konstateras vidare "att det nuvarande extrema svenska systemet kom till utan att man utredde det innan, gjorde konsekvensanalyser, följde det med forskning och utvärderade effekterna". Inte förrän nu har det tillsatts en utredning.
Jag tycker att det här är mycket allvarligt och har ansett det länge. Det är ett tungt inlägg från Kungliga Vetenskapsakademiens ledamöter där de så tydligt tar ställning för att man helt enkelt bör ta bort skolverksamhet i vinstdrivande syfte därför att det har lett fel. De gör jämförelser med andra länder, till exempel Nederländerna, USA och Storbritannien där man inte tillåter vinstdrivande skolverksamhet. Jag hoppas att Ann-Charlotte Hammar Johnsson och hennes partikamrater kan ta till sig detta i framtiden.
anf.146 Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M):
Herr talman! Om den här artikeln hade varit skriven när vi bara hade kommunal och offentlig verksamhet, hur hade innehållet då sett ut? Vi vet att skolresultaten under väldigt många år inte har varit bra i det här landet och att vi har försökt påverka dem till det bättre. Då menar jag långt tillbaka i tiden.
Redan på 90-talet hade vi en bra läroplan, Lp 94, som talade om kreativitet. Däremot har vi haft en skola och ett innehåll som har handlat om ett industrisamhälle, och på något sätt sitter det kvar i skolsystemet. Då gäller det att tänka om och tänka nytt. Det är inte lätt att ändra på det som hände i går till i dag, för det tar lite tid även för oss vanliga människor. Oaktat vad vi ska göra i morgon, om vi ska ändra ett beteende, behövs det i alla organisationer en omställning.
Jag skulle vilja säga att det finns ett annat bekymmer som inte har med vinst att göra, och det är att få skolan framåt på olika sätt. Det är en gedigen uppgift. Det finns mycket positivt som händer, och jag tycker att man ska ta vara på de positiva exemplen som finns såväl i friskolor som i kommunala skolor.
Det är också så att mycket personal har lämnat verksamhet för att gå över till någon annan därför att man har en idé och en tanke om att det går att göra på ett annat sätt. Jag tror att det handlar om smarta lösningar och att tillvarata barnens intressen, de som är uppfödda med ett annat sätt än att bara svara på enkla frågor. Som Pippi Långstrump sade på sin tid: Varför frågar fröken detta? Vet inte fröken det?
Man kan hitta kunskaper på Google, använda Ipads och Iphones. Vi har ett annat sätt att se på det. Det tycker jag också att man ska titta på och ta in i den här diskussionen.
anf.147 Pia Nilsson (S):
Herr talman! Ann-Charlotte Hammar Johnsson nämnde något om att det är marknadsmässiga priser som ska gälla just vid avknoppning eller försäljning av kommunal verksamhet. Då vill jag fråga: Anser Ann-Charlotte Hammar Johnsson att det är marknadsmässigt att sälja kommunal hemtjänst för 69 500 kronor som är värd runt 25 miljoner kronor? Anser Ann-Charlotte Hammar Johnsson att det är en bra affär för skattebetalarna? Och till sist: Anser Ann-Charlotte Hammar Johnsson att regelverket är till fyllest?
anf.148 Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M):
Herr talman! Jag anser att de affärer som görs ska vara affärsmässiga. Jag anser att man ska räkna fram bästa möjliga pris och att det är det som gäller. Jag tar avstånd från affärer som är dåliga. Jag tycker inte att det är okej.
Pia Nilsson sade i sitt anförande att man satsar på att sälja så billigt som möjligt. Jag tycker att det var lite väl lågt. Jag skulle tro att de som vill sälja försöker göra den bästa affären, så den retoriken tycker jag kanske var lite väl låg. Sedan står jag inte alls bakom dåliga affärer, utan jag tycker absolut att regelverket ska följas.
När jag ändå får möjlighet att ställa en fråga till Pia Nilsson vill jag fråga hur hon ser på åtgärder i välfärdssektorn med anledning av att det i dag finns cementerade strukturer, det vill säga att det inte alltid så att pengar som tillförs en verksamhet kommer att ändra på strukturer. Om du har ett nytt hus eller bygger upp ett nytt sjukhus till exempel är det ändå samma människor som finns där. Det kanske är andra vinster som ska göras då och inte bara pengar som ska tillföras.
Hur ser du på detta med välfärd och vinster?
anf.149 Pia Nilsson (S):
Herr talman! Jag koncentrerar mig på den reservation som jag yrkade bifall till i anförandet, nämligen den om att införa ett investeringsskydd för att undvika utförsäljning till underpriser av offentlig verksamhet. Jag väljer att stanna vid det och ställer Ann-Charlotte Hammar Johnsson till svars, som ändå representerar Alliansen.
Ann-Charlotte Hammar Johnsson säger att utförsäljningar ska vila på affärsmässiga grunder. Då vill jag ställa frågan igen: Anser Ann-Charlotte Hammar Johnsson att det är affärsmässigt att 25 kommunala förskolor säljs för sammanlagt 3 miljoner kronor, fast de är värda upp till 40 miljoner kronor per enhet? Är det här en bra affär för skattebetalarna? Och anser Ann-Charlotte Hammar Johnsson verkligen att regelverket är till fyllest?
anf.150 Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M):
Herr talman! Det finns ett regelverk och en lagstiftning, och då ska detta självklart följas. Och jag anser inte att affärer som inte har blivit bra är affärsmässiga. Har det blivit för billigt har det blivit för billigt, och då får man säga att det här är fel. Det är mitt svar på det hela, Pia Nilsson.
anf.151 Emil Källström (C):
Herr talman! Mitt anförande ska kretsa kring tre självklarheter. Ibland måste man tala även om självklarheter, för gör man inte det är det risk att de slutar att vara självklarheter.
Jag tycker att det är självklart att alla kommuner ska ha verktyg för att säkra en god välfärd och grundläggande service i stad och land i hela Sverige. Jag tycker att det är självklart att man i offentlig sektor generellt och på lokal och regional nivå ska bli mer innovativa och produktiva. Och jag tycker att det självklart att säkra och utöka medborgarnas valfrihet i välfärdstjänsterna, detta oavsett skede i livet eller behov.
Herr talman! Jag börjar med den första. Det är självklart att alla kommuner ska ha verktyg för att säkra en god välfärd och grundläggande service i stad och land i hela Sverige.
Från och med den 1 januari 2014 kommer vi att ha ett nytt skatteutjämningssystem på plats för våra kommuner och våra landsting. Det är mycket glädjande att detta kommer på plats, för det ger våra kommuner långsiktiga spelregler att planera verksamheten efter. Centerpartiet har jobbat hårt för detta och ser fram emot att det börjar verka runt om i Kommunsverige när man nu ska besluta budgetar för nästkommande år.
Det finns också annat som är positivt när det gäller denna självklarhet. Kommunsektorn står inför svåra beslut och avvägningar framöver. Vi ska värna välfärdens kärna samtidigt som en demografisk utmaning står på dörren. Förutom den kommunala skatteutjämningen får kommuner och landsting nya verktyg att jobba med, däribland reformerna om kommunala skatteutjämningsreserver. Man får större möjligheter att rusta sig och samla i ladorna i goda tider för att sedan jämna ut intäkterna i sämre tider.
Kommunerna kommer att kunna bygga upp så kallade resultatutjämningsreserver inom ramen för det egna kapitalet. De pengar man då lägger undan kommer att kunna täcka underskott i en lågkonjunktur. Det här började gälla den 1 januari 2013. Också det har varit högt prioriterat från Centerpartiets sida. Det här stärker det kommunala självstyret, som ju är en central del i tanken om decentralisering och att demokrati ska byggas underifrån. Men det handlar också om att bygga en mer robust kommun- och landstingssektor.
Det är självklart att vi i offentlig sektor generellt och på lokal och regional nivå ska bli mer produktiva och innovativa.
I en ofta citerad rapport hävdade SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, för några år sedan att fram till år 2035 måste kommunalskatten höjas med 13 kronor för att värna den välfärdsnivå som vi nu tar för given. I rapporten pekar man själv på brister i exaktheten och att detta inte är en fastslagen prognos, men det tecknar ändå en bild av att vi har stora utmaningar i att värna den svenska välfärden framöver.
För mig är det också en självklarhet att vi inte ska höja kommunalskatten med 13 kronor fram till år 2035, men då krävs det något annat i stället. Jag är helt övertygad om att en väldigt stor del av svaret på den här utmaningen är en höjd produktivitet och framför allt en ökad innovationsgrad i hela samhället men kanske framför allt i den offentliga sektorn. Här sker det några spännande saker som jag skulle vilja tala om.
Innovationsupphandling är någonting som blir mer och mer i ropet i Sverige. Det handlar om att man från offentlig sektor upphandlar produkter och tjänster som ännu inte finns. Det är egentligen inget nytt. Man har från offentligt håll under lång tid stimulerat framväxten av produkter som ännu inte lämnat ritbordet. Det må vara ett stridsflygplan eller något annat, men det här skulle vi kunna utnyttja mycket mer.
Varje år upphandlar offentliga organisationer 450-535 miljarder kronor. Det är väldigt mycket. Om en del av dessa pengar skulle kunna gå till att utmana näringslivet och samhällets aktörer till att ta fram de nya tjänster och produkter som kommer att lösa välfärdens utmaningar är mycket vunnet.
Som sagt är det en hel del på gång här. Vinnova jobbar med att ta fram ramar för detta, och inte minst den utredning som ser över den offentliga upphandlingen i Sverige aviserar detta. Vi har en spännande tid framför oss.
Ser vi ut internationellt kan vi konstatera att i både USA och Norge pågår det program för detta. I Norge konstaterar man att det här inte bara är en fråga för politiken utan att det handlar om, precis som i övrig innovationspolitik, att samhällets olika aktörer måste närma sig varandra och jobba tillsammans.
När det gäller produktivitetsökning och innovationsgrad skulle jag också vilja nämna de öppna jämförelser som sedan en tid tillbaka sker, inte minst på SKL:s initiativ.
Det finns i Kommunsverige stora skillnader när man mäter hur mycket pengar som man lägger in i en verksamhet, till exempel skola, förskola, omsorg eller något annat, och vilken kvalitet man får ut. Att Sveriges kommuner kan "benchmarka" sinsemellan och den vägen sporra varandra att hitta de bästa lösningarna och bli bättre. Det är mycket positivt.
Herr talman! Min tredje självklarhet har också bäring på innovation och nytänk. Det är självklart att säkra och utöka medborgarnas valfrihet i välfärdstjänsterna. Det gäller hela livet och alla människor. Det anknyter som sagt till produktivitet och innovation för att valfrihet, att kunna rösta med fötterna och välja den aktör som bäst svarar mot de egna behoven, är en av de starkaste drivkrafterna på sikt för att stimulera utveckling. De aktörer som är bäst på att introducera nya metoder och produkter är också de som får flest nöjda brukare.
Jag välkomnar att en utredning nu tittar på hur fler kommuner kan öka valfriheten inom välfärdssektorn, inte minst inom äldreomsorg och hemtjänst. För Centerpartiet är detta givet. Vi vill se en ökad valfrihet i välfärdstjänsterna i hela landet. Vi tycker att en lämplig väg att säkra detta är att lagstifta fram det.
Många andra partier vacklar tyvärr i detta stöd, inte minst på vänsterkanten. Vänsterpartiet representant var mycket tydlig i denna debatt. Även Pia Nilsson från Socialdemokraterna har en utmaning framför sig i och med den stora striden inom partiet. När man har partikamrater som säger "festen är slut, nu ska ni ut" till privata företag som jobbar med att utveckla välfärden har man mycket att kämpa för internt.
Jag kan förstå att Pia Nilsson inte talar om lagen om valfrihet alls utan om den del av välfärdssektorns utveckling som vi alla håller med om är negativ, alltså de dåliga privatiseringarna.
Valfrihet kan inte vara ett storstadsprivilegium. I alla delar av vårt land, i stora och små kommuner, måste vi kunna välja välfärdstjänster. Det kommer att bli viktigt inte minst för nya generationer äldre och nya generationer föräldrar som vill välja skola och så vidare.
Om det inte blir en självklarhet överallt bygger vi upp högre trösklar för att bo i andra delar av landet än de delar där det presenteras.
anf.152 Roger Haddad (FP):
Herr talman! Jag ersätter min kollega Gunnar Andrén som tyvärr fick förhinder. Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner. Jag tänker göra några nedslag i detta betänkande om kommunala frågor.
Mångfald i välfärden är mycket positivt. Jag tycker att vi ska vara tydliga med det. Ytterst handlar det om hur vi använder skattebetalarnas pengar lokalt och nationellt.
I betänkandet finns ett antal motioner som ifrågasätter vinstutdelning i offentlig verksamhet. Här är det fortfarande högst oklart vad Socialdemokraterna och Pia Nilsson egentligen tycker. I det särskilda yttrandet på s. 29 står det att medlen inte ska läcka ut ur välfärden genom vinster till privata företag. Vad detta innebär får Pia Nilsson gärna förklara för mig.
Ännu en märklig motion handlar om huruvida vi ska ha alternativ över huvud taget. Miljöpartiet ifrågasätter inslaget av alternativ och menar att konkurrensupphandling inte har föranlett effektiviseringar eller kvalitetsförbättringar i offentlig verksamhet. Det är ett felaktigt påstående. Jag vet inte, herr talman, om det bygger på ideologisk uppfattning eller felaktiga fakta.
Låt mig ta ett exempel från mitt hemlän Västmanland. Västerås stad har till exempel sparat miljontals kronor på att upphandla äldreomsorg.
Det är viktigt med valfrihet i skolan. Vänsterpartisten, som tyvärr har lämnat salen, ifrågasatte indirekt rätten till valfrihet när det gäller skola.
Vuxenutbildning och svenska för invandrare är utmärkta exempel på kommunal konkurrensupphandling. I Västerås har vi fått dubbelt så mycket vuxenutbildning för samma pengar. Det skulle vi inte ha fått om vi inte hade konkurrensupphandlat.
Det viktiga för oss är kvalitet, vilket betänkandet också lyfter upp. Viktigt är också att oseriösa aktörer inte får bedriva verksamhet på statens eller kommunens uppdrag. Därför är det bra att Friskolekommittén, som har fått ett förlängt uppdrag till den 31 mars, tittar på just detta. Man ska inte kunna gå ut på Blocket och sälja tillstånd för 4 000 kronor.
Några har varit inne på avknoppningar och så vidare. Jag kan nämna Stockholms stad. Skolborgarrådet Lotta Edholm sade redan 2008: Utifrån det oklara läget kommer vi inte att tillåta avknoppningar av förskolor, grundskolor och gymnasieverksamhet.
Låt mig ta Västerås som exempel igen. Accessum, med tillgänglighetsguiden, är en handikappförening för personer med funktionsnedsättning som driver en avknoppad verksamhet. Den blev årets kooperativ 2009. Ett annat exempel är gräsklippning som fick avslag.
Sådant här ska alltid prövas i demokratisk ordning av lokala politiker som är väl insatta, och det vore tråkigt om vi ska förbjuda detta härifrån.
Herr talman! I betänkandet står en tydlig allianspolitik för valfrihet och kvalitet mot en splittrad rödgrön röra.