Planering och byggande - Debatt och beslut onsdag 20 mars 2013

En parlamentarisk kommitté bör se över plan- och bygglagen (CU9)

Plan- och bygglagen som riksdagen beslutade om 2010 har visat sig ha brister. Bland annat har hanteringen av plan- och bygglovsärenden inte blivit snabbare och enklare, vilket var avsikten. Riksdagen gav regeringen i uppdrag att tillsätta en parlamentarisk kommitté som ska se över lagen. Kommittén bör få ett brett uppdrag att föreslå lagändringar som bland annat kan leda till en snabbare och enklare plan- och byggprocess. I kommitténs uppdrag bör ingå att se över det nuvarande systemet med regionplanering i plan- och bygglagen, som regeringen tidigare har meddelat att den har för avsikt att låta se över. Tillkännagivandet innebär att riksdagen sa ja till ett motionsförslag.

Riksdagen sa nej till övriga motioner om planering och byggande från allmänna motionstiden 2012.

anf.183 Katarina Köhler (S):

Herr talman! Då står vi här igen och ska debattera frågorna om planering och byggande, CU9. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i den delen som handlar om att tillsätta en parlamentarisk PBL-kommitté och yrkar med det också avslag på reservation 1. Jag yrkar också bifall till reservation 8, Energihushållningskrav vid ny- och tillbyggnad. Jag kommer i mitt anförande att hålla mig till det förslag om tillkännagivande till regeringen om att tillsätta en parlamentarisk kommitté som ska arbeta med plan- och bygglagen. Vi socialdemokrater menar att denna kommitté bör ges ett brett uppdrag när det gäller att föreslå ändringar i plan- och bygglagstiftningen så att syftet med lagstiftningen uppnås, det vill säga att förenkla och förkorta plan- och byggprocesser. Vi anser också att uppdraget ska omfatta de frågor om regionplanering som regeringen anser ska bli föremål för parlamentariska överväganden. Vi tycker att det här är en bra idé. Vi delar alltså regeringens syn på att tillsätta en parlamentarisk kommitté som ska utvärdera det nuvarande systemet med regionalplanering i PBL:s sjunde kapitel för att se om regelverket där bör förändras. En bättre regional samordning i planeringen är ju angelägen, inte minst i regioner där bostads- och arbetsmarknaden är helt integrerad. En samordning av bostadsförsörjningen är viktig för att få en fungerande bostadsmarknad. Därför är det också viktigt att detta arbete görs i samma kommittéuppdrag. Samtliga partier i riksdagen har länge varit överens om att plan- och bygglagen behöver förnyas. Redan 2002 tillsattes en parlamentariskt sammansatt kommitté som hade till uppdrag att se över plan- och bygglagstiftningen och att föreslå de lagändringar som behövdes för att göra lagen mer tidsenlig och mer hanterbar. Sedan dess har flera utredningsuppdrag genom åren givits till särskilda utredare och myndigheter med inriktning på att ändra den då gällande lagstiftningen. Vi socialdemokrater hade många synpunkter i den parlamentariska kommitté som då tillsattes, och vi var kritiska mot flera av förslagen. Men 2010 beslutade riksdagen att en ny plan- och bygglag skulle ersätta den gamla, och den nya lagen trädde i kraft den 2 maj 2011. Som jag sade var vi socialdemokrater kritiska till flera delar av lagstiftningen. Vi menade också att den nya lagen hade sådana brister att det vore klokt skjuta upp införandet av lagen och i stället tillsätta en parlamentarisk kommitté som gemensamt och över partigränserna skulle se över och jobba fram en lagstiftning som vi kunde enas om. Vi nådde ingen framgång i vår kritik, och lagen trädde i kraft som planerat. Efter det datumet, den 2 maj 2011, har regeringen tillsatt sammanlagt elva utredningar eller regeringsuppdrag som egentligen har kommit till i syfte att mildra, laga och lappa de delar av lagen som regeringen nu insåg inte fungerade. Jag kan bara konstatera att prestigen var viktigare för regeringen än att skapa en lagstiftning som fungerar, som har ett helhetsperspektiv och som framför allt kan hålla under en lång följd av år. Det är naturligtvis av yttersta vikt att en lagstiftning ser till samhällsutvecklingen i stort såväl som till den enskilde. Vad är det då som inte fungerar? Herr talman! Vi har i diskussioner med utskottet talat om vad som är det ena eller det andra. Därför väljer jag att plocka fram saker ur lagstiftningen som vi menar inte fungerar eller har fungerat. Syftet var alltså att förenkla och förkorta hanteringen av såväl bygglovsförfarande som förenklingar i detaljplaner, hur handläggning av överklaganden ska gå till och hur sanktionsavgifter ska hanteras. Dessa förändringar skulle förenkla och förkorta för samtliga inblandade, det vill säga privatpersoner, kommuner och länsstyrelser. Vi kan alla i dag konstatera att dessa syften inte har uppnåtts. Regeringen insåg också det på ett tidigt stadium, men i stället för att tillsätta den parlamentariska kommitté som vi har efterlyst har man valt att under tiden från lagens ikraftträdande i stället tillsätta elva olika utredningar och uppdrag som i olika delar av nya plan- och bygglagen antingen ska kartlägga eller göra en översyn av, analysera, redovisa, utreda behov, utvärdera och så vidare. Till det här kommer också detaljer som i sammanhanget kan tyckas små och obetydliga, men som kommuner och privatpersoner finner mycket besvärande och försvårande i byggprocessen. Jag vill nämna några. Det gäller alltifrån att i den nya lagen har kommunerna getts informationsplikt till grannfastigheterna vid bygglovsgivning. Det går inte att överpröva eller ens ha synpunkter på informationen; kommunerna ska informera om att det ska byggas. Men faktum är att det har inneburit att bygglovshandläggarna sitter i telefon och förklarar för medborgare att detta bara var information och att det inte finns någon möjlighet för dessa personer att ändra det beslut som byggnämnden har fattat. Det här tar värdefull tid för tjänstemännen, och det känns onödigt. Regeringen säger att det är alltid bra med information. Nej, jag tycker inte det i det här fallet. Nytt i plan- och bygglagen är också kontrollansvariga. Att vara kontrollansvarig innebär att man ska ha ett slags certifikat som ska säkerställa kompetens för att godkänna nybyggnationer. Tidigare fanns kvalitetsansvariga som inte hade samma dignitet. Det är också den som ska bygga som är skyldig att hitta, anlita och bekosta den kontrollansvarige och dennes arbete. Hur många kontrollansvariga skulle det finnas enligt den nya lagen? Man beräknade från början att det handlade om 8 000 kontrollansvariga. Siffran har därefter ändrats under tiden sedan lagen sattes i sjön. För något halvår sedan trodde bostadsministern att det kunde röra sig om 4 000, men man visste inte säkert. Efter drygt ett år med nya lagen fanns strax under 3 000 kontrollansvariga. Det har inneburit att riksdagen har fattat ytterligare ett beslut om förlängd övergångstid för att få fram dessa kontrollansvariga. Konsekvenserna av detta innebär att i vissa kommuner kan väntetiden bli lång innan man får starta ett bygge. I andra kommuner har man inte lyckats skaka fram kontrollansvariga, och därför blir inte reglerna likvärdiga i alla kommuner. Det kan inte heller vara bra. För några dagar sedan gick jag in på Boverkets hemsida för att se hur det ser ut med kontrollansvariga i min hemkommun. Döm om min förvåning när det visade sig att listan på kontrollansvariga låg i bokstavsordning, inte kommunvis eller länsvis utan bara i bokstavsordning. Där fanns 2 500-3 000 namn att gå igenom. Det tog en ansenlig tid innan jag hittade 13 kontrollansvariga för min kommun. Det här känns oerhört oprofessionellt av Boverket. Jag tycker att det är slarvigt handlagt. Det kan tyckas vara små saker, men för dem som söker bygglov och är i färd med att bygga är det här irritationsmoment som tar tid. Sanktionsavgifterna är ett annat område som är ett totalt misslyckande, och de är oerhört slarvigt hanterade av regeringen. Reglerna om sanktionsavgifter utformades inte bara slarvigt utan visade också att det fanns stora kunskapsbrister om hur olika vårt land ser ut. Detta har regeringen så småningom upptäckt, och vi kommer snart att få ett nytt förslag om hur sanktionsavgifterna ska hanteras i framtiden. Ingen av de kommuner jag har pratat med säger att nya plan- och bygglagen har nått sitt syfte, det vill säga förenklat och förkortat byggprocesserna. I stället tar handläggningen längre tid, och den är krångligare. Privatpersoner ringer till mig och är mäkta irriterade och upprörda. Det är inte smickrande att höra vad de anser om riksdagens kapacitet att stifta nya lagar, framför allt plan- och bygglagen. Det är sådant som skapar politikerförakt. Herr talman! Partierna var, som jag sade från början, eniga om att en ny modern plan- och bygglag behövdes. Vi socialdemokrater står fast vid det, men det är viktigt att det finns ett helhetstänkande i en ny lagstiftning. Detaljer i en lagstiftning är en del av helheten, och fungerar det inte på det sättet innebär det naturligtvis att resultatet inte blir bra. Helheten uteblir. Därför menar vi att det är så viktigt med en parlamentariskt tillsatt kommitté som får ta alla delar i beaktande. Jag är orolig för att alla dessa uppdrag och utredningar är så utformade att vi ändå inte stiftar en lag som är bra och ger en helhet utan blir ett lapptäcke av olika lösningar. Jag vill också säga några ord om strandskyddet. På det sättet strandskyddet har förändrats innebär det för många kommuner ingen som helst utveckling. Det är en förbudslag, och den ger ingen tillväxt. Jag är helt införstådd med att vissa områden redan är överetablerade, bland annat vid kustlinjer och i vissa särskilt attraktiva turist- och fritidsområden. Men det finns stora områden som skulle kunna bebyggas utan att riskera de värden vi värnar om. Förre näringsministern Maud Olofsson talade varmt om hur de nya reglerna skulle ge många kommuner möjligheter att växa och frodas med hjälp av nya strandskyddsregler. Jag kommer från Skellefteå. Skellefteå kommun har ungefär 1 400 sjöar och vattendrag. Om man lättade på strandskyddsreglerna skulle det ge utvecklingsmöjligheter för områden med befolkningsminskning och utarmning. Arjeplog är en avfolkningsbygd i Norrbotten med mer än 8 000 sjöar och vattendrag, och Arjeplog skulle kunna få helt nya förutsättningar att vända befolkningsutvecklingen. Pajala är en liten kommun också i Norrbotten som står inför stora förändringar i och med den gruvverksamhet som växer fram. Pajala skulle få större möjligheter att locka människor att bo i kommunen om man fick ta några av de tusentals områden runt sjöarna i kommunen och göra dem till attraktiva bostadsområden. Sedan kom den nya stora möjligheten LIS, landsbygdsutveckling i strandnära lägen. Den gav inte heller de möjligheter som vi trodde den skulle ge. Det innebär att alla partier som egentligen säger sig vilja att hela Sverige ska leva i stället har skapat restriktioner, vilket betyder att det i princip är omöjligt att utveckla sådana områden. Som om inte det räckte vet vi alla att tolkningarna av lagstiftningen i de olika delarna varierar. Det säger också något om hur lagen är formulerad. Herr talman! Med en parlamentariskt sammansatt kommitté ökar chanserna att vi får en modernare, enklare och mer tillförlitlig lagstiftning som håller ihop och som blir en viktig faktor för samhällsutveckling och ökat bostadsbyggande. Ett mycket stort antal enskilda människor och företag är beroende av en förutsägbar lagstiftning som inte riskerar att ändras efter varje val. Just därför behövs en plan- och bygglag som har en så bred politisk förankring som möjligt. Det kommer att ge förutsättningar för en lagstiftning som kan hålla under lång tid framöver.

anf.184 Oskar Öholm (M):

Herr talman! Jag konstaterar att det finns både debattvilja och engagemang, trots att timmen är slagen sen och det är mörkt utanför fönstren. Det är bra och fullt begripligt med tanke på vilka frågor vi diskuterar. I det land som just nu urbaniseras snabbast i hela den utvecklade världen är det naturligt att man för både många och långa debatter om hur det ska bli lättare och gå fortare att bygga bostäder. Det är i grund och botten vad den här debatten handlar om. I den stad vi befinner oss i nu - en av Europas snabbast växande regioner - är det inte bara politiker som pratar om plan- och bygglagen. Det gör alla andra också. Det är journalister, studenter, nyinflyttade och de som redan bor här och som undrar vad som byggs på andra sidan gatan. Det är inte bara i Stockholm som den frågan är aktuell. Den är aktuell över hela Sverige. Samma debatt finns i våra andra storstäder, och inte bara där utan också i andra tillväxtorter och i universitets- och högskolestäderna runt om i Sverige. Man kanske inte alltid använder orden plan- och bygglagen när man talar om grundfrågan. Man talar om hur man kan försöka se till att det blir enklare och går snabbare att bygga. Nästan alla man talar med tycker sig ha en idé om hur det kan gå till. På det sättet tror jag inte att vi är så ensamma om att klockan 21 en onsdagskväll sitta och diskutera plan- och bygglagen. Man gör detta överallt, och det är naturligt i ett läge där många söker bostad och många rör på sig. Människor flyttar. Man flyttar till jobb. Man flyttar till studier. Regioner utvecklas. Städer växer. Allt detta är i grund och botten någonting oerhört positivt. Det är ett dynamiskt samhälle. Jag kan konstatera att en alliansregering tar precis de beslut som är nödvändiga för att det här ska kunna fungera. Den nya plan- och bygglagen är ett exempel på det. Det är viktigt att komma ihåg att det har gått knappt två år sedan lagen trädde i kraft. Vi vet också att det var ett omfattande utredningsarbete som ledde fram till att riksdagen fattade beslut om lagen. Intressant i sammanhanget, vilket jag tycker att man måste nämna när man framför allt har lyssnat på företrädare för det största oppositionspartiet, är att det var en så omfattande utredning och att den höll på så länge att det var en socialdemokratisk regering som tillsatte utredningen. Det var en socialdemokratisk regering som skrev direktiven. Det kanske är viktigt att komma ihåg det när man lyssnar på föregående talare. I dagens betänkande behandlar vi frågor kopplade till planering och byggande i ganska bred bemärkelse. Det är en lång rad motioner och en lång rad yrkanden, och för all del en lång rad reservationer. Det finns olika uppfattningar, och så ska det naturligtvis vara i ett parlament. Låt mig ändå, herr talman, uppehålla mig lite grann just vid frågan om olika uppfattningar. När man lyssnar till en sådan här debatt är det naturligt att man känner: Här verkar de ju vara ganska överens om vad som är problemet. Det tror jag också att vi är, åtminstone när det gäller färdriktningen. Det finns rimligtvis ingen i denna kammare som tycker att det ska bli svårare och krångligare att bygga. Även om det mot förmodan nu skulle finnas någon som tycker det är det inte riktigt så de politiska slagorden brukar formuleras. I stället talar vi alla om behovet av förenklingar. Vi vill ha en snabbare process. Vi vill ha en enklare bygg- och planprocess. Politiker vill det, bostadsbyggare vill det och bostadssökande vill det definitivt. Men det finns uppenbarligen olika prioriteringar, och politiken har betydelse i det sammanhanget. I det betänkande som vi diskuterar i dag ska man komma ihåg vad det är som händer. Det är socialdemokrater, sverigedemokrater, miljöpartister och vänsterpartister som går samman och säger att det nu är dags att brett utreda förändringar av plan- och bygglagen, alltså den lag som trädde i kraft för knappt två år sedan. Den är, som sagt, inte speciellt gammal men ska göras om och ska gås igenom helt och hållet. Detta motiverar man med några korthuggna formuleringar om att lagen ska moderniseras och förenklas. Det låter ju bra. Men vad det handlar i verkligheten är att vi vet hur det brukar vara. Man har väldigt korta förklaringar till varför det ska göras, men man blir så lockad när man lyckas samla ihop denna majoritet mot regeringen att det spelar mindre roll vad frågan handlar om i sak. På det sättet är det tråkigt att man försöker reducera frågor som är helt centrala på detta område till ett politiskt spel som handlar mer om att samla politiska poäng än om att förändra saker och ting i verkligheten. Vill man, herr talman, förändra saker och ting i verkligheten finns det sätt att göra det på. Ett sätt är naturligtvis att grundligt och seriöst gå igenom vilka förändringar man vill göra, vilka förbättringar man tror är nödvändiga och vilka förtydliganden som krävs i lagen. Det är precis det vi har gjort löpande sedan den nya lagen trädde i kraft. Det visar, tycker jag, att det finns en bred vilja att förbättra, just för att medvetenheten finns om att det är mycket kvar att göra och vi är öppna för att göra det. Det visar inte minst alla de utredningar som regeringen har tillsatt, som Katarina Köhler också talade om. Från Alliansens sida är det, som sagt, inte mindre än elva olika utredningar och myndighetsuppdrag med i grund och botten ett enda syfte: förenkla, förtydliga, förbättra. Så arbetar en seriös regering som är beredd att vända på varenda sten för att öka bostadsbyggandet. Dessa utredningar beskrivs på ett bra sätt i betänkandet, och fakta gås igenom. Här finns reglerna för studentbostäder som vi ofta talar om när vi diskuterar bostadsbristen på våra högskoleorter. Här finns Byggkravsutredningen och diskussionen om tekniska särkrav, som ofta framhålls när man diskuterar med byggare som säger: Det här skulle kunna göra att det blir billigare och går snabbare. Här finns bullerfrågor, som man ibland pratar om som ett sätt att stoppa upp och där reglerna om buller gör att ljud tolkas olika beroende på om det är en färja eller en spårvagn som orsakar dem. Ja, här finns en lång rad av dessa diskussioner. Det är alltså saker och ting som precis har utretts eller som man just nu sitter och går igenom. Det är förslag som antingen har lämnats eller kommer att levereras under våren. Vi är redo att agera allteftersom förslagen kommer och allteftersom vi ser vilka möjligheter det finns att de innebär förtydliganden, förbättringar och förenklingar. Vad är då nästa steg om man vill behandla det här seriöst? Ja, det är att den här typen av genomgångar och utredningar förvandlas till propositioner, förvandlas till politik, förvandlas till reformer som vi i riksdagen fattar beslut om. Så gör man förändringar i verkligheten. Det är inte utredningar i sig som leder till några nya bostäder. Det är politiker som tar ansvar, som fattar beslut och som ser till att man vidtar konkreta åtgärder. Alliansens linje i den delen, herr talman, är väldigt tydlig. Vi går igenom de utmaningar som finns. Vi skaffar den kunskap som behövs. Vi tar fram de förslag till förbättringar som vi tror leder till fler bostäder. Den opposition som vi möts av här i dag har uppenbarligen en helt annan idé. De vill i stället utreda utredningarna. Det är precis det man föreslår. Det är en ganska udda hållning. Det innebär också, vilket är viktigt att poängtera, en politisk förflyttning, inte minst från det stora oppositionspartiet. Fram tills för bara några månader sedan brukade den stora kritiken åtminstone från Socialdemokraterna vara att det utreds för mycket och byggs för lite. Ungefär så brukade det låta. Jag minns att jag själv för bara några månader sedan stod i denna talarstol och försökte förklara att det är bra att man seriöst utreder och går igenom saker innan man fattar beslut. Då möttes jag av en socialdemokrati som tyckte: Äh, det är väl bara att gå ut och börja bygga - det behöver inte utredas så mycket. Nu har man uppenbarligen ändrat politik och gillar utredningar väldigt mycket, inte på det sättet att man har några förslag på vad som ska utredas utan att man bara har en allmän önskan om att det ska utredas mer och allra helst av Socialdemokraterna själva. Jag tycker att det är lite olyckligt att oppositionspartierna med den linjen i själva verket riskerar att fördröja det utredningsarbete som redan pågår, när de på nytt vill gå igenom alltihop i en parlamentarisk kommitté. Herr talman! Missförstå mig inte! Självklart innebär inte alla de elva uppdragen att allting är färdigt. Det finns alltid behov av att gå igenom hur politiken fungerar och vara beredd att göra förändringar. Det gäller särskilt sådant som inte tidigare har varit föremål för någon utredning. Ett bra exempel på det är den som handlar om plan- och bygglagens 7 kap. om regionplanering. I den delen tycker jag att det var väldigt glädjande att bostadsministern nyligen aviserade att det kommer att tillsättas just en parlamentarisk utredning med inriktning på att underlätta regional samverkan och på det sättet skapa fler bostäder. Vi välkomnar den utredningen, eftersom de bestämmelser som gäller nu i princip har varit desamma under 25 års tid och vi vet att regionernas betydelse har blivit allt större, inte minst när arbetsmarknader växer och växer ihop och bostadsmarknader gör detsamma. Det är då glädjande att Socialdemokraterna verkar hålla med regeringen om att det är en bra idé att gå igenom den regionala planeringen. Visserligen blir det lite märkligt när regeringen då säger att man vill tillsätta en kommitté och oppositionen ett par veckor senare i ett tillkännagivande säger att regeringen borde tillsätta en kommitté. Herr talman! Ville man vara elak skulle man kunna säga att det är själva definitionen på ett slag i luften. Jag väljer att i stället tolka det positivt och konstatera att det är bra att Alliansen kan fungera som inspiration för oppositionen i denna del. Man kan konstatera att det är väldigt mycket som händer, och nästan allting som har tagits upp är de saker som just nu utreds och omsätts i praktisk och verklig politik. Det är så att man bygger. Jag konstaterar att konfliktlinjen här är väldigt tydlig: Alliansen vill bygga bostäder, och oppositionen vill utreda utredningar. Med de orden yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet under punkterna 2-15. (Applåder)

anf.185 Katarina Köhler (S):

Herr talman! Jag tycker att det lägger sig ett löjets skimmer över diskussionen i de här frågorna. Att säga att ni tar seriöst på dem blir ju fånigt när man hör dig. Jag har försökt kontrollera och läsa på om lagstiftningen. Redan från början när lagstiftningen kom till insåg regeringen att det var så många brister i den att man vartefter har måst tillsätta nya utredningar och nya uppdrag för att se över beslut som är tagna för väldigt kort tid sedan. Det känns inte speciellt seriöst. Och det blir inte mer seriöst när regeringspartierna försöker få det till att ni har jobbat med det på ett bra sätt. Jag tror att man får leta länge innan man hittar en ny lagstiftning som är så dåligt förberedd som den här. Vid ett par tillfällen under tidigare debatter med bostadsminister Attefall eller med hans främsta tjänsteman har man faktiskt sagt: Vi hann inte. Då blir det oerhört konstigt. Du försöker få det till att oppositionen kom med sitt förslag om en kommittémotion efter att regeringen hade aviserat kommittén med regionplaneringar. Det blir inte mer seriöst av det. Vi har under flera års tid krävt en parlamentariskt tillsatt kommitté för att jobba med just plan- och bygglagen. För två veckor sedan fick vi reda på att regeringen nu aviserade en ny kommitté.

anf.186 Oskar Öholm (M):

Herr talman! Det är inte utan att man kan tycka att detta blir ganska intressant. Det är väl ett tecken på självkritik från Socialdemokraternas sida om man säger att detta var en dåligt förberedd lagstiftning, men man utelämnar att det var en S-regering som tillsatte den långa utredning som ledde fram till förberedelserna för lagen. Det var en S-regering som skrev direktiven till den utredning som var dåligt förberedd, hävdar nu Katarina Köhler. Jag välkomnar att man idkar en del självkritik. Det är väl viktigt att göra det. Jag kan inte tolka hennes inlägg på något annat sätt. Vi kan nog vara överens om att det finns brister och saker och ting som vi behöver rätta till. Det finns saker och ting som måste ses över. Det är i grund och botten en ganska normal hållning när man ser hur verkligheten fungerar. Man måste vara beredd att göra förändringar. Hur hanterar man då det från vår sida? Vi är väldigt tydliga. Vi är beredda att vända på varenda sten. Vi är beredda att tillsätta utredningar och gå igenom vad som är problemet och vilka förändringar som måste göras. I stället för att välkomna detta säger Katarina Köhler att utredningarna inte räcker. Utredningarna handlar ju om precis de problem som Katarina Köhler tar upp, men i stället vill hon utreda själva utredningarna en gång till. Jag kan inte tolka tillkännagivandet på annat sätt. Vem är det som efterfrågar de här utredningarna? Vem är det som kräver att de måste göras? Jag läste ett pressmeddelande från Anders Lago på HSB som var jätteintressant. Han sade: Vad som behövs nu är egentligen inte fler utredningar av hur vi ska få fart på byggandet, utan vi behöver konkreta förslag från regeringen. Anders Lago är ju en person som Katarina Köhler och andra socialdemokrater annars brukar hålla med, så min motfråga blir: Varför har Anders Lago fel när han säger att det inte behövs fler utredningar utan att det behövs konkreta beslut? Det vore intressant att höra vad Socialdemokraterna säger om det.

anf.187 Katarina Köhler (S):

Herr talman! Du sade i ditt anförande, Oskar Öholm, att det här är en komplicerad lagstiftning. Det håller jag med om. Det är en väldigt stor och komplicerad lagstiftning, men min slutsats av det är precis det motsatta mot vad regeringen har gjort. Ni har ju vägrat att ta in kunskap och synpunkter från de andra partierna. Det är helt riktigt att S-regeringen tog initiativ till att förändra plan- och bygglagen, men sedan 2006 har vi haft en annan regering. I arbetet från den tiden har vi påtalat när vi har sett brister, och vi har haft många synpunkter. Vi har ända från det att den nya regeringen tillträdde tyckt att en sammansatt parlamentarisk kommitté där alla partier är med skulle ge förutsättningar för en lagstiftning som vi alla kan stå för. Det har regeringen vägrat. I stället har man ägnat tid åt att lappa och laga, och det har blivit mer och mer av ett lapptäcke. Inte kan väl du heller säga att alla kommuner ute i landet och alla privatpersoner som vill bygga och förändra sina liv har fått det lättare med den här lagstiftningen? Vi är oroliga för att det kommer att fortsätta på det här sättet. Varför är ni då så prestigebundna att ni inte kan gå med på att sätta er i en parlamentarisk grupp och gör om och gör rätt, så att det blir en lagstiftning som håller både i tid och till sitt innehåll?

anf.188 Oskar Öholm (M):

Herr talman! En viktig poäng kom fram i Katarina Köhlers andra replik här. Det handlar om varför man inte vill släppa in fler och låta andra komma till tals. Det är en ganska märklig hållning ungefär en och en halv vecka efter att bostadsministern har aviserat att han tänker tillsätta just en parlamentarisk utredning för att gå igenom de frågor som i övrigt inte är utredda än. När det gäller regionplanering har man ju inte gjort någon bred översyn. Det är man beredd att göra nu. Man är beredd att diskutera det med alla andra också. Sedan riktas i stället kritiken från Socialdemokraterna mot att regeringen måste lyssna mer, för det är en minoritetsregering. Då är det viktigt att poängtera att Katarina Köhler representerar ett parti som mig veterligen inte har suttit i majoritetsregering sedan Erlander var statsminister. Att det ser ut på det sättet är alltså inte helt ovanligt. Den viktiga poängen är fortsatt vem det är som kräver detta. Att man ska gå igenom och göra förändringar är vi ju alla överens om. Alla förändringar vi diskuterar finns det svart på vitt på. De är listade allihop. Det vi inte vill göra och som jag heller inte tror att någon tjänar på är att utreda utredningarna en gång till. I den del som gäller regionplanering, som ni också tar upp i ert tillkännagivande, delar vi ju bilden. Regeringen har redan aviserat att det är på väg. Det blir väldigt märkligt att förhålla sig till ett tillkännagivande där man vill utreda saker en gång till. Så skapas ju inte fler bostäder. Detta gör att konfliktlinjen är tydligare än den har varit på länge. Vi har en alliansregering som levererar konkret politik, går igenom de saker som behöver utredas och vill bygga fler bostäder, och vi har en opposition som bara vill utreda. Sedan blir det upp till väljarna att fundera på vilken av de hållningarna som leder till flest nya bostäder.

anf.189 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Den 23 april 1991 lämnade den dåvarande socialdemokratiske bostadsministern Ulf Lönnqvist över en proposition till riksdagen med bland annat förslag till en ny lag om byggnadsgaranti. En månad senare, den 23 maj, var dåvarande bostadsutskottet färdigt med sin beredning och överlämnade betänkandet Byggnaders inomhusmiljö till riksdagen. Efter en mindre ceremoni på grund av att det var Världsmiljödagen den 5 juni inleddes debatten om Byggnaders inomhusmiljö . Betänkandet bifölls samma dag. Beslutet innebar en tioårig byggfelsgaranti. Garantin omfattade ersättning för att avhjälpa fel i byggnaders konstruktion, fel i material som använts i byggnaden eller fel beroende på själva utförandet. Garantin omfattade även avhjälpandet av de skador som orsakats av felet eller felen. Efter regeringsskiftet förhalades ikraftträdandet två gånger med olika motivering. Två år senare infördes den byggfelsförsäkring som sedan har förändrats några gånger och även utsatts för ganska omfattande kritik. Det var med den som exempelvis kryphålet utvecklingsfel skapades. Med tanke på hur många människor som de senaste 20 åren fått både sin hälsa och sin ekonomi totalförstörd på grund av sjuka-hus-skador är det ganska intressant att läsa såväl riksdagsprotokollet från den 5 juni 1991 som en del annat som då sades. Jag tänker återkomma till det. I civilutskottets betänkande 9 om planering och byggande är faktiskt 30 av de totalt 69 yrkanden som behandlas förslag från Miljöpartiet. Det innebär att jag skulle behöva en talartid på betydligt mer än 30 minuter för att hinna beröra alla dessa yrkanden. För att bespara kammaren en del tid tänkte jag därför i huvudsak hålla mig till frågan om byggfel och så kallade sjuka hus. För tids vinning så yrkar jag bifall enbart till reservation 11 men står självfallet bakom alla de övriga yrkanden Miljöpartiet har. Jag yrkar också avslag på reservation 1, om det nu skulle vara någon som yrkar bifall till den, eftersom behovet är väldigt stort av ett samlat grepp när det gäller plan- och bygglagen. Den extremt spretiga hantering som regeringen har valt och som vi har hört om i de tidigare replikskiftena när det gäller frågorna kring PBL avslöjar egentligen bara hur oerhört splittrad regeringen rimligtvis måste vara i centrala delar när det gäller samhällsbyggnadsfrågor. Det är allvarligt på ett område där behovet av ett brett förankrat beslut är väldigt stort, ett beslut som kan skapa den verkliga långsiktigheten, som är oerhört nödvändig på det här området. Jag tycker att det replikskifte som har varit nu är ganska tydligt. Det visar att vi har en opposition som faktiskt vill göra någonting. Här har vi en opposition som faktiskt vill se till att vi kan bygga, och så har vi en regering som inte vill. Man säger att man vill vara öppen och samarbeta, men man vill inte att någon annan ska delta, utan man ska sköta arbetet själv. Det handlar inte om att utreda, som Oskar Öholm försöker påvisa. Det handlar om att samordna. Det är det som det är fråga om, att få alla dessa olika pusselbitar att falla på plats så att vi får någonting som fungerar i verkligheten. Det är just det vi vill, att det ska fungera på riktigt. Med tanke på hur det parlamentariska läget ser ut i riksdagen och hur det förmodligen kommer att se ut även efter nästa val är förslaget från oppositionen eller den utskottsmajoritet som vi har när det gäller just den här punkten både konstruktivt och, som jag kan se det, den enda framkomliga vägen för att vi ska få en verklighet där de som är satta att hantera lagstiftningen faktiskt kan få den att fungera. Herr talman! Trots att det var ett antal av riksdagens dåvarande oppositionspartier som under 1980-talet drev frågan om åtgärder mot sjuka-hus-sjukan, som den kallades på den tiden, kan man inte påstå att regeringspartiet på den tiden, Socialdemokraterna, var helt passivt. Jag har nämligen läst två anföranden som dåvarande bostadsminister Ulf Lönnqvist höll under september och oktober 1990 kring frågan om sjuka hus, dels på Bleck och Plåts kongress, dels på ett möte med Sverige VVS-inspektörer. 22 år efter riksdagsbehandlingen av förslaget sitter vi med facit i handen. Vi vet att massor av människor har fått både hälsan och ekonomin totalt förstörda och att många dagligen fortfarande plågas av orimligt undermåliga inomhusmiljöer, hemma eller på jobbet. Då kan det vara väldigt intressant att påminna sig om hur man beskrev problematiken på den tiden. Jag tänkte därför, herr talman, börja med några citat från den dåvarande bostadsministern och även från en del av de riksdagsledamöter som deltog i debatten den 5 juni 1991. Bostadsministern beskriver på Bleck och Plåts kongress verkligheten med två exempel: Richard, två år gammal, bor i ett av husen i Dalens bostadsområde. Han har aldrig varit riktigt frisk. Han är ett av hundratals barn som har typiska sjuka-hus-symtom, säger läkarna. Ständiga slemhinneirritationer och infektioner. Andningsbesvär. Familjens trerumslägenhet ligger på nedre botten. Ekparketten är svartfläckig, det typiska tecknet på så kallad ammoniakavgång från flytspacklet därunder. Det känns en stickande lukt. Helga och Emil är 83 och 82 år gamla. De bor i servicehuset Kastanjen, ett trivsamt och välplanerat hus till det yttre. Vi trodde att vi hade flyttat in i himmelriket, säger Helga. Men både hon och Emil har fått andningsbesvär. Näsan är alltid täppt. Ibland känner jag mig snurrig i huvudet, säger Emil. En hälsoenkät som har gjorts på personalen i servicehuset talar sitt tydliga språk. Bara en bråkdel av personalen hade tidigare haft astmatiska besvär, men i Kastanjen har många drabbats av luftvägsinfektioner, trötthet, att det är tungt i huvudet, illamående, klåda, sveda i ögonen, täppt och rinnande näsa och så vidare. Så radas symtomen på varandra. Bostadsministern hänvisar även till den då aktuella allergiutredningen, som konstaterade att ungefär 2 miljoner människor i Sverige hade allergiska besvär eller någon annan form av överkänslighet som man kunde koppla till den undermåliga inomhusmiljön. Vilka orsaker var det då som den dåvarande socialdemokratiska bostadsministern kunde se till de här problemen? Det handlade inte enbart om flytspackel, utan om andra tekniska brister, om bristande byggmetoder, om hälsovådliga ämnen som bildas av kombinationer av olika byggmaterial som påverkar varandra och inte minst om skador som grundar sig på fukt. Man kan även i bostadsministerns anförande konstatera att kunskapen fanns redan då, 1990, om alla de tusentals nya ämnen som tidigare inte hade existerat i inomhusluften och som tillkommit sedan nya moderna byggmaterial började införas i byggandet under 60-talet. Det handlar i första hand om nya ytmaterial och olika former av plaster som introducerades i snabb takt. Redan då beskrev bostadsministern bostadsbyggandet som en fullskalig experimentverkstad där de boende ovetandes fungerade som försökskaniner. Så här långt är det bostadsministerns verklighetsbeskrivning från hösten 1990 på Bleck och Plåts kongress. Om nu detta, herr talman, var den socialdemokratiska bevekelsegrunden för att föreslå ett tioårigt heltäckande ansvar för den som producerar en bostad för att bostaden inte ska ha någon negativ hälsopåverkan kan man fundera på: Hur resonerade de övriga politiska partierna i dåtidens riksdag? Den stora konflikten stod mellan moderater och centerpartister. Moderaterna ville då, precis som i dag, överlämna allting till marknaden, medan Centerpartiet och de övriga riksdagspartierna såg att reglering i någon form ändå var det enda sättet att tvinga marknadens aktörer att ta ett sådant här ansvar. Med tanke på att många partier i dagens riksdag faktiskt fullständigt ignorerar frågan om innemiljöns betydelse för medborgarnas hälsa tycker jag att det kan vara intressant att påminna er om vad era respektive företrädare sade i den aktuella kammardebatten. Centerpartiets företrädare avfärdade Moderaternas förslag som ett rent plagiat av ett förslag från Byggentreprenörerna och menade att man i stället borde gå längre än regeringen och stödja Vänsterpartiets förslag om att gå vidare och låta kraven även omfatta daghem, skolor och kontorslokaler. Tillsammans med Vänsterpartiet föreslog även Centerpartiet att den då väldigt spretiga, precis som i dag, lagstiftningen kring boendefrågor skulle samlas i en särskild bomiljölag - det tycker jag att ni ska ta upp - efter förebild från arbetsmiljölagstiftningen. Det var väl ingen dum idé. Folkpartisten Siw Persson är kanske den som har det högsta tonläget i kammardebatten. Så här inleder hon sitt anförande: "Herr talman! Sjuka hus, fukt, mögel, dåligt fungerande ventilationssystem, ventilationssystem som inte alls fungerar, klassrum där luften efter mindre än en halvtimme är sämre än i skyddsrum, huvudvärk, trötthet, allergier m.m. Barn, ungdomar och gamla - och över huvud taget alltför många människor - far illa av att vistas inomhus." Hon hävdar att byggföretagen systematiskt åsidosätter kvaliteten när de bygger och säger exempelvis så här: "De attityder som vi har måste alltså ändras, och de problem som finns måste vi ta på allvar. Det måste bli ett slut på allt experimenterande med våra bostäder och lokaler." Lyssna nu! "Experiment skall utföras i laboratorier." Så säger hon. Även Folkpartiet kritiserar Moderaterna, om än inte i samma hårda tonläge som Centerpartiet. Sedan övergår de till att prata om ventilationssystem. Särskilt pekar folkpartisten på behovet av teknik för bättre luftkvalitet i sovrummen. Vänsterpartisten Jan Strömdahls anförande är kanske det som jag läser med störst behållning, inte bara därför att det innehåller flera konkreta exempel på problem utan även därför att han ger väldigt ingående beskrivningar av hur man såg på de möjliga lösningarna då. Flera av de övriga debattörerna hänvisar även till Vänsterpartiet och Jan Strömdahl, vilket jag tror innebär att det var Vänsterpartiet som då var det parti som hade fördjupat sig mest i innemiljöfrågorna. Jan Strömdahl beskriver det då mest kända exemplet på sjuka hus, som om det skulle vara ett nybyggt daghem där de flesta i personalen hade drabbats av missfall. Han nämner även Enskededalen, som jag tror kanske än i dag är ett av de mest omskrivna skandalområdena när det gäller sjuka hus. Jag skulle, herr talman, kunna underhålla kammaren länge med Strömdahls målande beskrivningar och finurliga formuleringar. Men för att inte bli alltför långrandig nöjer jag mig med en detalj från debatten som så här i backspegeln, med den erfarenhet som vi har i dag, kanske är den intressantaste, tycker jag i alla fall, nämligen frågan om hur långvarigt ett ansvar borde vara. Ni som har lyssnat noga har hört att regeringens förslag var att man skulle införa ett tioårigt ansvar för dem som bygger. Vänsterpartiet hade motionerat om 15 år och Miljöpartiet om 25 år, naturligtvis. Jan Strömdahl argumenterade emellertid i sitt anförande för en 20-årig period som en rimlig kompromiss. Argumentationen som både Vänsterpartiet och miljöpartisten Kjell Dahlström använde var olika exempel på problemmaterial där det hade tagit ungefär tio år innan man hade insett att materialen var skadliga. Tio år skulle därför vara i kortaste laget, tyckte man. Självklart måste jag sedan säga några ord om vad Miljöpartiet föreslog i debatten. Miljöpartiet ansåg att den som sökte efter information om byggmaterialens egenskaper inte borde bli hänvisad till kemikalielagstiftningen - det är en för de flesta ganska svårgenomtränglig materia. Miljöpartiet ville införa en husprovning efter modell från bilprovningen! Man ville också införa ett 25-årigt hälsoansvar för den som bygger, man ville införa tuffare krav när det gällde radon, och man ville i likhet med Vänsterpartiet införa en byggfuktavgift, liksom att utöka ansvaret så att det gällde även andra lokaler än bostäder. Kjell Dahlström är skåning och hänvisade till att skåningarna förr i världen visste hur man byggde för att skydda sig mot klimatets härjningar, och så beskrev han hur det moderna byggandet trotsar alla dessa erfarenheter. Det är väldigt mycket intressanta saker som avhandlas i debatten. Jag kan verkligen rekommendera er, om ni är intresserade av hur det kommer sig att vi bygger som vi gör, att läsa debatten. Det är väldigt nyttigt med ett 22-årigt perspektiv, att läsa om hur man resonerade då. Vad är det då vi har åstadkommit sedan dess? Eller kanske rättare sagt: Vad är det vi inte har åstadkommit på dessa 22 år? Det kan man läsa om i det aktuella betänkandet, CU9, om man studerar majoritetens redovisning och motiven för att avslå de förslag som behandlas. I civilutskottets betänkande redovisas de 22 årens återkommande utredningar och justeringar av lagstiftningen kring konsumenternas skydd mot hälsoskador och ekonomiska skador på grund av dåligt byggd miljö. Trots det är det förmodligen fler människor som lider av undermålig inomhusmiljö i dag än på 1980-talet. Vi har alltså, trots den insikt som jag ändå tycker att debatten 1991 präglades av, fortsatt att bygga hälsovådligt. Min bild av Sverige och våra välfärdssystem är att polisen, ambulansen, räddningstjänsten, miljöinspektören, arbetsmiljöinspektören, djurskyddsinspektören och så vidare reagerar och till och med ingriper när de kommer till en plats där det är problem. Visst händer det att man avstår från att försöka släcka ett hus som brinner och inriktar sig på att försöka hindra elden att sprida sig till de intilliggande byggnaderna. Men man hjälper naturligtvis de som är instängda att komma ut om man kan, utan att fråga om de vill bli räddade eller om de möjligen har varit ovarsamma med elden och kanske kan anses ha anstiftat branden. Lika självklart tar ambulanspersonalen hand om de skadade vid en bilolycka utan att fråga om armen var bruten före olyckan. Vi vet att det finns exempel på miljöinspektörer som gör vad de kan för att följa lagen och ställer tuffa krav på dem som släpper ut föroreningar men som tyvärr får sparken från jobbet för att de vågade stå på lagstiftarens sida. Och det finns exempel på stadsarkitekter och kulturansvariga på länsstyrelser som också har fått sparken därför att de har försökt rädda byggnader som enligt gällande lagstiftning inte får rivas. Men trots sådana plumpar i protokollet förväntar vi - lagstiftarna - oss i huvudsak att våra myndigheter, tjänstemän och kommunala förvaltningar ska säkerställa att de demokratiskt tagna besluten följs. När det gäller den byggda miljön tycks det emellertid inte spela någon större roll vad riksdag och regering anser om kvalitet. Årtionde efter årtionde går, och riksdag efter riksdag, liksom regering efter regering, uttalar betydelsen av att det som byggs inte får skada hälsan för dem som ska verka och bo i det byggda. Men inte blir det bättre - snarare sämre. Är det rimligt att ha det på det viset? Flera rättsfall under dessa mer än 20 år - liksom det nyligen omtalade rättsfall som ni säkert kommer ihåg som handlade om enstegstätade fasader - pekar tydligt på att den som bygger inte anses ha något ansvar på grund av den olämpliga byggmetoden om en stor del av byggbranschen tillämpar metoden under en viss tid. En metod blir alltså godkänd enbart därför att den används! Tänk er tanken att alla kunder i affärerna skulle sluta betala för varorna! Skulle det då bli en erkänd metod för att handla bara för att alla använder sig av den? Jag brukar använda mig av exemplet med fortkörning. Blir det lagligt att köra för fort om tillräckligt många kör för fort? Som den byggfelsförsäkring vi har är konstruerad är det helt okej om det som byggs inte fungerar, bara tillräckligt många hinner använda metoden innan det upptäcks att den inte fungerar. Det är nämligen tillåtet att kalla sådant för utvecklingsfel, och enligt lagen är det tillåtet att göra utvecklingsfel - åtminstone enligt domstolspraxis så här långt - utan att ta något ansvar. Tänk bara tanken om det var sådana regler som gällde för flyg- eller bilindustrin! Som det uttrycktes i kammaren redan 1991: "Experiment skall utföras i laboratorier." Byggindustrin satsar mindre än 1 promille av sin omsättning på forskning och utveckling. Andra branscher lägger 2-7 procent av omsättningen på forskning och utveckling. Läkemedelsindustrin är ett specialfall med mer än 12 procent. Kanske, herr talman, är det en överdrift, men det brukar sägas att vi i genomsnitt vistas 90 procent av veckans timmar inomhus, varav 70 procent i bostaden. Det varierar säkert över livet. Men det gör ändå att frågan om kvaliteten på inomhusmiljön är en av de viktigaste hälsofrågorna. Trots det lyser riksdagsledamöter med sin frånvaro på seminarier i det ämnet. Hur har då problemet med de sjuka husen sett ut sedan 1991? Det är inte bara hus med enstegstätade fasader som har haft problem. Vi har exempelvis haft ett antal fuktskadade polishus runt om i landet, där problemen har varit så svåra att stora, starka poliser krupit ut ur husen på alla fyra för att rädda sig undan gifterna. Trots upprepade saneringar tvingades man exempelvis till slut ge upp i Kalmar och bygga ett nytt polishus. Vi har sjukhusen i Malmö och Karlstad, där luftfuktigheten var så hög på vissa avdelningar att det rann vatten på väggarna och man fick riva och bygga om hela block av sjukhuset. Vi har gymnasieskolan i Piteå, som renoverades på ett väldigt misslyckat sätt efter en brand. Resultatet blev ett statistiskt orimligt högt antal cancerfall, 17 i stället för 4 på 16 år, vilket hade varit rimligt med den personalstyrka som fanns där. Vi har förvaltningshuset i Söderhamn, där till och med miljöchefen till slut fick erkänna att han kunde använda sitt arbetsrum bara några få timmar per dag för att stå ut. Där hade man fyra fem gånger så många cancerfall som det vore statistiskt rimligt med den personalstyrkan. Sedan har vi Skarpnäck söder om Stockholm, där många lägenheter har sanerats, flera av dem utan någon som helst framgång. Listan kan göras väldigt lång. Exemplen på sjuka hus tycks aldrig ta slut. Börjar man fråga finns det nästan ingen ort i landet som inte har egna exempel. På universitetet i Umeå har man gjort långtidsstudier för att se vad som händer med personer som drabbas. Jag lovar er: Det är ingen rolig läsning. Men som vanligt är motiveringen till att regeringspartierna avstyrker de förslag som läggs att ett stort antal utredningar pågår. Man kan faktiskt undra varför. Vad är det vi inte vet? Är det inte dags att i stället inse att det handlar om att våga, att politiken måste våga sätta ned foten? Den byggda miljön representerar enorma värden, tusentals miljarder. Att erkänna och åtgärda kostar därför självklart väldigt mycket pengar, och visst kan frågor om skadestånd fälla även stora bolag. Men människors hälsa är faktiskt viktigare än så. I tidigare debatter här i kammaren om planering och byggande har jag lagt tyngdpunkten på betydelsen av att ta ökad hänsyn till det förändrade klimatet när man planerar och bygger. Att jag nu i den här debatten inte tar upp den frågan innebär naturligtvis inte att den frågan är mindre viktig för Miljöpartiet. På liknande sätt förhåller det sig med förslag om transportplanering, kollektivtrafik, cykelfrågor, buller och energihushållning, som betänkandet också behandlar. Det är självklart viktiga frågor, och jag borde naturligtvis ha ägnat ett antal minuter åt vart och ett av dessa ämnen. Herr talman! Jag anser att frågan om inomhusmiljön och dess betydelse för folkhälsan är så viktig att jag valde att göra på detta sätt, alltså att visa på 22 år av misslyckanden samt att försöka beskriva följderna av politiskt ointresse eller politisk oförmåga, om man så vill. Det kanske är det som det handlar om. Vi har i dag i vårt samhälle en mycket omfattande skoldebatt där partierna tävlar om att komma med ständigt nya förslag för att eleverna i den svenska skolan ska bli de bästa, eller i alla fall nästan de bästa, i världen. Tänk om den effektivaste åtgärden är att se till att ventilationen i skollokalerna blir så effektiv att eleverna slipper huvudvärk, illamående, klåda, andningsbesvär, nästäppa och så vidare och i stället verkligen kan koncentrera sig och få riktiga förutsättningar för att kunna ta sig an en arbetsuppgift. Barn som har vuxit upp i kemikaliemolnen vet inte ens hur ett friskt huvud känns. Situationen är så dålig att vi inte kan skylla på barnen när det gäller skolan. Massor av skollokaler är i dag så skadade att de borde klassas som sanitär olägenhet och stängas. Närmare hälften av alla skolbarn har i dag hälsoproblem på grund av hälsovådliga bostäder eller hälsovådliga arbetsmiljöer. Herr talman! Jag inser att jag inte kan få riksdagens stöd för de förslag som finns i betänkandet. Det är mycket långt kvar tills vi får höra företrädare från alla partier tala så engagerat om innemiljöfrågor som de gjorde för 22 år sedan. Det beklagar jag. Men jag uppmanar er ledamöter att gå på föreläsningar om innemiljö, till exempel den 30 maj. Lyssna på skyddsombuden i skolorna, prata med miljöinspektörerna och saneringsföretagen. Lär av exempel från andra länder, exempelvis Finland, Holland och USA där man erkänner problemen och lägger ned stora pengar på åtgärder.

anf.190 Lars Tysklind (FP):

Herr talman! Jag får börja med att tacka Jan Lindholm för en intressant återblick. Sedan vill jag instämma i Oskar Öholms anförande. Nu diskuterar vi åter plan- och bygglagen. Det gör vi, som någon sade, varje år. Det är inte så konstigt eftersom det handlar om en process som de flesta indirekt eller direkt är engagerade i. Det handlar om en öppen process, och det handlar om en avvägningslag där det är en demokratisk och rättssäker process som många någon gång i sitt liv har deltagit i. Dessutom finns kopplingen som har nämnts här, nämligen att en bra och fungerande plan- och bygglag är en förutsättning för att det ska byggas i den omfattning som behövs i landet. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet under punkterna 2-15 och avslag på reservationerna 2-11. Herr talman! Efter en lång process som startade med tillsättandet av en parlamentarisk kommitté 2002 trädde en ny plan- och bygglag i kraft den 2 maj 2011, det vill säga för knappt två år sedan. Det är naturligtvis, som har nämnts här, en mycket komplex lagstiftning. När man gör en sådan stor förändring är det förpliktande att man följer upp att detta fungerar som vi har avsett när vi fattade beslutet. I syfte att ytterligare förbättra och förfina lagstiftningen har regeringen därför sedan lagen trädde i kraft gett ett antal uppdrag till särskilda utredare och myndigheter. Det finns en ganska lång lista, och den finns med i betänkandet. Det handlar om tillämpning av tekniska egenskapskrav. Det handlar om genomförande av detaljplaner, inte minst i form av exploateringsavtal. Det handlar om kommunala markanvisningar. Det handlar om behovet av konsumentskydd vid småhusbyggande. Det handlar om hur man ska kunna förkorta plan- och byggprocesserna ännu mer, se över detaljplan och bygglov och möjligheten att använda enkelt planförfarande som en metod. Sedan handlar det om regelverk vid byggande av student- och ungdomsbostäder. Där finns det en speciell bristsituation i många städer. En annan viktig punkt är att man ska få till en samordning mellan PBL och miljöbalken, alltså tillstånd enligt PBL och tillsyn enligt miljöbalken så att de går i takt, speciellt när det gäller buller. När det gäller buller vill man få fram vägledning. Det finns många statliga myndigheter som är inblandade i just bullerfrågan, och staten måste gå i takt i dessa frågor. Oskar Öholm tog här upp att man bedömer buller olika beroende på till exempel vilka källa det är. Till detta kan man nu lägga den avsikt som regeringen har meddelat om att man vill tillsätta en parlamentarisk kommitté under våren för att utvärdera system för regionplanering i plan- och bygglagen, det vill säga kap. 7. Det har man inte tittat på förut. I de områden där det är stort tryck på byggande har man sett att detta kan vara ett problem, inte minst i Stockholmsregionen. Herr talman! Varför räknar jag upp allt detta? Jo, det är för att ge en klar bild av att regeringen gör en massa saker för att utveckla plan- och bygglagen just med syftet att få den att fungera utan krångel och samtidigt garantera och säkra öppna och demokratiska processer och rättssäkerhet. Det handlar mycket i plan- och bygglagen om att man faktiskt säkrar de demokratiska processerna och rättssäkerheten. Effektiviteten har alltså ibland ett pris just på den punkten. Herr talman! Den samlade oppositionen i lite olika nyanser - Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna - föreslår i betänkandet ett tillkännagivande om att en parlamentarisk kommitté ska tillsättas igen, nu med ett brett uppdrag att föreslå ändringar i PBL som kan leda till en snabbare och enklare plan- och byggprocess. På något sätt känns det som att vi då ska börja om. Så kan vi egentligen inte arbeta. Vi har arbetat sedan 2002 och ändå satt en lag i sjön för två år sedan. I den motion som Socialdemokraterna har väckt och som ligger till grund för detta tillkännagivande beskrivs detta uppdrag i mycket svepande ordalag. Det sägs att lagen ska moderniseras, förenklas och förtydligas. Det är väl bra, och det är ett gott syfte. Men Folkpartiet och övriga allianspartier ifrågasätter om det verkligen är ändamålsenligt att tillsätta en sådan kommitté utan klart formulerade uppgifter. År 2002 hade man en klart formulerad uppgift att man skulle se över hela plan- och bygglagen. Det kan väl ändå inte vara det som man nu menar. Då kommer detta att pågå ytterligare ett antal år. Katarina Köhler lyfte fram ett antal frågor där det inte fungerar. Det är bara att hålla med om att det finns en del som inte fungerar. Men jag kunde egentligen inte notera och identifiera någon som inte är uppmärksammad och som finns med i dessa utredningar där man jobbar vidare. Då kan arbetsmetoden inte vara att backa. För närvarande borde rimligen det lämpligaste vara att utifrån de utredningsresultat som nu finns på bordet och som kommer att finnas på bordet utan dröjsmål ta fram förslag till förändringar, remissbehandla dem och sedan gå vidare med lagstiftning. Det är inte någon speciellt kvalificerad gissning att en parlamentarisk kommitté i detta läge kommer att fördröja denna process i åratal. Vad ska man annars göra om man ska ha ett brett uppdrag att se över allt detta i detta läge? Detta innebär absolut inte att det inte framgent kan dyka upp frågor, som den aktuella frågan om regional planering, där en parlamentarisk utsedd kommitté är en alldeles utmärkt arbetsform just med syfte att få en bred politisk förankring som nämns i reservationen. Det finns tillfällen då det är en bra metod. Men arbetsmetoden får aldrig bli ett självändamål, så att den blir det viktiga och inte resultatet. Ibland är en parlamentarisk kommitté mycket bra i dessa beslutsprocesser, men ibland är det inte lämpligt. Just i detta läge har vi haft en parlamentarisk kommitté som har jobbat under många år och tagit fram lagstiftning för knappt två år sedan. Nu pågår en process för att rätta till och förfina sådant som inte riktigt fungerar. Då är en parlamentarisk kommitté inte en lämplig arbetsform. Herr talman! I betänkandet behandlas också ett antal motioner som handlar om samhällets anpassning till klimatförändringar som kan ske. Det är mycket viktiga motioner. Precis som Jan Lindholm sade är detta någonting som vi naturligtvis ska diskutera. Dessa motioner har resulterat i ett antal reservationer med krav på regelförändringar eller regelskärpningar. Jag vet inte riktigt vad man ska kalla det. Men det är i alla fall förändringar. Jag vill dock påstå att plan- och bygglagen är väldigt ändamålsenlig på denna punkt sedan regelverket ändrades från den 1 januari 2008. Det är ett regelverk som sedan fördes över till den nya lagen, som gäller från den 2 maj 2011. Det står väldigt tydligt i 2 kap. att enligt plan- och bygglagen ska hänsyn tas till bland annat miljö- och klimataspekter. Man införde alltså det väldigt tydligt. Bebyggelse ska lokaliseras till mark lämpad för ändamålet med hänsyn till bland annat risken för olyckor, översvämning och erosion. Det var det som infördes då, just när det gäller ökade vattennivåer och sådant. Kommunen har alltså en väldigt viktig roll att faktiskt ta hänsyn till detta. Om det sedan inte görs överallt är det en tillsynsfråga, och här har länsstyrelserna en viktig roll. När kommunen och länsstyrelsen diskuterar både översiktsplaner och detaljplaner är det en av länsstyrelsens huvuduppgifter att se till att man följer detta. Man ska verka för att det inte kommer till bebyggelse som bland annat skulle kunna utsättas för översvämning och erosion. Det finns olycksrisk och hälsa och sådant också, men just översvämning och erosion nämns väldigt specifikt. Över huvud taget när det är kommunala beslut har länsstyrelsen rätt att överpröva den typen av beslut. Jag vill alltså påstå att lagstiftning finns på plats just när det gäller klimatanpassning. Sedan kan man jobba vidare med kompetensfrågor och tillämpningsfrågor i detta, men vi ska inte in och ändra lagstiftningen så fort det inte riktigt fungerar. Man måste ändå göra en analys av var felet ligger. Här är det naturligtvis många statliga myndigheter utöver Boverket som är inblandade. Det är Trafikverket, Naturvårdsverket och även Sjöfartsverket och sådant som jobbar med dessa frågor. Herr talman! Även planering av cykelvägar tas upp i en reservation. Det är naturligtvis viktigt att cykeltrafiken har en central plats i den kommunala planeringen; det har ju med den hållbara staden och allt detta att göra. Det är vi också överens om. Det gjordes en forskningsöversikt för ett antal år sedan som visade att en av de nyckellösningar som fanns var att öka förutsättningarna för gång- och cykeltrafiken. För att man i den kommunala planeringen ska börja ta hänsyn till cykeltrafiken behövs dock inga lagändringar. Det finns naturligtvis inom den plan- och bygglag vi har nu. Det finns alla möjligheter för kommunen att planera för cykelbanor, cykelparkeringar etcetera. Även i den cykelutredning som överlämnades till regeringen i oktober 2012 säger man att det inte finns något skäl att ändra i plan- och bygglagen, just på grund av att kommunerna har bra möjligheter att planera för cykling i dag. Eftersom vi jobbar med lagstiftning här i riksdagen finns det en tendens att det är den enda lösning vi hela tiden föreslår. Samma sak gäller den reservation om parkeringsnormer och så vidare. Det är också kommunala beslut. Lagen ger kommunen möjligheter att reglera detta, men den säger inte hur man ska reglera det. Vi kan väl en gång för alla konstatera att parkeringsnormer - det kommer upp i riksdagsdebatten gång på gång - är någonting kommunen själv beslutar om. Alla kommuner har det inte. Det är en vägledning man har för sina egna beslut. De är inte rättsligt bindande. Naturligtvis ska man anpassa kravet till vilken typ av bostäder det är och till lokala förutsättningar över huvud taget. Även där fungerar alltså plan- och bygglagen om man hanterar den riktigt. Det finns många saker som egentligen fungerar bra men där det kommer upp gång på gång att vi ska ändra i lagstiftningen, och jag anser att det inte alls är nödvändigt. Det finns saker som inte fungerar - Katarina Köhler lyfte till exempel fram detta med sanktionsavgifter, och det är bara att konstatera att det inte fungerade. Det finns dock ingen anledning att tillsätta en kommitté; det är ett uppmärksammat problem som är på väg att få en förändring. Så är det nog egentligen på punkt efter punkt som har tagits upp tidigare i debatten.

anf.191 Ola Johansson (C):

Herr talman! Jag befinner mig på en bostadsturné där jag har förmånen att resa runt och träffa fastighetsägare, byggföretag och samhällsplanerare i små och stora kommuner i hela landet. Det är intressant att höra deras synpunkter på det som ska diskuteras här i kväll - den nya och förenklade plan- och bygglagen, byggbromsen som ligger på och vad det är som gör att det ofta tar så lång tid att gå från idé till färdiga lägenheter och hus. Om man läser den motion som ligger bakom majoritetens förslag till tillkännagivande får man lätt intrycket att nya plan- och bygglagen ensam bär skulden till att det byggs så få bostäder. Bostadsbyggandet har dock under lång tid med få undantag varit lågt i jämförelse med de andra nordiska länderna och i jämförelse med vad det hade behövt vara. Hur enkel ska en plan- och bygglag behöva vara för att inte i debatter som denna ständigt utpekas som det stora hindret mot bostadsbyggandet? Det är ju en fråga man skulle kunna ställa till dem som redan nu, mindre än två år efter att den nya lagen har trätt i kraft, säger att lagen behöver reformeras och förändras. Exakt vad är det som ska förändras och i vilken omfattning får vi liksom inte reda på, trots att jag vid upprepade tillfällen redan under beredningen av dessa frågor i utskottet ställde just den frågan till ledamöterna från Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Nu tog Katarina Köhler upp några av exemplen, men alla dessa finns ju med i det regeringen har aviserat att man redan arbetar med, har arbetat med eller kommer att arbeta med. Herr talman! Hur lite lag kan man ha och ändå åstadkomma en god bebyggd miljö, rättssäkerhet, demokratiskt inflytande och medborgarförankring samtidigt som man bibehåller och stärker ett kommunalt självbestämmande över både markanvändning och bostadsförsörjning? Utan kommunala planer blir nämligen ingenting byggt. Det kanske är så att planering är någonting som är underskattat och att vi i stället för att beklaga oss borde uppskatta den efter förtjänst. Plan- och bygglagen har en funktion att fylla, men visst behövs det fortfarande förändringar. Den är dock ingenting man ändrar och anpassar efter de för tillfället rådande omständigheterna och den aktuella debatten, och den är ingenting man passar på att ifrågasätta därför att det plötsligt uppstår en möjlighet att vinna en votering om ett knippe riksdagsmotioner i kammaren. Det är klart att det skapar oro bland fastighetsägare och byggföretag när de utredningar och förslag som måste genomföras ska processas ytterligare en gång genom en grupp riksdagspolitiker som ska utreda sådant som Oskar Öholm säger redan har utretts. Jag tycker för min del att vi som sitter här har tillräckligt många möten att gå på och att det bästa kanske vore om vi gav oss ut i landet för att ta reda på hur det verkligen ser ut. Långsiktighet och förutsägbarhet, inte minst från politikens sida, är viktigt. Ett flerfamiljshus som byggs i dag skrivs av på 66 år, har en fastighetsägare berättat för mig. Det motsvarar 17 mandatperioder. En normalt snårig planprocess på tio år kan sträcka sig över fyra mandatperioder, vilket är lika långt som hållbarheten borde kunna vara i en kommunal översiktsplan. Från min tid i Kungsbacka kommun, som är en kommun med 77 000 invånare och som växer med drygt 1 000 personer om året, har jag fått lära mig att den översiktliga planeringen är den viktigaste och att det bara skapar problem när partier plötsligt börjar svaja och inte följer vad de kommit överens om när man har diskuterat igenom och antagit översiktsplanen. Att vi i riksdagen också respekterar byggbranschens och fastighetsägarnas vädjan nationellt om långsiktighet och stabila förutsättningar blir ju än viktigare, speciellt som vi just har gått igenom en väldigt omfattande reformering, förändring och förenkling av plan- och bygglagen. Herr talman! Kommunernas planberedskap, deras översiktsplanering och deras ambitioner när det gäller bostadsförsörjning och hållbart byggande borde lyftas fram som goda exempel lite oftare och inte ständigt klagas och klankas på. Förutsatt att kommunerna tar sitt ansvar och gör vad de kan är det upp till byggföretagen att leverera. Många kommuner jag besöker har planer och kan visa att det faktiskt finns en stor efterfrågan på bostäder utan att de stora byggföretagen visar kommunerna något nämnvärt intresse. I stället är det de mindre byggföretagen och hustillverkarna som står för bostadsbyggandet där, ofta till mycket låga kostnader. Det finns kommuner med mindre än en timmes pendlingsavstånd från Stockholms city som inte har brist på bostäder utan som tvärtom har outhyrda lägenheter och ett svagt intresse för att bygga över huvud taget. Skillnaden i förutsättningar för bostadsbyggande i olika delar av landet är ganska stor. Vi behöver inte röra oss över så stora avstånd för att se dessa skillnader. Det är lätt att använda Storstockholm som rikslikare för bostadspolitiken, men för Centerpartiet ligger det också en möjlighet i att se hela landet utvecklas och få sin beskärda del av utvecklingen. Det är i Småortssverige, utanför storstadsregionen som vi är mest beroende av små byggföretag med en stor lokal förankring för att vi ska kunna få lov att bygga de småhus, villor och lägenheter som det finns människor som är beredda att köpa och hyra. Det är inte utan oro för vilken effekt det får på de små byggföretagen som vi ser att en majoritet i riksdagen på förslag från Socialdemokraterna nu har röstat igenom en obligatorisk månadsrapportering i byggbranschen. Detta är ingenting som småföretagen har frågat efter. Däremot är det de som kommer att drabbas hårdast av nya pålagor och regler kring hur de ska sköta sitt företag. Herr talman! Regeringens initiativ att låta en parlamentarisk kommitté komma med förslag på hur vi ska åstadkomma en bättre regional planering för bostadsbyggandet är välkommet. Det är inom detta område som vi ser de kvarvarande problemen, och det är det sjunde kapitlet i plan- och bygglagen som det återstår att föreslå förändringar inom. Centerpartiet ser här möjligheter för de mindre kommunerna att samverka mer i sitt planarbete och för hur befolkningstrycket mot storstäderna ska kunna spilla över på fler kommuner runt omkring i storstadsregionerna. Det är genialiskt att just detta utreds i en parlamentarisk kommitté eftersom många av de kommuner som berörs av detta samlade grepp på den regionala planeringen har olika majoriteter. En del är socialdemokratiskt styrda, och andra är alliansstyrda. Flera kommuner har andra majoriteter. Det är viktigt att på detta sätt få en samsyn över de politiska gränserna just när det gäller det regionala samarbetet. Den nu gällande plan- och bygglagen har det som tidigare sagts tagit minst tio år att jobba fram, och det finns förbättringsmöjligheter - därom är vi överens. Felaktigheter kan rättas till. Kravet på kontrollansvariga har kritiserats och förskjuts i tiden trots att detta med kvalitet i byggandet är någonting som inte minst Jan Lindholm tog upp som viktigt. Vi behöver komma i kapp med möjligheterna att rekrytera kontrollansvariga. Byggsanktionsavgifterna kommer att sänkas; det har regeringen redan aviserat. Regeringen tillsätter nu en mängd uppdrag och begär in rapporter. Det är ingenting som ska kritiseras. Det är positivt att det görs förbättringar. Herr talman! Ursäkta om jag lägger till ytterligare någon minuts talartid. Om man läser igenom betänkandet kan man se vad det är man vill göra. I punkt 1 vill man kartlägga, i punkt 2 göra en översyn, i punkt 3 beskriva och utvärdera, i punkt 4 kartlägga och analysera, i punkt 5 redovisa, i punkt 6 utvärdera, i punkt 7 utreda behovet av bestämmelser, i punkt 8 förenkla och förkorta, i punkt 9 se över med ett regelverk, i punkt 10 föreslå nya eller ändrade bestämmelser, i punkt 11 utarbeta vägledande underlag och slutligen i punkt 12 se över regionplaneringen. Det är alltså en mängd olika nivåer och dignitet på uppdragen. Vi får lätt en känsla av att mängden uppdrag innebär att vi ändå gör en total översyn av plan- och bygglagen. Så är det inte alls. Det handlar om att skapa ett smörjmedel, att kartlägga och att se var behoven finns av både de små och de kanske lite större förändringarna. Ju större osäkerhet som råder, desto större risk är det att det tar tvärstopp i bostadsbyggandet. I stället för att ta ställning för vart och ett av de eventuella förbättringsförslag som kan komma på ett smörgåsbord vill Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tillsammans med Sverigedemokraterna lägga alltihop i en stor gryta och röra om. Den aviserade parlamentariska kommittén om regional planering är specifik och angelägen. Det andra kan vi inte riktigt ta ställning till, för vi förstår inte vad det handlar om. Det oppositionen nu i stället vill ha är en löst sammansatt konklav ur vilken den samlade byggbranschen ska avvakta att den vita röken kommer upp ur skorstenen utan att kunna förutse vad det är som händer. Det är ett forum för kohandel kring de olika lösningar som var och en och tillsammans syftar till att åstadkomma just det alla vill, nämligen att förenkla, förtydliga och snabba upp. Herr talman! Jag tror vi begår ett kardinalfel om vi tror att denna grupp kommer att åstadkomma underverk för bostadsbyggandet. Herr talman! Det beskrivs som ett hinder i bostadsbyggandet att det finns en uppsjö av lokala krav som har sin grund i kommunala beslut - så kallade särkrav. Ofta görs jämförelser med bilindustrin som förs fram som ett föredöme när det gäller att utveckla koncept och modeller och att ha en långsiktig produktutveckling som syftar till kostnadseffektivitet och låga kostnader för den som ska köpa produkten. Det finns likheter och skillnader mellan bilindustrin och byggindustrin. Bilindustrin är global. Ända sedan 60-talet har delstaten Kalifornien haft särskilda krav på emissioner på de biltillverkare som ska sälja sina bilar på deras marknad. Det gäller inte bara bilar, utan det gäller allt från gräsklippare till utegrillar, för övrigt. Jag har läst någonstans att Kalifornien är världens sjunde största ekonomi, men eftersom bilindustrin är global och byggbranschen är nationell är det ändå lite relevant att jämföra Kalifornien och kraven på biltillverkning med Sverige och kraven på byggandet. Det vore i så fall som om Örebro, som är landets till invånarantalet sjunde största kommun, skulle ställa krav på sina byggnader när det gäller energieffektivitet som alla andra kommuner och byggföretag fick anpassa sig till. Låt oss inte göra denna fråga om särkrav mer komplicerad än den behöver vara. Utredningen har med stor förtjänst satt fingret på ett problem som går att lösa om alla hjälps åt, inklusive de myndigheter som ska hantera byggkrav och energihushållning. Jag talar då om Boverket och Energimyndigheten. Det finns ingen anledning att stoppa de byggföretag, stora och små, eller för den delen kommuner, som ligger i framkant både när det gäller koncepttänk och klimatpåverkan. En parkeringsplats i ett garage lägger ytterligare 300 000 kronor till byggkostnaden på varje lägenhet i ett flerfamiljshus. I en av motionerna tas parkeringsfrågan upp. Jag ser inte heller här någon anledning att skicka pekpinnar på kommunerna om att de ska införa någon stopplag mot detta. Det skulle vara mig helt främmande att förespråka nationella parkeringsnormer. Men jag finner det lite märkligt att inte denna fråga har uppmärksammats mer när vi diskuterar faktorer som driver upp kostnaderna för bostadsbyggandet. Herr talman! Jag inser att det är lätt att lämna ämnet och börja prata byggkostnader och inte planering och byggande. Jag tycker sammanfattningsvis att vi i huvudsak har en väl fungerande och väl genomarbetad plan- och bygglag. De människor ute i kommunerna som har att tolka lagen upplever att den har blivit tydligare och mer välskriven, men att den också ålägger bygglovsavdelningarna mer uppgifter. I gengäld menar jag att det borde ges en större frihet till byggföretagen och deras konsulter när det gäller att kunna utforma planerna och att de inom ramen för en väl genomarbetad översiktsplan med en god hållbarhet borde ges en större frihet att utforma detaljplanerna. Sedan har kommunerna dessa att besluta om och stämma av gentemot sina egna översiktsplaner. Det finns egentligen inga hinder för det i dag. Men kommunerna jobbar olika. Många kommuner jobbar så här, och andra kommuner är mer detaljstyrande. Det behövs ett förändrat synsätt, speciellt som jag ser en utveckling mot en effektivare byggbransch, där man jagar kostnader med hjälp av metoder, processtänkande, lean production, koncept och produkter. Kostnadsutvecklingen i byggindustrin har sedan 70-talet varit mer än dubbelt så stor som konsumentprisindex. En ny tv-apparat har under 30 år haft en prisutveckling som är lika med noll, kan man säga. Samtidigt är utvecklingstakten när det gäller just tv-apparater mycket hög - från en svartvit analog tjock-tv till en platt digital-tv med HDMI och många kanaler. Priset till konsument är trots detta fortfarande ungefär 6 000 kronor. Med denna prisutveckling skulle samma tv-apparat, om vi hade följt byggkostnadsindex, kosta 46 000 kronor. Om den hade följt konsumentprisindex hade den kostat 18 000 kronor. Det ankommer kanske inte på oss i den här debatten att värdera kostnadseffektiviteten inom byggsektorn. Men vi ser ett mer industriellt byggande. Det är välkommet, speciellt om det förenar hållbarhet med mångfald i utbudet, låga boendekostnader och goda sociala miljöer för människor. Några pekpinnar mot kommuner i det här fallet behövs inte, men en uppmaning att vara följsamma och lyhörda inför byggföretagens önskemål är viktigt att rikta till kommunala tjänstemän och politiker. Centerpartiet vill se regelförenklingar och en större frihet att lokalt kunna anpassa bostadsbyggandet utan pekpinnar från staten. Överdriven regeltolkning på kommunal nivå är ett större problem. Det löser vi inte här. Vi måste på alla nivåer, och även här i riksdagen, vara ett föredöme och inte införa fler regler än vad vi tar bort. (Applåder)

anf.192 Katarina Köhler (S):

Herr talman! Låt mig börja med att säga till Ola Johansson att vi inte för ett ögonblick tror att våra klagomål på hur plan- och bygglagen fungerar skulle vara det enda hindret mot ett bostadsbyggande. Du ska inte för ett ögonblick tro att det är på det sättet, och vi har heller inte med ett ord sagt det. Sedan vill jag säga något både till Moderaterna och också till dig i Centerpartiet. Jag trodde först att ni bara inte ville förstå. Men jag börjar tro att det är så att ni inte förstår vad vi säger. Det är inte alls ovanligt att man tillsätter kommittéer vid stora komplicerade förändringar i lagstiftningar för att få en bred uppgörelse och brett jobba med frågorna så att vi till slut får en heltäckande lagstiftning där de allra flesta är nöjda. Det är också att i en sådan kommitté som vi talar om är det kommittén som i sitt arbete ska se över lagstiftningen och se vad som behöver göras för att förbättra. Att jag tog upp många exempel på vad som inte har fungerat och som man tillsatt utredningar och givit i uppdrag att förändra och titta på innebär inte att det är vad vi ska göra igen. Jag förstår nu att ni faktiskt inte förstår, men det är inte ovanligt. Jag tycker att ni är nonchalanta och fräcka som raljerar över oppositionens vilja att få en fungerande lagstiftning på PBL:s område. Oppositionen vill vara med och ta ansvar för att vi ska få en bra lagstiftning. Varför vill ni inte dett?

anf.193 Ola Johansson (C):

Herr talman! Tack, Katarina Köhler. Det är lite svårt att tolka detta. Jag drog slutsatsen i mitt anförande att er argumentation går ut på att plan- och bygglagen är det enda och stora hindret mot bostadsbyggande. När Katarina Köhler avslutar sin frågeställning till mig påstår hon att vi har en dåligt fungerande plan- och bygglag. I mitt anförande försökte jag beskriva att även om det finns problem med plan- och bygglagens tillämpning i många delar, och det finns ett ständigt behov av att göra översyner och förbättringar, har vi i huvudsak en väl fungerande plan- och bygglag. Den har blivit enklare att tolka och ställt krav på en snabbare handläggningstider vid till exempel bygglovsansökningar. Man har inrättat funktioner med kontrollansvariga. Det kritiseras visserligen, eftersom det är svårt att få tillgång till den funktionen i plan- och byggförvaltningarna i kommunerna. Men den syftar ändå till att säkerställa en god bebyggelse. Det är inte något dåligt. Det är tvärtom någonting bra. När det gäller de specifika förslagen på vad kommittén ska syssla med efterlyser jag fortfarande en beskrivning. Det borde för en byggföretagare och en fastighetsägare kännas väldigt osäkert när en parlamentarisk kommitté tillsätts för att överpröva ett stort antal redan kända och väl motiverade större och mindre förändringsförslag. Det blir som om hela havet stormar. Det skapar en enorm osäkerhet. När det tillsätts en väl definierad parlamentarisk kommitté som ska se över ett så angeläget område som den regionala planeringen finns det inte med förrän först i efterhand i den lista som Socialdemokraterna sätter upp.

anf.194 Katarina Köhler (S):

Herr talman! Om du på dina reser runt om i landet, som du nu säger att du är på, skulle lyssna på kommunernas handläggare och tjänstemän och människor som drabbats av det som vi påstår fortfarande inte fungerar i plan- och bygglagen tror jag att du skulle ändra uppfattning. Det är alldeles uppenbart att vi har olika verklighetsbilder. Det är viktigt att processerna känns demokratiska. Nu talar jag om kommunernas arbete. Dialogen är viktig. Man har bland annat infört nya begrepp som enkelt planförfarande. Man talar om samråd på olika sätt som man inte har gjort förut, planbesked och sådana saker. Det fungerar inte bra. Det säger kommuner, och det säger också statliga myndigheter. Det säger till exempel Trafikverket, andra statliga myndigheter och kommunerna. När det gäller vägbyggen, järnvägar och andra sådana stora projekt fungerar det inte. Lyssnar man inte kan man fortsätta att leva i bubblan och tro att det fungerar. Ni säger alla tre som varit uppe i debatten hittills att det finns brister och att det finns sådant som inte fungerar. Ta ansvar gentemot väljarna och de människor som jobbar med dessa frågor och säg: Då tillsätter vi en kommitté där vi tillsammans ska komma fram till vad som inte fungerar. Det handlar om hur vi tillsammans kan göra så att vi får en lagstiftning som fungerar.

anf.195 Ola Johansson (C):

Herr talman! När vi diskuterar vad som är bekymmer kan vi nämna någonting som vi inte har tagit upp i diskussionen över huvud taget. Det är detta med instansordningen när det gäller överklagandeproceduren. Vilka är det som kan räknas till sakägarkretsen, och så vidare? Det vi upplever att vi har störst problem med - och där kanske vi är överens, Katarina Köhler - är de frågor som har att göra med vad som händer efter att planprocessen är färdig och ett beslut ska vinna laga kraft. Problemet är egentligen alla skrivkunniga medborgare som i och för sig utnyttjar sin medborgerliga rättighet att kunna klaga och överklaga beslut. Det är också lätt att kritisera. Men det är inte så lätt att bestämma vem som ska ha rätt och inte ha rätt att vara sakägare. Regeringen har fattat beslut om att ge resurser för myndigheter, mark- och miljödomstolar och länsstyrelser för att kunna handlägga dessa ärenden på snabbare sätt. Man har också aviserat att man kommer att se över instansordningskedjan för plan- och bygglovsärenden och eventuellt ta bort någon del i kedjan. Jag menar att det kommer att ge betydligt större effekt än de små men angelägna förändringar som vi här diskuterar och som ni vill tillsätta en parlamentarisk kommitté för.

anf.196 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Timmen är sen. Det bjuder mig egentligen emot att begära replik, men det var svårt att låta bli. Det gläder mig väldigt att Ola Johansson tydligen delar vår uppfattning när det gäller särkraven. Det är skönt att det är någon i alliansregeringen som är kritisk till det förslaget. Vi ser att det är ett alldeles felaktigt sätt att tvinga företagen att bygga sämre än de kan och tvinga kommunerna att inte se till att man bygger så man vill i kommunen när det gäller energikrav utan att man kan få in gökägg i den kommunala planeringen. Det är jättebra. Jag uppfattade att Ola Johansson även delar vår uppfattning beträffande P-normen. Det är mycket bra att någon gör det. Vi ser det som en kostnadsdrivande sak. Därför vill vi inte att kommunerna ska kunna lägga så stora P-normer som de har, för att vi får just den effekten. Genom att göra så och vara lite kärvare blir det enklare att få kollektivtrafik, gång- och cykeltrafik och annat att fungera. Ola Johansson talade om långsiktigheten, och jag tycker att det är viktigt att komma med en liten kommentar till det. Det är inte så att vi från Miljöpartiets sida vill börja om från början. Om ni i Alliansen och regeringen vill beskriva det som hela havet stormar är det naturligtvis upp till er att göra det, men då är det också ni som skapar osäkerheten, inte vi. Vi vill se till att regelverken genomförs. Det handlar om genomförande. Ska vi kunna genomföra något som verkligen blir långsiktigt hållbart - vi har trots allt ett ganska svagt regeringsinnehav - måste vi tänka på att det även ska hålla efter nästa val. Vi menar att det parlamentariska läget är sådant att vi måste samarbeta om vi ska få långsiktigt hållbara regelverk för byggande. Ska man investera långsiktigt måste det också vara långsiktigt, och då måste vi samarbeta. Därför behövs en kommitté för genomförandet. Vår ledamot i den tidigare PBL-kommittén tycker att det här är katastrofalt.

anf.197 Ola Johansson (C):

Herr talman! Det gläder mig att vi har samsyn i principfrågan. Däremot var jag väldigt tydlig i mitt anförande med att vi inte tänker föreslå någon stopplag mot parkeringsnormer och inte heller mot något som har att göra med energieffektivitet i byggnader. Det är oss främmande att göra den typen av regleringar i det kommunala självstyret. Mycket av den typen av statliga regleringar, antingen det gäller den ena eller andra aspekten av det kommunala planerandet och byggandet, kännetecknar ju i hög grad också Miljöpartiets politik. Jag har därför lite svårt att se hur en miljöpartistisk plan- och bygglag skulle bli så mycket enklare än den vi har i dag, snarare tvärtom. När det gäller digniteten på den ytterligare parlamentariska kommittén, den som alltså föreslås utöver den som regeringen redan har aviserat och som gäller ett så stort, brett och angeläget område som den regionala planeringen i förhållande till kommunernas planmonopol, har jag svårt att se ett sådant behov. Det var därför jag beskrev de elva punkterna där de flesta är ren kartläggning, det vill säga att undersöka hur det ser ut och hur det tillämpas, för att sedan eventuellt återkomma med något förslag. Det låter som om de elva förslagen innebär stora och radikala förändringar av en väl fungerande plan- och bygglag. Så är det inte. Det skapar ytterligare osäkerhet i byggindustrin om det förespeglas att en sådan kommitté ska ha stor påverkan både på det kortsiktiga och det långsiktiga arbetet med plan- och bygglagen. Det ser jag som den stora risken, att det inte kommer att slås in en enda spik förrän det råder klarhet om vad kommittén egentligen kommer att syssla med.

anf.198 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Ja, vad var det för något? Jag kan bara konstatera att vi strävar efter långsiktighet. Uppenbarligen talar man varmt om det från allianspartiernas sida. Man talar om att bjuda in, som det sades tidigare, men när det kommer till kritan är man inte intresserad. Man är inte intresserad av att skapa en process som har förutsättningar att leda till långsiktighet. Man är inte intresserad av en process där vi kan få bred majoritet i riksdagen. Det är ju där besluten ska fattas. De ska inte fattas i Regeringskansliet, utan de ska fattas i riksdagen. Vi måste därför skapa en process som förutsätter att det går att komma dit. När det gäller de kommunala delarna så visst, vi har uppenbarligen samma ambitioner men vi har olika syn på hur man kommer dit. Vi menar att det behövs lagstiftning från riksdagens sida som ger kommunerna råg i ryggen för att kunna stå emot de kommersiella intressena. Det är inte så enkelt på den kommunala nivån. Jag har lång erfarenhet som kommunpolitiker. Jag har hållit på med det i 16 år och vet hur svårt det är när man inte har tydlig lagstiftning i ryggen. Av praktisk erfarenhet tycker vi så. Vi har mycket erfarenhet fast vi är ett ungt parti.

anf.199 Ola Johansson (C):

Herr talman! Långsiktigheten ligger ju också i den långa process som har föregått den nu gällande plan- och bygglagen. Som jag nämnde, och som flera andra talare också nämnt, har den inte varit i kraft i mer än knappt två år. Det är naturligt att en plan- och bygglag när den träder i kraft kräver en hel del informations- och utbildningsinsatser. Det kräver att kommunerna har den personalstyrka som behövs för att möta de utmaningar som finns. Det förutsätter alltså viss långsiktighet innan man går in och gör några större utvärderingar av saker och ting. Låt mig påminna om det som tidigare har sagts, nämligen att den nuvarande plan- och bygglagen initierades efter utredningar som tillsattes 2002 och som presenterade sina betänkanden under den tidigare regeringen, som stöddes av Miljöpartiet. Den första propositionen presenterades redan före eller under 2006. Sedan har arbetet fortsatt utifrån det som gjordes tidigare. Ingen kan väl påstå att en sådan process inte har ett brett parlamentariskt stöd i beredningsgången.

anf.200 Markus Wiechel (SD):

Herr talman! Jag avser inte att förlänga debatten mer än nödvändigt utan kommer att fatta mig kort. Avsikten med plan- och bygglagen som riksdagen beslutade om 2010 var att hanteringen av plan- och bygglagsärendena skulle effektiviseras och bli snabbare. Dock finns det brister i lagen, och av den anledningen anser Sverigedemokraterna att en kommitté bör tillsättas med syfte att se över PBL. Att kommittén tar hjälp av personer med unik kompetens inom PBL, och också är med i verksamheten ute på fältet, ser vi givetvis som en självklarhet. Kommittén bör således även ha i uppdrag att se över det nuvarande systemet med regionplanering i plan- och bygglagen. Den bör få mandat att föreslå nya lagändringar för att en snabbare och effektivare plan- och byggprocess ska kunna bli verklighet. Med anledning av detta tittar vi också på möjligheten att tillsätta en icke-parlamentarisk utredning, men för att en PBL-kommitté snarast möjligt ska bli verklighet väljer Sverigedemokraterna att stödja utskottets förslag till beslut och avstyrka samtliga reservationer i betänkandet. Grunden till Sverigedemokraternas ställningstagande handlar om en vilja till minskad byråkrati, färre instanser samt minskat pappersarbete. Genom att föra samman instanser eller digitalisera olika processer skulle arbetet kunna förbättras avsevärt.

anf.201 Amineh Kakabaveh (V):

Herr talman! Klockan är mycket men det finns mycket kvar att säga. En hel del har redan sagts och jag instämmer därför i vad Katarina Köhler från Socialdemokraterna och Jan Lindholm från Miljöpartiet sagt när de grundligt beskrivit två av de punkter som jag hade tänkt ta upp. För tids vinnande ska jag inte upprepa det utan yrkar avslag på reservation 1 och bifall till majoritetens förslag gällande tillsättning av en parlamentarisk kommitté för att utreda möjligheten till förbättring och förenkling av plan- och bygglagen. Det är intressant att lyssna på allianspartierna när de talar så väl om det kommunala självstyret och säger att det är viktigt att vi inte står här och bestämmer över det. Jag reagerade lite grann på det som Ola Johansson sade. Jag undrar om det verkligen, som han föreslår, är demokratiskt att lämna över allt till byggherrarna som ska komma med förslag och att kommunerna sedan ska fatta beslut. Jag undrar om det verkligen är demokrati. Demokratin bygger på att allt inte handlar om lagstiftning. Det finns lagstiftning som på många områden oftast är bra men som inte följs, eller så finns det lagstiftning, till exempel den hyreslag som kom förra året, som tolkas på helt olika sätt beroende på vilka som har majoritet i kommunerna. I till exempel rödgröna kommuner tolkar man det på ett helt annat sätt. Det gäller också själva plan- och bygglagen. Vi har insett att den är krånglig, att den är problematisk på många punkter, att det tar tid och så vidare. Därför behövs det en helhetssyn. Så blir det inte när det är en minoritetsregering. Det gör heller inte saken enklare när det inte finns en bostadspolitisk strategi. Då är det enklare att ha tolv utredningar i rad där det gäller att titta närmare på det ena och det andra. Kontentan är att det hela läggs på olika utredningar i stället för att man tar till vara den politiska muskeln och får bukt med de problem som finns. Där säger vi att det behövs en helhetssyn. Samtliga partier behövs för att det här ska bli bra i framtiden. Vi kan inte se att det kommer att bli bättre i morgon, men det kommer att bli bra om det finns en samsyn och om det finns ansvar. Ansvaret måste ändå ligga hos politikerna. Här lyfts också Vänsterpartiets förslag fram. Det gäller cykel- och kollektivtrafiken som inte bara ger möjlighet till bättre hälsa för såväl yngre som äldre utan också minskade koldioxidutsläpp och en förbättring av klimatet. Det är ett hett område och en väldigt viktig debatt i svensk politik. Där är det ett problem att lagen tydligt och klart säger att det ska finnas parkeringsplats. Vänsterpartiet vill lyfta bort begreppet parkering och vill helt enkelt ha begreppet lasta på och lasta av. Där blir det mycket mer neutralt. Bygger man ett område med nya bostäder är det viktigt att se till att det finns cykelparkering. Många bostadsområden där det bor studenter och det är väldigt nära till bra kollektivtrafik behöver inte ha bilparkering. Därför är det bra att se till att det finns cykelställ. Det är också viktigt att se till att bygga vägar och framkomlighet med cykel. Det är en framtid för Sverige ur både hälso- och miljöaspekter. Det finns också en hel del problem kring sjuka hus, som Jan Lindholm har gått igenom ganska grundligt. Det är också en del av Vänsterpartiets motion, där vi har lagt fram förslag om den här problematiken som faktiskt har drabbat många. Både ur ett hälsoperspektiv och ur en samhällsekonomisk aspekt är det väldigt viktigt att vi politiker för en gångs skull inser att det här problemet finns där. Javisst, många tycker att det var två decennier sedan, men faktiskt hör vi väldigt ofta i inslag på nyheterna att man beskriver problematiken att många barn på dagis fortfarande har problem. Många arbetsplatser, men också många av våra egna bostäder genererar tyvärr dålig hälsa, astma och allergi på grund av att det ställs väldigt olika krav på de byggmaterial som man använder. Därför är det viktigt att vi verkligen förstår vad forskningen säger, men också, precis som Jan Lindholm var inne på, att vi lyssnar på olika människor som har drabbats av den här problematiken och för en gångs skull lyfter det här problemet ur skolorna, dagisen, våra bostäder och så vidare. En annan viktig fråga handlar helt enkelt om energihushållning. Här gäller det både nybyggnation och ombyggnation. Där har regeringen inga planer och ingen strategi för att nå EU-direktivets mål, att man ska minska koldioxidutsläppen och energianvändningen drastiskt till 2020. Men redan 2018 måste man börja i offentliga lokaler. Då är frågan: Vad har vi i Sverige egentligen för strategi? Vad finns det för politik som stöder det här förslaget? Tiden börjar faktiskt rinna, och vi vet att klimathotet är en av de största utmaningarna både internationellt och här hemma. Därför måste vi ta ansvar. Vi vet att 40 procent av all den energi som används i dag används inom byggnation. Ombyggnation pratar man inte alls om. Regeringen har helt enkelt överlåtit den här frågan på andra att fatta beslut om. Vi har varken statliga stöd eller någon strategi för minskning av energi eller energihushållning i så kallade nollenergihus. Det vet vi också är möjligt. Det är billigare. Vi har många exempel i Stockholm och i andra delar av landet. Det går faktiskt att göra i nybyggnation. Det kanske är lite svårare med energieffektivisering vid ombyggnation. Men där finns det också olika sätt, till exempel med solceller och solpaneler, att hjälpa till med energihushållningen. Det är en av hjärtefrågorna för Vänsterpartiet som helt enkelt vill samla en politisk kraft kring de här frågorna. Nu är min talartid ute, och jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservationerna 9 och 11, men självklart står jag bakom samtliga reservationer i betänkandet där Vänsterpartiet finns med.

anf.202 Roland Utbult (KD):

Herr talman! Nu är det sent, och snart är det tidigt. Vi har hört många kloka inslag i debatten i dag. Jag är glad att jag får vara en del av det här utskottet. Jag har varit med här i ett par veckor nu, och det känns väldigt inspirerande, ska jag säga. I plan- och bygglagens inledande portalparagraf stadgas följande: "Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna." I denna beslutande församling är tanken på kommande generationer särskilt viktig. Frågor om planering och byggande blir ofta alldeles för teknokratiska, trots att det i allra högsta grad handlar om människors verklighet. Att ha en bostad, en plats att kalla sitt hem och där man känner trygghet, tillhör en människas grundläggande behov och rättigheter. Jag vill börja där regeringspartierna och oppositionen skiljer sig åt. Det handlar om den parlamentariska kommitté som alla har varit inne på i kväll och som oppositionen absolut vill ha. Den ska då enligt uppgift föreslå ändringar i plan- och bygglagstiftningen som "kan leda till en snabbare och enklare plan- och byggprocess". Den tilltänkta kommittén, som oppositionen vill att det ska beslutas om här i kammaren, ska dessutom "omfatta de frågor om regionplanering som regeringen anser bör bli föremål för parlamentariska överväganden". I ett pressmeddelande från Socialdepartementet den 26 februari i år aviserade regeringen att en parlamentarisk kommitté kommer att tillsättas som ska utvärdera det nuvarande systemet med regionplanering i plan- och bygglagens 7 kap. och även se över om regelverket behöver förändras. Enligt det pressmeddelandet kommer kommittén att tillsättas under våren och avsluta sitt arbete i början av nästa mandatperiod. Varför ytterligare en kommitté, när vi med stor förväntan ser fram emot resultatet av regeringens utredningar? Den främsta orsaken till att skapa denna ytterligare kommitté som oppositionen vill ha är, enligt oppositionen, att få fram en enklare och snabbare plan- och byggprocess. Oppositionen har också svårt att tackla det faktum att arbetet redan är i gång. Man ser positivt på regeringens initiativ men vill ändå skapa denna ytterligare kommitté. Bostäder byggs inte på en dag utan det krävs långsiktighet. Den senaste parlamentariska kommitténs utredning tog tre år att slutföra. Resultatet blir att man fördröjer berednings- och lagstiftningsarbetet genom att på nytt behandla pågående eller redan behandlade utredningsinsatser. Ola Johansson tog upp de elva uppdragen som regeringen har aktiverat. Länsstyrelserna arbetar med att korta handläggningstiderna för överklagade ärenden enligt plan- och bygglagen. Mellan 2013 och 2016 ger regeringen länsstyrelserna 30 miljoner kronor extra per år för att korta handläggningstiderna, öka förutsägbarheten och minska variationen mellan länen. Mark- och miljödomstolarna får 10 miljoner kronor årligen för åren 2013 och 2014 för att korta sina handläggningstider av ärenden inom plan- och bygglagen. Herr talman! En viktig fråga bland många i betänkandet är klimatfrågan, inte minst i kommunernas arbete med den fysiska planeringen på olika nivåer. Vi har också Klimatanpassningsportalen, som elva myndigheter står bakom. Den arbetar precis som det låter med att förmedla kunskap om sårbarheter i en framtid där konsekvenserna av ett förändrat klimat kan bli ytterst kännbara. Jag minns att jag som lärare på 1970-talet sade till mina elever att det inte är krig som är det största hotet mot vår framtid utan det är klimatförändringarna. Ett annat område som betänkandet tar upp är samordning mellan kommuner av trafikplanering och annan samhällsplanering med koppling till klimatarbetet. Här har länsstyrelserna - och det har också andra sagt här - en viktig roll att stötta kommunerna när de samarbetar om översikts- och detaljplaner. En del i trafiksystemet är cykel- och kollektivtrafiken. Den måste givetvis beaktas i kommunernas detaljplanearbete. Buller är ett problem för den som drabbas av det. Det handlar om en god eller dålig miljö. Det finns många former av buller, från trafik, från hamnar, från industrier med mera. Det kan också göra att samordningen mellan olika myndigheter ofta behöver förbättras. Det görs en del från regeringens sida också på det här området med bland annat ett par utredningar. Herr talman! I nästan 20 år har vi i Sverige byggt hälften så många lägenheter som våra nordiska grannländer. Det är något som tar tid att hämta igen. Bostadsbyggandet ökar nu kraftigt från den låga nivå som blev följden av finanskrisen. År 2012 byggdes det lika många bostäder som det byggdes 2004. Skillnaden är att nu betalar inte skattebetalarna för bostadsbyggandet genom miljarder i årliga subventioner som ändå inte rådde bot på problemen. De pengarna används nu på ett bättre sätt. Regeringen sätter långsiktigt stabila villkor för bostadspolitiken i främsta rummet och arbetar för bättre förutsättningar för byggande och en smidigare bostadsmarknad. Att steg för steg ta itu med de problem som finns och att arbeta långsiktigt kännetecknar en ansvarsfull bostadspolitik. För den som saknar en sådan bostadspolitik återstår bara subventioner. (Applåder)

anf.203 Ola Johansson (C):

Herr talman! Tack för möjligheten att få lov att hålla ett kort anförande med anledning av att Amineh Kakabaveh hänvisade till mig. Det var av hänsyn till Roland Utbults möjligheter att hålla sitt anförande. Vad är felet som de kommuner gör i dag som redan i dag anlitar konsulter, och de byggföretag och markägare som har egna planer och egna idéer om hur de vill använda sin egen mark, för att utarbeta de dokument som behövs för att planen ska antas och klubbas i byggnadsnämnden och kommunfullmäktige? Hur ska denna kommun bemannas? Hur mycket personal ska anställas på de kommunala byggnadsnämnderna och plankontoren för att klara av allt kartritandet och detaljplanerandet som krävs för att möta alla de planförfrågningar som kommer in? Dessa frågor skulle jag ha ställt till Amineh Kakabaveh om hon hade stannat kvar i kammaren. Tyvärr har hon gått. En översiktsplan är en sammanställning av hur en kommun har tänkt sig att använda den mark som finns inom kommunens gränser. Det kan vara bostäder och verksamheter. Det kan också vara bestämmelser som anger hur man inte får lov att använda marken, vilken mark som ska skyddas som åkermark eller som natur- eller kulturmiljöer. Det är en beskrivning av hur privata markägare kan använda sin mark eller inte använda sin mark. Eftersom vi lever i ett land där inte all mark ägs av staten och kommunerna utan ägs av privata markägare är det viktigt att också ta hänsyn till vad markägarna har för önskemål, framför allt om de har som önskemål att använda sin mark för att bygga bostäder. Civilutskottet besökte Norge för nästan två år sedan. Det jag beskriver är den modell som man arbetar med i Norge. Byggföretag, fastighetsägare och markägare har ett större ansvar för att utarbeta planer än vad de har i Sverige. Kommunens insats är att godkänna planen. (Applåder)

Onsdagen den 20 mars 2013

Kl.	09.00		Arbetsplenum
	16.00		Votering

________________________________________________________

Nr			Anmäld tid (min.)	Ackumulerad tid
19	Konstitutionsutskottets utlåtande KU14
	Subsidiaritet och proportionalitet
	1	Billy Gustafsson (S)	8
	2	Lars Elinderson (M)	6
			____	____
			0.14	0.14

20	Konstitutionsutskottets utlåtande KU15
	Förbindelserna mellan Europeiska kommissionen och de nationella parlamenten
	1	Billy Gustafsson (S)	6
	2	Karl Sigfrid (M)	4
			____	____
			0.10	0.24

21	Utbildningsutskottets betänkande UbU8
	Högskolan
	1	Louise Malmström (S)	8
	2	Jabar Amin (MP)	10
	3	Richard Jomshof (SD)	10
	4	Betty Malmberg (M)	8
	5	Roger Haddad (FP)	8
	6	Emil Källström (C)	8
	7	Yvonne Andersson (KD)	8
			____	____
			1.00	1.24

22	Miljö- och jordbruksutskottets betänkande MJU11
	Klimatpolitik m.m.
	1	Matilda Ernkrans (S)	10
	2	Helena Leander (MP)	10
	3	Josef Fransson (SD)	8
	4	Jens Holm (V)	10
	5	Lars Hjälmered (M)	8
	6	Anita Brodén (FP)	10
	7	Roger Tiefensee (C)	8
	8	Irene Oskarsson (KD)	8
			____	____
			1.12	2.36

23	Näringsutskottets betänkande NU14
	Mineralpolitiska frågor
	1	Karin Åström (S)	10
	2	Jonas Eriksson (MP)	10
	3	Anna Hagwall (SD)	8
	4	Kent Persson (V)	10
	5	Johan Johansson (M)	10
	6	Eva Flyborg (FP)	10
	7	Helena Lindahl (C)	10
	8	Mats Odell (KD)	10
	9	Marie Nordén (S)	6
	10	Lise Nordin (MP)	10
	11	Jens Holm (V)	10
	12	Sven-Erik Bucht (S)	12
			____	____
			1.56	4.32

24	Näringsutskottets betänkande NU15
	Konkurrenspolitiska frågor
	1	Anna Hagwall (SD)	2
			____	____
			0.02	4.34

25	Skatteutskottets betänkande SkU17
	Beskattning av företag, kapital och fastighet
	1	Leif Jakobsson (S)	12
	2	Mats Pertoft (MP)	10
	3	Thoralf Alfsson (SD)	8
	4	Jacob Johnson (V)	10
	5	Ulf Berg (M)	8
	6	Gunnar Andrén (FP)	8
	7	Karin Nilsson (C)	8
	8	Lars Gustafsson (KD)	8
			____	____
			1.12	5.46

26	Skatteutskottets betänkande SkU19
	Punktskatter
	1	Hannah Bergstedt (S)	10
	2	Mats Pertoft (MP)	10
	3	Thoralf Alfsson (SD)	8
	4	Jacob Johnson (V)	8
	5	Lena Asplund (M)	8
	6	Gunnar Andrén (FP)	8
	7	Karin Nilsson (C)	8
	8	Lars Gustafsson (KD)	8
	9	Teres Lindberg (S)	8
			____	____
			1.16	7.02

27	Civilutskottets betänkande CU9
	Planering och byggande
	1	Katarina Köhler (S)	12
	2	Oskar Öholm (M)	8
	3	Jan Lindholm (MP)	20
	4	Lars Tysklind (FP)	10
	5	Ola Johansson (C)	10
	6	Markus Wiechel (SD)	8
	7	Amineh Kakabaveh (V)	12
	8	Roland Utbult (KD)	8
			____	____
			1.28	8.30

Totalt anmäld tid

8 tim. 30 min.

_____________________________

2012/13:81

Onsdagen den 20 mars 2013

Kl.	09.00		Arbetsplenum
	16.00		Votering

________________________________________________________

	Justering av protokoll
1	Protokollet från sammanträdet torsdagen den 14 mars

	Anmälan om inkommen faktapromemoria om förslag från Europeiska kommissionen, m.m.	Ansvarigt utskott
2	2012/13:FPM76 Direktiv om gemensamt system för skatt på finansiella transaktioner KOM(2013) 71	SkU

	Anmälan om fördröjda svar på interpellationer
3	2012/13:318 av Jacob Johnson (V) Sveriges Turkietstrategi
4	2012/13:319 av Leif Jakobsson (S) 3:12-reglerna
5	2012/13:327 av Hans Linde (V) Sveriges långsiktiga utvecklingssamarbete

	Ärenden för hänvisning till utskott	Förslag
	Propositioner
6	2012/13:77 God kvalitet och ökad tillgänglighet inom missbruks- och beroendevården Kammaren har beslutat om förlängd motionstid för denna proposition. Motionstiden utgår den 10 april	SoU
7	2012/13:89 Ändring i skatteavtalet mellan Sverige och Indien samt överenskommelse med Indien om anstånd med betalning av skatter	SkU
8	2012/13:107 Upphävande av kravet på sterilisering för ändrad könstillhörighet	SoU
9	2012/13:109 Hälso- och sjukvård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd	SoU
10	2012/13:110 Överlåtelse av tillsynsuppgifter inom sjöfarten	TU
11	2012/13:116 En mer samlad myndighetsstruktur inom folkhälsoområdet	SoU
	Skrivelse
12	2012/13:80 Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 2012	UU
	EU-dokument
13	KOM(2013) 133 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättandet av en ram för fysisk planering i kust- och havsområden och integrerad förvaltning av kustområden Åttaveckorsfristen för att avge ett motiverat yttrande går ut den 13 maj	TU
14	KOM(2013) 145 Förslag till ändring av kommissionens förslag COM(2011) 607 final/2 – Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska socialfonden och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1081/2006 Åttaveckorsfristen för att avge ett motiverat yttrande går ut den 13 maj	AU

	Ärenden för bordläggning	Reservationer
	Arbetsmarknadsutskottets betänkande
15	2012/13:AU7 Utvidgad målgrupp för samhällsorientering, m.m.	9 res. (S,MP,SD,V)
	Socialutskottets betänkande
16	2012/13:SoU11 Socialtjänstfrågor	29 res. (S,MP,SD,V)

	Ärenden för avgörande kl. 16.00
	Tidigare slutdebatterade
	Kulturutskottets betänkanden
17	2012/13:KrU5 Kultur och fritid för barn och unga	10 res. (S,MP,SD,V)
18	2012/13:KrU6 Kultur för alla	9 res. (S,SD,V)

	Ärenden för debatt och avgörande
	Konstitutionsutskottets utlåtanden
19	2012/13:KU14 Subsidiaritet och proportionalitet
20	2012/13:KU15 Förbindelserna mellan Europeiska kommissionen och de nationella parlamenten
	Utbildningsutskottets betänkande
21	2012/13:UbU8 Högskolan	13 res. (S,MP,SD,V)
	Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
22	2012/13:MJU11 Klimatpolitik m.m.	32 res. (S,MP,SD,V)
	Näringsutskottets betänkanden
23	2012/13:NU14 Mineralpolitiska frågor	10 res. (S,MP,SD,V)
24	2012/13:NU15 Konkurrenspolitiska frågor	1 res. (SD)
	Skatteutskottets betänkanden
25	2012/13:SkU17 Beskattning av företag, kapital och fastighet	9 res. (S,MP,SD,V)
26	2012/13:SkU19 Punktskatter	22 res. (S,MP,SD,V)
	Civilutskottets betänkande
27	2012/13:CU9 Planering och byggande	11 res. (S,M,MP,FP,C,V,KD)

______________________________