Slutredovisning av regeringens särskilda jämställdhetssatsning 2007–2010, m.m.

anf.2 Ann-Christin Ahlberg (S):

Fru talman! Vem har inte köpt den där lotten och hoppats vinna en eller flera miljoner? Chansen finns ju, även om den är ganska liten. Om man byter kön garanteras dock 3,6 miljoner mer i plånboken. Det är fakta att kvinnor förlorar 3,6 miljoner kronor under sitt arbetsliv på grund av att kvinnor diskrimineras på svensk arbetsmarknad. Vi socialdemokrater kan inte acceptera att halva befolkningen diskrimineras och förlorar 3,6 miljoner kronor. Det är väldigt mycket pengar. Lägg därtill hur det påverkar under hela livet, också den dagen man går i pension, samt hur det är för de kvinnor som kanske lever ihop med en våldsam man. Arbetsmarknadens parter har en viktig roll i detta, men politiken måste också ta sin del av ansvaret så att kvinnor inte diskrimineras på detta sätt. I det betänkande vi ska debattera har vi oppositionen fått majoritet för ett tillkännagivande om att lönekartläggningar och handlingsplaner för jämställda löner ska göras varje år och inte, som i dagens lagstiftning, vart tredje år. Vi vill också förändra så att endast företag med färre än tio arbetstagare ska vara undantagna från att upprätta en handlingsplan för jämställda löner, till skillnad från gällande lagstiftning där undantag görs för företag med färre än 25 anställda. Det gör skillnad att fler företag måste göra det här och att de gör det ofta. Det är ungefär som att lära mindre barn att cykla: I början tar det väldigt mycket resurser och mycket tid, och man behöver mycket stöd från kanske både mamma och pappa. Kanske behöver man också extrahjul. När man väl kommer på det och väl har fått fart på det går det dock väldigt fort och bra - då går det av bara farten. Vi vet också att flera fackliga organisationer vittnar om att arbetet med lönekartläggningar försvåras när det inte sker regelbundet. Redan 2011 kunde fackförbundet SKTF, numera Vision, konstatera att antalet kommuner som genomförde årliga lönekartläggningar hade halverats jämfört med före det att lagen förändrades. Förbundet visade också att 84 procent av personalcheferna i kommuner och landsting anser att lönekartläggningar är ett bra verktyg för att uppnå jämställda löner. Av de kommuner och landsting som genomförde lönekartläggningar uppger drygt hälften att de faktiskt hittade osakliga löneskillnader. Det här fungerade när lagstiftningen var bättre. Det är ett sätt för oss politiker att minska skillnaderna, bland annat när det gäller de 3,6 miljoner som kvinnorna förlorar. Regeringspartierna, Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna, reserverade sig mot det förslaget i arbetsmarknadsutskottet. Det var samma partier som förändrade tidigare gällande lag till nuvarande försämrade lag. Maria Arnholm, regeringens nya jämställdhetsminister, har talat om att det inte är okej att kvinnor förlorar 3,6 miljoner. Trots det röstar hennes eget parti och de övriga regeringspartierna igenom flera förslag som gör att skillnaderna mellan kvinnor och män inte minskar utan ökar. Inga mål sätts upp trots att vi vet att kvinnor fortfarande tvingas att bli delvis försörjda av män. Det finns fakta och kunskap om vad som behöver göras, men regeringen lägger inte fram några konkreta förslag som driver på för ett jämställt arbetsliv med mera. Vi tar väldigt små steg framåt. Om det fortsätter i den här takten får inte dagens eller morgondagens små pojkar och flickor uppleva ett jämställt samhälle. Det är som SCB skrev, att jämställdheten trampar vatten. Fru talman! Hur ska man kunna förändra om regeringen inte lägger fram några konkreta eller skarpa förslag eller sätter upp mål och talar om när de ska vara uppnådda? Man måste ta på sig jämställdhetsglasögonen inom alla politikområden och analysera vilka konsekvenser de olika politiska beslut som vi fattar här i riksdagen får för både kvinnor och män. Regeringen får kritik, senast i förra veckan i en granskning av flera borgerliga budgetpropositioner som Sveriges Kvinnolobby har gjort. Granskningen visar att regeringen är könsblind och saknar jämställdhetsanalys. Det saknas könsuppdelad statistik och konkreta åtgärder för att jämställdhet ska uppnås. De skriver också att det behövs en ny politik, en politik som arbetar för jämställdhet och tittar på konsekvenser för kvinnor och män inom varje politikområde. Man måste analysera vad politiken måste göra och hur det ska göras. Regeringens så kallade jämställdhetssatsningar fungerar inte. Vårdnadsbidrag, jämställdhetsbonus, RUT-avdrag och jobbskatteavdrag har inte drivit på jämställdhetsarbetet. Fru talman! Att ha en bra sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg, skola med mera, det som vi i dagligt tal kallar våra välfärdstjänster, är viktigt för ett jämställt samhälle. Vi vet att kvinnor är mer beroende av detta för att kunna arbeta och försörja sig själva. Att sälja ut vår välfärd och göra den mer privat, som regeringen anser vara bra för kvinnor, har visat sig vara helt fel, enligt forskningen. Det får mycket negativa konsekvenser för just kvinnor och jämställdhet. Ca 100 000, oftast kvinnor, lämnar arbetslivet eller går ned i arbetstid för att ta hand om nära och kära eftersom de inte litar på dagens välfärdstjänster. De tar på sig att utföra dem själva, och då minskar dessa kvinnor också sin inkomst betydligt eller förlorar den helt. Lägg därtill alla andra sämre arbetsvillkor som kvinnor tvingas acceptera. Det handlar om ofrivilliga deltider, lägre löner, visstidsanställningar och huvudansvar för hem och familj. Dessutom finns dessa timavlönade visstidsanställningar som man inte bara har när man är ung eller ny på arbetsmarknaden. En rapport som Kommunal har tagit fram visar att genomsnittsåldern för en visstidsanställd är 35 år. Jag kan tycka att man är ganska ung när man är 35 år, men jag tycker också att man är för gammal för att ha en timavlönad visstidsanställning när man är 35 år. Vid en ålder av 35 år är det mycket vanligt att man som kvinna har kanske både ett och flera barn att försörja. Vi vet också att väldigt många kvinnor är ensamstående med barn och har ett eget försörjningsansvar för barnen. Men vad gör regeringen? Jo, den fattar beslut om att man kan visstidsanställa längre och ännu mer. Och som om det inte skulle vara nog har Anders Borg uttalat sig på en stor SKL-konferens och sagt att löneläget är för högt i de branscher där det ofta finns visstidsanställningar. Han har också sagt att arbetsgivarna där inte har varit tillräckligt hårda i sina förhandlingar. Det här handlar om löner och arbetsvillkor i kommuner och landsting där väldigt många kvinnor arbetar med låga löner och ofta med sämre villkor. För väldigt många år sedan - det är så många år sedan att jag inte ens kommer ihåg vilket årtal det var - tog facken, med all rätt, krafttag för att få bort de delade turerna. Men nu är de tillbaka med allt vad det innebär. Ca 100 000, oftast kvinnor, tvingas att jobba delade turer, och det sker väldigt ofta på helger men även mitt i veckan. Det blir allt vanligare med delade turer på helgerna då man kanske allra helst vill vara hemma eftersom barnen är fria från skolan och den äkta hälften kanske också är ledig. Nej, då ska kvinnorna vara hemifrån ännu längre, från tidiga morgonen till sent på kvällen. Ofta är de hemifrån 12-16 timmar och får betalt för åtta timmar. Mitt på dagen är de så kallat lediga och får inte betalt. Vi vet också att det är många som inte kan resa hem under den stunden. Det här kostar i lönekuvert, och det kostar också för hela familjen och för samhället. Det sker i verksamheter som behövs alla dagar i veckan och 24 timmar om dygnet. Det är verksamheter som ställer mycket höga krav på den som jobbar. Detta är mycket dåligt. Det visar brist på kompetens och politisk vilja att förändra och lägga bättre scheman för personalen. Vi socialdemokrater tycker att de delade turerna måste bort. Frågan vi ställer oss är: Vart tog arbetet med det goda arbetslivet, speciellt för kvinnor, vägen? Hur analyserar man konsekvenserna ur ett jämställdhetsperspektiv? Fru talman! Vi socialdemokrater vill ha en offensiv jämställdhetspolitik. Kvinnor ska också ha rätt till heltid. Arbetet för jämställda löner måste omfatta fler. De delade turerna måste tas bort. Vi måste kunna lita på välfärdstjänsterna, och de ska ha hög kvalitet. Arbetsmiljön ska vara sådan att den inte sliter ut människor och så att kvinnor får förutsättningar att jobba mer betald tid. Föräldraledigheten måste delas mer lika. Det måste också finnas barnomsorg på kvällar, helger och nätter. Kvinnors kompetens måste värderas. Vi måste våga ta i frågan om hur kvinnor och deras arbetsinsats värderas. Vi måste värdera kvinnor och män rättvist när det gäller den arbetsinsats som de faktiskt gör och när det gäller den kompetens och det ansvar som arbetet kräver. Lärare, sjuksköterskor, omvårdnadspersonal och förskolepersonal är yrkesgrupper som samhället ställer stora krav på, men det syns inte lönekuvertet eftersom de ofta består av kvinnor. Det lönar sig inte för kvinnor att utbilda sig, men män får bättre betalt om de struntar i det. Till slut vill jag yrka bifall till majoritetens förslag under punkt 3 och till reservation 7. Vi står självfallet bakom alla våra reservationer, men för att vinna tid yrkar jag bara bifall till dessa två. (Applåder)

anf.3 Jenny Petersson (M):

Fru talman! I detta betänkande behandlar arbetsmarknadsutskottet regeringens skrivelse till riksdagen om den satsning på jämställdhet som genomfördes mellan åren 2007 och 2010. Satsningen uppgick till 1,6 miljarder kronor, vilket i sig var en tiodubbling av resurserna till området. I skrivelsen redovisar regeringen sin bedömning av åtgärdernas effekter och resultat, vilket allianspartierna i utskottet står bakom. När man lyssnade på föregående talare kunde det framstå som att vi i Alliansen värderar män och kvinnor olika. Tvärtom ska män och kvinnor ha samma makt och inflytande att forma sina liv. Fru talman! Låt mig börja med att backa bandet ytterligare. Jämställdhet formades som ett politikområde under 1970-talet och hade då främst sin utgångspunkt i arbetsmarknadspolitiken. Sedan dess har jämställdhetspolitiken breddats och nya inriktningar och strategier har mejslats fram genom ett antal propositioner och skrivelser. Under tiden blev maktbegreppet centralt för jämställdheten, och riksdagen beslutade 2006 att det övergripande målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina liv. Jag vill därför nämna de fyra delmål som alliansregeringen arbetar utifrån för att nå målet på området, att kvinnor och män ska ha samma makt och möjlighet att forma samhället och sina egna liv. Målet låter som en självklarhet. Trots det spelar kön roll för människors möjligheter i vårt land i dag. Fru talman! Det första delmålet handlar om en jämn fördelning av makt och inflytande. Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva medborgare och att forma villkoren för beslutsfattandet. Det andra delmålet handlar om ekonomisk jämställdhet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Det tredje delmålet handlar om jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor. Det fjärde och sista delmålet handlar om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Samtidigt som målen antogs underströks vikten av samverkan mellan samhällets olika aktörer - till exempel kommuner, landsting, ideella organisationer på alla nivåer samt arbetsmarknadens parter - för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen. Jämställdhetsintegrering var och är regeringens huvudsakliga strategi för att nå de jämställdhetspolitiska målen. Sverige lyfts ofta fram som en förebild när det kommer till jämställdhet, särskilt i förhållande till många andra länder. Det innebär emellertid inte att jag som moderat är nöjd, tvärtom finns det ett arbete att göra. Fru talman! Vägen framåt har vi tidigare debatterat i denna kammare liksom utgiftsområdet gällande jämställdheten. Vi har bland annat belyst jämställdhetspolitikens inriktning för perioden 2011-2014. Grunderna för inriktningen är de satsningar som vi debatterar och utvärderar i dag. Jämställdhetsarbetet kräver fortsatt intresse och engagemang för att öka varje människas möjlighet att växa av egen kraft. Under föregående mandatperiod fick jämställdhetspolitiken en omfattande ambitionshöjning. Jag nämnde att det tillfördes mer resurser. Det skiljer sig från tidigare regeringars satsningar på området och är ett arbete som fortsätter även under denna mandatperiod. Arbetet är som sagt inte färdigt, och det finns fortfarande brister när det gäller jämställdhet mellan män och kvinnor. Låt mig nämna några brister som rör arbetslivet. Fortfarande finns det ett lönegap mellan män och kvinnor. Kvinnors sysselsättningsgrad är lägre än mäns. Kvinnor arbetar mer deltid än män, både frivilligt och ofrivilligt. SCB:s lathund om jämställdhet visar att en tredjedel av de sysselsatta kvinnorna och var tionde sysselsatt man arbetar deltid; det visar på skillnaderna. Detta påverkar inte bara individens ekonomi här och nu utan även den framtida pensionen. Jag nämnde att Sverige är en förebild när det gäller jämställdhet, vilket alltid får någon att reagera. Om vi tittar på Sverige och jämför med övriga medlemsländer i EU ser vi att vårt arbetskraftsdeltagande inom åldersgruppen 15-74 år ligger högre för både män och kvinnor liksom för hela gruppen. Siffror från SCB visar att Sverige toppar sysselsättningsgraden i Europa med 77,2 för kvinnor och 82,8 för män. Under 2012 infördes dubbeldagar inom föräldraförsäkringen. Föräldrar ges rätt att ta ut föräldrapenning samtidigt i 30 dagar under barnets första levnadsår. Om vi tittar på siffrorna från SCB gällande föräldrapenningen - det är siffror från Försäkringskassan - ser vi att det fortfarande är kvinnorna som tar ut större delen. Under 2011 tog kvinnorna ut 76 procent av dagarna och männen 24 procent. Regeringen har bland annat därför - det finns flera olika skäl - tillsatt en delegation för jämställdhet i arbetslivet. Delegationen ska sammanställa och göra kunskap tillgänglig om kvinnors och mäns olika villkor och möjligheter i arbetslivet liksom om de förhållanden som är grunden för dessa skillnader. Uppdraget ska redovisas i oktober 2014. En annan utredning ska kartlägga och analysera frågor som rör män och jämställdhet i syfte att skapa ett kunskapsunderlag i arbetet med att utveckla jämställdhetspolitiken. Det uppdraget ska redovisas i november 2013. Det är värt att nämna att trots kriser som avlöst varandra har regeringen tillfört den offentliga sektorn resurser just för att motverka nedskärningar, nedskärningar som annars främst drabbar kvinnor. Vi ser att den internationella krisen har slagit hårt mot Europa och världen. Den har även berört oss, men Sverige står väl rustat. Ett annat viktigt område inom arbetslivet handlar om att förhindra att kvinnor slås ut på grund av arbetsmiljörelaterade problem. Därför har Arbetsmiljöverket fått i uppdrag att utveckla och genomföra särskilda insatser. Fru talman! Vi får inte glömma andra viktiga satsningar som inte är kopplade till just detta område eller till de satsningar som vi i dag utvärderar. Det rör sig om satsningar som gett mer frihet till individer och fått vardagspusslet att bli lite enklare. Nu kommer vissa av oppositionspartierna att se rött, men det är viktigt att nämna dem. Bland annat har vi stimulerat arbetsutbudet och ökat sysselsättningen genom jobbskatteavdraget; det har förstärkts vid flera tillfällen. Jobbskatteavdraget gör det mer lönsamt för både män och kvinnor att arbeta. Skattelättnader för hushållsarbete, det så kallade RUT-avdraget, är ytterligare en åtgärd, likaså jämställdhetsbonusen. Bonusen ger föräldrar bättre ekonomiska möjligheter och incitament att fördela föräldraledigheten mer jämställt. Såväl RUT-avdraget som jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkringen och jobbskatteavdraget syftar till att skapa bättre förutsättningar för att kvinnor och män på lika villkor ska ta ansvar för det obetalda hem- och omsorgsarbetet samtidigt som de ska uppmuntra till ett mer jämställt arbetskraftsdeltagande. Fru talman! Jämställdhetsområdet är och kommer att vara centralt för Sveriges fortsatta utveckling och tillväxt. För mig som moderat innebär jämställdhet frihet - friheten för både män och kvinnor att själva bestämma hur deras liv ska se ut. I dag debatterar vi ett ärende där vi tittar lite i backspegeln på de jämställdhetssatsningar som genomfördes 2007-2010. Det är viktigt att belysa och utvärdera reformer och satsningar som genomförts. Jämställdhetsarbetet kräver som sagt fortsatt intresse och engagemang för att få både män och kvinnor att utvecklas och växa av egen kraft. Jag ska nämna några satsningar och prioriteringar som vi fortsätter med under denna mandatperiod och som är kopplade till den här satsningen. Vi fortsätter att utveckla och skapa förutsättningar för att ett jämställdhetsperspektiv ska integreras i all verksamhet inom stat, kommun och landsting. Vi fortsätter att främja jämställdhet på arbetsmarknaden. Vi fortsätter satsningar för att främja jämställdhet i skolan. Vi fortsätter att öka kunskapen om kvinnors hälsa. Vi fortsätter arbetet med att motverka mäns våld mot kvinnor. Vi fortsätter arbetet mot det hedersrelaterade våldet och förtrycket, arbetet mot våld i samkönade relationer och arbetet för att förhindra att unga blir gifta mot sin vilja. Vi motverkar även prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Det är viktiga satsningar som grunden lades för under tidigare mandatperiod. Fru talman! Som sagt finns det många val som vi människor kan göra genom livet. Var jag föds, i vilket land och i vilken familj, kan jag inte välja. Men vart jag är på väg och vilken väg jag vill vandra kan jag påverka. Människor ska tas till vara för vad de kan och vad de är beredda att tillföra. Varje människa har ett oändligt och oförbrukbart värde. Oavsett kön, och för den delen oavsett etnicitet, religion, sexuell läggning och andra attribut och preferenser, är människan just människa. (Applåder)

anf.4 Ann-Christin Ahlberg (S):

Fru talman! Jenny Petersson räknar upp en hel del kring de jämställdhetspolitiska målen, som vi alla här i kammaren röstade för. Vi var eniga om att vi skulle ha det så i Sverige. Vi ställde upp på det. Men nu är det ändå så att kvinnor förlorar 3,6 miljoner under sitt arbetsliv. Det är väldigt mycket pengar. Jämställdhetsministern har sagt att man måste ta tag i det. Jag har egentligen bara en konkret fråga till Jenny Petersson: Vilka är de konkreta politiska förslag som regeringen lägger fram eller som ni i regeringspartierna för fram för att kvinnor inte ska diskrimineras på det sättet att de förlorar 3,6 miljoner? Jag vet inte om Jenny Petersson har läst den rapport som Sveriges Kvinnolobby presenterade förra veckan, Kvinnorna och krisen - Leder regeringens investeringar till en jämställd framtid? Trots att man har satsat väldigt mycket pengar har det inte hänt så mycket på jämställdhetsområdet, står det där. Möjligtvis har man tagit myrsteg framåt, och Jenny Peterssons parti har haft makten och kunnat påverka under ganska många år.

anf.5 Jenny Petersson (M):

Fru talman! Som sagt är det glädjande att det är flera partier som står bakom satsningarna på jämställdhetsområdet och de jämställdhetspolitiska målen. Det är viktigt att det finns en samsyn om det här. När det gäller bra jämställdhetspolitik nämnde jag i mitt anförande olika satsningar som regeringen har gjort och som fortsätter under den här mandatperioden. Jag vill också betona att vi i dag har en lag som innebär ett lönediskrimineringsförbud. Det tycker jag är starkt i sig. Man får inte ha osakliga eller oskäliga löneskillnader mellan män och kvinnor. Det tycker jag är väldigt viktigt att belysa, för det låter i debatten som att det inte finns något sådant, men det finns det faktiskt. Regeringen arbetar som sagt vidare med de här målen, och det har vi debatterat tidigare här i kammaren.

anf.6 Ann-Christin Ahlberg (S):

Fru talman! Jag förstår att Jenny Petersson inte kunde svara på min fråga vilka konkreta politiska förslag som regeringen eller hennes parti har för att också kvinnor ska få de 3,6 miljonerna, eller åtminstone för att gapet ska minska när det gäller de inkomster man förlorar som kvinna. Jag kan förstå att Jenny Petersson kanske inte kan svara på den, för jag har inte hittat några konkreta förslag vare sig i budgetpropositionen eller i rapporten från Sveriges Kvinnolobby. Sveriges Kvinnolobby är en paraplyorganisation som bedriver partipolitiskt obunden och ideell verksamhet. Det är ingen där som har någon politisk vilja på vare sig den blå eller den röda sidan. Men jag tycker att Jenny Petersson ändå ska få en chans till, så jag upprepar min fråga. Vilka konkreta politiska förslag lägger regeringen eller Moderaterna fram för att kvinnor inte ska diskrimineras? Trots att vi har ett förbud mot lönediskriminering, som Jenny Petersson sade, sker detta. Men det handlar inte bara om lönediskriminering, utan också anställningsvillkoren påverkar, liksom andra förhållanden i välfärdssektorn. Det är många stora politikområden som påverkar kvinnors möjligheter. Om vi då tycker att kvinnor och män ska ha samma möjligheter måste vi ge kvinnor samma möjligheter, men det gör inte regeringen. Jag hoppas att jag i nästa replik får svar på min fråga från Jenny.

anf.7 Jenny Petersson (M):

Fru talman! För det första gör regeringen ingen skillnad på män och kvinnor. För det andra har vi ett jämställdhetspolitiskt mål. För det tredje nämnde jag de olika delmål vi har för att uppnå det här målet. Det är konkreta visioner och mål som regeringen och även oppositionen har ställt sig bakom. Vad gör vi då rent politiskt? Jag nämnde till exempel att vi har sänkt trösklarna in på arbetsmarknaden. Det gynnar både män och kvinnor. De sänkta trösklarna gynnar människor som har stått långt utanför arbetsmarknaden och gör det enklare och billigare att anställa. Jag nämnde RUT-avdraget, som gynnar en bransch där många kvinnor arbetar. De har i dag fått sina löner vita och är med i pensionssystemet. Inom välfärdssektorn har vi till exempel genomfört LOV, som gör att man i dag i en kvinnodominerad bransch har fler arbetsgivare att välja mellan. Att anklaga regeringen för att inte framföra konkreta förslag på förbättringar tycker jag inte att det är hederligt att stå och göra i den här debatten. Vi sänker trösklarna för både män och kvinnor. Jag nämnde även att regeringen har en strategi för jämställdhetsintegrering för att man ska kunna genomlysa det arbete som pågår. Det sker arbete inom Regeringskansliet. Det finns utvecklingsprogram inom myndigheter. På regional nivå har vi tillskjutit pengar till Sveriges Kommuner och Landsting, till exempel till projektet HÅJ, för att se till att man ser de här strukturerna och att vi har en jämställd arbetsmarknad på det här området.

anf.8 Gunvor G Ericson (MP):

Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till reservation 7. Visserligen står vi bakom Miljöpartiets reservationer i betänkandet men för tids vinning yrkar vi bifall till den samt bifall till att riksdagen tillkännager till regeringen att ändra reglerna för lönekartlättning, som är majoritetens förslag under punkt 3. Debatten i dag handlar om jämställdhet ur många olika perspektiv. Den gäller både en slutredovisning av regeringens särskilda jämställdhetssatsning åren 2007-2010 och många motioner från allmänna motionstiden. Jag är både besviken och fundersam. Varför är inte ministern med i dag? Visserligen är det inte ministern själv som har lagt fram jämställdhetssatsningen som var under åren 2007-2010, men ministern borde lyssna på vad riksdagen har att säga inom området. Det är ganska anmärkningsvärt att regeringen inte prioriterar att ens komma hit. Det är väldigt många olika förslag i debatten. Det är svårt att här beröra dem alla. Miljöpartiet har motionerat om skam- eller så kallat hedersrelaterat våld och förtryck. Vi har motionerat om män och maskulinitet, jämställda löner, jämställdhet i arbetslivet och en ny hållbar jämställdhetspolitik. Den handlar om hur man kan använda verktyg som redan finns. Det gäller till exempel upphandling och hur den statliga budgeten bättre kan främja en jämställd samhällsutveckling. Jag väljer här att lyfta fram bara några av förslagen. I övrigt hänvisar jag till att läsa betänkandet, och för er som lyssnar hänvisar jag till att läsa på riksdagens hemsida eller på Miljöpartiets hemsida. Jämställdhet har funnits på den politiska agendan i ett halvt sekel. Det är inte så att det började bara på 70-talet. Politiska reformer som särbeskattning, föräldraförsäkring, pappamånader och dagis har gjort det lättare att förena lönearbete och familjeliv. Ändå tar pappor ut bara 24 procent av föräldradagarna, och kvinnor utför fortfarande den största delen av det obetalda hemarbetet. Sedan 1990 har Statistiska centralbyrån kartlagt kvinnors och mäns tidsanvändning. Tidsstudierna visar att kvinnor lägger alltmer tid på lönearbete, och män börjar sakta ta ett större ansvar i hemmet. Men studierna visar också att män fortfarande har mer fritid jämfört med kvinnor. Jämställda löner och inkomster är det långt kvar till. Trots alla vällovliga ambitioner, som Jenny Petersson nämnde i sitt tidigare anförande, hur ser resultatet ut? Först var det ett stort steg att kvinnor skulle få lönearbeta över huvud taget. Vi kan tycka att det är väldigt länge sedan. För hundra år sedan var det inte alls självklart att en kvinna skulle kunna få jobba. Det var männen som skulle ha lön för att de hade försörjningsansvar. Låt mig ta ett exempel från lönelistan på Kullbergska sjukhuset i Katrineholm 1917, samma år som sjukhuset invigdes. Då hade läkaren 1 500 kronor om året, avdelningssjuksköterskan 600 kronor och köksbiträdet 200 kronor. Men vaktmästaren hade 1 000 kronor om året, eftersom han hade familj. Det visar normen och hur tänkandet var. Dagisreformen på 70-talet liksom införandet av att det är individen som beskattas i stället för att man sambeskattar de som lever ihop har haft stor betydelse för jämställdhet. Men man kan undra om normen med mannen som familjeförsörjare lever kvar än i dag. Jämställdhet är lönsamt för både individen och samhället. OECD har pekat på att ett skäl till att Sverige har klarat sig bra under den ekonomiska krisen är det höga arbetskraftsdeltagandet hos kvinnor. Men det finns en utveckling som går åt fel håll. Tvärtemot vad kanske många tror ökar kvinnors deltidsarbetande, vilket är förödande ur jämställdhetssynpunkt. Alla våra trygghetssystem bygger på den inkomst du har haft. Låga inkomster är lika med låga ersättningar i pension och föräldraförsäkring, för att bara nämna några. Under det senaste decenniet har antalet kvinnor som arbetat deltid ökat med 20 procent. När det gäller kvinnor i åldern 25-49 år har antalet ökat med hela 30 procent. Mäns deltidsarbete ökar också men från en betydligt lägre nivå. Det är 7 procent av männen i åldern 25-49 år som arbetar deltid. Det är inte fel att jobba deltid. Men när man själv inte får välja blir det ett stort problem. Många kvinnor har osäkra anställningar. I Sverige är det ca 700 000 personer som har korta anställningar. Bland tjänstmannaorganisationen TCO:s medlemmar har nästan var fjärde kvinna i åldern 20-34 år ett vikariat eller annan visstidsanställning, att jämföra med var tionde man. Liknande mönster kan man se hos fackförbundet Kommunals medlemmar. Det är inte en bra utveckling för ett mer jämställt samhälle hur mycket pengar regeringen än har satsat på sina särskilda områden. Låt oss sätta luppen på ett av dessa områden. Det gäller insatserna inom ekonomisk jämställdhet. Målet om ekonomisk jämställdhet utgår från att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Trots att kvinnors ställning på arbetsmarknaden har stärkts och förutsättningarna för ekonomisk självständighet ökat är det bestående lönegapet ett tydligt uttryck för kvinnors och mäns olika möjligheter i arbetslivet. Dessa löneskillnader får konsekvenser för inkomster över hela livscykeln från tiden som yrkesarbetande fram till pensionen. Regeringen har gjort så att inkomstskillnaderna till och med har ökat under perioden. Siffror från riksdagens utredningstjänst visar att skillnaden i nettoinkomst per år mellan kvinnor och män har ökat med 40 procent sedan regeringsskiftet 2006. I reda pengar handlar det om en ökning på närmare 18 000 kronor om året till männens fördel. Det är effekten av helheten i allianspartiernas politik. Konstruktionen i jobbskatteavdraget och de kraftiga förändringarna i sjukförsäkringen och a-kassan har gett det resultatet. Inkomstskillnaderna har ökat. Nu är det 62 500 kronor om året 2012, att jämföra med 44 500 kronor 2006. Det är en ganska stor skillnad. Ni tänkte inte på det. Kanske det var så att ni bara tittade på de särskilda satsningarna. Men man måste se politiken i dess helhet. Det är jämställdhetsintegrering. Låt oss ta nästa område där prioriteringen visar att genusglasögonen saknas, eller kanske inte prioriteras. Regeringen valde att slopa lönekartläggningar för 21 000 företag och deras ca 300 000 anställda. Noterbart är att Jenny Petersson i sitt inlägg inte nämner att Moderaterna har reserverat sig i utskottet, eller egentligen samtliga borgerliga partier, och att de ej heller yrkade på den reservationen. Jag kanske kan ta det som en intäkt för att ni har tänkt om och står bakom betänkandet i dess helhet. Vad vill då Miljöpartiet? Vi har fyra konkreta förslag för en mer jämställd arbetsmarknad. Det första är jag väldigt glad för att vi har fått majoritet för i utskottet. Det handlar om årliga lönekartläggningar. Lönekartläggningar är ett bra instrument för att upptäcka och åtgärda osakliga löneskillnader mellan könen. Till exempel har nyutexaminerade ekonomer 3 000 kronor i skillnad per månad beroende på om man är kvinna eller man. Ni kan ju gissa vem som har vad. Vi föreslår för det första att jämställdhetslagen ändras så att arbetsplatser med fler än tio anställda måste upprätta lönekartläggningar varje år. En sådan förändring gör det lättare att upparbeta rutiner för att bevaka löneutvecklingen. Det är bra att vi nu här i dag kan föreslå riksdagen att bifalla detta. Arbetet mot osakliga löneskillnader är ytterst ett ansvar för arbetsmarknadens parter. Men politiken måste definiera målsättningar och skapa förutsättningar för att åstadkomma jämställda löner och ta ansvar där vi är arbetsgivare. Lönekartläggningar löser inte hela den strukturella diskrimineringen men är en viktig pusselbit. Det behövs också mer för att också titta på löneskillnader mellan så kallade kvinnodominerade och mansdominerade branscher. För det andra: Inför en statlig pott för jämställda löner. Politiskt styrda arbetsgivare, det vill säga staten, kommuner och landsting, måste avsätta resurser för jämställda löner. För det tredje: Ge Medlingsinstitutet ett tydligare uppdrag att kartlägga och analysera löneskillnaderna mellan kvinnodominerade och mansdominerade branscher på hela arbetsmarknaden och att föreslå åtgärder. För det fjärde: Återinför Försäkringskassans uppdrag att verka för ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen, och se till att den blir tredelad. En annan fråga gäller män och maskulinitet. Regeringens politik har inte bara ökat inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor, utan den har också orsakat frustration hos unga män som har tagit sig våldsamma uttryck i förorterna de senaste veckorna. Oroligheterna i förorterna har många orsaker - social nedrustning från samhällets sida, undermåliga skolor och arbetslöshet. Kvinnor drabbas också av social utsatthet men uttrycker inte sin frustration genom att bränna bilar. Upploppen blir den extrema konsekvensen av dagens mansnorm. Det är manligt och i viss mån accepterat att visa sin frustration genom våld. Regeringen behöver inse att större fokus behöver läggas på män och manlighet för att kunna åstadkomma ett jämställt samhälle. Män har mer makt än kvinnor i dagens samhälle, men många män känner också maktlöshet och frustration. Våld blir ett extremt uttryck för att återta makten över sin omgivning. Dagens mansnorm är skadlig för både män och kvinnor. Många killar, framför allt i förorter och i glesbygd, får dåliga resultat i skolan för att det råder en antipluggkultur bland killar. Det är inte "tufft" att plugga, och killarna ser heller inte nyttan med det. Arbetslöshet leder i sin tur till frustration och dåliga sociala relationer. Den här frustrationen riskerar sedan att leda till våld mot närstående, poliser eller motståndarlagets hejarklack. Miljöpartiet vill att frågor om mansrollen och maskulinitet ska ingå i utredningen Män och jämställdhet som regeringen har tillsatt. I dag är uppdraget till utredningen inriktat på att kartlägga och analysera mäns livssituation. Det är bra, men det är inte tillräckligt. Vi måste också våga diskutera att förändra mansnormen, som ställer till problem för både män och kvinnor. Män har mycket svårare att ta sig ur den kvävande könsrollen än vad kvinnor har. I dag har kvinnor möjlighet att studera och arbeta inom i princip vilket område som helst. Vi ser däremot få män som studerar eller arbetar inom exempelvis vård och omsorg - det anses inte "manligt" att ta hand om andra människor. Vi anser att studie- och yrkesvägledare behöver mer kunskap i hur de kan arbeta för att bryta de könsstereotypa utbildningsvalen. Människor måste kunna få välja utifrån den individ man är, så att inte det val man en gång gjorde som tonåring sedan måste prägla hela ens yrkesliv. Man måste kunna få byta. När vi tillåter pojkar att använda våld när de är små tränar vi dem att använda våld när de blir äldre. Vi måste tidigt jobba med att förändra normer. Vi anser att kommunerna ska prioritera ett normkritiskt arbete i skolan. Det räcker inte med kvinnokamp för att åstadkomma jämställdhet. Vi måste kämpa för mäns möjlighet att leva utan kvävande och våldsamma normer. Egentligen handlar jämställdhetsintegrering om social hållbarhet, ett samhälle där både kvinnor och män kan leva utifrån den individ man är, utan att låsas in könsbundna normer. Jag vill avslutningsvis, fru talman, citera Wangari Maathai, mottagare av Nobels fredspris 2004, politiker och miljöaktivist: "Vi kan inte få en hållbar utveckling utan rättvis utveckling och ingen rättvis utveckling utan jämställdhet." FN, Världsbanken och UN Women lyfter upp som avgörande för världens framtid att en grön, inkluderande och innovativ ekonomi som bygger på jämställdhet och aktivt medborgarskap är en förutsättning för hållbar utveckling. Det gäller i allra hösta grad även i Sverige.

anf.9 Christer Nylander (FP):

Fru talman! Jag frågade häromdagen min ena dotter vad som var den viktigaste jämställdhetspolitiska frågan. Hon svarade efter en stunds tvekan att det nog var de orättvisa lönerna mellan kvinnor och män. Det är möjligt att hon har påverkats av mig eller av föräldrar i övrigt. Jag är inte säker på det. Det kan också vara ett uttryck för att många unga människor i detta land känner att det inte är ett fullt jämställt land. Många funderar på varför det är så att kvinnor har lägre lön än män, varför det är så att kvinnor trots att tjejerna ofta lyckas bättre i skolan och tjejerna oftast pluggar längre på högskolor och universitet får jobb, karriärmöjligheter och yrkesutvecklingsmöjligheter som är sämre än för män. Kanske jag också måste ompröva min förhoppning om att kommande generationer blir något bättre. Det kanske trots allt är så att även den generation som nu är ung fortfarande ser de strukturer som finns som ett hinder för att varje människa ska få samma chans att lyckas utvecklas till den människa man kan bli. Det är bra att jämställdhetsminister Maria Arnholm tydligt prioriterar frågan om ojämställda lönesättningar. Det är också bra att Gunvor G Ericson i sitt anförande här mycket tydligt säger att detta inte är en fråga om bara problem för kvinnor utan också är en fråga om problem för män. Det finns strukturer som också håller tillbaka män från att göra de livsval som de vill göra. Därför är det bra att Maria Arnholm som jämställdhetsminister prioriterar frågan om killars situation, den antipluggkultur som finns i skolan bland en del killgrupper, som Gunvor G Ericson också tog upp i sitt anförande. Det är viktigt och bra att se att båda könen ställs inför problem när vi har normer som håller tillbaka individer. Jag vill att Sverige, fru talman, ska vara ett land där människor, framför allt unga människor, känner att det finns stora möjligheter att utveckla sig själv, att nå sina livsmål, att nå sina möjligheter, att nå sina ambitioner, inte därför att ambitionerna är väldigt låga utan därför att möjligheterna är väldigt stora. Då måste man fundera på hur skolan blir bättre. Då måste man fundera på hur trösklarna till arbetsmarknaden blir lägre så att fler kommer in. Man måste också fundera på hur man bekämpar de sociala strukturer som håller tillbaka människor i sina fållor och som gör att människor inte kan utvecklas fullt ut. Ska man nå dit måste man vara väldigt tydlig med att göra saker som får effekt och som får effekt på lång sikt. Det är också viktigt i den debatt som vi nu för att fundera på vad som ger effekt och vad som ger effekt på lång sikt. Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens redovisning av den särskilda satsning som gjordes, en rejäl summa pengar som avsattes för att stärka jämställdhetspolitiken, på 1,6 miljarder kronor under några år. Det är väldigt mycket pengar. Det var på många sätt en unik satsning, och det var många resurser och många kortsiktiga projekt som genomfördes men också en hel del saker som ger effekt på lång sikt. Det var ett hundratal åtgärder i kommuner, i stat, i landsting men också i det civila samhället som på område efter område förbättrar läget när det gäller jämställdheten. Men vi behöver göra mer. Sverige har nått långt, längre än många andra, men samtidigt är vi inte ett jämställt land - vi behöver göra mer. Målen med jämställdhetspolitiken är, som Jenny Petersson mycket tydligt sade, fyra. Det handlar om makt, ekonomi, arbete i hemmet och mäns våld mot kvinnor. Det finns en stor enighet i kammaren om dessa mål men också om en hel del av de åtgärder som måste vidtas, även om vi inte är överens om allt. Därför handlar debatten ofta om det som vi inte är överens om. Påfallande ofta handlar debatten om symbolfrågor, som är viktiga för några få men som inte får så stor effekt för samhället i övrigt. En av de saker som vi är överens om är att mäns våld mot kvinnor måste prioriteras högt i samhällets politik. Det är ett begrepp som naturligtvis också innehåller våld i samkönade relationer och ibland kvinnor som slår män, men det stora problemet i samhället är det våld som drabbar kvinnor. Det är ett av de största och mest akuta jämställdhetsproblemen, som också förra jämställdhetsministern Nyamko Sabuni lade stor kraft på och som omfattas av den regeringssatsning som vi nu diskuterar. Jag tror att det var drygt hälften av de medel som regeringen avsatte i det särskilda projektet som handlade om att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Men det handlade också om att bekämpa prostitution, människohandel och allting annat som finns runt omkring detta. Vi fortsätter att satsa väldigt mycket pengar på att bekämpa våldet mot kvinnorna och att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck och att tjejer tvingas gifta sig mot sin vilja. Den huvudsakliga strategin är jämställdhetsintegrering - att jämställdheten finns med på så många ställen som möjligt. Gunvor G Ericson gjorde en stor sak av att statsrådet inte var här under den här debatten. Hon var på ett regeringssammanträde. Om man har principen om jämställdhetsintegrering är det ganska bra att jämställdhetsministern är på plats när regeringen sammanträder och höjer jämställdhetsflaggan i de ärenden där det behövs. Jämställdhetsintegrering har varit med i de projekt som nu genomförs i staten, i kommuner och i landsting och som kommer att ge effekt på lång sikt. Men återigen upprepar jag att mer behöver göras. Fru talman! Ofta återkommer symbolpolitik i jämställdhetsdebatten. Ibland handlar det om att kvotera i aktiebolagens styrelser. Ibland handlar det om föräldraförsäkringen. Den är egentligen mycket intressantare än diskussionen om styrelserna i aktiebolagen. Det är tydligt att löneskillnaderna till stor del tar fart just under de år då barnen är små, och man måste fundera på vad det beror på och om man kan göra något åt det. Ibland kan symbolpolitik vara viktig, men ibland kan också fokus på symbol innebära att man glömmer bort det grå vardagsarbetet, det som ger stor effekt på lång sikt. Sverigedemokraterna skriver bland annat att de tycker att det går åt fel håll. Det är egentligen ett rätt bra betyg åt Alliansens politik. Ett parti som på allvar funderar på att införa sambeskattning är inte ett parti som plöjer vägen för ökad jämställdhet i Sverige. Man skriver också i sin reservation att man tycker att det läggs för mycket kraft på symbolfrågor. Ändå är det just en symbolfråga som man i oppositionen går ihop om i betänkandet, nämligen att kartläggning och planering i små företag ska göras oftare än i dag. Det är möjligt att det ger mer effekt, men låt oss först fundera på om det ger effekt. Låt oss följa de utredningar som ser på vad som ger effekt i vardagen och vad som ger långsiktig effekt och sedan fundera på om vi ska vidta åtgärder i fråga om det som oppositionen här skriver in i majoritetstexten. Fru talman! Regeringen och jämställdhetsminister Maria Arnholm prioriterar ett arbete mot löneskillnader. Precis som Ann-Christin Ahlberg säger tjänar en kvinna i genomsnitt 3,6 miljoner mindre under en livstid, och det är helt oacceptabelt. Låt oss därför fundera på vad som är problemet och vad man kan göra åt det. Det handlar naturligtvis om att vi har en uppdelad arbetsmarknad, där kvinnor till större del arbetar i sektorer med lägre lön. Vi som är politiker och har ett direkt ansvar för de offentliga tjänsterna kan göra skillnad i vardagen. Ofta handlar det om att någon annan bör göra det, om att vi ska sätta regler som styr upp någon annan. Men kanske bör vi själva fundera på varför det inte är bättre i den politiskt styrda sektorn än det är. Varför har kvinnodominerade yrken i offentlig sektor ofta sämre löneutveckling, sämre löner generellt och sämre utvecklingsmöjligheter än man har i andra sektorer? Fru talman! Slutligen tycker jag att vi hela tiden i jämställdhetspolitiken ska ha en mycket hög svansföring och höga ambitioner. Sverige ska fortsätta leda utvecklingen inom jämställdhetspolitiken. Vi måste också hela tiden fundera på vad som ger effekt och ibland se att åtgärder som vi vill vidta i jämställdhetspolitiken kan få effekt på andra områden. Det finns målkonflikter, och en av de målkonflikter som finns är den som vi diskuterar i det här ärendet, nämligen att vi ibland vill ha ökade åtgärder för att stärka jämställdheten, men vi vill inte att företag ska få ökad byråkrati. Den typen av ödmjukhet måste vi visa, för ibland innebär jämställdhetspolitiken också målkonflikter. (Applåder)

anf.10 Gunvor G Ericson (MP):

Fru talman! Christer Nylander tog i sitt anförande upp de stora löneskillnaderna. Dem är vi helt eniga om att vi måste komma till rätta med. Men man kan inte bara se politiken och inkomstskillnaderna som något som handlar om löner, utan man måste se det som helhet. Det handlar inte bara om en könssegregerad arbetsmarknad utan också om hur vi värderar kvinnors och mäns arbete. Jag är helt enig om att föräldraförsäkringen har en stor betydelse. Tidigare, så sent som 2007, hade Försäkringskassan riktlinjer som sade att det samlade uttaget av föräldrapenningen ska vara jämställt mellan kvinnor och män. Det ändrades 2010 av er regering och er jämställdhetsminister. I stället blev det att ge föräldrar "goda förutsättningar att välja hur man vill fördela föräldrapenningdagarna mellan sig". Forskaren Roger Klinth, som forskar om pappaledighet, menar att det har skett en reträtt från visionen om att föräldrar ska dela på ansvaret. Under de senaste åren, menar han, har regeringen i stället betonat föräldrarnas rätt att själva bestämma hur man vill dela upp dagarna. Som vi tidigare har varit inne på här i debatten är det tydligt att normer även styr köksbordsbesluten. Då är min fråga till Christer Nylander: Kommer Folkpartiet att verka för en tredelad föräldraförsäkring, när nu varken jämställdhetsbonus eller uppdrag till Försäkringskassan tycks hjälpa?

anf.11 Christer Nylander (FP):

Fru talman! Det var exakt rätt person att ställa den frågan till. Jag har lett Folkpartiets arbete med ett nytt partiprogram. I det partiprogramsförslag som vi presenterade för ett tag sedan och som kommer att behandlas på Folkpartiets landsmöte i november skriver vi att vi vill öka jämställdhetsbonusen, förbättra jämställdhetsbonusen så att den blir tydligare och enklare att se effekterna av, och om detta inte får den effekt som vi tror att det skulle kunna få är vi beredda att diskutera en tredje öronmärkt månad. Vi ser att det är under de år då barnen är små som de stora löneskillnaderna mellan kvinnor och män börjar ta fart. Detta är dock inte den enda lösningen. Man måste också, som Gunvor G Ericson sade, fundera på varför det är lägre löner i de arbeten där kvinnor dominerar. Varför är det historiskt sett så att när kvinnor har kommit in i ett yrke har löneläget också sänkts? Man ser det mycket tydligt på läraryrket, till exempel. Och varför lyckas inte vi, som är den offentliga sektorns huvudsakliga uppdragsgivare, ändra på detta? Varför är det låga löner och väldigt dålig löneutveckling? Varför lönar det sig inte att plugga? Varför lönar det sig inte att studera? Detta måste vi göra något åt. Det måste både jag och Miljöpartiet fundera över och vara ödmjuka kring. Det är den offentligt styrda sektorn som ser ut på det viset, och det har den gjort under lång tid.

anf.12 Gunvor G Ericson (MP):

Fru talman! Jag håller helt med om att vi måste ta ett större ansvar som arbetsgivare. Det är därför Miljöpartiet i sin budget i staten har avsatt en särskild pott för jämställda löner. Det tycker jag att regeringen också borde göra, men det förslaget har ni avstyrkt. Tidigare var Christer Nylander inne på att lönekartläggningar inte var så viktiga. Men om man gör det bara vart tredje år blir det liksom ingen kontinuitet i arbetet. Jag träffade en företagare som faktiskt var en av dessa småföretagare med mellan tio och 25 anställda som nu skulle bli berörd av en lagändring. Hon sade så här: Jag har det som ett Excelark i min dator. För mig är det ingen big deal. Då har jag ett kontinuerligt flöde, och för mig innebär det att jag har bättre koll. Hon tyckte att det var praktiskt att göra så. I och med att ni ändrade lagen skickade ni också en signal om att detta inte var något viktigt. Det är ett stort problem. Som arbetsgivare ska vi göra vad vi kan, men som lagstiftare ska vi också vara tydliga med att lönekartläggning är en metod för att hålla koll på de anställda i ett företag. Det handlar också om att ha koll på att den löneglidning som blir när man gör nyanställningar inte drar i väg så att det förändrar lönerelationerna betydligt mellan kvinnor och män. Utgångspunkten är ändå att om vi ska komma åt skillnaderna i inkomst måste vi jobba både med löner och också se till kvinnors möjligheter till företagande och till hur trygghetssystemen fungerar. Som det är nu har kvinnor 76 procents högre sjukskrivning än män. Det gör också att inkomstskillnaderna ökar.

anf.13 Christer Nylander (FP):

Fru talman! Om jag under mitt anförande sade någonting som kan tolkas som att lönekartläggning inte är viktigt måste jag ha uttryckt mig väldigt klumpigt. Jag tycker att det är en bra metod. Jag tycker att det är bra att företag kontinuerligt ser över sin lönesättning, att man har en lönekartläggning och att man har ett program för hur man ska motarbeta den typ av löneskillnader som man har, som är ogrundade. Det jag möjligen kan ifrågasätta och fundera på är: Är det ett viktigt drag att det ska göras ofta eller att man ska lagstadga ett krav på att det ska göras oftare och av fler? Eller kan man lämna till parterna att avgöra om det behövs på just den arbetsplatsen eller i just den sektorn? Kan man kan låta den företagare som Gunvor Ericson känner avgöra om det behövs på just hennes arbetsplats? Man måste också se att det finns en intressekonflikt i detta. Vi vill att små företag ska ha så lite onödig byråkrati som möjligt. Om detta inte är den åtgärd som ger mest effekt om man verkligen vill göra någonting åt löneskillnaderna är det dumt att införa detta. Låt oss därför avvakta de utredningar som just nu sitter och funderar på vilket som ger bra effekt på lång sikt. Ibland är målet är viktigare än medlet. Oppositionen fokuserar i det här fallet tydligt på ett enskilt medel, men det är kanske inte det som ger effekt. Jag väljer att prioritera målet, som innebär att kvinnor och män ska ha samma chans till bra lön och till löneutveckling.

anf.14 Ann-Christin Ahlberg (S):

Fru talman! Regeringen fick kritik senast i förra veckan av Sveriges Kvinnolobby, som gjort en granskning av flera borgerliga budgetpropositioner. De är könsblinda, saknar jämställdhetsanalys och könsuppdelad statistik. Man saknar konkreta åtgärder för att jämställdhet ska uppnås. Jag hade tänkt ställa en fråga till Maria Arnholm, jämställdhetsministern. Jag hade hoppats att hon skulle vara med i denna debatt. Men nu har jag fått reda på att hon är på ett regeringssammanträde. Jag hoppas att hon gör något mer än det som Christer Nylander sade, nämligen att hon lyfter flaggan. Jag hoppas verkligen att hon gör någonting som driver jämställdheten framåt. Jag tror nämligen att den nuvarande jämställdhetsministern, till skillnad från den förra jämställdhetsministern, har ett ärligt engagemang i jämställdhetsfrågorna. Men jag tror inte att de övriga partierna i den borgerliga regeringen har det. Eftersom Christer Nylander är partikamrat med jämställdhetsministern och också en av regeringsföreträdarna ställer jag den fråga jag inte fick svar på tidigare från Jenny Petersson: Vilka konkreta åtgärder och vilka politiska förslag kommer ni att lägga fram för oss i riksdagen, så att kvinnor inte ska tvingas förlora 3,6 miljoner i inkomst under sitt arbetsliv?

anf.15 Christer Nylander (FP):

Fru talman! Vi har en mycket engagerad jämställdhetsminister. Vi har haft en väldigt engagerad jämställdhetsminister i Nyamko Sabuni. Och vi har fyra väldigt engagerade partier som sitter i alliansregeringen just nu och funderar på hur man förbättrar jämställdheten. Att vi sedan inte landar i exakt de krav och åtgärder som Socialdemokraterna vill ha får ni acceptera. Vi är olika partier. Vi har olika syn på de här frågorna. Vi har gemensamma mål, men ibland har vi olika medel för att nå dit. När det gäller Sveriges Kvinnolobbys granskning ska jag erkänna att jag bara har läst den mycket hastigt. Jag tror att den inte bara handlar om denna budgetproposition, utan om de senaste tio årens budgetpropositioner. Om jag minns rätt pekades den budgetproposition som lades fram 2004 ut som den sämsta. Därefter har det blivit något bättre, men det har inte blivit tillräckligt bra. Jag tror också att man konstaterar att regeringen gav Konjunkturinstitutet i uppdrag att fundera på hur det kan bli ännu bättre, att det uppdraget presenterades 2013 och att det gav en del idéer och en del förslag om hur bilagan om ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män kunde förbättras. Precis som jämställdhetsminister Maria Arnholm har konstaterat tackar hon för att kvinnolobbyn är väldigt aktiv i den här frågan. Och regeringen kommer tillsammans att fortsätta att jobba för att det ska bli bättre i budgetpropositionerna framöver. Jag tycker att det kan finnas anledning för Socialdemokraterna att inte bara fundera på hur dålig den här regeringen har varit utan också att se att man kanske inte själv gjorde allting bra. Vi har nu ett gemensamt arbete med att fundera på hur vi lyfter fram positionerna. Från regeringens sida kommer vi att fortsätta att lägga fram konkreta förslag i budgetpropositionerna - den närmaste kommer nu i höst - som innebär att kvinnor och män i det här landet får större chanser att förverkliga sina mål.

anf.16 Ann-Christin Ahlberg (S):

Fru talman! Jag håller med om att det är flera budgetpropositioner som har analyserats i rapporten. Men man ska veta att de jämställdhetspolitiska målen inte var antagna här i riksdagen när de första budgetarna analyserades. Men det är de nu. Hela tiden som den borgerliga regeringen har funnits har man haft stora brister i jämställdhetsanalysen av propositionen. Jag förstår att Christer Nylander har precis samma svårigheter som Jenny Petersson att tala om konkreta politiska förslag. Jag förstår att Folkpartiet, Moderaterna eller de övriga partierna i regeringen kanske inte vill ha samma förslag som vi socialdemokrater. Men det finns opolitisk forskning som talar om vilka politiska beslut som behövs för att kvinnor inte ska förlora 3,6 miljoner kronor i inkomst under sitt arbetsliv, som också gör att kvinnor förlorar mycket av makten i samhället. Men jag har ännu inte hört några konkreta politiska förslag från regeringspartierna här. Jag hade hoppats att Christer Nylander skulle svara på den frågan. Men han har en replik till. Det finns forskning om vad man kan göra. Forskningen säger också att de åtgärder som regeringen har gjort som jämställdhetssatsningar inte driver på arbetet. Det går framåt bara med myrsteg. Okej, vi socialdemokrater gjorde kanske inte allt rätt heller, men vi hade ett ärligt engagemang i att driva jämställdhetsarbetet framåt. Det har vi visat med många politiska förslag.

anf.17 Christer Nylander (FP):

Fru talman! Ann-Christin Ahlberg säger att Socialdemokraterna har ett ärligt engagemang i att driva jämställdhetsfrågorna framåt. Det ger jag er gärna. Det har ni. Det tror jag att de allra flesta partier i den här kammaren har. Jag tycker att det skulle kunna finnas en viss ödmjukhet i att säga att också allianspartierna vill se jämställdhet. Vi jobbar för att öka jämställdheten i Sverige, och vi har tagit steg framåt, åt rätt håll, som gör att män och kvinnor, tjejer och killar, har större möjligheter att forma sina liv. Men vi är inte nöjda. Vi kommer att göra mer. Det är kanske inte i en debatt där man utvärderar politiken 2007-2010 och den särskilda satsning som regeringen gjorde då som regeringen ska lägga fram nya förslag om framtiden. I riksdagsordningen gör vi så att de kommer i samband med budgetpropositioner och andra propositioner. Men jag kan glädja Ann-Christin Ahlberg med att jämställdhetsfrågan blir en central fråga i Folkpartiets diskussioner på landsmötet i november. Det finns få politikområden som har fler och mer engagerade motioner än just jämställdhetspolitiken när Folkpartiet nu håller på att samla ihop de motioner som har kommit kring ett nytt partiprogram. Det innebär att vi kommer att flytta fram positionerna inom Folkpartiet men också att vi kommer att bidra till en livlig och intressant debatt inom allianspartierna. För Folkpartiets del är det viktigt, om man vill stärka jämställdheten på lång sikt och göra saker som har effekt på lång sikt, att vi gör det tillsammans i Alliansen. Man måste se - det tror jag är en av socialdemokratins blinda fläckar - att den könsuppdelade arbetsmarknad som vi har är ett av huvudproblemen. Och man måste se att problemen där inte bara handlar om det strukturella utan också om att vi har sammanpressade löner. Det är nästan ingen utveckling alls när det gäller löner. De yrken som kvinnor i dag oftast utbildar sig till har en väldigt svag karriärutveckling och en väldigt svag löneutveckling, till skillnad från de yrken som män ofta utbildar sig till. Det är en fråga som Folkpartiet tillsammans med Alliansen kommer att jobba mycket med framöver.

anf.18 Annika Qarlsson (C):

Fru talman! Det handlar om att fråga, att veta att man ska fråga, att veta hur man ska fråga och att veta vart man tar vägen när berättelserna kommer. Det är en av de konkreta insatser som arbetas fram för sjukvården tack vare regeringens jämställdhetssatsning. För den som levt i en destruktiv relation under lång tid är sjukjournalerna långa och tjocka. Att leva under ständig press och ständigt hot och fysiskt våld leder till många sjukbesök. Men vi har varit dåliga på att fånga upp de signaler som finns. Att på rätt sätt fråga om någon är utsatt för våld i relationen är nämligen det bästa sättet att få ett svar. Troligtvis kommer inte svaret första gången, men att någon frågar och med det signalerar att det finns någon som vet vad som ska göras när berättelserna kommer gör att människor faktiskt vågar berätta. Det här var ett av uppdragen i handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor som vi upprättade hösten 2007. Uppdraget gick till Nationellt centrum för kvinnofrid för att vidareutveckla metoder för att inkludera frågor om personlig erfarenhet av våld som en del av att förstå patientens helhetssituation inom hälso- och sjukvården. Syftet med uppdraget var att personal inom hälso- och sjukvården i ett tidigt skede skulle upptäcka kvinnor som var eller hade blivit utsatta för våld. Personalen inom hälso- och sjukvården har en nyckelroll när det gäller att upptäcka och identifiera kvinnor som utsätts för våld. Många våldsutsatta kvinnor söker vård upprepade gånger, både för akuta skador och kroniska symtom, utan att den bakomliggande orsaken kommer fram. Nu har NCK tagit fram handledning och utbildningsmaterial för att personalen i mötet med patienten ska veta hur man ska fråga och vad man gör av det sedan. Fru talman! I dag behandlar vi regeringens slutredovisning av den särskilda jämställdhetssatsningen som regeringen gjorde 2007-2010 och dessutom ett antal motioner. Redovisningen omfattar åtgärder som finansierats av den satsningen som uppgick till 1,6 miljarder. I skrivelsen lyfter man fram bedömning av åtgärdernas effekter och resultat. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet utom i den del som behandlar lönekartläggning och handlingsplaner för jämställda löner, där vi i Centerpartiet tillsammans med de andra allianspartierna har reserverat oss. Fru talman! Arbetet varken startade eller slutade med regeringens särskilda jämställdhetssatsning 2007-2010. Men det var en period med omfattande insatser på både kort och lång sikt med många olika aktörer involverade. Det har varit samarbeten mellan kommuner och stat, frivilligorganisationer som genomförare, ökad samverkan mellan myndigheter och mellan myndigheter och civilsamhället. Det har varit allt från tidsbegränsade projekt för att starta upp ett arbete till forskningsinsatser som löper under längre tid på många områden. Några exempel är hållbar jämställdhet som drivits av Sveriges Kommuner och Landsting, där ett sjuttiotal kommuner, landsting, regioner, samverkansförbund och företag utvecklat verksamheten för att landa i att ha en jämnare resursfördelning och en mer jämställd verksamhet. Vi har tre handlingsplaner med många olika insatser i varje som har upprättats och genomförts. Det är handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer, handlingsplanen mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål och handlingsplanen för att förebygga och förhindra att unga blir gifta mot sin vilja. På skolans område har vi haft två utredningar: Delegation för jämställdhet i skolan och Delegationen för jämställdhet i högskolan. De har lämnat förslag där delar är under genomförande och andra under beredning. Bland annat har Statens skolverk fått i uppdrag att ge förskolechefer, rektorer och personal en ökad kunskap om hur undervisningen, sociala relationer och de arbetssätt som används i lärandet kan påverka flickors och pojkars resultat i skolan. Regeringens omfattande satsning har lett till ökad kunskap om problemens förekomst och karaktär, utveckling av nya verksamheter, förbättrade arbetsmetoder samt skärpt lagstiftning på vissa områden. Satsningen är en fortsättning på vad som var gjort tidigare och är också en kedja i ett arbete som självklart fortsätter, för ju mer kunskap som finns på fler ställen och omfattas av allt fler desto tydligare synliggörs problemen, och då blir också kraven på ytterligare åtgärder större. Viktiga utmaningar kvarstår, och behovet har också växt genom de satsningar som är gjorda med den ökade kunskap som kommit med det arbetet. En central uppgift för det fortsatta jämställdhetsarbetet består i att säkra hållbarheten i genomförda insatser. Det kommer också framgent att behövas särskilda insatser för att stimulera, utveckla och påskynda förändringsarbetet. För att förbättra uppföljningen av de mål vi har på området har SCB fått i uppdrag att vidareutveckla jämställdhetsstatistiken och föreslå indikatorer att följa upp. Fru talman! Emellanåt känner oppositionen ett behov av att tala om att allt är kris och katastrof med alliansregeringen som de menar inget vet eller kan om jämställdhet. Någon gång emellanåt är det de internationella studierna som menat att efter 2006 har allting rasat samman. Just därför är det intressant att det var med en alliansregering som budgetposten till utgiftsområdet tiodubblades - från 40 miljoner till 400 miljoner. Därför är det också intressant att syna internationella rankningar. Hur ser det ut? I FN:s Human Development Index från hösten 2012 utmärker sig Sverige som världens mest jämställda land. World Economic Forums jämställdhetsrankning visar att har Sverige gått framåt i fråga om ekonomiskt deltagande, och vi står på samma höga nivå när det gäller hälsa och överlevnad som tidigare. Det som drar ned Sverige är indikatorn politiskt deltagande som bland annat mäter antalet år med en kvinna som statschef, alltså inte effekterna av politiken. Fru talman! I en fråga har Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet i utskottet funnit varandra och har ett tillkännagivande om att företagen ska göra lönekartläggning varje år i stället för vart tredje som det är nu. Handlingsplaner för jämställda löner ska göras i alla företag med 10 eller fler anställda i stället för 25 och fler anställda som gäller i dag. När vi ändrade till det nuvarande regelverket 2009 byggde det på att varje år eller vart tredje år inte ändrade takten på utvecklingen av jämställda löner. Det huvudsakliga argumentet var dock, precis som Christer Nylander tog upp, regelförenkling för små företag som inte har en särskild stabsfunktion på företaget som sköter den här typen av regelverk. Eftersom det handlar om många företag som omfattas blir kostnadsreducering stor. Enligt Tillväxtverkets siffror rör det sig om ca 400 miljoner. När vi diskuterar detta här i dag kan vi dessutom se hur det gick. Vi ändrade 2009, så nu kan vi titta på statistiken. Har det gått åt skogen? Av en rapport från Medlingsinstitutet framgår att det förhållandet att kvinnor och män arbetar inom olika yrken med olika löneläge är den viktigaste förklaringen till löneskillnaden mellan kvinnor och män. Vidare kan följande läsas: "Årets rapport, som bygger på data insamlade i september och november 2011, visar att den ovägda löneskillnaden mellan kvinnor och män år 2011 var 14,1 procent. Om man genom så kallad standardvägning tar hänsyn till skillnader i yrkestillhörighet och utbildningsnivå med mera kvarstår en oförklarad löneskillnad på 5,9 procent. Rapporten visar också att löneskillnaden mellan kvinnor och män har minskat i alla sektorer mellan 2005 och 2011. Den ovägda löneskillnaden har minskat med mellan 1,8 och 4,9 procentenheter, beroende på sektor. Den standardvägda skillnaden har under samma period minskat med mellan 0,3 och 1,8 procentenheter, beroende på sektor." Den här utvecklingen har alltså fortsatt. Även om den går alldeles för långsamt - det tror jag att vi är överens om - har den här förändringen inte påverkat det, utan det fortsätter i samma långsamma tempo. Enligt SCB:s statistik finns det stora löneskillnader mellan kvinnor och män. Sedan 1994, vilket är så långt bak i tiden som denna jämförelse har gjorts, har inte heller några stora förändringar skett. Det gick inte att se att löneskillnaderna gått bakåt sedan 2009, då den nya diskrimineringslagen trädde i kraft. Tvärtom har löneskillnaderna kontinuerligt minskat. Det som nu Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet valt att göra gemensam sak om är alltså verkningslös plakatpolitik. Det kostar pengar, det kostar jobb. Om det då hade lett till en förändring eller en bättre utveckling hade det åtminstone funnits något skäl i den andra vågskålen, men det visar ju statistiken så här långt att det inte gör. Jag bara tänker: Hur stämmer det in i Socialdemokraternas affärsplan? Kan Ann-Christin Ahlberg förklara det för mig? Ni pratar om jobben och hur viktigt det är. Men ni vill lasta företagen med drygt 30 miljarder mer i skatt och dessutom fler regler som tar tid och kostar pengar. För några månader sedan var det månadsuppföljningar som ni ville att alla företag, stora som små, ska göra varje månad. Nu fyller ni på med lönekartläggningar varje år och kräver handlingsplaner för alla företag med 10 anställda eller fler. Jag tänker: Struntar ni i jobben? Struntar ni i småföretagen? Men den stora överraskningen är Sverigedemokraternas lappkast. I motionen som är framlagd inför det här riksdagsåret ifrågasätter Sverigedemokraterna att det verkligen förekommer lönediskriminering. Det står att läsa i samma motion att det inte finns belägg för det. I ett annat stycke lyfter de fram att de vill se en "jämställdhetspolitik baserad på vetenskap och sunt förnuft". Om man först slår fast att det inte finns belägg för att lönediskriminering förekommer och sedan, när vi tittar på den statistik från Medlingsinstitutet och SCB som jag nyss redogjorde för, kan konstatera att förslaget om skärpta regler mot småföretagen inte gör någon skillnad, hur tänker ni i Sverigedemokraterna, Mattias Karlsson? Varför är jag då emot att införa tätare lönekartläggningar och handlingsplaner på fler företag? Det jag är emot är att införa lagligt krav på småföretagen att göra detta. Som jag ser det är diskrimineringen en del av bekymret, och den ska vi följa upp. Det ska finnas resurser hos Diskrimineringsombudsmannen, som har en möjlighet att följa upp det här och kontrollera att företagen faktiskt gör handlingsplaner. Men den förändring som vi gjorde 2009, med den intensiteten, tycker vi är ett bra verktyg att ha till det här. Vi har dessutom tillsatt Delegation för jämställdhet i arbetslivet som ska titta just på arbetsmarknaden. Ett bekymmer när det gäller lönerna på arbetsmarknaden är ju att vi har parter som ansvarar för dem och att väldigt lite av det här är politiska beslut. Men vi har tillsatt resurser till DO för att de ska titta närmare på detta, och vi skulle gärna se att de får ett fortsatt uppdrag när det gäller de frågorna. Fru talman! Det är en stor satsning som vi nu slutredovisar. Precis som jag sade i inledningen började inte jämställdhetsarbetet där och slutar inte heller med den. Med ökad kunskap finns flera områden att jobba vidare med. (Applåder)

anf.19 Gunvor G Ericson (MP):

Fru talman! Vi har alla målet att vi ska nå ett jämställt samhälle. Därom råder inget tvivel. Det är inte heller så att det finns någon quick fix. Det krävs ett regelbundet strukturellt arbete med att se men också med att analysera och vidta åtgärder. Att vi har jobbat länge med lönekartläggningar i Sverige är inte så enkelt som Annika Qarlsson vill göra gällande, att Medlingsinstitutet kan visa att vi successivt har ökat lönerna. Annika valde några siffror från Medlingsinstitutet. Totalt sett har löneskillnaden minskat med 0,2 procent. Det är inte att säga att det faktiskt har blivit någon större skillnad. Det är snarare att säga att det står och stampar på samma nivå. Problemet när man gör lönekartläggningar väldigt sällan är att man hinner glömma bort, att det inte blir en rutin på företagen. Sedan den här lagförändringen gjordes har fackförbundet Unionen gått in och titta på företag och noterat att antalet företag som gör lönekartläggningar varje år har minskat från 53 procent till 40 procent. Rapporten visade också att 42 procent av de arbetsplatser där lönekartläggningar hade genomförts hade osakliga löneskillnader och då tog tag i det. Att säga att de inte har någon effekt tycker jag är ganska grovt. Jag kan förstå att det finns en målkonflikt här. Därför måste vi jobba med att det blir en rutin. Min fråga till Annika Qarlsson är: Är det inte så att en ambitionshöjning behövs för att kartlägga, analysera och åtgärda?

anf.20 Annika Qarlsson (C):

Fru talman! Att det inte är en quick fix tackar jag Gunvor för att hon säger. Ibland kan man i den här debatten frestas att påstå att bara det var rätt parti i ledningen skulle det här snart vara löst, vilket jag aldrig skulle falla in i om jag suttit i opposition - det var förstås ett skämt. Det här är ett område som inte har en målkonflikt utan som har oerhört många målkonflikter. Ibland tror jag att det är två saker som är det största bekymret i de här frågorna. Det ena är att vi har självbilden att vi är så jämställda att allting är löst. Den andra biten är just att vi inte har definierat och tydliggjort vad det är för målkonflikter det faktiskt handlar om. När vi pratar om att kvinnors livsinkomst är 3,6 miljoner mindre kan man också uttrycka det som att män tjänar 3,6 miljoner mer. Ska vi utjämna den skillnaden är det inte bara fråga om att kvinnor får mer, utan det handlar om att vi måste fördela det obetalda arbetet på ett annat sätt. Vi måste fördela pengarna i systemet på ett annat sätt, vilket innebär att för att någon ska få måste någon också ge. Den målkonflikten tycker jag att vi är väldigt dåliga på att lyfta upp. Därför är det här området, precis som du säger, ingen quick fix. Det frågan handlar om är att införa lönekartläggning för de mindre företagen i lag. Men lagkravet finns fortfarande på alla företag, oavsett om man har 1, 10, 20 eller 40 anställda, att jobba med jämställdhet och se till att man inte gör skillnad mellan könen. Det finns i det huvudsakliga uppdraget. Att gå till att dessutom i lag kräva att företagen ska göra de här lönekartläggningarna och jämställdhetsplanerna varje år är ju det som vi vänder oss emot. Vi menar att om man anser att det här är ett bra verktyg är det fritt fram att använda sig av det, men vi vill inte ha lagkravet kopplat till det förslaget.

anf.21 Gunvor G Ericson (MP):

Fru talman! Den här frivilligheten låter ungefär på samma sätt som den i föräldraförsäkringen. Vi har en föräldraförsäkring som är uppdelad så att båda föräldrarna har ansvar för att ta ut föräldraförsäkring och kunna se till att barnet får en god omsorg. Men den friheten har också gjort att vi har en väldig snedfördelning av uttaget, och samma snedfördelning finns tyvärr när det gäller hur man använder det här verktyget. Det visar inte minst Unionens kartläggning. Jag är helt enig med Annika Qarlsson om att vi behöver fördela det obetalda arbetet. Jag vet att det inom Centerpartiet fanns en diskussion där man också förespråkade en tredelad föräldraledighet. Mina frågor till Annika Qarlsson och Centerpartiet är: Är ni beredda att verka för en tredelad föräldraförsäkring i dag? Är ni också beredda att ge ett annat uppdrag till Försäkringskassan så att de verkligen har ett tydligt uppdrag att arbeta för att jämställa uttaget av föräldrapenningdagarna?

anf.22 Annika Qarlsson (C):

Fru talman! När det gäller föräldraförsäkringen har vi en ambition att uttaget ska vara jämnt fördelat, men vi är inte beredda att individualisera i högre utsträckning. Däremot vill vi se till att stärka den jämställdhetsbonus som vi än så länge inte har kunnat mäta några effekter av, varken åt ena eller andra hållet, därför att den har varit i gång för kort tid. Jag tror att det krävs att den är både snabbare och direktare men att den också gör större skillnad som faktiskt påverkar när man diskuterar hur man ska göra. Det som Centerpartiet ställer sig bakom är att jobba med det verktyget, men att jobba med det ännu mer. När det gäller Försäkringskassan är vi överens om att de ska ha uppdraget att tydliggöra för föräldrarna att det faktiskt har betydelse och är viktigt att man delar på ansvaret, för barnens del, för relationerna, men också för situationen på arbetsmarknaden. Tillbaka till det förslag vi diskuterar och det som är den stora skiljelinjen. Jag kan ändå konstatera att Miljöpartiet många gånger säger sig värna de små företagen och deras villkor och verksamhet. Jag tror att det finns en del som förenar oss två. Det är synen på småföretagarna, dels deras arbetssituation, dels möjligheten att kunna utveckla sin verksamhet och kunna leva på att genomföra sin dröm. I det sammanhanget kan jag känna att det blir lite olyckligt när man sedan säger att vi inte tror att ni klarar det här, att man sätter upp pekpinnar och talar om att vi faktiskt inte tror att ni har vett nog att förstå att det här är för ert eget bästa. Därför kan jag tycka att det är lite olyckligt att man landar i att det måste lagregleras, att man inte har tilltron till de många små företagen att de faktiskt kan göra rätt och att det finns andra sätt och andra metoder som inte innebär lagar och regler och kostnader för desamma.

anf.23 Mattias Karlsson (SD):

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till de sverigedemokratiska reservationerna 5 och 11. Jag är så där ömkligt förkyld som ibland påstås att bara vi män kan bli, men jag ska försöka ta mig igenom mitt anförande i alla fall. Vi behandlar i dag slutredovisningen av regeringens särskilda jämställdhetssatsning och ett antal motioner kopplade till det jämställdhetspolitiska området. För mig, fru talman, som är ny i den jämställdhetspolitiska debatten i riksdagen är det svårt att få klarhet i något så grundläggande som vad man, närmare bestämt regeringen, faktiskt menar med begreppet jämställdhetspolitik. I den aktuella redovisningen av den särskilda jämställdhetssatsningen tycker jag mig se en rad olika betydelser som tycks basera sig på en stundtals ganska motsägelsefull blandning av de rättsfilosofiska principerna om negativa och positiva rättigheter och friheter. Till exempel sägs jämställdhetspolitik vara att garantera att ingen individ ska utsättas för diskriminering eller kränkande behandling på grund av sin könstillhörighet. Samtidigt tycks jämställdhetspolitik också vara att med hjälp av statliga medel förmå gruppen kvinnor och gruppen män att bete sig precis likadant och göra samma sak i samma omfattning, och i det strävandet tycks det vara förenligt med jämställdhetspolitiken att positivt särbehandla individer tillhörande ett visst kön, vilket per automatik innebär att man negativt särbehandlar individer av det andra könet. Jag och Sverigedemokraterna tycker att detta är motsägelsefullt och felaktigt. Vi vill betona den förstnämnda jämställdhetsdefinitionen, och vi anser följaktligen att kvotering, eller så kallad positiv särbehandling, inte bör få förekomma. Eftersom principen om att ingen individ ska drabbas av diskriminering eller kränkande särbehandling på grund av sin könstillhörighet är central i vårt jämställdhetspolitiska ställningstagande, faller det sig också naturligt att ta rätten till lika lön för lika arbete på stort allvar. Det är inte enkelt att få en helt klar bild av hur stort problemet med osakliga löneskillnader relaterat till könstillhörighet egentligen är. Siffrorna tycks variera från några promille upp till 7 procent beroende på vem som mäter och hur man mäter. Att det över huvud taget förekommer att människor i landet får en lägre lön än vad de egentligen har rätt till endast baserat på sin könstillhörighet är dock fullständigt oacceptabelt. Detta är den grundläggande orsaken till att vi ger vårt stöd till förslaget om att återinföra årliga lönekartläggningar. Att osakliga löner upptäcks på tre av tio arbetsplatser när lönekartläggningen väl görs, samt att efterlevnaden av lagkraven tycks ha försämrats snarare än förbättrats sedan lagstiftningen liberaliserades, anser vi vara tungt vägande argument för att återinföra de årliga lönekartläggningarna. I sin reservation åberopar regeringspartierna vikten av att underlätta verksamheten för landets företagare. Det är naturligtvis en strävan som vi sverigedemokrater också delar. Vår bedömning är dock att det aktuella förslaget inte kommer att medföra någon nämnvärd belastning för landets företagare. I vissa fall kan det täta intervallet säkert bidra till att smidigare och effektivare rutiner upprättas som kanske till och med förenklar processen i förhållande till i dag. Om regeringen menar allvar med att underlätta verksamheten för landets företagare borde det finnas lämpligare och mer effektiva åtgärder att sikta in sig på, till exempel att reformera turordningsreglerna eller att slopa sjuklöneansvaret. Fru talman! Det har inte minst under de senaste månaderna förts fram flera märkliga påståenden om mitt parti, inte minst från den nytillträdda jämställdhetsministern. Det har till exempel påståtts att vi är ett parti bara för män som inte har någon politik alls som gagnar kvinnor. För att illustrera hur ohederliga och felaktiga påståendena är vill jag nämna några idéer och förslag vi har fört fram de senaste åren. Vi kämpar bland annat för att skjuta till stora resurser till vården, skolan och omsorgen, vilket skulle bidra till att minska stressen och förbättra arbetsmiljön framför allt för kvinnor. Vi har föreslagit en kraftig höjning av underhållsstödet, vilket framför allt skulle underlätta tillvaron för ensamstående mammor och deras barn. Vi vill förbättra stödet till anhörigvårdarna, vilket framför allt skulle minska äldre kvinnors bördor. Vi satsar betydande resurser på en förstärkning av graviditetspenningen, vilket skulle underlätta tillvaron för gravida kvinnor med tunga och riskfyllda jobb. Vi har lanserat en rad förslag i syfte att ta krafttag mot det sexuella våldet och för att öka kvinnors trygghet i hemmet och den offentliga miljön. Vi har i kammaren föreslagit att kvinnor i landet ska erbjudas mammografi från 40 års ålder så att färre kvinnor behöver dö i bröstcancer. Förvånansvärt nog valde Socialdemokraterna i det fallet att bryta sitt vallöfte från 2010 och rösta ned sitt eget förslag i frågan. Vi har föreslagit att de differentierade avgifterna i a-kassan, som till stor del missgynnar lågavlönade kvinnor, ska tas bort. Precis som Jimmie Åkesson nyligen aviserade tittar vi nu närmare på ett förslag om att införa rätt till heltid för anställda inom offentlig sektor. Det är i så fall något som primärt skulle gagna lågavlönade kvinnor - med mera, med mera. Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga några ord om sakinnehåll och fokus i regeringens särskilda jämställdhetssatsning. Regeringens slutsats är att satsningen har bidragit till att öka jämställdheten. Jag ifrågasätter inte detta. Det vore märkligt om 1,6 miljarder satsade skattekronor inte skulle ge någon som helst effekt. Några särskilt övertygande bevis för att satsningen har gett effekter presenteras inte. Det är ont om mätbara resultat, och det är också ont om konkreta resultatorienterade åtgärder. Man får nästan uppfattningen att regeringen inte riktigt visste vad den skulle göra med pengarna när den väl beslutade om satsningen. Frågorna man måste ställa sig är om resurserna verkligen har använts på effektivaste möjliga sätt och om satsningen har givit några signifikanta långsiktiga resultat. Personligen är jag långt ifrån säker på det. Jag är också långt ifrån säker på att ännu mer pengar och ännu fler mer eller mindre luddiga projekt är den huvudsakliga lösningen på vår tids riktigt stora jämställdhetsutmaningar. Att regeringen i satsningen hade ett så tydligt fokus på att motverka det hedersrelaterade våldet och förtrycket är något som förtjänar beröm. Effekterna av de kostsamma satsningarna är dock svåra att fastställa. Sverigedemokraternas bedömning är att mer hade kunnat göras för nästan inga pengar alls om bara den politiska viljan hade funnits. Om regeringen menar allvar med att bryta upp hederskulturens strukturer måste man konsekvent börja tillämpa nolltolerans mot dess olika yttringar i det svenska samhället, inte understödja dem som de i vissa fall gör i dag. Regeringen måste förändra den lagstiftning som gör det möjligt för en man att få skadestånd efter att ha blivit ålagd att som en del av sitt arbete ta en kvinna i hand. Regeringen måste sätta ned foten mot könssegregerad simundervisning i skolan, separata badtider för män och kvinnor i offentliga badhus, bärandet av heltäckande slöjor i skolan och på offentliga arbetsplatser och andra fenomen som baserar sig på normen om att det är kvinnors ansvar att genom sitt beteende och sin klädsel hålla främmande mäns begär i schack. Regeringen måste också dra in stödet till de religiösa samfund som lär ut att kvinnor är underordnade mannen och som anvisar kvinnor till särskilda sämre belägna platser vid gudstjänster - med mera, med mera. Regeringens satsningar på förbättrat bemötande av hedersförtryckets offer anser vi vara lovvärda. Vi tror att de kan kompletteras genom att bland annat införa renodlade hedersjourer med särskild kompetens. Viktigast av allt är givetvis att underminera hederskulturen och förhindra att människor faller offer för den. Ett förslag som Sverigedemokraterna har fört fram och som sannolikt skulle göra lika stor reell nytta som alla de hittillsvarande insatserna tillsammans är att låta sig inspireras av den så kallade 24-årsregeln i Danmark, det vill säga att höja giftasåldern vid äktenskap med medborgare från länder utanför EU och EES. Utvärderingar i Danmark har visat att detta har varit till stor hjälp för unga invandrare som har levt under hedersrelaterat förtryck. Lagen har hjälpt dem att stå emot trycket från sina familjer att i ung ålder ingå arrangerade äktenskap med någon från hemlandet, vilket i sin tur har givit dem respit att ytterligare öka sin självständighet genom att utbilda sig, integrera sig i det danska samhället och ordna sin egen försörjning. Enligt den danska motsvarigheten till SCB har andelen studerande kvinnor från icke-västliga länder fördubblats sedan lagen infördes. Sverigedemokraterna betraktar kampen mot det hedersrelaterade förtrycket som vår tids kanske viktigaste jämställdhetspolitiska utmaning. Det finns saker som vi kan göra, men det kräver att vi kastar skygglapparna och uppbådar politiskt mod. I detta anförande instämde Per Ramhorn och Björn Söder (båda SD).

anf.24 Josefin Brink (V):

Fru talman! Den borgerliga regeringen har utvärderat sin egen jämställdhetssatsning mellan 2007 och 2010 och har kommit fram till att den har varit bra. I det instämmer företrädarna för de borgerliga partierna i kammaren. Allt annat hade varit något av en skräll i det här sammanhanget. Låt mig börja med att säga att vi från Vänsterpartiets sida är långt ifrån kritiska mot allt det som har gjorts inom ramen för satsningen. Tvärtom har vi ställt oss bakom en hel del av de satsningar som har gjorts. Det gäller till exempel handlingsplanerna för att bekämpa våld i nära relationer, hedersrelaterat våld, prostitution, människohandel och tvångsäktenskap. Det är sådant som Vänsterpartiet i de flesta fall har ställt sig bakom. Problemet är däremot att det saknas ett helhetsperspektiv i regeringens jämställdhetspolitik. Vi kan därför notera att man ofta förbiser och missar grundläggande behov, till exempel när det gäller skyddet för kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. En sådan tydlig sak är frågan om kvinnojourernas finansiering. Jag tror inte att det finns någon som inte håller med om att den verksamhet som kvinnojourerna bedriver är livsviktig. Ändå måste kvinnojourerna fortfarande ägna en enorm andel tid och energi åt att varje år ansöka om projektbidrag för att finansiera sin verksamhet. Det är både orimligt och ovärdigt att denna viktiga verksamhet ska tvingas ha en sådan ekonomisk otrygghet. Nu har dessutom ett antal kommuner börjat signalera att man inte längre tänker betala för kvinnor som söker sig till jourernas skyddade boenden om de inte först har haft kontakt med socialtjänsten. Vänsterpartiet har föreslagit att kvinnojourerna ska ges ett eget, stabilt anslag i statsbudgeten som gör det möjligt för dem att planera sin verksamhet i lugn och ro utan att hela tiden behöva oroa sig för att nästa års budget inte ska gå ihop. En sådan reform skulle göra enorm skillnad för våldsutsatta kvinnors möjligheter att få skydd. Ett annat problem som är relaterat till frågan om våldsutsatta hänger samman med regeringens bostadspolitik. Kvinnojourer runt om i landet har larmat om att det börjar bli allt svårare att få tag på bostäder för kvinnor och deras barn som har sökt sig till skyddade boenden. I stället trängs dessa ihop på alldeles för få platser på de skyddade boendena under allt längre tid, därför att inte går att få tag på en hyreslägenhet längre. Det finns ett tydligt samband med den bostadspolitik som har förts, eller rättare sagt bristen på bostadspolitik, där hyreslägenheter till överkomliga priser bara blir färre och färre. Den här situationen är en tydlig illustration av att jämställdhetspolitik inte kan bedrivas bara i form av projekt vid sidan av den ordinarie politiken. Jämställdhetsperspektivet måste genomsyra alla politiska beslut och prioriteringar. Det har pratats mycket om att regeringens satsning har varit väldigt stor. Visst, 1,2 miljarder är inte kattskit, men totalt sett måste man se att 400 miljoner kronor per år ändå är en ganska liten andel av en statsbudget som varje år omfattar utgifter på ungefär 800 miljarder kronor. Om man ska kunna göra en vettig analys av jämställdhetseffekterna av regeringens politik måste man se hur fördelningen av resurserna i sin helhet faktiskt ser ut. Som tidigare nämnts levererade Sveriges Kvinnolobby nyligen en jämställdhetsanalys av regeringens budgetarbete. Rapporten ger ganska svidande kritik där man konstaterar att det saknas just ett jämställdhetsperspektiv både på de övergripande ekonomiska resonemangen och på mer detaljerade reformer. Det här märks i resultaten av snart sju år med borgerlig politik. Inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor har ökat kraftigt under den tid den här borgerliga regeringen har suttit vid makten. År 2006 hade män i genomsnitt knappt 45 000 kronor mer i årsinkomst än kvinnor. Det gapet har nu ökat till drygt 60 000 kronor per år. En orättvisa som var stor och grundläggande har alltså vuxit sig större som en effekt av den ekonomiska politik den borgerliga regeringen har fört. Vi kan vidare se att andelen kvinnor som lever under fattigdomsgränsen har ökat kraftigt. Allra mest har ensamstående mammor förlorat ekonomiskt under den borgerliga regeringstiden. Det här är resultatet av en fördelningspolitik som systematiskt har missgynnat kvinnor. Medan skattesänkningarna har gynnat gruppen män mest har försämringarna i sjukförsäkringen och a-kassan samt urholkningen av underhållsstödet slagit hårdast mot kvinnor. Deltid, otrygga anställningar och delade turer har ökat i många kvinnodominerade yrken, och vi kan konstatera att det inte hänt just någonting med löneskillnaderna. Det har vi hört under debatten. Till det ska läggas att antalet anställda i välfärdssektorn faktiskt har minskat i takt med regeringens privatiseringar och besparingar. Bara i äldreomsorgen försvann mer än 12 000 anställda mellan 2006 och 2011. Det är förstås i första hand ett problem för alla de äldre som är i behov av hjälp, vilket vi bland annat har kunnat se exempel på i upprörande reportage från Uppsala där de anställda i hemtjänsten knappt hinner säga hej till de gamla innan de måste gå igen. Men nedskärningarna är också ett hårt slag mot jämställdheten. Eftersom majoriteten av de anställda inom omsorgen är kvinnor leder nedskärningarna till ännu mer av den stress och press som redan präglar många av de kvinnodominerade jobben. Vi vet att när omsorgen skärs ned och gamla inte får den omsorg de behöver är det kvinnor som får gå in och göra omsorgsarbetet oavlönat. De här nedskärningarna har skett samtidigt som de allt fler vinstdrivande företagen i den privata välfärden förra året plockade ut 8,7 miljarder kronor i vinst från skattebetalarnas pengar. För den summan hade man i stället kunnat öka antalet heltidsanställda undersköterskor i äldreomsorgen med 22 000. Också det är ett exempel på hur regeringen väljer att prioritera och fördela ekonomiska resurser på ett sätt som är förödande för jämställdheten. Sveriges Kvinnolobby sammanfattar slutsatserna i sin rapport med att det "behövs en helt ny politik om vi ska kunna leva jämställt". Det är en koncis formulering som det är ganska lätt att instämma i. Vill man åstadkomma verklig förändring krävs en helt annan, medveten och systematisk politik som faktiskt angriper vid rötterna de djupa klyftor som finns mellan kvinnors och mäns arbete, ekonomi och hälsa. En sådan politik står Vänsterpartiet för. Vi står för en fördelningspolitik som skapar ekonomisk jämlikhet och ger kvinnor och män samma möjligheter att försörja sig genom livets alla skeden. Vi står för en familjepolitik som omfattar alla slags familjer och där både kvinnor och män ses som fullvärdiga föräldrar med fullt ansvar för barn och hushållsarbete. Därför har vi en lång rad förslag på jämställdhetsområdet för att nå våra mål. Vi vill avskaffa RUT-bidraget och vårdnadsbidraget och i stället bygga ut den kommunala barnomsorgen och äldreomsorgen som är nyckeln till att både kvinnor och män i alla samhällsklasser och i alla åldrar ska kunna förvärvsarbeta. Vi vill stänga dörren för de vinstdrivna företagen i välfärden, så att resurserna i stället används till fler anställda, bättre löner, högre kvalitet och bättre villkor för de anställda. Vi vill använda alla de redskap som politiken förfogar över för att skapa ett jämställt arbetsliv. Vi vill stärka rätten till fasta jobb och heltid så att de som väljer att jobba i vården, på restauranger och i butiker ska kunna försörja sig på sitt arbete. Vi vill ge Medlingsinstitutet ett tydligare uppdrag att medverka till att sådana avtal tecknas som gör att de strukturella löneskillnaderna utjämnas. Detta är reformer som på allvar skulle leda till att minska inkomstskillnaderna och stärka kvinnors ställning i arbetslivet och samhället i stort. Men med nuvarande regering lär vi dess värre inte ta några sådana avgörande steg eftersom det är uppenbart att viljan inte finns. I alliansregeringens budget har jämställdheten ingen plats i helheten. En ljusglimt är att det i dag finns en majoritet i riksdagen för att skärpa kraven i lönediskrimineringslagen på lönekartläggning och handlingsplan för jämställda löner. Att det är ett förslag som det finns en majoritet för ska inte tolkas som att detta är den viktigaste och mest prioriterade reformen. Men jag tycker inte heller att det är rimligt att framställa det som en symbolpolitik eller en struntsak, som det har gjorts i den här debatten. I dag saknas det krav i lagen för företag med upp till 25 anställa att över huvud taget göra en lönekartläggning eller en handlingsplan för jämställda löner. Det innebär att nästan en fjärdedel av Sveriges anställda inte omfattas av några som helst lagkrav på systematiskt jämställdhetsarbete. Att ändra på det, att utöka kretsen av människor som omfattas av lagens krav på arbete för jämställda löner, är inte en struntsak, som det har påståtts i debatten. Det är inte det viktigaste verktyget, men det är ett av de många verktyg som är användbara om vi ska nå målet om en lönesättning som inte diskriminerar kvinnor. Jag har ännu inte hört något argument i debatten som väger tyngre än den rätt som alla är överens om, i varje fall på papperet, och som är inskriven i lagen, nämligen att slippa bli diskriminerad på grund av sitt kön. Jag har också lite svårt att förstå varför det skulle vara orimligt betungande för arbetsgivare att uppdatera sin handlingsplan för jämställda löner varje år. Ännu mer provocerande är det att detta i dagens debatt har kallats för onödig byråkrati. Det är lite hänsynslöst att tala om lönediskriminering i de termerna. Varje år gör arbetsgivare en lönerevision då man går igenom de anställdas löner och uppdaterar lönesättningen utifrån avtal och annat. Varför skulle det då vara omöjligt att också uppdatera en handlingsplan för jämställda löner och hålla koll på att de löner man sätter lever upp till jämställdhetslagens krav på att inte diskriminera kvinnor? Regeringspartiernas motstånd mot denna fråga är ännu ett exempel på att det när det kommer till kritan är andra intressen som hela tiden tillåts gå före när det gäller konkreta jämställdhetsåtgärder. Detta gör regeringens politik på detta område ohållbar. Ska lönediskrimineringen upphöra måste politiken ställa krav. Det måste den göra även om exempelvis arbetsgivare gnäller, knotar, gör motstånd och säger att det blir för besvärligt. Poängen med hela jämställdhetspolitiken är just att våga utmana det som är invant och bekvämt och som kanske gynnar vissa personer på bekostnad av andra - detta för att åstadkomma en förändring. Jag yrkar bifall till utskottets förslag under punkt 3. Jag står givetvis bakom alla Vänsterpartiets förslag men nöjer mig med detta yrkande.

anf.25 Penilla Gunther (KD):

Herr talman! Regeringens jämställdshetssatsningar 2007-2010 har nu debatterats en stund. Jag kan inte låta bli att tänka på artisten Veronica Maggios låt Jag blir aldrig nöjd . För oppositionen är nämligen 1,6 miljarder i jämställdhetssatsningar inte nog. Man vill alltid ha mer, man vill alltid ha annorlunda och man kan nästan aldrig kosta på sig att säga att något är bra. Jag är inte heller nöjd med att vi fortfarande har ojämställda löner i Sverige. Jag är inte nöjd med att det gamla begreppet lika lön för lika arbete aldrig riktigt blir förverkligat. I denna mening delar jag oppositionens uppfattning. Det man dock missar i dagens diskussion är att lönekartläggning inte i första handlar om kön, skillnaden mellan män och kvinnor, utan det handlar om skillnaden mellan yrken och de arbetsuppgifter som personerna i fråga har. Då blir det snarast fråga om en validering av arbetsuppgifter så att man kan värdera lönesättningen på ett annat vis. Detta kommer dock aldrig oppositionspartierna in på, och det är ett bekymmer. I vissa yrken är det fler kvinnor eller fler män, och det bidrar till diskussionen. Låt mig ta ett exempel som jag har tagit förut i olika sammanhang: en röntgensköterskas utbildning kontra en civilingenjörs. Båda har lika lång utbildning och många saker i utbildningen sammanfaller. Man behöver vara naturvetare, tekniker och så vidare för att klara uppgifterna. Man behöver läsa mycket matte och teknik för att klara båda dessa yrken. Men hur många män är röntgensjuksköterskor? Troligen inte särskilt många. Och det är inte många tjejer som utbildar sig till ingenjör, även om de finns och har blivit fler. Vi måste se de arbetsuppgifter som utförs på ett likadant sätt oavsett kön. Då kan vi värdera arbetet och ge lika lön. Visst kan lönekartläggning visa på skillnader, men tittar vi rent förhandlingsmässigt på lönesättningen sker förhandlingarna oftast vart tredje år. Lönesamtalen med närmaste chef däremellan ger endast små skillnader per år i procentuell ökning. Det är inte där den stora grejen är för en arbetsgivare att se hur saklig eller osaklig han eller hon är i lönesättning, utan det handlar om att se det i ett bredare perspektiv. Då hjälper det inte, anser jag och mina allianskolleger, att mer eller mindre påtvinga små företag att göra en lönekartläggning per år utan effekt. Den blir ju utan effekt när man inte har ändrat antalet anställda eller de anställdas arbetsuppgifter. Vad ska man då kartlägga? Kristdemokratin har en personalistisk människosyn. Den ser varje person som han eller hon är och skapar förutsättningar för varje människa att själv få fatta sina beslut och bestämma över sin vardag. Man kan också använda ordet empowerment, att kunna påverka sitt eget liv. Jämställdhetsarbetet kan inte och får inte vara ett projekt som sträcker sig över några få år, och sedan är vi nöjda. Det måste vara en genomgripande princip i allt arbete som alla politiska frågor utgår från. Därför måste det vara större fokus på värderingar och attityder än på de tillfälliga insatser som görs runt om i samhället när det handlar om jämställdhet. Vi vill att dagens ungdomar ska känna att de kommer ut i ett arbetsliv som har moderna attityder till lönesättning, till arbetsuppgifter och till hur vi värderar familjeliv kombinerat med ett fungerande arbetsliv och en yrkesutveckling. Här har denna satsning under fyra år förhoppningsvis påverkat i positiv riktning. En annan viktig del av de fyra delområdena är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Jag delar Josefin Brinks uppfattning om stödet till kvinnojourer. Som kristdemokrat anser jag att kommunerna ska garantera ett stöd så att det ska gå att få skyddat boende, och det ska finnas en fungerande och mottagande kvinnojour. Även om man inte har en i den egna kommunen för att den är för liten ska man ha ett samarbete med andra kommuner där det fungerar. Stödet har ökat under denna period, och det är jag glad och tacksam för. Men att kommunerna själva inte tar sina medborgares behov på allvar är däremot skrämmande. Det finns ingen ursäkt för det. Vi har dessutom fortfarande väldigt få mansjourer i Sverige trots att behovet har ökat. Brottsofferjourerna behöver också extra stöd lokalt många gånger. Det handlar om utbildning av brottsofferstödjare och så vidare för att klara av att följa upp de brott som begåtts mot inte minst kvinnor och i många fall barn. För att förändra attityder räcker det inte med en satsning på 1,6 miljarder kronor eller att arbeta över fyra år. Jag skulle vilja säga att det inte mest handlar om pengar. Attityder handlar just om vilka inneboende tankar du och jag har kring vad jämställdhet faktiskt innebär. Som vuxen bär man med sig en ryggsäck av värderingar som man har fått med sig från början, när man var barn, men som man också har ökat på positivt eller negativt under sitt vuxenliv. Det märks inte minst när man själv blir förälder. Då kommer ofta de värderingar som man har burit med sig fram. Jag vill verkligen påpeka att Kristdemokraterna står för en jämställd familjepolitik. Det handlar inte om att säga att pappor ska vara hemma mindre och att mammor ska vara hemma mer - att vi ska underblåsa de löneskillnader som blir på grund av uttag av föräldraförsäkringen på ett ojämställt sätt. Det handlar snarare om det jag pratade om tidigare: om jämställdheten är en genomgripande princip, om man har den attityden också till sitt föräldraskap, att det är bra för barnen om jag är hemma, oavsett om jag är mamma eller pappa. Jag träffade på en pappa på en tågresa för ett tag sedan. Han hörde att jag var politiker, så han började prata om familjepolitik. Jag är så glad, sade han, för jag är hemma nu med mitt andra barn, och min fru jobbar. Jag förstår inte, sade han, hur det kan vara så att man inte tar chansen att vara pappaledig. Vad är det som gör att så många inte gör det? Det kan ju inte i första hand handla om pengarna, sade han, för har man varit hemma bara ett par månader provat märker man ju att jobbet är ganska oviktigt i jämförelse med den lille knatte som man har hemma. Han hade upplevt detta med att vara förälder på ett nytt sätt. Han hade upplevt känslan av att tycka att det var roligt att vara förälder och vara hemma med sitt barn under den tid som han hade möjlighet att vara det. Jag hoppas att vi ska komma dithän att vi här i landet har ett föräldraskap där det är självklart att dela på tiden hemma, att man delar på det obetalda omsorgsarbetet, oavsett om det gäller barnen, gamla föräldrar eller vad det kan vara. Jämställdheten sitter ofta i huvudet. Den sitter inte främst i pengarna. Men de hjälper till att ge förutsättningar. (Applåder)