Utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet

anf.56 Hans Backman (FP):

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet AU1 Integration och jämställdhet . Herr talman! Etableringsprocessen är i mångt och mycket en bra reform. Men som alla nya stora reformer behöver den förstås finslipas. Ett sådant arbete pågår nu, vilket är bra. Ett problem i etableringsprocessen är att det tar för lång tid för nyanlända flyktingar att få en bostad. Detta riskerar att leda till att den nyanlände helt enkelt inte kan påbörja sin etableringsprocess i tid. Många nyanlända med uppehållstillstånd blir kvar i Migrationsverkets anläggningsboenden där det kan vara svårt att få till stånd en bra etableringsprocess. Regeringen föreslår i årets budgetproposition därför två olika insatser för att påskynda och förbättra nyanlända flyktingars bosättning i en kommun. Dels ersätts den grundersättning som kommunerna i dag får för att ta emot nyanlända flyktingar med ett prestationsbaserat stöd, dels ska kommunerna få kostnadstäckning för eventuella hyreskostnader för tomma bostäder i avvaktan på att nyanlända kan flytta in. Dagens grundersättning till kommuner som sluter överenskommelser om flyktingmottagande, är 440 000 kronor per år och kommun. Den betalas ut oberoende av vad överenskommelsen innehåller och hur den efterlevs. För att öka kommunernas mottagningskapacitet avser regeringen att se över reglerna för ersättningen i syfte att införa en prestationsbaserad ersättning till kommuner som sluter överenskommelser om flyktingmottagande. För att ytterligare stimulera kommunernas mottagningskapacitet införs en möjlighet för kommuner att få kostnadstäckning för hyreskostnader som har uppstått innan nyanlända har haft möjlighet att flytta in. Det ger kommunen möjlighet att hålla lägenheter lediga, och syftet är att förbättra kommunernas förutsättningar att ta emot nyanlända. De nu föreslagna åtgärderna hoppas vi ska bidra till ett snabbare och bättre kommunmottagande. Regeringen förändrar föräldraförsäkringens konstruktion för att bland annat påskynda utrikes födda kvinnors inträde på arbetsmarknaden. Redan i valrörelsen 2010 signalerade dåvarande integrationsminister Nyamko Sabuni att dagens konstruktion av föräldraförsäkringen försenar många utrikes födda kvinnors arbetsmarknadsintroduktion. För ett år sedan tillsatte nuvarande integrationsminister Erik Ullenhag en utredning om utrikes födda kvinnors arbetskraftsdeltagande. Utredningen kom i mars i år med ett delbetänkande som kom fram till samma slutsats. Från Folkpartiets sida har vi i årets budgetförhandlingar slagits för den förändring av föräldraförsäkringen som nu blir verklighet. I regeringens förslag måste 80 procent av föräldradagarna tas ut under de fyra första åren. Återstående 20 procent har man sedan möjlighet att ta ut fram till dess att barnet fyller tolv år. Denna förändring har stor betydelse både för de utrikes födda kvinnorna, som nu snabbare kan lära sig svenska och komma i arbete, och för barnens integration via exempelvis förskolan. Herr talman! För att öka möjligheterna för nyanlända invandrare att få ett arbete förstärker regeringen nu de arbetsförberedande insatserna i etableringsreformen genom att göra dem mer målgruppsanpassade och komplettera dem med insatser som tydligt är kopplade till arbetslivet. Sammanlagt satsar regeringen 380 miljoner kronor under fyra år för att skapa ett praktiskt basår för nyanlända personer som är över 30 år och har högst nio års utbildning. Basåret ska bestå av arbetsträning som kan kombineras med svenskundervisning och utbildning. I december 2011 hade mer än hälften av de nyanlända som omfattades av etableringslagen en utbildning som var kortare än nio år. Regeringen bedömer att det bör kunna anordnas cirka 1 000 platser per år inom basåret de närmaste fyra åren. Av dessa bör minst 100 anordnas inom landsbygdens näringar där det finns möjligheter till detta. Regeringen avsätter i budgeten 500 miljoner kronor över fyra år för praktikplatser till nyanlända. Praktiken är tänkt att vara sex månader, och de avsatta pengarna skapar möjlighet för 6 000 nyanlända per år att få praktik under den första tiden i Sverige. En praktikplats kan ge både arbetslivserfarenhet och de kontakter som behövs för att få det första jobbet i landet. Med dessa åtgärder förstärker vi arbetslinjen i integrationspolitiken. Under långa perioder var en majoritet av dem som flydde till Sverige välutbildade, men i dag är verkligheten en annan. Arbetsförmedlingens statistik visar att över 60 procent av de nyanlända flyktingarna och deras anhöriga har högst förgymnasial utbildning. Detta ställer nya krav på integrationspolitiken, och vi måste hela tiden anpassa den förda politiken utifrån de människor som kommer. Herr talman! Den etableringsprocess som trädde i kraft för två år sedan är avgörande för att påskynda etableringen i arbets- och samhällslivet. Reformen bygger på att nyanlända ska få professionellt stöd för att så snabbt som möjligt lära sig svenska, etablera sig på arbetsmarknaden och bli självförsörjande samt få kännedom om de möjligheter, rättigheter och skyldigheter som gäller i Sverige. Reformen utgår från individens behov men betonar också individens eget ansvar för sin framtid. En viktig utgångspunkt är att arbetsmarknadsperspektivet ska gälla från första dagen. Som regeringen konstaterar i budgetpropositionen har etableringsreformen inneburit en förändring av introduktionen av nyanlända där fokus numera är snabb etablering på arbetsmarknaden. Utformningen av etableringsreformen med Arbetsförmedlingen som samordnande myndighet har medfört att etableringsprocessen blivit mer transparent. Brister som tidigare inte synliggjorts kommer nu upp till ytan, och därmed ökar förutsättningarna för att långsiktigt förbättra arbetet med nyanländas integration. Det är dock ett välkänt faktum, som jag inledde med att säga, att det tar lång tid för stora reformer att hitta sina former. Det är därför välkommet att regeringen redan nu har påbörjat ett arbete med att förändra delar av etableringsreformen i syfte att ytterligare stärka etableringsprocessen. Lyhördhet är viktig i sådana här stora arbeten, och denna lyhördhet tycker jag att regeringen har visat. Jag vill också peka på en positiv utveckling bland utrikes födda. Enligt statistik från Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar - AKU oktober 2012 - ökade antalet sysselsatta bland utrikes födda med 24 000 personer under det tredje kvartalet 2012. Ökningen gällde främst åldersgruppen 25-54 år. Det är sjunde kvartalet i rad som antalet sysselsatta bland utrikes födda ökar. Herr talman! Jag ska säga några ord om jämställdhetsdelen i detta betänkande. En motor i regeringens jämställdhetsarbete är jämställdhetsanslaget på 239 miljoner kronor per år. Det ligger fast hela mandatperioden, och regeringen kommer att fortsätta med fokusområdena våld mot kvinnor och jämställdhet på arbetsmarknaden. En viktig reform ur jämställdhetssynpunkt i budgeten för 2013 är satsningen på så kallade nattis, det vill säga omsorg på obekväm arbetstid. Den svenska förskolan har spelat en grundläggande roll för att kvinnor ska kunna arbeta och göra karriär. I dag är det många som inte jobbar mellan klockan nio och fem. Vi i Folkpartiet och regeringen vill underlätta för fler att kunna kombinera arbete med familjeliv. Drygt hälften av landets kommuner erbjuder inte omsorg på obekväm arbetstid. Det vill vi ändra på. Folkpartiet har också varit pådrivande för att förändra föräldraförsäkringen, som jag tidigare talade om. Vi vet att nyanlända kvinnor med flera barn som kommer till Sverige riskerar att fastna i hemmet i stället för att lära sig svenska och komma in på arbetsmarknaden. Regeringen begränsar nu antalet dagar man kan ta ut efter att barnet har fyllt fyra år. Regeringen höjer också grundersättningen i föräldrapenningen. Det tror vi är bra även ur jämställdhetssynpunkt. Slutligen vill jag nämna det som regeringen gör för att förbättra villkoren för studerande föräldrar. Det är inte ovanligt att föräldrar som studerar lever på mindre marginaler än andra studenter, och det är viktigt att deras möjligheter att utbilda sig inte begränsas. Därför gör regeringen en höjning av tilläggsbidraget till studerande föräldrar med 10 procent, en satsning på 47 miljoner kronor om året. Detta är viktigt, inte minst för ensamstående kvinnor med barn, men också förstås för ensamstående män med barn. (Applåder)

anf.57 Christina Höj Larsen (V):

Herr talman! Som jag poängterade häromdagen i mitt anförande består integrationspolitiken av olika delar. Vissa delar debatterar vi i dag. Men stora delar av integrationspolitiken finns inom andra utgiftsområden. För Vänsterpartiet handlar det framför allt om lika rätt och möjlighet till bostad, till utbildning och till arbete. Eftersom Folkpartiet har ett statsråd på utbildningsområdet tänkte jag ta upp just den frågan. När man införde det fria skolvalet argumenterade Folkpartiet ganska mycket utifrån att det skulle kunna bryta den bostadssegregation som redan är mycket allvarlig i Sverige. I Skolverkets rapport från 2012 ser vi att det inte blev så. Det fria skolvalet har inte medverkat till att bryta bostadssegregationen. Tvärtom har segregationen inom skolorna, alltså vilka program och utbildningar som man väljer, men även mellan skolorna fördjupats ännu mer. Därför undrar jag naturligtvis vad Hans Backman säger om detta och vad han tänker göra åt saken.

anf.58 Hans Backman (FP):

Herr talman! Vi i Folkpartiet vill behålla det fria skolvalet. Om man tittar tillbaka historiskt fanns bostadssegregationen tyvärr även innan det fria skolvalet infördes. Då fick man i princip alltid gå i den skola som låg närmast hemmet. Då blev det en naturlig bostadssegregation i fråga om skolvalet i och med att man inte hade några reella val. Vår förhoppning har förstås varit att man ska byta miljöer och söka sig till skolor som kanske ligger på andra ställen än på hemorten. Det har också i vissa fall gjorts, även om det enligt denna rapport inte har förändrat situationen på ett påtagligt sätt. Men det som utbildningsministern har arbetat med är att ge stimulanser till skolor i utsatta områden och den vägen popularisera dessa skolor och även öka attraktiviteten i exempelvis Stockholms förorter som är utsatta på olika sätt genom att det finns många arbetslösa och så vidare. Om man då har en skola som är populär kan den kanske locka till sig elever från innerstaden som kan få sin utbildningsprofil på just denna skola. Det finns alltså olika vägar att gå i detta sammanhang. Man kan stimulera fler att söka sig till skolor i andra områden än där de bor, alltså från utsatta förorter. Det finns också skolor som har fått stimulanspengar för att utveckla pedagogik som är attraktiv även för personer som kommer från andra ställen exempelvis i Storstockholmsområdet.

anf.59 Christina Höj Larsen (V):

Herr talman! En bra utgångspunkt när man debatterar dessa frågor är att alltid utgå från verkligheten, och verkligheten visar just att detta inte har bidragit till att bryta en bostadssegregation, vilket man först sade att det skulle. Man sade också att det skulle hjälpa till att integrera människor inom skolan och mellan skolor. Så är inte heller fallet. Tvärtom har denna segregation ökat. Det är mycket allvarligt. Det som egentligen har skett är att regeringen bygger på devisen om att lika barn leka bäst. Det är det som sker. Om Hans Backman och Folkpartiet anser att det borde vara på ett annat sätt tycker jag att det är dags att lägga fram kraftfulla förslag. Det hjälper inte med småpengar till områdena. Man kan inte göra någonting åt stora strukturella problem och klassklyftor genom att lägga småpengar som stimulansmedel. Det är inte möjligt. Jag vill även påpeka att Hans Backman här gjorde en märklig beskrivning av utlandsfödda kvinnor med många barn och så vidare och deras fastlåsning i hemmet. Ser vi till AKU-undersökningen är det inte denna bild som målas upp i verkligheten. Där ges en helt annan bild, nämligen att kvinnorna diskrimineras när de möter Arbetsförmedlingen och kommunerna och därigenom låses fast i den strukturella rasism och diskriminering som faktiskt finns i Sverige i dag.

anf.60 Hans Backman (FP):

Herr talman! Låt mig börja med det sista. Det är fråga om en kombination. Visst finns det diskriminering ute på arbetsmarknaden där exempelvis utrikes födda kvinnor diskrimineras och därmed inte släpps in. Samtidigt tror vi att det är bra att stimulera kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden. Det har uppenbarligen varit situationer där man har valt att stanna hemma med barnen i väldigt många år när man har kommit hit. Det är klart att det kan leda till att det blir ett större steg när man sedan ska ta sig ut på arbetsmarknaden när barnen är större, om man inte har fått exempelvis svenskkunskaperna från start när man kom hit. Vi tror alltså att vi - förstås - ska jobba med alla former av diskriminering på arbetsmarknaden, men vi tror också att detta är ett bra sätt att ge kvinnorna en bra möjlighet att lära sig det svenska språket från start och den vägen komma ut i arbetslivet. Vi tror att båda vägarna är viktiga. När det sedan gäller utbildning och skola är det en definitionsfråga vad man menar med "småpengar". Jag tror dock ändå att det är klokt att försöka satsa på profilskolor i förorter som är utsatta exempelvis på grund av att många är arbetslösa. Jag är också lite fundersam över Vänsterpartiets retorik, för jag hör inget förslag på hur Vänsterpartiet vill komma åt situationen. Vill man gå tillbaka och ta bort det fria skolvalet - ja, då får man alltid gå i en skola i en utsatt förort om man råkar bo och vara född där. Det är väl inte heller någon ideallösning på den situation som är; jag tror att det är bättre att försöka utveckla och komma åt problemet på ett annat sätt. Sedan tror jag också att ju fler utrikes födda som får jobb och därmed kan få en bättre ekonomi och på ett bättre sätt integreras i samhället, desto mer öppen kommer man att bli för att exempelvis göra sina skolval. Jag tror att den vägen kommer att ge möjlighet för fler barn att söka sig till andra skolor ju mer säker och trygg man känner sig i samhället. Det är en komplex frågeställning.

anf.61 Sven-Olof Sällström (SD):

Herr talman! Det är väl fantastiskt att vi har fler utrikes födda som går till jobbet, Hans Backman, och särskilt om det dessutom har inträffat sju kvartal i rad. Ingen skulle bli gladare än jag om vi fick lika hög sysselsättningsgrad hos utrikes födda som hos svenskar. Dit är det dock väldigt långt - vi är fortfarande sämst i OECD. Den svenska alliansregeringen är sämst i OECD på att få invandrare i arbete. Hur kan det komma sig att vi får ett ökat antal invandrare i arbete men ändå inte förbättrar siffrorna? Ja, det beror på att vi under samma sju kvartal har haft den jämförelsevis största invandringen till detta land någonsin, förutom ett enskilt år på 90-talet. Samtidigt som vi har en situation där vi förvisso får fler i arbete får vi alltså ännu fler i arbetslöshet. Det är på grund av den oansvariga integrations- och framför allt migrationspolitik ni bedriver. Jag tror att vi kan vara överens om en sak, och det är att den bästa vägen till integration - om det är det ni vill kalla det; det får ni väl göra om ni vill - är arbete. Den bästa vägen att komma in i det svenska samhället är att man får ett jobb. Jag skulle vilja fråga Hans Backman: Hur ser du på möjligheterna att komma in på arbetsmarknaden för dem som i dag befinner sig i Sverige, är arbetslösa, har lite lägre utbildning och vars tjänster i dag kanske inte efterfrågas på den svenska arbetsmarknaden? Hur ser du och Folkpartiet på deras möjligheter att komma in på arbetsmarknaden och få ett jobb med tanke på det förslag Centerpartiet nu går ut med i sitt idéprogram, som förmodligen kommer att antas senare i vår, där man vill öppna upp för helt fri invandring till Sverige?

anf.62 Hans Backman (FP):

Herr talman! Jag börjar med det sista, angående Centerpartiet. Det är vad jag förstår en arbetsgrupp som har tagit fram ett förslag som ska behandlas internt, så vi får väl avvakta hur denna behandling utfaller. När det gäller att öka möjligheterna att få jobb är det ju det regeringen håller på med. Det gör man inte minst via att utveckla etableringsreformen, som jag ändå tror är rätt väg att gå. Att satsa på en bra och snabb introduktion via exempelvis svenskundervisning, underlätta för nyanlända att få en bostad och hjälpa kommunerna ekonomiskt så att de kan erbjuda bostäder för att människor på ett bra sätt ska komma i gång i en etableringsprocess och komma i arbete är väl den väg som är rimlig. Visst, vi i Sverige har mycket att göra för att förbättra vår integration. Den har varit problematisk under många år, i decennier faktiskt, men det är ändå viktigt att påpeka - det tror jag att Elisabeth Svantesson gjorde under den föregående debatten - att det är fler utrikes födda som har kommit till Sverige som går till arbetet än som inte gör det. Väldigt många kommer alltså i arbete, och kan vi förbättra vår integrationspolitik tror jag att det också kan göra att vi hamnar på en bättre plats när man jämför med andra länder när det gäller integration. Detta tror jag är den väg vi ska vandra, inte minst för att jag ändå bedömer att vi kommer att behöva arbetskraft från andra länder inom olika områden. Det handlar om äldreomsorg med mera.

anf.63 Sven-Olof Sällström (SD):

Herr talman! Detta är häpnadsväckande. När det gäller bostäder vill jag påminna Hans Backman om att det finns hundratusentals svenska ungdomar som vill ha en bostad. Då menar jag alltså svenska ungdomar som antingen är födda i Sverige eller utomlands men som i dag befinner sig i Sverige och inte får en bostad. Det finns fyrahundra tusen som vill ha ett jobb i det här landet. Det är inte det som är problemet. Problemet är - och det vill inte Folkpartiet och alliansregeringen förstå - att ni oavsett hur många utrikes födda ni kan få i arbete inte kommer att komma till rätta med utanförskapet så länge ni inte inser att ni först måste reda ut den situation vi nu har i landet. Efter det får vi fundera på vad vi gör med fortsatt migration. Vi kommer inte till rätta med problemen med era lösningar. De lösningar ni presenterar är mer av samma misslyckade integrationspolitik vi har haft i det här landet i 30 år. Situationen har inte något enskilt år blivit bättre med den politiken, Hans Backman; den blir bara sämre. Hur mycket integration kan en skola få? Eleverna i Rosengårdsskolan har redan i dag tre gånger mer anslag per elev än andra motsvarande skolor i Malmö, men de är i särklass i Sverige - jag tror att de är i särklass; de ligger i alla fall i botten - när det gäller resultaten. Detta är inte Rosengårdsskolans elevers fel. Det är ert fel. Det beror på att det hela tiden kommer till nya elever som ska ta del av dessa resurser. De elever som finns där har inte en chans att få den utbildning de behöver för att komma in på den svenska arbetsmarknaden i framtiden. Er politik fungerar ju inte, Hans Backman. Ser ni inte det? Är ni så fast i era ideologiska doktriner att ni inte kan förstå vad som är verklighet och vad som är fantasi?

anf.64 Hans Backman (FP):

Herr talman! Nja, vi i Folkpartiet är fast i föreställningen om ett öppet samhälle som utvecklas genom att vi är öppna. Vi har i Sverige historiskt sett lyckats bra med detta. Våra företag exporterar, vi har företag från andra länder som jobbar med våra företag och vår ekonomi lyfts. Man måste ändå säga att man när man hör Sven-Olof Sällström får en känsla av att landet är i något slags kris, men Sverige är en av de mest välskötta ekonomierna i Europa. Det gör att vi har förutsättningar. Om jag får säga någonting om mitt parti Folkpartiet, som Sven-Olof Sällström var kritisk mot, har vi ändå en förmåga att hålla två bollar i luften samtidigt. Vi jobbar med integration av de nyanlända, de utrikes födda som kommer till Sverige. Vi stöttar dem via etableringsreformen, en bra svenskundervisning och bra möjligheter till bostad. Det talar inte emot att vi också gör åtskilliga satsningar för att stötta infödda svenskar att få jobb. Vi har sänkt arbetsgivaravgiften för ungdomar. Vi har sänkt restaurangmomsen så att ungdomar lättare får jobb inom hotell- och restaurangbranschen. Vi har gjort ett stort antal insatser för att förbättra möjligheterna för alla som bor i Sverige. Det är detta jag ibland känner är skillnaden mellan oss i Folkpartiet och Sverigedemokraterna, och mellan allianspartierna och Sverigedemokraterna. Ni vill exempelvis ta bort instegsjobben; de tycker ni är jättefel. Samtidigt verkar ni tycka att det är okej med nystartsjobb. Det är också en riktad satsning till en viss grupp som enligt de bedömningar som har gjorts i riksdagens kammare och av regeringen har ett speciellt behov. Jag känner alltså: Håll två bollar i luften, så kan vi lyckas med båda! Vi i Sverige har ändå en god historik av att vara ett öppet samhälle. Det har berikat oss och lett till att vi i dag är en av de godaste välfärdsstaterna i Europa att leva i.

anf.65 Abir Al-Sahlani (C):

Herr talman! Nu behandlar riksdagen arbetsmarknadsutskottets betänkande som handlar om utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet. Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. För drygt två år sedan stod jag här för första gången som riksdagsledamot i en liknande debatt. Då var jag så nervös under mitt anförande. Jag tror att jag glömde att andas några gånger. I dag är det lite annat, jag är fortfarande nervös men inte alls lika nervös som då. Då som nu vill jag gärna diskutera och debattera integrationen i vårt land. Integration, herr talman, beskrivs ofta utifrån ett statligt perspektiv, ett uppifrån-och-ned-perspektiv. Integrationsdebatten handlar ofta om de där, vilka det nu är. Det handlar sällan inte om dig och mig. Det handlar inte heller om de 700 000 nya svenskar som varje dag går till jobbet och bidrar till vår gemensamma välfärd. Integrationsdebatten ger sken av att utanförskapet enbart finns bland nya svenskar när verkligheten ser ut på ett annat sätt. Integrationsdiskussionerna har varierande kvalitet, som allt annat i samhällsdebatten. Ta till exempel de senaste diskussionerna om julfirandet i kyrkorna eller pepparkaksgubbarnas rastiska symbolik. Jag kan inte hjälpa att sucka djupt. Samtidigt som vi diskuterar lucias varande eller icke-varande diskrimineras människor födda i utlandet just bara för det faktum att de är födda i utlandet eller är barn till föräldrar som är födda i utlandet. De får aldrig chansen att visa vad de går för, vad de vill därför att de heter Mohammed eller Hussein eller Ali. Diskrimineringsombudsmannen har kommit med chockerande statistik. 50 procent av männen som har ett muslimskt klingande namn kommer inte på arbetsintervju just därför att de har det namnet. Det förebyggande arbetet mot diskriminering som regeringen föreslår är mycket viktigt. Det är endast genom kunskap och medvetandegörande som attityder som är grunden för diskriminering kan komma att förändras. Herr talman! Över 80 procent av Sveriges befolkning är positiva till migration och invandring till Sverige, men nästan hälften av våra medborgare känner sig missnöjda med hur integrationen fungerar. Det känns otroligt bra att få vara förtroendevald för en befolkning där man inte är rädd för sina medmänniskor. Jag känner genuin stolthet. Centerpartiets och min liberala dröm är att vi bygger ett samhälle där färg, kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning, ålder eller grupptillhörighet inte ska spela någon roll i hur en människa blir bemött i samhället, ett samhälle där ingen diskrimineras men inte heller favoriseras, ett samhälle där systemen byggs kring människorna och inte ett samhälle där människor förpackas så att de passar in i systemen. De senaste 60 åren har vi försökt med det. Homogeniteten, likformigheten, alla-ska-vara-med-mentaliteten har inte resulterat i lyckligare eller friare medborgare eller medborgare som känner större delaktighet eller känner att de har större makt över sina liv. Systemen har blivit ändamålet för det offentliga, inte människan. Bevarandet av hur systemet har varit har blivit viktigare än förändringen för att få Sverige som ett konkurrenskraftigt land redo att möta framtidens utmaningar, ett Sverige där människor inte känner sig som främlingar. Enligt Centerpartiets och min dröm skulle vi inte heller behöva ha en särskild integrationspolitik, utan nya svenskar som är utan arbete omfattas av arbetsmarknadspolitiken; nya svenskar som inte fått chansen att få gå i skolan omfattas av utbildningspolitiken; segregerade områden som Tensta och Djursholm omfattas av bostadspolitisk debatt och inte av en integrationspolitisk diskussion. Centerpartiets vision är att skapa ett inkluderande samhälle dit alla är välkomna med sina idéer. Uppfinningsrikedom ska belönas, inte bestraffas. De människor som tänker annorlunda och som löser problem på ett annorlunda sätt ska inte sättas i skamvrån. Jag inser mycket väl att vi inte är i närheten av att vara färdiga med vårt samhällsbygge, men vi är på god väg. Detta betänkande är en pusselbit för det framtida hållbara samhällsbygget. Regeringen föreslår bland annat att tillföra medel till kommunerna för att hålla bostäder lediga så att personer som fått uppehållstillstånd får lämna Migrationsverkets boende ganska snabbt och får komma till en riktig bostad som kan bli ett hem. Att korta ned ledtider är ett viktigt steg för en snabbare etablering i det svenska samhället. Regeringen föreslår vidare att stärka de arbetsförberedande insatserna i etableringsreformen som är målanpassade och tydligt kopplade till arbetslivet. Det är viktigt att varje individ ser syftet med det man gör. Det är viktigt att ständigt utforma insatser som har tydliga kopplingar till arbetslivet så att man inser vitsen med de insatser man går igenom. Den första insats som föreslås är möjligheten till ett yrkesbasår som erbjuds personer över 30 år som inte gått i skolan i mer än nio år. Målet med denna insats är att ge personen introduktion till nytt arbete med tyngdpunkten på praktisk träning. Basåret ska bestå av arbetsträning, undervisning i svenska språket som är kopplat till yrket och teoretisk utbildning med inriktning på behoven på arbetsplatsen. Herr talman! Det tar tveklöst för lång tid för nya svenskar att etablera sig i det svenska samhället och på den svenska arbetsmarknaden, särskilt för kvinnor. Det var mycket välkommet av regeringen att tillsätta en utredning om utrikesfödda kvinnors situation på arbetsmarknaden. Av utredningens slutbetänkande kan man utläsa att utrikesfödda kvinnors lägre sysselsättningsgrad inte beror på vare sig deras stora familjer eller ovilja att arbeta. För mig var detta ingen överraskning, men vi behövde tydligen en utredning för att få det klart och få bukt med en del av våra fördomar. Det regeringen föreslår, och som Centerpartiet har drivit, är att etableringsinsatserna även ska omfatta kvinnor som kommer till Sverige som anhöriga och familjemedlemmar som kommer som anhöriga, vilket inte har varit fallet tidigare. På så sätt ges dessa kvinnor en ärlig chans att påbörja sin egen etablering och på sikt bli delaktiga i det svenska samhälls- och arbetslivet, också på egen hand, som en individ och inte bara som en del av en familj. Herr talman! Många av de insatser som betänkandet berör handlar i stor utsträckning om de nyanlända. Det är jätteviktigt, det har tidigare inte fungerat, och mycket av förklaringen till att det tar så lång tid för en invandrad att få ett arbete och etablera sig är den första tidens icke-fungerande insatser. Med etableringsreformen tar man hand om de nya svenskar som kommer till Sverige för att de ska få en snabbare introduktion i det svenska samhället och arbetslivet. Den första tiden är oerhört viktig. Vi har fortfarande en utmaning gällande dem som har varit här en längre tid. De utmaningarna måste vi adressera vidare och diskutera och hålla debatten levande. Vi får inte glömma dem som har varit här en längre tid och är utan arbete. Arbetslinjen ska fortsatt vara i fokus för denna grupp, med sysselsättning som ger meningsfullhet och ingång till samhället. Det är mycket viktigt att diskutera integrationens utmaningar utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Våra insatser måste fungera som en bro till ett framtida liv i Sverige, inte som själva livet. Kanske en ny svensk måste få veta när integrationsinsatserna tar slut. När blir jag svensk och accepterad? Herr talman! Jag vill avsluta mitt anförande med att återigen tala om min första tid i Sverige, detta vackra land. Det var inga statliga insatser eller kommunala projekt som fick mig att känna mig välkommen eller som en del av det samhälle jag levde i uppe i Norrland, i Härnösand. Det var först när jag fick svenska vänner och lärde mig språket som jag började känna att jag kunde manövrera i mitt nya hemland. Det var vanliga människor som vågade dela med sig av sin tid, sin vardag och sin kultur som lärde mig älska Sverige. Det var när jag fick mitt första sommarjobb som 16-åring som jag insåg vikten och vitsen med fikapauserna, trots att vi hade läst om det ganska mycket på skolbänken i svenskundervisningen. Det går inte att utkommendera människor att börja umgås med varandra eller grannar att säga hej till varandra. Det är inte vårt jobb som politiker, men det vi kan göra som politiker är att se till att röja hinder i vägen, att bryta utanförskapet och sänka innanförskapets höga murar. Det handlar inte bara om att ta sig ut ur utanförskapet, det handlar också om att ha ett innanförskap som är inkluderande och välkomnande. Det vi kan göra som politiker är att inte falla föga för populistiska åsikter eller enkla lösningar som ser bra ut på papper och som säljer lösnummer av tidningar. (Applåder)

anf.66 Penilla Gunther (KD):

Herr talman! Det finns olika betydelser av ordet "integration". En förklaring talar om att det är en sammanställning av sinsemellan olika delar till en komplexare helhet. Integration som ett sätt att få in människor med utländsk bakgrund i det svenska samhället är komplext. Det måste finnas både en empati för de människor som av olika anledningar kommit till vårt land och rimliga krav på acceptans och vilja att dela svenska värderingar och sätt att leva. Men det finns ingen motsättning mellan att tycka att det är bra att vi tar emot människor som behöver skydd och en ny hemvist och det faktum att alla bör arbeta och bidra till en egen försörjning. Faktum är dock, vilket vi vet, att många, oavsett svensk eller utländsk bakgrund, har svårt att få arbete i det konjunkturläge som vi befinner oss i. Att etableringsreformen, som trädde i kraft för två år sedan, har gjort verkan är klart även om det, som i alla stora reformer, återstår justeringar för att resultaten ska bli ännu bättre. Att komma kontakt med Arbetsförmedlingen i Sverige med en gång och att få en individuell, prestationsbaserad ersättning för närvaro vid sfi, samhällsorientering och jobbsökande är en stor och viktig åtgärd, inte minst för kvinnor. Däremot kvarstår ett problem, och det finns i alla kommuner. Det finns människor som kom hit för ett antal år sedan och fortfarande inte klarar sin vardag på den enklaste svenska. Det säger sig självt att möjligheten att komma närmare arbetsmarknaden minskar för varje dag man inte har tillgång till det svenska språket. Kristdemokraterna vill ge dessa medborgare en ny chans att läsa anpassad svenska efter utbildningsnivå, ålder och yrke. Likaså ska alla nyinflyttade personer i vårt land erbjudas svenskundervisning och samhällsintroduktion, precis som de som ingår i etableringsreformen. Arbetsintegrerande sociala företag är också goda exempel på hur många människor med en komplex bakgrund, alltså inte bara med språket som hinder, har gått från bidrag till egen försörjning. Att komma in i ett socialt sammanhang där man behövs och gör nytta är något som vi alla behöver få känna. Många som kommer hit har inte papper på tidigare utbildningar och arbeten, vilket ger stora behov av validering. Men validering kan också ske genom arbetsuppgifter som ges på praktikplatser eller på sociala företag, till exempel, för att tydliggöra personens färdigheter och kunskaper. Herr talman! Ytterst handlar integration om bemötande, det vill säga hur vi som anser oss vara svenskar bemöter våra nya medborgare som grannar, som skolkamrater eller i arbetet. En del människor får en mer positiv inställning till invandrare först när de själva har en relation till dem som kommer från andra länder. Med andra ord: När vi lär känna varandra tenderar vi att till exempel lättare ta ställning för att den flyktingfamiljen ska få stanna i landet eller att den kollegan ska få fortsätta sin praktik. Så här i juletid kan vi åter behöva påminna oss om att det inte är svårt att göra gott för människor som man älskar. Det som däremot är den verkliga godheten är att göra en insats även för dem som man inte känner. Herr talman! Regeringens inriktning är att nyanlända invandrare snabbt ska få jobb och lära sig svenska. Vi har tidigare i debatten hört om de viktiga satsningar som görs i budgeten. Jag tror att inte minst etableringsreformen, som jag var inne på tidigare, är avgörande för det här integrationsarbetet. Genom att Arbetsförmedlingen har det samordnande ansvaret är processen numera mer transparent, vilket gör att brister kommer upp till ytan. Även om personen har varit inskriven på Arbetsförmedlingen har man inte alla gånger hamnat i Arbetsförmedlingens olika program, utan man har hamnat i kommunala arbetsmarknadsåtgärder som faktiskt inte har lett någonvart. Det här är alltså en otroligt viktig förändring. Däremot ska vi ta tag i det problem som en utredning visade när det gäller varför just invandrade kvinnor har svårare än män att komma in på arbetsmarknaden. Lotsföretagen har diskuterats. Det gäller att se till att det är rätt personer som jobbar som lotsar. Det är viktigt för de nyanländas nätverk, språkkunskaper med mera och för att få en bro in i det svenska samhällslivet. Vi kristdemokrater förespråkar också att man har flyktingguider, kontaktfamiljer och så vidare. Det ena utesluter inte det andra. Herr talman! Enligt propositionen ska etableringslagen ändras så att även anhöriginvandrare omfattas. Det här innebär att ersättningen till kommunerna och landstingen ökas. Det handlar om ekonomiskt bistånd och hälso- och sjukvård. Det kommer att bli totalt 1,3 miljarder under fyra år ytterligare till etableringsreformen. Med ändringarna kommer familjer, främst från Somalia, att kunna återförenas. Det är bra för både individerna och integrationen. Förutsättningarna ökar därmed också för att de ska få jobb och lära sig svenska. Men vi kan också konstatera att de som är analfabeter, de som inte ens har tillgång till sitt eget språk från början, kommer att ha svårt att komma ut i arbetslivet efter bara två år i Sverige. Det finns naturligtvis enstaka exempel, men att kunna sitt eget språk gör det lättare att också lära sig svenska. Parallell undervisning i hemspråket och svenska är en väl beprövad metod, men man kan använda den i mycket högre grad. Jag nämnde tidigare att vi behöver ha fler insatser för dem som har varit här länge men som fortfarande saknar det svenska språket och därmed också står långt från arbetsmarknaden. Vi måste våga ställa krav på att de ges förnyade möjligheter att läsa en anpassad sfi. Det är alltför många barn som fortfarande är tolkar till sina föräldrar efter många år i Sverige. Jag är övertygad om att de flesta, både barn och föräldrar, får en bättre möjlighet om de kan på en anpassad sfi-undervisning på nytt. Jag nämnde arbetsintegrerande sociala företag. Jag hade möjlighet att åka till Borås för ett tag sedan och besöka restaurangen Guldkanten, där det fanns ett antal kvinnor från flera olika länder. Under de två år som det här sociala företaget hade funnits hade det getts arbetsmöjligheter för ett 20-tal. Flera av dem hade gått vidare till andra arbeten i branschen och därmed gett möjligheter till andra att komma in i det här företaget. Det är ett alldeles lysande exempel där man också hade använt sig av OCN som en möjlighet att validera medarbetarnas kunskaper. Det behövs också signaler från det offentliga där man praktiskt visar att man själv tar integrationen på allvar genom att representera mångfalden hos sina invånare. Hur många av kommunens eller landstingets anställda är till exempel utrikes födda? Hur många med utländsk bakgrund är chefer? Vad satsar man på för att visa att man tar sina medborgares bakgrund på allvar? Man pratar ibland om vardagsrasism. Är det så vanligt att vi inte ens tänker på det? Det är möjligt att det är så. Därför är det extra viktigt att regeringen nu under tre år satsar på att höja barns och ungas kunskaper om främlingsfientlighet och annan tolerans, särskilt när det gäller den judiska minoriteten. Det finns ett uppdrag till Forum för levande historia om att arbeta med frågor som rör tolerans, demokrati och mänskliga rättigheter. Under det här året har man satsat på att förebygga främlingsfientlighet på internet och stöttat Fryshusets insatser mot rasism. Jag tror att det är otroligt viktigt. Alla generationer behöver en ökad kunskap, men speciellt när det gäller våra barn och ungdomar måste man lägga de grundläggande värderingarna tidigt i skola och hem. Vi kristdemokrater satsar under nästa år på ett omfattande arbete på integrationsområdet. Det är jag mycket glad för eftersom jag tror att vi behöver jobba mer politiskt med de här frågorna över lag. Herr talman! Jag har valt att fokuserar mitt anförande i dag på just integration. Jag vill bara helt kort nämna några saker om jämställdheten, som betänkandet också behandlar. Prioriteringarna i regeringens politik ligger bland annat på mäns våld mot kvinnor inklusive hedersrelaterat våld och våld i samkönade relationer. Diskrimineringsområdet och jämställdhetssatsningen över huvud taget är viktiga, och för ett antal veckor sedan fick vi en föredragning i utskottet av Delegationen för jämställdhet i arbetslivet. Vi kan bara konstatera, precis som SCB också har gjort, att jämställdheten i Sverige står ganska stilla. Det finns fortfarande stora brister i arbetslivet och på arbetsmarknaden, inte minst när det gäller lönegapet. Min övertygelse är att även på detta område handlar det om kunskap och information och om att man tar frågorna på allvar när man jobbar med dem. Det är frågor som det måste utbildas om på chefsnivå. Ibland glömmer man de många mellanchefer som finns i olika organisationer och verksamheter, inte minst i offentlig sektor. Där behöver man verkligen jobba med de här frågorna. Jämlikhet och jämställdhet handlar inte om att alla ska ha det lika dåligt, utan det handlar om att alla ska ha det lika bra. Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder)

anf.67 Sven-Olof Sällström (SD):

Herr talman! Penilla Gunther! Vi måste sluta att se utrikesfödda människor som individer som inte kan ta ansvar för sitt eget liv och som inte har förmåga att ta ansvar för sig själva och sin framtid. De är vuxna och myndiga människor. KD och övriga Alliansen använder ofta USA och Kanada som exempel på länder med god integration. Men det som de har gemensamt är en fullkomlig avsaknad av integrationspolitik av svensk modell. Tvärtom ställer man i Kanada höga krav på att de som kommer ska bidra. De frågar dem som kommer: Vad kan du ge oss? I USA gäller att du ska kunna försörja dig själv och din familj. Det finns över huvud taget inga möjligheter till några integrationspolitiska program som ska försörja dig årtionde efter årtionde. Jag vill ha det sagt. Det är väl behjärtansvärt att KD tycker att vi ska hjälpa flyktingar - det vill jag också göra - på bästa möjliga sätt. Men det gör vi inte i Sverige, Penilla Gunther. Jag vill upprepa det jag sade i onsdags: UNHCR har i år 1 587 miljoner dollar att disponera för att hjälpa 46 miljoner flyktingar världen runt. Det motsvarar nästan exakt hur mycket den här alliansregeringen lägger på integrationspolitik nästa år. Det är häpnadsväckande. Är det väl använda pengar, Penilla Gunther?

anf.68 Penilla Gunther (KD):

Herr talman! Vårt valspråk har, när det gäller integration, varit att man ska gå från omhändertagande till tillvaratagande. Om Sven-Olof Sällström lyssnade på vad jag sade i mitt anförande hörde han att jag sade att det inte finns någon motsättning i att tycka att det är bra att vi tar emot människor som behöver en ny hemvist i Sverige av olika orsaker och att samtidigt ställa krav på att människor bidrar till sin egen försörjning. Men i det läge vi befinner oss i nu spelar det i stort sett ingen roll vilken bakgrund du har, därför att det är svårt för många människor i olika åldrar att få arbete i Sverige. Sven-Olof Sällström kan inte neka till att det är så, särskilt med tanke på debatten som var här innan också. Att jämföra vår integrationspolitik i Sverige med UNHCR eller USA och Kanada är inte riktigt rättvist. Det är nämligen stor skillnad på att prata om migration och om integration. Det ena handlar om möjligheter för människor att leva i flyktingläger som fungerar och vad det nu kan vara, och det är inte samma sak som att prata om integration i det svenska samhället. Det vet Sven-Olof Sällström mycket väl. Jämför vi just med USA och Kanada handlar det om att inte vara främmande för att skapa möjligheter, med hjälp av språket, för människor att få ett arbete. Det finns åtgärder även i USA och Kanada för att människor ska lära sig engelska. I Kanada talar man även franska. Språket är nyckeln till arbete. Det har vi diskuterat många gånger i den här kammaren. Hur ska vi ge dem den nyckeln om vi inte vågar ställa de kraven även på dem som har varit i Sverige ett antal år? Är vi inte överens om att vi måste kunna ställa de kraven?

anf.69 Sven-Olof Sällström (SD):

Herr talman! Jo, det kan vi absolut vara fullständigt överens om. Jag håller också med om beskrivningen av att det är svårt för många att få jobb i dag. Det är många människor i Sverige som inte får jobb, oavsett om de är födda utrikes eller i Sverige. Du får ursäkta mig, Penilla Gunther, för jag vet att ni jättegärna vill stå på godhetens barrikader och säga att det är ni som hjälper flyktingarna, men jag ser inte att det är så. Jag ser verkligen inte det. UNHCR skriker efter pengar. 40-46 miljoner flyktingar världen över behöver hjälp. Det är klart att vi i framtiden även med vår politik skulle ha en asyl- och flyktingmottagning. Det finns människor som absolut inte kan befinna sig i sitt eget land och som inte kan få skydd i ett grannland och kanske måste komma till Sverige. Så är det. Men det kan inte vara vettigt att vi som en konsekvens av en misslyckad migrationspolitik lägger lika mycket pengar på integration som inte fungerar och som inte har fungerat under 30 års tid som UNHCR lägger på att hjälpa 40-46 miljoner flyktingar världen runt. Man lägger lika mycket pengar. Hur kan ni då påstå att ni står på godhetens barrikader? Självklart ska människor som absolut inte kan stanna i sitt eget land och som absolut inte kan få hjälp i sitt närområde i framtiden, med vår politik, kunna söka asyl och få hjälp i Sverige. Men huvuddelen av alla måste vi kunna ge hjälp i närområdet, för då kan vi hjälpa så oerhört många fler. I dag är det många som inte får någon hjälp alls.

anf.70 Penilla Gunther (KD):

Herr talman! Jag vet inte om jag kom hit för att diskutera just migration. Integration handlar för mig om att människor ska komma till sin rätt i vårt svenska samhälle oavsett vilken bakgrund de har och varför de har kommit hit. Mig skrämmer det mest att Sven-Olof Sällström verkar lida av något slags nyttoetik. Så länge vi har nytta av människor som kommer hit går det bra att de kommer. Så länge vi känner dem som kommer hit till Sverige går det bra. Så länge de kommer för att vi vill gifta oss med dem eller för att vi vill adoptera dem går det bra. Så länge folk kan försörja sig själva går det bra, oavsett att vi bryr oss om att och varför vissa inte kan det. Men Sven-Olof Sällström, den nyttoetiken har inte jag som värdegrund. I min värdegrund finns det en övergripande princip som talar om alla människors unika och lika värde. Innebär den här nyttoetiken att vi ska behandla våra svenskar, som Sven-Olof Sällström talar om, på samma sätt så att människor som inte kan göra nytta på grund av sjukdom, handikapp eller någonting annat inte ska få dra någon nytta av offentliga insatser över huvud taget? Är det så vi ska resonera i det här landet? Jag tror att Sverige mår bra av att ha en integration som fungerar. Vi vågar som kristdemokrater och vi vågar som allianspartier ställa krav på att även människor som har varit här i Sverige under en längre tid ska få en förnyad chans och möjlighet att lära sig svenska för att kunna klara sin vardag. Det är ett samhälle som jag vill ha i framtiden. (Applåder)

anf.71 Ann-Christin Ahlberg (S):

Herr talman! Jämställdheten trampar vatten, skriver SCB när de presenterar den nya statistiken för jämställdhet. Jämställdhet är inget trams, som Sverigedemokraterna sade i sitt anförande i denna debatt. Det handlar om människors lika värde och mänskliga rättigheter för både kvinnor och män. När Sverigedemokraterna pratar om genustrams visar de sitt rätta jag. Det är tydligen okej att diskriminera 50 procent av befolkningen. Eller så brister deras kunskap totalt. Kvinnor förlorar 2 till 3 ½ miljoner under sitt arbetsliv för att vi har en arbetsmarknad som diskriminerar kvinnor. Genomsnittslönen för en arbetare är 22 900 kronor. Över genomsnittet ligger mansdominerade yrken, under genomsnittet ligger kvinnodominerande yrken. Kvinnor har 85 procent av männens lön. Eftersom kvinnor jobbar mer deltid blir den faktiska inkomsten 75 procent av männens. Under ett arbetsliv blir det väldigt mycket pengar. Kvinnor får 2 till 3 ½ miljoner kronor mindre än männen, vilket är oerhört mycket pengar. Detta är något som påverkar kvinnor under hela deras liv, både när de är unga och mitt i arbetslivet och senare, och får enorma konsekvenser. Lägg därtill att kvinnor missgynnas när de väntar barn och blir föräldrar, medan männen prioriteras och premieras den dag de säger att de ska bli föräldrar. Det är inte klokt att vi har det så här år 2012 i ett land som har arbetat i många år för att kvinnor och män ska ha samma rättigheter. Jag ska ta ytterligare några exempel. Det är inte ovanligt att kvinnor har en sysselsättningsgrad på 78,67 procent eller 83,97 procent. Man avrundar inte ens till hela tal, utan använder sig av två eller tre decimaler. Det är heller inte ovanligt att man får betala sina arbetskläder själv, fastän det är kläder som man absolut inte vill ta på sig privat. För några veckor sedan besökte jag ett äldreboende i mina hemtrakter. Där fick kvinnorna betala 200 kronor för en arbetsrock, och jag kan försäkra er alla här inne att ingen av oss hade velat ha på sig den privat. Varför skulle då någon behöva betala för den? I vilka mansdominerade yrken behöver man betala sina arbetskläder själv? Som om det inte skulle räcka ser vi även att delade turer, något som vi en gång arbetade bort, är tillbaka, både på helger och på vardagar. Det blir allt vanligare, märker jag när jag är ute på arbetsplatser och träffar kvinnor, vilket får flera konsekvenser både för den enskilde och hela dess sociala liv och för hela familjen. Jag pratade med några kvinnor som berättade för mig att de hade delade turer på helgen, men också hade fått delade turer mitt i veckan. Det här ställde till det extra mycket för just dem, för de var småbarnsföräldrar. Hör och häpna: Förskolans regler var att barnen skulle vara där när föräldrarna jobbade, och de här mammorna hade ju ledigt några timmar mitt på dagen mellan de delade turerna. Då skulle inte deras barn få vara kvar på förskolan, utan de skulle hämtas och lämnas en gång till under dagen. Det kan inte vara rimligt att det får vara så, varken för barnen eller för föräldrarna. Jag kan förstå att kvinnor ställs inför mängder med krav och situationer som bidrar till att kvinnor känner sig stressade och pressade från alla hörn, både i arbetslivet och i familjelivet, vilket inte är så bra för hälsan; man riskerar att bli sjuk. Någonting som jag förstår väldigt väl är att männen inte söker sig till kvinnodominerade yrken. Varför skulle de göra det? Väldigt många har fått ett arbetsliv som inte är anpassat till att kunna förena arbetsliv och familjeliv. De välfärdstjänster som vi har är inte anpassade till hur verkligheten ser ut. Barnomsorgen finns inte tillgänglig så som arbetslivet ser ut, och förskolegrupperna är alldeles för stora. Vi har en äldreomsorg som många äldre och anhöriga inte längre litar på. Samtidigt har vi en regering som slår sig för bröstet och säger att man jobbar med jämställdhet. Men man fortsätter att ta politiska beslut som diskriminerar kvinnor i arbetslivet. Herr talman! I Arbetsmarknadsutskottet hade vi en väldigt bra föredragning av huvudsekreteraren för Delegationen för jämställdhet i arbetslivet. Hon berättade om hur det ser ut. Det var inget nytt, för vi har haft statistiken för det innan. Sverige är inte ett jämställt land, men väldigt många tror det. Många av våra ungdomar tror inte att det sker en sådan diskriminering på svensk arbetsmarknad som det faktiskt sker. När man beskriver verkligheten tror de inte att det är Sverige vi pratar om. Hon sade också att jämställdhet i arbetslivet inte kan förstås och analyseras som en isolerad företeelse utan snarare är ett utfall av förhållandena i samhället i stort, vilket vi socialdemokrater håller med om. Då handlar det om att våga ta politiska beslut, även om de inte alltid är populära. Det handlar om tillgång till förskola, fritids och utbildning. Det handlar om arbetsmarknadspolitik och näringspolitik. Det handlar om kvinnors arbetsmiljö. Det handlar om lönebildning, frånvaro från arbetet och deltidsarbete. Det handlar om socialförsäkringar, sjukvård och rehabilitering. Det handlar om pensioner och ett mer jämnt uttag av föräldraledighet. Det handlar kort och gott om att inför varje politiskt beslut titta på hur det påverkar kvinnor och män. Herr talman! Regeringen har satsat pengar på jämställdhet, men till vilken nytta? På en punkt har de arbetat bra. Det gäller våld mot kvinnor. Samtidigt har de tagit politiska beslut som gör att jämställdhetsarbetet trampar vatten och att kvinnor fortsätter att diskrimineras. Låt mig ta några exempel! Visstidsanställningarna skulle begränsas, men det beslutet rev regeringen upp när den tillträdde. Arbetet med heltider som norm försvann. Kraven på lönekartläggningar försämrades, så att fler företag nu slipper göra det. För dem som fortfarande måste göra det räcker det med var tredje år. Det gäller om man har 25 anställda eller fler. A-kassan försämrades enormt. För kvinnor som redan var diskriminerade när de arbetade blev regelverket för a-kassan ännu värre när de blev arbetslösa. De straffades dubbelt upp. Detta har inneburit att många tvingats att be släkt, vänner eller eventuell partner om ekonomisk hjälp. Om det inte har gått har de tvingats söka försörjningsstöd. Statsminister Fredrik Reinfeldt har uttalat att det är så han tycker att det ska vara. Regeringen för en arbetsmarknadspolitik som inte fungerar och som gör att allt fler människor fastnar i arbetslöshet, att allt fler fastnar i fas 3 och långtidsarbetslöshet. Det här får konsekvenser med minskade skatteintäkter till välfärdssektorn, där många kvinnor jobbar. Där får man en tuffare arbetsmiljö, för bemanningen minskar. Kvinnor är mer beroende av våra välfärdstjänster för att kunna arbeta och klara sin egen försörjning. Det vet vi sedan tidigare. Därför drabbas kvinnor värre än män av regeringens politik. Det finns fler saker, såsom vårdnadsbidraget, som gör att kvinnor stannar hemma längre och är borta från arbetslivet i flera år. Det får stora konsekvenser för kvinnan. En del gör det för att de själva vill och kanske inte tänker på dessa konsekvenser. Men vi vet att det finns kvinnor som har män som förhindrar dem att göra ett fritt val, för de vill att kvinnorna ska vara hemma. Regeringen försämrade fort våra trygghetssystem och välfärdstjänster. Det har mer blivit en fråga mer om ägandeform än kvalitet och hur och vad de ska användas till. Det gör att ca 100 000 personer - och det är oftast en kvinna - går ned i tid eller slutar arbeta för att ta hand om en nära anhörig. Sjuka hamnar i en omänsklig situation som inte hjälper till att få dem att bli friska. Det drabbar fler kvinnor än män. Som om det inte hade varit nog slopade man och lade ned ALI, som arbetade med arbetsmiljö och var kopplat just till arbetslivet. Där forskade man bland annat på kvinnors arbetsrelaterade hälsa. Listan kan göras än längre. Herr talman! Vi socialdemokrater vill att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och rättigheter. Vi tror på ett jämställt samhälle, och då krävs det politiska beslut som inte alltid är populära men är nödvändiga för att driva på arbetet för ett jämställt land. Vi har i vårt budgetalternativ satsat nästan lika mycket pengar redan nästa år och varje år därefter på barnomsorg på obekväm arbetstid som regeringen satsar på fyra år på att det ska finnas barnomsorg även på kvällar, helger och nätter. Det är en är en förutsättning för många kvinnor att kunna arbeta och försörja sig. För att kunna minska skillnaden mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden är kunskap om kvinnors arbetsmiljö viktig. Det vill vi satsa extra pengar på. Vi vill att en lönekartläggning ska ske varje år för företag som har tio anställda eller fler. Vi vet att det fungerar och gör skillnad även om det inte löser allt. Det gör en viss skillnad. Vi tycker att det är oacceptabelt att kvinnor förlorar 2-3,5 miljoner för att de diskrimineras i arbetslivet. Något måste göras, och det väldigt snabbt. Det handlar om lönekartläggning, barnomsorg på obekväm arbetstid, bra äldreomsorg, heltider, att ta bort vårdnadsbidraget, att dela mer lika på föräldraledigheten och satsa på kvinnors arbetsmiljö. Det handlar om politiska beslut som kan påverka positivt för ett jämställt arbetsliv. Vi är beredda att fatta de besluten. Herr talman! I det här betänkandet behandlas också ett tillkännagivande om diskriminering. Vi fick ett tillkännagivande i sommar om att regeringen skyndsamt ska återkomma till riksdagen med ett lagförslag om bristande tillgänglighet för personer med funktionshinder som en form av diskriminering. För oss socialdemokrater är det viktigt att vi har tillgänglighet för alla. Det handlar om en mänsklig rättighet som slås fast i bland annat FN:s konvention. Det här är bra för oss alla. Att vänta blir inte billigare. Vi vet att vi får en åldrande befolkning. Då kommer man att behöva anpassa exempelvis boendemiljöer, möjligheter till fritidsaktiviteter med mera. Vi vet att även om man är fullt frisk kan olyckan vara framme. Vi kan själva behöva de hjälpmedel som är bra för den som i dag har funktionshinder. Vi får hoppas att regeringen tar tillkännagivandet på största allvar och inte förhalar det utan snabbt återkommer med ett förslag till riksdagen. Till sist yrkar jag bifall till reservation 2. (Applåder)

anf.72 Jenny Petersson (M):

Herr talman! I detta betänkande behandlar arbetsmarknadsutskottet regeringens budgetproposition för 2013 med förslag till anslag på utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet. Utgiftsområdet omfattar integrationspolitik, jämställdhetspolitik och politik mot diskriminering. Innan jag kommer in på regeringens arbete mot diskriminering tänkte jag tala lite om jämställdhet. Målet för Alliansens jämställdhetspolitik är att människor, kvinnor och män, ska ha samma makt och möjlighet att forma samhället och sina egna liv. Sverige lyfts ofta fram som ett föregångsland för jämställdhet när man jämför med andra länder. Trots detta spelar i dag, 2012, kön fortfarande en stor roll för människors möjligheter i vårt land. Fortfarande finns det ett lönegap mellan män och kvinnor. Kvinnors sysselsättningsgrad är lägre än mäns. Kvinnor arbetar mer deltid än män både frivilligt och ofrivilligt. Enligt SCB:s lathund, som Ann-Christin Ahlberg var inne på, är det en tredjedel av de sysselsatta kvinnorna och var tionde sysselsatt man som arbetar deltid. Detta påverkar inte bara individens ekonomi här och nu, den lön som i dagarna betalas ut i lönekuvertet innan jul, utan även framtida pensioner. Ju fler som arbetar, desto mer minskar klyftorna i samhället. Vi säkrar också en uthållig finansiering av välfärden. I tider av oro är det än viktigare att prioritera jobben och tillväxt. Det handlar om att ta matchen mot arbetslösheten. Jag nämnde att Sverige är en förebild. Det får alltid någon att studsa till, för vi har fortfarande ett arbete att göra. Men tittar vi på Sverige och jämför med andra medlemsländer i Europa ligger vårt arbetskraftsdeltagande i åldern 15-74 år högre för hela gruppen. Om man bryter ut kvinnor och män ligger även det högre för samtliga grupper. Herr talman! Sverige är ett av de länder som har en bra föräldraförsäkring. Tittar vi på siffrorna från SCB när det gäller föräldrapenningen är det fortfarande kvinnor som tar ut större delen. Under 2011 tog kvinnorna ut 76 procent av dagarna och männen 24 procent Regeringen har tillsatt en delegation för jämställdhet i arbetslivet. Delegationen ska sammanställa och göra kunskap tillgänglig om kvinnors och mäns olika villkor och möjligheter i arbetslivet liksom om de förhållanden som är grunden för dessa skillnader. Uppdraget ska redovisas senast den 24 oktober 2014. En annan delegation som regeringen har tillsatt ska kartlägga och analysera frågor som rör män och jämställdhet i syfte att skapa ett kunskapsunderlag i arbetet med att utveckla jämställdhetspolitiken. Detta uppdrag ska redovisas ett år tidigare, det vill säga senast den 1 november 2013. Herr talman! Vi får inte glömma bort andra viktiga satsningar som gett mer frihet till individer och fått vardagspusslet att gå ihop och bli lite enklare. För att stimulera arbetsutbudet och öka sysselsättningen har jobbskatteavdraget förstärkts vid flera tillfällen. Jobbskatteavdraget gör det mer lönsamt för både kvinnor och män att arbeta. Skattelättnader för hushållsarbete, det så kallade RUT-avdraget, är ytterligare en åtgärd. Jämställdhetsbonusen är också en åtgärd. Bonusen ger föräldrar bättre ekonomiska möjligheter och incitament att dela på föräldraledigheten mer jämställt. Herr talman! Jämställdhetsområdet är prioriterat, och det kommer fortsatt att vara centralt för Sveriges fortsatta utveckling och tillväxt. För mig som moderat innebär jämställdhet frihet - frihet för både män och kvinnor att själva bestämma hur deras liv ska se ut. Det krävs fortfarande intresse och engagemang för jämställdhetsarbetet för att ge människor möjlighet att växa av egen kraft. Därför ser jag fram mot debatten i vår där vi kommer att debattera slutredovisningen av regeringens särskilda jämställdhetssatsningar åren 2007-2010. Det är bra att titta i backspegeln ibland och utvärdera och belysa satsningar och reformer som har genomförts. Tillbaka till här och nu. I det här betänkandet anvisas ca 239 miljoner kronor för 2013 för åtgärder inom jämställdhetsområdet. Det är något som samtliga partier ställer sig bakom, utom Sverigedemokraterna som inte vill satsa en enda krona på jämställdhet. Arbetet mot diskriminering är ständigt pågående. Det är ett arbete som inte har råd att ta paus, vare sig här i kammaren eller utanför den. Enligt diskrimineringslagen måste arbetsgivare, högskolor och skolor arbeta förebyggande så att diskriminering inte sker. Det är många åtgärder och politiska reformer som är viktiga för att skapa ett samhälle fritt från diskriminering. Det handlar också om attityder, något som är svårare, för att inte säga omöjligt, att lagstifta om. Därför är det ännu viktigare att belysa dessa frågor och ta debatten. Allianspartierna i arbetsmarknadsutskottet står givetvis bakom och stöder regeringens mål och insatser mot diskriminering. Målet är ett samhälle fritt från diskriminering. Området omfattar åtgärder för att förebygga diskriminering på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder. Andra frågor som är kopplade till detta område är åtgärder mot rasism, homofobi och liknande former av intolerans. Herr talman! I detta betänkande behandlas regeringens skrivelse Riksrevisionens rapport om hur Diskrimineringsombudsmannen kan bedriva ett effektivare arbete mot diskriminering . Förbättringar och förändringar har skett sedan rapporten kom. De förändringarna har skett i linje med de rekommendationer som gavs till Diskrimineringsombudsmannen. Att skyddas mot diskriminering är en mänsklig rättighet. Förbud mot diskriminering finns inskrivet i ett stort antal konventioner om mänskliga rättigheter. Skyddet mot diskriminering har stärkts under åren. Så sent som förra månaden, november, debatterade vi i arbetsmarknadsutskottet en ny lag om ett utvidgat skydd mot diskriminering på grund av ålder. Den lagen träder i kraft den 1 januari 2013. Det är viktigt att vi i Alliansen fortsätter arbetet med att säkerställa samma skydd oavsett diskrimineringsgrund, och skapa lagstiftning som är effektiv och så heltäckande som möjligt och sedan se till att lagstiftningen får fullt genomslag. För 2013 anvisas 125 miljoner kronor för arbetet mot diskriminering. Vi människor kan göra många val i livet. Men var jag föds, i vilket land och i vilken familj kan jag inte välja. Vart jag är på väg och vilken väg jag ska framåt kan jag påverka. Människor ska tas till vara för vad de kan och vad de är beredda att tillföra. Varje människa har oändligt och oförbrukat värde. Oavsett etnicitet, kön, religion, sexuell läggning eller andra attribut och preferenser är människan just människa. Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i AU1 i dess helhet och avslag på motionerna. (Applåder)

anf.73 Ann-Christin Ahlberg (S):

Herr talman! Jag har två frågor till Jenny Petersson. Hur ska vi få fler män att gå till kvinnodominerade yrken, och varför fattar inte regeringspartierna politiska beslut som driver på jämställdhetsarbetet? Regeringen har kommit med en hel del förslag och fattat beslut som har drivit jämställdhetsarbetet i en helt annan riktning än det borde ha gått. Som SCB säger trampar jämställdheten vatten. Delegationen för jämställdhet i arbetslivet kan säkert vara bra, men varför ska man inte ha ett underlag färdigt förrän den 24 oktober 2014 - efter nästa val? Det känns inte trovärdigt att man tar jämställdhetsarbetet på allvar. När det gäller jobbskatteavdraget måste Jenny Petersson räkna på om det har lönat sig lika mycket för kvinnor som för män. Män har redan högre lön än kvinnor; därför gynnas männen mer. Många kommuner och landsting har höjt skatten för att man har fått skatteminskningar i kommunerna. Då är det återigen kvinnorna, de som är lägst avlönade, som får skattehöjningen. Er politik är inte bra för kvinnor. Det är mycket som ni har försämrat för kvinnor under de här sex åren.

anf.74 Jenny Petersson (M):

Herr talman! Genom jobbskatteavdraget har vi gjort det mer lönsamt att arbeta. Vi har sänkt skatten i flera steg. I ett kvinnodominerat yrke som vårdbiträde får man behålla motsvarande ungefär en hel månadslön extra varje år. Vi kan göra mer på det här området, men det är värt att nämna. Som Ann-Christin Ahlberg sade finns det löneskillnader. Vi har en arbetsmarknad som är uppdelad, vilket till stor del beror på löneskillnader. De val som ungdomar gör till gymnasiet är ett eget val. Skolorna måste arbeta med att upplysa om konsekvenserna av de val man gör. Alliansen har inte satt upp några hinder för de val som ungdomar gör. Det finns inget som hindrar fler unga män att välja vårdyrken. Alliansen har inte satt upp något hinder för fler män att välja det. Däremot har vi politiker i kommuner och landsting ett ansvar för att man inom den offentliga sektorn har en löneutveckling och ett karriärval. Där har både vi moderater och Socialdemokraterna en läxa att göra.

anf.75 Ann-Christin Ahlberg (S):

Herr talman! Jag tror att sysselsättningsgraden, delade turer och 2,3 miljoner i minskade löner påverkar och utgör hinder för att männen ska ta sig in i de kvinnodominerade yrkena. Regeringspartierna har inte lagt fram några förslag för att motverka detta sedan man tog över makten. Det har gått sex år. Något borde i alla fall ha hänt. Sedan är det märkligt att man tar upp vårdbiträden. Det finns inget som heter vårdbiträde längre. Det är omvårdnadspersonal. Det är de som nu får högre skatt och får betala mer i kommuner och landsting. Det är de som får betala med delade turer. Det är de som får betala med att man får lägre bemanning på sina arbetsplatser. Det är också de som nu kommer att få gå efter alla varsel och uppsägningar, för skatteintäkterna blir sämre. Jag frågar igen: Vilka politiska beslut har regeringspartierna fattat för att driva på jämställdhetsarbetet? Jenny Petersson har bara nämnt att man inte har gjort något som förhindrar det. Men det finns hinder för att få jämställdhet. Med politiska beslut kan vi förändra. Men det handlar om att våga och vilja förändra. Om man tycker att det är viktigt att kvinnor och män ska ha samma makt måste man ta politiska beslut. Och den här regeringen har inte tagit beslut i rätt riktning.

anf.76 Jenny Petersson (M):

Herr talman! Att hjälpa till och ge förutsättningar för att få fler i arbete tycker jag är en politik som vi lade grunden till i höstas när vi lade fram budgetpropositionen. Vi satsade 23 miljarder på tillväxt och på företagande för jobben, som kommer både män och kvinnor till del. Det tycker jag är viktigt att belysa. Sedan Alliansen kom till makten 2006 har Alliansen tagit flera steg för att förbättra på jämställdhetsområdet. Som jag nämnde satsar vi även i den här budgeten på ett anslag för jämställdheten. Vi har, som sagt, också tillsatt olika delegationer för att belysa detta och komma med ännu fler förslag för en bättre jämställdhet. Sedan har vi RUT-avdraget, om Ann-Christin Ahlberg vill ha fler tips på vad Alliansen har genomfört i sin politik. RUT-avdraget har skapat nya jobb, vita jobb, för många kvinnor som tidigare har arbetat svart inom den hushållsnära tjänstesektorn. Det är något som Socialdemokraterna inte vill behålla. Däremot vill man behålla ROT-avdraget, som är kopplat till en mer mansdominerad yrkeskategori. Det är en sak att prata om jämställdhet i fina ord, men handling och politiska beslut är något helt annat. Sedan har jag full respekt för våra kommun- och landstingspolitiker när det gäller vad de tar beslut om. Det är någonting som vi ska respektera, att vi har olika nivåer i vår demokrati när det gäller skatter och när det gäller delade turer. Jag har inte sett något förslag från Socialdemokraterna när det gäller delade turer.

anf.77 Mehmet Kaplan (MP):

Herr talman! Tack, Jenny Petersson, för en bra sammanfattning av den jämställdhetspolitik som Moderaterna och Alliansen för! Det föranleder mig att ställa en del frågor. I förra månaden publicerade Statistiska centralbyrån nya dystra siffror om jämställdheten i Sverige. Trots att kvinnor har högre utbildning än män har de lägre lön. Dessutom tar de fortfarande ut ca 76 procent av föräldraledigheten och lägger mer tid på obetalt hemarbete än män. Herr talman! Våren 2006 beslutade riksdagen om mål för jämställdhetspolitiken. De säger att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv och att alla politikområden ska genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv. Hösten 2012 är vi längre från målen än vi var då de sattes. Nya beräkningar som riksdagens utredningstjänst tagit fram visar att skillnaden i nettoinkomst mellan kvinnor och män har ökat med nästan 40 procent sedan 2006, när Fredrik Reinfeldt och Anders Borg tog över ansvaret för Sveriges ekonomiska politik. Granskningen visar att det i reda pengar är en ökning med drygt 17 000 kronor om året till männens fördel. I årets budget har regeringen satsat 23 miljarder på reformer, men ytterst lite går till jämställdhet. Det betyder att regeringen avstår helt från att använda sitt mest kraftfulla politiska verktyg. Tvärtom förs en politik som missgynnar kvinnor. Det gäller till exempel nedmonteringen av sjukförsäkring och a-kassa. Och regeringen låtsas att jobbskatteavdraget främjar jämställdhet. Men det är männen som gynnas mest, visar undersökning efter undersökning, eftersom deras löner är högre. Steg för steg har regeringen tagit bort de riktlinjer för Försäkringskassan som handlar om att verka för ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Min fråga är: Med detta facit - varför ska vi lita på att Alliansen kommer att göra något mer under de knappt två år som är kvar när de inte har gjort något under de sex år som de har suttit vid makten?

anf.78 Jenny Petersson (M):

Herr talman! Jag tycker att det är lite anmärkningsvärt av Mehmet Kaplan att raljera och säga att Alliansen inte har gjort någonting på jämställdhetsområdet sedan 2006. Jag nämnde att jämställdhet är ett område som är prioriterat och centralt för Sveriges fortsatta tillväxt och utveckling. Jag nämnde också att vi i vår kommer att debattera slutredovisningen av regeringens särskilda jämställdhetssatsningar under de tidigare åren. Jag nämnde att det är viktigt att analysera och belysa de reformer vi har genomfört. Jag nämnde också att vi aviserar 239 miljoner för året som kommer. Den summan står Mehmet Kaplan och Miljöpartiet också bakom. Jag ser inga förändringar just på jämställdhetsområdet när det gäller ramarna. Att raljera och säga att vi inte gör någonting på jämställdhetsområdet tycker jag är felaktigt. Sedan håller jag med Mehmet om att vi har utmaningar. Vi har fortfarande en löneskillnad mellan män och kvinnor. Vi har ett lönegap. Och det är fortfarande kvinnorna som tar ut större delen av föräldrapenningen. Jag är den första att säga att det är olyckligt att skrivningen har tagits bort när det gäller att Försäkringskassan ska arbeta för att föräldrar ska arbeta jämställt. Däremot har jag varit ute på Försäkringskassan och frågat om det har gjort någon skillnad i deras arbete. Jag har träffat flera som säger: Nej, det är ingen skillnad i hur Försäkringskassan arbetar när man har plockat bort det jämställdhetsmålet.

anf.79 Mehmet Kaplan (MP):

Herr talman! Det viktiga i min frågeställning är det kanske fel fokus på när jag betonar olika ingångar på ett annorlunda sätt. Det gäller kanske inte vad regeringen har försökt göra utan vilka resultat det har inneburit. Man kan då titta på Jenny Peterssons eget partis hårdnackade motstånd mot att höja taket i a-kassan. Det är en sådan ingång. Vi vet att fler kvinnor än män skulle gynnas av en höjning, eftersom fler kvinnor än män ligger strax över det nuvarande taket. För den som ligger en bra bit över taket blir effekten liten eller ingen alls. Det är bara ett litet exempel på vad man låter bli att göra och inte så mycket vad man gör och vilka effekter det får. En annan fråga som Jenny Petersson diskuterade tidigare var RUT-avdraget. Det brukar hävdas att det skulle bidra till ökad jämställdhet, vilket tyvärr är en spridd missuppfattning bland allianspartierna. Minskad skatt på servicetjänster är inte en jämställdhetsåtgärd utan en jobbskapande åtgärd. Det trodde jag att vi var överens om. Vi kan titta på generella frågor som handlar om det som vi brukar hantera i vårt utskott. Det handlar om just politiska reformer som handlar om offentlig barnomsorg och föräldraförsäkring, som också hanteras i andra utskott. Det är sådant som kan ha stor betydelse för jämställdheten. Men sådana reformer har helt saknats under alliansregeringens tid vid makten. I stället har Alliansen infört vårdnadsbidrag och tagit bort de riktlinjer som Jenny Petersson beklagar är borta. Problemet är inte att en myndighet kanske i dag fortsätter att verka på det sätt som man har verkat tidigare för att det faktiskt har funnits en sådan skrivning, utan det är den långsiktiga effekten vi är oroliga för.

anf.80 Jenny Petersson (M):

Herr talman! När det gäller RUT-avdraget håller jag med om att det är en jobbskapande åtgärd. Men det går inte att blunda för att det framför allt är kvinnor som har jobbat med de hushållsnära tjänsterna, och nu har dessa kvinnor ett arbete att gå till. De är med när det gäller försäkring och så vidare. De svarta jobben har blivit vita, och det tycker jag är värt att belysa. Angående regeringens ambitioner kan jag lyfta fram ett annat exempel. Mehmet Kaplan efterfrågade vad vi hade gjort. När det gäller kvinnors arbetsmiljö har regeringen satsat pengar till kvinnors arbetsmiljö. Kvinnor har ofta en högre sjukfrånvaro än män och upplever ofta besvär som är arbetsrelaterade. Därför har vi gjort insatserna med fokus på kvinnors arbetsmiljö för att belysa den. Vi har också delegationen, vilket jag talade om i ett tidigare inlägg, för att komma till rätta med vad vi mer kan göra på detta viktiga område som är jämställdhet.

anf.219 Maria Stenberg (S):

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 2. Det politiska målet för integrationspolitiken är lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund. Det går att läsa i regeringens budgetproposition för år 2013. De allra flesta av oss i samhället och i den här kammaren kan ställa oss bakom de orden - lika rättigheter och lika möjligheter. Men vad innebär det egentligen i praktiken, vad händer med den målsättningen i människors vardag och lever Myndighetssverige verkligen upp till målen? Det är intressant att debattera, trots den sena timmen. Jobb och därmed egen försörjning är grunden till ett fritt och självständigt liv. Därför kommer även den här debatten, debatten om integrationen, att landa i frågeställningen om den borgerliga regeringens jobbpolitik har lyckats eller om den har misslyckats. I snart sju år har den borgerliga regeringen haft ansvaret för arbetsmarknadspolitiken, jämställdhetspolitiken och integrationspolitiken. Det är viktiga politikområden, som hamnar hos oss i arbetsmarknadsutskottet. Vad kan vi då alla se, och vilka resultat har regeringen att visa upp efter sju års regeringsinnehav? Ja, vi har en massarbetslöshet och en långtidsarbetslöshet som ökar hela tiden, och det har de gjort ända sedan den borgerliga regeringen tillträdde. En av konsekvenserna av massarbetslösheten är att antalet människor som hamnar i regeringens åtgärd fas 3 är rekordhögt i dag. Utöver det har Sverige dessutom Europas högsta ungdomsarbetslöshet. Det går också att se att sysselsättningsgraden minskar och att människor nu efter två år börjar ramla ur etableringsreformen. Sverige har en arbetslöshetsförsäkring som inte längre är värd namnet, och antalet människor som tvingas till kommunernas försörjningsstöd ökar. Ovanpå det har vi en statlig myndighet som nästan har det lägsta förtroendet hos svenska folket, den myndighet som faktiskt ska hjälpa människor tillbaka i arbete. Det hjälps inte, men det måste sägas: Regeringens jobbpolitik har, helt krasst, havererat. Hur förklaras då allt detta? Vi har ett krisande Europa och vikande efterfrågan på varor som Sverige tillverkar och exporterar. Regeringens svar på det blir bland annat en sänkning av bolagsskatten och en sänkning av krogmomsen. Sug på den karamellen - en sänkning av krogmomsen när marknaden för varor som Sverige exporterar viker. På vilket sätt anser regeringen att en sänkt krogmoms ska bidra till svensk exportkraft, det kan jag verkligen undra över. Herr talman! Människor har i alla tider flyttat över nationsgränser till jobb, till utbildning eller för kärlekens skull. I dag flyr många människor från krig, svält och förföljelser. I regeringens egen utredning Med rätt att delta går att läsa att år 2011 fick ca 13 000 människor uppehållstillstånd hos oss som flykting eller skyddsbehövande i övrigt medan 32 500 personer beviljades uppehållstillstånd som anhörig. Två av tre bland de övriga anhöriginvandrarna är kvinnor, och var tredje av dem är gift med en person som är född i Sverige. Så vad händer när du kommer som anhöriginvandrare till Sverige? Ja, om du är anhörig till en skyddsbehövande hamnar du i etableringsreformen, och då är det viktigt att komma ihåg att många av de anhöriga är kvinnor. Kommer du som övrig anhörig ska du kunna ta del av Arbetsförmedlingens vanliga åtgärder. Men här börjar utmaningarna och för vissa människor problemen. En av utmaningarna är att människorna som kommer till Sverige har väldigt olika utbildningsbakgrund. Men egentligen kan eller bör inte det vara ett sådant gigantiskt problem för oss i Sverige. Vi lever ju i ett kunskapssamhälle där utbildning är en del av vår vardag. Därför borde vi alla ha förutsättningar att klara det. Men även här haltar den borgerliga regeringens resultat anmärkningsvärt. Med alla de resurser som finns hos Arbetsförmedlingen är det väl egentligen bara att sätta i gång processen med att få människor i arbete. Så enkelt är det dock inte, och svårast har det visat sig vara för nyanlända kvinnor. Nyanlända kvinnor erbjuds mindre relevant stöd och dessutom i mindre omfattning jämfört med nyanlända män. Det duger inte för ett land som Sverige där jämställdhetsarbetet alltid har hävdats vara bra. Kvinnor diskrimineras uppenbarligen i etableringsreformen, eftersom män som har en etableringsplan tre gånger så ofta får gå en arbetsmarknadsutbildning, och instegsjobben går dubbelt så ofta till en man. Det är varken rätt eller jämställt. Här finns en hel del att jobba med, och så svårt kan det egentligen inte vara. Ibland måste man helt enkelt bestämma sig för att prioritera och ha en strategi för jämställdhetsarbetet. Herr talman! På många håll runt om i Sverige finns lysande exempel på hur det arbetas för att få nyanlända och anhöriginvandrare i jobb. Arbetsmarknadspolitiken ska leda till jobb. Integrationspolitiken ska leda till jobb. Men utbildningspolitiken leder faktiskt till jobb. Därför blir det obegripligt när den borgerliga regeringen först kraftigt skär bort utbildningsplatser inom vuxenutbildningen, sedan tas på sängkanten av utvecklingen och då försöker att få en återställare att bli en satsning. Om jag vore vänlig skulle jag säga att regeringen haft otur med sina prognoser. Sanningen är att regeringens otur drabbat alltför många människor som blivit utan en utbildningsplats och därmed missat sina chanser till ett jobb. Därför vill vi socialdemokrater investera 950 miljoner kronor 2013 i 17 000 nya platser inom yrkesvux och komvux. Utbildning leder till jobb. Herr talman! Språket är nyckeln till jobb, inflytande och gemenskap. Därför skriver vi i vår motion om behovet av att investera i sfi-lärarnas kompetensutveckling och att låta det som kallas korta vägen blomma ut. Det är en språkutbildning för invandrade akademiker. Vi anser också att man bör göra en översyn av hur studiemedelssystemet är utformat för människor som behöver grundskolebehörighet. När vi nu nästan alla verkar vara överens om att språket är viktigt, investera då i språket och möjliggör för kommunerna att ha flexibla intagningar på sfi. Satsa på och organisera valideringen av tidigare kunskaper så att människor inte behöver ställa sig i vänteläge på grund av att deras utbildning eller tidigare kunskap inte omsätts och de därför heller inte blir anställbara. Låt mig ge ett skräckexempel på vad jag menar när jag talar om validering. Hemma i min hemkommun Arjeplog har en optiker flyttat in, glad i hågen öppnat sin butik och väntar "bara" på att få sin optikerlicens validerad. Det har nu strax gått två år, och ingenting har hänt. Det är dags för krafttag när det gäller validering. Vi socialdemokrater föreslår ett nationellt valideringssystem. Herr talman! Åter till etableringsreformen, som snart fyller två år. Den ska innehålla en individuell plan med insatser för att underlätta och påskynda den nyanländes etablering. Har du en etableringsplan utgår en ersättning. Ersättningen är individuell, och det är jättebra. I etableringsreformen har regeringen gjort en avknoppning av de så kallade jobbcoacherna. Det kallas för lotssystemet. Med förra veckans debatt i färskt minne, herr talman, där det konstaterades att jobbcoacherna inte leder till jobb och dessutom kostar statskassan 3 miljarder, går tankarna till lotssystemet som regeringen infört. När det gäller lotssystemet skickas även där ungefär hälften av pengarna tillbaka. Vad tänker regeringen göra ifall lotssystemet likt coachsystemet inte visar sig leda till jobb? Det logiska borde vara att alla insatser som inte visar sig leda till jobb omprövas och tas bort. Vi Socialdemokrater har i dagsläge ansett att det är bättre att ta 600 miljoner som finns för lotssystemet och 100 miljoner från sfi-bonusen och föra pengarna till insatser i Arbetsförmedlingens regi. De ska användas för insatser vars syfte är att leda till arbete och för att utveckla samverkan med kommunerna. Varför ska de användas till samverkan med kommunerna? Jo, därför att det finns många goda exempel på insatser som kommunerna gör för människor som har försörjningsstöd som visar sig effektiva. Kommunerna har faktiskt en hel del arbetsplatser som går att först öppna för praktik så att människor sedan kan gå vidare till en anställning. I en del kommuner finns något som heter språkstödjare som visat sig vara en framgångsrik strategi att satsa på. Framtiden visar att välfärdssektorn behöver nya medarbetare. Vi anser att det är en bra och nödvändig investering för framtiden med en stabil samverkan mellan kommunerna och Arbetsförmedlingen när det gäller nyanlända flyktingars inträde på arbetsmarknaden. Herr talman! Det är få människor som har fått jobb efter sina två år i etableringsreformen. Nu funderar jag på vad som ska hända. Jo, jag vet att integrationsminister Erik Ullenhag har hänvisat till att Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet då ska ta över, allt medan kommunerna oroas över att försörjningen ska hamna där. Blir det bättre och lättare för till exempel kvinnorna som redan i etableringsreformen inte fick ta del av samma utbud som männen? Jag tvivlar på det. Om inte kravet på att jämställdhetsperspektivet ska stärkas och noggrant bevakas är jag rädd att kvinnorna även i Arbetsförmedlingens vanliga åtgärdsprogram diskrimineras. Herr talman! Avslutningsvis i denna sena timme vill jag säga följande. Språk och arbete är grunden till ett aktivt deltagande i samhället. Därför behöver arbetsmarknadspolitiken omvärderas så att åtgärderna verkligen leder till arbete och inte till långtidsarbetslöshet och utanförskap. För att åstadkomma det är jag fullständigt övertygad om att Sverige behöver en ny regering. (Applåder)

anf.220 Mehmet Kaplan (MP):

Herr talman! Miljöpartiet vill skapa ett öppet, jämlikt och jämställt samhälle med lika rättigheter för alla. Vår gröna vision är ett demokratiskt hållbart samhälle där alla får och kan vara olika. Vår övertygelse är att det sker med hjälp av öppenhet mot omvärlden och ett öppet, inkluderande samhälle där alla har samma möjligheter till självförverkligande. Jag vill yrka bifall till vår gemensamma reservation med Socialdemokraterna, reservation nr 2. Den handlar om Diskrimineringsombudsmannen, DO. DO är en viktig aktör för att åstadkomma lika rättigheter och möjligheter för alla. Vi från Miljöpartiet de gröna menar att DO bör arbeta strategiskt i syfte att nå resultat inom hela sitt verksamhetsområde. För att åstadkomma detta krävs en stark främjandefunktion. Det är en funktion som i samband med sammanslagningen för några år sedan i princip blev obefintlig. Miljöpartiet anser att främjande av jämställdhets- och mångfaldsarbetet är av stor vikt för att förändra attityder och strukturer och för att förebygga diskriminering. Miljöpartiet vill därför ge DO ett förstärkt och förtydligat tillsynsansvar och återinrätta denna främjandefunktion. Vi vill återgå till den tidigare jämställdhetslagens krav att arbetsplatser måste upprätta lönekartläggningar varje år. Vi vill också att planer för jämställda löner och jämställdhetsarbete ska upprättas varje år på arbetsplatser med fler än tio arbetstagare. Det torde inte vara någon nyhet för ledamöterna i utskottet, men det tål att upprepas då arbetet på detta område har backat. DO:s ansvar för att granska arbetsgivarnas lönekartläggningar måste också stärkas. Vi från Miljöpartiet anser att när ärendebalansen hos DO nu har minskat, vilket Riksrevisionens rapport tyder på, bör DO koncentrera sig på att driva diskrimineringsmål med väsentlig betydelse för rättspraxis. Detta bör göras för att påskynda utvecklingen mot diskrimineringslagens mål och intentioner, något som även ligger i linje med DO:s egen avsikt enligt skrivelsen Bättre möjligheter att driva diskrimineringsmål . Det är dock av yttersta vikt att andra aktörer har möjlighet att driva diskrimineringsmål så att fler individer som utsatts för diskriminering ska få upprättelse. Vi föreslår i vår partimotion Drömmen om Sverige en mängd förslag för att underlätta för fler aktörer att driva diskrimineringsmål i domstol. De viktigaste åtgärderna är att stärka de antidiskrimineringsbyråer som finns att se till att resurser finns för att fler byråer ska kunna öppna och bedriva verksamhet. Vi vill också inrätta en processfond ur vilken enskilda och föreningar kan söka medel för att driva diskrimineringsmål i domstol. Syftet med fonden är att påskynda utvecklingen av rättspraxis inom diskrimineringsområdet men också att ge talerätten för enskilda och ideella organisationer en reell innebörd, något som den inte har i dag. Allt detta handlar förstås om resurser. I årets budget har regeringen ett utrymme för reformer på 23 miljarder kronor. Av det går knappt en krona till satsningar på jämställdhet mellan kvinnor och män. Det betyder att regeringen avstår från att använda statsbudgeten - det mest kraftfulla politiska verktyg som finns till förfogande - för att uppnå den ökade jämställdhet som är av vikt. Av jämställdhetsbilagan till budgeten framgår tydligt hur illa det står till. Men det blir också tydligt att regeringen varken har analyserat orsakerna till den negativa utvecklingen eller föreslår några åtgärder för att förändra. Nyligen publicerade Statistiska centralbyrån, SCB, dystra siffror som visar att det går trögt för jämställdheten i Sverige. Trots att kvinnor har högre utbildning än män har de lägre lön. Kvinnor tar fortfarande ut 76 procent av föräldraledigheten och lägger mer tid på obetalt hemarbete än män. De nuvarande jämställdhetspolitiska målen beslutades våren 2006. Det övergripande målet är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv. Därom är vi ense. I teorin ska samtliga politikområden genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv. I praktiken har alliansregeringen snarare försvagat jämställdhetspolitiken. Regeringens politik med nedmontering av trygghetssystem redovisade Maria Stenberg förtjänstfullt i det föregående anförandet. Den nedmonteringen har missgynnat kvinnorna som grupp. Vi har också sett att det låtsasproblem som har uppdagats genom att jobbskatteavdraget skulle gynna jämställdhet och att det är männen som gynnats mest, eftersom deras löner är högre, är något som har påtalats gång efter annan. Siffror från riksdagens utredningstjänst visar att skillnaden i nettoinkomst mellan kvinnor och män har ökat med nästan 40 procent sedan år 2006. Mäns genomsnittliga nettoinkomst är i dag 62 000 kronor högre än kvinnors. Det är en ökning med drygt 17 000 kronor sedan 2006. Regeringens politik har således ökat den ekonomiska ojämställdheten. Före regeringsskiftet år 2006 utreddes ett förslag att förtydliga och öka kraven på myndigheternas jämställdhetsarbete, en förordning om jämställdhetsintegrering. Tyvärr stoppades förordningen av alliansregeringen. Jag vill med detta yrka bifall än en gång till reservation 2. Vi har ett antal andra reservationer i betänkandet, men för tids vinning meddelar jag bara att vi står bakom de övriga.

anf.221 Sven-Olof Sällström (SD):

Herr talman! I den gångna helgen var jag, för jag vet inte vilken gång i ordningen, återigen på Vasamuseet. Skeppet Vasa var antagligen 1600-talets största statsfinansiella fiasko. För några decennier sedan påbörjades det fortfarande pågående invandrings- och integrationspolitiska fiasko som slår regalskeppet Vasa med oändligt många båtlängder. I går kunde jag ta del av en debatt mellan den före detta kommunisten och numera socialdemokratiska riksdagsledamoten Ylva Johansson och regeringens representant statsrådet Erik Ullenhag. Slutsatsen av den debatten och av föreslagna budgetar för budgetperioden är mer av samma - mycket mer av samma - misslyckade integrationspolitik som har förts av samtliga regeringar de senaste 30 åren. Likheterna mellan fiaskoskeppet Vasa och den nuvarande fiaskoartade invandrings- och integrationspolitiken är slående. På 1620-talet fanns kritik mot skeppets utformning. Man var orolig för stabiliteten. Vasa var ett skepp att glänsa från, ett högt, instabilt skepp utformat för regenter och statsmän att från en uppburen plats se ned på medborgarna. Genom otaliga ändringsförslag, ibland direkt från kungen, förlängdes, förhöjdes, förändrades och försämrades en redan dålig grundkonstruktion till en fullständig katastrof. Stabilitetstesterna som genomfördes fick avbrytas i förtid. De visade att skeppet inte var sjödugligt. Men resultaten av dessa tester tystades ned. Dem fick man inte prata om. De sopades under mattan. Trots alla varningssignaler som fanns sjösattes skeppet Vasa. Resultatet är väl känt. Den svenska sedan 30 år misslyckade integrationspolitikens haveri har ett något långsammare förlopp. Den skuta som Erik Ullenhag och Ylva Johansson seglar på lär inte förlisa vare sig i dag eller i morgon. Så länge det finns några riksdaler kvar på kistbotten för att betala ytterligare några skattesänkningar och så länge väljarna fortfarande tror på ofinansierade löften om guld och gröna skogar lär väljarna ge er möjlighet att spendera ytterligare några hundra miljarder på en omöjlig politik - utan resultat. Både borgerliga och socialdemokratiska kommunalpolitiker runt om i landet säger sig ha fått nog nu. De klarar inte mer. Trots lotsar, ja, bara en sådan sak, extrapengar som följs av ytterligare extrapengar, fler fantasifulla projekt och mer av samma politik som har förts de senaste 30 åren försämras resultaten stadigt. Det blir inte mer integration. Det blir inte fler invandrare i arbete. Det blir inte bättre resultat i skolorna, vare sig med den nuvarande regeringens politik eller med en eventuell socialdemokratisk regerings politik. Antalet segregerade utanförskapsområden blir bara fler och fler med nuvarande politik. Trots tredubbla anslag till Rosengårdsskolan blir studieresultaten allt sämre, samtidigt som andra elever som en konsekvens av dessa prioriteringar får finna sig i sämre undervisning, med sämre resultat även för deras del. Fiaskoskeppet Vasa kan numera, 384 år efter förlisningen, beskådas på museum - att förundras av, skaka på huvudet åt, förfasas över och imponeras av storslagna men fullständigt misslyckade statliga projekt. Det är dags nu att vi förpassar er invandrings- och integrationspolitik till den plats där den hör hemma, till historieböcker och museer, att förfasas över och skaka på huvudet åt. Men låt det för guds skull inte ta 384 år! Herr talman! Från ett fiasko till ett annat: Diskrimineringsombudsmannen. Trots Riksrevisionens svidande, nästan förödande kritik har inte alliansregeringen dragit rätt slutsatser utan väljer att behålla Diskrimineringsombudsmannen i sin nuvarande form. Vi i Sverigedemokraterna har i stället motionerat om att avskaffa DO. Utskottsmajoriteten anser vårt förslag vara både anmärkningsvärt och ansvarslöst. Ja, det må ni tycka. Men sanningen är ju att DO har misslyckats totalt med sitt uppdrag. Antalet vunna mål i domstol är försvinnande litet. I stället ägnar sig den politiska institution som DO de facto är åt vad som kan liknas vid den beskyddarverksamhet som kriminella mc-gäng ägnar sig åt ibland. I stället har vi Sverigedemokrater föreslagit att brott mot diskrimineringslagen överförs till allmän åklagare. För detta har vi höjt anslagen både till domstolsväsendet och till åklagarämbetet. På så sätt anser vi att diskrimineringsmål får en mer professionell och rättssäker bedömning. De som anklagas för diskriminering kan också få sin sak prövad i rättegång, ett krav som finns enligt Europakonventionens artikel 6. Som det är i dagsläget tvingas till exempel näringsidkare ofta, genom DO:s oseriösa hantering i samverkan med medierapportering, till en orättfärdig förlikning där skuldfrågan aldrig riktigt har utretts. Herr talman! Slutligen: Förespråkare för den nuvarande invandrings- och integrationspolitiken försöker ofta ge sken av att stå för en mer human, en mer medmänsklig och solidarisk politik än de som är kritiska till densamma. Ofta från en självpåtagen position högt över alla andra försöker man med hjälp av skattebetalarnas pengar framstå som godheten själv medan vi andra ska stå för ondskan. Det är dags nu att ni kliver ned från era höga hästar. Positionen passar er inte. Det är dags att komma ner på jorden. De pengar som regeringen föreslår till utgiftsområde 13 för 2013, minus de pengar som går till jämställdhet och EU-finansieringar, är, omräknat från dagens dollarkurs, nästan på öret lika mycket som FN:s flyktingorgan UNHCR har att disponera för uppemot 46 miljoner flyktingar för innevarande år. Ja, ni hörde rätt. De pengar som vi spenderar på integration ska UNHCR använda till 46 miljoner flyktingar världen runt. Sverigedemokraternas budgetförslag, med ökande anslag till UNHCR, skulle under budgetperioden mer än fördubbla Sveriges bidrag till UNHCR och öka UNHCR:s totala anslag med nästan 15 procent, till gagn för världens uppemot 46 miljoner flyktingar som inte har råd att betala flyktingsmugglare för att ta sig till Sverige. Ni kan sluta slå er för bröstet och tala om humanism, medmänsklighet och solidaritet. Det är för er tomma ord utan innehåll. Herr talman! När det gäller anslagen för utgiftsområde 13 har vi ett särskilt yttrande. I övrigt vill jag yrka bifall till vår reservation 1.

anf.222 Maria Stenberg (S):

Herr talman! I utskottets betänkande går att läsa att ca 700 000 människor som är utrikes födda är sysselsatta. Det är siffror som är hämtade från AKU, Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning, för oktober 2012. Det innebär att det är väldigt många människor med utländsk bakgrund som går till jobbet, betalar skatt och bidrar till uppbyggnaden av svensk välfärd. Det är faktiskt människor från andra länder som har gjort det i Sverige under många år. De har bidragit till välfärden genom sitt arbete. Det är bra, anser jag, och det gynnar ett demokratiskt och öppet samhälle som bygger på alla människors lika värde. När jag läser Sverigedemokraternas text i betänkandet undrar jag var i all världen de har hämtat modellen för sin skrivning om att det finns ett helt homogent samhälle. Var har Sverigedemokraterna varit för att uppfylla den skrivningen? Man skriver så här: "Mångkulturella och identitetsmässigt splittrade samhällen fungerar dessutom generellt sämre än samhällen där befolkningen delar en gemensam identitet, ett gemensamt språk och en gemensam kultur." Ni pratar om ett samhälle som inte innehåller en mix av kulturer och ett samhälle där man pratar bara ett enda språk. Min fråga blir: Var i all världen har Sverigedemokraterna hittat det samhället?

anf.223 Sven-Olof Sällström (SD):

Herr talman! Problemet, Maria Stenberg, är inte de 700 000 som är sysselsätta med allt ifrån en timme till 40 timmar i veckan, varav mycket är skattefinansierade bidragsjobb. Problemet är alla de som inte är sysselsatta. Sverige är sämst i hela OECD på att få invandrare i arbete, och det vet Maria Stenberg om. Vi är sämst i klassen. 2009 redovisade Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering i Växjö att för att det ska bli statsfinansiellt sunt och utjämna kostnader mot intäkter krävs en etableringsgrad hos invandrare på arbetsmarknaden som motsvarar den inhemska befolkningen. I det läget skulle den vara ungefär 75 procent. Vi är långt ifrån det läget nu. Det är ingen som förnekar att det är en massa invandrare som går till jobbet varje dag och utför en massa samhällsviktiga sysslor, men det räcker inte. Ni har misslyckats mer er politik i 30 år, både ni och alliansregeringen. Den har inte tagit oss någonstans. Den innebär bara en massa samhällskostnader. Sätt er inte på era höga hästar och tro att ni står för godhet, rättfärdighet och solidaritet samtidigt som 46 miljoner flyktingar världen runt ska leva på allmosor och de smulor som finns kvar på det festbord som ni har bjudit de relativt få som lyckats ta sig till Sverige. Det är inte rättvisa eller solidaritet, och det är inte humanism och medmänsklighet. Till Maria Stenbergs andra fråga får jag återkomma i nästa replikskifte.

anf.224 Maria Stenberg (S):

Herr talman! Det ska bli spännande att höra var i världen Sverigedemokraterna har varit för att hitta det samhället. Sverigedemokraterna skriver dessutom i sin text att de intar "ett pragmatiskt och verklighetsanpassat förhållningssätt i ekonomiska frågor". Det pragmatiska förhållningssättet innebär att när vi andra ser krigets offer i Aleppo, människor som önskar skapa sig ett bättre liv eller flyktinglägrens barn verklighetsanpassar Sverigedemokraterna sin budget på utgiftsområde 13, Integration och jämställdhet, med en minskning på 4,8 miljarder kronor under 2013. Som socialdemokrat upplevde jag när den borgerliga regeringen dramatiskt och med ett enda pennstreck drog bort pengarna för Arbetslivsinstitutet och vad det innebar för arbetsmiljöarbetet. När nu Sverigedemokraterna i sin budget tar bort alla satsningar på särskilda jämställdhetsåtgärder, ser till att Diskrimineringsombudsmannen blir finito och borta och kapar kommunersättningen vid flyktingmottagande med en femtedel undrar jag om Sverigedemokraterna inte ser, inte förstår eller helt enkelt inte önskar se att det får konsekvenser för kommunerna och deras invånare. Det är en fråga. En annan fråga handlar om när man tar bort jämställdhetssatsningarna. Då undrar jag om Sverigedemokraterna inte ser, inte önskar eller inte vill förstå att det får effekter för jämställdhetsarbetet. Man skriver så här: "Sverigedemokraterna anser svenska kvinnor vara kompetenta, resursstarka och således fullt kapabla att ta plats inom vilken bransch de än väljer att söka sig till." Har ni inte sett att det finns en löneskillnad mellan män och kvinnor och att kvinnor till mycket större del tar ansvar för det obetalda hemarbetet? Jag undrar hur ni får detta att gå ihop.

anf.225 Sven-Olof Sällström (SD):

Herr talman! De flesta anslagen under rubriken Särskilda jämställdhetsåtgärder, Maria Stenberg, Socialdemokraterna, går inte till att förbättra kvinnors löner eller till att förbättra jämställdheten i hemmet. Kvinnors löner förbättras framför allt genom att man från fackföreningshåll tar ansvar för lönebildningen i Sverige när det gäller kvinnors löner och visar allvar när man talar om jämställdhetspotter och liknande, vilket man inte har gjort historiskt sett. Under de särskilda jämställdhetsåtgärderna finns däremot en mängd olika projekt som närmast kan beskrivas som genustrams och att kasta pengar i sjön. Norge har helt avskaffat statligt stöd till genustramset och genusvansinnet, för man anser inte att det är en vetenskap som man kan bygga politiska beslut på. Jag tycker att vi ska följa efter Norge där. När det gäller det andra tramset om Aleppo, om att vi inte vill hjälpa flyktingar och att det får konsekvenser i svenska kommuner vill jag säga: Maria Stenberg, om du har följt med i debatten och sett vår budget kan du se att vi utgår från att vi ska ta emot väsentligt färre så kallade flyktingar än ni gör, för vi vill hjälpa dem i närområdet. Precis som jag beskrev vill vi stötta UNHCR med betydligt mer pengar än ni för att hjälpa betydligt fler flyktingar än Maria Stenberg och Socialdemokraterna vill. Sätt er inte på de höga hästarna! Ni platsar inte där. Kom ned på jorden! De flyktingar som ni lämnar i sticket är dem som vi är beredda att hjälpa - inte dem som av olika anledningar lyckas ta sig till Sverige med hjälp av flyktingsmugglare och andra kanaler. Kliv ned från de höga hästarna och se verkligheten! UNHCR har lika mycket pengar, eller lika lite, som ni lägger på integrationspolitik.

anf.226 Christina Höj Larsen (V):

Herr talman! Det är dags att ta debatten, för det finns frågor som inte ställs i dagens Sverige, perspektiv som inte lyfts fram och röster som inte hörs. Det är dags att ta debatten om hur Sverige är och hur det borde vara. Det är dags att ställa frågan: Hur mycket rasism tål Sverige? Vi vet att fattigdom i Sverige alltmer kopplas till etnisk bakgrund. SCB:s siffror visar att de mest sårbara är utomeuropeiska invandrare som har varit i landet i mindre än tio år. Av dessa räknas hela 60 procent som fattiga, det vill säga att de har mindre än 60 procent av medianinkomsten. Det här är familjer som kanske inte har råd med vinterskor, familjer som inte har pengar till en bussbiljett, och det är barn som ibland dricker sött te för att stilla hungern. Klasstrukturen i Sverige har en etnisk dimension. Fattigdom har färg. Detta hänger självklart ihop med svårigheterna för dem som slarvigt kallas utlandsfödda att komma in på arbetsmarknaden. Men det drabbar faktiskt inte bara människor som är födda utomlands utan alla som upplevs som utlandsfödda. Det drabbar människor som är födda i Sverige, som levt sina liv här, gått på samma gator som vi, lekt i samma snö, smakat på samma regn och kisat mot samma vårsol. Men de har kanske mörkare hudfärg, mörkare hår, ber till en annan gud eller har ett namn som inte är Andersson, Pettersson eller Lundström. Vi vet sedan tidigare att det är åtta gånger svårare för människor med utländskt klingande namn att kallas till en jobbintervju. Vi vet att kompetens, utbildning och yrkeslivserfarenhet inte tas till vara i samma utsträckning om din bakgrund är utomeuropeisk som när du har rötterna i Norden. Vi vet att kvinnor i romska kläder nekas att hyra bilar på Statoil. Vi vet att kvinnor med slöja får utstå glåpord och att det spottas efter dem när de rör sig på gator och torg. Vi vet att män i kippa utsätts för hatbrott. Vad är detta, herr talman, om inte rasism? Det är dags att ta debatten om det som orsakar detta, det som varje dag drabbar människor i hela landet. Det är dags för alla oss som företräder politiska partier som menar allvar med allas lika värde att sätta ord på diskrimineringen. Det är dags att från denna kammare erkänna att det finns strukturell rasism i Sverige och att vi alla, medvetet eller omedvetet, är en del av den strukturen. Först då kan vi påbörja det verkliga arbetet och åstadkomma förändring. För Vänsterpartiet är det ett första litet steg i rätt riktning att öka anslaget till Diskrimineringsombudsmannen för att arbeta förebyggande mot diskriminering. Vi ser även ett behov av att DO i framtiden driver fler mål till domstol för att åstadkomma en praxis som kan ge avtryck i vardagen. Förutom detta behövs det en separat diskrimineringslag för arbetslivet, så att parterna på arbetsmarknaden tar ansvar för antidiskrimineringsarbetet på sina ansvarsområden. För att stärka arbetet mot diskriminering ska arbetsgivare med fler än tio anställda arbeta förebyggande för likabehandling. Det offentliga ska vara en föregångare och förebild när det gäller att rekrytera personal som speglar befolkningen i alla delar. Tvärkulturell kompetens liksom flerspråkighet bör därför vara meriterande vid offentliga anställningar. I samhället talar vi många språk och har många identiteter. Det måste självklart också återspeglas i personalsammansättningen. Herr talman! Det senaste halvåret har jag ofta sett mig omkring och undrat om jag befinner mig i 90-talets Danmark. Jag gillade det inte då, och jag gillar det inte nu heller. Tiden efter valet och SD:s inträde i riksdagen var full av tillkännagivanden om att SD inte skulle få ändra någonting, att vi i Sverige tillsammans skulle se till att rasistisk retorik inte skulle smyga sig in i debatten och att etablerade partier minsann skulle hålla fast vid anständighet och gemensamma värden för att hindra en så kallad dansk utveckling där främlingsfientlighet normaliseras och bereds plats i det politiska finrummet. Det var naturligtvis bra och viktigt att säga så. Men saken är den att samhällsdebatten ändå har förändrats. Den förändras när försvar för majoritetens rätt att använda sig av nedsättande språk eller rasistiska stereotyper är viktigare än debatten om vardagsrasism som drabbar så många varje dag. Den förändras när rädsla för det nya får skymma vår skyldighet till solidaritet med dem som söker asyl undan krig och förföljelse här hos oss. Den förändras när symbolpolitik ska ersätta grundläggande välfärdspolitik, som ju är förutsättningen för ett jämlikt samhälle. När integrationsminister Ullenhags statssekreterare påstår att oppositionen inte har en integrationspolitik försöker han bortse från att de grundläggande integrationspolitiska förutsättningarna är helt beroende av huruvida vi bygger en välfärd som ger alla, oavsett ursprung, hud- eller hårfärg, religion eller klasstillhörighet, samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Den borgerliga regeringen väljer gång på gång inom samtliga områden att prioritera skattelättnader och subventioner av allt från bartendrar till läxhjälp för dem som redan har framför satsningar på en välfärd för oss alla. Ett samhälle med ökande klassklyftor skapar inte förutsättningar för integration. Det skapar fattigdom och segregation. Regeringens lösningar är i första hand inriktade på att fortsätta den ideologiska marknadiseringen av välfärden. Genom att skapa ännu fler köp-och-sälj-system i välfärden vill man lösa alla problem. Det gäller den misslyckade satsningen på jobbcoacher liksom den på etableringslotsar. Vi ser att denna metod inte har lett till något annat än att välfärden dräneras när ägarna försöker maximera sin vinst. De människor det gäller, de som verkligen önskar sig utbildning och arbete för att bli en del av samhället, blir en handelsvara i detta spel och lämnas utanför. Det andra regeringen har att erbjuda är symbolpolitik som ska täcka över grundläggande brister. Sfi-bonusen lägger ensidigt ansvaret att lära på individen och bortser från att bristande lärarkompetens och resurser påverkar resultatet. I satsningen på det så kallade urbana utvecklingsarbetet låter man stadsdelar tävla om medel för att kompensera ökande bostadssegregation, arbetslöshet och klasskillnader i inkomst- och utbildningsnivå. Men man kan inte lappa på en nedmonterad välfärd med projektpengar som fördelas via ett bonussystem. Herr talman! Det är dags att ta debatten. Hur stora skillnader i utbildningssystemet tål Sverige? Den svenska skolan har blivit allt mindre likvärdig. Skolornas elevsammansättning förändras men efter nya mönster. Den sociala och ekonomiska segregationen ökar. Men segregationen mellan skolor beroende på om man har utländsk bakgrund ökar ännu mer märkvärt. Det fria skolvalet har bidragit till ökande skillnader mellan skolors resultat och till etnisk segregation. Betydelsen av vilken skola en elev går i har blivit avsevärt större. I stället för RUT-avdrag för läxhjälp och alltmer segregerade skolor vill Vänsterpartiet ha en likvärdig utbildning för alla som kompenserar för elevernas olika förutsättningar. Med direkta satsningar på de skolor som har störst behov och en generell ökning av lärartätheten prioriterar Vänsterpartiet allas rätt till grundskola och gymnasium. Dessutom satsar vi på bättre kvalitet i sfi, utbildning av lärare i alfabetisering för vuxna, fler platser på komvux samt yrkeshögskola, högskolor och praktikplatser. Det behövs en politik som ger alla rätt till utbildning. Herr talman! Det är dags att ta debatten. Hur stor bostadsbrist och segregation tål Sverige? Varken ursprung eller klasstillhörighet ska avgöra var vi kan bo. Men på 20 år har bostadssegregationen i Sverige fördubblats. Det innebär att i områden med den högsta andelen människor med utländsk bakgrund har andelen fördubblats mellan 1990 och 2010. I den del av Sverige som har lägst andel människor med utländsk bakgrund har andelen däremot legat i stort sett stilla. Dessutom saknar 250 000 unga vuxna i dag ett eget boende. Därför behöver vi omedelbart bygga fler och billiga hyresrätter, blanda boendeformer i alla områden och skapa en fördelning av bostäder genom en bostadskö som enbart ser till kötiden och inte till färg, klass eller ursprung. Vänsterpartiet prioriterar i vårt budgetförslag byggande av 40 000 bostäder om året varav en majoritet hyresbostäder. Jämfört med i dag skulle det innebära en fördubbling av antalet nyproducerade hyresrätter. Dessutom satsar vi på upprustning och renovering av ca 60 000 bostäder årligen, för det som krävs är en politik för rätten till en bostad. Herr talman! Frågan för framtiden är hur vi slutar återskapa den strukturella rasism som alla vi är en del av. Hur skapar vi ett samhälle där vår hudfärg, vår religion eller vår födelseort inte ska avgöra var vi kan bo, vilken utbildning vi får eller våra möjligheter att få arbete? För det första krävs det en generell politik för välfärd och full sysselsättning. Ojämlikhet i samhället drabbar utlandsfödda och människor som uppfattas som utlandsfödda särskilt hårt. Arbetslöshet, bostadsbrist, dåliga skolor och usel äldreomsorg är problem som arbetarrörelsen har tacklat förut. Vi löste dem då genom att tillsammans bygga en välfärdsstat där unga fick utbildning och de gamla slapp hamna på fattigstugan. Varför skulle lösningen se annorlunda ut i dag bara för att många av dem som nu behöver ett jobb och någonstans att bo heter något annat än Andersson, Pettersson och Lundström? För det andra krävs det en debatt om strukturell rasism och åtgärder för att bekämpa den. Den här delen av arbetet har det svenska samhället bara påbörjat. Hur mycket rasism tål Sverige? Från Vänsterpartiets sida är svaret klart och tydligt: Sverige tål ingen rasism alls. Ingen ska behöva tåla vardagsrasism, hatbrott eller diskriminering. Den debatten är det dags att ta. Med detta, herr talman, ställer jag mig bakom Vänsterpartiets särskilda yttrande om budgeten och yrkar bifall till reservation 4.

anf.227 Hanif Bali (M):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna. Jag blir ganska trött ibland. När man följer debatten och det kommer till integrationspolitik, eller det som ibland slarvigt kallas för invandringspolitik, uppmanas de politiska partierna av ledarskribenter, journalister, debattörer och till och med partikolleger ibland att "ta debatten". Konstant, hela tiden ska vi ta denna debatt. Det finns nog inget som är så tröttsamt som just detta krav på att vi ska "ta debatten". Det skrivs otaliga spaltmeter om detta. Hur många gånger har inte den här frasen slängts runt i tv-soffor, på seminarier och på gator och torg - som om vi sitter här och är helt tysta. Att ta debatten har beskrivits som något slags universallösning. Bara vi gör det kommer allting att lösas. Men då borde rimligtvis hela åskådarläktaren här i riksdagen vara fylld till brädden just nu av de här journalisterna, partikollegerna och diverse tyckare som tycker att det är så viktigt att ta debatten. Det är ju vad som sker här, just nu. En mer officiell debatt eller ett mer officiellt forum än just det här är svårt att tänka sig. Att vi just nu tar debatten i Sveriges högsta beslutande organ är ganska ironiskt, och jag önskar att du som tittar på det här kunde se läktarna. De är tomma så när som på en person. Jag tror att det vi främst behöver just nu är reformer och kanske inte en debatt om att vi ska ta debatten. Därför är det glädjande att regeringen har detta fokus med reformer för att förbättra inträdet på arbetsmarknaden för utrikes födda. Jag kan så klart stå här och prata länge om de viktiga förändringar som finns i budgeten, till exempel att vi inte längre bara delar ut kommunersättningar lite hej vilt utan kräver prestation, att man bättrar sig, att man levererar någonting som inte fanns förut. Jag kan även berätta om breddandet av etableringsreformen, nämligen att även anhöriga täcks av etableringsreformen och får det stöd som krävs för att komma in på arbetsmarknaden. Det finns andra saker som kanske inte berör detta utskott men som är minst lika viktiga, nämligen begränsningar av föräldraförsäkringen när man invandrat med äldre barn, vilket har varit ett stort problem för kvinnors inträde på arbetsmarknaden. Det har helt enkelt varit mer lönsamt att stanna hemma med barnen än att delta i sfi-åtgärder, lära sig språket och så vidare. Jag tror att det viktigaste ändå är att prata om framtiden och vad som behöver göras. Här kan vi tydligt se att det finns några reformområden i den svenska politiken som inte är helt adresserade. Det första är försörjningsstödet. När jag är ute och reser och träffar kommunpolitiker men också människor med försörjningsstöd pratar de väldigt ofta vilket problem det är för kommunen och hur mycket det kostar. Kommunpolitikerna ojar sig. Trots det har detta område varit i stort sett oförändrat - hur försörjningsstödet tillämpas, vilka som har rätt till det och när man kommer in. Det här är den största fattigdomsfällan vi har. Just nu ser det ut så att det tar tid att integrera sig i ett samhälle. Det vet vi. De flesta håller med om att det inte är någonting som sker direkt när man flyr och lämnar allting bakom sig. Det är så klart mycket lättare om man kommer som arbetskraftsinvandrare, men det kan vi återkomma till senare. Under denna period hamnar man ofta i försörjningsstöd. Så har det traditionellt sett ut i Sverige. Under hela 80- och 90-talet var det den första anhalten. När man kom till Sverige och fick sitt uppehållstillstånd hamnade man i försörjningsstöd. Hur ser detta försörjningsstöd ut? Efter några år, under etableringsprocessen kanske man blir kär, gifter sig och skaffar barn. Hur ser det då ut för en normalfamilj med två vuxna och två barn? OECD, som har sagt att Sverige inte är så himla bra på det här och att skillnaden i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda är så stor i Sverige, konstaterar att marginaleffekten är över 100 procent även vid ett heltidsarbete. Om en vuxen i en vanlig familj med två barn och två vuxna blir erbjuden ett heltidsarbete går familjen back - på att ta ett jobb. Ibland är jag chockad över att vi har utrikes födda som arbetar i Sverige. Den konstruktionen finns fortfarande kvar. Efter sina år i etableringsreformen hamnar man där. Vi måste ta en diskussion om detta. Vi måste våga förändra detta. Vi måste även ha reformer på plats som ser till att man kanske ska göra det mer lönsamt att etablera sig innan man bildar familj. Här kan vi till exempel titta på anhöriginvandringen. Vi kan även titta på vad kommunerna gör för att människor ska komma ut ur socialbidragen och in i arbete. Svaret är oftast väldigt beklämmande, nämligen att kommunen inte gör någonting alls, eller väldigt lite. Eller också gör de som gör något det med så ovetenskapliga metoder att det nästan är skämmigt. Eller också är det så att de som gör någonting inte ens mäter hur det går. Så ser det ut i kommun efter kommun. Detta måste åtgärdas för att vi ska få resultat. Den förändring som har skett genom att Arbetsförmedlingen har tagit över etableringsreformen har varit positiv. Däremot står vi inför vissa utmaningar just nu. Det är nämligen så att det som riksdagen och regeringen har beställt av Arbetsförmedlingen inte är på plats, inte levereras helt och hållet. Det var därför vi gav Statskontoret i uppdrag att på lång sikt utvärdera etableringsreformen, och man har släppt en första rapport. Den visar ganska beklämmande siffror. Det fanns en stor andel som inte ens hade fått sin första plan efter ett år i etableringsprogrammet. Det fanns en stor andel där Arbetsförmedlingen inte använde de resurser man hade. Man tittade på sin lilla lista som fanns i Arbetsförmedlingens verktygslåda men glömde helt bort att det även finns ett reguljärt utbildningssystem att använda. Alla de här punkterna måste förbättras, för det har vi som lagstiftare i den här församlingen beställt. Det har regeringen, som beslutande organ, också beställt av Arbetsförmedlingen. Då är det väl ganska intressant med en jämförelse. Det är ju december, och första gången jag höll ett anförande i Sveriges riksdag var just i december då vi genomförde den här reformen. Då skrevs den första gruppen på runt 70 personer in. Nu har de gått igenom det här programmet. Och trots den ganska beklämmande läsningen från Statskontoret, vad ser vi? Jo, det är 25 procent fler som är i arbete nu jämfört med då kommunerna hade ansvaret. Vilket dåligt jobb vi gjorde tidigare! Det kan man lätt konstatera, trots den enorma utvecklingspotentialen och att Arbetsförmedlingens program ännu inte är på plats. Vilket dåligt jobb vi gjorde tidigare! Men vi kan vara glada över att det pekar åt rätt håll. Jag vill även skicka med dem som säger att det här kommer att vara omöjligt, det kommer så många just nu och det kommer inte att gå. När vi på 90-talet tog emot jugoslaver från Balkankriget var det mycket högre siffror än vi ser i dag. Då skulle det vara omöjligt också. Det vi ser nu är att sysselsättningsgraden hos de jugoslaver som kom då är högre än hos den inrikes födda befolkningen. Det är viktigt att ha det perspektivet också, nu när våra kommunvänner skriker att nu är det kört, det här kommer aldrig att gå. Jag vill återkomma till en punkt som oftast glöms bort när vi diskuterar integrationspolitik. Det är den stora grupp människor som kommer till Sverige och inte behöver en integrationspolitik. De har redan sitt första jobb innan de sätter sin fot i Sverige. Det är våra arbetskraftsinvandrare. Om vi tittar på alla invandrare Sverige tar emot och tar bort adoptivbarn, diverse studenter och så vidare börjar vi nå nivåer av ungefär hälften av våra invandrare. Det är människor som kommer till Sverige som har ett jobb innan de satt sin fot här. Det här är en grupp som inte fanns tidigare eller var extremt liten tidigare. Det är såklart väldigt positivt. Det kommer om något att leda till högre tolerans och högre acceptans för att anställa utrikes födda, att kanske prova det och få bra resultat av det, men också att vi får större kreativitet och mångfald på våra arbetsplatser. Jag tänkte lite snabbt avsluta med en julhälsning. I juletider uppkommer alltid den här diskussionen om skolavslutningar, pepparkaksgubbar och så vidare. Det är väldigt sällan jag gör anspråk på att prata för invandrare som grupp, men jag tänkte för en gångs skulle göra ett undantag för det. Det är nämligen så att det är väldigt få invandrare i det här landet, vågar jag påstå, som tar illa upp av svenska flaggor, nationalsång, kyrkor och pepparkaksgubbar. Ni som är ängsliga, lite rädda och inte vill trampa någon på tårna kan slappna av och ha en riktigt god jul. (Applåder)

anf.228 Maria Stenberg (S):

Herr talman! Det var nästan lite roligt, jag håller faktiskt med dig. Låt oss nu ta debatten. I Arbetsförmedlingens återrapportering för 2012 går att läsa följande angående etableringen av vissa nyanlända. Det gäller grundläggande vuxenutbildning: Beaktande målgruppens utbildningsbakgrund och kraven på arbetsmarknaden kan det antas att en del har behov av kompletterande vuxenutbildning inom det reguljära utbildningsväsendet, därför är det viktigt att den kommunala vuxenutbildningen har tillräcklig kapacitet att möta behoven. De neddragningar som den borgerliga regeringen gjorde efter valet 2006 var faktiskt rätt omfattande. Nu har ju regeringen tvingats backa en del de senaste åren på grund av konjunkturen, men antalet platser inom vuxenutbildningen är fortfarande långt ifrån det behov som finns. Och regeringen har sedan 2011 dragit ned det statliga stödet till vuxenutbildningen. Det stämmer egentligen rätt illa med ett land som önskar vara en kunskapsnation. När nu Arbetsförmedlingen har konstaterat att det finns ett behov av en tillräcklig kapacitet hos den kommunala vuxenutbildningen, bland annat för gruppen nyanlända, undrar jag vad Hanif Bali och Moderaterna har att säga om det och om Hanif Bali anser att regeringen har mött upp utbildningsbehovet på ett tillfredsställande sätt för att människor efter en genomförd utbildning ska komma närmare arbetsmarknaden och faktiskt få ett jobb.

anf.229 Hanif Bali (M):

Herr talman! Tittar man på utbildningsväsendet ser man att de utrikes födda som är i behov av till exempel svenska B, att läsa in en gymnasiekompetens eller ännu mer att läsa in en högskolebehörighet för att senare kunna plugga får plats. Det är inte så att folk från sfi står nekade och väntar vid porten till komvux och inte blir insläppta. De får plats. Problemet är snarare att det tar för lång tid för människor att komma ut ur sfi. När man väl kommit ut finns inte lika stora ekonomiska incitament för att vidareutbilda sig, att komma närmare arbetsmarknaden. Det är där problemet ligger. Däremot har Arbetsförmedlingen rätt på en punkt. Det upptäckte vi med AKKA-utredningen, nämligen utrikes födda kvinnors situation på arbetsmarknaden. Man upptäckte något som det inte funnits behov av tidigare, nämligen grundläggande matematik och samhällskunskap för dem som till exempel går sfi steg 1, den mest grundläggande utbildningen. Det är fråga om grupper som inte har funnits tidigare i Sverige, som kanske inte har gått i skolan alls eller bara något år. För att de ska kunna hänga med behöver de även kunna lite matematik och så vidare. Det är ingen som bara lär sig att läsa och skriva första året i skolan, utan man lär sig lite matematik och annat. Utredningen har till exempel tittat på Basisutbildningen i Norge, som ger de grundläggande kunskaperna. Det är den utredning som regeringen har med sig för att sedan komma tillbaka med förslag till riksdagen.

anf.230 Maria Stenberg (S):

Herr talman! AKKA-utredningen är intressant i sig. Precis som jag sade i mitt anförande finns en diskriminering av nyanlända kvinnor. Det är intressant att se vilka åtgärder som regeringen ska vidta för att de kvinnorna ska hamna närmare arbetsmarknaden och få jobb. Det är lätt att stå i riksdagens talarstol och säga att det är inga problem med utbildning, det finns inga köer till den kommunala vuxenutbildningen och det finns tillräckligt många platser. Om det vore så skulle det inte finnas någon debatt om att behovet finns. Då skulle inte Arbetsförmedlingen poängtera i sin återrapportering att det finns önskemål och krav på att det reguljära utbildningssystemet faktiskt kan ta emot människorna. Det finns ett annat problem om du ska plugga när du är äldre, nämligen studiemedelssystemet - som faktiskt behöver ses över. En del nyanlända eller anhöriga har kanske kommit upp en bit i åren, och då behöver systemet ses över. Det är fortfarande rätt intressant att höra vad Hanif Bali tycker om ett riktat statligt stöd till vuxenutbildningen. Det finns faktiskt ett behov. Vi vet att utbildning leder till jobb, och vi vet dessutom att arbetsmarknaden i dag kräver att du ska ha en gymnasieutbildning för att få chansen till ett jobb. Jag vet att utbildningsutskottet har tagit ett utskottsinitiativ när det gäller riktat stöd till vuxenutbildningen. Jag förmodar att Hanif Bali inte kan svara, men det vore intressant att höra vad han anser om ett riktat statsstöd till vuxenutbildningen. Det råder en växande massarbetslöshet och långtidsarbetslöshet på arbetsmarknaden. Unga drabbas och så vidare. Utlandsfödda har högre arbetslöshet. Då är en av nycklarna inte bara språket utan också utbildningen. Vad anser Moderaterna och Hanif Bali om det riktade statsbidraget till vuxenutbildningen?

anf.231 Hanif Bali (M):

Herr talman! Jag tycker att Maria Stenberg blandar ihop korten lite. Regeringen har speciella satsningar för ungdomar som inte har pluggat in gymnasiet. Även för de utrikesfödda som behöver plugga in gymnasiekompetens finns platser. Maria Stenberg argumenterar för att vi ska utöka systemet samtidigt som hon pekar ut att systemet behöver platser. Det är lite motsägelsefullt. Vuxenutbildningen är absolut viktig. Kommunerna har fortfarande ansvar att se till att den funkar. Det är ett kommunalt ansvar. Kommuner får mycket pengar från staten, och nu får de sköta sitt jobb. Om de inte klarar av det får de effektivisera, och de får se till att pengar kommer fram och prioritera sina åtaganden. Det är knappast så att när vi tittar omkring i Kommunsverige att vi ser det mest väloljade maskineriet som finns och inga pengar som spenderas på något som kanske inte är så välbehövligt. Jag köper inte att kommuner kan bränna loss pengar och sedan inte ha tillräckligt med pengar för sina kärnverksamheter för att sedan gå till staten och tigga om mer. Det är en orimlig affärsidé.