Subsidiaritetsprövning av direktivförslag om en jämnare könsfördelning bland icke verkställande styrelseledamöter i börsnoterade företag

anf.38 Jonas Gunnarsson (S):

Herr talman! Jag inser att många väntar på att få ta en välförtjänt julledighet, så jag ska försöka hålla mig kort. Till att börja med vill jag yrka bifall till reservation 1 som vi socialdemokrater har gemensamt med Miljöpartiet. Civilutskottets utlåtande CU14 handlar om kommissionens direktivförslag om jämnare könsfördelning i de börsnoterade företagens styrelser. Frågeställningen kammaren har att ta ställning till i dag är om kommissionens förslag till mer jämställda bolagsstyrelser i de börsnoterade bolagen är förenligt med subsidiaritetsprincipen. När man tittar på förslaget tror jag att de flesta inser att det inte är särskilt långtgående utan snarare kan ses som en knuff i rätt riktning. Kommissionens förslag är tydligt i att kvotering ska ske med bibehållna krav på kompetens och meriter. Förslaget är också väldigt generöst i fråga om vilka sanktioner som ska införas. Det säger utan större detaljreglering att medlemsstaten ska kunna visa upp att de sanktioner som införs är lämpliga och tillräckligt avskräckande för de företag som inte följer direktivet. Direktivet också tidsbegränsat till att gälla enbart fram till 2028. Vår bedömning av förslaget är att det inte strider mot närhetsprincipen, eller subsidiaritetsprincipen. Det finns ett flertal uppenbara skäl till att det är en fördel att på EU-nivå fatta ett sådant här beslut. Jag tänker nämna några få av dem. För det första är det tydligt att glastaksproblematiken inte är specifik för kvinnor i Sverige. Tittar vi på de största börsbolagen här hemma ligger andelen kvinnor i deras styrelser på ungefär 25 procent medan snittet för EU-27 ligger på 14 procent. Kvinnor över hela unionen har alltså ett likartat problem med att ta sig in i affärslivets finrum. Det borde rimligen också göra det till ett problem som vi inom EU-kretsen försöker lösa gemensamt. För det andra är det lika tydligt att den inre marknaden gör att vissa kan tveka inför att införa nationella regler utifrån en missriktad tanke om att detta skulle kunna ge det egna landets företag nackdelar i konkurrensen med företag från andra medlemsstater. För det tredje: Om vi tillåter oss att göra en lämplighetsbedömning av förslaget kan vi se att det är väl avvägt. Detta säger jag med tanke på hur direktivet är utformat samt att det har en relativt kort livslängd. Det minimerar risken för att vi på EU-nivå skapar en regelbörda som är svår att hantera i framtiden, samtidigt som medlemsstaterna ges väldigt stort utrymme att formulera sina egna regler för att nå målet om mer jämställda börsbolagsstyrelser. Herr talman! Innan jag avslutar måste jag ändå nämna något som jag inte riktigt förstår. Det är med vilka medel Alliansen och Sverigedemokraterna ska uppnå det de i majoritetstexten skriver om att riksdagen tycker att det är viktigt att könsfördelningen blir avsevärt jämnare när det gäller deltagandet i ekonomiskt beslutsfattande. Den frågan står utan svar. Med det korta och förhoppningsvis kärnfulla anförandet vill jag önska er, herr talman, en riktigt fin jul och ett gott nytt år!

anf.39 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Civilutskottet har genomfört en subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till direktiv för att nå en jämnare könsfördelning bland ledamöter i börsnoterade företags styrelser. Prövningen handlar om att avgöra om det uppsatta målet, minst 40 procent av det underrepresenterade könet, kan nås genom åtgärder på nationell nivå eller inte. Bedömer man att beslut på EU-nivå inte behövs innebär det att förslaget anses strida mot den här principen. Miljöpartiet har i grunden uppfattningen att vi motsätter oss utökad överstatlighet utom på två områden, dels på miljöområdet, dels när det gäller mänskliga rättigheter. Motivet när det gäller det förstnämnda området är att miljöföroreningar i princip är gränsöverskridande, och därför menar vi att de också måste hanteras gränsöverskridande. Mänskliga rättigheter har i takt med den ökande globaliseringen och människors allt större möjligheter att röra sig över gränser blivit en mer gränsöverskridande fråga. Inte minst den växande människohandeln visar på detta. Eftersom vi i Miljöpartiet betraktar frågan om en jämnare könsfördelning på arbetsmarknaden som en fråga om mänskliga rättigheter ser vi på subsidiaritetsprövningen med de glasögonen på. Det råder en väldigt bred enighet i den svenska riksdagen om att det underrepresenterade könet bör representeras med minst 40 procent i bolagens styrelser. Åtminstone säger de flesta partier sig tycka så. Men vi miljöpartister som år efter år - i hur många år vet jag egentligen inte - har motionerat om att riksdagen ska besluta om verktyg för att nå dit känner tydligt att det är en uppfattning som i många andra partier ännu inte gått från tanke till handling. I kommunerna driver vi kravet när det gäller kommunalt ägda bolag. Vi har föreslagit att riksdagen ska ge regeringen i uppdrag att byta ut personer i statligt ägda bolags styrelser för att där nå målet. Vi har föreslagit en lag om kvotering i likhet med den i exempelvis Norge för att få fart på förändringarna i de privata bolagen här i Sverige. Men motståndet ser i verkligheten ut att vara kompakt när det kommer till frågan om handling. Vi kan alltså konstatera utifrån praktiska erfarenheter att vi har väldigt svårt att klara detta på nationell nivå. Teoretiskt borde det vara fullt möjligt, menar jag, men praktiken säger alltså något helt annat. Syftet med kommissionens förslag är att nå målet 40 procent till år 2020 i börsnoterade bolag och redan till år 2018 i offentliga bolag. Tanken är att målet ska nås i hela EU och inte bara i de länder som går först. Enligt beräkningarna kommer man enbart att nå halvvägs på den här samlade EU-nivån, och då är det faktiskt många länder som knappt rör sig i den här frågan. Eftersom ambitionsnivån i det närmaste är noll i vissa länder krävs det åtgärder för att man i de länderna ska förstå att man måste ta till vara kompetensen hos alla, även kvinnor, om det ska bli fart på ekonomin. Ska gapet mellan olika EU-länder krympas så att gemensamma regler, exempelvis på det ekonomiska området, kan fungera i praktiken, så att vi inte får den typ av kris som vi har i dag till exempel, får man inte blunda för att den ekonomiska utvecklingen i vissa länder halkar efter. För att minska de inre konflikterna i EU måste alla med på en sådan här reform. Därför ser vi att samlade åtgärder för att nå målet måste hanteras även på EU-nivå. Inte bara Sverige utan också många andra länder kommer att misslyckas om frågan bara ska hanteras nationellt. Jag tycker, herr talman, att utskottsmajoritetens argumentation är väldigt tunn. Motivet för att säga nej till regler på EU-nivå är att det hotar den väldigt speciella svenska äganderätten för bolagens ägare. Hur väsensskild är då den äganderätten från motsvarande bolagsägares rättigheter i andra EU-länder? Och varför ska just aktieägandet skilja sig radikalt från andra former av ägande? Bilägandet är omgärdat av mängder av inskränkningar och skyldigheter, liksom ägandet av fastigheter är kringskuret på olika sätt. Ägaren till en skogsfastighet har att rätta sig efter mängder av stränga regler, liksom den som äger djur. De flesta former som man kan omvandla en egendom till är faktiskt omgärdade med många regler. Och det är ju redan så att även ägandet av aktier inte är särskilt regelbefriat, även om det finns många som försöker smita undan. Att i det sammanhanget påstå att just ett regelverk om att det underrepresenterade könet inte får understiga 40 procent av antalet ledamöter i börsnoterade bolags styrelser väsentligt skulle inkräkta på ägarnas unika frihet framstår som ett väldigt svagt och ganska ogenomtänkt argument. Det handlar just om det här, att EU kräver att ett regelverk införs som gör att man når målet. Hur det regelverket sedan ska se ut säger faktiskt direktivet väldigt lite om. Det enda EU egentligen kräver är att regelverket ska utformas så att man når målet och att det ska finnas sanktioner som är så påtagliga att företagen följer det regelverk som nationerna själva beslutar att införa. Hur de här reglerna och sanktionerna ska se ut är alltså upp till varje land. Man kan inte tolka allianspartiernas nej till kommissionens förslag som en kritik av ett överstatligt metodval för att nå målet, eftersom det inte finns i kommissionens förslag. I verkligheten kan det inte vara någonting annat än en ovilja att nå själva målet som ligger bakom att man väljer att säga nej. Herr talman! Jag yrkar mot den här bakgrunden bifall till reservation 1 i utlåtandet. Och jag vill avsluta med att önska talmannen och mina utskottskolleger en god och välbehövlig julvila.

anf.40 Marianne Berg (V):

Herr talman! Jämnare könsfördelning i bolagsstyrelser, det vill säga fler kvinnor i dem - absolut, säger jag. Att kvotera in kvinnor i företags bolagsstyrelser är ett jättebra förslag. Det är ett radikalt grepp från EU-kommissionen. Jag tror faktiskt att jag vill säga att det är det mest radikala hittills. Det är ett förslag som kommissionär Viviane Reding har gått i spetsen för. Men - då kommer men:et - olyckligtvis, herr talman, strider det mot subsidiaritetsprincipen. Det är trist att behöva konstatera det. Vänsterpartiet anser att förslaget, liksom många andra förslag som kommer från EU, är ett överstatligt direktiv. Vi tycker att EU redan i dag bestämmer tillräckligt mycket och att man inte ska in och nafsa på mer. Vi har haft denna fråga uppe i debatten i riksdagen många gånger. Vänsterpartiet tycker att det är en otroligt viktig fråga och ser gärna att vi här hemma inför en modell, typ den norska modellen, som jag förstår fungerar alldeles utmärkt. Om regeringen skulle ta steget att se till att Sverige tar efter Norges modell, det vill säga att via lagstiftning kvotera in det underrepresenterade könet i bolagsstyrelser, vilket då är kvinnor, skulle jag bli väldigt lättad och glad. I dag är Norge en av de världsledande i fråga om jämställdhet inom näringslivet. Jag hade hoppats att Sverige också skulle vara i toppen. Nu anser inte alliansregeringen att Norges modell är den bästa, utan man anser att det är upp till bolagen själva att utse sina ledamöter. Okej, men jag anser att ni trots detta kan vara lite tuffare i ert yttrande. Där anser jag att ni är väldigt lama och tama. Men det kan ni rätta till i dag genom att ställa er bakom Vänsterpartiets yttrande. Då uppmanar ni tydligt och klart riksdagen att stå upp i en jämställdhetsfråga som denna. Inte minst visar ni EU att vi här hemma verkligen menar allvar med att sträva efter en jämn fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor och män i vårt land. Jämställdhet är en fråga om mänskliga rättigheter, demokrati och rättvisa. Det hoppas jag verkligen att vi alla anser. Att hålla frågan vid liv och att vara en blåslampa på regeringen är bara bra. Då kanske vi når fram i frågan inom en snar framtid. Vi måste nöta och nöta för att få ett resultat. Det har visat sig på många andra områden att det har gett positivt resultat. Droppen urholkar till sist stenen. Alliansvänner! Visa nu på lite mod. Visa nu på lite styrka och ställ er bakom Vänsterpartiets förslag till ett motiverat yttrande. Med detta sagt, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 2 i detta utlåtande och samtidigt önska er alla som befinner er i kammaren just nu en riktigt god jul och ett gott nytt år.

anf.41 Margareta Cederfelt (M):

Herr talman! Det ärende som är den här riksdagsterminens och faktiskt 2012 års sista ärende handlar om en subsidiaritetsprövning av direktivet om en jämnare könsfördelning bland icke verkställande styrelseledamöter i börsnoterade företag. Jag skulle vilja börja med att säga en sak. Just att ärendet är årets sista visar hur viktigt EU är för Sverige. Vi är en del i EU, och vi står här och debatterar EU som sista ärende. Tidigare ärenden som finansutskottet har debatterat har också till stora delar handlat om EU. Samtidigt är de nationella parlamenten viktiga. Det är här vi ska fatta beslut som inte hör hemma på EU-nivå. Herr talman! När vi i civilutskottet gjorde en subsidiaritetsprövning gick vi så till väga att vi också inhämtade regeringens ställningstagande, hur regeringen bedömde att förslaget var förenligt med subsidiaritetsprincipen. Från Alliansens sida i utskottet kom vi fram till att frågan kan avgöras bättre på nationell nivå än på EU-nivå. Vad grundar vi detta på? Vi har först och främst tagit ställning till om målet om jämställdhet kan uppnås på nationell nivå. Absolut, självklart finns det större utrymme att arbeta för jämställda styrelser på nationell nivå än på EU-nivå. Det visar utan tvekan det resultat som vi har i Sverige, där vi har en större andel kvinnor i styrelserna än i EU-länderna över lag. I EU-länderna i snitt ligger den kvinnliga representationen i styrelser på ungefär 14 procent. I Sverige är den 23 procent. Finns det viktiga gränsöverskridande aspekter på åtgärder som inte på ett tillfredsställande sätt kan regleras på medlemsstatsnivå? Självklart kan vi reglera på medlemsstatsnivå! Det är ju precis det som vi arbetar med inom Alliansen. Vi inför åtgärder så att kvinnor kan få större representation i styrelser. Vi har till exempel gjort satsningar på styrelseutbildning. Nästa steg är utbildning för valberedningar. Det handlar också om mentorprogram och satsningar för att kvinnor ska kunna göra fler innovationer med mera. Detta visar att åtgärder på nationell nivå har betydelse. Skulle en underlåtenhet att handla på EU-nivå stå i strid med fördraget? Vi agerar ju på nationell nivå, så det behövs inget agerande på EU-nivå som vi ser det. Den sista delen handlar om ifall åtgärder på EU-nivå skulle ge klara fördelar till medlemsländerna. Att reglera hur styrelser ska utse sina styrelseledamöter, herr talman, kan vi inte se är en fråga för EU. Det handlar om äganderätten, precis som representanterna för oppositionspartierna har sagt. Äganderätten ger faktiskt ägarna mandatet att utse sina styrelser. I Sverige har vi en ordning med en valberedning som arbetar för att utse kandidater. Det är en bolagsstämma som beslutar om styrelsen, och ägarna kan avsätta styrelsen om den så skulle önska. I näringslivets självreglering, kod för bolagsstyrning, finns också nämnt vikten av kvinnor i styrelserna, och det finns inskrivet som ett mål. På detta sätt har svenskt företagande tagit framstående steg för att öka andelen kvinnor, och det visar sig ju genom att vi har 23 procent kvinnor. Jag vill också nämna att jämställdheten inte handlar om kvotering utan om värderingar, utbildning och kompetens - både den egna och omgivningens kompetens att kunna se kompetens. Det är där det är så viktigt att jobba på rätt nivå, det vill säga på nationell nivå, på lokal nivå och också i familjerna. Det är självklart att vi ska arbeta för ett jämställt samhälle men inte genom att introducera ett EU-direktiv. (Applåder)

anf.42 Jonas Gunnarsson (S):

Herr talman! Margareta Cederfelt nämner i sitt anförande den svenska självregleringen av näringslivet. Det är väl gott nog att man i den tar upp frågor kring jämställdhet och annat. Det visar ändå att vi har kommit någonstans. Frågan är bara om det räcker. I dag har vi 23 procent kvinnor i de stora börsbolagens styrelser, säger Margareta Cederfelt. Jag sade 25 procent, men jag väljer att gå på Margaretas siffra. 23 procent är alldeles för dåligt. Menar vi allvar med att vi vill bryta glastaket och göra även affärslivet mer jämställt tror jag att det behövs åtgärder. I det motiverade yttrandet och majoritetstexten däri skriver man: "Riksdagen anser att det är viktigt att könsfördelningen blir avsevärt jämnare när det gäller deltagandet i ekonomiskt beslutsfattande. Riksdagen anser också att det är positivt med initiativ på ett så viktigt område." Det låter jättefint. Problemet är att man väljer att göra ingenting. Vi får inga initiativ. Det kommer inga förslag, och när det väl kommer ett förslag från kommissionen säger man nej, fast förslaget inte ens är särskilt långtgående utan mer att se som en målsättning. Jag förstår inte att Margareta Cederfelt vill säga nej till detta. Utan åtgärder är det bara Frankrike som beräknas klara målet om 40 procent kvinnor i de större börsbolagens styrelser till 2020. Sverige och ett gäng andra länder kommer kanske att nå målet till 2035. Resten av EU kommer inte att klara av det innan 2040 i den takt vi håller på i dag. Räcker det, Margareta Cederfelt?

anf.43 Margareta Cederfelt (M):

Herr talman! Det slog mig att jag i mitt huvudanförande glömde att yrka bifall till utskottets förslag till beslut och att riksdagen därmed lämnar över utskottets motiverade yttrande till Europaparlamentets, rådets och kommissionens ordförande. Jag vill också yrka avslag på samtliga motioner. När det handlar om att få en ökad andel kvinnor i styrelserna handlar det, precis som jag nämnde, om så mycket mer än kvotering. Det handlar om att det måste finnas kvinnor på den operativa nivån i företagen. Det handlar om att det måste finnas kvinnor som har rätt utbildning och rätt yrkeserfarenheter. Det handlar om att det finns en acceptans i samhället. Här kan jag med stor glädje se att andelen kvinnor i dag ökar på utbildningar som ofta leder till företagsledande positioner. Det handlar om tekniska utbildningar på högskolenivå, det handlar om ekonomi och det handlar om juridik. Där finns en ökad andel kvinnor. Det handlar också om att kvinnor måste få access till de operativa befattningarna i företagen. Tycker Jonas Gunnarsson att även detta ska regleras på EU-nivå? Det är faktiskt en konsekvens av resonemanget. Från Alliansens sida anser vi, precis som vi har sagt, att ägarna har det yttersta ansvaret. Det finns en ägarrättsdimension i detta som inte ska regleras på EU-nivå. Det behövs fler kvinnor i styrelserna på de operativa uppdragen. Där handlar det om styrelseprogram, det handlar om mentorprogram och det handlar om att påverka värderingar. Jag är helt övertygad om att vi i Sverige kommer att kunna nå målen. Det räcker att se att vi har 23 procent kvinnor på styrelseuppdrag. Är inte detta mycket bättre än genomsnittet?

anf.44 Jonas Gunnarsson (S):

Herr talman! Det är bättre än genomsnittet, men det är fortfarande inte tillräckligt bra. Vi ser redan i dag att med de åtgärder som är vidtagna så kommer vi inte att klara målet om 40 procent innan 2020. Sverige hamnar i en grupp som förväntas klara det till 2035. Det duger inte. Margareta Cederfelt tar upp att det handlar om rätt utbildning och meriter. Kommissionens förslag är väldigt tydligt med att man inte får åsidosätta de regler och de domslut som finns från EG-domstolen kring kvotering, som innebär att man inte får kvotera in någon som inte har jämbördiga meriter med en annan som söker samma tjänst. Det argumentet faller därför ganska platt. Om vi nu inför sådana här regler för toppen av ett bolag, kan vi inte då förvänta oss att det kommer att sippra uppåt, att det faktiskt får effekter nedåt i företaget, att det faktiskt kommer att få effekter i alla led? Det är ju som Margareta Cederfelt säger: Vi måste klara alla led och se till att det finns chefer och ledare överallt i ett bolag. Jag väljer i alla fall att tro att om vi sätter upp ett sådant här mål så kommer vi att skapa en bättre företagskultur totalt sett. Jag måste fråga än en gång. Hur ska man uppnå det man skriver i det motiverade yttrandet? Hur ska vi förhålla oss till det som står allra sist? "Som förslaget ser ut nu finns det enligt riksdagen inte tillräckliga skäl att vidta åtgärder på EU-nivå. Målet att skapa ett jämställt beslutsfattande i ekonomiska frågor bedöms kunna uppnås bättre genom nationella åtgärder." Vad är det för åtgärder? Hur ska vi nå målet? Det har Margareta Cederfelt inte svarat på.

anf.45 Margareta Cederfelt (M):

Herr talman! Jag tackar för frågorna och ska besvara dem. Vi har från Alliansens sida gjort riktade insatser för att främja kvinnors företagande. Ett program beslutades 2006. 100 miljoner kronor per år löpte 2007-2009. Hösten 2009 beslutades om ytterligare 100 miljoner för en förlängning 2010, mentorprogram, utbildning för att öka andelen kvinnor på chefspositioner och i styrelser. Innovationsfinansieringsfrågor och rådgivning kan jag nämna är ytterligare ett område där kvinnor är underrepresenterade, men inte är det så att det är tal om att vi ska ha beslut på unionsnivå. Styrelsekraft är ett exklusivt mentorprogram som 1 400 kvinnor har sökt för att delta i. Jag nämnde tidigare certifierade ledamöter i valberedningar. Det är ytterligare ett steg som kommer. Almi Företagspartner har också fått ett uppdrag att satsa på kvinnor. Sedan finns det ytterligare beslut. Men det behövs också att kvinnor har ett intresse av att arbeta och möjlighet att arbeta. RUT är ett stort, väsentligt inslag här. Lagen om valfrihet, LOV, och jobbskatteavdraget - vi har vidtagit åtskilliga stora åtgärder för att påverka värderingarna, utbildningen och kompetensen. Det är här vi ska arbeta för att det också ska bli fler kvinnor i bolagsstyrelserna.

anf.46 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Jag försöker hinna med att läsa på, men det är svårt för oss i de små partierna. Ni i de större kan ju dela upp jobbet. Ni har större möjligheter att göra det. Ändå slås jag rätt ofta av att när ni argumenterar så argumenterar ni mot någon sorts påhittad verklighet och inte mot vad som faktiskt gäller. Det här förslaget handlar ju inte om kvotering. Margareta Cederfelt talar om kvotering i sitt huvudanförande. Bara för att få er att förstå vad det handlar om tänker jag läsa innantill ur kommissionens förslag. Där står faktiskt så här: För att uppnå målet i punkt 1 - målet är alltså 2020 och 2018 - ska medlemsstaterna vid urval av icke verkställande styrelseledamöter "se till", det är den hårdaste formuleringen som finns, att det leder mot målet. Alla de åtgärder som Margareta Cederfelt räknade upp i svaret på Jonas sista fråga är sådant som skulle kunna vara åtgärder för att "se till" att man når målet. Om man från regeringens sida känner sig säker på att de åtgärder som man redan har vidtagit kommer att leda till att man lyckas med det här betyder ju direktivet ingenting för Sveriges räkning. Därför måste frågan ställas: Anser alliansregeringen att det här är en viktig fråga på EU-nivå? Där måste vi väl ändå vara överens om att om man nu tror att vi lyckas i Sverige, utan att göra något mer än vi redan gör, kommer man att lyckas med det i övriga Europa, och är det någonting som vi borde ta ansvar för?

anf.47 Margareta Cederfelt (M):

Herr talman! Jag skulle som svar på Jan Lindholms replik vilja säga att frågan är på vilken nivå besluten ska fattas. Jag har svarat och sagt att det är på en nationell nivå som besluten ska fattas. Jag skulle också vilja förtydliga med att säga att besluten ska fattas på ägarnivå. Genom att ta bort en beslutskompetens finns också en stor risk att viljan att arbeta vidare framåt och ta ansvar försvinner. Detta är något som är vida omtalat i åtskillig forskning inom till exempel sociologi, som är mitt eget huvudämne. Där går det klart och tydligt att se att möjligheten att påverka, att besluta, är klart relaterad till vilken nivå som besluten kan tas på. När det handlar om jämställdhet, att öka möjligheten för fler kvinnor att aktivt kunna delta i styrelsearbetet, bör beslut fattas av dem som har mandatet, där det finns en möjlighet att påverka, det vill säga av ägarna.

anf.48 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Margareta Cederfelt valde mycket noggrant att inte svara på min fråga. Jag frågade huruvida man från alliansregeringens sida har något ansvar för att det här målet nås på EU-nivå. Sedan kan jag besvara lite grann av argumentationen från Margareta Cederfelts sida genom att fråga: Är det så att företag i Norge, Tyskland eller Frankrike går väldigt mycket sämre än i Sverige därför att ägarna har ett annat inflytande än ni vill ha i Sverige? Är det så? Jag är mycket tveksam till att det skulle gå att leda i bevis. Dessutom vill jag, herr talman, påpeka ett annat fel i argumentationen från allianssidan. Man pratar om att vi har nått så långt i Sverige. Men då ska man veta att av de 23-24 procenten kvinnor som sitter i bolagsstyrelser är det faktiskt så att det finns två kvinnor som sitter i över 2 000 bolagsstyrelser. Det ligger speciella tekniska orsaker bakom det. Man ska vara väldigt försiktig med att använda statistik. Återigen frågan om var besluten ska fattas. Har vi ambitionen att vara med i EU, som jag har förstått att man har på allianssidan - ni är inte emot EU, utan ni vill att vi ska vara med där - måste vi väl ta ansvar för hela EU, eller hur? Det här handlar ju om ett ramverk för hela EU. Det står inte att vi "ska" införa den ena eller andra lagen utan att vi ska "se till" att införa regelverk som når målet. Om vi tror att vi redan har gjort det, varför då säga nej till ett regelverk som kanske skulle kunna få fler länder inom EU att åtminstone påbörja det arbetet mot målet, som vi faktiskt inte har så lång tid kvar att nå. Det är sex år till 2018.

anf.49 Margareta Cederfelt (M):

Herr talman! Från Alliansens sida, Jan Lindholm, har vi gjort bedömningen att hur ramverket för beslut ska se ut när det gäller hur ledamöter till bolagsstyrelser ska utses är en fråga som bäst hör hemma på nationell nivå. Det är inte en fråga för EU att besluta om. Detta grundar vi på att det är på nationell nivå som jämställdhetspolitiken hör hemma. Det är på nationell nivå som äganderättsfrågorna hör hemma. Utifrån detta anser vi att frågan inte hör hemma på EU-nivå.

anf.50 Lars Tysklind (FP):

Herr talman! Jag vill inleda med att instämma i Margareta Cederfelts inlägg i debatten. Sedan vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet, att förslaget i direktivet om en jämnare könsfördelning bland icke verkställande styrelseledamöter i börsnoterade företag strider mot subsidiaritetsprincipen och att riksdagen ska lämna ett motiverat yttrande till EU med denna ståndpunkt. Jag yrkar därför avslag på Socialdemokraternas och Miljöpartiets reservation, där man i stället har kommit till slutsatsen att det är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Jag yrkar även avslag på Vänsterpartiets reservation, även om de nu har kommit fram till samma slutsats som alliansregeringen, att det faktiskt strider mot subsidiaritetsprincipen. Herr talman! I grunden är det positivt att det tas initiativ på jämställdhetsområdet. Vi är helt säkert eniga om att det här gynnar alla, individen och samhället i stort, inklusive näringslivet och de börsnoterade företagen. Både alliansregeringen i sitt uttalande och utskottet i sitt betänkande uttrycker ju väldigt tydligt att det är viktigt att könsfördelningen blir betydligt jämnare vid ekonomiskt beslutsfattande. Om jag tillåter mig en lite personlig reflexion i sammanhanget kan jag säga att det är väldigt svårt att förstå hur företag och deras ägare med berått mod avstår från kvinnors kompetens i sina styrelser. Det är ju direkt kontraproduktivt. All vetenskap visar faktiskt att när kvinnor kommer med i styrelsen gynnar det företagets tillväxt och utveckling. Men här handlar det naturligtvis om värderingar och attityder, som har nämnts väldigt mycket här. Det måste vi jobba vidare med. Men slutsatsen är att det gör vi bäst på nationell nivå och andra länder på sin nationella nivå. Herr talman! Jag skulle i sammanhanget vilja nämna något som är värt att nämna. Det är att så sent som i förra veckan presenterade regeringen en satsning på 32 miljoner när det gäller jämställdhetsforskning. Syftet med denna forskning är att man vill få fram vad som bidrar till utveckling och framsteg för praktiskt jämställdhetsarbete inom universitet, högskola, näringsliv och offentlig sektor. Det handlar om att skaffa den kunskap och de verktyg som behövs i arbetet. Slutsatsen är att det finns fokus på frågan i Sverige och naturligtvis i andra länder, och vi är inte nöjda med dagens läge. Det finns mycket kvar att göra i frågan. Herr talman! Det är inte svårt att ställa sig bakom den bild som framförts av kommissionen. Det är sant att bolagsstyrelserna inom EU kännetecknas av snedfördelning mellan könen. Det är sant att det varierar mycket mellan medlemsländerna. Det är sant att man i många medlemsländer inte vidtagit några som helst åtgärder för att rätta till detta. Men, herr talman, det betyder inte per definition att problemet löses bäst på EU-nivå. Det vi har att avgöra är om vi vid en subsidiaritetsprövning i stället i tillräcklig omfattning kan lösa problemet på nationell nivå. Det är dagens fråga. Sedan kommer vi in på sakfrågan, men i grunden är det subsidiaritetsfrågan vi avgör i dag. Utan att ytterligare gå in i detalj om hur bolagsstyrelser utses i Sverige kan jag konstatera att de åtgärder som vidtas måste anpassas i respektive land och genomföras på nationell nivå. Det talas även om gränsöverskridande problem. Alliansregeringen och utskottsmajoriteten har gjort den kloka bedömningen att det finns inget i de gränsöverskridande problemen som motiverar att frågan regleras på EU-nivå. Slutsatsen blir att utskottet anser att förslaget strider mot subsidiaritetsprincipen. Det är vad vi har att avgöra. Riksdagen ska lämna ett så kallat motiverat yttrande till EU enligt det förslag som utskottet redovisar i bil. 2 i betänkandet. Jag återger fritt vad Bo Bernhardsson sagt tidigare i debatten när han sade att EU inte ska syssla med sådant vi sköter bäst själva. Det är vad hela subsidiaritetsprövningen går ut på. Därmed tackar jag för mig och önskar alla en god jul. (Applåder)

anf.51 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Jag tycker att argumentationen haltar. Lars Tysklind argumenterar att frågan sköts bättre på nationell nivå och att de regler som ska leda till detta ska utformas efter hur verkligheten ser ut i respektive land. Jag undrar om Lars Tysklind har läst förslaget. I förslaget står det att varje land självt ska utforma regelverk som ser till att man når målet. Det står att medlemsstaterna ska bestämma vilka sanktionssystem som behövs. Det kan vara helt olika, och man ger några förslag men säger inte hur det ska se ut. Medlemsstaterna ska se till att bolagen rapporterar in hur det går, och så vidare. Man kan inte någonstans i förslagen hitta någonting som inskränker möjligheterna för länderna att var för sig ha helt olika system för att nå målen. Det här handlar om att länderna egentligen förbinder sig att nå målen. Det är i praktiken det som alliansregeringen säger nej till genom att anse att frågan inte ska hanteras med någon form av överstatlig samordning. Det är vad det handlar om. Folkpartiet har en gång i tiden varit partiet som har stått för jämställdhet. Jag tycker inte att man kan se det i dag. Menar Lars Tysklind och Folkpartiet att vi inte har något ansvar i den europeiska gemenskapen för att stötta utvecklingen? Jag kan inte tolka det på annat sätt. Lars Tysklind nämnde till och med att det finns länder där man inte har kommit särskilt långt, knappt någonstans alls. Vore det inte bra med ett gemensamt yttre ramverk som gör att länderna var för sig måste skapa system där de rapporterar in hur det går så att vi får en bild, så att vi med hjälp av politiska beslut kan styra ytterligare?

anf.52 Lars Tysklind (FP):

Herr talman! Det är nästan lite rörande hur just i denna fråga Jan Lindholm har en mycket stark tilltro till EU:s förmåga att ändra värderingar och attityder inom hela EU. Naturligtvis är det ett steg i rätt riktning när vi talar om direktivet. Själva sakfrågan har vi säkert all anledning att komma tillbaka till. EU talar inte om kvotering utan om processer. Det är naturligtvis vad det handlar om. Sedan var det frågan om andra länder. Det viktiga är att Sverige är med i EU, deltar i debatten och i EU:s inre kärna. Det handlar här om att lyfta fram värderingar och attityder så att andra länder vidtar åtgärder. Att antyda att Folkpartiet inte står för jämställdhet faller på sin egen orimlighet. Det är en av våra absoluta hjärtefrågor. Det var precis vad jag uttryckte i början, nämligen den personliga reflexionen om att det är fullständigt obegripligt att företag och ägare avstår kvinnlig kompetens. Naturligtvis har vi mycket att arbeta med, och det tänker Folkpartiet fortsätta att göra.

anf.53 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Jag tycker att det var ett bra svar, och jag uppskattar det. Jag hoppas att det verkligen leder till en omprövning. Om man menar allvar med att försöka medverka till en process som leder i riktningen en mer jämställd arbetsmarknad, har jag svårt att förstå vad det är i förslaget från kommissionen som påverkar realt i Sverige på ett sådant sätt att det kan betraktas som ett överstatligt beslutsfattande som överskrider bedömningen av vad som ska ske på nationell nivå och EU-nivå. Här handlar det för länderna om att anpassa sig till ett ramverk. Det är tydligt att man utformar det på nationell nivå. Generellt har vi i Miljöpartiet inte någon tilltro till att reglera saker på EU-nivå, men det gör man inte här. Det här är ett avancerat sätt att skapa en kravmekanism, och sedan sker regleringen faktiskt på nationell nivå. Därför är det enkelt att trots en skepticism till regelverk på EU-nivå säga att just den här modellen innebär faktiskt inte någon inskränkning av vår självständighet i fråga om att nå målet. Tvärtom är det ett stöd för oss att på den nationella nivå faktiskt tvinga oss att hitta formerna. Om det visar sig om tre år att vi inte har kommit så långt måste vi på nationell nivå vidta ytterligare åtgärder för att leva upp till det vi har förbundit oss till på EU-nivå. Det är så jag tycker att man ska arbeta. Jag hoppas att Folkpartiet också tycker att det är ett bra sätt att arbeta på.

anf.54 Lars Tysklind (FP):

Herr talman! Folkpartiet tycker att jämställdhet är oerhört viktigt. Det kan vi slå fast. Frågan i dag gäller på vilken nivå processerna för att nå denna jämställdhet verkar bäst. Är det på nationell nivå eller är det på EU-nivå? Folkpartiet och Alliansen har dragit slutsatsen att den här frågan avgörs definitivt bäst på nationell nivå. Jan Lindholm hamnar i en märklig argumentation. Han vill säga att direktivet inte är så farligt. Men frågan är om direktivet är lämpligt. Det är den frågan vi har att avgöra. Var är det lämpligast? På EU-nivå eller nationell nivå? Dessa processer ska definitivt avgöras på nationell nivå i de olika länderna. Sedan har vi ändå ansvar att inom EU driva frågor om värderingar och attityder.

anf.55 Ola Johansson (C):

Herr talman! Jag vill först och främst vara tydlig med att jag helt delar kommissionens analys och problembeskrivning. Den ekonomiska ojämlikheten är ett stort problem i Europa och i hela världen. Inom näringslivet, även det svenska, finns det fortfarande en hel del patriarkala strukturer och en grabbighet som vi med stor kraft behöver synliggöra och bekämpa. Den kampen börjar med hur vi, män och kvinnor, fostrar våra söner och döttrar. Jag tänker inte ge mig in i någon vidare diskussion i det som inte tillhör sakfrågan, nämligen subsidiaritetsprincipen eller prövningen av förslaget från kommissionen. Jag gör ett undantag, och det är den del som gäller synen på begreppet konkurrenskraft. Att ens antyda att det skulle föreligga en risk för att medlemsländernas företag skulle tappa konkurrenskraft gentemot andra länders därför att man har en jämnare könsfördelning i sina bolagsstyrelser ter sig väldigt märkligt. Men det visar kanske vilken uppförsbacke vi har i det europeiska jämställdhetsarbetet och vilken skillnad det är i attityder gentemot hur vi resonerar i Sverige och hur den svenska debatten förs, där vi snarare menar att jämställdhet och en jämnare könsfördelning i företagsledningar och bolagsstyrelser är något som ökar konkurrenskraften i bolagen. Det finns undersökningar som visar att de företag i Sverige som har fler kvinnor i sina ledande befattningar är de som är lönsammast. Det gäller i dag att debattera huruvida just det här området och den här modellen för hur en jämnare könsfördelning i bolagsstyrelser ska åstadkommas i medlemsländer som Sverige lämpar sig för överstatlig lagstiftning eller om en sådan lag får ett bättre genomslag om den utformas efter svenska förhållanden där vi kanske till och med kan tänka oss en snabbare takt. De svenska förhållandena är att vi sedan lång tid har haft en väl utbyggd förskola och en stor andel kvinnor som skaffar sig en högre utbildning och gör yrkeskarriär just tack vare att vi har en väl fungerande förskola och skola. Sedan Alliansen tog över regeringsmakten kan vi också se en ökande andel kvinnor som äger och driver företag, eftersom vi har öppnat upp de sektorer där kvinnor är överrepresenterade på arbetsmarknaden och i yrkeslivet för företagande, valfrihet och konkurrens. Det förslag som EU-kommissionen vill att vi ska omvandla till svensk lag överensstämmer väldigt illa med den modell för ägarstyrning som ligger till grund för hur bolagsstyrelser sammansätts. Ett styrelseuppdrag bygger på förtroende och är inte någon anställning i arbetsrättslig mening, där meriter ska värderas och vägas mot varandra i någon sorts rekryteringsprocess. Det råder ingen anställningstrygghet i bolagsvärlden. När ägarna saknar förtroende för en styrelse eller delar av den måste styrelsen avgå, alldeles oavsett om det är män eller kvinnor som sitter i den. Att i ett sådant sammanhang tillämpa de regler som här föreskrivs förefaller helt orimligt. Centerpartiet vill ha ett smalare men vassare EU. Den europeiska tanken är viktig, speciellt nu när den politiska och ekonomiska osäkerheten är stor, när klimatfrågan och freden med all rätt står allra överst på agendan och när nationalism, protektionism och främlingsfientlighet breder ut sig över Europa som ett stort mörkt täcke i spåren av arbetslöshet och sociala klyftor. EU-medborgarnas förtroende är viktigt för att EU ska ha förmåga att åstadkomma verklig förändring. I detta läge är det särskilt viktigt att vi som sitter här har förmågan att skilja på ändamål och medel. Vill vi åstadkomma en ökad jämlikhet är det inte genom överstatliga beslut som ter sig obegripliga för dem som ska försöka efterleva dem, utan genom att föra en debatt här hemma och utforma politiken med högt ställda mål men med egna metoder. Vi ägnar oss här i kammaren åt att recensera varandras politik, och oftast utgår vi ifrån de kända och förväntade positioner som de olika partierna har. Vi vet att partierna i Sveriges riksdag i olika grad tror på EU som medel. Det finns till och med de som inte vill att vi ska vara medlem utan ska lämna unionen. Miljöpartiet, som helt nyligen bytte fot i fråga om EU-medlemskap, har i dag valt att stå bakom överstatlighet. Jag citerar någonting som jag läste på Vår politik A-Ö : "Miljöpartiet vill att EU ska ha betydligt mindre makt på de flesta områden - - -." Men de anser i dag att EU ska lagstifta om bolagsstyrning, och det är minst sagt förvånande, speciellt som man fortsätter på samma sida och skriver: "Om EU ska bli en möjlighet och inte ett hinder i utvecklingen för en bättre värld, behöver det ske en omprioritering från tillväxt och frihandel till ansvar för miljö och sociala villkor." Efter att ha hört Jan Lindholms anförande, som är en hyllning till just tillväxt och frihandel, måste man ställa sig frågan: Sker det en omsvängning igen från Miljöpartiets sida i förhållandet till EU? Är det tillväxt, frihandel och lika villkor för bolagen som skapar möjlighet för ökad rörlighet för människor och kapital som är det som är Miljöpartiets mål? Herr talman! Jag yrkar slutligen bifall till utskottets förslag i betänkandet och det motiverade yttrandet och uttalar att förslaget strider mot subsidiaritetsprincipen. Avslutningsvis önskar jag talmannen och de vice talmännen, kammarkansliet och civilutskottets tappra ledamöter en god jul och ett gott nytt år. Civilutskottets kansli förtjänar ett särskilt tack som in i det sista och även inför det kommande året serverat utskottet med underlag för kloka och kanske i något fall - vi får se hur det går - mindre kloka beslut. (Applåder)

anf.56 Jonas Gunnarsson (S):

Herr talman! Jag får börja med att tacka Ola Johansson för önskan om en god jul och önska detsamma. Ola Johansson säger i sitt anförande att han delar den problembeskrivning som kommissionen målar upp. Det är bra att vi kan vara överens om vad som är problemet. Det som är mindre bra är att Ola Johansson inte har några förslag på hur vi ska komma till rätta med det. Kommissionen ber i sitt förslag medlemsstaterna att införa någon form av system, valfritt vilket, för att komma till rätta med ojämställdheten i börsbolagens styrelser. Vad i detta är det som är så fruktansvärt farligt? Vad i detta är det som gör att vi förlorar så fruktansvärt mycket självständighet? Ola Johansson säger att vi ska ha ett smalare men vassare EU. Jag kan tycka att EU ska handla om det som är gemensamt, om det där vi har gemensamma problem. Vi ska försöka lösa de problemen tillsammans. Här kommer man med ett väl avvägt förslag från kommissionen som inte är särskilt inskränkande i nationell rätt utan ger väldigt mycket frihet att utforma sina egna regler. Det är i princip en målsättning, en målsättning om att det ska bli mer jämställda bolagsstyrelser. På vilket vis är det dåligt? Smalare men vassare EU - vad handlar det om? För mig låter det mest som en politisk floskel, herr talman. Vanligtvis när vi pratar om internationella samarbeten handlar det om mänskliga rättigheter, miljöproblem, de stora frågorna. Frågan är till Ola Johansson: Är inte detta en stor fråga? Är inte det här ett gemensamt problem som vi borde försöka tackla tillsammans?

anf.57 Ola Johansson (C):

Herr talman! Jag tolkade Jonas Gunnarssons fråga, den sista, som: Är inte detta en fråga som vi ska göra någonting åt? Jo, det är just det som var poängen i mitt anförande; det här är en fråga som vi ska göra någonting åt. Egentligen handlar det här, som jag sade i inledningen av mitt anförande, till syvende och sist om hur vi fostrar våra söner och döttrar. Det kanske inte är ett svar som Jonas kommer att nöja sig med, men det är ändå där det börjar. Vi bygger därifrån. Jag talade om den förnämliga utbyggnaden av förskolan, som Socialdemokraterna ska ha stor kredd för förstås. Den har skapat möjligheter för arbete och företagande också i de sektorer som vi talar om, nämligen den offentliga sektorn, där ett förbud mot företagande har rått under en väldigt lång tid och där det nu öppnas möjligheter för att fördela den ekonomiska makten jämnare mellan män och kvinnor genom att det skapas möjligheter att starta företag. Margareta Cederfelt beskrev på ett förnämligt sätt de åtgärder som vidtagits. De fakta har jag inte med mig, så jag hänvisar i de delarna till hennes argumentation. Är inte detta rätt väg att gå? frågar Jonas Gunnarsson mig. Jag menar att målet är viktigt. Den fråga som vi ställer oss här i dag: Är det lämpligt att vi ska stifta lagar på EU-nivå kring detta? Vi har haft diskussion om hur vidlyftiga direktiven egentligen är i sin beskrivning av hur man ska göra. Jag kan notera att det finns en beskrivning av hur meriter ska värderas. Jonas Gunnarsson var själv inne på det i sitt anförande, där han beskrev det som ett anställningsförfarande där meriter ska värderas lika. Jag vill flagga upp för risken för att det här meritvärderingstänket mycket väl kan vara till förfång för målet att öka andelen av det underrepresenterade könet. Om meriter ska värderas lika finns det en risk för att önskemålet att kvotera in det underrepresenterade könet motverkar sitt eget syfte. Jag menar att det finns en fördel med att kunna värdera meriter olika och därmed få en jämnare fördelning mellan könen.

anf.58 Jonas Gunnarsson (S):

Herr talman! Jag kan ta mitt eget parti som exempel. Vi bestämde oss för att vi skulle ha varannan kvinna och varannan man på våra listor. Det löste vårt stora jämställdhetsproblem, att kvinnor inte var representerade här i kammaren tillräckligt mycket. Det handlar om att välja. Det handlar om att våga ta steget. När Ola Johansson och de övriga allianspartierna väljer att säga nej till detta väljer man att inte ta steget. Det är vad det handlar om. Ett annat tillfälle då vi tog steget var när vi införde förskolan. Det var inget som alla var för och tyckte var en strålande god idé. Men i dag kan vi vara överens om att det var ett bra steg att ta. Det har faktiskt skapat ett mer jämställt Sverige. Det handlar, som sagt, om att våga ta steget, att våga gå före för att sätta en ribba som vi tror är nyttig och bra. Det handlar om att våga se att det finns en stor ojämställdhet i den här sektorn i dag. Vi kan välja att göra något åt det, eller också kan vi välja att inte göra någonting. Jag tycker att det är tråkigt att Ola Johansson och hans centerparti väljer att inte göra någonting. Vi ser i dag i de analyser som finns i bakgrundsmaterialet till ärendet att vi inte ens till år 2040 kommer att klara målet om 40 procent kvinnor i de större börsbolagens styrelser om vi fortsätter som i dag. Det krävs åtgärder för att man ska klara av att lösa problemen. Jag förstår inte varför man inte vågar ta det steget.

anf.59 Ola Johansson (C):

Herr talman! Tack, Jonas Gunnarsson! Om jag ska komma ihåg rätt får jag nog börja bakifrån. Hur vet Jonas Gunnarsson att vi inte kommer att nå målet om 40 procent kvinnor till år 2020? Följer vi utvecklingen finns det goda möjligheter, och vidtar vi ytterligare åtgärder ökar de möjligheterna givetvis. Detta är förstås något som vi arbetar för. Och hur vet Jonas Gunnarsson att det inte kommer ett förslag på nationell nivå om ökad könskvotering? Det vi diskuterar här i dag är huruvida EU ska stifta lagar åt oss. Vår princip - som borde vara även Socialdemokraternas princip - är att EU har andra, viktigare saker att ägna sig åt. Jonas Gunnarsson tog upp sitt eget parti, som bestämde sig för att ha könskvotering. Eftersom Jonas Gunnarsson så väl har pläderat för meritvärdering skulle jag vilja fråga Jonas Gunnarsson: Hade ni en liknande modell i det socialdemokratiska partiet där meritvärderingen låg till grund och "dömde av" huruvida könskvoteringsprocessen skulle genomföras fullt ut? Var det ett anställningsförfarande vi talade om? När vi talar om länder som är positiva exempel har många lyft fram Norge. Visst finns det en hög andel kvinnor i bolagsstyrelser i Norge, men statistik och beräkningar visar dess värre att det i hög utsträckning är samma kvinnor som sitter i de olika bolagsstyrelserna. Det är naturligtvis bra, men det har lett till en situation där vi har en styrelseproffskultur som är mer vanlig bland kvinnor än bland män. Är det den utvecklingen som vi önskar oss? Det är alltså en ökad andel kvinnor i norska bolagsstyrelser, men det är inte i motsvarande grad ett ökat antal kvinnor som sitter i bolagsstyrelser. Är det så vi vill ha det, eller vill vi utforma en egen lagstiftning eller sätta våra egna mål på ett annat vis?

anf.60 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Först vill jag bara säga: I Miljöpartiet betraktar vi jämställdhetsfrågor som sociala frågor. Jag vet inte hur ni i Centerpartiet definierar dem. Men för oss är det inte fråga om någon förändring i att driva jämställdhetsfrågor att vi skriver att sociala frågor är viktiga. Att jag i mitt anförande har tagit upp villkoren för företag beror på att jag är mån om att den EU-kris som vi har nu inte ska förvärras, förlängas, komma tillbaka och så vidare. Då är det viktigt att vi är med och tar ansvar för att förutsättningarna i alla EU-länder är goda för att vi ska få bättre företagsklimat. Då är jämställdhetsfrågan en av de viktiga frågorna. Herr talman! Jag klagar på att man är dåligt påläst. Det är väl ett retoriskt knep man använder. Men nu har Ola Johansson åtminstone fyra gånger nämnt att han är emot lagstiftning. Men det handlar inte om att skriva om EU-fördraget. Det kanske Ola Johansson inte har förstått. Det är inte fråga om att vi ska stifta lagar i Sverige på EU-nivå. Det handlar om ett direktiv. Lagstiftningen är väldigt övertydligt överlämnat till varje land, om man anser att man behöver någon lagstiftning. Det är inte ens så att det sägs att man måste lagstifta, utan man får se till att lösa detta. De tidigare representanterna för allianspartierna har varit ganska övertygade om att man löser detta till år 2018 i de statligt börsnoterade bolagen och att man löser det till år 2020 i de övriga börsnoterade bolagen med de metoder som redan är genomförda. Alltså behövs det ingen lagstiftning. Varför då argumentera på ett sådant sätt och liksom föra publiken och åhörarna bakom ljuset? Det handlar ju inte om detta.

anf.61 Ola Johansson (C):

Herr talman! Jag ska väl inte tolka Jan Lindholms tankebanor när det gäller hur direktivet är skrivet. Men jag kan i varje fall konstatera att man från EU:s sida säger att "jämställdhetspolitiken är av avgörande betydelse för ekonomisk tillväxt, välstånd och konkurrenskraft" i första hand. Senare kommer man in på vikten av en jämnare könsfördelning i beslutsfattandet. Utgångspunkten är faktiskt just de faktorer som vi pratar om: tillväxt och ökad handel över gränserna i första hand. Jag kan inte tolka Miljöpartiets ställningstagande på annat sätt än att detta är huvudmotiven. Beträffande huruvida man är påläst på vad EU egentligen vill att vi ska göra kan jag i alla fall notera att det som föreslås från EU:s sida är en modell som i stor utsträckning strider mot den svenska bolagskulturen, där ägarna på bolagsstämman utser styrelse och där uppdraget bygger på ett förtroende från ägarnas sida. Det är inte någon anställning i arbetsrättslig mening. Kommissionen går väldigt långt i att föreslå en modell där vi ska meritpröva ungefär som om det vore ett anställningsförfarande. Det hänger väldigt illa ihop med hur svenska bolag men även europeiska bolag har sin ägarstyrning. Vi får väl ta oss en funderare på om det här EU-direktivet ska ändra på bolagsordningarna i många av Europas bolag, vilket är det Jan Lindholm företräder. Som Lars Tysklind var inne på i sitt anförande: Det vi tar ställning till är inte huruvida vi ska ha en lagstiftning i Sverige utan huruvida det är lämpligt att vi ska följa EU:s direktiv i den här delen.

anf.62 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Det blir bara mer och mer tydligt att Ola Johansson inte är insatt i frågan. Jag tycker egentligen att det är rätt skamligt att inte läsa på och förstå vad det handlar om. Det finns inget i detta material som säger att man måste ändra något i någon bolagsordning. Om ni är övertygade om att de program som ni har satt i verket löser problemet krävs det inte en enda åtgärd över huvud taget. Det finns inget i detta som innebär det. Möjligen skulle man kunna säga att det som krävs är ett återrapporteringssystem. Det vore väl bra om vi hade ett sådant, så att vi såg hur det gick. Om man nu inte tror att det fungerar ändå kan det möjligen vara så att man måste införa någon form av sanktionssystem. Men det är inget som påverkar bolagsordningarna. Det är bara ett sätt att ha ett bra uppföljningssystem. Den hårdaste formuleringen är att man på nationell nivå ska "se till" att nå målet. Metoderna väljer man själv. Jag tycker att ni i er argumentation och i ert förslag till motiverat yttrande visar att ni inte har tagit den här frågan på allvar.

anf.63 Ola Johansson (C):

Herr talman! Jag vet inte huruvida debatten går ut på att övertyga de ledamöter som kommer in och sätter sig i kammaren huruvida jag är mer eller mindre påläst i ärendet. Jag uppfattar att det var det enda inslag som fanns i den slutliga frågan. Men jag tycker inte att det är det vi behöver diskutera, och det är inte heller det jag ska behöva svara på. Det handlar om hur EU vill att våra ägare ska styra sina bolag. Jag känner inte att detta är rätt väg att gå. Jag noterar med en viss förvåning att detta är ett område där Miljöpartiet vill stifta lagar som är oerhört långtgående. Det är förvånande att Miljöpartiet har gjort en sådan omsvängning när det gäller vad man anser att EU ska och inte ska ägna sig åt.

anf.64 Otto von Arnold (KD):

Herr talman! Vi har i dag att behandla subsidiaritetsprövning av direktivförslaget om en jämnare könsfördelning bland icke verkställande styrelseledamöter i börsnoterade företag. Det är ett problemområde som behandlar två bitar, dels den formella subsidiaritetsprövningen, dels det materiella innehållet om jämnare könsfördelning. Egentligen har vi debatterat detta med jämnare könsfördelning väldigt många gånger, och Sverige är på god väg. Vi ligger långt framme, och vi har våra egna metoder för att lyckas med det. Som kristdemokrater och ett värdefullt parti vill vi titta på hur vi kan förändra värderingar. Vi måste ha förebilder i samhället. Det finns många duktiga kvinnor som arbetar i börsnoterade företag. Det finns rekommendationer, det finns utbildning för valberedningar och det har införts ett självreglerande system för bolagsstyrelser. Det är ett bra sätt att komma vidare. Vi klarar det väldigt bra på egen hand. Detta var det som gäller den materiella biten. Då kan man ställa sig frågan om EU behöver lägga sig i det här när vi klarar oss väldigt bra i den frågan. Det enkla och klara svaret, som jag tycker har understrukits väldigt väl i den här kammaren, är att vi klarar det på ett bättre sätt. Skulle vi kunna hjälpa andra länder? Ja, men inte genom en lagstiftning utan genom att vara förebilder och kanske lära ut vår lagstiftning på området. Således, herr talman, strider detta mot subsidiaritetsprincipen. Jag yrkar avslag på samtliga motioner, trots att Vänsterpartiet kommer fram till samma sak, och bifall till förslaget i betänkandet. Jag önskar samtliga en god jul och ett gott nytt år. (Applåder)

anf.65 Gunvor G Ericson (MP):

Herr talman! Sverige var en gång föregångare på jämställdhet. Nu riskerar vi att i stället bli kända som bromskloss. Ska Sverige prioritera jämställdhetsmål eller börsbolagens ägare? Jämställdhet kommer inte av sig självt, bara man låter tiden gå, men det är vad allianspartierna tycks tro. Vi kan se tillbaka på hur det har varit genom historien. Har jämställdheten kommit av sig själv? När allmän rösträtt infördes var det efter en lång politisk kamp. Rätten till föräldraledighet, inte bara mammaledighet utan rätt till ledighet för båda föräldrarna, kom efter politiska beslut. I mer än 15 år har vi debatterat hur det ska bli en mer jämn könsbalans i bolagens styrelser, i politiken och i näringslivet. När tidigare jämställdhetsministern Margareta Winberg lyfte upp frågan om lagstiftning som ett hot, ja, då började det hända saker i näringslivet. Men när det trycket försvann stannade utvecklingen av. I Sverige har den folkpartistiska jämställdhetsministern varit mycket tydlig, bland annat i en interpellationsdebatt med mig, med att hon inte vill ha någon lagstiftning om kvotering och att alliansregeringen sätter äganderätt före jämställdhet. Och det har vi också hört i debatten här i dag. Men EU:s förslag handlar inte om metoden kvotering utan om målet minst 40 procent av vartdera könet och där positiv särbehandling lyfts fram som en möjlig väg. Det är därför anmärkningsvärt att vi inte kan säga ja till det här förslaget i dag. Hur ser då jämställdheten ut i Europa? Antalet kvinnor i bolagsstyrelser i medlemsstaterna varierar mellan 3 och 27 procent. Detta förslag är bara en pusselbit och gäller företag med mer än 250 anställda. Då kan man tänka att i Sverige har mer än 99 procent av alla företag mindre än 250 anställda, så det är ganska få företag det handlar om. Men det är ändå ett viktigt steg och en viktig pusselbit. EU har antagit en jämställdhetspakt som gäller för 2011-2020. Hur ska de målen uppnås om man inte är beredd att vidta åtgärder? I dagsläget domineras företagens styrelser helt och hållet av män. Det är upp till medlemsstaterna att utforma sanktioner enligt de riktlinjer som finns i direktivet. Om vi tittar på hur det ser ut i EU kan vi se att 86,3 procent av alla styrelseledamöter och 96,8 procent av styrelseordförandena är män - 96,8 procent är män! I Sverige utgör kvinnor 24 procent av ledamöterna i företagens styrelser, enligt den senaste statistiken. Det har nämnts lite olika siffror i debatten här i dag, men just nu är det 24 procent. 0 procent av styrelseordförandena i de största börsbolagen i Sverige är kvinnor. Då kan man säga att EU i det avseendet är något bättre än Sverige, så vi ska inte slå oss för bröstet och tro att vi är bättre. Andelen kvinnor i styrelser i Sverige hade ökat med 1,9 procentenheter från oktober 2010 till januari 2012. Ökningen under det senaste decenniet var 0,6 procentenheter per år. Även om allianspartierna förut i debatten här i dag sade att Sverige är bättre och har gått före, skedde utvecklingen på den tiden när vi hade en jämställdhetsminister som sade: Vi behöver lagstifta om inte bolagen själva vidtar åtgärder. Då hände det någonting, men nu har det faktiskt stagnerat. I Europa är det Frankrike ensamt som står för hälften av den totala ökningen inom EU det senaste året. Frankrike införde en kvoteringslagstiftning på nationell nivå 2011, och framsteg kan endast skönjas i de länder där kvotering har införts. Med nuvarande takt dröjer det ca 40 år tills vi ens börjar närma oss en jämnare könsfördelning i styrelserummen, det vill säga minst 40 procent av båda könen. Elva medlemsstater - Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Spanien, Portugal, Danmark, Finland, Grekland, Österrike och Slovenien - har redan börjat agera genom att introducera olika typer av regler för att öka jämställdheten mellan könen i företagens styrelser. Vidare anser, enligt en undersökning som nyligen publicerades av Eurobarometern, 88 procent av alla européer och 62 procent av svenskarna att givet samma kompetens bör kvinnor vara jämlikt representerade i företagens toppskikt. Att alliansregeringen är emot kvotering vet vi. Men detta förslag handlar om att se till att nå de mål som satts upp också kan nås. Det handlar om ett ramverk som länderna själva kan besluta om när det gäller vilka metoder man ska använda för att genomföra det. Det handlar inte om lagstiftning som Centerpartiet och några andra här försökte påstå. Kärnan i förslaget är en transparent urvalsprocess med ambitionen att nå de 40 procenten av det underrepresenterade könet senast år 2020, baserad på tydliga kriterier och en jämförelse av kandidaternas färdigheter och kvalifikationer. För statliga bolag ska det gälla till år 2018. Vid lika kvalifikationer ska en person av det underrepresenterade könet tillsättas, om inte en objektiv bedömning som tar hänsyn till varje sökandes personliga egenskaper leder till en annan slutsats. Medlemsstaterna ska införa sanktioner för brott mot reglerna, så även det är en nationell fråga. I kommissionens förslag är det alltså helt upp till medlemsländerna att utforma sanktionerna utifrån relativt vaga riktlinjer. I dag sker en dold kvotering som bygger på den könsmaktsordning som finns i samhället och som näringslivet i hög grad fortfarande är präglat av. Att ha jämställda bolag är lönsamt. Det har många forskare visat. Det borde göra att ägarna själva ser till att ha en jämn könsrepresentation. Men när så inte sker kan vi inte bara vänta och se. Samhället sätter upp spelregler för bolag i många andra sammanhang. Det handlar om bolagsskatter, ränteavdrag och mycket annat där vi sätter upp spelregler som företagen har att verka inom. Som jag nämnde inledningsvis: Jämställdhet kommer inte av sig själv. De politiska partierna har tagit efter Miljöpartiets modell med varvade listor som vi har haft sedan 1981, men det räcker inte. Att bara var femte styrelseledamot i kommunala bolag är kvinna visar tydligt att mer behöver göras. Miljöpartiet är ett feministiskt parti. Jämställdhetsfrågorna var centrala när vi bildades. Vi introducerade det jämställda språkrörssystemet, könsvarvade våra listor och kvoterade till de interna uppdragen. Det var banbrytande på sin tid att i praktiken erkänna kvinnors lika rätt till inflytande. Det behövs politiska verktyg för att motverka könsmaktsordningen. Den är roten till att kvinnor som grupp är underordnad män som grupp i inflytande och resurser och till att både män och kvinnor fastnar i traditionella könsroller som inskränker individens frihet. Ytterst handlar det ju om att varje människa ska ses som den individ den är. Någon lag om könskvotering i bolagsstyrelser blir det inte. Det har alliansregeringen bestämt. Det är väl därför man är så emot att EU ska sätta upp mål på detta område och säger nej till det. Debatten lär dock fortsätta så länge obalansen består. Allianspartierna borde välkomna EU:s förslag om mål i stället för att avfärda det och se det som en fråga enbart för aktieägarna. Svenska staten nådde målet om minst 40 procent kvinnor i sina bolag redan 1998, och det var för att det fanns ett politiskt tryck. Det är dags att erkänna att det behövs politik för att lösa frågan. Att vänta och se, som är regeringens melodi inom många politikområden, är ingen verksam metod här heller. Forskarna Karl Loxbo och Erik Wångmar har skrivit om den finska lagstiftningen där man även i kommunala bolag har könskvotering. I Norge har man numera en lag om kvotering för de börsnoterade bolagen. Där har andelen kvinnor i styrelserna gått från 7 procent 2003 till 40 procent i dag. Inget hindrar att detta skulle kunna ske även i Sverige eller andra europeiska länder. Frågan har utretts i Sverige, men sedan de borgerliga partierna lade locket på efter valet 2006 har det inte hänt mycket. Centerpartiets påstående i dagens debatt att det skulle vara samma kvinnor som har flera uppdrag i Norge stämmer inte. Tittar man på antalet uppdrag för styrelseledamöterna är det fler män som har flera uppdrag i Norge. Så kom inte och påstå att det har lett till den utvecklingen! Jämställdhetsfrågan är en demokratifråga. Att kvinnor generellt har sämre ekonomisk makt och är sämre representerade bland chefer och i bolagsstyrelser och ledningsgrupper är inte en fråga enbart för en handfull människor som äger företag, inte heller för vissa av de politiska ledningarna. Vi borde lära av de länder som vidtar åtgärder och se till att vi får en effektiv metod för att uppnå målen som EU har satt upp. Den svenska regeringen liksom Sverigedemokraterna är emot kvotering till bolagsstyrelser även på nationell nivå och har skrivit brev till kommissionen om att det är en fråga för respektive land. Regeringen anser att förslaget strider mot subsidiaritetsprincipen då det är en ägarfråga. Malta, Ungern och Bulgarien delar den svenska regeringens inställning. Det gör inte Miljöpartiet. Vi driver på nationell nivå på för att införa en lag om minst 40 procent av vartdera könet i bolagsstyrelser för såväl offentliga bolag som börsnoterade bolag. Gröna gruppen i Europaparlamentet driver också en kampanj, Get women on board, för kvinnors representation i bolagsstyrelser. Jämställdhet och kvinnors representation på EU-nivå är viktig med tanke på den underrepresentation som råder. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och beklagar att Sverige inte längre kan hålla sin jämställdhetsfana högt. (Applåder) I detta anförande instämde Stina Bergström, Per Bolund, Agneta Börjesson och Maria Ferm (alla MP).