Lag om uthyrning av arbetstagare m.m.

anf.101 Johan Andersson (S):

Fru talman! I dag ska vi debattera och sedermera fatta beslut om en proposition om lag om uthyrning av arbetstagare. Jag vill börja med att yrka bifall till propositionen och till våra reservationer 2 och 12 i betänkandet som avser stadigvarande arbetskraftsbehov och företrädesrätt till återanställning. Vi socialdemokrater välkomnar den nya lagstiftningen om uthyrning av arbetstagare. Förändringstakten på arbetsmarknaden är hög. Företag ställs inför krav på snabb omställning beroende på konjunktur och konkurrens. Även offentliga arbetsgivare drabbas av arbetstoppar och möter allt oftare krav på förändrade arbetsuppgifter. Kraven på flexibilitet på arbetsmarknaden har ökat markant. Ingenting tyder på att den utvecklingen kommer att minskas i framtiden. För att möta denna utveckling krävs hög kvalitet i utbildningssystemet och möjligheter till livslångt lärande samt andra insatser för att underlätta rörligheten på arbetsmarknaden. Människor måste garanteras trygghet i omställning genom en bra arbetslöshetsförsäkring och en aktiv arbetsmarknadspolitik. Bemanningsbranschen är här och fyller en viktig roll på en flexibel arbetsmarknad. Om anställda ges en fast anställning i bemanningsföretag kan företagens behov av extrapersonal under arbetstoppar kombineras med kontinuitet och trygghet för den anställde. Även när det gäller omställning och rekrytering fyller bemanningsföretagen i dag ett behov och en viktig funktion. Bemanningsbranschen är en ung och starkt växande bransch eftersom uthyrning av arbetskraft var i princip förbjudet i Sverige under åren 1942-1991. Förbudet upphävdes den 1 januari 1992 genom lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft. Nästan alla yrkeskategorier finns i dag representerade i branschen, alltifrån läkare till personal som jobbar inom olika serviceyrken. Omkring 125 000 personer jobbar på ett bemanningsföretag vid något tillfälle under ett år, vilket är en hög andel. Några stannar ett par månader medan de studerar. Andra stannar under en längre tid. Ett antal kommer att stanna under större delen av sitt yrkesverksamma liv. Enligt branschen handlar det om ungefär 70 000 årsanställda. Det är 1 procent av alla sysselsatta. Återigen - det är en viktig bransch. För tio år sedan fanns ca 45 000 anställda i branschen. I dag är de flesta inom bemanningsbranschen anställda inom både pappers- och livsmedelsindustrin. Det är nästan lika många som jobbar inom hela telekomsektorn. Där ser man olika jämförelsetal. Vi socialdemokrater anser att bemanningsbranschen är här för att stanna och att bemanningsföretag fyller en viktig roll på arbetsmarknaden. Trots det har vi sett en rad problem och missförhållanden som måste åtgärdas. Vår slutsats blir att bemanningsbranschen måste regleras genom lagar och kollektivavtal på ett sätt som motsvarar resten av arbetsmarknaden. Bemanningsföretagen ska bidra till flexibilitet på arbetsmarknaden, inte till lönedumpning eller till att sätta anställningstryggheten ur spel. Bemanningsbranschen har tagit ansvar för en viss självsanering av branschen genom att man har infört auktorisation för sin bransch. Branschen täcks i dag i stor utsträckning av kollektivavtal, och kundföretagen omfattas i ökad omfattning av kollektivavtal som innehåller regler för användning av bemanningsföretag. Det är en positiv utveckling. Huvudregeln på svensk arbetsmarknad är kollektivavtal. Den bör gälla även i förhållande till och inom bemanningsbranschen. Ändå krävs en lagstiftning, anser vi. Särskilt viktigt är detta när det gäller utländska bemanningsföretag som hyr ut arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden. Propositionen innehåller förslag om hur EU:s bemanningsdirektiv ska införlivas i den svenska lagstiftningen genom en ny lag om arbetstagare. Vi socialdemokrater menar att den nya lagen innebär viktiga förändringar och förbättringar. Det finns också vissa brister. Jag vill peka på två brister, vilket vi har tagit upp i våra reservationer. Den första reservationen gäller stadigvarande arbetskraftsbehov. Vi anser att det i normalfallet ska tillgodoses genom anställning av egen personal. Inhyrd arbetskraft bör därför inte användas för stadigvarande arbetskraftsbehov, vilket bör framgå av den nya lagen om uthyrning av arbetstagare. Den som är uthyrd har sin trygghet och sina rättigheter i förhållande till sin arbetsgivare, det vill säga i förhållande till bemanningsföretaget, och bara i mycket begränsad omfattning i förhållande till kundföretaget. Detta är i grunden en bra ordning, men om bemanningsföretaget svarar för ett permanent arbetskraftsbehov kan det uppstå problematiska situationer. Den uthyrda har till exempel inte rätt till information inför en omorganisation, och arbetsmiljöansvaret är splittrat. Bestämmelsen om att ett kundföretag inte får hyra in arbetstagare för att tillgodose ett stadigvarande arbetskraftsbehov bör göras dispositiv för att underlätta flexibla lösningar genom kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter i enlighet med den svenska modellen. Den andra reservationen handlar om företrädesrätten till återanställning. Företrädesrätten till återanställning enligt lagen om anställningsskydd ska inte kunna åsidosättas genom att företaget säger upp personal för att sedan hyra in personal från bemanningsföretag för samma arbetsuppgifter. Den som blir uppsagd på grund av arbetsbrist har företrädesrätt till återanställning inom nio månader. Det kan ske under förutsättning att den uppsagda har anmält sitt intresse och har rätt kompetens för tjänsten. Vi vill därför att det ska framgå av lagstiftningen att kundföretaget inte får hyra in arbetstagare om arbetskraftsbehovet kan tillgodoses genom anställning av arbetstagare som har företrädesrätt till återanställning i verksamheten i enlighet med 25 § i lagen om anställningsskydd. Sådant händer emellanåt. Det finns lokala exempel på när sådant sker, vilket känns frustrerande för de berörda. När det gäller utländska bemanningsföretag och uthyrda arbetstagare från ett annat EU-land räcker inte de regleringar regeringen föreslår. Det behövs även ändringar i utstationeringslagen, den så kallade lex Laval. Riksdagen beslutade den 16 juni 2011 om ett tillkännagivande till regeringen att skyndsamt tillsätta en utredning för att se över lex Laval för att nå en lösning som långsiktigt värnar den svenska kollektivavtalsmodellen inom ramen för EU-medlemskapet. Vi socialdemokrater vill att utgångspunkten ska vara att svenska kollektivavtal ska gälla för alla som arbetar i Sverige och att konflikträtten ska försvaras. Vi ser verkligen fram emot utredningen om lex Laval.

anf.102 Katarina Brännström (M):

Fru talman! Vi debatterar i dag en helt ny lag, nämligen lagen om uthyrning av arbetstagare. Den har sin grund i ett EU-direktiv från 2008. Det har saknats en sådan lag i Sverige, och frågan har tidigare reglerats i arbetsförmedlingslagen och utstationeringslagen. Arbetsmarknaden i Sverige och resten av världen förändras ständigt och allt snabbare. Nya branscher föds, gamla försvinner. Nya metoder, ny teknik och ökad rörlighet präglar arbetsmarknaden i allt större utsträckning över hela världen. Man flyttar dit jobben finns, man är beredd att till och med bo och arbeta i ett annat land och man är beredd att ha olika typer av anställningar. Självklart utmanar detta gamla beprövade modeller. En sak är dock alltid säker, nämligen att människor vill ha trygghet och goda villkor i sitt arbete och i sin anställning. Lagen om uthyrning har tillkommit just för att ge det skydd som arbetare önskar. Den ska reglera villkoren för såväl arbetstagare som arbetsgivare och skapa ramar för de goda villkor som vi eftersträvar i Sverige. Vi moderater är angelägna om att bevara "den svenska modellen" där arbetsmarknadens parter har makt och inflytande över villkoren. Vi är också angelägna om att arbetare ska känna sig trygga och att arbetsgivare behandlar anställda på ett riktigt sätt. Sedan bemanningsbranschen växt till som en viktig faktor i arbetslivet blev det nödvändigt med lagar som styr arbetsmarknaden i hela den europeiska unionen i syfte att skydda just arbetare. Det är dock viktigt att ha en god och rimlig balans mellan det som är ett gott skydd och vad som kan uppfattas som ett hinder. I lagen finns det tydliga krav. Bemanningsföretaget och arbetsgivaren ska enligt lagen tillförsäkra minst de grundläggande arbets- och anställningsvillkor som skulle ha gällt om personen hade varit anställd direkt av kundföretaget. Det här tycker vi är bra. Enda undantaget från regeln är kollektivavtal liksom när det gäller lön för dem som har en tillsvidareanställning hos bemanningsföretaget. Bemanningsföretaget får inte hindra en arbetstagare att ta anställning hos kundföretaget som man arbetar eller har arbetat hos. I lagen står också att kundföretaget ske ge alla som arbetar på företaget tillgång till gemensamma anläggningar och inrättningar med precis samma villkor som för anställda på företaget, om inte särskilda skäl föreligger. Kundföretaget har en skyldighet att informera om lediga anställningar, och sådan information måste göras tillgänglig på arbetsplatsen. Utstationeringsdirektivet och utstationeringslagen reglerar vilket lands villkor som ska tillämpas när ett företag i ett medlemsland utstationerar en arbetstagare i en annan medlemsstat för att göra en tjänst där. I detta sammanhang måste jag även ta upp Lavaldomen i EU-domstolen, som rörde tolkningen av EU-rätten och har sitt ursprung i fackliga strider i det så kallade Vaxholmsmålet 2004, där Byggnadsfacket vidtog en blockad med sympatiåtgärder från Elektrikerförbundet mot det lettiska företaget Laval som hade utstationerat byggnadsarbetare i Sverige. EU-domstolens dom i Lavalmålet resulterade i en ny paragraf i utstationeringslagen. Där står att en stridsåtgärd endast får vidtas om de krävda villkoren motsvarar det som finns i ett centralt kollektivavtal i hela Sverige med liknande arbetstagare i samma bransch. Det gäller minimilön eller andra minimivillkor som är förmånligare för arbetstagarna. Stridsåtgärder får inte vidtas om de utstationerade arbetstagarna har villkor som i allt väsentligt är minst lika goda som minimivillkoren i ett svenskt centralt kollektivavtal. Fru talman! Regeringen gör en bedömning att det krävs ett förstärkt skydd för dem som är utstationerade och uthyrda arbetstagare. Därför föreslås en ändring i utstationeringslagen som stärker skyddet som blir bättre än i den så kallade hårda kärnan i § 5. Man kan ha svårare att hävda sina rättigheter i ett annat land där man saknar såväl kunskap om gällande villkor som språket. Utredaren föreslår en bestämmelse som ger utökade möjligheter för fackliga organisationer att vidta stridsåtgärder för att genom kollektivavtal få till stånd starkare skydd. Regeringen och vi i utskottet är nöjda med denna ändring. Men i ett litet land som Sverige som är exportberoende är det dock särskilt viktigt att handelshinder motverkas och att EU:s regler för fri rörlighet efterlevs. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan i det här fallet uppfattas som tveksamma eller till och med negativa till uthyrning av arbetstagare med tanke på de motioner och reservationer de har på de olika områdena. Det handlar bland annat om stadigvarande behov av arbetskraft då inhyrd arbetskraft inte ska få tas in enligt Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Utskottet kan dock konstatera att bemanningsdirektivet inte utgår från eller ställer några krav på att det ska vara just tillfälligt arbete för att uthyrning ska vara möjlig, inte heller att det enbart ska gälla permanent arbetskraft. Vi moderater och Alliansen menar att bemanningsbranschen fungerar väl i Sverige och att det krävs betydligt starkare skäl för att vara emot. Inte minst för ungdomar och invandrare i Sverige som saknar jobbskapande nätverk och referenser fyller bemanningsbranschen en viktig funktion. När det blir arbetsbrist är det de i bemanningsbranschen som först får lämna arbetsplatsen och företaget, och de går innan eventuella varsel ges. Vid förändringar och uppgångar i konjunkturen när det kan behövas arbetskraft kan bemanningsföretagen på ett snabbt och säkert sätt tillgodose de uppkomna behoven. Kundföretaget kan till och med ha svårt att hitta kompetent personal för egen del. Därför är det mycket viktigt att unga och andra som kan ha svårt att komma in på arbetsmarknaden anställs i bemanningsbranschen, som på det sättet skapar jobb som annars kanske inte skulle komma till. Kring likabehandlingsprincipen har Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna motioner där man går emot etablerade principer på svensk arbetsmarknad, och Vänsterpartiet kan uppfattas misstänkliggöra bemanningsföretagen. I förslaget till uthyrningslagen finns det begränsningar i avtalsrätten mellan bemanningsföretag och kundföretag. I § 9 anges att ett bemanningsföretag inte får hindra en arbetstagare att ta anställning i kundföretaget. Om företaget skulle hindra detta blir det föremål för sanktioner med skadestånd, och om företagen i sina avtal skrivit in en inskränkning kan dessa bli helt ogiltiga. Utstationerade från andra länder än EU- eller EES-området omfattas också av utstationeringslagen. Regeringen föreslår nu ett förstärkt skydd för utstationerade genom möjligheter att vidta stridsåtgärder för villkor som är bättre än i den hårda kärnan. En lagstadgad likabehandlingsprincip, som Vänsterpartiet föreslår, skulle ge denna grupp rättigheter som går utöver utstationeringsdirektivet, vilket sannolikt skulle leda till tillämpningsproblem. Med de förstärkningar som regeringen nu föreslagit anser utskottet att regelverket är väl avvägt. Vänsterpartiets hårdare krav skulle till och med innebära ett hinder för rörligheten. Jag vill påminna utskottet och dem som lyssnar i dag om att regeringen nyligen tillsatt en parlamentarisk kommitté som ska utreda ändringar i utstationeringslagen, lex Laval, med anledning av Lavaldomen. Kommittén ska återkomma med förslag, om det anses nödvändigt. Så här slår Vänsterpartiet in öppna dörrar med sina krav. Vänsterpartiet vill stärka den fackliga vetorätten på ett sätt som de, som väl är, är ensamma om. Arbetsrätten fungerar bra i Sverige, och vi ska vara rädda om den svenska modellen. Att ytterligare vässa vapnen för den ena parten kan äventyra den frid och ro som faktiskt råder på svensk arbetsmarknad. Företrädesrätten har också varit föremål för diskussion med olika uppfattningar i utskottet. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har motioner och reservationer här. Det handlar om de mest centrala bestämmelserna i lagen om anställningsskydd, LAS. En tillsvidareanställd eller en visstidsanställd arbetstagare som har blivit uppsagd på grund av arbetsbrist har enligt LAS alltid företrädesrätt till återanställning, om personen varit anställd sammanlagt mer än tolv månader under de senaste tre åren. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill att i den nya uthyrningslagen särskilt ska framgå att ett kundföretag inte får hyra in arbetstagare om behovet kan tillgodoses genom denna företrädesrätt. Vi menar att det är angeläget att inte överreglera lagar och regler. Alla företag ska ju agera enligt gällande lag och avtal. Om någon kringgår reglerna, eller om det skulle vara oklart var gränserna går, ska det i så fall ytterst avgöras i domstol. Det finns inte något uttryckligt förbud för en arbetsgivare att tillgodose sitt behov av arbetskraft genom att anlita bemanningsföretag i stället för att anställa. Finns det kollektivavtal gäller en särskild skyldighet för arbetsgivaren att alltid förhandla med arbetstagarorganisationen. Denna skyldighet är än mer omfattande vid uthyrning av arbetskraft. Fru talman! Moderaterna och Alliansen anser att det är viktigt och självklart att företrädesrätten beaktas enligt regelverket. Vi utgår från att så görs och att man följer gällande kollektivavtal på ett ansvarsfullt sätt. Regeringen avser att tillsätta en utredning som ska kartlägga eventuella problem som kan uppstå när det gäller företrädesrätten i samband med att arbetstagare hyrs in från bemanningsföretag. Jag är helt övertygad om att de oklarheter som eventuellt kan finnas reds ut med denna utredning. När det gäller krav på socialt protokoll enades de fyra olika oppositionspartierna i utskottet. När Sverige ansökte om EU-medlemskap 1991 fick Sverige skriftliga försäkringar om att svensk praxis skulle gälla i arbetsmarknadsfrågor för arbets- och anställningsförhållanden i kollektivavtal i Sverige. Nu kräver oppositionen återigen ett socialt protokoll, något som också framförts i samband med Lissabonfördraget och i ett tillkännagivande från utskottet förra sommaren. Regeringen hänvisade då i en skrivelse till riksdagen till kommissionens aviserade förslag om tillämpningsdirektiv till utstationeringsdirektivet. EU-kommissionen återkom förra året med ett förslag som kallades Monti-II-förordningen i syfte att förtydliga reglerna inom hela EU för den grundläggande rättigheten att vidta kollektiva åtgärder. Men efter det att tolv medlemsstater gjort kraftiga invändningar och ställt krav på subsidiaritetsprincipen drog parlamentet tillbaka förslaget. Hela detta ärende och hela processen visar hur svårt det är att hitta gemensamma lösningar och att synen på rätten till kollektiva lösningar skiljer sig åt i medlemsstaterna, trots ett väldigt gott syfte. Detta borde ha varit en signal om att en process med krav på juridiskt bindande socialt protokoll kan bli mycket svårt att ro i land och kanske till och med äventyrar den svenska modellen. Den svenska modellen är viktig och skyddsvärd liksom den fria rörligheten. Att nu, som de fyra oppositionspartierna gör, kräva ett juridiskt bindande socialt protokoll kan innebära krav på fördragsändringar, enligt expertis. Vi värnar den svenska arbetsmarknadsmodellen och påminner om att de 27 medlemsstaterna med olika intressen kan framföra olika krav. Det är en betydande risk och inte alls säkert att en ändring skulle gynna eller ens följa den svenska modellen. En sådan process kan tvärtom hota den svenska modellen och utlösa följdkrav och förändringar i en annan riktning än den som var tänkt. Detta måste de fyra oppositionspartierna ta ansvar för. Fru talman! Arbetstagarnas och företagarnas rörlighet över gränserna är något positivt som skapar möjligheter för både människor och företag att utvecklas. Hinder ska därför rivas mellan EU-länder och i förhållande till omvärlden. Vi moderater och Alliansen vill, i motsats till Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, inte begränsa den fria rörligheten mellan EU-länderna. Regeringen har lyssnat på de fackliga organisationerna och andra i remissomgången och lagt fram ett långtgående förslag. Det är trist att oppositionen inte kan vara eniga med regeringen och oss och att man väljer en väg som kan riskera den svenska modellen här. I en tid av ekonomisk oro, lågkonjunktur i Europa och i världen i övrigt är det särskilt angeläget att vi i Sverige arbetar mot gemensamma mål och tar det ansvar som krävs. Med detta vill jag, fru talman, yrka bifall till vår reservation 9, avslag på övriga reservationer samt bifall till betänkandets förslag i övrigt. (Applåder)

anf.103 Johan Andersson (S):

Fru talman! Jag har två frågor till Katarina Brännström med anledning av hennes anförande. Vi har i våra två reservationer, som jag redogjorde för i mitt tidigare inlägg, pekat på två risker som vi ser med lagstiftningen. Jag vill återigen trycka på, så att kammaren har hört det, att vi är positiva till att man reglerar detta med en lagstiftning. Det handlar om stadigvarande arbetskraft i Europa, och jag kommer inte att återupprepa det. Jag tror att Katarina Brännström och andra ledamöter har hört det tillräckligt. Min fråga kopplat till detta är: Vad är skälet till att Moderaterna inte vill reglera detta i en lagstiftning? Det är den ena frågan. Det här är sådana ärenden som dyker upp med jämna mellanrum. Jag fick i går kväll vetskap om ett där man säger upp fast anställd personal och tar in bemanningsföretag. Det finns i dag inte en grund i lagstiftningen för att reglera det. Den andra frågan handlar om företrädesrätten till återanställning. Det sker också med jämna mellanrum att man säger upp personal, vilket naturligtvis händer på en rörlig arbetsmarknad, och sedan inte erbjuder den personal som har blivit uppsagd anställning utan i stället tar in bemanningsföretag. Då är min fråga till Katarina Brännström: Vad är skälet till att Moderaterna så kategoriskt säger nej till en sådan förändring i lagstiftningen som i grunden är bra?

anf.104 Katarina Brännström (M):

Fru talman! Jag tackar Johan Andersson för frågan. Det är väl bra att vi får tala om de här skillnaderna. Jag vill ändå framhålla att det är positivt att Socialdemokraterna säger sig vara positiva, och det har ju skett en förändring över tid. När den borgerliga regeringen under 90-talet började öppna för bemanningsföretag var det ett kompakt motstånd från Socialdemokraterna, så jag välkomnar den förändrade inställningen till en förändrad arbetsmarknad och omvärld som vi ser hos Socialdemokraterna. De risker som Socialdemokraterna säger sig se ser vi inte alls. I EU-direktivet som gäller det stadigvarande arbetskraftsbehovet ser vi inte något förbud som säger att man bara ska få ta in personal från bemanningsföretag i vissa sammanhang. Det som är en av hörnstenarna i den fria rörligheten är just att människor ska kunna få röra sig över gränser och att företag ska ha rätt att hyra in den personal man har behov av. Sedan finns det kollektivavtal och andra lagar som styr vilka krav man måste ställa så att man till exempel inte går förbi någon som har företrädesrätt. Det är viktigt att framhålla att de absolut flesta följer dessa regler och lagar. Jag tror att undantagen är väldigt få, att man överträder dem. Vi ser inget behov av det som Socialdemokraterna ser behov av. Vi kommer självklart att följa detta, men vi tror att Socialdemokraterna även på den här punkten kommer att vara trygga framöver när man ser hur väl den svenska modellen fungerar.

anf.105 Johan Andersson (S):

Fru talman! Jag kan bara konstatera att i dag känner vi oss inte särskilt trygga, eftersom det med jämna mellanrum rapporteras in fall där man, precis som jag pekade på, har åsidosatt de två delar som vi ville föra in i propositionen för att stärka rättigheterna. Vi lär få återkomma till frågan. Jag har en följdfråga, och den handlar om det sociala protokollet. Jag har väldigt svårt att förstå Moderaternas inställning, att de så kategoriskt säger nej till en möjlighet att driva denna fråga ytterligare. Vi är väl alla väl medvetna om den kraschade hanteringen av den så kallade Monti-II-förordningen, som inte blev ratificerad och vilket inte heller hade varit särskilt gynnsamt för Sverige. Då är min fråga till Katarina Brännström: Vad är grunden för att ni så kategoriskt säger nej till det sociala protokollet?

anf.106 Katarina Brännström (M):

Fru talman! Johan Andersson säger att det hela tiden rapporteras in fall där regler och lagar överträds. Det finns väl självklart inget område i vårt samhälle där allting till hundra procent fungerar perfekt. Men jag ser inga större problem, och det gör inte heller regeringen eller Alliansen i stort. Det är ett litet problem. Därför finns det ingen anledning att ytterligare reglera det området. När det gäller sociala protokollet vill vi framhålla att den svårighet som var med att få fram Monti-II-förordningen, som sedan föll, visar på hur svårt det är att ena 27 stater att tycka likadant. Och vad är det som säger att man ska tycka att just den svenska modellen ska vara utgångspunkten? Risken finns ju att man öppnar för att det kan bli en försämring av de villkor vi har här i Sverige. Därför säger vi: Vi ska inte röra den ro och frid som råder på svensk arbetsmarknad. Det är lugnt. Vi har en bra modell. Att öppna upp inom EU kan innebära försämringar som vi inte är beredda att ta konsekvenserna av. Det är väldigt svårt att förena 27 länder med olika arbetsmarknadsmodeller och olika krav på vilka stridsåtgärder man ska ha rätt att vidta. Det är inte säkert att den svenska modellen är den som står allra längst fram där. Därför anser vi att det är bra som det är och att vi inte ska röra det.

anf.107 Hans Backman (FP):

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 9 och i övrigt bifall till utskottets förslag i betänkande AU5 och avslag på motionerna. De fyra oppositionspartierna Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna har enats om att regeringen bör driva frågan om ett socialt protokoll. Det finns en stor risk med att öppna upp för den typen av förhandlingar på EU-nivå. Det kan krävas fördragsändring. Enligt Folkpartiet är risken uppenbar att detta skulle äventyra den svenska modellen. Vi måste ha i åtanke att vi har 27 medlemsstater som alla har olika arbetsmarknadsmodeller och olika syn på den rätta balansen mellan fri rörlighet och arbetstagarskydd. Det finns därmed som sagt en stor risk med att öppna upp för sådana förhandlingar på EU-nivå. Det är mycket osäkert att förhandlingarna skulle gå i en linje, väg eller riktning som säkrar den svenska arbetsmarknadsmodellen. Folkpartiet och övriga allianspartier ser därför en stor risk att öppna upp för sådana förhandlingar med tanke på den svenska modellen. Jag vill också poängtera att Lissabonfördraget har bidragit till att stärka arbetstagarnas rättigheter inom EU. I fördraget finns en balans mellan å ena sidan fri rörlighet för arbetskraft och å andra sidan arbetsmarknadens parters möjligheter och rätt att försvara de fackliga intressena. Att EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna genom Lissabonfördraget blivit rättsligt bindande och fått fördragsstatus innebär att förhandlingsrätten och rätten till kollektiva åtgärder har samma rättsliga status inom unionsrätten som de ekonomiska friheterna. Mot bakgrund av detta känns det ytterst olyckligt att öppna upp för en diskussion om socialt protokoll som skulle kunna leda till försämringar av den svenska modellen - den modell som åtminstone Folkpartiet och övriga allianspartier känner sig trygga med och vill fortsätta försvara. För oss i Folkpartiet är det också viktigt att det ska vara ordning och reda och trygga anställningar och villkor på svensk arbetsmarknad. Grunden för detta läggs genom att vi står upp för vår svenska modell där arbetsmarknadens parter i form av fackföreningar och arbetsgivare gemensamt tar ansvar för villkoren för arbete i Sverige. Oppositionspartiernas agerande i detta fall riskerar att sätta den svenska modellen på spel. Det är också anmärkningsvärt att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet medverkar till att Sverigedemokraterna får inflytande över frågor som rör den fria rörligheten i EU. Folkpartiet och övriga allianspartier anser att arbetstagarnas och företagens rörlighet över gränserna är något positivt som skapar möjlighet för många människor och företag att utvecklas. Det är både bra och positivt att hinder rivs mellan EU-länder och till länder utanför EU för att möjliggöra en ökad rörlighet över gränserna. Vi i alliansen vill i motsats till oppositionspartierna inte begränsa den fria rörligheten mellan EU-länderna. Vår bedömning är att rörligheten också bidrar till förbättrad matchning på arbetsmarknaderna i EU. Denna rörlighet är också helt och fullt möjlig att förena med en situation där alla som arbetar i Sverige ges rimliga, trygga och rättvisa arbets- och anställningsvillkor. I sammanhanget vill jag nämna att regeringen har tillsatt en parlamentarisk kommitté där alla riksdagspartier är representerade. Kommittén ska se över reglerna för utstationering på svensk arbetsmarknad i syfte att säkerställa ett grundläggande skydd för utstationerade arbetstagare. Kommittén ska bland annat utvärdera om tillämpningen av lex Laval fungerar så att skyddet för utstationerade arbetstagares grundläggande arbets- och anställningsvillkor säkerställs. Kommittén ska också överväga vilka lagändringar som kan krävas för att värna den svenska modellen i ett internationellt perspektiv. Vi i allianspartierna välkomnar regeringens förslag om en ny och modern lag om uthyrning av arbetstagare. Vi är positiva till det sätt som bemanningsdirektivet nu genomförs på. Genom lagen kan man uppnå en tydligare och mer sammanhållen reglering av skyddet för uthyrda arbetstagare. Målet för den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken måste vara full sysselsättning. Det är därför av stor vikt att alla som kan och vill arbeta också får tillfälle att göra det. Här är bemanningsbranschen en viktig och dynamisk del av den svenska arbetsmarknaden, och med den nya lagen ges branschen en fortsatt möjlighet att växa och skapa arbetstillfällen. Bemanningsföretag är också viktiga när det gäller att skapa arbeten för grupper som annars har svårt att komma in på arbetsmarknaden, såsom unga och utrikes födda. Bemanningsföretagen är en bro till arbetslivet för många, och det är förstås väldigt positivt. Jag vill också understryka betydelsen av att lagförslaget i stor utsträckning anknyter till traditionerna på den svenska arbetsmarknaden. Den svenska modellen, där kollektivavtal som ingåtts mellan arbetsmarknadens parter verkar tillsammans med lagregler, fungerar i huvudsak bra. Jag vill också betona att modellen förutsätter att parterna uppträder ansvarsfullt på arbetsmarknaden. Viktigt att notera är att arbetsmarknadens parter har ingått flera kollektivavtal inom bemanningsbranschen och att täckningsgraden är hög. Fru talman! Jag vill i detta sammanhang också nämna bemanningsdirektivets artikel 4 med rubriken Översyn av begränsningar och förbud. I artikel 4.1 anges att begränsningar och förbud som gäller anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag endast får motiveras av allmänintresset. Regeringen konstaterar att det råder en viss osäkerhet när det gäller innebörden av den aktuella regleringen. Man anser dock att det inte finns anledning att nu ta ställning till en bestämmelse om att kollektivavtalade begränsningar och förbud som gäller anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag endast får motiveras av allmänintresset. Vi i allianspartierna instämmer i denna bedömning. Det är förstås viktigt att företrädesrätten beaktas. Folkpartiets och Alliansens utgångspunkt är att arbetsgivare tillämpar lagar och kollektivavtal på ett korrekt och ansvarsfullt sätt. Regeringen har också i propositionen angett sin avsikt att noga följa utvecklingen på området och vidta åtgärder om man anser att det behövs. Vi har också erfarit att regeringen avser att tillsätta en utredning som ska kartlägga eventuella problem när det gäller företrädesrätten till återanställning enligt lagen om anställningsskydd i samband med att arbetstagare hyrs in från bemanningsföretag. (Applåder) I detta anförande instämde Anna Steele (FP).

anf.108 Johan Andersson (S):

Herr talman! Vi har två reservationer, och vi tycker att lagstiftningen skulle förstärkas avsevärt om man biföll dessa i kammaren framdeles. Det handlar om stadigvarande arbetskraftsbehov och företrädesrätten. Jag har svårt att förstå den argumentation som Hans Backman redogjorde för. Nu när vi har den här lagstiftningen uppe - en ny lag införs när det gäller uthyrningsdelen och vi får en helt annan skyddslagstiftning - skulle jag gärna vilja höra vilket skälet är för Folkpartiet att inte passa på att komplettera med dessa två tillägg som skulle underlätta för branschen och arbetsmarknaden.

anf.109 Hans Backman (FP):

Herr talman! När det gäller stadigvarande arbetskraftsbehov har vi i betänkandet skrivit: "Utskottet kan konstatera att bemanningsdirektivet inte utgår från eller ställer krav på att det ska vara fråga om tillfälligt arbete för att uthyrning ska vara möjligt." Vi tycker att branschen fungerar så pass bra att vi helt enkelt inte känner behov av att införa begränsningar av de slag som Socialdemokraterna föreslagit i sina motioner. När det gäller företrädesrätten nämnde jag också i mitt anförande att regeringen har uppmärksammat att det kan finnas skäl att titta på detta. Man har också tillsatt en utredning som ska kartlägga om det finns problem när det gäller företrädesrätten till återanställning enligt LAS i samband med att arbetstagare hyrs ut från bemanningsföretag. Arbetsbrist utgör en saklig grund för uppsägning enligt lagen om anställningsskydd - LAS - så där finns inte heller något förbud för en arbetsgivare att tillgodose sitt behov av arbetskraft genom att anlita ett bemanningsföretag i stället för att anställa arbetstagare. Om det finns kollektivavtal på en arbetsplats gäller särskilda regler, medbestämmandelagen, som bland annat föreskriver skyldighet för arbetsgivaren att förhandla med arbetstagarorganisationen och en så kallad vetorätt också för arbetstagarorganisationen. Dessa regler har tillkommit för att hindra att lagar och avtal kringgås. Med detta känner vi oss i nuläget tillfreds, särskilt som vi har sett att regeringen också ska tillsätta den här utredningen och kartlägga situationen.

anf.110 Johan Andersson (S):

Herr talman! Jag vet inte om jag blev så mycket klarare över skälen till varför man säger nej. När det gäller stadigvarande arbetskraftsbehov hänvisar Hans Backman till bemanningsdirektivet och EU:s rätt, men det är ju inte på det sättet att det hindrar att man lägger till och stärker upp den svenska lagstiftningen med en paragraf kopplad till det stadigvarande behovet. När det gäller företrädesrätten hänvisar Hans Backman, Folkpartiet, till den kommande utredningen. Det är också lite långsökt. Jag tror att även Hans Backman får rapporter med jämna mellanrum om att det relativt ofta händer att man åsidosätter företrädesrätt och annat genom att ta in bemanningsföretag. Det där tycker jag därför känns som en märklig argumentation. Hans Backman tog också upp det sociala protokollet och ondgjorde sig över att utskottsmajoriteten ställer sig bakom ett initiativ om att göra ett medskick till regeringen när det gäller det sociala protokollet. Han hänvisar till att det skulle innebära att den så kallade svenska modellen skulle hamna snett i den delen. Men den svenska modellen hanteras ju inte via EU i dag. Det är frågor som vi hanterar. Lex Laval kan vi prata väldigt länge om, vilket jag inte ska göra, men där vi ser att den dåvarande regeringen lade det på en miniminivå i stället. Vi ser det som en väldigt stor förutsättning att kunna öppna upp det här och också se den svenska modellen som en del av en god arbetsrätt för svenska företag. Jag vet inte hur Hans Backman ser på det.

anf.111 Hans Backman (FP):

Herr talman! När det gäller lex Laval har regeringen, som jag nämnde i mitt anförande, tillsatt en parlamentarisk kommitté som ska utvärdera om tillämpningen av lex Laval fungerar som skydd för att utstationerade arbetstagares grundläggande arbets- och anställningsvillkor kan säkerställas och också överväga vilka lagändringar som kan krävas för att värna den svenska modellen i ett internationellt perspektiv. När det gäller att öppna upp för förhandlingar om ett socialt protokoll känner vi i Folkpartiet och övriga allianspartier att det ur ett svenskt perspektiv vore en klar risk om vi tog upp sådana förhandlingar. Det är ju inte alls säkert att det skulle leda till att det blev exakt den svenska modellen som blev slutresultatet. Vi tycker att vi har en trygg och bra modell som vi vill försäkra oss om att vi får ha kvar, och vi vill inte kompromissa bort delar av den mot vår vilja. Det är 27 länder som i så fall skulle enas om ett slags gemensam modell, och då känner vi att det inte alls är säkert att det skulle landa i att den svenska modellen skulle kunna bibehållas intakt, och det vill vi att den ska göra. Vi tycker att vi har en bra modell där arbetsmarknadens parter tar sitt ansvar på ett bra sätt. När det gäller återanställningar och företrädesrätten förutsätter vi att arbetsgivarna arbetar utifrån lagar och avtal. Skulle man kringgå dem och det är uppenbart att så sker och att regelverken inte följs, då ska också detta prövas i domstol. Därmed har vi verktyg för att hantera detta även i dagsläget.

anf.112 Annika Qarlsson (C):

Herr talman! Dagens ärende är att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Lagen om uthyrning av arbetstagare ska gälla för anställda i ett bemanningsföretag i syfte att hyras ut till ett kundföretag för arbete under kundföretagets ledning och kontroll. En central bestämmelse i direktivet är likabehandlingsprincipen, vilket innebär att arbetstagare som hyrs ut av ett bemanningsföretag ska ha minst samma grundläggande arbets- och anställningsvillkor som om den uthyrde varit anställd på företaget under den tiden som uppdraget varar. Vi har också kvar möjligheten att i kollektivavtal avvika från likabehandlingsprincipen under förutsättning att det övergripande skyddet för uthyrda arbetstagare enligt direktivet respekteras. Utöver regeringens proposition finns också ett tillkännagivande från Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet om att Sverige ska kräva att EU ska anta ett juridiskt bindande socialt protokoll. De fyra partierna kräver att Sveriges regering ska driva en fördragsändring som skulle innebära att den fria rörligheten i EU skulle begränsas och underordnas de fackliga rättigheterna. Att öppna upp för en fördragsändring med EU-27 skulle tveklöst gå i motsatt riktning. Jag återkommer till min kritik i denna del. Herr talman! Bemanningsbranschen är en viktig och dynamisk del av den svenska arbetsmarknaden, och vi vill ge möjligheter för den att växa och skapa arbetstillfällen tillsammans med resterande arbetsmarknad. Med lagen kan vi uppnå en tydligare och mer sammanhållen reglering av skyddet för uthyrda arbetstagare. När det gäller bemanningsdirektivets artikel 4 finns det kritik som både regeringen och utskottet har tittat på, och man kan notera att det råder viss osäkerhet kring innebörden av den aktuella regleringen. Bedömningen är dock att vi i nuläget inte vill införa en bestämmelse om att kollektivavtalade begränsningar och förbud som gäller anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag endast får motiveras av allmänintresset. Men vi följer självklart frågan och får återkomma om så krävs. Utöver regeringens proposition finns motioner från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som ger uttryck för en negativ eller misstänksam inställning till uthyrning av arbetstagare i stort sett. Det handlar om att reglera när och hur länge företag ska få hyra in arbetskraft, och förutom att Centerpartiet och Alliansen inte delar den negativa inställningen till bemanningsbranschen handlar detta inte om bemanningens vara eller icke vara. Misstänksamheten mot arbetsgivare och en önskan om större maktbefogenheter till de fackliga organisationerna går också igen i Vänsterpartiets krav på att facken ska få begära ut och kontrollera avtalen för att inte hindra uthyrda att ta anställning. Detta krav framför man trots att det i lagen finns en paragraf som anger att hinder för att ta anställning i kundföretag inte får göras och att det är sanktionerat med skadestånd. Herr talman! Tillkännagivandet om ett socialt protokoll som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet enats om grundar sig på ett antal motioner som inbördes är olika och delvis motstridiga med vad de verkligen vill med detta. När de fyra nu enat sig i ett gemensamt tillkännagivande borde rimligtvis företrädarna här kunna beskriva hur de tänkt att det ska gå att genomföra och vilka konsekvenser de är beredda att ta för att få igenom detta. Centerpartiet och allianspartiernas bedömning är att detta krav kräver en fördragsändring med en stor och uppenbar risk för att det bland EU-27 finns delvis olika intressen i en annan riktning, vilket också kan leda till följdkrav på andra och mer långtgående förändringar som inte är i linje med de fyra partierna som i det här fallet bildar majoritet. Intressant är att notera vilka partier som är beredda att tulla på den fria rörligheten och med det vill stänga gränserna, detta trots att arbetstagarnas rättigheter stärkts i Lissabonfördraget, där man eftersträvat en balans mellan fri rörlighet för arbetskraft och arbetsmarknadens parters möjligheter och rätt att försvara de fackliga intressena. Fördraget erkänner alltså arbetsmarknadens parters betydelse och respekten för deras självständighet. Att EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna genom Lissabonfördraget blivit rättsligt bindande och fått fördragsstatus innebär att förhandlingsrätten och rätten till kollektiva åtgärder har samma rättsliga status inom unionsrätten som de ekonomiska friheterna innebär. Vi kan inte tolka det på något annat sätt än att detta tillkännagivande från Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet antingen är plakatpolitik som bäst bedrivs i opposition eller ett sätt att förhindra den fria rörligheten över gränserna. Herr talman! För Sverige och EU är de fyra friheterna som innefattar fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital en grundläggande förutsättning som utgör kärnan i den inre marknaden. Det bidrar till ökad sysselsättning och tillväxt - något som Centerpartiet och Alliansen inte är beredda att kompromissa med. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet AU6 utom i punkt 8, där jag yrkar bifall till reservation 9. (Applåder)

anf.113 Johan Andersson (S):

Herr talman! Jag har några frågor till Centerpartiet och Annika Qarlsson. Först vill jag göra ett klarläggande genom att säga att vi socialdemokrater inte är negativa till bemanningsföretag. Jag hoppas att det framgick klart och tydligt av det jag sade inledningsvis om detta. Också i vår motion har vi varit tydliga med det här. Jag har frågor kopplade till vår reservation. Vi ser återigen en bra möjlighet att förstärka lagstiftningen med stadigvarande arbetskraftsbehov och företrädesrätten. Annika Qarlsson hänvisar i sitt anförande till att den lagstiftning som nu kommer till inte säger någonting om att det ska vara några hinder för att ha en anställning om man är anställd i ett bemanningsföretag i ett kundföretag. Men det är inte riktigt detta det handlar om när det gäller stadigvarande arbetskraftsbehov och företrädesrätten. Det handlar om att möjliggöra och att undanröja eventuella hinder för detta. Återigen: Vi ser exempel där man i dag har satt sådana saker i system. Vi tycker att det är bra att man kan passa på att göra denna justering när det här sker. När det gäller Annika Qarlssons resonemang om det sociala protokollet kan jag bara konstatera att vi känner till Centerpartiet som ett parti som återigen vill öppna upp lagstiftningen och andra delar. Vi hade en diskussion för en tid sedan om ungdomslöner där man ville åsidosätta kollektivavtal och annat. Jag är alltså inte så förvånad över den argumentation som Annika Qarlsson har. Återigen, Annika, vill jag gärna höra dina och Centerpartiets skäl till framför allt de två delar som vi har pekat på i vår motion.

anf.114 Annika Qarlsson (C):

Herr talman! När det gäller det stadigvarande tänker jag att man någonstans måste fundera på hur det kommer sig att företag i så fall väljer att använda sig av bemanningsföretag. Det är nog snarare i den änden som man måste fundera. Jag är inte beredd att gå in och reglera denna del ytterligare. Johan Andersson och Socialdemokraterna kanske behöver fundera tillbaka på detta. Om man ser det som ett problem kanske man måste fundera på vilka de bakomliggande orsakerna är. Varför väljer arbetsgivare att stadigvarande använda sig av bemanningsföretag i stället för att anställa själva? Någonstans finns det bekymmer. Jag ser på Johan att han säkerligen tänker så här: Jag vet vad Annika tänker i de här frågorna! Men det vore lite intressant att få veta om Johan Andersson och Socialdemokraterna har funderat på detta. Det är väl definierat vad som gäller för företrädesrätt. Där handlar det i stället om att nuvarande lagstiftning ytterligare ska följas upp och i så fall drivas till domstol. Jag tror inte att det skulle göra någon skillnad om vi tar in ytterligare förstärkningar i lagen, utan det finns fortfarande sätt att kringgå det. De fall där det kringgås ska inte accepteras, och de ska följas upp. Men jag är inte beredd att gå till ytterligare skrivningar för denna del. I andra delar kan jag bara konstatera att Johan Andersson har missuppfattat mig. Då är det tur att jag får chansen att komplettera det. Det fördes en diskussion för ett år sedan om ingångslöner, som handlade om att de fackliga parterna som förhandlar om löner måste ta ansvar också för de grupper som inte finns på arbetsmarknaden. De måste ta hänsyn till dem genom att se till att ingångslönerna inte är för höga. Detta anser inte jag vara att gå förbi den svenska modellen. Tvärtom anser jag att den svenska modellen gör det som den tidigare har varit oerhört duktig på, nämligen att ta ansvar. Jag kritiserade den här delen, för jag ansåg inte att man tog ansvar för ungdomar och andra som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Socialt protokoll - det tycker jag fortfarande är intressant. Nej, det ska inte göra någon skillnad. Jag vill gärna höra mer om vad Johan har att säga om det.

anf.115 Johan Andersson (S):

Herr talman! När det gäller Annika Qarlssons argumentation om stadigvarande arbetskraftsbehov kan jag bara konstatera att Centerpartiet tydligen ser den nya lagstiftningen som en hävstång för att öppna upp LAS. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Vi ser det som angeläget när det gäller det sociala protokollet att kunna förstärka rättigheterna och framför allt skydda den svenska modellen. I dag är det återigen så att det här inte regleras på det sättet i den svenska modellen. Vi har en miniminivå när det gäller lex Laval kopplad till detta. Det finns all anledning att hantera det. Det är en grumlig argumentation som allianspartierna för när det gäller det tillkännagivande som vi förhoppningsvis kommer att rösta om under nästkommande vecka.

anf.116 Annika Qarlsson (C):

Herr talman! Det är inte grumlig retorik. Däremot är det retorik som Johan Andersson inte håller med om; det kan vi instämma i. Vad skulle hända om man ställer de fackliga rättigheterna före de fria rörligheterna, som har varit grundprincipen och kärnan i EU:s inre marknad? Det är ett sätt att öka på konkurrenskraften i detta område jämfört med en värld runt om som springer fort. Det är ett bekymmer om man bara tittar på vad som händer här och nu hos mig och om man inte ser vad som händer runt omkring i världen. Då ser vi inte att för att vi ska ha en chans att vara med och konkurrera om jobben, se till att behålla vår välfärd och utvecklas framöver är det oerhört viktigt att också vi springer på bra - under trygga förutsättningar. Då är det viktigt med de fria rörligheterna, som är kärnan i EU:s inre marknad. Det som kommer fram i det gemensamma ställningstagandet från Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är att man vill sätta de fackliga rättigheterna över detta. Det innebär försvårande av den fria rörligheten, och det får konsekvenser.

anf.117 Josefin Brink (V):

Herr talman! I dag debatterar vi i första hand hur villkoren i bemanningsbranschen ska regleras på den svenska arbetsmarknaden. Jag måste säga att jag inte tycker att debatten hittills har gett en fullständig bild av hur personaluthyrning och bemanningsföretag upplevs ute på arbetsplatserna. Det går inte att komma ifrån att bemanningsbranschens expansion på den svenska arbetsmarknaden har kantats av många konflikter och problem. Fördelen som vi ser med den nya lag som nu införs är i första hand att arbetstagare som är anställda av utländska bemanningsföretag får ett starkare skydd. Möjligheten för svenska fackförbund att kräva likabehandling för inhyrda kolleger från andra länder kommer rimligen att minska risken för lönedumpning. Det är en välkommen förbättring i den nya lagen. Dess värre saknas ett antal paragrafer i den nya lagen som vi i Vänsterpartiet anser behövs för att undanröja de grundläggande problem som bemanningsverksamheten för med sig. Jag tänkte i huvudsak fokusera på två av de punkter som även Johan Andersson från Socialdemokraterna har lyft upp. Det handlar först och främst om att tryggheten i den fasta tillsvidareanställningen de facto har urholkats eftersom det är fullt lagligt i dag att säga upp sina egna anställda och ersätta dem med inhyrd personal. Exemplen på att så har skett och fortsätter att ske är många. Det har skett på Marabou, Lagena, Urban Outfitters, Euromaint Rail, Ålö och Taxi Kurir - jag skulle kunna fortsätta mycket längre. Detta är bara några i raden av företag där fast anställd personal har blivit uppsagd och ersatt med inhyrda. Ett alldeles aktuellt exempel är Scans slakteri i Kristianstad, där 55 personer nyligen varslades om uppsägning samtidigt som företaget avser att behålla ett 70-tal arbetare som de hyr in från tre olika bemanningsföretag. Katarina Brännströms påstående att det alltid är de inhyrda som får gå först är alltså helt enkelt inte sant. Ända sedan det så kallade Abu Garcia-målet avgjordes i arbetsdomstolen 2003 har det funnits en upprättad praxis om att det är tillåtet i enlighet med lagen om anställningsskydd att säga upp egna anställda och ersätta dem med inhyrd personal. Det är en av grundorsakerna till det stora missnöje med bemanningsföretag som finns ute på många arbetsplatser. Möjligheten att säga upp egen personal och sedan hyra in andra för att göra samma jobb innebär i praktiken att en tillsvidareanställning inte längre är den garant mot godtycklighet som är hela tanken med lagen om anställningsskydd. Denna möjlighet ger också utrymme för arbetsgivare att använda hotet om att ersätta egna anställda med inhyrda för att få sin vilja igenom gentemot de anställda. Vi i Vänsterpartiet anser att det är en oacceptabel maktförskjutning mellan parterna. Det är alltså ett omfattande och högst aktuellt problem som varit uppmärksammat och väl känt i flera år, och vi har debatterat det vid flera tillfällen här i riksdagen. Men ändå framhärdar regeringen och majoriteten i utskottet med att ingenting behöver göras åt saken. I stället får vi veta att regeringen tänker utreda om det möjligen kan finnas några problem med företrädesrätten till återanställning i samband med inhyrning. Vi i Vänsterpartiet anser att det är klart bortom varje rimligt tvivel att de här problemen finns och att lagen om anställningsskydd måste uppdateras så att den ger det skydd för tillsvidareanställda som är lagens själva kärnfunktion. Vi i Vänsterpartiet värnar anställningstryggheten och löntagarnas möjligheter att ställa krav på inflytande och bra villkor på arbetsplatsen. Därför vill vi att LAS ändras så att det blir tydligt att det inte är tillåtet att sparka de egna anställda och ersätta dem med inhyrd personal. Herr talman! Det andra problemet som regeringen avstår från att reglera i det liggande lagförslaget är det faktum att inhyrning i allt högre grad kommit att användas för att täcka permanenta arbetskraftsbehov. Att ständigt ha en viss andel, och ibland faktiskt hela personalen, inhyrd ger arbetsgivaren en möjlighet att anpassa arbetsstyrkan efter minsta variation i produktionstakten. Det ger också en möjlighet att byta ut oönskade personer på arbetsplatsen på dagen utan att behöva ta hänsyn till sedvanlig förhandlingsordning. Det är lätt att förstå det lockande för arbetsgivaren med den här flexibiliteten, men de bemanningsanställda betalar ett högt pris för det. Journalistförbundet genomförde nyligen en enkätundersökning bland sina bemanningsanställda medlemmar. Jag kan rekommendera utskottsmajoriteten att läsa igenom den. Det är genomgående en ganska nedslående läsning om stressen i att alltid tvingas vara standby för ett jobb, att aldrig kunna planera sin tid och att alltid känna pressen att vara på topp för att inte åka ut i kylan. Flera i enkäten tar också upp det omöjliga i att kombinera bemanningsjobbet med att ha barn och familj. Särskilt intressant i den här enkäten är att tre av fyra svarande uppger att de sällan eller aldrig byter arbetsplats utan ständigt jobbar åt samma arbetsgivare via ett bemanningsföretag men utan den kontinuitet i arbetstider, schemaläggning, kompetensutveckling och allt annat som en fast anställning på arbetsplatsen ger. I Skåne har det nu gått så långt att nyetablerade journalister i praktiken är hänvisade till en enda arbetsgivare, nämligen ett bemanningsföretag som hyr ut journalister till Sydsvenskan, Kristianstadsbladet, Trelleborgs Allehanda, Ystads Allehanda, Helsingsborgs Dagblad, Kvällsposten och TV4. En av medarbetarna på det här bemanningsföretaget uttryckte sig så här i en intervju i tidningen Efter Arbetet: "Vill man jobba som journalist i Skåne i dag, är man mer eller mindre beroende av Kompetens i Skåne. Den rädslan blir väldigt påtaglig. Det är därför jag inte vågar gå ut med mitt namn." Det ger en ganska beklämmande bild av villkoren i mediebranschen när journalister inte vågar uttala sig under eget namn. Tyvärr är den generella bilden att bemanningsanställda lever och arbetar i större utsatthet än andra anställda. Arbetsmiljöverket konstaterade i en stor granskning nyligen att det finns stora brister i arbetsmiljöarbetet för inhyrda. Oftast handlar det om otillräcklig introduktion av den inhyrda arbetskraften och en stor okunskap om vem som egentligen är ansvarig för arbetsmiljön. Det visar sig också att arbetsolyckor är dubbelt så vanliga bland inhyrda som bland övriga arbetstagare. Samma bild bekräftas och fördjupas ytterligare i en färsk enkätundersökning som LO har gjort bland sina bemanningsanställda medlemmar. I den enkäten uppger sex av tio att de har monotona och ensidiga arbetsuppgifter. Sju av tio brukar inte få delta i utbildningar vare sig hos bemanningsföretaget eller hos kundföretaget. Nio av tio av de svarande uppger att de hellre skulle vara anställda direkt av kundföretaget än av ett bemanningsföretag. Det är högst logiskt. Det är lika logiskt som att en majoritet av dem som är tim- och behovsanställda helst av allt vill ha en fast anställning. Att jobba på det här sättet, att ständigt tvingas vara beredd att hoppa in och jobba med kort varsel, att erbjudas ensidiga arbetsuppgifter och ofta tvingas till ett högre arbetstempo skapar stress och tröttar ut. Utbytbarheten skapar otrygghet och gör det svårt att bedriva ett meningsfullt fackligt arbete på arbetsplatsen. Vänsterpartiet värnar om goda arbetsvillkor, fackligt inflytande och anställdas hälsa. Vi vet att trygga anställningsförhållanden är A och O för att uppnå det. Vi menar därför att det finns goda skäl för att den nya lagen måste tydliggöra att inhyrning inte ska få användas för att täcka permanenta arbetskraftsbehov. Herr talman! Det faktum att de fackliga rättigheterna i allt högre grad kommit att inskränkas genom EU-direktiv och domar i EU-domstolen har debatterats många gånger i det här utskottet. De borgerliga regeringspartierna har konsekvent förhållit sig passiva och undfallande inför den här utvecklingen. Vi i Vänsterpartiet har i stället konsekvent hävdat att den svenska regeringen borde ta strid för den svenska kollektivavtalsmodellen och för de fackliga rättigheterna i allmänhet när de undergrävs av direktiv och domar från EU. Vi i Vänsterpartiet är varma förespråkare av människors möjligheter att röra sig fritt och arbeta i andra länder, men den fria rörligheten ska inte tillåtas leda till lönedumpning och exploatering av arbetare. Det är därför det är så viktigt att värna de grundläggande fackliga rättigheterna på den inre marknaden så att vi inte får en union där lönedumpning och jakten på den billigaste arbetskraften blir det som håller hjulen rullande. Vi anser att den praxis som EU-domstolen har utvecklat, efter bland annat Lavaldomen och Rüffertdomen, innebär en kränkning av de grundläggande fackliga rättigheter som vi i Sverige är skyldiga att värna enligt konventioner som vi har undertecknat inom ramen för ILO, enligt Europakonventionen och Europarådets sociala stadga. Här har vi stöd inte bara av en majoritet i utskottet i dag utan också av Europafacket, de svenska fackliga centralorganisationerna och en rad ledande juridiska forskare liksom av ILO:s expertkommitté. Denna expertkommitté hävdar att de inskränkningar i strejkrätten som är effekten av den praxis som EU-domstolen har utvecklat innebär en otillåten inskränkning av rätten att vidta fackliga stridsåtgärder. Detta är bakgrunden till att vi lyfter upp och driver kravet att EU måste anta ett socialt protokoll. Det handlar om att EU också är skyldigt att leva upp till annan rättspraxis än den som utvecklas av EU-domstolen, nämligen de rättigheter som slås fast i ILO-konventioner, Europakonventionen och Europarådets sociala stadga. Jag är därför glad att det i dag finns en majoritet som har ställt sig bakom vårt och Socialdemokraternas krav att regeringen ska driva kravet på ett socialt protokoll för att säkerställa att de fackliga rättigheterna inte kan kränkas i namn av den fria rörligheten. Det är ett första steg mot att vända den allvarliga utvecklingen mot allt större inskränkningar i lönearbetarnas rättigheter inom EU. Mot samma bakgrund anser vi i Vänsterpartiet att den parlamentariska utredning om utstationering som regeringen har tillsatt bör få sitt uppdrag utvidgat till att också omfatta Sveriges åtaganden gentemot ILO och Europarådet. Målsättningen med den utredningen måste vara att lägga fram förslag på hur den så kallade lex Laval kan ändras så att vi också lever upp till våra åtaganden gentemot de här institutionerna. Först då kan löntagare från andra EU-länder, oavsett om de är uthyrda eller utstationerade, få ett fullgott skydd mot lönedumpning på den svenska arbetsmarknaden. Det är målsättningen med de förslag som vi lägger fram. Herr talman! Jag står självfallet bakom alla de reservationer Vänsterpartiet har i det här betänkandet, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservationerna 3 och 13 samt till majoritetsförslaget under punkt 8.

anf.118 Andreas Carlson (KD):

Herr talman! Kristdemokraterna värnar den svenska avtalsmodellen på arbetsmarknaden. Modellen bygger på att parterna tar ansvar för arbetsmarknadens villkor och att anpassningar kan göras till lokala och branschspecifika villkor. Detta gynnar både anställda och företag. Jag brukar inte direkt ligga sömnlös om nätterna när det gäller de fyra olika oppositionspartiernas politik - det gjorde jag inte i natt heller, ska jag säga - men det gemensamma oppositionsförslaget i AU5 kan ta en annan vändning än vad de själva har tänkt sig, tror jag. I debatten som vi har lyssnat till hittills har mycket handlat om de fyra oppositionspartiernas förslag om att införa ett juridiskt bindande socialt protokoll. Kolleger till mig från Alliansen har lyft fram att detta förslag skulle kunna vara ett hot mot den svenska modellen och att det riskerar att begränsa den fria rörligheten över EU:s gränser. Genom öppna gränser har vi skapat en gemensam arbetsmarknad inom EU. Fler människor har möjlighet att söka sig till fler jobb, och gamla gränser är utsuddade. Länder som tidigare stod i krig mot varandra samarbetar i dag och är delar av samma arbetsmarknad. Det bidrar till ökad sysselsättning och tillväxt. Öppna gränser är inget vi i Kristdemokraterna kompromissar med inom EU. Företags och arbetstagares rörlighet över gränser skapar möjligheter. Vi vill, i motsats till Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, inte begränsa den fria rörligheten mellan EU-länderna. Denna rörlighet är möjlig att förena med en situation där alla som arbetar i Sverige ges rimliga och rättvisa arbets- och anställningsvillkor. Det är viktigt att vi slår vakt om den svenska modellen på EU-nivå. Lissabonfördraget har stärkt arbetstagares rättigheter inom EU. Det finns en balans mellan fri rörlighet och arbetsmarknadens parters självständighet och betydelse. I Lissabonfördraget framgår också att social marknadsekonomi är en av EU:s övergripande målsättningar. Utöver diskussionen om ett socialt protokoll tar betänkande AU5 upp ett lagförslag från regeringen angående införandet av EU:s bemanningsdirektiv. Propositionen som vi i dag debatterar omfattar anställda hos bemanningsföretag som hyrs ut för arbete under ett kundföretags kontroll och ledning. Likabehandlingsprincipen är en hörnsten i denna lag. En anställd hos ett bemanningsföretag ska ha minst samma grundläggande arbets- och anställningsvillkor som skulle ha gällt om han eller hon hade anställts av kundföretaget direkt för att utföra samma arbete. Med grundläggande arbets- och anställningsvillkor menas till exempel arbetstidens längd, övertid, raster, semester, lön och skydd mot diskriminering. Likabehandlingsprincipen är också en miniminivå. Villkoren fastställs i kollektivavtal eller av andra bindande, generella bestämmelser. I sammanhanget tycker jag att det är viktigt att understryka att över 90 procent av bemanningsföretagen i Sverige i dag omfattas av kollektivavtal. Det finns möjlighet till vissa undantag i lagen, men de gäller bara om kollektivavtalet respekterar det övergripande skydd för arbetstagare som avses i bemanningsdirektivet. Kollektivavtalet måste därför innebära en rimlig skyddsnivå för att avvikelse från likabehandlingsprincipen ska få göras. Det innebär i praktiken att den anställde hos ett bemanningsföretag alltid måste garanteras ett grundläggande skydd på de områden som anges i direktivet, till exempel när det, som jag sade, gäller arbetstidens längd, övertid och semester. I lagen finns även regler om att bemanningsanställda ska ha samma tillgång till gemensamma anläggningar och inrättningar, exempelvis personalmatsalar och andra utrymmen, på samma villkor som de anställda hos företaget. Den inhyrda personalen ska också informeras om lediga tillsvidareanställningar eller provanställningar hos företaget där de arbetar. Det är viktigt att alla som kan och vill arbeta får chans och möjlighet att göra det. När vi i dag debatterar den här typen av frågor är det lätt att fokusera på de problem som kan finnas. Det är förstås viktigt att göra det och att vidta åtgärder där det behövs. Men låt mig åter påminna om att över 90 procent av företagen i bemanningsbranschen omfattas av kollektivavtal. Bemanningsbranschen är en viktig och dynamisk del av den svenska arbetsmarknaden. Företag i denna bransch ska ha möjlighet att växa och skapa fler jobb. Inte minst när det gäller ungdomar innebär bemanningsföretagen ofta ett steg in på arbetsmarknaden. Jag har träffat ungdomar och har kompisar som tack vare en anställning via ett bemanningsföretag har tagit steget över de höga trösklar som finns på arbetsmarknaden. När Arbetsförmedlingen i dag inte fungerar tillräckligt effektivt när det gäller att förmedla jobb har bemanningsföretagen blivit en väg in på arbetsmarknaden för många. Jag skulle gärna se att bemanningsföretag och andra aktörer får en större roll när det gäller att matcha unga människor in på arbetsmarknaden. Men det, herr talman, ligger lite utanför dagens ämne för debatten. Jag yrkar bifall till propositionen och reservation 9 av Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centern och avslag på resterande reservationer. (Applåder)

anf.119 Josefin Brink (V):

Herr talman! Jag vill inleda med att fråga om Andreas Carlsons utfall här om förslaget om ett socialt protokoll. Han menar att den svenska kollektivavtalsmodellen på något mystiskt sätt skulle vara hotad av ett socialt protokoll. Jag skulle vilja påstå att inte bara den svenska kollektivavtalsmodellen utan faktiskt de mest grundläggande fackliga rättigheterna i hela EU är satta under akut hot av EU-domstolens praxis, som har ställt de grundläggande fackliga rättigheterna åt sidan till förmån för den fria marknaden. Det här är alltså grundläggande fackliga rättigheter som Sverige och flertalet andra EU-länder har åtagit sig att respektera genom att ratificera ILO:s kärnkonventioner, Europakonventionen, som ju gäller som lag, och Europarådets sociala stadga. Den här rättsutvecklingen, som har inneburit dom efter dom med kränkningar av och inskränkningar i grundläggande fackliga rättigheter, har analyserats av ledande internationella arbetsrättsjurister, av de fackliga centralorganisationerna i Sverige, av Europafacket och av ILO:s egen expertkommitté. De har kommit fram till att denna praxis är en kränkning av de fackliga rättigheterna och att det faktiskt behövs en reglering av de fackliga rättigheternas ställning i EU genom ett socialt protokoll. Jag undrar vad det är för expertis och annan analys som ligger bakom Andreas Carlsons påståenden att det skulle förhålla sig precis tvärtom, alltså att de fackliga rättigheterna och kollektivavtalsmodellen skulle ha någonting att förlora på att de fackliga rättigheterna inskärps och skrivs in som grundläggande i det europeiska fördraget.

anf.120 Andreas Carlson (KD):

Herr talman! Jag ska gärna svara. Det var trevligt att Josefin Brink begärde replik, för jag har också en fråga till henne som jag tänkte börja med. Josefin Brinks kollega i oppositionspartiet Socialdemokraterna sade att bemanningsföretagen är en del av arbetsmarknaden och är här för att stanna. 70 000 personer är enligt branschen anställda inom bemanningsföretagen, och det är 1 procent av arbetsmarknaden. Jag skulle vilja fråga Josefin Brink hur hon ser på bemanningsbranschen och på de 70 000 personer som arbetar i den. Jag ska också svara på frågan som Josefin Brink ställde med att konstatera att EU består av 27 medlemsstater. Vi ska driva att ett socialt protokoll ska införas på EU-nivå och därmed öppna för den diskussionen. Vad säger att slutsatsen i den diskussionen blir precis det som Sverige tycker? Vi har allihop viss erfarenhet av olika frågor som har beretts på EU-nivå. Vi har bland annat diskuterat Monti II-förordningen tidigare i dag. Den stannade upp. När man inleder en diskussion och öppnar en fråga kanske utfallet inte alltid blir som man hade tänkt. Vad är det som säger, om oppositionspartiernas förslag går igenom och vi börjar driva detta från svenskt håll, att de 26 andra medlemsstaterna skulle anamma den linjen och gå på den helt och hållet? Vi i Alliansen är oroliga för att det skulle hota den svenska modellen om vi skulle öppna den diskussionen. Risken finns att vi skulle se en annan typ av modell mejslas fram som skulle hota den avtalsmodell som vi har i Sverige, som har fungerat väl under lång tid och som vi gärna vill försvara med alla redskap vi har. Det vi är oroliga för om vi öppnar upp detta är vad det är som säger att de 26 andra medlemsstaterna i EU skulle köra på den linjen. Jag tror att de kanske skulle köra över oss. Det skulle bli ännu värre.

anf.121 Josefin Brink (V):

Herr talman! För det första är det väldigt intressant att konstatera hur de i allmänhet EU-positiva och EU-entusiastiska partierna när det väl kommer till kritan hävdar att vi inte kan påverka EU och att det därför inte är någon idé att vi gör något. För det andra skulle jag vilja säga att det är fel i sak. Det är inte den svenska kollektivavtalsmodellen som ska skrivas in i ett socialt protokoll. Det hade Andreas Carlson vetat om han hade läst vad vi faktiskt har skrivit i våra motioner och i reservationen. Ett socialt protokoll skulle slå fast att de grundläggande fackliga rättigheterna, rätten att organisera sig och rätten att förhandla, teckna avtal och vidta stridsåtgärder, ska säkerställas så att de inte ska kunna ställas åt sidan till förmån för marknadsintressen, helt i enlighet med hur det är formulerat i ILO-konventionerna. Det är vad det sociala protokollet handlar om. Det kräver över huvud taget inte att man öppnar hela fördraget för någon form av omförhandling. Det är en av-eller-på-fråga. Antingen är de fackliga rättigheterna säkerställda och överordnade eller så är de det inte. I dag är de det inte. Det finns alltså ingenting att förlora på att driva detta krav. För det tredje vill jag säga att vi i Vänsterpartiet anser att arbete på bemanningsföretag är en högst problematisk anställningsform på den svenska arbetsmarknaden. Vi kan ju se att de som arbetar på bemanningsföretag har väldigt mycket större problem på sina jobb än de som är fast anställda. Vi kan också se hur bemanningsföretagen faktiskt har undergrävt anställningstryggheten på den svenska arbetsmarknaden. Jag måste säga att jag tycker att det är häpnadsväckande, oavsett vad man anser om bemanningsföretag som sådana, att företrädare för majoriteten hävdar att problemet med att fast anställda kan sägas upp och ersättas med inhyrda är ett icke-problem, när detta är någonting som drabbar människor vecka ut och vecka in på den svenska arbetsmarknaden. Vari ligger det rimliga i att människor som har arbetat på ett företag, kanske i många år, ska kunna få sparken och bytas ut mot inhyrda?

anf.122 Andreas Carlson (KD):

Herr talman! Jag har noga läst Josefin Brinks och Vänsterpartiets reservation. Problemet är ju att det i oppositionen finns ganska olika förslag när det gäller vad man egentligen vill. Hur man ska genomföra detta sociala protokoll är någonting som, om det går igenom här i kammaren, regeringen får arbeta fram. Det man skriver i reservationen är inte direkt tydligt i fråga om vad de olika partierna har för ingångar i den frågan, vilket jag tycker också synliggör problemen mycket tydligt. Jag vet inte om Josefin Brink menar att jag har sagt att det är ett icke-problem att företrädesrätten gås förbi på den svenska arbetsmarknaden. Regeringen har aviserat att det kommer en utredning för att kartlägga hur det ser ut. Jag vill återigen påminna om att över 90 procent av företagen i bemanningsbranschen är anslutna till kollektivavtal. Låt oss se vad den utredning som är aviserad pekar på. Sedan framkommer också väldigt tydligt, herr talman, Josefin Brinks skeptiska inställning till bemanningsföretag över huvud taget. Låt oss leka med tanken att vi tar bort dem. Vi tar bort alla bemanningsföretag som finns i Sverige. Vi tar bort de 70 000 arbetstillfällen som finns i bemanningsbranschens företag. Låt oss göra steget in på arbetsmarknaden ännu större för ungdomar. Vi leker med den tanken. Ta bort 1 procent av arbetsmarknadens anställningar! Vi gör det och säger: Ni får klara er själva. Det här är ju ett steg in på arbetsmarknaden för många ungdomar. Som jag sade i mitt anförande känner jag personer som har varit på bemanningsföretag som senare har fått anställning på den arbetsplats de har varit på. Josefin Brink vill inte se det faktumet. Hon vill inte ha de här jobben. Hon vill inte ha de här arbetstillfällena. Men vi ser att det finns behov. Som Johan Andersson, din kollega i oppositionen, också sade: De är här för att stanna. Och vi i Kristdemokraterna vill skapa förutsättningar för dem att skapa ännu fler jobb för att ungdomar ska kunna komma in på arbetsmarknaden. (Applåder)

anf.123 Mehmet Kaplan (MP):

Herr talman! I dag debatterar vi lagen om uthyrning av arbetstagare. Jag vill börja med att säga att vi i Miljöpartiet välkomnar regeringens förslag till lagstiftning i proposition 2012/13:178, som just införlivar EU:s bemanningsdirektiv i svensk rätt. Vi i Miljöpartiet anser att bemanningsföretag har en viktig roll att fylla på den svenska arbetsmarknaden. Bemanningsföretag bedriver verksamheter inom en rad områden, bland annat personaluthyrning, omställning och jobbförmedling. Vi ser att branschen ger både hjälp och stöd åt arbetslösa och dessutom skapar nya jobbtillfällen för många unga och utrikes födda. Jag tycker att det över lag är bra förslag som regeringen lägger fram om hur bemanningsdirektivet kan genomföras på ett sätt som respekterar den svenska kollektivavtalsmodellen. Vi vet att hela 97 procent av de anställda i svenska bemanningsföretag omfattas av kollektivavtal. Frågan hur man kan förhindra att bemanningsföretag används för att kringgå anställningsskyddet kvarstår dock. Vi hoppas och ser fram emot den aviserade utredning som ska kartlägga problem gällande företrädesrätten till återanställning enligt LAS, kopplad till inhyrning av arbetstagare. Vi hoppas att den tillsätts inom kort. Vi kommer också att noga följa utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden så att inte oönskade effekter uppstår som ett resultat av den nya lagstiftningen. Vi vet att sådana oönskade effekter finns sedan tidigare, och vi hoppas att en del av dessa rättas till. Om vi ser nya problem uppstå utgår vi från att regeringen vidtar åtgärder och vid behov återkommer till riksdagen. Annars kommer vi att göra gemensam sak med de partier som har framfört åsikter i frågan och driva fram en sådan utveckling. Herr talman! Diskussionerna om hur Sverige ska implementera EU:s bemanningsdirektiv har förts under lång tid. Vi från Miljöpartiet har i arbetsmarknadsutskottet och till Arbetsmarknadsdepartementet i diskussioner framfört önskemål om att stärkt arbetsrätt genom likabehandlingsprincipen införs på ett sätt som utredningen Bemanningsdirektivets genomförande i Sverige, SOU 2011:5, i huvudsak har föreslagit. Vi har också framfört att möjligheten till inhyrning av personal inte ska kunna användas för att gå runt den företrädesrätt som finns i lagen om anställningsskydd, som jag tidigare sade. Dessutom vill vi att just detta ska utredas för att se om lagstiftning behövs och hur den i så fall bör se ut. Vi vill också att kravet på kontaktperson för utländska företag med utstationerade arbetstagare i Sverige ska ge facket och andra i Sverige en reell möjlighet att förhandla om avtal med de utländska företagen. Just dessa synpunkter har också flera fackliga organisationer tagit upp. Herr talman! Jag vill lyfta upp en fråga som handlar om EU. Det är nämligen så att när EU:s utstationeringsdirektiv antogs av EU-parlamentet och ministerrådet fanns det en bred enighet om att direktivet skulle utgöra en lägstanivå, ett golv för de löne- och anställningsvillkor som kan krävas av ett värdland. EG-domstolen har i sina domar på ett väldigt olyckligt sätt tolkat direktivet som ett tak. Domstolen har angivit en högsta nivå för vilka villkor som kan krävas av ett gästande företag. Denna tolkning innebär att utstationerad arbetskraft riskerar att utsättas för diskriminering och att arbetsmarknaden utsätts för ett tryck nedåt mot lägre löner och sämre anställningsvillkor. Detta är en av anledningarna till de problem som nu har uppstått, enligt vår mening. Därför har vi tidigare, och vi gör det fortfarande, krävt att regeringen vidtar åtgärder på EU-nivå. Därför vill vi också att EU antar ett juridiskt bindande socialt protokoll som tydliggör att fackliga rättigheter, såsom förhandlings- och konflikträtten samt rätten att teckna kollektivavtal, gäller inom unionen. En annan möjlighet är att infoga fackliga rättigheter i fördraget som en femte frihet, jämte den fria rörligheten för varor, kapital tjänster och människor. Nu har inget sådant infogats, men jag tycker att Josefin Brink och Johan Andersson klargjorde tydligt på vilket sätt det här skulle kunna hanteras. När det gäller den så kallade Lavalfrågan har vi inte tyckt att den har varit utredd i grunden. Claes Stråths enmansutredning, SOU 2008:123 Förslag till åtgärder med anledning av Lavaldomen, har vi tyckt varit alltför smal. Många av frågetecknen när det gäller hur den svenska kollektivavtalsmodellen, inklusive konflikträtten, ska kunna garanteras inom ramen för EG-rätten har kvarstått. Den oeniga domen från Arbetsdomstolen i Lavalfrågan bidrar till ytterligare oklarheter, och vi från Miljöpartiet har tidigare framhållit att det behövs långsiktigt hållbara regler för ordning och reda på den svenska arbetsmarknaden. Vi anser därför att den utredning som nu har tillsatts, med direktiv om att finna en långsiktig lösning som värnar den svenska kollektivavtalsmodellen, är bra. Att riksdagens tidigare tillkännagivande av idén om en utredning har tagits emot väl av regeringen välkomnar vi, men det är synd att det fortfarande finns partier i Sveriges riksdag som tycker att lagt kort borde ligga. Vi tycker också att arbetsmarknadens parter ska vara involverade i detta utredningsarbete, för det är oerhört viktigt att arbetsmarknadens parter känner att de faktiskt har varit med och påverkat. Herr talman! Jag vill avslutningsvis lyfta upp det faktum att vi har varit emot det sätt på vilket arbetsmarknadsministern tidigare har agerat i frågan om företrädesrätten. I ett antal interpellationer har det framförts kritik mot att företrädesrätten har kringgåtts av arbetsgivarsidan. Därför vill jag än en gång vidhålla att Miljöpartiet ser fram emot den av arbetsmarknadsminister Hillevi Engström aviserade utredningen, som ska kartlägga hur det ser ut på arbetsmarknaden när det gäller företrädesrätten till återanställning enligt lagen om anställningsskydd i samband med inhyrning av arbetstagare.

anf.124 Margareta Larsson (SD):

Herr talman! Jag har kallats in väldigt hastigt för att ersätta Sällström, som skulle ha talat. Jag ska fatta mig mycket kort. Vi ställer oss i sak positiva till propositionen, men det finns brister i den som gör att vi inte kan bifalla den. Det har lämnats in en motion från vårt håll där det har anförts argument för detta. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 4.