Privatuthyrning av bostäder - Debatt och beslut måndag 17 december 2012

Nya regler för privatuthyrning av bostäder (CU3)

Riksdagen sa delvis ja till regeringens förslag om nya reglerna för privatuthyrning av bostäder. Bland annat ska den som hyr ut en bostadsrätt, villa, ägarlägenhet eller annan bostad få rätt att sätta hyran friare än i dag. Hyresvärden ska ha rätt att genom hyran få ersättning för sina kostnader för bostaden. Om hyresgästen upplever att hyran är för hög kan han eller hon precis som i dag ansöka om hyresnämnden ska pröva hyran. Däremot ska det däremot inte längre vara möjligt för hyresgästen att få tillbaka en del av den betalda hyran retroaktivt om hyresnämnden bedömer att hyran är för hög.

Riksdagen sa nej till regeringens förslag om att den som äger en bostadsrätt inte ska behöva ange några skäl för att få hyra ut den i andra hand. Riksdagen vill ha kvar de nuvarande reglerna som innebär att den som vill hyra ut sin bostadsrätt ska kunna ange en orsak till bostadsrättsföreningens styrelse, som beslutar om andrahandsuthyrning.

De nya reglerna gäller från den 1 februari 2013.

anf.129 Veronica Palm (S):

Herr talman! Då, vänner, får vi äntligen diskutera den lilla del av bostadspolitiken som rycktes ut ur budgetdebatten, nämligen hyrorna för andrahandsuthyrning. Jag vill börja med att sätta det i någon form av kontext. Sverige har en kraftig bostadsbrist och har haft ett lågt bostadsbyggande under en lång rad år. Under de senaste 10-20 åren har Sverige byggt mindre än jämförbara länder. När man tittar på statistiken ser man 2006-2007, alltså strax före finanskrisen, ett ras i nyproduktionen. Finanskrisen hjälpte sedan inte, utan vi fortsätter att minska nyproduktionen. Det har effekter för svensk tillväxt och svensk konkurrenskraft. Sverige är en liten nation, långt bort från ära och redlighet, en liten nation med ett språk som ingen människa begriper och med en liten befolkning, en befolkning som är mindre än antalet personer i staden London. Trots det har Sverige kunnat stå stark i internationell konkurrens. Trots det har Sverige kunnat utvecklas som en stark nation med jobb och tillväxt. Därför blir jag så orolig när vi nu ser hur bostadsbristen fortsätter att öka och hur nyproduktionen av bostäder inte kommer till. Det betyder att den som vill ha ett jobb inte kan ta det. Det betyder att hon som har kommit in på drömutbildningen tvingas tacka nej därför att hon inte får en studieplats. Ni har mött de exemplen. Jag har mött de exemplen. De finns runt om i hela vårt land. Det är inte ett isolerat storstadsproblem. Bostadsbristen i Sverige finns i nästan alla kommuner. 90 procent av alla kommuner uppger själva att de har brist på hyresrätter. Bostadsbristen är en av faktorerna, förutom regeringens undfallenhet när det gäller utbildningspolitik och möjligheten för människor att få en trygg omställning till ett annat arbete, som gör att Sverige i dag förlorar i internationell konkurrenskraft. Det är inte bra. Det är inte bra för Sverige, och det är inte bra för oss som bor här i landet. Därför krävs en aktiv bostadspolitik med ökat bostadsbyggande. Då måste man titta lite på regeringens åtgärder. Under drygt sex har man gjort tre saker. Det första man gjorde när man tillträdde var att avskaffa all form av produktionsstöd för nyproduktion av bostäder. Resultatet kom snabbt: produktionen sjönk. Det andra var att det blev en ny plan- och bygglag. Det behövdes, för det tar alldeles för lång tid från idé till spaden i jorden och till färdigt byggprojekt. I dag, ett och ett halvt år efter den nya lagen, har vi resultatet: Det tar ännu längre tid. Byggprocessen har blivit ännu krångligare. Planprocessen tar ännu längre tid, och det är ännu mer överklaganden. Det tredje är det som vi är här för att diskutera i dag. Jag förstår desperationen. Jag förstår att det är jobbigt att ha de ideologiska skygglapparna som gör att man inte kan föra en aktiv bostadspolitik, att man inte kan vända på alla stenar och se till att öka produktionen. Verktygen finns ju. Vi vet allihop att de finns. Regeringen har valt att avskaffa dem eller försämra dem. Jag förstår den desperationen. Men i ärlighetens namn är inte inneboende lösningen på de ungas bostadsbrist. Vi behöver fler bostäder. I desperationen över att inte ha gjort någonting på sex år hastar regeringen fram ett dåligt genomarbetat utkast till lagförändringar när det gäller möjligheten att hyra ut bostäder i andra hand och när det gäller prissättningen för bostäder i andra hand. Dessutom försöker man tricksa lite med budgetreglerna och pilla in det på fel ställen. Det är över huvud taget en sörja av dålig hantering. Bostadsmarknaden är inte vilken marknad som helst, utan det är en marknad som behöver vara stabil under lång tid framåt. Just därför behövs det brett samarbete och stabila spelregler. Det är inte något som passar sig för politiskt tricksande. Det är sorgligt. Jag vill att vi ska se till att öka bostadsproduktionen här i landet, få fler bostäder, små bostäder som unga kan betala och som unga kan bo i. Men under tiden tycker jag naturligtvis att vi ska se till att använda de bostäder som finns bättre. Jag är ganska övertygad om - jag säger "ganska övertygad", eftersom det inte finns någon som vet - att det finns bostäder som står tomma i våra större städer och tillväxtregioner och som, rätt hanterat, skulle kunna utnyttjas bättre. Då behövs det ett bättre regelverk som ger möjligheter för bostadsrättsinnehavarna och bostadsrättsägarna, alltså föreningen, att tillsammans se till att utnyttja dem bättre. Det behövs en prissättning som gör att om du hyr ut din bostad i andra hand till någon under ett, ett och ett halvt eller två år, då ska du kunna få täckning för de faktiska kostnader som du har i form av lån, räntor på lån och avgift till föreningen men inte amorteringar, kapitalkostnader och kapitalförmering. Det behövs en andrahandsförmedling. Jag är övertygad om att mycket av det som gör att man inte hyr ut är en osäkerhet: Vilken trygghet finns det om något händer? Om lägenheten går sönder, vilken trygghet har jag som uthyrare? Det ska vara en andrahandsförmedling som vänder sig både till mig som hyr ut och till mig som vill hyra. Vi behöver se över möjligheterna för bostadsrättsföreningarna att ta ut en extra avgift för de eventuella merkostnader det innebär att den som äger bostaden inte bor i den. Det finns en rad åtgärder som man skulle kunna vidta för att öka utnyttjandet av det befintliga beståndet, men regeringen väljer att göra ingenting. Det är sorgligt. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har varit tydliga med att vi vill ha förändring och förbättring. Vi vill utnyttja det befintliga beståndet bättre. Då duger inte den typen av slarviga, hastig framtagna, iordningtricksade regelverkssystem och processer som den här regeringen har ägnat sig åt. Jag förstår att det är svårt att vara en fyrpartiminoritetsregering. Har man förhandlat ihop någonting i Regeringskansliet är det inte lätt att diskutera med oss i riksdagen, men vill man ha en stabil överenskommelse, en stabil bostadspolitik och en stabil bostadsmarknad krävs det att man som ansvarsfull regeringen också talar med det största partiet i riksdagen. Då skulle man kunna få det. Jag tycker att det är sorgligt att stå här i dag och konstatera att det var viktigare att få igenom marknadshyror i andrahandsbeståndet än att få ett regelverk som fungerar. Jag har gått igenom beredningsgången för det förslag vi behandlar i dag. Den är under all kritik för en ansvarsfull regering på ett sådant beredningsområde. Det är också ett förslag som på ett betänkligt sätt griper in i äganderätten. Jag tycker att det är mycket problematiskt. Jag tycker nog att den som äger en bostadsrätt också ska ha rätt att hantera bostadsrätten. Därför krävs det ett bättre samarbete. Det är också anmärkningsvärt att regeringens företrädare inte vid något tillfälle på eget initiativ har sökt upp de tre stora aktörerna på bostadsrättsmarknaden för ett samtal. Jag har talat med dem. De har många idéer. Så tycker jag att man ska bedriva politik. Det tycker jag är ansvarsfullt. Det står också i propositionen att det handlar om en lägenhet. Det låter ju bra, men det finns ingen beskrivning av hur jag som potentiell andrahandshyresgäst ska veta att den lägenhet som jag tänker hyra till en marknadsprissatt hyra är den första eller den andra lägenheten, som då skulle vara till bruksvärdeshyra. Det är komplicerat, och vi kommer med all säkerhet att få ändringsförslag och förändringar i propositionen under en lång tid framöver, för så blir det när man inte klarar beredningsarbetet ordentligt. Låt mig gå över till den svåraste frågan av dem alla. Löser vi bostadsbristen i det här landet genom att de som redan i dag bor i andra hand får kraftigt höjda hyror? Det blir ju resultatet. Jag tror inte det, men det är uppenbart att det är vad regeringen och regeringens företrädare i den här kammaren tror. Regeringen föreslår en marknadsprissättning där varje lägenhet som ska hyras ut i andra hand ska värderas på en fri marknad och sedan värderas om till vad det skulle innebära i hyressättning. Varje lägenhet ska värderas vid varje tillfälle. Det står inte tydligt i propositionen vem som ska göra det, men jag antar att det är en fastighetsmäklare eller någon man känner som är fastighetsmäklare som ska göra den värderingen. Det betyder att på en av de mest överhettade marknaderna och i en av de mest kaotiska situationerna för den som inte har en bostad ska varje lägenhet värderas varje gång. Det betyder att det inte blir mer stabilitet på bostadsmarknaden, och det blir höjda hyror för den som bor i andra hand. Dessutom väljer regeringen att ta bort möjligheten att överklaga ockerhyra i efterhand. Det är ett mycket konstigt sätt att hantera detta när man nu gör High Chaparral av andrahandsmarknaden. Jag skulle önska - jag sagt det tidigare här i talarstolen, och det finns några timmar kvar att göra det - att man sansade sig, satte sig ned och sade: Okej, vi har inte lyckats. Det har inte blivit så bra. Vi klarade av att avskaffa produktionsstödet. Produktionen gick ned. Vi klarade av att förändra plan- och bygglagen. Planprocesserna blev längre. Nu har vi ett tredje förslag vi tänker genomföra. Vore det inte lämpligt att ta några månader och sätta sig tillsammans med mig, Socialdemokraterna och Miljöpartiet och fundera på om vi inte ska se till att få lite ordning och reda åtminstone på den här lilla delen av bostadsmarknaden? Jag är öppen för det. Jag vill att vi utnyttjar beståndet bättre, men det måste vara ordning och reda. Så bedriver man ansvarsfull politik i det här landet. Sammanfattningsvis: Det är slarvigt, och det är dåligt. Det krävs ordning och reda. Vi löser inte bostadsbristen för alla de unga som står utanför det här huset, som vill komma in på bostadsmarknaden, som vill kunna ta ett jobb och som vill kunna ta en studieplats, genom att vi får fler inneboende. Vi behöver en aktiv bostadspolitik. (Applåder)

anf.130 Oskar Öholm (M):

Herr talman! Efter att ha lyssnat på Veronica Palms inledningsanförande kan jag konstatera att det låter lite som det gjorde häromsistens och lite som vanligt, det vill säga det är ett väldigt högt tonläge. Det är mycket skarpa formuleringar, och förstärkningsorden haglar. På ett sätt är det en retorik vi känner igen, men i dag förstår jag den lite bättre. Om man på fullaste allvar - som Veronica Palm och Socialdemokraterna gör - i dag står för en politik och i morgon tänker rösta för en politik där man aktivt bidrar till att öka bostadsbristen förstår jag att man måste tricksa med retoriken och lägga ut retoriska dimridåer för att inte riktigt berätta vad det är man tänker göra. Det är så det ser ut. Herr talman! Det är bara ett par veckor sedan vi stod i den här kammaren och debatterade bostadspolitiken generellt och helheten i den. Vi var inte överens då heller, och tonläget var stundtals ganska högt även då. Det kanske är bra på ett sätt. Tydliga alternativ i politiken brukar ju uppskattas av väljarna. Vi i Alliansen talade då om hur bostadspolitiken just nu rustas upp i Sverige, hur vi steg för steg genomför förenklingar som gör att det ska gå snabbare att bygga, hur vi ändrar alltifrån skatteregler till andra förutsättningar som tillsammans kan hjälpa till att öka bostadsbyggandet och hur vi på flera av områdena med långsiktiga utmaningar har utredningar som ser över detta, levererar skarpa förslag och förändrar bostadspolitiken i en riktning som ger fler någonstans att bo. Oppositionen opponerade naturligtvis även då. Det är ingenting konstigt i det. Huvudinvändningen var ungefär samma som i dag, det vill säga att man tycker att det går för långsamt, att det händer för lite och att det behövs fler och andra förslag för att komma till rätta med bostadsbristen. De konkreta förslagen handlade, då som i dag, mest om sådant som vi redan har testat i det här landet och sett att det inte har fungerat. Men precis som då finns det något som vi, åtminstone i ord, verkar vara ganska överens om, nämligen problemformuleringen, problembilden. Det gäller till exempel det faktum att bostadsbristen, inte minst i våra storstäder som den vi i dag befinner oss i, i andra tillväxtregioner eller på universitetsorter, är ett allvarligt samhällsproblem. Vi var överens om att brist på bostäder hotar arbetslinjen när man i värsta fall tvingas tacka nej till det jobb man har fått eller tacka nej till en studieplats bara för att man inte hittar någonstans att bo. Jag tänker inte ägna den här debatten åt att diskutera vem som egentligen bär ansvaret för att bostadsbristen blivit ett så akut problem som den är. Det kommer vi nog att göra mycket framöver. Men det är klart att det säger sig självt: Om vi under decennier har byggt mindre än vad efterfrågan är och färre bostäder än vad våra grannländer och andra jämförbara länder har gjort blir det ett problem. Det är självklart att det är en situation som blir än mer bekymmersam om vi betänker att Sverige kanske är det land i västvärlden som går igenom den snabbaste urbaniseringen just nu. Städer som Malmö eller Umeå befinner sig faktiskt på listan över EU:s snabbast växande städer. Lägg dessutom till den ekvationen att fler än någonsin studerar vidare i Sverige just nu och att ungdomskullarna är större än de har varit på mycket länge. Då befinner vi oss i den här situationen. Herr talman! Jag tycker att de här utmaningarna blir begripliga först när man kan jämföra dem med någonting. Det har funnits många bra sådana jämförelser. Metaforen med två fulla SL-bussarna med nya invånare som kommer till Stockholm varje dag säger någonting om utmaningarna. Det går säkert att göra en översättning till fulla spårvagnar på väg till Göteborg eller fulla Öresundståg på väg till Malmö. Det är enormt stora utmaningar. Då kan man fundera på vad som är det politiska svaret till dem som kliver av den där SL-bussen eller den där spårvagnen. Det är så klart: Bygg mer! När den retoriska och politiska dimman har lagt sig lite grann är vi ju alla överens om det. Vi har lite olika lösningar, men i grund och botten har vi en samsyn kring att bostadsbyggandet måste öka. Problemet är förstås att det inte räcker. Även om vi nu gör allt som går för att korta ledtiderna och öka byggandet är det omöjligt att på kort sikt bygga i kapp en bostadsbrist som skapats under 20 års tid tillbaka. Även om vartenda förenklingsförslag som har utretts genomförs över en natt och även om varenda reform som har föreslagits utreds och implementeras i morgon kommer vi inte att klara den utmaningen. Även om vi skulle låtsas att oppositionens subventionspolitik faktiskt fungerade i verkligheten, trots att vi empiriskt har sett att det inte har varit så, skulle det inte fungera eftersom bostäderna inte skulle bli färdiga och inflyttningsbara i morgon. En ansvarsfull, social, hållbar och framgångsrik bostadspolitik handlar om att fundera på vad vi kan göra här och nu. Vad kan vi göra i dag? Herr talman! Nu är det skarpt läge. Nu är det upp till bevis för alla dem som har talat om detta och skrivit på insändarsidor, i debattartiklar eller på andra ställen att någonting måste göras här och nu. Nu är det dags. Det är nu det gäller. På riksdagens bord ligger ett paket av åtgärder som är utredda och som är färdiga att implementeras direkt efter årsskiftet. Det är åtgärder som utan tvekan skulle öka utbudet av bostäder, som skulle göra reglerna enklare och tydligare och som skulle göra att fler fick någonstans att bo. Så är det, och det medger till och med oppositionen. Vi kunde nyss lyssna på Veronica Palm som sade att det finns lägenheter som står tomma och att det finns möjlighet att få fram fler bostadstillfällen. I det förslag som vi debatterar i dag införs en ny hyressättningsmodell som gör två saker samtidigt, och båda är viktiga. Dels säkerställer det att den som hyr ut en privatbostad faktiskt kan få täckning för sina kostnader - något som av ganska uppenbara skäl är viktigt om man vill få fler att hjälpa till - dels sätter ett tak för hur hög hyran kan bli genom att koppla hyran till efterfrågan på bostäder i det område där bostaden ligger. Modellen ger täckning för kostnaderna, men det är inte en helt fri hyressättning, om man nu ville få det att låta som det. Det är en hyresmodell som blir tydlig, som är lätt att förstå och som ökar utbudet av bostäder. Är man missnöjd med hyran kan man, precis som vanligt, få den prövad i hyresnämnden, och ligger den över vad som är skäligt ska den sättas ned. Förändringen i bostadsrättslagen är den andra delen. Det är ingen stor förändring, kan man tycka, men vi byter perspektiv och säger att utgångspunkten är att man ska ha rätt att hyra ut en bostadsrätt under en begränsad tid. Har man bott i lägenheten i minst ett år under de senaste tre åren behöver man inte visa de här beaktansvärda skälen för att få hyra ut. Man behöver fortfarande tillstånd från föreningen, det är värt att säga, men det är i så fall föreningen som måste visa på vilket sätt det skulle vara bättre att lägenheten står tom. Herr talman! Som jag har uppfattat det, inte bara i dag utan över huvud taget när den här frågan har varit uppe för debatt under hösten, har kritiken mot det här förslaget i huvudsak handlat om fyra olika punkter. Man hävdar från oppositionens sida, som vi hörde, att förslaget är illa utrett, man är rädd för att hyrorna ska bli högre och att man inte ska kunna få tillbaka en felaktig hyra, och man hävdar också att det blir svårare för bostadsrättsföreningar att sköta sitt uppdrag om de inte kan säga nej till uthyrning. Låt oss då titta på de invändningarna en i taget, herr talman. När det gäller tidsramen för utredningen som ligger till grund för förslaget stämmer det att det har gått fort. Det gått fort av det skälet att vi alla är överens om problemen och att det här är prioriterat. När någonting är prioriterat är åtminstone jag glad att vi har en regering som agerar. Det tog tre månader att ta fram ett delbetänkande med förslag till förändringar. Det remitterades sedan tillsammans med promemorian från Justitiedepartementet några veckor senare. Det som är klart och tydligt är att det är en utredning som har följt alla konstens regler. Det är en utredning som visserligen har gått fort att få fram, men ingen har riktat kritik mot att man skulle ha frångått övergripande principer för hur man gör. Detta är prioriterat, och därför går det fort. Men ändå säger oppositionen att vi ska utreda mer. Det är svaret. I de mediala kommentarerna kan man också läsa att det som verkar ha upprört mest, inte minst Veronica Palm, är att ingen kan säga om det här ger 10 000, 20 000 eller 30 000 nya bostäder, och därför säger man nej. Herr talman! Jag kan inte låta bli att fundera på om det inte mer handlar om ett politiskt spel än någonting annat när den centrala invändningen man har är att man inte vet exakt hur många tusen bostäder som blir tillgängliga. Hyrorna då? Ja, här är det ännu mer obegripligt, tycker jag, vad oppositionen ägnar sig åt annat än ren skrämselpropaganda. Socialdemokraterna, och även Veronica Palm för en liten stund sedan, har sagt att det är en rimlig princip att man ska kunna få täckning för de kostnader man har. Ska man få någon att hyra ut sin lägenhet måste det gå att få täckning för räntekostnader och avgift, vilket är precis det som är poängen med det här förslaget. Men det är ju en schablonmodell, invänder man då, och principen om täckning måste bara gälla de faktiska kostnaderna. Men hur ett sådant system skulle se ut vet man inte, och det har man inga andra förslag på. Eller menar man på fullaste allvar att staten ska upprätta en kontroll över varenda bostadsrättshavares exakta lån och aktuella räntesatser? Förutom att det vore en ganska komplicerad och förmodligen rätt dyr modell kan man fundera över om det över huvud taget vore rimligt. Man kan dessutom fundera över rimligheten i att hyresnämnden, i Veronica Palms tolkning av att få kostnadstäckning, ska bedöma en skälig hyra efter hur framgångsrik någon har varit på att förhandla med banken om sin ränta. Det är vad det kokar ned till i ett sådant system. Nu får vi i stället en schablonmodell, vilket det nog måste vara om det här ska fungera i praktiken i hela landet, och vi får en modell som fungerar just i hela landet. Vem ska ha råd då? Det har varit den tredje stora invändningen. Det är lätt att göra några räkneexempel. Förslaget säger att man ska acceptera en avkastningsränta på marknadsvärdet på ett par procent över Riksbankens referensränta. Räknar man på det och jämför med vad små lägenheter kostar - antingen i Storstockholm, Storgöteborg eller kanske också i andra städer, för detta är ju inte bara ett storstadsproblem - ser vi att små lägenheter kan det nog finnas rätt gott om, enligt det här förslaget, som skulle kunna bli tillgängliga strax under eller strax över 5 000 kronor. En del lägenheter blir såklart dyrare än så. Om någon har fått ett jobb till exempel i den här staden och ska flytta hit och har fått en bra lön men bara inte hittat någonstans att bo kanske lägenheter med högre hyra också kan hyras ut. Det är väl utmärkt. När det gäller invändningen att man inte kan klaga på hyran har det spridits rejält med missförstånd. Man kan enligt förslaget inte i efterhand få hyran prövad av det enkla skälet att reglerna nu blir tydliga från början om vad som gäller. Med ett så klart och tydligt system är det enkelt att se vad som är en acceptabel hyra. Men man kan, om man klagar och tycker att det här inte är rätt, precis som vanligt få hyran prövad och nedsatt. Det är också det som gör att vi kommer att kunna komma till rätta med det stora bekymret i dag med många exempel på grå eller svarta kontrakt och rena ockerhyror. Det är det som vi kommer till rätta med i det här förslaget. Den sista invändningen då? Det blir svårt för bostadsrättsföreningarna att fungera om de inte kan ha kontroll över vilka som bor i deras fastighet. För det första tror jag att vi i den delen ska ha klart för oss att det inte är någon absolut rättighet att hyra ut bostaden som föreslås. Man måste fortfarande få tillstånd från föreningen, och föreningen kan även i det här förslaget säga nej om det finns skäl för det. För det andra är det rimligtvis så att den som hyr ut har ett stort intresse av att föreningen är välskött och att fastigheten fungerar, dels för att man vill behålla värdet på lägenheten, dels för att det lite grann också kan påverka vilken hyra man kan ta ut. Det finns alltså ett intresse även från den som hyr ut att det här ska bli rätt. För det tredje, herr talman, är det klart att de här reglerna gäller för en begränsad tid och att de gäller för en lägenhet. När vi nu har skingrat den retoriska dimman vill jag säga att det är nu det gäller. Nu är det skarpt läge, och det är upp till bevis. Menar man allvar med att bostadsbristen är ett samhällsproblem som vi måste agera mot här och nu, och menar man allvar med att åtgärder som har effekt på kort sikt måste sättas in har vi nu en unik möjlighet att göra det vid voteringen i morgon. Att då säga nej till ett förslag som kan ge tiotusentals nya bostäder är lika obegripligt som det är oseriöst. Med de orden, herr talman, vill jag avslutningsvis yrka bifall till reservation 2 i betänkandet och i övrigt bifall till utskottets förslag. (Applåder) I detta anförande instämde Michael Svensson (M).

anf.131 Veronica Palm (S):

Herr talman! Det är stora ord från Oskar Öholm, och jag förstår att han griper efter det här halmstrået. Det kan inte vara så roligt att företräda en regering som har haft sex år på sig och bostadsproduktionen bara har rasat. Jag förstår att det blir viktigt att tala om att det här är en stor bostadspolitisk fråga som man nu tar ansvar för att lösa. Men det blir lite patetiskt när det faktiskt inte är så. Jag har en viktig fråga när det gäller hyressättningen. Men först vill jag säga, när Oskar Öholm talar om vikten av att ha ett empiriskt underlag, att det enda vi vet att är att det finns bostäder som går att hyra ut om man har en stabil, fungerande bostadsmarknad och en prissättning som är rimlig. Därför blir det konstigt när ni talar om 40 000 bostäder i utredning och departementsskrivelser, 20 000 på presskonferensen och 10 000 enligt vice statsministern. Sedan säger man att man inte riktigt vet och nu säger ni tiotusentals. Ärligt talat, vi har en bostadsproduktion på 20 000 nya bostäder under vad som skulle behövas varje år. Då är inte tiotusentals bostäder den stora bostadspolitiska frågan, men det hade varit bra om vi hade haft ett regelverk som gett fler bostäder. Nu till mina frågor: Vem sätter marknadsvärdet? Den schablon som Oskar Öholm talar om handlar om att någon, varje gång man hyr ut en bostad, ska sätta ett marknadsvärde. Vem gör det? Och på vilket sätt blir det enklare?

anf.132 Oskar Öholm (M):

Herr talman! När det gäller den sista frågan vet jag inte. När jag kom från Örebro till Stockholm insåg jag att alla som letar efter bostad verkar ha järnkoll på exakt vad varenda kvadratmeter i varenda del av staden kostar. Därför tror jag inte att det är speciellt svårt att ta reda på vad värdet på en lägenhet är. Det verkar vara ganska enkelt att ta reda på. Att den modellen fungerar och är tydlig tror jag är det minsta bekymret. När det gäller den andra delen kan jag säga att det är fascinerande att höra Veronica Palm resonera. Hon erkänner att det finns lägenheter som står tomma. Det finns lägenheter som går att hyra ut. Och nu finns ett förslag om att kunna göra det. Det hela blir obegripligt. Den här debatten blir en seminarieövning snarare än en diskussion om att dessa problem finns på riktigt för verkliga människor. Veronica Palm säger ungefär följande, om jag ska försöka sammanfatta, och nu ironiserar jag inte. Det ska bli lättare att hyra ut en privatbostad. Det är vi överens om. Man ska ha rätt att få täckning för sina kostnader. Det är vi också överens om. Vi ska skydda bostadsrättsföreningarna. Även det är vi överens om. Sedan lägger regeringen fram ett förslag där vi gör det lättare att hyra ut bostäder, ett förslag som innebär att man får täckning för de kostnader man har och behåller regeln att bostadsrättsföreningen kan säga nej om det skulle skada föreningen. Det blir fullständigt omöjligt att förstå vad Socialdemokraterna anser vara problemet, herr talman, när vi levererar exakt det som de vill ha. Då hakar man upp sig på hur många tiotusentals lägenheter det kan ge. Det största problemet blir om det är 10 000, 20 000 eller 30 000. Min fråga till Veronica Palm, i ett läge med akut bostadsbrist som hon själv i skarpa ordalag gett uttryck för, är: Hur många tusentals lägenheter är för lite?

anf.133 Veronica Palm (S):

Herr talman! Kan vi inte, Oskar Öholm, bara erkänna att vi tycker olika om det här? Det som Oskar Öholm och regeringen föreslår är inte att det ska bli lättare att hyra ut, utan att man ska frånta äganderätten från dem som äger sin bostad. Jag tycker inte att det är rimligt. Bostadsrätten är en bostadsform som är värd att värna. Det är viktigt att värna bostadsrätten som form. Det sägs att man ska ha kostnadstäckning. Nej, det är inte det ni föreslår, Oskar Öholm. Det ni föreslår är att man värderar lägenheten på en marknad. Det gäller inte de faktiska kostnaderna. Den som äger en bostadsrätt värderad till 4 miljoner har inte månatliga kostnader för 4 miljoner. Det är inte fråga om de faktiska kostnaderna. Det är en marknadsvärdering, tydligt uttryckt i propositionen, oavsett om man har lån eller inte på bostaden, en marknadsvärdering som man sedan räknar om till hyra. Det är ingenting annat än en hyressättning baserad på marknaden. Jag tycker inte att det är så vi löser bostadsbristen, men det är klart att om man under så lång tid underlåtit att ha en produktionspolitik, en politik som ger fler bostäder, öppnar det för att man också kan använda marknadsvärderingen för att vrida bostadsmarknaden till någonting annat. Jag tycker att det är viktigt att även vanliga ungar från Örnsköldsvik, Örebro och Västerås ska kunna få en bostad i Uppsala om de kommit in på en studieplats. Det är viktigt att vi får en rörlig arbetsmarknad. Min enkla fråga till Moderaternas företrädare i kammaren i dag är därför: Var det viktigare att få igenom marknadshyror på andrahandsbeståndet än att få till stånd en regeländring för att underlätta uthyrning?

anf.134 Oskar Öholm (M):

Herr talman! Det var uppenbarligen inte det som var viktigast, och det är ju inte det vi föreslår. Det som föreslås är att det ska vara möjligt att få täckning för sina kostnader. Modellen ska vara tydlig, transparent, begriplig för människor, och den ska kopplas till de kostnader som finns för att äga bostaden eller det som är marknadsvärdet på bostaden. Det är taket. Om vi hade helt fri hyressättning skulle vi inte lägga oss i det över huvud taget utan hitta någon annan modell. Problemet är att det blir svårt att förstå när Veronica Palm säger att man ska kunna få täckning för kostnaderna. Hur ska den modellen se ut? Ska det vara Veronica Palms egenhopsnickrade statliga myndighet som granskar människors exakta ränteutgifter och aktuella räntesatser? Är det rätt modell? I annat fall är det bara retorik. Om man hittar en schablonmodell som fungerar och blir begriplig kan man tala hur mycket som helst om det man vill göra. Jag är glad, herr talman, att Veronica Palm rör sig bort från teknikaliteterna och talar om dem som det verkligen berör. Det är just därför som vi gör detta. De som kommer hit, oavsett om det är från Västerås eller Örebro eller Umeå, har dessa problem i dag. Det gäller inte bara studenter utan också dem som får jobb och inte hittar någonstans att bo. Dessutom har vi de som kanske redan finns på plats här. Det kanske handlar om en pajad relation där man känner att man måste flytta isär. Den ena behåller lägenheten och den andra står plötsligt utan någonstans att bo. I många andra länder och städer skulle det kunna lösas exempelvis genom en ventil för en andrahandsmarknad tills man kommer på fötter igen och hittar någonstans att bo mer permanent. Veronica Palms enda besked till den unga person som förlorat kontraktet och snabbt måste hitta någonting nytt är att flytta hem till mamma och pappa. Det är socialdemokratisk bostadspolitik 2012.

anf.135 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Civilutskottets betänkande 3 om privatuthyrning av bostäder är i mitt tycke en liten specialare bland riksdagens betänkanden. Regeringen gjorde ett försök att inom ramen för budgetproppositionen smyga igenom en civilrättslig lagändring. Budgetbeslut fattas enligt en speciell form, först med beslut om helheten och sedan beslut om respektive utgiftsområde. Samtliga partier röstar på sina budgetförslag, vilket gör det till ett tillfälle för en regering som inte har egen majoritet att få igenom ändringar trots att oppositionen egentligen utgör en majoritet mot regeringens förslag på en viss punkt, men på grund av formerna är det svårt att organisera ett samlat motförslag. Syftet är att budgeten som helhet ska hållas samman och inte bli ett hopkok av alla de delar som var för sig vinner majoritet i kammaren. Det är bra när det gäller att klara den ekonomiska balansen. Att i det sammanhanget genomföra civilrättsliga lagändringar är inte, menar vi i oppositionen, förenligt med avsikterna med budgetlagstiftningen. Tvärtom skulle upprepade försök från en regering, oavsett vilken, att utnyttja budgetbeslutet för att smyga igenom lagstiftning på skilda områden riskera att underminera stödet för själva budgetlagstiftningen, vilket åtminstone vi miljöpartister inte vill se. Detta är, herr talman, bakgrunden till att det nu aktuella förslaget om privatuthyrning av ägda bostäder blivit ett ärende för riksdagen trots att regeringen inte lagt fram någon särskild proposition i frågan. Betänkande 3 är alltså en del av civilutskottets behandling av regeringens budgetförslag. Därmed, herr talman, övergår jag till att i sak kommentera förslaget som regeringen bakade in i budgeten. Regeringen har under sina sex år vid makten lagt fram ett stort antal förslag med syftet att den som letar en bostad enklare ska kunna hitta en sådan. Inget av dessa förslag har emellertid inneburit någon påtaglig effekt för den som söker bostad. Tvärtom har problemet med att hitta en bostad vuxit under alliansregeringens år vid makten. Att regeringen abdikerat när det gäller frågan om att få fart på nybyggnation av bostäder tror jag att de flesta numera har insett. Regeringen har lämnat över hela problematiken till en marknad där det inte finns någon aktör på utbudssidan som har något att vinna på att bristen på bostäder minskar. En marknad där nya och betalsvaga konsumenter uppenbarligen inte är intressanta för dem som producerar blir per definition en marknad som utestänger. Genom det nu aktuella förslaget försöker regeringen hitta en ny lösning. Man har, utan att kunna ange på vilken grund, bestämt sig för att det finns ett stort antal oanvända bostäder som ägarna av någon anledning inte vill hyra ut. Regeringen tror sig veta att det handlar om 10 000 till 40 000 bostäder i landet som inte används på grund av att ägarna känner sig osäkra på hur man bär sig åt för att hyra ut. Därför vill regeringen med detta förslag underlätta för ägarna att hyra ut. Det är alltså bakgrunden. För det första kan man ifrågasätta motivet till förslaget. Är det inte tillåtet att i Sverige ha en bostad som man inte använder om man anser sig ha råd med det? Anledningarna kan vara många och högst personliga. Varför ska staten ifrågasätta det? För det andra är varje intäkt oavsett storlek ett täckningsbidrag för den som vill behålla sin bostad en längre tid utan att bo i den. Varför skulle just denna form av önskan garanteras full kostnadstäckning? Det har vi inte fått någon förklaring på. För det tredje: Är det så här regeringen anser att allt fler ska bo - i andra hand eller inneboende? Jag är övertygad om att de flesta som söker bostad vill ha en egen bostad, inte ett rum i någon annans. Att bo i andra hand kan bara vara en tillfällig lösning. Det får definitivt inte bli genom ökad trångboddhet som vi löser bostadsbristen. Då, herr talman, kommer vi till det tekniska i regeringens förslag. Det finns väldigt mycket att säga om brister i förslaget och dess beredning, men jag skall bara uppehålla mig vid några. När politiska beslut innebär att en vara tillförs ett mervärde stiger priset på varan. Ett tydligt exempel är att nybilspriset på miljöbilar steg när man införde skattefrihet och att priset på begagnade miljöbilar gick upp i Stockholmstrakten när man införde biltullar, eftersom miljöbilar befriades från avgiften. Bilhandlarna i Stockholm dammsög landsbygden på begagnade miljöbilar, eftersom man fick ca 10 000 kronor mer för dem i Stockholm än exempelvis i Dalarna, som jag kommer från. Ett politiskt beslut ger ett mervärde som påverkar priset. Det är inte särskilt svårt att förstå, eller hur? Många av er riksdagsledamöter har säkert varit kommunalpolitiker tidigare. Förmodligen har ni varit med om att ta beslut om en förbifart eller någon annan form av mer omfattande trafikomläggning. Fastigheter som tidigare legat i skyltlägen blir över en natt ganska ointressanta för näringsidkarna i området, samtidigt som fastigheter som tidigare inte påverkats av trafiken blir mindre intressanta för bostadsändamål när den nya trafikleden förstör de boendes rekreationsområden. Det är här fråga om stora och omedelbara värdeförluster för många fastighetsägare, vilket leder till protester. Just då är det svårt att vara politiker. Men efter ett antal år har fastigheterna bytt ägare, och de som nu bor i de före detta verksamhetslokalerna är nöjda med bättre bostäder. Näringsidkarna har utvecklat gamla bostadshus till nya attraktiva verksamhetslokaler i det nya skyltläget. Det är inte alltid det går så väl i slutändan, men det händer ibland. Detta är ännu ett exempel på hur politiska beslut påverkar värdet på något, i det här fallet fastigheter, som marknaden prissätter både i ett kort och i ett långt perspektiv. Detta är själva grunden i marknadsekonomin och något som är ganska självklart för oss alla - eller i alla fall borde vara det. Men den borgerliga regeringen har glömt bort det när man berett förslaget om privatuthyrning. De flesta remissinstanser är också väldigt kritiska till regeringens förslag. Nu har vi hört två debattörer med ett Stockholmsperspektiv. Jag försöker anlägga ett annat perspektiv på frågan. Vad är det då regeringen föreslår att man ska tillföra den ägda bostaden som ger detta ökade värde? Jag menar att den viktigaste komponenten är att man tar ifrån hyresgästen möjligheten att återfå oskäliga överhyror. Möjligheten att få hyran sänkt efter en prövning i hyresnämnden räcker inte för att hålla tillbaka orimliga hyror, särskilt inte när hyresvärden kan säga upp den som ifrågasätter nivån. Just det faktum att de som hyr ut har riskerat att få betala tillbaka ockerhyror har varit det som gjort att hyresnivåerna begränsats. Detta kommer att leda till högre hyror på andrahandsmarknaden och i slutändan även till att detta mervärde påverkar försäljningspriserna på bostäder. Observera dock att detta enbart gäller för områden med en redan överhettad lokal bostadsmarknad. Att bostadsmarknader alltid är lokala marknader är en annan sak som jag menar att regeringen helt bortser från i sitt förslag. Jag syftar då på den konstruktion regeringen har valt för att begränsa hyresnivåerna. Man föreslår att uthyraren ska ha rätt att få täckning för sina faktiska kostnader, vilket kan låta rimligt men definitivt inte är självklart i en fri marknadsekonomi. Det finns många företag som går omkull, eller hur? I den fjärde paragrafen i den nya lagen, den som hyresnämnden ska tolka när det uppstår en hyrestvist, står det klart och tydligt att hyran ska fastställas till ett belopp som inte påtagligt överstiger kapitalkostnaden och driftskostnaden för bostaden samt att kapitalkostnaden beräknas som en skälig avkastning på bostadens marknadsvärde. Det handlar alltså inte om kapitalkostnaden. Hur tror herr talmannen att det skulle fungera på en ort där man varslat 10 eller 20 procent av de privatanställda i de största företagen? Där har den ägda bostaden inget marknadsvärde, och alla som bor kvar för att de företag som finns kvar ändå ska fungera, vill absolut helst hyra på grund av den oerhörda osäkerheten på marknaden. Ingen vill äga en bostad. Varför genomför då regeringen en lagstiftning där det bara är de som äger en bostad i en överhettad region som kan göra en bra affär på sin bostad? Varför förbjuder man en hyresnivå på denna svaga ägarmarknad - det är faktiskt det man gör med det här systemet för takhyra - som faktiskt skulle accepteras på den lokala hyresmarknaden, bara för att marknadsvärdet för de ägda bostäderna närmar sig noll? Så ser det nämligen ut där ingen vill bygga och ingen vill bo. Här har regeringen missat något väldigt centralt. Det är faktiskt en minoritet av oss i det här landet som bor i Stockholm, och lagen ska fungera i hela landet. Det är, herr talman, djupt beklagligt att regeringen har missat möjligheten att nå en bred lösning med långsiktiga spelregler för den tydligare och tryggare andrahandsmarknad som självklart måste utvecklas. Många försök har gjorts att påverka regeringen i den riktningen. Inte minst har vi från oppositionen försökt samtala med regeringen i syfte att förbättra förslaget. Miljöpartiet menar att det är möjligt att förbättra villkoren både för den som hyr och för den som hyr ut, men regeringen har i sitt förslag helt glömt bort den som hyr. Problemet på andrahandsmarknaden är alltså inte att den som hyr har för bra villkor i dag. Det är också allvarligt att regeringen på sex år inte har lyckats få fart på bostadsbyggandet. Bostadsbristen ökar och trångboddheten breder ut sig. Det är inte lätt att vara skolbarn när man inte har någon plats att läsa sina läxor på. Tyvärr kan det vara just de familjerna som hyr ut på de orter jag refererar till. Att då stapla misslyckade reformer på varandra löser inga problem. Det är hög tid att man tar denna fråga på allvar. Miljöpartiet menar att regeringen måste ta initiativ till blocköverskridande diskussioner, så att vi får till de långsiktiga spelregler som alla talar om men som vi inte kan se någon som helst vilja till från regeringens sida. Ständiga och ogenomtänkta reformer skapar nämligen det motsatta: osäkerhet för aktörerna om vad som gäller. Miljöpartiet menar att regeringen måste främja innovations- och erfarenhetsutbyte för att frigöra bostadssektorn. Framför allt måste man ge bättre förutsättningar för små och medelstora byggföretag. Det krävs även reformer som gör att de som står för utbudet av bostäder får incitament att även erbjuda bostäder till alla dem som inte har de bästa betalningsmöjligheterna. Ungdomar och studenter som söker sin första bostad, ensamstående och många äldre med låga pensioner har svårt på en marknad där brist pressar upp priser och vinster. Den utvecklingen måste brytas, och det kan bara ske i ett brett politiskt samförstånd. Att regeringen genom sitt förslag dessutom försöker underminera möjligheterna för landets bostadsrättsföreningar att fungera gör förslaget än mer obegripligt. Är det inte bra med självförvaltning? Ser inte regeringen fördelarna med att människor går samman och löser problem gemensamt? Står kollektiva lösningar på regeringens hatlista? Det duger inte att komma med bortförklaringar om att man har bra förslag på gång som ska lösa de problem den nya lagen skapar. Regeringens förslag är ofullständigt, dåligt berett och mycket starkt kritiserat av dem som berörs. Det löser inte de problem man vill åtgärda. Det är ett hastverk som man försökte smyga igenom i budgetpropositionen, kanske för att man trodde att det skulle fungera medialt och ge bostadsministern något att prata om. I stället framträder en bild av en tom och desperat regering utan politiska förslag. Det är det som återspeglas i hur man hanterat detta förslag. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 3.

anf.136 Oskar Öholm (M):

Herr talman! Jag är förvisso ganska ny i civilutskottet men har ändå under hösten lite grann fått möjlighet att lära känna Jan Lindholm i debatterna. En sak är tydlig när man lyssnar. Jan Lindholm är en person som läser på ordentligt, går igenom detaljerna och framstår över huvud taget som mycket seriös och genomtänkt i varför han landar i olika saker. Jag håller såklart inte alltid med. Men jag uppskattar och har respekt för att man kan ha olika synpunkter. Det är av precis de skälen som jag har så oerhört svårt att förstå att Miljöpartiet har hamnat i ett läge där man aktivt är beredd att bidra till att förvärra bostadsbristen. Det är konsekvenserna av det beslut som kammaren kommer att fatta i morgon, om inte någon skulle ändra uppfattning under debattens gång. Jag kan förstå att Socialdemokraterna kan lyckas hitta ett sätt att vara emot regeringens politik. Det tillhör spelets regler. Lyssnar man på Veronica Palm, som vi gjorde tidigare, är allt regeringen gör per automatik och per definition dåligt. Men att Miljöpartiet, som brukar betona sin självständighet och att man tänker igenom och har egna förslag, skulle binda upp sig på detta sätt är väldigt svårt att förstå. Jag lyssnar på de invändningar som Jan Lindholm kommer med i sitt anförande. Man har synpunkter i detaljer. Man vill inte tala om de orter som inte bara är storstäder utan i princip varenda universitetsort i landet och vartenda ställe där människor söker bostad. Det vill man inte tala om, utan man försöker att konstruera ett problem någonstans. Min fråga till Jan Lindholm är: Är det rimligt att vi förenklar reglerna för privatuthyrning över huvud taget, eller är de bra som de är i dag? Är det ett bekymmer att det är så svårt att under en kort period hitta någonstans att bo i till exempel andra hand? Om det är bra, hur skulle ett alternativt system ha sett ut om Jan Lindholm fått bestämma själv?

anf.137 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Det är mycket begärt att jag i en replik ska kunna beskriva ett alternativt system. Det är rätt stor skillnad på att vara oppositionsparti och att vara regering. Ni har kanske ett antal tusen tjänstemän som jobbar fram förslagen. Vi har försökt att föra diskussion med regeringens representanter om detta. Jag vill börja med att säga att när Oskar Öholm nu för andra eller tredje gången har sagt att om man röstar nej i morgon skulle det betyda att man aktivt bidrar till att öka bostadsbristen är det i sak fel. Så är det inte. Om förslaget har den effekt som Oskar Öholm och en del tror, vilket jag inte tror att det har, skulle det möjligen kunna bidra till att minska bostadsbristen. Det är en ganska stor skillnad. Det är en sådan retorik som jag förstår att ni lär er att använda, ni som är skolade från början. Jag som har kommit in i politiken sent i livet har inte riktigt den kompetensen. Jag skulle vilja ställa en motfråga. Eftersom jag har läst vad människor tycker om detta är det lite knepigt med att regeringen målar fram det som någonting väldigt positivt. Jag hittar inga som tycker att det är bra. Alla som jag har läst som har kommenterat detta både i samhällsdebatten och i remissyttranden och sådant är väldigt kritiska till förslaget och tycker att det har stora brister. Mitt svar på din fråga är ja. Självklart ska vi ha ett bättre system. När nu alla vill ha ett bättre system - och det har jag uppfattat att alla som är kritiska vill - varför då inte föra en dialog med dem? Varför inte försöka att arbeta tillsammans med dem som berörs? Det är regeringskonst. Det regeringen ägnar sig åt tycker inte jag är att regera utan mer att diktera. Där har regeringen rätt mycket att lära. Samverka med dem som berörs.

anf.138 Oskar Öholm (M):

Herr talman! Det gäller just detta att försöka hitta en gemensam modell. Anledningen till att jag tog upp frågeställningen var just det. Följer man debatten hör man alla beskriva problemen mer eller mindre på samma sätt. Man lyfter upp att människor inte hittar någonstans att bo oavsett om det är permanent eller inte. Om man är så överens är det konstigt att det inte ska gå och hitta en modell som fungerar. Jag tog upp detta eftersom jag vet att vi här har försökt att föra samtal inte minst med Miljöpartiet. Vad är då invändningarna? Hur skulle alternativet se ut? Oavsett de tiotusentals tjänstemän som Jan Lindholm nu hänvisar till finns det nu ett utrett förslag. Man har problem med det. Vi har signalerat att vi är beredda att diskutera delar av det förslaget och ta till oss av åsikter. Men då måste det också finnas alternativa modeller. De behöver inte vara färdigutredda, men man måste åtminstone i huvudsak tala om vad som är inriktningen. Vad är det principiellt felaktiga med att kunna få täckning för sina kostnader, till exempel? Jag tror, precis som Jan Lindholm är inne på, att man ska lyssna på dem som berörs. Detta är ett exempel där vi har aktuella opinionsmätningar. Vi vet att detta är ett populärt förslag inte minst bland människor som är unga och dem som söker sig till stora städer, tillväxtorter och universitetsorter. De tror att detta kommer att ge effekt. Herr talman! Jag tror att problemet är detta. De som söker en bostad och letar efter någonstans att bo har inga mäktiga intresseorganisationer som talar för dem. Den som har fått ett jobb i Stockholm och tvingas tacka nej för att det inte gick att bo någonstans, vad finns det för mäktig intresseorganisation som för den personens talan? Det gäller också den som har fått en studieplats och nu inte kan ta den därför att den inte får någonstans att bo. Vem talar för deras intressen? Jag skulle vilja säga att den enda intresseorganisation som de som aktivt letar efter någonstans att bo och på kort sikt få det åtgärdat, den enda intresseorganisation de har i dag är uppenbarligen regeringen. Det vore intressant att höra vad en alternativ modell hade varit. Men några sådana svar får vi inte från oppositionen.

anf.139 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Jag tror att till exempel Sveriges förenade studentkårer är en bra representant för denna grupp som Oskar Öholm säger inte har någon som företräder dem. De är kritiska till systemet. Jag tror att organisationen jagvillhabostad.nu, som är en ungdomsorganisation i huvudsak, är en bra grupp som företräder dem som Oskar Öholm tror saknar företrädare. De är motståndare till förslaget och tycker att det finns problem med det. Det är två grupper som jag tror att man skulle kunna ha en diskussion med och få fram ett mycket bättre förslag. Jag tror att jag stannar där. Jag fick vad jag förstod inga frågor, och det är ingen idé att nu ställa en retorisk fråga.

anf.140 Nina Lundström (FP):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till alliansreservationen nr 2, som avser rätt att hyra ut bostadsrättslägenhet utan att ange några skäl samt därutöver bifall i övriga delar till utskottets förslag i betänkandet. I dag har vi debatt om förslaget om privatuthyrningen som finns med i budgeten, som tidigare talare har varit inne på. Privatuthyrningen behandlas nu separat. Detta är ett viktigt område som behöver reformer. Vi konstaterade redan under den tid vi i Alliansen var i opposition innan maktskiftet år 2006 att reformer behövs. Då besvarades förslag i motioner med att utredning pågår. Nu har åren gått. I dag kan riksdagen ta del av det enda helhetsförslag som finns, och det är regeringens förslag. Förslaget handlar dels om att göra reglerna enklare så att det blir mer transparent och tydligt, dels om att förstärka möjligheten för enskilda att få hyra ut. Från utredning till proposition har ändringar gjorts utifrån synpunkter som har framkommit under beredningen. Det är viktigt att framhålla att man också har lyssnat på synpunkter som har kommit in. Innan jag övergår till att mer ingående beskriva de olika förslagen vill jag lyfta fram den svenska bostadsmarknaden i ett internationellt perspektiv. En bostadsmarknad där privatägda bostäder hyrs ut finns även på andra håll. I många andra länder går det snabbt att hitta en bostad att hyra. Man ställer sig frågan: Varför finns inte samma möjlighet i Sverige? Den frågan borde alla ställa sig. I delbetänkandet från Hyresbostadsutredningen, SOU 2012:35, om privatuthyrning finns en beskrivning av läget för privatuthyrning i Finland, Norge, Danmark, Tyskland och Storbritannien. I flera länder utgör uthyrningen av privata bostäder en större del av marknaden än i Sverige. Exempelvis kan följande noteras i utredningen: De som bor i privata hyresbostäder är ofta yngre låginkomsttagare. Privata hyresvärdar svarar för ca 60 procent av hyreslägenheterna i Tyskland. Den privata hyressektorn är stor och välfungerande. I Danmark är 16 procent av beståndet privatuthyrning. Besittningsrätten är stark särskilt i Tyskland och Danmark. I Norge finns enligt utredningen en välfungerande marknad för uthyrning av privatpersoners bostäder. Det är enkelt, tryggt och ekonomiskt fördelaktigt att hyra ut. Om andra länder kan ha en välfungerande privatuthyrning, varför kan inte Sverige det? Det finns konkreta hinder som hämmar uthyrningen i Sverige. Utredaren konstaterar att privatuthyrning inte är en bostadsmarknad som fungerar väl. Den bilden delas av många. Priserna på den informella marknaden är höga och otryggheten stor för dem som hyr. I andra länder kan man få ta del av ett utbud av hyreskontrakt i tidningar, hos mäklare och på sajter. Hur många hyreskontrakt kan vi se i Sverige som annonseras öppet i olika lägen, prisklasser, storlek och kvalitet? I Sverige organiserar vi bostadsköer, men vi har anledning att titta på hur andra länder gör. Det bristfälliga utbudet är en konsekvens av en bostadsmarknad som inte fungerar, till skillnad från andra delar av bostadsmarknaden. Regeringen har vidtagit flera åtgärder för att bostadsmarknaden ska fungera bättre. Men problem som har uppkommit under flera decennier kan inte lösas på bara en mandatperiod. Nu finns detta förslag på riksdagens bord som kan bidra till lösningar. Det är ett helhetsförslag för uthyrning av privatägda bostäder. Vi debatterar bostadsrätter, men det gäller även ägarlägenheter och småhus. Förslaget innehåller en prissättningsmodell, en hyresmodell, som ska bli mer transparent. Det handlar om att öka utbudet och ge enskilda möjlighet att hyra ut samt om att skapa ett ramverk för trygghet. Man får hyra ut en bostad och måste ha bott i den ett år av tre; allt i syfte att göra det enklare, tryggare och mer förutsägbart att både hyra ut privatbostad och att hyra bostad, det vill säga vara hyresgäst. Det är inte enkelt i dag. Bostadsrättsinnehavare har svårt att få tillstånd att hyra ut. I dag måste man ange beaktansvärda skäl som ska motivera varför man vill hyra ut. Styrelsen har mer makt än den enskilde bostadsrättsinnehavaren. Det finns problem med att den som hyr ut inte får ta ut mer ersättning än vad en hyreslägenhet kostar. Detta gäller för ägda bostäder, utom för dem som hyrs ut för fritidsändamål; där finns särskilda regler. En del anser att det inte är värt att göra sig besväret om man inte ens får rimlig kompensation. Det är rimligt att den som hyr ut ska ges möjlighet att ta ut kompensation. Men dagens förslag är inte en modell för fri hyressättning. Det blir ett tak för hyran med denna modell. Man kan alltid begära att hyran prövas av hyresnämnd. Hyresmodellen måste fungera nationellt, lokalt och på fastighetsnivå. Det behövs en bättre och tydligare maktbalans mellan föreningen och bostadsrättsinnehavaren. Det är skälet till den föreslagna ändringen i bostadsrättslagen. Med förslaget i propositionen är det möjligt för styrelser att säga nej till uthyrning om till exempel ändamålsenlig förvaltning av fastigheten påverkas. Detta måste påtalas. Missuppfattningar finns om att denna rätt inte skulle finnas. Men med denna modell är det styrelsen som ska begära hos hyresnämnd att uthyrning ska nekas. Förslaget är förenligt med den kooperativa tanken. Det finns föreningar där uthyrning medges. Men det finns även fastigheter där enskilda har haft mycket svårt att få hyra ut i andra hand. En del tvingas sälja sitt boende. Häromdagen berättade en ung man om sitt öde. Han hade en bostad i Malmö och fick jobb i Stockholm. Han blev tvungen att sälja i ett läge där han egentligen inte ville sälja sin bostad i Malmö. Han blev tvungen att sälja på villkor som han inte var nöjd med. I hans fall blev det med förlust, som han ansåg. Andra väljer att inte hyra ut sin bostad. Ar det inte ett dilemma för oppositionen att lägenheter som inte nyttjas inte kan hyras ut? Har inte ni fått telefonsamtal och brev från dem som drabbas av dagens lagstiftning? Hur stor nyproduktionen än blir kommande år är de flesta hus trots allt redan byggda. Det är viktigt att denna del av bostadsmarknaden fungerar bättre, som i andra länder! Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern avslår förslaget i alla delar. Socialdemokraterna vill att regeringen återkommer med andra förslag. Deras egna förslag lyser med sin frånvaro. Detta har utretts även under S-regeringar. Ni verkar inte ha bråttom att hitta lösningar. Ni har inga egna idéer om konstruktioner och förslag. Er bostadsrapport innehöll inga förslag. Varför? Ni har inte svar på hur ett alternativt förslag skulle se ut. Jag har all respekt för att inte alla har resurser att ta fram modeller, men varför inte ta detta modesta steg för att få en bättre fungerande andrahandsuthyrning? Att ropa "vargen kommer" duger inte. Det löser inte situationen för dem som söker bostad. Herr talman! Jag vill också ta tillfället i akt och sätta ett frågetecken för de intresseorganisationer som finns på bostadsrättsmarknaden. Kritik har riktats mot liggande förslag. Men om problembilden delas av oss alla, varför har man inte presenterat några egna förslag för att ge uthyrningen bättre möjligheter att fungera? Herr talman! Det behövs en välfungerande trygg bostadsmarknad där man kan hitta tillfälliga och långsiktiga boendeformer. Det är viktigt för studerande och för att arbetsmarknaden ska fungera. Vi kan lära av andra länder. Det finns inget som säger att vi ska ha en sämre fungerande marknad för privatuthyrning av ägd bostad än andra länder. Nu finns ett reformförslag på riksdagens bord - ett helhetsförslag. Jag yrkar bifall till regeringens förslag för de bostadssökandes skull. I detta anförande instämde Gunnar Andrén och tredje vice talman Jan Ertsborn (båda FP).

anf.141 Ola Johansson (C):

Herr talman! I helgen har jag, förutom att ägna mig åt traditioner som att handla julgran, sätta russin i lussebullar och utgöra ett moraliskt stöd för pepparkaksbakande människor i familjekretsen, funderat över vad som är viktigt och mindre viktigt i fråga om privatuthyrning. Samtidigt har det förts en angelägen debatt på nätet om öppenhet och traditioner och om Centerpartiets förslag om att på sikt öppna för en friare invandring som syftar till att Sverige ska växa och utvecklas och att vi ska kunna trygga välfärden i framtiden. För mig och Centerpartiet är det självklart att det finns plats för alla och att tillgång till bostäder och arbeten är nödvändigt för att vi ska lyckas med integrationen och med kampen mot utanförskapet. Vår befolkning växer, och det måste den göra. Hela landet ska växa och utvecklas, men just nu ser vi en urbanisering som inte går att hindra. Attraktionskraft i mindre städer och på landsbygden skapar vi genom ett gott företagsklimat, jobb, investeringar i infrastruktur, utbildning och attraktiva bostäder. I storstäderna behövs okonventionella och, efter svenska förutsättningar, inte särskilt vanliga lösningar. Där driver bristen på bostäder upp kostnaderna. Fler tillgängliga bostäder i storstäderna skulle faktiskt kunna leda till att marknadsvärdena och kostnaderna minskar. Stockholm tillhör de huvudstäder i Europa som växer kraftigast. Befolkningsökningen motsvarar nästan två fullsatta SL-bussar - eller för den delen spårvagnar, Oskar - per dag. Ungefär likadant är det i Göteborg, i Malmö och på högskoleorterna. Under 20 års tid har Sverige bara byggt hälften av vad våra nordiska grannländer har gjort per invånare. Priset för detta betalar vi nu i form av en påtaglig bostadsbrist. Mycket är gjort, men mer måste göras för att sätta fart på bostadsbyggandet. Det handlar om en förenklad och mer förutsägbar planprocess och bättre investeringsvilja hos byggföretag och fastighetsägare. Även om alla tänkbara åtgärder, inklusive den samlade oppositionens förslag, skulle genomföras i dag kommer det att ta lång tid innan dessa lägenheter står färdiga. Samtidigt som vi arbetar hårt för att få fart på bostadsbyggandet behöver vi skapa en tydlig och transparent andrahandsmarknad med lägre trösklar både för den som hyr och för den som hyr ut. Det är detta som regeringens förslag om att underlätta uthyrning av privatbostäder handlar om. Herr talman! I debatten om bostadspolitikens utgiftsområde sade jag för ett par veckor sedan att bostadspolitiken inte är något plockepinn där man kan pilla bort en del och tro att resten ligger kvar. Centerpartiet har en lång räcka med förslag på sådant som kommer att lossa byggbromsen och sänka trösklarna in på bostadsmarknaden. För den som är ung, nyinflyttad eller nyseparerad eller som just har fått sitt uppehållstillstånd eller ett erbjudande om anställning eller utbildning är inte det viktigaste vem det är som upplåter bostaden utan att den finns och att det är sjysta villkor. Om tillgången på bostäder i andra hand ökar försvinner inte köerna till hyresrätterna, men de blir kortare. Och för den som behöver en bostad är den skillnaden avsevärd. Hur tre partier som säger sig vilja lösa bostadsbristen samtidigt kan motsätta sig ett förslag som frigör bostäder måste de själva förklara för oss som inte begriper. Argumenten från Socialdemokraternas motion om ytterligare utredningar och oklarheter är minst sagt grumliga - för att inte tala om den oheliga allians som har uppstått kring bostadsrättsföreningarnas rätt att säga nej till uthyrning utan att ange något skäl. Sverigedemokraternas ovilja att stödja förslaget att bostadsrättsföreningar inte ska kunna säga nej till hyresgäster utan anledning riskerar att leda till att vissa grupper, som ungdomar, barnfamiljer, funktionshindrade, hbtq-personer eller människor med invandrarbakgrund, blir uteslutna från bostadsmarknaden. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Det förvånar mig, och säkert många andra, att även Socialdemokraterna ansluter sig till en sådan politik. Föreningarna ska alltjämt, enligt vårt förslag, kunna tacka nej om de har beaktansvärda skäl. Men det åligger föreningen att ange vilka skälen är. I dag är det den som ska hyra ut som måste tala om varför. Ett omotiverat nej kan dölja vilka bevekelsegrunder som helst från föreningens sida. Att den tilltänkta hyresgästen är en i föreningens ögon oönskad person är ett tänkbart skäl som det nog kan kännas skönt att slippa redogöra för. Ett annat skäl skulle kunna vara att man helt enkelt vill bli av med bostadsrättshavaren och nekar denne möjligheten att hyra ut i andra hand för att på så sätt tvinga fram en försäljning. Är det i linje med Socialdemokraternas politik? Låt oss hoppas att andra partier, som likt Centerpartiet värnar om öppenhet och mångfald, hinner tänka om och att ett antal ledamöter ytterligare genom att rösta nej i morgon kommer att säga ja till de tusentals bostadssökande som får en chans till en bostad utan att vara hänvisade till en svart hyresmarknad som präglas av otrygghet och ocker. Herr talman! Mer än 60 procent av ungdomarna uppger att de själva eller någon de känner har upplevt att någon har bott i andra hand utan att hyresvärden har känt till det. De har köpt eller blivit erbjudna att köpa ett hyreskontrakt och betalat överhyra eller har blivit lurade i samband med en bostadsaffär i den här gråzonen, som vi har. Tre av fyra ungdomar i Uppsala och Stockholm, där detta är vanligast, har erfarenhet av detta. Och mer än 40 procent har erfarenhet av ockerhyror. Observera att det vi pratar om är hur det är i dag. I ett pressmeddelande från jagvillhabostad.nu - vi har pratat om dem tidigare i dag - kan man läsa följande: "Regeringspartierna och Sverigedemokraterna sviker de unga idag och inför i princip en hyreshöjning för de många som bor i osäkra andrahandsboenden." Oppositionen vill skapa en bild av att det vi vill införa är ett osäkrare hyresförhållande. Men berättelsen om höga hyror, som vi hörde tidigare, och osäkerhet är en bild som mer än något annat beskriver hur situationen är i dag. Herr talman! Man kan se bostadspolitiken som en fruktodling med rader av gamla och nyplanterade träd, sida vid sida. Privatuthyrning är lågt hängande frukt som det gäller att ta vara på först. Det krävs inga höga stegar. Det kan göras här och nu. De långsiktiga spelreglerna och den goda jordmånen för investeringar är den välskötta odlingen, där bostäder växer fram i den takt som kommunerna hinner planera dem och företagen klarar av att bygga. Den rödgröna politiken kan liknas vid att plantera främmande sorter på övervattnade marker, där man godtyckligt övergöder och besprutar beroende på den rådande väderleken och parasitangreppen samtidigt som fallfrukten hänger ruttnande kvar på grenarna. Man ska inte jämföra äpplen och päron. Men i det här fallet behöver alla frukter tas till vara. Och vi behöver bryta ny odlingsmark, även för bostadspolitiken. Men det utesluter inte att man bättre tar till vara det man redan har. Herr talman! Vi måste lossa byggbromsen, som ligger an, och få fart på byggandet av alla upplåtelseformer för att på så sätt frigöra bostäder med överkomlig hyra för unga. Intill dess att alla de här bostäderna finns på plats måste vi alla bidra till att bättre utnyttja de bostäder som redan finns och främja en rörlig och transparent bostadsmarknad med låga trösklar. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i den del som avser ändrade hyresvillkor för privatuthyrning, punkt 1, och avslag på förslaget när det gäller punkt 2, rätt att hyra ut en bostadsrättslägenhet utan att ange några skäl, samt avslag på motionerna. Därmed yrkar jag också bifall till Alliansens reservation i den del som rör bostadsrättshavarens rätt att hyra ut lägenhet utan att behöva ange skäl. (Applåder)

anf.142 Carina Herrstedt (SD):

Herr talman! Jag måste börja med att instämma i den kritik som har framförts kring att man försöker baka in det här ärendet i budgethanteringen. I övrigt tänker jag hålla mig ganska kort, eftersom det mesta redan är sagt. Läget på bostadsmarknaden har det redan redogjorts för. Därför tänker jag hålla mig till sakfrågan. Samtliga partier vill öka tillgången på bostäder. Samtliga är också eniga om att det förslag vi debatterar här i dag inte är lösningen på bostadsbristen. Vi kan endast lösa den genom ett ökat bostadsbyggande. Dagens förslag ska således ses som en liten åtgärd i ett stort arbete som vi har framför oss. Att främja andrahandsuthyrningen är egentligen inget annat än konstgjord andning för att dölja eller komma till rätta med en misslyckad bostadspolitik. Vem eller vilka som bär ansvar för detta misslyckande kan ni fortsätta att träta om. Det lägger inte jag mig i här och nu. För att Sverige ska utvecklas med fler jobb och ökad konkurrenskraft krävs en fungerande arbetsmarknad. Det krävs en aktiv bostadspolitik. Det krävs ett bredare samarbete för att få till stånd långsiktiga och hållbara lösningar. Men framför allt krävs det, som så många andra har sagt, att det byggs fler bostäder. Från Sverigedemokraternas sida är vi positiva till större delen av förslaget, men vi har från början varit väldigt tydliga med att vi inte kan ställa oss bakom det i dess helhet. När det gäller bostadsrättsföreningarnas minskade möjlighet att säga nej till andrahandsuthyrning är frågan inte så enkel som den kan låta. Enskilda bostadsrättsinnehavare har ett intresse utifrån sin situation att hyra ut sin bostadsrätt, medan bostadsrättsföreningen, som äger fastigheten, har ett ansvar för fastighetsskötsel med mera. Bostadsrättsinnehavare äger inte sin lägenhet, utan de äger en del i en förening som de är medlemmar i. Det kooperativa ägandet och förvaltandet är även en demokratisk fråga. Samtliga medlemmar förväntas bidra i verksamheten. Det borde belysas tydligare hur förslaget påverkar bostadsrättsföreningarnas möjlighet att fungera ändamålsenligt även om stora delar av föreningens lägenheter är uthyrda genom andrahandsupplåtelser. Om ett antal bostäder i föreningen hyrs ut i andra hand kan det bli svårt att upprätthålla ansvaret för en bostadsrättsförening, vilket också varit argumenten i den kritik som har framförts mot förslaget. Från Sverigedemokraternas sida har vi ställt oss väldigt ambivalenta till just bostadsrättsföreningarnas minskade möjlighet att säga nej till andrahandsuthyrning såsom förslaget ser ut i dag. Detta ska vägas mot bostadsrättsägarens möjlighet att till exempel bo utomlands under en period utan att få alltför stor ekonomisk förlust av det. Vi är alltså positiva till att göra det enklare för bostadsrättsägare att hyra ut sin lägenhet. Det är också av den anledningen som vi har ställt oss bakom övriga delar i förslaget. Men det är upp till regeringen att se till att kompromissa och få med sig såväl oss oppositionspartier som berörda intresseorganisationer. Balansen mellan föreningarnas inflytande och den enskildes rättigheter kan säkert justeras till bådas belåtenhet om bara viljan att kompromissa finns. Vi är alltid beredda att lyssna och diskutera frågor med alla inblandade parter och partier. Vi har sagt att vi är prestigelösa, och hade regeringen varit detsamma hade vi kanske kunnat lösa oenigheterna i förslaget. Jag är den första att beklaga att så inte har skett. Det har inte funnits någon antydan alls till att vilja diskutera eller komma överens från regeringens sida. Herr talman! Friare hyressättning är en annan väl debatterad fråga. Att man ska rätt att få en viss täckning för sin kostnad när man av giltiga skäl under en period hyr ut sin lägenhet i andra hand borde egentligen vara en självklarhet. Ju fler som hyr ut desto större blir utbudet och desto mindre borde risken för ockerhyror bli. Om någon står i valet och kvalet att tacka ja till just det där drömjobbet kan det faktiskt spela en stor roll om man kan ta ut en hyra som täcker de kostnader man anser sig ha. Att flytta och få sitt drömjobb kan annars bli ett mindre lönsamt beslut rent ekonomiskt. I sammanhanget har det framkommit uppgifter om beräkningar om fördubblade hyror. Det är alltid lätt att skrika "vargen kommer", men vi ska inte glömma att när det talas om fördubblingar av hyror så talas det framför allt om Stockholm och Göteborg. Ser vi till landets tredje största stad Malmö skulle det enligt uträkningarna inte alls bli de ökningarna, och på mindre orter skulle ökningarna bli ännu mindre. Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 5.

anf.143 Oskar Öholm (M):

Herr talman! Det är klart att det vore väldigt lätt att göra sig lite lustig över ett parti vars politik alltid, oavsett fråga, verkar koka ned till att man är rädd för nya grannar. Men jag ska inte ta just de metaforerna vidare utan fokusera på det Sverigedemokraterna faktiskt säger sig stå för och vilja på det här området. De säger, precis som alla partier i den här kammaren, att man tycker att bostadsbristen är ett problem. Carina Herrstedt och andra sverigedemokrater skriver motioner och poängterar att det är problematiskt att det är svårt att hyra ut privatbostäder och att det borde bli större möjligheter på det här området. Men efter att ha sagt det gör Carina Herrstedt upp med S, V och MP om att stoppa den del av förslaget som kanske mest skulle öka utbudet och komma till rätta med det som man också, precis som alla andra, säger att man vill uppnå. Jag försöker förstå vad det beror på, om det nu inte bara är en rädsla för nya grannar. Carina Herrstedt har gjort klart att hon inte stöder regeringens förslag när det gäller förändringen i bostadsrättslagen. Jag försökte begripa detta och tittade efter vad Carina Herrstedt sade i DN för några veckor sedan. Hon sade då ungefär att har man skäl att hyra ut så får man ange de beaktansvärda skäl som finns, och så är väl problemet löst. Ändå vet vi att det är väldigt många lägenheter som står tomma i dag just för att de beaktansvärda skälen inte har räckt. Bara för att begripa hur Sverigedemokraterna resonerar: Tycker Carina Herrstedt alltså att det fungerar bra med de beaktansvärda skäl som måste uppges? Är hon nöjd med den lagstiftningen och tycker att den är fullt tillräcklig för att få ett större utbud till privatuthyrning som hon, precis som alla andra, säger sig vilja ha? Är det bra som det är i dag?

anf.144 Carina Herrstedt (SD):

Herr talman! Jag kan naturligtvis ha missat någonting, men jag kan inte någonstans, varken i utredningen eller i förslaget, läsa någonting om att det skulle vara ett stort problem i dag att bostadsrättsstyrelser säger nej bara för sakens skull. Att påstå att just den här delen skulle vara viktigast i det här förslaget är egentligen som att säga att vi har stora problem med bostadsrätternas styrelser som det är i dag och att de agerar bromskloss. Jag är inte beredd att ställa mig bakom det utan att ha det underlaget. Om det är ett sådant stort problem som man gör gällande borde det väl också ha varit utrett och stå i utredningen och även framgå väldigt tydligt i förslaget.

anf.145 Oskar Öholm (M):

Herr talman! När man har lyssnat på debatten och på flera av mina meddebattörer som också har gett väldigt konkreta exempel på människor som under en begränsad tid vill hyra ut sin bostadsrätt men som får nej från föreningen, just för att det inte lever upp till det ganska hårt ställda kravet på beaktansvärda skäl, och som har uppfattat det mer eller mindre som ett veto från bostadsrättsföreningen, då är det intressant att ställa den frågan till alla dem som menar att det här inte är ett bekymmer. Det var ett väldigt tydligt svar från Carina Herrstedt: Det är inte ett problem. Att sitta i ett läge där man kanske har två lägenheter, har flyttat ihop och vill hyra ut den ena men får nej är inget bekymmer i Carina Herrstedts värld. De som av någon anledning är borta från Sverige under en period och får nej från sin förening när det gäller att hyra ut har uppenbarligen inte heller några problem i Carina Herrstedts värld. Inte heller andra varianter där människor som just har blivit nekade att hyra ut trots att det bara leder till att lägenheten står tom är något bekymmer. Inget av detta är ett bekymmer i Carina Herrstedts värld. Då är tyvärr svårt att se någon annan anledning än att man är lite rädd för att man inte riktigt vet vilka det är som vill flytta in och att det är det som det kokar ned till. Min fråga kvarstår: När Carina Herrstedt och andra hör de här exemplen om att det inte räcker till, ser hon inte problemet?

anf.146 Carina Herrstedt (SD):

Herr talman! Jag vill börja med att poängtera att om det är så tydligt så borde det framgå både i förslaget och i utredningen. De förslag som Oskar Öholm tar upp om att prova att bo ihop med sin sambo eller flytta utomlands under en viss begränsad tid ingår i de beaktansvärda skälen. Ska vi hitta ett bekymmer är det absolut i så fall ett bekymmer att man inte följer det regelverk som finns. Men det har inte framgått att det är ett bekymmer som det ser ut i dag. Det finns ett regelverk som säger att om du har beaktansvärda skäl så ska du kunna åberopa dem, och då ska du också kunna få lov att hyra ut din bostadsrätt i andra hand. Det vi säger här nu är att det finns ett stort problem med det, och då borde det ha framgått. Då hade man kanske kunnat resonera och agera olika. Jag tror nog att man får se det i ett lite större sammanhang än att säga att allting kokar ned till att man är rädd för vilka grannar man ska få. Det handlar ju inte bara om vilka grannar man får, utan det handlar om vilket ansvar man tar för bostadsrättsföreningens omgivning över huvud taget. Det är trots allt så att en bostad som man äger själv vårdar man också på ett helt annat sätt. Därför är det kanske en lite större fråga än bara vilka grannar man får.

anf.147 Ola Johansson (C):

Herr talman! Det är möjligt att det blir lite favorit i repris här. Det har som bekant blivit så att Sverigedemokraterna har anslutit sig till oppositionen i kanske den mest avgörande delen av det här förslaget, nämligen den som i hög grad begränsar människor möjlighet att fatta egna beslut om sina egna tillgångar. Carina Herrstedt efterlyser samtal, men hon vet att Alliansen inte arbetar så. Vi läser de förslag som kommer in och de motioner och yrkanden som finns, och så försöker vi tolka politiken utifrån dessa ställningstaganden. När det gäller Sverigedemokraternas politik vet vi väldigt lite om de förslag och viktiga frågor som verkligen berör människor. Carina Herrstedt har själv motionerat och sagt att det måste bli enklare och mer lönsamt med privatuthyrning. Ändå sällar sig Sverigedemokraterna till den skara som anser att en bostadsrättsförening utan att ange skäl ska få lov att säga nej till en person som vill hyra ut en bostad. Vi kan bara spekulera i vilka motiv en förening kan ha till det, och jag tänker inte dra den tankegången längre i det här fallet. Huruvida det blir ekonomiskt fördelaktigt att hyra ut sin bostad vet vi inte. Det kommer säkert att variera från fall till fall. Sannolikt har det varit mer lukrativt att hyra ut tidigare på en svart marknad. På vilket sätt menar Carina Herrstedt att det kommer att bli enklare när ni vill försvåra för den som vill hyra ut?

anf.148 Carina Herrstedt (SD):

Herr talman! Jag förstår att det är en dröm för övriga partier att kunna stå här i talarstolen och skylla allt på Sverigedemokraterna. Det har ni förmodligen väntat på väldigt länge. Men man kanske också måste ta sitt eget ansvar och se sin del i det hela. Det är inte jag som ska bära hundhuvudet för att förslagen inte går igenom. Det är faktiskt Alliansen och till viss del oppositionen i övrigt som själva har valt att inte göra allt som står i deras makt för att få igenom de förslag som man tror är de bästa för Sverige. Man väljer från Alliansens sida att utesluta såväl Sverigedemokraterna som Vänsterpartiet i försöken att få igenom sina förslag. Det viktigaste här verkar vara att inte ha med Sverigedemokraterna att göra. Det verkar vara viktigare än och överordnat att försöka få igenom det man tror är bäst för Sverige. Jag anser inte att det är att ta ansvar. När det gäller bostadsrättsföreningarna menar jag att förslaget strider mot ägarprincipen. Det blir ingen direkt skillnad mot ägarlägenheter. Det försvårar styrelsearbetet, det försvårar skötseln av fastigheter, och föreningens karaktär kan påverkas i oförutsedd riktning. Jag menar - det har jag också motionerat om - att man skulle se över regelverket. Jag tycker att man skulle göra det enklare att hyra ut i andra hand. Det är därför jag stöder de övriga förslagen. Jag tycker att dessa förslag leder till det. Däremot ser jag inte just den här delen som jag väljer att inte föreslå bifall till som den springande punkten i detta förslag. Som jag har sagt tidigare finns det i dag beaktansvärda skäll som man kan hävda. Då tycker jag att man ska göra det också. Har vi ett problem med styrelser som inte följer de regelverk som är uppsatta får man såklart ta tag i det sedan.

anf.149 Ola Johansson (C):

Herr talman! Tack, Carina Herrstedt, för svaret! Det är möjligt att vi ägnade för mycket tid åt procedurfrågorna i inledningen, men jag kan ju konstatera att det råder olika uppfattningar inom Sverigedemokraterna om hur man ska se på andrahandsuthyrningen. I det svar som jag fick visar det sig att äganderätten för privatpersoner inte står speciellt högt i kurs hos Sverigedemokraterna. Carina Herrstedts partikamrater David Lång och Mikael Jansson har ju motionerat stick i stäv mot Herrstedts ambitioner om att förenkla. Det är tråkigt att inte sakkunskapen som finns i civilutskottet väger tyngre i ert parti. Jag begär inte att Carina Herrstedt ska försvara dessa herrar när de säger att det här "strider mot den demokratiska tradition som systemet med bostadsrättsföreningar bygger på och kan sägas inskränka föreningsfriheten". Jag kan slutligen konstatera, utan att ställa någon ytterligare fråga, att individens rätt inte står högt i kurs hos Sverigedemokraterna. Men jag frågar kanske ändå: Varför ska ett nekande till andrahandsuthyrning kunna beslutas utan att man som bostadsrättsinnehavare får lov att veta skälen?

anf.150 Carina Herrstedt (SD):

Herr talman! Jag kan egentligen inte säga på vilket sätt du menar att det går stick i stäv med herrarnas motion, som du nämnde. På frågan om vi ser olika på andrahandsuthyrning i Sverigedemokraterna är svaret ja, det gör vi. Jag tror inte att Centerpartiet är överens i alla sina frågor heller. Därför sade jag också i mitt anförande att vi har varit väldigt ambivalenta i detta. Ett samtal hade kanske kunnat leda till att saken retts ut. Sedan har jag faktiskt glömt vad du frågade om.

anf.151 Amineh Kakabaveh (V):

Herr talman! Det betänkande som debatteras nu handlar om ett lagförslag angående privat uthyrning av bostadsrätter som regeringen har lagt fram i budgetpropositionen för 2013. Enligt propositionen ska det införas en särskild lag gällande när en privatperson hyr ut en egen bostad. Vidare föreslår regeringen att hyresvärden ska ha rätt att genom hyran få ersättning för sina kostnader för bostaden. Herr talman! Vi i Vänsterpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet har en gemensam reservation som innebär att förslagen ska avslås. Vi i Vänsterpartiet har även motivreservationer som avstyrker regeringens samtliga förslag. Däremot lyfter jag fram våra tre reservationer, det vill säga nr 1, 4 och 6. Herr talman! Vi i Vänsterpartiet menar att bostadsbristen är svår, för att inte säga katastrofal, i stora delar av Sverige. Trångboddhet och otrygghet breder ut sig. Följden blir att människors livssituation försvåras. Deras drömmar om frihet inskränks. Bristen på bostäder är även bekymmersam ur ett sysselsättningsperspektiv, eftersom många tvingas tacka nej till arbete. Det har vi tagit del av genom olika rapporter de senaste veckorna, dagarna, månaderna och åren. Särskilt hårt drabbade är landets ungdomar. Cirka en kvarts miljon unga vuxna som i dag saknar eget boende kommer att drabbas av regeringens förslag. Var femte ung vuxen är i dag orolig för att inte kunna få ett eget boende. Var fjärde person i åldrarna 18 till 32 år bor hemma hos sina föräldrar. Många bor i andra hand. Hur möter egentligen regeringen denna situation? Regeringens och bostadsminister Attefalls svar på detta är tyvärr inget annat än en bestraffning för dessa hundratusentals ungdomar som är i behov av en egen bostad. Ni borgerliga partier, med stöd av Sverigedemokraterna, vill underlätta andrahandsuthyrning genom att göra uthyrningen mer lönsam för den som hyr ut och dyrare för den som hyr i andra hand. På så sätt gör ni ungdomarna och de som har behov av att hyra i andra hand beroende och sätter dem i ett ojämlikt maktförhållande. Jag tycker att landets hundratusentals ungdomar och studenter är värda en bättre framtid med tryggare boendeformer samt en trygg tillvaro än det ni borgerliga partier erbjuder i dag. Med högerregeringens förslag kommer det att bli möjligt att sätta en högre andrahandshyra. Den som till exempel hyr ut sin bostadsrätt ska nämligen få ta hänsyn till bostadens marknadsvärde när hyran sätts, något som inte tidigare har varit tillåtet i Sverige. Enligt Fastighetsägarna Stockholm betalar andrahandshyresgäster i snitt 70 procent mer i hyra än vad förstahandshyresgäster gör. Samtidigt rapporterar Hyresgästföreningen om beräkningar som visar att i Stockholms innerstad kan förslaget ge fördubblade andrahandshyror när de börjar gälla i februari 2013. Exempelvis kan hyran för en etta höjas från dagens 5 440 kronor till 10 300 kronor per månad. Det här är orimligt. Frågan är hur ni borgerliga partier och Sverigedemokraterna egentligen tänker. Regeringen har ju föreslagit sänkta löner för ungdomar, och varken ungdomars löner, studiemedel eller andra bidrag höjs i takt med de tänkta höjda hyror som lagförslaget medför. Jag undrar på vilken planet ni egentligen lever. Redan i dag är hyresnivåerna på andrahandsmarknaden högre än vad som är tillåtet. Det är alltså dessa ockerhyror som regeringen med stöd av SD nu kommer att göra lagliga. Ofta är andrahandshyresgäster dessutom unga människor med relativt låga inkomster. De kommer knappast att gynnas av de nya reglerna. Dessutom kommer regeringen att avskaffa rätten att via beslut i hyresnämnden retroaktivt få tillbaka en hyra som har varit för hög. Detta leder till ett försämrat skydd för hyresgästen. Att hyra i andra hand innebär redan nu att man som hyresgäst befinner sig i beroendeställning gentemot hyresvärden, och att ta bort det här skyddet är helt oacceptabelt. Enligt min och Vänsterpartiets uppfattning ska utvecklingen gå i helt motsatt riktning, och i stället ska man överväga skarpare sanktioner i fall med oskäliga hyror. Vänsterpartiet menar att bostadsbristen måste tas på stort allvar. Vi har i vår budgetmotion föreslagit att det ska införas ett statligt stöd för att stimulera byggande av miljövänliga hyresrätter av god kvalitet och med överkomliga och förhandlade hyror. Stödet ska riktas till tillväxtorter och till orter där bostadsbristen är särskilt stor. Med Vänsterpartiets satsning är målsättningen att det ska byggas ca 20 000 hyreslägenheter årligen. Detta är investeringar som kan lösa de långsiktiga bostadsbehoven samtidigt som förslaget skapar fler jobb. Det skulle kunna vara Sveriges framtid. För att möta den akuta bostadsbristen avsätter vi också närmare 500 miljoner av investeringsstödet för att kunna bygga om befintliga kontorslokaler till hyresrätter. Herr talman! Jag har svårt att se vitsen med förslaget om ändrade regler för andrahandsuthyrning. Om regeringen verkligen har ambitionen att få fram fler bostäder krävs andra åtgärder än att bara underlätta för bostadsrättsinnehavare att hyra ut i andra hand. Vi vet att ca 40 miljarder kronor per år satsas i ränteavdrag och ROT-avdrag. Om de pengarna avsätts till att stimulera nybyggnation blir det fler hyresrätter för ungdomar och studenter. Varför väljer regeringen att lägga 40 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar på ränteavdrag och ROT-avdrag men inte till byggande av hyresrätter? Man undrar verkligen. Det finns olika sätt att se till att fler bostäder byggs. Vi vet också att till exempel i Stockholm och i flera andra städer i Sverige i dag finns ett stort antal tomma kontorslokaler som kan byggas om till hyreslägenheter relativt snabbt. Det är ett faktum att de finns. Vi pekar också ut ett antal konkreta platser där man kan markanvisa och sätta i gång bostadsbyggandet ganska omgående, till exempel i Stockholm. Detta skulle ge ytterligare ett par tusen hyreslägenheter under 2014 utöver vad som redan är projekterat. Området runt nya Karolinska i Stockholm börjar växa fram, och vi har också där lagt fram konkreta förslag på att bygga 5 000 nya forskar- och studentbostäder med överkomliga hyror. Varför är det omöjligt? Varför tänker ni inte långsiktigt i frågan? Att bostadsbristen har tillåtits gå så långt är en skandal. Vänsterpartiet är berett att ta ansvar för att byggandet kommer i gång på allvar. Genom att bygga bostäder som människor har råd att bo i ges möjlighet att kombinera jobb eller studier med ett eget boende. På så sätt skapas framtidstro i vårt land. Det är Sveriges unga värda. Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservationerna 1, 4 och 6.

anf.152 Otto von Arnold (KD):

Herr talman! Det är alltid intressant att höra hur man enligt Vänsterpartiet ska lösa problemen inom bostadspolitiken. Ett sätt kanske kan vara att man investerar sin riksdagslön i ett bostadsbyggnadsföretag. Då löses säkert problemet. Herr talman! Vi har i dag att behandla civilutskottets betänkande om privatuthyrning av bostäder. Det är ett viktigt betänkande, och det är en del av regeringens politik att få till stånd en fungerande bostadsmarknad. Att den så kallade marknaden för våra bostäder inte har en marknadsmässig funktion råder det bred enighet om i kammaren. Det kan vi tolka på lite olika sätt, men det är konsekvensen av det hela. Det råder heller ingen tveksamhet bland svenska folket och marknadens parter, till exempel Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna, om att det är en dåligt fungerande marknad. På en fungerande marknad ska det vara balans mellan utbud och efterfrågan. Så är inte fallet. Vi behöver bygga mer, och det har vi talat om i dag. Vi talade om det framför allt när vi behandlade vår budget under CU1. På en fungerande marknad måste det finnas en lönsamhet. Det finns det bara delvis, främst för byggande av bostadsrätter. Även där är det för få aktörer. Konkurrensen är dålig. Men för ett stort antal så kallade svarthandlare finns det en lysande marknad för att hyra ut bostäder. På en fungerande marknad ska det finnas transparens vad gäller regelverk och prissättning. Regelverket för byggande är komplext, och det är inte föremål för dagens debatt - fast man lätt skulle kunna tro det. Prissättningen är ineffektiv. Det främjar många gånger en stor svart marknad med handel av kontrakt av upplåtelser på andra olika sätt. Det är kontrakt i första hand, andra hand, tredje hand och så vidare. Om detta kan man titta i Boverkets rapporter som behandlar just hur bostadsmarknaden fungerar. Framför allt i stora städer finns det en utbredd svart marknad. Det finns statistik fastän oppositionen säger att den inte finns. Det är uppenbart att hotet mot marknaden är framför allt den svarta marknaden. Herr talman! Vi måste se dagens betänkande som ett sätt att sprida ljus över denna skumraskhantering och få fram rätt pris och transparens. Ser vi till vad oppositionen har att komma med kan vi möjligtvis ana att de har förstått en del av problemet, dels att det finns en stor svart marknad, dels att det finns ett antal lägenheter som skulle kunna hyras ut under en kortare tid. Lägenheter efterfrågas verkligen. Men vad gör oppositionen åt problemet? Vad har de för idéer och tankar? Jag har inte hört något. Att komma till en ort där man inte känner någon eller har kontakter när man har fått ett intressant jobb och snabbt behöver lösa sin bostadssituation är inte enkelt. Det finns ett otal vittnesmål om hur duktiga människor, ambitiösa studenter och forskare och så vidare blir uppskörtade på den svarta bostadsmarknaden. Det finns också många som har en bostadsrätt, villa eller ägarlägenhet som har fått ett jobb utomlands, behöver flytta, ska separera och så vidare och som vill hyra ut under en kortare tid. De har inte råd att ha ett dubbelt boende. Det är uppenbara problem. Det här ställer till med ineffektivitet på den svenska arbetsmarknaden och är en black om foten för arbetslinjen. Därför är det här betänkandet viktigt, som en del av lösningen för att få en bättre bostadsmarknad. Förslaget i betänkandet ger möjlighet till transparens och en kostnadstäckande rättvis hyra som både uthyraren och hyrestagaren kan beräkna. Regelverket är klart och enkelt, och avtalsprincipen gäller. Det går att få hyran prövad hos hyresnämnden. Avtalsprincipen gäller. Det innebär att om man har ingått ett avtal över en viss tid kan man inte bli uppsagd, det vill säga utkastad - vilket hävdas i debatten. Parterna har fått en bättre likaställning. Betänkandet ligger också i linje med föreningslagen. Det måste vara bättre för en förening att ha ett fullt hus med legala kontrakt än ett hus med svarta bostäder som står halvtomt. Föreningen kan hindra en andrahandsuthyrning om man vill, om det finns bärande skäl, och givetvis efter prövning. I dag är det ju en regel att man inte hyr ut. Betänker man oppositionens förslag, med frånvaro från kreativa förslag, att på kort sikt avhjälpa problemet på en icke fungerande andrahandsmarknad går det ut på att skydda dem som har en bostad och inte dem som saknar en bostad. Herr talman! Jag yrkar således avslag på oppositionens reservationer och bifall till reservation 2. Om någon förhoppningsvis ändrar sig överlämnar jag betänkandet om uthyrning av privatbostäder som en julklapp åt den del av svenska folket som inte har någon andrahandsbostad. (Applåder)

anf.153 Statsrådet Stefan Attefall (KD):

Herr talman! Det verkar som att vi i alla fall är överens om en sanning, och det är att vi har byggt för lite under 20 års tid. Det är också sant att regeringen steg för steg försöker ta bort hindren för bostadsbyggandet - ta bort hindren på bostadsbyggandets hinderbana. Vi har en ny plan- och bygglag. Vi håller på med en översyn av plangenomförandeprocessen. Vi har ett utredningsförslag om kommunala tekniska särkrav. Vi har ett förslag på remiss om skärpt bostadsförsörjningslag med regional dimension. Vi har nya strandskyddsregler. Bättre kreditgarantier har tagits. Vi har sänkt skatter på byggande och boende, och senast i budgetpropositionen sänkte vi skatterna ytterligare för att bygga och bo. Listan kan göras lång. Veronica Palms anförande var märkligt i det ljuset, eftersom hon gav intryck av att ingenting händer. Jag skulle vilja påstå att varje seriös bedömare som studerar vad regeringen gjorde under den förra mandatperioden och framför allt gör under den här mandatperioden kan jämföra det med exempelvis den socialdemokratiska regeringsperioden 2002-2006 och kommer att upptäcka en häpnadsväckande skillnad i aktivitetsnivå. Det är också intressant att höra Veronica Palm tala om att subventionerna avskaffades 2006/07 och att bostadsbyggandet då dök i Sverige, trots att vi i denna kammare har upprepat de samband som inte finns på det sätt som Veronica Palm redogör för. Bostadsbyggandet sjönk 2007 i Sverige, Finland, Norge och Danmark. Borttagandet av subventionerna i Sverige har inte det samband som Veronica Palm gör gällande. Att påstå detta blir lite löjligt i det långa loppet. Alla talar om bostadsbristen. Det gör även regeringen. Men vi utmanar också de regler som finns genom att titta över dem för att försöka se till att vi kan börja montera bort krångel och hinder för ett ökat bostadsbyggande. Vi har förslag på gång. Vi har förslag som diskuteras, och det kommer att komma mer. Om vi ska få i gång bostadsbyggandet måste vi våga ifrågasätta, göra om, ta bort, förändra men också väga intressen för och emot. Debatten om uthyrning av privatbostad tycker jag är ett lackmustest på den politiska viljan och förmågan att just fatta beslut, våga väga av, våga ta ställning och inte bara följa minsta motståndets lag. Herr talman! Stockholm tillhör de huvudstäder i Europa som växer kraftigast. Befolkningsökningen motsvarar nästan två fullsatta SL-bussar per dag. I medierna hör vi berättas om företag som oroar sig för att det blir svårare att hitta arbetskraft i Stockholm därför att det är svårt att hitta en bostad snabbt. Det är klart att det måste byggas mer i Stockholm, Göteborg, Malmö och på många andra ställen i landet. Men som flera andra har påpekat löser det inte den akuta situationen. Flera olika åtgärder måste till. I dag har vi ett förslag om underlättande av privatuthyrning av bostäder på vårt bord. Åtskilliga är de, inte minst unga, som flyttar runt i osäkra och tillfälliga andrahandslösningar, i mer eller mindre grå eller svarta kontrakt. Otto von Arnold tog upp det problemet. Jag tycker att det är en poäng som inte har kommit fram tillräckligt mycket i debatten att många bor under dolda, lite märkliga villkor. Man smyger i trappan och vågar inte ens sätta upp namnet på dörren då man inte bor där under helt sjysta villkor. Bostadsrättsföreningen tillåter inte andrahandsuthyrning, och man vågar därför inte anmäla det. Bostadsbristen gör att man bor under sådana villkor. De skulle med det förslag som nu ligger på riksdagens bord få tydligare och bättre spelregler och kunna bo med ärliga kontrakt och kanske också under rimligare villkor. Hela förslaget bygger på enkla principer: att få enklare och tydligare regler, både för den som hyr ut och för den som ska hyra. Och det vet vi: Får man enklare och tydligare spelregler underlättas uthyrning. Det är egentligen inte så komplicerat och konstigt om man jämför med andra länder. Det är faktiskt Sverige som har en underutvecklad andrahandshyresmarknad. Tittar man på andra länder ser man att många bor just i lägenheter ägda av privatpersoner. Där heter det kanske ägarlägenheter. I Sverige har vi en stor andel bostadsrätter. Det är möjligtvis skillnaden. När vi nu kommer med ett konkret förslag säger oppositionen nej. Ska man summera de olika invändningarna blir det ungefär: Utred mer! Det är motbudet från oppositionen. Man kan bli förvånad över den inställningen, eftersom det är utrett och berett i alla möjliga ordningar. Socialdemokraterna säger att de vill underlätta andrahandsuthyrning, men det sträcker sig bara till tomma ord. De säger sig vilja ha en kostnadshyra. Ja, säger Socialdemokraterna, men det är inte den typ som regeringen föreslår utan en kostnadshyra som innebär att man skulle behöva gå in i varje enskild persons lånesituation för att bestämma vilken hyra som är rimlig. Tala om intrång i den personliga integriteten! Tala om byråkrati! Om jag har en lägenhet som är värd 2 miljoner kronor och jag har lånat de pengarna skulle jag få täckning för kostnaderna, enligt Socialdemokraterna, om jag kan visa upp lånekontrakten och räntepapperen. Kan jag inte visa upp dem får jag inte täckning. Jag måste alltså redovisa mina privata förhållanden för någon myndighet för att Socialdemokraternas modell ska fungera. Men i praktiken kan det bli samma hyra. Är det verkligen den ordningen Socialdemokraterna föreslår? Nej, det enda rimliga för att få en hyra som täcker de kostnader man har är att räkna ut en schablon. Om man hyr en sådan lägenhet och inte är nöjd går man självklart till hyresnämnden och får hyran prövad. Hyresnämnden gör då en avvägning om det är täckning enligt vad lagen har skrivit. Idén med den socialdemokratiska kostnadshyresvarianten har utretts och förpassats till papperskorgen, där förslaget hör hemma. I den socialdemokratiska bostadspolitiska rapport som presenterades i november nämner Socialdemokraterna inte med en stavelse behovet av att nyttja de bostäder som finns på ett bättre sätt. Jag kan bara konstatera att intresset och engagemanget i dessa frågor inte är speciellt stort från socialdemokratins sida. Nu hotar Socialdemokraterna och Miljöpartiet att tillsammans med Sverigedemokraterna rösta nej till de förändringar som skulle göra det lättare för bostadsrättshavare att hyra ut sin lägenhet. Förslaget innebär att vi sänker tröskeln för bostadsrättshavaren att hyra ut sin lägenhet. Men vi släpper inte det helt fritt, som vissa vill göra gällande. Det har varit många - medvetna eller omedvetna - missförstånd i debatten. Bostadsrättshavaren ska fortfarande söka tillstånd, och en förening kan fortfarande säga nej. Men det är föreningen som ska ha beaktansvärda skäl för att säga nej. Ett sådant skäl kan till exempel vara att det är en liten förening och att det, om många vill hyra ut, kan vara svårt att få till stånd en fungerande verksamhet och en styrelse som fungerar. Vad det handlar om är en viss förskjutning av makten från bostadsrättsföreningens styrelse till den enskilde som äger sin bostadsrätt. Det tycker alltså oppositionen är ett alltför stort ingrepp i föreningsfriheten. Ja, det tyder på att man inte vågar fatta beslut och prioritera just dem som inte har en bostad. Alliansregeringen har varit beredd att diskutera enskildheter i förslaget med oppositionen, i vår ambition att få breda lösningar. Det vore ju självklart önskvärt att ha just breda, långsiktiga lösningar på det här området. Socialdemokraterna säger att man vill att vi ska lyssna på det största partiet. Ja, vi har lyssnat. Vi har lyssnat nästan så att öronen faller av. Men vi hör ju ingenting - det är problemet! Vi får inga förslag på vad man vill ändra på, utan så fort man kommer in på konkreta frågor blir det: Utred mer! Samtidigt säger man i nästa andetag att regeringen utreder för mycket. Den inkonsekvensen blir lätt absurd ibland. Socialdemokraterna säger att vi inte vet hur många lägenheter som frigörs, om det är 5 000, 10 000 eller 20 000. Det är riktigt. Vi vet inte säkert, och vi kan aldrig veta detta med någon exakthet. Det vi kan göra är att försöka få en bild av hur läget ser ut. Det har gjorts flera olika opinionsundersökningar och också bedömningar av kvalificerade personer på Regeringskansliet. Alla de visar att potentialen på det här området är ganska stor. Alla undersökningar kommer fram till ungefär samma slutsats, att det finns tusentals och åter tusentals lägenheter som kan komma till uthyrning om regelverket är enklare och tydligare. Socialdemokraterna och Miljöpartiet gör gemensam sak med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna och begränsar effekterna av det förslag som nu ligger på riksdagens bord. Jag måste erkänna att jag tycker att Vänsterpartiet är det mest konsekventa partiet. De är emot allt. De ger inte sken av något annat. Det är hederligt, rakt, ärligt. Jag har respekt för det. Jag har mindre respekt för krumbukterna från socialdemokrater, miljöpartister och inte minst sverigedemokrater, som påstår sig vara för att underlätta uthyrning men i praktiken tvekar eller motsätter sig så fort det blir skarpa beslut att fatta. Tusentals bostäder står oanvända i storstäderna. Många är övernattningslägenheter. Andra ägs av människor som under en tid arbetar utomlands men vill behålla en fast punkt i Sverige och kanske har nekats att hyra ut lägenheten av sin bostadsrättsförening. Vi har fått många brev och samtal till departementet, både till enskilda tjänstemän men också till mig personligen, som bekräftar den bilden. Många undrar: När går förslagen igenom? Vad är det som händer? Var sitter det fast? Varför händer ingenting? Jag brukar säga: Hör av er till oppositionens företrädare! Jag kan ge några exempel för att illustrera de olika brev och samtal som vi har fått. En person säger: Vi har köpt en bostadsrättstrea som vi inte har kunnat flytta in i på grund av att vår villa har visat sig svårsåld. Nu gör vi ändringar i villan, så att en framgångsrik försäljning ska kunna ske nästa år. Vi skulle vilja hyra ut trean i ett år, men föreningen har nekat oss tillstånd att hyra ut. Den familjen gör sig självklart inte av med lägenheten, utan den får stå tom ett tag. En annan person berättar: Jag lämnade Sverige strax efter att it-bubblan sprack i början på 2000-talet. Han har en stor lägenhet i Stockholms innerstad och skulle vilja hyra ut den i andra hand. Det är hans fasta punkt i Stockholm som han inte vill släppa. Han påstår också: I min förening står 15 procent av bostadsytan tom och outnyttjad därför att ägarna inte får hyra ut. En annan säger att man ärvde en bostadsrätt och vill kunna hyra ut den till barnen, som snart ska flytta hemifrån och behöver lägenheten så småningom. En annan vittnar om att i deras hus står ungefär en sjättedel av husets lägenheter tomma. Slutligen är det en som säger: Själv arbetar jag som läkare i Norrland, och min dotter, som äger hälften av lägenheten, studerar i annat land. Dessa omständigheter godtogs ej av styrelsen som skäl för att få hyra ut. Det är några illustrativa exempel. Det blir då lite absurt att höra Sverigedemokraternas representant fråga: Vad är problemet? Finns det något problem för människor att få hyra ut, genom sina föreningar? Detta är verkligheten, som alla som rör sig på Stockholms bostadsmarknad märker och känner till. Frågan är: Vågar vi fatta ett beslut som innebär att vi förskjuter makten något till den enskilde som äger sin bostadsrätt och säga att föreningen nu måste ha argument för att få säga nej? Föreningen kan säga nej, men de måste visa argumenten - då kan de neka. Detta skulle, tillsammans med den kostnadstäckningshyra som vi föreslår och de tydligare och enklare regler som gäller för besittningsskydd, uppsägningstid och liknande saker, innebära att vi får en betydligt bättre fungerande privatuthyrning. Därmed tar vi ett viktigt steg för att lindra bostadsbristen. (Applåder)

anf.154 Veronica Palm (S):

Herr talman! Det har varit en lång debatt. Jag tror att det var bra att vi valde att göra detta till en separat debatt, för det är en separat, liten del av bostadspolitiken, så får vi möjlighet att diskutera det andra senare. Regeringen hade två val att göra. När man i presentationen av vårpropositionen valde att lansera fyra partiledare ute på ett bygge och så detta förslag om andrahandsuthyrning som det enda, då svarade vi direkt. Den 4 juni beskriver jag i Dagens Industri hur vi är beredda att medverka till att underlätta andrahandsuthyrningen. Från den dagen har vår hand varit utsträckt. När vi diskuterar regelförenklingar, prissättningssystemet, möjligheterna till andrahandsförmedling och möjligheterna för föreningar att ta ut extra avgifter - allt det som behöver diskuteras i ett samlat paket - har vi ända in i det sista varit benägna att ge möjlighet till en bred lösning. Det hade man kunnat göra. Om man inte på sex år har gjort någonting hade man väl kunnat ta den öppna handen redan i våras, för att få ett system som håller. Det var det ena valet man hade. Det andra var att tricksa och fixa och som minoritetsregering med stöd av Sverigedemokraterna - som det ser ut, fast vi inte vet det riktigt än - få igenom endast en hyreshöjning. Jag har väldigt svårt att tro att det är värt det. Om man på riktigt vill ha förändringar, om man på riktigt hade velat ha förbättringar på andrahandsmarknaden, då hade nog den socialdemokratiska och miljöpartistiska handen varit mer värd än att bara få igenom höjda hyror med hjälp av Sverigedemokraterna. Min fråga till ministern är: Är det värt det? Är det värt att resultatet av detta bara blir höjda hyror med hjälp av Sverigedemokraterna? Hade det inte varit bättre med en bredare överenskommelse?

anf.155 Statsrådet Stefan Attefall (KD):

Herr talman! Jag vill bara först säga att skälet till att regeringen lade in detta i budgetpropositionen var att det hänger ihop med skatteförslag som behandlas i skatteutskottet och att det också hänger ihop med inkomstberäkningarna, eftersom de olika regelförändringarna får effekter på inkomstberäkningen. Det hör ihop med budgetprocessen. Det har också varit en del av regeringens budgetprocess. Sedan är riksdagen suverän att fatta beslut om hur man vill hantera förslagen. Det har jag inga synpunkter på. Men regeringen har hanterat detta som en del i budgetprocessen och tycker att det har hängt ihop, eftersom det också har hängt ihop med de beräkningar som vi har gjort. Så enkelt är det i den delen. Veronica Palm fortsätter med att säga att sex år har gått och ingenting har gjorts. Gå hem och läs på hur mycket Socialdemokraterna gjorde under de sista fyra åren vid regeringsmakten, så kanske det blir slut på det tramset! Veronica Palm säger: Vi har sträckt ut handen. Ja, jag har tagit den handen. Vi har till och med suttit och pratat i min soffa. Civilutskottet har pratat i timmar med er. Men så fort vi ser vad som finns i den där handen ser vi att det inte finns någonting. Ni har lyckats prestera ett enda förslag: Utred mer! I diskussionen om bostadsrätter för föreningar som kan ta ut en avgift har vi sagt att vi har ett sådant arbete på gång och att vi kan diskutera hur vi ska kunna föra in det i processen. Vi har diskuterat att vi kan vara öppna för andra enskildheter just för att skapa långsiktiga spelregler. Under den långa period som har gått har Socialdemokraterna inte lyckats kläcka ur sig en enda tanke om vilka kriterier man vill uppnå: Om vi får ändring på de här tre fyra områdena, då är vi beredda att diskutera en uppgörelse. Ni verkar inte ha tänkt så mycket. Gör ni ingenting i opposition?

anf.156 Veronica Palm (S):

Herr talman! Stefan Attefall vet mycket väl vilka förslag jag har presenterat vid olika tillfällen. Vad gäller att presentera förslag och politik kan man välja att jämföra antingen antalet propositioner - där tror jag att man står sig ganska lika - eller resultatet och utfallet. Fram till 2006 steg nyproduktionen. Efter 2006 sjunker nyproduktionen. För mig är det det viktigaste. Jag är realpolitiker. Jag vill ha saker gjorda. Jag vill vara med och bygga ett bättre Sverige, ett Sverige som står sig starkt i framtiden. Då är resultatet viktigare än vem som gör vad med vem. Jag tänkte ägna den sista minuten - ursäkta, statsrådet! - åt talmannen och utskottskollegerna. Jag stod här för ett år sedan och sade: Det var synd att det inte har hänt något inom bostadspolitiken, men vi får ta nya tag nästa år. Den här gången händer det saker. Jag är dess värre inte speciellt nöjd med det som händer, för det som händer - vi vet inte hur voteringen går, men som resultatet ser ut att bli - är att Sverigedemokraterna och regeringen väljer att ha en ny hyressättning. Oaktat detta kommer jag och de övriga socialdemokraterna att lägga fram nya förslag. Vi kommer att komma med många nya förslag som förbättrar och förstärker bostadspolitiken ända fram till dess att vi förhoppningsvis får lägga dem som propositioner om två år. Jag vill tacka utskottet för det gångna året. Jag vill tacka talmannen för den här debatten. Den blev sen och extrainsatt. Och jag vill, för det glömde jag i mitt anförande, yrka bifall till reservation 1 och 3.

anf.157 Statsrådet Stefan Attefall (KD):

Herr talman! Jag kan bara utmana Veronica Palm. Ge oss gärna en lista på de konkreta förslagen till förändringar när det gäller exempelvis andrahandsuthyrning som ni vill diskutera. Jag är självfallet beredd att diskutera dem. Nu har vi ett förslag på riksdagens bord. Vi vädjar till riksdagen att fatta ett klokt beslut som kan skapa tusentals bostadstillfällen. Varje inskränkning i det förslag som nu ligger på riksdagens bord innebär att färre människor får tag på en lägenhet. Det kan till exempel gälla it-företagaren som hade svårt att rekrytera personal till sitt företag, som vi såg på Aktuellt häromdagen. Med vårt förslag skulle det bli lättare att få tag på arbetskraft och lättare att få tag på en lägenhet för att i alla fall starta sin bostadskarriär i Stockholm. Vi tror att vårt förslag kommer att underlätta detta, och vi diskuterar gärna olika detaljer i det förslaget. Det finns möjlighet att återkomma till riksdagen med ytterligare förslag om Socialdemokraterna presenterar intressanta förslag som vi kan enas om.

anf.158 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Efter att ha lyssnat på allianspartiernas företrädare, inklusive den ansvarige ministern, tror jag faktiskt på fullt allvar att företrädarna för allianspartierna inte har förstått det problem som det här betänkandet och den här frågan handlar om. Alla företrädare och även ministern pratar väldigt mycket om fungerande marknader och om icke fungerande marknader. Det är viktigt att de fungerar. Men trots det vägrar man att se att det är skillnad på marknader och marknader. I mitt anförande använde jag med flit fastigheter och bilar eftersom bilar kan flytta på sig men fastigheterna står där de står. Sverige består inte bara av Stockholm, men det verkar de flesta av debattörerna inte riktigt förstå. De flesta människorna i det här landet bor utanför storstäderna. Där slår konjunkturen mycket hårdare. Hyresmarknaden och marknaden för ägda bostäder följer inte alls varandra. I nedläggningstider stiger värdet på en hyresrätt medan det sjunker på en ägd bostad. Ingen vill äga en bostad i en sådan situation. Däremot är det mycket attraktivt för den verksamhet som finns kvar på orten att ha möjlighet att hyra en bostad. Den här problematiken finns över huvud taget inte belyst i förslaget. Det här förslaget fungerar därför inte i hela landet, hävdar jag. Herr talman! Jag skulle vilja att ministern förklarar ett par saker. För det första skulle jag vilja veta vilken trygghet det är att bli uppsagd om man ifrågasätter en ockerhyra. För det andra skulle jag vilja veta vad det är i det här förslaget som gör att det blir mer transparent än förut. Jag kan inte se att det finns någonting i det här förslaget som gör att den som i dag kan hyra ut sin bostad, vare sig han vill eller inte, till en ockerhyra inte skulle fortsätta att göra det när det här förslaget är genomfört.

anf.159 Statsrådet Stefan Attefall (KD):

Herr talman! Situationen ser självfallet olika ut i olika delar av Sverige. Men var har vi störst bostadsbrist? Jo, det är i de större städer och universitetsorterna. Där har vi också fler bostadsrätter. Därför berör det här förslaget mest de områdena. I en ort med kris och utflyttning finns det ofta få bostadsrätter, men det finns också tomma hyresrätter i många fall. Där är de här frågorna kanske inte aktuella över huvud taget. Regelverket är tydligare, bättre och mer transparent. Vi har till exempel tydliga regler som säger att man aldrig kan binda fast någon med en uppsägningstid längre än en kalendermånad. Det innebär att man inte kan skriva ett kontrakt som gör att en människa inte snabbt kan komma ur en lägenhet som man inte trivs med, antingen för att man har hittat någonting bättre eller för att man tycker är hyran inte är rimligt jämfört med det man kan få i stället. Det innebär också att besittningsskyddet är tydligare i lagstiftningen för den som ska hyra ut. Det blir också enklare med hyressättningen. I dag är det ett problem att många inte vågar hyra ut, för man vet inte om man landar på en hyra som är korrekt ur olika aspekter. Osäkerheten om man kan få betala igen hyran så småningom, fast man har haft ett kontrakt och fast man har haft ett boende som har fungerat väl, skapar också en osäkerhet som gör att många tvekar. Här blir det tydligt, men det finns ett tak i systemet. Det innebär att man kan testa om man har nått taket eller gått över taket med den aktuella hyran. Det kan hyresnämnden bedöma. Sedan finns det alltid en risk för att människor utnyttjar ett system, men jag vill påstå att risken för missbruk av nuvarande regler är betydligt större än vad den är i det nya systemet.

anf.160 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Det där var väl inte något vidare svar. Att påstå att risken för missbruk skulle vara mindre med det nya systemet hänger väldigt fritt i luften. Den som hyr är mer rättslös i det här systemet och med de här reglerna än tidigare eftersom man inte kan få en ockerhyra återbetald. Det gör att man är uppsagd med tre månaders varsel. Den som behagar bo i den här bostaden får passa sig vare sig ockerhyran finns på kontraktet eller under bordet. Det spelar ingen roll. Det är ingen skillnad mot i dag. Den ökade tryggheten som ministern beskriver är ju en ökad trygghet för den sida som hyr ut. Det här leder till högre hyror och större säkerhet för hyresvärden att hantera hyresgästerna som man vill. Så är det, och jag tycker att det är sorgligt. Jag skulle vilja lägga till en fråga. I mitt anförande frågade jag om kollektiva lösningar. Finns kollektiva lösningar på regeringens hatlista? Jag tycker att det vore intressant att höra det eftersom det här så uppenbart är ett förslag som gör det svårare för gemensamhetslösningar. Jag vill kommentera en sak som ministern har använt sig av mycket. Han har nämligen pratat om att oppositionen inte har några förslag. Man ska vara försiktig med att prata om saker som man inte känner till. I de kontakter som vi har haft har vi två gånger lagt fram förslag. Era representanter har sedan gått hem och kommit tillbaka och sagt nej. Det är inte vi som har sagt nej, utan det är ni som har sagt nej i de förhandlingar som de facto har förekommit, åtminstone vad jag känner till.

anf.161 Statsrådet Stefan Attefall (KD):

Herr talman! Jag tycker att det finns en märklig underton i diskussionen från Jan Lindholms sida, men också från andra debattörer. Man talar om ockerhyra. Den hyra vi talar om innebär att människor har rätt att ta ut den kostnad de har för den lägenhet de äger i en andrahandsuthyrning. Kallar man det ockerhyra innebär det att varenda människa som bor i en bostadsrätt i Stockholm i dag lever med ockerkostnader på något sätt. Det handlar faktiskt om vad kostnaden är. En privatperson kan få ta ut hyra för kapitalkostnaden och driftskostnaden i form av avgift till föreningen. Vi tycker att det är ganska rimligt. Jag tror att de flesta människor känner att det är ganska sjyst. Det är inte ockerhyra. Om man går utöver detta tycker jag att man kan tala om ockerhyra, och då har vi också spärrar i det här systemet. Jag tror att det är ganska sällan förekommande, men vi måste ha den spärren för de fall där det kan inträffa. Det stora bekymret är bristen på lägenheter. Låt oss ta ett exempel. Ett företag i Stockholm börjar rekrytera människor. På det här sättet kan man göra det lättare för människor som flyttar till Stockholm för sitt arbetes skull få tag på en lägenhet. Det kanske inte är en lägenhet som man tycker är perfekt i olika avseenden, men man börjar där. Man får tid på sig att hitta en mer permanent lösning. Man kan bestämma sig för om man ska vara kvar i den här staden och om man ska köpa en lägenhet eller inte. Är det inte ganska rimligt att vi underlättar detta? Då måste man gå den väg som regeringen har föreslagit. Alla andra metoder blir ruskigt byråkratiska, och framför allt blir det färre lägenheter att hyra ut.

anf.162 Amineh Kakabaveh (V):

Herr talman! Tack, statsrådet Stefan Attefall! Det finns inte någon balans i Alliansens siffror. Statsrådet säger ca 20 000 ena gången och ca 10 000 andra gången. Vid andra tillfällen får vi höra att det är tusentals. Det finns ingen beräkning av hur många lediga lägenheter det här kommer att leda till för de hundratusentals ungdomar som söker bostad i Sverige. Varför väljer ni att ta bort rätten att retroaktivt begära tillbaka pengar för en oskälig hyra som man har betalat? Hur kan en bostadsminister från KD, som i retoriken värnar om dem som är ekonomiskt utsatta och har en svagare position på arbets- och bostadsmarknaden, göra så? Ni väljer i retoriken att stå på deras sida, men i detta förslag har ni inget annat val än att följa Moderaterna och resten av Alliansen. Varför står ni inte på er? Du berömde oss i Vänstern för att vi står på oss, och jag är väldigt glad att vi gör det, för man måste våga sticka ut om man menar allvar. Det finns faktiskt förväntningar på statsrådet och KD i det här fallet, för vi vet att de som får betala ockerhyror inte är de som alltid kan hävda sig. Det är en ojämn maktbalans mellan dem som behöver en bostad och dem som hyr ut. Det är oftast inte överklassens barn som betalar ockerhyror, utan det är faktiskt de som behöver få pengar tillbaka. Varför ställer ni er inte på deras sida?

anf.163 Statsrådet Stefan Attefall (KD):

Herr talman! Återigen: Det finns inga säkra siffror. Det som finns är olika opinionsundersökningar och kvalificerade bedömningar. De indikerar att det handlar om kanske 20 000 lägenheter, men vi vet inte säkert. Det handlar i alla fall om tusentals bostadstillfällen. Någon exakt vetenskap finns inte här, men måste vi ha det? Då kommer vi att få räkna och göra undersökningar hundra år framåt i tiden, för det går aldrig att få en exakt siffra på detta. Det beror på så många olika faktorer. Frågan är om man från Vänsterpartiet är beredda att avstå från tusentals nya bostadstillfällen. Det är den frågan vänsterpartistiska väljare ska ställa sig. Varför tar vi bort retroaktiviteten i vårt förslag? Som jag sade måste det bli enklare och tydligare regler för att hyra ut. Gå till hyresnämnden här i Stockholm exempelvis och fråga dem om de olika fall som kommer in. Människor har bott i kanske ett eller två år i en lägenhet, och när de flyttar därifrån anmäler de hyresvärden för att de har haft en högre hyra än vad som kan tänkas vara bruksvärdeshyran, men det har varit en hyra som har varit i nivå med de kostnader som hyresvärden har haft. Då anmäler man hyresvärden, som åker på att betala igen kanske 1 000 kronor per månad tolv månader tillbaka i tiden. Osäkerheten som finns i dag kring vad det är för hyra som gäller och hur man ska tolka vad det är för bruksvärde jämförbart med hyran leder till färre bostadstillfällen. Vår enkla filosofi är att om jag har en bostadsrätt som jag har lagt ut pengar för och har en kostnad som motsvarar ett visst belopp är det rimligt att jag får ut den kostnaden. Den kan man bara räkna fram schablonmässigt. Man kan inte gå in och nagelfara den enskilda individens ekonomi. Det skulle också bli märkligt, eftersom det skulle bli helt olika regler beroende på hur mycket pengar människor har lånat. Det är den här enkla principen som vi har. Jag hoppas att Amineh Kakabaveh kan försöka förstå de enkla reglerna och hur människor fungerar. Reglerna ska göra det lättare och göra att det blir mer uthyrning än vad det är i dag.

anf.164 Amineh Kakabaveh (V):

Herr talman! Jag tror att det här är mer av praktisk politik och mindre av filosofi. Ekvationen är enkel. Är du i behov av en bostad är du så illa tvungen att gå så långt du kan för att få tag på en, eftersom du har en studieplats eller arbete som du måste hålla dig till för att överleva. Vi vet också att de drabbade är ungdomar som har en svag ställning på arbetsmarknaden och framför allt på bostadsmarknaden. Statsrådet vet att vi går mycket längre. Vår politik är mycket mer långsiktig. Vi säger att man ska bygga fler hyresrätter och inte sälja de hyresrätter som behövs. Nu möjliggör man för spekulation på bostadsmarknaden. Folk kan köpa för att det lönar sig att hyra ut. Det här kommer att bli allvarligt för den ordinarie bostadsmarknaden. Vänsterpartiet inser vilka konsekvenser som kan uppstå, precis som många andra aktörer i branschen. Ni i regeringen, med stöd av Sverigedemokraterna, är ensamma om att vilja genomföra detta. Varför väljer man inte den andra vägen? Varför vill man betala 40 miljarder kronor i ränteavdrag och i ROT-avdrag men inte bygga fler hyresrätter? Det finns massor av tomma lokaler som man snabbt skulle kunna bygga om till hyresrätter. Varför väljer ni inte den vägen utan gör något helt annat? Det finns ingen transparens i detta, och det finns inte heller några vetenskapliga bevis för hur många bostadstillfällen detta kan leda till.

anf.165 Statsrådet Stefan Attefall (KD):

Herr talman! Alla som vill bygga om lokaler till bostäder är välkomna att göra detta, och vi gör allt vi kan för att förenkla regelverket för att det ska bli mer lönsamt. Men jag är mycket försiktig med att stoppa skattebetalarnas pengar i fickorna på byggherrarna. Bygg mer bostäder, säger Amineh Kakabaveh. Ja, självklart. Men även om vi skulle ha ett högt bostadsbyggande under de kommande tio åren förändrar det bara 6-7 procent av hela bostadsbeståndet. Ska vi hushålla med bostadsresurserna effektivt måste vi också titta på hur vi kan använda befintliga bostäder på ett effektivare sätt. Blir det spekulation? Nej. Om en privatperson kan hyra ut en bostad under de här villkoren finns ingen risk för spekulation. Kostnaden man kan ta ut är upp till taket för den kapitalkostnad och driftskostnad som man har för lägenheten. Jag är mer bekymrad än vad Amineh Kakabaveh är för alla som saknar en bostad. Jag är beredd att vända på alla stenar för att också se till att vi skapar så många bostadstillfällen som möjligt. Min fråga till Amineh Kakabaveh och till alla andra är: Varför vill ni inte hjälpa till med det arbetet?

Måndagen den 17 december 2012

Kl.

09.00

Arbetsplenum

________________________________________________________

Nr			Anmäld tid (min.)	Ackumulerad tid
8	Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU2
	Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv
	1	Ylva Johansson (S)	12
	2	Esabelle Dingizian (MP)	12
	3	Sven-Olof Sällström (SD)	12
	4	Christina Höj Larsen (V)	12
	5	Elisabeth Svantesson (M)	12
	6	Hans Backman (FP)	12
	7	Annika Qarlsson (C)	12
	8	Andreas Carlson (KD)	12
	9	Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M)	12
	10	Patrik Björck (S)	10
	11	Mehmet Kaplan (MP)	10
	12	Raimo Pärssinen (S)	10
			____	____
			2.18	2.18

9	Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU1 (forts.)
	Utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet
	1	Hans Backman (FP)	12
	2	Abir Al-Sahlani (C)	12
	3	Penilla Gunther (KD)	12
	4	Ann-Christin Ahlberg (S)	12
	5	Jenny Petersson (M)	12
			____	____
			1.00	3.18

10	Justitieutskottets betänkande JuU1
	Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
	1	Morgan Johansson (S)	10
	2	Maria Ferm (MP)	10
	3	Richard Jomshof (SD)	12
	4	Lena Olsson (V)	12
	5	Johan Pehrson (FP)	12
	6	Krister Hammarbergh (M)	12
	7	Johan Linander (C)	8
	8	Caroline Szyber (KD)	8
	9	Agneta Börjesson (MP)	6
			____	____
			1.30	4.48

11	Utbildningsutskottets betänkande UbU2
	Utgiftsområde 15 Studiestöd
	1	Adnan Dibrani (S)	8
	2	Jabar Amin (MP)	8
	3	Björn Söder (SD)	8
	4	Rossana Dinamarca (V)	8
	5	Jan Ericson (M)	8
	6	Roger Haddad (FP)	6
	7	Emil Källström (C)	8
	8	Yvonne Andersson (KD)	8
			____	____
			1.02	5.50

12	Civilutskottets betänkande CU3
	Privatuthyrning av bostäder
	1	Lars Eriksson (S)	10
	2	Oskar Öholm (M)	10
	3	Jan Lindholm (MP)	10
	4	Nina Lundström (FP)	10
	5	Ola Johansson (C)	10
	6	Carina Herrstedt (SD)	5
	7	Amineh Kakabaveh (V)	10
	8	Otto von Arnold (KD)	10
	9	Statsrådet Stefan Attefall (KD)	10
	10	Veronica Palm (S)	10
			____	____
			1.35	7.25

13	Miljö- och jordbruksutskottets betänkande MJU2 (forts.)
	Utgiftsområde 23 Areella näringar, landsbygd och livsmedel
	1	Staffan Danielsson (C)	8
			____	____
			0.08	7.33

Totalt anmäld tid

7 tim. 33 min.

_____________________________

2012/13:45

Måndagen den 17 december 2012

Kl.

09.00

Arbetsplenum

________________________________________________________

	Justering av protokoll
1	Protokollen från sammanträdena måndagen den 10 och tisdagen den 11 december

	Anmälan om kompletteringsval
2	Annika Duàn (S) som suppleant i justitieutskottet och i miljö- och jordbruksutskottet fr.o.m. den 15 januari t.o.m. den 10 juni 2013 under Anna Walléns (S) ledighet
3	Hans Unander (S) som suppleant i socialutskottet och i trafikutskottet fr.o.m. den 15 januari t.o.m. den 31 juli 2013 under Roza Güclü Hedins (S) ledighet

	Anmälan om uppteckningar vid EU-nämndens sammanträden
4	2012/13:13 Fredagen den 30 november

	Ärenden för bordläggning	Reservationer
	Näringsutskottets betänkanden
5	2012/13:NU2 Utgiftsområde 19 Regional tillväxt	12 res. (S,MP,SD,V)
6	2012/13:NU3 Utgiftsområde 21 Energi	8 res. (S,MP,SD,V)
	Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande
7	2012/13:UFöU1 Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)	5 res. (SD,V)

	Ärenden för debatt
	Arbetsmarknadsutskottets betänkanden
8	2012/13:AU2 Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv	24 res. (S,MP,V)
9	2012/13:AU1 Utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet (forts.)	7 res. (S,MP,SD,V)
	Justitieutskottets betänkande
10	2012/13:JuU1 Utgiftsområde 4 Rättsväsendet	50 res. (S,MP,SD,V)
	Utbildningsutskottets betänkande
11	2012/13:UbU2 Utgiftsområde 15 Studiestöd
	Civilutskottets betänkande
12	2012/13:CU3 Privatuthyrning av bostäder	6 res. (S,M,MP,FP,C,SD,V, KD)
	Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
13	2012/13:MJU2 Utgiftsområde 23 Areella näringar, landsbygd och livsmedel (forts.)

	Ärenden för avgörande tisdagen den 18 december kl. 15.30
	Tidigare slutdebatterade
	Trafikutskottets betänkande
14	2012/13:TU2 Transportsystemets inriktning	27 res. (S,M,MP,FP,C,SD,V, KD)
	Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
15	2012/13:MJU1 Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård

______________________________