Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik - Debatt och beslut onsdag 28 november 2012

Pengar till samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande och konsumentpolitik (CU1)

Riksdagen sa ja till regeringens förslag i budgetpropositionen om 1,19 miljarder kronor till samhällsplanering, bostadsförsörjning, byggande och konsumentpolitik för 2013. Mest pengar går till Lantmäteriet (498 miljoner kronor), Boverket (228 miljoner kronor) och Konsumentverket (116 miljoner kronor).

Tiden för så kallad presumtionshyra förlängs den 1 januari 2013 från tio till femton år. Presumtionshyra är hyra för nybyggda lägenheter som hyresvärden och hyresgästorganisationen kommer överens om. Efter att tiden för presumtionhyran gått ut bestäms hyran enligt de vanliga bruksvärdesreglerna. Den gamla tidsgränsen ska gälla för hyror som hyresvärdar och hyresgästorganisationer kommit överens om före den 1 januari 2013.

anf.1 Veronica Palm (S):

Herr talman! Jobben är den viktigaste frågan för Sverige. Jobben är avgörande för människors möjlighet att styra över sina egna liv. Men jobben är också avgörande för Sveriges ekonomi, tillväxt och utveckling. När vi är fler som jobbar växer ekonomin, och vi kan höja kvaliteten i skolan och välfärden. Jobb, bostad, tillväxt och välfärd hänger ihop. Därför är förutsättningarna för en god bostadsförsörjning central i en socialdemokratisk jobb- och välfärdspolitik. En fungerande bostadsmarknad är en viktig del för att säkra framtidens tillväxt och för att bygga Sverige starkt. En dynamisk arbetsmarknad kräver rörlighet. Människor måste kunna röra sig över olika delar av landet och kunna ta jobb där jobben finns och där de nya jobben kommer. Svenska företag uppger i dag att de har svårt att rekrytera rätt kompetens, och inte sällan beror detta på bostadsbrist. Den strukturella bostadsbristen hämmar näringslivet i Sverige och är därmed ett hot mot jobben och mot tillväxten. Rekryteringsgapet måste slutas. Investeringar i Sveriges bostadsbestånd är viktiga och tillväxtskapande investeringar. Bostadsbristen behöver mötas med ökat bostadsbyggande och med att dagens bostadsbestånd utnyttjas mer effektivt. Vi behöver snabbt sänka trösklarna in på bostadsmarknaden, underlätta flyttkedjor och öka rörligheten. Även här har regeringens politik misslyckats. På den högra sidan här i kammaren påstår man allt oftare när verkligheten kryper sig på att man delar bilden av en havererad bostadsmarknad och av dess effekter på Sveriges framtid. Bra, säger jag. Men när den statsbudget som vi diskuterar i dag inte leder till några som helst handlingar måste jag ändå ställa frågan: Ser ni inte verkligheten? Märker ni inte behoven? Hör ni inte ropen efter fler hyresrätter? Känner ni inte bristen på studentbostäder? Har ni ingen kontakt med dem som förgäves försöker få råd med att köpa sig en egen bostad? Mitt i detta finns bostadsministern, eller inte. Jag reser mycket runt i Sverige, och jag möter många människor. Fler och fler ställer frågan: Var finns bostadsministern? Var finns viljan? Var finns förmågan? Var finns regeringens bostadspolitik? Trots den allvarliga situationen, det låga byggandet och den ökande bristen fortsätter bostadsbyggandet att minska ytterligare. Under det första halvåret i år påbörjades ungefär 2 350 småhus. Det är en minskning med 53 procent jämfört med första halvåret 2011. Under samma period påbörjades 7 550 lägenheter. Det är en minskning med 26 procent. Vi är i november, och jag tror inte att ens den mest optimistiska spinndoktorn i Regeringskansliet tror någonting annat än att det också 2012 blir ett ras för bostadsbyggandet och ett ras för regeringens bostadspolitik. Även när det gäller bostadspolitiken måste jag tyvärr konstatera att Sverige är på väg åt helt fel håll. När det inte finns någon reell bostadspolitik från regeringens sida kanske det ändå skulle kunna finnas någon form av mål, vilja, inriktning, tanke. Det kunde i alla fall vara en början. Men även här står regeringen tomhänt. Vi - Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet - har föreslagit ett nytt bostadspolitiskt mål, ett mål som ger uttryck för ett samhällsansvar och har sociala ambitioner. Om man nu skulle vilja ha en aktiv bostadspolitik skulle en början kunna vara att ställa sig bakom detta mål och ansluta sig till det i stället för att bara sitta och titta på när bristen på bostäder ökar. Sverige behöver en aktiv bostadspolitik, en bostadspolitik som utgår från verklighetens fakta, nämligen att det byggs för få bostäder, en bostadspolitik som motsvarar de behov och de förväntningar som finns, en politik som gör att unga kan komma in på bostadsmarknaden, en politik som kommer till rätta med bristen på studentbostäder, en politik som gör att vanliga familjer har råd med en bostad som passar hushållets behov och hushållets storlek. Mot regeringens tomma budget står en socialdemokratisk skuggbudget med en lång räcka av idéer, nya tankar, omprövningar, konkreta förslag, lagförändringar och resurser för att öka bostadsbyggandet. Låt mig ge några exempel. Vi föreslår en byggmiljard för byggande av bostäder där bristen och efterfrågan är allra störst - bland unga och studenter. Så har Sverige med framgång arbetat tidigare med riktade stöd för att öka bostadsbyggandet. Det gjorde vi i början av 2000-talet. Då ökade bostadsproduktionen, och då hade Sverige en socialdemokratisk regering. Men det är inte bara unga och studenter som har problem på dagens bostadsmarknad. Många familjer drömmer om ett eget hus och en egen trädgård. För många förblir detta bara just en dröm. Under de senaste åren har nyproduktionen av småhus fallit kraftigt, inte bara i vissa områden utan i hela landet. Jag tycker att det är dags att initiera en egnahemsrörelse för 2000-talet. Vi föreslår också att staten ställer ut kreditgarantier för upprustning av miljonprogrammen. Det skulle bidra till en nödvändig fysisk och social upprustning samt en omställning till ett hållbart Sverige. Dessa områden byggdes för 30-40 år sedan. Då såg de ut som en del av den generella välfärden - vi var stolta. I dag är de snarare en symbol för en tilltagande segregation. Här behövs omfattande omställningar, och det är ett gemensamt ansvar för att bygga Sverige starkare. Det är dock inte bara i storstadsområdena vi behöver bygga och ställa om bostäder. Även i glesbygden finns det en efterfrågan. Problemet är att kreditinstituten inte är villiga att låna ut pengar till villkor som människor med normala inkomster kan uppfylla. Även på detta område ser vi hur regeringens åtgärder är otillräckliga. Det behövs en mer genomtänkt politik för hela landet om hela landet ska kunna leva. Det måste gå att bo också utanför de större städerna. Det är kommunerna som har ansvar för bostadsförsörjningen i det här landet. Det blir ett problem när vissa kommuner vältrar över detta ansvar på grannkommunerna. Vi menar att det finns behov av att skärpa bostadsförsörjningslagen. Vi menar också att det finns behov av bostadsförmedlingar och behov av förmedlingar för andrahandsbostäder. Politik handlar om att se verkligheten och att vilja axla det ansvar för förändring och förbättring som verkligheten kräver. I det ansvaret brister regeringen. Vi socialdemokrater är dock redo att axla ansvaret för att bygga Sverige starkare inför framtiden. Herr talman! Sammantaget är det en dyster bild som tonar fram när man betraktar regeringens bostadspolitik. Bostadsbristen ökar, nyproduktionen fortsätter att minska och nio av tio kommuner har otillräckligt med hyresrätter. Hälften av landets kommuner saknar bostäder som unga efterfrågar. Bostadsbyggandet minskar trots rekordstor efterfrågan. Dagens nyproduktionstakt riskerar att allvarligt undergräva Sveriges förutsättningar för jobb och tillväxt. För att öka takten krävs såväl nationell politik som kommunal politik, och då krävs det politiker som inte bara lovar och ser verkligheten utan också har konkreta förslag och levererar resultat. Mot regeringens handlingslösa misslyckande står en tydlig socialdemokrati med siktet inställt på en bättre framtid för Sverige. Jag får ofta frågan: Vad är den enskilt viktigaste åtgärden som behövs för att få i gång bostadsbyggandet i Sverige? Jag ska avsluta med att ge svaret på den frågan. Jag har nämligen tänkt mycket, och jag har presenterat en hel del konkreta förslag för en ökad bostadsproduktion. Svaret är dock enkelt: För att få i gång bostadsbyggandet i Sverige, för att rusta vårt land starkt för framtiden, behöver Sverige en ny regering. Med hänvisning till detta yrkar jag bifall till reservationerna 2 och 22. I detta anförande instämde Jonas Gunnarsson (S).

anf.2 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Civilutskottets betänkande 1, som omfattar samhällsplaneringsfrågor med bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik, visar tydligt på de skiljelinjer som finns i svensk politik. De går mellan oss i opposition, som värnar medborgarintresset, och regeringen, vars politik enbart handlar om hur man kan få största möjliga avkastning på investerat kapital. Ska man vara snäll mot regeringen skulle man kunna formulera det så att skiljelinjen går mellan en politik för människor och en politik för the economic man, för tyvärr är det nog så att många gärna vill se sig själva mer som en economic man än som en människa. Jag menar alltså, herr talman, att på detta utgiftsområde - som utgör stora delar av de grundläggande komponenterna i det vi brukar kalla välfärdsstaten - blir de stora ideologiska skiljelinjerna väldigt tydliga. Miljöpartiet har i sin budgetmotion presenterat ett alternativ till regeringens budgetförslag. I vårt arbete med budgeten har vi utgått från de grundläggande villkoren för ekonomin, nämligen de förutsättningar som naturen ger oss. När ett snabbt föränderligt klimat bland annat slår ut livsmedelsproduktion på många håll i världen och bidrar till att öka försäkringsomkostnaderna och när en växande andel av den byggda miljön, inte bara i Sverige utan på hela vår planet, årligen drabbas av ökande skador genom orkaner, översvämningar och bränder påverkas även verkligheten för våra medborgare här i Sverige. Att allt fattigare fyndigheter av mineraler exploateras, att företag numera dammsuger världen på skrot och att kyrktak och stuprör av koppar, precis som elförsörjningen till tågtrafiken, allt oftare själs är tydliga tecken på att det blir allt mer ont om råvaror. Detta leder till en osäkrare värld och inte minst till en allt mer orolig och instabil ekonomi. Företagen vågar inte satsa, och enskilda blir allt försiktigare med att lätta på plånboken. Det leder till en negativ spiral. Detta sker efter sex års regeringspolitik som uppmuntrat familjerna att skuldsätta sig till en i internationellt perspektiv helt katastrofalt hög nivå. Varslen ökade från 7 329 i september till 10 260 i oktober, vilket är nästan en fördubbling mot siffran för oktober förra året. Mot den verkligheten lägger regeringen fram sin optimistiska men ack så verklighetsfrämmande budget. När EU-området som helhet räknar med en årlig recession på 0,4 procent några år framöver räknar regeringen med växande export. Det är väldigt svårt att hitta några som delar regeringens bedömning av framtiden. För att slippa en debatt om vem som är bäst på att göra prognoser om den ekonomiska utvecklingen har dock Miljöpartiet som vanligt presenterat ett budgetförslag som utgår från regeringens prognoser. Men vi väljer att ha en större budgetmarginal, eftersom vi tidigt insåg att regeringens prognoser är kraftigt överoptimistiska. Vi i Miljöpartiet använder budgeten för att skapa jobb i stället för att som regeringen skänka bort skattemiljarder utan krav på motprestation. Inte ens näringslivets egna organisationer ser några egentliga fördelar med de 16 miljarder regeringen ger bort i sänkt företagsbeskattning. Inga bedömare jag har mött kan se hur det skulle skapa några nya jobb. Däremot är alla överens om att det kraftigt ökar vinsterna i banksektorn. Här är prioriteringarna tydliga: Vi värnar människorna, och regeringen värnar till och med ej efterfrågade vinstökningar. Det kraftigt förändrade klimatet och den snabbt växande resursbristen skapar alltså en oro i ekonomin som resulterar i en osäkrare arbetsmarknad med färre och sämre betalda jobb. Därför har Miljöpartiet lagt 3,2 miljarder mer än regeringen på arbetsmarknadspolitikens område, 5 miljarder mer än regeringen på infrastruktur, 1 miljard mer än regeringen på förnybar energi samt 1 miljard mer än regeringen på upprustning av bostäder i det vi kallar klimat-ROT. Vi har valt att lägga alla dessa pengar i vår budget på det som utgör näringsverksamhet, eftersom vi till och med på bostadspolitikens område gör prioriteringar för en budget för fler jobb. I utgiftsområde 18 gör vi några mindre omfördelningar av de medel regeringen föreslår och tillför ytterligare 160 miljoner i huvudsak för att få fart på byggandet. Vi lägger det mesta av detta på ett utbildningspaket på området fysisk planering, för att underlätta för kommunerna och för att underlätta spridningen av kunskaper för smartare bygglösningar. Vi menar att den här typen av åtgärder är betydligt mer verkningsfulla än regeringens strulande med hyresvillkoren för dem som hyr ut och för dem som hyr, om nu målet är att det ska byggas fler bostäder. Miljöpartiet ger Boverket möjligheter att återuppta arbetet med undermåliga inomhusmiljöer. Regeringen valde att för några år sedan lägga ned den tidigare fonden för fukt- och mögelskador med väldigt tvivelaktiga motiv. Runt 40 procent av alla skolbarn drabbas i dag av astmaliknande symtom med ständig snuva, rinnande ögon, tryck över bröstet, hudrodnad som kliar, huvudvärk och återkommande andningsbesvär. Orsaken kan ofta vara dåliga skolmiljöer med allvarliga fukt- och mögelproblem. Det är för många elever i klassrummen, dåligt fungerande ventilation, filter som inte rengörs regelbundet och alltför mycket vistelsetid inomhus. Men även dåliga bostäder är ofta en orsak. När jobben uteblir har man inte råd att flytta hemifrån, och ofta bor det för många i en lägenhet. Små barn bor ofta i de minsta rummen med den sämsta ventilationen och av någon underlig anledning oftast vägg i vägg med badrummet, som är det rum där fuktproblemen brukar vara störst. Även kemikalier kan ligga bakom den här typen av problem. Många renoveringar genomförs i strid mot alla regler. Även bostadsföretag som har tydliga regler exempelvis för att en ny matta inte ska få limmas ovanpå en gammal matta gör ofta det, alltså mot sina egna interna regler. Limmet på den nya mattans undersida startar då kemiska reaktioner på den gamla mattans ovansida. Limmen är inte gjorda för att fungera på ovansidan av mattan. Resultatet blir det som sanerarna brukar kalla en cocktail av giftiga ämnen. Vi har alltså mängder av dåligt underhållna bostäder i Sverige, och det är inte ovanligt med kraftigt överbefolkade bostäder, tio personer i en fyrarummare är inte ovanligt. Att starta livet i en giftig cocktail är inte så lyckat, och att försöka tillgodogöra sig undervisning i en skollokal som ger ständig huvudvärk och kliande ögon är inte heller lätt. Vi ser att regeringen inte tar dessa problem på allvar. De medel som Miljöpartiet ger Boverket är självklart inte på långa vägar tillräckliga, men det innebär en tydlig skillnad mot regeringens ignorerande hållning. När det gäller produktsäkerhet ser vi tilltagande problem med att introduktionen av framför allt nya leksaker går så fort att säkerheten inte hinner med att granskas. Innan riskerna observeras har ofta nya produkter hunnit ut till hundratusentals hem. Därför ger Miljöpartiet Konsumentverket en utökad ram på 20 miljoner för att de bland annat ska kunna köpa in fler timmar från de kommunala konsumentrådgivarna, som är de främsta experterna när det gäller att tidigt fånga upp nya skadliga produkter ute på marknaden. Miljöpartiet väljer även att utöka Konsumentverkets ram för stöd till de frivilliga konsumentorganisationerna. Vi riktar den satsningen bland annat mot ökad konsumentinformation kring läkemedelsbiverkningar. Biverkningar av läkemedel är ett snabbt växande problem som tyvärr går allt längre ned i åldrarna. Det är någonting vi måste ta tag i snabbt. Herr talman! Från Miljöpartiets sida har vi svårt att se fördelen med regeringens förslag att förlänga presumtionshyran från 10 till 15 år. Vi vill se politiska initiativ som bidrar till att sänka kostnaderna för nyproduktion. Vi vill inte se en politik som legitimerar höga produktionskostnader. Det är inte trovärdigt att påstå att man har ambitionen att sänka kostnaderna för nyproduktion av bostäder när alla de förslag regeringen kommer med i verkligheten drar åt helt motsatt håll. Regeringen saknar ambition när det gäller bostadspolitik. Trots sex år i regeringsställning har man inte klarat av att formulera ett bostadspolitiskt mål som på något sätt andas någon form av humanism eller medmänsklighet. Det man kallar ett bostadspolitiskt mål är egentligen en ren, klar och tydlig deklaration om att marknaden överlåts att lösa alla problem. Det är det bostadspolitiska mål regeringen har formulerat. Herr talman! Från oppositionens sida har vi ett förslag på ett bostadspolitiskt mål som vi menar återspeglar de värden och den kultur vi tycker är någonting självklart och borde vara normgivande i en demokrati. Det lyder så här: "Alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar. Boende- och bebyggelsemiljön ska utgå från människors efterfrågan och behov och bidra till jämlika förhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar. Vid planering, byggande och förvaltning ska en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar utveckling vara grunden för verksamheten." Vi menar, herr talman, att riksdagen med bifall till reservation 2 bör ställa sig bakom en sådan målformulering för bostadspolitiken. Det skulle vara att återupprätta bostadspolitiken som ett politikområde här i riksdagen. Regeringens politik för utgiftsområde 18 är, som jag inledde med att konstatera, mer inriktad på maximal avkastning på satsat kapital än på medborgarnas behov av exempelvis bostäder. Regeringens politik kanske möjligen fungerar för den som har möjlighet att köpa sin bostad på en ort som är i ständig tillväxt och för den som aldrig blir sjuk eller skadad. Men för den som råkat köpa sin bostad på en ort som drabbas av en större nedläggning och där fastighetspriserna rasar liksom för alla dem som av olika skäl - exempelvis att man vill vara mer rörlig på arbetsmarknaden - väljer att bo i en hyrd bostad saknar regeringen politik. Det är själva sentensen i regeringens politik, den är till för individen som ekonomisk aktör, inte för individen som människa. För oss gröna är det självklart att politik är ett redskap vars uppgift är att korrigera det som marknaden inte förmår att klara av. Behovet av fler hyresrätter, herr talman, är mycket stort, och det växer inte bara i de större kommunerna utan i de flesta kommuner runt om i landet. Miljöpartiet har lagt fram förslag på åtgärdsprogram för att stimulera nyproduktion och för att sänka produktionskostnaderna, men från regeringen ser vi inga förslag. Herr talman! Slutligen yrkar jag bifall, utöver reservation 2, till reservation 23. Förutom det jag redan nämnt om behovet av ökade resurser för att tidigt kunna upptäcka farliga produkter och om betydelsen av att stärka konsumentrörelsen anser vi i Miljöpartiet att den kommunala konsumentvägledningen måste förstärkas. Kunniga konsumenter är en grundförutsättning om vi tillsammans ska klara av omställningen till ett långsiktigt hållbart samhälle. Alltså bifall till reservationerna 2 och 23.

anf.3 Carina Herrstedt (SD):

Herr talman! Jag har även i år valt att lägga fokus på just bostadspolitiken trots att civilutskottets område är så mycket mer. Jag kan börja med att instämma i övriga talares oro över bostadspolitiken. Sverigedemokraternas mål för området bostadsmarknad är att skapa förutsättningar för välplanerat, energieffektivt och hållbart bostadsbyggande för både ung och gammal. Samhällsplanering förutsätter ett helhetsansvar för att skapa förutsättningar för de värden som vi människor anser vara viktiga. Regeringsförklaringen säger: "Sverige ska ha en välfungerande bostadsmarknad. Det ökar människors valfrihet i livet och möjligheterna att flytta för studier eller arbete. Därför vill vi öka tillgången på bostäder. Det ska bli enklare att hyra ut i andra hand. Det ökar rörligheten och ger bland annat ungdomar fler chanser att hitta en bostad. Fastighetsavgiften för hyres- och bostadsrätter ska sänkas. Planeringsprocesserna ska effektiviseras. För att få fler studentbostäder vill vi på kort sikt stimulera byggandet av tillfälliga studentbostäder, samtidigt som vi för ett långsiktigt ökat byggande ser över nuvarande byggregler och stöder nya innovativa lösningar. Så investerar vi i Sverige." Det är fagra ord som jag hoppas inte lovar runt och håller tunt, för jag kan inte tänka mig annat än att vi alla kan instämma i intentionerna i just denna del av regeringsförklaringen. Bostadspolitiken är en del av tillväxtarbetet. En fungerande bostadsförsörjning krävs för att vi i Sverige ska kunna öka sysselsättningen, tillväxten och vår konkurrenskraft. Att hitta en bra balans mellan efterfrågan och tillgång på olika boendeformer i kombination med arbetstillfällen är en stor och viktig utmaning. Ingången till arbetsmarknaden går ofta via en egen bostad. En bra bostadsmarknad blir därför avgörande för rörligheten på arbetsmarknaden. Finns det inga bostäder ges det inte heller någon möjlighet att flytta dit jobben eller studierna finns. Vår bostad har en central betydelse i våra liv. När det gäller bostadspolitik finns det mycket att säga, och alla partier verkar egentligen vara överens om att någonting måste göras. Men bostadsbyggande och bostadspolitik är en stor och komplex fråga. Naturligtvis tycker jag att det är ytterst vikigt att vi får i gång bostadsbyggandet, att det finns stabila och långsiktiga regler och förutsättningar. Särskilt hyresrätten har en viktig funktion i samhället, och här vill vi från Sverigedemokraterna underlätta ett långsiktigt underhåll av hyreshus genom att införa skattefria underhållsfonder för just hyresrätten. Skattereglerna behöver förändras och likställas med de för andra upplåtelseformer så att det blir långsiktigt lönsamt att bygga och förvalta hyresfastigheter. Hyresrätten är trots allt den upplåtelseform som allra flest människor efterfrågar eftersom den utgör just den flexibilitet och den service som vi människor efterfrågar. Det är bara att konstatera att det efterfrågas och behöver byggas fler hyresrätter än i dag. Vi kan inte leva upp till behovet. Befolkningen och behovet ökar i allt snabbare takt. Marknaden fungerar alltså inte tillfredsställande. Det är här vår uppgift som politiker kommer in. Det måste skapas bättre förutsättningar för byggande av såväl hyresrätter som andra bostäder. Bostadspolitik kan således inte lösas enbart av marknadens krafter. Det måste finnas ett samhälleligt ansvar där vi påverkar politiskt, för om vi kapitulerar och överlåter helt till marknaden att styra bostadsbyggandet, varför debatterar vi då ens bostadspolitik här i dag? Herr talman! Sverigedemokraterna drev för ett antal år sedan en kampanj som kallades "enkel matematik". Den handlade förvisso om äldreomsorg, men jag tycker ändå att det går att applicera begreppet även här för man behöver inte vara mattegeni för att se att denna ekvation inte går ihop. Man behöver inte ens nämna några siffror för att förstå att den inte går ihop. I dag råder som vi ser stor bostadsbrist. Vi har hemlöshet och vi har studenter och arbetstagare som inte kan uppfylla sina drömmar för att det saknas bostäder. Samtidigt ökar Sveriges befolkning kraftigt, inte minst på grund av det höga antalet asylsökande. Trots detta byggs nästintill ingenting. Vår befolkning ökar, vi har en stor efterfrågan, men vi bygger i princip ingenting. Den matematiken går helt enkelt inte ihop. Inte ens om vi fördubblade byggandet skulle det vara tillräckligt med tanke på den utveckling som vi har i dag. Det är för mig enkel matematik att med dagens förhållande kommer vi inte ens i närheten av ett plus minus noll-resultat. Framtidens bostadspolitik måste vara att bygga där efterfrågan finns, att vi satsar där landet växer, att vi hjälper de delar av Sverige som avfolkas och stagnerar men också att vi utvecklar de boendeformer som verkligen efterfrågas. Som sagt: Min bedömning är att marknaden inte ensam kan garantera alla medborgare rätten till en bostad. Stat och kommun bör bära ett gemensamt ansvar för att förse även resurssvaga grupper med ett värdigt boende. Herr talman! Jag är glad att kunna konstatera att Socialdemokraterna nu föreslår samma sak som Sverigedemokraterna har gjort tidigare, att det ska satsas på en egnahemsrörelse för 2000-talet, eller som jag sa i mitt första budgetanförande: Kanske är Sverige i behov av en nutida egnahemsrörelse. Tanken är att hushållen ska få hyra sin bostad med ett visst löfte att få köpa bostaden efter en tidsperiod mot ett visst bosparande i ett säkrat system hos fastighetsägaren. Det är precis så här i många frågor som vi hanterar inom Civilutskottet, att vi är överens men uttrycker oss på olika sätt. Vi måste tänka brett och vi måste framför allt tänka nytt, för det är uppenbart att det gamla sättet att tänka inte har fungerat. Sverige har stannat upp eftersom människor tvingas bo kvar där de bor i dag på grund av bostadsbrist. Sverigedemokraternas bostadspolitik vilar på samhällets och människans gemensamma ansvar, möjligheter och skyldigheter. Men det handlar också om att skapa framtidstro, att människor ska kunna ha ett hopp om att förverkliga sina drömmar och kunna se möjligheter i stället för svårigheter. En nutida egnahemsrörelse eller en egnahemsrörelse för 2000-talet kan förverkliga människors drömmar och ge dem just en framtidstro. Vilka är då Sverigedemokraternas förslag? För att nämna några anser vi att det är orimligt att studentbostäder inte betraktas som elevhem, vilka man gör undantag för i fastighetstaxeringslagen med slopad fastighetsavgift som följd. Vi vill förenkla byggnormerna för att göra det billigare att bygga. Vi vill se över hissnormen men också andra normer för studentbostäder för att det ska vara smidigare och billigare att producera studentlägenheter. Vi vill också ge riktade anslag i form av garantiprogram för upprustning och omstrukturering av utanförskapsområden. Jag vill dock påpeka att vi i grunden menar att fastighetsägare och kommuner bör ta ett gemensamt ansvar för upprustningen av miljonprogrammen. Vi ser anslaget som en tillfällig och akut åtgärd som vi fördelar på fem år. Det svenska samhället är byggt på tillit, sammanhållning och gemenskap. Utanförskap hotar det svenska samhällets framtid. Det är först när vi känner oss inkluderade och är en del av samhället som vi också kan bli aktiva samhällsmedborgare och bidra till vår samhällsutveckling. Större insatser måste därför göras i dag i framför allt utanförskapsområdena för att de ska kunna bli en del av ett fungerande samhälle. Vi menar att staten i detta akuta läge måste ta ett visst ansvar och vidta åtgärder. Vi ser starka motiv i detta läge för att hitta finansieringslösningar, trots att det egentligen strider mot våra grundtankar. När det gäller anslagen för 2013 inom utgiftsområde 18 valde vi att avstå till förmån för vårt eget förslag och lämnade därför ett särskilt yttrande. Jag vill passa på att yrka bifall till vår reservation 12. Till sist, herr talman, vill jag bara kort säga någonting om konsumentpolitik - jag ser att jag har överskridit talartiden. Konsumentpolitik är tyvärr inget område som får stor uppmärksamhet, och resurserna inom området är marginella jämfört med andra områden. Ändå är konsumentpolitik ett område som berör oss alla och som vi dessutom förväntar oss ska fungera. Som konsumenter ställs vi inför allt fler och komplicerade val, val som vi många gånger inte kan ta tillbaka. Det är viktigt att vi kan ha möjlighet att känna en trygghet de gånger vi har gjort ett felaktigt val. Jag måste tyvärr tillstå att det är först nu som jag börjar landa i hur Sverigedemokraterna i framtiden vill utforma sin politik på detta område, så jag ser all anledning att återkomma. Därför har jag i avvaktan på att vi tar fram våra riktlinjer på området valt att i dagsläget inte ställa mig bakom några av de reservationer som ligger, även om jag kan se en tydlig samsyn i många frågor. Konsumentfrågor är viktiga och konsumentfrågor berör. Ett fortsatt högt konsumentskydd är en prioriterad fråga i mitt framtida arbete.

anf.4 Amineh Kakabaveh (V):

Herr talman! Jag står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 2 och 21. Vänsterpartiets förslag om anslagsfördelning inom utgiftsområde 18 utgår från att bostadspolitiken ska återupprättas och att staten ska återta sitt ansvar inom både bostads- och konsumentpolitiken. I vår budgetmotion har vi presenterat en politik som är ett helhetsalternativ till regeringens tomhänta politik. För Vänsterpartiet är full sysselsättning det överordnade målet för den ekonomiska politiken. Med våra förslag skapar vi fler jobb som utjämnar inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor och som ökar den ekonomiska jämlikheten i Sverige. Vänsterpartiet föreslår stora och nödvändiga samhällsnyttiga investeringar som skapar framtidens jobb för en stark välfärd och välstånd. Vi vill investera i gröna jobb för miljö och klimat, bland annat genom en stor satsning på förnybar energi. Ett nytt anslag för investeringsstöd tilldelas 1 000 miljoner kronor för 2013. Investeringsstödet ska kunna ges för nyproduktion av hyresrätter, inklusive hyresrätter för studenter och ungdomar. Stödet ska uppgå till högst 25 procent av produktionskostnaderna eller maximalt 300 000 kronor per lägenhet. Ett nytt anslag för hissbidrag tilldelas 100 miljoner. Bidraget ska kunna ges med upp till 25 procent av kostnaderna för en hissinstallation. Herr talman! I Sverige har vi tyvärr inte kommit så långt när det gäller byggandet av icke-spekulativa upplåtelseformer. Kooperativa hyresrättsföreningar har inte kommit till användning i tillräcklig omfattning i Sverige. Det behövs. Det finns anledning att sprida kunskap om hur upplåtelseformen kan utvecklas och stärkas. Vi satsar 10 miljoner kronor på detta ändamål. Vänsterpartiet vill möta bostadsbristen med ett ökat bostadsbyggande. Genom investeringar i nyproduktion av bostäder skapas också samhällsnyttiga jobb. Vänsterpartiet mål är att det ska byggas 40 000 nya bostäder om året. En majoritet av dessa ska vara hyresrätter. Vi är därför beredda att avsätta statliga medel de kommande tio åren för att långsiktigt investera i byggandet av hyresrätter. Vi föreslår att det införs ett statligt investeringsstöd för att stimulera ökat bostadsbyggande med inriktning på miljövänliga hyresrätter. Med vårt förslag möjliggörs en fördubbling av antalet nyproducerade hyresrätter jämfört med i dag. Som villkor för att ta del av stödet ställs krav på att boendekostnaderna blir rimliga enligt samma ordning som tillämpats inom det tidigare investeringsstödet. Målet ska vara ett i förväg fastställt produktionskostnadstak. För att få stöd ska fastigheterna vara energieffektiva och klara energiförbrukningskrav som varierar beroende på geografisk zon. Vidare ska investeringsstödet riktas till orter där brist på ändamålsenliga och efterfrågade bostäder är särskilt stor. För att komma till rätta med akuta bostadsbrister avsätter vi också medel för ombyggnadsstöd så att befintliga kontorslokaler med mera kan göras om till hyresrätter. Utifrån tidigare erfarenhet gör vi bedömningen att ca 15 procent av det totala investeringsstödet bör gå till ombyggnationer. Herr talman! Hyresrätten är den vanligaste boendeformen i Sverige. Nästan var tredje person i Sverige bor i hyresrätt. Vi anser att regeringen borde använda betydande delar av det reformutrymme som finns för investering i bland annat bostadsbyggande, energieffektiviseringar med mera. Behovet av bostäder är oerhört stort, främst bland unga och studenter men också bland vuxna. En kvarts miljon ungdomar söker bostad eller bor ofrivilligt kvar hos sina föräldrar i brist på bostad. För den gruppen är hyresrätten den mest attraktiva eftersom unga ofta saknar möjlighet att köpa en bostad. Vi i Vänsterpartiet tycker att den pågående utförsäljningen av allmännyttan är katastrofal ur ett socialt och samhällsekonomiskt perspektiv. I stället för utförsäljningar och omvandlingar till bostadsrätter vill vi att allmännyttan ska växa. Den kan värna rätten till en bra bostad och boendemiljö utan det krav på egen ekonomisk insats som regeringen ensidigt fokuserar på. Verksamheten ska bedrivas utan vinstsyfte och utifrån en långsiktig självkostnadsprincip. Den försvagning av allmännyttan som i dag pågår kommer oundvikligt att leda till en försämring av möjligheterna att föra en social bostadspolitik i framtiden där människan och inte marknaden är i centrum. Utförsäljningen av kommunal egendom i form av hyresrätter, oftast till underpriser, skapar nya trösklar för kommande generationers möjlighet att skaffa en bostad utan stora kapitalinsatser. Vi anser också att alla kommuner ska vara skyldiga att i egen regi eller genom regional samverkan ordna en bostadsförmedling som är transparent och förmedlar de flesta såväl allmännyttiga som privata hyreslägenheter och som fördelar lägenheter enligt turordning och social och medicinsk förtur. Herr talman! Allmännyttan är tillsammans med planmonopolet kommunernas viktigaste verktyg för att låta ett rättviseperspektiv genomsyra bostadspolitiken i enlighet med Vänsterpartiets mål för bostadspolitiken, det vill säga att skapa socialt hållbara boendemiljöer där alla får plats. Vänsterpartiet har lagt fram förslag om en bostadspolitik med en helt annan inriktning än den som bedrivits av högerregeringen under de senaste åren. Det handlar om ett nytt statligt och kommunalt ansvarstagande på en bostadsmarknad som i dag till stor del styrs av marknadskrafterna. Herr talman! Bostadspolitiken måste inriktas på att bryta boendesegregationen. De senaste dagarna, veckorna och åren har vi hört hur bostadssegregationen ökar. På senaste tiden har det talats om det varje dag i radio och tv. Det är därför nödvändigt att se till att bostadssegregationen minskas och bekämpas. I dag ökar orättvisorna i Sverige. Konsekvenserna av samhällets växande klyftor avspeglas tydligt i boendet. Människors ekonomiska och sociala villkor avslöjas av vilket område de bor i. Den svenska bostadsmarknaden är segregerad, det vill säga olika befolkningsgrupper bor fysiskt åtskilda från varandra. Den är också segmenterad, vilket betyder att de olika upplåtelseformerna i hög grad är geografiskt åtskilda. De med lägst inkomster bor oftast i hyresrätter. Personer med utländsk bakgrund bor ofta i hyresrätter i socialt och ekonomiskt utsatta områden medan de som bor i villaområden till största delen har svensk bakgrund. Man bör angripa denna segmentering av bostadsmarknaden i samband med planeringen av nya bostadsområden. En social bostadspolitik kräver att vi motverkar marknadshyror och satsar på blandade upplåtelseformer. Det kräver en påtaglig omläggning av den bostadspolitik som bedrivs av högerregeringen och av de borgerligt styrda kommunerna. Den politiken har ensidigt fokus på att genomföra ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter. Man tror att befolkningsomsättningen ändras bara för att man byter från hyresrätt till bostadsrätt. Det är en politik som leder till att bostaden blir en handelsvara i stället för en social rättighet. Boendet och bostadspolitiken handlar emellertid inte enbart om själva bostaden utan också om hur skola, vård, omsorg, kommunikationer och service fungerar där man bor. För att man ska komma till rätta med bostadssegregationen och boendesegregationen krävs, enligt Vänsterpartiet, kraftfulla satsningar på att stärka välfärden. Mot den bakgrunden tycker vi i Vänsterpartiet att en parlamentarisk utredning bör tillsättas i syfte att föreslå åtgärder som kan motverka boendesegregationen. Därför yrkar vi på att en parlamentarisk utredning ska tillsättas och komma med förslag om hur boendesegregationen ska bekämpas i Sverige. Herr talman! Samtidigt som det råder bostadsbrist i stora delar av landet finns det kommuner som har en mycket svag bostadsmarknad. En befolkningsminskning skapar ibland ett akut behov av att avveckla lägenheter, vilket i sin tur ofta leder till svåra ekonomiska problem för bostadsföretagen. Därför behövs en samverkan mellan berörda parter om ett program för att hantera problem på svaga bostadsmarknader. Under de senaste åren har det från olika håll lagts fram förslag om åtgärder som kan bidra till en bättre fungerande bostadsmarknad i glesbygd. Statens bostadskreditnämnd, BKN, har lämnat förslag om att utnyttja systemet med kreditgarantier i detta syfte. De små kommunernas samverkansorgan Småkom har bland annat pekat på möjligheten att stimulera den samverkan som bedrivs av lokala kreditgarantiföreningar. Småkom har även understrukit behovet av samordnade åtgärder från statens sida för att komma till rätta med dagens problem på bostadsmarknaden. Det finns en hel del andra politikområden som vi ska prata om. Min kamrat Marianne Berg kommer att prata om konsumentpolitiken.

anf.5 Oskar Öholm (M):

Herr talman! När man hör oppositionens företrädare i den här typen av debatter är det verkligen ord och inga visor. Jag ska försöka ge en lite mer positiv bild av hur läget ser ut och av den bostadspolitik som bedrivs än vad vi har hört på sistone. Jag kan i viss mån ha förståelse för att man använder stora ord och kraftuttryck. Det har inte så mycket att göra med innehållet i form av praktisk politik från oppositionen - jag ska återkomma till det - utan med den känsla man får när man diskuterar de här frågorna. I grund och botten handlar det om vårt hem, om var man bor. Det är klart att det är starka känslor kring det. Bostadsbyggandet är en central fråga. Det här betänkandet handlar om en rad politikområden som man kanske, om man inte är väldigt intresserad av politik, kan tycka låter lite träig. Det skulle kanske inte sälja i stora mängder i pocketshop. Innehållet är just känslan av det som är vårt hem och hur viktigt det är. Det handlar om hur man vill bo, var man vill bo och kanske till och med med vem man vill bo. I någon mening är det politik i alla de delarna, åtminstone såtillvida att vi tycker att människor så långt som möjligt ska få bestämma själva. Vårt språk är fullt av ordspråk och talesätt som anknyter till den känslan, som mitt hem är min borg och hemma är där hjärtat bor, eller vad man brukar säga i de amerikanska romantiska komedierna. Det är ingen slump att många av de mest populära tv-programmen eller de mest sålda tidningarna i Sverige handlar om hur man bygger och inreder och får det hem man vill ha. Vi minns väl alla känslan när vi för första gången klev in i den första egna bostaden. Vi kan känna nyckeln i fickan till den. Syftet med det vi gör är att fler ska få uppleva den känslan. Det här är frågor som är centrala för människor, och de är i högsta grad centrala i svensk politik. Herr talman! Att skapa hemmet gör man kanske själv eller tillsammans med dem man vill bo med, men att skapa förutsättningar för fler bostäder är något som vi i allra högsta grad kan påverka i den här kammaren och i politiskt valda församlingar runt om i Sverige. Det saknas knappast utmaningar; det har vi hört, och det håller jag med om. Mycket av den politik som historiskt har bedrivits har visserligen haft höga ambitioner, men resultatet har inte alltid blivit som man har tänkt sig och framför allt inte så omfattande som man har tänkt sig. Den stora utmaningen är förstås att vi, om vi sammanfattar det väldigt enkelt, alldeles för länge har byggt alldeles för lite. Så ser det ut. Jämförelsen med våra grannländer är rätt talande när man konstaterar att vi har byggt ungefär hälften så många bostäder per capita som länder som vi kan jämföra oss med. Den utmaningen förstärks förstås av att vi befinner oss mitt i en stark urbanisering. Många, inte minst unga och studenter, söker sig till storstäder. De söker sig till tillväxtområden eller universitetsorter. När det gäller unga och studenter förstärks utmaningen av att de är fler än på länge, eller av att fler än någonsin just nu väljer att studera. Det är verkliga utmaningar för beslutsfattare i kommunerna, för oss som sitter i riksdagen och för universitet och högskolor. Det är utmaningar för hela arbetsmarknaden. Det är klart att alla som vill ha en dynamisk och rörlig arbetsmarknad ser de här utmaningarna. För att människor ska kunna flytta till jobb och studier förutsätts bostäder att flytta in i för att de ska kunna förverkliga sina drömmar och för att vår arbetslinje ska fungera. Herr talman! Av det skälet är det glädjande att vi just nu befinner oss i en reformering och upprustning av svensk bostadspolitik. Flera viktiga steg har tagits för att vi ska få en bättre fungerande bostadsmarknad. Det är mycket som har gjorts, som nytt hyressättningssystem, nya förutsättningar för allmännyttan, ny plan- och bygglag och andra reformer som långsiktigt skapar stabila villkor på bostadsmarknaden. Vi har lagt om en politik som inte fungerade genom att steg för steg genomföra reformer som skapar förutsägbarhet och tydlighet. Om man sitter här på läktaren och följer den här debatten kanske man undrar: Vem är emot långsiktiga och stabila villkor? Det är fler än man kan tro. Det är det som är skiljelinjen i hela den politiska konflikten på det här området. Vi har å ena sidan de som säger att vi behöver långsiktiga och stabila villkor så att man vet vad som gäller och så att man kan se till att det byggs, å andra sidan har vi stora delar av oppositionen som fortfarande verkar ha bara en enda idé, nämligen att återinföra olika former av statliga subventioner som inte har fungerat tidigare. Efter en vecka och helg när man har hört ett parti prata om att man ska bli ett parti som ska tala om framtiden är det märkligt att läsa förslagen i skuggbudgeten och se att det mest är dåtidspartiet som lägger fram sina förslag. Trots att de här subventionerna fanns tidigare byggdes det ändå inte i den takt som hade behövts. Herr talman! Inom ramen för dagens beslut går vi vidare med reformer i samma syfte, nämligen att skapa långsiktighet och att förenkla och förtydliga på olika sätt. Det handlar bland annat om sänkt fastighetsavgift för flerfamiljshus. Det är en sänkning som naturligtvis inte i sig kommer att avgöra takten på bostadsbyggandet, men det är ytterligare en pusselbit när vi ökar incitamenten för att bygga och förvalta bostadsfastigheter. Vi förlänger undantaget för fastighetsavgift för nyproduktion från fem till femton år, och vi förlänger presumtionshyrestiden för att skapa förutsättningar för fler bostäder. När det, som jag var inne på, är stora grupper som söker till universitet och högskolor är det naturligt att vi har starkt fokus på student- och ungdomsbostäder i budgeten. Den stora regelöversyn som studentbostadsbranschen länge har efterfrågat genomförs nu. Det betyder att man tittar nyktert på alla de regler som tidigare har gjort att studentbostäderna är alldeles för få och alldeles för dyra. Boverket ska nu se över byggreglerna för studentbostäder. Det ska tas fram vägledningar när det gäller de avsteg som man i dag kan göra från byggreglerna vid nyproduktion. I budgeten finns också ett särskilt stöd de kommande åren för innovativt byggande av student- och ungdomsbostäder. Allt detta är naturligtvis oerhört väsentligt. Tillsammans med detta görs satsningar för att hjälpa kommuner att inventera mark för tillfälliga bostadslösningar. Det pågår ett arbete för att förtydliga vilka avsteg som kan göras från PBL vid tidsbegränsade bygglov. Det är sammantaget ett tydligt fokus på student- och ungdomsbostäder. Det tycker jag svarar upp mot de utmaningar som vi alla är överens om och beskriver. Utmaningen i bostadspolitiken, och i viss mån i all politik, är att ha en genomtänkt idé för i vilken ordning man ska göra saker och ting. Det räcker inte med att veta vad man vill göra, man måste veta hur man vill göra det. I verkligheten betyder det på detta område att politiken måste svara mot de utmaningar som finns på både lång och kort sikt. Flera av de förslag som jag har talat om i dag handlar om sådant som ligger i budgeten och som är skarp politik här och nu. De skarpa förslagen om studentbostäder är ett sådant exempel. Extra anslag till länsstyrelserna för att förkorta handläggningstiderna vid överklaganden är ett annat. Annat kommer förstås att ta längre tid. Men det är ändå viktigt för alla som långsiktigt vill skapa bättre förutsättningar för byggande, särskilt om målet är att gå ifrån den tidigare ryckigheten och de ofta akuta åtgärder som har kännetecknat svensk bostadspolitik. I den delen tycker jag att det är glädjande att det finns en lång rad utredningar som på ett seriöst sätt ser över de här frågorna, som de flesta bedömare menar har effekt på lång sikt. En sådan fråga handlar om planprocessen. Den kan gå snabbare. Man måste våga vända blicken utåt och titta på vad som görs i andra länder, särskilt när vi vet att andra länder har lyckats mycket bättre än vi. Det är alldeles utmärkt. Förhoppningsvis kan det också på lite längre sikt skapa ännu bättre förutsättningar. Men här finns mer. Här finns utredningar om alltifrån hyresrättens ställning till bullerregler, strandskydd och allt möjligt. En del brukar till och med göra sig lustiga över att det inte finns en enda fråga i svensk bostadspolitik som inte just nu är föremål för utredning. Mitt svar är att det är alldeles fantastiskt, alldeles utmärkt att vi har en regering som vågar ta tag också i de stora frågorna, som vågar ställa nya frågor och testa nya vägar. Det ligger också helt i linje med vad jag sade om att man måste veta både vart man vill och hur man ska nå dit. Vi fattar beslut i dag i en lång rad frågor och tittar mer långsiktigt på andra. Dessutom levererar vi skarpa förslag som kan ge effekt på mycket kort sikt. Bostadsbristen är akut redan i dag för väldigt många människor på väldigt många håll i landet. Det är ett problem hela tiden. Den klassiska klyschan om att Rom inte byggdes på en dag är sann. Problemet är att det gäller även ett helt vanligt flerbostadshus på Hisingen eller för den delen studentbostäder i Stockholm, Örebro, Lund eller var de nu ska byggas. Det tar tid att få spaden i jorden. Även med de förenklingar vi har gjort och dem vi vill göra tar det tid att bygga hus. Då gäller det såklart också att fundera på hur vi kan använda de bostäder som finns redan i dag på ett smartare sätt. Budgetpropositionen för 2013 innehåller det första genomarbetade och sammanhängande förslag som har lagts på riksdagens bord om hur man ska åstadkomma enklare och tydligare regler för privatuthyrning av bostäder. Detaljerna i förslagen ska vi diskutera mer i kammaren om ett par veckor, men det är klart att detta är en del av en aktiv bostadspolitik som får effekter på kort sikt. Det är intressant att politiker av nästan alla kulörer i dag pratar om att det här är en viktig del. Men sedan är det ändå fel när det väl läggs på riksdagens bord. Herr talman! Alliansens politik är tydlig när det gäller inriktningen på långsiktighet och stabilitet. Det är bra, eftersom det är precis det som brukar efterfrågas av dem som ska vara med och bygga. Vi må vara överens över blockgränser om problembilden, men konfliktlinjen på det här området har varit sig väldigt lik länge, trots att vi har facit om den tidigare förda politiken. Vi går vidare. Vi fortsätter med politik som bygger Sverige. Med de orden yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder)

anf.6 Veronica Palm (S):

Herr talman! Jag vill börja med att hälsa Oskar Öholm välkommen till civilutskottets första budgetdebatt. Jag tänkte göra det lite lätt för Oskar genom att ställa en fråga om något som moderater tycker om, nämligen skattepolitik. Jag tycker om blandat boende. Jag tycker att det är viktigt att som politiker inte ha moraliska eller politiska aspekter på vad människor väljer för boende och med vem man bor. Man kan välja att köpa ett hus, hyra ett hus, hyra en lägenhet eller köpa en lägenhet. Därför tycker inte jag att vi ska använda skattesystemet till att styra människors fria val. Det ska vi bara göra när det gäller sprit och tobak. När det gäller boende ska vi inte göra det. Det svenska bostadsbeståndet behöver rustas upp och klimatsäkras. Vi behöver höja standarden och den sociala rörligheten. Om jag har ett eget hus och får det upprustat får jag ROT-avdrag, ett stort bidrag från staten. Det är bra, för vi behöver höja standarden och klimatsäkra även villabeståndet. Men om jag hyr en lägenhet och får den upprustad, klimatsäkrad och omställd för att klara framtidens behov får jag en hyreshöjning på 40-60 procent eller tvingas flytta för att jag inte har råd. Det finns inga gemensamma resurser för detta, vilket dock finns för villabeståndet. Min enkla fråga till Oskar Öholm är: Ska det vara så?

anf.7 Oskar Öholm (M):

Herr talman! Jag vill börja med att tacka särskilt för Veronica Palms varma välkomnande till debatten och civilutskottet. Det var visserligen skönt att höra att det verkar finnas en enighet om att det är bra att man kan bo på olika sätt och att vi inte ska lägga värderingar i på vilket sätt och med vilka upplåtelseformer man bor. Men det känns onekligen som att man också måste prata en del internt i oppositionen, om man ska kunna regera landet och vara överens i de frågorna. Veronica Palms fråga är naturligtvis ställd utifrån det faktum att man från oppositionen vill lägga stora resurser av skattepengar för att man inte längre tycker att det är fastighetsägarnas ansvar att rusta upp sina bostäder. Det är det som är syftet. I den meningen vore det mer ärligt av Veronica Palm och Socialdemokraterna att förklara för dem som har skött underhållet och upprustningen hittills varför de som bor där ska vara med och med skattepengar finansiera åt dem som inte har skött sig. Man kanske snarare borde kalla det som Socialdemokraterna vill införa för en bonus för misskötsamhet. ROT-avdrag och RUT-avdrag var också ett sätt att se till att väldigt många människor kunde få vita anställningar. Denna reform har skapat väldigt många jobb och har till skillnad från subventioner av olika slag faktiskt haft effekt. När man lyssnar på Veronica Palms anförande från början i dag känns det som att ju mer vi gör på bostadspolitikens område, desto argare blir Veronica Palm. Detta är intressant när det gäller Veronica Palm i synnerhet och kanske Socialdemokraterna i allmänhet. För varje förenkling vi genomför, varje utredning som tillsätts och varje reform som genomförs blir tonläget högre. Ta bara det som var uppe här i diskussionen om hur man ska kunna använda bostäder som finns i dag på ett bättre sätt. Detta nämnde Veronica Palm i början. Vilket är hennes svar om det som vi har föreslagit är fel?

anf.8 Veronica Palm (S):

Herr talman! Det är tydligt att regeringen inte delar min syn att det är människors egna fria val som ska styra var de bor. Vi ska uppenbarligen i stället använda skattesystemet för att lotsa människor till olika typer av boenden. Det blir ett bidrag till den som renoverar sin villa, men höjda hyror där hyresrätter renoveras. Det är inte rättvist, och det är inte bra. Som Oskar Öholm sade behöver vi utnyttja det befintliga beståndet bättre. Stora delar av hyresrättsbeståndet behöver ställas om för att öka rörligheten. Miljonprogrammets områden behöver ställas om, såväl av sociala, ekonomiska och ekologiska skäl som för att få i gång flyttkedjorna. När större delar av beståndet blir tillgängliga för alla ökar flyttkedjorna, och då får vi en dynamik på bostadsmarknaden som behövs för att kunna säkra jobb och tillväxt för Sverige i framtiden. Är jag arg? Ja, jag är ganska ofta arg. Jag drivs lite av ilska, vilket jag tror kan vara bra ibland. Men jag drivs också av oro. Vi har en regering som suttit i sex år nu, men det händer inte speciellt mycket, med ett undantag. Finansministern klarade finanskrisen bra och höll ordning på statens finanser. Det kan jag ärligt säga i den här talarstolen. Han är medlem i ett moderat parti som till slut valde att ansluta sig till de av Socialdemokraterna upprättade budgetreglerna, vilka har tjänat Sverige väl. Men han börjar nu vackla. Det gör mig orolig. Ni har en politik som inte levererar sak. Den levererar inte fler bostäder utan vidlyftiga ekonomiska kalkyler. Det är inte bra för Sverige.

anf.9 Oskar Öholm (M):

Herr talman! Det är väl alldeles utmärkt att Veronica Palm tycker att vi har en bra finansminister och en allmän inriktning på den ekonomiska politiken som är bra och sund för Sverige. Det är inte minst viktigt när man talar om att bygga bostäder, för då behövs verkligen den typen av politik. Men det ligger naturligtvis en viss humor i att det kommer från just Veronica Palm, som synbarligen medvetet valt att bryta ut delar av budgeten för att inte fatta beslut inom ramen för budgetprocessen, om man tänker på till exempel privatuthyrning. Man kan fundera på hur den delen ser ut. Det jag konstaterar är att vi har gjort en hel del saker. Mängder av reformer har genomförts som strukturellt förbättrar möjligheterna och skapar förutsättningar för mer byggande. När man går in i detaljerna känns det ibland som att svaret från Veronica Palm och andra företrädare för oppositionen är: Ja, just den där förändringen kanske är bra, och just den här utredningen kan säkert komma fram till någonting som är vettigt. Det jag frågar mig är: Var finns de nya idéerna från Socialdemokraterna? Det är klart att det finns idéer, men de skulle vara för framtiden har vi hört. Min poäng är att man då får föreslå nyskapande politik. Det som jag ser väldigt tydligt i inte minst förslagen från Socialdemokraterna är en återgång till precis den politik som ni drev när ni hade ansvar. Nu har inte Veronica Palm möjligt att här svara på det just nu. Man är väldigt upprörd över alla de reformer som har gjorts nu. Man drivs av ilska över alla de mängder av förändringar, förbättringar och förenklingar som görs nu. Det vore en sak om man hade motförslag och alternativa lösningar. Men i stället är det en återgång till en politik som inte heller Veronica Palm kan vara nöjd med. Inte heller hon kan tycka att det fungerade bra sett tillbaka över längre tid. Det är den delen. När det gäller frågeställningarna om hur vi ska hjälpa till och rusta upp i områden är det fullständigt självklart att samhället har ett stort ansvar. Vi har också siktat in på dem som kanske får högre kostnader för att se till att hjälpa dem som bor i områdena att klara de kostnaderna. Men det måste fortfarande vara de som äger fastigheterna som har huvudansvaret för att rusta upp dem.

anf.10 Amineh Kakabaveh (V):

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Oskar Öholm. Vi får beskyllningar för att vi från de rödgröna går tillbaka till gamla värderingar. Det handlar om skatter och medel som vi avsätter för att bygga samhällsnyttiga bostäder. Ni har haft sex år på er att bygga. Vi vet att det tar tid att bygga. Men sex år är en ganska lång tid. Under de sex åren har vi haft en kvarts miljon ungdomar utan bostad. Det är flera tusen människor i storstäder och mindre städer. Framför allt kvinnor som är misshandlade är kvar i kvinnojourer eller går tillbaka sina män på grund av att det inte finns en bostad. Det hörde vi i morse på radion. Ni ger däremot miljarder till de rika för att blanda cocktail med RUT. Ni ger miljarder till dem som bygger sin pool i semesterorter och lyxrenoverar. Är det inte skattemedel? Är det inte medborgarnas pengar ni använder? Varför får vi beskyllningar för det och ni kommer undan med detta? Ni har nu makten och medierna. Låt oss också tala om att det handlar om samhällsnyttiga bostäder, framtiden och investeringar. Vi tror på detta, eftersom det har fungerat. Det är inte modernare att marknaden styr. Ni tror att ni är moderna och framåt när marknaden styr och människor inte har något att säga till om förutom dem som är miljardärer. Svara mig: Varför går skattebetalarnas medel att använda till att blanda cocktail men inte till hyresrätter?

anf.11 Oskar Öholm (M):

Herr talman! Det är inte utan att man kan bli lite fundersam när man lyssnar på Amineh Kakabaveh. Vad är bostadspolitik för henne? Det kan man fundera på. Här har jag i ett anförande och på andra sätt, och flera kommer att återkomma till det, gått igenom olika saker som vi ganska konkret genomför. Det är alltifrån att förändra regler för att det ska gå snabbare att bygga till att förutsättningarna är stabila och långsiktiga. Det handlar om att människor känner: Oavsett som jag ska bygga hyresrätter, bostadsrätter eller en villa finns det förutsättningar som gör att det kan fungera. Amineh Kakabaveh är upprörd, och det är väl bra om man ska drivas av ilska, och tycker att detta är helt fel. Ingenting av detta fungerar. För henne är bostadspolitiken i stället en tävling om vem som kan rikta störst subventioner för att med skattemedel försöka få gång detta. Jag kan inte låta bli att reflektera över detta. Det är en sak om det var så att vi hade sett att det är effektivt, att det fungerar och precis är det som ger bostäder. Det skulle vara om vi går tillbaka särskilt under den tid när Kakabaveh och andra på vänstersidan påverkade inriktningen och såg: Då byggdes det så att det bara dånade ute på byggarbetsplatser och annat. Men så var det inte. Det vi ser är att vi har haft problem under väldigt lång tid. Stora delar av den tiden är inte de senaste åren med finanskriser. Även om vi fick beröm av Veronica Palm för hur vi lyckats hantera det är det klart att det påverkar takten på byggandet. Min fundering och fråga tillbaka är helt enkelt: Tror Amineh Kakabaveh att hennes förslag skulle vända trenden om det inte gjorde det tidigare? Om det inte gjorde det de senaste 20 åren sett tillbaka, varför skulle den politiken fungera i dag? Sedan kan man fortsätta att ha diskussionerna om RUT och ROT. Jag konstaterar att vi hade problem med en oerhört stor svart marknad. Nu har vi fått trygga anställningar. Vi har sett till att det också varit ett sätt att få ut fler människor i arbete. Det är alldeles utmärkt.

anf.12 Amineh Kakabaveh (V):

Herr talman! För Vänsterpartiet är det inte den enda vägen att öka genom skattesubventioner eller investeringsstöd. Vi i de rödgröna har till exempel sagt att vi tycker att förenklade byggregler är jättebra. Men det är inte det enda. Vad har man kommit med från regeringens håll för att kunna bygga hyresrätter? Ni har inte ens gjort detta. Ni har snarare gjort att hela allmännyttan nu är utsåld till underpriser. Det har också påverkat så att det finns färre hyresrätter att hyra. Boverket och många andra har påpekat, och statistik har också visat, att under den tid som man har tagit bort investeringsstödet har bostadsbyggandet dalat ganska kraftigt. Vi ser också att det inte är enda orsaken. Så blinda är vi inte. Men vi vill se att det också sker samhällsnyttiga investeringar för människornas och ungdomarnas framtid. Det är vad vi vill med vårt investeringsstöd. Det handlar inte om att det har skapats jobb, som Oskar här påpekar. Vi vet inte om det är så. Det finns inte statistik över det. Men däremot vet vi att det är rena skattemedel som betalas till lyx till dem som redan har. Skatten sänks för dem som redan har. Varför går det inte att satsa skattemedel på byggande av hyresrätter? Det var min fråga.

anf.13 Oskar Öholm (M):

Herr talman! Nu hamnar vi tillbaka lite grann i det som jag försökte beskriva antingen i mitt anförande eller om det var i någon av mina första repliker. Man uppvisar från oppositionen ett stort missnöje med den politik som bedrivs. Faktum är att man i huvudsak beskriver det som: Det bedrivs ingen politik över huvud taget. Sedan försöker jag på punkt efter punkt redovisa väldigt konkreta saker som görs. Det handlar om: Hur kan vi skapa förutsättningarna som görs att det byggs mer? När vi kommer in på replikskiftet börjar Amineh Kakabaveh i det här fallet att säga: Det är kanske bra att man tittar på byggregler. Men det räcker inte, utan man måste också göra andra saker. När det gäller hyresrätter finns det till exempel nu i budgeten saker som skulle kunna hjälpa till och leda fram till att skapa förutsättningar för fler hyresrätter. Det är alltifrån de saker som görs med sänkningar av fastighetsavgifter och annat men också de utredningar som längre fram tittar på hur man ska göra. Man vill inte riktigt visa korten och svara på: Är detta bra åtgärder över huvud taget? I stället kokar det ned till att det är någonting annat som behövs. Jag hade haft väldigt stor respekt för det resonemanget om det var så att det fanns en lång lista på andra saker. Men den listan är till syvende och sist ganska kort. Det kokar ned till de stora omfattande subventionerna för byggande. Man kan dessutom se facit. Det är det fantastiska i den här debatten. Jag ska ge er att fördelen med att föreslå en politik som inte är ny och inte är framtidsinriktad är att det redan finns ett facit på den. Problemet är att detta facit inte är speciellt lyckat. Jag gissar att Amineh Kakabaveh inte är nöjd över antalet byggda hyresrätter även om hon ser tillbaka under den förrförra mandatperioden när hon själv hade makt och möjlighet att få inflytande. Nu gör vi saker som har möjlighet att påverka på riktigt. Vi utreder sådant som på längre sikt kan se effekt. Jag har dessutom redovisat de åtgärder som vi gör här och nu för att se till att både få i gång byggande och skapa mer stabila villkor.

anf.14 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Som en kommentar till det förra replikskiftet kan jag påminna Oskar Öholm om att de flesta bostäder vi har i det här landet är byggda med den politik som Oskar Öholm dömer ut. Oskar Öholm påpekade i sitt anförande för oss att marknadens parter efterfrågar långsiktighet. Det var ingen nyhet. Jag träffar många fastighetsförvaltare, små och stora. Jag träffar många byggföretag, små och stora. Jag träffar många byggmaterialföretag, i första hand stora. De frågar: När kommer långsiktigheten? Oskar Öholm har i sitt anförande och i de tidigare replikskiftena visat prov på brist på långsiktighet. Han har redogjort för den ständiga förändring som regeringen bedriver med massor med nya förslag och utredningar. Även när man har lagt fram förslag kommer man med tilläggsutredningar och nya utredningar på samma område. Jag möter en marknad där man verkligen skulle vilja se långsiktighet, men där man ser sönderplottrande, osäkerhet och instabilitet. Man vet inte vad som gäller. Detta gäller framför allt byggnormer, energikrav, tillgänglighetsfrågor och sådana saker där man inte vet varför man ska bygga på ett visst sätt. Regeringen har dessutom inte brytt sig om - trots att vi har sagt detta i kammaren, vilket jag inte tror att Oskar Öholm kan ha missat - att marknadens aktörer är oroade över att det är så olika normer runt om i landet. Glappet mellan det som vi beslutar om här i riksdagen och det som verkligheten vill ha är så stort att det finns ett oändligt utrymme för att göra olika lösningar. När är politiken klar, så att den som vill bygga vet hur han eller hon ska bygga? Det är min fråga.

anf.15 Oskar Öholm (M):

Herr talman! Som parlamentariker vore det på ett sätt hemskt att påstå att politiken någonsin blir klar. Det blir den väl inte eftersom det är samhället det handlar om, och man måste på något sätt alltid vara öppen för att anpassa sig efter saker som händer. Det var detta som lite grann var poängen för mig. Det syftar framför allt på de stora subventionssystemen. De har skapat en stor ryckighet. Om jag har förstått Miljöpartiet rätt har man också där varit kritisk mot detta, och man har tyckt att det är viktigt med långsiktigheten. Jag kunde inte låta bli att fastna för det som Jan Lindholm var inne på när han liknade borgerlig bostadspolitik vid the economic man. Ni vet hur det är med the economic man; man ser framför sig någon som är rationellt och strängt kalkylerande och nyttomaximerande i varje effekt. Det var inte utan att man kunde känna att Jan Lindholm är någon sorts the opposition man, det vill säga kanske inte så rationell, men definitivt strängt kalkylerande och maximerande för att försöka hitta allting som är fel. Det är bra, för det är rollen. Det som jag konstaterar och som är intressant är målsättningen att det ska vara långsiktiga spelregler. En del av det handlar förstås om att se över saker som inte fungerar så i dag. Det som Jan Lindholm var inne på om olika krav i olika kommuner och så vidare är just en sådan sak som är på väg fram. En annan del handlar kanske om att det inte är de stora subventionsprogrammens tid längre. Risken har varit att man bara väntar på det och anpassar sig efter det. Jag skulle vilja ställa en fråga tillbaka till Jan Lindholm. Man har fått beskrivet att också Miljöpartiet ser framför sig att vi ska ha stabila och långsiktiga villkor och inte de stora subventionsprogrammen framöver. Hur ser Jan Lindholm fram emot att man ska kunna hitta en gemensam politik på den andra sidan mittgången i den här kammaren i så fall?

anf.16 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Det var en bra fråga. Det var ungefär så jag tänkte fortsätta - på temat långsiktighet. Vad krävs om man menar allvar med långsiktighet i politiken? Det krävs en vilja att skapa en bred överenskommelse i kammaren. Jag har varit med i civilutskottet i sex år, och jag har inte sett en seriöst framsträckt hand någon gång från regeringens sida. De första fyra åren hade man egen majoritet, så då fanns det ingen anledning. Då körde man tåget med högst hastighet och brydde sig inte om vad vare sig remissinstanser eller någon annan tyckte. Man bryr sig fortfarande inte om vad marknaden, aktörerna och de som berörs egentligen tycker. Jag tycker att det är svårt att förstå att man inte gör det när man är i minoritetsställning, åtminstone om man talar om långsiktighet. Jag tycker att Oskar Öholms sätt att beskriva det som har varit är lite märkligt. Visst kan man säga att det har begåtts många dåliga saker. Men man måste komma ihåg att varje epok är sin tidsepok. Den politik som drevs på 30-, 40-, 50- och 60-talet och så vidare bedrevs utifrån de förutsättningar som fanns då. Vi kan ändå inte förneka att man utifrån de förutsättningar som fanns då faktiskt lyckades bygga. Det har vi inte lyckats med de senaste 20 åren. Man kan undra varför historien då ska vara så besudlad. Vi kanske skulle lära av den också och se vad vi kan hitta för verktyg för att få i gång byggandet - och byggandet av sådant som folk har råd att bo i. Det stora problemet är att det i dag byggs sådant som väldigt få har möjlighet att bo i. Miljöpartiet har tittat på hur vi kan se till att människor får råd. Det handlar inte bara om produktionskostnader, där vi ser att det finns mycket att göra, som jag tog upp här i den första omgången. Det handlar även om att se till att stötta de boende.

anf.17 Oskar Öholm (M):

Herr talman! Jag tror att det ligger mycket i det som Jan Lindholm säger, det vill säga att varje epok, varje tidsålder eller varje decennium - vi kanske till och med ska säga så - har sina förutsättningar. Man ser olika typer av problem. Jag försökte i mitt anförande fokusera på att en av de stora förutsättningarna eller utmaningarna för den bostadsepok - eller vad vi vill kalla det - som vi befinner oss i i dag är den stora bristen på bostäder inte minst bland unga och studenter som söker sig till storstäder och till universitetsorter. Jag försökte redovisa det som jag tycker för första gången på lång tid visar att man tar tag i problemen. Man genomför förenklingar, och man tittar förutsättningslöst på alltifrån byggregler till vilka förutsättningar som ska gälla när man bygger och försöker komma till rätta med problemen. Det är klart att varje epok har sina förutsättningar - absolut. Jag tycker att vi bedriver en politik som tar detta som utgångspunkt i diskussionen. Jag kan hålla med Jan Lindholm om att man i allra möjligaste mån ska sträva efter breda överenskommelser. Jag kan förstå att det blir problematiskt på den andra sidan när man uppenbarligen har så olika syn på vad som är långsiktigheten i det hela, särskilt eftersom Miljöpartiet säger sig vilja vara för de stabila villkoren. De vill inte gå tillbaka till den gamla politiken. Vi har försökt, inte minst i den aktuella frågan om privatuthyrning av bostäder, att tala med alla som har varit intresserade av att hitta just breda överenskommelser. Vi har talat med alla som säger att det här är ett exempel där vi bättre än i dag behöver utnyttja de bostäder som finns. Det tycker alla. Vi levererar ett konkret förslag, och vi säger att vi är beredda att tala om detta. Vi är beredda att göra förändringar om ni kan peka på saker som borde fungera på ett annat sätt. Men det är en sak att säga att man vill ha breda överenskommelser, och det är en annan sak att säga att man till syvende och sist inte är intresserad av att göra upp om det.

anf.18 Nina Lundström (FP):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Jag kommer att fokusera framför allt på bostadspolitik i dagens debatt. Herr talman! Att bygga hus är att bygga samhällen. Samhällen ändras. Teknik- och kunskapsutveckling gör att det sker förändringar. Det har det tidigare replikskiftet visat. Samhällen ändras, och förutsättningar ändras också. Människors boende ska vara socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart. Det finns många andra utskott här i riksdagen som också arbetar med bostadspolitikens olika områden, exempelvis hållbara städer, avfall, miljömål och kemikalier. Sådant finns i miljö- och jordbruksutskottet. Det handlar också, inte minst, om våra transportsystem som påverkar byggandet. De finns i trafikutskottet. En hållbar utveckling handlar om både bostäder och livsmiljö. Grönområden, miljöhänsyn, integration, kulturhistoria och transportsystem är viktiga delar i samhällsbygget. En av de utmaningar vi har framför oss handlar om hur man kan skapa förutsättningar för en fungerande bostadsmarknad. De problem som finns har skapats under en lång tid, och det tar lång tid att åtgärda dem. Dagens 19-20-åringar som ger sig ut på bostadsmarknaden var nyfödda när problemen redan fanns i mitten på 1990-talet. Under den senare hälften av 1990-talet fram till år 2006 var det socialdemokratiska regeringar som hade makten. Bostadsbyggandet har varit lågt de senaste 20 åren. Jag vill påstå att det hänt mycket sedan maktskiftet 2006. Jag minns debatterna under bostadsutskottets tid 2002-2006. Det finns ett nytt hyressättningssystem där även privata fastighetsägare ingår vad gäller underlaget. Ägarlägenheter har införts. Det finns en ny plan- och bygglag och en ny strandskyddslag. Det pågår också utvärderingar av den lagstiftning som har införts. Just nu pågår en beredning av ett lagförslag om privatuthyrning eller andrahandsuthyrning som en del säger. På kort sikt, men kanske också på lite längre sikt, kan det bidra till nya lösningar på marknaden. Det pågår också ett flertal utredningar för att fortsätta att utveckla politiken. Bostadspolitiken har som sagt också nära kopplingar till andra utskotts ansvarsområden. Vi vet att vägar och spår påverkar bostadsbyggandet. Det sker stora satsningar på detta område inom trafikutskottet. Även regioner bidrar genom insatser. På ett bostadsseminarium på KTH i förra veckan kunde vi höra att bra kollektivtrafik underlättar nyproduktion. Studerande har en speciellt svår situation på många håll, men även här har regeringen gjort många insatser. Fribeloppet kommer att vara ca 142 000 kronor nästa år. År 2006 låg det på 99 000. Studiemedlet kommer att vara ca 9 780 kronor per studiemånad nästa år. År 2006 låg det på 7 860 kronor. Förutsättningarna för de studerande att efterfråga bostäder har på så sätt också ökats. Bostadsbidragen för utsatta grupper höjdes 2012. Subventioner är en viktig fråga att diskutera. När Socialdemokraterna hade regeringsmakten fanns det investeringsbidrag, och de reviderades, ändrades och förändrades. Det fanns regelverk som ansågs vara krångliga. Förändringarna skedde 1997, 2000, 2001, 2003 och så vidare. Det ledde inte till åtgärder som ökade bostadsbyggandet. Ryckighet kostar pengar. Ibland kan man tycka att tiden nästan står still. Gamla förslag recyclas och kommer tillbaka när målet borde vara långsiktiga spelregler, mindre krångel och kortare ledtider för byggande. Kortare ledtider minskar också riskpremien. Det behövs ökad konkurrens. Nu stöder regeringen även innovativt byggande, vilket är mycket viktigt. Steg för steg går vi mot långsiktighet. Men självfallet påverkar läget i omvärlden byggandet. Konjunkturen spelar roll. Viljan att ta risker påverkas av konjunkturen. Det är en stökig och lång, ofta alldeles för lång, väg från idé till första spadtaget. Ansvaret för bostadsbyggandet är delat mellan stat och kommuner. Regeringen och riksdagen beslutar om villkor. Kommunerna ansvarar för planering och till exempel markanvisningar. Herr talman! Som före detta stadsbyggnadspolitiker i en kommun kan jag nu i efterhand reflektera över hur kommunala särkrav som är tuffare än Boverkets krav skapas. Det handlar exempelvis ofta om energisparåtgärder. Ur klimatsynpunkt och driftssynpunkt var tanken att den bästa kilowattimmen var den sparade. Det är bra för det långsiktiga förvaltandet att driftskostnaden blir så låg om möjligt. I det lokala arbetet ser man inte så tydligt vilka problem de egna ambitionerna kan skapa på andra sidan kommungränsen. Just när ambitionerna sätts upp handlar det om att göra insatser och att hamna bland de bästa, men ur ett nationellt perspektiv är det inte bra. Det är inte bra för dem som bygger, och konsumenterna får betala för den fördyrning det innebär. Boverkets energikrav genomgår kontinuerliga revideringar. Återkommande revideringar är en viktig del av Sveriges strategi att närma sig nära-noll-energikrav. Enhetliga krav är en viktig fråga för alla kommuner och aktörer. Vi som också har varit verksamma i kommuner får lära av våra misstag. Regeringen föreslår mer medel till forskning om hållbart samhällsbyggande. De medlen återfinns under utgiftsområde 16. Bullerfrågan är en annan knepig fråga. I vissa lägen går det inte bygga såsom man tänkt eftersom buller klassas på olika sätt beroende på var det kommer ifrån. Det är tydligt här i Stockholm just nu. Buller från sjöfart och industrier är en sak och buller från vägar och trafik någonting annat. På så sätt stoppas bostadsbyggande med ett slags välvilja som i grunden handlar om att skydda människor från buller, men ibland springer verkligheten ifrån de regelverk som finns genom att de inte fångar in en adekvat avvägning. Så verkar det ha blivit på sina håll. Det blir dessutom omöjligt att bygga små lägenheter då dessa inte kan ges en tyst sida. Det finns mycket kvar att göra vad gäller regelverk och krångel, men det ska vi göra utan att dagtinga med hälsa och livsmiljö. Oskar Öholm var inne på de ekonomiska förutsättningarna. Fastighetsavgiften för flerbostadshus har sänkts, och det har införts undantag för de första 15 åren. Presumtionshyran förlängs från 10 till 15 år. Det påverkar förvaltandet av bostäderna. Schablonavdraget, det vill säga skattelättnaden, för att hyra ut en bostad var 4 000 kronor år 2006. Det har höjts flera gånger av alliansregeringen och föreslås nu hamna på 40 000 kronor. Det har hänt mycket sedan år 2006, och det gläder mig. Men det går inte att slå sig till ro. Verkligheten på bostadsmarknaden påminner oss om att man hela tiden behöver söka efter nya lösningar. Det pågår en teknisk utveckling och en förändring i samhället. Det finns mycket kvar att göra även om riktningen är tydlig. Det behöver göras saker på kort sikt och på lång sikt. Riksdagen kan om någon vecka göra en stor, konkret insats genom att möjliggöra privatuthyrning. Jag hoppas att riksdagen tar denna möjlighet. Det kan snabbt frigöra bostäder. Det är ytterligare ett konkret förslag på en förbättring på bostadsmarknaden. Bostäder som inte nyttjas borde kunna användas av andra som behöver dem. För Folkpartiet liberalerna handlar bostadspolitik om att konsumenten ska avgöra hur man vill bo och om att vi tillsammans i samhället har ett ansvar för de mest utsatta som av olika skäl har svårt att göra val. Vi tror att integrationen är viktig. Integrationsfrågorna kom upp i den tidigare debatten. Äganderätten och möjligheten att äga sin bostad är viktiga även i miljonprogramsområdena. Vi tycker att det är en viktig åtgärd att fortsätta med. Vi tror också att äganderätten är en viktig grundpelare. Hyresrätten är också viktig och bidrar till rörligheten på bostads- och arbetsmarknaden, men det är konsumenten som ska göra valet. Vi tycker att man också ska kunna ha inflytande över det man äger. Det är rimligt att få ersättning genom kompensation när man ställer det egna boendet till andra konsumenters förfogande. Det går att förena frihet för enskilda med frihet för kooperativa föreningar om maktbalansen förskjuts genom mer rimliga villkor. Vi behöver reformer för att det ska byggas mer, och vi behöver även reformer för de hus som redan är byggda och kan nyttjas bättre. För nya lösningar krävs en bostadsdebatt med hög takhöjd och även gärna en bred uppslutning vad gäller viktiga reformer, för långsiktighet är ledordet. Att bygga hus är att bygga samhällen. Vad är den viktigaste frågan? Jag vill också svara på den. Det är just långsiktighet. På så sätt kan vi skapa förutsättningar för en bättre fungerande bostadsmarknad. (Applåder)

anf.19 Ola Johansson (C):

Herr talman! Vi debatterar bostadsförsörjningen, byggandet och konsumentfrågorna i dag. Konsumentfrågorna överlämnar jag med varm hand åt min kollega Rickard Nordin i Centerpartiet, medan jag kommer att uppehålla mig vid bostadsförsörjningen. Bostadspolitiken är inget plockepinn. Allting hänger samman. Man måste vara medveten om vad som händer när förutsättningar förändras och omvärldsfaktorer gör sig påminda. Bostadsministern brukar betona vikten av långsiktigt hållbara förutsättningar så att de aktörer som bygger och förvaltar, såväl offentligt som privat ägt och såväl på landsbygden som i storstäderna, vet vad som gäller och kan anpassa sig. Fundamentet i en sådan politik är och ska vara att det ska löna sig att investera i och att äga bostäder för uthyrning. Många upplåtelseformer behövs, men det är hyresrätten som med rätta är den mest eftertraktade. Den är den enda upplåtelseform som erbjuder all inclusive. Det är vi nog överens om allihop. Den stora skiljelinjen går mellan oss som, likt de flesta andra, faktiskt även inom allmännyttan, är emot alla former av riktade stöd och de som inte har några bättre idéer att komma med än att satsa 1 miljard av skattebetalarnas pengar som en extra gratifikation till de företag som fortfarande dröjer med att bygga nytt och renovera, alltså till sådana fastighetsägare som trots att de borde vara medvetna om efterfrågan och behov väljer att avvakta därför att det finns partier som ofta framför i debatten att de gör anspråk på regeringsmakten och som dessutom ständigt utlovar pengar i sin så kallade affärsplan. I andra affärssammanhang är det inte okej att betala ut bonusar till dem som underpresterat. Man kan undra varför det plötsligt är okej när det gäller bostadsföretag. Herr talman! Man kan se bostadspolitiken som en fruktodling med rader av gamla och nyplanterade träd sida vid sida. Privatuthyrningsmarkanden är lågt hängande frukt som det gäller att ta vara på först. De långsiktiga spelreglerna och den goda jordmånen för investeringar är den välskötta odlingen. Den rödgröna politiken kan snarare liknas vid att man planterar främmande sorter på överbevattnade marker som man godtyckligt övergöder och besprutar beroende på rådande väderlek och parasitangrepp. Man ska inte jämföra äpplen och päron, men i det här fallet behöver alla frukter tas till vara, och vi behöver bryta ny odlingsmark för bostadspolitiken. Men det utesluter inte att man tar vara på det man redan har. Det är därför olyckligt att vi i dag debatterar bostadsfrågor utan att ha med frågan om privatuthyrning. Budgeten är en helhet, och det finns ingen motsättning mellan högre ambitioner i bostadsbyggandet och att kunna utnyttja bostäder som står tomma. Vi höjer grundavdraget till den som hyr ut sin bostad från 21 000 kronor per år till 40 000 kronor per år, och vi vill skapa möjligheter för fler att dra nytta av detta så att bostäder som står tomma kommer dem till del som är i omedelbart behov av en bostad, till exempel studenter, nyskilda, äldre människor och personer som vill byta arbete. Herr talman! Ett problem som byggföretagen återkommer till - det är dem jag besöker, och det visar sig ofta att bostadsministern redan har varit där när jag kommer dit - är de långa planläggningstiderna med många instanser och alltför mycket överklaganden. Ett annat problem är kostnaderna för att bygga. Inte minst är det skatter av olika slag och kommunala avgifter som man klagar över, i vissa fall kanske med rätta. Det är viktigt att vi stöttar och stimulerar nyskapande och effektiva byggprocesser och på olika sätt främjar det industriella byggandet. Centerpartiet menar att det inte får ske till priset av att de bostäder som byggs i dag kommer att anses vara otidsenliga inom tio år, antingen det gäller valet av byggmaterial, funktionalitet, tillgänglighet eller energiförbrukning. De bostäder som byggs i dag kommer att finnas om 50 år, och fastighetsekonomin måste bedömas inte utifrån kortsiktiga byggkalkyler utan utifrån hela livscykeln. Det är därför oroande, tycker jag, att det nu antyds att de kommuner och byggherrar som gör det aktiva valet att ställa högre krav skulle vara fel ute. Tvärtom borde vi hylla dem som har en hög ambitionsnivå när det gäller att bygga bostäder och dem som verkar för hållbara bostäder. Ofta är det ju samma företag som har höga ambitionsnivåer när det gäller energikrav och som bygger bostäder. Herr talman! Världens ledare samlas för klimatmöte, och det är i vart fall inte vår utgångspunkt att de som har den lägsta ambitionsnivån där är de som ska sätta standarden för hur övriga länder agerar. Så är det också med energifrågan och bostadsbyggandet. Det hade varit förståeligt om behovet av att enas och begränsa särkrav hade kommit sig av att de generella kraven i sig varit snäva. Nu är det i stället så att varje ansvarstagande politiker och företagare med ett miljöengagemang inför sina väljare, kunder och de förväntade hyresgästerna känner att de för att vara konkurrenskraftiga vill lägga sig på en betydligt högre nivå än Boverkets byggregler som i dag är på 90 kilowattimmar per kvadratmeter. Det är inte så konstigt att kommunerna ställer sig frågande inför att de å ena sidan ska ha höga ambitionsnivåer när det gäller kommunala transporter, kollektivtrafik och avfallshantering medan de å andra sidan ifrågasätts för att de ställer energikrav på sina fastigheter. Det finns andra hinder att peka ut när det gäller det industriella byggandet. Ett sådant är Transportstyrelsens krav på vägtransporternas bredd. Lyssna nu, ministern: Med dagens krav på en transportbredd på 4,15 meter begränsas husfabrikerna till ett invändigt mått på 3,70 meter. Det anses otillräckligt med tanke på hur byggreglerna är utformade när det gäller tillgänglighetskrav och efterfrågan från kunderna. Det tipset, bostadsministern, tar jag inget extra för, utan det bjuder jag på i dag. Herr talman! Det är lätt att ensidigt diskutera utifrån de särskilda förhållanden som råder i storstäderna, men man kan konstatera att det råder brist på hyresrätter i de flesta kommuner. Många småhustillverkare inom till exempel trähusindustrin är bekymrade över att efterfrågan på villor minskar. Det är svårt att få lån, speciellt om man inte har eget kapital att sätta in kontant eller om man vill bygga ett hus på en så kallad svag marknad. Samtidigt läser vi i tidningarna om bankernas höga marginaler på bolånen. Bostadspolitik är mycket mer än det vi har att hantera i den här debatten och i det här utskottet. Det handlar inte minst om finans- och skattepolitik, för att inte tala om vad konjunkturer och finansiell oro i världen betyder. Byggföretagen säger att de hade byggt mer om byggkostnaden och markkostnaden varit lägre. Det råder snarare brist på konkurrens ute i landet, och man kan undra varför de stora två- och trestaviga byggföretagen mest uppehåller sig i Göteborg, Malmö och Stockholm och inte exempelvis i Luleå, som är en stad som växer. Där bygger man serverhallar åt Facebook i stället. Man kan undra vilka det är som ska bygga på de riktigt svaga bostadsmarknaderna där produktionskostnaden överstiger marknadsvärdet i samma ögonblick som den nye ägaren sätter nyckeln i låset och flyttar in. Herr talman! Det är därför som vi måste se hela Sverige och lyfta fram vad som görs för hela Sverige. Den förlängda friheten att betala fastighetsavgift från 10 till 15 år, sänkningen av fastighetsavgiften för flerfamiljshus till 0,3 procent och att vi dessutom sänker taket för fastighetsavgiften till 1 200 kronor per lägenhet i flerfamiljshus är åtgärder som vidtagits. Möjligheten som finns sedan förra året att ställa ut kreditgarantier utökas till 16 000 kronor per kvadratmeter, och att den övre beloppsgränsen tas bort kommer med bättre marknadsföring att få fler att vilja bygga på svaga bostadsmarknader. Jag vill också tillägga att det finns mycket annat som krävs för att utveckla landsbygden. Nina Lundström talade till exempel om transporter och infrastruktur. Man ska inte i den övriga politiken skapa större svårigheter för landsbygdsutvecklingen än vad som redan finns. Vi kan se att så sker från många partier, dock inte från Alliansens partier. Jag vill också nämna LIS-områdena och möjligheten att skapa landsbygdsutveckling i strandnära lägen så att kommuner där varje invånare, även små barn, har miltals av stränder att tillgå och bosätta sig vid kan få lov att utnyttja detta för att skapa attraktiva bostäder och landsbygdsutveckling. Det är välkommet, men problemet just nu är att det finns en tröghet hos länsstyrelserna och en osäkerhet hos kommunerna som har dessa ambitioner. Herr talman! Det är glädjande att regeringen tänker sig att skapa klarhet kring detta så att vi får den utveckling vi önskade när vi förändrade strandskyddet. Lite märkligt är det då att Miljöpartiet, som tidigare var emot de förändringar som gjordes under förra mandatperioden, nu vill ha kvar det som det är. Ja, herr talman, det görs mycket och det skulle behöva göras mer. Centerpartiet vill stimulera sparandet, och vi vill minska flyttskatterna för att på så sätt öka rörligheten på bostadsmarknaden och låta människor förverkliga sina bodrömmar, oavsett ålder, härkomst och bostadsort. Vi vill ha en långsiktigt hållbar bostadspolitik som tar sikte på kommande generationer, på klimatet och på att skapa goda sociala och hälsosamma miljöer för människor att leva och utvecklas i. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

anf.20 Otto von Arnold (KD):

Herr talman! Vi har i dag att debattera civilutskottets budgetbetänkande Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik . Inledningsvis vill jag yrka avslag på samtliga motioner och bifall till utskottets förslag i betänkandet. Vi har hört hur oppositionen mer eller mindre unisont framfört sina klagovisor högljutt, falskt, i helt olika tonarter och föga samstämmigt. Det är viktigt att vara långsiktig i politiken, speciellt i bostadspolitiken. Vi har inom Alliansen haft ett antal år på oss att titta på, analysera och successivt lägga fram bostadspolitiken. Samtidigt drabbas vi av omvärlden och lågkonjunkturen. Den tidigare kommandoekonomin, om jag så får säga, som vissa förespråkat har visat sig inte fungera. Vi behöver gå till botten med många av de grundläggande orsakerna till att det inte byggs i den omfattning som vi önskar. Anslagen för 2013 omfattar totalt ungefär 1,2 miljarder och ska användas för att ge alla människor, i alla delar av landet, en från social synpunkt god livsmiljö där en långsiktig god hushållning med naturresurser och energi främjas samt bostadsbyggande och ekonomisk utveckling underlättas. De är de övergripande målen som regeringen har slagit fast. De långsiktiga målen, långsiktigheten, handlar inte bara om byggande utan också om god hushållning med våra resurser. Om vi tittar på motsvarande mål från oppositionen ser vi att de tagit fram en målsättning som verkar intressant, men om vi tittar på medlen, vad det finns för medel, ser vi att där finns en kraftig statlig inblandning och väsentligt hårdare statlig styrning. För Vänsterpartiet handlar det om en ren planekonomi, kommandoekonomi, där de säger att vi ska bygga 40 000 lägenheter, basta. Hur bra är en sådan politik om det skulle behövas fler? Subventionerna är och har varit universalmedicinen och verkar kunna bli det även framöver. Det intressanta är dock att ingen av parterna på bostadsmarknaden vill ha den politiken. Ingen vill ha subventioner. Varför inte det? Jo, de leder framför allt till fördyrade kostnader. Vi får alldeles för höga kostnader för bostäder, och ingen har råd att bo i dem. Det skapas strukturer, som ingen heller vill ha, med koncentrationer i företag, mindre pluralitet och mindre mångfald när det gäller utbudet av byggande. Det är viktigt att komma bort från det, och Boverket har fått i uppdrag att titta på hur konkurrensen fungerar på byggmarknaden. En viktig förutsättning för byggande är att det finns en ordentlig planering. I dag finns en ny plan- och bygglag som tillämpas och implementeras successivt. Det finns ett råd som står för utbildningar. Det finns också en ny instansordning med mark- och miljödomstolar så att vi får en enhetlig domstolsprövning; man ska inte kunna komma fram till tre fyra olika resultat. När det gäller hushållningen med mark och vatten, och speciellt de miljökrav som vi står inför på grund av förändringar i klimatet, vill jag nämna Länsstyrelsen Skåne, som har en nollvision för byggande på den goda åkermarken, en viktig resurs för att kunna föda befolkningen i landet. Det kan kanske uppfattas som en begränsning av byggandet, men så ska man inte se det. Snarare handlar det om att vara bättre på hushållning, att använda rätt resurser på rätt plats. Ett bra exempel på den regionala samordningen är Stockholm, där regeringen jobbar hårt för att få ihop samlade planer som är övergripande på just regional nivå. På så sätt kan man se vem som bygger var och när. Boverket har dessutom fått i uppdrag att undersöka hur planeringen i andra länder fungerar. Vad kan vi lära oss av våra nordiska grannländer? Vad kan vi lära oss av Tyskland? Deras processer ser annorlunda ut. Där finns mer balans mellan stat, region och kommun. Det ska bli spännande att följa. När det gäller bostadsmarknaderna är det, som påpekades tidigare, viktigt med långsiktighet där konsumenternas efterfrågan möts av ett utbud. För att veta hur marknaden fungerar, varför det inte är på det sättet, är det viktigt att bland annat titta på hur konkurrensen fungerar. Varför fungerar vissa marknader dåligt? Ett exempel på det är alla de svartkontrakt som finns när man fått ett jobberbjudande och därför kommer till Stockholm. Vad finns det för möjligheter om man inte har kapital? Jo, det är att gå till en svartförmedlare. Ett av de konkreta förslagen från regeringen är att låta privatpersoner hyra ut sin bostad. Det är ett förslag som kortsiktigt kan göra svarta lägenheter vita. Vi får inte glömma bort att det lite grann är som med ROT- och RUT-avdragen, att vi synliggör en marknad, synliggör möjligheter för människor att få tillgång till en bostad. Samtidigt får vi en prissättning som är förutsägbar. Den svarta marknaden är helt oförutsägbar. Så var det också innan vi införde ROT- och RUT-avdragen. En annan viktig sak är att göra en analys av hur marknaden ser ut, hur bostadsmarknaden fungerar ur såväl ekonomiska som socioekonomiska aspekter. Boverket har fått i uppdrag att tillsammans med BKN skapa en avdelning för hantering av både socioekonomiska och ekonomiska analyser. Det är viktigt att se varför vi har segregering, vilka orsaker som ligger bakom och hur vi kan komma till rätta med dem. Det finns ett antal saker som mina kolleger har diskuterat och klargjort, och jag är övertygad om att vår minister kommer att ytterligare och mer i detalj diskutera frågorna. Herr talman! Vi har lagt grunden för en långsiktig politik. Det görs analyser för att vi i framtiden ska få en välfungerande och bra bostadsmarknad i Sverige. (Applåder)

anf.21 Statsrådet Stefan Attefall (KD):

Herr talman! Det är alltid stimulerande och intressant att lyssna på debatter om bostadspolitik. Jag ska börja med att gå tillbaka i tiden lite grann. På 1990-talet och början av 2000-talet tilläts den nationella bostadspolitiken falla i glömska, vill jag påstå, i Sverige. Vi politiker agerade över lag som det brända barnet. Vi skydde elden. Omfattande räntebidrag och statliga regleringar hade präglat bostadspolitiken i årtionden. 1990-talets lågkonjunktur var ett obehagligt uppvaknande. Då kom baksmällan av inflationsekonomin och subventionspolitiken. Därtill var det en illa tajmad skattereform där skatterna sänktes på arbete och ökade kraftigt på byggande och boende - mitt i en lågkonjunktur. Det här bidrog till att politiken mer eller mindre abdikerade. Lagstiftningen tilläts att föråldras, och den lagstiftning som tillkom var av bevarandekaraktär. Goda föresatser omgärdade åtgärd efter åtgärd som försvårade och fördyrade byggandet. Samtidigt rustade kommunerna ned sina stadsbyggnadskontor. Priset för detta betalar vi nu. Vi har under lång tid byggt färre lägenheter än alla jämförbara länder, och bostadsbristen är akut på många håll. Vår huvudstad Stockholm växer med två fullsatta SL-bussar per dag och tillhör en av de snabbast växande huvudstäderna i Europa. Men bostadsbyggandet följer inte med i utvecklingen. Vi läser nästan dagligen i tidningar om unga som tvingas flytta runt till osäkra och mer eller mindre olagliga tillfälliga bostäder. Många är de människor som fått jobb i Stockholm men är frustrerade över att det inte går att hitta en bostad. Och vi hör om arbetsgivare som har svårt att hitta arbetskraft på grund av bostadssituationen. Det är mot denna bakgrund som regeringen nu är i full färd med att modernisera och rusta upp bostadspolitiken. Vi analyserar och utreder. Vi förnyar lagstiftningen. Vi lägger fram skarpa förslag i den budget vi nu diskuterar. Och vi skapar långsiktigt sunda spelregler för ett ökat byggande, för att rusta Sverige för dagens och morgondagens krav. Herr talman! Politiken vilar på tre ben. Det första är att skapa en smidigare bostadsmarknad. Här kan jag till exempel nämna det reformerade hyressättningssystemet, som regeringen tillsammans med parterna på bostadsmarknaden kom överens om under förra mandatperioden. Regeringen har också infört möjligheten att bilda ägarlägenheter när man bygger nytt, och vi utreder de lagtekniska förutsättningarna för att kunna bilda ägarlägenheter i befintligt bestånd. Vi utreder hur hyresrätten kan stärkas i två separata utredningar. I budgetpropositionen för 2013 föreslår vi sänkt fastighetsavgift för flerfamiljshus och att tiden för presumtionshyra förlängs från dagens 10 till 15 år. All nyproduktion blir undantagen från fastighetsavgift de 15 första åren. Det andra benet som politiken vilar på handlar om planprocessen. Vägen från idé till färdigt hus är lång, kantad av hinder och snårig som en kostig. Är det någonstans som tid är pengar så är det vid byggande. Vi har en ny plan- och bygglag och en tydligare instansordning för överklaganden. Nu ser vi över vägen från beslutad detaljplan till färdigt bygge. Vi ska göra den tydligare, effektivare och mer transparent. Vi har också bett samma utredare titta på det tyska exemplet, där planprocesserna under vissa förutsättningar är väsentligt kortare än i Sverige. Utredaren, Lars Magnusson, ska arbeta skyndsamt, och till valborgsmässoafton 2013 ska han ha ett svar på om den tyska modellen är möjlig att införa också i Sverige och i så fall hur. Långa handläggningstider hos länsstyrelserna lyfts fram av många som ett problem. I budgetpropositionen ger vi länsstyrelserna och domstolarna 40 miljoner kronor extra årligen för att korta handläggningstiderna för överklaganden. Vi kommer också att sätta upp tydliga mål för handläggningstiderna, gemensamma för alla länsstyrelser. På en bostadsmarknad som i årtionden inte riktigt har fungerat som den ska drabbas till exempel grupper såsom unga och studenter särskilt hårt. Därför får Boverket nu i uppdrag att se över regelverket som rör studentbostäder och bostäder för unga under 35 kvadratmeter. Mitt budskap till Boverket är tydligt: Ifrågasätt alla regler utom de som kan anses grundläggande för människors hälsa och säkerhet. Är det någonstans man ska kunna göra avsteg från regler är det just i bostäder där unga människor bor en kortare period av sina liv. Flera utredningar pågår och kommer snart att lämna sina förslag. En av dessa utredare är Björn Hedlund som tittar på de kommunala särkraven vid byggande. Särkrav kan fördyra och i vissa fall omöjliggöra byggande. Det handlar om att skapa goda förutsättningar för industriellt byggande, att man egentligen använder samma teknik i byggbranschen som i all annan industriell produktion, att man upprepar sig, gör om samma moment i större skala, och därmed förfinas produktionsmetoderna, kvaliteten blir högre och kostnaderna blir lägre. Björn Hedlunds utredning är intressant i det avseendet. Herr talman! Regeringen bedriver en aktiv bostadspolitik. Vi skapar bättre förutsättningar för byggande i landet. Men detta tar också tid. Det tredje benet i politiken handlar om att utnyttja de bostäder vi redan har på ett effektivare sätt. Tusentals lägenheter skulle kunna frigöras om vi gjorde det enklare och mer lockande att hyra ut i andra hand. I budgetpropositionen har vi ett väl balanserat förslag. Jag är medveten om att det inte behandlas i dagens betänkande. Men en seriös bostadspolitik kan inte bortse från det snabbaste sättet att få ut fler lägenheter på hyresmarknaden. Under den här debatten har jag lyssnat på oppositionen. Jag har ställt mig frågan: Finns en samlad opposition? Svaret är tydligt: Nej. Det spretar åt olika håll. Det är olika förslag, ibland motstridiga, och framför allt saknas gemensamma alternativ. Det finns helt enkelt inget regeringsalternativ på oppositionens sida. Nästa iakttagelse jag har gjort är att det finns ingen egentlig analys av det kroniska, strukturella problemet på svensk bostadsmarknad. Varför har man i Sverige byggt så lite mätt mot alla andra jämförbara länder i 20 års tid? Det är mindre än OECD-genomsnittet, och mindre än våra nordiska grannländer. Det enda jag ser är att förslag upprepas som har drivits under lång tid, som antingen inte har fungerat tidigare eller som inte heller då ansågs vettiga att pröva. Nästa iakttagelse jag gör är att de problem som finns är ordrikt men bra beskrivna. Det erkänner jag gärna. Men konklusionen saknas ofta. Vad gör vi åt problemen? Än mer saknas svar på frågan om hur förslagen ska genomföras. Partier som har ambitionen att komma i regeringsställning måste inte bara ha en bra beskrivning av problemet, de måste också ha en idé om vad de vill göra och hur de vill göra. Sedan kanske de också ska fundera över vem de vill göra det med. Med en bristfällig analys eller felaktiga ej genomtänkta åtgärder blir det ingen riktig politik som löser problemen. Låt mig ge ett exempel på det mest konkreta som ändå finns, som åtminstone två oppositionspartier förordar, nämligen subventioner. Jag har fem invändningar mot subventioner. Jag skulle vilja höra oppositionen försöka belägga åtminstone en av de fem invändningarna. Den första invändningen är att pengarna som avsätts inte räcker långt. Det krävs enormt stora summor pengar om subventioner ska ge effekt över tid. Det lilla som kan anas med tanke på de pengar som avsätts och det svagt utformade regelverk som finns är att vid en historisk jämförelse bakåt i tiden i Sverige och vid nya beräkningar kommer pengarna inte att räcka långt. Den andra invändningen är att vi har prövat subventioner i Sverige. Åtminstone tre varianter har funnits under 1990-talet och 2000-talets början. Ändå byggde vi hälften så många lägenheter som finnarna, norrmännen och danskarna gjorde - mindre än OECD-genomsnittet. Varför fungerade inte politiken då? Varför skulle den fungera i dag? Den tredje invändningen är att om ett sådant subventionssystem genomförs måste vi enligt de EU-regler som finns notifiera detta hos EU-kommissionen eftersom det kan uppfattas som ett statsstöd. Det kan gå igenom. Kommissionen är generös när det gäller bostadspolitik, men det tar sex till tolv månader. Vad händer den dagen Socialdemokraterna sitter i en sådan position att man vill notifiera ett subventionssystem hos EU? Jo, byggbranschen kommer att sluta att bygga de bostäder de tror kan bli föremål för subventioner och vänta tills de får veta regelverket. Det blir stopp i bostadsproduktionen. Den fjärde invändningen är att subventioner är osunt för byggföretagarna. De blir uppmuntrade att jaga subventioner och regelverk i stället för att utveckla sitt byggande, kunnande och produktionsmetoder. Den femte invändningen är att erfarenheterna visar att subventionerna ofta går till byggare som ändå hade tänkt bygga. De går rakt ned i byggherrarnas fickor. Man tar skattebetalares pengar och ger dem till byggbranschen. Det är inte en bra politik. Jag vore tacksam om företrädare för oppositionen kunde belägga åtminstone någon av de fem invändningarna. Till sist: Professor Hans Lind på KTH skrev i början av 2000-talet en rapport som han gav namnet Bostadsbyggandets hinderbana . Det är en mycket träffande titel. Han pratade nog för döva öron då, 2002, när det begav sig, men den här regeringen tar itu med just de hindren: planprocesser, bullerhanteringen, riksintressena, överklagandetider, avsaknad av regional planering med mera, med mera. Detta tar tid, och mycket av det regeringen har gjort och gör sedan 2006 borde ha gjorts redan för 10-15 år sedan. Regeringen anklagas för att vara passiv. Jag har jämfört med vad som hände 2002-2006, den sista mandatperioden när Socialdemokraterna styrde med hjälp av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Studera propositionsförteckningar och studera initiativen på det bostadspolitiska området under den perioden! Då ser ni höjden av passivitet och förlamning. I den jämförelsen är regeringen i dag oerhört aktiv. Det tar tid att reparera 20-åriga brister. Det tar tid att vända en negativ utveckling. Men resan har inletts, och ett spännande reformarbete har påbörjats. (Applåder)

anf.22 Amineh Kakabaveh (V):

Herr talman! När det gäller subventioner och statligt stöd till byggande har vi i Vänsterpartiet en tioårsplan. Det är ganska lång tid, för att man också ska kunna se effekterna. Självklart är det inte den enda politik som vi har. Detta är ett stöd för att sätta i gång byggandet, och vi tror på det. Statsrådet Attefall säger att det är EU som bestämmer. Det kan inte vara sant. I Sverige har vi en riksdag och ett folk. Vi är folkvalda, och vi kan bestämma själva hur vi vill ha det. Om allt ska anpassas till EU-politik är det farligt för demokratin. Om de bestämmer åt oss är det sex månader, men vi har en tioårsperiod för att kunna se effekterna av detta. Vi är medvetna om den analys som har gjorts som visar att Sverige jämfört med grannländerna under de senaste åren har haft ett rekordlågt bostadsbyggande. Det är en fråga som statsrådet ställer till oss i oppositionen, fast det är er regering som har haft makten under sex år. Under en lång period var byggandet rekordlågt, men när ni kom till makten blev det mycket färre bostäder byggda. Plan- och bygglagen - vi har varit med om att förenkla den och så vidare. Men det är inte det enda som är problemet, utan det handlar om kostnader, regler och normer och mycket annat, men också vilken ambition man har i politiken.

anf.23 Statsrådet Stefan Attefall (KD):

Herr talman! Det är intressant att höra att förnyelsen inom Vänsterpartiet nu har inneburit att man lämnat femårsplaner och gått över till tioårsplaner. EU:s spelregler måste vi följa. Vi är medlemmar i klubben. Det innebär att man måste anmäla om man ska införa statsstöd, och det godkänns om det inte strider mot EU:s gemensamma spelregler. Det kan man tycka är bra eller dåligt. Amineh Kakabaveh och Vänsterpartiet tycker inte om det. Jag tycker ändå att det är rimligt att man har gemensamma spelregler för att just ha gemensam konkurrens. I detta fall tror jag, om man utgår från att systemet är någorlunda rimligt, att EU kommer att godkänna det. Men det tar tid. Jag försökte bara beskriva att processen tar tid. Och det vakuum som uppstår under tiden man går till EU innebär att alla kommer att avvakta med att bygga bostäder. Ni i oppositionen klagar på att det händer för lite, men ni lägger förslag som gör att det blir ännu mer av tidsutdräkt innan man får fart på bostadsbyggandet. Det är det som är problemet. Sedan finns det, som sagt, ytterligare fyra andra invändningar som visar att subventionspolitik inte fungerar. Vi har under 20 års tid haft en utveckling med ett kroniskt lågt bostadsbyggande i Sverige. Jag bara vädjar till oppositionen att analysera: Vad var det som inte fungerade under dessa 20 år? Vänsterpartiet hade under många av de åren en mycket aktiv del i regeringspolitiken. Ni förhandlade varenda budget med regeringen. Ni var med på varenda budget under åtminstone de sista sex åren ihop med regeringen. Ni var ju med och skapade förutsättningarna för ett högre bostadsbyggande. Ni införde ett antal olika subventionssystem. Ni har prövat de här sakerna, och det fungerade inte. Dra någon slutsats av detta! Försök göra ett slags intellektuell analys och dra sedan slutsatser av det! Men det kommer ingenting sådant, utan det kommer ett upprepande av olika typer av förslag som Vänsterpartiet alltid har haft. Det spelar ingen roll vilken politik som förs, vilket konjunkturläge det är och vad verkligheten säger - Vänsterpartiet har några förslag som man upprepar. Men det blir inte bättre effekt i verkligheten bara för att man upprepar saker som inte har fungerat tidigare.

anf.24 Amineh Kakabaveh (V):

Herr talman! Jag tror att en kvarts miljon ungdomar och flera hundra tusen människor i Sverige inte behöver en intellektuell analys av politiken. Det finns en verklighet. Den verkligheten drabbar människor. Den drabbar de äldre. Den drabbar den mamma som sitter i SVT:s Debatt och säger att hon är tvungen att flytta. Till och med de renoveringar som görs i dag innebär att folk inte vågar, orkar eller har råd att bo kvar, varken äldre, yngre eller ensamstående mammor. Jag tror inte att dessa människor behöver den intellektuella analysen här i talarstolen. Om man läser Vänsterpartiets motioner och tar del av vår ideologi ser man att vi har den intellektuella förmågan att analysera. Politik handlar om människors vardag, inte bara om intellektualitet. Det kan jag säga. Min fråga till statsrådet är: Vad är statsrådet beredd att göra för att upprustningsprogrammet inte ska leda till ockerhyror och människor ska kunna bo kvar där de har investerat och betalat i decennier för att kunna ha en framtid för sig själva och sina barn? Den andra frågan gäller bostadssegregationen, som är ett allvarligt samhällsproblem. Det beror inte på människornas färg eller klass. Det är ett problem. Det beror på politiska beslut och att vi inte har tagit det ansvar vi borde ta. Vad är statsrådet beredd att göra? Vilka åtgärder ska vidtas? Är statsrådet beredd att lyssna på Vänsterpartiets förslag att tillsätta en parlamentarisk utredning för att utreda hela processen? Vad kommer det att leda till? Vilka planer ska vi ha för att kunna minska och bekämpa segregationen?

anf.25 Statsrådet Stefan Attefall (KD):

Herr talman! Jag försöker bara säga att man först måste analysera vad som är orsaken till problemen och sedan komma fram till åtgärder, som man dessutom också ska försöka utforma så att de går att genomföra i verkligheten. Så tänker jag i alla fall när det gäller politik, och den processen är vi inne i. Jag noterar att Vänsterpartiet anser att det inte behövs någon intellektuell analys. Okej. Då kan jag kanske också bättre förstå slutsatserna i Vänsterpartiets motioner. Men har man inte rätt analys, rätt åtgärder och en förmåga att genomföra åtgärderna blir det inte mycket av det hela. Det är det jag försöker säga i all ödmjukhet. Sedan håller jag med Amineh Kakabaveh när hon pekar på bostadssegregationen. Det är en av de stora, svåra utmaningarna. Det problemet har vi byggt upp i Sverige under lång tid. Det finns många olika saker som regeringen jobbar med just nu, på integrationsområdet, på jobbområdet, på skolans område men också på bostadsområdet för att se till att vi kan förbättra möjligheterna. Det pågår också spännande och många bra saker ute i Kommunsverige. Jag reser runt en hel del för att samtala och lära mig mer men också för att samla intryck. Vi behöver fundera på: Vad kan politiken göra ytterligare på området? Men man måste också diskutera: Vad är kommunernas roll i sammanhanget? Vad är de privata och de kommunala fastighetsägarnas ansvar? De är ändå huvudansvariga för den fysiska miljön, som människor bor i. De får inte springa undan det ansvaret och skicka notan till staten. Däremot kan staten ha en viktig uppgift att hjälpa till, särskilt när problemen är komplexa, med en dålig skola, med ett illa fungerande rättsväsen, med brist på arbeten men också där den fysiska miljön är eftersatt. Här håller regeringen på med ett arbete på flera olika områden för att försöka stärka och förbättra förutsättningarna. Jag vill slutligen lägga till att vi har, som ett instrument, förstärkt bostadsbidragen för både pensionärer och barnfamiljer. En del unga har också fått bättre bostadsbidrag. Det är en åtgärd vi har vidtagit på ett område som det inte har gjorts någonting åt sedan 1997. Även här blir ni från Vänsterpartiets sida svaret skyldiga: Varför gjorde man inte någonting på det här området när man hade makten?

anf.26 Veronica Palm (S):

Herr talman! Det tar tid att vända utvecklingen, säger ministern i sin avslutning. Men det gjorde det ju inte, utan det gick väldigt fort. År 2006 störtdök byggandet. Det har legat på en alltför låg nivå under mycket lång tid, men det gick upp 2003-2006, och sedan dök det. Det gick fort att vända. Jag är glad över att vi har bostadsministern med i debatten och tackar för det. Ministern ägnade inledningen av sitt anförande åt till att prata om 90-talet. Sedan kom det stora ord om det inomdepartementala arbetet. Han rabblade upp ett antal utredningar och hade invändningar mot oppositionspolitiken. Det vore nog bättre om ministern ägnade sig mer åt att se på hur verkligheten ser ut. Jag reser otroligt mycket, möter många människor och ser effekterna av bostadsbristen i Sverige. Jag är inte domedagsprofet - jag vill vara mycket tydlig med det - men jag är väldigt orolig. Om man ska kunna göra något åt de problem som man ser i Sverige krävs det att man ser hur verkligheten ser ut. Sverige är dessutom ett alldeles för litet land för att vi ska stå här och ha ideologiska skygglappar kring något som är grundläggande förutsättningar för jobb och tillväxt i Sverige. Då tror jag att två saker är viktiga. Det ena är att sätta i gång, att få spaden i jorden. Det handlar om plan- och bygglagen, som det krävs en översyn av. Nu är det ett och ett halvt år senare, så jag kan tycka att det är lite pinsamt för regeringen, men det är bra att man tar det ansvaret. Det andra handlar om byggföretagen och möjligheten att få investeringar. Då måste jag fråga ministern: Tror bostadsministern att de stora byggbolagen på pin kiv eller för att retas med regeringen inte bygger, eller finns det andra skäl till att investeringarna inte kommer till Sverige?

anf.27 Statsrådet Stefan Attefall (KD):

Herr talman! Jag vill först ta upp det som hände 2006-2007. Det är sant att vi avvecklade ett subventionssystem som Socialdemokraterna hade infört utifrån de erfarenheter som jag har beskrivit, att det inte fungerade. Då säger Veronica Palm att byggandet i Sverige dök. Det är intressant att det dök ungefär lika mycket i Finland, Norge och Danmark. Svensk politik får tydligen stora återverkningar på omvärlden! Vad jag försöker beskriva är att byggandet går upp och ned. Problemet är bara att den här svängningen, som alltid kommer att finnas, är på alldeles för låg nivå. Vi måste långsiktigt få den på en högre nivå. Vi hade även 2009 ett fall i bostadsbyggandet på grund av finansoro och finanskris. Just nu upplever vi en liknande rekyl i byggandet. Det gick uppåt efter det, och sedan har det gått ned på grund av den oro som finns på den finansiella sidan. Det är sådant som vi självklart måste tackla. Men framför allt gäller det att se till att vi har goda förutsättningar för att byggandet svänger lite grann upp och ned men på en betydligt högre nivå. I budgetpropositionen har vi en rad konkreta förslag. Det sägs att vi ingenting gör. Men vi sänker skatten för hyresrätten, vi inför längre tid för presumtionshyror, vi slopar fastighetsavgiften under de 15 första åren för all nyproduktion och vi har ett brett paket för att underlätta andrahandsuthyrning. Jag säger inte att det är tillräckligt. Men påstå inte att det finns noll förslag! Jag beskrev också hur vi kortar handläggningstiderna på länsstyrelsen och på mark- och miljödomstolen. Vi har en rad olika arbeten i gång, och jag kan försäkra Veronica Palm om att hon kommer att få fler förslag till riksdagen att titta närmare på. Jag diskuterar också gärna hur vi kan skapa breda parlamentariska lösningar kring de olika förslagen. Men återigen: Vi måste skapa långsiktigt goda förutsättningar för att få bostadsbyggandet på en högre nivå. Det går inte att tro att vi kan motverka eller helt hålla oss ifrån en finansiell kris och oro som finns i omvärlden och är orsaken till att byggandet av framför allt ägda bostäder faller just nu.

anf.28 Veronica Palm (S):

Herr talman! Det blir väldigt uppenbart att det är en tunn budgetproposition när det gäller nyproduktion och omställning av det befintliga beståndet. Varje företrädare för den regering vi har som har varit uppe i debatten har ju känt sig tvungen att lyfta fram den fråga som inte är föremål för debatt i dag, det vill säga en förändring av hyressättningssystemet till ren marknadshyra för andrahandsbeståndet, vilket möjligen kan ge några tusen lägenheter, på en marknad i Stockholm där vi har ett underskott på 110 000 bostäder. Jag svarar på det: Min lösning är att se till att öka möjligheterna för andrahandsuthyrning och inte chockhöja hyrorna, och huvudsvaret är förstahandskontrakt, som jag tror är det bästa för unga människor. Den diskussionen tar vi dock någon annan gång. Jag har verkligen försökt hålla mig ifrån att diskutera det. Men det är klart att om man inte har någonting så tar man det man har. Tillbaka till huvudfrågan: Krävs det inte ett politiskt ansvar för att öka investeringarna i bostadsbyggandet? Nu ser vi regelverksförändringar, efter att en regering som har suttit i sex år inte har fått till stånd några regelverksförändringar. Det är bra. Jag har sträckt ut handen tidigare och varit beredd att delta i ett arbete för att göra om plan- och bygglagen, eftersom regeringen helt enkelt misslyckades när man gjorde det. Jag är beredd att ta det ansvaret. Men när det gäller investeringar, att få byggbolagen att vilja vara med och vilja investera i ökat bostadsbyggande: Jag tror inte att de stora byggbolagen vill retas med regeringen eller att de på pin kiv säger att de inte ska göra några investeringar. Jag tror att de vill att vi ska vara med och dela risken, för bostadsmarknaden är något annat än vilken annan marknad som helst. Där skulle smörjmedel och en ryggsäck som en förhandlingsman kunde ha för att få i gång byggsektorn kunna vara ett verktyg. Min fråga till statsrådet kvarstår: Tror statsrådet att bolagen inte vill investera mer?

anf.29 Statsrådet Stefan Attefall (KD):

Herr talman! Vi har åtminstone fem skarpa förslag i budgeten, varav ett handlar om andrahandsuthyrning. Veronica Palm försöker framställa det som om det är tomt i budgetpropositionen. Jämfört med hur det fungerade 2002-2006 vill jag säga att en enda budgetproposition från den här regeringen innehåller fler skarpa förslag än vad man sammantaget lyckades få ihop under en hel mandatperiod. Självklart tvekar byggföretag i dag när de får problem hos banker som är striktare och får problem med att konsumenter inte vill teckna kontrakt för exempelvis en bostadsrätt eftersom de tvekar, eftersom de har svårare att få lån eller svårare att bestämma hur de ska göra i framtiden, eftersom det är stora investeringar. Det finns en sådan tvekan i dag. Det är en problematik som vi brottas med just nu. Jag tror att Veronica Palm liksom alla andra är mycket väl insatt i hur omvärlden ser ut just nu. Det innebär att en del av de här bostäderna kommer att komma i gång efter tvekan. Men vi måste också få bättre fart på hyreshusbyggandet - det är inget snack om den saken. Det är därför vi har lagt fram förslag om att förbättra villkoren för hyresrätter. Det är därför vi jobbar med två olika utredningar, varav en presenteras inom kort, som handlar om hur vi kan förbättra förutsättningarna för ökat hyreshusbyggande. Sedan måste vi också se till att tiden från idé till spade i jorden blir kortare, för det ligger mycket pengar i det, och det finns mycket av konkurrensproblematik och ökade kostnader som i slutändan drabbar de boende via högre hyror eller via högre priser på bostadsrätter. Regeringen har en hög ambitionsnivå, och jag kan försäkra Veronica Palm att det kommer att hända mer under den här mandatperioden än Veronica Palm vill ge sken av just i dag. Därför kan hon lugnt spara sitt anförande till kommande tider, när hon får svårare att upprepa sig.

anf.30 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Ministern tar till stora ord. Han har vid ett flertal tillfällen upprepat: Om man inte har rätt analys så fungerar det inte. Om man inte har rätt åtgärder så fungerar det inte. Om man tittar på de förslag som regeringen har lagt fram under de här sex åren på bostadspolitikens område ser man att remissinstanserna inte jublar - tvärtom! Det finns väldigt mycket skarp och tuff kritik. Jag är ofta förvånad över att till och med organisationer från näringslivet som normalt sett brukar stödja moderat politik kan såga regeringens förslag jäms med fotknölarna - och ändå genomför regeringen dem. Jag undrar alltså hur det står till med den här rätta analysen och de rätta åtgärderna. Ministern har också flera gånger upprepat: Det funkade inte. Jag undrar vad alla de som bor i merparten av de bostäder som finns i vårt land i dag, alla de bostäder som byggdes på 40-, 50-, 60- och 70-talet, tycker om ett sådant uttalande - att det inte funkade. Det byggdes ju ändå! Sedan kan man i dagens perspektiv tycka att det gjordes på ett konstigt sätt. Men att påstå att det inte funkade tycker jag är ett märkligt sätt att beskriva vår historia. Att det från regeringens sida inte hände så mycket mellan 2002 och 2006 kanske berodde på att det faktiskt var en ganska bra ökning av bostadsbyggandet då. Jag tycker inte heller att den nuvarande regeringen ska skylla på den ekonomiska krisen. Det som hände var före den ekonomiska krisen, alltså mellan valet 2006 och krisen 2008. Det var då det gick ned. Sedan har vi haft variationer, som ministern mycket riktigt påpekar, men de har legat på mycket lägre nivå än tidigare. Att vi har ett så lågt byggande i dag har väldigt mycket att göra med den osäkerhet som regeringen har skapat. Återigen kommer vi till frågan om långsiktigheten. Ministern frågar vem oppositionspartierna har tänkt göra det med. Jag skulle vilja veta vem regeringen tänker göra det med.

anf.31 Statsrådet Stefan Attefall (KD):

Herr talman! Vi tänker driva politik tillsammans i allianspartierna, gärna i samråd med oppositionspartier som är beredda att diskutera i sak, att fatta beslut och också är beredda att ibland kanske fatta obekväma beslut, för det krävs också. Har man förmågan att våga stå upp för detta, att våga fatta obekväma beslut och kanske gå emot en del intresseorganisationer som man annars står nära har man, tror jag, också förutsättningar att föra en långsiktigt klok politik. Så är det ofta. De beslut som man i efterhand hyllar har tagits i sammanhang där det har funnits kritik, invändningar och motstånd, men det är ofta sådana beslut som visar sig hålla över tid. Jan Lindholm tycker att jag säger att det krävs rätt analys och rätt åtgärd. Ja, det är precis vad som krävs. Man kan diskutera analysen. Problemet är att jag oftast saknar en självkritisk analys hos oppositionen. Varför funkade det inte under 1990-talet eller 2000-talet? De åtgärder man kommer med är ganska vaga och svarar inte ens mot de problem som vi besitter. Varje person som seriöst läser oppositionens alternativ upptäcker, förutom splittringen, att det inte finns speciellt mycket att bygga regeringspolitik av. Vad som skulle hända om ni fick makten är att ni skulle tvingas in i ett utredningsarbete som skulle fördröja åtgärder i åratal jämfört med den höga ambitionsnivå som finns i dag. Apropå detta med befintliga bostäder vill jag säga att ett av problemen är att vi har haft en ganska svajig bostadspolitik i Sverige, som har gjort att bostadsbyggandet har gått upp och sedan ned. Sedan fick vi lite baksmälla av inflationsekonomin, regleringsekonomin och subventionspolitiken, och den fungerade inte. Den baksmällan lider vi fortfarande delvis av.

anf.32 Jan Lindholm (MP):

Herr talman! Nu upprepade ministern att det inte funkade och att man måste ha rätt analys. Jag delar den uppfattningen. Det är klart att det är bra att man har en väl genomarbetad analys och väl genomarbetade förslag. Jag skulle inte säga att jag kommer med rätt analys eller rätt åtgärder, för jag tror inte att det är särskilt klokt att säga det som politiker. Några dagar efter att man har tagit ett beslut brukar det alltid visa att om man hade väntat in ytterligare ett antal fakta hade man kunnat fatta ett ännu bättre beslut. Jag tror att det är fel att säga att det inte funkade när man ser på det historiskt. Visst finns det problem, och jag menar inte alls att vi ska upprepa något som vi historiskt har gjort. Men när man pratar om historien är det viktigt med en korrekt beskrivning. Det fungerade bra i sin tid. Visst har vi i dag ett helt annat läge, framför allt i och med vårt EU-medlemskap, som innebär att vi har helt andra förutsättningar att besluta över hur vi vill komma till rätta med problemen. Jag är intresserad av detta med långsiktighet. Det är ju något som alla efterfrågar. Vad menar man med långsiktighet? Om man nu ska göra de analyser som ministern pratar så mycket om bör man fundera över vad man menar med långsiktighet. För min del är en bred politisk förankring en av de viktiga komponenterna i detta. Om vi ska få till det tror jag att det behövs ett annat arbetssätt än det vi har sett de gångna sex åren. Åtminstone de personer inom bostadsförvaltning, byggmaterialindustrin och byggindustrin som jag har träffat har uppfattat de gångna sex åren som att det har blivit rörigare, svårare och osäkrare, och man vet inte vad som händer med nästa budget. Det blir hela tiden mer och mer kaotiskt. Därför skulle jag vilja veta hur regeringen tänker bära sig åt för att skapa långsiktighet. Det behövs något mer än det man har presterat under de första sex åren.

anf.33 Statsrådet Stefan Attefall (KD):

Herr talman! Självklart, Jan Lindholm, inga beslut är perfekta i alla detaljer. Beslut fattas efter en rad olika avvägningar. Det finns alltid detaljer man kan diskutera. Men jag tror att det är viktigt att man också vågar gå till beslut. Det är också problemet när vi diskuterar olika förslag. Det finns alltid någon som kan anföra en invändning mot någon del i ett förslag. Man måste, som sagt, också våga gå till beslut. Utan att gå in i någon lång diskussion vill jag framhålla att andrahandsuthyrning är ett bra exempel på ett område där regeringen både har erbjudit och sökt bred samsyn, men det finns alltid någon aspekt som oppositionspartierna anser borde utredas ytterligare. Så kan man förstås resonera. Det är mycket möjligt att man kan komma överens om man håller på och utreder i ytterligare ett antal år. Men även här måste vi ha en ambition att komma till beslut snabbt för att få effekt för dem som i dag är utan bostad eller lever med gråa eller svarta kontrakt. Långsiktighet handlar om att de förslag vi lägger fram ska vara långsiktigt hållbara. De ska följa en tydlig strategi. Jag försökte i mitt anförande beskriva den strategi som regeringen arbetar efter. Det handlar inte om subventioner, som per definition alltid blir kortsiktiga. Det handlar om avvägningar av varför man ska bygga på ett visst sätt och inte på ett annat. Det handlar om att se till att de skattesänkningar man genomför blir bestående. Det handlar självklart också om att få så bred politisk förankring som möjligt. Jag välkomnar gärna ett sådant samtal med både Miljöpartiet och Socialdemokraterna, som i retoriken ändå har ambitionen att göra saker och ting. Problemet är att man ofta saknar praktiska förslag som är genomförbara. Där hoppas jag att både Miljöpartiet och Socialdemokraterna vässar sig och blir tydligare, för då blir det mer att konkret samtala om.

anf.34 Carina Herrstedt (SD):

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för att han är här. Det är väldigt trevligt. Jag vill framhålla att många av de förslag som är på gång är väldigt bra. Vi har dock en lång väg kvar att gå. Omvärldsoron har nu spridit sig till Sveriges byggsektor och industri. Temperaturen i byggbranschen ligger långt under den normala. Men vart tredje byggföretag tror att läget kommer att bli ännu sämre kommande år. Enligt Konjunkturinstitutets barometer för oktober fortsätter kräftgången. Orderingång och byggproduktion minskar, och företagen fortsätter att dra ned på antalet anställda. På kort sikt ser byggföretagen ingen ljusning, och prognoserna framöver ser fortfarande dystra ut. Bostadspolitiken påverkar många människor och många branscher. Sverige skriker egentligen efter en quick fix, och jag tror att vi alla skulle önska att vi hade en sådan. Men vad görs egentligen för att snabbt möta dessa problem? Vilka besked kan vi ge människorna, branscherna och resten av Sverige: När väntas bostadsbyggandet öka igen?

anf.35 Statsrådet Stefan Attefall (KD):

Herr talman! Jag håller helt med i beskrivningen av den osäkerhet som finns för närvarande. Följer vi den europeiska debatten ser vi vilken enorm motsättning som finns i Europa och också i USA. Det gör att det finns en tveksamhet. Vad är det som ska hända? Vad finns bakom dörren? Det skapar en osäkerhet. Det gör att banker, både på grund av de tuffare regelverk som man inför på europeisk nivå och på svensk horisont, och utifrån sina egna kalkyler, är försiktigare. Också konsumenterna är försiktigare. Detta skapar en svårighet, inte minst för dem som bygger bostäder av typen småhus och bostadsrätter. Hur snabbt detta lossnar är svårt att bedöma i dagens läge. En förutsättning för att människor ska känna sig trygga och våga investera är att vi har god ordning i offentliga finanser och rimliga och låga räntor. Där har Sverige en situation som många länder kan avundas oss. Sedan handlar det om kommunernas agerande. Det handlar om deras arbete med detaljplaner, att få fram mark och att se till att man får bostäder som inte bara är maximalt dyra. Vi har också lagt fram ett antal konkreta förslag i budgetpropositionen för att få en snabb effekt. Om man slipper att betala fastighetsavgift de första 15 åren innebär det för den som ska investera i ett nytt småhus att man därmed kanske kan finansiera lånekostnaden för ytterligare 100 000 kronor. Det har man finansierat genom den lägre skatten på nyproduktion. Det är en illustration av att detta skapar en bättre kalkyl för den enskilda människan. Men det snabbaste vi kan göra är självklart att underlätta andrahandsuthyrning. Jag är lite besviken över att inte Sverigedemokraterna lever upp till sina egna formuleringar bättre i sitt praktiska agerande, för det är en åtgärd som kan ge snabb effekt på mycket kort sikt.

anf.36 Carina Herrstedt (SD):

Herr talman! Jag tänker inte gå in på den debatten här i dag. Men du är jättevälkommen när vi väl har debatten. Det skulle vara väldigt trevligt. Jag menar att vi har människor och branscher som inte vill något annat än att bygga. I dag riskerar de att bli arbetslösa, vilket kanske i sin tur leder till att de måste lämna sin bostad. Då har vi förvisso fått i gång en flyttkedja, men det är kanske inte riktigt den som någon av oss är ute efter. Vi har, som sagt, stor bostadsbrist. Vi har långa bostadsköer. Samtidigt ökar befolkningen mer eller mindre lavinartat. Kommunerna runt om i landet har absolut ett stort ansvar, men de skriker just nu: Stopp, vi har inte förutsättningarna. Vi har inte bostäder. Frågan är: Var ska alla bo? Jag tycker att det är bra förslag som har lagts fram, och jag tycker att det är behjärtansvärt att vi pratar om långsiktiga lösningar. Men vi har ett akut läge, och vi måste verkligen vidta vissa akuta åtgärder.

anf.37 Statsrådet Stefan Attefall (KD):

Herr talman! Jag delar helt Carina Herrstedts uppfattning att vi har ett akut läge. Regeringen försöker på alla sätt att jobba snabbt för att försöka åstadkomma ändrade spelregler som också skyndar på beslutsfattandet. Jag tänker framför allt på kommuner och byggföretag som är de som är operativt ansvariga för de här frågorna. Vi har exempelvis nu ett uppdrag där vi ber Boverket att mycket skyndsamt titta på regelverken för byggande av små lägenheter. Man ska komma med sin rapport nästa halvårsskifte. Det handlar om att förbilliga produktionen av små lägenheter. Vi vet att det kan göra att vi bygger fler och framför allt billigare smålägenheter. Vi tittar exempelvis på hur vi kan använda tidsbegränsade bygglov mycket mer offensivt i dag. Kommunerna kan söka pengar för att anställa folk som jobbar med samordning och inventerar mark för sådana här tidsbegränsade bygglov för att få fram studentbostäder. Vi har en snabbutredning för att titta på det tyska exemplet, för att se hur man kan gena i planprocessen under vissa förutsättningar för att snabba på den här processen. Det gör att det går snabbare att komma till beslut om byggande men också att det blir billigare för att hela tidsutdräkten blir kortare. Därmed blir det också billigare kalkyler för bostadsföretagen. Men jag måste trots allt upprepa att en av de grejer som kan ge effekt redan om någon månad är att underlätta andrahandsuthyrning. Det är ett exempel. Det är därför det ligger i budgetpropositionen. Det är därför vi tvekar inför krav från oppositionen om att utreda frågorna ytterligare ett år. Vi vill ha en snabb effekt redan från och med nästa år. Det är sådana här förslag man måste jobba med, både på kort sikt och på lång sikt. Och man ska göra det så snabbt som möjligt. Jag lovar att det gör också regeringen.

anf.38 Katarina Köhler (S):

Herr talman! När vi pratar om bostadspolitik i vardagen, när vi läser om det i tidningarna och ser på tv handlar det oftast om storstäderna. Vi har få stora städer i landet, men de har enorma problem. Jag vill ägna ett par minuter åt att prata om samma problem men i andra delar av vårt land, ute i landet, i glesbygden och i mindre städer och på mindre orter. Mer än hälften av kommunerna säger att de lider av bostadsbrist, men många av kommunerna säger samtidigt att de också har bekymmer med överskott av lägenheter. Vi har alltså ganska många kommuner i landet som har problem med svaga marknader samtidigt som de behöver nya bostäder. Hyresrätterna är väl det som man saknar mest. Hela Sverige ska leva, säger vi och alla andra partier. Det säger också regeringen. Regeringen har på olika sätt arbetat på områden där man hänvisar till just detta, att hela Sverige ska leva. Man har satt i gång olika landsbygdsprojekt. För något år sedan satte man också i gång något när det gäller näringslivsutveckling i glesbygd eller inlandet, inlandsutveckling. Det är bra initiativ. Det är inte jättemycket pengar. Men det som bekymrar mig är att vi inte ser att det har kommit i gång än. Vi har från talarstolen i dag hört att man från regeringens sida har förändrat strandskyddsreglerna. Man har infört någonting som kallas för LIS. Man ska alltså kunna bygga och utveckla i strandnära lägen. Sedan är det plan- och bygglagens förändringar och det här med andrahandsuthyrningen. Bostadsministern efterlyser en helhetssyn och en analys från oss i oppositionen. Jag återgäldar det. Tycker ministern att vi inte är bra på det hyser jag samma uppfattning om regeringen. När det gäller landsbygden, framför allt, har det skett saker. Det sker enstaka saker, men jag ser inte helheten. Jag ser inte att de här sakerna hänger ihop. I dag vet vi att stora delar av landsbygden i Sverige behöver ett rikare näringsliv. De behöver få utveckla till exempel turismen men också småföretagandet. Det hänger inte ihop, för man sätter inte ihop de här sakerna. Möjligheten att bygga bostäder finns nästan inte i glesbygden. Jag ser inte helheten. De här sakerna måste hänga ihop för att det ska fungera. Strandskyddet, som var en bra idé och som jag håller med om, måste fungera. Det blev precis tvärtom. Många kommuner klagar över att det blev riktigt fel. Det funkar inte på länsstyrelser och så vidare. Med LIS är det på precis samma sätt. Det är jättebra, men hur ska vi kunna utveckla de här områdena om vi inte får bygga bostäder eller fritidsboenden där. När vi säger glesbygd innebär det att det är glest. Det kan vara långt till närmaste stad och tätort. Det här är saker som vi måste arbeta mer med för att få det att hänga ihop. Det finns behov av att bygga nya bostäder även i glesbygden, och det finns möjligheter, menar jag. Genom en förbättrad infrastruktur, förbättrade it-kommunikationer och nya möjligheter på arbetsmarknaden med ny teknik och så vidare går det att driva företag även i glesbygd. Vi måste då se till att det också går att bo där. Att bli uppmuntrad och stimulerad att skapa nya företag i glesbygd räcker inte långt om vi inte också kan bo där. Det här är en jätteviktig fråga. Vi behöver i och för sig inte stå här och prata om det, för alla är medvetna om problemet. Men här behöver vi göra någonting. Jag tycker inte att regeringens räcka av nya reformer, som någon uttryckte det i talarstolen, räcker. Jag måste också hålla med Veronica Palm om att det är märkligt att det, med så många bra förslag och reformer, är två frågor som kommer upp i talarstolen. Det är andrahandsuthyrningen, som ska upp i en särskild debatt, och det är plan- och bygglagen, som också kommer senare. Det är inte så konstigt att vi står här och ifrågasätter regeringen. Sedan vill jag bara säga ett par ord om konsumentpolitiken. Vi är alla konsumenter på en marknad som blir större och större för varje dag. Vi står inför en mängd olika val. Vi förväntas kunna välja bland olika verksamheter och tjänster. Alltmer kommer från utlandet, via näthandel och allt vad det kan vara. Därför blir vi lite oroliga när vi ser att Konsumentverkets rapport innehåller siffror som visar på en negativ utveckling när det gäller kommuner som erbjuder konsumentvägledning till sina kommuninvånare. Det här är inte bra. Det är alltså färre kommuner i år än förra året. Det är naturligtvis viktigt att konsumenterna erbjuds service som underlättar riktiga beslut och som bygger på en korrekt, tydlig och lättillgänglig information och rådgivning. Därför är de här frågorna väldigt viktiga. Här tycker jag att vi till del har jobbat någorlunda bra tillsammans, och det krävs att vi verkligen kan se över partigränserna för att kunna åstadkomma en bra politik på detta område.

anf.39 Marianne Berg (V):

Herr talman! Först av allt vill jag yrka bifall till reservationerna 22 och 23 i detta betänkande. Det är trist och grått väder i dag. Så ser det ut för många människor i vardagen också. Det är trist, det är lite grått och även lite sorgligt. Många är de som inte alls får vardagen att gå ihop. De grubblar och tänker på hur de ska klara det ena och det andra. Har man barn blir förstås grubblerierna och stressen än värre. Samhället är tudelat. Bostadslös, arbetslös, sjuk, utförsäkrad, hänvisad till socialtjänsten för ekonomiskt bistånd - en dyster beskrivning, men så ser det ut för många människor i dag. Det gäller bara att våga se det i vitögat. En äkta och trovärdig välfärd måste naturligtvis inkludera alla människor i vårt samhälle. Tryggheten ska inte bara vara till för dem som allaredan har det torrt om fötterna. Nu på förmiddagen har bostadspolitiken debatterats. Det är en stor och jätteviktig fråga. Konsumentpolitiska frågor kommer naturligtvis i förhållande till det i skymundan, men det är också väldigt viktiga frågor för människor i deras vardag, oavsett om vi tror på det eller inte. Herr talman! Konsumenten måste vara i fokus. Det tycker Vänsterpartiet verkligen. Men i dag ser det inte riktigt så ut. I dag är det inte alla gånger så lätt att vara konsument. Det har vi fått bevittna ett flertal gånger den senaste tiden. Det handlar till exempel om telefonbolag som vilseleder konsumenten och om personer som i olika tvister aldrig får rätt. Det jag tänker på här är p-böterna från de privata bolagen. Det är barn som lockas att trycka på appar, och sedan kommer räkningen till föräldrarna. Det är dåliga varudeklarationer på mångt och mycket, och på det mesta är det så liten, liten stil att många inte ens kan läsa den utan förstoringsglas. Jag undrar hur många det är av er som springer omkring med ett förstoringsglas i fickan. Telefonförsäljningen, såg jag på nyheterna i morse, drabbar människor så otroligt att man måste göra en förändring. Det tyska exemplet var uppe. Där måste man som konsument först säga ett aktivt "ja" för att någon ska kunna ringa en för försäljning på telefon. Det tycker jag är ett bra förslag. Frågan gick vidare till det ansvariga statsrådet Birgitta Ohlsson, men hon ville inte svara utan skickade ett meddelande via en tjänsteman: I nuläget har vi inga planer på att göra någonting åt det, men vi bevakar frågan. Det är samma svar oavsett vilket spörsmål det gäller. För någon dag sedan kom det ett pressmeddelande från Sveriges Konsumenter gällande hud- och hårvårdsprodukter. Organisationen hade granskat drygt 200 produkter i butikskedjor, hårsalonger och varuhus. Av dessa var 27 produkter - schampo, krämer, deodoranter och så vidare - inte okej. De höll inte måttet enligt lagstiftningen. Enligt lag får dessa produkter nämligen endast säljas om informationen på förpackningarna är outplånlig, lättläst och väl synlig. Detta brister, som sagt, och till vems fördel? Naturligtvis till näringsidkarens. Och till vems nackdel? Naturligtvis till konsumentens. Sedan regeringen under 2007 ändrade det övergripande målet från "Trygga konsumenter som handlar hållbart" till "Konsumenterna har makt och möjlighet att göra aktiva val" har konsumenterna minst sagt hamnat i kläm. Detta måste naturligtvis rättas till. Men Alliansen sätter stopp för denna målsättning att underlätta för människor att vara aktiva och göra kloka val, kort och gott en hållbar konsumtion. Man glömmer en sak. Vi människor har naturligtvis olika förutsättningar. Alla är inte stöpta i en och samma form och kan klara av samma saker. Naturligtvis är det positivt att alla människor är olika, men när vi ser till konsumentpolitikens område måste vi inkludera alla. Alla har inte resurserna och kunskaperna, och naturligtvis står en del mer utsatta och hamnar många gånger i en sämre ställning än andra vid köp av olika varor och vid olika tvister. Därför bör den tidigare konsumentpolitiken återupprättas, herr talman. Målet måste på nytt formuleras i termer av trygga konsumenter som handlar hållbart och med alla de delmål som fanns i det. Herr talman! Konsumentvägledning i kommunerna vore att eftersträva, för denna tjänst är efterfrågad av så många. I dag saknas denna vägledning i många av våra kommuner. De vanligaste frågorna till en kommunal konsumentrådgivare är frågor rörande boende, bil, telefoni, hemelektronik och andra hushållsprodukter samt ekonomisk rådgivning. Eftersom verksamheten är frivillig varierar det naturligtvis mellan olika kommuner beträffande innehåll, omfattning och organisering. Utredningen om framtidens stöd till konsumenter föreslår i sitt betänkande Konsumenten i centrum - ett framtida konsumentstöd bland annat en gemensam internettjänst. Det tycker jag är kanonbra, men för att vi ska kunna få möjlighet till fullgott stöd och råd behövs också en god kommunal konsumentvägledning. Denna verksamhet anser Vänsterpartiet bör utvecklas i vårt långa land.

anf.40 Jessika Vilhelmsson (M):

Herr talman! Som Marianne Berg har påpekat innehåller detta budgetbetänkande också ett avsnitt om konsumentpolitik. Det finns två underrubriker, dels det konsumentpolitiska målet, dels konsumentvägledning. Där finns det två reservationer. Mitt anförande kommer att behandla just konsumentpolitiken. Det nu gällande konsumentpolitiska målet har antagits av riksdagen hösten 2007. Målet är att konsumentpolitiken ska ge konsumenter makt och möjlighet att göra aktiva val. Konsumentfrågorna tar mer och mer plats i såväl politiken som samhällsdebatten. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att produktutbudet ständigt ökar samtidigt som nya marknadsförings- och försäljningsmetoder utvecklas. Konsumentfrågorna har också varit väldigt aktuella i EU-debatten där konsumentpolitiken blivit ett alltmer prioriterat område. Målet med konsumentpolitiken har varit och är att se till att det finns ett starkt grundläggande konsumentskydd. Det är viktigt att konsumenten på ett lättillgängligt sätt har möjlighet att ta del av konsumentinformation, och det är också viktigt att den informationen är tillförlitlig. Det är också viktigt att konsumenten på samma lättillgängliga sätt kan ta del av information om vilken påverkan konsumtionen har på människor och miljö. I våras presenterades utredningen Konsumenten i Centrum . Utredningen har haft i uppdrag att se över det befintliga stödet till konsumenter i form av information och vägledning när det gäller såväl rättigheter och skyldigheter som val av produkter på konsumentmarknaderna, val av offentligt finansierade tjänster och val av produkter med hänsyn till etiska och miljörelaterade aspekter. Vidare hade utredningen uppdraget att föreslå strategier och metoder för hur berörda aktörer ska utforma sina insatser för att stödet till konsumenter ska nå fram till och också användas av konsumenterna. Utredningen har nu varit ute på remiss, och remisstiden gick nyligen ut. Det är för tidigt att i dag säga något mer om utredningens förslag, mer än att jag precis som reservanterna ser fram emot det fortsatta arbetet. Några ord om sms-lån och snabblån, för det har ju varit en het debatt den senaste tiden. Det kan konstateras att snabblånen och sms-lånen har ökat drastiskt, trots den nya lagstiftning som nu finns på plats. Det är naturligtvis inte bra. Givetvis har låntagaren ett eget ansvar för att inte ta på sig mer skulder och en större skuldbörda än vad han eller hon kan bära. Men det krävs åtgärder som ger grund för en mer omfattande och tuffare tillsyn av oseriösa företag i den här branschen, som uppenbarligen behöver saneras. Snabblåneföretagens ofta aggressiva marknadsföring och otillräckliga kreditprövning måste synas i sömmarna. Konsumentverket kan i dag utfärda varningar och tvinga företag som inte skärper sig att upphöra med att lämna krediter. Det skedde i våras, och så sent som för ett par veckor sedan varnade Konsumentverket två snabblåneföretag. Om bättring inte sker kommer förbud att utfärdas också i deras fall. I budgetpropositionen ger regeringen därför Konsumentverket ytterligare 2 miljoner kronor för att granska den finansiella marknaden och motverka överskuldsättning. Det arbete som Konsumentverket redan gör ska alltså ytterligare kunna stödja just tillsynen. Det här är viktigt. Det är också viktigt att kreditgivningen sker på rätt sätt och att marknadsföringen följer de regler som finns. Detta regeringsbeslut är därför tydligt och bra. Herr talman! Jag vill också säga några ord om Konsumentvägledning. Som jag redan har anfört är konsumentfrågorna en prioriterad fråga för regeringen. Det är viktigt att konsumenterna har tillgång till ett oberoende konsumentstöd som når fram till konsumenten och som också används, precis som Marianne Berg sade. De kommunala konsumentvägledarna utgör en viktig länk mellan myndigheter och enskilda konsumenter. De kommunala budget- och skuldrådgivarna är andra aktörer, liksom de branschfinansierade rådgivningsbyråerna. I budgetpropositionen lyfts även detta fram, och Konsumentverket ges extra stöd för att ge ytterligare stöd till de kommunala budget- och skuldrådgivarna. Den utredning som jag nyss hänvisade till har även haft i uppdrag att föreslå hur ett ändamålsenligt och effektivt stöd, som är likvärdigt för alla konsumenter i landet, bör organiseras. I utredningen finns, som framkommit i tidigare anföranden, ett antal förslag som är bra. Men det finns skäl att redan nu nämna att det förstås pågår ett arbete. Konsumentverket och andra myndigheter utvecklar sina arbetsmetoder för att göra sin information mer lättillgänglig. Nya hemsidor har utvecklats av Konsumentverket. De har också lanserat en mobilapplikation som ger konsumenter tillgång till de viktigaste konsumenträttigheterna i en konkret köpsituation. Andra exempel är Allmänna reklamationsnämnden, som har utvecklat möjligheten att anmäla en tvist direkt på nätet. Sammantaget går utvecklingen åt rätt håll, och utredningen innehåller som sagt bra förslag som vi förmodligen kommer att ha möjlighet att debattera vid ett senare tillfälle. Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. (Applåder)

anf.41 Marianne Berg (V):

Herr talman! Jessika Vilhelmsson inledde med att säga att deras nya politik på området är att det ska vara aktiva val. Det låter jättebra, men jag undrar: För vem? Kan alla människor göra aktiva val? Vi är som sagt väldigt olika som människor. Det krävs både resurser och kunskap. Det krävs också ork och uppbackning för att kanske kunna göra aktiva val. Sedan säger Jessika Vilhelmsson att konsumentbudgeten har stärkts. Då undrar jag: På vilket vis under åren sedan 2007, då ni började förändra hela den konsumentpolitiska sfären, har den stärkts? Fortfarande härjar telefonförsäljare hej vilt. Folk blir missledda och tar på sig stora kostnader och skulder. På vilket vis har den stärkts? Det är min stora fråga.

anf.42 Jessika Vilhelmsson (M):

Herr talman! Jag delar Marianne Bergs uppfattning att det finns olika grupper som behöver olika typer av hjälp och stöd i en köpsituation. Det är just det som utredningen bland annat tar upp, att det finns olika målgrupper. Man tittar på olika förslag för de olika målgrupperna. Vissa är väldigt aktiva på nätet och söker information, medan andra grupper kanske inte är det. Den frågan kommer vi naturligtvis att kunna återkomma till. Men det jag gav exempel på är det arbete som redan i dag utförs av de olika myndigheterna. Vad gäller telefonförsäljningen delar jag uppfattningen att det, precis som jag gav exempel på, har gått fel. Det måste åtgärdas. Det är också därför Konsumentverket får extra pengar för tillsyn och finansråd.

anf.43 Marianne Berg (V):

Herr talman! Olika grupper behöver olika stöd och råd i sin situation. Det är fina ord, och det ska man se över. Jag sade att internet är jättebra, men det kanske är så att man ska satsa mer på att stimulera kommunerna så att det blir fler konsumentrådgivare. Det saknas i många kommuner i dag. Det kanske är någonting som kan läggas till. Då undrar jag liksom hur Moderaterna ser på den frågan. När det gäller telefonförsäljning, som Jessika Vilhelmsson höll med mig om, undrar jag: Är det också Moderaternas synpunkt att jag som konsument först måste göra det aktiva valet att säga ja om jag vill ha en telefonförsäljare i luren eller inte. Är det er politik?

anf.44 Jessika Vilhelmsson (M):

Herr talman! Vad gäller kommunal konsumentvägledning är det min uppfattning att den kommunala självbestämmanderätten står högt. Därför finns det olika möjligheter och lösningar. Kommunerna ska ha möjlighet att lösa de här frågorna på olika sätt. Det som utredningen föreslår är just en nationell samordning, vilket jag spontant tycker är bra. Men jag vet att det finns remissinstanser som har haft synpunkter på det också. Jag tänker inte heller i dag säga om jag tycker att det är bra eller dåligt att man säger ja till telefonkontakt. Jag vet att det också finns en utredning just vad gäller köp i mobilappar eller inte. Där konstaterade utredaren att det finns en lagstiftning som är tillgänglig och inte behöver ändras i dag. Lagstiftningen är på plats. Det gäller kanske att utnyttja den bättre.

anf.45 Rickard Nordin (C):

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att yrka bifall till utskottets förslag i dess helhet och avslag på reservationerna. Det är väldigt lockande att ge sig in i den bostadspolitiska debatten, speciellt om man pratar om bostadsbyggande på landsbygd och i glesbygd. Men jag ska hålla mig till konsumentfrågorna i dag och lämna de andra frågorna till min kollega Ola Johansson. Nästan alla människor i Sverige är konsumenter. Det är egentligen sällan vi har ett betänkande på vårt bord här i riksdagen som omfattar så många människor. Konsumentfrågorna lever tyvärr ett alldeles för undanskymt liv, som flera talare har påpekat. De får inte riktigt den respekt de förtjänar, tycker jag. Det arbetar jag och Centerpartiet för att ändra på. Vår konsumentpolitik utgår från att alla människor ska ha möjlighet att göra upplysta val. Det ska vara upp till var och en att välja vilken grad av djurskydd, miljöhänsyn och vilka sociala premier som man utifrån sina egna åsikter, värderingar och plånbok vill använda sig av. Självfallet ska grundskyddet på dessa områden vara starkt, men precis som Sverige ibland, om man jämför med andra länder, vill gå lite längre ska också enskilda människor i Sverige ha möjligheten att gå ytterligare ett steg jämfört med vad Sverige som land gör. Konsumentmakten är faktiskt en av de starkaste makterna vi har för förändring av vårt samhälle. Den produkt som inte lever upp till kraven kommer att försvinna och ersättas av något annat. Det är därför viktigt att vi ger konsumenten möjligheter att faktiskt ställa de här kraven. För Centerpartiet är det viktigt, inte enbart med ett konsumentverk utan med organisationer som tillvaratar konsumenters intresse, precis som exempelvis Sveriges Konsumenter. En av de första riktigt stora konsumentfrågorna handlade om klorblekt papper. Jag kommer inte själv ihåg det, men jag kommer ihåg att mina föräldrar diskuterade detta mycket när jag var liten. Det var mycket noga vilket kaffefilter de valde. I dag finns det mycket större möjligheter att bestämma om dessa frågor själv, och det går mycket snabbare. Tack vare sociala medier, nättidningar och olika jämförelsesajter går det ganska snabbt att förändra det enskilda beteendet både hos sig själv och hos andra. Jämförelser har blivit en affärsidé. Jag går numera ganska sällan till en viss butik eller till en viss hemsida för att köpa något rakt av. Jag går till en sida som jämför olika butiker och priser. Dessutom kan man se hur det fungerar och om människor är nöjda med en viss affär. Jag handlade senast i går via en sådan sajt och fick ett pris som var mindre än hälften av priset i den butik där jag brukar handla i vanliga fall. Det är inte bara Konsumentverket som ska förmedla information och kunskap. Det görs ofta mycket bra av de konsumentföreningar och konsumentvägledare som finns på lokal nivå. Centerpartiets federalistiska principer bör genomsyra även konsumentområdet. Beslut ska fattas så långt ned i hierarkin som möjligt. Det är därför viktigt att man inte centraliserar alltför mycket. Den utredning som har lagts fram har vissa sådana inslag. Där får vi se över dessa möjligheter. Detta är inte på riksdagens bord än så länge. Vi är också lite oroade över trenden att exempelvis tidningsredaktioner drar ned mer och mer på konsumentjournalistiken. Å andra sidan ska man säga till tv:s försvar att de har varit ganska duktiga på detta på sistone. Vi hoppas att denna utveckling fortsätter eftersom detta är ett viktigt sätt att informera människor. Vi är också oroade över den organiserade brottslighet som har börjat plocka upp mer och mer på konsumentområdet. Här finns mycket av telefonförsäljningen. Det är ofta inte fråga om lagliga försäljningar. Ofta prackas människor på saker genom att de luras, tvingas eller hetsas till beslut som inte är övervägda. Oftast handlar det snarare om att den lag som vi redan har ska tillämpas och att den ska prioriteras av poliser ute i landet än att vi måste stifta nya lagar. Sedan kan man säkert se över vissa lagar. Men i grund och botten handlar det om att vi ska tillämpa de lagar som vi har, och där kan vi lösa många av problemen. Något som vi däremot ser positivt på är att olika branscher tar ett eget ansvar för att opartiskt bedriva konsumentrådgivning. Här har det faktiskt växt fram ett flertal byråer under de senaste åren som man har använt tillsammans med Konsumentverket och respektive sektorsmyndighet, exempelvis Finansinspektionen. Tack vare dessa byråer har jag själv under de senaste månaderna på ett enkelt sätt kunnat jämföra saker som i vanliga fall är krångliga. Det handlar om bilförsäkringar och olika variationer i fråga om villkor, graviditetsförsäkringar och hemförsäkringar, som jag jämförde så sent som i förra veckan. Men här hade det lika väl kunnat handla om el, bredband eller fjärrvärme. Vi i Centerpartiet ser fram emot utredningen om ett framtida konsumentstöd som så småningom kommer till riksdagen för behandling. Det är nämligen ett angeläget område som berör nästan alla människor i Sverige. (Applåder)

anf.46 Lars Eriksson (S):

Herr talman! Jag börjar med att ställa mig bakom de yrkanden som Veronica Palm tidigare i debatten har framfört. Det är lockande att lägga sig i den konsumentpolitiska debatten, men jag har valt att fokusera på bostadspolitiken. Jag är helt säker på att bostadspolitiken kommer att spela en allt större roll i den allmänpolitiska debatten framöver, inte minst på grund av den mycket ansträngda situationen på den svenska bostadsmarknaden. Det är inte svårt att hitta företag, organisationer eller myndigheter som uttrycker oro över bostadsbristen. Hyresgästföreningen rapporterar om studenter som planerar att avsluta sina studier i förtid. Efter avslutade studier planerar var femte student vid större studieorter att flytta. I båda fallen är det på grund av bostadsbristen. Vilka tillväxtregioner har i förlängningen råd med denna utveckling? Kollektivtrafikföretaget Keolis anställer 600 bussförare och 50 mekaniker varje år. De anställs i Göteborgs- och Stockholmsregionen. Flera som erbjudits jobb där har fått tacka nej på grund av bostadsbristen. I handelsstaden Västerås - Icas och Hennes & Mauritz hemstad - rapporteras bostadsbristen nu vara ett problem för handeln. Handelskammaren i både Stockholm och Mälardalen varnar för att bostadssituationen nu hotar tillväxten. Det är å andra sidan inte heller svårt att hitta kommunala bostadsbolag eller byggherrar som vill bygga mer men som har svårt att få kalkylerna att gå ihop. Jag har träffat flera, och samtliga har en gemensam fråga. De undrar varför det är så svårt att åstadkomma blocköverskridande långsiktiga lösningar. Herr talman! Detta är en utomordentligt allvarlig situation. Det har även denna debatt i dag visat. När regeringen tillträdde 2006 tog den, vilket har påpekats här i debatten, bort alla former av statligt stöd till nybyggnationer och nyinvesteringar i hyresbeståndet. Räntebidragen trappades ned och fasades ut. Marknaden skulle lösa problemen med bostadsbyggandet. Byggandet avstannade när stimulanserna togs bort före finanskrisen. Det går bara inte att vara nöjd med situationen som den är på bostadsmarknaden i dag. Herr talman! För att få fart på byggandet igen tycker jag och mitt parti att staten borde ta ett större ansvar för en del av kostnaden, detta för att få i gång nyproduktionen av bostäder. I dagsläget är det ett effektivt sätt att införa ett investeringsstöd inriktat på studentlägenheter och små lägenheter. Vi föreslår, som Veronica Palm här har redovisat, en byggbonus för byggande av studentbostäder, småhus och hyresrätter. Detta säger regeringen nej till. Den gillar inte subventioner. Men regeringen är inte så konsekvent utan för en subventionspolitik på andra områden. Där går det om man vill. Det finns både för- och nackdelar med alla system. Det finns ett stort behov av små lägenheter och studentlägenheter. Därför väljer vi att rikta bostadssubventionerna, medan regeringspartierna väljer att hoppas på att marknaden ska lösa denna uppgift. Vi pekar på skatten på olika boendeformer som en annan faktor där ingen upplåtelseform ska diskrimineras i lagstiftningen. Vi pekar på att plan- och bygglagen behöver reformeras. Plan- och byggprocessen behöver effektiviseras och byråkratin minska. Vi vill att regeringen tillkallar en partssammansatt parlamentarisk kommitté med ett tydligt uppdrag att snabbt föreslå nödvändiga förändringar. Herr talman! Vi redovisar förslag som skulle påskynda ett bostadsbyggande, ett bostadsbyggande med små lägenheter och studentlägenheter, ett bostadsbyggande som vi menar att Sverige behöver.

Onsdagen den 28 november 2012

Kl.	09.00		Arbetsplenum
			Votering efter debattens slut i KU9, dock tidigast kl.16.00

________________________________________________________

Nr		Anmäld tid (min.)	Ackumulerad tid
9	Trafikutskottets betänkande TU4
	Några körkortsfrågor
		____	____
		0.00	0.00

10	Miljö- och jordbruksutskottets betänkande MJU4
	Utsläppsrätter och geologisk lagring av koldioxid
		____	____
		0.00	0.00

11	Miljö- och jordbruksutskottets utlåtande MJU7
	Kunskap i havsfrågor 2020
		____	____
		0.00	0.00

12	Civilutskottets betänkande CU1
	Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik
	1	Veronica Palm (S)	8
	2	Jan Lindholm (MP)	12
	3	Carina Herrstedt (SD)	8
	4	Amineh Kakabaveh (V)	12
	5	Oskar Öholm (M)	8
	6	Nina Lundström (FP)	12
	7	Ola Johansson (C)	10
	8	Otto von Arnold (KD)	10
	9	Statsrådet Stefan Attefall (KD)	12
	10	Katarina Köhler (S)	4
	11	Marianne Berg (V)	10
	12	Jessika Vilhelmsson (M)	6
	13	Rickard Nordin (C)	6
	14	Lars Eriksson (S)	4
			____	____
			2.02	2.02

13	Finansutskottets betänkande FiU15
	Kommunala resultatutjämningsreserver
	1	Jacob Johnson (V)	8
	2	Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)	4
	3	Per Bolund (MP)	6
	4	Emil Källström (C)	6
	5	Anders Sellström (KD)	6
			____	____
			0.30	2.32

14	Justitieutskottets betänkande JuU4
	Utbyte av uppgifter ur kriminalregister mellan EU:s medlemsstater
	1	Pia Hallström (M)	4
			____	____
			0.04	2.36

15	Justitieutskottets betänkande JuU5
	Samverkan för att förebygga ungdomsbrottslighet
	1	Margareta Larsson (SD)	8
	2	Arhe Hamednaca (S)	6
	3	Maria Ferm (MP)	6
	4	Johan Linander (C)	6
	5	Anton Abele (M)	5
	6	Johan Pehrson (FP)	5
	7	Lena Olsson (V)	5
	8	Caroline Szyber (KD)	5
			____	____
			0.46	3.22

16	Justitieutskottets betänkande JuU7
	Polisens tillgång till signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet
	1	Maria Ferm (MP)	8
	2	Richard Jomshof (SD)	6
	3	Jens Holm (V)	12
	4	Morgan Johansson (S)	10
	5	Ewa Thalén Finné (M)	8
	6	Johan Pehrson (FP)	8
	7	Johan Linander (C)	8
	8	Caroline Szyber (KD)	8
	9	Mathias Sundin (FP)	8
			____	____
			1.16	4.38

17	Konstitutionsutskottets betänkande KU9
	Reglering av riksdagens nämnder
	1	Ann-Britt Åsebol (M)	6
			____	____
			0.06	4.44

18	Utrikesutskottets betänkande UU8
	Mellanöstern och Nordafrika
	1	Urban Ahlin (S)	12
	2	Ulrik Nilsson (M)	12
	3	Valter Mutt (MP)	10
	4	Fredrik Malm (FP)	14
	5	Kerstin Lundgren (C)	12
	6	Julia Kronlid (SD)	12
	7	Hans Linde (V)	12
	8	Désirée Pethrus (KD)	12
	9	Carina Hägg (S)	8
	10	Peter Rådberg (MP)	6
	11	Robert Halef (KD)	8
	12	Jabar Amin (MP)	12
	13	Annika Lillemets (MP)	6
			____	____
			2.16	7.00

Totalt anmäld tid

7 tim. 0 min.

_____________________________

2012/13:32

Onsdagen den 28 november 2012

Kl.	09.00		Arbetsplenum
			Votering efter debattens slut i KU9, dock tidigast kl. 16.00

________________________________________________________

	Justering av protokoll
1	Protokollet från sammanträdet torsdagen den 22 november

	Meddelande om aktuell debatt om blockad av Gaza
2	Måndagen den 3 december kl. 11.30

	Ärenden för hänvisning till utskott	Förslag
	Proposition
3	2012/13:36 Snabbare betalningar	CU
	Motioner
	med anledning av prop. 2012/13:41 Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)
4	2012/13:U6 av Hans Linde m.fl. (V)	UU
5	2012/13:U7 av Julia Kronlid och Mikael Jansson (SD)	UU
	med anledning av prop. 2012/13:46 Låneram för SAS AB
6	2012/13:N10 av Jonas Eriksson m.fl. (MP)	NU
	EU-dokument
7	KOM(2012) 697 Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om tillfälliga undantag från Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen Åttaveckorsfristen för att avge ett motiverat yttrande går ut den 18 januari 2013	MJU

	Ärende för avgörande efter debattens slut i KU9, dock tidigast kl. 16.00	Reservationer
	Tidigare slutdebatterat
	Arbetsmarknadsutskottets betänkande
8	2012/13:AU5 Lag om uthyrning av arbetstagare m.m.	13 res. (S,M,FP,C,SD,V,KD)

	Ärenden för debatt och avgörande
	Trafikutskottets betänkande
9	2012/13:TU4 Några körkortsfrågor Utskottet föreslår att ärendet får avgöras efter endast en bordläggning
	Miljö- och jordbruksutskottets betänkande & utlåtande
10	2012/13:MJU4 Utsläppsrätter och geologisk lagring av koldioxid
11	2012/13:MJU7 Kunskap i havsfrågor 2020
	Civilutskottets betänkande
12	2012/13:CU1 Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik	23 res. (S,MP,SD,V)
	Finansutskottets betänkande
13	2012/13:FiU15 Kommunala resultatutjämningsreserver	1 res. (V)
	Justitieutskottets betänkanden
14	2012/13:JuU4 Utbyte av uppgifter ur kriminalregister mellan EU:s medlemsstater
15	2012/13:JuU5 Samverkan för att förebygga ungdomsbrottslighet	1 res. (SD)
16	2012/13:JuU7 Polisens tillgång till signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet	4 res. (MP,SD,V)
	Konstitutionsutskottets betänkande
17	2012/13:KU9 Reglering av riksdagens nämnder
	Utrikesutskottets betänkande
18	2012/13:UU8 Mellanöstern och Nordafrika	27 res. (S,M,MP,FP,C,SD,V, KD)

______________________________