anf.199 Bo Bernhardsson (S):
Herr talman! Bank- och finansmarknadsfrågorna rymmer, för att uttrycka sig försiktigt, stor dramatik. De befinner sig, kan man säga, i centrum av finanskriserna och den europeiska krisen, som fortfarande pågår.
Även om dagens ärende behandlar ganska olika motioner, uppsamlade från allmänna motionstiden, rör det också de övergripande större frågorna om hur finansmarknaden ska kunna reformeras och regleras så att den blir långsiktigt hållbar på nationell nivå, på europeisk nivå och på global nivå.
Det är viktiga frågor.
Det är inte rimligt att vi har en bank- och finanssektor där riskerna har socialiserats, församhälleligats, och där skattebetalare och bankkunder för stå för riskerna, men där vinsterna och vinstmöjligheterna förblir privata.
Det pågår alltså ett omfattande arbete för att komma till rätta med de här problemen.
Det handlar om skärpta kapitalkrav och bättre krishantering. Det handlar inom EU och eurozonen om att eventuellt skapa vad som kallas en bankunion, etablera gemensam tillsyn för att förebygga nya kriser och krishanteringsramverk som ska kunna ta hand om finanskriser när de ändå uppstår. Det handlar om att så långt det är möjligt hålla skattebetalare och bankkunder skadeslösa och om att ägarna måste ta sitt ansvar i banksektorn.
På nationell nivå arbetar Finanskriskommittén för att se över våra egna regelverk och krishanteringsrutiner.
En fråga som diskuteras är bankdelning, detta i akt och mening att separera vanlig bankverksamhet från mer hasardbetonade aktiviteter. Finansutskottet har här bestämt sig för att arrangera en utfrågning med anledning av den så kallade Liikanenrapporten.
Jag säger bara detta för att understryka att det är ett starkt fokus på de här frågorna, kanske inte så mycket i dag när vi behandlar det här betänkandet men i riksdagsarbetet över huvud taget, i det arbete vi utför i finansutskottet och det som vi gör i det europeiska sammanhanget. Det är verkligen någonting som finns i fokus och som kommer att fortsätta att vara där under lång tid.
Det är viktigt att åstadkomma det som jag, med ett lånat uttryck från andra områden, kallar för en uthållig bank- och finanssektor, som vi kan leva med i det långa loppet.
Herr talman! En fråga som behandlas i betänkandet rör vikten av mångfald på bankmarknaden och då mer exakt hur sparbankerna ska kunna finansiera sig och i det sammanhanget om egenkapitalbevis är en idé att satsa på. Den frågan har vi haft uppe till behandling några gånger vid det här laget.
Regeringen har funderat och funderat ganska länge och har nu kommit fram till att det är svårt. Man lovar emellertid att tillsätta en utredning och på allvar ta sig an de här frågeställningarna. Vi låter oss i det här läget nöjas med det. Men med tanke på tempot i det här arbetet hittills lovar vi också att vi kommer att följa det här ganska noga och se till att arbetet på Regeringskansliet, om vi nu kan hjälpa till att få upp tempot, verkligen fortskrider som det är tänkt.
Vi socialdemokrater har en reservation. Den rör frågan om försäkringspremier och betalningsanmärkningar. Den har också funnits med ett tag i de här diskussionerna och när vi har behandlat den här typen av betänkanden.
Vi tycker inte, för att uttrycka det kortfattat, att det är rimligt att den som har betalningsanmärkning också ska få betala en högre premie för sina försäkringar. Vi tror inte att risken för brand eller vattenskada nödvändigtvis ökar för att en person av någon anledning vid något tillfälle inte har betalat sina räkningar i tid.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 8 och i övrigt till förslaget i betänkandet.
anf.200 Per Bolund (MP):
Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag självklart står bakom samtliga Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation nr 2.
Precis som Bo Bernhardsson var inne på är banksektorn väldigt viktig för samhällsekonomin och också väldigt aktuell på grund av den svåra situation som finns på finansmarknaden just nu och som verkligen har lett till stora problem för bankkunderna och inte minst för de nationer som också drabbas när bankerna får dålig ekonomi.
Det kan vara intressant att gå tillbaka och fundera på hur banksektorn såg ut när man började använda banker. Bankerna skapades för att sköta vår in- och utlåning, och man hade en verksamhet som gav trygghet åt sparare och som gav kapital till investerare.
Med tiden har den här inriktningen förskjutits mer och mer. Många banker håller inte alls på med den typen av verksamhet. Det är snarare det som kallas för investment banking, investmentbanker, som står för en väldigt stor del av verksamheten på bankmarknaden och finansmarknaden.
Det har sina positiva sidor, men det har också negativa aspekter som man måste vara medveten om. Det är framför allt så att det medför stora risker för ekonomin, eftersom investmentbanker rör sig med mycket större riskspridning i sina verksamheter och större risktagande.
Det här kan få till följd, som vi har sett nu i eurokrisen och även i USA, att hela banker, när spekulationerna går åt fel håll och när man inte lyckas, skakas i sina grundvalar och riskerar att gå i konkurs.
Exempel på vidlyftig spekulation som har lett till bankkrascher har vi sett i många fall, till exempel Lehman Brothers i USA. Och ett antal olika banker har varit väldigt illa ute inom euroområdet.
När de här stora bankerna med väldigt vidlyftig utlåning hamnar i akuta ekonomiska problem drabbar det hela nationen och eventuellt hela den världsdel som bankerna agerar i. Det gör att man ofta tvingar staten att gå in eller till och med en hel eurozon att gå in och rädda banker för att inte bankkunderna ska drabbas orimligt hårt - följden därefter skulle bli att landets ekonomi blir ohanterlig.
Det är det som brukar kallas för en implicit bankgaranti, att bankerna blir så stora och så viktiga att man inte kan klara av att de går under.
Med tanke på de här stora riskerna och de stora problem som de här bankerna har genom att de tar så stora risker anser jag att samhällsekonomin behöver beskyddas från de här riskerna i möjligaste mån. Det är svårt, men det finns förslag som kan gå åt rätt håll i alla fall.
Ett sådant förslag kan vara att upprätta en väldigt tydlig gräns mellan det som man kan betrakta som traditionell bankverksamhet, alltså traditionella affärsbanker, och investmentbanker med en mycket mer riskabel verksamhet. En sådan lagstiftning har tidigare funnits i flera nationer, till exempel i USA och Storbritannien, men har tagits bort under den avreglering som rådde under 80- och 90-talen.
För några år sedan kunde detta ses som ganska radikala krav här i riksdagen och i andra parlament. Nu är situationen en annan. Nu talar ledarartiklar i Financial Times om behovet av en bankdelning för hela EU. Nu har EU beslutat att tillsätta en kommission för att utreda möjligheten till en bankdelning inom hela EU. Michel Barnier, som är kommissionär för den inre marknaden, tillkännagav inför Europaparlamentet den 22 november 2011 att en sådan här kommission kommer att verka framöver och komma med förslag som sedan kommer att hamna på parlamentets bord.
Flera länder i Europa har på egen hand tagit steg i den här riktningen. I finansbranschens förlovade land Schweiz beslutade faktiskt parlamentet redan 2011 att införa en variant av bankdelning. I Storbritannien har en oberoende bankkommission också föreslagit en bankdelning, och det är ett förslag som nu behandlas vidare av parlamentet.
Från Miljöpartiets sida tycker vi att vi behöver ha ett bra underlag att gå till beslut på. Vi föreslår därför att regeringen ska tillsätta en utredning som får i uppdrag att föreslå och komma med exempel på hur en sådan här lagstiftning för uppdelning av den svenska banksektorn för att juridiskt tydligt separera affärsbanker från investmentbanker skulle kunna se ut och också hur man skulle kunna begränsa den statliga bankgarantin så att den bara gäller för affärsbankerna och inte för investmentbankerna. Med ett sådant underlag från regeringen skulle riksdagen ha möjlighet att fatta kloka beslut.
Herr talman! Jag vill i det här sammanhanget också ta upp utvecklingen för de svenska sparbankerna, som är en annan del av det ärende vi pratar om.
Den svenska sparbanksrörelsen har funnits en lång tid i Sverige, ända sedan 1800-talet. När den bildades runt 1820 fanns det nästan 500 lokala sparbanker runt om i Sverige. I dag är bara ett sextiotal av de här bankerna kvar.
Trots att de är ganska få och ganska små fyller de här sparbankerna en viktig uppgift i Sverige. De sköts väl. De har en stor soliditet. De tar ofta små risker i sin kreditgivning och fungerar lika bra i lågkonjunktur som i högkonjunktur, till skillnad från många av de stora bankerna.
Sparbankerna tar också ett stort ansvar för småföretag i de regioner där de verkar. Dessutom är de med och bidrar med stöd till många olika samhällsnyttiga verksamheter, till exempel kultur, näringslivsutveckling, forskning och utveckling i högskolor och mindre företag.
Miljöpartiet ser därför att det finns skäl att värna Sveriges sparbanker och se till att de har goda villkor för sin verksamhet och också en möjlighet att expandera, vilket de borde ha en bra möjlighet att göra nu när andra banker vacklar.
Samtidigt ser vi i dag att utvecklingen på vissa håll går åt fel håll och att sparbankerna står inför flera stora utmaningar som de behöver möta. En sådan utmaning är att sparbankerna med dagens regelsystem har svårt att få ett kapital som man kan använda för att utveckla sin verksamhet. Ett förslag som här har diskuterats, precis som Bo Bernhardsson var inne på, är det som kallas för egenkapitalbevis för sparbanker. Det här har, som Bo var inne på, analyserats av regeringen under en lång tid. De har tagit god tid på sig att göra det. Men man har kommit fram till att det antagligen blir svårt att införa just den regleringen i Sverige, därför att det skulle kräva väldigt stora förändringar i den svenska lagstiftningen med långtgående följder.
Det kan mycket väl stämma. Men det är inte ett skäl att avvakta med att hitta lösningar på den här problematiken för sparbankerna. Man får inte släppa frågan, utan i stället måste man komma fram med andra alternativ för hur sparbankerna ska kunna ges möjlighet att expandera sin verksamhet. Finansutskottet har också i stor enighet markerat till regeringen att de måste komma med en snabb lösning på de här problemen. Jag utgår från att regeringen snarast möjligt återkommer med ett förslag på hur man kan lösa den här problematiken om man nu inte tycker att egenkapitalbevis är framkomlig väg.
En möjlighet som bör ingå i en sådan utredning, tycker vi, är att kunna ge etableringslån till nyetablerade sparbanker. Det skulle i så fall vara lån till en marknadsmässig ränta. Vi tycker också att regeringen ska utreda möjligheten att uppmuntra etableringen av det som brukar kallas för en sparbankernas bank, en central sparbank som kan hjälpa till med de lokala sparbankernas behov till exempel när det gäller it-stöd och stabilitet.
En sådan central sparbank finns i Norge. Den hjälper ungefär 80 självständiga, lokala sparbanker som är utspridda i hela Norge och har där gett väldigt positiva effekter för sparbanksrörelsen. Jag ser ingen anledning till att man inte skulle kunna uppmuntra och se till att det uppstår en sådan sparbank även i Sverige.
Herr talman! Ett annat hot mot Sveriges sparbanker är den stora ökningen av regelbördan för bankerna som nu kommer från EU som en effekt av den eurokris vi är inne i. För att reglera finansmarknaderna som på många håll har löpt amok är många av de här regelverken helt nödvändiga. Men det finns en risk att för små och, som vi vet, säkra sparkbanker kan de här regelverken både vara onödiga och också väldigt betungande.
Därför vill vi att regeringen ska verka för att det regelverk som kommer och som kallas för Basel III-reglerna ska anpassas så att det inte ger alltför negativa effekter för den lokala sparbanksrörelsen och därmed missgynnar sparbankerna.
anf.201 Sven-Olof Sällström (SD):
Herr talman! Även om vi står bakom alla våra reservationer yrkar jag för tids vinnande endast bifall till reservation 1. Jag kommer också att beröra endast den reservationen i mitt anförande.
Vi talar alltså om bank-, försäkrings- och kreditupplysningsfrågor. Det jag kommer att tala lite grann om är dock hur kriminella använder sig av framför allt bank- och inkassoföretag och om den motion och den reservation vi har försöka förhindra detta.
Bluffaktorer är något som drabbar ofta små och medelstora företag, inte sällan i semestertider. Det har blivit en stor inkomstkälla för den organiserade brottsligheten. Av betänkandet kan man se att regeringen för närvarande utreder såväl behovet av ändringar i kreditupplysningslagen som frågan om bluffakturor. Gott så.
Redan 2007 sade justitieministern att man skulle ta krafttag mot den här typen av verksamhet. Sedan dess har de anmälda brotten ökat med 300 procent. Vi tycker att det är dags att sluta utreda och i stället göra någonting åt det.
Jag kommer ihåg när jag själv var företagare. Jag började i mitten på 90-talet som Icahandlare. På den tiden kommunicerade man inte så mycket via mejl, utan det kom nästan dagligen fax. Då var det de här olika katalogföretagen som var på tapeten. De skickade ut fakturor på beställda katalogtjänster som inte existerade.
Den verksamheten fortsätter än, 18 år senare. Det här är verksamheter som de kriminella organisationernas företag tjänar tiotals, hundratals miljoner på. Man skickar ut tiotusentals fakturor på ett par tusen upp till kanske 12 000 kronor till små och medelstora företag. Många betalar, och där har vi problemet.
De kriminella nätverken har lärt sig använda inkassoföretagen och banksystemet för att komma åt småföretagarna i det här fallet. Man skickar en faktura på en påstått beställd tjänst, oftast i semestertider och med väldigt kort betalningstid. När fakturan inte blir betald - om den inte blir betald, vilket den tyvärr ofta blir - kommer det en inkassopåminnelse med väldigt kort betalningstid. Betalar man inte som företagare vet man att man hamnar hos Kronofogden, och som företagare är det betydligt svårare att få bort en oskälig anmärkning hos Kronofogden än vad det är för en privatperson.
Det här är ett jätteproblem, så vad gör företagarna? De betalar den där fakturan på ett antal tusen kronor. Man kommer kanske inte ens ihåg om man har beställt tjänsten eller inte.
Vad vill vi då med vårt förslag? Vi vill att inkassoföretag som misstänker att det företag som anlitar deras tjänster sysslar med den här verksamheten ska vara skyldiga att inte ta inkassouppdrag för det företaget. Vi vill att banker i de fall de misstänker att det företag man upplåtit konto åt sysslar med den här verksamheten avslutar eller kanske ännu hellre spärrar dessa konton.
Vi kan inte låta det fortsätta längre. Vi kan inte heller låta regeringen fortsätta utreda frågan. Nu måste vi komma till skott. Det blir för de flesta små och medelstora företag inga jättebelopp, men det blir för de kriminella organisationerna hundratals miljoner om året som dras in på den här verksamheten.
Av den anledningen har vi föreslagit tre åtgärder.
Den första åtgärden är att inkassoföretagen inte kan ha så korta betalningstider. De måste förlänga betalningstiderna, eftersom den här typen av verksamhet oftast förekommer i semestertider. Det kan vara vikarier och oerfaren personal som ska hantera fakturabetalningen. De kanske inte vet och kanske inte vågar. Om man till exempel sparar fakturorna därför att man inte vet om man ska betala dem eller inte får man en påminnelse eller ett inkassouppdrag. Det skulle kunna vara så lång betalningstid att ordinarie personal, kanske chefen för bolaget eller verksamhetschefen, kommer tillbaka och kan säga: Nej, det där har inte vi beställt.
Vi vill också att vi inte bara ska göra det möjligt för inkassoföretagen utan att vi ska ålägga dem att i de fall de misstänker att det är den här typen av verksamhet som pågår, eller att någon part på marknaden gör dem uppmärksamma på att det här företaget är ett bluffaktureföretag, inte få skicka ut inkassouppdrag för det företaget.
Samma sak gäller för bankerna. I de fall man görs uppmärksam på att det där företaget sysslar med den här typen av verksamhet får de inte bara en möjlighet utan en skyldighet att spärra och avsluta eventuella konton för att begränsa de här kriminella organisationernas möjligheter att syssla med just den här verksamheten.
I övrigt vill jag säga att jag förstår att man nu hänvisar till att det pågår en utredning och att man säger att det eventuellt ska komma ett förslag som ska ut på remiss under våren 2013. Vi vill se en snabb remissrunda. Vi vill se handfasta förslag, propositioner som gör att vi kan behandla de här frågorna i Sveriges riksdag, där vi kommer till ett snabbt beslut och får en lagändring till stånd. Sedan jag började som Icahandlare har det nu gått 18 år som den här verksamheten har fått fortgå. Nu kräver vi att det sker en förändring och en lagskärpning.
anf.202 Ulla Andersson (V):
Herr talman! Cypern är väl det senaste exemplet på när en alltför stor banksektor och en finansmarknad får härja fritt. Nu verkar eurogruppen och även tyvärr en del moderater från Sverige anse att det är rätt att företag ska stå för en del av notan, det vill säga mindre företag som trädgårdsodlaren, ägaren till livsmedelsaffären, husfabrikanten och så vidare. Cypern menar vi är ytterligare ett exempel på att en bankdelningslag faktiskt behövs. Genom en bankdelningslag skulle insättarnas och även företagens pengar kunna skyddas. Med en bankdelningslag separeras ju bankernas stora spekulationsförluster bort. På så sätt kan viss bankverksamhet, det vill säga den mest nödvändiga och samhällsnyttiga delen, hållas i gång om än med något mindre stöd, kanske inte något stöd alls, för att kunna leva vidare.
Effekterna av finanskrisen 2008 är väldigt svåra att överblicka. Vi har produktionsbortfall på tusentals miljarder dollar, massarbetslöshet på 26 procent i Grekland, Spanien och Portugal och en ungdomsarbetslöshet på över 50 procent i en rad länder. Framtidsdrömmarna är bortsopade.
Fattigdomen breder ut sig. Självmorden ökar. Det har till och med gått så långt att politiska partier nu försöker starta hälsocentraler för att rädda sitt folk, som i Grekland där partiet Syriza nu håller på att starta en sådan verksamhet.
De svenska bankerna, framför allt Swedbank och SEB, hade under en lång tid jagat marknadsandelar i Baltikum på ett mycket aggressivt sätt. I denna jakt tog de enorma risker i sin kreditgivning, risker som de kunde ta på grund av för låga kapitaltäckningskrav och eftersom det finns en implicit garanti från svenska staten att inte låta banker som dessa gå omkull. De var ju nära konkurs. Det var de bara några timmar ifrån 2009.
Även om nu svenska banker har byggt upp ett större eget kapital och kapitaltäckningsreglerna skärpts är det långt ifrån hållbart utifrån den verksamhet de bedriver. Vänsterpartiet står bakom de ökade kapitaltäckningskraven men tycker egentligen att en nivå på 20 procent hade varit mer rimlig, eftersom det också är en nivå som man har forskat sig fram till efter kraschen i USA.
Nu har våra banker utdelningsfest, och regeringen säger att det är lugnt. De är välkapitaliserade. Men om vi skulle titta lite på hur det faktiskt ser ut: I Swedbank är de totala tillgångarna, vilket för bankerna är samma sak som utlånade pengar, 1 847 miljarder kronor. Det backas upp av 106 miljarder som är aktieägarnas kapital. Resten, hela 94 procent, är alltså skulder.
Den som vill köpa en bostad skulle som mest få låna 85 procent. Om Swedbank skulle lyda under samma lånetak skulle aktieägarna behöva skjuta till 171 miljarder kronor. Det säger en del om vilka risker som finns i svensk bankverksamhet, särskilt med tanke på att vi har en banksektor som har en omsättning som är över fyra gånger vår bnp.
Med högre kapitaltäckningskrav kommer vi en liten bit på väg mot en säkrare verksamhet, men vi har absolut inte löst problemet. Det grundläggande som behöver göras är faktiskt en bankdelningslag.
I de flesta länder - i alla länder skulle jag vilja säga - finns en implicit garanti från statens sida för att man inte kommer att låta sådana här stora institut gå omkull. Det är också en förklaring till att vissa bolag har kunnat växa sig så stora att de har blivit too big to fail. Irland, Spanien, Portugal, Lettland och Island är några stater jag kan nämna som har drabbats hårt av den struktur som i dag råder, där staterna garanterar systemviktiga bankers verksamhet. Det är ganska lätt för bankerna att riskera skattebetalarnas pengar. Och självklart är det mumma för finanskapitalet att veta att skattebetalarna bär förlusterna medan de själva tar vinsterna.
De här implicita eller uttalade statliga garantierna som också Sverige har innebär en kraftig subvention av storbankernas upplåningskostnader, en subvention som också snedvrider konkurrensen på hela bankmarknaden, vilket gör att mindre banker har väldigt svårt att konkurrera på lika villkor med de här stora bankerna. Garantierna innebär också att storbankernas egna kreditgivare inte alls granskar de här storbankerna på samma sätt, eftersom de vet att det finns någon där bakom, så att säga.
Riksbanken har uppskattat värdet på den svenska implicita garantin till 30 miljarder per år för de fyra storbankerna. Genom att du och jag garanterar deras verksamhet lånar de själva billigare, motsvarande en ränta på 30 miljarder kronor lägre per år, än vad de annars skulle ha gjort. Det motsvarar ungefär hälften av storbankernas sammanlagda vinster. Man kan också se att det finns motsvarande studier i andra länder som har kommit fram till samma resultat.
Regeringen brukar säga att vi har stabilitetsfonden. Man kan ju säga att de egentligen inte har så mycket med varandra att göra. Men regeringen säger också att de årliga avgifter som bankerna betalar till fonden för den subvention som den implicita garantin ändå innebär i snitt är 3 miljarder kronor, vilket ska jämföras med subventionen på 30 miljarder. De betalar 3 miljarder men tjänar 30 miljarder - tio gånger så mycket per år alltså.
Problemet med dagens finansiella sektor och de stora instituten är inte bara att de är för stora för att tillåtas gå i konkurs, de är också "för stora för att rädda". Det kunde vi se på Island. Vi kan se det på Cypern. Vi skulle kunna se det i Luxemburg. Alla de länderna har ju en banksektor som är mångfalt större än deras bnp. Även om staterna skulle gå in med stora kapitaltillskott, och därmed få stora budgetunderskott som en direkt konsekvens, skulle det bli en väldigt utsatt situation för de här ländernas befolkningar.
Om vi skulle titta på hur det skulle vara i Sverige skulle vi få se att vi har en balansomslutning på fyra gånger Sveriges bnp, vilket också gör att vi ligger i toppskiktet när det gäller storlek på finanssektorn. En så stor finanssektor, oavsett hur strikt reglerad den är, utgör en allvarlig risk för vår makroekonomiska stabilitet. Därför menar vi att det behövs en bankdelningslag.
Storbritannien har tillsatt en utredning och är på väg i den riktningen. Island har fattat ett sådant beslut, och vi menar att Sverige borde gå i den riktningen. Det är glädjande att den rapport som Liikanen har lagt fram också tar upp det beslutet som ett alternativ för att lösa finanskrisen. Jag hoppas också att det arbetet kommer att fortskrida. Det verkar så på de signaler vi får.
Låt oss titta på bankerna. I Sverige är det ingen som vet hur stora de investmentdelarna är i affärsbankerna. Det är beklagligt i sig när vi säger att vi jobbar med finansiell stabilitet i Riksbanken. Ändå vet man inte hur stora spekulationsdelarna är. I Storbritannien är de enormt stora, ungefär fyra sjättedelar av balansomslutningen. Så stora är de väl inte i Sverige, men det säger ändå något om hur stora problem det kan vara.
Det finns ytterligare en anledning till varför det ska vara en bankdelningslag, nämligen att bankernas nuvarande affärsmodeller bygger på att de dels placerar pengarna för kundernas räkning, dels handlar för egen räkning. Det i sig är en stor intressekonflikt. Bankerna kan faktiskt dra nytta av privatpersoners insättningar, som delvis är försäkrade genom den statliga insättningsgarantin för att ägna sig åt mycket stora och riskabla finansiella spekulationer. Detta leder till betydande intressekonflikter och bidrar till att öka instabiliteten i det finansiella systemet. Därför tycker även vi, liksom Miljöpartiet tidigare har krävt, att man borde tillsätta en utredning som separerar traditionell bankverksamhet från så kallad investmentverksamhet. Vi är glada att också Miljöpartiet nu driver frågan. Jag tror att det kommer att genomföras i en rad länder framöver. Man måste göra något åt finanssektorn, och det här är det mest grundläggande man kan göra.
Jag vill också säga några ord om sparbankerna. De är en oerhört viktig resurs för den regionala utvecklingen och ett medel för att öka bankkonkurrensen, även om man inte alls kan konkurrera på samma villkor. Det är också en bankrörelse med god lokalkännedom, en bred demokratirörelse och har god soliditet.
Vi har länge krävt egenkapitalbevis i sparbankerna. Det var efter påtryckningar från oss som regeringen tillsatte utredningen. Den tog två år längre än vad den skulle ha gjort, och sedan kom man fram till att det fanns en del problem med förslaget. Det visste vi om. Hade regeringen ringt till oss kunde vi ha talat om att problemen fanns. Jag tror att den politiska viljan inte riktigt fanns för att genomföra det förslaget.
Nu har utskottet ställt sig bakom våra skrivningar, där vi kräver att nästa utredning ska gå skyndsamt till. Det är vi glada för. Därför har vi valt att inte reservera oss på den punkten, men egentligen skulle jag väl ha haft ett särskilt yttrande för att lyfta upp de förslag som vi i övrigt har motionerat om. Egentligen behöver jag inte ta upp förslagen eftersom Per Bolund redan har tagit upp dem. Jag är glad att Miljöpartiet - nästan - har kopierat vår motion, och jag hoppas att fler kommer att gå i de spåren. Vi ska göra vad vi kan för att landsbygden ska få bättre konkurrensmöjligheter. En viktig del är att stärka sparbankerna och skapa möjligheter för fler sparbanker och få ett större kapital.
Jag yrkar bifall till reservation 3.
anf.203 Lotta Olsson (M):
Herr talman! Betänkandet behandlar 39 motioner, och jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. Jag ska motivera varför.
Flera motioner behandlar kreditupplysning och bluffakturor, vilket är viktiga frågor att bevaka och styra både politiskt och lagstiftningsmässigt. Att upplysning kan ges till den som behöver men att upplysningen samtidigt inte misstolkas eller är inaktuell är avgörande.
Bluffakturor är också ett hett ämne, som särskilt sommartid är ett problem då många fakturor betalas av vikarier. Både kreditupplysning och bluffakturor är frågor som Justitiedepartementet nu bereder, vilket utskottet välkomnar.
Vänsterpartiet har motionerat om att det skyndsamt behöver tillsättas en parlamentarisk utredning för att utreda en separering av traditionell bankverksamhet och så kallad investmentverksamhet. Motionären menar att detta behövs för att staten inte ska subventionera storbanker, vilket behövs för att skydda samhället från stora bankkonkurser. Motionären menar att staten ska öka sitt ägande av bankverksamhet då staten ändå behövs vid bankkriser och att staten behöver utreda förutsättningar för att inrätta en ny statlig investeringsbank.
Det finns dock sedan 2008 regler runt stöd till kreditinstitut i kris och en särskild fond, nämligen Stabilitetsfonden. Stabilitetsfonden är byggd, och byggs upp, via avgifter från bankerna till fonden. Finanskriskommittén arbetar nu vidare med hur det finansiella systemet ska säkras för kriser.
Ett delbetänkande har redovisats för utskottet i januari 2013. Det är ett förslag där man redogör för att Stabilitetsfonden och bankkrisreserven bör slås samman samtidigt som man fortsätter att ta ut delade avgifter. Kommitténs förslag om krishanteringsramverket ska slutredovisas senast den 31 maj 2013. Därför finns det i dag ingen anledning att föregå den utredningen.
Motionen angående egenkapitalbevis som ännu ett finansieringsalternativ till dagens bankverksamhet har grundligt diskuterats. Att införa egenkapitalbevis på samma sätt som i Norge är problematiskt. Egenkapitalbevisen påminner om aktier, och i och med det blir regelverket i förhållande till aktier svårt att implementera.
Finansdepartementet har efter genomgång kommit fram till att förslaget inte är förenligt med kraven i sparbankslagen, nämligen att sparbanker inte ska drivas med vinstintresse. Det kravet skulle behöva tas bort för att införa egenkapitalbevis. En intressekonflikt skulle skapas av att dels ge god utdelning på egenkapitalbevisen, dels enligt nuvarande banklag främja sparande. Vidare är det svårt att se hur nuvarande regler som säkerställer att banker bygger upp tillräckligt med kapital förenas med god utdelning på egenkapitalbevisen.
Regelverket för banker blir svårt att hålla åtskilt från regelverk i försäkringsbolag och föreningar. Regelverket för andra finansieringsformer kopplade till aktier skulle i så fall också behöva ses över. Regeringen är dock lyhörd och kommer att tillsätta en ny utredning för att snarast se över hur sparbankerna ytterligare ska kunna säkra sin finansiering. Utgångspunkten för nya förslag måste bygga på att förslagen är kostnadsneutrala mellan olika finansieringsformer. Bankväsendet i Sverige ska dessutom vara anpassat till det europeiska samarbetet. Basel III-reglerna som här är styrande är under förhandling i parlamentet, och utskottet vill inte föregå dessa förhandlingar.
Utskottet har avstyrkt en motion angående säkring av kontantmedel, med hänvisning till att frågan utreds efter ett tillkännagivande i januari i år. Kontanthandeln är viktig som betalningsmedel, och handel med kontanter måste fungera väl. Därför är det av vikt att frågan utreds både grundligt och med ett brett perspektiv. Människor ska känna sig säkra på att kontanthandeln fungerar.
Vad avser motionen angående så kallad högfrekvenshandel, det vill säga handel efter systemanalyser av data och signaler från marknaden, varpå order och handel sker omedelbart som reaktion på en analys, är fenomenet uppe till förhandlingar i rådet på EU-nivå.
Problemen med hushållens höga skuldsättning har tagits upp i flera motioner. Vänsterpartiet har i sin motion lagt fram förslaget att kunder ska erbjudas låneavtal som utgår från reporäntan och att kunden vid anmodan ska kunna få en redogörelse från banken om vilka avtal banken ingått de senaste tre månaderna avseende den rörliga tremånadersräntan.
I budgetpropositionen för 2013 skriver regeringen att en stabil och väl fungerande finansiell sektor är en förutsättning för investeringar, produktion, sysselsättning och sparande. De finansiella kriserna har varit mycket kostsamma och är hotfulla mot både landets ekonomi och landets utveckling. Regeringen har inte bara haft som avsikt att säkra det finansiella systemet och bankernas möjlighet att klara kriser via att höja banktäckningskraven, utan också perspektivet att stärka konsumenternas intressen har funnits.
Från hösten 2010 finns rekommendationer från Finansinspektionen att belåningen vid fastighetsköp inte ska överstiga 85 procent av marknadsvärdet. Efter detta har också bankföreningarna rekommenderat att låntagare bör amortera på den del av lånen som överstiger 75 procent av marknadsvärdet. Finansinspektionens rekommendationer har haft effekt; vi kan nu vid en stickprovsundersökning se att enbart 11 procent av hushållen i dag har en belåningsgrad över 85 procent. Så har det inte sett ut tidigare.
Trenden med ökad skuldsättning i bolån är bruten. Vi håller sakta på att gå från en kultur där man belånar sig högt till en kultur där man sparar först. Det är i dag också möjligt på ett annat sätt, eftersom skatterna på arbete och sparkapital har sänkts. Den förändring i synsätt på privat kapitalbildning som tillkommit under alliansregeringen gör att det i dag är möjligt för vanligt folk att spara och amortera på ett annat sätt än tidigare. Skatten på arbete har sänkts och så även skatten på företagande, fastigheter och förmögenhet. Vi går från en låna-kultur till en spara-först-kultur.
Arbetet på området är dock inte klart. Finansinspektionen har till uppgift att se över hur bankkundernas insyn kan ökas. Vidare pågår lagstiftningsarbete för att söka finna en mer rättvis modell vid tidigare inlösen av lån, så kallad ränteskillnadsersättning.
Angående sms-lån, vilket är ett stort problem vad gäller ungas skuldsättning, har Finansdepartementet remitterat en departementsskrivelse med förslag till en ny lag om konsumentkrediter. Förslaget innebär att tillstånd kommer att krävas från Finansinspektionen för att få driva snabblåneverksamhet. Bara företag som antingen är aktiebolag eller ekonomiska föreningar kommer att kunna få tillstånd. Tillståndsplikten kommer att öka genomlysningen av snabblåneföretagens verksamhet. Förslaget är en del i regeringens arbete för att stärka konsumentskyddet vid kreditgivning.
Sammanfattningsvis: Det pågår mycket utredningsarbete inom dessa viktiga områden.
anf.204 Ulla Andersson (V):
Herr talman! Timmen är sen, och jag misstänker att det är flera i denna kammare som känner sig lite sega nu när vi har varit i gång i 13 timmar, men eftersom det inte är så ofta man får diskutera en bankdelningslag i kammaren tänker jag faktiskt passa på.
År 2009 hade vi två banker som var väldigt nära att gå i konkurs. Allting var förberett och klart för att de skulle göra det, och det var inte första gången - vi har varit med om detta förut. Nu hade vi turen att det inte skedde.
Vi har en banksektor som är fyra gånger vår bnp. Ingen vet hur stora de så kallade investmentdelarna och spekulationsdelarna är, men man tror att de omsätter ungefär motsvarande vår bnp, alltså 3 000 miljarder kronor. Det är ganska mycket pengar, eller hur? Vi vet också att även om de har höjt kapitaltäckningen är det en väldigt liten andel av den stora, totala omsättningen. Det är alltså en väldigt stor risk uppbyggd i bankverksamheten, och även hela deras beteende sätter hela samhällen i gungning. Detta är en banksektor och en finanssektor som har tillåtits att växa ohämmat, och det leder till en osund ekonomi.
Vänsterpartiet har i flera år drivit kravet på en bankdelningslag, och fler och fler börjar diskutera det. Vi ser också att fler och fler länder tar upp frågan. Moderaterna säger dock nej. Jag skulle vilja veta: Vad är argumenten?
anf.205 Lotta Olsson (M):
Herr talman! Vi ser att det efter den stora finanskrisen 2008 har tillkommit regelförändringar som gör att bankerna i dag har en ökad skyldighet att vara kapitalstarka och att skaffa sig kapital. Att däremot skilja ut den ena verksamheten från den andra inom en bank vill vi inte göra.
Vi ser en kulturförändring. Detta är inte enbart ett Sverigedilemma, utan det är ett Europadilemma och kanske ett dilemma för en stor del av världen. Det har funnits en övertro på vilka pengar man kan låna ut och få tillbaka. Jag vill ändå hänvisa till att det pågår arbete. Man har skruvat i systemen, och vi har fått mindre risktagning i våra banker.
anf.206 Ulla Andersson (V):
Herr talman! Det var lite intressant. Jag skulle vilja veta vad det minskade risktagandet faktiskt består i och hur länge det i så fall kommer att bestå. Det var nämligen nära att två gick i konkurs 2009, och vi var med om det på 90-talet. Det verkade som att de inte hade lärt sig mycket av den läxan då, så att säga.
Jag skulle alltså vilja veta vari det minskade risktagande du säger har uppnåtts består. Jag säger att det är ungefär 1 procent av bnp som är spekulativ verksamhet, men det vet jag inte - det är bedömningar man har gjort, eftersom ingen har tagit reda på det. Det tycker jag är en kris i sig, och jag tycker att det väl vore väldigt olyckligt om svenska skattebetalare skulle behöva ta över dessa skulder, helt enkelt. Tittar vi på Swedbank kan vi se att 94 procent är utestående skulder och att de har 6 procent i eget kapital. Även om de har kapitaliserat sig kan man alltså säga att det är en liten skärva av det stora hela. Jag tycker alltså inte att ditt svar riktigt höll för verkligheten, om jag säger så.
Det är intressant att titta på att det är flera länder som går på denna linje. Sverige är ett av de länder som har störst banksektor, och därför borde vi ha ett stort ansvar att titta på hur vi kan reglera vår banksektor. Hittills, utifrån de förslag som har kommit från regeringen eller den utredning du hänvisar till, kan man säga att det är väldigt tunt. Det är lite mer kontroll, så att säga, men i övrigt är det inte mycket mer.
Sedan sker en del regelarbete på EU-nivå, och det är bra. Där vet vi dock också att det pågår väldigt mycket förhandlingar och att det blir väldigt tunt i slutändan eftersom det är så många som ska komma överens. De regelförändringarna kommer alltså inte att förhindra en framtida finanskris, utan man måste komma till mer grundläggande slutsatser. Då behövs en bankdelningslag. Jag får väl hoppas att Moderaterna kommer till den insikten någon gång och slutar skydda kapitalet.
anf.207 Lotta Olsson (M):
Herr talman! Vår uppgift är naturligtvis inte att bara skydda kapital. Kapital är också viktigt att skydda, men det är precis som du säger: Bankväsendet hänger samman med människors ekonomi. Det är inte så att svenska skattebetalare ska få betala för osund spekulation. Däremot behöver bankerna finnas som finansiärer i många verksamheter, och att där helt skilja på hushållens affärer och andra affärer är en helt annan process.
Om man tittar på kriser som har varit tidigare ser man att överbelåning är något som fanns redan på 90-talet, när man belånade högt över taknocken. Det var dåtidens ekonomi. Det har alltså funnits en attityd till belåning som har varit osund och som har varit nästan som en kultur både hos oss och i Europa. Denna attityd förändras nog, och vi skärper upp. Jag vill inte gå längre än så.
anf.208 Per Åsling (C):
Herr talman! Bank- och finansmarknadsfrågor befinner sig fortsatt i den europeiska krisens centrum på olika sätt. Den är i centrum när man ska förklara orsakerna till att krisen har uppstått, och den är i centrum när man ska diskutera olika lösningar. Viktigast av allt är de negativa effekterna av skuldkrisen, som vi alltjämt har att hantera.
De senaste årens utveckling på bank- och försäkringsområdet har lett till att fokus i än större utsträckning har lagts på exempelvis vikten av sunda institutioner. Det handlar om transparens, förutsägbarhet och rättssäkerhet liksom även förändringar i kapitalförsörjningen till företag. Tillgången till finansiella tjänster är av fundamental betydelse för välståndsutvecklingen.
För en hållbar utveckling i hela landet är det viktigt med ett flertal olika aktörer som kompletterar varandra. Olika associationsformer är en förutsättning för att det ska finnas en nödvändig bredd av aktörer.
Jag kan konstatera det paradoxala i att globaliseringen gör det allt viktigare att diskutera lokala perspektiv på ekonomin. Det handlar om att ta vara på den lokala kraften till nytta för utveckling i hela landet. Sveriges tillväxt är en summa av alla landsändars tillväxt. För att utnyttja potentialen i alla landsändar gäller det att hela landet har en fungerande kapitalmarknad.
Herr talman! Genom olika offensiva satsningar möter vi dessa problem. Låt mig ta några exempel: Ett särskilt viktigt instrument är det investeraravdrag som efter EU:s godkännande kan implementeras i höst, ett kraftfullare Almi efter sammanslagningen med Innovationsbron och uppdraget till Boverket att tillhandahålla kreditgarantier.
Svårigheterna att få kapital från banker och riskkapitalförsörjare både för start och expansion i tidiga skeden hör till de vanligaste problemen för många småföretag. De geografiska skillnaderna är ofta påtagliga.
För stora och medelstora företag med stor tillväxtpotential har situationen på senare år förbättrats med en framväxt av mindre börser och ett starkt tillflöde av pengar till riskkapitalmarknaden. Sverige har en i internationell jämförelse en rätt väl fungerande finansmarknad.
Särskilt påfrestande för företagen blev de skärpningar av kreditvillkoren som blev resultatet direkt i anslutning till krisen efter Lehmankraschen. I många stycken möter företagen också nya villkor. Företag som tidigare var internationellt finansierade tvingas hem till en mer begränsad kapitalmarknad i Sverige. Många banker är mer benägna att vårda befintliga kunder, och tröskeln är högre för nya företag.
Herr talman! För landsbygden och för mindre orter har ofta de lokala sparbankerna en stor betydelse. Sparbankerna är uttalat lokala, vilket medför att de har en god förankring som är viktig såväl för näringsliv som för hushåll. En springande punkt för möjligheten till utlåning är att stärka kapitalbasen för dessa små banker.
I Norge har man i lag gjort det möjligt för sparbanker att ge ut egenkapitalbevis, som flera påtalat här från talarstolen före mig. Det stärker de lokala sparbankerna. Det innebär också att dessa sparbanksbevis skapar möjligheter för de små bankerna att växa genom att nytt kapital tillförs verksamheten samtidigt som sparbankerna huvudsakligen behåller det lokala huvudmannaskapet.
För vår del i Sverige krävs också en lagändring för att sparbankerna ska kunna ta in externt kapital och därmed stärka sin finansiella styrka. Det är viktigt att sparbanker snarast får möjligheter att öka sin kapitalbas genom att emittera någon form av sparbanksbevis. Det är också angeläget att Finansdepartementet återkommer till riksdagen med konkreta förslag. Jag vet att det pågår en dialog mellan sparbanksrörelsen och Finansdepartementet, och jag utgår ifrån att vi får en snar leverans.
anf.209 Gunnar Andrén (FP):
Herr talman! I min ungdom var jag banktjänsteman i sparbanken Torna, Bara och Harjagers härads sparbank. Den finns inte längre. Det var för mycket länge sedan.
En annan sak som inte finns längre, och det är det jag tänker tala om, är sparbankstidningen Spara och Slösa. Den är känd av många. Att tidningen Spara och Slösa inte finns längre antyder något mycket dramatiskt som har inträffat under de senaste decennierna, nämligen att vi har blivit mycket konsumtionsinriktade. Det finns en motion om detta som jag har skrivit och som tas upp i detta betänkande. Jag inser att det var svårt att placera den någon annanstans.
Sparandets nytta har kommit att värderas mycket lägre än för några decennier sedan. Det är inte bara en bankföreteelse, utan det är en samhällsföreteelse.
Vi möts ofta av reklam som: Köp nu, betala senare! Räntefritt! Res i vår, betala i höst! Den typen av argumentation är mycket farlig för det sätt som ekonomin hanteras på. Det gäller inte på banknivå men för de enskilda hushållen och för de enskilda människorna. Det gör att vi får ett samhälle där inriktningen att man kan konsumera mer än man har råd med blir så tydlig.
Jag tror att vi som är lite äldre, och det var väldigt länge sedan jag var ung, lärde oss att spara till den första fotbollen, den första radioapparaten och den första cykeln. Det förekommer väl inte i dag, och det är kanske ett tidens tecken att vi fått en sådan god standardutvecklingen att det är inte nödvändigt att göra det.
Herr talman! I grunden ligger själva synsättet att konsumtion är det viktigaste av allt och att man inte behöver spara utan att man ska betala senare. Det har jag velat sätta fingret på i den här motionen.
Det finns många skatteimplikationer, mer än någonting annat, nämligen att det är nästan nollränta på många sparkonton som hushållen har i dag. Om de skulle få någon avkastning är det också 30 procent skatt på denna om den blir högre än 100 kronor. Samtidigt är det en mycket hög avdragsrätt, 30 procent, på alla konsumtionskrediter och inte bara på bostadslån. Detta gör att vi får ett samhälle där inte minst många yngre människor konsumerar för mer pengar än de har förmåga att betala så småningom. Vi ser både hos kronofogden och hos många andra att man sätter sig i skuld. Det skulle vara befogat att ta fram sparandets nytta inte bara i det här betänkandet utan i en mer filosofisk mening i vårt samhälle.