Arbetsrätt

anf.81 Johan Andersson (S):

Herr talman! I dag ska vi behandla 77 motionsyrkanden om arbetsrättsliga frågor som väcktes under allmänna motionstiden 2012. Det stora antalet motionsyrkanden visar på ett stort politiskt intresse för arbetsrättslagstiftningen och arbetsmarknadspolitiken. Jag vill börja med att yrka bifall till våra reservationer nr 2, 5 och 12. Sedan maktskiftet 2006 har det skett stora förändringar för den enskilde arbetstagaren vad avser arbetsrätten. Lejonparten av de stora förändringarna skedde förra mandatperioden 2006-2010. Jag kommer att kortfattat beskriva en del av de förändringar och försämringar som har genomförts och som har drabbat den enskilde arbetstagaren ganska hårt. Jag kommer sedan att gå vidare till vad vi socialdemokrater har för tankar och idéer när det gäller arbetsmarknad och arbetsrätt. Det har skett ganska stora förändringar i arbetsrätten. Ett av de första förslagen som den borgerliga regeringen genomförde efter tillträdet 2006 var att man försämrade och försvagade anställningsskyddet. Före regeringsskiftet 2006 hade den dåvarande socialdemokratiska regeringen lagt fram ett förslag som innebar förändringar av möjligheten att anställa på begränsad tid, så kallad visstid. Den borgerliga regeringen strök det som var positivt för arbetstagarna ur förslaget men genomförde de delar som var till fördel för arbetsgivarna och förlängde tiden för visstidsanställningar kraftigt. Ändringarna syftade till att göra det ännu lättare för företagen att slippa tillsvidareanställa och därmed inte behöva saklig grund för att avsluta anställningen. Efter att riksdagen röstat igenom försämringen anmälde LO och TCO detta till EU. Vad utfallet av den anmälan blir återstår att se. I dagarna har regeringen lämnat in ett yttrande till EU-kommissionen. Nu återstår för EU-kommissionen att ta ställning till yttrandet och se om den argumentation som regeringen har lagt fram är till fyllest och att därefter komma med ett ställningstagande. Naturligtvis vore det en nesa för Sverige att få en reprimand eller till och med få ett domslut som pekar på att man är tvungen att vidta åtgärder i den här delen. Det blir spännande att höra hur alliansföreträdarna kommenterar frågan om visstidsanställningar, om man håller med regeringen i synen att detta inte är förenligt med den svenska modellen på svensk arbetsmarknad, vilket har varit arbetsmarknadsministerns kommentar i medierna i anslutning till det yrkande som regeringen har lämnat vidare till EU. Det har blivit lättare att kringgå lag och kollektivavtal genom att man har tagit bort en del av de delarna när det gäller framför allt turordningsreglerna. Tidigare fanns det ett starkare skydd för dem som var äldre, över 45 år, som sades upp på grund av arbetsbrist. Det fanns ett skäl till det. Det är naturligtvis att det är svårare för den som är äldre att få ett nytt jobb. Detta var också något som man genomförde. När det gäller lag och kollektivavtal handlar det mycket om att man införde så kallad F-skattsedel. Vissa arbetsgivare ställer i dag krav på att man har F-skattsedel i stället för att man blir anställd. Man är alltså egenföretagare i stället för att bli anställd. Det påverkar naturligtvis arbetstagarbegreppet. Det innebär att det blir lättare för arbetsgivare att slippa arbetsrättslig lagstiftning och kollektivavtal. Det har blivit försämrad jämställdhetslagstiftning. När jämställdhetslagen ersattes med diskrimineringslagen passade regeringen på att luckra upp de regler som innebar att arbetsgivaren måste upprätta en plan för sitt jämställdhetsarbete och för sitt arbete mot lönediskriminering. Sådana planer skulle tidigare uppdateras årligen och upprättas hos alla arbetsgivare som har tio eller fler anställda. Efter ändringen räcker det att planerna upprättas vart tredje år, och arbetsgivare med färre än 25 anställda behöver inte upprätta några planer alls. Av erfarenhet vet vi att det förebyggande arbete som genomförs inom ramen för dessa planerade insatser är det som är effektivast för att motverka diskriminering. Det har blivit svårare att teckna avtal och förhandla med utländska arbetsgivare. Det var också något som regeringen genomförde när det gäller behörig arbetsgivarrepresentant. Nu har vi en proposition som vi kommer att behandla i närtid. Vi socialdemokrater har föreslagit att den behöriga representanten också ska ges mandat att teckna kollektivavtal. Det ser vi som mycket viktigt för att kunna få en väl fungerande svensk arbetsmarknad. Det återstår att se hur resultatet kommer att bli när frågan behandlas här i kammaren framöver. Det har skett kraftiga inskränkningar i strejkrätten. Då tänker jag närmast på lex Laval, där regeringen valde en minimilagstiftning. Nu har regeringen efter ett tillkännagivande i riksdagen tillsatt en parlamentarisk lex Laval-utredning med möjlighet att lägga förslag på hur en ny lagstiftning skulle kunna se ut framöver. Jag har ganska stora förhoppningar på att vi kommer fram till en förändrad lagstiftning som innebär att det blir lättare för arbetskraft att jobba utifrån svenska villkor. Vad vill då vi socialdemokrater när det gäller arbetsmarknaden i allmänhet och arbetsrätten i synnerhet? Vi har haft en partikongress som nyligen avslutades. Där har vi slagit fast att full sysselsättning är det övergripande målet. Det är övergripande att få så många som möjligt sysselsatta på svensk arbetsmarknad. Vi har också slagit fast mål kring detta. Vi förespråkar ett kraftfullt ekonomiskt program mot arbetslösheten och offentliga investeringar för fler jobb. När det är dåliga tider, passa på att göra offentliga investeringar i infrastruktur, skolbyggnader och andra delar som behövs för att kunna klara den framtida välfärden! Resultaten i den svenska skolan ska vändas. Efter sex år med borgerligt styre pekar resultaten fortfarande nedåt, och skolresultaten går ganska snabbt ned. Det måste vändas. Det håller inte med den retorik som skolminister Jan Björklund har om att det är den socialdemokratiska regeringens fel. Nu har han regerat och styrt skolpolitiken i sex år. Nu måste man börja ta ansvar också. Kvaliteten i välfärden ska höjas. Sverige ska gå före på miljöområdet. Vi vill också se ordning och reda på arbetsmarknaden. Där blir man ganska beklämd, tycker jag. Från att tidigare ha haft en arbetsmarknad som har varit ganska välreglerad när det gäller kollektivavtal och lagstiftning har det blivit en arbetsmarknad där det i dagsläget väldigt mycket handlar om oordning på arbetsmarknaden. Där har vi mer att göra. Vi socialdemokrater kommer att förespråka förändringar som går i den riktningen. Rätt till heltid handlar en av våra reservationer om. Vi vill att heltid ska vara en norm på hela arbetsmarknaden. Heltid ska vara en rättighet. Vi vill i första hand att detta löses genom förhandlingar och kollektivavtal. Vi tror på parterna och deras möjligheter att gå före för att lösa ut heltidsfrågan. Men om detta inte är möjligt kommer vi att överväga att lagstiftning ska ske. Vi lovar också att i socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting verka för rätt till heltid, tryggare anställningar och bättre arbetsmiljö. Varje ny tjänst ska vara en heltidstjänst. Alla anställda ska kunna erbjudas heltidsanställning. Ingen medarbetare ska vara visstidsanställd mer än två år. I dag går det dess värre bakåt även där, framför allt inom offentlig sektor, när vi ser hur det ser ut med delade turer mitt i veckorna och delade turer på helgerna. Det är en arbetsmarknadssituation som kanske rådde under början på 80-talet som man nu är tillbaka till. Vi har i vår kommittémotion föreslagit en ny begränsningsregel för hur länge rullande visstidsanställningar kan fortgå. Vi föreslår max 24 månader under en femårsperiod, då allmän visstidsanställning, vikariat och provanställning övergår till en tillsvidareanställning. Nu har regeringen ingivit sitt svar till EU-kommissionen om sin syn på hur man följer ramavtalet. Som en mätt katt, kan jag konstatera, motiverar man sitt svar med att Sverige behöver en viss andel visstidsanställningar för att klara den svenska modellen. Grundregeln på svensk arbetsmarknad är att tillsvidareanställning ska vara huvudregel. Det har vi varit politiskt överens om i kammaren. Det kommer att bli väldigt spännande att höra från Alliansens företrädare om den grundregeln inte kommer att gälla framgent, utifrån det svar som regeringen nu har lämnat in. Vi socialdemokrater har också i vår kommittémotion föreslagit att man tar bort undantaget i LAS, lagen om anställningsskydd, att arbetsgivare med färre än tio anställda får undanta två personer från turordningsreglerna. Det upplever vi som mycket orättvist och orättfärdigt. De undersökningar som finns kring detta visar att detta har haft låg verkan. Oftast löser man de här frågorna om man har ett bra klimat på arbetsplatsen, med en facklig organisation som har bra möjlighet att påverka och bra möjlighet till inflytande. Då löser man detta på annat sätt, i förhandlingar. Man klarar ut de undantag som behöver gälla och de undantag som behöver ges. Med de orden, herr talman, yrkar jag bifall till våra tre reservationer.

anf.82 Mehmet Kaplan (MP):

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till vår reservation 15. Självfallet står vi bakom även alla våra övriga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag inte bifall till dem. Jag vill lyfta fram ett antal frågor som tas upp i betänkandet. En av dem handlar om effekterna av det ökade användandet av registerutdrag som gäller dem som har avtjänat sina straff. Den största integritetskränkningen är naturligtvis den som brottsoffer utsätts för - någon som har blivit utsatt för ett brott, någon som faktiskt har blivit fråntagen den känsla av trygghet som kanske aldrig mer kommer tillbaka. Det är den största och grövsta integritetskränkningen. Det må det inte råda några tvivel om. Men om vi utgår från den ståndpunkten är det också viktigt att personer som har avtjänat sina straff och som vill komma tillbaka in i samhället också ska kunna göra det så att vi inte får ett ekorrhjul. För den som en gång har trampat snett - blivit misstänkt för ett brott, dömts för ett brott och avtjänat sitt straff - måste det finnas rimliga vägar tillbaka in i samhället. Det tror jag att många partier är överens om. Men om vi ser hur det ser ut i praktiken på vår arbetsmarknad i dag finns det en stor problematik kring frågan om integritetsskydd i arbetslivet. Den är så pass stor att detta blev föremål för en utredning, SOU 2009:44. Där föreslås ett antal åtgärder just för att stärka integritetsskyddet i arbetslivet. Om man tittar på förslagen och hur svaret på vår motion har formulerats i utskottsbetänkandet blir det en liten diskrepans. Idén om att stärka integritetsskyddet för blivande anställda, existerande anställda, praktikanter, inhyrda och inlånade är någonting som är lite större än att tala om vad de har gjort tidigare. När man väl har avtjänat sitt straff och ska tillbaka in i samhället måste det finnas två ingångar från samhällets sida. Den ena ingången handlar om en rehabilitering som förhoppningsvis har avslutats redan under vistelsen i fängelset, inom kriminalvården. Om rehabiliteringen inte har avslutats ska den fortsätta. Den andra ingången bör vara att den person som kan och vill jobba ska kunna få ett jobb. På en arbetsmarknad med hög arbetslöshet kan det verka vara lyxproblem att tala om före detta kriminellas möjligheter att komma in i arbetslivet. Men faktum kvarstår, nämligen att oavsett om det är högkonjunktur eller lågkonjunktur är detta en grupp som stigmatiseras, dessutom på ett sådant sätt att det har föranlett en utredning. Enligt texten i betänkandet samlar denna utredning damm i Regeringskansliet. Det står lite kryptiskt att den bereds. Den började beredas 2009. Det låter som om det var några år sedan. Jag vill lyfta fram en annan fråga, och den handlar om turordningsreglerna. Vi kan i betänkandet läsa att ett parti vill utöka undantagen från turordningsreglerna från två personer till fem personer. Det finns också partier som vill ta bort undantagen helt och hållet. Jag och Miljöpartiet menar, med den ingång som vi har haft i frågan, att så länge detta inte missbrukas bör vi inte röra på LAS ännu en gång. Jag vet också att det inom Alliansen finns partier som nog skulle vilja ruska om LAS ytterligare för att kunna få till stånd någon form av lösning som de kanske benämner flexibilitet, men som vi från Miljöpartiet benämner som otrygghet och ett sätt att våldföra sig på den svenska modellen som har tjänat oss väl och som har visat sig fungera relativt bra även i lågkonjunktur. Herr talman! Jag vill också ta upp frågan om missbruk av visstidsanställningar. Missbruket av visstidsanställningar har uppmärksammats, inte bara av oppositionspartierna utan av EU. Ett motiverat yttrande landade på regeringens bord mycket snabbt. Svaret från departementet och ansvarig minister var nämligen av sådant slag att det inte gick att misstolka. Beskedet var: Vi kör som om ingenting har hänt. Det funkar för oss, och det är en väg in på arbetsmarknaden för unga. Nu är frågan tillbaka i EU, och man behöver inte spekulera särskilt i hur det kommer att sluta. Detta är mycket tydligt och klart. Det står i det yttrande som vi fick till Sverige att vi kommer att hamna i domstol och så småningom också dömas i frågan. Det är ett relativt klart fall, även om de flesta fall när det gäller denna typ av frågor inte är lika klara. Det finns några tusen sådana yttranden från EU till medlemsländerna. Men här har av varandra oberoende experter uttalat sig och sagt att denna fråga kommer att leda till att Sverige bötfälls. Då finns det två saker att göra. Det ena är att göra som regeringen gör och sticka huvudet i sanden och låtsas som att det regnar eller i bästa fall blåser över. Det andra är att försöka vara konstruktiv och se på vilket sätt vi kan klara av den svenska modellen och sättet att arbeta på som gör att vi har både flexibilitet och idén om att företag tack vare denna flexibilitet kan överleva. Vi har nämligen branscher, till exempel besöksnäringen, och LRF:s medlemsorganisationer som är helt beroende av olika typer av visstidsanställningar. Säsongsanställningar är kanske det främsta jag tänker på när det gäller just dessa två branscher. Men vi har också ett behov av trygghet för de anställda. Att år efter år - upp till fem, sex eller sju år - gå och inte med säkerhet veta om man har en så kallad fast anställning eller inte, att inte kunna planera för sin framtid, att inte kunna veta om man ske ge sig på en budgivning och kanske köpa sin första bostad eller att inte kunna teckna ett avtal på minsta lilla sak för att man inte kan visa att man har tillsvidareanställning. Det kan handla om att få ett hyreskontrakt eller om att köpa någonting som kostar mer än en månadslön. Vi tycker att det är mycket beklämmande att vi har hamnat i denna situation. Vi i Miljöpartiet ser gärna att regeringen ser pragmatiskt på detta och ser över den samarbetsform som har gjort att ett eller två mindre partier i princip har kidnappat frågan och ställt det stora partiet i regeringen offside. Detta måste nämligen hanteras. Det som regeringen nu gör är snarare att icke hantera frågan. Möjligtvis använder man EU-kommissionens meddelanden och yttranden som ett spel i den interna politiken för att kunna ha dem som påtryckningsmedel för att få skutan dit man vill. Men detta är på riktigt. Det innebär att vi faktiskt har ett problem och att Sverige hängs ut i frågan. Från Miljöpartiet kommer vi att vara mycket noga med att detta görs på rätt sätt. Vi tror inte på den typ av begränsningar som förs fram i debatten och som innebär att framför allt småföretagen inom besöksnäringen och inom LRF:s medlemsorganisationer drabbas. Men vi kommer inte heller att tumma på den rättighet som de anställda har att faktiskt känna tryggheten i att ha en tillsvidareanställning. Där finns det lite olika förslag. Vi har sett hur bland annat fackförbundet TCO har fört fram olika typer av olika begränsningsmodeller som skulle kunna funka för alla parter. Men än en gång gör regeringen det som den faktiskt har blivit rätt så duktig på under de senaste tre åren, nämligen att sticka huvudet i sanden.

anf.83 Mattias Karlsson (SD):

Herr talman! Jag vill börja med att säga att vi står bakom samtliga sverigedemokratiska reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 6 och 8. Vi behandlar i dag arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 8 om arbetsrätt. Socialkonservatismen, som är den ideologiska inriktning vi i Sverigedemokraterna tillhör, har historiskt sett varit en inflytelserik kraft vid etableringen och försvaret av arbetsrätten samt vid förbättrandet av arbetarnas villkor i Europa, inte minst i länder som Tyskland och Storbritannien. Sverigedemokraterna har ingen avvikande mening i förhållande till våra historiska föregångare i detta avseende, utan även vi betraktar arbetsrätten som ett viktigt område för upprätthållandet av individens trygghet och upprätthållandet av harmoniska samhällsförhållanden. Framväxten av den svenska och nordiska arbetsrätten skiljer sig på många sätt från andra länders i det att den till stora delar har växt fram organiskt genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Den svenska modellen med kollektivavtal har bidragit till en förhållandevis harmonisk utveckling och har, förutom det inneboende konfliktperspektiv som finns, medfört ett fokus på att det även finns intressen som förenar arbetsgivare och arbetstagare i form av till exempel stabilitet och tillväxt. Sverigedemokraterna är i grunden positiva till den svenska modellen, och vi är beredda att försvara den inför framtiden. Försvara den tror jag tyvärr också att vi kommer att bli tvungna att göra. Den framväxande europeiska federalstaten har redan vid flera tillfällen givit prov på ambitioner att underminera den svenska modellen. Den som tror att dessa ambitioner kommer att minska i framtiden menar jag antingen är blind eller medvetet väljer att blunda. Det är uppenbart för alla som vill se att de starka federalistiska krafterna i Bryssel är fast beslutna att likrikta EU:s medlemsländer på alla sätt och områden de kan. Jag beklagar att Sverigedemokraterna numera är det enda parti i riksdagen som konsekvent motsätter sig unionen i dess nuvarande form och den ständiga utvecklingen mot ökad överstatlighet. Om inte övriga partier tänker om i sitt ställningstagande i det här avseendet är jag övertygad om att vi kommer att få se negativa konsekvenser även på det arbetsrättsliga området. All reglering av arbetsmarknaden sker naturligtvis inte genom kollektivavtal och bör ej heller göra så. Staten bör vara restriktiv med lagstiftning på detta område men har ändå en viktig uppgift i att upprätthålla ett grundläggande, rättvist och väl balanserat ramverk. Målet med arbetsrätten bör enligt Sverigedemokraternas mening vara att säkerställa att företagens strävan efter tillväxt inte tillåts gå ut över arbetstagarnas behov av trygghet och rättvisa på ett alltför allvarligt sätt och att arbetstagarnas behov av trygghet och rättvisa inte tillåts gå ut över företagens och samhällets behov av tillväxt på ett alltför allvarligt sätt. Jämviktsläget är inte statiskt. Det förändras över tid och påverkas av utvecklingen i vår omvärld. Den som vill värna jämvikten får således inte vara alltför fastlåst i ideologiska dogmer utan måste inta ett pragmatiskt förhållningssätt, både till arbetsrätten och till arbetsmarknadspolitiken i stort. En fråga där jämviktsläget har rubbats på grund av samhällsförändringar och där lagstiftningen inte riktigt har hängt med är enligt vår mening turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd. Den svenska ekonomin har förändrats radikalt sedan turordningsreglerna infördes och är i dag mer globaliserad och tjänstebaserad. Arbetstagarnas kompetens är i dag i många fall ett företags främsta tillgång. Möjligheten att behålla nyckelpersonal i svåra tider har således blivit viktigare och kommer sannolikt också att bli ännu viktigare i framtiden. Vi är medvetna om att LAS är en semidispositiv lag i den meningen att den kan avtalas bort genom kollektivavtal och att facket många gånger har varit tillmötesgående i detta avseende. Det är dock långt ifrån alltid facken tillåter företagen att behålla spjutspetskompetens framför annan personal som har varit på arbetsplatsen längre, och i de fall där man faktiskt når en överenskommelse blir det ofta en kostsam process för företagen. I en undersökning från 2009 angav Sveriges företagare att man ser flexiblare turordningsregler som den näst viktigaste frågan för ett bättre företagsklimat i Sverige - hela åtta av tio företagare såg en sådan reform som ganska eller mycket viktig. Exakt hur allvarligt problemet är kan man givetvis diskutera, men det råder knappast något tvivel om att turordningsreglerna såsom de är utformade i dag i alla fall i någon mening hämmar tillväxten och företagens anställningsbenägenhet. Mycket talar också för att regelverket framför allt missgynnar ungdomar och invandrare. Från Sverigedemokraternas sida intar vi en pragmatisk hållning i frågan. Vi är inte beredda att helt avskaffa den trygghet turordningsreglerna medför för arbetstagarna, men vi vill samtidigt underlätta för företagen och stimulera tillväxt och sysselsättning genom att öka antalet undantag från turordningsreglerna. God tillgång på arbete gynnar naturligtvis också arbetstagarna som kollektiv. Värt att nämna i sammanhanget är även att Sverigedemokraterna vill kombinera flexiblare turordningsregler med en förstärkt a-kassa. Missmatchning och höga trösklar för ungdomar är två av de allvarligaste strukturella problemen på den svenska arbetsmarknaden just nu. En reformering av turordningsreglerna skulle kunna bidra till att minska båda dessa problem, och jag måste säga att det är minst sagt förvånande att en borgerlig regering är beredd att satsa miljarder på konstlade skattesubventionerade jobb samtidigt som man inte ens är beredd att överväga en kostnadsfri reform som skulle kunna stärka företagen, tillväxten och sysselsättningen. Om den nuvarande utformningen av turordningsreglerna utgör ett exempel där arbetsrätten är i obalans till arbetsgivarnas nackdel utgör den fråga som lyfts fram i reservation 8 ett exempel där arbetsrätten är i obalans till arbetstagarnas nackdel. Att en arbetstagare ska kunna bli av med sitt arbete på osakliga grunder och sedan inte ha rätten att få tillbaka sitt arbete ens efter att Arbetsdomstolen har slagit fast att man har blivit orättvist behandlad är naturligtvis oacceptabelt. Som vi ser det är detta inte bara en arbetsrättslig fråga utan också en demokratifråga. Jag har själv bekanta och partikamrater som på osakliga grunder har blivit uppsagda från sina arbeten endast på grund av sina politiska åsikter. Det skulle lika gärna ha kunnat handla om en arbetstagare som gjort sig obekväm på arbetsplatsen genom ett starkt fackligt engagemang, till exempel. Den nuvarande ordningen gör det alltså inte bara möjligt för arbetsgivare att utsätta arbetstagare för orättfärdig behandling utan legitimerar också diskriminering av oliktänkande. Jag vill tacka Vänsterpartiet för att man har lyft upp den här viktiga frågan på dagordningen. Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att även om vi från Sverigedemokraternas sida den här gången endast har valt att reservera oss till förmån för ett fåtal av motionerna i betänkandet anser vi att det finns många förslag i betänkandet som har ett vällovligt syfte och är värda att utreda och fundera vidare kring inför framtiden. Ett tydligt undantag från detta är dock Miljöpartiets förslag om att införa mångkulturell ledighetslagstiftning. Att försöka särskilja det kristna från det svenska kulturarvet är som att försöka plocka äggen ur sockerkakan. Jag tänkte säga att den som förfäktar en sådan ambition borde börja med att plocka bort korset ur den svenska flaggan, men jag vill inte ge Miljöpartiet några fler dåliga idéer. Sverige behöver en samhörighetspolitik, inte mer av segregerande, mångkulturalistisk splittringspolitik. Jag är glad att utskottsmajoriteten valde att avslå den här motionen, men jag önskar att motiveringen hade varit skarpare och tydligare.

anf.84 Ali Esbati (V):

Herr talman! Dagens debatt handlar om arbetsrätten, och många av de yrkanden som behandlas går ut på att göra justeringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen för att möta konkreta, principiellt viktiga problem som arbetstagare möter på den svenska arbetsmarknaden. Det handlar om att anpassa regelverket till en verklighet där otryggheten för och utnyttjandet av arbetande människor har blivit mer regel än undantag inom vissa sektorer, vilket förstås också påverkar hela arbetsmarknaden och därmed hela samhället - hur vi har det och hur vi förhåller oss till varandra. Den borgerliga majoriteten i utskottet föreslår avslag på samtliga motioner, och Vänsterpartiet har därför tolv reservationer i betänkandet. Jag står givetvis bakom dem alla, men för tids vinnande yrkar jag endast bifall till reservationerna 2, 5 och 13. Herr talman! Arbetsrätten är i grunden en skyddslagstiftning. Basen för förhållandena på arbetsmarknaden är nämligen arbetsgivarens rätt att som en förlängning av äganderätten leda och fördela arbetet. Samtidigt har man i alla civiliserade samhällen konstaterat att arbetstagare är människor, inte maskiner eller stapelvaror, och att det därmed måste finnas skillnader mellan köp av exempelvis frukt eller verktyg och köp av arbetskraft. Därför försöker man på olika sätt skydda arbetstagarna från en ovärdig och osaklig behandling på arbetet och i samband med konflikter runt anställningsavtalet. Den svenska arbetsrätten är utformad mer som ett ramverk än som en detaljerad lagstiftning. Det är mycket stor flexibilitet, och de flesta villkor kan anpassas efter särskilda förhållanden. Det görs genom kollektivavtal, och därför är det väldigt viktigt att så många arbetsplatser och arbetstagare som möjligt täcks av kollektivavtal. Sedan är det naturligtvis så att lagstiftningen är viktig. Dels är det den plattform kollektivavtalen förhandlas på, dels bestämmer lagstiftningen hur villkoren ska vara när och där det inte finns andra framförhandlade villkor. Trygghet i anställningen är av stor vikt för hela samhället eftersom det ökar möjligheterna till utveckling och omvandling av arbetsmarknaden. Trygga människor är friskare, starkare och mer kreativa. Vi vet att i samband med 1990-talskrisen och den massarbetslöshet som då uppkom tippade maktförhållandena på svensk arbetsmarknad kraftigt till arbetsgivarens förmån. Det tillsammans med bland annat försämringar i lagen om anställningsskydd och bristfällig reglering av in- och uthyrning av arbetstagare har bidragit till att anställningsskyddet har urholkats. Flera av Vänsterpartiets förslag går ut på att göra något åt just den situationen. I lagen om anställningsskydd är i dag huvudregeln fortfarande att anställningen ska gälla tillsvidare, alltså fast anställning. Men utrymmet för att frångå detta har vidgats i flera steg. Det kanske viktigaste avsteget gjordes 2007 av dagens högerregering genom införandet av så kallad allmän visstidsanställning utan att något skäl behövde anges samtidigt med kraftigt uppluckrade tidsgränser. Det är klart att tidsbegränsade anställningar kan spela en stor och viktig roll på arbetsmarknaden. När någon är tillfälligt frånvarande behövs det vikarier. Det kan behövas vid tillfällig arbetsanhopning, kortsiktigt ändrade förutsättningar för produktionen eller när ett specifikt arbete inte kan utföras av den befintliga personalen. Då kan det absolut behövas tillfälliga lösningar. Men med dagens regler kan man i praktiken missbruka visstidsanställningar och sätta hela grunden för arbetsrätten ur spel och lösa permanenta personalbehov med osäkra anställningar. Det betyder helt enkelt att kostnaden för flexibiliteten för arbetsgivaren läggs över på arbetstagarkollektivet. Man kan slå upp ordet flexibilitet i ordlistan. Det står att det betyder böjlighet och anpasslighet. Det viktiga här är: Vem är det som böjer, och vem är det som böjs? Dagens situation är en situation där arbetsgivaren får alltför stora möjligheter att utnyttja arbetskraften. Det är viktigt att understryka att det finns kostnader för visstidsanställningar. De som är visstidsanställda mot sin vilja betalar ett högt pris i form av otrygghet, oförutsägbar ekonomi, svårigheter att ta upp lån och teckna vissa sorters avtal. Det skapar en sorts malande stress som sätter spår efter en stund. Vi vet också att osäkra anställningar inte är slumpmässigt fördelade i befolkningen. Kvinnor är överrepresenterade, och LO-medlemmar, ungdomar, invandrade är i mycket högre grad än andra hänvisade till tidsbegränsade anställningar. När antalet visstidsanställningar blir många påverkas också de fast anställdas arbetsvillkor negativt. Det medför stora kostnader för samhället i form av återkommande perioder av arbetslöshet, högre ohälsotal och högre kostnader för tillsyn av arbetsmiljön. Bland annat Handelsanställdas förbund har visat på att på arbetsplatser med många visstidsanställda blir arbetet också tyngre för de fast anställda. De får dra ett tyngre lass, acceptera ökad stress och får sämre arbetsmiljö. Vi riskerar också att få tystare och mer räddhågsna arbetsplatser där det blir svårare att upptäcka och åtgärda problem. Inget av dessa problem, som är kända, tycks bekymra högerregeringen och företrädarna för den i riksdagen. Man håller så hårt fast vid dagens undermåliga lagstiftning att man till och med har fått EU-kommissionen att härskna till. EU-kommissionen har knappast en track record präglad av radikal facklig aktivism. Man konstaterar från EU:s sida att de svenska reglerna strider mot minimikrav i EU:s visstidsdirektiv. Genom att använda sig av olika typer av osäkra anställningsformer kan arbetsgivare i dag stapla icke-fasta anställningar på varandra under många år och till och med under obegränsad tid. Sverige hade till i måndags på sig att vidta åtgärder, men regeringen fortsätter att trilskas och förhala. Sverige kan, som vi hörde tidigare, till och med hamna i EU-domstolen. En regering som i övrigt visar en sådan följsamhet mot EU vägrar i det här fallet att agera i en situation där utsatta grupper på arbetsmarknaden ska ha skydd. Det är smått fantastiskt och ganska pinsamt. Vänsterpartiet har presenterat flera konkreta åtgärder mot missbruket av visstidsanställningar. Vi vill att lagen ska vara formulerad så att objektiva skäl ska finnas för alla visstidsanställningar. Arbetsgivaren ska helt enkelt förklara varför man inte anställer fast. Vi vill att lagen i den delen även fortsättningsvis ska vara semidispositiv och att arbetsmarknadens parter i centrala kollektivavtal kan komma överens om anställningsformer som är lämpliga inom respektive bransch. Då kan man få både flexibilitet och skydd, men alliansregeringen säger nej. Vi yrkar också att det ska finnas en tydlig maximigräns för tidsbegränsade anställningar. All tid hos samma arbetsgivare oavsett anställningsform ska räknas samman. Efter 24 månader under en femårsperiod ska det övergå till en fast anställning, punkt. Om inte arbetsgivaren efter fem år har kunnat reda ut om han har ett långvarigt behov av en viss anställd kan man fråga sig hur arbetsgivarens planeringsförmåga ser ut. Oavsett det är det orimligt att den anställde ska fortsätta att betala för detta velande. Jag konstaterar också att det finns en reservation från S plus V i det här fallet. Vi hörde representanten för Miljöpartiet tala länge om denna fråga i anförandet. Det går att bifalla den reservationen om man så önskar. Herr talman! En annan olycklig uppluckring av arbetsrätten handlar om det så kallade tvåpersonsundantaget i LAS. Arbetsgivaren har alltid rätt att säga upp personal på grund av arbetsbrist. Det skydd som LAS ger är att valet av vilka som ska sägas upp inte ska vara helt osakligt. Det är därför det finns en bottenplatta i turordningsreglerna som handlar om ålder och anställningstid. Sedan kan man bedöma tillräckliga kvalifikationer och förhandla om så kallad avtalsturlista. Dagens regeringspartier plus Miljöpartiet drev år 2000 igenom en möjlighet för arbetsgivare med högst tio anställda att lyfta bort två personer före eventuella förhandlingar. Det är en osaklig ändring, menar vi. Den har inte lett till några nya anställningar eller andra utlovade glädjeresultat. Däremot har den gjort att anställda i små företag saknar en viktig del av skyddet mot osaklig uppsägning. Det är inte rimligt. Därför bör det undantaget avskaffas. Herr talman! Ofrivilligt deltidsarbete är ett av de allra viktigaste jämställdhetsproblemen vi har i samhället i dag. Den som deltidsarbetar har ofta, förutom förstås en lägre inkomst, sämre utvecklingsmöjlighet i arbetet, erbjuds mer sällan kompetensutveckling och har en svagare löneutveckling. Deltidsarbete leder också till lägre ersättningar från och ofta kvalificeringsproblem till socialförsäkringar, a-kassa och pensionssystem. Det är tydligt att det här finns en könsaspekt. I branscher där det framför allt är män som jobbar har det visat sig fullt möjligt att organisera arbetet så att det i huvudsak baseras på heltidsjobb. I branscher som har liknande öppettider till exempel men med många kvinnor som arbetar säger arbetsgivaren att det är jättesvårt att få det att fungera. Det betyder bara att många kvinnors tid tas för given och att det är de kvinnorna som måste betala för den extra flexibiliteten som arbetsgivaren önskar att ha. Det är ett problem som måste lösas med många olika åtgärder. Kommuner och landsting har ett stort ansvar. Där vet vi från Vänsterpartiets sida att vi jobbar i de kommuner där vi har möjlighet. Fackliga organisationer gör försök där det är möjligt. Men lagstiftningen bör också ta detta problem på allvar och understödja jämställdhetssträvanden på detta område. Det mest rimliga och flexibla sättet att göra det är i enlighet med den svenska modellen. Lagen kan fungera som riktningsgivare och skydd för arbetstagarna samtidigt som den ger stora möjligheter att i kollektivavtal göra avsteg och anpassa konkret. Vi behöver en lag som gör heltid till en tydlig norm och deltid till en möjlighet. Det är ett av de förslag som Vänsterpartiet har formulerat. Herr talman! Häromdagen kom TCO med en ny rapport om övertidsarbetet där man konstaterade att 2012 motsvarade det ca 150 000 jobb om man räknar årsarbetstid på 1 600 timmar. Det obetalda övertidsarbetet är ett problem som finns överallt, särskilt inom privata tjänstemannayrken. Vi kan också se att män jobbar övertid mer än kvinnor. Det är någonting som kan antas ytterligare påverka den könsbundna skillnaden mellan betalt och obetalt arbete. Där behövs det också göras väldigt mycket saker. Det mesta handlar inte om lagstiftning. Men det finns sådant man kan göra i lagen för att minska okynnesuttag av övertid och stärka arbetstagarens inflytande över arbetstidens förläggning. Det är också sådana förslag som Vänsterpartiet har presenterat men som utskottsmajoriteten dess värre säger nej till. Herr talman! Avslutningsvis kan jag konstatera att arbetsrätten befinner sig i ett bredare politiskt sammanhang. Vi har i dag en regering ledd av ett politiskt parti som historiskt varit i bästa fall ointresserat av och i de flesta fall skarp motståndare till vidgade rättigheter för arbetstagare. Under de senaste åren har den hätska antifackliga retoriken outsourcats mer till småpartierna i borgerligheten där man helt utan grund i de verkliga förhållandena sätter trygghet på arbetsmarknaden i motsatsställning till fler jobb och misslyckas med bägge. När det kommer till kritan ser vi hur man låter försämring av arbetsrätten bli förstärkande och låter bli att anpassa lagarna till konkreta behov på arbetsmarknaden. Dagens debatt blir en ny påminnelse om att vi behöver byta perspektiv i arbetsrättsdebatten och samtidigt om att det svårligen låter sig göras med mindre än att man också byter regering.

anf.85 Katarina Brännström (M):

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till förslaget i AU8 och avslag på samtliga motioner och reservationer. Att ta ansvar för vårt land och vår ekonomi och skapa goda förutsättningar för arbete och välfärd är Alliansens och Moderaternas viktigaste uppgift. Vi lägger grunden för ett samhälle som håller ihop och där människor kan känna trygghet, ta egna initiativ och förverkliga sina ambitioner och drömmar. Vårt mål är att alla människor som kan och vill arbeta också ska kunna göra det utifrån sina förutsättningar. De arbetsrättsliga reglerna i Sverige ger goda möjligheter att kombinera trygga förhållanden på arbetsmarknaden med en hög sysselsättningsnivå. Det överordnade målet för arbetsmarknadspolitiken och för Alliansen i stort är att skapa förutsättningar för fler jobb så att fler faktiskt kommer i arbete. Där fungerar den svenska modellen väl. Arbetsmarknadens parter tar ett stort ansvar för att avtal, löner och andra arbetsvillkor utformas i samförstånd på ett ansvarsfullt sätt. Ett arbetsrättsligt regelverk är nödvändigt för att företag och anställda ska kunna verka under stabila spelregler. Som arbetstagare vill man självfallet känna trygghet i sin anställning. Som arbetsgivare är det viktigt att man har anställda med rätt kompetens. Vi menar att denna balans hittills har klarats av på svensk arbetsmarknad. Men dagens arbetsmarknad ser inte riktigt likadan ut som för 10, 20 eller 30 år sedan. Förändringen går ganska fort. Det ställs allt högre krav på rörlighet och på att man ska kunna förändra snabbare i tider av kris och lågkonjunktur. Tillsvidareanställningar är grunden och huvudregeln i lagen om anställningsskydd. Tidsbegränsade anställningar är dock mycket värdefulla när det uppstår olika behov hos en arbetsgivare eller på en arbetsplats vid olika arbetstoppar. Dessa anställningar fungerar även som en bro in på arbetsmarknaden för många av dem som står en bit ifrån den reguljära arbetsmarknaden. Det gäller särskilt ungdomar och utrikes födda. De är också ofta inkörsporten till en fast tillsvidareanställning. Men det är självfallet viktigt att alla anställningsformer som vi har används på ett korrekt och ansvarsfullt sätt. Jag vill framhålla att det faktiskt inte finns några rättsärenden där missbruk av visstidsanställningar anmälts eller avgjorts. Jag träffade i veckan ett par företagare i två olika branscher som menar att många unga inte alls är intresserade av att få en tillsvidareanställning. De kan ha olika planer. De är osäkra på vad de vill, vad de ska studera eller vad de ska göra i framtiden. De vill kanske byta arbetsgivare för att på det sättet skaffa sig bredare kunskaper och få en bättre erfarenhet, vilket kan gynna det fortsatta arbetslivet. Regeringen lämnade i förrgår sitt svar till EU-kommissionen på den kritik som framkommit om tidsbegränsade anställningar. Regeringen anser att reglerna i LAS är förenliga med kraven i EU:s visstidsdirektiv. Regeringen menar att EU-kommissionen för ett mer teoretiskt resonemang om riskerna med stapling av anställningar på varandra. Man bortser då från det starka arbetsrättsliga skydd som finns i svensk lagstiftning. Där finns företrädesrätten i LAS, och genom kollektivavtal kan man begränsa visstidsanställningarna. Vi menar att det kanske finns nio tio olika skyddsmekanismer för att förhindra ett eventuellt missbruk av visstidsanställningar. Men regeringen och EU-kommissionen tolkar kanske detta på olika sätt. Herr talman! En tidsbegränsad anställning är bättre än ingen anställning alls. I alliansregeringens Sverige behövs och räknas varje jobb. Varje kvartal går 70 000-80 000 personer över från en tidsbegränsad anställning till en fast tillsvidareanställning. Här ligger Sverige i topp. Vi tycker att det är mycket bra. Statistik från Eurostat visar att Sverige ligger mycket högt bland de länder där flödena går till fast arbete. Detta visar att korttidsjobb är nyckeln in på arbetsmarknaden för väldigt många människor. Vi försvarar vår svenska arbetsrätt. Vi menar att det är fel väg att gå att ytterligare begränsa flexibiliteten i anställningar i Sverige i en tid av ekonomisk kris och stora utmaningar på arbetsmarknaden. Vi menar att det fungerar väl. Nu har regeringen svarat och säger sig vara beredd att samtala med och lyssna på EU-kommissionen. Vi får se om EU-kommissionen är beredd att gå vidare och dra Sverige inför EU-domstolen. När det gäller turordningsregler eller återanställningsregler visar antalet tvister att det fungerar mycket väl när arbetsmarknadens parter själva bestämmer över detta i sina avtal. Tvåpersonersundantaget, som redan har nämnts av tidigare talare, kom redan 2001. Det har alltså fungerat i tolv år. Det syftar till att ge mindre företag - här talar vi om företag med mindre än tio anställda - en större flexibilitet när de tvingas till uppsägningar på grund av arbetsbrist. Att kunna behålla den specifika kompetens man behöver kan faktiskt vara livsavgörande för dessa små företag, särskilt i kärva tider. Jag vill också påminna om att regeringen har gett en särskild utredare uppdraget att undersöka i vilken omfattning bemanningsföretag hyrs in när arbetstagare tidigare har sagts upp och därmed har återanställningsrätt enligt LAS. Socialdemokraterna menar i sin motion att heltidstjänster ska vara norm på svensk arbetsmarknad. Heltid ska vara en rättighet, skriver även Vänsterpartiet. Man skriver att arbetsmarknadens parter ska reda ut detta avtalsvägen men också att man är beredd att lagstifta om parterna skulle misslyckas. Herr talman! Det är intressant att Socialdemokraterna, som har makten i en majoritet av Sveriges kommuner, inte hårdare har drivit den här frågan under sitt långa regeringsinnehav. Det är ju just inom välfärdssektorn som deltidstjänsterna är många, och det är just här som politiker styr och har makten att förändra. Det här har diskuterats i flera årtionden, men Socialdemokraterna har stått för mer snack än verkstad i den här frågan. Vi moderater står upp för arbetslinjen på alla sätt och i alla former. Vi uppmanar alla kommunala arbetsgivare och kommunala politiker att se över sin organisation för att skapa bättre möjligheter för fler att arbeta heltid. Det tjänar alla på, inte minst alla de kvinnor som i dag arbetar deltid. Vi är faktiskt överens om att kvinnor har en lägre sysselsättningsgrad och att det brister i vissa delar på svensk arbetsmarknad när det gäller jämställdhet. Det är inte bra. Genom att öka möjligheterna för alla att över huvud taget få jobba förbättras denna obalans. Alla som vill och kan ska också arbeta. Därför är det viktigt att göra det mer attraktivt att anställa. Vi gör det enklare att anställa så att fler kan få jobb. Det är angeläget att stimulera kvinnor att gå från deltids- till heltidsarbete. Via jobbskatteavdrag och RUT-tjänster har vi också gjort det lättare för många att klara av att kombinera heltidsjobb med familj och hushåll. Men det finns mer att göra för att fler ska vilja och orka arbeta heltid, och arbetsmiljön har en stor betydelse i det sammanhanget. Herr talman! När det finns en kedja av underentreprenörer är utgångspunkten att ansvaret ska gälla alla uppdragsgivare mellan arbetsgivaren och den beställande parten i det ursprungliga entreprenörsavtalet. Det kan vara svårt att avgöra vem som är ansvarig och därmed betalningsskyldig för lön och annat. Utskottets tillkännagivande till regeringen om att säkerställa detta regelverk gör att vi kan förvänta oss att regeringen återkommer till riksdagen. Regeringen gav en särskild utredare uppdraget att utreda hur svensk lag ska implementera EU:s direktiv om sanktioner mot arbetsgivare. Det resulterade i en proposition från regeringen som utskottet och riksdagen senare ska behandla. Moderaterna och Alliansen anser att det ska vara lätt att anställa om vi ska kunna klara dagens och framtidens utmaningar. Därför är det viktigt att hitta fler vägar in på arbetsmarknaden och i arbetslivet, sänka trösklar där de är höga och se till att alla kan få ett jobb. Här vill jag betona skolans betydelse för en bra utbildning som ger alla elever möjligheter att gå klart sin utbildning. Det är livsavgörande att ungdomar inte hoppar av skolan, inte bara för deras framtid utan också för deras yrke. Det är viktigt att ge många av dessa en ny chans att klara av att slutföra sin grundutbildning, och vi har därför infört en folkhögskolesatsning för just dessa ungdomar. Vi har också infört många typer av subventionerade arbeten och anställningar där det i vissa fall endast kostar ett par tusenlappar för arbetsgivaren att pröva en person som stått långt från arbetsmarknaden. Alliansen har dessutom sänkt arbetsgivaravgiften med 50 procent för ungdomar för att stimulera fler arbetsgivare att ta in unga på arbetsplatsen. Vi är beredda att göra ytterligare saker för att fler ska få jobb. Herr talman! Lärlingsanställningar eller yrkesintroduktionsanställningar är en ny anställningsform som vi hoppas mycket på när det gäller ungdomars utbildning och insteg på arbetsmarknaden. Redan för ett och ett halvt år sedan bjöd regeringen in parterna på arbetsmarknaden till trepartssamtal. Här är regeringen beredd att tillföra sin del, alltså medel, så att företag ska ta emot ungdomar, detta för att ungdomarna dels ska få ett arbete, dels få en utbildning i de branscher där det är möjligt. Ett pilotprojekt har dragits i gång mellan Teknikföretagen och IF Metall i Gnosjö, och det pågår fortsatta förhandlingar för att fler ska kunna omfattas av en sådan lärlingsanställning. Nya moderaterna anser att den svenska modellen utgör en god grund för en väl fungerande arbetsmarknad. Det ger facken stora möjligheter att gå ut i konflikt. Ändå är antalet strejkdagar i Sverige mycket lågt. Det ger ett gott betyg till parterna och den svenska modellen. Samtidigt måste vi alla inse att vår värld förändras. Konkurrensen från andra länder ställer stora krav. Vi går från ett mer klassiskt industrisamhälle till ett kunskaps- och tjänstesamhälle. Arbetslivet förändras. Den fria rörligheten över gränserna är bra för Sveriges kunder och konsumenter men ställer också nya och andra krav på parterna och de myndigheter som ska kontrollera att villkoren på den svenska arbetsmarknaden är sjysta. Fem år av lågkonjunktur och sviterna efter den djupa ekonomiska krisen har inneburit stora utmaningar för oss att få människor i arbete och pröva nya vägar för att fler ska komma in på arbetsmarknaden. Det är mycket viktigt att företag och arbetsgivare hittar kompetent personal. Att kunna klara skiftningar i konjunkturen och våga anställa även i tider av oro gör att visstidsanställningar är viktiga på arbetsmarknaden. Vi menar att det finns en bra balans mellan trygghet för arbetstagare, en rörlighet på arbetsmarknaden och att det ska vara mer attraktivt att anställa samt finnas stabila villkor på svensk arbetsmarknad. (Applåder)

anf.86 Ali Esbati (V):

Herr talman! Det var fascinerande att höra Katarina Brännströms redogörelse. Jag hörde konstateras att det finns ökade behov av snabba omläggningar av arbeten och att bland annat invandrade och ungdomar oftare har osäkra anställningar. Katarina Brännström har även hört någon ungdom som lär ha sagt till någon att det kan vara trevligt att ha en visstidsanställning i stället för en fast anställning. Jag tror på allt detta. Däremot är det lite oklart hur det ska motivera en lagstiftning som tar bort skyddet mot att behöva jobba under osäkra former och under mycket lång tid, kanske alltid. Den begränsningsregel som vi föreslagit handlar om att ifall man under en femårsperiod har jobbat på samma ställe i mer en 24 månader ska anställningen övergå i en fast tjänst. Hur kan detta bryta mot någon av de saker som togs upp här? Hur kan det vara ett hot mot sådana snabba omläggningar som konjunkturförändringarna kan kräva av industrin? Har man under en femårsperiod till exempel haft någon anställd i tre år och ändå inte vill ge den personen en fast anställning, borde det då inte finnas en regel som säger att nej, nu får det vara nog? Detta sägs vara en del av den svenska modellen. Är det så jag ska förstå Moderaterna, att en del av den svenska modellen innebär att det ska vara möjligt att utnyttja folk på det sättet, att inte ha några begränsningar mot osäkra anställningar? Är en tillsvidareanställning som norm på arbetsmarknaden bara ett slags prydnad som ska finnas på papper men inte i verkligheten? Är det förståelsen av den svenska modellen?

anf.87 Katarina Brännström (M):

Herr talman! Ali Esbati talar om skyddet och om otryggheten utifrån arbetstagarens synpunkt. Det tycker jag är väldigt bra. Vi värnar också arbetstagarens skydd och trygghet på arbetsmarknaden. Det är dock viktigt att framhålla den balans som måste finnas när det finns ett behov av att anställa, när det svänger ganska kraftigt. De senaste fem årens lågkonjunktur visar att det är väldigt ryckigt; det går upp och ned. Vi menar att det finns en balans mellan fast anställning och visstidsanställning som fungerar väl. Trygghet kan även kopplas till att om man gör det hela för krångligt, väver in för många regler i en anställning, kan arbetsgivaren helt och hållet avstå från att anställa, och då får vi inte fram jobben. Det är bättre att ha ett jobb under sex månader än att inte ha det. Här måste det till en livsviktig balans för företagen i Sverige. Jag tror och har hört att de flesta arbetsgivare gärna vill fastanställa. Det är oftast ett bra och billigt sätt att satsa på personalen. Att få personalen att stanna och känna sig trygg tjänar både arbetstagare och arbetsgivare på. Jag tror inte att det finns något motstånd, men i tider av oro och svängningar är man rädd eftersom man inte vet hur det ser ut om några månader. Det gör att det finns ett stort behov av visstidsanställningar.

anf.88 Ali Esbati (V):

Herr talman! Jag måste säga att det är svårt att förstå hur man kan använda ordet balans om en situation där det för den arbetsgivare som i all evighet önskar utnyttja visstidsanställningar ska vara möjligt att stapla olika former av osäkra anställningar på varandra. Det ger i så fall en ny dimension till ordet balans. Det finns stora möjligheter att, också med den begränsningsregel som vi föreslår, ha olika typer av visstidsanställningar som är anpassade till situationen. Man kan ha en vikarie om någon är sjuk. Man kan ha visstidsanställda under en begränsad tid när man bedömer att det är nödvändigt. Det vi i dag diskuterar är om man ska sätta en ganska generöst tilltagen gräns för utnyttjande på det sättet. Dessutom finns alltid möjlighet för arbetsgivaren att säga upp personal som är fast anställd om man långsiktigt upplever att det råder arbetsbrist. Alla dessa möjligheter finns. Nu diskuterar vi hur man ska få balans. Förståelsen av ordet balans tycks vara väldigt olika. Jag blir mycket orolig över det mantra som upprepas, att en tidsbegränsad anställning är bättre än ingen anställning alls. Det är ett ganska tomt argument som kan användas mot varje form av förbättring av arbetstagarens rättigheter. Varje jobb, med vilka villkor som helst, är alltid bättre än inget jobb alls, särskilt om man kombinerar det med en politik som innebär att det finns många fler med inget jobb alls. Då inser man att situationen blir ganska dålig för de arbetstagare som försöker slå vakt om sina rättigheter. Som jag konstaterade i mitt anförande finns det ingen motsättning mellan goda villkor på arbetsmarknaden och låg arbetslöshet. Om det vore så skulle länder utan exempelvis arbetsrättslagstiftning ha full sysselsättning, och så är det väl ändå inte.

anf.89 Katarina Brännström (M):

Herr talman! Jag reagerar lite över de ord som Ali Esbati använder - utnyttja arbetstagare sades faktiskt ett par gånger. Jag är inte så säker på att det är ett utnyttjande. Jag tycker att vi behöver poängtera att Sverige kanske är det land i världen där det är tryggast att vara arbetstagare. Vi har de bästa villkoren genom vår egen lagstiftning, våra kollektivavtal och den svenska modellen. Jag tror inte att särskilt många känner sig utnyttjade. Många gånger är det fråga om ett givande och ett tagande, att man vill gå i olika anställningar och kanske inte ser en fast anställning på just den arbetsplatsen som det högsta målet i livet. Sedan finns det regler som gör att man inte ska kunna stapla anställningarna på varandra. Som jag sade i mitt anförande menar vi att det finns nio tio skyddsmekanismer i svensk lagstiftning, eller för arbetsmarknadens parter, för att kunna begränsa visstidsanställningarna. Det är ett skydd som är gott nog. Det är ett skydd som är gott nog. Nu får vi se om EU-kommissionen ser att vi i Sverige har väldigt bra lagar och höga murar omkring en anställning, vilket är bra för alla. Det är bra för Sverige, och vi har ingenting däremot. Men i tider när det är väldigt kärvt på arbetsmarknaden och vi ser att arbetslösheten ökar menar vi absolut inte är rätt tillfälle att göra det ännu svårare och ännu mer begränsande på svensk arbetsmarknad. Vi tycker att det är bra, vi ser att det fungerar väl och vi har heller inte sett motsatsen, ännu så länge i alla fall.

anf.90 Johan Andersson (S):

Fru talman! Jag vill bara till protokollet få antecknat att det var reservationerna 2, 5 och 12 som jag yrkade bifall till, ingenting annat. Jag blir beklämd när jag hör Katarina Brännström argumentera för regeringens ställningstagande när det gäller yttrandet till EU om visstidsanställningar. Katarina inleder med att säga att hon har varit ute på företagsbesök och träffat ungdomar som inget hellre vill än att vara visstidsanställda. Jag tror inte den bilden är riktigt korrekt. Åtminstone märker inte jag det. Är man visstidsanställd i dag har man svårt att få ett hyreskontrakt eller ta banklån. Man har alltså en begränsning i sin levnad i samhället om man inte har en tillsvidareanställning. Det är det ena. Det andra som jag tänkte fråga Katarina om när det gäller visstidsanställningar är: Ser du inget som helst problem med visstidsanställningar? Grunden på svensk arbetsmarknad är att det ska vara tillsvidareanställningar. Det har vi varit överens om. Katarina och Moderaterna brukar hänvisa till att de inget hellre vill än värna den svenska modellen. Den svenska modellen är väldig tydlig: Grunden är tillsvidareanställningar. I offentlig sektor har vi under den närmaste sjuårsperioden ett behov av ungefär 427 000 nya anställningar. Det är kopplat till de pensionsavgångar som kommer att ske framöver. Ska vi anställa dessa 427 000 på visstidsanställningar, på ofrivilliga deltider och så vidare? Hur ser Katarina på att Moderaterna ska kunna klara av den problematik som upplevs av framför allt många unga med visstidsanställningar?

anf.91 Katarina Brännström (M):

Fru talman! Johan använder ord som beklämd när jag berömmer vår regering, som faktiskt hyllar den svenska modellen. Det tycker inte jag var ett rätt uttryck. Vi har många möjligheter i Sverige med vår egen lagstiftning och arbetsmarknadens parter att genom avtal och överenskommelser göra de begränsningar som kanske krävs någonstans i någon bransch på något sätt. Man talar gärna om skräckscenarier. Man kan inte få hyreskontrakt eller banklån. Den som har ett jobb på ett år är oftast inte arbetslös länge efter det året. Man kommer snabbt i arbete igen. Det är inte särskilt begränsande när det gäller möjligheten att teckna hyresavtal. Dessutom tror jag att det är bra med en rörlighet på en arbetsmarknad. Många gånger säger de höga sjuklönetalen att människor har varit alldeles för länge på samma arbetsplats. Att ha en fast anställning är naturligtvis en trygghet, men det innebär också att man blir väldigt rädd för att röra på sig. För en ung människa kan det innebära en bredare yrkeserfarenhet, som ger en bättre möjligheter att få fler anställningar, om man har varit i olika jobb. Sist men inte minst: 70 000-80 000 går varje kvartal från de lite lösare anställningarna till en fast anställning. Det visar att flödet fungerar bra i Sverige. Enligt EU-statistiken ligger vi i topp där. Jag ser inte den problematik som Johan och andra målar fram i fråga om visstidsanställningar. Vi tycker att det är en bra balans i dag.

anf.92 Johan Andersson (S):

Fru talman! Jag börjar bli oroad när jag hör Katarina Brännström och Moderaternas företrädare som ett mantra hänvisa till att det fungerar i Sverige i dagsläget. Vi kan sticka huvudet i sanden. Jag gjorde liknelsen i mitt anförande att regeringen är som en mätt katt. Dess värre tycker jag inte att den bilden ändrats någonting efter Katarinas anförande. Jag vill övergå till en annan fråga. Jag kan delvis hålla med Katarina Brännström om att vi har gjort för lite när det gäller rätten till heltid. Den socialdemokratiska regeringen fram till 2006 gjorde inte tillräckligt åt deltidsproblematiken. Vi är tydliga från Socialdemokraternas sida att vi vill att parterna i första hand ska lösa detta avtalsvägen. Vi har ett stort ansvar. Många av oss är verksamma i våra lokala fullmäktigeförsamlingar, landstingsfullmäktige och vad det nu är, på hemmaplan. Hur ser Moderaterna på det som jag pekade på tidigare, att 427 000 behöver anställas eller återrekryteras i offentlig sektor? Ska dessa återrekryteras på deltidsanställningar, otrygga sådana, med allt vad det innebär för problematik utifrån ett jämställdhetsperspektiv? Vi fick för en tid sedan redovisat att ungefär 3,6 miljoner skiljer det sig mellan mäns och kvinnors inkomst under ett helt arbetsliv. Frågan till Katarina Brännström och Moderaterna blir: Vad har ni för recept på att komma till rätta med deltidsproblematiken? Då tänker jag framför allt på offentlig sektor, men det gäller även andra avtalsområden. Handelns område är ett område där det finns väldigt få heltidstjänster. Oftast är det butikschefen som är heltidare, och det är en man.

anf.93 Katarina Brännström (M):

Fru talman! Jag vill säga en sak om visstidsanställningar innan jag går över till frågan om heltid. Vi ser det som en inkörsport till arbetsmarknaden och de fasta anställningarna. Det är där vi ser en bra balans. När det gäller rätt till heltid sade jag att Socialdemokraterna pratat väldigt mycket om det men gjort väldigt lite. De av våra kolleger som är verksamma i kommunerna och har makten där har ett stort ansvar. Där är Johan och jag helt överens. När vi talar om otrygghet måste man säga att det är en otrygghet för många kvinnor - särskilt för kvinnor i offentlig sektor inom vår välfärd, som ju vi alla talar väldigt väl om - som har deltidsanställningar eller timanställningar där de hoppar ut och in under en och samma dag. Jag tycker att om det är någonstans vi kan tala om otrygghet är det där, och där borde man börja. Jag tycker inte riktigt att det är rättvist att jämföra den lilla butiken, som kanske har en anställd och inte kan ha denna en måndag förmiddag utan behöver ha denna på fredag eftermiddag då kunderna kommer, med offentlig sektor där vi politiker faktiskt bestämmer. Det handlar om dålig organisation för hur man ska göra för att framför allt kvinnor ska få heltidsanställningar om de så vill ha. Jag tycker också att det ska vara norm; jag tycker att det är en bra princip. Men då måste det till ett arbete ute i kommunerna. Det är viktigt att man börjar där, inte i den här kammaren utan i verkligheten, lyssnar på kvinnor och ser till att arbetsmiljön är så pass god att kvinnor vill, orkar och kan arbeta heltid. Detta är en stor utmaning inom välfärdssektorn i framtiden om vi ska få yngre generationer att vilja ha de jobben. Här delar vi naturligtvis ansvaret. Johan kan gå hem till sina kolleger och prata med dem, och jag ska prata med mina.

anf.94 Christer Nylander (FP):

Fru talman! Jag tror att vi alla som sitter i riksdagen och sysslar med politik mycket noga följer utvecklingen på arbetsmarknaden. Det är en central del av politiken. Vi läser statistik, vi läser forskning, vi besöker arbetsplatser, vi pratar med vänner och bekanta och lyssnar på deras historier om hur det fungerar på deras arbetsplats men också historier om hur de söker jobb och försöker få in en fot på en arbetsplats. Ibland kan kulturen bidra till förståelse. Förra året var filmen Äta, sova, dö en viktig bildskapare, en viktig bekräftelse på hur det ser ut i Sverige. I maj kommer jag och kulturutskottets ordförande arrangera en sak tillsammans med Dramaten som kan bidra till en ökad förståelse för hur det ser ut på arbetsmarknaden i Sverige. Det finns många sätt att nå kunskap. Men det räcker inte att ha kunskap. Man måste också använda kunskapen till någonting. Vi som politiker har uppdraget att dra slutsatser av den kunskap vi fångar in och utifrån dessa slutsatser formulera en politik som gör Sverige bättre för att möta de utmaningar som vi står inför. Till stor del tror jag att det handlar om vilken fråga man söker ett svar på. Hur formulerar man huvudfrågan? Det tror jag är centralt när man bestämmer sig för vilken politisk inriktning man ska ha under de kommande åren. Jag tror att den huvudfråga som arbetsmarknadspolitiken står inför den kommande tiden är ungefär denna: Innebär globaliseringen krav på ökad flexibilitet, eller gör den inte det? Fru talman! Alliansregeringen har inga planer på större förändringar av arbetsrättens grunder. Det har inte heller utskottet uttalat i betänkandet. Det gör däremot oppositionen. De har rätt många förslag i sina reservationer och motioner om hur arbetsrätten bör förändras. Det är slående att nästan vartenda ett av förslagen - och även inläggen från oppositionen, framför allt från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet - handlar om hur man ska minska flexibiliteten och göra svensk ekonomi mindre dynamisk. Det handlar om hur man minskar företagens möjligheter till snabb omställning. Jag tror att det är fel sätt att möta de utmaningar som Sverige står inför. Förändringstrycket i ekonomin kommer inte att minska. När Kina, Indien, Turkiet och Brasilien utmanar oss kommer man att fortsätta satsa på att vinna marknadsandelar. Det innebär inte att förändringstrycket i svensk ekonomi minskar. Behovet av att ställa om minskar inte när företag runt om i världen konkurrerar med svenska företag om marknadsandelar och produkter. Kravet på flexibilitet kommer inte att minska när jobb som i dag på den svenska arbetsmarknaden framstår som självklara inte blir det längre därför att ny kunskap kommer till, nya företag skapas i andra länder och svenska företag förlorar i konkurrenskraft. Jag tror att det är klokt, fru talman, att utgå från stora samhällsutmaningar när man funderar på den politiska inriktningen. Jag ser att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gör en annan bedömning än vad jag gör när man funderar på den stora utvecklingen generellt. Det kan inte vara så att de förslag som kommer från S och V, framför allt, och som innebär att man ska minska flexibiliteten är ett svar på frågan: Hur möter Sverige globaliseringens utmaningar? Hur ser vi till att svensk ekonomi är så dynamisk att vi kan se till att jobben stannar här, att företag kan växa här och att välståndet kan fortsätta att skapas i detta land? Jag tror att ni är på väg åt fel håll, och det rimmar illa - framför allt när det gäller Socialdemokraterna - med de uttalanden som ni gör om att ni är ett näringslivsvänligt parti som vill se växande välstånd i Sverige. Ali Esbati påstår i sitt inlägg att allianspartierna alltid har varit emot arbetslagstiftning och bekämpat LAS, MBL och så vidare. Det är inte sant. På 70-talet, när detta infördes, var Folkpartiet ett av de pådrivande partierna. Skillnaden är att vi inte lever på 70-talet längre, och Sverige lever inte på 70-talet längre. Ali Esbati kanske längtar tillbaka till 70-talet, men de regelverk som funkade då funkar inte i den ekonomi som Sverige i dag lever i. Därför måste man vara beredd att göra justeringar successivt i den lagstiftning som finns. Lagstiftning som funkade på 70-talet behöver inte funka exakt på samma sätt i en helt ny ekonomisk tid. Fru talman! Även om inte alliansregeringen föreslår några större förändringar i arbetsrätten ser jag att behovet framöver växer. Folkpartiet delar i övrigt också denna ståndpunkt. I en tuffare global konkurrens behöver Sverige bli mer dynamiskt för att klara jobben. Vi behöver bli mer dynamiska för att klara välstånd på lång sikt. Trygghet i omställningen kan inte bara vara att det jobb som man har just nu kommer att finnas för all framtid. Tryggheten kommer också att behöva finnas i att nya jobb skapas. Om man känner att det jobb man har nu inte kommer att finnas kvar är en viktig del av trygghetskänslan att man vet att nya jobb hela tiden skapas i ekonomin. En annan del av trygghetsklimatet är att man vet att det finns trygghetssystem som fungerar när man blir av med jobbet och när man söker ett nytt jobb. Därför är det så viktigt att vi har en a-kassa som funkar för alla och som ger en bra inkomsttrygghet. Därför är det så viktigt att vi har omställningsmöjligheter för människor som finner att det yrke de har utbildat sig till och den kunskap de har måste kompletteras eller förbättras. Jag tror att tryggheten framöver mycket kommer att handla om känslan av att svensk ekonomi har förmågan att skapa nya jobb och nytt välstånd, känslan av att det finns en trygghet under perioden då man söker sig vidare till ett nytt jobb men också känslan av att det finns stora möjligheter att ställa om sig själv och ha stöd i den omställningen när man söker ny kunskap och nya möjligheter. När man, som Folkpartiet föreslår, gör förändringar i turordningsreglerna för LAS framöver tror jag att det är viktigt att man kopplar detta till att samtidigt göra trygghetsförstärkningar för den enskilde individen för att se till att det finns fortsatt trygghet på arbetsmarknaden. Fru talman! En viktig del framöver är att vi måste sänka trösklarna till arbetsmarknaden för dem som står långt utanför. Jag uppskattade mycket Mehmet Kaplans inlägg om möjligheten att komma tillbaka för de människor som har suttit i fängelse. Det är en grupp som har ganska svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Det är viktigt att lyfta fram integritetsaspekten. Men både Folkpartiet och Miljöpartiet som brukar hävda integriteten vet också om att detta är en avvägningsfråga. Det är inte alltid så lätt, för det finns också krav på trygghet och säkerhet på arbetsplatsen som man måste väga in i ekvationen. Men jag delar synpunkten att vi måste fundera på hur denna grupp, men också många andra grupper som i dag står långt utanför arbetsmarknaden, får sänkta trösklar in. Min förhoppning är att lärlingar ska bli ett mer naturligt inslag i svensk arbetsmarknad. Jag tror att det är centralt för att minska ungdomsarbetslösheten. Detta kombinerat med fortsatta skolreformer kan göra att vi får minskade och sänkta trösklar för just ungdomar. Men jag tror att vi kommer att behöva göra mer. Visstidsdebatten är het just nu. Vi har i Sverige en ganska tudelad arbetsmarknad där vi har hård reglering av tillsvidareanställningar och generellt mindre hård reglering när det gäller visstidsanställningar jämfört med andra jämförbara länder. Det är inte säkert att problemet med denna skillnad kan lösas genom att man bara reglerar visstid hårdare. Vi måste också komma ihåg att trots att alliansregeringen har infört nya möjligheter till visstidsanställningar är det en ganska konstant andel människor som befinner sig i visstid. Framför allt är detta en viktig språngbräda in på arbetsmarknaden för dem som i dag står långt därifrån. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

anf.95 Ali Esbati (V):

Fru talman! Först ska jag svara på frågan om huruvida jag längtar tillbaka till 70-talet. Jag hann bara uppleva några få år av 70-talet. Jag kan konstatera att man visserligen hade bra musik och ibland skojiga kläder, men det är inte något huvudskäl för att återvända dit. Jag sade också i mitt anförande att det parti som leder regeringen historiskt har varit tveksamt till många arbetsrättslagstiftningar. Jag vet att mittenpartierna i Sverige har varit mycket mer benägna att stödja bra fackliga förslag och arbetsrättsliga regleringar och inte bara har släpats dit. Men det är beklagligt att man har lämnat många av dessa positioner. Jag tycker att det var ett bra anförande som Christer Nylander hade. Han pekar just på att vi har olika uppfattningar om vad som läggs i begreppen dynamiskt, att ställa om och flexibilitet. Som jag sade i mitt anförande handlar flexibilitet rätt mycket om att se vem det är som böjer och vem det är som böjs, alltså vem som ska ha det flexibelt. Den situation som man drabbas av som arbetstagare är att när man inte har en trygghet i anställningen får man ett väldigt icke-flexibelt liv. Men som jag har konstaterat och pekat på får man också mindre möjligheter till kompetensutveckling när man har osäkra anställningar och deltid. Det är inte alls säkert att man är mer benägen att ta risker när man är i den situationen. När vi har en situation där folk tas in och man har en slit-och-släng-kultur i företag är det inte alls säkert att det är en god grund för att de ska bli mer flexibla och bättre på att ställa om, att utveckla nya produkter och att utveckla ett nytt sätt att tänka. Detta är ett stort problem som det skulle vara intressant att höra någon från högersidan reflektera över i stället för att de håller sig till denna närmast evangelistiska globaliseringsförståelse som inte har så mycket att göra med de verkliga utmaningar som Sverige står inför.

anf.96 Christer Nylander (FP):

Fru talman! Låt mig börja bakifrån. Jag tycker att det är en konstig åsikt att globaliseringen inte skulle påverka de utmaningar som Sverige står inför. Svensk ekonomi är en av de ekonomier i världen som är mest beroende av omvärlden. Det är det vi märker; när det går dåligt i Europa, i USA och i Kina slår det hårt mot svensk tillväxt och svenska jobb. Det är klart att om Sverige ska lyckas ha ett högt välstånd måste vi fortsätta på vägen att vara ett öppet land som är skickligt på att konkurrera med omvärlden. Det är min analys av samhället att detta innebär att vi kommer att få se större krav på omställning av företag, av politik och av den enskilde. Man kan vara mot detta och tycka att det verkar hemskt, men jag väljer i stället att se det och fundera på vad jag kan göra åt det. För mig är det då viktigt att se till att Sverige kan behålla välstånd och jobb genom att vi har bra företagsklimat och att företag kan ställa om sig i en tid när produkter snabbare försvinner ur sortimenten och kunskap som ena dagen är top of the top helt plötsligt kan bli obsolet. I en tid då ett företag som väldigt framgångsrikt på en marknad helt plötsligt kan klappa ihop är det viktigt att Sverige behåller förmågan att ställa om, skapa nya jobb och behålla välståndet. I detta funderar jag som liberal mycket på hur individen påverkas. För mig är det centralt att fundera på individens trygghet. Precis som Folkpartiet gjorde på 70-talet måste jag i dag fundera på hur individens trygghet kan säkras, men mina lösningar är inte desamma som på 70-talet. Jag funderar mycket på hur man kan få trygghet i omställningen, dels genom att nya jobb hela tiden skapas, dels genom att man får stöd i omställningen och också har en bra, fungerande a-kassa under tiden då man söker jobb. Men det innebär inte att en politik för trygghet handlar om att se till att de jobb som finns i dag till varje pris bevaras.

anf.97 Ali Esbati (V):

Fru talman! Christer Nylander sade att det är en konstig åsikt att mena att globalisering inte påverkar Sverige. Då är det ju bra att ingen av oss har denna åsikt. Det är bra att konstatera det. Vi har väldigt olika syn på hur man skapar trygghet och vad som är en god grund för att bygga Sverige starkt i framtiden. Christer Nylander var i sitt anförande inne på att sätta in diskussionen om arbetsrätt i relation till frågan vilka som är de stora samhällsproblemen. Jag kan nämna några strukturella utvecklingstendenser. Vi ser att löneandelen har sjunkit i hela västvärlden, inklusive Sverige, under lång tid. Det är en stor förändring. Vi ser att investeringarnas andel av bnp i bland annat Sverige sjunker under lång tid. Vi ser allvarliga problem med det svenska skolsystemet som har förstärkts av en idé om att man kan låta skolan fungera som något slags glad marknad. Det har gått väldigt dåligt. Detta är tunga, stora problemställningar som påverkar Sveriges konkurrenskraft i framtiden. På detta har Folkpartiet och Alliansen inte några svar. Tvärtom är den politik man för något som förstärker de här problematiska tendenserna. I stället vill man ta ut det som man kallar flexibilitet och dynamik genom att göra den enskilde arbetstagaren, ofta unga människor, till föremål för att bli utnyttjad av oseriösa arbetsgivare. Jag tror inte att det är en särskilt framgångsrik väg om man vill - för att använda ord som låter bra - ackumulera humankapital eller göra folk mer benägna att ta risker, lära sig saker, förkovra sig och bli bättre på att konkurrera på en marknad med stärkt global konkurrens.

anf.98 Christer Nylander (FP):

Fru talman! Det är min bedömning att det företag som vill lyckas i den framtida konkurrensen måste fundera ganska mycket på hur man ackumulerar humankapital. De företag som enligt Ali Esbati finns och använder sig av slit-och-släng-kultur och är oseriösa arbetsgivare kommer på lång sikt att förlora på en fungerande marknad. Den ekonomiska framtiden tror jag handlar mycket om att vårda människan och humankapitalet. Det är så man på lång sikt bygger värde i en ekonomi. Vi har en arbetsmarknad som sedan mitten på 1990-talet har haft ungefär 15 procent visstidsanställda. En stor del av dem är ungdomar som har fått en första fot in på arbetsmarknaden, är väldigt glada för det och ganska snart går vidare till en tillsvidareanställning. Till stor del handlar visstidsjobben om just detta, alltså om ett första steg in på arbetsmarknaden. En annan del av visstidsanställningarna handlar om att man under säsonger har behov av en stor mängd arbetskraft som man inte har behov av under andra delar av året. Då fungerar också det som ett sätt att skapa flexibilitet för det enskilda företaget och branschen. Jag tror att vi kommer att få leva med ungefär 15 procent visstidsanställda, vilket vi har haft sedan mitten av 1990-talet i svensk ekonomi. Det är dock ett problem, och här delar jag Ali Esbatis oro, att många av de människor som fastnar i visstidsanställningar under lång tid inte får det stöd de behöver till vidareutveckling av sin kompetens eller den trygghet de behöver när det gäller att söka andra jobb, att köpa fastighet eller liknande. Det är ett bekymmer. Därför är det bra att människor ganska sällan fastnar i visstidsanställningar. En visstidsanställning funkar som en språngbräda in på fullt jobb. Risken är att om man skulle krångla till det för visstidsanställningar skulle lösningen inte bli att fler ungdomar fick fast tjänst under 40 år framåt, utan förmodligen skulle effekten bli att färre ungdomar får jobb över huvud taget.

anf.99 Göran Lindell (C):

Fru talman! Debatten om arbetsrätt är väl något av ett återkommande vårtecken i denna kammare. I år finns alltså 77 motionsyrkanden som berör detta område på olika sätt. De flesta motionerna går ut på att i större eller mindre delar förstärka arbetstagarens ställning - nota bene den arbetstagare som har jobb - medan några strävar efter att stärka mindre företag och arbetsgivarens situation eller underlätta för den som ska in på arbetsmarknaden och inte har ett jobb. Låt mig inleda med att konstatera att Centerpartiet tillstyrker utskottets förslag och avstyrker samtliga reservationer. Jag tänker i övrigt använda min tid här i talarstolen till en del mer allmänna reflexioner på detta viktiga område av arbetsmarknadspolitiken för att beskriva Centerpartiets ståndpunkter och tankar. Det är ju så att arbetstider och andra arbetsförhållanden oftast avgörs bäst i överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Det är en gammal fin tradition här i landet, och det är så vitt jag förstår en ordning som vi i stor politisk enighet vill slå vakt om. Den lagstiftning som därutöver måste till ska inte i onödan lägga sig i men fungera som ett skydd för att hålla överenskommelser inom lämpliga ramar. Politikens konfliktytor har ofta handlat om var gränsen går, när lagstiftning behövs och hur detaljerat lagar ska styra villkoren på arbetsmarknaden. Ofta har nya lagar präglats av omsorg om svaga grupper, och lagar har stiftats i en ambition att skapa trygghet och lika villkor. Samtidigt finns en motbild av att denna vällovliga omsorg över den som finns inne i systemet ökar utmaningen för den som inte har jobb. Och dessutom har systemet skapat så stora barriärer mellan att ha ett jobb och att stå utanför att det skapat en alltför stor rädsla för att byta arbete. Alltför många upplever sig i dag sitta fast på jobb där de inte trivs eller av olika anledningar inte passar in, men de orkar eller vågar inte ta steget att söka sig någon annanstans därför att de då förlorar sin trygga plats i systemet. Att som relativt nyanställd per definition hamna först i raden för uppsägning om den nya arbetsgivaren får problem avhåller många från att byta jobb även om det skulle vara bra för alla parter. Självklart är dessa barriärer ännu större för den som ska in på arbetsmarknaden för första gången, antingen man är ung, nyinflyttad till landet, eller har varit utanför arbetsmarknaden ett tag av andra skäl. En annan aspekt på samma tema är att det blir en större dramatik i att byta jobb eller att bli av med sitt gamla jobb oavsett varför. Det upplevs som något av ett trauma, något per definition negativt, ja nästan lite suspekt. Fru talman! Jag skulle önska att alla som byter jobb blev sedda som modiga och som några som tillför och skapar nya värden i ett samhälle i omvandling och inte som förlorare som man ska beklaga. Men för att denna förändring ska ske krävs förändringar på flera fronter. Mycket av detta handlar om att förändra grundläggande attityder till jobb i det svenska samhället och till att byta och flytta till nya roller i livet. Lagar och regelverk skulle dock också kunna medverka. Fru talman! Vi i Centerpartiet har visat att vi är beredda att lyfta olika frågor, även kontroversiella, inom detta område: turordningsregler vid uppsägning, lönelägen vid nyanställning av ungdomar, lärlingslöner med mera. Vi vill förändra villkoren i en riktning så att det underlättar när det gäller byte av jobb men framför allt för den som ska hitta sin plats på arbetsmarknaden för första gången. Vi vill underlätta särskilt för mindre företag att våga anställa och expandera. En del förändringar har skett i rätt riktning, men vi tycker fortfarande att mer behöver göras på detta område. Vi konstaterar att det har varit svårt att föra en sansad diskussion och debatt när det gäller dessa frågor. Det blir lätt låsningar och konfrontation. Men Centerpartiet är övertygat om att mycket inom området arbetstider och arbetsrätt ska ligga på överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter även i fortsättningen och att samhället samtidigt ska ha ett övergripande ansvar och se till att det finns ett grundläggande skydd, liksom god hjälp att komma in på arbetsmarknaden. Centerpartiet menar vidare att det är viktigt att arbetslöshetsförsäkringen blir en tydligare omställningsförsäkring. Samhällsekonomin, de anställda och de som söker jobb behöver en bättre fungerande rörlighet på arbetsmarknaden. Det handlar om en känsla av att arbetsmarknaden innehåller mängder av olika möjliga jobb och en rörlighet där du både som arbetstagare och som arbetsgivare kan hitta vad du söker och där förändringar bejakas och stimuleras. Det tänker vi fortsätta att arbeta för.

anf.100 Andreas Carlson (KD):

Fru talman! Debatten har i dag till stor del handlat om visstidsanställningar. Utifrån den diskussion som har föregått mitt anförande vill jag inleda med perspektivet att vi i Sverige har en hög ungdomsarbetslöshet. Det är en av vår tids stora samhällsutmaningar. Alliansen betonar i det betänkande som vi i dag debatterar att det är viktigt att uppmärksamma alla de ungdomar som vill komma över den höga tröskeln in på arbetsmarknaden, som i dag finns. Grunden för att jobb skapas är ett gott företagsklimat med företag som anställer. I dag är etableringsåldern på arbetsmarknaden runt 28 år. Snabbt räknat har jag några år kvar till den åldern för egen del. Men jag känner vänner som har fått ta sig in på arbetsmarknaden genom vikariat, kortare anställningar och jobb genom bemanningsföretag. När jag frågar dem hur de ser på sin anställning blir svaret att de är glada över att ha fått in en fot på arbetsmarknaden. Flera har sedan fått en tillsvidaretjänst. Av de i snitt 100 000 personer som varje månad går från arbetslöshet till jobb i Sverige får 80 000 jobb i en visstidsanställning. Men varje månad, som Katarina Brännström sade tidigare i debatten, går 70 000-80 000 personer från en visstidsanställning till en tillsvidareanställning. En tidsbegränsad anställning kan vara en språngbräda in på arbetsmarknaden till en tillsvidareanställning. Det är viktigt att de anställningsformer som finns används på ett korrekt och ansvarsfullt sätt. Det är bra, tycker jag, att regeringen tar kommissionens kritik på allvar och fortsätter dialogen för att kunna förklara hur vårt svenska system funkar, apropå den debatt som har föregått mitt inlägg kring EU-kommissionens synpunkter på det svenska systemet med visstidsanställningar. God anställningstrygghet för alla arbetstagare ska eftersträvas, och tillsvidareanställning ska fortsatt vara grunden på arbetsmarknaden och vara huvudregeln i lagen om anställningsskydd. LAS måste utformas så att rimlig trygghet för de anställda skapas utan att nyanställning och nytillträdande på arbetsmarknaden missgynnas. Fru talman! För tolv år sedan kom allianspartierna överens med Miljöpartiet om att företag med mindre än tio anställda får undanta två personer vid uppsägningar på grund av arbetsbrist. Det är ett undantag som underlättar för småföretag att behålla nyckelkompetens vid uppsägning. Det minskar också riskerna med att anställa. Fyra av fem jobb skapas hos småföretag. Därför är det viktigt att den arbetsrättsliga lagstiftningen kombinerar de här företagens behov av flexibilitet med de anställdas behov av trygghet. För de här företagen kan möjligheten att få behålla viss kompetens i samband med neddragning av antalet anställda många gånger vara avgörande för den fortsatta verksamheten. Motioner har år efter år väckts i den här kammaren för att skrota det undantaget, likaså i det betänkande som vi i dag debatterar. Vi kristdemokrater vill inte slopa det här undantaget. Vi skulle tvärtom vilja gå lite grann åt andra hållet och höja taket för hur stort ett företag får vara för att ha det här undantaget. I dag är taket tio anställda. Men fyra av tio företagare anser att de skulle vara mer benägna att anställa om taket höjdes lite grann. Därför vill Kristdemokraterna höja taket, så att även något större småföretag med fler än tio anställda kan omfattas av detta undantag i turordningsreglerna. När det gäller turordningsreglerna i stort, fru talman, har arbetsmarknadens parter ett stort ansvar och sitter i huvudsak på de verktyg som behövs för att rätta till eventuella obalanser och brister. När vi har debatterat och fokuserat på arbetsmarknadspolitik och jobbpolitik i Sverige de senaste åren har mycket av fokuset varit på utbudssidan, att stärka utbudet av arbetskraft, att göra det mer lönsamt för människor att arbeta så att fler söker arbete. Det är bra. Det är arbetslinjen, som Alliansen har drivit. Men för att de som vill jobba ska ha något jobb att söka måste man också fokusera mer på efterfrågan. Det handlar om att efterfrågan på arbetskraft stärks så att det finns jobb att söka, så att säga, när man har fått större drivkraft att vilja arbeta. Hur väl vi än vill i den här kammaren är det, som jag sade tidigare, inte i eftermiddag som vi trycker på knapparna för att skapa fler jobb, utan jobb skapas av företag, av företagare som har idéer och som satsar på dem med sin tid, sitt engagemang och sina resurser. På så sätt skapar de möjlighet för fler att få jobb. Politikens uppgift är att stödja, underlätta och skapa möjlighet för de här företagarna. Alliansregeringen har gjort stora satsningar på att få fler ungdomar i arbete. Vi har halverat arbetsgivaravgifterna för unga, som jag välkomnar att också Miljöpartiet nu omfamnar. Vi har sänkt jobbskatten, som jag sade, halverat restaurangmomsen och reformerat den svenska skolan, så att elever med praktisk kompetens i högre grad uppskattas och får en positiv start för vidare utbildning eller för sitt arbetsliv. Men det behövs mer på det området. Kopplingen mellan skola och arbetsliv är en nyckelfråga när det gäller att underlätta övergången in på arbetsmarknaden. Därför är de trepartssamtal som pågår mellan regeringen och arbetsmarknadens parter på branschnivå viktiga och spännande att följa. Man ska förhoppningsvis via avtal få fram yrkesintroduktion, där arbete och utbildning kan kombineras. En utredning på samma tema har nyligen kommit med förslag på en ny anställningsform, utbildningsanställningar - om man vill kan man kalla det för lärlingsanställningar. Förslaget är att man som ung, upp till 23 år, ska kunna anställas på en lärlingsprovanställning upp till 18 månader. Kristdemokraterna är positiva till utredningens förslag. Och om parterna kommer överens om yrkesintroduktion via avtal är det också förstås en bra väg framåt för att minska gapet mellan skola och arbetsliv. De ungdomar som vill in på arbetsmarknaden förväntar sig att vi ger dem de förutsättningar som de behöver för att kunna kombinera utbildning och arbete, och det är ett lyckosamt koncept. Enligt OECD är väl utbyggda lärlingsanställningssystem något som har lett till lägre ungdomsarbetslöshet i flera EU-länder. Anställningar som kombineras med utbildningsinslag är viktiga för att sänka de höga trösklarna in på arbetsmarknaden, och vi tycker också att det är dags i Sverige att ha ett väl utbyggt lärlingssystem, där jobb och utbildning kombineras för att underlätta ungdomars inträde på arbetsmarknaden. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

anf.101 Johan Andersson (S):

Fru talman! Jag hade två frågor till Andreas Carlson. Han passade på, vilket jag tyckte var väldigt positivt, att ta upp ungdomars situation på arbetsmarknaden. Detta har Andreas och jag debatterat vid flera tillfällen tidigare. Jag vill naturligtvis börja med regeringens svar på EU:s kritik när det gäller visstidsanställningarna, och min fråga lyder som följer: Delar Andreas Carlson den syn som Katarina Brännström från Moderaterna gav uttryck för här tidigare, det vill säga att ungdomar mår bra av att ha oflexibla anställningsformer? Nu var det inte riktigt så Katarina sade, men jag tolkade det så. Hon redovisade bland annat ett par arbetsplatsbesök som hon hade varit ute på där hon hade träffat ungdomar som gärna tog visstidsanställningar. Hon kopplade det också till den höga arbetslösheten. Min konkreta fråga till Andreas Carlson i den här delen är: Ser du också det här med oflexibla anställningsformer som en del i att kunna få ungdomar anställbara? Det är min första fråga. Jag har en följdfråga sedan.

anf.102 Andreas Carlson (KD):

Fru talman! Jag tyckte inte att frågan blev så jättekonkret, Johan Andersson. När jag lyssnar på debatter brukar jag utgå från vad ledamöter säger. Sedan är det klart att jag kan ha olika tolkningar och funderingar om varför en ledamot säger olika saker och vad personen i fråga tänker och tycker, men jag tyckte inte att Katarina Brännström sade det Johan Andersson tolkade det som. Min tolkning är alltså en annan än hans tolkning. Om jag ska svara på vad Katarina Brännström sade tycker jag att fokus bör vara på att vi egentligen inte har sett några ökade antal visstidsanställningar i stort i Sverige sedan 90-talskrisen. Jag tror att det är viktigt att det finns ingångar för ungdomar på arbetsmarknaden. Som jag också lyfte fram i mitt anförande ser jag därför positivt på de partssamtal som pågår för att kunna kombinera utbildning med en anställning. Jag tror också, som jag sade i mitt anförande, att många ungdomar som har att välja mellan att komma in på en visstidsanställning där vi vet att varje månad 70 000-80 000 personer går vidare till en tillsvidareanställning, ser det som ett positivt steg in på arbetsmarknaden. Det handlar inte om att vi ska konstruera en modell där vi får så oflexibla anställningsformer som möjligt utan att vi ska hitta möjligheter för ungdomar att få in en fot på arbetsmarknaden.

anf.103 Johan Andersson (S):

Fru talman! Jag kan hålla med om att jag var lite svamlig i min frågeställning. Det kan jag ge Andreas kredd för. Jag tar en annan fråga. Ungdomslöner debatterade vi för ett år sedan här. Då var det en livlig debatt i Sverige. Sedan har den debatten lagt sig; det är i alla fall min bild. Vi hade mycket diskussioner, och det var nästan lite budgivning mellan de borgerliga partierna. Sänkta ingångslöner skulle naturligtvis få fler ungdomar in på arbetsmarknaden, enligt Alliansens företrädare. Jag och mitt parti tror inte på den konstruktionen. Vi tror inte på att höga ingångslöner har så mycket att göra med ungdomsarbetslösheten. Min konkreta fråga till Andreas i den delen är: Vidhåller Kristdemokraterna sitt förslag om att sänka ungdomslöner, vilket då skulle skapa en bättre och flexiblare arbetsmarknad, enligt Kristdemokraterna? Är det ett ställningstagande som man vidhåller fortfarande - eller?

anf.104 Andreas Carlson (KD):

Fru talman! Jag tror att jag behöver titta i protokollet från förra årets debatt. Minns jag så fruktansvärt fel? Har jag stått här och sagt Kristdemokraterna vill sänka lönerna för ungdomar? Vad jag minns sade jag förra året i debatten att vi inte tar ställning till lönebildningen i Sveriges riksdags kammare genom att trycka ja eller nej utan att det är en fråga för arbetsmarknadens parter och ska så vara. Jag tittade faktiskt igenom protokollet i går. Jag kanske läste dåligt, men jag har inte sagt det i debatten. Jag tror att Johan Andersson möjligen kan ha blandat ihop Kristdemokraterna med något annat av Sveriges riksdags olika partier. Men när det gäller svaret på frågan, om vi potentiellt sett skulle säga att Kristdemokraterna har varit för lägre ingångslöner, så är det också fel. Kristdemokraterna tycker som sagt att det här ska vara en fråga för parterna. Däremot, om vi tittar på exempelvis vad OECD kommer fram till för slutsatser och anledningar till att vi i Sverige har en hög ungdomsarbetslöshet så är höga ingångslöner ett av de problem, om man nu får kalla det för det, som de pekar ut. Men jag har aldrig sagt att vi ska lösa det genom att lagstifta om ingångslönerna i Sveriges riksdag. Det här är en fråga för arbetsmarknadens parter, och jag tycker att arbetsmarknadens parter ska ta ett stort ansvar för att hitta vägar in för ungdomar på arbetsmarknaden. Däremot tror jag, fru talman, att ett förslag och ett system om en lärlingsprovanställning där man har introduktionsavtal, där man lär sig yrket samtidigt som man har ett utbildningsinslag och på det sättet, eftersom man jobbar lite mindre, får en lite lägre lön samtidigt som man studerar, skulle kunna vara ett sätt att minska trösklarna in på arbetsmarknaden för ungdomar. Det tror jag att vi alla behöver jobba ännu mer på för att ta tag i den stora samhällsutmaning som det är med för många ungdomar som inte kommer in på arbetsmarknaden.

anf.105 Patrik Björck (S):

Fru talman! Göran Lindell inledde sitt anförande tidigare med att säga att den här debatten var ett vårtecken. Jag skulle önska att Göran Lindell hade rätt i det. Tyvärr befinner sig svensk arbetsmarknad i en bister vinter för tillfället, och det finns väl inga tecken på att det skulle töa där ute eller att vindarna skulle blåsa mindre snålt kring de 400 000 arbetslösa som den sittande regeringens politik har lett till. Tyvärr är det på det viset. Vårtecken kanske vi kan se fram emot nästa höst, hur konstigt det än låter, om vi får byta ut den här regeringen och få en arbetsmarknadspolitik värd namnet. Det är nämligen så att den här debatten om arbetsrätt förs i en miljö där svensk arbetsmarknad står inför väldiga utmaningar. Vi har den här arbetslösheten som jag pratar om - över 400 000 människor, långtidsarbetslösheten som ökar, ungdomsarbetslösheten som ökar - som en fond till den här debatten. Där har inte regeringens politik lett till någon förbättring eller till några som helst vårtecken. Vi har också en situation där det, trots hög arbetslöshet, är så att många företag inte kan anställa fast de behöver anställa. Då är det inte lagen om anställningsskydd som gör att de inte anställer. När Svenskt Näringsliv i sin rekryteringsenkät kommer fram till att var femte rekrytering misslyckats beror det på att regeringen inte har lyckats rusta de arbetslösa så att de kan ta de jobb som faktiskt finns. Man har dragit ned arbetsmarknadspolitiken, och man har dragit ned utbildningspolitiken, och det är skälet till den vinter som svensk arbetsmarknad befinner sig i, där företagen inte har en möjlighet att anställa fast de har ett behov av att anställa. Det är väldigt viktigt att komma ihåg detta. Alliansregeringen säger sig stödja den svenska modellen. Det har vi hört här. Det finns nog anledning att fråga sig hur stabilt det stödet egentligen är. Det finns anledning att gå bakom de fina orden och se hur det ser ut i verkligheten. Stödet för den svenska modellen är egentligen en bluff. Allting man gör motverkar den. Vi har för få låglönejobb, säger Sveriges statsminister. Göran Lindell var inne på att lönerna borde sänkas. Ja - det är så politiken ser ut i verkligheten. Det är bra att Göran Lindell står för det. När det gäller Moderaterna, det ledande allianspartiet, de så kallade Nya moderaterna, syftar de naturligtvis till exakt samma politik som Göran Lindell. Men sedan några år tillbaka står de inte för den i ord. Det är skillnaden. Nya moderaterna har möjligen nya vägar, men de är på väg till exakt samma mål som tidigare: ett orättfärdigt samhälle, ett orättvist samhälle, ett samhälle där orättvisorna ökar. Anställningsskyddet har varit uppe till debatt här i dag, turordningsreglerna och anställningsformerna. Det finns anledning att avliva en del myter kring det här, för det är en destruktiv debatt eftersom den leder helt fel. Det finns de som säger att om man tar bort anställningsskyddet skulle det bli bättre för de unga. Då skulle de unga inte vara arbetslösa. Det där är en myt. Det finns ingen som helst verklighet bakom de orden. Det är bluff och båg. Av de hundra tusen arbetslösa unga som finns utanför denna kammare är det ungefär så här många, en handfull, som är arbetslösa på grund av turordningsreglerna. Av de hundra tusen arbetslösa unga är det högst en handfull som är arbetslösa på grund av turordningsreglerna. Det är fakta. Det är sanningen. Det är så det ser ut. Den där mytbildningen är som sagt destruktiv, eftersom den leder blicken åt fel håll. Den där mytbildningen tjänar bara till att skada den svenska arbetsmarknaden. Inte nog med att det är en felaktig politik, den skadar också arbetsmarknaden. Katarina Brännström säger att unga inte är intresserade av fasta anställningar. Har man den inställningen är det inte så konstigt att man också för en politik som innebär att fasta anställningar blir mer och mer ovanliga på arbetsmarknaden. Det är ganska självklart att man med den uppfattningen inte lever upp till EU-kommissionens krav på att vi ska rätta till den svenska lagstiftningen, som inte ens fyller EU:s krav på anställningsskydd. Christer Nylander vill ha ökad flexibilitet på arbetsmarknaden. Folkpartiet har ändrat politik sedan 70-talet, säger Christer Nylander. Det fanns en tid när Folkpartiet var med och genomförde demokratin med oss. Det fanns en tid när Folkpartiet stod för jämställdhet. Det fanns en tid när Folkpartiet hade en progressiv syn på arbetsrätten. Fru talman! Det fanns en tid. Nu är det en annan tid, som Christer Nylander mycket riktigt säger. Det är en annan tid nu och ett annat folkparti. Fru talman! Vi socialdemokrater har andra lösningar. Om företagen inte kan anställa för att de arbetslösa inte har de erfarenheter och de utbildningar som krävs ser vi socialdemokrater till att utbilda de arbetslösa. Det är vår modell. Om det är så att vi har en lagstiftning som gör att företagen kan stapla visstidsanställningar på varandra oupphörligt, så att du i princip i evighet kan vara otryggt anställd, lägger vi fram förslag som täpper igen den möjligheten. Det är det som är skillnaden, och det är det som är viktig att ta fram i denna debatt. Sverigedemokraternas representant Mattias Karlsson förtjänar också att kommenteras. Sverigedemokraterna är ju ett fackföreningsfientligt, löntagarfientligt parti. Bortsett från många andra tveksamma delar av deras politik är detta ett klassiskt fackföreningsfientligt parti. I sitt anförande beskriver Mattias Karlsson i stället Sverigedemokraterna som arbetsrättens försvarare, den svenska modellens tillskyndare. Jag måste säga att jag blev något förvånad. Ska man skratta eller ska man gråta? Det var, skulle jag säga, till och med värre än när Sofia Arkelsten hävdade att Moderaterna infört demokratin och bekämpat apartheid. Den här typen av bisarr historieförfalskning, fru talman, måste kommenteras. Mattias Karlsson var inne på att han var rädd att Miljöpartiet skulle plocka bort korset från vår svenska flagga. När man tar upp den typen av argumentation från riksdagens talarstol vet jag inte heller om jag ska skratta eller gråta. Men så slog det mig att Mattias Karlsson mycket väl vet vad han pratar om. Det är inte särskilt länge sedan som Mattias Karlsson och hans kamrater plockade bort hakkorset från sin flagga. Mattias Karlsson pratar naturligtvis ur egen erfarenhet. Fru talman! Tiden närmar sig votering. Jag skulle kunna kommentera det här mycket mer, men jag inser att tiden inte räcker till, så jag får yrka bifall till reservationerna 2, 5 och 12. (Applåder)

anf.106 Katarina Brännström (M):

Fru talman! Jag hade absolut inte trott att vi skulle ha några slutrepliker utan att vi skulle få votera om vårt betänkande i dag. Men när Patrik Björck går upp och argt recenserar alla oss andra på ett sätt som gör att man faktiskt känner sig rätt påhoppad kunde man inte låta bli. Att kalla vår politik för bluff och båg och andra bisarra uttryck som han använder och påstå att jag säger att unga inte är intresserade av fasta anställningar måste ju bemötas. Jag kanske först ska tala om för Patrik Björck att alliansregeringen har blivit vald två gånger. Vi har en statsminister med flera ministrar som har mycket högt förtroende. Det kanske också säger hur mycket bluff och båg svenska folket tycker att det är. Att jag skulle ha sagt att unga inte är intresserade av fast anställning stämmer inte alls. Jag har försökt förklara att visstidsanställningar är en inkörsport till arbetsmarknaden och till fasta anställningar. Det är flest unga som har den typen av anställningar. Det tycker vi är en bra balans, och det visar på att det går att få jobb på det här sättet. Men Patrik Björck lever kvar i gårdagens politik med 70-talets argument. Det borde då ha varit paradiset efter alla socialdemokratiska regeringsår, men se det är det inte enligt Patrik Björck. Det mesta är ju fel om det inte leds av en S-regering. Antalet visstidsanställningar är detsamma nu som det har varit sedan 90-talet. Det har inte hänt någonting. Det mesta är faktiskt ganska bra på svensk arbetsmarknad. Vi försvarar den svenska modellen och vi försvarar svensk arbetsrätt, oavsett vad Patrik Björck står i denna kammare och säger. Jag tycker att det är oförskämt att föra en debatt på det sätt som gjordes. Dessutom stämmer inte de åsikter som Björck framförde med de yrkanden som gjorts i dag, då vi också hade en bra debatt.

anf.107 Patrik Björck (S):

Fru talman! Vi får väl läsa i protokollet då. Jag har varit med om förut att Katarina Brännström i sina repliker tar tillbaka det hon har sagt i sina anföranden. Men det är väl bara att vi läser i protokollet. Min minnesbild är i alla fall, och det kan vi ju testa, att du sade att du har varit ute på företag och träffat unga eller om det var företagare som berättade om unga som inte var så intresserade av fasta anställningar. Det är inte exakt ordagrant men ganska nära - det kan vi kolla i protokollet - så även det var bluff och båg, Katarina Brännström. Ja, att ni vunnit val är ju sant. Det kan jag inte argumentera emot. Förhoppningsvis gör ni det väl inte igen, för resultatet av er politik - det var det som jag försökte beskriva - är ju det som är så katastrofalt. Resultatet av er politik är att arbetslösheten stiger. Långtidsarbetslösheten tredubblas och ungdomsarbetslösheten går rakt upp i taket. Det är det som väljarna får ta ställning till i valet nästa gång. Jag ifrågasätter er nya moderata politik. Ni har visserligen sagt att ni numera tycker att lagen om anställningsskydd är bra, och det kan väl i och för sig vara ett steg i rätt riktning. Men när ni samtidigt ser till att det blir svårare och svårare att få en fast anställning skyddas man ju inte av lagen om anställningsskydd. Det är det vi vill i vårt förslag. Vi säger att visst, det kan finnas visstidsanställningar, men de får inte pågå i evighet, som Katarina vill, fru talman. Det är det som är skillnaden. Till och med EU-kommissionen har sagt att det inte stämmer med EU:s arbetsrättsliga lagstiftning. Då lägger vi fram förslag som ska förhindra att visstidsanställningar pågår i evighet. Vi har inte lagt fram något förslag om att vi ska ta bort alla visstidsanställningar, inte alls, men de får inte pågå i evighet.

anf.108 Katarina Brännström (M):

Fru talman! Verkligheten tycks vara något som Patrik Björck har lite svårt med. Jag sade nyss, och det visar statistik, att andelen visstidsanställningar är ungefär lika stor i dag som den har varit sedan 90-talet. Då är det inte så att vi förhindrar någon från att få det. Dessutom strömmar det varje kvartal över 70 000-80 000 från de andra anställningarna in i fast anställning. Det är väl väldigt bra. Att säga bluff och båg om sina motståndares politik är så lågt att det inte är värt att bemöta. Och när det gäller att vinna val är jag övertygad om att människor inte går på den sortens retorik. Det är riktigt dåligt. Det märkliga är att den retorik som Patrik Björck för fram stämmer dåligt med det som står i betänkandet och era förslag som ni lägger fram. Patrik Björck dundrar på som om vi lever i en verklighet där inget är sunt eller gott på arbetsmarknaden för att det finns en alliansregering. Det är inte heller sant. Varför har ni i så fall inte skarpa förslag på varenda punkt när vi i dag diskuterar arbetsrätt i Sverige? Nej, för att ditt parti inte anser att det står så illa till. Det verkar i stället vara Patrik Björcks personliga uppfattning. Att recensera alla oss som har fört en saklig debatt och diskuterat med din kollega Johan Andersson är att idka krypskytte av värsta sorten med det tyngsta artilleriet. Det gagnar ingen, och det kommer att visa sig framöver när det handlar om förtroende. Vi vill att alla ska ha ett jobb. Vi räknar alla jobb. Vi vill att ungdomar ska få många vägar in på arbetsmarknaden till fasta anställningar, och då är visstidsanställningar just en sådan bra väg in. (Applåder)

anf.109 Patrik Björck (S):

Fru talman! Om man beskriver läget på svensk arbetsmarknad som gott är det - ursäkta mig, fru talman - bluff och båg. Läget på svensk arbetsmarknad är precis som jag beskrev. Vi har en förskräckande stor arbetslöshet, och åldern för när man kommer in och blir etablerad på arbetsmarknaden har höjts. Så ser det ut. På grund av att ni inte utbildar dem som är arbetslösa kan de inte ta de jobb som faktiskt finns. Det är läget på svensk arbetsmarknad. Enligt Svenskt Näringslivs rekryteringsenkät misslyckas vart femte rekryteringsförsök på grund av regeringens undermåliga arbetsmarknadspolitik. Det är inte jag som hittar på detta, utan företagen lider under er arbetsmarknadspolitik. Att påstå att vi inte lägger fram förslag blir lite fånigt. Läs de reservationer som vi har med i betänkandet och som jag yrkade bifall till. Katarina Brännström har rätt i att det är väljarna som i slutändan kommer att avgöra vad som gäller och vilken politik de tror på. Att det skulle vara bevis på en lyckad jobbpolitik att vi har mycket högre arbetslöshet än jämförbara länder får vi väl se om Katarina Brännström lyckas övertyga väljare på gator och torg om. Faktum är att Sverige borde kunna mycket mer. Vi borde naturligtvis kunna se till att företagen får anställa dem som de behöver anställa. Vi måste naturligtvis föra en politik där de arbetslösa kan ta de lediga jobb som finns. Vi måste givetvis föra en politik där vi inte dömer ungdomar till evig visstidsanställning. (Applåder)

anf.110 Göran Lindell (C):

Fru talman! Jag blev också lite förbluffad när Patrik Björck äntrade talarstolen efter den lugna, sansade och sakliga diskussion vi hade haft tidigare under debatten. Han tog verkligen på sig rollen som slugger. Han citerade mig vid några tillfällen, och det avvek så tydligt från vad jag menade med mina formuleringar att jag utgår från att det var medvetet. Låt mig kommentera det som handlade om vårtecken. Jag använde det måhända lite putslustigt om denna debatt som årligen brukar behandla dessa frågor. Det tolkade Patrik Björck som att det handlade om vårtecken för hela ekonomin och arbetsmarknaden. Om vi fortsätter den liknelsen tror jag också att den vår som är på gång på arbetsmarknaden och i samhällsekonomin är seg och att det är en och annan köldknäpp kvar innan vi når en varm sommar. Allmän lönesänkning och att det skulle vara bra för arbetsgivarna verkar jag ha talat om i ett senare läge. Jag har inte tänkt den tanken, men visst skulle lägre löner göra det enklare och billigare för företagen. Det jag sade var att Centerpartiet har varit berett att lyfta fram olika frågor, även de kontroversiella inom detta område, såsom turordningsregler, uppsägning, löneläge vid nyanställning av ungdomar med mera. Jag sade också att det har varit svårt att ha en sansad diskussion och debatt i dessa frågor. Min fråga till Patrik Björck gäller de förslag från Socialdemokraterna med flera som har diskuterats under debatten. På vilket sätt hjälper dessa arbetsmarknaden framåt?

anf.111 Patrik Björck (S):

Fru talman! Rätt ska vara rätt, Göran Lindell. Menade Göran Lindell med sitt uttalande att man ska höja ungdomslönerna tar jag tillbaka min kritik. Menar Göran Lindell att ungdomslönerna är för låga och att de ska höjas vid anställning är det helt okej. Då har jag varit oförskämd mot Göran Lindell. Jag gjorde det djupt felaktiga antagandet att Göran Lindell menade att man skulle sänka lönerna vid en översyn av löneläget. Den typen av slutsatser får man kanske inte dra i en sådan här debatt, och jag ber om ursäkt för det. Nu faller hela mitt resonemang eftersom Göran Lindell och Centerpartiet står för höjda ungdomslöner. Vad gäller vintern är vi överens. Det är vinter och köldknäppar. Till och med finansministern känner att politiken inte fungerar. Finansdepartementet har hela tiden fått revidera sina prognoser. Man har konstaterat att arbetslösheten inte går ned, trots att man har försämrat a-kassan och genomfört en politik som skulle tvinga arbetslösa att ta jobb enligt idén att trycker man ned de arbetslösa tillräckligt mycket kommer de att ta de jobb som finns. Det har inte fungerat. Arbetslösheten ökar. Finansministern, jag och Göran Lindell är överens om att det är vinter på svensk arbetsmarknad. Det är bra att vi är överens om verklighetsbeskrivningen, men bekymret är att varken finansministern eller Göran Lindell lägger fram några som helst förslag för att vi ska förbättra situationen. Man fortsätter med samma, samma, samma. Det är inga nya förslag utan bara mer av samma politik som har gett oss denna vinter.

anf.112 Göran Lindell (C):

Fru talman! Jag hade för avsikt att föra en sansad diskussion, tala om förslag av olika slag och vända på olika stenar. Men som jag sade har det varit svårt att föra en sansad diskussion och debatt när det gäller dessa frågor. Det blir lätt låsning och konfrontation, och jag känner mig sannspådd. Precis som vi har varit inne på tidigare visar många av de avtal som har slutits på arbetsmarkanden att de fackliga organisationerna har förstått dessa frågor bättre än åtminstone en del av oss politiker. Man har också förstått betydelsen av att jobba med former för att minska hindren in på arbetsmarknaden. Socialdemokraternas förslag är att fördubbla arbetsgivaravgiften. Frågan är om det leder åt det håll vi alla hoppas på. Det verkar inte spelar någon större roll vilken fråga man ställer, för kommentarerna blir ändå helt andra. Låt mig dock ställa frågan ännu en gång till Patrik Björck: Vi borde egentligen ha talat om arbetsrätt och arbetstider under denna debatt, så på vilket sätt ska de förslag som du och de som varit före dig i debatten lagt fram underlätta och förbättra på arbetsmarknaden och minska arbetslösheten? Det är där du har lagt fokus i debatten och diskussionen, så därför förtjänar min fråga ett svar när jag nu ställer den en gång till.

anf.113 Patrik Björck (S):

Fru talman! Det som har framförts från en mängd olika talare är att man hyllar den svenska modellen. Skillnaden är att ni lägger fram förslag som försvårar den svenska modellen och som kanske till och med urholkar den svenska modellen medan de förslag som vi lägger fram stärker den svenska modellen. Göran Lindell vill föra en sansad debatt. Ett sätt att göra den sansad är att berätta om du vill höja eller sänka ungdomslönerna. Det är väldigt svårt att debattera med någon som inte är tydlig med vad man vill. Sedan är det inga problem med att föra den debatten. Våra förslag är till för att stärka den svenska modellen och därmed svensk arbetsmarknad - och därmed också medverka till en bättre fungerande arbetsmarknad. Om man som Göran Lindell vill ha statlig inkomstpolitik, fru talman, går man rakt emot den svenska modellen. Om man som Göran Lindell vill försämra anställningstryggheten går man också rakt emot den svenska modellen. Då förstör man förutsättningarna för den framgångsrika arbetsmarknadsmodell som vi har haft här i landet, som har tjänat det här landet och som vi har haft stor nytta av i många decennier. Den håller man på att urholka sakta men säkert. De förslag som vi lägger fram i det här betänkandet, om de går igenom vid voteringen, stärker den svenska modellen och därmed indirekt svensk arbetsmarknad.

anf.114 Mattias Karlsson (SD):

Fru talman! När man lyssnar till Patrik Björck skulle man kunna tro att det redan är första maj. Men det lät mer som ett förstamajtal från en företrädare för KPML(r) än från Socialdemokraterna. Den här agitatoriska stilen har såklart ett visst underhållningsvärde, men jag tror egentligen inte att det gynnar vare sig det politiska samtalet eller samhället i stort. När det gäller det Patrik Björck tog upp, min kommentar till Miljöpartiet: Jag sade att om man har utgångspunkten att rensa bort allt som har ett kristet ursprung i den svenska kulturen, då måste man också i konsekvensens namn ta bort korset i den svenska flaggan. I min värld är det ett logiskt och stringent resonemang, men Patrik Björck tycker att det är horribelt. Du kanske har en egen, socialistisk logik - jag vet inte. Patrik Björck beskyller mig eller mitt parti för att vara arbetarfientlig och fackföreningsrörelsefientlig. Om det hade varit fallet tror jag inte att mitt parti under den senaste tiden hade seglat upp som det näst största partiet inom LO-kollektivet. Eller menar Patrik Björck att Sveriges löntagare är så pass okunniga att de i stora massor skulle stödja ett parti som var direkt fientligt mot dem? Så är det naturligtvis inte. Patrik Björck tror säkert att han är arbetarvänlig när han utmålar Sveriges företagare som skurkar som bara vill utnyttja människor, som måste hållas i schack genom regler och som man måste försvåra verksamheten för så mycket som möjligt. Men det är inte en löntagarvänlig politik. Något av det mest viktiga och väsentliga för att förbättra villkoren för Sveriges löntagare är att se till att det finns jobb. God tillgång till jobb är den mest arbetarvänliga reformen vi kan införa. Men där har Patrik Björck inga lösningar. Sedan tar du upp partihistorik. Det stämmer att vi har saker i vår partihistoria som jag skäms för och som vi försöker göra upp med. Det har alla partier - inte minst Socialdemokraterna. Skillnaden är att ni inte ens försöker göra upp med det. I ditt partis barndom kunde ledande företrädare stå och prata om mord och terror som legitima sätt att bedriva politik på. Ni har instiftat Rasbiologiska institutet. (FÖRSTE VICE TALMANNEN: Tiden är ute.) Ni har tvångssteriliserat människor. Ni har samarbetat med kommunister och gör det än i dag. (FÖRSTE VICE TALMANNEN: Nu måste ledamoten sluta.) När det gäller partihistorik och demokrati ska du inte läxa upp mig, utan du ska skämmas och veta hut. (FÖRSTE VICE TALMANNEN: Det är inlägg på två minuter i replikskiftena. Jag ber ledamöterna att följa de reglerna.)

anf.115 Patrik Björck (S):

Fru talman! Och jag behöver naturligtvis inte läxa upp Mattias Karlsson, för det gör talmannen så bra själv. Detta är mycket bekymmersamt. Mattias Karlsson säger att han vill ha ett bra samtalsklimat och så vidare. Men bekymret är att om man vill ha det, då måste man börja med att vara ärlig och hederlig. Jag kan inte citera ordagrant, men i anförandet antydde Mattias Karlsson att Sverigedemokraterna har stått för arbetsrätten och har en historia där man har kämpat för den svenska modellen. Men det är ju inte sant. Då blir det svårt, fru talman, att föra det samtalet - om man inte är sanningsenlig. Det var det jag försökte rätta till, just för att jag är intresserad av samtal. Det som stämmer är att Sverigedemokraterna har en historia med en stark fackföreningsfientlighet. Man har ganska nyligen nödtorftigt gjort en liten make-over på sin arbetsmarknadspolitik, just för att inte framstå som omöjlig att välja för löntagargrupperna. Ungefär på samma sätt som man har låtit håret växa ut och har bytt ut skinnpajen mot kostymen har man nödtorftigt maskerat sin fackföreningsfientliga arbetsmarknadspolitik, just för att inte skrämma bort löntagargrupperna. Det är sanningen! Försöker man dölja det försvårar man ett samtal och en debatt, och det var det jag ville komma fram till i mitt inlägg.

anf.116 Mattias Karlsson (SD):

Fru talman! Jag konstaterar att i vårt principprogram, som är vårt mest grundläggande dokument, lyfts fackföreningarnas betydelse fram. Vi är på intet sätt ett fackföreningsfientligt parti. Patrik Björck lyssnade nog inte så noga på mitt anförande, för jag pratade inte om mitt parti inledningsvis - det som han har hakat upp sig upp - utan jag pratade om socialkonservatismen som ideologi. Det är ett historiskt faktum att den har varit bidragande till att etablera arbetsrätt och stärka löntagarnas villkor i Europa historiskt sett, i bland annat Tyskland och Storbritannien. Jag sade att jag tyckte att det var positivt och att det är något som vi också vill värna om, den traditionen. Den svenska modellen värnar vi. Frågan är om Socialdemokraterna gör det. Det absolut största hotet mot den svenska modellen på lång sikt menar jag är Europeiska unionen, såsom den är utformad i dag. Men där lägger sig Socialdemokraterna platt i fråga efter fråga. Du säger att vi försöker maskera att vi är fackföreningsfientliga eller löntagarfientliga. Vi är det inte och har aldrig varit det. Men det är befriande att Patrik Björck inte ens försöker maskera att Socialdemokraterna fortfarande är ett företagarfientligt parti.

anf.117 Patrik Björck (S):

Fru talman! Man behöver inte gå längre än till det aktuella betänkandet och läsa den reservation som vill förhindra fackföreningar att sluta kollektivavtal. Så långt behöver man ta sig, fru talman, för att konstatera att Mattias Karlsson företräder ett fackföreningsfientligt parti - det räcker med att man slår upp det här betänkandet! Längre än så behöver man inte gå. Vill man fortsätta kan man naturligtvis gräva upp hur mycket dynga som helst ur historien. Men det räcker att gå till det här betänkandet, så har man fackföreningsfientligheten tryckt på papper, svart på vitt. Så ser det ut! Nej, vi socialdemokrater är inte emot företagare. Vi socialdemokrater för en företagsvänlig politik. Jag har träffat massor med företagare som är djupt bekymrade över den arbetsmarknad som vi har i dag, där man med illojal konkurrens konkurrerar ut hederliga, duktiga företagare. Det är hela branscher som faktiskt äts upp genom skattesmitning, dumpade sociala villkor och löner. Den överväldigande majoriteten företagare är djupt bekymrade över den utvecklingen. De stöder oss socialdemokrater när vi vill ha ordning och reda på arbetsmarknaden, där man som företagare kan konkurrera med bra produkter, bra service och ett sjyst hanterande av miljön och av de anställda. Det stödet har vi, och den politiken för vi. Just nu är vi på väg åt ett håll där den typen av företagare får det svårare, där branscher äts upp av en inre kräfta och där svensk arbetsmarknad håller på att erodera, till företagens och de anställdas förfång. (Applåder)