anf.150 Ulla Andersson (V):
Herr talman! Vänsterpartiet delar utvärderarnas uppfattning att Riksbanken och övriga inblandade myndigheter gjorde ett bra jobb under finanskrisens första fas. Deras åtgärder bidrog till att begränsa krisens effekter på den svenska ekonomin.
Till viss del instämmer vi även i utvärderarnas rekommendationer för att förebygga och hantera finansiella kriser. Däremot kan man konstatera att flertalet av utvärderarnas förslag redan var under utredning i bland annat Finanskriskommittén när rapporten lämnades till finansutskottet.
Utvärderingen pekar på hur nära det var, vilket även Riksgälden, finansministern med flera gjort tidigare, att den svenska finansmarkanden kollapsade under finanskrisen bland annat på grund av bankernas stora utlandsupplåning men också på grund av deras oansvariga utlåning i de baltiska länderna som drabbade deras medborgare väldigt hårt och innebar att två av våra stora banker var nära att gå omkull.
Vänsterpartiet anser däremot att utvärderarnas förslag inte räcker till för att åtgärda de grundläggande problem som finns på finansmarknaderna. Det behövs betydligt mer genomgripande åtgärder för att minska risktagandet och trygga den finansiella stabiliteten i den svenska ekonomin.
En viktig åtgärd är enligt Vänsterpartiet att införa en bankdelningslag, som separerar traditionell bankverksamhet från spekulativ investmentverksamhet. Ett liknande förslag lämnades nyligen av EU:s så kallade högnivågrupp för reformering av EU:s banksektor. Det var, tycker jag, en mycket glädjande nyhet. En bankdelningslag skulle kraftigt minska riskerna för en kommande finanskris, och framför allt skulle skattebetalarnas och samhällets kostnader minska. Det är inte rimligt att Sveriges fyra storbanker tjänar 30 miljarder per år för att svenska skattebetalare garanterar deras verksamhet. Bankerna lånar därför själva billigare på marknaden och blir mindre granskade eftersom deras långivare vet att svenska staten står bakom och garanterar deras verksamhet. Så kan det inte få fortsätta. Men mer om detta senare då den svenska Finanskriskommitténs arbete är klart och det arbetet så småningom hanteras av utskottet.
Jag blev, herr talman, faktiskt lite besviken när jag läste den utvärdering som finansutskottet beställt och säkert betalat mycket för, dels för att mycket att det som tas upp inte är något nytt kring finansiell stabilitet och hade behövt vara mer djupgående och utförligt, dels för att utvärderingen saknar en övergripande diskussion om penningpolitikens mål och förutsättningar. Det går inte heller att utifrån utvärderarnas redovisning dra några slutsatser om räntepolitiken under perioden varit väl avvägd eller inte.
Vår kritik delas av Riksgäldskontoret, LO, TCO. Flera av de områden som pekas ut i utskottets utvärderingsdirektiv behandlas inte heller i utvärderingen. Till exempel genomförs ingen djupare granskning av den flexibla penningpolitiken och Riksbankens svårigheter att bedriva en räntepolitik utifrån mycket osäkra uppskattningar av resursutnyttjandet i den svenska ekonomin.
Utvärderingen konstaterar att Sverige har haft lägre inflation, större avvikelser från inflationsmålet, större konjunkturella realekonomiska obalanser och högre arbetslöshet än övriga jämförbara länder. Tyvärr drar utvärderarna inga slutsatser av den utvecklingen. De konstaterar endast att Riksbankens försök att stabilisera produktionen har varit ojämnt, och det finns en antydan i siffrorna om att Riksbanken under perioden hade kunnat föra en mer stimulerande penningpolitik, vilket är en del av den diskussion som pågår inom direktionen. Två av direktionens ledamöter har uttryckt det tydligt och försökt påverka på olika sätt. Bland annat har Lars E O Svensson menat att den åtstramande penningpolitik som Riksbanken fört sedan den nya regimen infördes, där Riksbanken konstant legat under inflationsmålet, inneburit att tiotusentals arbetstillfällen gått förlorade varje år. Han menar vidare att penningpolitiken kan spela roll för arbetsmarknadens funktionssätt genom att den påverkar matchningseffektiviteten, vilket faktiskt är ett smått sensationellt erkännande.
Riksbanken har länge, längre än de allra flesta, haft den inställningen att penningpolitiken inte har någon långsiktig effekt på arbetslösheten. Både Svensson och Finanspolitiska rådet menar att oerfaren arbetskraft är mer konjunkturkänslig än erfaren arbetskraft, vilket borde vara en självklarhet numer även om det säkert finns en och annan nyliberal som fortfarande inte vill inse fakta.
Vänsterpartiet delar både denna utvärderings och den tidigare utvärderingens uppfattning att penningpolitiken har varit alltför stram, vilket har resulterat i ett svagare resursutnyttjande och en lägre sysselsättning i ekonomin än nödvändigt och en inflationstakt som trendmässigt har understigit inflationsmålet. Detta har lett till att tiotusentals arbetstillfällen har gått förlorade. Det är ett högt pris både för samhällsekonomin och för den enskilde individen som drabbas. Detta borde, tycker jag, föranleda en diskussion i utskottet och i utvärderingen, men det har vi inte fått se.
I den debatt som förts i Riksbankens direktion har det varit tydligt att ledamöterna tolkat målen för penningpolitiken på olika sätt. Men det lämnar både utvärderingen och utskottet därhän. Jag menar att lagstiftningen måste ses över och att målen för penningpolitiken behöver förtydligas. För vår del skulle det innebära att inflationsmålet behöver kompletteras med ett explicit mål för den reala ekonomin. Därför menar vi att inflationsmålet bör kompletteras med ett sysselsättningsmål för att penningpolitiken ska understödja den ekonomiska politikens övergripande mål om full sysselsättning.
Sysselsättningsmålet ska, till skillnad från de hänsyn till den realekonomiska utvecklingen som Riksbanken i dag ska ta inom ramen för den flexibla inflationsmålspolitiken, inte vara underordnat inflationsmålet, utan båda målen ska ha samma vikt. TCO skriver i sitt remissvar: TCO anser att Riksbankens mandat i riksbankslagen för att verka för prisstabilitet borde utökas till att även explicit omfatta ett mål för sysselsättningen.
LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson har uttryckt samma sak i en intervju. Att borgarna inte delar den uppfattningen kan jag förstå, men för en socialdemokrat borde det vara möjligt att diskutera en sådan komplettering eftersom det borde finnas ett stort intresse för att nå full sysselsättning. Då behöver den penningpolitiska regimen ses över och förändras. Vi behöver komma åt den strukturella arbetslösheten.
I utvärderingen saknas en diskussion om både inflationsmålet och nivån på inflationsmålet. Därmed bortser utvärderarna från den omfattande internationella debatt om nivån på ländernas inflationsmål som drogs i gång efter finanskrisen. Bland annat hävdade Internationella valutafondens chefsekonom något år efter finanskrisen att centralbankerna borde höja sina inflationsmål för att minska riskerna för djupa ekonomiska kriser. I Sverige har bland annat professorerna Lars Calmfors och Per Lundborg pläderat för ett högre svenskt inflationsmål, kring 3-4 procent om det skulle ändras och fastställas i dag, det vill säga en eller ett par procentenheter högre än dagens mål på 2 procent.
Enligt Vänsterpartiets uppfattning bör det svenska inflationsmålet höjas. En viktig lärdom av finanskrisen, som utvärderarna tyvärr inte tar upp i utvärderingen, är att de låga inflationsmålen allvarligt begränsade centralbankernas utrymme att kraftfullt stimulera den ekonomiska aktiviteten. Under krisen sänkte centralbankerna snabbt styrräntorna ned mot nollnivån. Samtidigt var det uppenbart att ekonomierna hade behövt ytterligare stimulans, men räntorna kunde inte sänkas mer eftersom de redan var nere på noll. Med ett högre inflationsmål får man en högre fallhöjd i penningpolitiken och utökade möjligheter för centralbankerna att föra en expansiv penningpolitik. Ett högre inflationsmål ger också en större marginal mot deflation, det vill säga en utveckling med fallande priser. De låga räntorna, som är en följd av de låga inflationsmålen, är också en grundläggande orsak till finanskrisen, menar många bedömare. Låga räntor stimulerar bland annat hög skuldsättning. Det här är något som måste diskuteras, forskas kring och utvärderas och som utskottet så småningom bör komma tillbaka till.
Jag yrkar bifall till vår motivreservation.
anf.151 Jörgen Hellman (S):
Herr talman! Jag tycker att finansutskottet utvärderar penningpolitiken på ett bra sätt. Vi har utfrågningar och vi beställer rapporter, och i dag diskuterar vi utvärderingen av den finansiella stabiliteten 2005-2010, som professorerna Charles Goodhart och Jean-Charles Rochet har gjort.
Det var en historisk tid med en bolånekris i USA som startade finanskrisen. Tittar man på finansutskottets handlingar från den tiden ser man ofta uttrycket "oro på de finansiella marknaderna". Denna finanskris och oro inom euroområdet just nu påminner oss om att vi måste utvärdera penningpolitiken ordentligt och ofta.
I våras behandlade vi utvärderingen av penningpolitiken 2009-2011. En slutsats som vi drog då, som vi även kan dra nu med denna rapport, är att Sverige kom lindrigt undan finanskrisen. Men vi måste dra andra slutsatser också, och en av dem, som Ulla Andersson tog upp, är att vi var närmare en kollaps i den svenska banksektorn än vad vi trodde då. Då påminns vi om vilka risker våra banker tog i Baltikum.
Genom myndigheternas snabba och kraftfulla agerande att ge tillgång till likviditet lyckades vårt land undvika omfattande åtstramningar på kreditmarknaden. Det hade naturligtvis påverkat den reala ekonomin om så hade varit fallet.
Dagens rapport, herr talman, och tidigare utvärderingar visar tydligt att vi måste stå på en mer säker grund i framtiden och inför framtida kriser. Vi socialdemokrater tycker att bankägarna måste ta ett större ansvar och en större risk och skattebetalarna en mindre risk.
Jämför man de europeiska länderna har Sverige en mycket stor banksektor i förhållande till bnp. Det är Schweiz och Storbritannien som har en större banksektor, och Nederländerna har en lika stor banksektor. Det skapar jobb i vårt land, men det utsätter också vårt land för risker.
Därför påminner den finansiella krisen oss om att vi måste arbeta med att få förändrade regelverk när det gäller kapital till bankerna. Bankerna jobbar nu med att fasa in Basel 3-reglerna som ska införas stegvis. Det ger dem mer kapital och bättre likviditet. I och med att vi har en så stor banksektor är det oerhört viktigt att vi får tryggare kapital i bankvärlden, så att inte skattebetalarna kommer att få betala om det går illa. Vi måste också ha ett tydligare regelverk för avveckling av banker.
Finansminister Anders Borgs förmaningar till banksektorn har inte ännu resulterat i något förslag till riksdagens kammare. Vi hoppas att det kommer. Tillsynen måste förbättras, det måste bli en bättre internationell tillsyn, det måste skapas en trygg finansiering för Finansinspektionens verksamhet och det måste bli ett bättre samarbete mellan de europeiska finansinspektionerna.
Vi har många lärdomar att dra av den här rapporten, att ramverk behöver förändras, att befogenheter behöver förändras, att kontroll behöver förändras och att ansvarsutkrävandet måste förbättras och tydliggöras. Alla dessa frågor utreder nu Finanskriskommissionen, så dem ska vi inte behandla i dag. Men vi tycker att Finanskriskommissionen borde ha varit en parlamentarisk utredning så att vi kontinuerligt under utredningens arbete skulle kunna ge synpunkter på utredningen. Det är ingen kritik mot finansutskottets arbete, för vi har träffat utredaren vid ett flertal tillfällen. Men vi tycker inte att det är rimligt att det läggs ett konkret förslag på riksdagens bord utan att vi har kunnat vara med och påverka.
Herr talman! Dagens utvärdering påminner oss om att vi fortsättningsvis måste utvärdera högre kapitaltäckningskrav för bankerna. Likviditetsrapporterna från bankerna måste förbättras. Vi måste hela tiden följa bankernas bolånemarginaler. När de högre kapitalkraven kommer på bankerna måste vi följa upp att det svenska näringslivet har möjlighet att få lån.
Jag vill också ta tillfället i akt att tacka finansutskottets personal för deras stora jobb med betänkandet.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
(Applåder)
anf.152 Jörgen Andersson (M):
Herr talman! Detta betänkande behandlar som sagt utvärderingen som professorerna Goodhart och Rochet utfört på uppdrag av finansutskottet. Det är den andra utvärderingen som ett led i finansutskottets granskningsarbete av penningpolitiken. Den första utvärderingen genomfördes under 2006 och behandlade perioden 1995-2005. Denna utvärdering berör alltså perioden 2005-2010.
Utskottet har som mål att återkommande uppdra till oberoende utvärderingar även framledes. Den första utvärderingen utförd av, och jag reserverar mig för uttalet, Giavazzi och Mishkin hade tonvikt på inflationsmålets utformning och Riksbankens efterlevnad under de första tio åren med det uttalade målet.
Goodhart och Rochets utvärdering har skett över en period som präglats av en global finansiell kris, vilket inneburit att direktiv utformats utifrån detta och att tyngdpunkten i utvärderingen av naturliga skäl i huvudsak ligger på just detta och i något mindre grad på penningpolitiken som sådan. Utvärderingen handlar därför mycket om hantering och tillsyn av finansiell stabilitet och hantering av eventuella framtida obalanser och kriser.
Det ska också sägas att många av de förslag och rekommendationer som redovisas faller inom ramen för finanskriskommitténs pågående arbete. Resultat och redovisning från finanskriskommittén väntas i dessa delar vid utgången av innevarande år.
Utskottet delar Goodhart och Rochets uppfattning att Sverige klarade finanskrisen relativt bra tack vare myndigheternas snabba och kraftfulla agerande. En viktig faktor i detta var att insatser gjordes för att upprätthålla likviditet på marknaden för att undvika en kreditåtstramning på den svenska marknaden. Erfarenheten visar dock att Sverige saknade en rättslig och institutionell struktur för att hantera kriser. Därför har utfallet varit ett alltför stort beroende av enskilda personers beslut.
Utvärderarna redovisar förslag och rekommendationer på hur myndigheternas ansvar och befogenheter kan förtydligas för att hantera och förebygga finansiella kriser samt hur den institutionella strukturen kan stärkas för att förhindra en alltför stor tilltro till enskilda befattningshavares välvilja eller eventuella konflikter mellan befattningshavare från olika myndigheter.
Utvärderarna resonerar omkring alternativen till hur ansvaret för finansiell stabilitet ska utformas och fördelas mellan myndigheterna. Det ena är att myndigheterna delar på ansvaret och verktygen för makrotillsyn och att en systemrisknämnd inrättas för samordning. Det andra är att Riksbanken tilldelas hela ansvaret och alla verktygen samt att en stabilitetskommitté inrättas fristående från den penningpolitiska kommittén, sammansatt av företrädare från de andra myndigheterna.
Till saken hör att Riksbanken och Finansinspektionen tagit ett eget initiativ till ett samverkansråd i väntan på en ny organisation för makrotillsyn, och det tycker jag är bra. Utskottet ser också fram emot en återrapportering från de diskussioner som förs i detta samverkansråd gällande finansiell stabilitet.
Att få till stånd en väl fungerande och effektiv makrotillsyn måste bygga på en tydlighet och öppenhet. I detta sammanhang vill jag poängtera utskottets uppfattning om vikten av att säkra den demokratiska kontrollen av den framtida makrotillsynen samt hur utformningen av den löpande utvärderingen och ansvarsutkrävandet ska ske.
Utskottet väljer att invänta Finanskriskommitténs pågående arbete för vidare ställningstagande. Detta arbete har stor vikt för den framtida finansiella myndighetsstrukturen, och vi har all anledning att återkomma i dessa frågor.
Även frågan om en översyn av riksbankslagen är föremål för Finanskriskommitténs arbete. Så gott som alla remissinstanser, tillika utvärderarna, ser behov av en reformering och översyn av riksbankslagen. Frågan har också diskuterats tidigare i utskottet, och då som nu ser utskottet en mening med att invänta alla utredningar innan ett sådant arbete kan tänkas påbörjas.
Utskottet delar också utvärderarnas och remissinstansernas uppfattning att det utarbetas ett regelverk och en lagstiftning för hur banker i kris ska hanteras. Ett regelverk håller på att ta form. Utskottet väljer dock att avvakta de förhandlingar som pågår om kommissionens förslag till EU-ram för rekonstruktion och avveckling av kreditinstitut och värdepappersföretag samt Finanskriskommitténs arbete innan ställning tas till hur det svenska ramverket bör utformas.
Till sist några ord om penningpolitiken. Utvärderarnas övervägande bedömning är i positiva ordalag, och detta särskilt med tanke på de speciella förutsättningar som perioden präglats av. Vid en jämförelse med andra länder med inflationsmålspolitik kan en högre volatilitet märkas när det gäller både inflationsmått och bnp-mått. Samtidigt har också inflationen varit lägre och arbetslösheten något högre i jämförelse med andra länder.
Detta skulle kunna antyda att en aggressivare penningpolitik hade kunnat föras. Detta är dock inte en självklar slutsats utan kan förklaras av andra faktorer, menar utvärderarna. De konstaterar också att Riksbanken agerade snabbt och kraftfullt när krisen slog till, fullt jämförbart med andra länders centralbanker. Riksbanken utökade dessutom sin balansräkning både mer och snabbare i förhållande till bnp än andra centralbanker.
Vidare förs ett resonemang om de meningsskiljaktigheter som råder i direktionen, där varken utskottet eller utvärderarna vill lägga någon värdering till förmån för endera ståndpunkten. Det kan dock konstateras att skiljelinjen går vid huruvida finansiella obalanser och risker ska vägas in i räntebeslutet eller om det strikt ska värderas utifrån inflationsmålet.
Utskottet delar dock utvärderarnas uppfattning att en utbyggd makrotillsyn med tydliga ansvarsförhållanden, befogenheter och instrument för att hantera finansiell stabilitet skulle kunna bidra till att avlasta en del av de målkonflikter som finns.
KPI är vedertaget och accepterat som mått. Det finns en förståelse och tydlighet med detta mått, och jag kan konstatera att utvärderarnas uppfattning är att hålla fast vid KPI som inflationsmått - detta även då KPI i sig kan orsaka vissa problem och innebära vissa inbyggda motsägelser. Detta löses dock genom att komplettera KPI med måttet KPIF, vilket är rensat från ränteförändringar. Dessa mått kan således komplettera varandra för bedömningar av inflationsmålet på medellång respektive på kort sikt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.
anf.153 Carl B Hamilton (FP):
Herr talman! Jag ska ta upp några av de frågor som Ulla Andersson tog upp, för Ulla Anderssons flitighet vad beträffar dessa frågor förtjänar en debatt.
Förslaget om bankdelningslag förs förvisso fram i Storbritannien, USA och kanske också på andra ställen. Frågan är om man även ska fundera på det i Sverige. Argumentet mot detta är att i de länder som jag nyss nämnde är investmentbankernas andel av bankerna så otroligt mycket större än här.
Frågan är då om målet för dem som föreslår bankdelning, nämligen en ökad stabilitet, inte kan uppfyllas på andra sätt i ett land som Sverige där vi inte har samma jättestora investmentbanker.
Jag tror att det är på det sättet. Vi har kapitaltäckningskrav, riskvikter och Finansinspektionen som kan ges tillräckliga befogenheter för att lösa frågan om själva stabiliteten.
Inför bankdelning kommer man in på nya etiska problem i banksektorn. Det finns redan i dag ett problem i bankerna när de ska separera sin rådgivningsdel från sin investmentbankdel. Ska en bank till exempel rekommendera sina kunder att köpa bankens egna aktier eftersom de är bra och har ett bra pris eller inte? Banken har ju insiderinformation, om det inte finns ett vattentätt skott emellan. Jag har själv jobbat i ledningen för en bank, och det är otroligt svårt, även om man försöker, att ha en sådan klar uppdelning och att det inte spiller information mellan olika delar av banken.
Jag vet att bankdelningslagen övervägs, men det gäller en typ av banker som vi inte riktigt har. Det inbjuder dessutom till nya problem som man måste lösa.
Mer intressant är frågan om riksbanksminoritetens förslag till räntepolitik, nämligen att ha en lägre ränta.
I första delen av sitt inlägg talar Ulla Andersson om vikten av stabilitet och om bankdelningslagen som en metod för detta. Jag blir dock lite fundersam när Ulla Andersson sedan ställer sig bakom Lars E O Svenssons argumentation, för som Jörgen Andersson sade nedtonar han stabilitetsaspekten och fokuserar helt på frågan om inflationen och att det är det övergripande mål som Riksbanken ska ägna sig åt. Hans hållning är att lägga stabilitetsfrågorna åt sidan. Jag kan inte se att Ulla Andersson är logisk eller konsekvent här.
Riksbanken är bekymrad över hushållens upplåning. Det finns inte en enda bankkrasch i historien, och det är många, som inte har föregåtts av en likviditetsboom. Det blir då väldigt konstigt att säga att vi i Sveriges fall inte ska bry oss om risken för detta.
Hushållens upplåning har ökat mycket snabbt. Lars E O Svensson och minoriteten säger att det är riktigt men att vi inte behöver fästa något avseende vid det, för det ligger helt och hållet inom en säker upplåning.
Här finns dock olika synsätt. Jag menar att vi inte bara kan se på att den genomsnittliga upplåningen för ett hushåll ligger på 170 procent av disponibel inkomst, utan vi måste också se på de marginella hushållen där den kanske är 600 procent. Det är de som råkar illa ut, och vi måste även skydda dem. Vi kan inte bara titta på genomsnittet.
Det finns en ond spiral här. Om det blir lättare att låna, vilket det blir vid lägre ränta, lånar hushållen mer och blir mer skuldsatta. Samtidigt drivs priset på fastigheter upp för alla på marknaden, vilket inbjuder alla att belåna sina fastigheter mer. Hela skuldnivån i ekonomin går upp med en alltför lätt penningpolitik.
Jag tror att vi skulle kunna komma en bit på väg mot en lägre ränta, som Ulla Andersson vill, om vi hjälpte Riksbanken att sänka räntan på det sätt som de själva indirekt och lite maskerat har vädjat om, nämligen att andra åtgärder ska vidtas mot hushållens upplåning med andra instrument än med räntepolitiken. Det är åtgärder som vi politiker borde fundera mer över.
Avslutningsvis ska jag säga något om inflationsmålet. Man kan ju sätta målet högre än 3 procent - som några av de svenska ekonomer som Ulla Andersson refererar till säger - om vi sätter det första inflationsmålet i dag. Men det gör vi inte. Vi har haft inflationsmål sedan 1994. Vi börjar inte om. Kostnaden för att ändra målet från en formulering till en annan är så hög att den inte är värd själva förändringen. Det är det som är Calmfors och andras slutsats när det gäller diskussionen om inflationsmål. Man kan ha ett högre mål, men vinsten med det är inte så stor att kostnaden för att göra en förändring är värd att ta.
anf.154 Per Åsling (C):
Herr talman! En debatt om penningpolitiken och den finansiella stabiliteten är en debatt om privatekonomi, om jobb och företagens villkor.
Penningpolitiken har en central roll i svensk ekonomisk politik. Det är därför viktigt att utvärderingar som görs bidrar till att genomlysa och utveckla penningpolitiken och även till att öka förståelsen för penningpolitiken och för hur den samverkar med finanspolitiken. Det gör den utvärdering som vi har på bordet i dag, signerad av professorerna Goodhart och Rochet.
Efter krisen på 1990-talet fick den så kallade Lindbeckkommissionen i uppdrag att komma med förslag om den ekonomiska politikens utformning. Lindbeckkommissionens betänkande inleddes så här: Det kommer en tid då varje nation stannar upp och reflekterar över sin framtid. Sådana ögonblick infaller oftast i perioder av nedgång och kris. Samhällets förmåga till omprövning och förnyelse sätts därmed på ett hårt prov.
Det är den krassa verkligheten för många av Europas stater i dag. Det berör även oss med tanke på vårt starka beroende av den europeiska marknaden och därmed vår ekonomiska integration. Till skillnad mot under 1990-talets kris har vi nu en möjlighet att stanna upp och reflektera över framtiden i alla fall med utgångspunkten att penningpolitiken fungerar bra, det finanspolitiska ramverket likaså. Detta skapar sammantaget Europas starkaste statsfinanser.
Det har nu gått ungefär 20 år sedan Assar Lindbeck överlämnade kommissionens betänkande. Flera förslag har genomförts i praktiken och därmed bidragit till den svenska ekonomins utveckling. Här finns mer att göra. Kommissionen lyfter upp arbetsmarknadens funktionssätt - ett viktigt fundament i ett modernt samhälle. Arbetsmarknaden är fortfarande en av de mest reglerade marknaderna i Sverige. Trots goda syften medför regleringarna stora kostnader som påverkar hela samhällsekonomins sätt att fungera.
Herr talman! Vi måste ha det politiska modet att diskutera viktiga förslag som har framlagts för att få ett bättre fungerande samhälle och en bättre fungerande svensk ekonomi.
Framtidskommissionen har i veckan mottagit en rapport från forskarna Nils Karlsson och Ola Skånberg som också har analyserat den svenska arbetsmarknaden. Man skriver i rapporten att endast ungefär hälften av alla anställda i Sverige är korrekt matchade vad gäller utbildningslängd och inriktning på utbildningen.
Det är viktigt att ta upp dessa frågor eftersom penning- och finanspolitikens funktionssätt och resultat är beroende av den övriga politiken. Allt hänger ihop.
Professorerna Goodhart och Rochet kommer fram till att det kan finnas målkonflikter inom penningpolitiken. En utbyggd makrotillsyn kan bidra till att avlasta en del av dessa målkonflikter. Hot mot den finansiella stabiliteten kan i ökad utsträckning angripas av makrotillsyn. Räntan kan i större utsträckning än i dag sättas utifrån en avvägning av räntans effekter på inflationen och produktionen. Jag tycker att detta är viktigt att påpeka. Med en inneboende risk för målkonflikter finns också en risk för att prioriteringar inte hamnar rätt.
Den oberoende Riksbanken med ett inflationsmål har tjänat Sverige väl. Agerandet under den senaste finanskrisen tillsammans med andra myndigheter visar detta. För att behålla den positionen krävs en fortlöpande uppföljning av penningpolitiken.
Herr talman! En viktig lärdom är att det svenska institutionella ramverket för bland annat fördelning av ansvar och befogenheter samt ansvarsutkrävande och krishantering måste förbättras och tydliggöras. Sverige bör bygga upp ett ramverk och en organisation för en effektiv svensk makrotillsyn av finansmarknaderna. På så sätt kan vi försäkra oss om en penningpolitik som ger goda förutsättningar för en sund ekonomisk utveckling. Dessa frågor behandlas också av Finanskriskommittén, vilket gör att det kommer att finnas anledning att lyfta upp frågorna här i kammaren vid flera tillfällen senare.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis konstatera att det i det fortsatta arbetet med att skapa robusthet är angeläget att hitta formerna för den löpande utvärderingen av makrotillsynen. En utbyggd makrotillsyn med tydliga ansvarsförhållanden och tydliga befogenheter och instrument bidrar till att avlasta en del av de målkonflikter som finns inom penningpolitikens område.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.