Familjerätt

anf.1 Jonas Gunnarsson (S):

Herr talman! Först vill jag säga att det är roligt att det är just tredje vice talmannen som sitter i talmansstolen i dag, med tanke på ert tidigare engagemang i civilutskottet. Jag vet att ni tycker att detta är spännande och intressanta frågor. Vi ska nu behandla betänkande CU8, Familjerätt . I betänkandet finns två reservationer. För tids vinnande väljer jag att bara yrka bifall till den gemensamma S- och V-reservationen om översyn av vårdnadsreglerna. Familjerätten är ett brett politiskt område som i allra högsta grad berör oss människor i vår vardag. Den berör oss i livets lyckligaste stunder, men också i de svåraste och sorgligaste. För det mesta kanske vi inte tänker så mycket på att det finns lagar och regler som styr vad som händer när vi gifter eller skiljer oss, vad som händer när vi flyttar ihop med den stora kärleken eller vad som händer när vi får barn. Men för att se till att allas intressen tas till vara och att ingen förbises eller utnyttjas av starkare parter har vi byggt upp lagstiftning som ska se till att ta till vara allas intressen i de här stunderna av lycka och sorg. Ofta slår vi oss för bröstet och hävdar att vi i Sverige har kommit långt. Vi hävdar att vi har en modern lagstiftning som bejakar förälskade pars vilja att gifta sig oavsett kön. Vi har lagstiftning som inte skuldbelägger eller söker försvåra skilsmässor. Vi har lagstiftning som tar till vara barnets rätt i händelse av vårdnadstvister. Det finns också lagstiftning för att den som inte kan ta vara på sig själv och sina intressen ska få hjälp med det. Herr talman! Men trots att det finns så mycket att vara nöjd över kan vi inte stanna upp och tro att vi är färdiga nu. Samhället förändras, likaså människors sätt att leva och människors krav på en lagstiftning som är anpassad efter just deras situation. I reservationen om en översyn av vårdnadsreglerna tar vi upp den situation som uppstått efter att 2006 års vårdnadsreform börjat tillämpas. Målet med reformen var bland annat att fler vårdnadstvister skulle lösas utanför domstol. Tyvärr har inte det målet uppnåtts. I reservationen lyfter vi den modell som kallas Trondheimsmodellen och som i olika försöksprojekt har testats i några svenska domstolar. Modellen bygger på att en familjerättssekreterare eller liknande tar ett samlat grepp och hjälper föräldrarna i kontakten med varandra, socialtjänst, BUP och liknande samt med att genomföra samarbetssamtal, allt i syfte att i större utsträckning ta till vara barnets behov i en vårdnadstvist samt att minimera konflikter och stärka de vuxna i deras föräldraroll. En annan effekt av vårdnadsreformen är att det har blivit lättare för den ena av föräldrarna att få enskild vårdnad om det gemensamma barnet. Detta kan säkerligen i många fall vara bra. Tyvärr verkar det dock som om lagstiftningen har öppnat för en gammalmodig hållning om vem av föräldrarna som är bäst lämpad att vara vårdnadshavare. Många män uttrycker frustration över att de alltför lättvindigt har avfärdats av rätten som potentiella vårdnadshavare. Om vi menar allvar med att barnets bästa ska stå i centrum vid bedömning av vem som är lämplig vårdnadshavare måste det säkerställas att lagstiftningen inte öppnar för generella bedömningar baserade på gammalmodiga föreställningar om kön. Trots att regeringen har uttryckt en vilja att både titta på den så kallade Trondheimsmodellen och utvärdera 2006 års vårdnadsreform har vi ännu inte sett några initiativ. Det vore därför på sin plats att riksdagen uttalade sin vilja att det görs en uppföljning och utvärdering av reformen. Herr talman! I betänkandet avhandlas också en del motioner i förenklad form. Jag kan inte låta bli att lyfta fram några av de frågor som en del av motionerna tar upp. Först vill jag lyfta frågan om föräldrapresumtion. Som jag sade tidigare brukar vi stolt slå oss för bröstet när det kommer till frågan om vår familjerätt är i paritet med människors behov. Tyvärr gäller inte det frågan om juridisk rätt till föräldrar. Som vi alla vet antar samhället i alla lägen att olikkönade par som får barn också automatiskt betraktas som föräldrar till barnet. Detsamma gäller inte för till exempel lesbiska par som väljer att skaffa barn på annat sätt än genom den allmänna sjukvården eller för par som inte är gifta. Redan 2007 föreslogs i utredningen Föräldraskap vid assisterad befruktning att det skulle införas en könsneutral föräldrapresumtion för alla gifta par. Det är ett sunt förslag som lutar sig på barnets rätt till föräldrar, helt i enlighet med barnkonventionen. Tyvärr verkar andra saker vara viktigare för regeringen än barns rätt, eftersom förslagen från regeringen med anledning av utredningen sex år senare fortfarande lyser med sin frånvaro. I dag kan så absurda situationer uppstå som att den ena parten i ett par som under pågående äktenskap väljer att skaffa barn, men som skiljer sig innan föräldraskapet är bekräftat, undkommer sitt ansvar som förälder. För mig blir det tydligt att regeringen inte tycker att det här är en alltför problematisk situation eftersom man väljer att inte komma med förslag som skulle kunna lösa problemet med att vuxna människor inte behöver ta ansvar för de barn de varit med om att sätta till världen. Det finns också andra saker när det gäller dagens föräldrapresumtion som av många upplevs som problematiska, bland annat den situation som uppstår när sambor som skaffar barn ska bekräfta sitt föräldraskap. I dag krävs ett besök med tillhörande intervju på kommunens socialkontor för att föräldraskapet för fadern ska fastställas. Detta kan med rätta upplevas som gammalmodigt men också kränkande. Rimligt vore att införa en enklare föräldrapresumtion i de fall där föräldrarna är eniga om att det är de som har skapat det gemensamma barnet. Herr talman! För att sammanfatta: Familjerättens område är något som berör oss alla i livets alla skeden. I glädje och sorg finns det lagar som reglerar hur våra förhållanden ska vara jämlika och rättvisa - lagar som ger samhället stadga och trygghet. Just för att den här typen av lagstiftning är så viktig för enskilda, både vuxna och barn, är det viktigt att den är up to date. Jag tror att alla vi som sitter i den här kammaren är överens om att familjebildningen i dag inte ser ut som den gjorde bara för 20 eller 30 år sedan. Det gör också att det finns andra krav på lagstiftningen i dag än det gjorde då. Om inte vi lyckas hänga med är det vi som är de som skapar problemen för människor. I värsta fall kanske vår frånvaro av fingertoppskänsla förvärrar människors sorg och livsöden. Vi har ett ansvar att se till att alla människor kan känna sig trygga med att lagstiftningen backar upp dem i de livsval som de gör i både kärlek och sorg - i de val som människan gör för att bilda familj eller i separation. Som jag har nämnt finns det ett flertal områden där förbättringar och förändringar bör ske. Alla handlar om att stärka barns rätt och värna människors trygghet i de förhållanden de har med andra. (Applåder)

anf.2 Marianne Berg (V):

Herr talman! I detta anförande vill jag lägga tonvikten på barnens situation. Jag börjar med översynen av vårdnadsreglerna. Jag yrkar bifall till reservation 2 i betänkandet. Vi har inte kommit så långt med 2006 års vårdnadsreform, som syftade till att få bättre samarbete mellan föräldrarna och att minska antalet vårdnadstvister som går till domstol. Det har i stället tenderat att bli precis tvärtom: Målen som går till domstol har ökat. Det är bedrövligt sett ur ett barnperspektiv. Regeringen har inte kommit med något initiativ när det gäller konfliktlösning vid vårdnadstvister. Ni har suttit i sex och ett halvt år vid regeringsmakten, och det finns fortfarande inget initiativ. Vi hör alltid samma sak från Alliansen: Vänta, vänta - regeringen har tagit och kommer att ta initiativ för att följa upp och utvärdera vårdnadsreformen från 2006. Jag tycker att vi har väntat för länge. Barnen har väntat för länge. Det är bara trist att konstatera detta. Ni borde väl kunna tala om eller i alla fall ge ett hum om när det beräknas komma något initiativ från er sida. Det gäller barn som själva inte kan föra sin egen talan. Barn står mellan sina föräldrar när de är i en konflikt, och jag tror att dessa barn bara hoppas på att föräldrarna ska sluta bråka. De önskar att få en lugn och trygg vardag. Det är dags att komma till skott. Man ska inte dra detta ytterligare i långbänk. Vänsterpartiet tillsammans med Socialdemokraterna menar att detta att verkligen se till barnets bästa är att arbeta med medling mellan föräldrar. Att arbeta med konfliktlösning är det som gagnar barnet bäst. Dessa föräldrar vill naturligtvis sina barns bästa, herr talman. Men de ser inte detta vid en separation, då känslor som kan uttrycka sig som sorg, vrede och till och med hat blandas ihop och tar över. Svallvågorna blir allt högre, och ljuset blir alltmer dunkelt. Det finns i dag en otroligt bra modell som har praktiserats i Norge under en längre tid. Föregående talare tog upp den - den så kallade Trondheimsmodellen. Det är en modell som också några av våra domstolar i det här landet praktiserar, bland annat vid Södertörns tingsrätt i Huddinge kommun. Detta har medfört goda resultat för både föräldrar och barn. Föregående talare tog upp vad modellen bygger på, så det behöver jag inte repetera, herr talman. Arbetssättet med Trondheimsmodellen har visat sig vara framgångsrikt. Därför anser vi från Vänsterpartiets sida att det så fort som möjligt bör permanentas även här i landet. Regeringen kan inte ytterligare dra ut på tiden. Kom nu med ett initiativ, för detta drabbar barnen i vårdnadstvister! De har väntat tillräckligt länge nu. Vi vet att konflikter mellan föräldrar är skadliga för barnet. Det kan många gånger vara totalt förödande och få långvariga konsekvenser att bli indragen i dessa. Konfliktlösning mellan föräldrar, och inte en dom, är det bästa alternativet. Kom till skott nu, Alliansen - låt det inte gå ytterliggare ett år innan något händer! Herr talman! Jag ska säga några korta ord om de motioner som vi har berett i förenklad form. Tidigare talare, Jonas Gunnarsson från Socialdemokraterna, var också inne på en föräldraskapspresumtion - att säkerställa barnets rätt till båda sina föräldrar oavsett kön. Utredningen lades fram 2007. Det är sex år sedan. Jag kan bara konstatera att ännu har ingenting hänt. Utredaren lägger fram ett förslag om att lagstiftningen ska vara könsneutral, det vill säga att den ska gälla lika för likkönade och för olikkönade på samma sätt som gäller vid faderskapspresumtion. Man ställer sig hela tiden frågan: Varför har inget hänt? Var sitter stoppet? Det skulle jag gärna vilja ha reda på. Är det kanske Kristdemokraterna, som brukar stoppa de här frågorna, som är klossen? Eller är ni allihop bromsklossar i frågan? Varför ska likkönade föräldrar fortfarande tvingas genomgå en krångligare juridisk process än olikkönade par? Det är diskriminerande. Återigen: Sätt lite fart under galoscherna och kom till skott! Jag tycker att ni i samma andetag kan passa på att komma fram med ett initiativ gällande fler än två vårdnadshavare. Då skulle jag bli riktigt glad. Herr talman! Namnlagskommittén är också en långkörare från er sida. Man såg fram emot att utredningen skulle komma på bordet den 1 mars i år. Nu är det förlängt; nu ska den komma den 31 maj. Utredningen har pågått i över tre år. I en dom från Regeringsrätten 2009 gjordes tolkningen att man har rätt att välja ett namn som jag som person känner är jag - ett namn som ger mig den rätta självbilden. Det var ett välkommet beslut. Men faktum kvarstår, nämligen att namnlagen fortfarande inte har ändrats. Den stämmer alltså inte överens med den dom från Regeringsrätten som föll 2009. För mig är det självklart att lagen ska möjliggöra för alla att själva fritt välja det förnamn man känner sig tillfreds med - det som är jag. Vi har som sagt väntat i över tre år. Jag såg verkligen fram mot att utredningen skulle komma på bordet. Men ack nej, som jag sade tidigare: Den har skjutits fram ett par månader till. Man kan undra varför just dessa frågor, som vi har tagit upp i förenklad form, alltid tar så lång tid. Denna utredning, Namnlagskommittén, kan väl inte vara den tyngsta av alla utredningar som görs. Framför allt med tanke på att man har Regeringsrättens dom från 2009 i ryggen borde man ha kunnat komma fram lite fortare. Jag beklagar detta, och jag känner med de människor som under så många år har väntat på ett resultat. (Applåder)

anf.3 Thomas Finnborg (M):

Herr talman! Återigen står vi här i kammaren för att debattera barn - denna gång inom ramen för CU8 och familjerätten. Jag ämnar i detta anförande fokusera på två ämnen som man har lyft fram i utskottet: gode män respektive vårdnadstvister. Jag anser att detta måste lyftas fram extra i sammanhanget. Under mina tre år i civilutskottet kan jag konstatera en glädjande sak: Oberoende av partifärg eller andra partiska hänsyn genomsyras utskottsarbetet, debatter och motioner av genuin omtanke för familjerna och barnen i vårt land. Detta gör mig glad och ger mig inspiration i mitt uppdrag. Jag vill därför ta tillfället i akt att tacka kolleger från samtliga partier för gott samarbete och goda intentioner. Givetvis finns avgörande skillnader, och det ska det göra. Det finns konfliktlinjer såväl mellan partierna som mellan Alliansen och oppositionen. Men dessa skillnader ligger i regel i val av metod eller omfattning och handlar aldrig om de bakomliggande intentionerna att underlätta, förenkla och förbättra tillvaron för våra medborgare inom det civilrättsliga området. Jag skulle vilja göra kammaren uppmärksam på att civilutskottets beslutsområde skiljer sig på en väsentlig punkt från andra politikområden. De beslut som fattas eller inte fattas inom detta område har nämligen direkt, konkret och reell påverkan på människors vardag. Inte sällan påverkar våra beslut människors liv direkt och påtagligt. Dessa beslut kan innebära en avgörande vändning i samband med livets milstolpar som giftermål, familjebildning, skilsmässa, dödsfall eller liknande. Därför är det extra viktigt att våra beslut, oberoende av partifärg, alltid fattas med de inblandades absolut bästa för ögonen. Det säger sig självt att detta är särskilt viktigt när barn är inblandade eftersom de i regel är utlämnade till vuxenvärldens nycker och godtycke. Därför har vi som lagstiftare ett mycket stort ansvar. Herr talman! Ibland blir vissa människor oförmögna att ta hand om sig själva på grund av sjukdom eller liknande. I sådana fall utser samhället en förmyndare, en så kallad god man, som ska tillvarata den hjälpbehövandes intressen. Denna omständighet regleras i föräldrabalken, som föreskriver att till god man ska utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna. I utredningsbetänkandet Frågor om förmyndare och ställföreträdare för vuxna - det är så gammalt som från 2004, Marianne, och det var en annan regering då - diskuteras rätten till sekretess avseende den gode mannens bakgrund, till exempel när det gäller belastningsregistret och annat. Betänkandet menar att integritetsskäl talar för att behålla sekretessen kring sådana uppgifter, och det är rätt självklart. Det bör regleras. Även Förmyndarskapsutredningens förslag om gode män har realiserats till lagstiftning, vilket skedde den 1 januari 2009. Utredningens kvarvarande förslag bereds för närvarande av Justitiedepartementet. Regeringen beslutade även om kommittédirektiv till en utredning om bättre förutsättningar för gode män, och den kommer att redovisas den sista april i år. Att utse och utses till god man är ett mycket stort ansvar. Många gånger är det svårt att förutse konsekvenserna av denna utnämning, och ibland kan konflikt uppstå mellan den gode mannen och den hjälpbehövandes släkt och familj. Därför är det synnerligen viktigt att samhället hörsammar de omständigheter som den gode mannen omfattas av och kommer att påverka. Många av de frågor som betänkandet handlar om bereds för närvarande av Regeringskansliet, varför det vore olyckligt att förekomma beredningens slutsatser och rekommendationer. Herr talman! Få saker är som livspåverkande och avgörande som en skilsmässa eller separation mellan sammanboende partners. Inte nog med att de personliga konsekvenserna för de inblandade parterna kan vara nog så omstörtande, utan även deras barn drabbas av konsekvenserna. Därför gäller det för samhället att göra sitt yttersta för att barnens bästa verkligen hörsammas och efterlevs. Även tidigare regeringar har hörsammat detta. I en proposition framlagd av dåvarande justitieministern Thomas Bodström 2006 underströks att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Denna ambition stöds i allt väsentligt av Alliansen, även om vissa skillnader i sak kan ha förekommit. De brister som jag kan se i samband med lagstiftningen från 2006 är att man missade formuleringen i sak när det gäller hur man ska stärka barnens rättigheter. Det handlar mycket om omsorg men inte så mycket barnens trygghet. Tyvärr visar forskningen att denna ambition inte alltid efterlevs i praktiken, och denna ambitionsavvikelse måste vi ta på stort allvar. Barnens väl och ve måste alltid sättas först, hur motiverade och välgrundade partipolitiska hänsyn än kan tyckas vara. Annika Rejmer, som är filosofie doktor på rättssociologiska institutionen vid Lunds universitet, påbörjade förra året en kartläggning av vårdnadstvister i Sverige. Det är den första i sitt slag. Hon konstaterar att trots att skilsmässorna har legat på en relativt konstant nivå har antalet vårdnadstvister ökat väsentligt sedan 2006. Dessutom är det vanligt att de inblandade föräldrarna samtidigt befinner sig i andra kriser som till exempel ekonomiska kriser, snabb familjebildning, instabil familjebakgrund, missbruksproblem, kriminalitet, psykisk ohälsa och så vidare. Dessa omständigheter innebär att barnen kommer i kläm på flera sätt, vilket går tvärtemot samhällets intentioner. Här finns tydliga förbättringsbehov, och det finns all anledning för utskottet att följa Rejmers arbete. Föräldrabalken har varit föremål för flera uppdateringar, bland annat har tydligare fokus satts på att förstärka barnperspektivet, det vill säga att barnets bästa verkligen kommer till klarare uttryck i lagen. Domstolarna har även ålagts skyldighet att i möjligaste mån verka för samförståndslösningar. I november 2011 redovisade Socialstyrelsen en uppföljning av 2006 års vårdnadsreform. Enligt Socialstyrelsen är resultatet av uppföljningen positivt. Det finns dock förbättringsområden, till exempel bättre och tydligare dokumentation av socialtjänsten vid barnsamtal och att socialnämnderna efterfrågar riktlinjer för riskvärdering. Denna rapport bereds för närvarande inom Socialdepartementet, och det är något som vi bör välkomna. Ska man ändå ändra en vårdnadsregel ska man kanske köra ihop detta med Socialstyrelsens utredning. Jag kan också tillägga att barn- och äldreminister Maria Larsson har aviserat införandet av separationsteam på försök i tio kommuner. Dessa team kommer att arbeta med familjer i konfliktsituationer där föräldrarna är på väg att gå isär. Sammanfattningsvis, herr talman, innebär detta att utskottet noterar att regeringen har tagit initiativ till att utvärdera 2006 års vårdnadsreform. Det kommer att ske innan mandatperiodens utgång. Detta arbete kommer att påbörjas under den närmaste tiden, varför det vore olyckligt att föregripa dess slutsatser och rekommendationer. Således bör inga ytterligare åtgärder från riksdagen beslutas. Därför vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

anf.4 Jonas Gunnarsson (S):

Herr talman! Precis som Thomas Finnborg tycker jag att vi har ett mycket gott samarbetsklimat i civilutskottet. Men politik handlar ju om så mycket mer än samarbetsklimat och samtalston. Det handlar faktiskt om åsikter och om att komma fram till beslut. Jag blir lite fundersam när jag hör Thomas Finnborg i talarstolen. Jag har svårt att förstå vad det är Thomas Finnborg och Moderaterna faktiskt vill. I anförandet får vi höra att det pågår utredningar och att man tittar på olika saker och ting. På mängder av områden, till exempel kring föräldraskap, namn, arv för särkullbarn, vårdnad och gode män, pågår det utredningar, och man ber om tid. Jag måste fråga: Hur lång tid ska vi behöva vänta på att Moderaterna och alliansregeringen faktiskt ska tycka någonting? Politik handlar ju om viljan att förändra och göra saker och ting bättre. Här får vi bara svaret att vi ska vänta, och vi får inte ens svar på hur länge. Vänta är det enda beskedet vi får.

anf.5 Thomas Finnborg (M):

Herr talman! Om du hade läst handlingarna rätt, Jonas Gunnarsson, hade du sett att det står att det ska påbörjas innan mandatperiodens slut 2014. Det står mycket klart i handlingarna. Nu har Socialstyrelsen gjort en utredning. Det är väl bra att man knyter ihop de här två utredningarna. Det är inte bara lagen vi ska ändra, utan det handlar också om Trondheimsmodellen som Marianne Berg tog upp. Hur får vi socialtjänsten att samverka på ett bättre sätt med tingsrätterna? Det gäller inte bara att ändra lagen. När man ändrade lagen 2006 glömde man barnen lite grann, precis som jag påvisade i mitt anförande. Vart tog det vägen? Det är det vi måste justera nu.

anf.6 Jonas Gunnarsson (S):

Herr talman! Jag håller med dig, Thomas Finnborg. Problemet är att vi inte ser någon ände på hur länge vi ska vänta, och det tar vi upp i våra reservationer och i de motioner som ligger till grund för det här betänkandet. Tänk om vi kunde få en regering som vågade sätta ned foten och säga när beskeden kommer. Då hade inte vi i riksdagen behövt kräva att få besked år efter år. Vi kan ta föräldraskapspresumtionen som exempel. Det är ett tydligt definierat problem. Det finns färdiga utredningar sedan år tillbaka. De verkar ligga och damma i en låda på Justitiedepartementet. Jag förstår inte varför. Jag tycker att ni är svaret skyldiga. Varför tar det sådan tid? Varför kan vi inte få ett datum?

anf.7 Thomas Finnborg (M):

Herr talman! Nu gick Jonas Gunnarsson över till en annan fråga som vi inte har behandlat den här gången, utan den har vi behandlat förenklat. Vad jag förstår diskuterar vi vårdnadstvister och gode män i dag. Det är inte så länge sedan man införde den här lagen om vårdnadstvister 2006. Den har gällt i drygt sju år. Det tar tid för domstolar, familjerätt och socialtjänst att komma in det arbetet. Vi kan inte ändra en lag vart fjärde år. Det var ändå ni som stiftade lagen 2006, och ni glömde kanske bort barnet. Alliansen var väl också positiv till det här beslutet, men jag tror att man glömde tryggheten för barnen, och man var inte tydlig nog i lagstiftningen. Därför måste vi ändra lagen och kanske titta över den igen. Det ser jag bara som positivt. Man kan ju inte ändra det var fjärde år. Nu har det gått sju år, och då är det väl läge att titta över det ihop med Socialstyrelsens utredning.

anf.8 Nina Lundström (FP):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. I betänkandet finns det 89 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2012 på det familjerättsliga området. Av dessa behandlas 81 i förenklad ordning. Därför kommer jag att fokusera på dem som vi har haft en vanlig hantering av och som finns beredda i motionsbetänkandet. Det handlar om reservationerna om gode män och översyn av vårdnadsreglerna. Vad gäller frågan om gode män har vi sedan mycket länge ett system med gode män, förvaltare och förmyndare, vilka alla står under den kommunala överförmyndarens tillsyn. Det är överförmyndaren som har direkt insyn i och ansvarar för hur den enskilde gode mannen eller förvaltaren sköter sitt uppdrag. Några av de förslag som har lagts fram av Förmynderskapsutredningen har lett till lagstiftning, bland annat de ändringar som den 1 januari 2009 utvidgade länsstyrelsernas tillsynsansvar. Utredningens återstående delar bereds inom Regeringskansliet. Gode män och förvaltare ska bevaka rätten för de personer som de företräder och bland annat förvalta deras tillgångar. Vad gäller ersättningsfrågorna har gode män och förvaltare rätt till skäligt arvode för uppdraget och viss ersättning för utgifter. Besluten om arvoden och ersättningar för utgifter fattas av överförmyndaren. Överförmyndaren bestämmer dessutom om arvode och ersättning ska betalas av den enskilde. Om det inte finns särskilda skäl för något annat ska arvode och ersättning betalas med den enskildes medel i den mån hans eller hennes beräknade inkomst under det år när uppdraget utförs överstiger 2,65 gånger prisbasbeloppet. Regeringen beslutade den 15 mars 2012 om kommittédirektiv till en utredning om bättre förutsättningar för gode män och förvaltare. Enligt direktiven ska en utredare föreslå åtgärder som ger bättre förutsättningar för dessa, och uppdraget ska redovisas senast den 30 april 2013. Vad gäller frågan om rätten att ta del av handlingar med mera har den som har god man eller förvaltare rätt att ta del av de handlingar som rör ställföreträdarskapet och som förvaras hos överförmyndaren. En sådan rätt har också den enskildes make eller sambo och närmaste släktingar. Vad gäller rätten att ta del av handlingar som rör ställföreträdarskapet har frågan övervägts av Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare. Och utredningsbetänkandet bereds inom Regeringskansliet. Nu ska jag gå över till vårdnadsreglerna. Thomas Finnborg har utförligt redogjort för läget. Jag ska bara ta upp några ytterligare synpunkter på detta. 2006 års vårdnadsreform har redan nämnts. Den syftade till att få föräldrar att samarbeta bättre och att färre vårdnadstvister skulle gå till domstol. Detta har tyvärr inte slagit igenom på förväntat sätt, så som vi alla önskar, och antalet fall som går till domstol synes ha ökat. Inte minst detta har också tredje vice talmannen påpekat i tidigare debatter som civilutskottet har haft. I november 2011 redovisade Socialstyrelsen i rapporten Familjerätten och barnet i vårdnadstvister uppdraget att följa upp hur 2006 års vårdnadsreform slagit igenom i socialtjänstens arbete. I betänkandet kan man också ta del av att Socialstyrelsen i vissa delar ansåg att det fanns mycket positivt att lyfta fram, men det finns också utmaningar. Herr talman! Regeringen har tagit olika initiativ för att följa och utvärdera utvecklingen på området, och rapporten är föremål för beredning inom Regeringskansliet. Precis som Thomas Finnborg tog upp i sitt inlägg kommer 2006 års vårdnadsreform att utvärderas före mandatperiodens slut. Det är en mycket angelägen och viktig fråga för utskottet att följa. (Applåder)

anf.9 Ola Johansson (C):

Herr talman! Jag kommer att beröra gode män med anledning av motionerna C359 och C360 och på förekommen anledning, eftersom frågan väckts, några av de motioner som beretts förenklat. Motionerna om gode män handlar om vikten av att samhällets svagaste, dementa, psykiskt sjuka, ensamkommande barn och barn som av olika anledningar har mist sina ordinarie vårdnadshavare fortsatt ska ha tillgång till gode män och förvaltare, ställföreträdare, som sörjer för dem som personer, förvaltar deras egendom och företräder dem ekonomiskt och rättsligt i samhället. I svaret på dessa och andra motioner som handlar om gode män hänvisas det till Utredningen om bättre förutsättningar för gode män och förvaltare. Och den ska redovisa sitt uppdrag den 30 april i år, ganska snart alltså. Centerpartiet ser fram emot att ta del av den redovisningen och hoppas förstås att det vi önskar och som jag kommer att tala om lite längre fram kommer att bli tillgodosett bland de åtgärder som utredaren då presenterar. År 2006 - det har nämnts tidigare - höjdes det belopp som huvudmannen får behålla innan han eller hon måste bidra till förvaltarens arvode till 2,6 prisbasbelopp före skatt. År 2013 motsvarar det, om jag har räknat rätt, 118 000 kronor kvar i plånboken vid årets slut sedan den gode mannen har fått sin ersättning. Det är i praktiken en väldigt liten ersättning för ett ofta krävande och komplext uppdrag som den gode mannen utför, såvida inte de tillgångar som huvudmannen har vida överstiger det. Gör de inte det blir det inte mycket kvar att leva på, om inte en ny höjning av den här beloppsgränsen görs. I genomsnitt tjänar en ställföreträdare 10 000 kronor på ett uppdrag. Det är inte ovanligt att gode män har flera uppdrag, liksom det förekommer att de organiserar sig i företag eller ekonomiska föreningar. Men lejonparten av det här ideella arbetet görs av en ställföreträdare gentemot en huvudman. Många gode män är nära anhöriga, medmänniskor och ofta äldre personer som ser det som sin ideella uppgift i samhället att stödja de mest utsatta. Många är kunniga och erfarna medan det för andra kommer som en överraskning hur mycket man förväntas klara av, hur mycket arbete som i praktiken måste läggas ned och vilket ansvar man har själv, personligen, i juridisk mening som god man eller förvaltare. En annan fråga rör det ansvar som den gode mannen och förvaltaren har för huvudmannens tillgångar. En god man och förvaltare kan försäkra sig mot ett eventuellt utkrävande av ansvar från huvudmannens sida. Men om en sådan försäkring inte är tecknad kan det drabba båda parterna i den händelse att oaktsamhet eller otur skulle leda till att tillgångar behöver ersättas. Bara att sådana försäkringar finns visar kanske hur bräckligt systemet är och hur beroende vi alla är av att det fungerar. Det finns olika beräkningar av hur stora tillgångar det är som förvaltas av gode män. 25 miljarder kronor är en uppgift. Det kan vara mer. Det är i alla fall uppemot 150 000 personer i landet som omfattas av ställföreträdarskap i dess olika former. Vårt samhälle utvecklas. Välfärden, som vi benämner den i dag, omfattar i dag allt fler av oss. Samtidigt gör det att frågor kring välfärden och dess framtida finansiering blir en stor utmaning för oss. Ställföreträdarens uppgift är att företräda den som ofta i andra delar är beroende av vårt gemensamma trygghetssystem och vår omvårdnad. Inte sällan är det just i förhållande till välfärdssystemen, demensvården, socialtjänsten, Försäkringskassan och läkaren som den gode mannen kommer in och ska företräda sin huvudman. Därför är det min och Centerpartiets uppfattning att systemet med gode män och den ordning vi har med kommunala överförmyndarnämnder ska finnas kvar, att tillsynen fortsatt ska utövas av länsstyrelserna och att det är tingsrätterna som formellt förordnar gode män och förvaltare. Herr talman! Inte minst för att vi tycker att denna ordning är det bästa och mest rättssäkra sättet att ta till vara de allra svagaste personernas intressen vill vi understryka vårt ansvar att se till så att gode män utbildas, understöds och ersätts för det viktiga arbete de gör. Eftersom frågan har väckts av Jonas Gunnarsson och Marianne Berg vill jag även säga någonting om föräldraskapspresumtion, som har beretts förenklat. När riksdagen senast behandlade motioner på det här området hänvisades till att regeringen bereder ärendet, och såvitt jag förstår gör den fortfarande det. En klar majoritet av riksdagens ledamöter anser att en proposition borde framläggas som är baserad på utredningen Föräldraskap vid assisterad befruktning och dess mening att "föräldraskapet vid assisterad befruktning med donerade ägg och spermier ska regleras på samma sätt för samkönade par och för olikkönade par. Den kvinna som är moderns registrerade partner ska automatiskt anses vara barnets förälder, en föräldraskapspresumtion motsvarande den nuvarande faderskapspresumtionen". Låt mig göra ytterligare några kommentarer. Äntligen har tvångssteriliseringar av transpersoner som bestämt sig för att skaffa barn blivit avskaffade. I praktiken betyder det att kopplingen mellan det juridiska könet hos en person och personens uppsättning av könsceller försvinner. En juridisk kvinna kan således med hjälp av egna spermier skaffa barn med en kvinna som har livmoder och äggstockar. Trots det har dessa personer som har avlat ett gemensamt barn inte rätt till en föräldraskapspresumtion likvärdigt med ett olikkönat, heterosexuellt par som skaffat sitt gemensamma barn på samma sätt. Det låter krångligt. Men egentligen blir det inte enklare än så här, eller hur? Detta belyser väl behovet av att presentera en lagstiftning där vi ser på föräldraskapspresumtionen på ett könsneutralt sätt, där utgångspunkten är att alla barn är välkomna och önskade samt att de har rätt till båda sina föräldrar från det ögonblick då de möter världens ljus, alldeles oavsett om det är fråga om ett heterosexuellt samboförhållande, ett samkönat förhållande eller ett samkönat förhållande där den ena parten har manliga könsceller. Ett heterosexuellt, ogift par måste ännu i dag gå till sin kommun och få föräldraskapet registrerat. Det kan ta tid. Skulle det falla sig så illa att fadern avlider innan kommunen har godkänt hans faderskap kommer det här barnet i all framtid i folkbokföringen att registreras som ett faderlöst barn. Det är oacceptabelt i ett modernt samhälle. Kommuner borde kunna registrera faderskapet mycket tidigare, helst redan före barnets födelse. Om inte kommunerna klarar av den uppgiften i tid borde det kanske lagstiftas om att införa ett sådant krav. När regeringen nu fortsätter bereda den här frågan, vilket jag förutsätter att den gör även om det tar tid, utgår jag från att målet är att vi ska ha en ordning där ingen man först efter det att barnet är fött ska registreras som förälder och att vi självklart har en ordning där den registreringen kan göras redan innan barnet föds i ett samboförhållande. Med det, herr talman, vill jag yrka bifall förslaget i betänkandet. (Applåder)

anf.10 Marianne Berg (V):

Herr talman! När Ola Johansson kommer in på föräldrapresumtionen kan vi ta varandra i hand. Vi tycker precis likadant. Det var glädjande. Vi har nu väntat sedan 2007. Ola Johansson tillhör Alliansen och regeringssidan. Har han något hum om när det ska läggas fram? Det har inte getts något datum. Hur långt har man kommit? När kommer någonting att ske? Det borde Ola Johansson kunna svara på. Jag vet ju inte. Men vi är totalt överens.

anf.11 Ola Johansson (C):

Herr talman! Tidigare talare har också talat om det här trots att dessa motioner ligger utanför det område som vi egentligen borde diskutera här i kammaren. Det enda skälet till att jag tog upp dessa frågor till diskussion är, förutom att frågorna naturligtvis ligger mig varmt om hjärtat, att Jonas Gunnarsson och Marianne Berg tog upp dem. Annars hade jag inte gjort det. Beskedet till Marianne Berg är att utredningen är presenterad. Det bereds inom Regeringskansliet, och som jag sade i mitt anförande utgår jag från att en proposition på det här området kommer att presenteras. Vi är angelägna om det allesammans. Men jag kan naturligtvis inte presentera ett datum eller en färdig tidpunkt, lika lite som någon annan här i kammaren kan göra det. Det finns många uppgifter som den här regeringen har att sysselsätta sig med, inte minst olika tillkännagivanden från oppositionen om olika regelkrångeltillämpningar som till exempel månadsrapportering och annat som vi i olika grad tycker illa om men som vi måste hantera. Det här är ett område som vi säkert är angelägna om att få fram allesammans.

anf.12 Marianne Berg (V):

Herr talman! Som Ola Johansson själv var inne på ligger en utredning från 2007 till grund för detta. Det är en förskräckligt lång tid som ingenting har hänt. Som jag tog upp i mitt anförande är vi vana vid bromsklossar när det gäller de här frågorna. Det var samma när det gällde inseminering för lesbiska. Det var samma när det gällde registrerat partnerskap. Då var det bromsklossar. När det gällde äktenskapsbalken var det bromsklossar och så vidare. Då undrar jag: Kan Ola Johansson förklara för mig varför det just i de här frågorna, som är så diskriminerande för många människor i samhället, är så stora bromsklossar? Varför ska vi alltid vänta och vänta? Var är stoppet?

anf.13 Ola Johansson (C):

Herr talman! Jag har beskrivit det här området. Marianne Berg har själv beskrivit området liksom Jonas Gunnarsson. Det finns oerhört många aspekter på föräldraskap och föräldraskapets ansvar. Framför allt och till syvende och sist handlar det här om barnet och barnens rättigheter - barnens rättigheter i samhället och barnens rättigheter till båda sina föräldrar. Det är ett oerhört komplext område, och jag är glad över att den här typen av förslag inte hastas fram utan att alla aspekter på området belyses och analyseras. En slarvigt genomförd lagstiftning på det här området kommer nämligen inte att drabba någon annan än barnen. Och det är barnen vi vill se komma till, alldeles oavsett hur, skulle jag vilja tillägga. Det är barnen vi vill se växa upp trygga i ett samhälle där de har vårdnadshavare som kan sörja för dem till den dagen de är myndiga. Det är skälet till att jag inte är lika upprörd som Marianne Berg är över att regeringen tar den här frågan på största allvar och tar den tid som behövs för att bereda det här på ett bra sätt.

anf.14 Roland Utbult (KD):

Herr talman! I dag behandlar vi ett viktigt ämne i civilutskottet som berör varje medborgare i vårt land, alltså familjerätten. Familjer är en av samhällets viktigaste grundpelare. Sveriges utveckling avgörs av hur vi i dag tar hand om våra barn och unga och hur mycket vi satsar på deras uppväxt. Jag yrkar bifall till civilutskottets betänkande CU8 och avslag på reservationerna. Under de följande minuterna vill jag beröra tre frågor med den gemensamma nämnaren att barnets perspektiv aldrig får glömmas bort eller förkastas. Om jag börjar med frågan om gode män vet vi alla att det är en viktig funktion för de kanske allra svagaste i vårt samhälle. Uppdraget som god man innebär ett stort ansvar att ta hand om en annan person och den personens egendom och sörja för att det gagnar den enskilde. Det är därför bra att kraven och tillsynen har ökat genom beslut här i riksdagen. Regeringen har också tillsatt en utredning som ska föreslå ytterligare åtgärder som förbättrar situationen för gode män. Men det är också viktigt att det inte blir så många krav att man inte vågar ta uppdraget. De här personerna ska stöttas. De gör ofta en volontär insats, och det är viktigt att vi ger dem så många verktyg som vi kan i deras viktiga funktion. I utskottet har vi tagit upp huruvida brukaren eller dennes anhöriga ska kunna få ut information om en god mans personliga historik. Man kan förstå att tidigare begångna misstag av en god man ska få komma fram i ljuset, men det finns en viktig avvägning gällande integriteten. Och det kan tala för att uppgifter ur belastningsregistret hålls undan från den informationen. Det är ju någonting som överförmyndaren har möjlighet att se över så att den gode mannen är som det heter "en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna". En annan fråga i betänkandet är laglottens vara eller icke vara. Vi kristdemokrater tycker att laglotten fungerar bra och ser inget motiv till att ta bort den i dess nuvarande form. Det finns debattörer som vill det med motiveringen att personen som lämnar arvet själv ska få avgöra vart pengarna ska gå. Men laglotten har ju den funktionen att dels bevara kvarlåtenskapen till de närmaste släktingarna, dels skapa rättvisa mellan bröstarvingarna. Jag har roat mig med att lyssna på förra årets debatt om familjerätten. Där lyfte tredje vice talman Jan Ertsborn från Folkpartiet och min föregångare i utskottet Otto von Arnold fram frågan om särkullbarnens arvsrätt kontra efterlevande makes arvsrätt. Det var intressant att lyssna på, liksom på alla andra som gjorde inlägg i den debatten. Svensk familjerätt bygger på ett antal viktiga principer. En av de främsta principerna är att alltid se till barnets bästa. Det är logiskt, då vi vill skydda den svagare parten. Lagstiftningen har också ändrats under åren och anpassats till andra former av familjebildningar än den traditionella kärnfamiljen utan att släppa på den bärande principen om barnets bästa. Sveriges utveckling avgörs av hur vi i dag tar hand om våra barn och unga och hur mycket vi satsar på deras uppväxt. Vårt mål är ett samhälle där frihet förenas med omsorg om dem som lever i utsatta situationer, ett samhälle som stöder familjen och skapar förutsättningar för ett blomstrande närings- och föreningsliv. Det är alltså för barnets bästa som laglotten bör finnas kvar. Herr talman! Att vara pappa är fantastiskt. Vi är i dag ca 1 300 000 pappor i Sverige, varav 500 000 lever i skilda relationer. Vi kristdemokrater tror ju på familjen som en viktig grundpelare i samhället. Det finns de som anser att familjen är en gammaldags, otidsenlig institution som inte längre fyller någon funktion i ett modernt samhälle. Vi tror i stället att familjen är en viktig byggsten i samhället. I de nära gemenskaperna - familjen är en sådan - utvecklas man till en trygg individ. Vi vill ge föräldrarna mer ansvar och mer tid för sina barn. Och att familjerna ser olika ut behöver jag väl inte kommentera. Många äktenskap och samboförhållanden spricker. Det är tråkigt. När föräldrar inte längre drar jämnt kan det gå så långt som till en vårdnadstvist. I de här tvisterna står barnet där med sina frågor. Varje år berörs ca 50 000 barn i Sverige av föräldrars separation. Ungefär 7 000 av dem blir föremål för tvist mellan föräldrarna. En tvist om vårdnad, boende och umgänge innebär stora påfrestningar för ett barn, och såväl socialtjänst som domstol arbetar för att i första hand nå en samförståndslösning. Men det är fortfarande vanligt att vårdnadstvister löses i domstol, och socialnämnden har ett centralt uppdrag att utreda vad som är bäst för barnet. Det som jag upplever som en smärre revolution under 2000-talet är att barnets perspektiv lyfts upp mycket mer än tidigare. Det diskuteras och utreds även nu vad som skulle hända om barnkonventionen görs till svensk lag. Mycket talar för att en starkare juridisk ställning för barnkonventionen skulle leda till bättre uppmärksammande av barns rättigheter och till ett starkare skydd. Vi kristdemokrater vill därför inkorporera barnkonventionen i svensk lag, alltså göra den till svensk lag. Problemet med implementeringen av att barnets perspektiv ska vara gällande är att det tar tid. Det slirar i många kommuner. Socialstyrelsen har ju följt upp 2006 års vårdnadsreform och hur den har slagit igenom i socialtjänstens arbete. Det har bland annat undersökts hur barn kommer till tals. Resultatet av undersökningen är positivt. Jag tillåter mig att tvivla på den uppgiften. Det är för många berättelser från mammor, pappor och handläggare som säger att barnen inte kommer till tals så som det är föreskrivet i lagen. Visserligen står det i Socialstyrelsens rapport att det finns en del förbättringsområden, men jag tror att det fattas en hel del på det här området. Det kanske är så att Trondheimsmodellen är ett steg framåt, som flera har nämnt här, att tjänstemän med särskild barnkompetens från familjerätten tar aktiv del i processen för att lyfta barnets perspektiv och nå samförstånd mellan föräldrarna. Vi får se hur utfallet blir av de försök som görs. 2006 års vårdnadsreform syftade till att förstärka barnperspektivet men också till att minska antalet vårdnadstvister som går till domstol, bland annat genom medling. Dess värre har de i stället ökat med 31 procent, och lagändringen 2006 innebar ju att det blev lättare för tingsrätten att döma till enskild vårdnad. Bland annat ville man lättare kunna döma till enskild vårdnad om det fanns våld med i bilden. Men det blev också andra konsekvenser. Ju lättare det är att vinna en vårdnadstvist, desto lägre är tröskeln för att inleda en. Herr talman! Jag nämnde ju alla dessa pappor, en halv miljon, som lever i skilda relationer. Det finns ett stort antal av dessa pappor som känner sig totalt överkörda av domstolens beslut. Jag tror att det är viktigt att båda föräldrarna finns med i barnets liv. Låt mig återknyta till FN:s barnkonvention, där det står följande om föräldrar: Föräldrarna ska ge barnet vägledning och råd, men också lyssna på barnet och ta hänsyn till hans eller hennes tankar. Båda föräldrarna har ansvar gemensamt. De ska sätta barnets bästa främst. Föräldrar har rätt till stöd från samhället. Till sist vill jag framföra att regeringen gör insatser på området, bland annat genom Socialstyrelsen, där tio kommuner startar försöksprojekt med separationsteam. Till dessa separationsteam kan föräldrar och barn vända sig för att få stöd, råd och information i samband med en separation. Tanken med försöksverksamheten är att utveckla en samverkansmodell som tar sin utgångspunkt i en helhetssyn på familjen. Fokus för verksamheten ska vara barnets bästa. Och det, herr talman, låter som ljuv musik i mina öron! (Applåder)

anf.15 Jonas Gunnarsson (S):

Herr talman! Jag vill börja med att välkomna Roland Utbult till civilutskottet. Det är den första debatten för dig tillsammans med det här utskottet. Jag blir väldigt glad när jag hör att Roland pratar om barnets perspektiv och att det är det som ska stå i centrum. Det tror jag att vi alla kan vara överens om. Vad som förvånar mig är dock att han inte nämner till exempel rätten till föräldrar. Tidigare under debatten har vi tagit upp föräldrapresumtion och att den behöver moderniseras för att faktiskt se till att alla barn säkras sin rätt till föräldrar. Jag undrar hur Roland och Kristdemokraterna ser på det här och när de tycker att det vore lämpligt att vi faktiskt fick ett lagförslag hit till kammaren som vi kunde debattera och diskutera och förhoppningsvis sätta i kraft. Jag blir också glad när Roland tar upp frågan om särkullbarnens arvsrätt. Jag blir lite konfunderad dock, för jag förstod inte riktigt vad innebörden av det Roland sade är. Jag hoppas att det är detsamma som vi har motionerat om tidigare, att vi ska se över just det problem som uppstår för många när den ena partnern dör och särkullbarnet faktiskt kan hävda rätten till sitt arv redan innan den överlevande partnern har dött. Det innebär faktiskt att människor kan sättas på bar backe, tvingas flytta från den gemensamma bostaden. Vi har väckt motioner om att frågan borde ses över. Är det något som Roland Utbult instämmer i? När kan vi se ett sådant förslag? Det verkar handla om att allt tar lång tid med den här regeringen. Måste vi ha det så?

anf.16 Roland Utbult (KD):

Herr talman! Jag börjar med den sista frågan om särkullbarnen och vad Jonas Gunnarsson sade om när en av makarna dör och den andra maken tvingas att flytta ut på grund av att dödsboet måste skiftas. Jag håller fullständigt med dig om att något borde göras. Jag sade att jag roade mig med att ta del av förra årets debatt. Där nämnde dagens talman Jan Ertsborn en modell från Finland där detta problem löses genom att skifta allt utom bostaden, vänta in en försäljning eller att den efterlevande maken avlider. Det här är en viktig fråga, och det är viktigt att det händer något på området. Det är en helt absurd tanke för mig att den efterlevande maken måste flytta ut i samband med skiftet. När detta ska ske kan jag inte svara på. Jag anser inte att det har hänt så mycket på området. Det är dags att det sker någonting. Jag är fullständigt med dig på den punkten. Sedan var det frågan om presumtion. Frågan finns i och för sig med som underlag i betänkandet. Vi kristdemokrater menar att pappan alltid ska finnas med. Det är logiskt att det finns två föräldrar, en av dem ska vara pappa rent biologiskt. Det blir för mig en kvasidiskussion. Är pappan känd är han en av föräldrarna. Är pappan inte känd är ursprunget ur ett barnperspektiv en viktig fråga. Jag får återkomma till frågan om tid.

anf.17 Jonas Gunnarsson (S):

Herr talman! Jag vet inte om sju år är kort tid. Det är för mig lång tid. Ett barn hinner födas och börja skolan på den tiden. Ska det behöva ta så lång tid för oss att konstatera att alla barn har rätt till sina föräldrar? Det är vad det handlar om. Vi borde kunna utreda en sådan fråga snabbt. Det finns ändå en utredning på området som har lagt fram konkreta och bra förslag. Vi har till och med hört allianskamrater till Roland Utbult ställa sig bakom förslagen i talarstolen. Jag förstår inte varför det ska behöva ta så fruktansvärt lång tid att säkra den grundläggande rättigheten för ett barn till sina föräldrar. I Roland Utbults anförande fick vi höra att han tror på familjen. Det är skönt att vi kan vara överens om den saken också. Familjen är en viktig byggsten i samhället. Det är där vi kan fostra våra barn och där de kan växa upp i en trygg miljö. Men i dag ser familjen annorlunda ut än för 20-30 år sedan. Därför måste vi anpassa lagstiftningen. När tycker regeringen att det är dags att lägga fram förslag? Jag har radat upp ett antal utestående frågor. Roland Utbult försöker raljera eller hävda att det här är frågor som inte borde vara med i diskussionen i dag på grund av att de får en förenklad beredning, men det är ändå viktiga frågor som hör till området. Kolleger har motionerat om dessa frågor i kammaren, och då måste vi få diskutera frågorna.

anf.18 Roland Utbult (KD):

Herr talman! Jag håller med Jonas Gunnarsson om att alla barn har rätt till sina föräldrar. Vi kristdemokrater hävdar att varje barn har rätt till sin pappa, till sin biologiska far. Den här frågan är värd en större diskussion, och vi klarar inte den på någon minut. När Jonas Gunnarsson talar om en rätt till sina föräldrar förstår jag att han menar att juridiskt, genom föräldrapresumtionen, skulle pappan inte finnas med i det sammanhanget utan att det kan vara fråga om till exempel två mammor. Det är vad jag inte får ihop. Enligt lagen handlar det om två vårdnadshavare, två föräldrar. De måste alltså välja bort pappan. Jag har svårt att se att ett barn inte har rätt till sin far. Jonas Gunnarsson säger att detta går sakta, att det har gått sju åtta år. Det här är en gammal romersk rättslig princip, som Jonas Gunnarsson säkert har hört talas om: Pater est quem nuptiae demonstrant, det vill säga att fadern är den som giftermålet utpekar. Det är en gammal romersk rättspraxis. Jag är beredd att hävda att barnet har rätt till sina föräldrar och att en av dem är en pappa.

anf.19 Patrick Reslow (M):

Herr talman! Låt mig först och främst framföra ett tack till civilutskottets ledamöter för behandlingen av alla de familjerättsliga motionerna. Med detta sagt vill jag tillåta mig att inta ett kritiskt förhållningssätt på ett av områdena, nämligen fastställande av faderskap. Att bli förälder är en stor händelse i livet, för många kanske den största. Den är förenad med lycka och glädje men också omställning och anpassning av vardagen. Tiden före förlossningen är också förenad med nervositet för barnets välbefinnande och planering inför det stundande föräldraskapet och det ansvar som följer med det. Sveriges riksdag har på senare år på en rad områden inom familjerätten genomfört reformer som syftar till att underlätta människors vardag och till att upprätthålla en neutral inställning till de livsval enskilda individer gör. Såväl adoptionsrätt, äktenskapsrätt som namnrätt har genomgått förändringar för att ligga i fas med tidens utveckling. Också sambolagstiftningen från slutet av 1980-talet och framåt har kännetecknat denna progressiva inställning. Trots alla dessa reformer på familjerättens område lever vi fortfarande kvar i gamla moraliserande föreställningar om familjebildning när det kommer till föräldraskapet. Enligt Eurostats statistik har andelen barn som är födda utom äktenskapet inom EU-länderna fördubblats sedan början av 1990-talet. I fem länder är dessa barn i majoritet. Sverige är ett av dessa länder, där 55 procent av alla barn föds utom äktenskapet. De flesta av dessa föds i samboförhållanden. Trots detta har vi inte tagit steget fullt ut och skapat ett neutralt förhållningssätt till hur familjer väljer att leva. Detta är allra tydligast i frågor rörande föräldraskap. Herr talman! Dagens lagstiftning gör strikt skillnad på huruvida ett barn föds inom eller utom äktenskapet. I det fall modern är gift vid barnets födelse är mannen i äktenskapet att anse som fader till barnet. Denna så kallade presumtionsregel kommer till uttryck i föräldrabalken 1 kap. 1 §. Några som helst åtgärder för att fastställa faderskapet behövs alltså inte. Presumtionsregeln är också extensiv i den bemärkelsen att det inte spelar någon roll när i tiden före födseln äktenskapet är ingånget. Medan ett barn som är fött inom äktenskapet får faderskapet fastställt per automatik, är det socialnämndens skyldighet att utreda och fastställa faderskapet för barn till ogifta mödrar. Sedan några år tillbaka görs en förenklad utredning om parterna är sambor. I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd 2011:2 om socialnämndens utredning och fastställande av faderskap sägs bland annat att utredaren bör kalla parterna till samtal, informera om den beräknade konceptionstiden samt bereda mannen tillfälle att bekräfta faderskapet. Detta sker under förutsättning att det inte framkommer något som gör att utredaren ifrågasätter faderskapet. Först när alla papper är påskrivna och vidimerade anses mannen juridiskt vara fader till barnet. I dag tillämpas regelverket mycket olika vid olika socialförvaltningar. I mina kontakter med föräldrar har jag förstått att i vissa kommuner kallas föräldrarna regelrätt till socialkontoret för att skriva under papperen på plats, medan det i andra kommuner förekommer att papperen skickas hem till föräldrarna efter barnets födelse för underskrift. Det senare tillhör dock undantagen. Det mest anmärkningsvärda med denna reglering är att barnet juridiskt inte har någon pappa förrän pappersexercisen är avklarad. Det här kan leda till många komplikationer, framför allt om förlossningen inte förlöper som den ska. Herr talman! En sådan komplicerad situation uppmärksammades i medierna under hösten och vintern 2010. I Svenska Dagbladet kunde vi då läsa om det nyblivna sammanboende föräldraparet, där modern en månad efter barnets födelse - och före besöket hos socialnämnden där man skulle skriva under papper om fastställande av faderskap - drabbades av en stroke och således inte kunde medverka vid pappersexercisen. På grund av att faderskapet inte hunnit fastställas blev i stället barnet jourhemsplacerat hos sin ännu icke fastställde far. För att detta skulle kunna göras var mannen tvungen att visa utdrag ur brottsregistret. Som om inte denna kränkning var nog nekades mannen dessutom föräldrapenning, med hänvisning till att faderskapet inte fastställts. I stället tvingades han leva på sjukpenning. För att föräldrapenning ska kunna utbetalas måste faderskapet fastställas, och i den nu nämnda situationen innebär detta rent processrättsligt att fadern måste bli stämd av sitt barn för att kunna fastställa släktskapet med hjälp av dna-test. Först när en sådan domstolsprocess är klar kan föräldrapenning utbetalas. Är detta en lagstiftning i tiden? Jag tycker inte det. Civilutskottet hänvisar i sitt betänkande till tidigare ställningstagande i frågor rörande fastställande av faderskap. Ett av de argument som lyftes fram av civilutskottet vid förra årets behandling, och som fortfarande försvaras, var att "den nuvarande ordningen ger betryggande garantier för att det verkligen är den biologiske fadern och inte någon annan som fastställs som far till ett barn". Låt oss fundera över den formuleringen. Anta att vi har ett par som levt tillsammans i tio år och som får barn. Eftersom de inte är gifta ska de nu in i den pappersexercis och den procedur som jag precis har beskrivit. Hade paret emellertid valt att ingå äktenskap - även om detta skedde minuterna före födseln - hade detta varit onödigt. Då hade i enlighet med faderskapspresumtionen mannen automatiskt blivit fader. Är det detta som avses med "betryggande garantier"? Jag tycker att det är en synnerligen ålderdomlig och märklig syn på ogifta mödrar. Vad är det som gör att just ingåendet av äktenskap ger "betryggande garantier" för vem som är barnets biologiske far? Låt oss också fundera över vilka signaler samhället skickar ut när par som lever tillsammans och får barn inför socialnämnden ska bedyra att barnet är deras gemensamma. Vilken är synen på kvinnan i det fallet? Vilken är synen på mannen? För snart hundra år sedan skrev dåvarande Kungliga Statistiska centralbyrån i en statistikrapport om barn födda utom äktenskapet att dessa "ur social synpunkt äro att betrakta såsom en synnerligen ogynnsam företeelse, därom råder knappast mer än en mening". Detta synsätt präglade långt in på 1950-talet hur samhället såg på födslar utom äktenskapet. När vi nu sedan länge klargjort att barn utom äktenskapet inte - som i gamla tider - ska uppfattas som oäkta och behandlas sämre, varför har vi då regelverk som riskerar att sätta barn och föräldrar i svåra situationer? När vi i alla andra sammanhang påtalar vikten av att föräldrar tar gemensamt ansvar, varför har vi då regelverk som gör skillnad på föräldrar och föräldrar? Det finns fler dubier med gällande lagstiftning. Vad händer i det fall mannen i samboförhållandet avlider innan faderskapet hunnit fastställas? Barnet blir då inte bara utan juridiskt erkänd far utan även berövad sin arvsrätt. Är detta ett regelverk som utgår från barnets bästa? Knappast! I grund och botten är dagens lagstiftning en historisk kvarleva från tiden då kyrkan styrde över familjerätten och då banden mellan familjerätt och jordegendom var starka. Men historien förändras och vi med den. Herr talman! Den civilrättsliga lagstiftningen måste prägla samhället så som det ser ut i dag och inte bygga på förlegade uppfattningar. Den ska stödja och hjälpa människor i deras vardag, inte motarbeta och stjälpa. Den ska underlätta för människor, inte försvåra vardagen. Den ska blicka framåt, inte bakåt. Nuvarande lagstiftning när det gäller just fastställande av faderskap uppfyller inte något av dessa krav. Genom att vara fast förankrad i gamla, föråldrade och moraliserande uppfattningar om synen på samlevnadsform är det inte en lagstiftning för samtiden. Det är dags att vi reser oss ur medeltidens katakomber och får till stånd en lagstiftning på området som kännetecknar vår tid och de omständigheter och livsval som präglar dagens samhälle. En sådan väg skulle kunna vara att utöka faderskapspresumtionen till att omfatta även sambor eller, ännu bättre, att föräldrarna - gifta eller sammanboende - undertecknar papperen i samband med den första kontakten med mödravårdscentralen. (Applåder)