Naturvård och biologisk mångfald - Debatt och beslut onsdag 25 april 2012

Riksdagen vill se allmän jakt på skarv (MJU14)

Skarven har ökat kraftigt i Sverige vilket har stor negativ inverkan på naturen och yrkesfisket. Hela öar har blivit förstörda av fågelartens spillning och häckning. EU:s regler sätter stopp för allmän jakt på skarv. Riksdagen vill därför att Sverige arbetar för att allmän jakt införs inom ramen för en översyn av reglerna. Riksdagen gjorde ett sådant tillkännagivande till regeringen.

Riksdagen sa nej till övriga motioner från allmänna motionstiden 2011 om naturvård och biologisk mångfald. Skälet är främst att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp.

anf.37 Christina Karlsson (S):

Fru talman! Nu ska vi diskutera betänkande 14, som handlar om naturvård och biologisk mångfald. Detta är ett motionsbetänkande som rör en mängd olika frågor, bland annat rovdjur, rovdjursförvaltning, skydd av områden, allemansrätt, främmande arter och biologisk mångfald. Biologisk mångfald är ett begrepp som vi ofta använder oss av. Med det menar vi det myller av organismer, arter, gener och livsmiljöer som finns i vår natur. Vi vet att det är viktigt att bevara livsmiljöerna och mångfalden av arter. Våra ekosystem, skogarna, haven, vattendragen och jordbruksmarkerna försörjer oss människor med en lång rad nyttigheter, till exempel mat, bränsle, dricksvatten och syre att andas. Hållbara ekosystem är grunden för vår välfärd. Mångfalden av växter och djurarter är central för ekosystemens funktion. Att en enskild art försvinner är kanske inte avgörande för systemet, men ju mer mångfalden utarmas desto känsligare blir det. Enligt Naturskyddsföreningens och Världsnaturfondens rapport Sverige och Nagoyamålen är det endast 30 procent av alla svenskar som är medvetna om begreppet biologisk mångfald och vad det egentligen betyder. En gymnasieelev i min egen kommun skriver i en uppsats att biologisk mångfald är vad eleven kan förstå inget vedertaget begrepp utan något av en floskel som främst används av politiker. Nu vet inte jag vad den eleven fick för betyg på sin uppsats, men jag är övertygad om att många behöver mer kunskap om dessa frågor. Många behöver bli medvetna om hur vår livsstil och vårt sätt att konsumera påverkar naturen både lokalt och globalt. I Sverige har vi gjort en hel del för att skydda värdefull natur och hotade arter, men det återstår mycket att göra. Jag är övertygad om att vi behöver göra mer och göra det snabbare om vi ska lyckas uppnå de åtaganden vi har enligt Nagoyaavtalet. Fru talman! Jag tänkte uppehålla mig något vid det nationella miljömålet Levande skogar. Det mål som finns om detta är inte möjligt att uppnå till 2020 som det ser ut i dag. Användandet av skogsmarken har förändrats mycket under de senaste hundra åren. För flera skogstyper är tillståndet inte stabilt. Enligt den rödlista som finns är över 800 arter som lever i skogen hotade och riskerar att försvinna på sikt. Miljöhänsynen i skogsbruket i samband med avverkningar är i dag en självklar del. Det finns dock brister i det arbetet, även om många sköter det bra. Just nu pågår en dialog mellan olika aktörer om hållbart brukande av skog, och det är naturligtvis bra. Det behövs verkligen en ökad samsyn i skogssektorn. Miljömålsberedningen har pekat på att ju större andel av den biologiska mångfalden som klarar sig i det brukade landskapet, desto mindre blir generellt behovet av skyddade områden. Alla tjänar på att skogsbruket bedrivs så skonsamt som möjligt. Formellt skyddad skog och frivilliga avsättningar har ökat den senaste tolvårsperioden. Det är bra. Men det är också viktigt att det är rätt avsättningar som görs. Vi socialdemokrater anser att kvaliteten på dessa behöver granskas. Det handlar inte enbart om att avsätta en viss procentsats skogsmark, utan det handlar om att rätt avsättningar görs. Det är nödvändigt att kunna bedöma långsiktighet och funktionalitet. För att detta ska ske behöver skogar med höga skyddsvärden kartläggas. Det har visat sig att vissa länsstyrelsers arbete med detta släpat efter. Vi måste undersöka om dessa länsstyrelser behöver mer resurser för att klara sitt uppdrag. Vi menar att Sverige behöver en långsiktig plan för att uppfylla de åtaganden vi har gjort i Nagoya och den strategi som presenterats av EU-kommissionen samt att regeringen bör återkomma till riksdagen med en sådan långsiktig plan. Skogar med värden för rekreation och friluftsliv bör förvaltas och göras tillgängliga för besökare. Det finns många goda exempel på detta runt om i vårt land, inte minst i mitt eget län. Men skillnaderna är stora mellan olika aktörer, kommuner och områden. Den tätortsnära naturen är viktig. Den ger människor kunskaper och naturupplevelser som leder till en ökad förståelse för naturen och dess betydelse. Vi står inför en stor utmaning när det gäller hur de växande anspråken på skogsmark och skogsråvara för bland annat biobränsle, rekreation och biologisk mångfald ska balanseras inom ramen för ett hållbart nyttjande. Vi måste hitta nya vägar och sätt för att klara såväl jobb och välfärd som skydd av natur. Som jag sade, fru talman, lever många arter i skogen. Några av dem är de stora rovdjuren. De är naturligtvis en del av den mångfald vi vill ha. Det finns ett brett stöd här i riksdagen för att vi i Sverige ska bevara livskraftiga stammar av våra stora rovdjur. Rovdjuren påverkar naturligtvis andra vilda arter och en del av vårt ekosystem, även om deras påverkan är ganska begränsad med den population vi har i dag. Lo och björn har i dagsläget uppnått en gynnsam bevarandestatus, vilket är bra. Järven visar på tillväxt, och utbredningen ökar vilket tyder på att bevarandestatusen kan bli gynnsam inom en inte alltför avlägsen framtid. Vad gäller vargen är bevarandestatusen inte gynnsam, trots att antalet individer har ökat de senaste decennierna. Vargstammen behöver genetisk förstärkning. Vi anser att det behövs en tjugoårsplan för att förstärka genetiken och därmed den långsiktiga livskraften i vargstammen. Vi socialdemokrater har varit och är fortfarande väldigt tveksamma till att flytta vargar. Det har ungefär som vi befarade visat sig att vargar inte automatiskt stannar där vi vill att de ska stanna, utan de springer helt enkelt hem igen. Att sätta ut djurparksvalpar är en annan metod vi känner en viss skepsis inför. Det är då glädjande att se att den utredning som nu presenterats stöder vårt ställningstagande och påtalar vikten av att underlätta naturlig invandring av varg. Under perioden 2001-2009 dokumenterades tolv spontant invandrade vargindivider, varav två lyckades reproducera sig. Detta är fullt tillräckligt för att förhindra en ökning av inaveln. Det är av mycket stor vikt att ta hänsyn till människors attityder till rovdjur, rovdjursförvaltning och rovdjurspolitik. Studier har visat att acceptansen är lägre ju närmare ett vargrevir man bor, och detta är naturligtvis helt självklart. Det är de som bor nära som drabbas av de negativa effekter varg kan föra med sig, till exempel när det gäller lantbruk, jakt eller renskötsel. Det är viktigt att vi har stor förståelse för detta. Man upplever att livskvaliteten försämras. Vi socialdemokrater anser att det är av största vikt att de som bor i närheten av vargrevir får möjlighet att delta i förvaltningen av stammen. Vi vill arbeta fram metoder för och lösningar på problem och konflikter så långt det bara är möjligt. Enligt Miljödepartementet kommer regeringen till hösten att lämna ett förslag till förändringar av rovdjurspolitiken. Förra mandatperioden ville vi gärna diskutera med regeringen och göra ett försök att enas kring rovdjursförvaltningen. Detta tackade man nej till. Vi är naturligtvis fortfarande öppna för att tillsammans försöka hitta lösningar och en bred överenskommelse kring dessa frågor. Fru talman! Det finns arter vi helst inte vill se i vårt land. Hit hör till exempel mårdhunden, som nu kan ha etablerat sig på allvar. Den kan befaras få stora effekter för den biologiska mångfalden. En annan art är den spanska skogssnigeln, som spridits obehindrat och skapat problem för trädgårdsnäringen. Naturvårdsverket redovisade 2008 en nationell strategi och handlingsplan för främmande arter. Planen innefattade bland annat en samverkansgrupp bestående av representanter för myndigheter och medel för övervakning, forskning och kontroll. Regeringen har vad jag vet ännu inte tagit ställning till detta, och varken organisation eller resurser finns. Miljömålsberedningen har i sitt delbetänkande SOU 2011:34 föreslagit ett etappmål för invasiva arter. Betänkandet är under beredning i Regeringskansliet, och vi ser fram emot att det snart är färdigberett. Jag skulle också vilja nämna något om skydd av marina områden. Det är glädjande att se att antalet marina naturreservat når upp till målet och att regeringen avser att verka för att fler marina naturreservat inrättas. Östersjön är en känslig miljö. En stor mängd olja transporteras årligen på Östersjön. Det är viktigt att vi har en god beredskap om en olycka skulle ske. Vi behöver också ett gott samarbete med omkringliggande länder. Det som anförs i betänkandet visar att Sverige har en samlad god beredskap och en god kapacitet att klara av problem som kan uppstå. Vi anser dock att det kunde vara på sin plats att utreda och tydliggöra hur det ska fungera med omhändertagande av oljeskadade fåglar och var ansvaret för detta ska ligga. För övrigt när det gäller havsmiljön måste det till kraftfulla åtgärder för att förbättra ekobalansen. De åtgärder regeringen hittills har infört för att minska övergödningen i Östersjön har inte gjort att vi har nått målet. Slutligen, fru talman, kan jag när jag går igenom detta betänkande bara konstatera att utskottet och även regeringen verkligen befinner sig i väntans tider. Det är en mängd olika, viktiga frågor som bereds på olika sätt. Det är olika myndigheter som har fått olika uppdrag som ska redovisas vid olika tidpunkter. Det är dialogarbeten, och det är samråd mellan olika aktörer. Det är Miljömålsberedningen som ska återkomma, och det är en mängd frågor som är under beredning i Regeringskansliet. Några har jag nämnt i detta anförande. Det är viktigt att arbetet med naturvård och biologisk mångfald går framåt och inte tillåts stanna upp. Jag ser därmed fram emot att vi när vi diskuterar dessa frågor nästa gång verkligen ska se konkreta resultat av allt det arbete som pågår. I dag är det nämligen så att vi inte klarar 14 av de 16 miljömål vi har. Vi har ett ansvar för att leva upp till de åtaganden vi har gjort i Nagoya och för att bevara den biologiska mångfalden. För att detta ska bli verklighet krävs kraftfulla åtgärder, tydliga ställningstaganden och tydliga beslut. Detta viktiga arbete får inte fortsätta att tappa fart. Fru talman! Vi socialdemokrater står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation nr 18. (Applåder)

anf.38 Helena Leander (MP):

Herr talman! Denna debatt ska handla om biologisk mångfald och naturvård. Innan vi kastar oss in i de konkreta förslagen tänkte jag börja lite mer filosofiskt och fundera över varför vi över huvud taget bryr oss. Det finns ju massor av konstiga skalbaggar, lavar, mossor och konstiga organismer som inte en kotte har hört talas om. Spelar det någon roll om några av dem dör ut? Spelar det någon roll om vissa livsmiljöer och de arter som är beroende av dem försvinner? Räcker det om vi behåller de naturtyper som är vackra och de djur som är gulliga? Jag försöker närma mig dessa frågor med en stor portion ödmjukhet. Under årmiljonerna har evolutionen frambringat en enorm mångfald av livsformer. Denna biologiska mångfald utarmas nu i en rasande takt, långt snabbare än den naturliga utvecklingen där vissa arter försvinner och andra kommer till. Säkert finns det rent krasst ett antal arter vi kan leva utan, men vi vet inte vilka. Vi vet inte vilka arter som sitter på nyckeln till framtidens mediciner, supermat, nya smarta material eller vad det nu kan vara. Vi vet inte alltid hur naturens väv hänger ihop. Försvinner en art kan det få följdverkningar för andra arter på ett sätt vi inte hade en aning om. Försvinner hela livsmiljöer kan det få stora återverkningar inte bara på de arter som lever där utan också rent krasst för oss. Detta är inget lyxproblem. Tekniska framsteg till trots är vi fortfarande beroende av de ekosystemstjänster naturen ger oss gratis. Utan mat, frisk luft och rent vatten klarar vi oss inte så länge. Utan ekosystemstjänster som vattenrening, pollinering och klimatreglering står vi oss ganska slätt. Här är den biologiska mångfalden en försäkring. Den är en försäkring för robusta ekosystem som kan fortsätta att förse oss med de tjänster vi tar för givet, även i tider då naturen förändras och utsätts för störningar. Det är detta perspektiv jag bär med mig när vi nu kastar oss in i frågor om vargar, skarvar och diverse enskilda arter. Jag vill inte bevara vargar för att vargar skulle vara särskilt tuffa eller någonting sådant, utan jag vill bevara en livskraftig vargstam i Sverige därför att vargen och andra rovdjur fyller en viktig roll i våra ekosystem. Särskilt topprovdjur som vargen har i många studier visat sig bidra till rikare ekosystem, inte bara genom den direkta påverkan på bytesdjuren utan också genom indirekta effekter på andra arter. Dessutom blir det lite svårt för oss om vi ska försöka hävda att andra länder ska bevara sina hotade arter - länder som kanske har betydligt större befolkningar och betydligt farligare djur, om man får säga så, än vi som är ett ganska stort och glesbefolkat land med förhållandevis harmlösa rovdjur. Det finns exempel på nära håll i form av länder runt om i Europa som har både mer vargar och mer människor på samma yta men där man ändå tycks kunna samexistera förhållandevis fredligt. Varför skulle inte vi också kunna göra det? I Sverige finns det en stor acceptans för att vi ska ha livskraftiga rovdjursstammar, men regeringen har i stället valt att lyssna på den minoritet som har en mycket kritisk inställning till framför allt vargen. Tack och lov satte EU stopp för den urskillningslösa licensjakten, men det är minst sagt pinsamt att vi inte på egen hand ska klara av att leva upp till våra åtaganden när det gäller biologisk mångfald. Det minskar vår trovärdighet i den internationella miljöpolitiken. Ren skyddsjakt, som en sista utväg när man inte kunnat hitta någon annan lösning, kommer vi även fortsättningsvis att behöva. Däremot finns det ingen anledning att tillåta vargjakt som, oavsett vad man väljer att sätta för namn på den, handlar om att vi bara ska ha färre vargar - inte så länge som vår vargstam är så liten och sårbar som den är i dag, för den är väldigt sårbar med den genetiska situation som är. Inaveln måste lösas med tillskott av nya gener, i första hand genom att underlätta för naturlig invandring österifrån. Men den genetiska situationen blir knappast bättre av att man skjuter ned populationen - tvärtom. Från vargen vandrar vi raskt vidare till skarven. Vargen må ha både fanatiska motståndare och fanatiska tillskyndare, men skarven har inga större supporterskaror som går ut och demonstrerar för dess rätt att leva. Däremot har den en del kraftfulla motståndare. Och, visst, skarven är inte världens vackraste fågel. Den äter en massa fisk och den bajsar ner öarna där den har sina kolonier. Samtidigt har den trots allt ett skydd i EU:s fågeldirektiv mot annan jakt än skyddsjakt. Och den fisk den äter är i första hand arter som inte är särskilt intressanta för yrkesfisket. Öarna som blir kala och fula när den näringsrika spillningen fräter sönder vegetationen kan efter några år frodas som aldrig förr när spillningen ger näring åt nya växter i naturens växlande dynamik av uppgång och fall. Majoriteten i utskottet väljer nu att göra skarven till syndabock för minskande fiskebestånd, trots att sambanden är betydligt mer komplexa än så, genom att föreslå allmän jakt på skarv. Till grund för ställningstagandet har vi ingen djupare utredning än motioner. Dessutom ser man på riksdagens hemsida att det är lite klipp och klistra från motioner som har följt med sedan början av 2000-talet, då skarvpopulationen faktiskt ökade kraftigt, men de formuleringarna är inte lika aktuella i dag. I dag tycks det snarare som att populationen har stabiliserats eller rent av minskar på vissa håll runt om i landet. Det avspeglar sig inte alls i motionerna och inte heller i utskottets ställningstagande. Nu säger jag "tycks minska" och "tycks ha stabiliserats", för man vet inte riktigt. Man har inte riktigt hela bilden klar för sig, och det är i sig ett problem. För att få ordentliga data kommer man under året att genomföra en stor inventering av skarvens utbredning, inte bara i Sverige utan också i andra EU-länder. Om man då skulle komma fram till att skarvens utveckling är sådan att den inte längre kräver något särskilt skydd finns det ingen anledning att ha särskilda regler just för jakt på skarv jämfört med jakt på andra fågelarter. Men det vet vi ju inte nu. Att då redan nu slå fast att vi ska försöka ta bort skarven från listan över skyddade arter blir lite bakvänt. Med tanke på regeringens vargjakt har vi redan ett lite skamfilat rykte när det gäller naturvården, så vi kan ju försöka att inte skaffa oss ännu mer av ett rykte i EU som det där landet som tar strid i EU bara när det gäller att få jaga hotade arter. När vi ändå befinner oss någonstans i havsbandet i debatten passar det bra att gå vidare med frågan om marina naturskyddsområden. Sverige har inom konventionen för biologisk mångfald åtagit sig att skydda 17 procent av våra land- och vattenområden och 10 procent av våra kust- och havsområden från exploatering. Miljömålsberedningen håller som bäst på att ta fram en strategi för hållbar markanvändning. Där hoppas jag verkligen att vi kommer framåt i frågan om hur vi ska leva upp till våra åtaganden när det gäller skydd av landområden. Däremot handlar den här markanvändningsstrategin inte alls om havsfrågorna, så ska vi skydda några marina områden får vi nog först ta den diskussionen här. Eftersom Sverige i förhandlingarna drev ett högre mål för skydd av havsområden, 15 procent, kan det vara rimligt att vi åtminstone här hemma lever upp till det som vi drev utomlands. I dag har vi bara runt 5 procent skyddade havsområden, att jämföra med till exempel Tyskland som skyddar ca 40 procent av sitt hav. Det börjar nu bli dags att vi sätter i gång arbetet med att identifiera vilka havsområden som är mest skyddsvärda och ser till att de får ett ordentligt skydd. Och skyddet måste vara ett skydd på riktigt och inte bara på papperet. De marina skyddsområden som vi har i dag har problem med att skyddet inte är tillräckligt starkt. I många av dem förekommer fiske och rent av skadlig bottentrålning helt utan tillståndsprövning. I höstas anmäldes Sverige till EU-kommissionen för brott mot EU:s art- och habitatdirektiv eftersom vi inte lyckats ge tillräckligt skydd till de marina områdena som ingår i EU:s områdesskydd Natura 2000. Jag har tagit upp frågan ett antal gånger med miljöministern och till slut fått beskedet att hon ska ta ett snack med länsstyrelserna om varför de vägrar att tillståndspröva fisket i Natura 2000-områden. Det är viktigt att det inte stannar vid ett snack utan att vi verkligen ser till att vi får en vettig reglering av fisket i områdena så att de får det skydd som de ska ha. Herr talman! Vargar, skarvar och marina skyddsområden - frågan om biologisk mångfald blir lätt lite skev när man rycker bort lite enskilda delar här och var, som man gör i ett motionsbetänkande. Det viktiga att vi bär med oss, tycker jag i alla fall, är att biologisk mångfald är en oerhörd tillgång som vi ska vara rädda om. Därför vill jag yrka bifall till en av de reservationer som jag inte sagt ett ord om, reservation nr 15, som min partikamrat senare kommer att berätta mycket mer om. (Applåder)

anf.39 Jens Holm (V):

Herr talman! Jag ska lyfta fram några av de viktigaste frågorna i detta digra betänkande, den första i reservation 18, som rör behovet av en svensk Nagoyaplan, vilken jag härmed vill yrka bifall till. Det var för ungefär ett och halvt år sedan, oktober 2010, som det stora mötet om biologisk mångfald i Nagoya i Japan ägde rum. Sedan dess är vi många som har gått och väntat på en konkret strategi för hur Sverige ska kunna genomföra det som vi har kommit överens om i Nagoya. Det finns flera saker, men några av de viktigaste sakerna är att 17 procent av marken och våra vattendrag ska skyddas och att 10 procent av kust och hav ska skyddas. I Nagoya beslutade man också att de fattiga länderna ska ersättas ekonomiskt för att vi i de utvecklade länderna har utnyttjat deras genetiska resurser och att miljöskadliga subventioner ska fasas ut. Och miljöskadliga subventioner är någonting som inte bara finns i länder som använder mycket olja och kol för att värma upp sina hus, för att skapa elektricitet och så vidare. Miljöskadliga subventioner har vi väldigt mycket av även i Sverige. Enligt en ny genomgång som Naturvårdsverket kom med i januari i år omfattar de miljöskadliga subventionerna i Sverige ungefär 50 miljarder kronor. Ja, det har som sagt gått ungefär ett och ett halvt år sedan Nagoyatoppmötet, och regeringen säger fortfarande att man bereder ärendet. Man hänvisar till miljömålsberedningen och till en del andra experter som har fått olika uppdrag, men vi vill se konkret handling. Därför är det så viktigt att vi får en Nagoyaplan så att besluten i Nagoya verkligen kan verkställas. En annan viktig fråga i betänkandet rör skyddet av våra rovdjur. Vi har diskuterat det många gånger tidigare, till exempel vargarna som inte har en gynnsam bevarandestatus i Sverige. Regeringen argumenterar bakvänt här. Man har satt ett tak för hur många vargar som får finnas, inte fler än 2 010. Samtidigt vet vi att ett sådant tak gör att vargarna inte kan fortplanta sig och ha en gynnsam bevarandestatus. Rovdjursutredningen, som nyligen kom med sitt betänkande, föreslår ungefär dubbelt så många vargar som ett golv i Sverige, ungefär 450 vargar. Tack och lov är licensjakten på varg i Sverige tillfälligt stoppad, men regeringen har sagt att man ska återkomma till frågan nästa år. Vi i Vänsterpartiet och Miljöpartiet har en reservation där vi kräver att licensjakten inte ska återupptas. Det är också viktigt att komma ihåg att den så kallade skyddsjakten, som regeringen nu har presenterat som ett alternativ till licensjakten, innebär i princip en licensjakt men i annan tappning. Skyddsjakten innebär faktiskt att det kan få skjutas fler vargar än vad som sköts under licensjakten som ägde rum 2011. På tal om jakt på djur: I betänkandet föreslår de borgerliga partierna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna allmän jakt på skarv. Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger att detta är helt fel, och Helena Leander från Miljöpartiet argumenterade övertygande för det tidigare. Lyssnar man på dem som kan dessa frågor och har den mest uppdaterade genomgången av utbredningen av skarv i våra kustband säger till exempel Sveriges Ornitologiska Förening att skarvpopulationerna har minskat kraftigt i Sverige och att det stora problem som fanns förut inte är aktuellt. Detta har inte minst att göra med att havsörnen glädjande nog breder ut sig alltmer i Sverige. Havsörnar pickar skarvägg och förhindrar därmed att skarven breder ut sig i den omfattning som man tidigare har varit rädd för. Skärgårdsstiftelsen kom nyligen med aktuell statistik om bland annat skarvens utbredning. I Stockholms skärgård finns det ungefär 5 000 skarvpar, och man konstaterar att utbredningen av skarv har minskat och att populationen ligger permanent på ca 5 000 par i Stockholms skärgård. Detta följer ett internationellt mönster i andra länder. I Danmark till exempel växte skarvpopulationen kraftigt, och människor blev oroliga för att skarvarna blev så många. Men sedan minskade utbredningen och planade ut på en mycket lägre nivå. Förslaget om allmän jakt på skarv är alltså förhastat och dessutom baserat på gammal statistik. Jag hoppas att majoriteten inte röstar för detta förslag i eftermiddag. Reservation 16 om begränsning av vattenskotrarnas framfart är viktig. Vattenskoter är roligt att köra. Det går snabbt som bara den, och man har nästan direkt koppling till vattnet man kör på. Det går fort att axa, och man kan svänga och göra häftiga saker som man inte kan göra med en vanlig motorbåt. Till stor utsträckning är vattenskotrar leksaker. Vänsterpartiet vill inte förbjuda vattenskotrar, men det är viktigt att man inte ska kunna köra överallt med en vattenskoter. Begränsningar har föreslagits tidigare från svenskt håll, men då sade EU att det är en inskränkning av den fria rörligheten. Men herregud, det är väl klart att vi måste få bestämma en sådan här sak själva. Reservation 16 handlar just om att vi själva här i Sverige ska kunna bestämma var man ska få köra vattenskoter och var man av miljö- och djurskyddsskäl inte ska få köra vattenskoter. Vi har också en viktig reservation om oljeskadade fåglar. I dag är det oklart vid ett oljeutsläpp vem som har ansvaret för att hjälpa fåglarna, tvätta dem rena och se till att de klarar sig. I Finland har man kommit mycket längre. Man har ett klart ansvarsutkrävande och mobila fågelvårdsenheter som snabbt kan rycka ut när det blir oljeutsläpp. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill ha ett liknande system i Sverige. (Applåder)

anf.40 Bengt-Anders Johansson (M):

Herr talman! Först vill jag tydliggöra att jag ställer mig bakom betänkandet och de slutresultat som man kommer fram till där. Helena Leanders inledning om den biologiska mångfaldens betydelse för såväl den nuvarande situationen som för framtiden ställer jag mig bakom helt och hållet. Vi börjar skilja oss åt när vi kommer till hur vi ska hantera det rent sakligt, men inledningen var en bra beskrivning av vad jag hoppas att alla kan ställa sig bakom. Herr talman! Det här är ett motionsbetänkande, och därför blir det ett hopplock, en mix. Jag tänkte uppehålla mig vid rovdjuren, skarven, skydd av mark och marint och lite grann allemansrätten. Låt mig börja med rovdjuren. Det är synd att det rycks ut så att vi diskuterar rovdjuren för sig. Rovdjuren ska givetvis sättas in i sitt sammanhang tillsammans med bytesdjur och den foderproduktion som finna så att man får en helhet. Men nu är det som det är. Sedan alliansregeringen kom till makten 2006 har rovdjurspolitiken gått i rätt riktning för första gången på mycket länge. Sedan 2006 har mycket hänt, exempelvis § 28 som innebär enskildas rätt att kunna ingripa mot rovdjursangrepp. Den tidigare regeringen visade ett fullkomligt ointresse för frustrationen hos de människor som drabbades av detta. Vi har också arbetat med regionalisering. Det innebär att vi flyttar ned beslutsmöjligheterna närmare dem det berör, vilket är en oerhört viktig inriktning. Vi införde under två år jakt på varg som var mycket framgångsrik och väl avvägd i så måtto att den helt och hållet följde forskarnas intentioner. Vi tog inte heller ut det antal som forskarna föreslog, vilket visar på försiktighet. Det fick till följd att vi hade en bra tillväxt på vargstammen. Genetiken förbättrades, även om det var marginellt. Tjuvjakten minskade enligt forskarna, och accepten ökade. Alla siffror pekade rätt. Då anmälde tre miljöorganisationer, Svenska Rovdjursföreningen, Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden, Sverige till EU. Det innebär att vi för närvarande är mer eller mindre satta under förmyndare. Varje steg i detta synas med lupp, och vi står inför ett ständigt hot att dras inför EU-domstolen. Accepten avtar för närvarande för den förda rovdjurspolitiken. Bland annat kommer det till uttryck i att det på vissa håll råder eftersöksbojkott av vilteftersök i samband med trafikolyckor etcetera. Jag beklagar djupt att man använder detta som vapen, men nu är det så. Jag anser att de som har satt i gång den negativa spiralen också får ta ansvar för detta. För närvarande arbetar vi på att få fram en förvaltningsplan när det gäller vargen. Den ska vara färdig till den 1 juli 2012. Jag hoppas att vi därefter kan återgå till en normal hantering, för det är inte normalt att Sverige inte har det inflytande vi tidigare hade i dessa frågor. Jag har precis tagit emot en rovdjursutredning som inte gick så långt som jag hade hoppats i alla delar. Man hade kunnat vara tydligare. Nu har man lämnat vissa öppningar, vilket ger politiken ganska stort utrymme att hantera fortsättningen. Jag riktar en uppmaning till alla som har intresse i dessa frågor att använda sig av remissmöjligheten för att ge oss politiker stöd för hur vi ska hantera det. Jag hoppas också att vi ska få en balans när det gäller hanteringen. Som jag nämnde inledningsvis kan vi inte diskutera en sak i sänder, utan vi måste se helheten. Herr talman! Låt mig kort nämna skarven. För oss är det inget märkvärdigt. När en viltart ökar i sådan mängd att det finns utrymme för att införa allmän jakt ska vi också göra det, och det är precis vad vi har föreslagit. Det ska givetvis ske inom ramen för de regelverk som EU ställt upp. Låt mig övergå till skydd rent allmänt. Det är allom bekant att oavsett hur starkt regeringen skyddar saker och ting tycker oppositionen alltid att det är för lite och att det ska vara mer. Och när något väl är skyddat då sköts det inte för att tillsynen är för dålig. Det spelar ingen roll vad som görs; det är alltid fel. Det är oppositionens utgångspunkt. Under alliansregeringens tid har vi fått en stärkt äganderätt. I samband med expropriation har vi tagit bort en av presumtionsreglerna, vi har tagit bort toleransavdraget och vi har infört en schablonersättning på 25 procent när man exproprierar. Trots det starka ägandeskyddet har vi aldrig haft en större skyddad landareal än vad vi har i dag. Det går alltså i rätt riktning. Av oppositionens beskrivning kan man nästan tro att vi tar bort skydd. Så är det inte. Enligt vissa sakkunniga bedömare har vi totalt skydd på ungefär 25 procent av landarealen. Det finns en akademisk diskussion om vilket skydd man ska ha, men det totala skyddet är 25 procent. När vi talar om naturskydd är det viktigt med det spår som alliansregeringen har infört, nämligen frivillighet. Kometprogrammet som ska utvärderas om ett par år är ett viktigt nytt inslag som jag hälsar med tillfredsställelse. När det gäller det marina skyddet har det införts 14 marina naturreservat sedan 2006. Det är fler än vad som fanns när alliansregeringen tillträdde 2006. Det är ingen som nämner det, men så är det. Dessutom har vi skapat den allra första marina nationalparken genom Kosterhavets nationalpark. Det är också viktigt att framhålla. Skyddet ökar alltså ständigt. Jag ska också säga något om allemansrätten. Det är oerhört viktigt att slå vakt om den svenska allemansrätten; den är unik. Det är emellertid en begränsad rätt. Jag hälsar med tillfredsställelse att vi nu förhoppningsvis får en tydligare gränsdragning. Det är där gnisslet uppstår. Allemansrätten innebär ju att man nyttjar någon annans egendom på ett eller annat sätt. Därför är det viktigt med en tydlig gränsdragning. Jag hoppas att vi kan bidra till att göra den ännu tydligare i framtiden. (Applåder)

anf.41 Helena Leander (MP):

Herr talman! Jag tackar Bengt-Anders Johansson för att han instämmer i mina principer när det gäller biologisk mångfald. Det är en bra början. Det ska sedan följas när det kommer till praktisk politik, som att bevara vargar i Sverige. De är ju en del av den biologiska mångfalden. Där kan jag känna att det skorrar lite. Om det vore så väl att man kunde förbättra genetiken genom att skjuta vargar kunde man ju skjuta bort allihop så skulle genetiken bli jättebra. Men det funkar inte riktigt så. Det är snarare tvärtom - ju mindre en population är desto större är problemet med inavel. Ju mer man tillåter vargstammen att öka desto bättre blir det. Men det räcker inte, utan vi behöver också insatser i form av fler nya gener. Att tro att man förbättrar genetiken genom att skjuta vargar är lite bakvänt. Det var lite oklart om acceptansen ökar eller inte när man skjuter vargar. Först gjorde den det, sedan gjorde den inte det. Nu har man ju den där eftersöksbojkotten. Det kanske inte var vargjaktens fel. Det kanske var vårt fel - vi som tycker att det är dumt att jaga vargar. Eller kanske beror det på dem som anmäler detta till EU-kommissionen för brott mot art- och habitatdirektivet. Det är de som klagar på att vi inte lever upp till reglerna om biologisk mångfald som ska få skulden för att vissa inte gillar varg, och kanske gillar varg ännu mindre än tidigare. Jag blir lite förvirrad. Hur ska ni ha det med licensjakten framöver? Maxtaket på 210 vargar som det finns ett riksdagsbeslut om har inte formellt tagits bort, även om regeringen har sagt att man ska strunta i det just nu. I vinter är det ju fritt fram igen, om man inte tar några nya beslut. Tänker man att EU-kommissionen ska titta åt ett annat håll då, eller vad är planen?

anf.42 Bengt-Anders Johansson (M):

Herr talman! Jag är inte genetiker, men under de två år som vi hade en begränsad och kontrollerad jakt förbättrades genetiken. Jag kan inte säga varför; jag bara noterar att det var så. När det gäller frågan om licensjakt och framtiden tror jag inte att namnet är det viktigaste. Det viktigaste är att vi får en sådan inriktning att de människor som lever sida vid sida med rovdjuren känner att de kan påverka situationen omedelbart när något akut inträffar. Det är också viktigt att man får möjlighet att minska på rovdjurstrycket. Vi diskuterar nu bara vargen, men det finns de som tvingas leva ihop med varg, björn, lo och i viss mån järv, samtidigt. Vi måste därför inrikta oss på en jakt som minskar rovdjurstrycket så att vi får balans mellan bytesdjur och rovdjur och mänskliga aktiviteter som jakt och kreatursuppfödning. Det glöms ofta bort. Helena Leander ställde en fråga om antalet. När det här började diskuteras år 2000 var Moderaterna det enda parti som inte ville låsa sig vid något antal, utan ville att man skulle känna av rovdjurstrycket över tid och se till att det landade på en rimlig nivå. Nu är det inte så. Ett antal siffror har varit i luften. Jag tror att de har gagnat sin sak i så motto att det har gett en tydlighet gentemot medborgarna. Låt oss nu avvakta den rovdjursutredning som regeringen kommer att ta till sig efter remissomgången och göra en proposition på, förhoppningsvis till hösten.

anf.43 Helena Leander (MP):

Herr talman! Det sista var inte helt tydligt för mig. Jag tolkar det som att 210 vargar inte längre är ett maxtak - kanske. Det är i så fall bra. Det kan ibland vara lite krångligt med orsak och verkan. Samtidigt som man jagar varg kan man ha en invandring av vargar med nya gener. Det påverkar också genetiken. Det behöver inte innebära att det är själva jakten som påverkar genetiken i positiv riktning. Det skulle vara väldigt förvånande, säger jag som förvisso inte heller är genetiker, men i alla fall har försökt att lära mig lite. Därmed inte sagt att Bengt-Anders Johansson inte försöker lära sig saker; det där blev lite fel känner jag. Jag tror att vi alla vill att vi ska ha en acceptans för våra rovdjur. Man kan uppnå det på olika sätt. Ett sätt är att säga: Ni gillar inte rovdjur - då skjuter vi bort dem. Det kan man överföra på andra grupper som människor av olika skäl har problem med. Det känns inte riktigt som en långsiktig lösning. Jag tror att vi måste hitta former att samexistera där rovdjuren kan ha en roll. Vi kan jobba med förebyggande insatser med stängsling. Vi kan se över hur ersättningarna är utformade så att inte det är ett hinder för att människor ska kunna leva tillsammans med rovdjur. Det fungerar ju på andra håll i världen, så det borde kunna fungera här också, tänker jag. Bengt-Anders Johansson höll ju med om min inledning om att det är viktigt med biologisk mångfald. Vi har en art här i Sverige som inte har en gynnsam bevarandestatus. EU är på oss och säger att vi inte lever upp till våra åtaganden om biologisk mångfald. Det är lite pinsamt om inte ens vi klarar av det, vi som är "bäst" i världen när det gäller miljö och sådant. Jag skulle uppskatta om vi kunde försöka se att vargen har en roll i våra ekosystem. Vi måste kunna hantera det på ett mer konstruktivt sätt än att bara skjuta bort det som vi ser som ett problem.

anf.44 Bengt-Anders Johansson (M):

Herr talman! Något som Helena Leander inte nämnde var att under jakten undantogs de revir där det fanns genetiskt speciellt värdefulla djur. Om man minskar antalet djur runt omkring borde den genetiska förstärkningen bli något bättre. Det är i alla fall min utgångspunkt. Om numerären av bra genetiskt material blir något större procentuellt sett i förhållande till dem som är genetiskt sämre borde snittet bli något bättre. När man lyssnar på Helena Leander kan man få uppfattningen att vargstammen är på väg ned. Så är det inte. Trots jakt i två år ökar den rejält eftersom jakten var försiktig och höll sig väsentligt under de gränser som forskarna givit. Det är alltså inget problem med jakten mer än att EU har synpunkter på den. Självklart ska vi ha en samexistens med rovdjur. Det är ingen som har sagt att vi ska ta bort något av de fem stora rovdjuren, men man får den uppfattningen när man lyssnar på Helena Leander. Vi står upp för vargen, björnen, järven, lon och kungsörnen. Självklart gör vi det. Det innebär att vi alltid måste ha en samexistens. Vargen ska finnas även i framtiden, men den ska inte finnas i större numerär än att de mänskliga värdena får företräden.

anf.45 Jens Holm (V):

Herr talman! Jag vill först föra följande till protokollet. Jag tror att jag i mitt inledningsanförande sade att regeringen vill ha ett tak för antalet vargar på 2 100. Det är förstås 210 vargar. Ingen skulle vara gladare än jag om taket var 2 100 vargar. Då skulle till och med jag kunna tycka att vi kanske inte behöver så många fler vargar. Men det stora problemet är att regeringen sätter ett tak som är alldeles för lågt. Nu kan vi också se att det är helt i strid med det som experterna har föreslagit i Rovdjursutredningen. Jag skulle vilja diskutera en annan sak med dig, Bengt-Anders Johansson. Du nämnde marina skyddsområden. Det är bra att det har inrättats många marina skyddsområden under de senaste åren. Men om det ska vara en poäng med ett marint skyddsområde borde det vara så att man till exempel har en begränsning för storskaligt fiske och att vissa fiskemetoder, till exempel bottentrålning, borde vara uteslutna i sådana områden. Men så är det inte, utan det är storskaligt fiske som gäller i dessa marina skyddsområden. När man talar med länsstyrelserna säger de till exempel att de inte har någon möjlighet att stoppa detta. De kan inte ens tillståndspröva detta. De kan alltså inte ens säga att tillstånd måste begäras för att få fiska i ett marint skyddsområde. Jag vill därför fråga Bengt-Anders Johansson följande: Tycker inte Moderaterna att ett minimikrav om man ska fiska i ett skyddsområde i alla fall borde vara att man måste ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen?

anf.46 Bengt-Anders Johansson (M):

Herr talman! Låt mig generellt säga att restriktionerna i ett skyddsområde, oavsett om det är på mark, på land eller i vatten, bör vara sådana att man inte förstör det. Jag kan stanna vid det eftersom jag inte vill gå in på detaljer och säga exakt hur det ska vara eftersom det förmodligen skiljer sig åt beroende på vilket område det är. När Jens Holm nu vill replikera ska jag ställa ett par frågor till honom också. I en reservation säger han att det innebär stora risker att flytta ned rovdjurspolitiken till länsstyrelsen. Det skulle vara intressant att veta vilka risker som Jens Holm ser, eller rättare sagt vad det finns för empiriskt underlag för detta ställningstagande. I en annan reservation säger Vänsterpartiet att regeringen ska plantera in 20 vargar på ett år. Det är direkt felaktigt. Det har inte ens med sanningen att göra. Det som regeringen har sagt är att man ska plantera in 20 vargar 2009-2014. Det är tre per år. Det är alltså felaktig information i reservation 3. Vänstern säger i en annan reservation att ingenting tyder på att illegal jakt har minskat. Har forskarna då fel, Jens Holm, eftersom det är precis vad de säger? Vänsterpartiet säger nej till jakt på skarv. Säger ni även nej till den äggprickning och den jakt som för närvarande bedrivs och som innebär att i runda tal 17 000 individer av skarven tas bort? Säger ni nej till det också?

anf.47 Jens Holm (V):

Herr talman! I replikskiften brukar det vara så att det är vi som ställer frågorna som vill ha svar. Men jag tycker inte att jag fick ett svar från Bengt-Anders Johansson vad gäller marina skyddsområden. Han säger bara svepande att man ska se till att bevara naturen i marina skyddsområden. Men nu när vi har konkreta exempel på hur det bedrivs storskaligt fiske i marina skyddsområden, precis som om det hade varit vilket havsområde som helst, undrar jag: Vad är poängen med dessa 14 inrättade marina skyddsområden om man inte kan ha några former av begränsningar i fråga om fisket? Jag tyckte att jag var lite hygglig mot Moderaterna och sträckte ut handen och sade att ett minimikrav väl ändå kan vara att man måste ansöka om tillstånd för att fiska i dessa områden. Inte ens det kan Moderaterna ge ett besked om. Det tycker jag är djupt beklagligt. Jag skulle också vilja fråga Moderaterna var Nagoyaplanen finns. Det handlar om att verkligen se till att det som vi kom överens om i Japan för ett och ett halvt år sedan verkligen ska bli av i Sverige. Nu har vi gått här och väntat, och vi ser ingen reaktion från regeringen. Det tycker jag är mycket otillfredsställande. Jag ska försöka att snabbt svara på de frågor som Bengt-Anders Johansson tog upp. Regionaliseringen av jaktpolitiken tycker vi är dålig. Vi tycker att det finns en mycket stor risk för att jaktpolitiken kan styras av högljudda opinioner och särintressen. Därför tror vi att det är bättre att jaktpolitiken ligger på en statlig nivå så att man kan ta ett helhetsgrepp på jaktpolitiken. Det är jättebra att Bengt-Anders korrigerar mig på punkten om utplantering av vargar. Då har vi det helt klart.

anf.48 Bengt-Anders Johansson (M):

Herr talman! Eftersom Jens Holm har synpunkter på hur man använder replikerna kan jag konstatera att ordningen är sådan att jag inte kan begära replik på Jens Holm. Min enda möjlighet att i någon mån få svar på vad Jens Holm menar med sina reservationer eller något som han har sagt är de facto att jag tar upp det i ett replikskifte. Om det känns obehagligt och obekvämt att jag ställer motfrågor tycker jag att Jens Holm ska avstå från att begära replik. Sedan vill jag bara säga att det är oerhört tacksamt att vi nu har fått besked om att Vänstern står upp för att det är 2 000 vargar som ska gälla i Sverige för framtiden. Det var precis det som Jens Holm sade här för några minuter sedan.

anf.49 Anita Brodén (FP):

Herr talman! "De internationella förhandlingarna i Nagoya i Japan 2010 om FN:s konvention om biologisk mångfald blev en framgång för skyddet av värdefull natur. Sverige drev tillsammans med EU att skyddet skulle bli 20 procent av olika biotoper på land, men resultatet blev 17 procent." Med dessa ord inleds en reservation från S, V och MP. Det är förstås glädjande att oppositionen medger de ansträngningar och framgångar som Sveriges regering rönt. Även om vi i Nagoya, som var den tionde partskonferensen för konventionen om biologisk mångfald, nådde nästan ända fram slår vi oss förstås inte till ro - tvärtom. Den stora utmaningen blir nu i stället att säkra Nagoyaplanens genomförande, där målet syftar till att senast 2020 vidta åtgärder som stoppar förlusten av biologisk mångfald. På det nationella planet har regeringen bland annat gett Miljömålsberedningen uppdrag. Det är sant, och beredning pågår. Jag förstår, eftersom jag själv har varit oppositionspolitiker, att man kan bli frustrerad över att ständigt och jämt få detta svar. Men det krävs ordentliga underlag för att kunna komma fram till de konkreta mål som bland andra Jens Holm efterfrågar. Men då vill jag också säga att Vänsterpartiet är med i de förhandlingar och i de arbeten som pågår i Miljömålsberedningen. Vänsterpartiet är alltså i allra högsta grad delaktigt. Tidigare har Miljömålsberedningen föreslagit etappmål för biologisk mångfald som rör bland annat ekosystemstjänster och resiliens, hotade arter och naturtyper, invasiva främmande arter, som också är ett hett och aktuellt ämne, och kunskap om genetisk mångfald, som har diskuterats här i dag, och ekosystemstjänsternas värde. Här har det nu levererats konkreta förslag till åtgärder. Regeringen fortsätter att vara djupt engagerad också internationellt, utanför vårt lands gränser - i EU, i FN och i andra internationella organisationer. För 20 år sedan i Rio antog världens ledare en strategi för hållbar utveckling, bland annat konventionen om biologisk mångfald. Herr talman! Det är en historisk dag i dag. Samtidigt som vi här i kammaren debatterar de här viktiga frågorna pågår en liten bit härifrån, i förstakammarsalen, ett internationellt ministermöte - Stockholm + 40 med fokus på hållbara innovationer, hållbar produktion och hållbar livsstil. Ministermötet har föregåtts av två intensiva dagar då det civila samhället varit mycket aktivt. De av oss som hade möjlighet att delta under dessa dagar kunde glädja sig åt det stora engagemanget och framför allt åt mängden närvarande ungdomar. Gårdagens möte till exempel med sociala entreprenörer var otroligt inspirerande. Jag vill nämna några exempel som framfördes. Från Ghana satsas det nu på väderprognoser sända via mobiltelefoner. De allra fattigaste bönderna, de allra flesta, har en mobiltelefon i sin familj. Man har nu möjlighet att ta emot en tredagarsprognos. Redan har det inneburit att man kunnat planera sin verksamhet på ett helt annat sätt. Det gäller också Nigeria och den sociala entreprenören som där beslutat sig för att förädla frukt och grönt. Det visar sig att 40-60 procent av all frukt och allt grönt på marknaderna förstörs, ja, helt enkelt ruttnar bort. Men nu tar man vara på de färska grönsakerna och de färska frukterna och ser till att minska det berg av avfall som blir av det som förstörts och som belastar både ekologin och ekonomin. Ett upprop kommer för övrigt nu att sändas från Stockholm + 40 till Rio + 20. Möte sker i juni månad. Cirkeln sluts: Stockholm 1972, Rio 1992 och nu Rio 2012. Herr talman! Folkpartiet och regeringen är starkt engagerade i arbetet med att skydda marina områden. Det är nödvändigt då utmaningarna är så stora såväl nationellt som internationellt. Övergödning, överfiske och invasiva arter är några exempel på hotbilder. Men för Östersjön, vårt grunda innanhav, är också oljeutsläpp förstås ett mycket stort hot. De skärpta straff som nu införts för oljeutsläpp, dna-märkning av olja, satellitövervakning och oljejour som den nya havsmyndigheten servar med samt ökade resurser och samordning av myndigheter är värdefulla satsningar liksom att regeringen sagt nej till oljeborrning i Östersjön. Sverige har nu, vilket Bengt-Anders Johansson nämnt, 26 marina reservat. Det är en värdefull början, skulle jag vilja säga, för det här arbetet fortsätter. Många av oss kände en enorm glädje och stolthet när vi fick vår första marina nationalpark, vid Koster. Processen med en stor delaktighet av många berörda är ett framgångsrecept. Hela samförvaltningen visar på en stor delaktighet. Regeringens satsning på bildandet av Havs- och vattenmyndigheten kommer att få stor betydelse då samordning och effektivitet är nödvändigt. Herr talman! Våren och sommaren står för dörren - en tid då många tar vara på och njuter av vår sköna natur i skog och mark, på och i vatten. Vår allemansrätt är unik och behöver säkerställas. Den ger oss möjligheter att vistas i naturen på ett helt annat sätt än som är fallet i många andra länder. Dess värre är kunskapen om allemansrätten bristfällig, vilket lett till konflikter mellan bland annat markägare och turistentreprenörer. Den utredning som Naturvårdsverket nu har presenterat innehåller flera förslag exempelvis om en ombudsman, om markskadeersättning och om en ökad tydlighet och förbättring beträffande kunskapen om allemansrätten. Representanter från olika intressen och synsätt kommer i Naturvårdsverkets regi att föra en dialog med utgångspunkt i utredarens förslag. Till syvende och sist handlar det om respekt och dialog men också om en insikt om att naturen ska värnas och vårdas. Med ett sådant förhållningssätt och med fler tillfällen att vistas i naturen ökar vår kunskapshunger och vårt engagemang för en god naturvård och en säkrad biologisk mångfald. Det är en viktig utgångspunkt i miljöarbetet och i säkerställandet av god naturvård och biologisk mångfald både nationellt och internationellt. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

anf.50 Jens Holm (V):

Herr talman! Jag uppskattar Anita Brodéns engagemang i de globala miljöfrågorna, inte minst när det gäller besluten från Nagoya. Utifrån ditt anförande, Anita Brodén, noterar jag att du förstått oppositionens otålighet. Vi har ju i ett och ett halvt år gått och väntat på en handlingsplan för hur de här besluten ska kunna träda i kraft. Även du, Anita Brodén, kan verka för att vi får en Nagoyaplan i Sverige så att vi skyddar mer mark och fler områden - gäller även vattendrag och ut till havet - och så att vi ersätter de fattiga länderna för de genetiska resurser som rika länder under decennier i princip utan någon form av kompensation använt. Det gäller också att vi fasar ut de miljöskadliga subventionerna. Enligt en ny rapport från Naturvårdsverket handlar det om 50 miljarder kronor bara i Sverige. När tycker ni i Folkpartiet att en Nagoyaplan ska träda i kraft? Det är det ena. Det andra rör de marina reservaten. Anita Brodén tycker att det är väldigt bra att flera sådana inrättats. Den uppfattningen delar vi i Vänsterpartiet. Men som jag sagt i en tidigare replik här måste det vara en poäng med ett marint reservat. Till exempel borde man ta mycket större kontroll avseende det storskaliga fisket som får fortsätta i områdena. Borde inte till exempel bottentrålning vara någonting helt uteslutet i ett marint reservat? Borde det inte vara en självklarhet att man hos länsstyrelsen ska ansöka om tillstånd för att fiska i ett sådant reservat så att vi inte får en storskalig och i princip okontrollerad fiskeverksamhet i ett reservat?

anf.51 Anita Brodén (FP):

Herr talman! En mängd frågor har ställts. Återstår att se vad jag hinner besvara. Jag börjar med Nagoya. Där är vi fullständigt överens om att det var ett genombrott. Vi har ett otroligt stort ansvar eftersom Sverige var med och drev fram det här. I närtid - jag har inte det exakta datumet - kommer det att vara ett möte i Indien. Varje land som skrivit under Nagoyaavtalet kommer där att redovisa hur man nationellt avser att arbeta för att implementera det som skrivits in och för att ta sitt ansvar i fråga om Nagoya. Det som skrevs in avseende land och mark men också vatten - sjöar och vattensträckor som vi har - handlar globalt om 17 procent. 10 procent gäller för havsområden. När det gäller det vi nu har att bedöma är inget sagt om att varje nation ska ha exakt 17 procent. Det är inte sagt att det ska vara 17 procent avsättning i skog. Det är inte sagt att det ska vara 10 procent utanför Sveriges kuster. Det kan vara mer. Det kan vara något mindre. Det är det vi diskuterar, men varje land har nu ett ansvar för att vi globalt ska skydda den delen. Genetiska resurser fanns med i överenskommelsen, och det är ett av de riktigt stora genombrotten att vi här lyfter fram de fattiga ländernas möjligheter. Miljöskadliga subventioner och framför allt fossilsubventioner arbetar Sverige tillsammans med andra länder för att fasa ut. Det är en agenda som är tuff, men vi har ett nationellt ansvar, och Jens Holm har fullständigt rätt i att vi här ska jobba vidare och sopa framför egen dörr.

anf.52 Jens Holm (V):

Herr talman! Mötet i Indien är ett nytt toppmöte om den biologiska mångfalden, och vi måste ju ha någonting att komma med till de här toppmötena. Om inte ett välutvecklat, rikt land som Sverige med höga ambitioner åtminstone på papperet i miljöfrågor kan komma till Indien med en konkret handlingsplan för hur vi ska uppnå Nagoyamålen tycker inte jag att vi kan peka finger åt andra länder. Det är därför vi i oppositionen har gått och väntat i ett och ett halvt år på den här Nagoyaplanen, och det är fortsatt beredning. Men till 2020 ska de här målsättningarna uppfyllas. Det är inte så långt kvar, och det var därför jag vill veta när Folkpartiet tycker att vi ska få en konkret handlingsplan för hur de här målsättningarna ska uppfyllas. Jag blir lite oroad av det Anita Brodén säger när det gäller hur stora arealer det är som ska skyddas. Om inte Sverige som är ett glest befolkat land med mycket natur kan skydda 17 procent respektive 10 procent som är de mål man har slagit fast tycker jag nämligen att det blir väldigt svårt att kräva att andra länder ska skydda större arealer. Det är ju det som blir konsekvensen om vi inte skyddar 17 procent respektive 10 procent. Jag tycker därför att Sverige borde skydda större arealer än det man slog fast i Nagoya bara för att visa att så här kan man göra. När det gäller frågan om de marina reservaten som Anita Brodén inte hann svara på vill jag fortfarande veta om man inte borde utesluta till exempel bottentrålning. Ska storskaligt, okontrollerat fiske verkligen få förekomma i marina reservat? Borde det inte vara ett minimikrav att man får ansöka om tillstånd för att fiska i reservat?

anf.53 Anita Brodén (FP):

Herr talman! Självklart ska vi inte komma till Indien tomhänta. Det är därför vi arbetar konkret, och där finns också Vänsterpartiet med och kan ge synpunkter. Vi kommer förstås att komma med väldigt konkreta åtgärdsplaner på hur vi tänker göra. Min utgångspunkt är att vi har en hög ambition. Vi ska inte fastna i 17 procent och 10 procent, utan vi ska självklart ha en ännu högre ambition. Det är utgångspunkten. Vi ska också se olika former av skydd, och också där tycker jag att det är viktigt att vi är öppna för dialog, delaktighet och engagemang från hela det civila samhället, från skogsägare och från alla aktörer på området om hur man kan vara med och bidra till ett gott skydd, för det är det som är den gren vi sitter på. Den får vi inte såga av. När man beslutar om ett marint reservat handlar det om att man önskar skydda det. Då skrivs det normalt sett in olika restriktioner. Jag vet till exempel att i Koster har man i samband med denna delaktighet tillåtit vissa redskap men på ett varsammare sätt. Det handlar här om att man utvecklar redskapen, man har en dialog och man har forskare till hands. Men stor restriktivitet ska givetvis råda. Vitsen är ju att vi ska skydda, bevara och förvalta både kuster och hav.

anf.54 Helena Leander (MP):

Herr talman! Sedan jag blev invald i miljö- och jordbruksutskottet har jag fått väldigt många mejl från människor som är besvikna över rovdjurspolitiken. En del är besvikna för att de inte tycker att vi ska ha några rovdjur över huvud taget eller i alla fall inga vargar. Men de flesta mejl som jag får är från människor som tycker att det skjuts vargar alldeles för lättvindigt i dag. Jag kan tänka mig att det är en viss selektion när det gäller vem de väljer att skicka mejlen, så vi ska inte se det som ett statistiskt urval, men faktum kvarstår: Många människor tycker att det är någonting som inte riktigt funkar. Till exempel när den genetiskt värdefulla Kynnatiken sköts häromsistens orsakade det en fullkomlig storm i min mejlskörd. Av och till är det människor som hör av sig och tycker att man ser exempel på att skyddsjakten inte längre ses som en absolut sista utväg när man inte hittar andra lösningar. De lyfter fram exempel där man tycker att det skulle kunna gå att komma undan med stängsling för att skydda fåren. Det kan också handla om att det kanske inte är så konstigt om en hund med ett riskfyllt beteende råkar illa ut. Här kanske man skulle kunna ha bättre förebyggande åtgärder. Nu senast var det tre vargar som sköts i Dalarna, varav en dräktig tik. Det var också någonting som gav utslag i min mejlskörd. Bara för att få en bild skulle jag därför vilja fråga Anita Brodén hur mejlskörden ser ut på andra sidan. Får ni också de här signalerna? Tycker ni att skyddsjakten fungerar som det är tänkt, eller ser ni några problem?

anf.55 Anita Brodén (FP):

Herr talman! Jag tackar för frågan. Angående mejlskörden är det olika. Jag får ta del av helt olika uppfattningar. Det är personer som inte vill se en enda varg i Sverige. Jag får också många mejl från personer som är måna om vargen och som blir upprörda om det till exempel är en värdefull tik som har skjutits. Jag får båda signalerna. Det har varit en diskussion här om att man inte kan skjuta sig fram till en genetiskt hållbar stam. Men jag skulle vilja passa på att säga att det som är viktigt i den överenskommelse som fattades och där man försökte hitta en framgångsväg att gå är att när man skjuter bort ett antal vargar så är det för att bereda plats för ett antal nya vargar. Då kommer det nya vargar med en annan genetik, och det är då vi kan få det vi är ute efter, det vill säga en genetiskt frisk vargstam. Det som utredaren tog fram i sitt förslag handlar om förvaltningsjakt, och där tror jag att det finns en nyckel till förvaltning genom olika åtgärder, bland annat jakt. Jag upplever också i tidigare diskussioner att vi fixerar oss alldeles för mycket vid antalet. Här talas om 210, det talas om utredningens 450 och många i miljörörelsen nämner 750. Men det viktigaste är att titta på pudelns kärna: Hur når vi fram till en genetiskt frisk vargstam på bästa möjliga sätt?

anf.56 Helena Leander (MP):

Herr talman! Nu är det ju så att antalet hänger ihop med genetiken. Det är svårare att upprätthålla en genetiskt frisk vargstam om den är väldigt liten. Den blir mycket mer sårbar för tillfälliga störningar och sådant som kan hända. Har man en större vargstam är det en liten försäkring. Men visst, det handlar inte bara om antal. Det handlar också om insatser för att förstärka genetiken med nya gener. Anita Brodén säger att man sköt vargar för att bereda plats för de nya generna. Om vi ska vara lite krassa är kanske inte det stora problemet att det är platsbrist i Sverige. Man sköt en massa vargar för att bereda plats för de nya generna. Men de där nya generna kom ju aldrig, för man gjorde aldrig någon utsättning av vargvalpar eller vad det nu var för olika idéer man hade, utan man började i den ena änden utan att slutföra den andra. Det enda som hände då var att man minskade vargstammen, och det blir inte genetiken bättre av. Om vi återgår till frågan om skyddsjakt som jag funderade på är det också ett exempel på hur man egentligen börjar i fel ände. Man började med att öppna upp för en utökad skyddsjakt innan man hade riktlinjerna för skyddsjakt på plats. De riktlinjerna ska inte vara klara förrän i sommar. Jag tycker att det är en lite märklig tågordning att man börjar med att öppna upp och att allting kommer på plats därefter. Det är inte tänkt att vi ska stå här och gå in i enskild myndighetsutövning eller något sådant. Men någonstans tänker jag ändå att det är viktigt att vi skickar signaler om att vi vill att det ska vara ordning och reda i skyddsjakten. Det ska vara en sista utväg när det inte finns några andra alternativ för att undvika skador från vargar. Frågan kvarstår: Tycker Anita Brodén att vi verkligen lever upp till det i dag?

anf.57 Anita Brodén (FP):

Herr talman! Jag vill börja med att backa tillbaka bandet lite historiskt. Tidigare, innan vi tog över regeringsmakten, hade det inte startats någon process eller något agerande för att hitta en lösning när det gäller hur vi ska få en genetiskt frisk vargstam. Dialog existerade inte med berörda människor. Vi startade ett stort dialogarbete med berörda människor och alla intressenter och givetvis med forskare och andra engagerade för att få till stånd en lösning - något som skulle kunna vara hållbart. Sedan blev det så småningom en hotbild för oss i och med EU-domstolen. Då fick vi agera oerhört snabbt. Det är klart att det hade varit lyckligare om vi hade haft längre tid och låtit vargar kunna vandra in. Efter det hade vi då kunnat starta en licensjakt. Nu blev det samtidigt. Det blev komprimerat för att kunna klara svaret till EU. Vi ser nu att det kommer invandrande vargar. Det är såklart det mest lyckliga. Men det som också har påbörjats och arbetats med genom utplanteringen av vargungar verkar kunna fungera. Vi får se hur det blir med det nu, men vi har fått positiva signaler och vi har försökt arbeta på många håll och kanter. Framför allt har vi varit angelägna om att inkludera människor som har varit berörda. Om ingenting hade gjorts utan om detta hade fortsatt undrar jag hur rubrikerna hade sett ut, hur människorna hade mått och hur situationen hade varit. Vi tog åtminstone tag i det, och vi vill arbeta vidare för att få en lösning.

anf.58 Roger Tiefensee (C):

Herr talman, riksdagskolleger och åhörare! I betänkandet behandlar vi naturvård och biologisk mångfald utifrån sammanlagt 80 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden. Flera har varit inne på detta tidigare, men det tål att sägas igen: Biologisk mångfald har ett egenvärde. Biologisk mångfald utgör den mångfald som finns i olika ekosystem. Om man har en stor biologisk mångfald gör det att ekosystemen är mer stabila och klarar påfrestningar - att de är resilienta, som det så fint heter. Samtidigt ska vi se att biologisk mångfald har ekonomiska värden som är otroligt viktiga för ekonomin, för samhället och för samhällets funktionssätt. Det handlar om pollinering och det handlar om rening av vatten och luft. Det är stora ekonomiska värden. Om vi skulle tänka bort dem och låta bli att förvalta biologisk mångfald på ett bra sätt så att vi skulle tvingas se att den successivt försvinner skulle vi ha otroligt stora ekonomiska problem i samhällsekonomin. Det är därför den konferens som pågår just nu, Stockholm + 40, är så viktig. Det är 40 år sedan vi hade den första FN-konferensen om miljö i Stockholm. I Rio kommer det att hållas en konferens i juni, Rio + 20. Båda dessa handlar till stor del om grön ekonomi. En del av grön ekonomi är just att värdesätta ekosystemtjänster och biologisk mångfald. Det finns något som är lite lustigt i sammanhanget. Jag tycker att det är viktigt att kunna värdesätta ekosystemtjänster. Det tar på intet sätt bort egenvärdet av biologisk mångfald, som jag började med att tala om. Men ibland förenas ekonomiska fundamentalister och miljörörelsens fundamentalister. Ekonomerna säger: Ekosystemtjänster är utanför våra modeller. Det ska vi inte prissätta! Miljörörelsen säger: Det är fult att sätta pengar på biologisk mångfald! De förenas så att säga på baksidan, och det är inte bra. Vi behöver se att detta att värdesätta ekosystemtjänster på intet sätt förtar det naturliga, inneboende värdet av biologisk mångfald. Tvärtom - om vi prissätter ekosystemtjänster får vi bättre möjlighet att förvalta dem. Jag kommer nu in på det som är lite mer kopplat till betänkandet, och jag tänkte ägna resten av mitt anförande dels åt rovdjursförvaltningen, dels åt frågan om skydd av områden med höga naturvärden. Låt oss börja med rovdjursförvaltningen, herr talman. Bärande delar i regeringens rovdjurspolitik är att vi ska ha livskraftiga rovdjursstammar i arternas naturliga utbredningsområden. Vi ska också ha en regional förvaltning av rovdjuren så att besluten fattas så nära dem som berörs som möjligt. Vi ska även kunna förvalta rovdjursstammarna med jakt. Herr talman! Detta är en helhet som hänger ihop. Regional förvaltning är viktigt för förankring och för lokalkännedom. Livskraftiga rovdjursstammar är en förutsättning för att kunna förvalta genom jakt. Vi kan se att vargstammen, om vi tar denna del av rovdjursförvaltningen, växer kraftigt. Samtidigt har vi en dålig genetik i vargstammen. Detta har EU-kommissionen påpekat. Man har hotat med att dra Sverige inför domstol. Skulle det ske skulle vi förlora beslutanderätten över rovdjurspolitiken och över vår möjlighet att förvalta vargstammen. Det gäller till exempel att både ha en regional och en nationell förvaltning. Detta är ett hot som ska tas på allvar. Därför har regeringen sagt att vi ska ha ett uppehåll i licensjakten. Som Bengt-Anders Johansson sade här tidigare pågår det nu ett arbete för att ta fram en förvaltningsplan. Vi behöver ha en sådan, för den är en grund för att man ska kunna förvalta och få en hållbar, livskraftig rovdjursstam. Vi behöver också genetisk förstärkning. Om vi får det kan vi ha en livskraftig rovdjursstam med en mindre numerär. Det har diskuterats här tidigare när det gäller jakt och sådana saker. Men det viktiga är att vi kan förstärka genetiken. Det som ligger närmast till hands är att naturlig invandring finns som en del. Man kanske kan hjälpa en del av djuren förbi renskötselområdet. Det andra är valpar från djurparker. Man har gjort försök med detta djurparker emellan som visar att det funkar. Men på grund av att det inte fanns någon bra spårsnö i vintras har man inte kunnat göra detta i praktiken ute i den riktiga naturen och inte bara i djurparksnaturen. Det återstår alltså att göra, men möjligheten verkar finnas. I betänkandet kan man titta på reservationerna. Där finns ifrågasättanden av den regionala förvaltningen från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag skulle vilja läsa inledningen på deras reservation: "Rovdjursförvaltningen ligger i dag på regional nivå, vilket är problematiskt. Först och främst rör sig rovdjuren över stora arealer, vilket gör det svårt att få en överblick på regional nivå. Dessutom är rovdjursförvaltningen en infekterad fråga med stora motsättningar och samexistensproblem. Historien har visat att det finns risker med att i sådana lägen överlåta beslutsfattande till länsstyrelser eftersom de lätt kan utsättas för starka påtryckningar av särintressen. För att uppnå den mest neutrala förvaltningen bör därför förvaltningen av de rovdjursstammar som ännu inte har uppnått en gynnsam bevarandestatus ske på nationell nivå." Detta tycker jag är rätt fräckt. Det är ett underkännande av dem som jobbar ideellt i viltförvaltningsdelegationer. Man kan fråga retoriskt: Vad är det för andra saker som alliansregeringen har fört ut och där vi har regionalt inflytande som ni ska centralisera? Det gäller till exempel infrastrukturplaneringen. Där har vi lagt en stor del regionalt. Ska den dras tillbaka? Jag tycker att detta är fräckt mot dem som jobbar ideellt med frågorna. Herr talman! Avslutningsvis vill jag ta upp en fråga som handlar om naturvård. Naturvård handlar både om skydd av värdefull natur och om skötsel. Jag tycker att det är bra att det i det här betänkandet finns en signal som kopplar ihop förslagen i motion MJ387 med Miljömålsberedningens pågående arbete med en långsiktigt hållbar markanvändning. En av motionärerna, en partikamrat till mig, kommer upp senare i debatten. Det centrala i detta är att det handlar om hur man ska skydda biotopskyddsområden. Man ska skydda olika föremål, stengärdsgårdar och sådant, i odlingslandskapet. Den biologiska mångfalden i sig kräver skötsel för att upprätthållas, men då blir det här skyddet kanske sitt eget problem eftersom skyddet innebär att man inte får göra någonting för att underlätta en rationell skötsel. Det krävs inget tillstånd för att sluta bruka en mark. Då skogar det igen, och då upprätthålls inte det här skyddet. Just den typen av svåra målkonflikter ska hanteras av Miljömålsberedningen. Vi har lämnat ett delbetänkande om hur vi kommer att jobba vidare med en plan och en strategi för en långsiktigt hållbar markanvändning. Jag tycker att det är viktigt att påpeka i det här sammanhanget att kloka motioner som kommer in till riksdagen kan föras vidare till en utredning. På ett sådant sätt blir de positivt behandlade utan att vi för den skull behöver yrka bifall eller avslag till dem här i riksdagen. (Applåder)

anf.59 Christina Karlsson (S):

Herr talman! Vi har olika roller här i riksdagen, och oppositionens roll är ju att ställa frågor och i viss mån vara kritisk. Men jag tycker inte att man ska avstå från att ge beröm när saker och ting faktiskt är bra. En sak som verkligen är bra är Nagoyaöverenskommelsen som den förra miljöministern Carlgren har varit med och tagit fram. Jag skulle vilja veta lite mer om den här nationella planen för hur vi ska uppnå dessa mål. Man känner en viss frustration. Jag förstår det Anita Brodén framförde, att det tar tid och att det ska göras rätt och riktigt. Det skulle vara intressant att få höra något om hur Roger Tiefensee och Centerpartiet ser på detta. När kan vi förvänta oss att en sådan plan kan komma till stånd?

anf.60 Roger Tiefensee (C):

Herr talman! Tack för frågan, Christina Karlsson! Jag håller med om att både Nagoyaöverenskommelsen och den nationella och internationella fortsättningen av den är otroligt viktiga på grund av det som jag pekade på, nämligen behovet och vikten av biologisk mångfald. Miljömålsberedningen har det här uppdraget från regeringen. Som jag sade jobbar vi med detta. Vi har lämnat ett delbetänkande i det gångna månadsskiftet. Enligt utredningsplanen kommer vi att lämna ytterligare ett delbetänkande i juni nästa år. Där kommer vi att staka ut hur vi anser att vi ska uppfylla målen i Nagoyaöverenskommelsen.

anf.61 Christina Karlsson (S):

Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag känner mig fortfarande frustrerad. Jag har roat mig med att göra en liten lista över olika saker och ting som sägs vara under beredning i det betänkande som vi behandlar i dag. Det bereds i Regeringskansliet, det är dialoggrupper och det är både det ena och det andra. Roger Tiefensee tar upp Miljömålsberedningens framtagande av etappmål. Det verkar oklart när dessa etappmål ska beslutas och när det över huvud taget ska komma fram någonting konkret av dem. Tilläggsuppdraget om skydd och skötsel av landområden ska slutredovisas den 15 juni 2014. Frågan om invasiva arter är under beredning i Regeringskansliet, och det är inte satt någon tidpunkt när det ska vara klart. Det finns väldigt många saker att sätta sig in i, och det är svårt att få en helhetsbild av hur detta ska gå till och när vi kan se någon konkret plan.

anf.62 Roger Tiefensee (C):

Herr talman! Precis som Christina Karlsson påpekade kommer slutrapportering när det gäller en strategi för långsiktig och hållbar markanvändning i juni 2014. Men jag sade också i min första replik att det kommer en delrapportering redan i juni nästa år. Sedan ska det remissbehandlas och fattas beslut. Det här är stora och viktiga frågor. Vi skulle mycket väl kunna säga 17 procent här i riksdagen i dag, men sedan ska det genomföras. Hur ska det fungera i praktiken? Jag tror att man ska ha respekt för att detta är stora och viktiga frågor. De påverkar markanvändning, markägare, näringsliv och biologisk mångfald. Då måste man göra det på ett seriöst sätt. Vi har en sådan ordning i det här landet att vi utreder saker. Det kan tyckas tråkigt och ta lång tid, men besluten blir bättre. Miljömålsberedningen har ett mycket stort och brett uppdrag. Jag är stolt över att sitta där, och jag tycker att det är fantastiskt. Det är lärorikt men också resultatinriktat. Jag ser fram emot att nästa år lämna ett delbetänkande från Miljömålsberedningen som bland annat berör planen för biologisk mångfald från Nagoyaöverenskommelsen.

anf.63 Helena Leander (MP):

Herr talman! Jag hade tänkt fråga Roger Tiefensee lite grann om marina Natura 2000-områden, men jag kanske ska börja med att bemöta Roger Tiefensees funderingar på regional rovdjursförvaltning. Miljöpartiet tycker i allmänhet att det är bra om man flyttar besluten så nära människor som möjligt och ser demokratiska fördelar med det. Men det är inte alltid att det är bättre att flytta saker som är en nationell angelägenhet, som biologisk mångfald, till regioner och lägga det på organ där de olika särintressena är representerade och låta dem få ett starkt inflytande, särskilt inte när man hör rapporter om att de här viltförvaltningsdelegationerna kanske har blivit lite mindre balanserade än vad man har tänkt sig. Vi har till exempel sett att jägarintresset har blivit mer representerat än vad som kanske var tänkt. Det är förvisso ett intresse i sammanhanget, men det finns många andra som kanske inte har samma plats. Djurskyddsintresset har över huvud taget ingen plats i det sammanhanget. Sedan vi började med detta har vi i och för sig fått en rovdjursutredning som vi måste ta ställning till, och vi måste också se vilka analyser som kommer fram där. Nu kan jag gå vidare till de marina Natura 2000-områdena. Det är lite problematiskt att vi inte har ett ordentligt skydd av de marina Natura 2000-områdena. Jag har försökt ställa en massa frågor till vår miljöminister om det. Senaste gången fick jag svaret att hon skulle prata med länsstyrelserna om varför man inte reglerar fisket och varför man inte begär tillståndsprövning. Eftersom Roger Tiefensee är partikamrat till miljöministern tänkte jag fråga hur det har gått med de där samtalen. Senast var Länsstyrelsen i Västra Götaland ute och sade att de inte kunde tillståndspröva fisket. Kommer man framåt någonstans?

anf.64 Roger Tiefensee (C):

Herr talman! Tack för intressanta frågor, Helena Leander! Jag börjar med den sista om marina Natura 2000-områden. Jag läste också svaret som Helena Leander fick från miljöminister Lena Ek. Det är jättetydligt att det krävs tillstånd enligt miljöbalken för att till exempel bedriva bottentrålning i marina Natura 2000-områden. Det är jättetydligt. Problemet är att länsstyrelserna inte uppfattar den tydligheten. Det innebär att det bollas fram och tillbaka mellan länsstyrelserna och regeringen. Lena Ek har sagt att länsstyrelserna har det här ansvaret och att regeringen är beredd att agera om det kommer nya uppgifter som skulle visa att skyddet av marina Natura 2000-områden är bristfälligt. Som Helena Leander förstår har Lena Ek en diger agenda just nu med Stockholm + 40 och inför Rio. Jag har inte koll på om hon har hunnit föra den dialogen med länsstyrelserna, men hennes budskap i svaret på din fråga var tydligt.

anf.65 Helena Leander (MP):

Herr talman! Jag tycker också att det var mycket glädjande, särskilt det sista om att det ska vara tillståndsprövat och att hon skulle ta ett snack med länsstyrelserna. Jag förstår om hon inte har hunnit göra det, men jag är förstås angelägen om att det sker någonting. Och det kanske inte bara ska vara ett snack. Normalt har man lite mer formella beslutsgångar där man ger uppdrag och direktiv till länsstyrelserna. Man kan kanske inte bara kan skriva det i ett frågesvar och hoppas att länsstyrelserna följer det, för så tycks ju uppenbarligen inte länsstyrelserna uppfatta det. Om inte Roger Tiefensee vet hur har det har gått med de här samtalen ska jag inte luska mer i det utan bara skicka med en from förhoppning om att man skyndsamt kommer att arbeta vidare med denna angelägna fråga så att det verkligen blir ordning och reda nu.

anf.66 Roger Tiefensee (C):

Herr talman! Det är helt riktigt som Helena Leander säger att riket inte styrs via frågor och svar i riksdagen, utan i det här fallet blir det en myndighetsdialog mellan regeringen och länsstyrelserna. Om den inte faller väl ut får man kanske förtydliga i regelverket så att det ansvar som länsstyrelserna redan har i dag blir övertydligt för dem. Jag skulle vilja återkomma till den fråga som Helena Leander tog upp i sitt första replikskifte om den regionala förvaltningen. Jag tycker faktiskt att inte bara det som står i Helena Leanders skriftliga reservation utan också det hon säger här om att viltförvaltningsdelegationerna blir något slags tummelplats för särintressen är anmärkningsvärt. Det är inte min syn på demokrati att regionalt inflytande per definition innebär särintressen. Jag tycker att det är lite fräckt mot dem som jobbar ideellt i viltförvaltningsdelegationer att beskriva det på det sättet. Som Helena Leander är väl medveten om jobbar vi i Miljömålsberedningen efter ekosystemansatsen. I ekosystemansatsen inkluderas människor. Det är precis en sådan ansats som jag vill också ska prägla rovdjursförvaltningen, för då får människor som är berörda och som har rovdjur inpå knuten en delaktighet i beslutanderätten. Då blir acceptansen större, och jag tror att förvaltningen blir bättre.

anf.67 Jens Holm (V):

Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt gå upp i den här frågan, men då Roger Tiefensee läser upp Vänsterpartiets och Miljöpartiets reservation blir jag lite smickrad av det stora intresset för vår politik. När det gäller Nagoyaplanen måste jag säga att jag blir mer och mer oroad ju mer information jag får från regeringspartierna. Roger Tiefensee hänvisar som i nästan alla andra viktiga miljöfrågor till Miljömålsberedningen. Där lägger vi in allting, och någon gång om många år ska någonting komma ut. Men det är vi i den här församlingen som är valda för att fatta besluten. Det är vi som har chansen att här och nu fatta beslut så att man skyndar på arbetet med att få en plan för hur vi ska kunna implementera det som vi har ställt oss bakom i Nagoya i Japan för ett och ett halvt år sedan. Man ska komma ihåg att det ska vara klart till 2020 att få de här reservaten, att fasa ut de miljöskadliga subventionerna och att kompensera de fattiga länderna. Nu säger Roger Tiefensee att det ska komma ett betänkande sommaren 2014. Sedan har vi ett långt sommaruppehåll, och sedan blir det remissbehandling. När kommer vi egentligen att få en Nagoyaplan? Det kanske blir någon gång långt in på 2015. Det är alldeles för sent. Anser inte Centerpartiet att vi borde agera snabbare än så och få en Nagoyaplan så fort som det bara går? Det har trots allt gått ett och ett halvt år nu. Sedan måste jag också säga att vad gäller det storskaliga fisket i de marina reservaten tycker jag att det verkar vara väldigt otydligt vad som gäller. Här vill jag att Roger Tiefensee sänder en tydlig signal till vår miljöminister. Ni tillhör ändå samma parti. Jag ställde också en skriftlig fråga om just det här i går.

anf.68 Roger Tiefensee (C):

Herr talman! Jag tror inte att jag behöver skicka några tydliga signaler till miljöminister Lena Ek i frågan om det behövs tillstånd för att bedriva bottentrålning i de marina reservaten i Natura 2000-områden. Om Jens Holm hade läst svaret på Helena Leanders fråga - det står riksdagsledamöter fritt att ställa frågor hur mycket som helst - hade det varit tydligt också för Jens Holm att det inte finns något undantag enligt miljöbalken för fiske när det gäller en sådan påverkande aktivitet som bottentrålning. Det finns inget sådant undantag, och därmed finns kravet på tillståndsplikt, vilket är länsstyrelsernas ansvar. Det har bollats lite som en het potatis mellan regeringen och länsstyrelserna, och Lena Ek är väldigt tydlig med att regeringen är beredd att agera om det finns uppgifter som skulle visa på att skyddet av marina Natura 2000-områden är bristfälligt. Där tycker jag att Lena Ek är jättetydlig, så jag behöver inte förtydliga för henne. Miljömålsberedningen gör ett stort och brett arbete, och jag är glad att förvisso inte Jens Holm men ändå Vänsterpartiet finns med i det arbetet och gör, precis som alla andra partier, en gedigen insats. Miljömålsberedningens del av hur vi ska implementera Nagoyaöverenskommelsen när det gäller den svenska förvaltningen kommer i ett delbetänkande 2014. Nagoyaöverenskommelsen är stor och innehåller också andra delar då det ju är 20 mål. Allt hanteras inte av Miljömålsberedningen, för det skulle vara övermäktigt för oss och det skulle vara slöseri med tid, så en del hanteras av regeringen.

anf.69 Jens Holm (V):

Herr talman! Jag ska börja med de marina reservaten. När inte en enda länsstyrelse faktiskt utkräver tillstånd för fiske i de marina reservaten tycker jag att det verkar som att någonting är lite snett. När länsstyrelserna själva säger att de inte har någon rätt att utkräva tillstånd krävs det tydligare signaler från regeringen. Jag har själv läst Lena Eks svar till Helena Leander, och i stora drag tycker jag att det var bra, men det verkar helt uppenbart att det krävs ett tydligare agerande från miljöministern. Det är det som jag efterfrågar. Jag vill vidhålla att jag är bekymrad över hur Sverige ska leva upp till våra åtaganden från Nagoya. Det var ett och ett halvt år sedan vi ställde oss bakom överenskommelsen i Nagoya, och tiden rinner ifrån oss. Jag vill också kommentera det som Roger Tiefensee sade i sitt inledningsanförande om att vi i Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill ha ett nationellt ansvar för rovdjurspolitiken. Vi tycker att det är dumt att man har den ordningen som man har i dag då det finns stor risk för särintressen och regionala påtryckningar. Det här är en nationell angelägenhet - rovdjuren rör sig över stora arealer. Jag tycker självklart att det är viktigt att dialogen och inflytandet måste finnas där oavsett om vi har den här ordningen på regional nivå eller på nationell nivå. Vi i Vänsterpartiet och Miljöpartiet föreslår också att miljö- och djurskyddsorganisationer till exempel ska kunna överklaga beslut som rör jaktfrågor. Så är inte läget i dag, och vårt förslag är ett konkret exempel på hur vi vill utvidga demokratin och inflytandet på det här området.

anf.70 Roger Tiefensee (C):

Herr talman! När det gäller den regionala förvaltningen av våra rovdjur innebär viltförvaltningsdelegationerna just den här dialogen och inflytandet. Om jag tolkar Jens Holm rätt vill han lyfta upp detta och ha en ökad dialog och inflytande på nationell nivå. Jag tycker att det är lite fräckt att peka ut viltförvaltningsdelegationerna som särintressen och underkänner deras betydelse för att få en bra förvaltning. När det gäller den andra frågan som handlar om länsstyrelserna och om det finns krav på tillståndsplikt för till exempel bottentrålning i ett Natura 2000-område är det jättetydligt - Lena Ek behöver inte övertygas. Hon har som miljöminister gett ett väldigt tydligt svar. De som behöver övertygas är länsstyrelserna som behöver veta att de har det här ansvaret. Det är givetvis regeringens uppgift att göra det, och det gör man inte via svar i riksdagen, utan det gör man via en myndighetsdialog. När det gäller Nagoya och hur man ska hantera det tycker jag att det är lite illavarslande när man läser andra reservationer som Jens Holm har skrivit där Vänsterpartiet och Jens Holm vill göra frivilliga avsättningar till naturvårdsavtal med en löptid på 50 år utan ersättning. Om man skulle ta sådana beslut här i riksdagen har man brutit upp allt vad förtroende heter när det gäller att just skapa en dialog om och ett ömsesidigt mål för hur vi ska implementera Nagoyaöverenskommelsen och bevara och stärka den biologiska mångfalden. Jag är lite oroad över den typen av inriktning och helt övertygad om att det bereds i Miljömålsberedningen. Det må ta lite längre tid, men jag tror att resultatet blir väldigt mycket bättre.

anf.71 Josef Fransson (SD):

Herr talman! I detta betänkande tas en lång rad mycket intressanta frågeställningar upp, och jag tänkte tala om åtminstone ett par av dem. Jag kan konstatera att utskottsmajoriteten svängt något i frågan om allmän jakt på skarv och ambitionen att begränsa skarvpopulationen. Förra året lämnade man förslagen i detta ämne utan åtgärd och avslog därmed den reservation som bland annat SD stod bakom och argumenterade för. I år har man dock valt att bifalla ungefär samma förslag som det som förelåg förra året, och som oppositionspolitiker kan man faktiskt välja att tolka det som att påtryckningar i denna fråga givit frukt. Jag tror hur som helst att denna nya skrivning välkomnas bland medborgare som drabbats negativt av den stora skarvpopulationen. En annan fråga som behandlas i betänkandet gäller allemansrätten; den har redan varit uppe till diskussion. Vi i Sverigedemokraterna vill slå vakt om allemansrätten som vi anser har en stor betydelse för medborgarnas livskvalitet och det svenska friluftslivet. För att bevara det breda folkliga stödet för allemansrätten anser vi att balansen mellan friluftslivets intressen och den privata äganderätten måste upprätthållas. Det är väl egentligen inte några jättestora skillnader mellan Sverigedemokraterna och andra i den här frågan. Man kan konstatera att många markägare känner att deras äganderätt inskränks till exempel av att näringsidkare bedriver olika former av verksamhet på deras marker utan att alla gånger ha omtanke om och ta fullgod hänsyn till naturen. Flera motionärer har genom att väcka motioner i riksdagen satt fingret på detta problem, och diskussionen om hur man ska komma till rätta med de problem som finns måste naturligtvis fortsätta. Kanske kan det komma att krävas förtydliganden i lagstiftningen i vissa avseenden, men det finns också många som hävdar att det snarare är tillämpningen av lagarna som brister, inte själva lagstiftningen. Sverigedemokraterna avser därför att följa frågan och hoppas att vi gemensamt kan hitta en form där marken inte utnyttjas på ett sådant sätt att markägarna behöver känna att deras äganderätt inskränks.

anf.72 Irene Oskarsson (KD):

Herr talman! Vi debatterar nu naturvård och biologisk mångfald. Betänkandet innehåller en rad motioner från allmänna motionstiden och spänner över många olika och viktiga områden. En stor del av sidantalet upptas dock av frågor om rovdjursförvaltningen, och då till största delen av vargfrågan - igen. Många av motionerna är till del överspelade, skulle man kunna säga, eftersom regeringens rovdjursutredning ligger på bordet. Liljelund har kommit med sitt slutbetänkande Mål för rovdjuren . Utifrån utredningen ska vi nu sätta fokus på att hantera frågan på ett klokt och ansvarsfullt sätt så att alla berörda blir lyssnade på och får ge sina synpunkter på utredningen. Jag vill säga till alla er som lyssnar på debatten och inte är i kammaren: Se till att ta del av betänkandet och skriv remissynpunkter! Det är nu ni kan påverka framtidens rovdjurspolitik. Få frågor väcker så mycket känslor och engagemang som rovdjursfrågan. För mig som kristdemokrat är det viktigt att vi får en modell för förvaltningen som är ansvarsfull både mot de människor som bor i bygder med stora rovdjurspopulationer, och inte minst har sin utkomst från djurhållning, och mot det beslut som vi alla varit överens om, att rovdjuren ska finnas och vara en del av den fauna vi har i Sverige. Herr talman! Det är lätt att stå i kammaren och ha åsikter i den här frågan då de flesta av oss inte är drabbade av den dagliga oron för våra husdjur och för vår bygd, till skillnad från dem som bor i områden där man känner ett tryck från minst ett, oftast tre, av de stora rovdjuren. Ska vi ha framgång i arbetet krävs med andra ord att vi sätter till resurser för att markägare ska få sina skador ersatta och det till en rimlig nivå. Vill vi ha en större numerär av rovdjuren kommer kostnadsbilden att bli större, vilket även utredningen pekar på. Hur det ska hanteras måste tas upp till politisk diskussion framöver. Det kräver att länsstyrelserna, likt Värmland, som jag vill lyfta fram som en förebild, på ett konstruktivt sätt arbetar med frågan för att få en tydlig dialog och kompetensutveckling i bygder där människorna lever med dessa frågor. Det är därför oroande att höra att oppositionen anser att allt det ska ske på central nivå. Det är inte i riksdagens kammare vi löser dessa frågor på ett konstruktivt och effektiv sätt. Det görs ute i bygderna genom att skapa tilltro till och acceptans för det som ska göras. Fru talman! Jag är trött på att jägare ofta misstänkliggörs i de här debatterna. Hur många gånger är det inte just de som är de största naturvårdarna vi har? Det är de som sett till att väcka frågor lokalt och regionalt för att vi ska värna naturen. Bengt-Anders Johansson lyfte fram en viktig fråga som tyvärr blivit följden av att man inte känner sig lyssnad på, vilket jag beklagar. Det gäller eftersöksproblematiken, som nu breder ut sig. Det visar vilket ansvar dessa människor tidigare tagit på helt ideell basis. När det gäller markanvändning, allemansrätt och till viss del strandskydd kommer min kollega Otto von Arnold att ta upp dessa frågor. Fru talman! Betänkandet handlar också om avsättning av skyddsvärda områden och den biologiska mångfalden. I dagens betänkande ser vi återigen misstron mot markägarnas vilja att ta ett egenansvar för den biologiska mångfalden och för skyddsvärda områden. Det skrämmer mig. Det är faktiskt genom den skötsel och vård som våra förfäder bedrivit som vi har den bild vi har i dag och därmed möjligheten att värna den biologiska mångfalden. Det är inte länge sedan som södra Sverige var totalt avskogat. Den återbeskogning som skett under de senaste hundra åren är lovvärd och till gagn för mycket. Det är i det sammanhanget, fru talman, viktigt att se att den överenskommelse i Nagoya som alla tidigare talare berört har en central och viktig funktion. Inte minst vi som haft förmånen att till viss del få delta i Stockholm + 40 har sett att det är en viktig pusselbit i de rundabordssamtal och andra former av samtal som ägt rum under dessa tre dagar. Att Miljömålsberedningen sedan har att ta sin del av ansvaret är självklart, för det handlar om långsiktighet. Det handlar om att vi politiskt ska ha en hållbar förvaltning och struktur, en som är robust och håller över lång tid. Det behöver beredas, och det behöver helst ske med politisk konsensus för att vi ska kunna stå upp för det under överskådlig tid. Det är många intressen som ska samsas, och det är en robust politik med tydliga och robusta ekosystem vi vill förvalta. Vi vill förhindra minskningen av den biologiska mångfalden, inte bara här hemma utan även i ett internationellt perspektiv. Det är, fru talman, inga enkla frågor. Det räcker att läsa Naturvårdsverkets och Skogsstyrelsens inlaga till regeringen för att se att detta är en oerhört komplex materia som vi måste få jobba vidare med. Utifrån det som pågår i riksdagen, Stockholm + 40, har jag de senaste dagarna blivit alltmer övertygad om att vi måste ha effektiva, smarta och långsiktiga system och förhållningssätt för att nyttja naturresurserna så klokt som möjligt. Inte minst gäller det de förnybara resurserna. Där är skogen, som sagt, en viktig nyckel. Skogen ska användas för att producera energi, byggmaterial, kläder - ja, inte minst det såg vi exempel på i måndags kväll - biologisk mångfald med mera. Det ska göras för att värna den jord vi har och med förvaltarskapet för ögonen. Det är då, fru talman, jag blir beklämd. Vänsterpartiet tycks gilla att vi läser deras reservationer. Jag ska därför läsa högt ur reservation nr 11: "Alla frivilliga avsättningar bör göras om till naturvårdsavtal med en löptid på 50 år utan kompensation eftersom de är markägarens bidrag till samhället för att kunna uppnå ekologiskt långsiktigt levande skogslandskap. All naturskog - utöver de 5 procent frivilligt avsatta arealerna - bör staten köpa in och skydda, för att säkerställa att inga gammelskogar med höga naturvärden försvinner." Fru talman! Vad är detta för tilltro till äganderätten och människors egenansvar, när dessa biotoper i dag finns att skydda? Jag blir riktigt upprörd när jag läser det. Även om det haltar lite kan jag inte låta bli att jämföra med vår egen löneutveckling i de jobb vi har haft i vårt civila värv. Det vi har kämpat för och satsat på att utveckla under åren skulle helt plötsligt tas ifrån oss. Jag tycker att detta är skrämmande. När det gäller Natura 2000-områden och fiskefrågorna hänvisar jag till vad bland annat Roger Tiefensee sade, för att hålla mig inom min talartid. Fru talman! När det gäller strandskyddet - jag måste ändå få säga detta - är det oerhört väsentligt att vi nu följer den lagstiftning som vi förändrade för bara något år sedan, att kommuner får möjlighet att utveckla sina LIS-områden och att det ger en möjlighet för att hela Sverige ska leva. Görs inte detta på ett adekvat sätt, och kan vi inte se att andra myndigheter nu lever enligt den lagstiftning vi har fattat beslut om, må vi ompröva det i sinom tid. Men först måste vi utvärdera vad nuvarande lagstiftning har gett. Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

anf.73 Otto von Arnold (KD):

Fru talman! Betänkandet Naturvård och biologisk mångfald berör saker och ting som är väsentliga för vår överlevnad: hur vi bevarar, förvaltar och utvecklar vår natur. Det lägger grunden för vår framtida existens. Samtidigt är det viktigt att bruka utan att förbruka. Förvaltarskapstanken är en central och bärande idé för hela Kristdemokraternas praktiska tankegods och ideologi. Det har sagts många kloka saker. Jag kommer att koncentrera mig på en väldigt väsentlig del, inte så mycket på varg och skarv, utan på något som berör våra människor i städer och på landsbygden, nämligen allemansrätten. Den är under diskussion och har varit det under ett par år. Den är under utveckling, och något måste göras med den. Den svenska allemansrätten är unik, dock inte helt unik, för det finns motsvarande lagstiftningar i andra länder i norra Europa. Finland, Norge, Skottland och Island har motsvarande lagstiftning mer eller mindre kodifierad. Den svenska lagstiftningen är negativt definierad. Det får vi inte glömma bort. Den är en produkt av vad annan lagstiftning tar fram, bland annat brottsbalkens regler om skadegörelse och om att skapa olägenhet samt terrängkörningslagen, som också sätter begränsningar. Det finns ett fåtal rättsfall, bland annat det så kallade forsränningsfallet från 1996 och ett ganska nyligen avgjort fall som handlar om plockande av mossa. Båda två gjorde en bra definition av vad lagstiftningen är. Det kan diskuteras om man behöver ha en specifik lagstiftning för allemansrätten. I Norge har man kodifierat det här, men det kokar ned till att det blir ganska mycket allmänna regler om hur man ska förhålla sig till naturen på ett förnuftigt och klokt sätt. Troligtvis skulle en motsvarande kodifiering av den svenska allemansrätten leda till samma sak: tämligen intetsägande och allmänna regler. Därför är det viktigt att man tittar på hur lagstiftningen används i dag. Är den rätt använd? Behöver den skärpas? Jag skulle nog vilja säga att det behövs. Framför allt har det framförts från många jordägare och jordägarintressen att man känner sig utlämnad. Tillämpningen hos länsstyrelserna är kanske inte den bästa, och tillsynsmyndigheterna, som polisen, gör mycket lite åt de fall som förekommer med exempelvis olovlig terrängkörning och skadegörelse. Det är viktigt att vi lyfter fram möjligheterna till skärpning av lagstiftningen. Samtidigt får vi inte glömma bort att det blir en ökad press på vår natur. De flesta människor bor i städerna och behöver komma ut i naturen och få en guidning. Därför har diskussionen kring kommersiellt nyttjande av annans mark kommit upp. Det är föremål för diskussion om man ska undanta kommersiellt användande från eventuell kommande allemansrättslagstiftning eller inte. Det finns alternativ till lagstiftningen också, som överenskommelser mellan markägare och entreprenörer. De professionella entreprenörerna vill komma tillbaka till en oförstörd natur och kunna visa den. Äganderätten begränsas inte bara av allemansrätten, utan även av byggande, renskötselområden etcetera, som gör att äganderätten inte kan användas fullt ut. Och vem äger en kungsörn? Vem äger en häger som man ska titta på? Detta är saker och ting som jag tror att det är viktigt att vi tittar på närmare. Men som sagt sträcker sig inte upphovsrätten så långt. Ytterligare en bit som är påtaglig för allemansrätten är den stora stadsbefolkning som jag nyss nämnde. Ca 70 procent av människorna kommer att bo i staden. De har inte längre någon kontakt med landet över generationsgränserna. Kusinen från landet finns inte längre. Vi har här ett stort informationsbehov, speciellt när det gäller våra nysvenskar, någonting som Josef Fransson glömde att nämna. Det här är kanske också någonting som behöver stärkas. Där finns en rädsla för naturen och en stor kunskapsbrist. Det är ett område som man ska titta på. Fru talman! Sammanfattningsvis: Jag är tveksam till lagstiftningsfrågan. Det görs en utredning av Naturvårdsverket. Klargörande av rättigheter och skyldigheter behövs säkert. Vi måste titta på hälsoaspekten, kunskapen och framför allt näringsbiten. Hela Sverige måste leva, och vi måste ha turism. Där kan entreprenörerna i samarbete med markägarna fylla en viktig funktion. Det finns bra exempel där kommuner, markägare och entreprenörer samarbetar. Naturvårdsverket har gjort en remissrunda och haft en hel del hearingar. De ska vara vägledande och ha en sammanhållande roll. Det är en bra ansats, och jag ser med intresse och förhoppning fram emot ett balanserat resultat. Men skulle man inte lyckas med det behövs det en parlamentarisk utredning som försöker uppnå en balanserad lösning. (Applåder)

anf.74 Tina Ehn (MP):

Fru talman! Dagens betänkande från miljö- och jordbruksutskottet handlar om många områden: hur vi förhåller oss till naturen, vårt beroende av naturen och i viss mån vårt misslyckande i förhållande till naturen. Jag tänkte fokusera en del på det som handlar om oljeutsläpp och fåglars situation. Den 20 april 2010 exploderade British Petroleums oljerigg Deepwater Horizon som innebar att elva personer dog och 650 000 kubikmeter olja läckte ut i havet. Katastrofen var enorm. Det vi med säkerhet vet är tyvärr att detta inte var den sista oljekatastrofen i världshaven. Det var då, och är ofta, miljöaktivister och frivilliga som plockade upp hundratusentals oljeskadade fåglar men även sköldpaddor och andra djur från stränderna under flera månaders tid efter det att oljeriggen hade exploderat. Runt våra egna kuster sker små och stora oljeutsläpp. Oljeutsläppet utanför Tjörn i fjol är det största på västkusten sedan 1987. Kustbevakningen tog upp runt 160 kubikmeter olja. Oljeutsläppet berodde på en kollision mellan fartyg. Saneringsarbetet som har skett efteråt har även visat sig vara en miljöfara då man har använt industrikemikalier som inte alls var bra för organismerna och där riskerna visade sig inte vara utredda. Detta är olyckligt, och det är inte bra. Ekosystem, organismer och allt levande blir hårt drabbat. Det är inte alltid det som vi ser med blotta ögat som är det värsta. Beredskapen runt våra kuster brister, och oljeskadade fåglar tillhör de frivilligas ansvarsområde. Förutom fågellivet drabbas både människors liv och verksamheter. I Bohuslän är hummerfisket en stor del av turistupplevelsen på hösten, men även det riskerar att få negativa effekter från den olja som läckte ut då och som ofta läcker ut och kletar ned stränder, fåglar och havsbottnar. På många av våra havsbottnar runt kusterna finns dessutom gamla läckande vrak som med jämna mellanrum aktualiseras på grund av sina inbyggda hot. Dessa hot finns genom att vraken har legat länge och vittrar sönder, och varje år sipprar det ut olja. Varje sommar brukar det bli en stor debatt på västkusten om dessa vrak. Ansvarsfrågan har debatterats i denna kammare ganska många gånger. Om vi ser på Östersjön, som har ett bräckt vattensystem med lägre salthalt än salta Västerhavet och med högre salthalt än sjöar och vattendrag, lever de organismer som finns i Östersjön redan ett liv på marginalen av sin anpassningsförmåga eftersom djurlivet som finns där kommer från antingen sötvattenmiljö eller saltvattenmiljö. Oljeutsläpp i den svenska zonen runt Östersjön är många. De är någonstans mellan 200 och 500 varje år, enligt Kustbevakningen. Antalet fåglar som drabbas är uppskattat till mellan 10 000 och 100 000. Det beror ofta på de små, förrädiska oljeutsläppen, som pågår hela tiden. Alfågel är en av de fåglar som är hårt drabbad, och vid Hoburgsbanken utanför Gotland har man hittat ungefär 20 000 skadade individer årligen. Mycket av oljeskadorna på fågel leder till avlivning. Olja på havet dämpar vågorna och lockar till sig fågel. Är det vinter befinner sig dessutom mycket fågel långt ute på havet. De fåglar som utsätts för olja förlorar sin vattenavstötande förmåga, får svårigheter att flyga, att simma och att hålla värme. Det är effekter som ofta leder till döden då fågeln försvagas. Det kan räcka med en liten oljefläck för att fågeln ska riskera att dö. Det är alltså inte stora mängder som är avgörande för antalet oljeskadade fåglar. Omhändertagande och tvätt av oljeskadade fåglar är till stora delar en frivillig verksamhet, och det bekostas av frivilliga medel. Men för att få omhänderta skadade fåglar mer än 48 timmar krävs det tillstånd. För att klara oljetvätt och omhändertagande av oljeskadade fåglar krävs det dessutom kunskap och utbildning. Chansen att klara en fågels liv har med tidsaspekten att göra, hur snabbt man lyckas rycka ut. Det har att göra med vilken årstid vi befinner oss i. Det har att göra med mängden olja på själva fågeln, eftersom en fläck så stor som en enkrona kan döda en fågel. Det har att göra med fågelns storlek och art. Det har att göra med den kemiska sammansättningen i oljan. All denna kunskap behövs, den behöver utvecklas och det behöver ges ett samhälleligt stöd till detta. Flera länder har en mycket mer välplanerad beredskap än Sverige, även om vi jobbar ganska mycket med det på många håll. Vi har inte riktigt klarlagt vem som har ansvaret för beredskapen totalt. I vårt grannland Finland finns det mobila fågelvårdsenheter, och de är bemannade med en veterinärmottagning som snabbt kan rycka ut. Det finns också en så kallad oljeskadefond som är upprättad genom konventionen om en internationell fond för kompensation av oljeskada. Den ska täcka kostnader för oljeskador som inte kan ersättas av ett fartygs ägare. Men det finns brister i det här systemet, och det täcker inte specifikt omhändertagande och tvätt av fåglar. I Finland lär det finnas en fond där man tar ut ett par öre per importerat ton olja som går till fonden, och den kan man använda då det behövs vid oljeutsläpp. Principen blir lik den att förorenaren betalar, och det är en princip som vi i Miljöpartiet anser är väldigt klok. Vi kunde höra i anförandet av Centerpartiets Roger Tiefensee om att värdesätta ekosystemtjänster. Det kan man absolut diskutera, tycker jag - det är viktigt. Men det kräver också att det är rätt prislapp på det som förorenar, oavsett om det är oljeutvinning, uranbrytning eller skadade fåglar på grund av oljan. I svaret på vår motion finns flera utförliga redovisningar om att vi vill se skärpta straff och så vidare, att regeringen avser att se över statens och kommunernas beredskap för att hantera oljeutsläpp och att det internationella samarbetet är viktigt vid katastrofer. Det är också viktigt med nationellt samarbete, där till exempel en liten kommun med en lång kuststräcka inte kan klara större oljeutsläpp på egen hand. I betänkandet slås också fast att resurserna för att ta hand om oljeskadade fåglar är små och ojämnt fördelade över landet. Just detta vill vi med intentionerna i motionen ska förbättras. Med det vill jag yrka bifall till reservation nr 15. Jag skulle avslutningsvis också vilja säga att det bästa vi kan göra för framtiden är att avveckla vårt totala oljeberoende. Det är det bästa både för framtiden och för fågellivet. I dag är hela vår livsmedelsproduktion, våra transportsystem och vår varuproduktion indränkta i ett oljeberoende som förvisso har gett oss människor fantastiska möjligheter men där vi alltmer har kommit till insikt om hur totalt förödande det är i olika led, i jakten på olja, borrning på havets botten, transporter över hav och land, konsumtion och förbränning för vårt klimat. Mer förnybart! (Applåder)

anf.75 Per-Ingvar Johnsson (C):

Fru talman! Jag är nöjd med att de frågor som jag tar upp i min motion om det generella biotopskyddet nu kommer att behandlas av den miljömålsberedning som regeringen tillsatt, detta enligt miljö- och jordbruksutskottets betänkande. Men jag vill ändå här i debatten lyfta fram det problem som motionen skildrar, hur tillämpningen av biotopskyddet leder till igenväxning av åkermark och nedläggning av jordbruk i skogs- och mellanbygd. Det motverkar sitt syfte. Biotopskyddslagen omfattar alléer, åkerholmar, stenmurar och öppna diken i odlingslandskapet. Lagen innebär att det är förbjudet att skada eller ta bort dessa. Dispens kan ges av länsstyrelsen om särskilda skäl föreligger. Men rationalisering av jordbruk är inte ett skäl för dispens. Lagen om biotopskydd tillkom under en period då det försvann många biotoper i slättbygden. Men nu bidrar den alltså till nedläggning av jordbruk i skogsbygd. Det är därför som vi i Centerpartiet anser att det är dags att se över biotopskyddslagen. I Sveriges skogs- och mellanbygder finns många små åkerlappar som lantbrukarna vill kunna lägga samman, eftersom det inte går att konkurrera med produktion som sker till höga produktionskostnader. Att odla på småskiften ger många vändytor och spetsar på fälten. Det tar längre tid, ger större avgasutsläpp och ger mer överlappningar av både växtnäring och växtskyddsmedel. Konsekvenserna blir att jordbruken försvinner och att det blir skogsplantering av betesmarker och åkrar, framför allt i skogs- och mellanbygd. Då försvinner de biotoper som lagen egentligen syftade till att skydda. Dessutom får biotopskyddsområden ofta inte ersättas av andra områden. Det förhindrar att nya, vällovliga biotoper kommer till. Granskogen ersätter då de sista åkrarna, och både den ursprungliga biotopen och det öppna landskapet går förlorat. Jag besökte i somras en lantbrukare i norra Skåne som har 10 hektar åker fördelat på 17 åkrar, avdelade genom öppna diken, stengärden, staket och skog. Men han har vägrats - av länsstyrelsen och även av Miljööverdomstolen - att lägga samman de små åkrarna genom att göra ett rördike i stället för ett öppet dike på en sträcka på endast 50 meter. Den hanteringen av det generella biotopskyddet går inte ihop med de nationella miljömålen om ökad biologisk mångfald och bevarade av hotade arter, som förutsätter att åker- och betesmarkerna bevaras och inte planteras med skog. Det går heller inte ihop med de politiska målen om minskat regelkrångel för småföretagare, går inte ihop med satsningar på svensk livsmedelsproduktion och går inte ihop med målsättningen om en levande landsbygd i hela Sverige. Som jag och Centerpartiet ser det innebär tillämpningen av de nu gällande biotopskyddsreglerna en alltför långtgående inskränkning i enskilds rätt att förfoga över sin fastighet. När de dessutom motverkar de syften som biotopskyddslagen har krävs det en översyn. Jag förväntar mig att Miljömålsberedningen gör den översynen med den inriktning som jag här har argumenterat för.

Onsdagen den 25 april 2012

Kl.	09.00		Arbetsplenum
	16.00		Votering

________________________________________________________

Nr			Anmäld tid (min.)	Ackumulerad tid
15	Trafikutskottets betänkande TU8
	Yrkestrafik och taxi
	1	Leif Pettersson (S)	8
	2	Sten Bergheden (M)	8
	3	Annika Lillemets (MP)	8
	4	Lars Tysklind (FP)	8
	5	Tony Wiklander (SD)	8
	6	Siv Holma (V)	8
	7	Annelie Enochson (KD)	6
	8	Christer Akej (M)	6
			____	____
			1.00	1.00

16	Trafikutskottets betänkande TU11
	Genomförande av vägarbetstidsdirektivet för egenföretagare
		____	____
		0.00	1.00

17	Miljö- och jordbruksutskottets betänkande MJU14
	Naturvård och biologisk mångfald
	1	Christina Karlsson (S)	10
	2	Helena Leander (MP)	8
	3	Jens Holm (V)	8
	4	Bengt-Anders Johansson (M)	8
	5	Anita Brodén (FP)	8
	6	Roger Tiefensee (C)	8
	7	Josef Fransson (SD)	5
	8	Irene Oskarsson (KD)	8
	9	Otto von Arnold (KD)	5
	10	Tina Ehn (MP)	6
			____	____
			1.14	2.14

18	Miljö- och jordbruksutskottets betänkande MJU15
	Fiskeripolitik
	1	Jan-Olof Larsson (S)	10
	2	Kew Nordqvist (MP)	8
	3	Jens Holm (V)	8
	4	Rune Wikström (M)	10
	5	Lars Tysklind (FP)	10
	6	Staffan Danielsson (C)	6
	7	Irene Oskarsson (KD)	6
			____	____
			0.58	3.12

19	Miljö- och jordbruksutskottets betänkande MJU16
	Avfall och kretslopp
	1	Johan Löfstrand (S)	8
	2	Helena Leander (MP)	8
	3	Josef Fransson (SD)	8
	4	Jens Holm (V)	8
	5	Christer Akej (M)	8
	6	Anita Brodén (FP)	8
	7	Roger Tiefensee (C)	8
	8	Irene Oskarsson (KD)	8
			____	____
			1.04	4.16

Totalt anmäld tid

4 tim. 16 min.

_____________________________

2011/12:103

Onsdagen den 25 april 2012

Kl.	09.00		Arbetsplenum
	16.00		Votering

________________________________________________________

	Justering av protokoll
1	Protokollet från sammanträdet torsdagen den 19 april

	Anmälan om kompletteringsval
2	Sofia Arkelsten (M) som ledamot i utrikesutskottet
3	Bino Drummond (M) som suppleant i civilutskottet
4	Leif Lindström (V) som suppleant i justitieutskottet och försvarsutskottet fr.o.m. i dag t.o.m. den 20 maj under Lena Olssons (V) ledighet

	Meddelande om ändring i kammarens sammanträdesplan
	Tisdagen den 22 maj
5	Interpellationssvar börjar kl. 14.30, inte kl. 13.00 som tidigare meddelats

	Anmälan om fördröjda svar på interpellationer
6	2011/12:326 av Börje Vestlund (S) Lex Gulli
7	2011/12:327 av Sven-Erik Bucht (S) Handläggningen vid miljöprövning
8	2011/12:328 av Carina Adolfsson Elgestam (S) Apoteksservice i glesbygd

	Ärende för hänvisning till utskott	Förslag
	Skrivelse
9	2011/12:104 Utvärdering av statens upplåning och skuldförvaltning 2007–2011	FiU

	Ärenden för bordläggning	Reservationer
	Civilutskottets betänkanden
10	2011/12:CU17 Hushållningen med mark- och vattenområden	1 res. (MP)
11	2011/12:CU18 Ersättningsrätt	2 res. (S,MP,V)

	Ärenden för avgörande kl. 16.00
	Tidigare slutdebatterade
	Utbildningsutskottets betänkanden
12	2011/12:UbU17 Högskolan	33 res. (S,MP,SD,V)
13	2011/12:UbU18 Forskning, forskarutbildning och rymdfrågor	19 res. (S,MP,SD,V)
14	2011/12:UbU19 Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfonds verksamhet 2011

	Ärenden för debatt och avgörande
	Trafikutskottets betänkanden
15	2011/12:TU8 Yrkestrafik och taxi	5 res. (S,M,MP,FP,C,SD,V, KD)
16	2011/12:TU11 Genomförande av vägarbetstidsdirektivet för egenföretagare
	Miljö- och jordbruksutskottets betänkanden
17	2011/12:MJU14 Naturvård och biologisk mångfald	18 res. (S,MP,V)
18	2011/12:MJU15 Fiskeripolitik	16 res. (S,MP,V)
19	2011/12:MJU16 Avfall och kretslopp	6 res. (S,MP,SD,V)

______________________________