Laddar... Laddar webbtv för debatt

Anförandelista

Dölj

Här visar vi webb-tv från riksdagen. Du kan ännu inte se webb-tv i efterhand i din mobiltelefon. För att se debatter i efterhand krävs fortfarande en dator.

Ladda ned

{{ message }}

bordläggningsdebatt besvaras av

anf.68 Ibrahim Baylan (S):

Herr talman! Läget för det svenska utbildningsväsendet är allvarligt. Vi dras år efter år med allt sämre resultat. Allt fler elever lämnar grundskolan utan behörighet till ett nationellt program. Förra året var det ca 13 500 unga tjejer och killar - företrädesvis killar - som inte nådde upp till kunskapsmålet och därmed inte kunde göra egna val på gymnasieskolan. Vi ser att avhoppen från gymnasieskolan fortsätter. Trots heroiska insatser från lärare och skolledare på många skolor går det åt fel håll. Vi har i dag en utbildningsminister som har suttit i snart sex år. Jag tror att det är det längsta en skolminister har suttit sedan 70-talet. Han har använt tiden åt att genomföra ett stort antal reformer som har haft som riktlinje att titta bakåt. Man har blickat lite nostalgiskt bakåt och låtit det bestämma hur det ska se ut i framtiden. Efter dessa sex år går ett antal reformer nu att utvärdera. Fiasko läggs till fiasko. Det första fiaskot är lärlingsutbildningen som startade på försök 2008. När man utvärderade den visade det sig att det var 50 procents avhopp i den första årskullen - hälften fullföljde inte utbildningen. Det andra fiaskot är den gymnasiereform som utbildningsministern så hett har efterlängtat. Inriktningen har varit att en del av gymnasieutbildningarna ska avlövas på kunskap och kompetens - kunskapskraven har sänkts. På en del andra utbildningar har det varit tvärtom. Nu ser vi resultatet. Det har aldrig i modern tid varit så få som har valt de yrkesförberedande programmen i gymnasieskolan. Den reform som skulle leda till att man skulle höja statusen och attraktionskraften hos gymnasieskolans yrkesutbildningar har lett till motsatsen. Det tredje fiaskot är det som vi i dag ska debattera, nämligen lärarlegitimationen. Bakgrunden är att den dåvarande S-regeringen 2006 tillsatte en utredning för att ta fram ett förslag till lärarlegitimation eftersom vi såg att det kunde vara en värdefull reform för att utveckla läraryrket och ge läraryrket en skjuts när det gällde status och se till att vi i förlängningen fick bättre kvalitet på undervisningen genom att professionalisera läraryrket ytterligare. Det är mot den bakgrunden som vi i grund och botten värnar den här reformen. Vi tror på den. Vi vill ha den. Det är ett tydligt besked till den som funderar på hur reformen kommer att fortlöpa vid ett eventuellt regeringsskifte. Som den har hanterats har det i stället för den kvalitetshöjning och statushöjning som vi såg fram mot utbrett sig en osäkerhet. Det riskerar att i sin tur leda till en statussänkning i stället för en statushöjning. Herr talman! Våren 2006 tillsattes som sagt den här utredningen. Med den proposition som i dag lämnas till riksdagen kommer den här reformen inte att börja gälla förrän den 1 december 2013. Det är sju år. Vanligtvis säger man att den som väntar på något gott ., men i det här fallet tror jag att väntetiden inte har varit så god. Risken med den klantighet som jag tycker att regeringen har skött den här reformen med är ju att det sprider en osäkerhet vad gäller den svenska skolan. Det handlar naturligtvis inte bara om att inneha en legitimation. Det handlar om en massa centrala delar av det svenska skolsystemet, inte minst det grundläggande skolsystemet. Det handlar om betygssättningen. Det handlar om vem som får anställas och inte anställas i svensk skola. Det är alltså en väldigt central reform, och den har hanterats på ett sätt som visar på en oduglighet som jag inte trodde var möjlig. Nu försenas den. Jag tycker att det är bra att det nu ges ett besked. Den försenas med drygt ett och ett halvt år. Risken är helt uppenbar, herr talman, att mycket av det tempo som drevs upp när man fick klart för sig att det här skulle börja gälla den 1 juli 2012 går förlorat. Därför är det värdefullt att statsrådet Björklund här i talarstolen lämnar ett besked om hur han har tänkt sig tempot efter 2012, inte bara i det som handlar om legitimationsutfärdandet utan också i det som handlar om kompetensutveckling, fortbildning och komplettering ute i verksamheten. Risken är stor nu när det blir ännu större tidsutdräkt att huvudmännen och staten skyller ifrån sig, och däremellan hamnar den enskilde läraren som får ta ett eget ansvar för fortbildning och ett eget ansvar för komplettering för att inte hamna i kläm när det handlar om utfärdande av lärarlegitimationen. Herr talman! Vi har alltså en väldigt central reform som har skötts på ett, tycker jag, klandervärt sätt. Vems är ansvaret då? Ja, vi har vid ett flertal tillfällen hört statsrådet Jan Björklund skylla på Skolverket. Men det är inte så att Skolverket jobbar på eget uppdrag. Skolverket i Sverige är regeringens myndighet och lyder under Utbildningsdepartementet. Man har jobbat utifrån en reform som Jan Björklund har varit med och konstruerat och som regeringen har ställt sig bakom och föreslagit riksdagen. Det är alltså inte Skolverkets konstruktion. Man kan väl nu i efterhand konstatera att det är själva konstruktionen som har gjort att det har blivit oerhört mycket strul. Det som förvånade mig stort när beskedet kom i mars var att regeringen, som det såg ut, skulle skjuta upp reformen på obestämd tid. Det var mot den bakgrunden som vi för att kunna ställa oss bakom propositionen krävde att man lämnade ett tydligt besked om när den börjar gälla. Finns det någonting som är oerhört skadligt i en stor verksamhet, och i en liten verksamhet, är det när det är osäkerhet, när besked inte lämnas, när så stora frågor hamnar i luften och helt enkelt inte bollas ned. Det var mot den bakgrunden som vi krävde ett besked för att kunna ställa oss bakom reformen. Då har jag några frågor till Jan Björklund. För att vi ska kunna ställa oss bakom propositionen vill vi veta: Är det detta som gäller? Kommer det ytterligare strul, och om det gör det, hur ser alternativplanen ut? Det får inte hända igen att vi några månader före själva genomförandet av reformen hamnar i det läget att det skjuts upp eller i ett läge där ytterligare osäkerhet uppstår. Det är en värdefull reform, som redan har skadats av det sätt som regeringen och dess myndigheter har hanterat den på. Därför är vi väldigt måna om att statsrådet här i talarstolen beskriver vad han gör för bedömning och beskriver varför han tror att just detta kommer att hålla. Slutligen, herr talman! Det svenska skolsystemet har under de senaste sex åren varit föremål för ett gigantiskt borgerligt experiment. Ett stort antal reformer har sjösatts, och en del bra saker. Men mycket har handlat om tyckanden från utbildningsministerns sida. Det är en linje som har drivits under många år och som ofta har haft något nostalgiskt tillbakablickande över sig. Resultaten, när de nu börjar trilla in, visar att saker kan gå åt fel håll. Jag har beskrivit de fiaskon som jag tycker att vi ser som resultat av regeringens politik. Därför ska jag avsluta med att säga att jag hoppas innerligt, Jan Björklund, att det här inte blir ett långvarigt fiasko utan att vi med dagens proposition kan lägga dessa klantigheter bakom oss så att den här reformen får den avsedda effekten, nämligen att utveckla läraryrket i Sverige för att i förlängningen se till att barn och ungdomar möter en undervisning av hög kvalitet. Jag tror att det är den absolut viktigaste nyckeln till att kunna vända de vikande resultaten i svensk skola. Mot den bakgrunden, herr talman, ser jag fram emot att Jan Björklund svarar på en del av de här frågorna, och så återkommer vi i replikskiftet.

anf.69 Margareta Pålsson (M):

Herr talman! Det är ju tråkigt när man längtar efter utbildningsministern att få Pålsson i talarstolen, men vi följer talarlistan. Så är det, och så blir det. Redan 2005 kunde man på DN Debatt en dag läsa en debattartikel av Fredrik Reinfeldt, Sten Tolgfors, Eva-Lis Preisz och Metta Fjelkner där de skrev om vikten av att auktorisera lärare. Det var det vi trodde att vi ville då - det kan ju vara lite flytande skillnad mellan auktorisation och legitimation - men med mer kunskap ändrade vi oss senare. Artikeln rubricerades "Vi satsar över en miljard på att höja lärarnas kompetens". Det var 2005, med en annan minister vid rodret. Vi pratade i artikeln om vikten av forskning, vi pratade om vikten av karriärvägar för lärare och vi pratade, som sagt, om att vi ville ha en auktorisation. Huvudbudskapet var lika tydligt då som det är nu: Välutbildade behöriga lärare är en förutsättning för en bra skola. När vi vann valet 2006 och tog över ansvaret för en skola med fallande resultat, med bristande ordning i klassrummet och med en lärarkår som hade förlorat mycket av sin tidigare status såg vi behovet av omfattande reformer, som vi har gjort för att komma till rätta med problemen. Men störst fokus har hela tiden legat på lärarna. Jag som inte tillhör de yngre i riksdagen har varit med om en helt annan tid, med en helt annan status för lärarkåren, när välutbildade människor tyckte att det var ett mycket bra yrke att bli lärare. När jag sökte till läraryrket och utbildningen var jag inte välutbildad, men jag hade väldigt bra betyg - en sådan där duktig flicka, som jag var på den tiden. Det var hög och stor konkurrens om platserna. Det var bara de bästa studenterna som kom in på lärarutbildningen vid den tiden. Sedan dess har det tyvärr hela tiden varit en fallande status på lärarna. Nu har regeringen genomfört de största satsningarna i modern tid för att stärka lärarnas roll både i klassrummen och ute på arbetsmarknaden. Vi har genomfört Lärarlyftet I, och vi är nu på Lärarlyftet II. Vi har en valsatsning. Vi har forskarskolor för att stärka forskningsanknytningen till läraryrket. Vi har en karriärutvecklingsreform som kommer att följas av mer. Vi har en ny lärarutbildning som glädjande nog har mött fler ansökningar denna vår än tidigare. Det är nu möjligt att återigen bli lektor. Men den kanske viktigaste reformen för att höja läraryrkets status är just lärarlegitimationen som ska träda i kraft den 1 december 2013. Med den förskjutningen av ikraftträdandet får Skolverket möjlighet att utfärda lärarlegitimationerna på ett rättssäkert och tryggt sätt. När Skolverket kom med en hemställan till Utbildningsdepartementet om att senarelägga tidpunkten för ikraftträdandet valde regeringen att agera ansvarsfullt och drog i bromsen. Allting annat hade varit oansvarigt. Och anledningen har vi hört flera gånger. Det var svårare än beräknat att fastställa behörigheten hos dem som ansökt. Det fanns ingen människa i Sverige som hade en överblick över dessa olika examina som de olika lärarutbildningsanstalterna har utfärdat under årens lopp. Sedan var Skolverket tvunget att köpa ett helt nytt it-system, för det fanns inget it-system som passade denna typ av ärenden. Det fungerade inte som det var tänkt. Jag förstår att det naturligtvis var utbildningsministerns fel. Han borde ha haft kompetensen att göra något åt it-systemet. Man skulle kunna tro det när man hör debatten. Regeringen har lyssnat till Skolverket genom hela processen och gett myndigheten det stöd och den tid den behöver. Och vi måste komma ihåg att de skärpta behörighetskraven gäller fortfarande. Det innebär att lärarna ska ha utbildning för det ämne, de skolor och den årskurs som hon eller han undervisar i. Och det viktigaste är att införandet av lärarlegitimationen sker på ett korrekt och rättssäkert sätt. Därför är det faktiskt positivt att regeringen har uppskjutit ikraftträdandet, precis som Skolverket rekommenderade regeringen att göra. Denna reform är alldeles för viktig för att stressas igenom. Vi hörde Ibrahim Baylan tala om fiasko. Ja, Ibrahim Baylan är kanske inte den rätte att ta ordet fiasko i sin mun, för under hans tid fanns det flera stora saker som jag också kan benämna som fiasko. Vi minns en skollag som gång på gång blev uppskjuten för att den inte fick majoritet i kammaren, både under Ibrahim Baylans tid och under andras tid. Det har varit ett antal ministrar. Vi minns nationella prov som inte kunde sättas på plats. Att det har varit en experimentlusta hos regeringen med dessa skolreformer - nej, verkligen inte. Stora och viktiga reformer har beslutats och genomförs nu. Man må säga att vår utbildningsminister blickar tillbaka, men i så fall är han inte ensam om detta i denna kammare just nu. Det finns någon mer som blickar tillbaka hela tiden. Herr talman! Jag yrkar naturligtvis bifall till propositionen. (Applåder)

anf.70 Ibrahim Baylan (S):

Herr talman! När man lyssnar på Moderaternas skolpolitiska talesperson får man intrycket att det här har varit höjden av hantering. Då är min första fråga till Margareta Pålsson: Är du nöjd med hur denna, som du själv benämner den, oerhört centrala reform för läraryrkets utveckling har hanterats?

anf.71 Margareta Pålsson (M):

Herr talman! Jag är inte nöjd på något sätt, men jag inser att det är förhållanden som ingen människa kan råda över. Som jag sade tidigare finns det ingen, eller fanns åtminstone ingen, som hade någon överblick över dessa examina som har funnits under en lång tid av år på landets alla lärarutbildningar. Det fanns inte heller någon som hade byggt ett sådant it-system som behövdes. När landets 180 000 lärare skulle skicka in sina ansökningar fanns det ingen möjlighet att förutse att de skulle komma ofullständiga och att de skulle komma i ett kuvert i stället för via mejlen. Nej, jag är inte nöjd, men jag förstår att ingen kunde förutse hur det skulle bli. I Sverige har det aldrig genomförts en sådan reform.

anf.72 Ibrahim Baylan (S):

Herr talman! Det är klart att det här är en stor reform, men utformningen av den ansvarar regeringen för. Att man har valt den här reformen och dess innehåll på just detta vis har naturligtvis bidragit till många av de bekymmer och, som jag benämnde, klantigheter som vi kan se. Herr talman! Margareta Pålsson säger att det här får man inte stressa fram. Det är sju år sedan den statliga utredningen tillsattes - sju år! Det är svårt att se att reformen har stressats fram, utan det är helt uppenbart att det har hattats fram och tillbaka, och jag hoppas innerligt att det inte hattas mer. Nu har jag bara ytterligare en fråga till Margareta Pålsson. Som största regeringsparti har ni naturligtvis väldigt mycket att säga till om, men just skol- och utbildningspolitiken har ju lagts ut på Folkpartiet. Och vi har som sagt redan sett resultaten av ett antal av de reformer som genomförts. Gymnasiereformen är ett exempel. Utbildningsministern själv har tillstått att det här kanske inte riktigt blev tillräckligt bra och har i stället lagt fram förslag på att ytterligare dra ned kunskapskraven och korta utbildningarna. Är det en uppfattning som Moderata samlingspartiet står bakom? Är det så att när man nu ska åtgärda ett fiasko som jag kallar det, ett misslyckande, att det ska ske genom att ytterligare korta ned utbildningarna och ytterligare dra ned kunskapskraven? Är det en uppfattning och en politik som Moderata samlingspartiet ställer sig bakom?

anf.73 Margareta Pålsson (M):

Herr talman! Det är inget tvivel om vem som är ansvarig för lärarlegitimationsreformen. Det är regeringen i sin helhet. Och det är klart att vi önskar att vi hade gjort på ett annat sätt. Det är ju alltid lätt att säga när man har svaret och lösningen. Ja, vi borde kanske ha haft någon annan leverantör av it-system. Jag vet inte. Jag kan inte den frågan. Vi borde kanske, vi borde kanske, men nu visste vi inte. Vi hade ingen erfarenhet att luta oss emot. Därför gjorde Skolverket som Skolverket gjorde. Men ansvaret ligger hos regeringen; det är ingen tvekan om det. Att sedan utredningen tillsattes redan för sju år sedan är länge sedan, men den levererades ju inte för sju år sedan. Vi fick också ändra lite på direktiven. Det var ju ett annat statsråd som hade tillsatt utredningen, och den var inte riktigt som vi ville ha den. Sedan tycker jag att det är magstarkt, herr talman, när Ibrahim Baylan talar om gymnasiereformen som ett fiasko. Gymnasiereformen har nu varit i gång sedan augusti i fjol. Det är inte ett år. Det är ännu ingen som ens en gång har gått ut en årskurs i den nya gymnasieskolan. Hur kan någon kalla det ett fiasko? Vi får väl göra en utvärdering och låta det gå en längre tid innan vi över huvud taget kan bedöma gymnasiereformen. Det vi såg under de socialdemokratiska regeringarna var hur alldeles för många elever lämnade gymnasieskolan utan något färdigt, utan fullständiga betyg och utan framtidsutsikter. Vårt stora mål var då, och är nu, att alla skulle klara sin gymnasieexamen. Därför var vi tvungna att sjösätta en helt ny gymnasieskola, och jag tror fortfarande att den är bra. (Applåder)

anf.74 Gustav Fridolin (MP):

Herr talman, utbildningsministern! Jag tror att det börjar bli dags att reda ut ett missförstånd. I skoldebatten, inte minst här i huset, talar man då och då om Jan Björklunds skola. Men det finns ingen Jan Björklunds skola, och det har aldrig funnits någon Göran Perssons skola. Det finns bara den skola som varje dag skapas av kompetenta lärare i mötet med elever. Som politiker skapar man inte skolan. Men gör vi vårt jobb rätt ger vi de bästa förutsättningarna för landets alla kompetenta och kunniga lärare som brinner för sitt jobb att möta varje elev och ge dem de bästa möjligheterna att nå kunskapsmålen och förverkliga sina drömmar. I den här typen av debatter finns det alltid en stor risk att verkligheten målas i svart och vitt. Men den är sällan så enkel. Jag tror inte på att svartmåla svensk skola, och jag tror inte på att svartmåla Jan Björklunds gärning. En del av de reformer som regeringen har föreslagit har Miljöpartiet stött. En av dem är lärarlegitimationen. Alla elever har rätt att bli mötta av behöriga lärare. Det är dock denna reform som regeringen nu ber oss om att få skjuta upp. Utbildningsministern har misslyckats med att få den att bli verklighet. Jag är tyvärr inte förvånad. Det här är fjärde gången som Jan Björklund kommer till riksdagen och ber om att få ändra i den skollag som vi antog för bara två år sedan. Ända sedan lärarlegitimationsreformen presenterades har lärarfacken, skolans huvudmän och rektorer över hela landet frågat sig: Hur ska vi kunna göra verklighet av detta när vi samtidigt får mindre resurser och dessutom ska hantera ett regn av nya snabba utspel från utbildningsministern? Efter beskedet att legitimationen måste skjutas upp radade Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén och jag i en debattartikel upp fem av de stora reformer som regeringen förväntar sig att landets lärare och rektorer ska göra verklighet av utan en sammanhållen plan och utan finansiering. Det handlar om flera grundläggande stora saker i svensk skola som ska förändras. För det första: kunskapsuppföljningen. I mars 2007 lade utbildningsministern fram ett förslag om införande av nationella prov i årskurs 3 och betygsliknande omdömen från första klass. Lärarfacken påpekade att detta bara kunde landa väl om man samtidigt fick förutsättningar för kompetensutveckling. Inget pappersarbete i världen är viktigare än lärarens möte med eleven, och reformer som genomförs utan att lärarna får rätt verktyg för att hantera dem riskerar att öka den administrativa arbetsbördan för lärarna. För det andra: betygen. I december 2008 lanserade regeringen en ny betygsskala. Regeringen lovade att reformen skulle kompletteras med omfattande kompetensutveckling, inte minst eftersom det för många av landets lärare skulle vara första gången de satte betyg. Men än i dag finns otillräckliga resurser för en sådan kompetensutveckling, och likvärdigheten i betygssystemet hotas. Ändå är utbildningsministern inte nöjd. Jag har förstått att han i 50-årspresent önskade sig betyg i ännu lägre åldrar. För det tredje: gymnasiereformen. Våren 2009 presenterades regeringens förslag till ny gymnasieskola, Gy 2011. Det har lett till att färre än på mycket länge, kanske färre än någonsin tidigare, söker sig till de yrkesförberedande programmen. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, är reformen grovt underfinansierad. Bara i år förväntas kommunerna spara nästan 700 miljoner. Vi får redan rapporter från gymnasieskolor runt om i landet där man tvingas till varsel och uppsägningar av lärare. Den så kallade lärlingsutbildningen som infördes för att minska avhoppen drevs igenom i en sådan hast att kvaliteten är så låg att hälften av dem som har påbörjat den verkar hoppa av. Ändå har Jan Björklund redan, mindre än ett år efter att den nya gymnasieskolan blivit verklighet, börjat tala om att införa ytterligare en ny gymnasieskola, den här gången med ett- till tvååriga utbildningar helt utan teoretiska ämnen. Svenskt Näringsliv och LO har frågat sig vilken arbetsmarknad som kan vänta dem som genomgår en sådan utbildning. Är det inte att ge upp om elever om man tar bort de svåra ämnena i stället för att ge dem det stöd de behöver för att nå kunskapsmålen i de ämnen som krävs för att kunna komma vidare och få ett jobb? För det fjärde: lärarutbildningen. Den nya lärarutbildningen och lärarlegitimationen hänger såklart ihop. Men det är lite som att utbildningsministern har glömt den ena reformen när han har presenterat den andra. Efter avslutad lärarutbildning måste varje nyutexaminerad lärare gå ett introduktionsår för att få sin legitimation och möjlighet till tillsvidareanställning. Men staten har inte tagit ansvar för att det finns platser på introduktionsåret. I dag står tusentals nyutexaminerade lärare utan en plats på ett introduktionsår. Jag vet inte om Jan Björklund förstår allvaret i detta. Vi har runt om i landet tomma platser på lärarutbildningarna och ändå klarar inte staten att ge en möjlighet för dem som genomgått utbildningen att ta det sista avgörande steget mot legitimationen och en start på sitt yrkesliv. För det femte: kompetensutvecklingen. I fjol presenterade utbildningsministern Lärarlyftet II som regeringens stora satsning på kompetensutveckling för lärare. Tidigare lärarlyft har varit mycket bra. Den största investeringen i det gröna budgetförslag som presenterades tidigare i dag, jämte jobb- och klimatsatsningarna, är möjligheten för landets alla lärare till en god kompetens- och löneutveckling. Men förutsättningarna i Lärarlyftet II har försämrats kraftigt jämfört med tidigare lärarlyft. Regeringen ger ett så lågt bidrag till skolhuvudmännen att det för en lärare som till exempel läser en termin historia inte blir mer än 15 000 kronor. Det är inte tillräckligt för att ha en vikarie ens i två veckor, än mindre en hel termin. Antingen kommer huvudmännen att behöva ta resurser från undervisningen för att genomföra Lärarlyftet II eller så tvingas lärarna betala själva för sin nödvändiga fortbildning. Sammantaget beskrev Eva-Lis Sirén från Lärarförbundet och jag Jan Björklunds skolpolitik som något som riskerar att bli ett lapptäcke utan sömmar. Det är elever och lärare som får betala priset när Jan Björklund är mer intresserad av att ett snyggt utspel syns bra i tidningen i morgon än att de som ska genomföra reformen, lärare och rektorer i landet, får de verktyg som krävs. Herr talman! Nu tvingas vi skjuta upp lärarlegitimationsreformen. Först ville regeringen göra det på obestämd tid. Miljöpartiet gjorde klart att vi inte kan gå med på det. Det är inte ansvarsfullt att förmå lärare att fortbilda sig, ofta för egna pengar, för att få möjlighet till legitimation och sedan ändra förutsättningarna helt och skjuta upp reformen så att vi inte ens vet om den kommer att bli verklighet. Nu säger man att reformen ska bli verklighet den 1 december 2013. Ska vi och landets lärare kunna lita på att det blir sanning måste vi se en tydlig plan för legitimationen och de andra reformer som hör ihop ska bindas samman och finansieras för Sveriges alla skolor. För regeringen kan det inte finnas ett bättre tillfälle än nu när man tvingas komma till riksdagen och erkänna sitt misslyckande att ge upp prestigen och erkänna att nya reformer kräver nya resurser. Utan pengar och förankrade planer stjäl också de bästa reformer tid från lärarens möte med eleven och resurser från undervisningen. Den administrativa bördan för lärarna ökas, och vi får ännu större klasser och lärarlöner som fortsätter halka efter. I morgon presenterar vi i Miljöpartiet vår följdmotion med förslag på hur vi tar ansvar för skolan och legitimationsreformen. Det förslag som vi kommer att försöka samla en riksdagsmajoritet bakom utgår från tre grundläggande principer: Alla Sveriges elever förtjänar behöriga lärare, alla Sveriges skolor förtjänar resurser att ge varje elev en ärlig chans och alla Sveriges lärare förtjänar tid med varje elev. I detta anförande instämde Ann-Louise Hansson, Jan Lindholm och Agneta Luttropp (alla MP).

anf.75 Roger Haddad (FP):

Herr talman! Det är obegripligt att Sverige under många år i lag indirekt tillåtit att våra elever i skolan har undervisats av lärare som är obehöriga i den meningen att de saknar en lärarexamen, inte har ämnesbehörighet eller inte är utbildade att undervisa för ett visst stadium. Från Folkpartiets sida har vi länge fokuserat på lärarens roll och hur vi kan förbättra yrkets status och attraktivitet. Våra förslag om en ny lärarutbildning och en lärarlegitimation är viktiga delar i detta arbete. Jag vill påminna, herr talman, om regeringsbeslutet den 14 november 2006. Det var mycket tydligare och skarpare än dåvarande statsrådet Baylans beslut i direktiv 2006:31. Utredaren skulle analysera och bedöma om det finns behov av att införa ett system med auktorisation för lärare. Utredaren skulle också utreda om det skulle vara statligt samordnat eller om det skulle organiseras på ett helt annat sätt. Herr talman! Det är hög tid att lärarna får sin yrkeslegitimation, och det är angeläget att reformens planerade genomförande fullt ut till den 1 juli 2015 ligger fast med kraven att lärarlegitimation ska innehas för att få fast anställning, undervisa i ämnet och kunna sätta betyg. Legitimation ska också kunna dras in. Kartläggningen av lärarnas kompetens är viktig för den kommande reformen med lärarlegitimationen. Oberoende av denna senareläggning av ikraftträdandet till den 1 december 2013 måste huvudmännen ta sitt ansvar och ta reda på de lokala förutsättningarna och behoven. Lite orolig blev jag när Sveriges Kommuner och Landsting snabbt välkomnade beskedet att skjuta på reformen. Detta kan förstås tolkas på olika sätt, men indikerar att lärarnas arbetsgivare egentligen inte fullt ut är så entusiastiska i denna reform. Regeringen har också genom Lärarlyftet kompletterat kommunernas satsningar. Herr talman! Sveriges lärare vill ha en lärarlegitimation. Samhället behöver uppvärdera lärarnas insatser, och därför är de nya behörighetskraven centrala för att höja skolans resultat. Den aktivitet som Socialdemokraterna och inte minst Miljöpartiet har visat i denna fråga är intressant. De utspel vi har tagit del av i medierna, anmälan till konstitutionsutskottet och begäran om information i utbildningsutskottet kan ge bilden av att riksdagen inte har fått information om Skolverkets implementeringsarbete. Herr talman! Utbildningsutskottet har i hanteringen av denna fråga hela tiden fått den information man har begärt indirekt och direkt av Skolverket. Skolverkets generaldirektör har också vid två tillfällen informerat hela utbildningsutskottet om de problem man har identifierat. Regeringen har också vid sammanträde med utskottet, senast i dag, tydligt gett klara besked om hanteringen. Jag anser att Skolverket har ett ansvar att genomföra och snabbt signalera till sin uppdragsgivare när man får problem. Det har man gjort. Regeringen har ett ansvar att underlätta förutsättningarna, till exempel ekonomiskt, så att Skolverket kan genomföra sitt uppdrag och vara tydligt gentemot lärarkåren om övergångsbestämmelser etcetera. Det ansvaret har också regeringen tagit. Beslutet, herr talman, att införa lärarlegitimationen fattades i denna kammare den 2 mars 2011. När man lyssnade på debatten gick den ena företrädaren efter den andra upp och välkomnade regeringens initiativ. Utifrån ambitionen att vilja vara lärarlegitimationens främste försvarare och påskyndare är det på sin plats att påminna om voteringen den 2 mars 2011. Till min förvåning röstade till slut Vänsterpartiet nej, och Miljöpartiet valde inte, som Socialdemokraterna, att rösta på enskilda punkter i lärarlegitimationsförslaget utan hänvisade till yrkande 1 i betänkandet, nämligen avslag på hela propositionen om lärarlegitimation, för att sedan i slutvoteringen lägga ned sina miljöpartistiska röster. Från Folkpartiets sida har vi trots de bekymmer som har uppstått under vägen aldrig avvikit från vårt politiska mål, politiska syfte och starka politiska stöd för denna viktiga skolreform. Frågan är hur de rödgröna, i synnerhet Vänsterpartiet och Miljöpartiet, kommer att rösta när ärendet kommer tillbaka till kammaren, denna gång med ändringen att lagen ska träda i kraft den 1 december 2013. Herr talman! Det är olyckligt att vi har hamnat i denna situation, men detta är en stor och viktig skolreform, och det är positivt att regeringen har tillskjutit extra medel. Man har ökat anslaget till 76 miljoner till myndigheten Skolverket för en bättre hantering utifrån de skäl som har angivits tidigare när det gäller antalet ansökningar och så vidare. Jag hoppas att det finns ett brett stöd. Jag noterar att det påstås finnas ett brett stöd, men det räcker inte att stå och säga saker och ting i talarstolen och sedan rösta emot eller lägga ned sina röster. Det är inte trovärdigt eller seriöst. (Applåder)

anf.76 Annika Eclund (KD):

Herr talman! Den 2 mars förra året stod jag här i min första utskottsdebatt och utropade: Äntligen! Äntligen kom lärarlegitimationen att bli en verklighet. Det är en mycket välkommen reform för att öka kvaliteten i den svenska skolan. Ingen skulle komma på tanken att prova ut ett par glasögon hos någon annan än en legitimerad optiker eller våga operera bort blindtarmen hos någon annan än en legitimerad läkare. Men tills nu har vi skickat det värdefullaste vi har, nämligen våra barn, till en skola som vi inte vet om den har pedagogiskt utbildad personal eller inte. Även om samtliga lärare har lärarexamen garanterar det ändå inte att de är behöriga i de ämnen de undervisar i. Det är inte ovanligt att en utbildad lågstadielärare undervisar i matematik på högstadiet eller att en lärare lär barn att läsa utan utbildning i läsinlärning. Det säger sig självt att resultaten blir därefter. Situationen jag beskriver har hittills varit vanligare än man tror, och huvudmän och rektorer har faktiskt ganska dålig koll på vad personalen har för bakgrund. Detta visar på hur viktigt det var att reformen med lärarlegitimationen roddes i land den 2 mars förra året. Herr talman! Legitimationen innebär en auktorisering av läraryrket och klargör att en lärares arbete är ett myndighetsutövande eftersom endast legitimerade lärare kommer att få sätta betyg. Legitimationen är samtidigt en kvalitetsgaranti eftersom legitimationen kan återkallas för lärare som inte sköter sitt uppdrag. Grov oskicklighet i yrkesutövningen eller grovt brott ska leda till indragen legitimation. Detta innebär en trygghet för alla som jobbar inom skolan. I bästa fall är också lärarlegitimationen ett första steg i en bättre löneutveckling för lärarna. Herr talman! Efter att ha jobbat i skolan under åtskilliga år där jag med egna ögon sett hur man i princip har plockat in vem som helst att undervisa i skolan och dessutom få befogenheten att sätta betyg, är det med förväntan jag går till postlådan varje dag för att se om jag har fått bekräftelsen på den långa utbildningstid jag och många med mig har bakom oss. Den kommer att höja min och mina kollegers status, den kommer att göra att fler vill bli lärare och den kommer att garantera att våra barn och ungdomar får undervisning av professionella människor. Det är en trygghet för eleverna och för deras föräldrar att de vet att det bara är behöriga lärare som utövar yrket. Herr talman! Lärarlegitimationen är en mycket välkommen reform. Men nu beskrivs det på sina håll att lärarlegitimationen har blivit ett fiasko, vilket inte stämmer. Skolverket har kalkylerat sitt uppdrag och upptäckt komplexiteten. Bland annat har man upptäckt att en stor andel av ansökningarna har kommit in i pappersform, som vi tidigare har hört, och måste skannas in. Många ansökningar är ofullständiga och måste kompletteras. Det finns oklarheter i tjänstgöringsintygen. Man vet faktiskt inte riktigt vad olika kurser står för och vad de ger för behörighet. Det digitala stödet har brister. Herr talman! Det handlar alltså inte om bristen på resurser. Det handlar om komplexiteten i hanteringen av uppdraget och att det var större än beräknat. Uppdraget kommer att slutföras, men det kommer att ta längre tid än vad som först var beräknat. Att kvalitetssäkra läraryrket med en lärarlegitimation är ett mycket viktigt steg, och det är viktigt att det blir rätt - vilket jag och mitt parti känner stor tilltro till. (Applåder)

anf.77 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):

Herr talman! Detta läsår 2011/12 är det största reformåret i svensk utbildningshistoria. Man får gå tillbaka till 1842 års folkskolereform för att hitta en motsvarande reformagenda som den som nu genomförs. Ibrahim Baylan inledde sitt anförande med att säga att detta går för långsamt. Jag tror att upplevelsen ute i skolväsendet i grova drag är den motsatta, om det finns någon upplevelse, nämligen att det går väldigt fort. I alla fall om man jämför med perioden före 2006 får man nog säga att det händer en del. Då hände det nämligen ingenting. Det var tolv förlorade år för svensk skola som föregick 2006. Det var inga reformer, problemen tornade upp sig, resultaten sänktes, och läraryrkets status sänktes. Ingenting gjordes. Som nämndes tidigare fanns det ett färdigt skollagsförslag år efter år som det inte fanns någon regering som orkade baxa fram till lagstiftning. Jag tänker inte här i talarstolen exercera vem som var ansvarig för det. Men lite självkritik kan finnas från några av debattörerna. De reformer som nu genomförs är bland annat en ny skollagstiftning, nya läroplaner för alla skolformer, nya betygssystem, ny gymnasieskola, lärarlegitimation, ny lärarutbildning och en lång rad andra reformer. Varför genomförs de först 2011, 2012 och 2013, och varför genomfördes de inte redan för några år sedan? Det är en viktig fråga. Ett viktigt svar på den frågan är att en del delreformer genomfördes tidigt - meritpoäng, antagningssystem och annat - men många av dessa reformers bärande delar hänger ihop. När man genomför ett legitimationssystem måste det anpassas till den nya lärarutbildningen. Den nya lärarutbildningen måste anpassas till de nya läroplanerna. Vilka ämnen ska vi ha? Vad ska målen vara? Hur ska det integreras? Betygssystemet anpassas till läroplanerna och så vidare. Reformerna genomförs alltså gemensamt. Tar man ut en reform som påverkar de andra och genomför den tidigt låser det upp övriga reformer på ett sätt som riksdagen inte skulle ha tyckt var önskvärt. De hänger ihop. Det var därför som det var viktigt att genomföra dem i grova drag vid samma tidpunkt så att man kan överväga dem samlat. Hade det varit så att jag när jag blev skolminister 2006 och klev in på kontoret på Utbildningsdepartementet hade kunnat dra ut byrålådorna där och hittat mängder av färdiga reformförslag hade reformerna genomförts fortare. Sanningen var att när jag öppnade första lådan var den helt tom, och när jag öppnade andra lådan var den helt tom. Gissa vad som fanns i tredje lådan? Den var helt tom. Jag vände på skrivbordsunderlägget, men inte ens där fanns det några förslag till reformer. Det fanns inga förslag på vad man skulle göra åt de sjunkande resultaten i svensk skola. Det var sanningen när jag klev in på Utbildningsdepartementet på Ibrahim Baylans tjänsterum. Vi har fått utreda dessa reformer från grunden när vi trädde till. Den som tycker att det går för långsamt ska ha klart för sig att vi har gjort detta från grunden. Det gäller i stort sett alla dessa reformer. Lärarna är skolans viktigaste resurs. Det är elevernas viktigaste resurs. Ingenting är tillnärmelsevis så viktigt i skolan som lärarna och lärarnas kompetens. Det är naturligtvis därför som det är så bekymmersamt att läraryrkets attraktionskraft i Sverige är så låg som den är. Riksdagen vet, och även svenska folket vet vid det här laget, att söktrycket, i grova drag, till lärarutbildningarna är alldeles för lågt - en sökande per plats. Det innebär att man i grova drag måste anta alla som söker till lärarutbildningen, egentligen oavsett lämplighet. Vi genomför nu en lång rad reformer på detta område för att öka läraryrkets attraktionskraft. En ny lärarutbildning är central. Den har just genomförts. Det är högre krav för att komma in, högre krav för att ta examen och högre krav i själva utbildningen. Det är större fokus på ämneskunskaper. En lärare som ska undervisa i historia ska själv vara kunnig i historia. Det är bara då som man får respekt från sina elever. Den som inte kan sitt ämne blir bunden till läroboken, har torftiga lektioner och klarar inte av att diskutera med eleverna i klassrummet. När Ibrahim Baylan räknade upp alla fiaskon som han påstod ägde rum märkte jag att han inte nämnde att den nya lärarutbildningen var ett fiasko, vilket han gjorde förra veckan. Jag tror att det beror på att det under de dagar som har gått sedan förra veckan har kommit siffror som visar att söktrycket till lärarutbildningen går upp med 20 procent i år. Det sker visserligen från en mycket låg nivå - en rekordlåg nivå. Söktrycket har sjunkit under 15-20 år, men det går nu upp med 20 procent. Det räcker inte. Det måste gå upp mycket mer. Detta gällde alltså lärarutbildningen. Vi har också aviserat en karriärutvecklingsreform. Jag tror att den är mycket viktig. Att det finns karriärmöjligheter och utvecklingsmöjligheter handlar om att delvis också locka de allra mest ambitiösa studenterna in på lärarutbildningen. Det handlar om att yrkesskickliga lärare ska känna att det finns utvecklingsmöjligheter i jobbet som lärare så att de inte behöver välja bort läraryrket eller byta till något annat. Det handlar också om att öka statusen på yrket. Vi kommer senare i år att återkomma med förslag till riksdagen om hur denna reform ska utformas. Precis som Margareta Pålsson nämnde har vi genomfört den största fortbildningsinsatsen av svensk lärarkår någonsin. Det var vid kommunaliseringen som lärarfortbildningen slogs sönder fullständigt. Kommunerna har inte tagit ansvar för fortbildningen. Det var därför som vi i Alliansen gemensamt aviserade Lärarlyftet redan inför valet 2006 och nu har genomfört det. Miljard efter miljard har plöjts in för en uppgift som egentligen kan sägas vara den kommunala huvudmannens ansvar. Fortbildning av personal är arbetsgivarens ansvar. Men vi går in och tar över det därför att kommunerna inte skötte det. Det vore oansvarigt av oss som rikspolitiker att nu föra långtgående diskussioner om anställningsvillkor. Det pågår diskussioner på arbetsmarknaden om anställningsvillkoren. Men jag uppfattar ändå att vi gemensamt kan konstatera att anställningsvillkor naturligtvis spelar roll för läraryrkets attraktionskraft. Sedan måste parterna dra slutsatser av detta. Det är inte jag som har bestämt att kommunerna ska vara huvudman. Men nu är det så, och parterna måste själva ta sitt ansvar och dra slutsatser av detta. Men så mycket kan jag säga som att anställningsvillkor naturligtvis spelar roll för yrkets attraktionskraft. Jag ska återkomma till lärarlegitimationerna. Ytterligare en punkt som jag vill nämna när det gäller läraryrket och som jag tycker att vi alla ska vara självkritiska till - alla har anledning att vara självkritiska, och jag är det också - är att innehållet i yrket gradvis har förskjutits till mer och mer uppgifter som inte har direkt med undervisning att göra. Det har blivit mer och mer byråkrati, som vi kan kalla det. Vi är alla ansvariga för detta. Mer och mer saker ska dokumenteras i skolan, och det är lärarna som ska göra det. Målstyrning innebär att beslut som tidigare fattades av myndigheter är processer som ska skötas av lärarna på skolan. Detta leder till att det blir mer och mer sammanträden, konferenser och dokument. Olika regeringar har infört olika system för kunskapsuppföljning genom åren. Det innebär att lärarna har fått mer och mer att göra som inte har direkt med undervisning att göra. Vi ska vara självkritiska och reflektera noggrant gemensamt om vi kan minska bördan för lärarna på dessa områden för att öka fokus på undervisning. Vi ska så småningom återkomma också från regeringen. Jag tycker att vi gemensamt kan reflektera och fundera över detta. Varje enskilt beslut som har ökat byråkratin för lärarna har haft goda skäl. Men sammantaget har det blivit för mycket. Herr talman! Lärarlegitimationen är en central del. Varför har det i grunden blivit så att vi måste skjuta upp införandet av lärarlegitimationen? Det finns skäl som Skolverket har redovisat. I grunden beror det på att det inte har funnits någon koll på lärarkårens behörighet under de senaste 20 åren. Det är detta som det i grunden beror på. Naturligtvis visste vi alla att det var dålig koll på behörigheten. Den som undervisar i matte på mellanstadiet ska vara utbildad i matte på mellanstadienivå. Det är därför som legitimationen införs. Men när man nu ska gå tillbaka och gå igenom den svenska lärarkårens behörighet tar det mycket längre tid än vad någon hade föreställt sig därför att det har varit så kaotiskt med behörighet i skolan. Ingen har haft koll på vad lärarna har varit behöriga i och vilken utbildning som de har haft genom årtiondena. Jag skulle våga säga att sedan kommunaliseringen 1990 har begreppet behörighet blivit mindre och mindre viktigt för arbetsgivare och huvudmän. Det är det som är huvudorsaken. Alla har insett att det har varit så här. Men att det var så illa som det nu är har ingen insett och att det tar så mycket längre tid att reda ut vad lärare är behöriga i. Det är grundorsaken till att vi nu står här och måste skjuta upp införandet av den något. Det är så oklart vad lärare är behöriga i. Det centrala datumet för lärarlegitimationen är inte det som nu skjuts upp. Det centrala datumet är den 1 juli 2015. Det är då reformen ska vara slutförd. Detta datum ligger fast. Det handlar om att från och med det datumet är det reformens sista steg. Då ska lärare vara legitimerade för att få sätta betyg. När det gäller datumet den 1 juli i år och att man ska vara legitimerad för att få fast anställning måste det skjutas drygt ett år framåt. Ibrahim Baylan, ytterst är regeringen ansvarig. Jag sade det också tidigare i dag i utbildningsutskottet när du ställde samma fråga som här. Självklart är regeringen ansvarig. Självklart är jag ansvarig för de reformer som genomförs. Samtidigt är det så att varken jag eller regeringen har några andra underlag att gå på än de som våra expertmyndigheter förser oss med. Det underlag vi fick den 1 juli i fjol från Skolverket var att tidsplanen håller och att pengarna räcker. Men det visade sig vara felbedömningar. Då måste vi rätta till. Skolverket begärde mer pengar och fick det. De har fått de pengar som begärts. De begär också mer tid. Då måste de få det. Det finns inget annat underlag att gå på, menar jag, än det underlag som de expertmyndigheter som har ansvaret ger oss. Men naturligtvis skulle jag ha önskat att det här hade bedömts rätt från början. Jag försöker inte skylla ifrån mig. Det är regeringens ansvar, men något problematiserat förstår var och en att vi i en sådan här fråga inte har något annat underlag än det vi förses med. Herr talman! Avslutningsvis: Både Ibrahim Baylan och Gustav Fridolin går in på gymnasiereformen. Jag tycker att det är viktigt att säga att min bedömning är att gymnasiereformen är på väg att bli en framgång. Ni hänger upp er på att en del elever på de yrkestekniska programmen sökt över till det nya teknikprogrammet. Det är ingen nackdel, utan det är en stor fördel. 17 procent av eleverna väljer tekniksektorn. Så var det också tidigare. Fortfarande är det alltså 17 procent, men det är nu något fler som väljer det mer teoretiskt inriktade teknikprogrammet i stället för de yrkestekniska programmen. Det beror på att vi nu har aviserat en gymnasieingenjörsreform. Detta är något som applåderas av svensk industri, vill jag säga, så det här är inget problem. Utmaningen finns, skulle jag säga, inom vård- och omsorgsprogrammet. I ett par årtionden har det varit ett problem att det lockar för få jämfört med hur mycket personal som behövs inom sektorn. Det behöver vi titta igenom. Ert enda alternativ till vår gymnasieskola är att alla ungdomar ska bli högskolebehöriga. Ni verkar inte förstå problemet - att ungdomar hoppar av därför att de är trötta på skolan. Att dessutom läsa in högskolebehörighet fungerar inte i verkligheten. Herr talman! Jag nämnde gymnasiereformen därför att oppositionen gjorde det i sina inlägg. Men ämnet för dagen är lärarlegitimationsreformen. Min bedömning är att den i hög grad kommer att bidra till att läraryrkets attraktionskraft stärks och till att skolans resultat därigenom på sikt höjs. (Applåder) I detta anförande instämde Roger Haddad, Nina Lundström och Anna Steele (alla FP) samt Annika Eclund (KD).

anf.78 Ibrahim Baylan (S):

Herr talman! Jag hoppas innerligt att det vi de senaste sex sju åren sett inte upprepas i svensk skola. En ny regering börjar med att sätta stopp för alla föregående regeringars reformer för att sedan själv göra samma sak. Ni sätter stopp för en gymnasiereform för att komma tillbaka med en ny. Gy 2007 byts ut mot Gy 2011. Ni sätter stopp för en lärlingsutbildning för att komma med en ny lärlingsutbildning 2008. I praktiken tar ni delar av den skollag som låg till grund för att komma med det några år senare. Den här typen av stopp och nytt, stopp och nytt kan vi inte kosta på oss alltför många gånger, Jan Björklund! Det är många reformer på en väldigt kort tid - många stopp och många reformer. Jag tror att svensk skola i dag skulle må allra bäst av ansvarsfulla politiker som är beredda att sträcka ut handen. Även om man inte alltid får exakt som man vill får man visa viss ödmjukhet och konstatera: Ja, kanske är det så att vi för att kunna få en långsiktighet i den här politiken får sätta oss ned och resonera i frågor där vi ändå ligger nära varandra. Men så har det inte varit. Väldigt många av de här reformerna har skötts när ni var i majoritetsställning. Ni har sjösatt dem helt på eget bevåg. Resultaten av ett antal av dem ser vi; det är helt uppenbart. Jag redogjorde för gymnasieskolans yrkesutbildningar. Om målet var att fler skulle läsa där för att de skulle bli bättre och det skulle bli mer statusfyllt och resultatet är att vi aldrig haft så få där, hur kan det då vara en succé, en framgång? Och om en lärlingsutbildning som skulle förhindra avhopp leder till 50 procents avhopp, på vilket sätt är den en succé? Vidare har vi en lärarlegitimation som skulle leda till en höjning av läraryrkets status som i stället sköts på ett sådant sätt att det blir stora tveksamheter kring när detta börjar gälla och det blir svårt för lärarkåren att se vad det blir. Det hela blir flytande. Det blir ett slirande som jag inte tror gynnar den här reformen.

anf.79 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):

Herr talman! Förra perioden när Ibrahim Baylan sysslade med andra frågor gjorde jag ett par försök att bjuda in oppositionen. Men vitsen för skolväsendets del med att få en blocköverskridande överenskommelse är att man vet att reformen ligger fast om det skulle bli ett regeringsskifte. Sanningen är att det då inte räcker att bli överens med Ibrahim Baylan. Det finns ju två partier till i oppositionen som också förväntar sig att i så fall vara med i den regeringen. Gustav Fridolin nickar här. När jag bjöd in de tre rödgröna partierna till överläggningar om betygen fick jag tre helt olika svar. Vänsterpartiet sade: Vi vill gärna ha en blocköverskridande överenskommelse om betygen om den innebär att vi avskaffar betygen. Allvarligt talat: Jag är helt beredd att diskutera blocköverskridande överenskommelser. Men då måste de ha en sådan trovärdighet att de ligger fast om det skulle bli ett regeringsskifte. Inte ens om lärarlegitimationen röstade ni lika, som här har redovisats. Ni är helt oense om lärarlegitimationen. Vänsterpartiet är helt emot. De vill inte ha en lärarlegitimation. De säger: Varför ska man höja statusen på akademikeryrken? Det är statusen på andra yrken som ska höjas. Ni har helt olika inställning. Jag uppfattar ändå att vi i dag är överens om grunddragen i lärarlegitimationsreformen, även om vi inte var det för ett antal år sedan, så det är bra. Jag har aldrig påstått att gymnasiereformen kommer att leda till att fler ska läsa på yrkesutbildningar. Det har aldrig varit syftet med reformen. Syftet har varit att fler ska ha förmåga att gå färdigt yrkesutbildningar när lite olika utgångar ges. Alla måste inte läsa in högskolebehörighet. Att en grupp elever som är de allra mest skoltrötta - normalt hoppar nästan alla av - väljer lärlingsutbildning är självklart inte heller något som kommer att passa alla. Men mer än hälften har fullföljt sin utbildning. Många gjorde inte det i den tidigare skolan. Det är sanningen!

anf.80 Ibrahim Baylan (S):

Herr talman! Det är oerhört förvånande att höra att utbildningsministern är nöjd med att hälften av eleverna på en utbildning hoppar av - mycket märkligt! Många av de här reformerna har gjorts i syfte att, som ni brukar säga, höja statusen och attraktionskraften hos yrkesutbildningarna. Man skulle avlöva dessa på kunskapskraven. Med lärlingsutbildningen är det på samma sätt. Resultaten ser vi. Dessa går det inte att springa ifrån. Och detta kallas för succé! Här erbjöd jag ändå en öppning, en dialog. Vad får jag då till svar? Ja, svaret blir något slags spelteorier om Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Jan Björklund ansvarar för en verksamhet där miljoner människor berörs antingen direkt eller indirekt - föräldrar, elever och lärare - från förskolan ända till vuxenutbildning och folkhögskolor och till universitet och högskolor. Jan Björklund, du ägnar dig åt spelteorier när jag säger att vi här skulle behöva sätta oss ned och resonera. Ta till exempel lärarutvecklingsreformen. Inser du att du sitter i en minoritetsregering och att det ställer helt andra krav? Inser du att den svenska skolan på ett antal punkter kanske skulle behöva nämnda typ av långsiktiga beslut? Ja, vi kan träta om frågor där vi står väldigt långt ifrån varandra. Till exempel när det gäller gymnasieskolan kan vi ha olika uppfattningar eller lägga fram olika förslag. Men det finns också ett tryck här. Också du borde känna det ansvaret. Nu är vi så illa ute i den svenska skolan. Resultaten har inte under de senaste åren varit så dåliga som nu, så även du borde kunna ta dig i kragen och släppa prestigen och konstatera att det finns några saker som kanske skulle behöva blocköverskridande överenskommelser. I stället skyller du ifrån dig om varför du inte vill sätta dig ned för att hitta långsiktiga lösningar för den svenska skolan genom att säga: Ni, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är inte överens. Det finns säkerligen en massa frågor där också ni i den borgerliga alliansen inte är överens. Men det betyder inte att vi inte är beredda att resonera antingen med partier eller med hela koalitionen.

anf.81 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):

Herr talman! Det är klart att jag inte är nöjd med att över 40 procent inte fullföljer lärlingsutbildningen. Man måste noga fundera på hur fler ska fullfölja och gå ut en yrkesutbildning i gymnasieskolan. Men man ska ha klart för sig att det gäller en elevgrupp - många där men kanske inte alla - som förut över huvud taget inte fullföljde gymnasieskolan. Nu är det i alla fall mer än hälften av denna elevgrupp som gör det. Men många av dessa elever är jättetrötta på skolan. Hur vi än lägger upp det kommer denna grupp att innebära utmaningar för skolväsendet. Jag tror som sagt att de reformer vi har gjort går i rätt riktning. Men de räcker inte. Vi måste göra mer med yrkesutbildningar. Det är bättre att någon till exempel fullföljer en kortare yrkeskurs och får ett slags yrkeskunskapsbevis än att man tvingas in på en lång utbildning som leder till högskolebehörighet och hoppar av den efter ett tag. Jag uppskattar att Socialdemokraterna trots allt sedan Ibrahim Baylan var skolminister före 2006 har ändrat riktning. Under den tid som Baylan har varit borta från utbildningspolitiken har Socialdemokraterna gått i mycket positiv riktning. Jag uppfattar att även Baylan har gjort det i skolfrågor. Numera kan ni tänka er betyg från årskurs 6 och så vidare - sådant som var tabu förra gången när Baylan var ansvarig. Jag uppfattar verkligen att ni har gått i en riktning åt vårt håll, och jag tycker att det är bra. Det betyder också att den skolpolitiska klyfta som har funnits mellan Socialdemokraterna och Alliansen är mindre i dag, och jag uppskattar det. Jag såg en intervju, och du sade inte att du skulle riva upp allt vad vi har gjort. Ni går inte till val på det. Därmed har vi en rätt bred blocköverskridande enighet, och det tycker jag är bra. Det betyder att reformerna blir kvar även om Baylan skulle komma tillbaka till det jobb jag har. Jag tycker att det är bra, och jag uppskattar det. När det finns möjligheter och skäl för det är jag fullt beredd att lyssna på oppositionen i olika sakfrågor för att se vilka ytterligare beslut vi kan enas om för framtiden. Jag uppskattar den utsträckta handen. Vi ska naturligtvis ta den när det anses motiverat.

anf.82 Gustav Fridolin (MP):

Herr talman! Detta är en debatt som handlar om otryggheten i svensk skola - den otrygghet som uppstår när man sjösätter stora reformer utan att betala för dem och utan att samordna dem på ett sätt som gör att man tvingas komma tillbaka till riksdagen och be om att få skjuta upp en av dessa centrala reformer. Det är för övrigt just denna reform som man har hänvisat till i många av de frågor som har ställts till Jan Björklund. Jag noterar att när Jan Björklund får frågan om ifall det inte skulle finnas anledning att söka breda överenskommelser som skapar trygghet för den svenska skolan avfärdar han det med att han behöver tala med flera personer. Det är lite märkligt, men ändå kanske inte så märkligt när man förstår att det ibland kan vara lite jobbigt att allt oftare få mothugg också från dem som man bildar regering med. Herr talman! När Jan Björklund tillträdde som skolminister hade han en statssekreterare och ett antal tjänstemän runt sig. Sedan dess har Jan Björklunds arbetsuppgifter blivit fler och ansvaret större. I dag har han två statssekreterare och ungefär dubbelt så många politiska tjänstemän runt sig. För oss politiker och i de flesta andra jobb är det självklart att när vi får fler arbetsuppgifter får vi också fler verktyg för att kunna genomföra dessa arbetsuppgifter på ett sätt som gör att vi kan känna att vi har gjort ett bra jobb när vi kommer hem. Varför fungerar det inte så för lärare? Varför kan man lasta fler och fler arbetsuppgifter på lärare utan att de någonsin får vare sig höjd lön eller fler resurser och verktyg för att genomföra dessa arbetsuppgifter? Vi kräver att den lärarlegitimationsreform som nu skjuts upp kopplas till en tydlig plan och en tydlig finansiering av såväl den som de reformer som är kopplade till den. På så sätt vet man att alla de lärare runt om i landet som ska göra verklighet av ansatserna också får verktyg att göra det.

anf.83 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):

Herr talman! Som jag sade i mitt inlägg tycker jag att detta med arbetsuppgifter för lärarna är någonting som vi gemensamt ska reflektera över. Det är bra att Gustav Fridolin tar upp det. Jag tycker att vi utöver undervisningen och det som omedelbart hör ihop med den - att förbereda lektioner och så vidare - har lastat på lärarna nya uppgifter. Det har skett i hög grad under en 20-årsperiod, skulle jag vilja säga. Det hänger till stor del ihop med mål- och resultatstyrning, som infördes på 90-talet. Man skulle konstruera läroplaner på den enskilda skolan. Det var mycket av lokal planering. Det skulle ske gemensamt, vilket ledde till mycket sammanträden, möten och konferenser för lärarna. Dokument ska produceras och redovisas för myndigheter, offentligt och allt vad det är. Detta är en del. En annan del, som gäller hela välfärdssektorn, är att vi har ökade rättigheter för individen. Det är mycket positivt. Jag tror att vi alla, eller många av oss, har varit pådrivande i detta. Men det leder till ett behov av ökad dokumentation i skolan av det ena och det andra som lärarna till sist förväntas göra för att man i efterhand ska kunna reda ut vad som gjordes i det ena och det andra läget. En tredje del är ökade krav på kunskapsuppföljning, vilket är helt riktigt. Många av oss, också jag själv, har varit pådrivande i detta. Det ska dokumenteras på olika sätt och så vidare. Jag tycker att vi självkritiskt ska fundera över om vi kan lätta denna börda på något sätt. Har det blivit för mycket av allting? Varje grej för sig har varit motiverad, men sammantaget har det blivit för mycket av dokumentationstryck. Vi kan kalla det för byråkratiska arbetsuppgifter - om vi använder ordet lite slarvigt - som har lagts på lärarna. Jag tycker att vi självkritiskt ska fundera över om vi kan minska detta.

anf.84 Gustav Fridolin (MP):

Herr talman! Jag både reflekterar och funderar gärna med utbildningsministern. Men ibland måste man göra någonting av de där reflexionerna också. Vi hörde utbildningsministern säga att detta är det största reformåret för svensk skola i modern tid. Hur behandlar man då dem som ska genomföra reformerna i verkligheten? I praktiken utsätter man dem för en nedskärning. I år ska den svenska gymnasieskolan spara nästan 700 miljoner kronor. Vi får rapporter om vad det innebär ute på skolorna i form av varsel och uppsägningar. Vi får rapporter om vad det innebär genom att man inte klarar av att höja lärarlönerna eller göra de satsningar som behövs för att varje barn ska få en ärlig chans. Regeringen genomför stora förändringar men försämrar villkoren för dem som ska göra verklighet av förändringarna. Man tar bort verktyg från lärare när klasserna blir större och lönerna halkar efter. I veckan som gått har regeringen presenterat sin ekonomiska vårproposition. Jag letade i den efter någonting annat än en reflexion eller fundering om lärares arbetsuppgifter. Jag letade efter ett löfte om att man nu ska inse detta och lätta på prestigen när man behöver skjuta upp en av de viktigaste reformerna för svensk skola och inse att nya reformer kräver nya resurser. Men tyvärr, herr talman, hittade jag inget sådant löfte. Jag såg i stället att den nedskärning som kritiserats av såväl lärarfack som skolans huvudmän ligger kvar och att reformerna och förändringarna ska genomföras i svensk skola med mindre resurser. Min fråga till utbildningsministern kvarstår: Varför är det så att när utbildningsministern får nya arbetsuppgifter och förändringar i sitt jobb får han mer resurser och fler verktyg att genomföra dem medan lärare ska klara nya arbetsuppgifter med mindre resurser?

anf.85 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):

Herr talman! Jag tycker att det är bra att Miljöpartiet ägnar sig mer åt utbildningsfrågor än förut. Jag uppskattar det. Ni gör frågan en otjänst genom att reducera allting till en resursfråga. Det är inte så. Resurser är absolut inte oviktiga, men allting är inte resursfrågor. Vi kan ta de tre storstadskommunerna Stockholm, Göteborg och Malmö och jämföra dem. Det borgerligt styrda Stockholm satsar betydligt mer per elev på sin skola. De satsar mer eftersom det är en större kommun, men de satsar också mer per elev än vad rödgrönt styrda Göteborg och Malmö gör. Jag tycker att det är bra, men jag vill ändå inte stå och skälla på Göteborg och Malmö och säga: Satsa mer! Satsa mer! Det handlar också om andra frågor. Gustav Fridolin kan väl tala med sina kommunalpolitiker i Göteborg och Malmö så att de satsar lite mer på skolan om det nu är så viktigt för er, i stället för att stå här och prata. Det är en sak att satsa i opposition. Satsa där ni har makten! Satsa där ni har ansvar och där det gör skillnad! Det är viktigt med resurser på skolan, men det är inte den enda frågan. Det är klart att man får med sig fackliga aktörer och alla möjliga andra om man talar om mer pengar; det förstår jag också. Det är hur lätt som helst. Men det handlar också om systemförändrande reformer för att öka kunskapsresultat, för att öka statusen på läraryrket och så vidare. En del kostar pengar, men det är också en fråga om mycket annat. Vi har ökat satsningarna på skolan med lärarlyft och allt vad det är, men många av de reformer vi gör nu är inte av ekonomisk karaktär. Det är systemförändrande reformer för att bygga en kunskapsskola för framtiden. Det kommer att ge resultat. Det kommer att ta tid, men det kommer att ge resultat. Allt handlar inte om resurser.

anf.86 Emil Källström (C):

Herr talman! Ska Sverige ha en skola i världsklass är lärarna en av de viktigare, om inte den viktigaste, pusselbiten. Sverige måste stärka lärarnas roll och status och generellt höja attraktiviteten i läraryrket. Alliansregeringen har tagit och tar en rad bra steg på detta område, men vi har mycket kvar att göra. Vi kan alla bakgrunden. De svenska elevernas kunskapsresultat har sjunkit i undersökning efter undersökning. Det är stora skillnader i resultaten mellan elever med olika bakgrund. På grund av de stora eftersläpningarna på det här området - det kan ju ta decennier innan man ser resultatet av en reform - måste också anledningen till att skolresultaten sjunker vara att vi har haft en på många punkter felaktig skolpolitik sedan lång tid tillbaka. Ett av problemen är så klart att den svenska skolan har en hög andel obehöriga lärare. Läsåret 2010/11 hade 85,9 procent av lärarna i den svenska grundskolan pedagogisk högskoleexamen. Ska vi förbereda barnen för att konkurrera på en global marknad är det inte acceptabelt att 14 procent av lärarna inte är behöriga. En reform som bidrar till att läraryrket blir mer attraktivt är ju lärarlegitimationen. Som det ser ut nu kommer vi att få brist på lärare i framtiden. Enligt en rapport från Lärarförbundet kommer det att saknas mer än 43 000 nya lärare, och de kommer att behövas redan 2020. Vi måste öka läraryrkets attraktionskraft så att vi får en större chans att ge barnen en bra utbildning även i framtiden. Bland annat därför behövs lärarlegitimationen. Regeringen är inte heller ensam om att vilja stärka läraryrket som profession. Denna strävan och lärarlegitimationen som ett av medlen välkomnas av både Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund, och de har kämpat i 20 år. Nu har regeringen infört den här reformen. Vi kan konstatera att implementeringen av den här reformen inte har gått på räls. Det har tagit för lång tid. Det har varit mer komplicerat än väntat att validera alla våra lärares olika examina och bakgrund. Nu är det klokt med ett omtag så att saker får ta den tid de tar. Det är viktigt för Centerpartiet att det får ta den tid det tar. Det är viktigt att vi låter lärarlegitimationen komma på plats och att det sker ordentligt på en gång. Då är det också rätt att följa Skolverkets rekommendationer att ta ett omtag och ta lite längre tid på oss. I dag på eftermiddagen har några av oss deltagit i ett seminarium om programmet Teach for America. Det får eventuellt en svensk efterföljare i ett Teach for Sweden-program där toppstudenter från våra lärosäten efter avslutad examen väljer läraryrket för att göra en insats och få värdefulla erfarenheter. Det här är ett exempel på hur vi kan tänka innovativt kring framtidens lärarförsörjning. Men för att vi ska kunna göra det är det också viktigt att den viktiga reformen med lärarlegitimationen kommer på plats. Det är väldigt bra att det här får ta den tid det tar så att det blir bra på en gång. (Applåder) I detta anförande instämde Annika Eclund (KD).

anf.87 Richard Jomshof (SD):

Herr talman! När vi debatterade lärarlegitimationen i denna kammare för drygt ett år sedan, i mars i fjol, konstaterade jag att Sverigedemokraterna i grund i botten är mycket positiva till den här reformen. Jag framförde också en del farhågor. Att vi står här i dag är ett tydligt bevis på att dessa farhågor faktiskt har besannats och att regeringen tyvärr har överskattat den egna möjligheten att genomföra denna reform. Nu vill man flytta fram tidpunkten för införandet. Det har jag inga som helst problem med. Det är bättre att reformen genomförs bra och senare än nu och med betydligt sämre resultat. Men jag menar att när man nu skjuter fram reformen bör man också titta på de brister som förslaget innehåller. Det är av väldigt stor vikt att staten tar sitt ansvar och skjuter till de medel som behövs för att både denna och övriga reformer ska genomföras smärtfritt. Denna underfinansiering är ett hot mot reformen, och den är också ett hot mot en rad andra reformer, till exempel gymnasiereformen som annars var mycket välkommen. Jag tycker att det var en mycket bra reform, kanske den bästa reformen hittills, men underfinansieringen är ett enormt problem. Vidare, vilket jag påpekade i en följdmotion förra året, ska inget som helst undantag från kravet på legitimation tillåtas. En lärarlegitimation med en rad olika undantag riskerar att bli ett slag i luften i stället för det den är tänkt att vara, nämligen ett av många redskap avsedda för att förbättra och utveckla svensk skola. Dessutom är det fel att låta lärare i yrkesämnen och i modersmål få sätta betyg även när det saknas legitimation. För ett år sedan framförde jag att jag har förståelse för att det under en övergångsperiod kan vara svårt att hitta legitimerade lärare, till exempel yrkeslärare och modersmålslärare, och att det därför också kan behövas undantag under en övergångsperiod. Men nu när man väljer att skjuta upp reformen menar jag att regeringen har en möjlighet, om viljan finns, att rätta till de problem som reformen innehåller och som jag har anfört här. Jag tycker inte att det är seriöst att bygga in undantag i det nya systemet. Det är ett hot mot en likvärdig och rättvis skola. Om man har otur skulle det också kunna innebära att reformen blir ganska tandlös. Det inte är fler bakslag reformen behöver. Jag har ont om tid, men jag vill komma med några snabba reflexioner från dagens debatt. Jag håller med om att man kan anklaga regeringen för mycket. Det kan man göra. Det finns mycket som skulle ha kunnat göras bättre. Det gäller till exempel tilltron till att vissa enskilda reformer kommer att lösa alla problem. Men den kursändring som regeringen har genomfört i den svenska skolan är i stora drag mycket bra. Det har jag sagt förr, och det står jag fast vid. Den är välkommen. Det står jag för. Jag tycker faktiskt att det är lite hårresande när Ibrahim Baylan försöker påskina att skolans misslyckande skulle ha börjat 2006. Så enkelt är det inte. Ingen ska inbilla mig att det var då det började och att allt var perfekt innan dess. Så är det inte. Jag vill påminna om att det var Socialdemokraterna som drev igenom kommunalisering. Kommunaliseringen är det absolut största fiaskot som vi över huvud taget kan hitta i svensk skolhistoria. Där har vi huvudanledningen till att det ser ut som det gör i svensk skola, det vill säga att den är alltmer splittrad och segregerad. Socialdemokraterna bär också ett ansvar för att skolan har blivit mer otrygg och våldsam och för att resultaten har sjunkit. Socialdemokraterna bär ett mycket tungt ansvar för våra växande utanförskapsområden där allt fler elever tvingas lämna skolan med ofullständiga betyg och många gånger går rakt ut i ett permanent utanförskap. Det kan vi inte komma ifrån. Jag tycker inte att Socialdemokraterna ska smita undan sitt ansvar. Det här var ett kort anförande. Jag har egentligen betydligt mer att säga. Jag tackar för ordet och kommer att återkomma i en följdmotion.