Snabbare betalningar

anf.40 Yilmaz Kerimo (S):

Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till reservation 1. Det är en reservation som är gemensam för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Sedan vill jag gå vidare med något som är positivt i propositionen. Regeringens förslag innebär att betalningstiden för fakturor till myndigheter och andra offentliga organ blir maximalt 30 dagar. Det är bra, men det räcker inte. Ett litet företag som utför ett arbete ska inte behöva vänta längre än så på sin betalning. Detta känns därför som en högst rimlig ordning. Det är positivt att myndigheter och offentliga organ på detta sätt visar vägen och underlättar för små och medelstora företag. Men varför stannar regeringen vid detta? Varför ska det vara skillnad om småföretagaren fakturerar en myndighet och om småföretagaren fakturerar ett annat företag? Jag förstår inte detta. Det lilla företaget behöver få sina pengar lika snabbt oavsett vem som har fakturerats. Jag har svårt att se argumenten för att göra denna skillnad. När jag träffar småföretagare är frågan om betalningstider något som de ofta tar upp som ett stort problem. Långa betalningstider försämrar dessa företags likviditet och lönsamhet. Detta kan i förlängningen också få negativa effekter för samhällsekonomin. Det är inte ovanligt att småföretagare får vänta mycket länge på att få betalt för sina varor eller tjänster. Det handlar ibland om betalningstider på upp till 120 dagar. Under tiden får de själva ligga ute med pengarna. Ofta får de också betala in momspengarna till staten innan deras faktura är betald. Det är inte rimligt att stora företag använder mindre företag som bank, framför allt inte i dessa tider då många småföretag har svårt att få lån av bankerna. Regeringens förslag om att det ska vara möjligt att avtala om längre betalningstid än 30 dagar gör att det i praktiken kommer att handla om betydligt längre tider. Hur ska små företag kunna stå emot de stora företagens krav på längre krediter? Det är inte lätt. Hur ska underleverantören kunna hävda sin uppfattning mot ett stort företag utan att behöva vara rädd för att bli av med en stor kund? Det kanske till och med är den största och viktigaste kunden, eller rent av den enda kunden. Varför ska det i fortsättningen vara möjligt för stora företag att använda sina underleverantörer som bank? Jag förstår inte det. Underleverantörer är ofta små företag som är i stark beroendeställning till det stora företaget. Vi föreslår därför att 30 dagar är den betalningstid som ska gälla också mellan företag. Det finns ingen anledning till olika regler i detta sammanhang. Det kommer att stärka små och medelstora företags möjligheter att finansiera en expansion. Det är nödvändigt för att fler jobb ska kunna skapas nu när vi är inne i en ekonomisk nedgång med stigande arbetslöshet och vikande sysselsättning. Vi inser att en lag om maximalt 30 dagars betalningstid inte helt kan jämna ut den starkare partens övertag vid affärsuppgörelser. Men det är en viktig del i arbetet med att skapa ett sundare förhållande mellan parterna. Vi vet att det skulle betyda mycket för de små och medelstora företagen. En undersökning bland 2 000 av landets småföretagare visar att nästan 60 procent av dem föredrar 30 dagars betalningstid. 40 procent önskar ännu kortare betalningstider. Endast 1 procent vill ha längre tid än 30 dagar. Regeringens förslag stöds med andra ord endast av 1 procent av Sveriges småföretagare. Man kan säga att regeringen står bakom småföretagarna, men den står så långt bakom småföretagarna att det inte syns att den står bakom dem. Vi står på småföretagarnas sida och tycker att önskemålen om skäliga betalningstider är rimliga. Regeringen bör helt enkelt komma tillbaka med ett nytt lagförslag som innebär att 30 dagars betalningstid är det som ska gälla också mellan företag. Det skulle göra nytta för landets många småföretagare, inte enbart för dem som har myndigheter och offentliga organ som kunder utan för alla företagare. Oavsett om det gäller stora företag eller myndigheter ska det vara lika för alla. Det ska gälla oavsett storlek och oavsett om det är offentlig sektor eller företag. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation nr 1.

anf.41 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Civilutskottets betänkande 6 handlar som ni har hört om snabbare betalningar och vad man behöver göra för att anpassa svensk lagstiftning till EU-direktivet om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner. Detta är ett mycket omfattande problem som jag själv på flera olika sätt har kommit i kontakt med ända sedan början av 1980-talet, och förmodligen är problemet betydligt äldre än så. Stora bolag har fått en osund vana att tvinga sina underleverantörer att acceptera betalningstider på exempelvis - det har jag exempel på - 90 dagar. Enligt EU-direktivet ska medlemsstaterna se till att betalningstiderna när det gäller transaktioner mellan privata företag och det offentliga inte får vara mer än 30 dagar. De ska inte tillåtas vara längre än så. När det gäller transaktioner mellan privata näringsidkare kräver EU-direktivet att betalningstiderna inte överstiger 60 dagar om det inte finns särskilda motiv till det. Det gäller också under förutsättning att det inte anses oskäligt mot borgenären, alltså den som har levererat varan eller tjänsten och vill ha betalt för den. Regeringen har valt att följa EU-direktivets krav i den första delen. Förslaget till beslut innebär därför att maximalt 30 dagars betalningstid ska gälla vid transaktioner mellan det offentliga och det privata. När det gäller den andra delen urvattnar regeringen grundregeln om 30 dagar, som alltså anges även där, med en mängd förbehåll och undantag som i princip - eller till och med i praktiken, skulle man egentligen kunna säga - innebär att relationen mellan företagen som köper och de som säljer kan fortsätta att se ut precis som i dag. Självklart ska man inte, herr talman, inbilla sig att problemen skulle lösas bara genom att riksdagen beslutar om att 30 dagar utan några som helst undantag ska gälla för betalningar mellan privata näringsidkare. Verkligheten är nämligen den att de stora företagen på olika sätt kan göra det klart för sina underleverantörer att de inte får datera sina fakturor hur som helst om de vill fortsätta att vara med på leverantörslistan. Dessa signaler behöver inte vara så tydliga och formella att de går att dokumentera, om det nu skulle vara någon företagare som skulle våga ta strid om villkoren. Därför menar vi att det behövs andra, kompletterande åtgärder från regeringens sida om vi ska få en förändring av kulturen hos en del större företag. Jag kan, herr talman, självklart inte stå i talarstolen och uttala mig om hur omfattande problemet är, och jag vill absolut inte stå i talarstolen och peka ut några företag även om jag råkar känna till ett antal exempel som jag skulle kunna använda. Jag tror inte att vi vinner på att hänga ut vissa företag som värre än andra. Att avstå från att på det sättet hoppa på vissa tror jag ligger i allas intresse i näringslivet. Då kanske de på olika sätt kan arbeta och påverka varandra för att förbättra situationen. Det kan nämligen inte vara roligt ens med ett kollektivt dåligt rykte. Herr talman! Vi i Miljöpartiet är övertygade om att en förbättring när det gäller betalningstiderna betyder väldigt mycket för de små och medelstora företagen - ja, för alla underleverantörer. Det gynnar definitivt inte investeringsviljan och möjligheterna att växa om man hela tiden tvingas agera bank åt sina kunder. Vi anser därför att riksdagen bör rösta för reservation 1. Den innebär en tydlig uppmaning till regeringen att återkomma till riksdagen med ett förslag som innebär att längsta tillåtna betalningstid - utan undantag, alltså även när det gäller transaktioner mellan privata bolag - ska vara 30 dagar. I reservationen framhåller vi även att fler åtgärder behöver vidtas för att de mindre bolagens ställning ska stärkas. Vi menar att regeringen bör återkomma till riksdagen med åtgärder så att inte den 30-dagarsregel vi vill ha även fortsättningsvis ska kunna ignoreras genom olika former av manipulation, exempelvis när det gäller hur man daterar fakturor. En sund kultur när det gäller relationen mellan företag kan rimligtvis inte få omfatta att svaga företag tvingas fungera som bank åt den större kunden. Vi hoppas självfallet att ett bifall till reservation 1 i betänkandet ska uppfattas som en så tydlig signal som jag tror behövs för att vi ska få en självsanering och en självreglering när det gäller betalningstider mellan företag. Att nu även finansministern, enligt uppgifter i tidningar, instämmer i denna uppfattning borde innebära att vi får en majoritet för reservationen i dagens omröstning.

anf.42 Sven-Olof Sällström (SD):

Herr talman! Propositionen föreslår ändringar i bland annat räntelagen för att genomföra ett EU-direktiv om bekämpning av sena betalningar. Direktivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att vi kan genomföra en strängare lagstiftning om vi så önskar för svenskt vidkommande. Jag kommer i mitt anförande att i huvudsak beröra det som kretsar just kring betalningstider, eftersom det är där vi har de två reservationer som finns i betänkandet. Vi sverigedemokrater tycker att vi ska ha tydliga, enkla och rättvisa regler för företag i Sverige. Det är bra att propositionen och betänkandet innehåller just detta när det gäller myndigheters förhållande till företag som leverantörer. Vi tycker dock också att det ska vara enkla, tydliga och rättvisa spelregler mellan företag. I dag är det otvetydigt så att det finns företag, framför allt storföretag, som använder sina underleverantörer som bank. Det gör man helt enkelt - det är det många som har vittnat om de senaste dagarna, bland annat till mig - genom att man vid upphandling ställer krav på väldigt långa betalningstider. Det förslag den majoritet som till att börja fanns i utskottet stod bakom - det förslag Alliansen stod bakom - innehöll möjligheter att vid förhandlingarna även fortsättningsvis ställa krav på underleverantörer om väldigt långa betalningstider och fakturor. Det är alltså inte en så stor förändring från dagsläget. Många har också vittnat om att det kommer att fortsätta. Företag har ringt upp bland annat mig och sagt att vi med regeringens förslag kommer att få en liknande situation i framtiden. Vän av ordning kanske noterar att vi sverigedemokrater inte alltid är vän av EU-direktiv. Det händer dock ibland att även en blind höna och så vidare, och i det här fallet har EU gjort någonting bra för företagen. Om man tittar på EU-direktivet ser man att det är ett minimikrav med möjlighet att avtala upp till 60 dagar. Men regeringens förslag möjliggör ytterligare betalningsdagar utöver de 60 dagarna. Man säger att de små företagen används som bank. Men de små underleverantörerna - det kan också vara medelstora och stora företag som är underleverantörer - kan ibland hänskjuta betalningarna till sina leverantörer, som i sin tur hänskjuter dem till sina leverantörer. I slutändan är det alltid den svage som får betala, det vill säga att den svage får med sin checkkredit och sitt kapital finansiera de större företagens verksamhet. Jag tycker i ärlighetens och hederlighetens namn att de större företagen, om de har problem med finansieringen, kan sköta finansieringen via sin egen checkkredit eller lån i bank. Det är ändå så att underleverantörer ska betala skatter. De ska betala sina löner och de ska betala sina leverantörer och får då ibland låna pengar till detta, därför att de i sin tur har gett lån till sina kunder. Det är inte rimligt. Det är skadligt för de företagen. Många företag vittnar också om att de haft ekonomiska svårigheter på grund av att storföretagen utnyttjar sin starka ställning. Det är också skadligt för Sverige, för det är i de små och medelstora företagen som nya företag ska växa fram. Det är i de små och medelstora företagen som tillväxten och de nya jobben ska komma. Om låneutrymmet av kapitalet i de bolagen är uppbundet av lån till kunderna kanske det inte blir någon ny produktutveckling och tillverkningslinje. Det kanske inte blir någon forsknings- och utvecklingsavdelning. Man kanske inte har råd att säkra patent. Man kanske inte kan göra satsningar på arbetsmiljö och säkerhet. I värsta fall kanske man inte kan nyanställa. Herr talman! Jag måste säga att jag är lite förvånad över att regeringen, som i vanliga fall brukar vara bäst i klassen när det gäller att implementera EU-direktiv, just i det här fallet har missat intentionerna i EU-direktivet och även i fortsättningen företräder den starkes rätt. Det förvånar mig att regeringen så klart och tydligt tar ställning för storföretagen mot små och medelstora företag. Om man lyssnar på väggarna som viskar rådde det inte full enighet inom regeringen i den här frågan. Om man ska tolka viskningarna rätt fanns det starka krafter inom regeringen som ville ha 30 dagars betalningstid. Samma viskningar påstår att till exempel Centerpartiet kanske hade en orimligt stor och stark påverkan på det förslag som slutligen lades fram. Då kan jag tycka att det är rätt att regeringen får tillbaka den här frågan, får göra ett omtag och komma med ett nytt förslag som tar hänsyn till vad oppositionen har sagt, men också funderar ett varv till och kanske ger Centerpartiet lite mindre inflytande över det färdiga förslaget. Av den anledningen kommer jag nu inte att yrka bifall till vår reservation 2. Vi ställer oss i stället bakom den gemensamma reservationen från S, V och MP, reservation 1, och kommer att rösta på den i kammaren senare i dag.

anf.43 Marianne Berg (V):

Herr talman! Det har blåst lite kring detta betänkande. Jag hade inte förväntat mig att det skulle bli så mycket vindar kring detta betänkande, Snabbare betalningar . Det har varit turer ända in to the bitter end. Förslaget som regeringen lade fram om 30 dagars betalningstid när underleverantören skickat i väg sin faktura är jättebra. Så långt är allting lugnt och okej. Men sedan kommer detta med avtalsfriheten, att man ska kunna avtala bort betalningstiden, som däremot är ett väldigt dåligt förslag. 30 dagar, basta utan undantag, är vad Vänsterpartiet anser ska råda. När det gäller fordran från myndigheter och andra offentliga organ är det 30 dagars betalningstid som gäller. Samma körschema, oavsett om det är offentligt eller privat, är väl en tydlig och klar linje som alla kommer att kunna känna till och också värna. Frågan är varför inte borgerligheten löper linan ut så att det blir samma för alla berörda parter, oavsett om de är offentliga eller privata. Vi förordar naturligtvis 30 dagars betalningstid utan undantag. När regeringen kommer in på avtalsfriheten medför det en stor risk att storföretagen fortsättningsvis, som många varit inne på, låter de små företagen, många gånger underleverantörer, vara bank. I dag, herr talman, kan vi se till att få en förändring i detta. Det finns mer att ta upp, avtalsfriheten. Om en borgenär, det vill säga en underleverantör eller småföretagare, nekar ytterligare tid för betalning, kan beställaren helt frankt säga: Tack och adjö! Vi går till någon annan. Det är ett scenario som många småföretagare hävdar kan komma att ske, så avtalsfriheten måste strykas. Därför, herr talman, måste vi se till i dag att kampen David mot Goliat inte ska få fortsätta. Vi lever också i en tid då arbetslösheten är skyhög. Därför måste vi se till att på alla plan försöka förbättra de siffrorna. En del i detta är just att småföretagarna ska kunna få betalt i rätt tid, så att de kan ges möjligheter att eventuell anställa fler och känna sig trygga i att deras verksamhet ska kunna leva vidare. Herr talman! Jag började mitt anförande med att säga att det blåst lite kring den här frågan, och det har det ju gjort. Efter mycket läsande, många konkreta exempel och många kontakter med berörda personer landade Vänsterpartiet i att 30 dagars betalningstid utan undantag är det som vi ställer oss bakom. Det är det som vi vill ska gälla. Jag är otroligt glad att Socialdemokraterna och Miljöpartiet följer Vänsterpartiet i denna fråga som nu mynnat ut i en gemensam reservation. Tack ska ni ha för det! Vid dagens omröstning här i kammaren kan vi se till att det blir förändringar för småföretagarna genom att rösta på reservation 1 i betänkandet. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.

anf.44 Jessika Vilhelmsson (M):

Herr talman! Inom EU har det under en lång tid pågått ett arbete med att förkorta betalningstider inom näringslivet. Ett direktiv har utformats som syftar till att skapa ett gott småföretagarskydd samtidigt som avtalsrätten värnas. Utredningen Snabbare betalningar redovisades här i april förra året. I utredningen fanns många olika delar av näringslivet representerade. Under utredningstidens remissomgång stödde de flesta instanser förslaget i stort. Det fanns ett förslag till ändring, att betalningstiden skulle vara 30 dagar i stället för 60, ett förslag som regeringen lyssnade på, och jag återkommer till det alldeles strax. Under utredningstiden har även överläggningar hållits mellan företrädare för ansvariga departement i de nordiska länderna. Vid överläggningarna har man försökt enas om hur direktivet bör tolkas och även, i viss mån, hur det bör genomföras. Regeringen har nu lämnat en proposition till riksdagen som innehåller förslag som syftar till att motverka sena betalningar och långa avtalade betalningstider inom näringslivet. Med anledning av propositionen har två motioner väckts. I ärendet behandlar vi också sju motioner från den allmänna motionstiden. Flera av talarna har varit inne på att långa betalningstider liksom sena betalningar, det vill säga betalningar som sker efter förfallodagen, är ett stort problem och får negativa konsekvenser. Men det är också på det viset att krediter inom näringslivet är betydelsefulla. De förenklar betalningsadministrationen och möjliggör en mer effektiv handel. Regeringens proposition syftar därför till att skapa ett gott småföretagarskydd samtidigt som den värnar avtalsfriheten. Det är inte på det viset som Jan Lindholm säger, att det är något slags urvattnat förslag. Propositionen har efter remissrundan landat i ett bra förslag och föreslår att en fordran vid handelstransaktioner ska betalas senast 30 dagar efter det att borgenären har framställt krav på betalning. Längre betalningstid är endast möjlig i det fall borgenären uttryckligen har godkänt det. Denna sista möjlighet finns dock inte för myndigheter eller andra offentliga organ, där 30 dagars betalningstid är tvingande. Herr talman! Långa betalningstider är som sagt ett problem. Det är också därför vi lägger fram det här förslaget. Det är en ändring av nuvarande lagstiftning. Jag tror att detta tillägg i räntelagen och det faktum att myndigheter och offentliga organ ska betala fakturor inom 30 dagar kommer att ha effekt på det övriga näringslivet. I betänkandet säger vi också uttryckligen att om detta inte får avsedd effekt förutsätter vi att regeringen återkommer med nya förslag. Att däremot lagstifta om en indispositiv 30-dagarsregel, eller 60-dagarsregel som Sverigedemokraterna till helt nyligen föreslog, är fel av många skäl. I en modern ekonomi är avtalsfriheten ett fundament för ett flexibelt och konkurrenskraftigt näringsliv och en grundläggande utgångspunkt vid global handel. Avtalsfriheten motiveras av att det är marknadens aktörer som är mest lämpade att avgöra frågor om avtals ingående och innehåll. Det är bara avtalsparterna som kan se vilka detaljvillkor som i praktiken passar deras avtalsrelation. Betalningstiden är en av flera delar i ett avtal. En lång betalningstid kan till exempel kompenseras av att säljaren får ett bättre pris. En tvingande reglering om betalningstiden kan leda till att affärer inte blir av. Nystartade företag eller mindre företag med sämre likviditet kan sakna möjlighet att betala en köpeskilling omedelbart eller inom en viss kortare tid. Det kan vara problem att ordna banklån. Om avtalsparterna då har möjlighet att avtala om längre betalningstider kan köparen förvärva på kredit och därefter betala säljaren när köparen sålt vidare till slutkund. Handelskrediter och avtalsfrihet är viktiga för ett konkurrenskraftigt näringsliv. Det har oppositionen missförstått. Herr talman! Som jag inledningsvis sade fördes samtal med våra grannländer om hur direktivet borde tolkas och genomföras. Vi har sedan lång tid tillbaka inom Norden en tradition att harmonisera våra lagar inom civilrättens område. Den finska riksdagen och det norska Stortinget har utifrån direktivet antagit lagstiftning som säger att betalningsfristen mellan näringsidkare får överskrida 60 dagar endast om det uttryckligen har avtalats om detta - alltså precis i enlighet med EU-direktivet. Det innebär att dessa länders lagar öppnar upp för längre betalningstider än det svenska förslaget. Det danska Folketinget har antagit en lagstiftning som liksom den föreslagna svenska lagstiftningen säger att betalningsfristen mellan näringsidkare får överskrida 30 dagar endast om detta uttryckligen har godkänts. Finsk, norsk och dansk lagstiftning är alltså dispositiv vad gäller betalningstidens längd. En svensk tvingande lagreglering riskerar alltså att leda till att svenska företag går miste om avtal och affärsmöjligheter. Är det detta som oppositionen vill? Försening av betalning är absolut ett problem, men det kommer inte reservanterna åt. Socialdemokraterna var inne på det, och det står också tydligt i reservationen. För att motverka sena betalningar finns en hel verktygslåda i svensk rätt. Propositionen föreslår, förutom det jag talat om vad gäller betalningstider, en ny paragraf om att Marknadsdomstolen kan förbjuda oskälig sedvänja om till exempel betalningstid. Det finns också en tvingande regel om borgenärens rätt till dröjsmålsränta. Det finns regler om borgenärers rätt till ersättning och vilka belopp som ska utgå vid betalningsförsening. Därutöver finns andra civilrättsliga och konkurrensrättsliga regler som kan tillämpas vid oskäliga avtalsvillkor eller sena betalningar. Vidare finns 36 § i avtalslagen. Det finns också en ganska omfattande praxis på området om vad missbruk av ställning innebär. Det är regler som utredningen konstaterar fungerar väl. Hur kan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna med sina dåligt underbyggda reservationer på allvar tro att detta skulle hjälpa småföretagen? Det saknas helt konsekvensanalys, och förslagen riskerar att få helt motsatt effekt på näringslivet. Det är inte vad Sverige behöver. Herr talman! Sammanfattningsvis är det min uppfattning att propositionens förslag är bra. Tillsammans med övrig befintlig civilrättslig lagstiftning som finns på området och utarbetad praxis kommer det att få önskvärd effekt och ge våra företag ett bättre skydd. Jag yrkar bifall till propositionen och avslag på motionerna. (Applåder)

anf.45 Yilmaz Kerimo (S):

Herr talman! Jag blir mycket förvånad. Regeringen brukar tala sig varm för småföretagare och småföretagande, men nu visar man att det bara är tomma ord utan handling. Man gör ingenting för småföretagare. Det är bara stora och börsnoterade företag som gynnas. Småföretagare som är beroende av sina stora leverantörer får vänta mycket längre tid på att få sina pengar. 120 dagar brukar det vara. Vad gör de då? De säljer sina fakturor till finansbolag, och då betalar de mer ränta. De drabbas hela tiden. Jag förstår av retoriken att ni inte har lyssnat på småföretagarna. I dag har alla ledamöter fått en vädjan till Alliansens riksdagsledamöter att tänka om och göra något nytt i detta. Det är Företagarna Stockholms stad och Företagarna Uppsala som har undertecknat och skickat denna skrivelse. De tycker liksom många andra att långa betalningstider är ett tillväxthinder och att total avtalsfrihet kräver jämnstarka avtalspartner. Ett stort företag har övertag gentemot ett mindre. Småföretagen är beroende och kan inte avtala bort det. Moderaterna och Alliansen måste tänka om. I dag har ni chansen att göra något nytt, att tänka om, tänka rätt och rösta rätt kl. 16 så att det blir rätt. Det ska vara 30 dagar och inget annat för alla företag, oavsett om det är stort, litet, privat eller offentligt.

anf.46 Jessika Vilhelmsson (M):

Herr talman! Vi är överens om att sena betalningar är ett problem. Men ni kommer inte till rätta med problemet med ert förslag. Det betyder inte att företagen fortsättningsvis kommer att betala i tid. Det är problemet. Regeringen lyssnar. Det har varit en omfattande remissbehandling. Det har varit en utredning som har bestått av näringslivets olika representanter. Vi har lyssnat. Vi gick från 60 dagar till 30 dagar. Jag undrar om det är ni som inte har lyssnat. Er reservation har ingen som helst konsekvensanalys av vad detta skulle innebära. Är det inte viktigt för näringslivet att ha handelskrediter? Är det inte viktigt för näringslivet att ha avtalsfrihet? Är det inte viktigt för näringslivet att självt kunna bestämma vad ett avtal ska innehålla? För mig är det viktigt. Det här ger tydliga signaler om vad vi tycker att betalningstiden ska vara, men det ger också utrymme för företagen att själva få skapa sina avtal. Vad har ni tänkt? Hur ska det bli med handelskrediter för småföretagen? Kommer detta inte att få andra effekter? Det är inte bara stora företag som utnyttjar långa betalningstider; det gör även små företag. Har ni tagit in det i er analys?

anf.47 Yilmaz Kerimo (S):

Herr talman! Jag förstår fortfarande inte retoriken. Först säger ni att eftersom kommuner och övrig offentlig sektor ska betala inom 30 dagar kommer det att bli effekt även på andra, och de kommer också att betala inom 30 dagar. Om de inte gör det ska ni titta på det en gång till. Det är motsägelsefullt. Först säger ni att det inte går och att det måste vara på detta sätt för avtalsfriheten. Samtidigt är ni beredda att pröva det ändå. Varför gör man det inte nu när man har lyssnat på småföretagarna? De tycker att det är ett tillväxthinder. Det går inte, de måste sälja sina fakturor och de kan inte växa. Det är bara de stora och börsnoterade företagen som får nytta av detta. Varför ska det vara skillnad mellan offentlig sektor och stora företag? Varför ska bara en del gynnas? Jag förstår inte hur ni tänker. Det är bara 1 procent av de företagare som tillfrågats som tycker att förslaget är bra. Ert förslag stöds alltså av endast 1 procent. Resten, det vill säga 99 procent, tycker att 30-dagarsregeln ska gälla oavsett om det är stora eller små företag. Nu har ni möjlighet att visa att ni inte bara i ord utan även i handling står bakom små och medelstora företag, att ni inte enbart står bakom de börsnoterade stora företagen.

anf.48 Jessika Vilhelmsson (M):

Herr talman! Jag skulle nog vilja säga att det var ett ganska grovt missbruk av statistik, men det kan vi kanske diskutera senare. Jag tror inte att förslaget bara gynnar stora företag. Nu vet jag inte vem som sade att de hade träffat företagare, men också jag har träffat företagare, små företagare som är beroende av långa kredittider. Om de inte får det, ja då diskuterar de priserna. Min fråga, som jag nu inte kan få svar på, är vad som är nästa steg. Ska vi härifrån även bestämma vad priset ska vara, bestämma ett maxpris? Var går gränsen? Det här är en avvägning mellan avtalsfrihet och att motverka långa betalningstider. Vad gäller myndigheter är det skillnad, för myndigheter kan vi råda över. Vi är förstås för korta betalningstider.

anf.49 Sven-Olof Sällström (SD):

Herr talman! Jessika Vilhelmsson anför att nystartade företag som har svårt att få kredit i bank kan behöva låna av sina leverantörer. Det kan förvisso vara så, men jag tror att den omvända problematiken är betydligt vanligare, det vill säga att nystartade små och medelstora företag är tvingade att låna ut pengar till sina kunder. Det har inte minst inköpare från den typen av företag, storföretag, vittnat om de senaste dagarna. De ställer regelmässigt krav på långa betalningstider. Take it or leave it är beskedet till leverantörerna. Regeringens och Alliansens förslag ger utrymme för detsamma. Det är ingen förändring. Det sägs att affärer kan gå Sverige förbi, att andra länder som tolkar EU-direktiv annorlunda får del av affärer som borde ha tillfallit svenska företag. Om de större företagen, som vi huvudsakligen talar om, behöver gå till banken och skaffa kredit för att finansiera sin verksamhet, de extra 30, 60 eller 90 dagarna som det handlar om, kommer det att påverka priset på deras produkter med promillen. Det är inte det som avgör om de får kontraktet eller kan sälja produkten. För det lilla eller medelstora företaget som ska leverera kan det vara avgörande för om de kan betala sina skatter och lön till personalen eller utvidga sitt företag. Det är inte bra för Sverige. Det är inte bra för tillväxten. Jag tolkar Moderaternas och Alliansens ambitioner så att vi ska låta företag växa, att vi ska ha tillväxt i Sverige och säkra jobben. På vilket sätt rimmar förslaget med dessa ambitioner?

anf.50 Jessika Vilhelmsson (M):

Herr talman! Jag har precis som Sven-Olof Sällström lyssnat på företagare, och jag har hört många företag och organisationer värna avtalsfriheten; det framkommer även i utredningen. Det verkar Sverigedemokraterna ha glömt bort. Take it or leave it, säger Sven-Olof Sällström. Vad händer då med den här lagstiftningen? Kommer det att bli någon skillnad? Vad får det för konsekvenser för de företagen? De är fortfarande beroende. Det enda som då händer är att man betalar för sent. Det är ett problem redan i dag. Jag måste ta upp något som sades om EU-direktivet. Jag uppfattade Sven-Olof Sällströms inlägg så att EU-direktivet har någon sorts maxgräns på 60 dagar. Det stämmer inte. Det är fortfarande en avvägning mellan avtalsfrihet och snabbare betalningar. Därför förvånar det mig att man gör den tolkningen. Ja, det är klart att vi tycker att Sveriges näringsliv ska utvecklas och växa, och vi tror att det förslag som Sverigedemokraterna nu stöder är tillväxthämmande. Vi tycker precis tvärtom.

anf.51 Sven-Olof Sällström (SD):

Herr talman! När Jessika Vilhelmsson talar om avtalsfriheten på det sättet och använder det i detta sammanhang kommer jag att tänka på målningen Grindslanten . Det är ett gäng barn som gemensamt hjälps åt att öppna en grind för att släppa fram hästskjutsen. När det sedan kommer till betalningen är det den starkes rätt som gäller. När vi stiftar lagar i det här landet - liksom man gör i alla andra länder - är det för att värna den svages rätt och ge rättvisa spelregler. Det är precis det vi nu sysslar med. Vi stiftar lagar för att ge rättvisa spelregler. Tillkännagivandet innebär att regeringen får tillbaka förslaget på sitt bord. Då kan regeringen komma tillbaka. Man kan förankra sina förslag i kammaren, vilket man sällan gör. Nu har man chansen. Man kan börja med att förankra förslaget i regeringen, vilket jag förstått inte med säkerhet skett i det här fallet. Börja där. Fortsätt sedan med att förankra förslaget i kammaren. Kom tillbaka med ett förslag som kammaren kan acceptera. Sedan kan vi utgå från det och vad som ska gälla i framtiden beträffande avtal mellan företag. Det finns utrymme för regeringen att komma med ett förslag som kanske går utanför de 30 dagarna men ändå har en slutpunkt, ett förslag som innebär att man som mäktig och stark inte ska kunna ställa vilka krav som helst på sina leverantörer. Kom tillbaka med ett förslag så får vi se vad vi kan göra. Vi kanske kommer överens. Det föreliggande förslaget kan vi inte ställa oss bakom. Vi kommer inte heller att ställa oss bakom vår egen reservation, för i så fall skulle Alliansens förslag gå igenom vid omröstningen i dag. Vi ställer oss bakom Socialdemokraternas och den övriga oppositionens förslag för att ni i Alliansen ska få tillbaka det på ert bord och komma med ett bättre förslag.

anf.52 Jessika Vilhelmsson (M):

Herr talman! Det var ju ett tydligt besked. Vi talar förbi varandra kan jag delvis tycka. Det är tråkigt att inte något av partierna som har den gemensamma reservationen tar upp de andra förslag som finns i propositionen, såsom förslag om oskäliga avtalsvillkor och dröjsmålsränta. Det här är som sagt en del av ett förslag. Det finns många andra delar. Ni i oppositionen inskränker genom ert förslag företagens rätt att kunna utvecklas och få tillväxt. Det tycker jag är tråkigt. Det saknas en konsekvensanalys, men utredningen har tidigare gjort en sådan och landat i att avtalsfriheten måste värnas. Tillsammans med de förslag som finns i propositionen är det en bra avvägning.

anf.53 Nina Lundström (FP):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. I dag behandlar riksdagen ett förslag som förbättrar villkoren för företagandet i Sverige. Regeringen föreslår i propositionen lagstiftning för att få till stånd dessa förbättringar. Det är viktigt att notera att den tvingande 30-dagarsregeln för alla företag, utan möjligheter för borgenär att godkänna undantag, i dagsläget saknar stöd bland företagarorganisationer som lämnat remissvar på förslagen. Som alla i utskottet vet har företagare olika uppfattningar i den här frågan. Det finns de som anser att det behövs stärkta regler, men så finns det också de företagare som anser att det inte behövs tvingande regler. De företagare som inte vill ha tvingande regler framhåller att det är viktigt att det finns en avtalsfrihet. Jag har blivit kontaktad av ett antal företagare i båda lägren och också talat med studenter som skriver uppsatser i ämnet och kan konstatera att bilden är väldigt spridd. Det finns olika uppfattningar. Dagens förslag syftar till att förstärka förutsättningarna. Jag noterar att flera av de partier som nu brinner för en tvingande 30-dagarsregel inte väckte några motioner när propositionen lades fram i riksdagen. Jag noterar även att Sverigedemokraterna bytt åsikt i sak. Från att ha haft en 60-dagars stupstock förordar de nu 30 dagar. Uppfattningarna är som sagt olika mellan företagare om hur problemen ser ut. De som inte ser problem anser att det är viktigt med någon grad av avtalsfrihet. Som Jessika Vilhelmsson var inne på är betalningsvillkor ett av flera villkor i avtal. Också företagare som verkar exempelvis som underleverantörer av vissa varor till större företag har olika erfarenheter. Somliga av dem ser problem, andra inte. Jag gissar att de samtalen och mejlen nått oss alla i utskottet. Herr talman! Propositionen Snabbare betalningar innebär att vi i Sverige går längre än EU-direktivet. Lagen har redan beskrivits i debatten. Jag konstaterar att två motioner av två partier väckts med anledning av propositionen. Jan Lindholm påtalar att han har följt problematiken sedan 1980-talet. Jag konstaterar att det är viktigt för oss alla att ta del av utvecklingen. Miljöpartiet hade heller inte någon motion i frågan när propositionen lades fram. Alla partier stöder lagförändringarna i sig vad gäller propositionen. Men det finns två reservationer som avser tillkännagivanden om att regeringen ska återkomma med ytterligare förslag. Jessika Vilhelmsson var inne på det nordiska samarbetet. Det finns beskrivet i betänkandet. Det har under utredningsarbetet förts överläggningar mellan företrädare för ansvariga departement i de nordiska länderna. Vid överläggningarna har man försökt enas om hur direktivet bör tolkas och i viss mån även hur det lämpligen bör genomföras. Utifrån höstens behandling av propositionen har jag antagit att det finns en ganska stor samstämmighet kring hur vi ser på lagförändringarna. Det synes även vara läget här i dag, förutom vad gäller tillkännagivandena. De lagförslag som utskottet ställt sig bakom syftar till att förbättra främst för de mindre företagen. Utredningens kartläggning visade att den genomsnittliga betalningstiden som små och medelstora företag angav i sina fakturor till andra företag och offentlig sektor var 27 dagar. Den vanligaste avtalade betalningstiden i Sverige var 30 dagar alternativt en kalendermånad. Men i vissa branscher förekom längre avtalade betalningstider. Förslagen bör få en positiv effekt för leverantörerna genom att leda till snabbare betalningar och bättre kompensation vid sena betalningar. De förslag som lämnats innebär att särskilt de mindre företagens ställning stärks. I och med att betalningar sker snabbare och i tid kan företagens finansierings- och administrationskostnader minska, förutsättningar för en sund konkurrens förbättras och i förlängningen samhällsekonomiska vinster uppnås. En del mindre företag har problem med finansiering av sin verksamhet, vilket bland annat hindrar dem från att växa och att anställa fler medarbetare. Det finns många orsaker till det. Ett av problemen är att de får vänta onödigt länge innan de fått betalt när de levererat tjänster och varor. Det finns också många orsaker till det. Utskottet konstaterar att regeringens förslag ligger väl i linje med den redovisade faktiska genomsnittliga betalningstiden i Sverige, som enligt senare undersökningar är knappt 30 dagar. Utskottet anser liksom regeringen att betalningsperiodens längd ska vara 30 dagar om inte borgenären uttryckligen har godkänt en längre betalningsperiod. En längre betalningsperiod än 30 dagar förutsätter inte bara ett uttryckligt avtal. Den längre betalningsperioden får heller inte vara grovt oskälig mot borgenären, precis som Jessika Vilhelmsson var inne på. För myndigheter och offentliga organ är 30-dagarsregeln inte möjlig att förhandla bort. Men mellan företag är det fortsatt möjligt att avtala om längre betalningstider. Herr talman! I betänkandet står det väldigt tydligt angivet att regeringen kommer att följa frågan, precis som vi ledamöter i utskottet gör. Jag citerar betänkandet: "Utskottet förutsätter att regeringen noga kommer att följa effekterna av den nya lagstiftningen för de mindre företagen och att regeringen vid behov återkommer till riksdagen med ytterligare förslag." Sådana nya överväganden måste beredas och synpunkter måste inhämtas från berörda. Jag noterade i den tidigare debatten i dag om skatteutskottets betänkande frågan om hur snabbt och hur fort man ska ta fram förslag kontra hur länge man ska utreda. Oppositionen riktar ibland kritik mot att frågor bereds för snabbt och att man har för bråttom. Det hade också utskottet en debatt om i december. Då ville man att det skulle utredas mer och längre. I dag verkar åsikten från oppositionen vara att beredning samt att lyssna in synpunkter från dem det berör är överflödigt vad gäller flera ärenden som i dag debatterats i kammaren. Herr talman! För oss i Alliansen är småföretagens villkor väldigt viktiga. I Folkpartiet hade vi en slogan på den tiden vi kallade förskola för dagis. Vi sade: Sverige behöver både företag och dagis. Småföretagens villkor är oerhört viktiga. I dag har vi möjlighet att fatta beslut som gör att de villkoren förbättras. Men vi ska också väga in de synpunkter som har inkommit och fortsätta att följa och bereda frågan så att vi också lyssnar in de önskemål och synpunkter som finns. (Applåder)

anf.54 Sven-Olof Sällström (SD):

Herr talman! Nina Lundström har tolkat vårt agerande i dag som att vi går från en stupstock på 60 dagar till en stupstock på 30 dagar. Det är inte riktigt så. Det kammaren med all sannolikhet kommer att besluta senare i dag är ett tillkännagivande till regeringen. Man lämnar bollen tillbaka till regeringen. Regeringen ska komma med ett förslag som är väl förankrat i kammaren och som den har en chans att få igenom. Anledningen till att vi ställer oss bakom oppositionens samlade förslag är inte för att det är perfekt utan för att vi anser att ert förslag är sämre. Ert förslag innebär status quo och oförändrade förutsättningar. Det är många som de senaste dagarna i samtal med i varje fall mig har vittnat om att det inte kommer att bli någon förändring. Regeringen har nu chansen att ta omtag, förankra sina förslag, och kanske fundera på om man till exempel ska begränsa avtalsfriheten när det gäller längden på de avtal som man kan sluta mellan företag. Vi Sverigedemokrater är fortfarande öppna för att tycka att 60 dagar i vissa fall kan vara rimligt. Vi hade dessa tre förslag framför oss på bordet i dag. Hade vi ställt oss bakom vår egen reservation så hade regeringens och ert förslag gått igenom. Vi ställer oss bakom den övriga oppositionens förslag för att regeringen ska komma tillbaka till riksdagen med ett väl förankrat förslag som är bra för alla företag. Jessika Vilhelmsson får vara beredd att hjälpa till i utskottet och gå tillbaka till regeringen och säga: Ni får komma med ett förslag och förankra det hos riksdagen så att vi får igenom ett förslag som är bra för alla företag. Det handlar till exempel om de synpunkter som vi sverigedemokrater haft när det gäller att begränsa upp till 60 dagar.

anf.55 Nina Lundström (FP):

Herr talman! Det är intressant vilket fokus man har på frågan. Om jag uppfattar Sverigedemokraterna rätt är det viktiga här att se till att vinna en votering. Jag brinner för att förbättra för alla företagare i Sverige. Jag konstaterar också att det som Sverigedemokraterna nu i dag argumenterar för i kammaren inte var innehållet i motionen och Sverigedemokraternas ståndpunkt i utskottet. Man ska alltid som politiker och inte minst som lagstiftare verkligen fundera över: Kommer steget att räcka? Kommer vi att behöva göra mer? Det ansvaret bär vi alla. Jag är övertygad om att även Sverigedemokraterna har fått åsikterna från företagare att det finns spridda uppfattningar. Om det i remissvaren hade varit entydigt och alla företagare mangrant hade sagt att det är detta som måste till, hade alldeles säkert regeringen och likaså utskottet lyssnat. Min fråga till Sverigedemokraterna är: Hör inte ni de företagare som inte håller med? Håller Sverigedemokraterna med om att det finns olika åsikter bland företagarna? Jag personligen tycker att detta är ett väldigt bra steg att ta. Jag tycker också att vi ska följa frågan. Det är viktigt med det nordiska samarbetet, och det har varit en beredningsprocess. En nordisk marknad innebär att många av de företag som jobbar inom Norden kommer att ha likvärdiga förutsättningar. Fokus är på att ge företagarna bästa möjliga förutsättningar. Det är det viktigaste för Alliansen. Det viktigaste för Sverigedemokraterna är en votering och vem som vinner den.

anf.56 Sven-Olof Sällström (SD):

Herr talman! Då har Nina Lundström fullständigt missuppfattat vårt agerande. Det har ingenting att göra med att vinna voteringar. Det handlar om det faktiska förslaget. Återigen: Om vi hade gått på vårt eget förslag hade det förslag som ligger från regeringen vunnit, och det är inte ett bra förslag. Ni får chansen nu. Vi lämnar över bollen till er, och ni får chansen att komma tillbaka med ett nytt förslag som är väl förankrat här i Sveriges riksdag. Då kan ni vinna voteringen, fast lite senare. Det är detta det handlar om. Jo, jag har lyssnat på företag, och jag har lyssnat på företagare. Jag har lyssnat på röster från båda sidor. Nästan alla invändningar jag har hört handlar om varför man ska tillåta denna avtalsfrihet fullt ut. Det gäller just detta som har anförts tidigare i dag i kammaren: Affären kan gå Sverige förbi om andra, till exempel våra grannländer, kan erbjuda villkor som är mer fördelaktiga. Faktum är att prisbilden förändras med promillen om företagarna tvingas finansiera sin verksamhet i bank för de extra 30, 60 eller 90 dagarna. De kan också tvingas låna av sina leverantörer, som kanske inte har råd att betala löner och skatter och sina leverantörer i sin tur. Det är inte detta som avgör om det blir en affär eller inte. Ta nu detta på rätt sätt! Kom tillbaka med ett förslag som ni har förankrat i riksdagen! Vi är beredda att ställa oss bakom ett förslag och en kompromisslösning. Det som vi lämnade fram var från grunden en kompromisslösning. Kom med en egen kompromisslösning som ni kan få majoritet för i riksdagen! Se det inte som ett nederlag, för det är det inte. Ni får chansen att komma tillbaka.

anf.57 Nina Lundström (FP):

Herr talman! Låt mig upprepa: Alla partier i riksdagen har hitintills ställt sig bakom lagförslagen i propositionen. Det vi talar om nu är ett uppdrag och ett tillkännagivande till regeringen om att återkomma. Nu låter det på Sverigedemokraterna som att de vet exakt vilken lagförändring som borde finnas. Jag noterar att det inte finns några sådana förslag i Sverigedemokraternas motion. Om det vore solklart att det fanns ett annat förslag skulle jag kanske lite grann förstå den argumentation som förs nu. Men jag noterar att Sverigedemokraterna så sent som vid justeringen i förra veckan ansåg att Tyskland med 60 dagar var en bättre modell än det förslag som fanns i det andra tillkännagivandet. Jag noterar att Sverigedemokraterna i dag har ändrat uppfattning både i sak och när det gäller vilket förslag de vill lägga fram. Jag noterar också att det ändå är glädjande att så många i utskottet känner ett sådant engagemang i företagarnas villkor. Jag tycker att det är ett viktigt budskap från riksdagen. Detta är ett steg som vi ska ta i dag. Jag tycker fortfarande att det är viktigt att företagarna själva ska kunna ge synpunkter på ytterligare förslag. Vi vet hitintills att det finns olika synpunkter, som jag har redogjort för från talarstolen. Men arbetet fortsätter i den här frågan precis som i alla andra frågor. Detta är ett viktigt beslut att fatta i dag, och om det skulle visa sig att det av någon anledning inte räcker och att småföretagare och alla företagare vill ha ytterligare ett förslag är jag helt säker på att både Alliansen och riksdagens kammare kommer att ha möjlighet att ta till nya förslag. Men i dag har vi möjlighet att fatta ett bra beslut som stöttar företagandet. Det är ett viktigt budskap från kammaren i dag.

anf.58 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Vi har nu hört Nina Lundström redovisa alla de stora skillnader i åsikter som finns i frågan från företrädare för företag. Det är naturligtvis riktigt. Då tycker jag att det är svårt att förstå hur Nina Lundström kan säga att för henne är det viktigaste att skapa de bästa förutsättningarna för företagen utan att lägga till frågan: För vem då? Hon har ju själv redovisat de stora motsättningar som finns. Från allianssidan försöker man vrida detta till någonting som inte alls är det som vi från oppositionen står för. Vi vill inte stoppa frivillig kreditgivning, utan ofrivillig kreditgivning. Om det stora företaget inte kan få banklån kan det vända sig till sina leverantörer och säga: Har ni lust att gå in med kapital i vårt företag? Vill ni vara bank åt oss? Man kan skriva låneavtal. Det är svårt att förstå vad ni har för verklighetsbild. Jag tycker att vi har fått en tydlig verklighetsbild. Många av underleverantörerna tvingas i dag att datera sina fakturor när det passar den stora och starka kunden, och de kommer att fortsätta att tvingas till det även med denna lagstiftning. Det är därför vi har en del tillägg i vår reservation. Precis som på alla andra politikområden menar jag att politikens uppgift här är att stå för de svaga. Vi politiker ska försöka se till att förbättra förhållandena just för dem. Nu vågar jag inte tala för alla företrädare för dem som säger sig stödja reservationen, utan jag talar för Miljöpartiet. För oss är det viktigt att se till att balansen mellan de svaga och de starka blir mer till de svagas förmån än den är i dag.

anf.59 Nina Lundström (FP):

Herr talman! Jag blir genuint osäker på vad Jan Lindholm och Miljöpartiet egentligen tycker i sak. Jag noterade under behandlingen av förslaget i utskottet att det inte fanns några egna förslag från Miljöpartiet. Det fanns inte heller några förslag från allmänna motionstiden. Vad sakuppfattningen egentligen innebär har jag fått uttolka av kammarens debatt i dag. Jag tycker även där att det är bra att vi är så många som talar väl om företagandet och vill stötta det på olika sätt. Alla partier har ställt sig bakom lagförslagen i sig. Frågan är vad mer vi tror behöver göras. Jag tror att det är viktigt att lyssna på företagarna. Jag noterar, precis som Jan Lindholm var inne på, att det finns olika uppfattningar. Därför är det också viktigt att notera att man kunde se en bild växa fram av att man kunde ha ett tuffare regelverk än 60 dagar rakt av. 30 dagar gentemot offentliga och som en generell regel men med möjlighet att avtala om någonting annat tycker jag därför är en bra kompromiss. Sedan återstår det att se hur utvecklingen ser ut framöver. Men jag tror att vi alla har lyssnat in synpunkter från företagare som upplever detta som ett problem. Samtidigt måste vi väga in de företagare som anser att det inte är ett problem och sedan hitta en lösning. Så är det med politik och när vi bereder förslag. Vi måste hitta förslag som försöker fånga in så mycket som möjligt av de åsikter som finns. Jag tycker att det blir intressant att följa utvecklingen. Jag tar del av och lyssnar in det som Jan Lindholm säger, och sedan får vi se hur eftermiddagens votering går. Detta är som sagt en viktig dag för företagandet. Vi förstärker företagarnas förutsättningar och villkor. Sedan finns det mycket annat som behöver göras, och detta löses inte av dagens frågeställningar eller av förslaget här. Nu handlar det om snabbare betalningar. I de övriga företagarfrågorna har vi anledning att återkomma.

anf.60 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Nina Lundström använder sin repliktid till att ifrågasätta vad Miljöpartiet tycker i frågan eftersom vi inte hade några motioner från allmänna motionstiden i ämnet. Vi valde att inte skriva en följdmotion eftersom vi tycker att regeringen tar steg i rätt riktning. Det är bra. Vi såg inte då att det fanns förutsättningar att gå längre. Det har under resans gång visat sig att det fanns förutsättningar att göra det. Det står i betänkandet att regeringen tänker följa frågan och återkomma med ytterligare åtgärder om så behövs. Det tycker jag öppnar för möjligheter. Nu när det finns en majoritet för att redan i dag ge regeringen ett uppdrag att gå längre förstår jag inte riktigt oviljan att göra det från alliansföreträdarna här. Det som vi politiker har ansvar för är att försöka se till att den part som har den svagaste ställningen får möjlighet att hävda sina intressen. Jag tror inte att Nina Lundström kan förneka att hon känner till att de små och medelstora företagen - underleverantörerna till de större företagen i vårt land - mot sin vilja i stor utsträckning får acceptera att datera sina fakturor mycket senare än vad som är rimligt. De tvingas att acceptera mycket långa kredittider. 90 dagar är inte alls ovanligt i dag. Vi vet att detta kan ske utan några formella krav som går att bestrida på något sätt. Det här en verklighet som vi lever med och som vi måste arbeta med. Det är därför som det är så viktigt att säga att den här reservationen innehåller ytterligare förslag till åtstramningar och inte bara 30 dagar.

anf.61 Nina Lundström (FP):

Herr talman! Det är glädjande att Jan Lindholm och Miljöpartiet också tycker att dagens förslag är ett steg i rätt riktning. Och det vi beslutar om i dag när det gäller lagförslaget i propositionen står ett fullständigt enigt utskott bakom. Inget parti har motsatt sig lagförslaget. Sedan är frågan vilka ytterligare steg man är beredd att ta. Jag försöker verkligen lyssna in vilka ståndpunkter oppositionen har. När det väcks viktiga frågeställningar väger man in dem i beredningen i utskottet. Jag noterar att före justeringssammanträdet i förra veckan, när vi fastställde betänkandet, hade det inte framgått exakt vad de partier som inte väckt motioner tyckte i sak, men i de motioner som hade väckts kunde man utläsa partiståndpunkten. Detta försvårar också kommunikationen. Jag har lyssnat på Jan Lindholm här i kammaren i dag. Låt mig ge ett exempel på något som också försvårar ett uppdrag till regeringen. I Sverigedemokraternas reservation står det: "Enligt min mening ska näringsidkare kunna träffa avtal om en betalningsperiod om som längst sextio dagar." Så står det i den ena reservationen. I sista stycket i den andra reservationen formulerar man det så att det ska vara 30 dagar, men man "ser trots det en sådan utformning av lagen som en viktig del för att skapa ett sundare förhållande mellan parterna". Man kan säga att partierna har lite olika uppfattningar i sak när det gäller vad uppdraget ska bestå i. Vi lyssnar på de synpunkter som kommer in. Vi kommer att följa detta. Budskapet från riksdagen är att företagarfrågor engagerar. Sedan får vi se hur vi ska återkomma om det behövs. Jag är beredd att lyssna om det skulle behövas även efter dagens debatt. I dag tar vi ett viktigt steg, och därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

anf.62 Ola Johansson (C):

Herr talman! Det är lite trist att det förefaller svårt att övertyga oppositionen med argument. Herr talman! Jag har haft förmånen att under 25 år arbeta inom svensk fordonsindustri. Den dagen jag inte befinner mig här hoppas jag att kan få återkomma som säljare av tjänster och system som stöder fordonstillverkarnas verkstäder och få ge deras kunder information om hur man reparerar och underhåller deras produkter. Jag har själv upplevt hur många jobb skapas genom bemannings- och konsultföretagen. Inom tillverkningsindustrin och på storföretagens utvecklingsavdelningar gör unga yrkesutbildade och ingenjörer varje dag betydande insatser för att stärka Sverige och utveckla hållbara lösningar för transport och kommunikation hos Volvobolagen, Ericsson och deras underleverantörer. Kostnaderna för att anställa unga i vårt land är låga. Tack vare att arbetsgivaravgifterna för ungdomar under 25 år har halverats kan svenska ungdomar konkurrera internationellt med sin kompetens utan att behöva arbeta till avsevärt lägre löner än sina äldre arbetskamrater. Industrin är global, och många av de utvecklingsuppdrag som beställs av storföretagen utförs i Asien, Östeuropa och Afrika eller närheten av anläggningar i anslutning till företagens respektive marknader och fabriker, det vill säga utanför Sverige, där villkoren för att arbeta och driva företag är annorlunda. Det brukar kallas offshoring när hela verksamheter och utvecklingsuppdrag flyttas till Bangalore i Indien, till Wroclaw i Polen eller till Shanghai i Kina. Kolleger till mig berättar nu att det just på grund av de halverade arbetsgivaravgifterna finns ett inflöde av uppdrag eftersom det finns en kostnadsmässig fördel med att lägga utvecklingsuppdrag hos unga svenska ingenjörer i stället för att beställa offshore. Storföretagens drivkrafter handlar om kvalitet, tillgänglighet och kostnad. I förhållande till leverantörer är tonen ibland hård. Det tillhör affärslivets spelregler att som köpare utnyttja konkurrensen för att skaffa sig själv egna fördelar. Kostnadseffektivitet och god totalekonomi är viktigt. Låga timpriser i kombination med längre betalningstider har blivit ett verktyg för storföretagen när det gäller att göra urvalet bland de många leverantörsföretagen i Sverige som konkurrerar om uppdragen. Leverantörsföretagen i Sverige ersätts för sitt arbete med uppemot fyra månaders eftersläpning. Likadant eller till och med värre är det i resten av Europa. Därför är det mycket glädjande att EU genom direktiv nu vill se till att medlemsländerna reglerar det här oskicket. Regeringen har tillsatt en utredning för att komma till rätta med sena betalningar i Sverige. Med den utredningen som grund har det utarbetats ett förslag på Justitiedepartementet där utgångspunkten är att 30 dagar ska vara den längsta acceptabla betalningstiden och att det med leverantörens uttryckliga medgivande, det vill säga inte i allmänna villkor utan genom ett faktiskt medgivande när beställningen läggs, ska vara möjligt att träffa avtal om längre tider i det privata näringslivet. Offentliga upphandlingars betalningstider ska däremot fastställas till 30 dagar indispositivt. Sena betalningar betyder att underleverantörers möjligheter att investera, erbjuda en god löneutveckling och en egen kompetensutveckling och i övrigt erbjuda bra anställningsvillkor omintetgörs. Det hämmar svensk industris utveckling när leverantörerna inte tillåts att ha ett eget kapital att investera i produkt- och tjänsteutveckling. Därför är det välkommet att regeringen nu säger att man vill följa utvecklingen noggrant och kan komma att skärpa lagen om den fria avtalsrätten inte räcker till. När Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu i elfte timmen och Sverigedemokraterna i tolfte timmen gemensamt säger att de vill införa en bindande lagstiftning på nivån 30 dagar riskeras den konkurrenskraft som svenska konsult- och bemanningsföretag ännu har. Inte nog med att de vill återställa arbetsgivaravgifterna och driva unga bort från arbetsmarknaden, utan de vill också driva jobben bort från Sverige. Det kan bli den omedelbara följden av en ensidig svensk lagstiftning om 30 dagars betalningstid, vilket man nu föreslår i elfte timmen. Vi ska inte tala om sydeuropeiska betalningstider här. De är långa, och framför allt efterlevs inte de regler som finns. I stället kan vi tala om hur det ser ut i Norden och i Tyskland. Med 30 dagars absolut betalningstid i Sverige går vi betydligt längre och hårdare fram än exempelvis Norge och Finland, som tillåter 60 dagar med rätt att träffa avtal om längre tid, eller Danmark, som har lagt sig på exakt den nivå som regeringen nu har föreslagit, det vill säga 30 dagar med bibehållen avtalsfrihet. I Tyskland är det också möjligt att avtala om längre betalningstid om säljaren uttryckligen medger det. Ibland är det viktigt att gå före och vara ett gott exempel internationellt, men att så till den grad anpassa sig till EU-lagstiftningen att man går avsevärt längre än vad direktiven föreskriver och längre än vad de närmaste grannländerna gör på en så rörlig global marknad är inte så genomtänkt. Det är rent av oansvarigt. Herr talman! Vi har talat om svårigheterna för små företag att klara likviditeten vid långa betalningstider. Risken att gå i konkurs är överhängande för den som tvingas ligga ute med egna leverantörsfakturor, moms, arbetsgivaravgifter och löner medan man väntar på att få betalt av de stora företaget, det vill säga kunden. Men det finns också förhållanden där det är kunden som har låg likviditet och behöver avtala om längre betalningstider. Det kanske är ett nystartat företag under uppbyggnad som tvingas låna eller ta upp checkkrediter för att få verksamheten att gå runt den första tiden. För dessa företag skulle det vara en fördel att kunna komma överens och med leverantörens, storföretagets, goda vilja få lov att betala lite senare för det man har köpt. De i sin tur väntar kanske på att få betalt. En tvingande lagstiftning är således riskabel för nystartade företag, som riskerar konkurs redan innan de har fått betalt för sin första kundfaktura. För Centerpartiet är omsorgen om småföretagen viktig. Vi är medvetna om att det finns olika intressen att tillgodose. Näringslivets organisationer har stöttat regeringen i sitt förslag och har bidragit med sina egna erfarenheter. Regeringen har lyssnat till dem även om några av dem har börjat ändra sig. I vårt betänkande skriver vi att vi förutsätter att regeringen kommer att följa effekten av den nya lagstiftningen och vid behov återkomma med ytterligare förslag. Med den erfarenhet jag har kan jag säga att det behövs en påtryckning mot storföretagen. Därför tycker jag att det är väldigt glädjande att det här tillägget finns. Men det är också exakt det som Socialdemokraterna skrev i sin kommittémotion på propositionen. Skulle det visa sig att storföretagen missbrukar sin maktställning för att pressa fram medgivande om sena betalningstider kommer regeringen att agera och skärpa lagstiftningen. Det är också den position som Socialdemokraterna har haft tills helt nyligen. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har inte haft någon uppfattning alls intill nu. Sverigedemokraterna å sin sida hade föreslagit 60 dagar bindande, och risken med det är att det görs till praxis och att de korta betalningstiderna som vi redan har om 30 dagar förlängs så att fler företag än de som nu pressas av storföretagen blir utsatta. Herr talman! Läser man i tidningar som beskriver läget inför omröstningar och lyssnar till den självutnämnda lobbyisten som ringer runt bland partierna i den här frågan kan ett ej utrett, illa underbyggt och helt spontant framlagt förslag få majoritet i kammaren. Regeringen måste då på något sätt göra riksdagen till viljes och arbeta fram en lag utan att konsekvenserna för företagen är riktigt klara, i strid med vad företagarnas organisationer har uttryckt som sin vilja när de har haft möjlighet att svara under remisstiden. Det åligger dem som lagt fram de här förslagen och oss som röstar i eftermiddag att se till att riksdagen fattar långsiktiga och väl underbyggda beslut som inte försämrar svensk konkurrenskraft, driver jobben utomlands och skapar problem för nystartade företag. Traditioner är viktiga, sägs det. De kanske inte är det jämt, men inom affärslivet och arbetslivet skapar de långsiktigt hållbara spelregler. Det är en trygghet för parterna att veta vad som gäller. Avtalsfrihet är en sådan sak, både mellan parter i en transaktion och mellan parter i arbetslivet. Jag vågar inte ens tänka på hur fackliga organisationer skulle reagera om vi inskränkte avtalsfriheten på arbetsmarknaden med politiska beslut som vi gör nu när det gäller näringslivet. Jag kan med egna erfarenheter intyga att det är något sjukt över storföretagens finans- och inköpschefers bonusar baserade på kassaflöden. I ett småföretag kan det ta upp till sex år av vinster i anspråk för att fylla det hål i likviditeten som skapas vid betalningstider på runt 120 dagar, för att inte tala om vad som sker med likviditeten om företaget dessutom skulle växa under den här tiden. Det är oacceptabelt att små företag ska behöva agera bank åt storföretag och själva hindras att växa och utvecklas. Men den döbelnsmedicin som ordinerats här är klart överdriven och riskerar patientens liv och hälsa. Jag skulle kunna läsa lite ur Runebergs dikt Döbeln vid Jutas , men vi tar det en annan gång. Ni kan googla på det. Regeringens förslag, som jag har varit pådrivande för, innebär ett ökat och angeläget tryck på storföretagen att anpassa för en god utveckling med möjlighet till fler jobb i Sverige med storföretagen som den självklara motorn. Småföretagen är ryggraden i svensk ekonomi. Fyra av fem jobb har skapats i småföretagen de senaste 20 åren. Möjlighet till en sådan anställning och till att leverera tjänster av hög kvalitet som konsult åt ett storföretag är det bästa sättet för en ung ingenjör att etablera sig på arbetsmarknaden. Det vilar ett tungt ansvar på alla att denna möjlighet inte utarmas och dessa jobb flyttar till något annat europeiskt land, till Indien eller Kina. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkande CU6 och avslag på motioner och reservationer. (Applåder)

anf.63 Sven-Olof Sällström (SD):

Herr talman! Först vill jag komma med några tillrättalägganden. Ola Johansson påstår att vi tidigare har föreslagit 60 dagar som någon absolut gräns som också skulle kunna bli ett rättesnöre och att vi därefter ändrat oss till att det ska fastställas till 30 dagar som ska bli något slags rättesnöre. Det är inte riktigt. Det vi föreslog tidigare var 30 dagar plus möjlighet att, genom avtalsfrihet, förhandla upp det ytterligare 30 dagar ungefär på samma sätt som i Alliansens förslag men att vi sätter gränsen till max 60 dagar. Det förslag som vi nu ställer oss bakom är ingen absolut gräns. Det vet också Ola Johansson. Det är ett tillkännagivande till regeringen att komma tillbaka med ett förslag till riksdagen. Vi tycker fortfarande att det ska finnas möjlighet att avtala till en viss gräns. Men det vi gör just nu är att vi ger bollen tillbaka till regeringen att komma med ett förslag som är förankrat i riksdagen. Det var inte det tidigare förslaget. Det är rätt att vi är överens. Vi är överens om så mycket. Vi är alla överens här inne om att 30 dagar ska vara något slags norm. Det är jättebra. Vi träter egentligen om en väldigt liten del av det här betänkandet. Det är bra att vi är överens och att vi tar ställning för små och medelstora företag som utnyttjas på det sätt som Ola Johansson själv beskrev från fordonsbranschen, som jag tror att det var. Så ska det naturligtvis inte vara. Det framstår för mig som lite märkligt att Ola har de erfarenheter som han har och beskriver så detaljrikt hur små och medelstora företag i vissa branscher systematiskt utnyttjas samtidigt som han har ståndpunkten att man ska ge de stora företagen möjlighet att fortsätta att göra detta. Gör så här: Gå hem, fundera ett varv till och låt regeringen komma tillbaka med ett förslag som är förankrat i kammaren och som innebär att vi kan ha avtalsfrihet men en begränsad sådan.

anf.64 Ola Johansson (C):

Herr talman! Det är just att sätta en hårdare press på storföretagen som regeringens förslag innebär. Som jag sade i mitt anförande handlar det här inte om att regelmässigt och med rutiner tvinga leverantörerna att skriva under avtal med längre betalningstider. Det handlar om ett mycket starkare krav på företagen att faktiskt begära leverantörens medgivande. Om Sven-Olof Sällström tillrättavisar mig när det gäller vad jag berättar om Sverigedemokraternas förslag måste jag nog rätta Sven-Olof Sällström när det gäller vad tillkännagivande innebär. Tillkännagivandet som vi kommer att votera om i dag handlar om 30 dagar. Det är inte ett förhandlingsmandat att komma överens om något annat. Jag ogillar antydningarna om någon form av kohandel. Vi gör inte sådana uppgörelser med Sverigedemokraterna, och det vet Sven-Olof Sällström. Jag är nyfiken på hur det kommer sig att Sverigedemokraterna, som i andra sammanhang är ett EU-kritiskt parti som värnar svenska intressen i förhållande till Europa och globala marknader, på det här sättet vill försvåra för svenska företag att göra sig gällande på en global marknad genom att ensidigt införa 30-dagarsregler som är icke-dispositiva och sent ansluta sig till ett sådant förslag från vänstersidan. Det förvånar mig mycket.

anf.65 Sven-Olof Sällström (SD):

Herr talman! Ola Johansson! Eftersom det som jag tidigare har sagt på exakt denna plats vid, tror jag, två tillfällen verkar otydligt får jag upprepa det. Skulle vi ha gått på vår egen reservation i dag hade regeringens förslag gått igenom. Nu går vi på oppositionens förslag, det vill säga regeringen får tillbaka bollen. Det är mycket enkelt att förstå. Regeringen får komma tillbaka med ett nytt förslag. Ja, vi är EU-kritiska. Men det händer väl att också en blind höna hittar ett korn. Ola Johansson och Centerpartiet kommer under våren och kanske till hösten att vid ytterligare tillfällen få se att det finns andra EU-direktiv som vi kommer att ställa oss bakom. Jag tänker framför allt på blåkortsdirektivet och sanktionsdirektivet, där jag tror att vi kommer att stå på motsatt sida. Vi får väl se. När det gäller just det här direktivet tycker vi att det är bra. Vi tycker att man ställer rimliga krav på de avtal som kan slutas mellan företag när det gäller betalningstider. Återigen: Sverige ska alltså förlora affärer på att stora företag tvingas gå till banken och få krediter om de inte kan finansiera sina egna affärer därför att de inte kan låna av sina leverantörer under ytterligare 30, 60 eller 90 dagar. Vilka räntor betalar storföretagen på sina checkkrediter? Hur lång tid pratar vi om? Pratar vi om 30, 60 eller 90 dagar? Vilken påverkan har det på ett slutpris på en produkt eller en tjänst? Och hur rimligt är det att anta att det är det som avgör om man får en order eller inte? Konsekvensanalys - är det rimligt att anta att det som sägs stämmer?

anf.66 Ola Johansson (C):

Herr talman! Jag ska börja där Sven-Olof Sällström slutade, det vill säga om kostnader för krediter i förhållande till pris. En av de saker som vi diskuterar här är avtalsrätten, och det borde i så fall inte vara främmande för Sällström att även ha synpunkter på vilka priser man sätter när man tecknar ett avtal med ett företag. Det kan faktiskt vara så att en kredittid eller en längre betalningstid kan kompenseras med prislappen eller annat om företagen är överens om detta. Detta hindrar dock inte att Centerpartiet och regeringen tycker att det är ett oskick med långa betalningstider och lägger fram ett förslag där vi drar åt tumskruvarna hårdare framför allt på storföretagen och följer utvecklingen noga. Det är däremot väldigt oklart vad Sverigedemokraterna egentligen tycker i den här frågan. Det är över huvud taget svårt att följa Sverigedemokraterna i deras utskottsarbete. Det måste vara en tuff uppgift för ledamoten att stå för en sak i utskottet och sedan behöva stå för någonting annat i kammaren. Jag känner igen det från debatten om privatuthyrningen av bostäder, där man uttryckte en åsikt till att börja med och sedan ändrade sig mot slutet, men det här måste jag säga är nytt rekord i snabba förändringar. Jag har ungefär lika lite erfarenhet som Sven-Olof Sällström av att sitta i riksdagen, men jag vet vad ett tillkännagivande är. Finns det ett tillkännagivande om 30 dagar så är det 30 dagar som gäller. Då är det regeringens uppgift att tillgodose det tillkännagivandet. Sven-Olof Sällström lever i föreställningen om att det här är något man kan snacka om och diskutera. Men det är 30 dagar som gäller. Ni vill ha 60 dagar; det kommer ni inte att få såvida ni inte följer regeringens förslag och röstar med oss i kammaren. Det är upp till er.

anf.67 Otto von Arnold (KD):

Herr talman! Vi har under de senaste åren sett en väldigt bra framväxt av småföretagande i Sverige, detta efter en lång tid av socialdemokratiskt vurmande för stora företag och straffbeskattning av de små och stora företagen och inte minst av deras delägare. Jag vill påminna kammaren om att framgångsrika företagare under en lång tid sågs med oblida ögon av den S-styrda statsmakten. Lagstiftningen premierade försäljning av företaget framför försäljning av de producerade varorna, och många sålde sina företag och flyttade utomlands för att undvika marginalskatter på över 100 procent i det så kallade landet Monismanien. Det var ett slag sedan, men det finns trots allt med i Socialdemokraternas cv. Sedan har man byggt på detta ganska nyligen med höjda arbetsgivaravgifter och ökade skatter på företag. Detta var bara som bakgrundsinformation för den här debatten. Konkurrenskraften är avgörande för företag, och att tillse att företagen kan upprätthålla en sund konkurrenskraft är viktigt för lagstiftaren. Lagstiftaren ska se till att det finns en balans mellan små och stora företag när det gäller att värna företagsamheten som är välstånds- och välfärdsskapande motorer i samhället och se till att de avtal som ingås mellan näringsidkare varken är otillbörliga eller oskäliga. Därför har vi tillsammans med våra nordiska grannar utvecklat en gemensam avtals- och köprätt sedan många år, och den är fortfarande levande. Som det har beskrivits här förekommer allt som oftast diskussioner om hur dessa ska anpassas till varandra så att vi får en balans inom det nordiska marknadsområdet. Det är också positivt att EU nu kommer med sitt direktiv som ligger till grund för dagens betänkande om hur man ska kunna hjälpa mindre företag att slippa fungera som bank, vilket har beskrivits på ett alldeles lysande sätt här, och vilka nackdelar det får för mindre företag som oftast är nystartade. Vi är helt överens om den saken. Det är något vi måste göra någonting åt. I Sverige har det inte varit något större problem. Vi har en betalningstid på 27 dagar i genomsnitt. Det finns dock stora företag som är köpare, till exempel inom fordonsindustrin, telekom och till och med inom spannmålsbranschen, som utnyttjar denna obalans och det företräde de har mot de lokala företag till att avtala om vad som kan sägas vara oskäliga avtalsvillkor, där betalningstiden är ett av många. Det finns många andra avtalsvillkor som berörs i de här sammanhangen också, och jag tycker att debatten har blivit lite förenklad när man bara tittar på betalningstiden. Om man skulle göra en grundlig analys skulle man säkert hitta många andra avtalsvillkor som har lika stor betydelse, om inte större. Regeringen föreslår i sin proposition 30 dagars betalningstid om inget annat uttryckligen godkänns av borgenären. Man förstärker medvetet avtalsvillkorslagen, bland annat 36 § avtalslagen. Det är den viktiga biten i det hela: Vi måste titta på balansen. Vi kan inte titta på bara ett avtalsvillkor, utan vi måste titta på hela spektrumet, och där kommer den viktiga förstärkningen av avtalsvillkorslagen in. Det är någonting som jag tycker att oppositionen har missat. Detta är helt i linje med våra internationella avtal och går i takt även med våra nordiska grannländer. Om man inte gör det finns det en uppenbar risk för att de svenska företagen förlorar i konkurrenskraft. Vi kan inte ha en speciallagstiftning för vartenda avtalsvillkor, men det är där vi riskerar att hamna. Det är det som oppositionen öppnar för med denna Pandoras ask. Vi måste i stället se till att vi har en förstärkt avtalsvillkorslag som domstolarna och regeringen ska följa. Att få en detaljreglering som oppositionen öppnar för skulle vara synnerligen olyckligt. Vi skulle få sitta här varenda dag och votera i mer eller mindre samma frågor. Det är ingenting vi ser fram emot. Vi måste låta parterna hantera detta inom rimliga gränser, och det är upp till oss att sätta ramarna. Jag tycker att det har varit en klargörande debatt där vi från allianssidan har framhållit fördelarna med att bevara avtalsfriheten. Man stärker de små företagen på ett mycket bra sätt. Vi stärker näringslivet över huvud taget, och vi får en höjd moral. Därför, herr talman, yrkar jag avslag på reservationerna och bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)