Anmälningsskyldighet vid utstationering

anf.132 Johan Andersson (S):

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Socialdemokraternas och Vänsterpartiets gemensamma reservation i detta betänkande om att utse en behörig person att ingå kollektivavtal. I den proposition som vi nu har att ta ställning till föreslås att arbetsgivare som utstationerar arbetstagare i Sverige enligt lagen om utstationering ska vara skyldiga att anmäla utstationeringen och utse och anmäla en kontaktperson här i landet. Jag vill börja med att säga att vi socialdemokrater tycker att det är mycket bra att man får ordning och reda på arbetsmarknaden. Vi har sett väldigt många rubriker vid olika tillfällen om den oreda som råder på arbetsmarknaden. Vi tycker att det är bra att man reglerar detta på ett bra sätt. En annan fördel med denna lagstiftning är att vi kommer att få en helt annan bild av hur det ser ut på svensk arbetsmarknad. Jag har förmånen att tillsammans med flera kamrater här i salen sitta med i den parlamentariska kommitté som ser över lex Laval. I dagsläget har vi ett ganska stort bekymmer eftersom vi har en dålig bild av hur detta ser ut på svensk arbetsmarknad. Det här kommer att underlätta en del när det gäller hur situationen ser ut för arbetstagarna. Kontaktpersonen ska också vara behörig att ta emot delgivningar för arbetsgivarens räkning och tillhandahålla sådana handlingar som visar att kraven i lagstiftningen är uppfyllda. Arbetsmiljöverket ska följa den lagstiftningen och se till att kraven i regelsystemet är uppfyllda, och man får också sanktionsmöjligheter. Även detta är i allra högsta grad positivt. Vi socialdemokrater tycker att det under den borgerliga regeringens tid vid makten, från 2006 och framåt, i mångt och mycket har skett ett förfall på svensk arbetsmarknad när det gäller ordning och reda. Med jämna mellanrum ser vi rubriker i medier om utländsk arbetskraft som kommer hit och behandlas mycket illa på den svenska arbetsmarknaden. Från att ha haft en ganska bra reglering av detta tidigare har vi inte särskilt mycket i dagsläget. Därför är det en bra lagstiftning som kommer nu. Det är ett steg i rätt riktning men inte tillräckligt långt. Vi har varit tydliga, och på vår partikongress har vi antagit dokument som pekar på att vi vill skapa ordning och reda på den svenska arbetsmarknaden. Det är någonting som också kommer att realiseras efter en valvinst i valet 2014. Men fram till dess kommer vi naturligtvis att föra fram våra krav och våra synpunkter på hur man skapar en bättre svensk arbetsmarknad i alla debatter som vi har här i kammaren och på annat håll. I den departementspromemoria som var en del av den utredning som föranledde propositionen var parterna ganska överens om vikten av att den här lagstiftningen kom till. Men här finns det också en tydlig skillnad. Det handlar om ett krav som vi för fram i vår gemensamma reservation. Det innebär att man ska kräva av utstationerade företag i Sverige att de utser en behörig kontaktperson som har mandat att ingå kollektivavtal. Arbetsmarknadens parter, och framför allt de fackliga parterna, pekade på vikten av detta i den utredning som gjordes. Jag måste erkänna att jag har väldigt svårt att förstå skälet till att man säger nej till att skriva in i den lagstiftning som vi nu ska anta att en behörig representant ska utses som ges mandat att ingå svenska kollektivavtal på svensk arbetsmarknad. Men det får vi kanske höra i senare inlägg från denna talarstol. Det ska bli mycket spännande att senare i debatten få höra vad skälet till detta är. Jag har mycket svårt att se varför den moderatledda regeringen är så räddhågsen när det gäller att skriva in detta i den lagstiftning som kommer. De allra flesta som finns i denna sal känner mycket väl till svenska kollektivavtal. Därför tänker jag inte säga så mycket om alla de förmåner och som är kopplade till dem, och det finns också skyldigheter på arbetsmarknaden. Därför är det mycket viktigt att man reglerar detta så att det blir bra. Den 1 juni 2011 lämnade Sveriges riksdag ett tillkännagivande till regeringen om att en behörig representant skulle utses, vilket nu införs i den lagstiftning som ska antas i kammaren framöver. Tillkännagivandet innebar också att den behöriga representanten skulle ha mandat att teckna kollektivavtal. Jag kan bara konstatera här och nu att med den utstationeringslag, anmälningsskyldighet vid utstationering, som nu är på väg fram uppfyller inte regeringen det tillkännagivande som riksdagen har lämnat. Man gör ett halvt ärende av detta i stället. Fru talman! Jag yrkar bifall till Socialdemokraternas och Vänsterpartiets gemensamma reservation om att man också ska utse en behörig representant som ges mandat att teckna kollektivavtal.

anf.133 Josefin Brink (V):

Fru talman! Jag tror att de flesta medborgare i Sverige tar för givet att myndigheter och fackförbund känner till vilka företag som bygger hus, spränger tunnlar och röjer skog i Sverige och att de flesta blir mycket förvånade när de inser att så har det inte sett ut. I själva verket har ingen haft en fullständig bild av hur många eller vilka företag från andra EU-länder som utstationerar anställda för att jobba här i Sverige. Men trots att det har sett ut på det här sättet har vi ett antal exempel som har uppdagats på senare år där vi vet att utstationerade arbetare har lurats att jobba för usla löner och på villkor som strider mot både arbetsmiljölagen och arbetstidslagen. Det är också känt att det i sin tur har lett till att vi har sett en överrepresentation av arbetsolyckor och till och med dödsfall på arbetsplatser där utstationerade arbetare jobbar. Tyvärr har det i flera fall framgått att det har varit själva affärsidén för de här företagen att vinna anbud genom att kalkylera med för låga löner, för långa arbetstider, bristande arbetsmiljö och så vidare. På det hela taget har det varit ganska riskfritt för sådana företag att verka i Sverige, eftersom det har krävts en hel del otur för att råka ut för någon form av kontroll innan arbetet är klart och de anställda åker hem igen. Vänsterpartiet har länge krävt lagändringar som ger myndigheter och fack reella möjligheter att kontrollera företag från andra EU-länder som verkar här. Som Johan Andersson sade tidigare ställde sig faktiskt riksdagen redan 2011 bakom en sådan lagändring. Vänsterpartiet välkomnar därför regeringens förslag om anmälningsskyldighet för utstationerande företag. Vi välkomnar också kravet på att företagen ska ha en representant på plats i Sverige som myndigheterna kan kommunicera med och delge eventuella misstankar om brott mot den svenska lagstiftningen. Däremot är vi, precis som Socialdemokraterna, mycket kritiska till att regeringen valt att bortse från en del i det här riksdagsbeslutet genom att inte kräva att företagens representant i Sverige också ska ha befogenhet att förhandla med facket och teckna kollektivavtal för företagets räkning. Vänsterpartiet menar att det innebär att det även i fortsättningen kommer att göra det ganska svårt att skydda utstationerade arbetare från lönedumpning. Sverige har en skyldighet att göra just det, alltså att skydda utstationerade arbetare mot social dumpning enligt utstationeringsdirektivet, och i den svenska arbetsmarknadsmodellen är kollektivavtalet det enda som garanterar skäliga löner och arbetsvillkor. Vi har ju ingen myndighetsreglering av det. Kollektivavtalen är också viktiga för att företag ska kunna konkurrera om uppdrag på lika villkor. Om företag från andra EU-länder kan vinna anbud här i Sverige genom att pressa sina lönekostnader riskerar svenska företag att konkurreras ut om de följer lagar och avtal, och i förlängningen riskerar det att underminera legitimiteten för hela kollektivavtalsmodellen på den svenska arbetsmarknaden. Vänsterpartiet tycker därför att det måste vara väldigt tydligt i lagstiftningen att alla företag som vill ta uppdrag i Sverige förväntas teckna och följa ett kollektivavtal. Att kräva att företagets kontaktperson i Sverige ska ha behörighet att förhandla med facket och teckna kollektivavtal skulle vara en klar signal om att det är vad som gäller. Regeringen menar att det skulle vara alltför betungande att kräva att företagen ska ha en förhandlingsbehörig person på plats i Sverige. I propositionen står det att en sådan person skulle behöva vara väl insatt i arbetsgivarens verksamhet och vara någon som arbetsgivaren har ett särskilt förtroende för. Jag har lite svårt att förstå den motiveringen. För det första får man väl utgå från att företag i allmänhet kommer att vilja utse kontaktpersoner som de har förtroende för. Men framför allt är det ingen extraordinär sak att teckna ett kollektivavtal och förhandla med fackförbund om man verkar på den svenska arbetsmarknaden. Det är ju kollektivavtalen som är normen för löner och arbetsvillkor i Sverige, och de företag som inte klarar av de lönenivåer och annat som avtalen reglerar är helt enkelt inte konkurrenskraftiga nog att verka här. Därför är det ganska hederligt att redan från början tydligt signalera att företag som vill ta uppdrag i Sverige bör känna till det här och förväntas följa de svenska branschavtalen. När det sedan gäller själva tecknandet av kollektivavtalen behöver knappast hela vd-staben vara på plats. Om regeringen menar allvar med att företag som kommer hit ska acceptera den svenska modellen och delta, precis som alla andra företag, i förhandlingar med facket är det rimligen betydligt mer betungande att varje gång en förhandling är påkallad tvingas skicka efter behöriga personer än att redan från början se till att den som har mandat att förhandla finns på plats i landet. I den svenska modellen ingår ju faktiskt en ständig dialog där parterna förhandlar med varandra ganska ofta ute på arbetsplatserna. Vänsterpartiet menar, i likhet med LO och TCO, att regeringens förslag också riskerar att innebära att vi inte lever upp till våra internationella åtaganden till skydd för löntagarnas rättigheter. Vi är skyldiga enligt ILO-konventionerna 98 och 154 att främja och underlätta förhandlingar mellan fack och arbetsgivare i syfte att teckna kollektivavtal. Vi menar att det förutsätter att arbetsgivare som verkar i Sverige faktiskt har representanter på plats som facket kan förhandla och teckna avtal med. Vänsterpartiet ser den sociala dumpningen som ett allvarligt hot mot löntagarnas villkor, inte bara i Sverige utan i hela EU. Över hela Europa växer oron för att den fria rörligheten i kombination med hög arbetslöshet i många medlemsländer leder till att allt fler människor utnyttjas som låglönearbetskraft, medan företag som följer lagar och avtal riskerar att konkurreras ut. Vi har under åren lagt fram en lång rad krav för att skydda löntagarnas rättigheter i Sverige och resten av EU och för att stärka den svenska kollektivavtalsmodellen i syfte att förhindra lönedumpning. Den borgerliga regeringen har under samma tid i stället konsekvent valt att omfamna varje inskränkning av fackliga rättigheter som Bryssel och Luxemburg ens knystat om. Med lex Laval begränsade regeringen fackets rätt att vidta stridsåtgärder mot utstationerande företag. För detta har Sverige fått skarp kritik från ILO:s expertkommitté. Den här gången väljer regeringen bort möjligheten att underlätta för fack och arbetsgivare att komma till tals med varandra och teckna kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden. Tyvärr måste man konstatera att det finns en tydlig linje i regeringens politik på det här området. I princip är man för kollektivavtalsmodellen, men i praktiken gör man vad man kan för att sakta men säkert undergräva den. Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservationen i betänkandet.

anf.134 Maria Plass (M):

Fru talman! Regeringen har lagt fram en proposition som innebär att arbetsgivare som utstationerar arbetstagare till Sverige enligt utstationeringslagen ska vara skyldiga att anmäla detta till Arbetsmiljöverket samt anmäla och utse en kontaktperson här. Kontaktpersonen ska vara behörig att ta emot delgivningar för arbetsgivarens räkning och tillhandahålla sådana handlingar som visar att kraven i utstationeringslagen är uppfyllda. Arbetsmiljöverket ska utöva tillsyn över att reglerna följs. Propositionen innehåller också förslag om sanktionsavgift och vitesföreläggande mot arbetsgivare som inte fullgör sin anmälningsskyldighet enligt denna lag. Förändringarna i lagen ska träda i kraft den 1 juli 2013. Syftet är att Sverige ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt det så kallade utstationeringsdirektivet, att utstationeringslagen ska kunna fungera i praktiken och att vi ska skydda de utstationerade arbetstagarna. Vi bifaller propositionen med två ändringar i förhållande till regeringens förslag, dels rörande nedsättning av sanktionsavgiften, dels rörande förfarandet när sanktionsavgift tas ut. Dessa ändringar görs för att få en likformighet med motsvarande ändringar i arbetsmiljölagen. Utstationeringsdirektivet reglerar vilket lands arbets- och anställningsvillkor som ska tillämpas när ett företag som är etablerat i en medlemsstat utstationerar arbetstagare i en annan medlemsstat för att tillhandahålla en tjänst, det vill säga en prestation, som utförs mot ersättning. Utstationeringsdirektivet innehåller inte några bestämmelser om vilka administrativa regler som medlemsstaterna ska uppställa för att kontrollera att direktivet följs. Det finns i utstationeringsdirektivet inget krav på att anmäla utstationeringen eller att utse kontaktperson. Utstationeringsdirektivet är genomfört i svensk lag genom utstationeringslagen. Enligt utstationeringslagen ska arbetsgivare från andra länder oavsett vilken lag som annars gäller för anställningsförhållandet tillämpa svensk lag på de områden som ingår i direktivets så kallade hårda kärna för utstationerade arbetstagare förutom i fråga om minimilön, som inte regleras i lag. Reglerna för utstationering i Sverige bygger på att det är arbetstagarorganisationerna som har huvudansvaret för att övervaka arbets- och anställningsvillkoren för arbetstagare som kommer hit. Arbetsmiljöverket utövar tillsyn över arbetsmiljön och är förbindelsekontor enligt utstationeringslagen. För att de här reglerna ska kunna fungera även i praktiken och för att Sverige ska uppfylla sina skyldigheter enligt direktivet måste arbetstagarorganisationerna och myndigheterna, som till exempel Arbetsmiljöverket, veta att en utländsk arbetsgivare utstationerar personal hit. De måste alltså kunna komma i kontakt med den utländska arbetsgivaren som har sin verksamhet här. Till exempel måste Arbetsmiljöverket kunna kontrollera arbetsmiljön på arbetsplatsen. Detta skiljer sig inte från all annan näringsverksamhet som bedrivs i Sverige, som också måste anmälas till berörd myndighet. En anmälan av en utstationering ska enligt förslaget ske senast när en utstationerad arbetstagare börjar sitt arbete i Sverige. Anmälan ska göras om tiden för utstationering är fem dagar, det vill säga normalt en arbetsvecka, eller mer. Detta sker till Arbetsmiljöverket, som då är förbindelsekontor. Det är också Arbetsmiljöverket som har tillsyn över att reglerna följs. När det gäller vilka uppgifter som ska anges anför regeringen att det ska regleras i en förordning till utstationeringslagen. Anmälningsskyldigheten ska göras så enkel som möjligt, och den bör vara internetbaserad, just för enkelhetens skull. Som tidigare har nämnts ska utländska arbetsgivare som utstationerar arbetstagare hit utse en kontaktperson i Sverige och anmäla vem detta är i sin anmälan till Arbetsmiljöverket. Kravet kan uppfyllas genom att en av de utstationerade arbetstagarna utses till kontaktperson. Om arbetsgivaren anser det lämpligare kan någon annan person som vistas i Sverige vara kontaktperson. Det viktiga är att kontaktpersonen går att nå, är behörig att för arbetsgivaren ta emot delgivningar och även kan tillhandahålla sådana handlingar som visar att kraven i utstationeringslagen är uppfyllda. För att se till att skyldigheten att anmäla utstationeringen och utse och anmäla kontaktperson följs och respekteras måste det finnas sanktionsmöjligheter, och för detta tas en sanktionsavgift ut. Möjligheten att ha utstationerad personal är en viktig del av den fria marknaden för tjänster. Enligt beräkningar från EU-kommissionen utstationerades ca 12 000 arbetstagare från Sverige medan ca 25 000 utstationerades till Sverige 2011. Fru talman! Regeringen har lagt en proposition som så långt det är möjligt med hänsyn till EU-rätten är i enlighet med tillkännagivandet från 2011. Socialdemokraterna och Vänstern har i en gemensam reservation anfört att man ändå bör gå ett steg längre och låta kontaktpersonen ingå civilrättsliga avtal, till exempel kollektivavtal. Vi anser att alliansregeringens förslag om kontaktpersonens behörighet är väl avvägt sett till dels behovet av att bestämmelsen passar in i den svenska arbetsmarknadsmodellen, dels kravet på att bestämmelsen inte ska komma i konflikt med EU-rätten. Den fria rörligheten för tjänster får inte heller inskränkas på ett oproportionerligt sätt. Kontaktpersonernas behörighet att ingå civilrättsliga avtal i Sverige, till exempel kollektivavtal, berörs inte i utstationeringsdirektivet och har inte prövats av EU-rätten. I ett meddelande från kommissionen anges att det bör vara tillräckligt att bland de utsända arbetstagarna utse denna person som fungerar som mellanhand mellan det utländska företaget och den berörda tillsynsmyndigheten. Reglerna i utstationeringslagen bygger inte på att kollektivavtal nödvändigtvis ingås med en utländsk arbetsgivare, utan innebär framför allt en möjlighet för arbetstagarorganisationerna att sätta press på arbetsgivaren att upprätta en svensk minimistandard på villkoren inom direktivets områden. Mot denna bakgrund kan det inte bedömas som nödvändigt att en utstationerande arbetsgivare har en representant i Sverige som är behörig att ingå kollektivavtal så länge kollektivavtalsförhandlingar inte påkallats. Det bör vara tillräckligt att arbetsgivaren har en kontaktperson i Sverige och att en förhandlingsbehörig representant deltar om förhandlingar om ingående av kollektivavtal ska inledas. Bedömningen är att man med ett krav på anmälan om utstationeringen i kombination med ett krav på en kontaktperson uppnår samma resultat som arbetstagarorganisationerna och riksdagen har efterfrågat, det vill säga att reglerna i utstationeringslagen kan fungera i praktiken. Det antas att en representant som är behörig att förhandla och ingå kollektivavtal skulle behöva vara en person, precis som har nämnts här, i relativt högt uppsatt ställning i det utländska företagets organisation. Det skulle medföra inte helt obetydliga kostnader och besvär för arbetsgivaren att ha en behörig representant på plats i Sverige i samband med all utstationering av arbetstagare hit. Särskilt påverkar detta de mindre företagen. Det är stor skillnad mellan administrationens påverkan på stora respektive på små företag. Med detta anser vi att regeringen i propositionen har tillgodosett tillkännagivandet från 2011 om anmälningsskyldighet och att utse och anmäla en kontaktperson. Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. (Applåder)

anf.135 Josefin Brink (V):

Fru talman! Efter Maria Plass anförande tycker jag fortfarande att det är lika oklart på vilka grunder regeringen har bestämt sig för att inte ställa krav på att utstationerande företag ska ha en representant här som är behörig att teckna kollektivavtal. Det meddelande från EU-kommissionen som Maria Plass och regeringen hänvisar till säger ju bara att "det bör vara tillräckligt att bland de utsända arbetstagarna" och så vidare och dessutom att representanten ska vara en "mellanhand mellan det utländska företaget och den behöriga tillsynsmyndigheten". Vi kan väl konstatera på en gång att det inte står att det är något förbud mot att denna person ska ha en större behörighet och befogenhet att till exempel teckna avtal. Dessutom är det så att när det gäller kontroll av löner, till exempel att leva upp till minimilöner i enlighet med svenska branschavtal, finns det ingen myndighet som har den tillsynsskyldigheten i Sverige. I Sverige är det fackförbund, fackliga organisationer, som kontrollerar att löner är på rätt nivå. Då blir hela den här skrivningen ganska irrelevant i relation till den svenska modellen, där vi inte har någon myndighetskontroll av löner. Frågan kvarstår på vilket sätt detta uttalande från EU-kommissionen skulle hindra den svenska regeringen att hävda att eftersom det enda sättet att skydda utstationerade arbetstagare från lönedumpning är att följa ett svenskt kollektivavtal måste dessa företags representanter också ha befogenhet att teckna sådana avtal. Annars har vi i praktiken ingen möjlighet att erbjuda dem något skydd.

anf.136 Maria Plass (M):

Fru talman! Först vill jag säga att jag tycker att det här är en bra proposition, för den stärker skyddet. Det tror jag att vi alla är överens om. Det som har styrt en del av det som står i betänkandet och i propositionen är ju EU-rätten. Det är inte prövat, men om man gör en bedömning, bland annat utifrån detta meddelande, kommer det här inte att vara i enlighet med EU-rätten. Det är bland annat det som ligger till grund för detta. Det andra är att det måste finnas en proportion. Om man nu ska utse en kontaktperson som ska teckna kollektivavtal och personen är här i två veckor, står det i proportion till att arbetsgivaren ska gå in och teckna kollektivavtal för arbetstagarna? Det är den biten som ligger bakom. Jag tycker att vi har kommit en bra bit på väg, och det tror jag att Josefin Brink håller med om, när vi klubbar beslutet om anmälningsskyldighet och en kontaktperson är utsedd och anmäld och då också kommer att kunna finnas på plats. Det finns ju möjligheter - det är inte något förbud mot att teckna kollektivavtal. Det står inte.

anf.137 Josefin Brink (V):

Fru talman! Jag kan bara konstatera att Maria Plass inte riktigt kan hävda att man har något stabilt stöd för den här bedömningen. Regeringen gör en bedömning att ett uttalande från EU-kommissionen, som egentligen inte säger någonting, nog kan antas innebära att det skulle strida mot EU-rätten och eventuellt mot något slags proportionalitet att ställa detta krav. Det är väldigt egendomligt, med tanke på att regeringen i andra sammanhang när det handlar om löntagares rättigheter till och med trotsar mycket skarpa tillrättalägganden från EU-kommissionen om att till exempel stärka anställningstryggheten. Det är ju ett betydligt skarpare besked från EU-kommissionen som regeringen har valt att strunta blankt i. Här går regeringen i stället före och gör en bedömning att vi inte behöver ställa detta krav trots att det, som sagt var, inte finns något annat sätt än att teckna ett kollektivavtal, att garantera att utländska arbetare som jobbar i Sverige, om så i bara två veckor, inte blir utnyttjade till löner som ligger under de nivåer som de har rätt till, till och med enligt utstationeringsdirektivet. Genom lex Laval har regeringen tvingat fackföreningarna att anpassa sina kollektivavtal så att de ska kunna ingås med utländska företag inom ramen för lex Laval. Det finns alltså utformade hängavtal som dessa företag bara kan underteckna. Då är det fullständigt obegripligt varför man inte kan ställa krav på att alla företag som vill verka här i Sverige också ska vara beredda att underteckna dessa hängavtal. Hur ska man annars, Maria Plass, kunna undvika att utländsk arbetskraft också i fortsättningen utnyttjas och får alldeles för låga löner och dåliga villkor på den svenska arbetsmarknaden?

anf.138 Maria Plass (M):

Fru talman! Jag vill först och främst poängtera att vi måste skilja på denna proposition och detta betänkande. Det är självklart att vi inte tycker att det är okej med låga löner. Det är det som vi går fram med. Vi ska veta vilka som är här, och arbetstagarorganisationerna ska också få möjlighet att följa upp detta. När det gäller lex Laval och utstationering vill jag ändå påminna om den utredning som pågår. Där har också Vänsterpartiet en representant. I denna utredning finns det stora möjligheter att framföra synpunkter. Utredningen har nyss påbörjats, och man håller på att bygga upp kunskap. Det är viktigt att ha den i botten när vi går in i diskussioner. Man kan fundera på hur det skulle vara om vi hade en motsvarande situation och om vi så att säga bytte - som jag nämnde skickar även vi svenskar ut personal från Sverige - och hur vi skulle ställa oss och hur Vänsterpartiet skulle ställa sig till om man tvingades teckna kollektivavtal i andra länder. Jag kommer inte att ställa frågan. Men det kan vara något att ta med sig. Vi kan titta på de nordiska länderna. Vi hänvisar ofta till den svenska modellen men även till den nordiska modellen. Varken Danmark eller Norge ställer krav på en behörig kontaktperson. Finland har en lite annorlunda situation. Vi följer alltså de nordiska grannländerna i detta fall.

anf.139 Johan Andersson (S):

Herr talman! Jag har en fråga till Maria Plass utifrån hennes anförande när det gällde betänkandet. Vi kan konstatera när det gäller betänkandet och att man inte utser en behörig representant som ska kunna teckna kollektivavtal att man inte följer ILO-konventionerna 98 och 154. Min fråga till Maria Plass och Moderaterna är: Hur ser regeringen på att vi inte följer dessa konventioner? Det finns en möjlighet, precis som Josefin Brink förtjänstfullt beskrev här, när det gäller att i lagtexten skriva in att man utser denna behöriga representant som då kan teckna kollektivavtal. Vi ser inte detta som något hinder. Det har inte prövats av EU-rätten. Det har Maria Plass rätt i. Vi har fått ett meddelande från EU om hur detta ser ut. Men det har inte prövats på något sätt. Min följdfråga kopplad till detta är: Hur ser Moderaterna och regeringen på att man inte efterlever ILO-konventionerna 98 och 154? Vi fick ganska nyligen skarp kritik när det gäller hur man har efterlevt lex Laval och hur det ser ut i den delen.

anf.140 Maria Plass (M):

Herr talman! När det gäller frågan om ILO-konventionerna finns det en partssammansatt expertmyndighet i Sverige, Svenska ILO-kommittén. Den håller med om att det är en klar förbättring. Det är vi överens om även här i kammaren med anledning av propositionen. I remissyttrandet från denna expertkommitté står det att förslaget inte står i strid med Sveriges åtagande enligt någon ILO-konvention ratificerad av Sverige. ILO har i sig inga sanktionsmöjligheter. Det handlar mer om dialog, rådgivning, experthjälp och tekniskt bistånd. Svenska ILO-kommittén har alltså sagt att förslaget inte står i strid med Sveriges åtagande. Men om vi nu skulle sätta ILO mot EU-rätten, vad anser Johan Andersson då skulle hända, alltså om man så att säga gjorde en prövning mot varandra?

anf.141 Johan Andersson (S):

Herr talman! Nu börjar detta likna dagens frågestund då finansministern ställde motfrågor till frågeställarna. Det blir en lite knepig debatt. Jag är mycket väl medveten om vilken status som ILO-kommittén har när det gäller dessa delar. Men en väsentlig fråga är ändå Sveriges efterlevnad av de konventioner som vi har skrivit under och den kritik som kommer från ILO, även om kritiken är mer principiell, alltså en policyskapande del. Vi anser att man gott och väl kan gå med på att en behörig representant som kan teckna kollektivavtal utses. Detta får sedermera prövas om det strider mot gällande lagstiftning. I dag vet vi faktiskt inte det. Jag har en följdfråga angående något som Josefin Brink tog upp. När det gäller kollektivavtalen har de ändrats genom tidigare ställningstaganden här, vilket gör att det är ganska enkelt att i dag teckna avtal via hängavtal och annat. Vi förutsätter ändå att vi ska få en arbetskraft som kommer att trivas på sitt jobb, finnas på arbetsplatsen och göra ett mycket gott arbete. Då handlar det också om att se till att man får bra villkor i Sverige. Hur ska detta hanteras utifrån hur förslaget till lagstiftning ser ut när en av de anställda ska vara den behöriga representanten? Hur ska man då hantera dessa frågor? Detta skulle jag gärna vilja ha svar på.

anf.142 Maria Plass (M):

Herr talman! Som jag sade i mitt anförande kan man utse en person som är anställd, men det kan också vara någon annan person som finns i Sverige. Skulle vi gå tillbaka till filiallagen, där det finns ett ursprung, var det till och med så att man skulle vara bosatt i Sverige. Det verkar lite överdrivet. Det togs upp i en socialdemokratisk motion, där man kanske hade tagit i lite väl mycket. Jag tror att vi alla är ganska nöjda med att det här inte står att man ska vara bosatt i Sverige för att kunna vara kontaktperson. Allt som man försöker sträva efter för att få enkelhet skulle i så fall försvinna. Precis som jag sade i replikskiftet med Josefin Brink är det inget förbud mot att teckna kollektivavtal. Det framställs gärna som att det skulle vara någon form av förbud för denna utländska arbetsgivare att göra det. Det är inte så. Men vi ställer inte det specifika kravet. Men det finns absolut möjlighet att göra det. Det vill jag verkligen poängtera. Det är mycket viktigt att detta fungerar i praktiken och att det är enkelt. Det som jag tror att vi alla är överens om är att vi vill skydda arbetstagarna. Det har Johan Andersson också varit inne på. Att man har villkor som är bra för dem som jobbar här måste vara det som är viktigt för oss alla. Jag fick inget svar på min fråga om EU-rätten. Men EU-rätten är viktig i detta fall. Frågan är vad som står högst i detta sammanhang om detta skulle strida mot EU-rätten.

anf.143 Mehmet Kaplan (MP):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. Miljöpartiet anser att människor ska kunna röra sig fritt och arbeta var de vill inom EU. Vi vill också att människor ska kunna komma utifrån EU, och där finns det en överenskommelse från föregående mandatperiod om arbetskraftsinvandring som Miljöpartiet är med i. Dessa rörligheter får dock inte utnyttjas för att pressa ned lönerna, försämra villkoren eller hota rätten att teckna kollektivavtal, och de får heller aldrig användas för social dumpning. Lika lön för lika arbete enligt lagar och avtal ska gälla i EU. Principen om att svenska kollektivavtal ska gälla på svenska arbetsplatser handlar om att alla arbetstagare ska behandlas lika och om allas rätt till likvärdiga löner och arbetsvillkor oavsett nationalitet. EU:s ekonomiska friheter ska inte överordnas mänskliga rättigheter, däribland de grundläggande fackliga rättigheterna. Där har vi sedan tidigare beslut från Miljöpartiet, och det har vi drivit i kammaren när det gäller ILO:s direktiv inom sociala rättigheter. Det är därför viktigt att skyddet för arbets- och anställningsvillkoren på svenska arbetsplatser nu stärks genom att utländska arbetsgivare blir anmälningsskyldiga när de utstationerar arbetstagare till Sverige. En viktig del av det nya systemet är att arbetsgivaren blir skyldig att utse och anmäla en kontaktperson som ska kunna ta emot delgivningar. För att systemet ska fungera väl måste kontaktpersonen inte bara gå att nå utan också just vara behörig att för arbetsgivarens räkning ta emot delgivningarna. Om arbetstagarens villkor inte skulle nå upp till minimistandarden enligt ett svenskt, centralt kollektivavtal för den aktuella branschen och arbetsgivaren inte ändrar arbetstagarens villkor så att de uppnår en sådan standard ska och kan Arbetstagarorganisationen delge kontaktpersonen en förhandlingsframställan. Snabbt och utan dröjsmål ska sedan en möjlighet till förhandling kunna inledas. En representant som utöver detta skulle vara behörig att förhandla och ingå kollektivavtal skulle enligt Miljöpartiets sätt att se på saken vara en person som är väl insatt i verksamheten, även om det vid de tillfällen med hängavtal tidigare talare har tagit upp antagligen skulle kunna ha räckt med en inte så väl insatt person. Vi har dock i den här balansgången ansett att detta för framför allt mindre företag skulle kunna vara problematiskt, och därför tycker vi att rätten att kunna kalla hit behörig företrädare - vilket i ett fåmansföretag kanske skulle röra sig om ägaren - faktiskt ser till att arbetstagaren får dessa rättigheter tillgodosedda. Vi konstaterar också från Miljöpartiets sida att det inom andra delar av bemanningsdirektivets innehåll nu finns utredningar som pågår, där våra företrädare sitter med och bevakar att det som har varit problematiskt med lex Laval i Sverige kommer att ses över ordentligt och förhoppningsvis leda fram till en omdaning inom området. Vi ser också att det finns en utredning som tillsattes och som tittar på om och hur - där tror vi faktiskt att det är "hur" - kringgåendet av företrädesrätten har gagnat de oseriösa aktörerna på arbetsmarknaden. Med detta vill jag än en gång yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen, herr talman. (Applåder)

anf.144 Ismail Kamil (FP):

Herr talman! Den 1 juni 2011 beslutade riksdagen om ett tillkännagivande till regeringen om behovet av en representant vid utstationering av arbetstagare till Sverige. Man anförde bland annat vikten av att det införs krav på företag att ha en representant i landet som ska vara behörig att företräda företaget vid förhandlingar med arbetstagarorganisationer eller i kontakter med myndigheter. Detta skulle göra det möjligt att kontrollera att utstationerade arbetstagare har rimliga arbetsvillkor och rimliga avtalsvillkor. Genom tillkännagivandet uppmanades regeringen att återkomma med förslag på åtgärder för att värna den svenska arbetsmodellen om ett sådant krav var förenligt med EU-rätten och under förutsättning att EU-medborgare från andra länder inte diskrimineras genom krav på bosättning i Sverige. Regeringens bedömning, herr talman, är att slutsatserna i kommissionsmeddelande 159 tyder på att kommissionen inte skulle anse att kravet på behörig representant är förenligt med EU-rätten. Bedömningen är att det bör vara tillräckligt att utse en person till exempel bland de utsända arbetstagarna att fungera som kontaktperson och mellanhand mellan företaget och tillsynsmyndigheten. I regeringens förslag finns därför inte krav på att representanten måste vara behörig att företräda arbetsgivaren i exempelvis arbetsrättsliga tvister. Vi ska dessutom ta hänsyn till åtminstone de två ILO-konventioner, nr 98 respektive nr 154, som har ratificerats av Sverige. Det som är av intresse i detta sammanhang är två artiklar. Det är artikel 4 i konvention nr 98 om att staterna ska vidta lämpliga åtgärder för att skapa reglering av anställningsvillkoren genom kollektivavtal samt artikel 5 i konvention nr 154 om att staterna genom olika åtgärder ska främja kollektiva förhandlingar. Herr talman! I artikel 56 i fördraget om Europeiska unionens funktionsrätt slås fast att inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom unionen ska förbjudas. Ett krav på att representanten ska vara behörig att förhandla och ingå kollektivavtal gör att personen måste vara väl insatt i arbetsgivarens verksamhet eller åtminstone ha högt uppsatt ställning och befogenhet inom företaget. Det kommer att skapa en inskränkning i den fria rörligheten för tjänster och kan medföra krångel och även stora kostnader. Det räcker med att arbetsgivaren har en kontaktperson i Sverige och att en förhandlingsbehörig representant för företaget i stället kan delta i förhandlingar när kollektivavtal ska inledas. Propositionen innehåller också förslag om sanktionsavgift respektive vitesföreläggande mot den arbetsgivare som inte fullgör sin anmälningsskyldighet enligt lagen. Med ett krav på anmälan om utstationering till Arbetsmiljöverket i kombination med ett krav på en kontaktperson som kan fungera som mellanhand mellan företaget och tillsynsmyndigheten blir det möjligt att reglerna i utstationeringslagen skulle kunna fungera bra. Regeringsförslag på dessa åtgärder borde därför räcka. (Applåder)

anf.145 Josefin Brink (V):

Herr talman! Återigen får vi höra att det nog kan tolkas så att ett uttalande från kommissionen eventuellt innebär att det inte skulle vara tillåtet att ställa krav på att representanten i Sverige ska vara behörig att teckna kollektivavtal. Jag köper inte den rättsliga grunden, och jag tycker tyvärr inte att det blev tydligare när Ismail Kamil var uppe och talade om detta. Återigen: Det finns ingen annan reglering av löner i Sverige än kollektivavtalen. I hela den plågsamma Lavalprocessen var ett av resultaten - en av de saker man kom fram till - att svenska fackföreningar från och med när lagen började gälla ska lämna in sina avtalskrav till Arbetsmiljöverket så att företag i andra EU-länder som tänker utstationera arbetstagare hit i förväg ska veta vilka krav facket kan tänkas komma att ställa. Det är väldigt svårt att se hur det skulle kunna vara omöjligt för ett företag att utse en representant som har behörighet att underteckna detta avtal, som rimligen alla personer i detta företag har haft möjlighet att ta del av i förväg innan de ens kom till Sverige. Det går inte att riktigt frigöra sig från tanken att regeringen och de borgerliga partierna återigen struntar i kollektivavtal, att man så att säga inte vill främja tecknandet av kollektivavtal. Man tycker att det är okej att de här företagen ska komma undan med mindre. Jag skulle jättegärna vilja höra hur Ismail Kamil ställer sig till det jag precis har sagt.

anf.146 Ismail Kamil (FP):

Herr talman! Josefin Brink borde ha lyssnat på vad jag sade beträffande artikel 56, nämligen att det är viktigt att inte inskränka friheten att kunna tillhandahålla tjänster inom unionen. Också Mehmet Kaplan tog upp frågan om den fria rörligheten för småföretag och mycket annat. Enligt artikel 56 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är det förbjudet att inskränka den friheten. Här är det inte meningen att vi ska krångla till det, Josefin, utan vi ska ha anmälningsskyldighet, vilket även ni tycker är bra, samt utse en representant som ska fungera som mellanhand mellan arbetsgivare och myndigheter om det skulle behövas. Jag kan förstå att ni, Josefin Brink, av ideologiska skäl är emot den fria rörligheten och fördraget när det gäller Europeiska unionen. Jag tycker inte alls att tillkännagivandet går emot det som finns med i regeringens proposition, nämligen att det ska finnas en anmälningsskyldighet och man ska ha en representant. Det borde vara viktigt. Om de regler som gäller i Sverige inte följs finns det möjlighet för exempelvis Arbetsmiljöverket att utöva tillsyn vad gäller läget, arbetsmiljön och mycket annat. Därför finns dessa två möjligheter, sanktionsavgift och vitesföreläggande. Vi från regeringspartierna tycker att det är tillräckligt.

anf.147 Josefin Brink (V):

Herr talman! Vänsterpartiet står som sagt bakom propositionen. Vi säger ja till den, men vi vill ha ett tillägg. Vi tycker att det är jättebra med anmälningsskyldighet och att Arbetsmiljöverket, liksom Skatteverket och andra, har möjlighet att träda in. Det är inte det vi ser som problem. Ismail Kamil säger att det är viktigt att inte inskränka den fria rörligheten. Men minst lika viktigt är väl att inte tillåta fri rörlighet på bekostnad av löner och arbetsvillkor. För Vänsterpartiet är det viktigt att vi inte tillåter lönedumpning på den svenska arbetsmarknaden. Jag tycker att Ismail Kamil fortfarande är svaret skyldig när det gäller på vilket sätt löner och arbetsvillkor för utstationerade arbetade ska kunna garanteras i Sverige, om vi inte ens kan ställa krav på att utstationerade företag ska kunna underteckna ett hängavtal som de känt till redan innan de kom hit, som uppfyller de minimikrav som vi ju är skyldiga att garantera utländska arbetare som kommer till Sverige för att jobba. Vad är skälet till att ni inte tycker att det är en självklarhet att vi ska ställa det kravet på företag som ska verka här? Folkpartiets och regeringens förslag riskerar leda till att svenska byggföretag och andra utsätts för illojal konkurrens och inte kan klara sig jämfört med företag som medvetet betalar lägre löner och erbjuder sämre villkor. Om vi inte kräver att dessa måste följa samma regler som deras svenska kolleger, på vilket sätt är det bra för det svenska näringslivet? På vilket sätt är det bra för svenska löntagare eller i första hand för de lönearbetare som kommer hit och inte får de löner som de har rätt till?

anf.148 Ismail Kamil (FP):

Herr talman! Vi är inte på något sätt emot kollektivavtal. För dem som jobbar i Sverige är det kollektivavtal som gäller. Det finns möjlighet för många småföretagare att komma hit under en kortare tid och sedan åka tillbaka. Skillnaden mellan oss och Vänsterpartiet är kanske att vi vill ha flexibilitet i stället för krångel. Vi vill ha rörlighet i stället för inskränkningar. Tyvärr är det en ideologisk låsning från Vänsterpartiets sida som vi inte kan råda bot på.

anf.149 Annika Qarlsson (C):

Herr talman! Detta betänkande och denna debatt handlar om anmälningsskyldighet vid utstationering. I ett mycket väl känt och omdebatterat idéprogram står att läsa: "Ett öppet land, en öppen attityd till andra och till varandra, utgör grunden för vårt ekonomiska välstånd och berikar oss i långt vidare bemärkelse. Vårt lands välstånd har i alla tider byggt på ett ständigt utbyte med omvärlden. I flera hundra år har vi präglats av emigranter, återvändare och invandrare. Centerpartiet välkomnar att samhället består av människor med olika bakgrund och erfarenheter, där alla är lika värda och där gemenskapen ska vara öppen för alla. Vi vill göra upp med de system och strukturer som hindrar människor från att vara delaktiga i samhället. Vi vill riva de murar och den uppdelning mellan innan- och utanförskap som en exkluderande politik skapat. Tekniska landvinningar, nya idéer och hårt arbete har fört jordens folk närmare varandra. Det fanns en tid då vi betalade tull vid stadsgränsen. Sedan dess har vi förenat både Norden och EU genom fri rörlighet och fri handel. Centerpartiet vill fortsätta att avlägsna de hinder som finns för enskilda människors rörlighet i världen. Vi vill se en framtid där Sverige är ett land dit människor kommer med en dröm om ett bättre liv och bidrar till att bygga vårt samhälle." Det var ett citat från Centerpartiets idéprogram. Herr talman! Den fria rörligheten inom EU är en storhet som vi i dag tar för självklar. När jag växte upp var Europa stängt, misstänksamt och ofritt. Där fanns kalla krigets spänningar i allra högsta grad påtagliga mellan öst och väst, mellan demokratier och diktaturer. Med öppenheten rör sig arbete och tjänster, arbetskraft och företag, utflyttare och inflyttare över gränserna på ett positivt sätt som medverkar till utveckling och till en dynamik som är nödvändig för att klara konkurrensen från resten av världen. Allt det positiva som öppenhet och fri rörlighet för med sig har självklart också en baksida. Att de regler som finns uppsatta för hur rörligheten får nyttjas är självklart. Men det finns självklart de som rundar, utnyttjar eller i okunskap inte följer de spelregler som finns - därför denna anmälningsskyldighet som vi debatterar i dag. Herr talman! Det regeringen föreslår och utskottet instämmer i är att arbetsgivare som utstationerar arbetstagare i Sverige enligt utstationeringslagen ska vara skyldiga att anmäla utstationeringen till Arbetsmiljöverket och att utse och anmäla en kontaktperson här. Denna kontaktperson ska vara behörig att ta emot delgivningar för arbetsgivarens räkning och tillhandahålla sådana handlingar som visar att kraven i utstationeringslagen är uppfyllda. Arbetsmiljöverket har ett tillsynsansvar, och det finns sanktionsavgift och vitesföreläggande mot arbetsgivare som inte fullgör sin skyldighet. I utskottet har vi ändrat i dels nedsättningen av sanktionsavgiften, dels förfarandet när sanktionsavgift ska tas ut för att bättre överensstämma med den nya lydelsen i arbetsmiljölagen enligt proposition 2012/13:143. Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2013. Det är en reglering som ska fortsätta stödja den fria rörligheten med dess dynamik men som samtidigt ska tydliggöra spelreglerna för vad som gäller när man kommer hit och en uppföljning av detta. Så långt är vi alla överens i utskottet. När det kommer till vilken behörighet denna kontaktperson ska ha går meningarna isär i utskottet och i riksdagen. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kräver att kontaktpersonen inte bara ska vara behörig att ta emot delgivningar utan även vara behörig att gå in i förhandlingar och teckna kollektivavtal. Övriga partier instämmer inte i det eftersom det skulle innebära en inskränkning av den fria rörligheten. En inskränkning i den fria rörligheten för tjänster är endast tillåten om den motiveras av allmänintresset, är nödvändig och proportionerlig i förhållande till målet. Reglerna i utstationeringslagen bygger inte på att kollektivavtal nödvändigtvis ingås med utländska arbetsgivare utan innebär framför allt en möjlighet för arbetstagarorganisationerna att följa upp att villkoren följs. Inte heller har de övriga nordiska länderna, med liknande arbetsmarknadsmodeller som Sverige, bedömt det som nödvändigt att kräva förhandlingsbehörighet hos kontaktpersonen. För att en person ska vara behörig att förhandla och teckna kollektivavtal krävs god insyn i företagets verksamhet. För stora företag är det troligtvis möjligt, även om det självklart kostar även för dem. Men för små företag skulle det innebära en näst intill omöjlighet att utstationera arbetstagare i Sverige över huvud taget, vilket innebär en stor inskränkning i den fria rörligheten för tjänster på grund av att det är få personer, kanske bara ägaren, som har insynen och behörigheten. Att, som S och V vill göra, begränsa rörligheten ställer inte Centerpartiet upp på. En väl fungerande inre marknad och fri rörlighet för varor och tjänster är för Centerpartiet en förutsättning för en bra utveckling. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i arbetsmarknadsutskottets betänkande 9 och avslag på reservationen. (Applåder)

anf.150 Johan Andersson (S):

Herr talman! Jag har en fråga till Annika Qarlsson utifrån hennes anförande i ärendet. Vi har tidigare här i kammaren i kväll debatterat ILO 98 och 154, de två konventioner som Sverige har antagit och ställt sig bakom. Jag har en enkel följdfråga kopplad till det som du har sagt i ditt anförande. Jag tror att alla partier som finns i denna kammare välkomnar den lagstiftning som nu är på väg, men vi vill från Socialdemokraternas och Vänsterpartiets sida ha förstärkningar och tillägg i den. Anser du att regeringen efterlever konventionerna 98 och 154 utifrån Centerpartiets syn?

anf.151 Annika Qarlsson (C):

Herr talman! Den svenska ILO-kommittén och den partssammansatta expertmyndigheten har tittat på förslaget och välkomnar det. De tycker att det är ett väl avvägt förslag som regeringen har lagt fram och som utskottet ställer sig bakom. De påpekar att en arbetstagarpart som vill förhandla inte längre riskerar att få söka upp en motpart i ett annat EES-land för att göra en förhandlingsframställning utan kan delge kontaktpersonen en sådan framställan. Därmed kommer de hit och kan genomföra den typen av förhandlingar. Vad man också säger i det remissyttrande som vi i utskottet har tagit del av är att det inte heller står i strid med Sveriges åtagande enligt någon ILO-konvention som är ratificerad av Sverige.

anf.152 Johan Andersson (S):

Herr talman! Jag har en följdfråga till ditt svar på min första fråga. Om man nu inte har en behörig representant i Sverige som har rätt att teckna kollektivavtal, hur ska det då praktiskt gå till? Vi tror att det i stället kommer att krångla till verksamheten för de utstationerade, både de som är anställda och de företag som är här, om de inte ges möjligheten att ganska enkelt lösa tvister som uppstår och teckna kollektivavtal. I dag är det ett ganska enkelt system att följa de hängavtal som finns på nationell nivå och på annat sätt. Då är min fråga till Annika Qarlsson: Gör Centerpartiet och Annika Qarlsson samma bedömning, att detta i stället riskerar att innebära att det kanske blir en krångligare situation för de utstationerade företagen? Det tror jag att ingen är betjänt av.

anf.153 Annika Qarlsson (C):

Herr talman! Jag gör tvärtemot Johan bedömningen att det förslag som vi debatterar här och nu och som vi ska besluta om underlättar för de utstationerade. Det finns någon som är ansvarig för att ta emot delgivning. Är det någon som önskar någon form av diskussioner kring tvister eller liknande finns det en person som är utsedd som ansvarig för att ta emot en delgivning och kommer säkerligen i vissa delar att kunna hantera även tvister. Men när det gäller förhandlingar och att teckna avtal finns det en tydlig mottagare med det här förslaget, så jag bedömer att det kommer att underlätta för de utstationerade som kommer hit att få möjligheten att både lösa tvister och eventuellt teckna kollektivavtal när så önskas.

anf.154 Mattias Karlsson (SD):

Herr talman! Vi behandlar i dag arbetsmarknadsutskottets betänkande 9 angående anmälningsskyldighet vid utstationering. På grund av ett flygplan som inte ville lyfta kunde jag tyvärr inte närvara i utskottet vid justeringen av betänkandet, men jag vill här från Sverigedemokraternas sida meddela att vi yrkar bifall till reservationen från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Från Sverigedemokraternas sida är vi naturligtvis mycket positiva till gränsöverskridande handel och företagsverksamhet. Det är en helt omistlig del i skapandet av tillväxt och upprätthållandet av vår välfärd. Lika viktigt som att gränsöverskridande handel och företagsamhet sker i stor omfattning är att verksamheten är klokt och ansvarsfullt reglerad. Marknaden kan inte själv tillse att viktiga icke-ekonomiska värden som rättvisa och trygghet värnas. Det har bevisats vid otaliga tillfällen genom historien. Utländska företags och arbetstagares etablering i Sverige får inte ske till priset av att den svenska modellen undermineras, att utländska arbetstagare utnyttjas eller att svenska arbetstagare och företag trängs undan genom oetisk och illojal konkurrens. Regeringens och Miljöpartiets hittillsvarande bedömning av hur stora riskerna är för missbruk och mygel i dessa avseenden kan i bästa fall beskrivas som naiv och i värsta fall som cynisk. Hanteringen av det regelverk som omgärdar arbetskraftsinvandringen är ett av flera belysande exempel på detta. Vad den aktuella propositionen anbelangar är vi i grunden positiva till innehållet. Förslaget innebär en klar förbättring i förhållande till den nu nuvarande situationen. Det är bra att vi i Sverige inte längre är ensamma i Norden om att inte ställa några krav på förekomsten av kontaktpersoner och att vi får lite mer ordning och reda. I betänkandet finns alltså en gemensam reservation från Socialdemokraterna och Vänstern innehållande krav på att de utländska företagens kontaktpersoner också ska vara behöriga att förhandla om och ha mandat att teckna kollektivavtal. Från Sverigedemokraternas sida ställer vi oss alltså bakom kravet. Till skillnad från regeringspartierna och Miljöpartiet har vi inte ändrat uppfattning i den här frågan sedan en enig riksdag 2011 ställde sig bakom ett tillkännagivande i frågan. I debatten här har vi hört företrädare för Folkpartiet och Centerpartiet säga att de inte kan ställa sig bakom reservationen som de anser innebär att man vill inskränka friheten. Den fråga som då uppstår, herr talman, är om Centerpartiet och Folkpartiet så sent som 2011 hade andra ideologier än vad de har nu, om de då stod för att inskränka friheten, om det nu bara är på basis av detta som man kan bifalla reservationen. Att kontaktpersonen saknar rättskapacitet och därför inte själv kan förhandla med relevant facklig organisation innebär att det kan komma att ta lång tid innan till exempel en förhandlingsframställan besvaras. Vår bedömning är att denna fördröjning i vissa fall, till exempel vid kortare utstationeringar, kan äventyra möjligheten till meningsfulla förhandlingar och därmed underminera det skydd som utstationeringsdirektivet förutsätter ska ges genom kollektivavtal. Vi anser att regeringen och Miljöpartiet borde lära sig av fiaskot med reglerna för arbetskraftsinvandringen och i förväg försöka täppa till alla tänkbara kryphål och möjligheter till missbruk, så att man slipper göra det i efterhand när mycket skada redan har skett. Utskottsmajoriteten anför som sin huvudsakliga invändning mot reservationen att EU-rätten och EU-domstolen sannolikt inte skulle tillåta oss att ställa krav på att de utländska företagens kontaktpersoner också ska vara behöriga att förhandla och ha mandat att teckna kollektivavtal. Att EU inte hyser någon större respekt för vare sig den svenska modellen eller nationellt självbestämmande i allmänhet är tämligen väl fastställt vid det här laget. Vad vi sverigedemokrater anser om unionens och EU-domstolens demokratiska legitimitet är också väl känt. Vad jag vill ha sagt med detta är att det säkert kan finnas en risk för att utskottsmajoriteten har rätt i sina farhågor om att EU-domstolen ännu en gång kan försöka förhindra oss att själva bestämma över vårt land. Men att inte ens försöka ta strid och att lägga sig platt för unionen innan det ens är säkert fastställt att vi måste göra det är dock en linje som Sverigedemokraterna inte kan acceptera. Herr talman! Utskottsmajoriteten anför också att svenska ILO-kommittén i sitt remissyttrande gjort bedömningen att det föreliggande förslaget inte i någon del strider mot någon ILO-konvention som Sverige har ratificerat. Värt att notera i detta sammanhang är dock att arbetstagarnas representanter i svenska ILO-kommittén inte delade denna bedömning och därför reserverade sig mot beslutet. I sin reservation pekar arbetstagarnas representanter bland annat på att ILO:s föreningsrättskommitté vid upprepade tillfällen har klargjort att en regel som den föreslagna, som innebär att den kontaktperson som arbetsgivaren ska utse endast behöver vara behörig att ta emot delgivning och tillhandahålla handlingar men saknar rättskapacitet, inte är tillräcklig för att uppfylla det krav på främjande av kollektiva förhandlingar som finns i konventionerna 98 och 154. Det kan således finnas skäl att fortfarande betrakta det som en delvis öppen fråga huruvida den föreliggande propositionen i alla delar är fullt förenlig med ILO-konventionerna som Sverige har valt att ratificera. Oavsett hur det ligger till med dessa frågor är det för Sverigedemokraternas vidkommande varken ståndpunkten hos semidemokratiska överstatliga unioner eller innehållet i internationella konventioner som Sverige tidigare har ingått som är avgörande när vi formulerar våra politiska ställningstaganden. För oss sverigedemokrater finns ingen högre auktoritet än det svenska folket och inget som är viktigare för oss att ta hänsyn till än det svenska folkets övergripande intressen. I detta fall är det vår bedömning att det ligger i det svenska folkets intresse att riksdagen så långt det bara är möjligt värnar om den svenska modellen och motverkar lönedumpning.

anf.155 Andreas Carlson (KD):

Herr talman! En väl fungerande inre marknad med fri rörlighet för människor, varor och tjänster är en viktig grund i det europeiska samarbetet. Det är också ett viktigt redskap i kampen för att hjälpa människor att återgå i arbete i krisens Europa. Möjligheten för företag att utstationera personal för arbete i andra medlemsstater är därför ett viktigt inslag i den fria marknaden för tjänster. Samtidigt är det självklart viktigt att de utstationeringar som görs till Sverige fungerar som en del av den svenska arbetsmarknadsmodellen. De utstationerade arbetstagarna ska omfattas av de villkor som gäller på den svenska arbetsmarknaden. Den svenska modellen bygger på att arbetstagarorganisationerna har ett viktigt ansvar att övervaka att arbets- och anställningsvillkor för utstationerade arbetstagare följs. Arbetsmiljöverket utövar tillsyn över arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningen vid bland annat utstationeringar. Därför är det, herr talman, nödvändigt att arbetstagarorganisationer liksom Arbetsmiljöverket och andra myndigheter kan kontakta utländska arbetsgivare i Sverige. Regeringen föreslår därför i propositionen att det införs dels en skyldighet att anmäla pågående utstationeringar, dels en skyldighet att utse och anmäla en kontaktperson som bland annat ska tillhandahålla dokument som styrker att de nödvändiga villkoren upprätthålls. Syftet är, återigen, att utstationerade arbetstagare i Sverige ska ha samma grundvillkor som svenska arbetstagare. Regelverket får dock inte bli för krångligt. Risken finns då att företagande och tjänsteproduktion i Sverige minskar. Anmälningsförfarandet behöver vara så enkelt som möjligt och i första hand göras smidigt via nätet. Kristdemokraterna tycker att förslagen i propositionen är ett viktigt steg framåt när det gäller att förena den svenska modellen med de EU-krav som ställs på fri rörlighet. Jag anser också att förslagen gällande tillsyn och sanktioner är väl avvägda, och därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder)